10 Norrlands dragonregemente – jägarregementets 25 år i Arvidsjaur 11

Sid 11

NDKort historisk bakgrundAv Mats Edvardsson

Regementet härstammar från Jämtlands häst­jägarkår som blev ett självständigt förband 1853 då det skildes från Jämtlands fältjägar­regemente. Till det 1670 nybildade Jämtlands regemente till fots hörde Jämtlands Kavalleri­kompani, som i många avseenden hade en självständig ställning och i vilket Jämtlands­delen av Bohus­Jämtlands kavalleri uppgick 1675. Kompaniet hade sin övningsplats på Frösön och blev indelt 1685. 1802 ändrades namnet till Jämtlands hästjägarskvadron. 1830 uppsattes ännu en skvadron som tillsammans med den förra bildade Jämtlands hästjägarkår vars förste chef var Georg Adelsparre.

1893 utökades kåren till Norrlands Dragon­regemente, K 8. Samtidigt beslutades att det nya regementet skulle förläggas till Umeå. I av­vaktan på att kasernerna skulle bli färdiga var regementet under åren 1893–1901 förlagt till Drottningholm och Frösön. Gemensamma

övningar genomfördes i Gustafs socken i Dalarna. Sedermera utvecklades förbandet till Jämtlands Hästjägarregemente för att bilda stommen till Norrlands dragonregemente, då världens största kavalleriregemente.

1901 etablerades förbandet i Umeå och erhöll då beteckningen Kunglig Norrlands dragon ­ regemente, K 8, som under sextiosex år i Umeå var ett beridet förband. 1928, efter 1925 års försvarsbeslut, ändrades beteck­ningen till K 4, en beteckning förbandet bar fram till avvecklingen 2005.

1955 beslutades att omorganisera Norrlands Dragonregemente, K 4, till bataljon och slå samman administrationen med Väster­bottens regemente. Namnet ändrades samtidigt till Norrlands dragoner, K 4. Vid bataljonen skulle årligen utbildas 325 be­ridna och omkring 75 jägare på motorcykel

Under fälttåget i Polen 1655 stred förband, som senare skulle utgöra grunder för Jämtlands hästjägare med framgång vid Nowodwoor, det namn som återfinns på Norrlands dragonregementes fana.

Historik

Historik

Mats EdvardssonGrundutbildad 1970, vid K 4 i Umeå. Reservofficer, major. Mats har bland annat varit placerad som skvadronschef i krigsorganisationen med genom-förd krigsförbandsövning under 1980-talet. Från 1991 var han chef för informationsplutonen vid Övre Norrlands militärområde.

Sista beridna fanvakten i UmeåFörste fanförare, löjtnant Rickard Nordén. Bakom honom sett från vänster: Andre standar-förare Per Axel Staflund, Gunnar Grip och Per Nordkvist.

30 Norrlands dragonregemente – jägarregementets 25 år i Arvidsjaur 31

Sid 31

NDännu kommit. Björndansen var här kanske den mest kända övningen. Fjärde skvadrons soldater tillbringade mer än 20 dagar i rad ute på övning. Björndansen leddes av chefen för fjärde skvadron, majoren Rolf Ternert, som höll övningen i sin hand och gav en gedigen soldatfostran till sina värnpliktiga. Ur en sådan övning kommer många minnen som aldrig lämnar dem som var med.

Övriga skvadroner genomförde verksamhe­ten i huvudsak på skjutfältet. Vid regementet fanns ett system med jägarövningar som drev utbildningen framåt i en sorts delmålstän­kande. Tyvärr kunde befälet konstatera att den branta trappa avseende stridsutbildning med skarp ammunition som jägarkompa­niet haft i Umeå inte gick att genomföra i Arvidsjaur. Skälet var enkelt. Befälstätheten på plutonerna var avsevärt lägre i Arvidsjaur och ingen var beredd att äventyra säkerheten i utbildningen för att nå gamla mål. Här gällde det att tänka nytt.

Inför utbildningens avslutning kom en av skvadronerna att delta i en dubbelsidig förbandsövning tillsammans med Jämtlands fältjägarregemente, I 5, från Östersund. Norr­landsjägarskvadronen skulle vara motståndare till två norrlandskyttebataljoner från Jämt­land, detta strax nordväst om Vilhelmina. Uppgiften var att fördröja infanteristernas framryckning i nordlig riktning.

Efter ett par dagars förberedelser startade övningen som gick jägarna väl i händerna. Rastande kompanier bekämpades med hjälp av lätt attackflyg, en flygplanstyp av modellen SK 60. Redan här samverkade alltså jägarför­banden med attackflyg, något som är fullt utvecklat vid dagens jägarförband. Under övningen kom dessa plan som var baserade på basen i Gunnarn att stödja den fördröjande styrkan på ett bra sätt. Tyvärr inträffade en tragisk olycka under ett av uppdragen och ett av planen kraschade mot en sjöis. En av piloterna omkom och den andre kom att hjälpas av sjukvården i norrlandsjägarskva­dronen som var väl inövad i att undsätta skadade genom sjukvårdsbefälets försorg. Här visade det sig att det under realistiska övningsförhållanden gick att flytta en läkare med utrustning tolv kilometer på 30 minuter. Det första omhändertagandet av den skadade piloten av plutonssjukvårdaren och plutonen

K 4 – flyttning och etablering

på platsen i kombination med flygvapnets räddningshelikopter innebar att den skadade piloten mycket snart fick kvalificerad vård vid Umeå universitetssjukhus.

Denna övning markerade ett steg i utveck­lingen av norrlandsjägarbataljonen. Huvud­uppgiften var flyttad från underrättelsetjänst till strid. Genom att leverera en skvadron som med ett par dagars förberedelser kunde genomföra denna typ av övning på ett bra sätt markerade K 4 att regementet hade bytt perspektiv och att ett första steg mot att etablera det nya. Efter att ha deltagit med en norrlandsjägarskvadron 1981 i Vilhelmina satte regementet upp två norrlandsjägarbatal­joner att delta i övningen Nordanvind tio år senare. Därmed var regementet etablerat.

Fritidsverksamhet, samverkan med kommunen och FörsamlingFörutom att skapa bra möjligheter för solda­ternas fria hemresor fanns redan från början höga ambitioner avseende de värnpliktigas fritidsverksamhet i Arvidsjaur, speciellt på lediga helger. I samverkan med kommunen skapades en fritidsassistentbefattning som delades med kommunen. Detta var något som blev uppskattat och även gynnade ut­bildningen. Kurser av olika slag organiserades, såsom forsränning, drakflygning, fallskärms­hoppning, bergsklättring, jägarexamen med mera. Flera av dessa har fortsatt under alla år vilket även har påverkat utvecklingen av för­bandet i positiv riktning. Ett bra exempel på detta är utvecklingen av bergsförmågan. Kurs­verksamheten har också medfört att klubbar startades, bland annat kanotklubben.

För att tillgodose det andliga behovet fanns inledningsvis en regementspastor med avse­värt mer tjänstgöringstid vid regementet än vad som i övrigt var brukligt inom försvaret. Regementspastorn kom även att vara en resurs för allmän förströelse genom att medverka vid till exempel personalvårdande skvadronsaft­nar. Dessa genomfördes tillsammans med någon kör från församlingen, ofta med med­fört, uppskattat fika. Pastorerna har genom alla år haft en naturlig plats i regementets verksamhet. Deras medverkan i utbildningen avseende etiska frågor har också genom åren varit en tillgång för förbandet och främjat utbildningskvalitén.

Robert Felczak, St Petersburg, RysslandKompanibefälselev Grundutbildning: 31 Njplut, 1985–1986Reservofficer, kapten AJB

När vi hade långövningen ”Björndansen” för att vinna jägarbågen tog ett par dra-goner dag 13 eller 14, under överlevnadsutbildningen, och smög iväg en halvmil till cykelgömman söder om Stenträsket för att cykla in till samhället och köpa ham-burgare. När de har 500 me-ter kvar till samhället tänds några helljus och kaptenen Bo Thuresson skickar till-baka dem. Ingen mat, ingen sömn och totalt bortslösad energi. Nästa dag under uppställningen i fält skäller kapten Thuresson ut solda-terna på småländska inför hela skvadronen. Inte för att de fuskade, utan för att de var klantiga. ”För f-n grabbar. Om ni nu är hungriga och absolut ska skaffa mat – då måste ni ju använda er av era kunskaper. Ni måste använda er av småvägarna, ha förpatrull och efter-patrull. Nu följde jag ju efter er i två mil med terrängbil utan att bli upptäckt. Det går ju inte för sig.”

Värnpliktigs minneni Arvidsjaur var färdig och en ny reseepok för soldaterna inleddes.

en jobbig utbildningSoldaterna ryckte in i början av juni till en kyl­slagen trakt. Månaden var ovanligt kall, ja även befälet tyckte att det var i kallaste laget. Vana från Umeå vid att genomföra grundövningar i vapentjänst utomhus så kom övnings­ och vårdhallen att bli uppskattad. ”Handskar på!” redan i början av sommaren fick kanske ett och annat befäl att misströsta en aning. Efter en kort tid återgick temperaturen till det normala och så också humöret på personalen.

Många är de soldater från det första året som upplevde tjänsten som riktigt slitsam. Massor

av marschträning för befälseleverna, varvid kompanibefälsskolorna fick största dosen. Detta gav en hårdhet som var till stor nytta under resten av utbildningen. Att sluta sig i sitt rum för att nå målet utan att ge upp – en inte alldeles lätt uppgift där inte storleken på kroppen var den avgörande variabeln utan viljan att uthärda.

Med sensommaren kom så den traditio­nella fjällmarschen då befälseleverna enligt traditionen vann rätten att bära sin basker till fältuniformen. Strax efter detta ryckte så soldaterna in för att få sin grundläggande utbildning under den tid på året som är den jobbigaste i Arvidsjaur, det vill säga tiden när höstmörkret och regnet rådde men snön inte

Nasafjäll, silvergruvaEinar Wallkvist berättar… bildtext Dolor sit amet, consectetuer adi-piscing elit, sed diam nonummy nibh euismod tincidunt ut lao-reet dolore magna aliquam erat volutpat. Ut wisi enim ad minim veniam, quis nostrud exerci tation ullamcorp

50 Norrlands dragonregemente – jägarregementets 25 år i Arvidsjaur 51

Sid 51

ND

Sid 51

Jag har såklart många starka minnen. Fjällmarschen till Kebnekaise, fångförhören med tolkskolan, högvakten med mera... Men om jag ska välja ett som etsat sig fast ordentligt så är det nog från baskermarschen. Det var som så många andra gånger mörkt, kallt och tungt. Vi hade i stort sett inte sovit alls på övningens sista tre dygn och marschen i sig pressade oss alla till gränsen. Jag minns att jag hoppades att bakom nästa krön, bort-om nästa kulle skulle befälen ha samlats och gjort upp en gigantisk brasa mitt ute i skogen där vi skulle ha en ceremoni och få ta på oss den så efterlängtade baskern… men den förhoppningen infriades aldrig. Åtminstone inte på många, många mil. Flera av oss såg synvillor. Min stridsparskamrat under befälsskoletiden Forsman och jag stannar under en av de få långa raster vi fick och ska laga mat. Kroppen och fötterna värker, man är genom-svettig av skidandet med den tunga ryggsäcken men börjar ändå frysa inom några sekunder då man stannar för att fort ta av sig snöblusen, ta på värmerocken och dra på sig snöblusen igen. Vi stannar upp under en kort sekund och tittar på varandra med rödsprängda utmattade ögon och skakar på huvudet: – Det här är helt sjukt. Vi gav varann en peppande kram mitt ute i vildmarken för ge varandra ny styrka. – Det är inte bara jag som känner så här, tänkte jag. Vi är alla lika trötta, men vi ska klara det här.

Värnpliktigs minnen från utbildningsåret 1996–1997  •  Baskermarschen

van finns att utforska hur långt man kan nå genom att testa gränser. Och framförallt: hur långt framför sig kan man knuffa gränserna, antingen ens egna eller gemensamma gränser i samverkan med andra. Vad driver en män­niska till att tänja gränserna till det yttersta? Varför utsätter man sig för en utmaning som i värsta fall kan leda till döden?

Under extrema förhållanden som kyla, ensamhet, utmattning och svår stridspress kan de väl utbildade jägarsoldaterna fungera. Det är ingen slump att de mest effektiva sol­daterna är de som har distans till sin uppgift och förmågan att se längre än till den direkta insatsen. De ser även det slutliga resultatet.

Överste Björn Lundkvist var chef för Norr­lands dragonregemente i slutet av 1980­talet. Han formulerade sina krav på all personal i följande punkter: Var en god kamrat, gör ditt bästa, vårda dig själv och din utrustning, känn ekonomisk ansvar och var alltid beredd. Dessa krav har använts och används fortfarande som en ledstjärna i jägartjänsten.

Fungerande grupperGruppgemenskapen utsätts för belastningar som ingen enskild individ någonsin har möj­lighet att bemästra ensam. Dessa svårigheter kan dock gruppen klara tillsammans. Hur denna gemenskap bygger vänskap för livet

kan bara den förstå som varit nära gränsen för vad som går att uthärda.

Förutom att bo bekvämt i kasernen så kräver jägartjänsten att en stor del att av utbild­ningstiden genomförs i fält. En soldat, som tillbringar tio månader i Arvidsjaur utbildades 60 till 70 dygn under fältförhållanden. Upp­levelsen att krypa ur tältet eller vindskyddet och för första gången, tidigt på hösten, möta snö ger en annorlunda erfarenhet. Denna erfarenhet blir fort en vana när soldaten lärt känna det norrländska klimatet.

Utbildningstiden präglas av många långa öv­ningar, fysiskt krävande med lite sömn och psy­kiskt påfrestande. Det är under övningarna grup­pen svetsas samman, kamratskapet är ett stöd och befälen är föregångsmän. Detta fostrar såväl soldater som befäl till dugliga jägarsoldater.

Jägarförbandens uppgifter i krig är intimt förknippade med hårda fysiska ansträngning­ar under långa tidsperioder. Ingen annan mi­litär verksamhet är för sin effekt så beroende av soldaternas fysiska prestationsförmåga. Kunskaper om vilka faktorer som begränsar den fysiska prestationsförmågan är därför av största vikt för både befäl och soldater.

Den vetenskapsgren, som sysslar med sådana frågeställningar är arbets­ och idrottsfysiologin. På Institutionen för fysiologi, vid Gymnastik­ och Idrottshögskolan (GIH), har man länge

arbetat med frågeställningar kring uthållig­hetsarbeten av den typ som jägarsoldaten utför. Vintertid har bland annat långa skidexpeditio­ner studerats där jägare från K 4 har medverkat. GIH­fysiologernas resultat har sammanställts i den populärvetenskapliga skriften ”Långtur”. Den behandlar centrala begrepp som träning, kondition, styrka, kost, vätska och skador samt ger en god inblick i idrottsfysiologi och de krav som ställs på jägarsoldater.

När tiden för utryckning kommer, känns det

för de flesta som att lämna någonting man lärt sig tycka om. Både kamrater och förbandsanda har spelat stor roll under den tid man tillbringat på K 4. Inför utryckningen formades de grupper och förband som skulle bilda kärnan i de kom­mande årens krigsförband. Det hade varit en tuff tid, något som han kanske inte ville göra en gång till, men som gav ett bestående intryck. Sist men inte minst: man ska inte underskatta det värde som ligger i att få kröna sin utbildning till jägare med att bära den gröna baskern.

Bild ovan till vänster:På bild:????? klkllllö??????????????????????pat. Ut w

Jägarsoldaten och utbildningen

Handsvett…

Johan Röhr, StockholmJägargruppchef, ?? Njplut 1996–1997

Sven Olofsson, BredbynGranatkastarsoldat, 32 Njplut 1988–1989

Den psykiska utmattningen under längre övningar var det jobbigaste, speciellt under de marscher som i och för sig inte var så fysiskt job-biga utan mer krävande men-talt. Då gäller det att bara nöta på tills det var klart. Andra saker som var klart jobbiga var idiotgrejor som ”flytta 100”. Det innebar att man skulle flytta basen ( tälten) ett hundra meter för att någon småsak var fel. Det är ju inget man går och tänker på idag, men nog var man knäckt bra många gånger.

Värnpliktigs minnen

”…Tiden när bataljonen före oss muckat och vi kompani­befälselever var ensamma på K 4 innan gruppbefälen kom, var speciell. Då förvandlades vi från ”rookies” till herrar på täppan.”

Johan Röhr, jägargruppchef 1996–1997

52 Norrlands dragonregemente – jägarregementets 25 år i Arvidsjaur 53

Sid 53

NDEn unik miljö Av Wilhelm Guldbrand

Samtal med våra soldater ger besked om att upplevelsen av Arvidsjaur är något annor­lunda, något unikt, som de flesta inte träffat på tidigare under sina liv. Frågan är bara vad det var som var det tongivande i det första intrycket av orten. Någon har sagt att den fräscha och krispiga luften med sin avsaknad eller låga volym av fågelsång var det första och mest påtagliga intrycket. Andra kommer ihåg

norr om östermyrbergetHeden sydöst om kasernområdet bär säkerligen många jägare med sig för resten av sitt liv. Den är ett fängslande område med en alldeles speciell charm. Ett oerhört tunt och känsligt humusskikt, garnerat med lavar, mossor, ljung och bärris. Ett stort antal tjärnar är nedsänkta bland områdets tallar som med bestånden varierar i höjd. Kring stränderna står en tunn skärm av lövträd i vattenbrynen. Med återkommande intervall har vi kunnat se soldater simma i tjärnarna för att svalka sig de dagar värmen gjorde det nödvändigt att tvätta av sig svetten efter arbetsamma övningar. I detta område kom flera tusen soldater att genomföra sin första övernattning utomhus och det utan att ha en aning om de ansträngningar som väntade under den kommande vintern. I detta ögonblick fick de nöja sig med det de mött så långt. De hade upplevt barska och bestämda befäl, fantastiska kaserner, ett okänt samhälle och en formidabel utsikt. Prästbergets slalombacke, Järvliden mot horisonten i sydöst och Arvidsjaur för sina fötter från Lillberget. Säkert kom många att ställa sig frågan när de kommit på plats under de inledande dagarna: Vart har jag kommit?

specialbyggt För jägartjänstHela anläggningen med Norrlands dragonregemente var avsedd för jägartjänst. Detta inte utan att befälet ändå ibland undrade hur det egentligen var med den saken på grund av vissa utbild­ningsanordningar. De tydligaste var de motståndsnästen för in­

Sid 52

ND

de befäl som mötte vid rälsbussen från Jörn. Fler är de som minns materieluthämtningen och den efterföljande kontrollen av utrust­ningen. Det lade nivån för hur regementet uppfattades av dem som ryckte in på kasernen med sin höga standard. Andra fick inte den möjligheten utan de fick nöja sig med en så kallad fältinryckning och det i närområdets alldeles speciella natur.

Jägarsoldaten och utbildningen

58 Norrlands dragonregemente – jägarregementets 25 år i Arvidsjaur 59

Sid 59

NDnågonsin själv skulle kunna klara dem. I denna hårda verklighet ter sig Rambos fantasivärld lika långt från jägaren som månen. Här, på jorden, krävdes samarbete mellan individer som inte själva valt sina kamrater. Under trycket av denna krävande miljö visade dessa jägare en stålhård sammanhållning. Grupperna som i vissa fall bestod av personer från Norrlands inland, Mä­lardalen och Stockholms så kallade invandrarförorter stöttade varandra i oändlighet. Att detta kamratstöd är en styrka som bara denna miljö kunde pressa fram är en erfarenhet dragen och delad av både regementets soldater och befäl.

Utbildningsbetingelserna i anslutning till övnings­området vid K 4 är alltså en ovärderlig tillgång för Försvarsmakten. Ett område som inte bara kräver sina kunskaper vintertid utan också fodrar speciella kunskaper och förmågor under årets snöfria del.

sommarvattenNaturens skiftningar ställde tydliga krav på jägar­soldaterna från K 4. Den som vill lära sig att hantera en sådan natur gör klokast i att börja på sommaren. Så var också fallet under cirka tio år av regementets tid på orten. Detta innan den så kallade förstegsutbild­ningen genomfördes för kompanibefälseleverna som inte förrän efter cirka fem månaders grundutbildning kom att möta sommaren. Vatten är nyckelordet för den som vill lära känna detta land. Från fjäll till hav rör sig vattnet i överflöd. Strömmande och stillastående skapar det problem att lösa av olika slag. Ett problem kan vara svårigheter att hitta platser att passera de fjäll­ och skogsälvar som passerar genom området, i Arvidsjaur som längre norrut. Ett annat kan vara det stillastående vatten som skapar mygg i en omfattning som kräver det allra segaste mentala virke i var och en som rör sig i naturen. För taktikern utgör dessa älvar och myrar med mellanliggande höjdsträckningar ett problem som begränsar handlingsfriheten både för de egna förbanden och den tänkta fienden. Den som prö­vat leda verksamhet i denna miljö bestämmer sig snart för att det inte bara är vintern som ryms i begreppet ”subarktisk miljö” utan också sommaren. Det är bara så att sommaren är så mycket enklare än vintern.

vinternattenSnön kommer tidigt till Arvidsjaur. Redan i början av oktober kan den täcka marken. I slutet av september är det snövarning. Om denna vita befriare inte kommer är alternativet en ”regnperiod” utan dess like där allt är svart under huvuddelen av dygnet och dessutom vått på ett sätt som ger en totalpåverkan på allt som ska göras. Här gäller det att se behoven av klädsel och som en

det som händer den skidåkare som går omkull i en lätt utförsbacke, och ramlar utåt, med en 30 kilo tung ryggsäck på ryggen när snödjupet är en meter. Med snön kom också andra föränd­ringar av miljön som ställde krav av skilda slag. Upplegorna eller snön på granarnas grenar gav ett synintryck som ingen glömmer. Här blir det viktigt för bandvagnsförarna att inte stöta till träden. Om snön åkte av avslöjade det snöfria trädet var jägarna varit med en svart gran i ett vitt hav av snö. Nysnö överallt innebar krav på förtänksamhet när det gällde spårdiciplin. Att aldrig låta förföljare i spåret överraska det egna förbandet. Det innebar också förtänksamhet vid spårläggning över vad som kan vara en myr eller en tjärn med okänd istjocklek. På detta sätt kan miljöns krav fortsätta att räknas upp i en oändlig mängd där temperaturen inte får glömmas bort.

Det var kallt under långa perioder, speciellt mellan december och februari. Anpassningen för var och en gick ändå lättare än man väntat sig. Vid minus tolv grader slutade snön att smälta i snödräkten och det mesta var ändå

liten anekdot minns det äldre befälet den före detta statsministern Fälldin som med familj besökte en av sina söner under en besökshelg på 1980­talet. De var totalt ”terräng gående” och det med anpassad klädsel i form av stövlar och varma kläder med mera. Signaler som dessa skickar inte bara tankar om insikt i naturens krav utan förklarar kanske också varför unga män placerades som jägare i Arvidsjaur.

Med stigande snödjup ökade också vinter­miljöns krav att hantera en ökande mängd svårigheter. Redan kring jul håller vintern ett stadigt grepp kring trakten. I början av 1980­talet försökte befälet få samma kallorts­tillägg som fanns för personalen vid Lapplands jägarregemente i Kiruna. Detta med stöd av statistik från Svensk byggnorm som sade att det bland annat i Arvidsjaur var det kallaste vädret som står att få i landet. Detta lyckades inte utan befälet släppte detta och betalade sina elräkningar under visst knot.

Ofta under julperioden kom snön i stora mäng der och just snödjupet kom att kräva en hel del av soldaterna. Den oinvigde kan föreställa sig

Jägarsoldaten och utbildningen

Bildtext jdakd kmadkmdamakmalk kmakmdamdmmdamdm 2004 (Kent Norberg)

Bildtext jdakd kmadkmdamakmalk kmakmdamdmmdamdm kmdamdklm

Sid 58

Vinterutbildningen innebar att det blev skönt att vara ute. Äntligen ljust och torrt efter hösten. Men vinterutbildningen inne-bar också många bandvagnstolkningar med en fullpackad sjuttiolitersryggsäck på ryg-gen. Efter 24 timmar på tolklinan fick man koppla in ”pannbenet”. Tungt och krävande också på vårvintern, när gruppen under sex timmars skidmarsch med full pulka i plus fem graders klabbföre och lårdjup bristande skarsnö lyckades ta sig hela tio kilometer. Ett annat minne är när man satt i eld-ställningen och tillagade sin frystorkade mat på jägarköket. Innan man hade ätit klart hade den tidigare kokheta maten frusit i botten på kärlet.

Värnpliktigs minnen från utbildningsåret 1985–1986

Robert Felczak, St Petersburg, RysslandKompanibefälselev Grundutbildning: 31 Njplut, 1985–1986Reservofficer, kapten AJB

60 Norrlands dragonregemente – jägarregementets 25 år i Arvidsjaur 61

Sid 61

ND

Sid 60

Som ledare och kompanibefäl fick man träna sin ledarförmåga en hel del. Ute i fält sattes allt på sin spets när alla var trötta, hungriga och skitiga. Att då försöka inspirera och vara den drivande kraften var mycket givande men samtidigt väldigt jobbigt. Denna tid var ändå mycket utvecklande, och jag mognade nog en hel del som människa. Det är lite synd att de flesta unga idag inte får chansen att göra något som detta i livet. Det vore nog bra för många, på flera olika sätt. Jag kan inte säga att jag saknar denna tid. Istället ser jag den som en milstolpe i livet där jag fick lära mig en hel del om ”the facts of life”. Efter avslutad tjänstgöring 1986 gick jag dessutom på som frivilligt anställd fänrik i två utbildningsår, märkligt nog. Men det är en annan historia.

Värnpliktigs minnen utbildningsåret 1986–1987  •  Ledarskap

vinna våra strider. Detta till trots är det ändå polarnatten vi minns mest.

månen minns viDe flesta jägare bar och bär kanske också idag en kärlek till vinternatten. Många gånger har en jä­gare stått post tillsammans med en kamrat eller ensam och betraktat himlen och alla dess ljus i kombination med en kompakt tystnad som bara sparsamt bröts av något enstaka kaminlock från basen. En stjärnbeströdd himmel under­stödd av en fullmåne med ett sken så starkt att det utan problem går att läsa en tidning i dess sken. Detta fenomen som är nästan grafiskt till sin natur. Snötyngda vita och svarta granar i oändliga mängder. Knivskarpa slagskuggor från träden och där, längs myrkanten, kunde en rekognoseringspatrull vara på återgång mot basen och någon timmes vila före nästa upp­drag. En liten patrull av skidåkare som rörde sig sakta längs det fastställda spåret. Knarret från skidstavarna i snön som i vissa fall kunde höras ett par hundra meter eller mer. Tecknet från kontrollpunkten som bekräftade att det var de egna som var på ingång. När chefen sedan kommit åter in i basen och kontrollerade posten blev vintern och kylan ännu tydligare. Detta med svårigheten att prata som ofta bara blev ett ”mummel” eftersom käkarna var stela av köld. Många är också de som sett andra chefer, inte minst regementscheferna där ingen är vare sig nämnd eller glömd, som närmat sig i spåret. Allt under månens skarpa sken. För många jägare är upplevelser som denna den sammanfattning som soldaterna gjorde av sin miljö där känslan bekräftas av att: ”Om vi klarade detta så klarade vi också varje annan prövning.”

torrt. Där vid tolv grader började också mus­tascher att frysa till is om man andades lite oförsiktigt genom näsan. Vi 20 minusgrader blev det mer rutin än tillfälle att ylletröjan bars till uniformen, även om man gick skid­marsch. Frågan var, var gränserna för olika värmekläder gick? En erfarenhet som var och en skaffade sig mot sina egna förutsättningar. Centralt för denna miljö är ändå att göra allt för att inte börja svettas. Något som kan bli riktigt otrevligt när kroppstemperaturen går ned och det man bär på sig är vått av svett. På detta sätt kan miljöns påverkan fortsätta att beskrivas med en högre och högre upplösning, nästan i oändlighet. Vi förstod att om vi kunde behärska dessa förutsättningar till fullo och enormt mycket bättre än en motståndare så skulle vi kunna vända denna miljö som en vän och allierad. En miljö som skulle hjälpa oss lösa våra uppgifter och även hjälpa oss

Jägarsoldaten och utbildningen

Johan Backteman, UmeåKompanibefälselev, 30 Stabs- och trosspluton, 1986–1987