NR 2 I996

AleHistorisk tidskrift

FÖR SKÅNEHALLAND

OCHBLEKINGE

F

AleHistorisk tidskrift för Skåne, Halland och Blekingeutges av De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening ochLandsarkivet i Lund.

RedaktionskommittéLänsantikvarie Carin Bunte, MalmöProfessor Erik Cinthio, LundArkivarie Bengt Danielson, LundHögskolelektor Gert Jeppsson, Lund, redaktörDocent Sten Skansjö, LundLandsarkivarie Anna Christina Ulfspanre, Lund

InnehållSid.

Daniel Melchert: »Tomformiga hus av tegel»Om skånska transformatorstationer 1907-1937

Tore Artelius: »Stenkyrkan»En återfunnen skeppssättning och central platsi Hallands yngre järnålder

1

13

BLOMS I LUND TRYCKERI AB, LUND 1997

»Tornformiga hus av tegel»Om skånska transformatorstationer 1907-1937Av Daniel MelchertClemenstorget 12,222 21 Lund

När elkraften byggdes ut i Skåne under 1910-, 20- oeh 30-ialcn fanns det en transformatorstationi nästan varenda by. Sedan dess har flertalet av dessa anläggningar rivits. Pöljande uppsats be¬skriver transformatorstationemas arkitektoniska utformning. I landsantikvarie Karin Baumansregi bedriver undertecknad en inventering och dokumentation av dessa byggnader. De lokala kraft¬bolagens och energiföreningarnas historia är däremot till stor del fortfarande outforskad.

År 1906 bildades Sydsvenska Kraftaktiebo¬laget och Hemsjö Kraftaktiebolag för attbland annat förse dc skånska städerna ochindustrierna med elektrisk energi. Under 1910och 20-talen tillkom för småorternas ochlandsbygdens behov en mängd lokala kraft¬bolag och energiföreningar. Nya byggnads-uppgifter följde med elkraftens expansion;arkitekterna fick bråda dagar att rita vatten¬kraftverk och elektricitetsverk, men frågan ärom inte den största byggnadsuppgiften varuppförandet av transformatorstationer.

löstes inte bara som tekniska uppgifter; bygg¬nadernas läge, betydelse och storlek krävdeolika dekorativa fasadlösningar. Ju enklarefunktion och ju mer undanskymt läge destoenklare och mer renodlat funktionella blevbyggnaderna; järnvägarnas lokstallar är ettbra exempel.

Transformatorstationerna var också i alltväsentligt funktionellt uppbyggda: tomfor¬men var av säkerhetsmässiga skäl praktisktbetingad. Driftsäkerheten krävde en byggnaddär apparaterna och transformatorn skydda¬des mot regn och snö. Att den fick form av ettlitet tom berodde på att inkommande och ut¬gående ledningar av säkerhetsskäl gick viahöga ledningsstolpar. Av samma skäl gjordesbyggnaderna tämligen slutna med få och småfönster, ofta försedda med gjutjämsspröjsar,och dörrarna reglades ibland med en från-skiljare så att apparaturen var tillgänglig en¬dast i spänningslöst tillstånd. Att säkerhets¬aspekten var det tyngst vägande skälet förtornformen syns i de äldsta stationerna, där allapparatur placerades i cn vid, kvadratiskbyggnad av tegel medan ett högt. avsmal¬nande torn i trä bar upp ledningarna så att devar oåtkomliga.

Denna äldre typ undanträngdes snart av ensmalare tvåvåningsbyggnad i tegel där hög-spänningsinstrumenteringen placerades i detövre planet och transformator och lågspän-

Relation form och funktionTransformatorstationer, och till exempelvattentorn och brandstationer, hör till demoderna nyttobyggnader som tillkom vidsekelskiftet, Någon speciell arkitektonisk stilutvecklades inte för dessa byggnader utanman följde rådande stilströmningar. Det ärsnarare formen som är utmärkande: stora,monumentala, runda torn för vattentorn; små,rektangulära eller kvadratiska torn för trans¬formatorstationer; byggnader med stora por¬taler, för utryckningsekipage, och asymme¬triskt placerat torn, för upphängning avslangar, för brandstationer. Att rita och upp¬föra byggnader med hänsyn till praktiska ochfunktionella krav var vid sekelskiftet val ut¬brett, inte minst då det gällde denna typ avnyttoarkitektur. Men byggnadsuppgifterna

1

ningsinstrumentering i bottenvåningen, vilketmöjliggjorde en mindre plan.1 På så sättsparades utrymme och därmed kostnader förbyggnadsmaterial. Med denna tvåvåningssta-tion var formen också mer renodlat funktio¬nellt betingad. Tornformen hade alltså ingetmed estetiska ambitioner att göra; den var avsäkerhetsmässiga och tekniska skäl rationell.Denna typ var dominerande i cirka 30 år, ochär väl fortfarande den bild vi har av hur entransformatorstation skall se ut.

Alla skånska transformatorstationer vardock inte tomfonnade; de två stora kraft¬bolagen behövde större byggnader för sina50000 volts transformatorer, och omformaredär sådana fanns. Vissa av de lokala kraftbo¬lagen uppförde också en större byggnad försin huvudtransformator. Dessa anläggningarvar ändamålsenliga och praktiska, anpassadetill den apparatur de skulle härbärgera. Oltavar det rektangulära tegelbyggnader i två ellertre våningar, men formen var inte lika givensom för tornstationerna.

I städerna, där luftledningur var opraktiska,blev jordkablar för eldistribution del van¬ligaste, och transformatorerna kunde placerasi mindre kioskbyggnader. Normalt var detsmå, enkla byggnader uppförda i plåt ellertegel. Ibland fick även dessa en mer genom¬tänkt komposition, som i Landskrona, därstadsarkitekten Frans Ekelund ritade trans-formatorkiosker vilka harmonierar med eg¬nahemsbebyggelsen.2 Men jordkablar ochkioskstationer är väsentligen tillkomna i ettsenare skede. År 1918 fanns sådana anlägg¬ningar endast i städerna Helsingborg, Eslöv,Lund, Malmö och Ystad, samt i Lomma municipalsamhälle.3

ganska kort därefter. Annars uppvisar sekel¬skiftet byggnader i de flesta historicerandestilar samt i den kortlivade jugendstilen. Denmer påkostade och genomtänkta stilarkitek-luren var för övrigt cn urban företeelse, medundantag för kyrkor och slott, och användesfrämst för banker, teatrar, hotell samt borger¬skapets hyreshus. Anspråkslösare byggnaderi städerna, liksom flertalet bostadshus, folk¬skolor, järnvägsstationer och olika industrierpå den skånska landsbygden uppfördes i enenklare tegelarkitektur utan direkta historiskaförebilder. Fasaderna dekorerades med mön-stermuming, gesimser och utkragade listverk,åstadkomna genom att man vände och vredpå tegelstenarna; sparsamt förekommer ävenolika typer av formtegel, förbländertegel ochglaserat tegel.4 Byggnaderna hade ofta ensymmetrisk komposition som möjliggjordeutvidgning och tillbyggnad, vilket ställde sigbetydligt svårare för en asymmetrisk jugend-byggnad. Transformatorstationerna hamnarnågonstans mitt emellan den enklare tegel¬arkitekturen och det stilmedvetna: ibland detena, ibland det andra, ibland bådadera.

De större transformatorstationerna ansluterganska väl till den historicerande stil som ut¬vecklats för elverken och kraftstationerna.Formen och det arkitektoniska formspråketför tankarna till medeltida sakralbyggnaderoch kan påminna om ett långhus. Den kraft¬fulla romanska stilen var av konstruktiva skälpassande för byggnadsuppgiften och är denoftast förekommande. De mindre anlägg¬ningarna är ofta enklare; för dessa användestornbyggnaden som arkitektonisk gestaltning.De mest utpräglade liknar kyrktorn eller kas-taler. Det är den medeltida skånska socken¬kyrkan som efterliknas, vilket tidsmässigtsammanfaller med intresset för denna kyrko-typ och det begynnande missnöjet med nygotiken.5 Några nygotiska transformatorsta¬tioner ser man således inte.

Där det var befogat, som i städerna eller i

Formspråk och stilStileklekticismen från 1800-talet följde medin i det nya seklet; nygoliken var i Skånefortfarande den oftast förekommande stilenför kyrkor, även om entusiasmen svalnade

2

anslutning till gods, hände det att dessaanläggningar fick en rikare arkitektoniskgestaltning. Det arkitektoniska uttrycket ska¬pades inte bara genom den säregna bygg¬nadsvolymen utan lika mycket av fasadernasmaterialverkan och historicerandeformspråk.Vanliga motiv är rundbågar och trappgavlar,motiv som förknippas med medeltida bygg¬nadskonst, men som här är fritt utformadeochsammanfogade på ett för sekelskiftet karak¬täristiskt vis. Tegelfasader var vanligast,ibland med inslag av formtegel och olikfärgattegel, men natursten förekommer också,liksom putsade och slammade fasader. Pålandsbygden var, som jag tidigare antytt, dendekorativa stilarkitekturen normalt mer an¬språkslös, även om liknande motiv går attåterfinna även här.

Dessa medeltidspastischer är de sista ut-löpama av den modeströmning, som introdu¬cerats av Carl Georg Brunius nästan hundraår tidigare. Från Brunius kyrktorn vid mittenav 1800-talet till 1910- och 20-talens trans¬formatorstationer är steget inte särskilt långt.Man kan således påstå att här finns en viss stil-historisk eftersläpning, vilket, menar jag, kanses som en medveten strategi. Transformato¬rerna placerades som nämnts i funktionellabyggnader, men det var också byggnader somanslöt till ett traditionellt tegelbyggande medett välbekant formspråk, detta för att de skullesmälta in i sin omgivning och inte väcka an¬stöt: elkraften var något nytt och okänt menintroducerades med kända former. I den jubi¬leumsskrift som elbolaget i Vellinge gav ut1927 beskrev man transformatorstationemasåledes: »Transformatorstationema uppför¬des såsom murade tom av cementhåltegelmed trappgavlar, vitputsade och med tegel¬tak, och deras exteriörer kan säkerligen ansespassa gott in i landskapet.»6

Situationen hade varit likadan då de förstajärnvägarna byggdes, vilket framkommer iCarroll Meeks bok om stationsarkitektur: brit¬

tiska stationsbyggnader »were disguised asTudor villas to make them more acceptable.»Stationsbyggnaderna skulle, menar Meeks,med välbekant arkitektur lugna den nervösaresenären: »This obligation could be fulfilledby using familiar shapes, often those withdomestic associations.»7 Nya tekniska inno¬vationer introducerades således med en his¬toricerande, traditionell arkitektur. Detta an¬tagande stöds av det faktum att när landsbyg¬den väl var elektrifierad och industrialiseradblev transformatorstationema också renskra¬pade på stilhistoriskt lånegods, men dettaskulle dröja till slutet av 1930-talet. Även omanläggningarna vid denna tid fick en mer mo¬dernistisk utformning präglades flera av demav 1920-talets nyklassicism och tegel fortsatteatt vara det dominerande fasadmaterialet. En¬staka ljusputsade funkisstationer uppfördesdock av Sydkraft8 efter ritningar daterade1935. Där inte stationsbyggnaderna ersattesav stolptransformatorereller blocklika, slutnakioskstationer uppfördes under 1940-och 50-talen enkla tegelbyggnader-helt utan deäldreanläggningarnas vertikala resning- med pul-pettak och fönster av kepplergias.

Att de estetiska ambitionerna skulle kunnaförklaras med att de gav kraftbolaget eller el-föreningen anseende och publicitet, eller attstationerna skulle fungera som ett specifiktvarumärke, eller vara identitetsskapande, ärinte så troligt även om sådanaanledningar integår att bortse från. Det är inte omöjligt att detvå största, och konkurrerande, bolagen kanha haft sådana ambitioner med sina byggna¬der, kanske också lokala kraftbolag, som detiVellinge.Mot detta talar att flera närliggandekraftbolag/elföreningar ibland uppförde sta¬tioner av exakt samma typ, som fallet var isydvästra Skåne. Andra bolag/föreningar an¬vände sig överhuvudtaget inte av en enhetligstationstyp; utifrån den givna tornformenkunde anläggningarna varieras på en mängdolika sätt, som fallet var i exempelvis Bille-

3

berga och Svalöv. Således var det närmastomöjligt att urskilja vilket bolag eller vilkenförening som stod för vilken station. Bygg¬naderna var snarare tänkta att smälta in i sinomgivning och miljö än att vara särskiljandeoch utmärka sig med en rik arkitektonisk ut¬formning. För vamproducerande industrierkunde en ståtlig fabriksbyggnad fungera somreklam; ett solvent och pålitligt företag medbra produkter hade också en fin fabriksbygg¬nad, var det underförstådda budskapet. Mendet är tveksamt om distribution av elkraft kanlikställas med varuproduktion.

Kraftbolagen och elföreningama hadeolika ekonomiska möjligheter då man upp¬förde transformatorstationema, vilket natur¬ligtnogavspeglas i byggnaderna.Gemensamtvar dock att anläggningarna i stil och materialharmonierade med omgivande byggnaderochlandskap. Sydsvenska Kraftaktiebolaget ochHemsjö Kraftaktiebolag hade ekonomi somtillät att man anlitade arkitekter för bygg-nadsuppgiften. Även de stationer som mermedvetet ansluter till en, förvisso idealiserad,regional byggnadsstil-i nationalromantikenskölvatten - är arkitektritade. Däremot är detosäkert om arkitekter varit inblandade i upp¬förandet av det stora flertalet anläggningar,vars enkla tegel- och putsfasader mycket välkan vara tillkomna efter ritningar av någonbyggmästare eller annan ritningskunnig per¬son. Det går således en skiljelinje mellan dearkitektritade och de som ritades av någonbyggmästare, liksom mellan de stileklektiskaoch de som ansluter till nationalromantiken.

stockholmsarkitektema sedan länge känts an¬tikverad och passé,9 passade för detta ända¬måljust därför att den inte var ny och modem.För denna eklektiska, historicerande fasad-utsmyckning användes både formtegel ochnatursten, något man knappast finner blandövriga stationer. En annan egenhet för dessastörre anläggningar är att de övervakades aven transformatorvakt, som hade sin bostad ianslutning till stationen, antingen som en ut¬byggnad av densamma eller som ett separathus. Liksom för transformatorstationema varäven dessa arkitektritade.

Sydsvenska Kraftaktiebolaget uppfördeendast ett fåtal stora transformatorstationer ianslutning till sina huvudlinjer. Man utgickfrån en typstation som kunde varieras någotefter behov och förhållande, men som alltidvar baserade på samma eklektiska formspråk.Likheten med bolagets första kraftverk10 iLagan är påfallande, vilket kan förklaras avatt det var samma arkitekter som stod för rit¬ningarna, nämligen Fredrik Fredriksson ochHans Thyselius. Byggnaderna kännetecknasav bastanta murar i rött börringetegel ochasymmetriska fasadkompositioner där mön-stermurade, rundbågiga dörr- och fönsterom-fattningar, utkragade trappgavlar, profileradetakgesimser och dekorativa listverk var åter¬kommande teman. Anläggningar av dennatyp byggdes 1908-10 för Sydsvenska Kraft¬aktiebolaget i Skäldershus, Åstorp, Mörarp,Helsingborg, Asmundtorp, Löddeköpinge,Lomma, Lund, Malmö, Kristineberg ochTrelleborg. En andra transformatorstation förLund, Lunds Östra, ritades av Hans Thyselius1913 och fick en liknande utformning, dockutan trappgavlar, trots att det ursprungligenrörde sig om en betydligt mindre anläggning.Redan sex år senare ansågs den troligen förliten. Thyselius signerade nämligen ritningar1919 för en utvidgning, fortfarande hållna isamma diffust eklektiska stil. Betydligt stra¬mare var den anläggning för Näsbyholm

De arkitektritade och stileklektiskatransformatorstationemaTrots olikheterna mellan de två största kraft¬bolagen finns det bland transformatorstatio¬nerna flera gemensamma drag: det är normaltstora byggnader uppförda i en eklektisk stilmed-oftast-medeltida allusioner. Denna ar¬kitekturstil, som kring 1910 bland de ledande

4

RHII • —11

Fredrik Fredriksson. Transformatorstation, Möraip, 1908. Fasad mot norr.

Oscar Emil Hägg11 presenterade i en kärvtnationalromantisk stil 1920.

Sydsvenska Kraftaktiebolagets transfor¬matorstationer måste ha väckt en del upp¬märksamhet - främst på landsbygden -genom storlek och mängden av elledningarsom här gick samman, men de var uppförda iett material som alla kände igen och i en stilsom knappast kan ha upplevts som främ¬mande. Stilistiskt går flera motiv att härledaur 1800-talets historicism men här med enodogmatisk och friare utformning som gårtillbaka på jugendrörelsens intresse för asym¬metriska dekorer och fasader. Det var dockinte bara fråga om ett mode: fasadlösningamasvarade mot funktioner i byggnadernas inre,de var byggda inifrån och ut.

Även Hemsjö Kraftaktiebolag uppfördetypstationer, men av två olika slag, samt fleraindividuellt utformadeanläggningar. De förstatransformatorstationerna byggdes av bolaget1907-1908, i Kristianstad, Ivö, Maltesholmoch Sölvesborg, alla baserade på samma rit¬ning; de i Kristianstad och Sölvesborg skiljersig något åt i storlek och detaljutförande. Sta¬tionerna är uppförda i tegel med tunnvälvt tak

i cement och är liksom Sydsvenska Kraftak¬tiebolagets transformatorstationer stora bygg¬nader som för tankarna till sakralarkitektur.Kännetecknandefördessa anläggningarärdetomamentala våningsband som löper runtbyggnaden och är murat av olikfärgat tegel iett textilt mönster, samt tandsnittsfrisen undertakfoten. Vem som är upphovsman till dessabyggnader vet jag inte men ritningarna är till¬komna på Svante Svensons ritkontor i Karls¬hamn och daterade 1907.

Under 1910-talet utvidgade Hemsjö Kraft¬aktiebolag sitt ledningsnät i östra Skåne ochuppförde transformatorstationer i Åhus,Hässleholm, Hörby, Tomelilla, Simrishamnoch Ystad. Ingen av dem är uppförda efter deäldre ritningarna för typstationer utan allavarierar i storlek och form, gemensamt är deteklektiska, ofta medeltidsinspirerade, form¬språket. I Ystad uppfördesen anläggning medtegelfasader, blinderingar och trappgavlar,vilken måste ha byggts med de senmedeltidaBrahehuset, Latinskolan och Birgittakapelleti samma stad som förebilder. Ritningarna äruppgjorda 1913 och signerade K. S: n. Äventransformatorstationen i Simrishamn försågs

5

fick en enklare utformning utan att för denskull helt sakna stilhistoriska anspelningar.Även en fantasifullt utformad transformator¬kiosk, vars tvåfärgade och fältindelade puts¬fasader troligen skall efterlikna korsvirke,byggdes av bolaget i Åhus 1912.12

Ytterligare en typstation byggdes avbolaget, men den behandlar jag under nästarubrik. Hemsjö Kraftaktiebolag uppförde så¬ledes flera varierande transformatorstationermedan nästan alla med Sydsvenska Kraft¬aktiebolaget som byggherre baserar sig påsamma typstation. Båda bolagen gjorde docksamma bedömning av byggnadsmaterial ochpassande arkitekturstil: en tegelarkitekturmed historicerande formspråk, som i Skåneanspelade på tradition och kontinuitet ochdärmed skulle kännas bekant och invand. Alla

med trappgavlar men med enklare putsadefasader. I Hässleholm uppfördes en tomfor-mad station, som trots avsaknad av trappgav¬lar ändå erinrar om senmedeltida byggnads¬konst med osmyckade tegelfasader, gavel-blinderingaroch tandsnittsfris under takfoten.Små, tätspröjsade fönster förstärker intrycket.Kanske kunde denna medeltidspastisch i tegelte sig främmande i Hässleholm, men manskall minnas att både kyrkan och järnvägs¬stationen från samma tid är tegelbyggnader ihistoricerande stilar. Ritningarna är tillkomna1917 och signerade A. A-n. Ett år senare hadeO. E. Hägg ritningar (signerade H-g) färdigaför en transformatorstation i Hörby. Med sittbrutna sadeltak, symmetriska fasaderoch kär¬vareformspråk skiljer sig denna något från deövriga. Anläggningarna i Åhus och Tomelilla

±tITT Y|

fe

□□ODDO Transformatorstation, Hässleholm,

1917. Fasad mot nordväst. Ritningensignerad A. A-n.

'lDOji6

blev väl inte så övertygande utförda somtransformatorstationen i Ystad där arkitektennärmast kopierat den senmedeltida bebyggel¬sens formspråk, men med bara något undan¬tag var det byggnader som i stil och materialharmonierade med omgivningen.

Efter samgåendet av de tre stora, syd¬svenska kraftbolagen fortsatte Sydkraft under1920-talet med vissa utbyggnadsarbeten iBlekinge, annars arbetade man på att moder¬nisera befintliga linjer samt - viktigast - attmed nydragna ledningar sammanbinda deolika kraftverken. För ändamålet behövligatransformatorer och ställverk placeradesutomhus och inte som tidigare i tegelbyggna¬der. Enstaka anläggningar uppfördes dockav Sydkraft under 1920-talet- troligen främsti östra Skåne där man bedrev detaljdistribu-tion-som i Gylsbodapågränsen till Blekinge,där O. E. Hägg (ritningarna signerade H-g)1925 ritadeen transformatorstation för 20000volt, vilket var cn vanlig spänning på bygde-nälcn medan huvudlinjer var på minst 50000volt. Hägg fortsatte i den stil han tidigare an¬vänt i Hörby och Näsbyholm: en kärv ochstram tegelarkitektur inspirerad av national¬romantiken, men här också med drag av klas¬sicism. Det var först med den utvidgade de¬taljdistributionen under 1930-talet som en delnya transformatorstationer i Sydkrafts regiuppfördes. Att man återgick till byggnader förtransformatorerna berodde på att man funnitunderhållskostnaderna för stolptransforma-torer höga, au skötseln under vissa väder¬leksförhållanden var besvärlig och att driftsä¬kerheten inte motsvarade förväntningarna.14

Under 1930-talet började Sydkraft med de¬taljdistribution inom hela sitt område, ochfrån 1935 också en subventionerad gles-bygdseleklrifiering.15 Vid denna tid arbetadeSydkraft med att ta fram en ny typslalion för20000/3000 volt, alltså för det sekundärabygdenätet, kanske just för glesbygdselektri-fieringen. Ett par olika ritningsalternativ

finns, signerade H-g, B. W. respektive Cn,samtliga visande tvåvåningsstationer i tegel.Vertikal iteten är inte lika påtaglig som hos deäldre stationerna; höjden är begränsad till vadsom var nödvändigt för alt högspänningsled-ningama skulle komma på föreskriftsenlighöjd över marken.16 Två av anläggningarnaär utformade med flacka sadeltak och klassi¬cistiska gavclmotiv samt höga, rektanguläraoch spröjsade fönster: knappast nyskapande.De andra ritningarna uppvisar liknande an¬läggningar, men sadeltaket är utbytt mot ettmycket flackt tälttak, nästan helt platt. Denenda som avviker och som uppvisar klar in¬spiration från funktionalismen är den signa¬turen Cn ritade 1935.

Bara undantagsvis uppförde SydsvenskaKraftaktiebolaget/Sydkraft och Hemsjö Kraft¬aktiebolag transformatorstationer som skildesig från den eklektiska stil man från startenanammat och som man vidhöll långt in på1930-talet. Denna stilhistoriska eftersläpningkan, som jag tidigare nämnt, tolkas som enmedveten strategi av bolagen. SydsvenskaKraftaktiebolaget med huvudkontor i Malmötillkallade malmöarkitekterfFredriksson,Thy-selius, Hägg) medan Hemsjö Kraftaktiebolagmed sitt huvudkontori Karlshamn troligen an¬litade arkitekter verksamma i Blekinge. Inteen enda gång kontrakterades arkitekter frånhuvudstaden, antagligen för att dessa saknadeden lokala förankring man eftersträvade. Manönskade och fick eklektiska byggnader med-i jämförelse med andra transformatorstatio¬ner - rikt artikulerade och historicerande fa¬sader med inslag av formtegel samt någongång cement- och naturstensomament.

Nationalromantikens transformatorstationerNär Hemsjö Kraftaktiebolag år 1914 börjadeleverera ström till Ystad beslöt man även attelektrifiera landsbygden i östra Skåne. Fördetta ändamål uppfördes 15 likadana trans¬formatorstationer i vissastörre samhällen, bo-

7

1 1

. IikSTheodor Wåhlin (?) Transformatorsta¬tion, Görslöv. Foto 1996 DMe.

lagetsandra typstation.17 Apparaturen varintemer omfattande än att den fick plats i en smaltvåvåningsbyggnad, ett litet torn. Dessa gavsett utpräglat regionalt-eller snarare vad manuppfattade som regionalt - utseende: som ettdiminutivt, vitputsat kyrktorn med trappgav¬lar. Det var den medeltida, skånska socken¬kyrkan som stod modell. De utkragade trapp¬gavlarna och de till rundbågiga fönsternischerförklädda ventilationsöppningarna är för¬visso utformade efter medeltida förebilder,men på ett fritt,egensinnigt och eklektiskt vis.Även om vissa detaljer andas eklekticism såhar det varit nationalromantikens idiom omlokala material och byggnadssätt, hantverkoch folklig tradition anpassade till platsensklimat och natur18 som varit vägledande.Arkitekten - osäkert vem - anknöt mycketmedvetet till skånsk arkitekturhistoria.

Även på Söderslätt och kring Malmö upp¬fördes vid samma tid transformatorstationer ien liknandestil.Malmöstadselektricitetsverklät år 1913-1916 anlägga åtta stationer på

landsbygden utanför staden;19 därefter dökexakt samma typstation upp runt Vellingeochpå landsbygden utanför Trelleborg. Manmåste på något vis ha haft tillgång till sammaritningar, möjligen lånades de bolagen emel¬lan. Till skillnad från anläggningarna på Ös¬terlen är formspråket dock något sakligare:inga rundbågar och inga utkragade trapp¬gavlar. Trappgavlar finns här förvisso, menreducerade till sju i stället för nio och inte merutkragade än listen under takfoten. Till detsakliga intrycket bidrar även de små, rek¬tangulära fönstren i liv med den slätputsadefasaden. Det råder ingen tvekan om att arki¬tekten också här använt den skånska, medel¬tida sockenkyrkan som förebild. Det blev så¬ledes vitputsade tom med trappgavlar ochhögrest sadeltak klätt med rött vingtegel. Enarkitekt som arbetade mycket med justkyrkor, och som framför allt var verksam isydvästra Skåne och ofta använde sig avtrappgavlar var domkyrkoarkitekten i Lund,Theodor Wåhlin. Så använde Wåhlin trapp-

8

gavlar på de vitputsade järnvägsstationernamellan Vellinge och Falsterbo. Dessa bådaändstationer var desutom prydda med gotiskablinderingar i gavlarna; samma temaåterfinnsockså på Falsterbohus, folkskolan i Falsterbooch brandstationen i Vellinge. Mycket talaralltså för att Wåhlin på ett eller annat sätt varitinblandad i tillkomsten av denna typ av trans¬formatorstation. De av Wåhlin restaureradekyrkorna i Sireköpingeoch Övraby fick ocksåtrappgavlar och motsvarade så väl uppfatt¬ningen om hur en gammal kyrka skall se utatt restaureringarna snart glömdes.20 Intekonstigt att trappgavlar var så populära: deansågs dels som typiskt skånska och var delsnågot som upplevdes bekant och invant.

De regionala inslagen är lika uppenbarasom för de två stora bolagens anläggningar,bara så mycket tydligare. Visst var det ettutslag av medeltidsromantik att rita transfor¬matorstationer som små kyrktorn eller kasta-ler, men i sin övertydliga regionala förankringuppvisar de samtidigt en påverkan från natio¬nalromantiken. Samma tendens kunde ocksåmärkas i andra landsändar. De stämde ävenmed strategin att inte oroa (vem tänkte på attde pittoreska tomen innehöll livsfarlig elekt¬risk apparatur?) och väcka anstöt. Så passadede också förträffligt med den landskapsbildman hade av Skåne. Att just trappgavelsmo-tivet sågs som genuint skånskt framkom tyd¬ligt på Baltiska utställningen i Malmö 1914där Ferdinand Boberg tog upp temat. Så göräven Ernst Norlind på den affisch han måladeför utställningen: fyra flygande storkar ochså det vita trappgavelförsedda tornet mot denblå bakgrunden. Vad kunde år 1914 vara merskånskt?

Beskrivningen passar alldeles på den störstagruppen transformatorstationer: de som upp¬fördes av små och lokala kraftbolag/elför-eningar.Sällan eller aldrig arkitektritade, menoftanog med de arkitektritadeanläggningarnasom förebilder. Motiv som trappgavlar ochrundbågar förekommer, åtminstone bland deäldre stationerna. Vanligast är cn enkel tegel¬arkitektur,präglad av hantverkskunnandeochtraditionalism. Här var det regionala bygg¬nadssättet och materialet inget mode eller ut¬tryck för någon speciell stil, man byggde heltenkelt i den tradition man var van vid. Deneftersträvade regionala anpassningen fickman således gratis, det stilhistoriska form¬språket lånade man från de arkitektritadetransformatorstationerna eller från den miljö- inte sällan ett gods -man hade att anpassabyggnaden till. Långt ifrån alla var dockförsedda med dekorerade fasader och arki¬tekturhistoriskaanspelningar;uttrycket skapa¬desoftareav materialverkandär teglet,fogarnaoch mumingsförband ger liv åt fasaderna.

Byggnadsentreprenörer från stationssam¬hällen och småorter arbetade i en tradition delärt sig vid kyrkobyggen och järnvägsanlägg¬ningar, samt vad de läst sig till i tegelbrukensillustrerade kataloger och priskuranter, lärdo¬mardesedan tog med sig tillbaka hem. I dessasmåorter var anspråken dock måttligare ochde dyrare tegelsortema sällsynta, men genomskicklighet och idérikedom utvecklade bygg¬mästare och hantverkare - trots enkla medel- ändå en rik tegelarkitektur.22 Denna komockså till användning då de fick i uppdrag attuppföra landsbygdens transformatorstationer,därav stilistiska likheter mellan dessa anlägg¬ningar och den omgivande, samtida bebyg¬gelsen. Byggnadsmaterialens enhetlighet ärockså påfallande, vilket förklaras av att detvanligen var ett lokalt tegelbruk som levere¬rade det mesta av teglet till en och sammabygd.23

Paradoxalt nog skulle man kunna påstå att

De anonyma transformatorstationernaI en utredning om elektrifieringen av Mal¬möhus län år 1919 kan man läsa: »Transfor-matorstationema hava i allmänhet utförtssåsom små tomformiga hus av tegel.»21

9

dessa transformatorstationer bättre represen¬terade de arkitekturideal de större kraftbola¬gen eftersträvade: det är knappast fråga omnågra nyskapande byggnader, formspråket ärvagt historicerande. Byggnadsmaterialet ärdet för tidsperioden absolut vanligaste i störredelen av Skåne; den regionala eller lokalabyggnadstraditionen var ofta styrande för denstilistiska utformningen. Bortsett från dengivna tomformen var anläggningarna anpas¬sade till, eller snarare beroende av, närmiljönoch kan knappast ha väckt några reaktioner.

Att göra några generaliserande beskriv¬ningar av dessa transformatorstationer, merän att det är »tomformiga hus av tegel», ärsvårt. I övrigt kan de variera en hel del, menplanen är alltid kvadratisk eller rektanguläroch materialhomogeniteten påfallande: det äroftast tegel från sockel till taknock Dessutomnästan alltid rött tegel. Däremot saknas form¬tegel helt. Rena tegelfasader är vanligast, menockså putsade och slammade fasader före¬kommer någon gång. En del anläggningar ärutformade så att den nedre delen av byggna¬den är något vidare än den övre. Avsatsen är

.Æ

■

1

niSC '. - IV

Transformatorstation,Gisslebergakvarn. Foto1996 DMe.

framhävd som en avtrappad gesims, iblandklädd med taktegel eller plåt. Detta för¬faringssätt med en till omfånget större bot¬tenvåning går sannolikt tillbaka på de äldstaanläggningarna där överbyggnaden, som tidi¬gare nämnts, var i trä. Några funktionella skälförelåg inte, som det gjort för de äldsta, var¬för denna utformning upphörde kring 1920.

Transformatorstationema har normalt enbastant bräddörr med beslag i smidesjärn.Plåtdörrar förekommer också, men dessa ärsällan ursprungliga. Dörrkrönet är vanligenstickbågigt. Fönstren är nästan alltid få, småoch vanligen försedda med trä- eller gjut-jämsspröjsar. Enstaka av de äldre stationernaär utformade med rundbågiga fönster, annarsär stickbågiga eller rätvinkliga vanligare. Endel anläggningar - företrädesvis de yngre -saknar fönster helt. Fasaderna är ibland de¬korerade med profilerade listverk, vanligenunder takfoten, eller med förband av tegel iavvikande färg. Annars förekommer mön-stermuming sparsamt och då främst vid gav-

m 1B4mf.iriå■ --Æ ■ J

Transformatorstation, Stävesjö. Foto 1996 DMe.

10

lama. Olika typer av murningsförband ochfogar har använts, troligen efter byggmäs¬tarens egna preferenser. Renässansförbandtycks något vanligare än munkförband, iblandhar båda använts. Den vanligaste takkon¬struktionen är sadeltak, någon gång i kombi¬nation med trappgavlar, helt egna är de ut¬svängda, pagodliknande sadeltak som finnspå tre av Södra Färs Energiförening upp¬förda transformatorstationer.24 Vid Toppe-ladugård och Bjersjöholm finns anläggningarmed tälttak. Rött enkupigt vingtegel är detvanligaste takmaterialet, men falstegel före¬kommer också, samt ibland papp, plåt ellereternit.

Genom sin säregna form var de vertikalaanläggningarna specifika och väl skilda frånövrig bebyggelse, men formspråket och bygg¬nadsmaterialet finner man även på andra håll.För transformatorstationema, som var upp¬förda av tegel i fullmur, användes traditionell,enkel mumingsteknik med valvslagna dörr-och fönsterbågar, samt en dekor som var heltbaserad på det vanliga fasadteglet eller avtegel i brytande färg. Med små och enklamedel lyckades man ändå skapa en uttrycks¬full arkitektur, som självklart borde värnasbättre i dag.

modern arkitektur hörde annars inte till ord¬ningen. Bättre att ta det säkra för det osäkra.Transformatorstationerna är cn litet bort¬glömd byggnadskategori, som historiskt ochstilistiskt kan placeras ganska exakt mellannygotik och funktionalem, intressanta inteför att de är nyskapande, utan snarare tvärtom.

Noter1 Sigurd Andersson & Ossian Lindahl, »Äldre och nyaretransformatorstationer i bygdenät». Södra Sveriges Ång-panneförening 1S95-1935, Malmö 1935, s. 170.2 Anna-Maria Blennow, Stadsarkitekternas epok 1870-1950, Stockholm 1990, s. 266.3 Utredning angående planmässig elektrifiering av Mal¬möhus läns landsbygd, Malmö 1919, Bilaga B.4 Ove Hidemark, »Att bygga med tegel». Fataburen1982, s. 177.3 Siegrun Fernlund, Kyrkorivningar och byrkobyggen iSkåne 1812-1912, Lund 1982, s 129 ff.6 Aktiebolaget Hvellingeortens Elektricitetsverk 1917-1927, Malmö 1927, opaginerad.7 Carroll Meeks, The railroad station an architecturalhistory, Yale University Press, New Haven, 1956, s. 47.* Årl920och 1921 uppköptes Hemsjü Krafíaktiebolagoch Finsjö Kraftaktiebolag av Sydsvenska Kraftaktiebo¬laget, som därefter i allmänhet kallats Sydkraft.9 Eva Eriksson, Den moderna stadens födelse, Stock¬holm 1990, s. 294 ff.10 Majenfors, Bassalt samt Knäred övre och nedre, upp¬förda 1907-10.11 Det har inte gått att med säkerhet fastställa att detskulle vara Hägg, men ritningarna är signerade H-g ochövriga uppdrag hade ju gått till malmöarkitekter (Fred¬riksson och Thyselius), där bolaget hade sitt huvudkon¬tor. Även för senare kraftverksbyggen i Lagan anlitadeSydkraft skåncarkicekter. nämligen Salomon Sörensenoch Hans Westman.12 Helt egen var denjugendinspirerade kioskstation somsignaturen E. O. ritade 1909. Var den var tänkt att upp¬föras är osäkert dä ritningen inte anger någon lokalise¬ring - kanske uppfördes den heller aldrig?12 Alf Åberg, Sydkraft 1906-1956. Göteborgl956,s. 118 ff.14 Andreasson & Lindahl, 1939. s. 178.15 Oscar Bjurling, Sydkraft - samhälle. Arlöv 1982,s. 117 f.!(> Andreasson & Lindahl. 1939, s. 174.17 Alfred Ekström. Hemsjö Kraftaktiebolag. Desstillkomst och ekonomiska utveckling. Stockholm 1919,s. 23 ff.

AvslutningEn historicerande arkitektur med regionalaförtecken fann de olika kraftbolagen ochenergiföreningarna mest lämpad för transfor-matorstationerna, vilket kan förklara likheteri formspråk och materialval. Arkitekturen varmedvetet anpassad till omgivningen för attinte väcka anstöt. Funktionalismen däremothade lika lite regional förankring som denhade i folks medvetande, varför den egent¬ligen inte passade alls. Undantaget som be¬kräftar regeln var den utpräglade funkissta¬tion som ritades för Sydkraft 1935 och fak¬tiskt också uppfördes i enstaka antal. Att in¬troducera nya tekniska innovationer med en

11

18 Eriksson, 1990. s. 159.19 H. M. Molin, Malmö stads elektricitetsverk femtio år,Malmö 1951, s. 84.20 Fernlund, 1982, s. 134.2 1 Utredning22 Ponnert, Hans. »Skånskt tegelbyggande 1850-1910».Skånskt tegel (Skånes Hembygdsförbunds årsbok 1984),Kristianstad 1985, s. 88.22 Tägil, Tomas, »Tegelbyggande på skånska-en djuptrotad tradition», Byggnadskultur 1996: 1 , s. 2.24 llstorp. Lottentorp, Tågra.

Lemlund, Siegrun, »ett Herranom värdigt Tempel» Kyr-korivningar och kyrkohyggen i Skåne 1812-1912,Lund 1 982.

Forslid, Erik, Billeberga-ortens kraftaktiebolag 1914-1964, Malmö 1965.

Hidcmark, Ove, »Att bygga med tegél. Tegeltillverkningi Skåne från hantverk till industri», Fataburen 1982.

Meeks,Carroll, The railroad station an architectural his¬tory (Yale Historical Publications History of Art: 11),New Haven 1956.

Molin, H. M.. Malmö stads elektricitetsverk femtio år,Malmö 1951.

Ponnert, Hans, »Skånskt tegelbyggande 1850-1910»,Skånskt tegel, Skånes Hembygdsförbunds årsbok1984.

Transformatorstationer och distributionsnät för samhäl¬len, Stockholm 1938.

Tägil, Tomas, »Tegelbyggande på skånska - en djuptrotad tradition», Byggnadskultur 1996: 1 .

Utredning angåendede allmänna förutsättningarna i av¬seende på krafttillgängar, kraftbehov och kraftöver¬föring för elektrifieringen av krufldistriktet »Syd-svenska-Hemsjö». Serien A: 1, samt angående denhittillsvarande elektrifieringen av Malmöhus länslandsbygd och deåtgärder, som böra vidtagas för be¬främjandeav elektrifieringens utveckling. Serien B; l(Kungl. Elektrifieringskummitténs meddelanden 2),Stockholm 1920.

Utredning angående planmässig elektrijiering av Mal¬möhus läns landsbygd. På uppdrag av Malmöhusläns hushållningssällskaps elektrifieringskommilléutarbetad av Södra Sveriges Ångpanneförening,Malmö 1919.

Utredning beträffande planmässig elektrifiering avlandsbygden inom Kristianstads län, (Kungl. Elekl-rifieringskommitténsmeddclandeii7),SOL' 1924: 50,Stockholm 1924.

Åberg, Alf, Sydkraft 1906-1956, Göteborg 1956.

1919. s. 20.

Källor och litteraturOtryckta källorMalmöSydkrafts centralarkiv: Ritningar.

LundSkånes hembygdsförbunds arkiv: Industriminncsinvcn-

tering för Svalöv och Lomma kommuner.

Tryckta källor och litteraturAktiebolaget Hvellingeortens Elektricitetsverk 1917-

1927, Malmö 1927.Andersson, Sigurd & Ossian Lindahl, »Äldre och nyare

transformatorstationer i bygdenät», Södra SverigesÅngpanneförening 1895-1935, Malmö 193.5.

Bjurling, Oscar, Sydkraft- samhälle, Arlöv 1982.Blennow, Anna-Maria, Stadsarkitekternas epok 1870-

1950. Stockholm 1990,Ekström, Alfred, Tekniska och ekonomiska synpunkter i

fråga om kraftdistribution på landsbygden, Stock¬holm 1916.

— Hemsjö Kraftaktiebolag. Dess tillkomst och ekono¬miska utveckling, Stockholm 1919.

Eriksson, Eva, Den moderna stadens födelse. Svenskarkitektur 1890-1920,Stockholm 1990.

12

»Stenkyrkan» - En återfunnen skeppssättningoch central plats i Hallands yngre järnålderAv Tore ArteliusInstitutionen för Arkeologi, Göteborgs universitet

I södra Sverige finns ett fåtal mycket stora och monumentala skeppssättningar. Till dessa räknasriksbekanta och sägenomspunna anläggningar som Ales stenar vid Kåseberga och den jättelika avklumpstenar byggda Ranes stenar vid Askeberga i Västergötland där varje stenblock väger 20-30 ton. Dessa monument anses utvisa platser som under järnåldern haft viktiga funktioner i vidsocial mening som religiösa, ekonomiska, juridiskaoch därmed också som politiska centralplatser.Återupptäckten av platsen för en stor skeppssättning vars anläggningstid sannolikt är yngre järn¬ålder är därför intressant för diskussionen kring centralplatser under järnålder i allmänhet och fördiskussionen av mellersta Hallands yngre järnålder i synnerhet.

InledningFörra året gav Statens historiska museum iStockholm ut »Nordisk Vikingaguide» somär en rekommendabel guidebok att ha medsig på egna resor i de nordiska ländernasvikingatida historia. Av de åtta färgfoton somvalts för att illustrera Danmarks vikingatidvisar hälften av bilderna skeppssättningar.Bilderna visar monumenten vid Baekke,Glavendrup och Lejre. Den fjärde bilden är avlite annorlunda karaktär och visar en av deskeppsformade gravarna vid Lindholm Høje.De fyra bilder som inte visar skeppssättningarutgörs av Jellings kyrka med Nord- och Syd¬højen, Ladbyskeppet samt en bild från Fyrkatresp. Trælleborg (Holmblad 1995, s. 84 ff ).Kanske är bildurvalet en tillfällig slump, menjag tror knappast det. Dessa jättelika skepps¬sättningar har blivit en del av vår nutida mytoch uppfattning om nordisk vikingatid på ettsätt som nästan saknar motstycke när det gäl¬ler andra fomlämningstyper. Jo, möjligen in¬tar runstenar en lika framskjuten roll i nuti¬dens mytologi kring vikingatiden. Den förstalokal som beskrivs i guideboken är för övrigtAnundshögsområdet i västmanländska Bade-lunda. Även i detta fall visas i förgrunden en

av de stora skeppssättningarna. Nästa be¬skrivna lokal med färgbild är den magnifikaskeppssättningen Ranes stenar vid Tidan ivästgötska Askeberga. »Nordisk Vikinga¬guide» visar med all tydlighet att det måsteanses motiverat att redovisa alla fynd som harmed stora skeppssättningar att göra fören bre¬dare publik. Det är också målsättningen meddenna artikel. Jag vill förevisa återupptäcktenav »Stenkyrkan» i halländska Vinberg, enmycket stor och av klumpstenar byggdskeppssättningsom varit »försvunnen» i snarttvå hundra år. Syftet är dessutom att placera»Stenkyrkan» i en kulturhistorisk kontextsom bl.a. anknyter till att Halland under slu¬tet av järnåldern var den nordostligaste delenav det framväxande tidiga Danmark. Jag villockså inledningsvis tillägga all inga arkeo¬logiska undersökningar ännu har gjorts iskeppssättningen.

S. P. Bexell och den förstadokumentationen av »Stenkyrkan»En sommardagår 1815 kom den i Halland väl¬kände prosten S. P. Bexell på besök till ÖvraSannagården, som ligger strax invid Töringeby i Vinbergs socken. Hit hade han rest från

13

den närbelägna småstaden Falkenberg överVinbergs Hed. Heden beskrevs dåförtidensom den »makalösaste trakt och rymd till ut¬mark» som fanns i Halland (Barchaeus 1924[1773]). Prostens ärende var som alltid attnogsamt samla in uppgifter om Hallands his¬toria, dess fomlämningar och bondenäringar.Det var en orolig tid i omvärlden, men dettapåverkade på intet vis prostens ivriga doku¬mentation av fornminnen, bondehemman ochallmogehistoria. Redan 1817-19kom Bexellsomfattande och innehållsrika verk »Hallandshistoria ock beskrifning» ut av trycket.

Att det måste varit sommar när Bexell be¬söker Sannagård förstår vi utifrån beskriv¬ningen av de växande grödorna som omgergården där den ligger i backsluttningen nedmot Vinån, som är ett ringlande biflöde tillÄtran. Sannagård bestod då, såväl som idag,av två hemman, Sannagården och den då s.k.Övra Sannagården. Prosten beskriver sedanden märkliga syn som mötte honom när hanvandrade upp genom backsluttningen mot ås-gärdets krön strax norr om gården. Med egnaord skriver han: »Vid övra Sannagården ståibland åtskilliga ättekullar och gravar flerabautastenar. Att döma efter de ännu bibe¬hållna fomlämningar har stället antingenvarit en valplats eller allmänt begravnings-ställe. Icke långt härifrån är en andaktsvård,bestående av klumpformiga stenar, vilka for¬mera en ovalformig krets, som kallas Sten¬kyrkan» (Bexell 1923 [1817-1819]). Häruppe på den breda åsryggen kunde Bexellvända sig om, pusta ut, och njuta av en vid¬sträckt utsikt över Ätrans ådal. »Andakts-vården Stenkyrkan» var högt placerad i ettmarkant och anslående läge i natur- och kul¬turlandskapet.

Bexell beskriver inte monumentet som enskeppssättning. Redan på 1640-talet hadeOle Worm beskrivit skeppssättningama päHjarnø i danska Horsensfjorden, men använ¬dandet av termen skeppssättning förekom

knappast (Broholm 1937). Inte heller låterBexell oss ta del av någon historiografisktolkning kring det jättelika monumentets upp¬förande. Detta kan synas lite märkligt efter¬som det tidiga 1800-talets uttolkare av bl.a.skeppssättningar ansåg att dessa var utmärktakällor för förståelsen av direkta historiskahändelser. En känd och typisk beskrivningav det slaget, från samma tid dessutom, ärexempelvis Abraham Ahlqvists något långt¬gående tolkning av vad som timat invid tvåöländska skeppssättningar. Han ansåg detvara sannolikt att »2ne Skeppshöfdingar ...slagits i enwig, bägge fallit och besättning-arne uprest 2nc like monumenter» (Ahlqvist1822-27). Bexell var på alla sätt mer åter¬hållsam i sin bedömning. Han konstateradedock att detta måste röra sig om en »andakts¬vård» och en »valplats». Hans intuitivt för¬värvade tolkning är att han beträder en platsav centralt värde från en sedan länge svunnentid, en samlingsplats med en i den dåtida byg¬den religiös och judiciell identitet.

Efter Bexells beskrivning av den ovalfor-miga stenkretsen försvinner den helt ur käl¬lorna. Namnet lever dock vidare, ibland be¬nämnes åkermarken på åsplatån för »Sten-kyrkogärdet» och omväxlande också för»Munkakyrkan» än idag. Några fler beskriv¬ningar av monumentet har vi alltså inte för¬utom att ortsbor säger att det skall ha funnitsjust en »andaktsvård», »en urgammal kyrka»eller en »tingsplats» uppe på åsen. Någonmenar också att det spökar rejält här1. Inteförrän 130 år efter Bexells besök vid Sanna¬gård omnämnes »Stenkyrkan» återigen.1ÅkeOhlmarks avhandling »Gravskeppet» från1946 kan vi i förteckningen över Hallandsskeppssättningar läsa att det finns uppgifterom två »särskilt anmärkningsvärda enstakaskepp» i Halland (Ohlmarks 1946, s. 59). 1Årstads gärde i Asigesocken finns ett »32steglångt, av dels bautastenar ...» konstruerat mo¬nument. Den andra skeppssättningen är just

14

Kv

tg4

J

m■�v. < a>•4 v $t>:.;V>., "Uf j

iV,

>

Lf

Fig. I. Flygfoto över Sannagärd i Vinbergs socken. Strax norr oni gården framträder uppe på den breda krönplatånavtrycket av »Stenkyrkan», en mycket stor och av klumpslemir konstruerad skeppssättning som första gångendokumenterades av prosten S. P. Bexell 1815. Den stora skeppssättningen måste ha borlodluls någon gång under 1 800-talets första hälft. Den beskrivs inte alls i några senare genomförda fornminnesinventeringar. Det jättelika skeppsmo-numentet har hell fallit bort ur det kollektiva bygdeminnel. Kvar finns bara namnet pä åkern och historier om spöke-rier, tingsuppgörelser och märkliga händelser på åsen. Fotot togs av Statens Vägverk inför ett vägbygge genom områ¬det. I samband med vägbygget undersökte Riksantikvarieämbetet bl.a. ca 170 begravningar frän senare delen av järn¬åldern i sluttningen ned mot Sannagården (se fig. 2). När undersökningen genomfördes 1989 återstod endast två restastenar av alla de »ättekullar», »bautastenar» och »gravar» som Bexell beskrev i sluttningen 170 år tidigare. Av skepps¬sättningen »Stenkyrkan» syntes heller inga som helst spär (Artelius 1989, 1993, 1995, 1996. Arcini & Arlelius 1993).

»Stenkyrkan» vid Övra Sannagården i Vin¬berg. Ohlmarks har inga storleksuppgifter,han säger endast att monumentet varit byggtav klumpstcnsbiock. Han anger att det rör sigom en borttagen skeppssättning, definitionenhar skärpts från Bexells angivelse av monu¬mentet som en stor ovalformig stenkrets.

Däremot kan inte heller Ohlmarks ange denexakta platsen lor det sedan länge borttagnamonumentet. Bexell skrev endast att skepps¬sättningen låg »inte långt härifrån» med ut¬gångspunkt från sin position bland gravanialängre ned i sluttningen invid Övra Sanna¬gården.

15

ficr över området vid Sannagård. På ett avdessa framträder avtrycket av den sedan 150år borttagna skeppssättningen på gärdetbakom de båda gårdarna. Precis som Bexellangav hade skeppssättningen verkligen intelegat långt ifrån gravarna i sluttningen. Påkrönet av åsen avtecknar sig avtrycket av enstor skeppssättning som ursprungligen haft enlängdutsträckning i NNO-SSV. Skeppssätt¬ningen framträder på fotot i form av ett antalljusare färgningar i åkern. Vid närmare stu¬dium framträder minst 13 ålskiljbara ljusarefärgningar i förhållande till den omgivandemarken. Dessa tolkas som platsen för de»klumpstenar» som enligt Bexell ingått ikonstruktionen. Säkerligen har stenarna för¬ankrats i marken på så vis att de placerats inedgrävningar. Lika tydligt är att det ocksåsaknas avtryck av några stenblock som ingåtti den ursprungliga skeppssättningen. Vi kanlägga märke till att det bl.a. saknas avtryck aven sten i skeppets mittersta del i var långsida.Möjligen har en väg gått genom monumenteti äldre tid. Den nutida gärdesvägen böjer idagundan vid skeppssättningen och passerar mel¬lan denna och två stensättningar som ännufinns kvar på ett litet impediment alldelesväster om avtrycket av skeppssättningen (sefig. 2). Exempel finns på att vägar i äldre tidmedvetet lades i direkt anslutning till störremonument (jfr Holmblad s. 85, Glob 1970).Dessutom kan vi av bilden inte helt klargöramonumentets nordligabegränsning. Bilden ärtagen i slutet av vintermånaden mars, ingengröda har ännu kommit upp, och det somframträder i form av avtrycken är gropar ialven där marken omgrävts, kanske vid fleratillfällen.

Förklaringen till namnet »Stenkyrkan» kanges flera olika tolkningar. Helt säkert är deten beteckning från historisk tid. Namnet börsannolikt kopplas samman med allmogensuppfattningar om att detta var en begrav¬ningsplats från tiden före det att den förstakristna kyrkan uppfördes i bygden. Beteck¬ningen »Stenkyrkan» sammanför på så visbefolkningens syn på området som en »helig»plats från det förflutna med uppfattningen omatt det stora monumentet utgjort en dåtidamotsvarighet till den historiska tidens kyrkor,d.v.s. en viktig samlingsplats av religiös ka¬raktär.Namnet angerocksåatt denna kultplatsvarit konstruerad av stora stenar. Förleden»Sten» skall inte kopplas samman med my¬tologiska personnamn som i Ales eller Ranesstenar. En annan möjlig tolkning anknyter tillden i Hallands skogsland, och framförallt iSmåland, vanligen förekommande traditio¬nen att ge större stenblock och stensamlingarnamnet »Kyrkstenen» eller »Jättastenama».Traditionen förtäljer att dessa stenar kastatsav förgrymmade jättar som velat utplåna deäldsta kristna kyrkorna. Från Virserumssocken i Kalmar län finns också en historiaom att man kunde besöka de »heliga kyrkste-nama» nattetid för att på så vis tillförsäkra sigen god hälsa. Från Långaryd i Hylte finns enuppteckning om att resta stenar skulle varatroll som förstenats då de inte hunnit ta skyddför solens första morgonstrålar. I Vessigesocken finns skeppssättningen »Själabarken»som färdades nattetid och samlade in dedödassjälar inför avfärden till dödsriket. Skepps¬sättningen i Högabergsgravfältet i Grimetonkallades förr i tiden för »Lyktskeppet» och detkunde nattetid ses seglande fram och tillbakaöver gravfältsytan.2

Om »Stenkyrkans» ålder och utformningIngen arkeologisk utgrävning av platsen förskeppssättningen har företagits ännu. Utifrånplanen i fig. 2 där skeppssättningens storlek,och läge i förhållande till den undersökta

ÅterupptäcktenI samband med prospekteringen av en nyriksväg förbi Vinbergs samhälle tog StatensVägverk för knappt 10 år sedan luftfotogra-

16

oo*sø«°

5'HO

3»

O

38,V

• • ■��SAJ

oLßi

áb>3*

#/m 3*V. JOOm°.

Fig. 2. Plan över gravfältsmiljön vid Sannagård. Skeppssättningen »Stenkyrkans» storlek framträder tydligt, delsgentemot ladugården, dels gentemot de övriga anläggningarna i gravfaltet. Monumentet har placerats högst uppe pååsryggen i NNO-SSV:1ig längdriktning. Med en ursprunglig längd på drygt 50 meter och ca 15 meters bredd har dettavarit en av de största skeppssättningar vi känner till i Skandinavien. Som jämförelse kan nämnas att de största svenskaexemplen är Ales stenar, som i sitt nuvarande skick är 67 meter långt, och skeppssättningen Ranes stenar i Askeberga,55 meter lång. Skeppssättningama i danska Lejre är ca 80 m, Glavendrup ca 60 m och Baekke ca 45 m (Strömberg1995, Flink 1989, Broholm 1937, Glob 1970). Det kända Blomsholmsskeppet i Bohuslän är som jämförelse »endast»42 meter långt (Cullberg 1980). Av kartan framgår läget för den undersökta delen av gravfaltet i förhållande till »Sten¬kyrkan» längst upp på åsen. Gravfältet kan dateras till yngre järnålder med en tyngdpunkt i 700-900-talet e.Kr. Detmindre treskeppiga långhus som återfinns på planen var inte ett boningshus. I alla stolphålen påträffades små brändaben av människa. Detta bör innebära att byggnaden haft funktioner i anslutning till begravningarna. Renritning avA. Andersson.

mentets ursprungslängd måste ha varit drygt50 meter. Bredden har varit ca 14-15 m. Ned-grävningarnas storlek, såsom de avtecknar sigpå markytan samt på bild, varierar från ca 2meter i diameter upp till ca 3,5 meter. Av stor¬

delen av gravfältsmiljön framträder, kan vimäta uppden ofullständiga skeppssättningenslängd till 45 meter. Med tanke på att skepps¬sättningens nordliga begränsning inte avteck¬nar sig på bilden kan vi utgå från att monu-

17

leken på nedgrävningama framgår att de»klumpstenar» som format skeppssättningensäkerligen har varit av ansenliga mått.Blocken kan mycket väl ha haft en tjockleksom väl överstigit en meter. Det kan inte hel¬ler uteslutas att stenarna inte alls har borts-forslats. Betydligt enklare vore att gräva neddem på platsen. I den undersökta delen avgravfältsmiljön fanns ett exempel på hur entidigare rest sten välts omkull och grävts nedunder plogdjup på platsen.

Att sluta sig till hur skeppssättningen verk¬ligensett ut kan varasvårt utifrån Bexellsändåganska knapphändiga uppgifter. Den bestodenligt prosten av ett antal klumpstenar somvar satta i en »ovalformig krets». Skeppssätt¬ningen har bestått av glest utlagda, eller ned¬grävda, rader av klumpstenar i två konvexalinjer. Alldeles klart är att monumentet intevarit konstruerat som Blomsholmsskeppet,Ales stenar, Böckersbodaskeppen eller påsamma vis som den skeppssättning som på¬träffades och undersöktes inne i Linköpingsstad för någraår sedan (Cullberg1980,Ström¬berg 1994, Elfstrand 1992, Ullenius 1952,Helander & Zetterlund 1995). I dessa fall be¬står monumenten av smalare stenflisor som äruppresta så att de bildar två ganska täta rader.Ales stenar består idag av 59 bevarade lång¬smala stenar (Strömberg 1995). Skeppet iLinköping hade ursprungligen bestått avminst 46 resta stenar som varit så tätt ställdaatt de båda långsidorna varit närmast helttäckta (Helander & Zetterlund 1995) ochBlomsholmsskeppet består av 49 resta stenar(Cullberg 1980). Det innebär att i dessaskeppssättningar har en större sten rests påminst varannan meter i skeppens långsidor.Eftersom många av stenarna har en bredd påca en meter blir innebörden att det i stortendast är en knapp meter mellan stenarna.

1 förhållande till dessa skepp ter sig av¬trycket av »Stenkyrkan» annorlunda. Av denritade planen framgår att avtryck av minst 13

klumpstenar bevarats. Klart är också att åt¬minstone avtrycket av tre eller kanske rentavfemstenarsaknas i den norra ändan av skepps¬sättningen.Till detta skall också läggas att detsannolikt »saknas» ett avtryck ungefär mitt ivar långsida. Vi bör därför kunna föreslå att»Stenkyrkan» ursprungligen sannolikt beståttav 18, men också möjligen 20 större klump¬stenar som parvis placerats i två glesa rader.Stenarnas storlek ärgivetvis svår att uppskattautan närmare undersökning. Vi kan däremot,och som redan nämnts, konstatera att de lju¬sare färgningamas diameter varierar fråndryga 2 meter upp till ca 3,5 meter. Även omdessa färgningar skulle vara avtrycken av degropar som grävts för att avlägsna stenarnaoch hela monumentet kan vi förmoda att ste¬narna som ingått i skeppssättningen haft enansenlig storlek.Eftersom Bexell angerattdetär just klumpstenar som monumentet kon¬struerats av kan viockså förmoda att han avsernaturligt rundade störrestenblock. Vi kan inteheller utesluta att ett större antal mindre ste¬nar funnits placerade mellan de större klump-stenarna. Så är exempelvis fallet med skepps¬sättningen vid Baekke på Jylland (Broholm1937).

Skeppssättningen »Stenkyrkan» har alltsåhaft en helt annan utformning än skeppet iBlomsholm, Ales stenar eller skeppen vidBöckersboda i västgötska Lyrestad. För kon¬struktionen av »Stenkyrkan» har naturligastenblock utlagts i två rader, sannolikt har dedelvis nedgrävts i markytan. Vi kan förmodaatt dessa stenar haft en avsevärt högre vikt ände som ingått i Ales stenar. Däremot innebärbruket av klumpstenar att dessa sannolikt intebehövts kilas fast som i Ales stenar eller iLinköpingsexemplet. Utan att göra någrajämförelser närdet gäller stenmaterialets stor¬lek är det ändå så att den närmaste parallellentill »Stenkyrkan» ärRanes stenar i Askeberga.Ranes stenar är 55 meter lång och byggd av24 stycken parvis placerade stenblock som

18

är 2-3 meter stora i diameter. Vikten har upp¬skattats till 20-30 ton per block. GerhardFlink skriver att »Böckerboda stenskepp harelegant snipform till skillnad mot Askeberga-skeppets monumentala tyngd» (Flink 1989,s. 166, Ullenius 1952). Klumpstenarna somingått i skeppssättningen vid Sannagård hardäremot inte alls haft denna enorma storlek.Faktum är att de avlägsnats, något som talarför att monumentaliteten inte alls varit den¬samma som vid Askeberga. Däremot är detav intresse att både Ranes stenar och »Sten¬kyrkan» saknar den eleganta utformning sompräglar Böckersbodaskeppen, Ales stenarochBlomsholmsskeppet. Snarare anknyter ma¬terialet som brukats i både Askeberga och»Stenkyrkan» till det som brukats även förkonstruktionen av stora domarringar. I dettasammanhang anknyter utformningen avskeppssättningarna till tolkningen av dessfunktioner som tingsplatser, en tolkning somdirekt gjordes även av Bexell när han 1815beskrev skeppssättningen vid Sannagård somen »valplats».

Vad kan vi då säga om skeppssättningensålder? Sannolikt är den anlagd under yngrejärnålder och jag skall kort söka argumenteraför varför detta är troligt. I Halland finns ettbegränsat antal större gravfält med blandadetyper av monument som anlagts i romerskjärnålder och sedan brukats fram i vikingatid(Arbman 1954. Lindälv 1980). I många fall ärdessa gravfält byggda kring och invid avse¬värt äldre gravmiljöer. Exempel på sådanagravfält är Jättahögen och Nordvära i Värö,Broåsen och Högaberg i Grimeton samt Kors-gatan i Träslöv. I samtliga fall förekommerskeppssättningar inom gravfälten. Dessa äravsevärt mindre än »Stenkyrkan» vid Sanna¬gård. I gravfaltet på Broåsen finns bl.a. enskeppsformig stensättning som är drygt 16meter lång och byggd av naturliga störreklumpstenar. I Högabergsgravtältet finns detredan nämnda s.k. Lyktskeppet. Vid under-

Ot

»V oo0o

Ooo

O oO

Ooo0

0r|i0 O

G

o 20m

Fig. 3»Stenkyrkan» vid Sannagård. På bildenav skepps-sättningen, som har rekonstruerats utifrån de synliga ned-grävningama i ikem, har även det ungefärliga läget förtvå stenar som avlägsnats i mitten av skeppet markeratsmed streckade cirklar. På samma vis har den sannolikaavslutningen av skeppets norra ände markerats. För att fåen storleksuppfattning har även en av tre skeppsformigagravar som undersöktes i gravfältet inlagts på bilden.Teckning av A. Andersson.

sökningar i gravfältet Korsgatan i Träslövkunde Holger Arbman konstatera att denskeppssättning han grävde ut hade anlagts

19

under yngre järnålder. 1 skeppssättningengjordes bl.a. fynd av en mängd båtnitar(Arbman 1952). Undersöktaskeppssättningari gravfáltsmiljöer i norra Skåne, exempelvisvid Vätteryd, harocksådaterats till yngre jäm-ålder (Strömberg 1961,Carlie 1994).

Monumentala skeppssättningar har i förstahand kunnat dateras till yngre järnålder(Müller-Wille 1970). Även i de enstaka falldå mycket stora skeppssättningar undersöktspå det svenska fastlandet under senare år hardessa direktdaterats till yngre järnålder(Elfstrand 1992). »Stenkyrkan» återfinnsockså i en gravfältsmiljö med upp till 170 hit¬intills undersökta begravningar som kunnatdirektdateras till 600-900-talete.Kr. Skepps¬sättningen har varit mycket stor och helt fri¬stående i landskapet, något som innebär attden helt avviker från vad som präglar ut¬formningen av Hallands äldre skeppssätt¬ningar. Att »Stenkyrkan» skulleanlagts underbronsålder förefaller högst osannolikt. Vis¬serligen undersöktes en hela 17 meter långskeppsformig stensättning från yngre brons¬ålder vid Översättra norr om Stockholm förnågra år sedan. Men anläggningen kan knap¬past anses vara monumental i sin framställ¬ning, snarare var förhållandet det omvända(Äijä 1994). Ett typdrag för de halländskaskeppssättningama från bronsåldern är att desamtliga varit övertäckta av större högar ellerrösen (Hemek 1994, Capelle 1986). Demonumentala skeppssättningama vid Lejre,Baekke, Tryggevaelde och Glavendrup harockså alla daterats till yngre järnålder(Müller-Wille 1970, Glob 1970). Utan att ikvalitativ mening jämföra med dessakan ändåkonstateras att skeppssättningen vid Sanna¬gård återfinns inom ett område som undervikingatid kan betraktas som östra delen avett tidigt Danmark. Monumentet återfinns i engränsbygd där upprätthållandet av politiskkontroll för att säkra handelsvägar och terri¬toriella maktanspråk varit mycket viktig.

Hela miljön vid Sannagård uppvisar också ettflertal paralleller med kända danska gravfältfrån järnålder (jfr Kleiminger 1993). Likheterframträder i allt från vilka monumenttypersom konstruerats till gravskickets och grav¬gömmans utformning och också i de arte-faktgrupper som påträffas i gravarna. Sådanalikheter framträder tydligt om vi jämför mednordjylländska miljöer som vid exempelvisLindholm Høje och i Højstrup (Ramskou1976,Broholm 1937). Med utgångspunkt från»Stenkyrkans» storlek, dess monumentalaläge, den omgivande gravfältsmiljön samtandra undersökta sydskandinaviska skepps¬sättningaroch jämförelser med liknande grav-fältsmiljöer i Halland och norra Danmarkframstår en datering av monumentets anlägg¬ningstid till senare delen av järnåldern sommycket trolig.

Skeppssättningen i järnålderns samhälleVarför är det då av vikt att klargöra skepps-sättningens storlek, monumentalitet, läge iden dåtida fornlämningsmiljön och i ettspecifikt och utvalt landskapsläge högst uppepå åsen?

Dessa fåtaliga större skeppssättningar harassocierats till ett flertal olika funktioner avmycket central art i det sena järnålderssam-hällets organisationsstruktur. Min mening ärinte att närmare gå in på alla dessa funktioneri detta sammanhang, men det är ändå av viktatt göra några distinktioner som jag anser ärav vikt för förståelsen av dessa stora förhis¬toriska monument. Man bör alldeles tydligtgöra en åtskillnad i tolkningen av det me-ningsinnehåll som dessa skeppssättningaromfattat i skandinavisk järnålder och å andrasidan de symboliska och mer direkta funktio¬ner som skeppsmonumenten också innehaft idet dåtida samhället. Utan att närmare beröraämnet bör vi vara klara över att en ständigdualitet och komplexitet uttryckts i anläggan¬det av dessa speciella monument. Å ena sidan

20

förknippades skeppssättningarnas menings-innehåll alltidmedreligiösaföreställningaravolika slag. Skeppssymboliken anses av arke¬ologer och historiker vara ett uttryck förmänniskans tro på ett efterliv. Skeppet hardärför sedan länge bl.a. tolkats som en sym¬bol för föreställningsvärldens kompositionoch också för överfarten till ett dödsrike (Hil¬debrand 1874, Broholm 1937, Schjødt 1995,Crunilin-Pedersen 1995, Artelius 1996 m.fl.).Å andra sidan är dessa monument också attbetrakta som symboliska uttryck och speg¬lingar av en specifik social och politisk struk¬turoch dess maktuttryck. Båten brukades somram för kungliga begravningar i Sutton Hoo,Oseberg och Hedeby. Det verkliga skeppetvar också en av dåtidens absoluta status- ochrikemanssymboler. Traditionen att gravläggai skepp och att också bygga jättelika skepps-sättningar kan också betraktas som ett sym¬boliskt uttryck för hur samhället varit organi¬serat i social, politisk och ekonomisk mening(jfr Varcnius 1995, Crumlin-Pedersen 1995,Carver 1995, Müller-Wille 1995). När detgäller bl.a. de danska skeppssättningama vidLejre, Glavendrup och Jelling kan monu¬menten också direkt kopplas till frågorom hurkungamakten under 900-talet symboliskt ut¬tryckts i materiell kultur (Hellmuth-Andersen1980). Au man låter bruka skeppet som sym¬bolisk ram för rentav kungliga begravningaroch som monumentalform i kungliga miljöerär på många vis typiskt. Genom att anläggamonumentala gravar och monument kanali¬serades både den politiska och religiösa mak¬ten till en ledande samhällsklass. Monumen¬ten blir på så vis i sig själva uttryck för denledande samhällsklassens politiska och eko¬nomiska makt. Den sociala ordningen kant.o.m. genom monumentens symbolik ansesvara given i föreställningsvärlden och rättfär¬digad av gudarna (jfr Trigger 1990, Kristian¬sen 1990, Barrett 1991).

Vi kan också antaga att dessa stenskepp

även innehaft mer profana funktioner i jäm-ålderssamhället. De har fungerat som grav¬platser (om det nu kan anses vara en profanfunktion), som tingsplatser, som minnesvår¬dar och samlings- och marknadsplatser.Kanske har de också fungerat som astrono¬miska verktyg. De har definitivt även byggtssom rena minnesmonument över bemärktaindivider. I Tryggevaelde omtalas på en run¬sten att just en skeppssättning byggts för atthedra den avlidne (Jansson 1985). I mångaartiklar som behandlar skeppssättningar dis¬kuteras huruvida dessa fungerat antingen somtings- eller gravplatser. Forskarna har på såvis velat isolera en funktion som motiv för an¬läggandet av monumentet. Märta Strömbergspågående undersökningar och diskussionkring de olika funktioner som Ales stenar kanha haft är på flera vis mer givande. Istället föratt söka en primärfunktion betonarStrömbergistället symbolikens och funktionernas kom¬plexitet och att funktionen sannolikt växlatöver tid.Skeppssättningen vid Kåseberga blirpå så vis placerad i en kontext som avsevärtökar förståelsen av alla de människor sombåde i förhistorisk och historisk tid brukat deneller förundrats över den. Ales stenar finns,till skillnad från »Stenkyrkan», lyckligtviskvar än idag och har givetvis en roll även iden nutida bygden även om denna inte alls ärdensamma som då för länge sedan när denanlades (Strömberg 1994, 1995). Bengt Elf-strand berör i sin presentation av skeppssätt¬ningen i Linköping,somdaterats till 800-talet,ett forskningsproblem som även det är av storvikt för förståelsen av dessa stora monumenti dess dåtidskontext. Han menar bl.a. attskeppssättningens funktion som tingsplatskan ha varit av en speciell karaktär.»Det kanha varit så att man avhandlat sådana angelä¬genheter som berört alla götar visavi kungenpå en plats och övriga juridiska spörsmål påen annan plats» (Elfstrand 1992, s. 16). Inne¬börden av Elfstrands hypotes är omfattande

21

naturen som varit intimt förknippade med enkollektivt upplevd bygdeidentitet. Ett känne¬tecken för dessa centralplatser är att även omde i första hand förknippas med politiska ochjuridiska funktioner, så utgår i grunden defi¬nitionen från det faktum alt religiösa ochkultiska handlingar av viktig karaktär kunnatbeläggas i lokalen. Detta förhållande harockså påvisats i en mängd antropologiska stu¬dier. Till de centrala kultplatserna, sommycket ofta också är centrala begravnings¬platser, knyts även utövandet av avgörandepolitiska maktfunktioner. Centralplatsernasidentitet är också paradoxal i ytterligare enmening. Religiöst och kultiskt förankradecentralplatscr spelade indirekt en avgöranderoll för människors möjlighet att bekräfta ensamhällsordning. I kollektiva religiösa ritua¬ler bekräftades ständigt en befolknings före¬ställningsvärld och ideologiska världsord¬ning. I återgivandet av samhällets symboleroch myter skapades inom ritualerna en kol¬lektivt upplevd och historiskt förankradidentitet. Platsen för sådana ritualer och förlivsnödvändig identifikation kom naturligtnog att få en central roll i bygdens historiskaidentitet.

Den över hundratals år framväxande grav-fältsmiljön är ett uttryck för hur den lokalaoch regionala traditionen utvecklar ritualersom bl.a. kommer till uttryck också i hur denmateriella kulturen utformas.Gravplatsen blirden naturliga centralplatscn för cn befolk¬nings identitet. Inom Hallands yngre järnål-dersbygd bör det ha funnits parallellt funge¬rande centralplatskategorier av flera olikatyper under en och samma tid. Å ena sidanfanns de centralplatser som sprungit ur en be¬folknings historiska identitet som centralagravplatser och samlingsplatser inom en av¬gränsad bygd. Å andra sidan bör vi räkna medförekomsten av platser med centrala funktio¬ner av rent profan karaktär. I ett tredje led börvi också räkna med att vi under sen järnålder

för bedömningen av dessa stora skeppssätt-ningar och för de områden där de påträffats.Inom socialantropologin beskriver forskarnahur olika typer av sociala strukturer uttrycks,inte minst gäller detta när vi talar om socio-politiska maktuttryck. Man skiljer åena sidanut den sociala ordning som kan sägas varanaturligt etablerad inom en bygd genom år¬hundraden och främst uttrycks i vad vi brukarkalla för ritualiserade traditioner från å andrasidan den maktstruktur som kan betecknassom överregional och ofta framträder sombrott i bygdens traditionella ordning. (Parkin1992).

»Stenkyrkan» och den arkeologiskacentralplatsdiskussionenSlutligen är min målsättning att söka visavarför förekomsten av en femtio meter långskeppssättning vid Sannagård innebär attlokalen bör betraktas som en central plats förde människor som levde i Ätradalens ochmellersta Hallands yngre jämåldersbygd.Lokalen bör med 90-talets arkeologiska ter¬minologi betraktas som en s.k. »centralplats».Begreppet centralplats är inte något somalldeles lätt låter sig definieras klart och en¬tydigt. Vad som i allmänhet avses med encentralplats är sådana lokaler i landskapet därviktiga kollektiva funktioner av religiös-kul-tisk, politisk, judiciell eller ekonomisk naturombesörjts. I begreppet ryms underförstått attgenomförandet av dessa verksamheter varitavgörande för de ramar som gestaltat män¬niskors liv inom en bygd. Centralplatsemakan därmed också löst definieras som poli¬tiska och ekonomiska maktcentra inom enbygd. Sådana platser med viktiga kollektivafunktioner i en bygd kan ha varit tingsplatsen,handels- och marknadsplatser, en borg ellerstormansgården som exempel på mer profanamaktcentra. Men centrala platser för bygdenstraditioner och historiska identitet är ocksåbegravningsplatsen, kultplatsen och platser i

22

A

%ihB

Fig. 4. 1 en av de gravar som undersöktes gjordes också fynd av fyra olika mynt. Bl.a. påträffades två s.k. Carolusefterpräglingar som präglats i Hedeby kring år 825 e.Kr (nr 2 och 3 från vänster på bilden). Myntet till vänster är enAbbasidisk dirham som präglats mellan 749-815 e.Kr (Lindberger 1992). Fotona visar myntens båda sidor. Foto ATA.

i dessa bygder bör kunna igenkänna en etab¬lering av »nya» centralplatser av overregio¬nal karaktär.

På så vis utvecklas parallella sociala-poli-tiska-rituella strukturer utifrån olika tradi¬tioner inom ett och samma område under enoch samma tid. En naturlig följd är att dessaparallella traditioner får från varandra avvi¬kande uttrycksformer även i materiell kultur.Anläggandet av ett mycket stort skeppsformatmonument kan tolkas som exempel på ettsådant brott i den historiska tradition sompräglar utformningen av bygdens gravplatser.Monumentet kan därför var tecknet på att enny maktstruktur etablerats i en bygd. Det harvarit av stort politiskt intresse att exponera en»ny» överregional samhällordnings rättfär¬dighet i direkt anslutning till de centralplatsersom utgjorde den historiska bygdeidentite-tens viktigaste lokaler. Detta gjordes tydligastgenom bruket av monumentalt återgivensymbolik med övertydligt religiöst innehåll,exempelvis då i konstruktionen av jättelikagrav- eller andra monument. Jag vill mena attvi i analyser av jämålderbygdens utveckling

alltid bör räkna med denna ständiga åtskill¬nad och parallellitet i centralplatsemas art ochfunktion.

Utifrån de anmärkningsvärda fynd somgjorts i den i förhållande till Sannagård när¬belägna vendel- och vikingatida stormans-gårdsmiljön vid Slöinge har Lars Lundqvistbl.a. presenteraten intressant hypotesöverhurdenna bygd söder om Ätran kan ha varit or¬ganiserad i ett antal centralplatser av varie¬rande karaktär. Enligt Lundqvists förslag kancentralområdet i bygden kring Slöingebo-platsen hypotetiskt skönjas i utbredningen avsakrala ortnamn, i extraordinärt utformadegravmonument och i fornborgar. I dennamening utgörs bygden snarare av ett centraltområde med olika funktioner på olika platserän av en enda central plats med ett antal sam¬lade viktiga funktioner (Lundqvist et al. 1996s. 45 ff.). En anledning att ta upp Slöingelo-kalen även i denna artikel är givetvis det närageografiska sambandet mellan två så speci¬ella uttryck i den yngre järnålderns landskapsom stormannagården i Slöinge och en jätte¬lik skeppssättning bara två mil längre norrut.

23

• *c;* 4 ■4/ .SKSáfi

*>

långa tidsperioder. Det är knappast så att deca 170 begravningar från sen järnålder somundersöktes 1989 kan betraktassom ett gårds-gravfält. Snarare är det mer sannolikt att om¬rådet utgjort en central begravningsplats fören större omlandsbefolkning och för ett fler¬tal bcbyggclscenheter under yngre järnålder.Vi skall också komma ihåg att gravfältet en¬dast till delar är undersökt. I området kan utantvivel finnas ett stort antal nedplöjda gravarsom inte identifierats (se fig. 2).

1 påståendet att området bör betraktas somen central begravningsplats för en större be¬folkning under yngre järnålder ryms ocksåföreställningen om att just detta markområdevarit en central plats för bevarandet av byg¬dens regionala identitet och historia. Det fak¬tum att en jättelik skeppssättning anlagts pååsen understryker snarare, än utpekar, plat¬sens redan sedan länge centrala funktion somkollektiv gravplats och instrument för socialoch historisk identifikation för bygdens be¬folkning. På ingen annan plats i Halland kän¬ner vi till en så stor och likartad anläggningfrån järnålder. Det är högst rimligt att tolkaförhållandet på så sätt att den stora skepps-sättningen verkligen representerar ett främ¬mande inslag i bygdens traditioner.

Vid Sannagård har också påträffats bebyg¬gelse i form av långhus från både brons- ochäldre järnålder. Alldeles invid gravfältet un¬dersöktes 1986 bl.a. ett långhus från yngreromersk järnålder-folkvandringstid (Artelius& Lundqvist 1989). Däremot har ingen be¬byggelse från 600-1000-talet e.Kr. påträffats.Någrakilometer söderomSannagård återfinnsdäremot Faurås. 1 Faurås anlades under tidigmedeltid ett av de få kungaleven i Halland,

Skeppssättningens placering högst uppe pååsen i Ätradalens nordliga begränsning inne¬bär också att läget i kommunikativa synvink¬lar måste anses ha varit högst centralt. Frånåsryggen kunde i stort all trafik genom ådalensnorra delar iakttas, samtidigt som alla passe¬

dalen har därmed haften storsymbolisk tyngdsom måste ha varit allmänt uppfattad av byg¬dens befolkning.

Gravfältet vid Sannagård var beläget pådenbreda och sandiga åsrygg som sträcker sigfrån kusten åt nordost längs med Ätran in i detidag skogsbevuxna inlandet. Åsryggen utgörpä så vis Ätradalens norra begränsningslinjeigeografisk mening.Längs med den markantaåsryggen finns ett flertal miljöer med fram¬förallt gravar som främst kan dateras tillbrons- och äldre järnålder. I den del av grav¬fältet som undersöktes 1989 påträffades bl.a.också tre av stridsyxkulturens flatmarksgra-var. Dessa är placerade så att möjlighetenfinns att de skulle utgöra anläggningar i ett förstridsyxkulturen typiskt linjegravfält (Arte¬lius & Thorsberg 1990). Just invid Sannagårdoch Vinbergs samhälle finns också en tydligförtätning av både större bronsåldershögaroch stensättningsgravfält. Trehundra metersöder om skeppssättningen finns ett gravfältmed ett tjugotal stensättningar och omedel¬bart norr om »Stenkyrkan» har rester av heltnedplöjda gravar från brons- och äldsta järn¬ålder undersökts så sent som 1987 (Artelius& Lundqvist1989). Bara några hundra meternorr om »Stenkyrkan» återfinns också engrupp av större bronsåldershögar. Ca 700meter sydväst om skeppssättningen finns pååsens absoluta höjdpunkt en mycket stor ochskadad gravanläggning med namnet »Ätte¬högen». Man kan med rätta påstå att de gra¬var som påträffats i närområdet både i kvali¬tativ och kvantitativ mening utpekar områdetvid Sannagård som en miljö som i stort settalltid måste ha brukats som gravplats. Att vidärför finner ett större gravfält också från senjärnålder i miljön kan anses vara närmast na¬turligt. Området på den i landskapet mycketmarkerade åsryggen där Vinbergs samhälleidag återfinns framstår i jämförelse med om¬landet som en plats som innehaft en viktigfunktion som begravningsplats under mycket

25

Arcini, C. 1996. Stenkyrkan vid Sannagård. Osteologiskrapport. Manus.

Arcini, C. Si Artehus, T. 1993. Äldsta fallet av spetalskai Norden. Arkeologi i Sverige. Ny följd 2. Sid.55-72.Riksantikvarieämbetet. Stockholm.

Artelius, T. 1989. Gravfaltct vid Sannagård. Hallands¬bygd. Varberg.

— 1993. Arkeologi i Sverige. Ny följd 2. Sid. 315-316.Riksantikvarieämbetet. Stockholm.— 1995. »En broder harjag blivit till schakalerna» -enfall av spetalska i halländsk yngre romersk järnålder.Ale - Historisk tidskrift för Skåne. Halland ochBlekinge. 1995/3.— 1996. Långfärd och återkomst - skeppet i bronsål¬derns gravar. Riksantikvarieämbetet ArkeologiskaUndersökningar. Skrifter No 17. Kungsbacka.

Artelius, T. & Lundqvist, /-. 1989. Bebyggelse och kro¬nologi. Boplatser från perioden 1800 f. Kr. -500 e.Kr. i södra Halland. Nya bidrag till Hallands äldstahistoria nr 2. Riksantikvarieämbetet. Kungsbacka.

Artelius. T di Thorsberg K. 1990. Stridsyxgraven vidSannagård. Populär Arkeologi.

Barchaeus, A. G. 1924 ( 1 773]. Underrättelser angåendeLandthushållningen i Halland, samlade underen resa1773. Ny upplaga 1924.

Barrett, J. C. 1991. Towards an Archaeology of Ritual.Sacred and Profane. Proceedings of a Conference onArchaeology, Ritual and Religion. Eds. P. Garwoodet at. Oxford University Committee for Archaeology.Monograph No. 32. Oxford.

Bexell, S. P. 1923 [1817-18191. Hallands Historia ochBeskiifning.

Broholm. H. C. 1937. Skibssætninger i Danmark. FraNationalmuseets Arbejdsmark. Köpenhamn.

Carver, Af, 1995. Boat-burial in Britain: Ancient Customor Political Signal? The Ship as Symbol in in Pre¬historic and Medieval Scandinavia. F.ds O. Crumlin-Pedersen & B. Munch-Thye. Publications from theNational Museum Stuides in Archaeology and His¬tory Vol. 1. Köpenhamn.

Capelle, T. 1986. Schiffssetzungen. PraehistorischeZeitschrift 61. Heft 1 .

Carlie, A. 1994. På arkeologins bakgård. En bcbyggel-searkeologisk undersökning i norra Skånes inlandbaserad pá synliga gravar. Acta Archaeologica Lun-densia Series in 8° no 22. Lund.

Crumlin-Pedersen, O. 1995. Boal-BuriaSs atSlusegaardand the Interpretation of the Boatgrave Custom. TheShip as Symbol in Prehistoric and Medieval Scand¬inavia. Eds O. Crumlin-Pedersen & B. Munch-Thye.Publications from the National Museum Studies inArchaeology and History Vol I. Köpenhamn.

Cullberg, C. 1980. Bohuslän. Med arkeologen Sverigerunt. Stockholm.

rande knappast undgått gravplatsens omfatt¬ning och det stora stenskeppet. Ätradalenutgjorde under järnålder ett av de tydligastebebyggelseområdena i Halland. Under yngstajärnålder var Ätradalen en gränsbygd motVästergötland och Finnveden. Kontrollenöver denna halländska centralbygd måste havarit mycket viktig i både politisk, ekonomiskoch kommunikativ mening. Detta var en avde viktigaste vattenvägarna in i Västergötlandoch dessutom gick den också nära gränsenmot Finnveden. Av de tre dramatiska run-stensinskriptioner från 1000-talet som näm¬ner Finnveden kan man förstå att även dettatill det tidiga Danmark gränsande »folkland»var en politiskt sammanhållen bygd med enmycket tydlig regional identitet.

Skeppssättningen »Stenkyrkan» kan i hög¬sta grad betraktas som en kultisk anläggningmed ett i grunden givet religiöst meningsin-nehåll. Denna harplacerats mitt inne iett grav¬område som återkommande brukats sedanäldre bronsålder. Dessa stora skeppssätt-ningar återfinns också som redan nämnts imiljöer som bedömts ha mycket central ka¬raktär i den sena järnålderns politiska land¬skapsorganisation. Storaskeppssättningarhart.o.m kunnat sammankopplas med den äldstadanska kungamaktens etablering. Vi kan där¬för inte alls utesluta att skeppssättningen meddet idag underligt klingande namnet »Sten¬kyrkan» anlades uppe på åsen strax norr omÄtran just som en politisk maktmanifestationsom inte kunnat missuppfattas av någon tillvare sig innehåll eller tyngd.

I

ReferenserAhlqvist. A. 1822-27. Ölands historia och beskrifning.

Kalmar.Arbman, H. 1945. Käringsjön. Studier i halländsk järn¬

ålder. KVHAA Handlingar, del 59:1. Stockholm.— 1 952. Korsgala gravfält i Träslövs socken. Vår Bygd

1952.— 1954. Hallands forntid. Hallands historia l. Halm¬

stad.

26

Müller-Wille, M. 1970. Bestattung im Boot, studien zueiner nordcuropäisehen Grabsilte. Offa 25-26.— 1995. Boat-Graves, Old and New Views. The Shipas Symbol in Prehistoric and Medieval Scandinavia.F-ds O. Crumlin-Pedersen & B. Muneh-Thye.Publications from the National Museum Studies inArchaeology and History Vol. 1. Köpenhamn.

Ohlmarks. Å. 1946. Gravskcppct. Studier i förhistorisknordisk religionshistoria. Stockholm.

Parkin. D. 1992. Ritual as spatial direction and bodilydivision. Understanding Rituals. Ed. D. dc Coppett.European Association of Social Anthropologists.London.

Ramskou, T. Lindholm Høje. Gravpladsen. NordiskeFortidsminder Serie B Band 2. Köpenhamn.

Schjødt, J. P. 1995. The Ship in Old Norse Mythologyand Religion. The Ship as Symbol in Prehistoric andMedieval Scandinavia. Eds O. Crumlin-Pedcrsen &B. Munch-Thye. Publications from the NationalMuseum Studies in Archaeology and History Vol. 1.Köpenhamn.

Strömberg, M. 1961. Untersuchungen zur jüngerenEisenzeit in Schonen. Band I — II. Acta AchhacologicaLundensia. Series in 4“ No 4. Lund.

— 1994. Hai-skeppssättningar haft olika innebörd? FrånViitteryd till Käseberga. Fynske Minder. Odense.

- 1995. Fornminne med många uttolkare. Ales stenarinspirerar fackman och allmänhet. Ale. Historisk tid¬skri ft för Skåne. Halland och Blekinge. 1995/4.

Trigger, B, 1990. Monumental Architecture: A thermo¬dynamic explanation of symbolic behavior. WorldArchaeology 22: 2.

VItenius, G. 1952. Skeppssättningama vid Östra liock-ersboda i Lyrestad. Vadsbobygden. Tidskrift förVadsbo Hembygds- och fornminnesförening. 9:ehäftet.

Varenius. B. 1995. Metaphorical Ships in Iron-Agecontexts. The Ship as Symbol in Prehistoric andMedieval Scandinavia. Fds. 0. Crumlin-Pedersen &B. Munch-1hye. Publications from the NationalMuseum Stuidcs in Archaeology and History vol. 1.Köpenhamn.

Äijä. K. 1994. Arkeologiska undersökningar; Skärgärds-stad, Österåker socken, Uppland. UV StockholmRpport 1994: 35. Riksantikvarieämbete!. Stockholm,

Elfstrand, B. 1992. Nyupptäckt Skeppssättning - ar dengrav eller tingsplats? Populär Arkeologi 1992/4.

Pabech, C. 1991. Samfundsorganisation, religiöse cere¬monier og regional variation. Samfundsorganisationog Regional Variation. Norden i Romersk Jernalderog Folkevandringstid. Rds C. Fabech &. i. Ringtved.Jysk Arkaeologisk Selskabs Skrifter XXVII.

Flink, G 1989. Arkeologi i Skaraborg. En vägvisare.Skrifler från Skaraborgs länsmuseum, nr 1 1.

Glob. P. V. 1970. Jellings Bautasten. KUML. Årbog forJysk Arkæologisk Selskab. Köpenhamn.

Hedeager. L 1992. Kingdoms. F.thnicity and MaterialCulture: Denmark in a European Perspective. TheAge of Sutton Hoo. The seventh Century in North-Western Europe. Ed. M. Carver. London.

Helander, A. & Zetterlund, P. 1995. Paragrafen. Arkeo¬logisk slutundersökning av gravfält och boplats i kv.Paragrafen och Stg 1759, del 1. Riksantikvarieäm¬betet Avdelningen för arkeologiska undersökningarUV Linköping 1995:46. Linköping.

Hellmuth Andersen. H. 1985. Hedenske danske konge¬grave og deres historiske baggrund -et forsøg på ensyntese. KUMI., Årbog for Jysk Arkæologisk Sel¬skab. Köpenhamn.

Hernek, R. 1 994. Skeppsformiga gravar frän äldre brons¬ålder - Utbredning, form och utveckling. Stenskeppoch Slorhög. Rituell tradition och social organisationspeglad i skeppssättningar frän bronsålder och stor¬högar från järnålder. Riksantikvarieämbetet Arkeo¬logiska Undersökningar.Skrifter No.5. Kungsbacka.

Hildebrand. H. 1874. Folkens tro om sina döda. Stock¬holm

Holmblad. LG. 1995. Nordisk Vikingaguide. StatensHistoriska Museum. Stockholm.

Jansson. S. 1985. Runinskrifter i Sverige. Stockholm.Kleiminger. H.U. 1993. Gravformer og gravskikk i Vi¬

kingetidens Danmark. LAG 4 - Moesgård, Århus.Kristiansen. K. Magt som historisk process. Arkeologi

och Makt. rapport från Arkeologidagarna 15-17januari 1990. Rcprot series No. 40. Lund,

Lindberger, E. 1992. Hedebymynt i Halländskt grav¬fynd. Nordisk Numismatisk Unions Medlemsblad1992/10. Köpenhamn.

Lindalv. E. 1980. Fornfynd och fornminnen i NorraHulland. Institutet för västsvensk kulturforskning.Skritter No 9. Kungsbacka.

i.imdqvist, L, Utuleblud, K, Nielsen, A-L & Ersgård, L.1996. Slöinge och Borg. Stormansgårdar i Öst ochVäst. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska Under¬sökningar Skrifler Nr 18. Riksantikvarieämbetet.Linköping.

NoterMuntliga uppgifter: Ivar Bengtsson, Sannagård, Gen

Gunnarson, Hallagård och Alrik Larsson. Vinberg.- Muntlig uppgift: Ivar Karlsson, GrimsJätt. Grimelon.

i

27

DE SKÅNSKA LANDSKAPENS HISTORISKA OCH ARKEOLOGISKAFÖRENING bildades 1866. Föreningen är en samlingspunkt för en historiskt ocharkeologiskt intresserad allmänhet.

Föreningen har utgivit Samlingar till Skånes historia, fomkunskap och be-skrifning (1868-1873). Samlingar utgifna för De skånska landskapens historiskaoch arkeologiska förening (1874-1880), Skånska samlingar (1894-1897) samtHistorisk tidskrift för Skåneland (1901-1921).

1961 böljade föreningen utge ALE, Historisk tidskrift för Skåneland. Första åretutkom ett häfte och 1962-1976 tre häften årligen. Fr.o.m. 1977 utkom