Mordet på Folke Bernadotte av Göran Burén

GÖRAN BURÉN

Mordet påFolke Bernadotte

Leopard förlagStockholm 2013

Folke_Berna_pocket.indd 3Folke_Berna_pocket.indd 3 2012-10-30 11.162012-10-30 11.16

Av Göran Burén har tidigare utgivits på andra förlag:Vårfl od (1981)Läderbältet (1993)Utan Sofi e (1995)Jag älskar det praktiska livet, Francesca (1998)Malin och Sjungaren (2002)

Göran Burén: Mordet på Folke Bernadotte

Leopard förlagS:t Paulsgatan 11118 46 Stockholmwww.leopardforlag.se

Copyright © Göran Burén 2012Omslag: Niklas Lindblad/Mystical Garden DesignOmslagsbild: © Pressens bild/Scanpix Kartor: Stig SöderlindSättning: Team Media Sweden AB, FalkenbergTryck: ScandBook, Falun 2013ISBN 978-91-7343-467-6


Innehåll

Förord 7

1. Händelserna den 17 september 1948 9

”Vi har avrättat greve Bernadotte.”

2. En respekterad man 23

”Greve Bernadotte borde ha varit här idag.”

3. Människan Folke Bernadotte 26

”För ett ögonblick tyckte jag att jag kunde se hans

själ och i samma stund förstod jag att han var en

god människa.”

4. Bernadottes internationella karriär 38

”Jag har aldrig haft ett uppdrag, som intresserat

mig mer än detta.”

5. De Vita bussarna 55

”Om jag bara fi ck träff a Himmler, skulle jag inte

behöva gå alldeles tomhänt från besöket.”

6. UNSCOP och delningen av Palestina 76

”I stort sett det enda som judar och araber är över-

ens om, är att britterna måste ge sig iväg.”

7. De palestinska fl yktingarna 99

”Ty det oerhörda inträff ade, att när striderna i

Palestina tog slut förbjöd den nya staten Israel de

arabiska fl yktingarna att återvända till sina hem.”


8. Till Palestina 113

”Han var den ende som kunnat åstadkomma detta.”

9. Fredsplanerna 133

” … detta är ett minimikrav för att dess strävan-

den att skänka detta land fred skola lyckas.”

10. Bernadotte mördad 153

”Denna händelse, för vilken Israels regering måste

ta fullt ansvar …”

11. Obehagliga misstankar 164

”… den skapade en klar medansvarighet i mordet.”

12. Om mordutredningar och diplomatiska turer 185

” de enklaste försiktighetsåtgärder från israeliskt

håll skulle ha förhindrat attentatets utförande.”

13. Agranatkommissionens rapport 195

”Fläck som består …”

14. Mördarna 220

”Akta dig, Hillman!”

15. Om Israelopinionen och tystnaden kring

Bernadotte. 231

”Vi svenskar har en skuld till Folke Bernadotte.”

16 Slutord 265

Källor och litteratur 269

Noter 271

Personregister 279


Förord

Den här boken har kommit till, därför att jag råkade få

ögonen på ett källmaterial som i 60 år legat så gott som

outnyttjat i Utrikesdepartementets arkiv. Det innehåller

vittnesmål och andra dokument som utgör underlag till

riksåklagaren Maths Heumans granskning av den israelis-

ka utredningen om mordet på Folke Bernadotte. Där fram-

träder en annorlunda bild än den gängse beträff ande vem

som låg bakom attentatet.

Boken är skriven som ett historiskt reportage. Den är in-

riktad på hur det off entliga Sverige förhållit sig till mor-

det på Folke Bernadotte. En stor del av den utgör en bak-

grundsteckning till själva mordhändelserna – Folke Berna-

dottes liv, händelserna i Palestina fram till 1948, spelet i FN.

Bakgrundskapitlen riktar sig till en bred allmänhet som

inte har några förkunskaper i ämnet. Jag berättar alltid

vilka källor jag har använt mig av, men för att inte belasta

texten med en alltför stor notapparat, gör jag exakta sid-

hänvisningar bara när det handlar om kontroversiella och

särskilt uppseendeväckande uppgifter.

När det handlar om min egen källforskning, som redo-

visas i kapitlen 11 till 13, har jag strävat efter att följa gängse

forskningspraxis och håller tillbaka mina lustar för att for-

mulera och polemisera. I de avslutande kapitlen tillåter jag


8 mig åter att vara mer personlig och ibland provokativ. Jag

avhåller mig konsekvent från att förmoda någonting. Som

alla politiska mordhistorier inbjuder även denna till speku-

lationer av typ: Visste mördarna i vilken bil och på vilken

plats Bernadotte satt och hur hade de i så fall fått veta det?

Fanns det några hemliga förbindelser mellan Sternligan

och den provisoriska regeringen? Mycket kommer vi aldrig

att få veta och fi nns det ingen dokumentation, så lämnar

jag det därhän.

Det var inte bara Folke Bernadotte som mördades. Vid

samma tillfälle sköts den franske fl ygöversten Sérot. Om

det skedde av misstag eller om han också var en utsedd

måltavla vet vi inte säkert. Han får inte samma plats i den-

na bok som Folke Bernadotte. Hans roll i spelet var långt

mindre betydelsefull, men hans liv var därför inte mindre

värt. Begränsningen är nödvändig, för detta är en bok om

svenskarnas förhållande till Folke Bernadotte och mordet

på honom. Ett mord kan dock ha fl era off er. När jag skriver

mordet ska det uppfattas som mordet på Folke Bernadotte

och överste Sérot.


1

Händelserna den 17 september 1948

”Vi har avrättat greve Bernadotte.”

Natten till den 17 september tillbringade Folke Berna-

dotte och hans sällskap i Damaskus. På dagen hade de be-

sökt Beirut.1 Ett stort antal palestinier hade drivits på fl ykt

under stridigheterna och levde där under miserabla förhål-

landen. FN-medlaren fäste mycket stor vikt vid deras situa-

tion och han var i färd med att organisera en internationell

hjälpaktion. Ett 50-tal länder hade lovat bidra och hjälp-

sändningarna skulle tas emot i Beiruts hamn.

Halv tio på morgonen lyfte det vita FN-planet och sat-

te kurs mot Jerusalem. Åge Lundström, som följde Berna-

dotte på den sista färden, berättar att resan i första hand

gjordes av hänsyn till observatörerna, den obeväpnade FN-

personal som hade till uppgift att övervaka den rådande

vapen vilan. ”Folke Bernadotte ansåg, att han, både för att

öka eff ekten av sin egen insats och för att ge ett gott före-

döme, icke borde tveka att bege sig till utsatta frontom-

råden, där observatörerna och övriga medhjälpare måste

uppe hålla sig, och han försmådde därvid ett skydd, som


10 inte kunde komma dem till del.”2 Därutöver ville Berna-

dotte undersöka möjligheten av att fl ytta sitt högkvarter

från Rhodos till Jerusalem, närmare bestämt till det av brit-

terna övergivna Government House.

Följeslagarna bestod av chefsobservatören general Lund-

ström och dennes adjutant Miles Flach, stabschefen löjtnan-

ten Jan de Geer, läkaren Rudolf Ullmark, sekreteraren Bar-

bro Wessel samt Johan Kull, som i Heumans mordutredning

kallas ”betjänten Kull”, medan Folke Bernadotte själv om-

nämner honom som sin mångårige medhjälpare.

Uppe i luften mottog man ett telegram som meddela-

de att det var landningsförbud på Kalandiafl ygplatsen och

att varje plan som försökte landa skulle beskjutas. Folke

Berna dotte frågade Miles Flach, vad han ansåg som saken

och denne svarade att han ansåg att telegrammet var falskt,

liksom ett annat telegram de hade fått tidigare på morgo-

nen, där det sades att general Lundström skulle varit död.

”Jag föreslog att vi inte skulle ta någon hänsyn till detta

meddelande då jag fått bekräftelse på morgonen att allt var

klart på fl ygplatsen. Greve Bernadotte skrattade och sade

att det var precis hans mening, varför vi fl ög vidare.”3

Planet landade utan problem, det plan som transporterat

greven och hans sällskap så många gånger i skytteltrafi ken

mellan huvudstäderna i regionen.

Bernadotte och Lundström och några till for först till

Ramallah för att besöka brigadgeneral Lash, som var chef

för arablegionens styrkor i Jerusalem. Lundström som var

en försiktig general, föreslog att man hos Lash skulle an-

söka om eskort för vägen från Ramallah till frontlinjen

och han fi ck stöd för förslaget av en observatör. Inte minst

tele grammet de fått i fl ygplanet hade framkallat en hotfull

stämning. Bernadotte ville inte höra talas om något sådant.

Han sade på svenska att han som FN:s medlare hade rätt

att obeväpnad och utan skydd uppehålla sig var han ville i

Pales tina. När Folke Bernadotte hade enskild överläggning

med Lash passade Lundström ändå på att begära eskort för


11passagen genom arabiskt område. När Bernadotte fi ck veta

att en eskort skulle komma ryckte han på axlarna och sade:

”Bara det inte tar för lång tid”, och upprepade på engelska

vad han nyss sagt på svenska.

En annan som oroade sig för säkerheten var chefen för

FN-observatörerna, den franske översten Sérot. Sérot var

nyutnämnd befälhavare för observatörsstyrkan och när han

presenterat sig för Bernadotte hade denne börjat leta i sitt

minne. Namnet lät bekant. Jo, mycket riktigt, Sérot hade

en hustru som var judinna och hade suttit i tyskt koncent-

rationsläger. Hon var en av dem som Folke Bernadotte

hade räddat i samband med Vita buss-expeditionen.

En svensk observatör, Magnus af Petersens, berättar:

”Han var orolig på grund av den våldsamma hets, som de

judiska tidningarna riktat mot Bernadotte och ansåg att

besöket både ur politisk och säkerhetssynpunkt var illa för-

berett. På grund av brådskan hade icke nödvändiga säker-

hetsåtgärder blivit vidtagna. Efter landning vid niotiden

for Bernadotte med sina medarbetare till arablegionens

högkvarter, där han mottogs av chefen, den engelske bri-

gadgeneralen Lash. Sérot och jag väntade utanför, och han

upprepade gång på gång, hur oförsiktig han ansåg Berna-

dottes resa vara. Det kommer att sluta illa, sade han fl era

gånger till ’American Colony’ ”.4

När eskorten dröjde gav sig kortegen ändå iväg. Folke

Bernadotte satt till höger i baksätet, Lundström i mitten

och Sérot till vänster. Snart mötte de en pansarbil och se-

nare också en jeep som följde dem fram till Mandelbaum-

porten, där passagen från den arabiska till den judiska zo-

nen brukade ske.

Lundström hade tidigare föreslagit att de skulle ta en

annan väg, eftersom krypskyttar var mycket aktiva vid

Mandelbaumporten och en FN-observatör hade blivit

dödad där. Man kunde passera via Latrun in i Jerusalem

väster ifrån, en betydligt säkrare färd, som dock skulle ta en

timma extra. Inte heller det ville Bernadotte vara med om.


12 Han var i Jerusalem som ett gott föredöme och då måste

han ta samma risker som sina observatörer. Ingen hade rätt

att hindra honom från att passera linjerna var han ville.

De blev också mycket riktigt beskjutna i närheten av

Mandelbaumporten utan att någon kom till skada. En kula

träff ade vänstra bakre hjulnavet, strax nedanför där Sérot

satt.

Solen sken som vanligt från en molnfri himmel, när lin-

jen passerades. En observatör gav tecken med en vit fl agga

att bommarna skulle öppnas. En amerikansk journalist ro-

pade ”Good luck to you!” just som bilarna satte igång och

Bernadotte svarade: ”Th ank you, I shall need it!”

På den judiska sidan mötte överste Begley, han som bru-

kade köra Bernadottes bil i Jerusalem samt en israelisk för-

bindelseoffi cer, kapten Hillman. Hillman hade pistol och

när Bernadotte fi ck se den, sa han: ”Jag är rädd att ni måste

lämna ifrån er den där. Ingen av våra män är beväpnade.

FN-fl aggan är vårt enda skydd.”5 För övrigt fanns ingen es-

kort och Lundström måtte ha resignerat, för han tycks inte

vidare ha fört frågan på tal. ”Judisk eskort mötte ej, vilket

dock på intet sätt kommenterades vid tillfället. Begley an-

sågs nämligen väl så god som någon eskort.”6

Nu for man till YMCA som var en imponerande bygg-

nad mitt emot King David Hotel, där medlarens sällskap

skulle inkvarteras och äta lunch.

Efter lunchen for de vid tretiden vidare till Govern ment

House, den mäktiga byggnad varifrån britterna under 30

år styrt Palestina. Sällskapet åkte i två bilar, en de Soto och

en Chrysler. Båda hade två fl aggor på de främre stänkskär-

marna, en FN-fl agga och en vit fl agga. FN-medlarens läka-

re, dr Ullmark, hade inte fått plats i någon av bilarna. Han

påpekade att han borde följa med, för han var den ende

som kunde vara till nytta om något hände. Greven klappa-

de honom på axeln och förklarade: ”Det är inte så farligt, vi

är strax tillbaka.” Nu hade Lundström och Sérot bytt plats

i Bernadottes bil, så att fransmannen kom att sitta i mitten


13bredvid greven. Det skedde på Lundströms initiativ, så att

det inte skulle verka som om han sökte skydd i mitten, en-

ligt vad han själv uppgav. Platsbytet kostade Sérot livet och

räddade Lundströms.7

Government House ligger på en kulle som i den biblis-

ka historien har det ödesmättade namnet ”Det onda rådets

berg”. På arabiska heter kullen Jabal Muhktabar. Hit ville

Bernadotte fl ytta sitt högkvarter.

Området omkring Det onda rådets berg var ingenmans-

land och låg mellan de judiska, de transjordanska och de

egyptiska linjerna. Det kallades även Röda Korsområdet,

eftersom britterna vid sin avfärd först lämnat det till Röda

Korset, som i sin tur överlämnat kontrollen till FN. Höj-

derna hade den största strategiska betydelse, den som ville

kontrollera Jerusalem måste oundgängligen besätta dem. I

Government House fanns en sjukvårdsklinik, som leddes

av en schweizisk läkare, dr Facel.

Dr Facel förevisade det gamla brittiska kolonialresiden-

set och sedan beundrade hela sällskapet en lång stund den

fantastiska utsikten över Jerusalem, där Klippmoskéns gyl-

lene kupol skimrade ovanför de vita husen, omgärdade av

ringmuren från Suleiman den stores tid.

På återfärden från Government House följde dr Facel med

i kortegen i egen bil prydd med Röda Korsmärket. Sällska-

pet tittade in på Agricultural School en kort bit därifrån för

att försöka klara upp några påstådda brott mot vapenvilan.

Här togs det sista fotografi et av Folke Bernadotte.

Någonstans i staden fi ck vid denna tidpunkt de båda

israe liska militärerna major Bernard och överste Cote frå-

gan av en man som Bernard kände till utseendet: ”Är det

sant att greve Bernadotte har mördats?”8

Vid tiden för återfärden från Det onda rådets berg vän-

tade en jeep med fyra beväpnade män ett par kilo meter

därifrån. Platsen var väl bebyggd med bland annat ett stör-

re bostadskomplex, ”Biebermans’s house” och en liten aff är


14 som hette Tnuva. Både aff ärsinnehavaren och hans fru

hade lagt märke till jeepen och det hade även ett antal barn,

ett av dem hade till och med pratat med männen i jeepen.

Han var tolv år och hette Yoram Katz. Han berättade se-

nare för polisen att han frågat männen om deras vapen och

fått svaret att de var tjeckiska. Innan männen körde iväg

pojken såg han bokstäverna IZL på ett av dem. IZL bety-

der Irgun Zwei Leumi – Irgun, en motståndsgrupp som

vid den tidpunkten lagt ner sina vapen och underordnat sig

den provisoriska regeringen.

Hur visste attentatsmännen att kortegen skulle komma

den vägen? Enligt Heumanrapporten, den svenska mord-

utredningen, fanns ingen annan väg om man ville ta sig

tillbaka till YMCA från Government House. Det var krig

och staden var full av militära avspärrningar. Medlarens

planer för dagen hade meddelats myndigheterna. Hur de

sedan nådde fram till attentatsmännen är en annan fråga.

Möjligheten fi nns att mördarna såg kortegen köra iväg till

Röda Korsområdet och därmed kunde utgå från att de förr

eller senare skulle komma tillbaka samma väg.

Vid 17-tiden började återfärden från Agricultural School.

I den första bilen, en de Soto, satt Hillman och Barbro

Wessel i framsätet och där bak Jan de Geer. Den andra

bilen var dr Facels och den tredje, en Chrysler, kördes av

Beg ley. I baksätet satt alltså Bernadotte till höger, överste

Sérot i mitten och Åge Lundström till vänster.

Kortegen hejdades en kort stund vid en vägbom, som

fälldes upp och ner några gånger. Strax därefter mötte de

en pansarbil. Hillman, den israeliske förbindelseoffi ceren,

vände sig om i framsätet, tittade noga på den och sade:

”Titta där var doktor Joseph!” de Geer frågade: ”Menar ni

verkligen att ni såg honom i pansarbilen?” och Hillman

svarade: ”Ja, jag såg honom absolut i pansarbilen.” Sedan

blev inte mer sagt om detta, men morgonen därpå skrev

samtliga i första bilen under en redogörelse för mordet där

denna för dr Joseph, Jerusalems militärguvernör, så kom-


15prometterande närvaro i närheten av mordplatsen inty-

gades.9 Karavanen körde in i stadsdelen El Qatamon och

passerade en polisstation med en vägspärr, där de släpp-

tes fram obehindrat. Strax efteråt körde kortegen om en

militär bärgningsbil som bemannades av tre soldater. Vä-

gen gick brant uppåt. På kullens krön väntade jeepen med

attentats männen.

Bilkortegen körde sakta uppför den branta sluttning-

en. På vänstra sidan av vägen fanns en del skjul och kojor.

På högra sidan var ett stup. Klockan var strax efter fem på

efter middagen, solen stod ännu högt på himlen. När de tre

bilarna passerat kullens krön backade en jeep ut på vägen.

De som färdades i den första bilen trodde att jeepen höll på

att vända och tyckte att föraren bar sig gans ka klumpigt åt.

Men jeepen blev stående tvärs över vägen framför en liten

butik och kortegen tvingades stanna.

Fyra man åkte i jeepen. Föraren satt kvar, men de tre

övriga hoppade ur och gick mot kortegen med sina auto-

matvapen. Två av dem stannade till höger om den första

bilen, medan den tredje fortsatte fram till den sista, där

FN-medlaren Folke Bernadotte satt. De tre männen väckte

först ingen större uppmärksamhet bland FN-folket, efter-

som vägspärrar och militärkontroller var vanliga. En for-

mell vapen vila rådde i striderna mellan israeler och araber

i Pales tina, men talrika brott mot vapenvilan förekom och

Jerusalem befann sig i ett krigsliknande tillstånd.

I den första bilen satt den israeliske förbindelseoffi ceren

Hillman. Han stack ut huvudet och ropade åt männen att

släppa fram kortegen, det var FN-medlaren som kom.

Då öppnade männen eld. De två vid den första bilen

sköt mot däcken. Den tredje som kommit fram till Berna-

dottes bil stack in kpisten genom bakre vänstra rutan och

avlossade en mängd skott, vilka träff ade FN-medlaren och

den franske översten Sérot som satt bredvid honom.

Mannen som sköt hade ansiktet förvridet av hat, min-

des Åge Lundström efteråt. Överste Sérot dog omedelbart.


16 Bernadotte lutade sig framåt och Lundström, som sluppit

undan kulorna, frågade: ”Är du sårad, Folke?” Lundström

tyckte att han nickade och mumlade något, men omedel-

bart efter åt sträckte han på sig och sjönk medvetslös bakåt.

Överste Begley hoppade ur bilen och gav sig in i hand-

gemäng med mördaren. Ett skott gick av och mynnings-

fl amman svedde Begleys kind. Mördaren lyckades göra sig

lös och sprang mot jeepen sedan han skjutit hål på Chrys-

lerns kylare. På vägen tappade han pipan och magasinet till

sitt vapen. Han lyckades dock inte komma med jeepen, för

de andra hade redan kört därifrån i högsta fart och han fi ck

ta sig från brottsplatsen på egen hand.

Hillman hoppade in i Chryslern och den ej så lättskräm-

de Begley körde på punkterade däck i rasande fart enligt

Hillmans anvisningar till gamla Hadassah-sjukhuset, som

låg i Ryska kvarteret och de var framme inom några minu-

ter. Där konstaterade en läkare att de båda var döda.

Det fanns fl era vittnen till dådet. En 15-årig fl icka och

ett par pojkar befann sig bara några tiotal meter från bi-

larna och såg alltihop. Folk som bodde i husen omkring

gick fram till fönstren eller ut på balkongerna när skott-

lossningen började.

Två av de tre soldaterna på bärgningsbilen sprang iväg

nedför backen mot polisstationen, alltså bort från mordplat-

sen, när de hörde skjutandet, men den tredje gick uppåt och

när bilarna givit sig iväg tog han reda på pipan med magasi-

net, som mördaren tappat. Så småningom kom även två po-

liser, Riesenfeldt och Israel till platsen, men något egentligt

polisarbete företogs inte då. Sergeant Israel såg pipan från

mordvapnet i soldatens hand och bad att få den. Soldaten

vägrade ge honom den och sade att han skulle lämna den

till militärpolisen, vilket han också gjorde. Den skickades

senare till kriminalteknisk undersökning, som bekräftade

att med den avskjutits de kulor, som hittats på mordplatsen.

Riesenfeldt, som kom först till platsen, tog hand om den

15-åriga fl ickan som sett alltihop och överlämnade henne


17till konstapeln Israel. Han berättade senare att han hört

chauff ören på bärgningsbilen uppmana fl ickan att inte säga

något till polisen.

Senare på kvällen kom Jerusalems polischef Rabinowitz

till platsen. Någon avspärrning gjordes inte, utan det stod

fritt för vem som ville att plocka till sig kulor och hylsor

och andra souvenirer.

Samma kväll började maskinskrivna meddelanden spri-

das i Jerusalem i vilka en dittills okänd organisation som

kallade sig Hazith Hamoledeth, Fäderneslandsfronten, tog

på sig ansvaret för mordet. Texten på meddelandet löd:

Vi har avrättat greve Bernadotte den 17 september 1948.

Greve Bernadotte uppträdde öppet som representant

för den brittiska fi enden. Hans uppgift var att genomföra

brittiska planer för att överlämna vårt land och Yishuv åt

utländskt styre. Han tvekade inte att föreslå att Jerusalem

skulle överlämnas åt Abdullah. Bernadotte arbetade oför-

tröttligt för att försvaga våra militära ansträngningar och

bar själv ansvaret för blodsutgjutelsen.

Detta innebär slutet för alla fi ender och deras ombud.

Detta kommer att utgöra slutet för alla fi ender till judisk

frihet i hemlandet.

Hemlandet kommer inte längre att styras av främlingar.

Jerusalem kommer inte längre att styras av några främman-

de guvernörer.

Och följande dag fi ck pressen ett brev:

Även om enligt vår uppfattning alla FN:s observatörer är

medlemmar av främmande ockupationsstyrkor, som inte

har någon rätt att vara på vårt territorium, berodde mor-

det på den franske översten Sérot på ett fatalt misstag: våra

män trodde att offi ceren som satt bredvid greve Bernadotte

var den brittiske agenten och anti-semiten general Lund-

ström.10


20 Natten mellan den 17 och 18 september låg Bernadotte och

Sérot på lit de parade i YMCA-byggnaden. De båda döda

var omgärdade av blommor, på Sérots bröst låg hans fl yg-

offi cersmössa, på Bernadottes scouthatten.

Dagen efter fördes de i stor kortege till Haifa. Så stort

var motståndet mot medlaren bland israelerna, att de inte

ens efter hans död ville visa någon aktning. Flera har vitt-

nat om deras reaktion, bland andra Barbro Wessel, som be-

rättade för Heumankommissionen: ”De judar som uppe-

höllo sig utmed färdvägen under den fyra timmar långa

resan, visade ingen som helst aktning för kortegen. Några

hade spelat kort och några hade spottat, andra hånskrattat

och gjort föraktfulla gester. Araberna däremot hade visat

stor aktning och å det område som hölls besatt av araberna

hade man ställt upp ett hederskompani, som skyldrade ge-

vär då processionen passerade.”11

Från Haifa fördes de döda i två vita fl ygplan. I det ena

fanns kistorna, i det andra en hedersvakt. Bernadottes

medarbetare satt på sina vanliga platser i den vita DC3:an

– Åge Lundström, Jan de Geer, Miles Flach, Barbro Wes-

sel, Rudolf Ullmark och Johan Kull. På grevens plats låg en

blombukett.

Efter mellanlandningar och hedersbetygelser på Rho-

dos, i Rom och Genève landade planen i Paris, där ett stort

uppbåd av internationella storheter väntade. Men, som

Barbro Alving skrev i sitt stämningsfulla reportage,12 ”den

som stod främst i blickpunkten bland alla dessa centra-

la gestalter i världspolitiken var ändå en, som ej hörde till

den kretsen: en ensam svartklädd kvinna, mme Sérot, den

frans ke överstens änka – en gång den första av de otaliga

kvinnor i Ravensbrucks koncentrationsläger, som genom

greve Bernadottes strävan befriades och över Sverige åter-

fördes till sitt hemland.”

Den 21 september fl ögs Bernadotte slutligen hem till

Stockholm. När planet kom in över land i Sverige tändes

eldar på marken så de bildade en lång kedja av små lysan-


21de punkter. Det var scouterna som hedrade sin ledare. På

Bromma fl ygplats väntade 4 000 människor, bland dem för-

stås hustrun Estelle och de båda sönerna Bertil och Folke Jr.

Där fanns också prinsessan Sibylla, som året innan i en fl yg-

olycka förlorat sin make, arvprinsen Gustav Adolf.

Folke Bernadotte var väl medveten om vilka faror han

utsatte sig för. Innan han reste till Palestina för sista gång-

en hade han och Estelle kommit överens om hur begrav-

ningen skulle ske, för den händelse han inte skulle komma

tillbaka levande. Det skulle vara enkelt, några scouter bara,

och inga tal, förutom prästens.

Enkelt blev det inte riktigt. Det var en internationell stor-

begravning i närvaro av världspressen och många dignitä-

rer. Hundratusentals sörjande kantade begravningskorte-

gen, först från hemmet till Gustav Vasa-kyrkan, därefter från

kyrkan till krematoriet på Norra begravningsplatsen. Kyrkan

var överfull och tusentals människor följde ceremonin ut-

anför genom högtalare. Barbro Alving berättar om en för-

underligt ljus stämning – ”stämningen när en familj och en

världsvid vänkrets tar avsked av en man, som dog i medve-

tandet om att hans liv haft en mening och hans död inte

var ett slut. Amerikanska, engelska, franska, belgiska, polska,

ungerska, skandinaviska nationsfärger var representerade i

kransmängden. Blommor i höstens heta färger svallade över

hela koret, upp mot kolonnerna, ut i sidogångarna, och alla

gav de belägg för att Folke Bernadotte till det yttersta upp-

fyllt sina plikter i en värld vars signum är plågad odelbarhet.”

Bland alla de otaliga kransarna fanns en från en dansk

kvinna, som skrivit på bandet: ”I djup tacksamhet för att jag i

maj 1945 genom Folke Bernadottes hjälp fi ck mina två söner

hem från fångenskapen i koncentrationsläger i Tyskland.”

En av grevens instruktioner för sin begravning följdes:

bara prästen talade. Komminister Dahlby höll griftetalet.

Han utgick från ett bibelord, ur Jesaja: ”Jag hörde Herren

tala och han sade: Vem skall jag sända ut och vem vill vara

min budbärare? Och jag sade: Se här är jag, sänd mig.”


22 Sven Grafström, diplomaten, satt bland åhörarna och

tänkte sannolikt på hur han varnat Bernadotte, hur förfä-

rad han varit inför Bernadottes iver att ta på sig uppdraget.

Bibel ordet gav Bernadottes off ervillighet en högre dimen-

sion. Och komminister Dahlby påminde om det valspråk

Folke Bernadotte antog, då hans äldste son dog: ”Vi har

inte kommit till världen för att bli lyckliga, utan för att göra

and ra lyckliga.”

Nu följde en tid av hyllningar.


Documents

Mordet på Folke Bernadotte av Göran Burén