12
ARBETARMAKT ______________________________________________ NR 4 2006 www.arbetarmakt.com Arbetarmakt, svensk sektion av ______________________________________________ Slå tillbaka borgarnas offensiv! – med eller utan LO-topparnas stöd Nederlaget för den förra regeringen i riksdagsvalet var först och främst ett nederlag för socialdemokratin. Den or- ganiserade arbetarrörelsen, som ännu står stark, riskerar nu att drabbas av flera bakslag när den borgerliga reger- ingen börjar genomföra sin politik. Denna offensiv kan dock stoppas om arbetarrörelsen mobiliserar. En defen- siv försvarskamp kan på så sätt bli början på en offensiv. Men då krävs också att den nuvarande ledningen för arbetarrörelsen utmanas, skriver Jens- Hugo Nyberg. Som brukligt är i en valrörelse, särskilt som den präglades av den överhängande risken för en seger för borgaralliansen, kom några fackliga ledare med uttalan- den åt det radikala hållet. Några fler ut- spel som antyder att det är dags att göra motstånd om den nya regeringen angriper LO-medlemmarnas intressen kom strax efter valet. Borgerliga språkrör som DN blev förskräckta över att LO inte accepte- rar den demokratiska valutgången. Deras uppfattning om demokrati är som bekant att vi får rösta vart fjärde år, och däremel- lan ska vi acceptera valresultatet tillsam- mans med alla de angrepp som den nya regeringen vill genomföra. Vi vet vad det innebär: rekordvinster åt storföretagen och vänskapliga relationer med krigsför- brytare som Bush och Blair, angrepp på våra fackliga rättigheter, privatiseringar (dvs. utförsäljning av våra tillgångar) och sämre och dyrare service. Oavsett vilken regering det skulle ha blivit, så länge det inte är en regering som tar strid mot kapitalismen, skulle den tvingas anpassa sig till vad storföretagens och bankernas vinstbehov kräver. Detta gäller även socialdemokratiska regering- ar. Socialdemokratin är dock ett borger- ligt parti med sin sociala bas inom arbe- tarrörelsen. Därför har socialdemokratin tenderat att föra en försiktig politik i vis- sa avseenden, inte minst i förhållande till LO-ledningen som spelar en viktig roll i att mobilisera stöd för partiet. Den nya regeringen, ledd av storkapitalets och Re-

ARBETARMAKTNederlaget för den förra regeringen i riksdagsvalet var först och främst ett nederlag för socialdemokratin. Den or-ganiserade arbetarrörelsen, som ännu står stark,

  • Upload
    others

  • View
    0

  • Download
    0

Embed Size (px)

Citation preview

Page 1: ARBETARMAKTNederlaget för den förra regeringen i riksdagsvalet var först och främst ett nederlag för socialdemokratin. Den or-ganiserade arbetarrörelsen, som ännu står stark,

ARBETARMAKT ______________________________________________

NR 4 2006 www.arbetarmakt.com Arbetarmakt, svensk sektion av ______________________________________________

Slå tillbaka borgarnas offensiv! – med eller utan LO-topparnas stödNederlaget för den förra regeringen i riksdagsvalet var först och främst ett nederlag för socialdemokratin. Den or-ganiserade arbetarrörelsen, som ännu står stark, riskerar nu att drabbas av flera bakslag när den borgerliga reger-ingen börjar genomföra sin politik. Denna offensiv kan dock stoppas om arbetarrörelsen mobiliserar. En defen-siv försvarskamp kan på så sätt bli början på en offensiv. Men då krävs också att den nuvarande ledningen för arbetarrörelsen utmanas, skriver Jens-Hugo Nyberg. Som brukligt är i en valrörelse, särskilt som den präglades av den överhängande

risken för en seger för borgaralliansen, kom några fackliga ledare med uttalan-den åt det radikala hållet. Några fler ut-spel som antyder att det är dags att göra motstånd om den nya regeringen angriper LO-medlemmarnas intressen kom strax efter valet. Borgerliga språkrör som DN blev förskräckta över att LO inte accepte-rar den demokratiska valutgången. Deras uppfattning om demokrati är som bekant att vi får rösta vart fjärde år, och däremel-lan ska vi acceptera valresultatet tillsam-mans med alla de angrepp som den nya regeringen vill genomföra. Vi vet vad det innebär: rekordvinster åt storföretagen och vänskapliga relationer med krigsför-brytare som Bush och Blair, angrepp på

våra fackliga rättigheter, privatiseringar (dvs. utförsäljning av våra tillgångar) och sämre och dyrare service.

Oavsett vilken regering det skulle ha blivit, så länge det inte är en regering som tar strid mot kapitalismen, skulle den tvingas anpassa sig till vad storföretagens och bankernas vinstbehov kräver. Detta gäller även socialdemokratiska regering-ar. Socialdemokratin är dock ett borger-ligt parti med sin sociala bas inom arbe-tarrörelsen. Därför har socialdemokratin tenderat att föra en försiktig politik i vis-sa avseenden, inte minst i förhållande till LO-ledningen som spelar en viktig roll i att mobilisera stöd för partiet. Den nya regeringen, ledd av storkapitalets och Re-

Page 2: ARBETARMAKTNederlaget för den förra regeringen i riksdagsvalet var först och främst ett nederlag för socialdemokratin. Den or-ganiserade arbetarrörelsen, som ännu står stark,

infeldts parti, har inte samma behov av att kompromissa med väljarna. Därför kan vi räkna med en radikal offensiv mot arbetarklassens ställning och de rättighe-ter och positioner den tillkämpat sig. Det återstår förvisso att se om regeringen vå-gar angripa våra fackliga rättigheter. Det finns inga mer grundläggande rättigheter för arbetarna – det skulle vara en enorm provokation. Men det finns många andra sätt att underminera det fackliga inflytan-det. Inför angreppen – svara offensivt! Ställda inför en sådan offensiv förlorar socialister och arbetarklassen på att för-hålla sig passiva. Vi har dessutom en an-nan uppfattning om demokrati – vi vill ha ett direkt deltagande av arbetarklassen i samhällets skötsel, inte knäfall för de rika och passivitet. Arbetarklassen kan inte stillatigande ta emot alliansens angrepp. Valet avgjorde riksdagens sammansätt-ning och därmed regeringen, inget annat. Det innebär inte att vi en enda dag kan låta dem hållas. Fackföreningarna finns till precis för att försvara arbetarnas in-tressen. Det gäller lika mycket efter ett val som annars. Det tycks även den nuva-rande ledningen för LO inse. Lita inte på den fackliga byråkratin Vi har inget förtroende för LO- och TCO-topparna. De spelar rollen som medlare mellan kapitalisterna och arbe-tarna, inte som förkämpar för våra intres-sen. Med tusen och ett band är den fack-liga byråkratin inflätad i administrationen av den kapitalistiska ordningen. Privile-gierna de åtnjuter i form av höga löner och andra karriärförmåner syftar ytterst till att värna om deras lojalitet. Därför kommer de alltid att ställa sig på kapita-listernas sida i slutändan. Men inför hotet av en mer antifacklig politik hotas även deras positioner som förhandlare, och därmed deras privilegier. Inför radikalise-rade medlemmar som kräver kamp, och får allt svårare att acceptera att de före-träds av kompromissvilliga byråkrater, kan de också påverkas att ta strid.

Det är just därför som det är det möj-ligt att pressa fackföreningsledarna till handling. Uppgifter för socialister nu är inte att stå utanför och bygga egna ”radi-kalare” fackföreningar vid sidan om LO och TCO-kollektivet. Istället består upp-giften i att organisera kamp underifrån in-om de stora förbunden för att pressa led-ningen till kamp. Radikala arbetare måste organisera sig på gräsrostsnivå i facket – detsamma gäller (s) och (v), som utger sig för att representera arbetarnas intres-sen – för att pressa facktopparna att ta strid. Om inget görs måste socialister själva försöka vinna ledningen och orga-nisera kampen.

Försvara a-kassan Reinfeldts regering tänker börja med att

försöka chockhöja a-kasseavgifterna och samtidigt sänka ersättningen för arbetslö-sa. Detta är ett hot som riskerar att allvar-ligt underminera facket och försämra för-handlingspositionen gentemot kapitalet. A-kassan måste försvaras. En minskning av ersättningen är i praktiken ett sätt att sänka lågavlönades löner genom att de tvingas ta de lägst betalda jobben i än högre utsträckning än idag. På ett liknan-de sätt innebär den föreslagna höjningen av avgifterna ett direkt angrepp på facket då det sannolikt kommer att leda till färre medlemmar. Detta kommer särskilt att drabba yrkesgrupper med höga arbetslös-hetstal såsom Kommunal-anslutna, dvs. de mest utsatta arbetargrupperna.

Försvara anställningstryggheten – för-svara de unga arbetarna Än så länge är det mest Maud Olofsson som tagit bladet från munnen och uttalat sig för försämringar av arbetsrätten. Hon föreslog innan valet en svensk version av den CPE-lagstiftning som den franska re-geringen försökte genomföra i våras ge-nom en uppluckring av LAS (Lagen om anställningsskydd). Nu förnyas hotet. In-för en fråga i DN om huruvida den bor-gerliga regeringen kommer att stå vid sitt löfte att inte angripa LAS svarade Olofs-son undvikande: ”Njae, vi har bestämt att vi ska låta globaliseringsrådet diskutera hur vi kan få en flexiblare arbetsmark-nad.” Om anställningstryggheten för ung-domar inskränks så måste arbetarrörelsen svara med massiva strejker. Därtill måste massdemonstrationer organiseras som in-te underordnar sig polisens uppfattning om lugn på gatorna. Vi såg vad som led-de till seger i Frankrike i våras!

Vi kan vänta oss att de yngre arbetar-na tillsammans med skolelever kommer att gå i täten för att kämpa mot angrepp som drabbar oss alla, men dem i synner-het. Ungdomarna kommer även att angri-pas på fler sätt – genom mer övervakning i skolan, betygshets vid en tidigare ålder, nedskärningar i ungdomsverksamhet osv. Arbetare i alla åldrar måste stödja deras kamp för att slå tillbaka attackerna, och förbinda den med kamp mot alla andra försämringar.

Bekämpa backlashen mot kvinnorna Borgarna säger sig vilja göra en insats för kvinnorna genom att göra det billigare för kvinnor i karriären (medel- och över-klass) att anställa hemhjälp och barn-flickor. Man skryter samtidigt med att en subventionering av ”hushållsnära tjäns-ter” ger nya jobb, dvs. lågbetalda pigjobb hos de välbeställda för de svagaste grup-perna bland arbetarkvinnorna. Detta är självfallet ingen lösning på problemet, varken med arbetslösheten eller med kvinnoförtrycket. Inte bara för att många ur överklassen på känt Boreliusmanér kommer att föredra att betala svart ändå. Förutom att det bidrar till att reproducera

en könsförtryckande arbetsdelning skapar det knappast nya jobb i någon större ut-sträckning.

Inte minst arbetarkvinnorna tjänar på att istället kämpa för en ordentlig upp-rustning av den offentliga sektorn, där jobben behövs, och sex timmars arbets-dag med bibehållen lön för att dela upp jobben på fler. De som anställs för ”hus-hållsnära tjänster”, många är invandrar-grupper som saknar rättigheter, måste organiseras för rimliga kollektivavtal och skydd mot nedlåtande behandling. De måste också ges omedelbart medborgar-skap och ges samma rättigheter som alla andra. Liksom alla andra uppsplittrade sektorer av arbetarklassen måste de dras in i kampen för våra gemensamma intres-sen.

Arbetarrörelsen måste också försvara föräldraförsäkringen mot att undermine-ras av regeringens planer på ett vårdnads-bidrag. Detta bidrag kommer inte på nå-got sätt att bidra till att utjämna den o-jämlika ansvarsfördelningen mellan män och kvinnor för hushållsarbete och barn-passning. Tvärtom riskerar det sannolikt att öka kvinnors redan mycket högre an-del av det obetalda arbetet då lönediskri-mineringen ju leder till att föräldrar ofta låter kvinnan stanna hemma för att inte försämra familjens ekonomi. Det är också ett förslag som skärper kvinnors ekono-miska beroende av männen då bidraget är på tok för litet för att kunna räcka till ens för kvinnans egen försörjning. Arbetarrö-relsen och arbetarkvinnorna borde istället kräva en utökad och individualiserad för-äldraförsäkring med full ersättning för förlorad inkomst. Så skulle man kunna uppmuntra till en jämlikare fördelning av det obetalda arbetet samtidigt som man inte straffar de många familjer där kvin-norna tjänar mindre eftersom de jobbar inom lågbetalda yrken. Hårdbeskatta de rika Som grädden på moset vill den nya mo-deratregeringen avskaffa förmögenhets-skatten. Den rika elit som äger mer än fem miljoner kronor skall inte behöva betala mer än vanliga arbetare i skatt. Detta är ett fullständigt reaktionärt för-slag. Efter flera år av rekordvinster finns det enorma summor att hämta hos storfö-retag och rika, pengar som nu går till aktieutdelningar, spekulation och lyxkon-sumtion för några få, men som skulle kunna satsas på nya jobb inom exempel-vis vård och skola och höjning av låga löner. Den borgerliga regeringen vill att arbetarna ska betala notan för den kapita-listiska samhällskrisen. Arbetarrörelsen måste svara med att kräva att pengarna tas där de finns. Till företag som hotar med utflyttning eller nedläggning inför krav på progressiv beskattning måste ar-betarrörelsen svara med hot om omedel-bar konfiskering och dryga fängelsestraff för ekonomisk utpressning.

Page 3: ARBETARMAKTNederlaget för den förra regeringen i riksdagsvalet var först och främst ett nederlag för socialdemokratin. Den or-ganiserade arbetarrörelsen, som ännu står stark,

Bekämpa privatiseringarna För att kunna finansiera utlovade skatte-sänkningar kommer den nya regeringen att gå på privatiseringsoffensiv. Telia So-nera, SKAB, SAS och SJ är några av de större bolagen som hotas av fullständig privatisering. Samma politik förs i bor-gerligt ledda kommuner där man privati-serar resterande kommunala egendomar (såsom centrum och bostäder) för att dra in mera pengar. Det är en politik som i allt väsentligt bidrar till att flytta makten i samhället än längre från arbetarna till för-mån för kapitalets möjlighet till vinster som kommer att hamna i fickorna på ka-pitalisterna. Arbetarrörelsen måste mot-sätta sig privatiseringspolitiken och be-kämpa den genom att kräva förstatligan-de under arbetarkontroll.

Kamp mot imperialism och rasism Det svenska stödet till imperialistiskt för-tryck, vare sig det sker i form av regerin-gens fjäskande för krigsförbrytare som Bush och Blair, deltagande i Internatio-nella valutafonden som tvingar fattiga länder att betala miljarder dollar i skulder till de rika länderna, eller svenska före-tags feta vinster på att förse västerländska ockupationstrupper med utrustning, mås-te bekämpas. Med Carl Bildt som utri-kesminister kan vi räkna med en fortsatt hårdför imperialistisk hållning. Varje klassmedveten arbetare och varje socia-list har en plikt att kämpa emot denna po-litik, oavsett det demokratiska mandat den genomdrivs med. Den internationella solidariteten mellan världens alla arbe-tande och förtryckta är vår, och bör vara hela arbetarrörelsens, mest grundläggan-de princip. Vi måste organisera radikala arbetare för direkt stöd för kampen mot ockupationen av Irak, för arbetarkamp i Latinamerika etc.

Bekämpa borgarnas rasism Den borgerliga regeringen kommer också att trappa upp kampen mot människor från andra länder även på hemmaplan. Alla försök att splittra arbetarklassen ef-ter etniska linjer, vare sig det handlar om specialbevakning av muslimer i skolan, språktester eller andra straff (utvisning) för människor från andra länder, måste slås tillbaka. Arbetarrörelsen måste käm-pa för öppna gränser för alla arbetande människor som kommer hit, liksom lika rättigheter. Det måste inbegripa samma rätt till ersättning, samma demokratiska rättigheter, inklusive rösträtt – och natur-ligtvis samma fackliga rättigheter. Alla försök att underminera arbetarrörelsens positioner genom att skapa ett låglöne-proletariat av utländsk härkomst med sämre kollektivavtal måste på samma sätt bekämpas. Långt ifrån att hjälpa fattiga människor, som borgarna hycklande på-står, skulle det försämra allas våra rättig-heter, och de enda som skulle bli hjälpta av det är företagsledarna. Vårt svar i in-tegrationsfrågan är att dra in invandrare och flyktingar i arbetarrörelsens gemen-samma kamp. Krossa fascismen De rasistiska och nazistiska grupperna är ett direkt, dödligt hot mot arbetarrörelsen, mot alla vänstergrupper, invandrare och homosexuella. Att tillåta dem att verka är att tillåta dem att bygga upp en terrorrö-relse. Det ligger i alla arbetares intresse att omedelbart slå tillbaka och förvägra dessa grupper varje möjlighet till organi-sering, varje utrymme i offentligheten.

Om arbetarrörelsens ledning vore in-riktad på att kämpa för våra intressen, skulle den mobilisera och stoppa varje nazistisk demonstration, hindra varje fas-cisttidning från att komma ut och driva bort fascisterna från alla offentliga ut-rymmen, inklusive kommunfullmäktige-

platser. Ställ krav på de fackliga och poli-tiska företrädarna att de organiserar den-na kamp.

Radikala arbetare, liksom vänstern i sin helhet, kan dock inte vänta på att vi vinner massorganisationerna för en anti-fascistisk praktik. Vi måste redan idag or-ganisera oss för att konfrontera det nazis-tiska slöddret och driva bort dem från gatorna. Detta måste bli en verklig mass-rörelse – inte en fråga för enbart små hemlighetsfulla, maskerade grupper – och förbindas med kampen mot den bor-gerliga politiken. Kämpa för en arbetarregering En framgångsrik kamp mot nya regering-en kan i slutändan inte stanna vid paroller som enbart syftar till att försvara arbetar-klassens nuvarande ställning. Ett mot-stånd mot den borgerliga regeringens po-litik måste i slutändan vändas till en of-fensiv. Arbetarrörelsen måste nu utforma den plan som den förra regeringen miss-lyckades åstadkomma – en plan som ger jobb åt alla, en väl fungerande skola, vård, barnomsorg åt alla. Men den nuva-rande regeringen kommer så klart inte att genomföra en sådan. Det självklara målet måste vara att i arbetarklassens intresse driva bort regeringen från makten. Långt ifrån att vara ett odemokratiskt åsidosät-tande av folkmajoriteten skulle detta för-utsätta kamp från breda lager av arbetare, ungdomar, invandrare och kvinnor, och bryta med den passivitet som det rådande politiska systemet har som sin förutsätt-ning. Det skulle ge möjlighet till en re-gering som verkligen kämpade i arbetar-nas intresse. Den politiska grunden för en sådan regering måste, om den ska undgå att bli ett instrument i handen på kapita-let, vara en revolutionär brytning med ka-pitalismen, och förutsätta att arbetarmas-sorna aktivt dras in i samhällets angelä-genheter.

Därför förlorade s och v valet Vänsterblockets valförlust var ytterst resultatet av partiernass borgerliga po-litik under de gångna mandatperioder-na. Denna politik och det missnöje den skapat banade vägen för den borgerli-ga valsegern, hävdar Gunnar Westin. Nu krävs en verklig debatt som syftar till att bekämpa högerledningen inom arbetarrörelsen. Socialdemokratin gjorde i höstens val, med 34,99 procent, det sämsta valet sedan 1928 och tappade 170 000 röster jämfört med förra valet. Väljare ur mel-lanskikten, som tidigare röstat på (s), har i hög grad valt att rösta borgerligt men anmärkningsvärt är även att (s) tappat mycket stöd i många av sina traditionella styrkefästen. I arbetarförorten Sundby-

berg i Stockholm blev det borgerlig re-gering för första gången på 87 år och det finns gott om liknande exempel. Inom LO-kollektivet tappade (s) hela 6 procent i förhållande till förra valet och landade på omkring 54,4 procent. Också stödet för (v) sjönk bland LO-medlemmarna. Även i LO gick Moderaterna anmärk-ningsvärt starkt framåt och vann 6,9 procent jämfört med föregående val (man fick totalt 11.1 procent). I Stockholm för-lorade (s) var fjärde väljare.

Helt uppenbart är att den yttersta för-klaringen till att (s) gjorde valfiasko är att deras borgerliga politik under de gångna mandatperioderna gjort det svårt för väl-jare att se någon kvalitativ skillnad mel-lan de olika blocken. Detta har underlät-tats av Reinfeldts taktik att ge storkapita-

lets parti en mer försiktig framtoning. Han har i ord försäkrat att det inte blir något radikalt systemskifte med en bor-gerlig regering och därför uppenbarligen kunnat kanalisera en hel del av ilskan gentemot Göran Perssons ledarfigur till förmån för de borgerliga partierna.

Sanningen är dock att systemskiftet i högsta grad sedan lång tid tillbaka påbör-jats av (s). Attackerna från den nya mo-deratregeringen, som direkt syftar till att underminera arbetarrörelsen (genom an-greppen på a-kassan) och innebär en radi-kalare privatiseringsoffensiv, kan ses som beviset på att det är skillnad på en social-demokratisk och en moderat regering. Det är det också, men det handlar om kvantitativa skillnader, inte någon skill-nad i kvalitativ bemärkelse. Sedan tillträ-

Page 4: ARBETARMAKTNederlaget för den förra regeringen i riksdagsvalet var först och främst ett nederlag för socialdemokratin. Den or-ganiserade arbetarrörelsen, som ännu står stark,

det till makten 1994 har (s) långt ifrån drivit en politik för arbetarna. I stället skröt man under andra hälften av 90-talet med att ”slå världsrekord i budgetsane-ring”, alltså i nedskärningspolitik. Hund-ratusentals offentliganställda avskedades, bland dem upp emot 150 000 arbetar-kvinnor som fick ta den största smällen. Man fortsatte med att påbörja privatise-ringar av statliga bolag som Telia (ett tydligt exempel på att den nya regering-ens planer på en mer fullständig privati-sering av företaget bara är en fortsättning på vad socialdemokratin redan påbörjat) och fortsatte att konkurrensutsätta delar av offentlig sektor till förmån för kapita-let. I Stockholm fortsatte utförsäljningen av allmännyttan och den redan överan-strängda sjukvården utsattes för ett högre tryck i form av neddragningar i samband med sammanslagningar.

Listan skulle kunna göras oändligt lång på alla de fall av svek mot arbetare, kvinnor, invandrare och ungdomar som (s), oftast med Vänsterpartiets tysta stöd, gjort sig skyldiga till i riksdagen, lands-tingen och i kommunerna. Allt detta har kostat socialdemokraterna både i form av förlorat väljarstöd och i medlemsantal. 1994 hade partiet närmare 260 000 regi-strerade medlemmar. Idag är antalet knappt 125 000, mindre än hälften.

Det är också denna i allt väsentligt borgerliga politik som lagt grunden till den så fullkomligt uddlösa valkampanj som godsherren Persson stod i spetsen för. En tandvårdsreform var allt som ut-lovades. Därför är det inte en tillfällighet, inte ett ”taktiskt felsteg”, som gjort att den förra regeringen inte var i stånd att ta frågan om arbetslösheten på allvar. Bor-garna fick därmed tillfälle att göra den viktigaste valfrågan till sin.

Det sistnämnda påpekar också olika röster inom (s) i den debatt som blossat upp i valets efterspel. Efter några inle-

dande debattinlägg från högersossar som Erik Åsbrink, som skyller valfiaskot på att (s) inte lagt sig tillräckligt långt åt hö-ger, har andra kritiska röster tagit till or-da. Förre folkhälso- och socialtjänstmi-nister Morgan Johansson fastslog i ett in-lägg på DN:s debattsida den 17 oktober helt korrekt att avsaknaden av en politik som kunnat flytta fram arbetarklassens positioner, inte minst i fråga om arbets-lösheten, både avgjorde valet till borgar-nas fördel och därtill bidrog till att Sveri-gedemokraterna kunde exploatera situa-tionen och gå framåt. ”När utanförskap och arbetslöshet etableras, då kryper fas-cismen in”, skriver Johansson.

En debatt om detta måste nu tas sär-skilt inom de lägre sektorerna av (s). Sär-skilt arbetaraktivister inom LO och TCO måste nu höja sina röster för att kunna påverka eftervalsdebatten. Det är dags att göra upp med arbetarrörelsens högerled-ning och kämpa för ett alternativ.

Denna debatt förs också inom Väns-terpartiet. Efter vissa utspel från partiets högerfalang, såsom Johan Sjöstedt, som menar att (v) misslyckats för att de driver en ”orealistisk politik”, har andra röster tagit till orda. I Flamman den 19 oktober hävdar John Hörnquist, aktiv i Kista, att den avgörande anledningen till partiets nedgång i opinionen de senaste åren står att finna i att partiet misslyckats med att leverera den vänsterpolitik man gått till val på, att man misslyckats med att be-kämpa arbetslösheten och de växande so-ciala klyftorna. Hörnquist kritiserar helt korrekt den ensidiga fokuseringen på att vinna röster i val, vilket skett på bekost-nad av vänsterpolitiken. Detta präglade också på ett tydligt sätt årets valrörelse.

Vänsterpartiets taktik i valkampanjen gick ut på att lägga sig så nära (s) som möjligt i alla centrala frågor. Ohly drog sig systematiskt för att kritisera Persson-regeringens proimperialistiska hållning,

vilket är en skandal i sig. Perssons stöd till Israel och accepterandet av ockupati-onen av Irak fördömdes aldrig av vänster-ledaren. Med tomma fraser om 200 000 nya jobb i offentlig sektor hoppades han fånga upp de väljare som vill se en mer offensiv arbetarpolitik. Hur detta vallöfte skulle genomföras gick Ohly inte in på överhuvudtaget. Detta är ett talande exempel på den politik som utmärkt (v):s osjälvständiga agerande i förhållande till (s). I allt väsentligt har man stått bakom den borgerliga politiken med en och an-nan ”radikal” fras för att dölja detta inför väljarna. Ohly har i efterhand i Sekotid-ningen (nr 3/06) ångrat vissa saker, som att man t.ex. var med och avskaffade arvs- och gåvoskatten för några år sedan. Han säger också i vaga formuleringar att politiken måste vara det viktigaste inför nästa val, då han hoppas att kunna bilda regering med (s) och (mp).

Arbetarmakt argumenterade inför va-let för en kritisk röst på (s) eller (v). Vårt stöd var aldrig ett stöd för dessa partiers politik, vi ville istället göra gemensam sak med alla de arbetare, kvinnor, invan-drare och ungdomar som motsatte sig en borgerlig regering. Efter valet är vårt budskap enkelt: förbered motståndet mot borgarnas kommande offensiv, och lita inte på att den nuvarande ledningen för arbetarrörelsen skall göra jobbet. Nöj er inte med fraser, kräv klart besked om hu-ruvida ledarna förespråkar klasskampspo-litik eller inte.

Sist men inte minst uppmanar vi alla seriösa klasskämpar inom (s) och (v) att bryta med reformismen. Den har återigen visat att den är en borgerlig kraft som kommer att fortsätta leda arbetarklassen mot nya nederlag. Den enda verkligt håll-bara strategin för arbetarrörelsen i kam-pen mot borgerlig politik, rasism och imperialism måste vara den revolutionärt socialistiska.

Till arbetarrörelsens aktivister:

Vänd reformismen ryggen – kämpa för ett revolutionärt arbetarparti! Det gångna valet och kampanjen innan visade återigen med största tydlighet att socialdemokratin och Vänsterpartiet in-nebär en återvändsgränd i försvaret av ar-betarklassens intressen. Dessa partier har tillsammans drivit en i grunden borgerlig politik och misslyckades i valkampanjen inte minst därför så gott som fullständigt med att avslöja borgarnas reaktionära agenda. De bär också ansvaret för att ra-sistiska partier som Sverigedemokraterna kunnat gå framåt. I avsaknaden av ett klart alternativ för att ena arbetarklassen oavsett etnicitet på klasskampens grund har istället ökande klassklyftor och där-

med splittring inom arbetarrörelsen kun-nat utnyttjas av dessa avgrundsreaktionä-ra krafter. Aktivister i arbetarrörelsens partier och fackliga organisationer, i kvinnorörelsen och i invandrarorganisati-oner måste nu ställa sig frågan om vad vi behöver för alternativ till de reformistiska byråkraterna som dominerar arbetarrörel-sens ledning och politik.

Vi i Arbetarmakt anser att kampen för ett långsiktigt hållbart alternativ för att försvara och flytta fram arbetarklassens positioner måste syfta till att bygga ett nytt arbetarparti som kämpar för ett re-volutionärt program som syftar till att en

gång för alla avskaffa kapitalismen. Kamp för konkreta reformer som kan flytta fram arbetarklassens positioner in-om det kapitalistiska samhället måste på ett medvetet sätt förbindas i en konkret strategi för arbetarklassens fullständiga frigörelse. Utan ett revolutionärt program baserat på den revolutionära vetenskapli-ga socialismen och övergångsprogram-mets metod kommer varje försök att byg-ga trovärdiga alternativ oundvikligen att tvingas till kompromisser med kapitalet – och därmed upprepa den misslyckade po-litik som gjort socialdemokratin och Vän-sterpartiet till reformistiska återvänds-

Page 5: ARBETARMAKTNederlaget för den förra regeringen i riksdagsvalet var först och främst ett nederlag för socialdemokratin. Den or-ganiserade arbetarrörelsen, som ännu står stark,

gränder. Det är en logik som härrör från det faktum att vare sig det kapitalistiska systemet eller den statsapparat som skyd-dar den kan reformeras till ett verktyg för socialismen. Det arbetarparti som inte har en politik som kan överskrida de begräns-ningar som kapitalismen och dess stats-makt sätter upp kommer därför förr eller senare att tvingas avstå från kampen för socialism och kompromissa med en bor-gerlig politik.

Det är Vänsterpartiet och socialdemo-kratins reformism i kombination med dessa partiers integrering i den borgerliga staten som gör att dessa partier inte kan reformeras till verktyg för den revolutio-nära socialismen. Partiledningarna, lik-som en stor del av de politiskt verksam-ma i (s)- och (v):s partiapparater, har en lång tradition av att kompromissa med borgerlig politik såväl i riksdag som på lokalplanet. De belönas också med privi-legier för detta. Den överväldigande ma-joriteten av dessa lever på löner som vida överstiger en genomsnittlig arbetarlön. Det säger sig självt att en revolutionär opposition som propagerade för en bryt-ning med en sådan politik inte skulle kunna tolereras någon längre stund av ledningarna i (s) eller (v). Med hänvis-ning till att en sådan opposition inte står bakom partiets program eller någon an-nan förevändning skulle den kastas ut illa kvickt.

Ett revolutionärt arbetarparti kan för-visso bara byggas i kamp med de många arbetare som fortfarande har illusioner i (s) och (v). I en viss situation, om trycket på de reformistiska ledarna var tillräck-ligt stort för att tvinga dem att acceptera en revolutionär kritik även inom sina or-ganisationer, skulle det kunna vara tak-tiskt fördelaktigt för revolutionärer att arbeta inom (s) och (v) under en begrän-sad period – och då göra det på ett öppet och ärligt sätt utan att dölja sina avsikter. Sådant är dock inte läget nu.

Till de klasskämpar som finns inom dessa organisationer och som drar samma slutsatser som vi själva säger vi idag: bryt med era ledare, försök vinna de bästa ele-menten för den revolutionära socialismen

och organisera er i Förbundet för Femte Internationals svenska sektion, Arbetar-makt. Till de aktivister som fortfarande vidhåller uppfattningen att det är bättre att stanna kvar i dessa partier av något skäl, säger vi: OK, men minns vad vi har sagt! Testa era ledare, kräv att de för en politik som alltid tar sin utgångspunkt ar-betarklassens intressen, kräv att de avstår från sina privilegier. Argumentera för en brytning med klassamarbetets politik.

Vi kan antagligen räkna med att soci-aldemokratin och Vänsterpartiets ledare, inte minst i de kommande avtalsrörelser-na, kommer att posera som de som verk-ligen vill stoppa borgarna och som de som vill driva igenom reformer i enlighet med arbetarnas intressen. Det kan bidra till att förstärka illusionerna hos arbetar-aktivister som ser ställningen som oppo-sition som ett tillfälle att pressa partierna att gå åt vänster. Inte minst nu, efter 12 år med dessa partier vid makten vore det, även utifrån sådana utgångspunkter, ett enormt misstag att nöja sig med ledarnas löften. Revolutionärers uppgift måste va-ra att säga detta och uppmana klassmed-vetna arbetare att kräva att ledarna står vid sina eventuella utfästelser, och att de avvisar alla förrädiska kompromisser. Vi måste kräva att de utnyttjar sin makt och sitt inflytande till att mobilisera arbetar-rörelsen och ungdomen mot borgarnas at-tacker. Vi måste parallellt med detta även varna arbetare för det svek som onekligen är att vänta av ledarna, och i processen genom tålmodigt argumenterande försöka vinna över arbetare från reformismen för en revolutionär politik.

Som en del av kampen för ett revolu-tionärt alternativ till reformismen måste revolutionärer kämpa för byggandet av en revolutionär opposition inom fackfö-reningsrörelsen. Kampen för en sådan måste ta sin utgångspunkt i kampen för kämpande demokratiska fackföreningar. Den fackliga byråkratins privilegier mås-te avskaffas. Arbetarklassens ledare måste vara avsättbara genom demokratisk kontroll. Arbetarna måste ha möjlighet att byta ut dessa närhelst de sviker kampen och följaktligen ha sista ordet i beslut

som t.ex. huruvida en strejk bör genom-föras och när den skall blåsas av. Demo-kratiska kämpande fackföreningar är nöd-vändiga om arbetarrörelsen skall kunna agera självständigt från kapitalet och för-svara sina klassintressen.

I allt sådant oppositionellt arbete har revolutionärer en plikt att resa en diskus-sion om behovet av ett revolutionärt le-darskap för arbetarrörelsen – ett revolu-tionärt arbetarparti. Ett sådant måste självfallet bygga på arbetarklassens och de förtryckta gruppernas kamporganisa-tioner om det ska kunna bli en allvarlig konkurrent till (s) och (v). Hur skulle då ett sådant parti kunna organiseras? För det första måste det vara ett demokratiskt parti, som inom sig tillåter olika riktning-ar att komma till tals i en debatt om vä-gen framåt. En sådan debatt måste försö-ka dra in alla kämpande element i arbe-tarrörelsen för att se till så att erfarenhe-terna tillvaratas. Men ett parti som syftar till att bedriva klasskamp och störta kapi-talismen står inför stora strider. Ska det kunna fullfölja sin uppgift måste det ock-så kunna agera samfällt mot en mäktig klassfiende. Ett revolutionärt arbetarparti måste med andra ord förena demokrati med centralism. Överenskomna beslut måste genomföras tillsammans av hela partiet, inklusive den eventuella minoritet som förlorat en omröstning. Minoriteter bör i sin tur garanteras rätten att föra fram kritik, även på ett organiserat sätt.

Bara genom en sådan partiorganisa-tion kommer arbetarklassen att kunna förena sina bästa demokratiska traditioner med en politik som förenar teori med praktik. En sådan är avgörande för en ut-veckling av den revolutionära marxistiska teorin med utgångspunkt i erfarenheten av klasskampen.

Arbetarmakt förpliktigar sig att inom arbetarrörelsen fortsätta kampen för att revolutionera den. Det handlingsprogram vi kämpar för, och gärna diskuterar med alla som är intresserade, finns att läsa på vår hemsida :

http://www.arbetarmakt.com/program/handlingsprogram.php

Kampen intensifieras i Tyskland Den 21 oktober demonstrerade tyska ar-betare i fem olika städer. Bilden bredvid är från protesten i Berlin där 80 000 arbe-tare samlades vid Brandenburger Tor för att visa sitt missnöje med koalitonsrege-ringens nedskärningar.

Under hösten har arbetare vid järnvä-garna och sjukhuset Charité i Berlin strej-kat. De 600 arbetarna vid Bosch und Sie-mens Hausgeräte (BHS) har förråtts av fackföreningsledarna och tvingas nu se en tredjedel av sina arbetskamrater bli av-skedade. Skolelever och studenter käm-par mot nedskärningar och försämringar inom utbildningen.

Värst är situationen i Berlin där indu-

strin i viss mån kollapsat sedan återföre-ningen. Stora nedskärningar väntas från den röd-röda koalition som styr i staden.

I juni nästa år håller de rika ländernas

klubb G8 toppmöte i den lilla orten Hei-ligendamm, nära staden Rostock, vid den tyska Östersjökusten. Arbetarmakt kom-mer tillsammans med kamrater från andra europeiska länder att delta i protesterna. Om du är intresserad av att arbeta till-sammans med oss för att få dit så många som möjligt, kontakta oss då på vår hem-sida: www.arbetarmakt.com.

Vi kommer att förmedla information om förberedelserna i vårt elektroniska nyhetsbrev. Du kan prenumerera på det gratis via vår hemsida. Om du är hyfsat bra på tyska kan du följa arbetet också via våra tyska kamraters hemsida – www.arbeitermacht.de

Page 6: ARBETARMAKTNederlaget för den förra regeringen i riksdagsvalet var först och främst ett nederlag för socialdemokratin. Den or-ganiserade arbetarrörelsen, som ännu står stark,

Danska arbetare visar vägen:

Uppror mot nedskärningarna!I Danmark har arbetarklassen börjat göra motstånd på allvar mot den bor-gerliga nedskärningspolitiken. Den svenska arbetarrörelsen och arbetar-ungdomen har mycket att lära av sina danska bröder och systrar. Massde-monstrationerna i tio danska städer den 3 oktober (sammanlagt 80 000 del-tog), dagen för folketingets öppnande (danska riksdagen), var en styrkeupp-visning som ackompanjerades av avan-

cerade kampmetoder, skriver Gunnar Westin. Den borgerliga regeringens statsminister Anders Fogh Rasmussen hade dagen innan i radio kallat rörelsen för ”en sam-ling socialistiska bråkmakare”. Den 3 ok-tober var han tyst. Rörelsen är den största sedan påskstrejken 1985. Bara i Århus, Danmarks andra stad, demonstrerade 30 000 arbetare och ungdomar i de störs-

ta protesterna på flera decennier samti-digt som strejken inom barnomsorgen gick in på sin tredje vecka. De fick an-slutning av 600 socialsekreterare. Elever ockuperade flera skolor i staden efter be-slut från stormöten som också valde kom-mittéer för att organisera blockader, ban-derolltillverkning inför demonstrationen osv.

I Köpenhamn ockuperades på dagen för demonstrationen 15 olika gymnasier. Ledande elevorganisatörer talade om in-spirationen från den franska elev- och studentrörelsen som stoppade CPE-lag-stiftningen. 25 olika nätverk bestående av föräldrar organiserade blockader av dag-hem i solidaritet med de kommunalan-ställda daghemsarbetarnas strejk. Syd-svenskan rapporterade att dansk politik denna dag flyttat ut från parlamentet till gatorna.

Bakgrunden till rörelsens framväxt går tillbaka till den 17 maj i år då över 100 000 danskar demonstrerade mot för-sämringar i pensionssystemen och an-grepp på arbetslösa ungdomar. Detta fick regeringen att backa något. De danska so-cialdemokraterna försökte skamligt nog ta åt sig äran för detta. Partiet hade då satt sig vid förhandlingsbordet med de bor-

gerliga partierna och försökt få till stånd en uppgörelse som bara delvis syftade till att begränsa angreppen, inte stoppa dem. Sedan kom, inte oväntat, kallduschen tidigare i höstas med den nya nedskär-ningsbudgeten.

Budgeten beskär det ekonomiska ut-rymmet för kommunerna radikalt. Sam-manlagt ska flera miljarder danska kronor sparas. Enligt en undersökning från So-cialistisk Folkeparti handlar det om minst 4 miljarder (ca. 5 miljarder svenska kr) bara under 2007, men denna siffra är an-tagligen i underkant. Minst 15 000 jobb hotas och kommuner kommer att tvingas skära ner å det grövsta i barnomsorg, sko-la och äldrevård för att nämna några om-råden. Bara i Århus ska 410 miljoner spa-ras varje år t.o.m. 2010.

Regeringens offensiv mot kommuner-na är en del av det nyliberala program

som borgarna syftar till att genomdriva. Vid sidan om dessa nedskärningar vill man också på sikt förlänga arbetstiden. Ett annat reaktionärt inslag i offensiven är den rasistiska politik som förs mot lan-dets invandrare och flyktingar. Åtgärder som allvarligt försvårar möjligheten för flyktingar att få permanent uppehållstill-stånd, beskär tillgången till socialförsäk-ringssystemen och försämrar utbildnings-möjligheterna för invandrares barn (at-tacker mot tvåspråkighetsundervisning kan nämnas) är alla en del av en politik som Dansk Folkeparti drivit fram.

Under hösten har den danska arbetar-klassen svarat med fortsatta protester. Lokala strejker och demonstrationer har avlöst varandra. I Århus demonstrerade 12 000 mot nedskärningarna redan den 12 september. Den 20 september demon-strerade 7000 ungdomar i staden mot

Page 7: ARBETARMAKTNederlaget för den förra regeringen i riksdagsvalet var först och främst ett nederlag för socialdemokratin. Den or-ganiserade arbetarrörelsen, som ännu står stark,

nedläggningen av ”Huset”, som är en blandning av aktivitetshus och bibliotek. LO-distrikt och olika fackföreningar, som t.ex. Kommunal och Socialpedagogernas landsförbund, har deltagit och gett sitt stöd till demonstrationerna.

Anders Fogh Rasmussen har som svar på protesterna lögnaktigt hävdat att ”kommunerna har mer pengar än någon-sin”. Detta stämmer inte. Nedskärningar-na är tvärtom en fortsättning på den stat-ligt sanktionerade nyliberala svångrems-politik som minskat de kommunala an-slagen så att de hamnat på en nivå som inte motsvarar de verkliga behoven. Den kommunala verksamheten har bara tillå-tits växa med 0,6 procent per år sedan 2003. Detta trots att växande behov i kommunerna pekar på att åtminstone en treprocentig årlig tillväxt varit önskvärd för att kunna underhålla skola, vård och omsorg. Den danska statskassan, som i år visar ett överskott på 80 miljarder danska kronor, har dock aldrig varit tyngre. Fogh Rasmussen är dock mer angelägen om att använda statens finanser till att finansiera det danska deltagandet i USA:s blodiga ockupation av Irak än att satsa på arbetar-nas välfärd.

Demonstrationerna har gett vissa re-sultat. I Ålborg ”lyckades” de borgerliga politikerna hitta några extra miljoner kro-nor för sociala investeringar. I Odsherred drogs planerna på nedskärningar inom barnomsorgen in efter strejkaktioner. Men sammantaget tycks inte de borgerli-ga politikerna vara beredda att backa i någon större utsträckning. Den 5 oktober

beslutade exempelvis kommunledningen i Århus om att fullfölja budgeten. Den borgerliga regeringen vill nu visa att den gör som den vill, oavsett vad arbetarna och ungdomarna på gatorna tycker.

Vilket svaret från rörelsen blir återstår att se. För tillfället har demonstrationerna avtagit. Uppenbart är att också att de-monstrationer ensamt inte räcker för att stoppa den pågående offensiven. Enhets-listan (ett reformistiskt parti bestående av olika vänstergrupper) uppmanar till en nationell konferens för att rörelsen ska kunna diskutera den fortsatta kampen. Det är ett steg i rätt riktning. Utgången av ett sådant möte hänger dock på vad de olika organisationerna föreslår att man ska enas kring. Att kampstämningarna är starka vittnar rörelsens aktioner om. Det-ta läge måste nu utnyttjas för att leverera ett avgörande slag mot regeringen. Det var efter att hotet om en generalstrejk började vädras som Chirac och Villepin backade i Frankrike. Detta förefaller vara en nyckelparoll som aktivister i Danmark bör kämpa för att vinna gehör för.

Den danska rörelsen måste dock se längre. Målet måste vara att störta den borgerliga regeringen. Därmed blir frå-gan om vilken regering man vill se istäl-let av vikt. En sådan konferens måste allt-så ta upp frågan om vilket politiskt alter-nativ man vill kämpa för. Här kan den enda progressiva parollen vara en upp-maning till kamp för en verklig arbetar-regering. Men en sådan kommer inte att representera arbetarnas intressen om den förbinder sig att fortsätta administrera det

kapitalistiska systemet. I denna kamp vo-re det förödande om rörelsen satte sin tillit till det socialdemokratiska partiets ledning. De har återkommande, senast i uppgörelsen med de borgerliga partierna i maj, visat sin beredskap att kompromissa med borgarnas attacker. Även det väns-terreformistiska Socialistisk Folkeparti, som eftersträvar en kompromiss med det förra, kan bara leda till en återvänds-gränd.

Om man skall se till att verkligen riva upp roten till nedskärningspolitiken mås-te man avskaffa såväl borgarnas mark-nadsdiktatur som dess stat – och ersätta denna med socialistisk planering och en stat baserad på arbetarklassens egna de-mokratiska försvars- och intresseorgani-sationer. En sådan revolutionär arbetarre-gering skulle sedan kunna spela en avgö-rande roll för att förena klasskampen i Danmark med kampen i andra länder. Förutom alla de åtgärder en sådan reger-ing skulle kunna genomföra för att flytta fram arbetarklassens positioner skulle den också omedelbart kunna stoppa den danska inblandningen i USA:s imperialis-tiska politik i Mellanöstern. Den skulle kunna riva upp den rasistiska lagstiftning som den borgerliga regeringen genomfört under mandatperioderna och sopa mattan med Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti. En sådan regering är vad varje revolutio-när värd namnet bör kämpa för. För att detta skall kunna åstadkommas behövs ett nytt revolutionärt arbetarparti, baserat på arbetarnas massorganisationer, som organiserar rörelsens avantgarde.

Försvara rätten till abort! Nyligen, den 19 oktober, förbjöds rätten till abort i Nicaragua. Denna rätt var redan starkt beskuren. Bara kvinnor som blivit våldtagna, som burit på foster med gravt handikapp eller som p.g.a. aborten löpt fara för det egna livet har haft rätt att göra abort tidigare. Nu tillåts inte heller något av dessa skäl i Nicaragua. Kvinnor som gör abort oavsett anledning ska kun-na dömas till drakoniska fängelsestraff – upp till 20–30 år. Läkare som hjälper kvinnor att genomföra abort hotas med liknande straffsatser. Det är den katolska kyrkan som pushat för och drivit igenom ett totalförbudet.

Samma kyrkas makt ligger också bak-om att abortförbudet nu håller på att på samma sätt förstärkas i Polen. De polska konservativa krafterna försöker dessutom se till att totalförbudet ska skrivas in i grundlagen för att omöjliggöra en framti-da ändring. Även på Malta försöker man förbjuda abort.

Lagstiftning mot abort är ett grymt slag mot kvinnors rättigheter och rätten till den egna kroppen. Lagstiftningen kommer, som abortförbudet alltid gjort, att leda till att fler kvinnor dör som en

konsekvens av att den abortbehandling som står att finna på svarta marknaden ofta är osäker och farlig. Den kommer också att slå särskilt hårt mot arbetarklas-sens kvinnor som till skillnad från de väl-beställda klassernas kvinnor inte kommer att ha samma möjlighet att betala för aborter på privatkliniker.

I Sverige tycks inget omedelbart hot finnas mot aborträtten. Men socialminis-ter Göran Hägglund har, trots att han tidi-gare sagt att den nuvarande lagstiftningen inte skall ändras, uttryckt tanken att man bör undersöka om den nuvarande gränsen för aborträtten (18 veckor) bör beskäras med hänvisning till ”framsteg inom fos-terteknik”. Han säger så klart inget om att foster som föds så tidigt och ännu senare oftast om inte alltid blir fysiskt levande grönsaker som bara kan hållas vid liv med hjälp av respirator under en kortare tid. Samtidigt kan man paradoxalt nog titt och tätt finna insändare i dagstidningarna som värnar om ”rätten till liv”. I Metro kunde man för ett tag sedan läsa ett in-lägg från en flerbarnsmamma i en Stock-holmsförort som hävdar att fostret inte alls kan ses som en del av en kvinnas

kropp utan tvärt om ”är en egen individ, skild från mamman, som är på väg att bli vuxen”. Med denna logik är utförandet av abort förstås samma sak som mord, och det är precis detta argument som används av abortmotståndarna i Polen och i Nica-ragua och som delas av den svenska pingströrelsen.

Vi kämpar för rätten till fullständigt fri abort för kvinnor under hela graviditetsperioden. Som marxister menar vi att en individ blir till först i det sociala samspelet med andra människor, som samhällsvarelse. Det är absurt att tala om ett foster som en individ i någon verklig me-ning. De moderskänslor som havande kvinnor, och föräldrar, ofta utvecklar för fostret är i detta samman-hang en avgjort subjektiv aspekt av pro-blematiken som inte bör förleda oss från att principiellt försvara rätten till abort som något som kvinnan måste ha full beslutanderätt i. Att försvara rätten till abort är detsamma som att försvara kvin-nors ovillkorliga rätt till att bestämma över sina egna kroppar, liksom rätten att avgöra om och när hon vill ha barn.

www.revolution.se

Page 8: ARBETARMAKTNederlaget för den förra regeringen i riksdagsvalet var först och främst ett nederlag för socialdemokratin. Den or-ganiserade arbetarrörelsen, som ännu står stark,

Palestina: En stat – för alla Trots eldupphöret i Libanon har den isra-eliska armén fortsatt sin ”Operation Som-marregn” i Gaza och på Västbanken. Den så cyniskt namngivna, militära operatio-nen innebär massiva bombningar av bostäder, arbetsplatser och infrastruktur samt att flygplan konstant gör låga flyg-ningar över områdena, för att på så sätt sätta skräck i civilbefolkningen. Dessa kollektiva bestraffningar, som utgör brott mot Genèvekonventionen och mot inter-nationell lag, har bemötts av komplett tystnad från världens regeringar.

När Hamas valdes till regeringsställ-ning i Palestina betraktade både USA och EU det som ett uppror mot den överens-kommelse de var med att nå i och med ”färdplanen för fred”. Och då spelade det ingen roll att Israel redan ensidigt rivit upp alla färdplaner genom att med uppfö-randet av apartheidmuren sno åt sig ännu mer av den mark som fortfarande var i händerna på dem som ursprungligen bott och verkat där. Nej, snabbt kom straffet för detta val, både ekonomiskt och rent militärt.

Trots allt prat om att bygga demokrati i Mellanöstern slösade USA och EU ingen tid när palestinierna valde en reger-ing som vägrade att erkänna Israel. Man satte stopp för allt ekonomiskt stöd, och undanhöll en region som redan är en av de fattigaste i världen miljoner i euro och dollar. Med invasionen av Libanon som ursäkt grep Israel flera ministrar och par-lamentsledamöter från Hamas, som en il-lustration av hur lite makt den palestinska statsstrukturen egentligen har.

Många såg Israels tillbakadragande från Gazaremsan som en påtvingad reträtt. Men faktum är att den israeliska härskarklassen, genom att ge tillbaka denna lilla och överbefolkade landremsa till palestinierna, räknade med att vinna internationellt stöd för sina annekteringar på Västbanken. De bygger en 70 mil lång mur för att utöka och försvara de olagliga bosättningar som finns på palestinsk mark, och man räknar med att 47 procent av Västbanken kommer att införlivas med Israel när muren är färdig. Då kom-mer de 27 000 palestinier som hade otu-ren att hamna på den israeliska sidan att behöva tillstånd för att ta sig från sina hem till sina arbeten.

Dolt under det vanliga pratet om ”krig

mot terrorismen” och ”säkerhet” försöker Israel att undanröja alla möjligheter för byggandet av en hållbar palestinsk stat. Det faktum att FN inte lyfter ett finger för att förhindra detta borde inte förvåna någon; FN skapade Israel och försvarar också Israel mot palestiniernas kamp att få återvända hem.

Alla demokrater, socialister och fack-ligt aktiva måste agera för att tvinga Isra-el att upphöra med sina angrepp på Gaza och Västbanken, dra tillbaka sina militära styrkor, återge Palestina tillgång till luft-, land- och sjöfartskommunikationer, släp-pa de tusentals fängslade palestinierna och erkänna den demokratiskt valda palestinska regeringen. Vi måste avslöja den rasistiska bosättarstaten Israel och dess planer på att etniskt rensa större de-len av Palestina och att göra vad som blir kvar till gigantiska fångläger i det fria.

Vi måste göra samma sak idag som gjordes mot den sydafrikanska regimen på 80-talet. För att uppmuntra och stöda det palestinska motståndet måste vi orga-nisera en världsomspännande bojkott av Israel. I detta ska alla varor och tjänster som produceras eller erbjuds av den sio-nistiska staten inkluderas, samt idrotts- och akademiska utbyten. Och den inter-nationella arbetarrörelsen får inte heller stanna där, utan måste agera också mot de företag i väst som handlar med eller på annat sätt stödjer Israel.

Israel är världens femte största va-penmakt, beväpnad med kärnvapen, och är USA:s främsta verktyg för att splittra och suga ut arabvärlden. Trots de tysta motsättningarna mellan USA och EU gäl-lande vem som ska dominera regionen, så tjänar alla imperialister på splittringen. All fred under imperialismens diktat syf-tar inte till rättvisa för palestinierna utan att minska och helt få bort allt motstånd. Men händelserna i Irak och Libanon visar att sionisterna och imperialisterna, trots sin överväldigande militära och ekono-miska makt, inte kommer att ha lätt att genomföra detta.

Men enbart motstånd är inte nog. En sådan strategi dömer generation efter ge-neration till än mer lidande. Detta lidande kan, och måste, få ett slut. Israel, en rasis-tisk bosättarstat som kastar ut palestinier-na från sitt land, måste krossas. Hur når vi dit? Det som till en början kunde verka

vara en meningslös kamp mot Israel har överlevt genom att massorna har mobili-serats. Precis så måste nästa steg vara, ett mobiliserande av massorna i arabregio-nen för att krossa Israel genom en revolu-tion. I denna kamp måste de progressiva krafter som finns i Israel också dras med.

Somliga i vänstern argumenterar för en tvåstatslösning under kapitalismen. Detta är både reaktionärt och utopiskt.

För det första förvägrar en sådan lös-ning de miljoner palestinska flyktingar som är spridda över Mellanöstern rätten att återvända till de områden de fördrevs från under etnisk rensning. Att låta flyk-tingarna återvända bara till Västbanken och Gaza skulle fördubbla det nuvarande Palestinas befolkning och leda till en snabb ekonomisk kollaps.

För det andra är den israeliska staten för sin påstådda judiska nationella identi-tet beroende av sin roll som USA-impe-rialismens regionala gendarm, som sub-ventioneras med miljarder dollar varje år. Om detta upphörde, så skulle också sub-ventionerna upphöra.

För det tredje så kan Israel enbart be-vara den judiska majoriteten genom att involvera bosättare och utöka sin mark in på palestinsk område.

Den enda progressiva lösningen för palestinier och israeler är en bi-nationell stat, en stat med två nationer. Även den lösningen förblir dock en utopi om kapi-talismen skulle finnas kvar. Arbetarklas-sen i området måste ställa sig i spetsen för kampen mot sionismen och dess euro-peiska och amerikanska uppbackare. Och om de gör det, varför skulle de palestins-ka arbetarna och fattigbönderna nöja sig med marknadsekonomi, som ofrånkomli-gen kommer att vara underkastad imperi-alismen?

Svaret är skapandet av en arbetarstat, en som med gemensamt styre av ekono-min låter hebreisk- och arabiskspråkiga arbetare och bönder driva fabriker och odla jorden tillsammans, till allas nytta. En sådan stat måste bli en integrerad del av ett Mellanösterns Förenade Socialis-tiska Stater. Vägen dit går genom en re-volution, något som måste ske om Mel-lanösterns folk ska kunna undkomma fat-tigdom och nå befrielse.

Ur Workers Power (London), nummer 308, september 2006

Dödstalen i Irak ökar dramatiskt Den 11 oktober skriver David Brown i Washington Post om en rapport om an-talet döda i Irak sedan ockupationens bör-jan. Resultatet är häpnadsväckande – 655 000 döda. Det är en grupp amerikanska och irakiska epidemiologer, dvs. experter på sjukdomars utbredning, orsaker och förlopp, som uppskattar att 655 000 fler människor har dött i Irak sedan ockupa-

tionen inleddes i mars 2003 än fallet skulle varit om invasionen inte ägt rum. Beräkningen har gjorts på grundval av in-tervjuer med invånare som slumpmässigt valts ut i hela landet. Det är mer än tjugo gånger fler än vad Bush medgivit och det är mer än tio gånger fler än vad brittiska Iraq Body Count kommit fram till. Un-dersökningen visar att dödsfall bland

civila ökat mer under det senaste året än under föregående år. Dödligheten under de tolv månaderna mellan juli 2005 till juni 2006 är, enligheten rapporten, fyra gånger högre än vad som var fallet året innan. Av de 655 000 döda dog 601 000 som resultat av våld och återstoden av sjukdomar och annat. Genomsnittet blir cirka 500 personer varje dag.

Page 9: ARBETARMAKTNederlaget för den förra regeringen i riksdagsvalet var först och främst ett nederlag för socialdemokratin. Den or-ganiserade arbetarrörelsen, som ännu står stark,

Sverigedemokraterna måste slås tillbaka Före valet i september fanns det farhågor om att det största partiet utanför riksda-gen, Sverigedemokraterna (SD), skulle göra bra ifrån sig i årets val. SD miss-lyckades med att komma in i riksdagen, men partiet hade betydande framgångar i ett stort antal kommunalval.

Med 2,79 procent blev SD största parti utanför riksdagen. Med 281 mandat i 140 kommuner har man mångdubblat sin representation på kommunal nivå. SD har också lyckats komma in i tre av landstin-gen. Därför kan partiet nu räkna med or-dentligt ekonomiskt stöd från skattepeng-ar. Därmed har risken ökat betydligt för ett verkligt genombrott i Sverige för ett parti av samma slag som Dansk Folke-parti.

Under 1990-talet var SD ett fascistiskt frontparti, vars huvudsakliga funktion var att skapa en miljö för nazigrupper att ver-ka och växa i. Detta fick ett slut för några år sedan när SD splittrades. Nationalde-mokraterna (ND) bildades därefter av de krafter som ville fortsätta på samma sätt som tidigare.

SD har sedan splittringen medvetet förändrat karaktär. De krafter som vann striden hade helt andra planer än att fortsätta som tummelplats för skinnskal-lar och nazister. SD har talat om ett ”upp-rensningsarbete” för att bli av med ”vissa olämpliga personer”.

Ett omedelbart resultat av brytningen blev rekryteringen av den f.d. moderate riksdagsmannen Sten Andersson i Mal-mö. Hans exempel har följts av andra lokalpolitiker, framför allt i Skåne och främst från borgerliga partier. Ett udda exempel är dock Kenneth Sandberg, före detta vänsterpartist i Kävlinge utanför Malmö. Man kan säga att SD i och med splittringen lade grunden för att samla den mer ”respektabla” delen av högern till höger om moderaterna.

Även om SD attraherat en och annan politiker, är det i hög grad ett parti som saknar talangfulla politiker. SD saknar faktiskt både attraktiva politiker – en Jean-Marie Le Pen, en Pia Kjærsgaard – och ett operativt program. Företrädare för SD uttrycker sig mycket motsägelsefullt om vad partiet egentligen strävar efter.

Men det finns trots allt återkommande teman i politiken: invandringspolitiken har havererat, det multikulturella samhäl-let kan inte fungera, svenska skattebetala-res pengar ska i första hand användas för svenskar, motstånd mot EU, det måste

ställas krav på invandrarna, vi måste värna vår vackra natur, hårdare tag mot brottsligheten, vi har rätt till våra histo-riska rötter, kulturarvet och vår religion osv.

Allt är gamla favoriter i repris som återanvänts många gånger i den svenska högern. Men det som är speciellt med partier av SD:s typ är att deras program innehåller motsägelsefulla drag. SD:s politik bygger på att samla missnöje från alla möjliga håll och rikta det mot några syndabockar. Den bärande idén i SD:s nya profil är att det är ”invandringspoliti-ken” som är orsaken till att det s-märkta folkhemmet går i graven. SD försöker faktiskt ibland låta som och även hänvisa till Per Albin Hansson.

SD värjer sig mot påståenden om att partiet är rasistiskt eller främlingsfient-ligt. Det ideal som SD ofta beskriver har välkända komponenter: samhället ska vara tryggt och stabilt, vilket bara kan uppnås genom att medborgarna känner samhörighet, vilket i sin tur bara kan grundas på gemensam kultur och religion och gemensamt språk. Den som inte pas-sar in får skylla sig själv. Den som är rom, same, finländare eller jude – grup-per med en mycket lång historia i det som idag kallas Sverige – hör uppenbarligen inte hemma i landet.

Den rätt till ”nationell identitet” som SD talar om är villkorad. Den kan bara erkännas i den mån den antagit formen av en nationalstat. Därför motsätter sig SD det mångkulturella samhället. Socialister har inte heller någon anledning att hurra över det mångkulturella, som alltför ofta tas som förevändning för att godkänna reaktionära värderingar. Istället vill vi splittra de nationella grupperingarna efter klassgränserna. Inom alla kulturer är det nödvändigt för socialister att lära sig att skilja mellan reaktionära och progressiva delar, alldeles särskilt i den ”egna” kultu-ren.

Alla påståenden från SD:s sida att par-tiet är ”ett parti i mitten på den politiska skalan” är ren lögn. Förutom sin utpräglat främlingsfientliga politik – SD vill bland annat ”uppmuntra en ökad återvandring” – är partiet beslutsamma försvarare av den privata äganderätten. Många av par-tiets krav är utpräglat borgerliga: ta bort förmögenhetsskatten, sänk fastighetsskat-ten, sänk momsen för att gynna svensk handel osv.

Det stora problemet är dock att SD

inte bara attraherar obotliga rasister och reaktionärer. Partiets väljare är en klass-mässigt och politiskt splittrad grupp. En mindre del av deras röster kommer fak-tiskt från arbetare. Det gäller främst i vis-sa kommuner. En jämförelse mellan SD:s röster i kommunal- respektive riksdags-valet i exempelvis Landskrona visar att en stor andel av de som röstade på s i riksdagsvalet sannolikt röstade på SD i kommunalvalet.

En rad fel och brister har uppfattats som ”invandrarnas” fel. Det handlar om flera helt olika fenomen: brist på politiska alternativ till vänster som vill förändra samhället, myter och lögner som sprids av reaktionära medier och som SD tack-samt för vidare och, vilket är det för so-cialister farligaste, öppet rasistiska ten-denser inom delar av arbetarklassen. Ar-betare som, kort sagt, hellre solidariserar sig med den svenska kapitalismen än med sina klassbröder från andra länder.

Hur ska då vänstern och arbetarrörel-sen bemöta SD:s framgångar?

Olika fackföreningar i södra Sverige har startat en kampanj under rubriken Jobbare mot rasism. Det är utmärkt, men fackliga kampanjer kan inte inskränka sig till liberalt moraliserande om rasism och främlingsfientlighet. Ekonomiska och so-ciala frågor och problem måste bli en del av verksamheten. De måste öppet knytas till en kamp mot kapitalismen.

Vi har konstaterat att SD inte längre är ett fascistiskt frontparti, utan ett rasis-tiskt och populistiskt parti som försöker genomdriva sin politik på parlamentarisk väg. Därför förespråkar vi inte samma politik mot SD som mot ND och uttalat nazistiska grupper. Vi är för att hindra de senare i alla deras aktiviteter, med målet att utplåna dem som politiska rörelser.

En del antifascister fortsätter att an-vända den taktiken mot SD. Men det är sannolikt inte förhärdade fascister man då möter. Det finns stor risk för att våld-samma försök från antifascister att stoppa SD:s möten och verksamhet uppfattas som obegripligt av den stora majoriteten av de vi vill övertyga.

Istället måste vänstern och antifascis-ter konfrontera SD:s företrädare med målet att avslöja dem inför så många arbetare och ungdomar som möjligt. De arbetare som röstar på SD kan övertygas om att partiets politik är arbetarfientlig och bara tjänar kapitalet.

Per-Olof Mattsson

Page 10: ARBETARMAKTNederlaget för den förra regeringen i riksdagsvalet var först och främst ett nederlag för socialdemokratin. Den or-ganiserade arbetarrörelsen, som ännu står stark,

Filmrecension: Frihetens pris Wind that shakes the Barley – Frihetens pris Av Ken Loach Året är 1920. Några män spelar en curlingmatch på en äng på den gröna ön Irland. Matchen är hård och någon vägrar accepte-ra domarens varning men stämningen är ändå god.

Så börjar Ken Loachs film om det irländska frihetskriget och skildring av två IRA-medlemar och bröder, Damien och Teddy, och människorna i deras närhet. Efter matchen, när de curling-spelande männen står och talar tillsammans med några andra kvinnor och män utanför någon av deras hem, kommer en bil med ”Black and Tans” – den brittiska armens män på Irland. Männen radas upp på led, och tvingas under hot och skrik att ge namn och ta av sig sina kläder eftersom curlingmatchen brutit mot lagen om att alla allmäna möten är förbjudna. När en av männen vägrar att ge sitt namn på något annat språk än iriska och inte vill ta av sig sina kläder förs han bort, och de andra kan bara höra skriken. De finner honom sedan död. Trots händelsen lyckas inte Damien (Cillian Murphy), som studerar på universi-tetet för att bli läkare, övertalas om att gå med i den irländska republikanska armén – IRA – förrän han blir vittne till hur brit-tiska soldater misshandlar järnvägsarbetare som vägrar släppa in dem på ett tåg, efter ett beslut som tagits av tågfacket. Damien stannar på perrongen och hjälper en stins på fötter medan tåget åker, och bestämmer sig för att förena sig med sin bror i IRA. Sedan får vi följa Damien, hans bror och andra män i den ir-ländska gerillarörelsen för ett fritt, socialistiskt Irland.

Ken Loach har i denna film tagit en historisk händelse och skildrat den ur den lilla människans perspektiv. Han har tidigare gjort en liknande skildring av det spanska inbördeskriget i Land och frihet, där man får följa engelsmannen och kommunisten David Carne, som åker till Spanien för att kämpa mot Francos fascister. Att man endast får följa några få personer i IRA (som alltså var den dåtida, mer socialistiskt inriktade föregångaren till dagens små och splittrade organisationer med samma namn) hindrar inte Loach från att få med många av konflikterna under frihetskriget och motiven bakom (samt lite kärlek och tårar). För att kunna förstå de historiska händelserna bättre hjälper dock en del förkunskaper om Irlands historia.

När Frihetens pris kom upprörde den många. I brittiska kon-servativ media blev filmen hårt kritiserad. Daily Mail beskrev filmen som “ett porträtt av britterna som sadister och irländarna som romantiska, idealistiska motståndskämpar som tar till vapen endast eftersom det är det enda sättet de kan undvika att förlora-ra sin heder...”. The Independent beskrev filmen som en ”rekry-

teringskampanj för IRA”. Den troddes heller inte till en början intressera många britter och därför var den inte tänkt att visas på många biografer i England (bara runt 30 stycken). Efter att fil-men fått Guldpalmen på Cannes filmfestival visades den dock på fler biografer i landet. Det som framförallt är kontroversiellt med filmen är dess fokusering på dem som inte bara ville driva ut britterna utan även införa socialismen, och den brytning som skedde efter att fredsavtalet (Anglo-Irish Treaty) hade skrivits på 1921. Detta avtal innebar att man gav upp Nordirland samt idén om att införa en socialistisk ekonomi. Här framstår Loach eget ställningstagande som tydligt. Frihetens pris har kritiserats även i irländska media för detta, eftersom de vill se kriget som en borgerligt nationell kamp snarare än en kamp för socialism.

Den här filmen, om det irländska frihetskriget, utspelar sig år 1920 men känns trots det väldigt aktuell idag, 86 år senare. Sam-ma situation utspelas just nu i Palestina, Afganistan och Irak för att nämna några exempel där ett land har blivit ockuperat av en imperialistisk makt som bryter ner dess befolkning genom att bränna ned deras hem, misshandla, tortera och döda befolkning-en. Det påminner även om dagens Baskien och Irland (Nordir-land) där man dragit in rättigheter och på annat sätt förtrycker befolkningen. Arbetarmakt stödjer kampen mot såväl nationellt förtryck som för självständighet från imperialismen. Vi stödjer kampen för en progressiv sak ovillkorligt, dvs. trots att den inte alltid har en socialistisk grund utan kanske en religiös eller borgerligt nationalistisk ledning. Så är fallet med flera av de mest framstående motståndsgrupperna i många av dessa länder idag. Detta är inte för att vi anser att dessa grupper har rätt när de säger att de vill göra landet fritt från en ockupation men inte från dess egna förtryckande klass, eller vill införa religiösa lagar som skulle innebära nya former av förtryck för folket, utan i de-ras egenskap av motpol mot imperialismen. Vi fortsätter själv-klart att kritisera förtryckande drag i alla religioner eller andra rörelser, och vi förkastar attacker där människor som inte har nå-gonting med konflikten i fråga att göra skadas. I fallen där led-ningen för motståndsgruppen är borgerlig, som den delvis var i Irland på 20-talet, sägs det på ett ställe i filmen att ”utan en socialistisk stat skulle ett frigörande från ockupationen bara byta färgen på flaggan och språket de som har makten talar”. Genom att vara de bästa kämparna för ett nederlag för imperialismen, hoppas vi kunna visa de som kämpar med oss mot ockupationen och förtrycket nödvändighten av en socialistisk arbetarstat och få dem att bryta med de religiösa eller på annat sätt förtryckande grupper de är med i.

Gerda Danielsson

Vänstern och Irak

Under det senaste året har Arbetarmakts nyhetsbrev haft en serie med artiklar om den svens-ka vänstern och kampen mot ockupationen av Irak. De har skrivits av vår kamrat Senad Kadic och är i hög grad aktuella i samband med de nya utbrotten av krig och ockupation. Den svens-ka vänstern har inte lärt sig något, tvärtom upprepar den nu samma fel som tidigare. Broschy-

ren finns nu tillgänglig på vår hemsida för gratis nedladdning och utskrift. Filen är i PDF-format och kräver Adobe Acrobat för att kunna läsas. Adressen är:

http://www.arbetarmakt.com/texter/0609/vänsternochirak.pdf

Page 11: ARBETARMAKTNederlaget för den förra regeringen i riksdagsvalet var först och främst ett nederlag för socialdemokratin. Den or-ganiserade arbetarrörelsen, som ännu står stark,

Bokrecension: Att ”komma ut” Komma ut – berättelser från garderoben Författare: Anders Öhrman Förlag: Natur och Kultur Att komma ut som homo, bi- eller transperson är inte lätt, det krävs ofta mycket mod och föregås för det mesta av en hel del ångest och oro. Då kan det kännas skönt att läsa andras komma-ut-berättelser och veta att man inte är ensam och att det kan gå bra till slut. Anders Öhrmans bok Komma ut – berättelser från garderoben består av intervjuer med och berättelser om eller av personer som har kommit ut, främst till sina föräldrar men även till andra som t ex barn, syskon eller vänner. De flesta har mötts av acceptans och endast ett fåtal av berättelserna slutar med att föräldrarna inte vill ha någon kontakt med dem längre. I flera fall beskrivs det som att kontakten med föräldrarna har blivit bättre sedan de kom ut för dem.

Men samtidigt som slutet för det mesta har varit gott så har vägen dit ofta varit svår. Flera av de som är med i boken har väntat flera år med att komma ut, främst på grund av oro för vad föräldrarna ska säga eller tycka. Det är ingen vetenskaplig bok som bygger på ett representativt urval av hbt-personer, därför går det inte att göra några generaliseringar om hur det är att komma ut efter att ha läst boken. Öhrman skriver själv att han inte har försökt hitta så olika eller annorlunda komma-ut-berät-telser som möjligt. Främst har han intervjuat vänner, bekanta och folk som han har råkat träffa. Det hade dock varit roligt om han hade fått med lite fler bisexuella och transpersoner, som det är nu så är nästan alla i boken homosexuella och bara en är transperson.

Nästan alla berättelserna i boken handlar om hur det är att komma ut för sina föräldrar, bara några få handlar om hur det är att komma ut för sina kompisar och nästan ingen handlar om hur det är att komma ut på jobbet. Även om det så klart kan vara jobbigast/svårast att komma ut för sina föräldrar så är ändå kom-pisarna och arbetskamraterna (oftast) de som man tillbringar mest tid med. Därför hade det kanske egentligen varit mer in-tressant att få veta hur det gick att komma ut inför dem.

Och som Öhrman själv påpekar i början av boken, komma ut är inte något som man gör en gång för alla, man slutar aldrig att

komma ut, för vänner, vänners vänner, bekanta, släktingar, ar-betskamrater m.fl. Och det är inte alltid som det går lika bra, eller dåligt, som när man kom ut för sina föräldrar, många ut-sätts t ex för diskriminering, trakasserier och mobbning efter att ha kommit ut på jobbet.

Även om det kanske inte var syftet får man lätt intrycket när man läser boken att om bara fler kom ut så skulle fler förstå och acceptera och homofobin skulle försvinna eller i alla fall mins-ka. Det är helt klart sant, till en viss gräns. Många kan acceptera och respektera kända homosexuella som Jonas Gardell eller Eva Dahlgren. Annorlunda kan reaktionen bli om det är deras eget barn. Sedan är det ju också lättare att komma ut om man inte bryter alltför mycket mot de traditionella könsrollerna, vilket de flesta i Öhrmans bok inte heller verkar göra.

I många fall stör sig folk minst lika mycket eller mer på att man är för feminin som kille eller för maskulin som tjej som på att man är homo- eller bisexuell. Är man transperson så stör sig folk oavsett vilken sexualitet man har. Det är också lättare att komma ut om man är monogam och inte ägnar sig åt ”udda” sex, som t ex s/m. Överhuvudtaget är det lättast att komma ut om man är så lik en ”vanlig” heterosexuell Svensson som möj-ligt. Men även då är det så klart inte lätt att komma ut. Som homo- eller bisexuell bryter man mot heteronormen oavsett hur ”normal” man är i övrigt.

Varken heteronormen eller dess fula tvilling homofobin kommer att försvinna bara för att folk kommer ut, oavsett hur många som gör det. För även om man kommer ut och blir accep-terad av de flesta ses man inte riktigt som lika fin, bra eller normal som om man hade varit heterosexuell. Och det kommer alltid att finnas de som vill diskriminera, trakassera eller rentav misshandla homo-, bi- och transpersoner. Så länge kapitalismen finns kvar vill säga. Detta beror på att både heteronormen och homofobin i slutändan finns för att bevara och försvara den he-terosexuella kärnfamiljen.

Kapitalismen behöver den heterosexuella kärnfamiljen bl a för reproduktion av arbetskraften. Det enda sättet att bli av med heteronormen och homofobin är att avskaffa kapitalismen och bygga ett socialistiskt samhälle.

Johan Fogelstam

Nordkoreas atombombsprov Förbundet för Femte Internationalen anser att Nordkorea är en degenererad arbetar-stat, vilket innebär att produktionsförhål-landena är postkapitalistiska men att arbe-tarklassen har exproprierats politiskt.

Den koreanska halvön delades av Sta-lins ryska byråkrati och USA-imperialis-men efter andra världskriget. Den stalinis-tiska byråkratin exporterade sin ekono-miska modell till Nordkorea, skapade ett land där bourgeoisien avlägsnats från po-

litisk makt. En byråkratisk kast – den sta-linistiska byråkratin – fick kontroll över landet.

Nordkorea är en mycket odemokratisk och militaristisk stat, i ständig politisk konflikt både med imperialisterna och de-ras hantlangare i Sydkorea. Atomvapen i händerna på den stalinistiska byråkratin kan förefalla som ett effektivt vapen mot imperialisternas hot. Men det är knappast något för landets arbetare och bönder att

sätta sin tillit till. Vi förespråkar en politisk revolution

för att få bort byråkratin och införa en de-mokratiskt styrd planekonomi. Men vi är helt emot ekonomiska sanktioner och blo-ckader mot Nordkorea.

Vi försvarar också Nordkoreas förstat-ligade produktionsförhållanden mot alla försök från imperialismens sida att inför-liva landet med den kapitalistiska världs-ekonomin.

Arbetarmakt nr 4 2006 Utges av Arbetarmakt, svensk sektion av Förbundet för Femte Internationalen Ansvarig utgivare Gunnar Westin Postgiro 47 40 254–0 e-post [email protected] Telefon 08 652 19 17

Page 12: ARBETARMAKTNederlaget för den förra regeringen i riksdagsvalet var först och främst ett nederlag för socialdemokratin. Den or-ganiserade arbetarrörelsen, som ännu står stark,

ARBETARMAKT______________________________________________

NR 4 2006 www.arbetarmakt.com Arbetarmakt, svensk sektion av ______________________________________________

Inför Salem – stoppa nazisternas parad!Den 9 december i år är det åter dags för den årliga Salem-marschen. Detta har hittills varit ett till-fälle för nazisterna att marschera på Sa-lems gator relativt ostört. Hur länge ska vi i vänstern tillåta detta?

Den 9 december år 2000 misshandla-des en 17-årig kille under ett bråk med ett ungdomsgäng. 17-åringen hade sympatier med na-ziströrelsen och hu-vudgärningsmannen hade invandrarbak-grund. Denna hän-delse blev ett gylle-ne tillfälle för nazis-terna att skapa en martyr av 17-åringen och de tog tillfället i akt. Ända sedan dess har nazisterna fått tillstånd av polisen för att marschera på Salems gator och ända sedan dess har de nazistiska organisatio-nerna stadigt rekryterat nya sympatisörer.

På nationaldagen tidigare i år kunde man tydligt se att nazisterna har vunnit många ungdomar till sina led. Ökad ra-sism går hand i hand med försämrade för-hållanden i samhället och är ytterst ett ut-tryck för den desperation delar av små-borgerligheten och trasproletära element känner över sin situation.

Även arbetare som står utanför arbe-tarrörelsens klassolidaritet kan så klart dras till rasistiska och fascistiska idéer. De senaste åren har arbetslösheten ökat. Socialdemokraterna har genomfört fler och fler nyliberala reformer och skapat en sämre vardag för arbetarklassen. När det-

ta sker skapas mer alienation och mer främlingskap människor emellan, en ut-märkt chans för rasistiska idéer att gro och växa.

Vi i vänstern måste därför öppet bely-sa kopplingen mellan kapitalismen och rasismen och samtidigt erkänna fascister-nas hot som ett allvarligt mot hela arbe-tarklassen, mot hela vänstern och mot många minoritetsgrupper.

Arbetarmakt uppmanar tillsammans med ungdomsorganisationen Revolution till en demonstration som bemöter fascis-terna på plats i Salem den 9 december. Vi ställer oss kritiska till de krafter inom vänstern som avvisar en kraftfull mobili-sering till Salem. Reformisterna i Väns-terpartiet och Ung Vänsters ledning och exempelvis även centristiska Rättvisepar-tiet Socialisterna gör antifascismen en otjänst då de uppmanar till en motdemon-

stration i centrala Stockholm istället för Salem. Detta trots att många i t.ex. Ung Vänster förmodas ta sig till Salem trots deras ledares ovilja och trots att många invandrar- och förortsungdomar har visat sin vilja och beredskap att bemöta nazis-terna på plats (vilket flera av de senaste årens antifascistiska mobiliseringar vi-sat).

Mot slutet av 1980-talet och i början av 90-talet såg vi en uppgång i nazister-nas aktivitet – och vi såg även hur de kunde slås tillbaka på gatorna i en kom-bination av massmobilisering och mili-tans.

Arbetarmakt menar att de nazistiska organisationerna bör stoppas med sådana metoder – massmobiliseringar och orga-niserat självförsvar (som också kan an-vändas offensivt). Nazisterna bygger upp en gatukampsrörelse och måste därför konfronteras just på gator och torg av massmobiliseringar – som inte drar sig för att använda fysiska metoder.

Vi vänder oss förvisso mot ett ensidigt begränsande av kampen till aktioner där man går ut och spöar en eller två nazister såsom AFA tidigare länge gjort. Det poli-tiska mobiliseringsarbetet, att få med sig arbetare, invandrare och unga i aktivite-ten är minst lika viktigt. Vi deltar själv-fallet även på demonstrationer mot ra-sism och fascism även då vi inte sympati-serar med dess ledning eller med de me-toder som föreslås. Men vi tar då tillfället i akt och uppmanar vänstern att bryta med såväl pacifism i breddens namn som sekterism i radikalismens. Inför de antifa-scistiska demonstrationerna den 9 decem-ber säger vi:

Krossa nazismen, krossa kapitalismen! Ingen plattform för fascisterna! Stoppa Salemmarschen den 9:e december!