Upload
lamanh
View
216
Download
0
Embed Size (px)
Citation preview
3
Ordföranden har ordet ▫
Hej!
Snart är det dags för vårt årsmöte igen. Jag vill redan här locka med att vi har ett intressant möte framför oss - spännande saker har initierats och är på gång. Kom och lyssna bl a till vår medlem Jan Wolf-Watz angående arbetet kring en poesifestival!
Och, lördagen efter vårt årsmöte går ju bokmässan i Falun av stapeln, där DFF även i år kommer att ha ett bokbord. Det går bra att anmäla sig som deltagare. Först till kvarn gäller, som vanligt. Se ytterligare information på vår hemsida.
Beslutet rörande utskick på nätet av Dalapennan som togs under höstmötet kommer att bli föremål för omprövning på årsmötet. Tidningen är ju bland annat vårt ansikte utåt och en slags marknadsföringsåtgärd.
Och, sammanfattningsvis- en intressant framtid är vår! Det känns som om vi ”bär guldet i vår hand” inför framtiden. Poesifestival, antologi och mycket, mycket mer. Hoppas du kommer på vårt årsmöte.
Till sist vill jag på detta sätt informera er alla kära medlemmar att detta är mina sista ord i ”ordföranden har ordet”, då jag avgår som ordförande i och med det kommande årsmötet, och dessutom inte står till förfogande för omval.
Tack alla för de tre år som gått! Och lycka till med allas ert skrivande!
Med vänlig hälsning
Eva Lundqvist, ordförande DFF
4
ÅRSMÖTE ▫
ÅRSMÖTE söndag 13 mars 2016 kl.11.00
Lokal: Fornby Folkhögskola, Storstugan.
Program
11:00 Årsmötesförhandlingar
Dagordning
1 Mötet öppnas
2 Val av ordförande för stämman
3 Val av sekreterare för stämman
4 Val av två justerare tillika rösträknare samt beslut om tid för
stämmoprotokollets justering
5 Fråga om stämmans behöriga utlysande
6 Presentation av styrelsens och revisorernas berättelse om förbundets förvaltning.
Denna punkt innefattar ordförandens information om det gångna årets verksamhet.
7 Fastställande av balans – och resultaträkning
8 Fråga om ansvarsfrihet för styrelsen
9 Val av förbundets ordförande för två år
10 Val av ordinarie styrelseledamot/ledamöter för två år
11 Val av ersättare för ett år framåt
12 Val av 1 revisor för ett år och 1 revisorsersättare för ett år
13 Val av valberedning
14 Fastställande av årsavgift för 2017
15 Novelltävlingar
16 Verksamhet det kommande året
5
17 Dalapennan – omprövning beslut utskick på nätet
18 Stiernhielms bunke, utdelas ej 2016. Beslut om framtida behov.
19 Övriga frågor
20 Mötet avslutas
Arrangemang: Eva-Lena Bard - ordet och bilden, om bildens betydelse för
boken. Samtliga medlemmar: tag gärna med egna böcker för fortsatt ömsesidigt
utbyte av idéer och tankar.
DFF bjuder på kaffe/te med bröd.
Tag gärna med kamera då styrelsen är tacksam för foton till Hemsida och tidning!
Om särskild fråga vill tas upp av medlem skall detta göras skriftligen till
styrelsen (ordföranden) senast tio dagar före stämman
Nya styrelsen samlas ca 15 min för att konstituera sig efter möte och fika.
Du är varmt välkommen!
Eva Lundqvist & styrelsen
Ordet och bilden. Hur hittar vi läsaren och hur hittar läsaren sin bok? Det handlar om omslaget till en bok: både titeln och bilden bakom titeln. Det kräver en hel del funderingar innan den slutliga bilden på omslaget stämmer med innehållet i boken. Men bilden ska också kunna stå på egna ben och tävla med alla andra böcker på ett bokbord. Välkommen!
Eva Lena Bard
6
BOKMÄSSA i Falun 19 mars 2016 ▫
Bokbord m.m. på bokmässa i Falun 19 mars 2016
Ett gyllene tillfälle!
DFF har, precis som förra året, inbjudits att medverka på en bokmässa i Falun, den
19 mars.
Projektledare är Mia Bergman, mobilnummer 073-761 76 37. Enligt projektledaren
sker arrangemanget i samverkan med bland annat museet i Falun. Den är till för
både kända författare och andra.
Och, nu bjuder DFF dig som är medlem hos oss att sälja dina egna alster vid ett
bokbord som vi betalat. Ett begränsat antal platser finns, därför gäller först till
kvarn…
Det enda DFF begär av dig är att du dels anmäler din medverkan, dels tar med
några häften/blad som informerar om Dalarnas Författarförbund. Dessa kan
erhållas via undertecknad.
Det finns även en möjlighet att göra uppläsningar ur egna verk och/eller göra
presentationer. Ett begränsat antal möjligheter även här.
OBS! För dig som vill sälja egna alster vid bokbordbordet, eller vill delta på annat
sätt hör av dig till undertecknad, Eva Lundqvist, i god tid.
Bokmässan kommer att arrangeras på Dalarnas museum, Stigaregatan 2-4,Falun
Mässan är öppen från 10.00 – 16:30
/Eva Lundqvist, ordförande i DFF
tel: 070-608 55 72
Vid specifika frågor:
hör av dig till projektledaren Mia Bergman mobilnummer 073-761 76 37, eller mail
7
Nomadkänsla ▫ GUN-BRITT PEDERSEN
Ju mindre vi har att bära desto lättare är det att gå fast om skorna är alltför tunga kan inga höjder vi nå Den som vill lång väg vandra måste packa sin ryggsäck väl inte klä sig för att nöja andra och helst ha en frigjord själ Vi längtar ibland att vara fria utan att i ting sitta fast sen vi kan vår Längtan infria och även hinna att ta rast Visst är det bra med Oaser där vi i vårt liv stannar till så kan vi få kraft at åter färdas gå vidare ett stycke till En dag ska vi sluta att drömma om bättre platser långt bort kanhända blev fötterna ömma av vandringen som vi gjort Det Nära är aldrig långt borta - nej alldeles här intill då är det nog här vi blir nöjda fötterna får vila ”still”!
8
Istider ▫ DAGMAR MÅNTELIUS
Drippen dropp och drippen drapp
skyndade sig springa i kapp
halkade neråt på en isetapp
ramlade ner på stugans trapp.
9
Vid Botes källmyr ▫ VERA SOLLERMAN
Jag mötte henne en vacker morgon
när höstens färger gav lek och lust.
Jag gick i källmyrens kalla vatten
och mellan tallarna kom hon just.
Jag var en främling på russens marker,
hörde ej hemma i hennes skog.
Hon fällde öronen, manen slängde,
en liten fnysning och svansen slog.
Jag kände glädje - hon var så vacker
där hon försvann bortåt bäckens kant.
Där såg jag flera och gnägg jag hörde,
sen sprang de alla, snabbt, elegant.
Min förra vandring på Botes källmyr
den gav en skönhet man sällan får,
för svarthö blommade, fjälltätörten,
brun ögontröst mitt i russens spår.
Då var det grönska och fågelkvitter,
nu väntar höstens och frostens tid.
De vilda hästarna är oss kära,
de är som sagor från fordom tid.
En sakta vandring på Botes källmyr
den kan ge möten av skilda slag.
Att möta skogsbaggar – kanske Pella,
man fångar glädjen en sådan dag!
10
De gula vantarna ▫ CHRISTINA BÖRJESSON
Nästan varje dag kommer de gula vantarna till pass ifall det är de kyligare årstiderna. Det är nu
flera år sen som jag fick mina solskensvantar, som är knallgula med fantastiska blommor på
ovansidan, och de är gjorda av min bästa väninna Åsa i Uppsala. Hon är en fena på att sticka,
och har garner överallt i sitt hus. Man skulle nog kunna säga att hon vadar i alla former av
ullgarner, och det är prima vara som gäller, inget syntet här inte. Hennes senaste resa gick till
Shetlandsöarna, och vad skulle man kunna gissa var det mesta som var med hem i resväskan? Jo
naturligtvis ullgarner, för hon hade tagit med ett minimum av packning till förmån för dessa
ljuvliga ullgarner. Stickning är hennes största hobby näst efter att segelflyga.
De gula vantarna lyser formligen upp min ibland lite trista grå vardag, och de har blivit som
trogna följeslagare på de dagliga stavgångpromenaderna. Detta innebär att favoritvantarna har
slitits hårt i tumgreppet. Åskilliga stoppningar har kommit till under åren, men på ovansidan är
de precis som nya, och de gulmelerade blommorna är precis lika fina som tidigare. Gladvantarnas
huvudsakliga uppgift är att hålla mig på gott humör, och det kan vara lite svårt för mig som
nästan jämt är konstant trött. Tyvärr har jag WED eller som man förr sa RLS. För mig innebär
den här neurologiska sjukdomen att djupsömnen går förlorad samt har jag svårt att somna,
därför denna konstant jobbiga trötthet pga brist på återhämtning. Jag önskar att jag aldrig hade
träffat denna hemska sjukdom, som så enträget håller fast mig likt en gisslan. Inte undra på att
detta även är ett tortyrredskap att inte låta människor sova.
Min man Kent skulle fylla år, och han hade tänkt att vi skulle fira detta år 2015 (förra året)
genom att åka med Ålandsfärjan Birka Cruise till Mariehamn. Det kändes som en trevlig idé mitt
i vardagen, och inte dyrt heller eftersom det var ett extraerbjudande.
Anslutningsbussen ifrån Borlänge var gratis precis som båthytten. Det var bara maten som vi
skulle betala, och allt beställdes i förväg. Normalt är resor förenade med oro för mig, eftersom
jag aldrig vet vilken dagsformen är pga de stora sömnproblemen. Men allt mer försöker jag se till
att sjukdomen inte enbart får styra min dag, även om det är lättare sagt än gjort. Att aldrig veta
hur morgondagen kommer att te sig är svårt när det gäller planering och framförhållning. Många
gånger känns det för jäkligt att jag har drabbats av denna kroniska sjukdom, med stor sannolikhet
för att jag har varit blodgivare. Ekonomin har blivit dålig, och nu lever jag mest på min man, då
jag inte klarar av att förvärvsarbeta. Efter lång kamp mot Försäkringskassan, så får jag inse att
det inte finns någon rättvisa, och att rättssäkerheten är skrämmande liten. Allt är en fråga om
subjektiva tolkningar, och detta gäller även i Förvaltingsdomstol där tvister med FK avgörs.
Förvaltningsdomstolen har dåliga resurser för att göra egna utredningar. Det är märkligt att allt
fler friska tvingas jobba övertid när arbetslösheten är så stor, och ohälsan breder ut sig. Den
ekvationen går inte ihop. Min mans och mitt liv har blivit väldigt inskränkt, så denna lilla
Ålandsresa kändes som en välbehövd omväxling. Det gäller att ta vara på de ljusa stunderna i
vardagen.
Bussresan ner från Borlänge startade klockan 11, och gick bra. Jag såg till att hålla igång med
strumpstickning för att distrahera mig och slippa besvärliga ben. Vi gjorde ett matuppehåll i
11
Heby där det var alldeles packat med folk ifrån många bussresor som mellanlandat. Väglaget var
snöigt och moddigt, men detta verkade inte bekymra den glade busschauffören. Vi var nere vid
färjeterminalen Stadsgården vid 15 tiden, och så följde en lång väntan, och här träffade vi ett par
äldre gentlemän ifrån Västerås, som tydligen åkte denna färja minst en gång per månad. Klockan
17.00 fick vi kliva ombord, och så följde en mycket god kryssningsmeny i form av en trerätters
måltid - förrätt: kantarell- och potatisterrin med rökt hjort, lökcrème och bakad tomat, varmrätt:
rödingfilé på norrländsk vis med messmör, lingon, anjovis och örter i gräddsås, dessert: tranbärs
- pannacotta med kolasmulor, vit chokladmousse och en liten blåbärspralin. Den underbara
måltiden avnjöts tillsammans i trevligt sällskap med ett par nyblivna pensionärer, som flyttat från
storstaden Stockholm till landsbygden söder om huvudstaden. Vi festade på vitt vin, som
fungerar mycket bättre än rött vin för mig. Något kaffe efteråt var inte att tänka på i min
situation. Kaffe dricker jag inte efter klockan 16, med undantag för någon gång när det kan bli
koffeinfritt. Efter måltiden blev det god tid att se sig runt på båten. En stor matsal var stängd för
renovering, och tanken var att den åter skulle tas i bruk i slutet av januari, men tydligen hade allt
blivit försenat. I pianobaren kunde vi lyssna på levande musik.
Flera orkestrar alternerade att hålla igång dansmusiken. Vi svängde våra lurviga lite lagom, och
det var väldigt länge sen, och kändes mysigt. Men tyvärr gäller det för mig att hålla låg profil, och
försöka runda av kvällen genom så lite aktivitet som möjligt på småtimmarna för att så
småningom ha en chans att sova. Den stora konsten att kunna sova är att varva ner i god tid
innan man lägger sig. Det är väldigt ovanligt att jag lyckas lägga mig före midnatt. Snarare är regel
att det blir efter klockan 2. Denna natt lyckades jag sova skapligt med öronproppar, och den
vanliga tandskenan som förhindrar gnissling av tänder. Så glad jag var på morgonen att jag hade
sovit hyfsat, vilket innebar att denna dag skulle ges bättre möjligheter att användas på ett bra sätt.
Det var ju dessutom Kents födelsedag denna januaridag. Han fyllde 66 år, men pga av vår dåliga
ekonomi ser han sig nödgad att arbeta. Sen ett år tillbaks, dock bara på halvtid som tekniker i
Borlänge. Var tog Välfärds-Sverige vägen? Är det som borta med vinden? Eller ”upp som en sol
och ner som en pannkaka” skulle man kanske också kunna uttrycka sig. Att ha förmånen att få
vara frisk är en enorm rikedom. Den verkliga innebörden av hälsa förstår man kanske först efter
egen självupplevd erfarenhet av kronisk sjukdom.
Vi hade beställt frukost denna födelsedagsmorgon, och oj vilken frukost som serverades! Det
var minst sagt brunch, inte ens efterrätter saknades. Men jag har lite svårt att äta på morgonen, så
det blev det vanliga: yoghurt, te och en smörgås. Sen var det allsång som väntade, eller snarare så
underhöll resevärdarna med diverse sång och pianospel. Jag försökte få till en födelsedagssång
för min man, men blev hänvisad till receptionen, som i sin tur hänvisade tillbaks till resevärdarna,
så tyvärr blev det ingen. Märkligt tänkte jag att allt ska vara så kommersiellt, och att man ska vara
tvungen att köpa något speciellt födelsedagspaket på båten för att få till stånd en lite extra
uppvaktning. Den fällan går inte jag i. Min man hade redan fått ett par hemstickade sockor av
mig, som han var väldigt glad för, och min ekonomi klarar inga utsvävningar.
Mitt på dagen serverades lunch med gående bord. Även denna gång hade vi tur med trevligt
sällskap. Den ena kvinnan var född i Ungern, och hon hade kommit hit på 50 - talet i samband
med Ungernkrisen. Hennes väninna Gunn hade haft en chefsposition på Stim.
12
Båda bodde nu i Stockholm och var pensionärer liksom många andra på denna båt. Vi hade
verkligen ett intressant samtal med bordssällskapet, och tiden far snabbt när man har trevligt. En
bra vetskap fick jag av Gunn när jag fick reda på att det är OK att tonsätta andras dikter ifall man
inte kränker personen.
Sen flera år tillbaks skriver jag dikter, och ibland händer det att jag tonsätter dessa, eller någon
annans dikter, så det kändes väldigt bra att få veta detta. Diktskrivning är ett fritidsintresse som
jag har, och ger mig stor glädje och styrka på många sätt, som en själslig
rikedom. Att skriva dikter ser jag som stora möjligheter till en meningsfull vardag, och en form
av reflektion. För mig är det märkligt att över huvud taget kunna skriva. Jag som har haft så stort
motstånd för att skriva som yngre har nu kommit på att det är bara att skriva på, och börja skriva
precis där man befinner sig. För övning ger färdighet. Dessutom är det bra om man har minst en
person som ger respons på skrivandet. Tack vare poesin har jag fått flera skrivarvänner via e-
post.
Tyvärr var det en disig grå tisdag, så vi såg inte mycket av den svenska skärgården. Jag har hört
att den åländska skärgården består av mer än 6500 öar. De flesta ligger öster om Åland. Dessa
öar hoppas vi få beskåda en annan gång. Denna resa fick mer än utmärkt beröm godkänt genom
möten med flera trevliga medresenärer, och då hade inte den dåliga utsikten någon nämndvärd
betydelse.
Båten var tillbaks vid kajen i Stockholm på avsatt tid kl. 16, och det var bara att gå och sätta sig
i bussen. Just då märkte jag att en av mina gula vantar var borta, och så besviken jag kände mig.
Vilken slarvmaja jag är. Vantarna har ju blivit mina ständiga följeslagare, och skulle nu detta vara
slutet på vår gemensamma vandring? Jag letade överallt, men ingen vante fanns någonstans. När
det kändes som mest trist kom jag på en idé. Tänk om jag hade tappat vanten i bussen redan på
vägen ner. Så jag frågade genast denne nye busschaufför om det var samma buss som vi åkte
med ner till Stockholm, och jag fick reda på att så var det. Då tändes ett litet begynnande hopp
när jag frågade om vanten. Busschauffören svarade lite klurigt, och fram kom så småningom den
förlorade ”vännen”. Vilken glädje jag kände för denna väl stoppade vante, som har sett sina bästa
dagar, men som är till sådan glädje för mig. Nu var vi åter förenade igen precis som det skulle
vara. Egentligen är väl inte vantar något att sörja, men detta är verkligen speciella vantar, och det
finns säkert ingen mer som har lika fina gladvantar. Att denna dags äventyr ännu inte var slut det
visste vi inte då.
Vi hamnade mitt i rusningstrafiken när bussen for norrut igen. Det var dåligt vinterväglag
med stark trafik genom Stockholm denna januaridag. När vi kom fram till Heby igen var det dags
för paus. Vi hade mer än välfyllda magar med god mat, men det blev ändå lite te och smörgås.
Bussen fortsatte efter en dryg halvtimme. Det var då vi fick höra vad som hade hänt. En
passagerare i bussen hade fått en telefonpåringning att trafiken stod still norr om Avesta. En stor
dumpers hade kört av vägen, och bärgningsarbetet hindrade framkomsten. Busschauffören
började direkt fundera på hur han skulle lösa den fortsatta resan. Snart fick vi även via radio höra
att trafiken stod still, och inga direktiv gavs om alternativvägar. Vi hörde att chauffören inte hade
13
kännedom om några förslag på förbivägar. Vintertid kan det vara väldigt besvärligt för stora
fordon att köra på småvägar, och dessutom kan det innebära fara vid viadukter att bussen är för
hög. Normalt är det minst 5 meter som gäller vid underfarter. Chauffören verkade skeptisk att ge
sig ut på okända vägar, och det kunde man verkligen ha full förståelse för. Han funderade på om
vi skulle stanna vid rastplatsen vid den stora Dalhästen i Avesta istället, men så fick han höra att
det var en person i bussen som kände till en alternativ förbiväg. Denne man hade sommarstuga i
trakten, så därför fick han nu bli guide. I Avesta tog vi av mot järnvägsstationen för att fara in på
en mindre väg mot Hedemora (Dalarnas äldsta stad). Busschauffören skämtade om att vi skulle
på vargjakt. Min man anslöt sig med sin läsplatta i kartläge, längst fram i bussen. Med
gemensamma krafter guidades busschauffören genom vinterlandskapen ute på landsbygden.
Lugnt och säkert förde chauffören bussen på den smala och slingrande vintervägen. Ingen varg i
sikte, men däremot ett väldigt vackert snölandskap med vitklädda dignande granar passerade vi
förbi på tisdagskvällen. Bussen kom väl fram, och till och med i rätt tid till Borlänge. Klockan var
ungefär 21. Det kändes bra att allt hade gått så fint. Slutet gott allting gott på Ålandsresan, men
så kom jag att tänka på något helt annat. På tal om vargjakt, som busschauffören så skämtsamt
skojat om när vi tog denna omväg för att slippa bli stående längs vägkanten. Men det är en annan
sann upplevelse.
14
Jord ▫ INGELA KJELLBERG CEDERIN
---- Dag med lätta moln Där våren står i blom ---- Du och jag med himmelens stjärnor ---- Jord ---- Marken är under oss även om jag Sätter mig ner på jorden ---- Ger min hand till Dig Och när sedan lukten av nyfödda moln Sjunger med himmelens stjärnor och änglar Som när barn vaknar på BB ---- Jorden andas när nyfödda barn vaknar ---- Naken sanning: nakna moln, nakna åkrar med naken havre, naken vete, Naken råg, i väntan om himmelens änglar att tända våren Inom mig: väntar på att jorden kommer med himmelens nakna Vete till mig: När jag: På jorden vandrar, Tänker och ser att våren är på väg Det är för tidigt att ge upp Knoppar på träden och vi får nytt hopp
15
Två texter ▫ JAN WOLF-WATZ
I
Hon kom innanför dörren. Jag stod vid spisen och vände pannkakor. Vände mig inte om. Hennes steg passerade. In mot alkoven. Aldrig tillsammans där.
En stol, en skänk, några pappersark. Var sin penna. Inga frågor. Pannkakor sköts in mellan dörren och tröskeln. Lagda på smörpapper. Ingen sylt. Inget smör. Dörren hölls stängd. Potta och tidningspapper.
Natten innan hade vi legat vakna. Hon på rygg. Jag på rygg. Händerna under täcket. Hon frågade. Jag svarade. Jag frågade. Hon svarade. Vi tillät tystnad som svar. Till slut hade vi somnat.
Jag drömde. Vi befinner oss vid en pool intill ett hus. Blått kakel, blått vatten. Vi sitter vid varsin kortända. Hon i en skimrande gul baddräkt. Jag i skrikigt röda badbyxor. Vi betraktar varandra. Våra ben hänger stilla i vattnet. Jag hör en telefonsignal. Hon hör den också. Det ringer från botten. Vi glider ner. Dyker.
Hon gick innan jag hann berätta. Hon hade hört den drömmen förut. Dagen utanför köksfönstret var grå. Det låg i luften ett regn som inte föll. Ställde mig vid bordet för att titta ut. Inte på vädret. Inte efter henne. Vid tolvslaget dagens dikt.
Så kom den stunden
då mitt jag övergav mig.
Åldrandets sigill.
Vid köksbordet hörde jag röster på avstånd. Någon som ropade. Försökte erinra mig en av de vackraste nebulosorna, den i Lyrans stjärnbild. Den saknar namn. Den har en beteckning. M 57.
Innan jag ställde mig vid spisen vispade jag ihop en pannkaksmet. Ägg, mjöl. Några nypor salt.
16
II
Två på en bädd av uttjänta dörrar.
Jag ser det som sker, ovanifrån, från den balk som går genom ladan från vägg till vägg. Av alla är jag den ende som visste att söka mig ut, det var förenat med fara, men när jag väl gjort det, slagit följe med drömmarna, de som visat på allt som kunde ha skett, när jag drömt och bestått den prövningen, fann jag mig väl till rätta, även dagar då markerna skrek efter kärlek. Jag kan ligga på rygg och skärskåda takstolar, gliporna, allt ett bristfälligt hantverk aldrig gav sken av när taket var lagt och lät ögonkasten få nöjas. Jag vågar drömma på plats. Att soljusets damm är strålar från Gud faders händer som söker sig över himlen på jakt efter det som var tänkt, Hans famlande nu som jag vågar möta, kan förstå och det händer då, när jag vaknar, att jag viskar ord till förtröstan, att jag rörde vid strålarna, lät ljus, damm och hud få mötas och erfara Hans skälvande rysning när Han insåg till sist att Hans sökande varit förgäves, att den ende Han fann av alla Han hoppats att finna, var jag.
På en bädd av uttjänta dörrar.
Deras kroppar på rygg, deras anleten täckta av linne, det svarta som lovade vad det höll, en avskildhets tystnad som påbjuds då livet har dämpats från larmandets illtåg till vilan intill det vi kallar för död, trubbigt nog för att dölja dagrarna däremellan, att om ändå inget blir sagt finns den levande själen, den kan anas som sus, en viskning bland lövsskogs dungar, ett sorl över ett vatten, skuggor av ord som vi inte har redskap för, som leker i stavelsers eda, likafullt möjligt att inse och njuta av, musik är av samma väsen, bara inte så skrämmande, tonerna annorlunda men sången densamma, människans innersta, sången om all förvissning som gjuts i en människas själ i det ögonblick hon tar steget ner genom taket, söker sig in genom hjässan, finner sitt hjärta och svalg, de sångerna dröjer sig kvar, men låter sig inte skönjas, då linnet är vävt med den täthet som aldrig kan överge.
Av uttjänta dörrar.
Deras handtag är lagda åt sidan, hålen, där livets skimrande bågar, där all världens språk och tankar fått strömma igenom, som öppnats i kärlekens vilsenhet, vreden från händers fukt, det mörka i deras inre, där gångjärn och dörrarnas speglar, där moln kunde fylkas och låta sig skönjas, det gungande skimmer av luft som flätas med dofter från svartmustigt vinbär, nattmoget hallon och krusbärs bågnande lila, skratten av rusande barn som vägrar att tro att dagar och nätter kan åtskiljas, att sömmarna brister så lätt, att världen en dag stannar upp. Att kroppar kan läggas på bädd av uttjänta dörrar.
I gryningen lyfts de åt sidan.
17
Måste tar vi bort ▫ LARS SKOGLUND
Ordet måste bör försvinna
ur svensk vokabulär
då slipper stressen vinna
det blir en lugn atmosfär
Måste man styras av måste
för att samhället ska fungera
går det inte att stryka det
så att känslorna blir flera
Måste man stressa för att leva
men så är det nu för tiden
i städer hjulet man veva
så mänskan blir vriden
Pengar styr tyvårr allt
måste man tjäna dessa
måste livet va så kallt
vi stryker måste och stressa
18
Ekmarkska gården i Budsel ▫ ERIK BOGG
Ekmarkssläkten kommer från Ekeby i Närke eller Södermanland. Släkten är spridd åt flera håll i Sverige. Ernst Ekmarks far var bruksskrivare (bokhållare) vid Siljansfors bruk. I Budsel träffade Ernst Sol Ingeborg från Sollerön. Hon var i tjänst hos Rukk Mats Ersson i Isunda som hade en fäbodgård i Budsel. Ernst och Ingeborg fattae tycke för varandra och gifte sig. Ernst byggde upp en vacker gård i Budsel sm blev deras hem. Den bestod av stuga, ladugård, tall och bagarstuga. Ernst bror Per August följde med till Budsel. Han var skomakare, men dövstum. Han bodde i gårdens bagarstuga, där han försörjde sig skom skomakare. Bakom gården flöt den så kallade Pellängsbäcken. I den fanns laxöringar, som vandrat in från Rysslans vatten. Det hela gjorde at gården var en idyll. Ernst lär ha varit en mycket arbetssam och ordentlig man. Han odlade upp ett myrområde ovanför järnvägen. Därifrån kunde han skörda mycket foder till djuren på gården.
Pellängsbäcken
Ett stort färdstall fanns ute vid stora vägen. Där fanns i alla fall tillfälle at få färdskjuts till närmaste gästgivargård. Gårdens äldsta dotter, Signe, körde en gång en resande till nästa färdställe västerut. Hon fick då en blank tvåkrona för åkturen och hon fick behålla tvåkronen till sig själv. Hon kände sig då mycket rik. Boningshuset innehöll et finrum efter norra gaveln ut mot vägen, ett stort kök, ett mindre rum för Ingeborg och ett litet större rum där Linnea bodde med sin familj. Hennes man var Wilhelm Erlandsson. De hade två söner Bengt och Georg Wilhelm Erlandsson var chef för Ryssa Bolagets elnät. Han var ständigt på inspektion av elnätet. Varje dag kontrollerade han också kraftverksdammen uppe vid LarsHed. Vid ingången var en väg fram till dammen, och där var två stora granitstolpar resta. En kraftig järngrind hängde där på fästen i stolparna. Genom den gick Wilhelm varje kväll för att kontrollera att allt var rätt inställt i dammen, att vattnets höjd var rätt o.s.v.
19
Granitstolparna
I rummet där Erlandssons familj höll till hade han sitt skrivbord, så det fungerade som ett litet kontor. Nu var det så at alla i familjerna åt vid sammabord i köket, så det blev rätt så fullt vid bordet. Signe och Linnea arbetade i käket och de serverade alltid vid bordet. De åt aldrig där själva, utan de såg till att de som satt vid bordet först dick bli serverade. De stod bakom stolarna och hjälpte till så att alla satt riktigt bra. Det serverades inte någon dålig mat utan det var kraftig mat med både grädde och smör i såserna. Männen var herrrar vid bordet och de skulle krusas och bli väl omhändertagna. Jag var ofta förvånad över hur Wilhelm Erlandsson kunde bo så trångt och under så enkla förhållanden, men han var en god och försynt människa. Han byggde senare en villa på andra sidan vägen mot landen,men han varen god och försynt människa. Han byggde senare en villa på andra sidan vägen mot Ryssån. Kvinnorna vid Ekmarksgården var vänliga och gästfria och de ville alltid bjuda på något ott. Om inte annat så kunde den besökande få mottaga ett glas safr med tacksamhet.
Ekmanska Gården idag
Dalapennan
Nr 1/2016
Tidskriften DALAPENNAN utges av Dalarnas Författarförbund.
ISSN: 2001-2705
Redaktör: William C. Woxlin
Korrektur: William C. Woxlin
Distribution: Ljungbergsgymnasiet, Borlänge
Tryck: Ljungbergsgymnasiet, Borlänge
Omslagsfoto: William C. Woxlin
Manusstopp: 26:e april 2016
Skicka in material till:
För den som ej kan skicka via e-post,
skicka material till ordföranden (som vidarebefordrar):
Dalapennan
c/o Ulla Hannelius
Harry Blombergs gata 4
78461 Borlänge
Notera att alla som skickar in material godkänner publicering på
Dalarnas Författarförbunds hemsida. Om du inte vill att ditt verk
ska publiceras på hemsidan måste detta skrivas tillsammans med
ditt inskickade material.
DFF:s bankgironummer: 833-1241
www.dalarnasforfattarforbund.se