Osteologisk analys av obrända och brända skelettfynd från stenålderslokalen

Bastuloken RAÄ 183,

Ramsele sn, Västernorrlands län

Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet

Stockholms universitet

Rapport 2011:10

Jan Storå, Lisa Strand och Monica Fridén-Rolstadaas

2

Innehållsförteckning Inledning . . . . . 3 Målsättningar och metoder . . . . 4

Material – översiktlig beskrivning . . . 6

Identifierade arter

Älg (och stort däggdjur) . . . . 13

Pälsdjur; bäver, utter, mårddjur och litet däggdjur . . 16

Fågel . . . . . 19

Fisk . . . . . 20

Benmaterialet i provgroparna . . . 21

Provgrop A . . . . . 25

Provgrop B . . . . . 31

Provgrop C . . . . . 38

Provgrop D . . . . . 39

Provgrop E . . . . . 40

Provgrop F . . . . . 46

Provgrop G . . . . . 49

Provgrop H . . . . . 54

Sammanfattning och slutsatser . . . 57

Jakt och hantering av jaktbyten . . . 57

Deponeringsmönster . . . . 62

Referenser . . . . . 64

BILAGA 1. Mängden skärvsten (liter) i olika lager av provgroparna A-H. 65

BILAGA 2. Kumulativ fyndspridning av obrända och brända ben enligt vikt samt 66

skärvsten enligt volym (liter) i provgroparna A-H.

3

Inledning År 2005 utfördes provundersökningar vid en boplatsvall vid Bastuloken (RAÄ 183) i Ramsele socken i Västernorrlands län. I en provgrop påträffades stora mängder obrända ben tillsammans med ett rikt fyndmaterial från stenåldern. En osteologisk analys visade att materialet som omfattade 6 kg obrända ben till största delen bestod av älgben (Ekholm 2007). Under år 2009 utfördes nya undersökningar på platsen under ledning av professor Thomas B Larsson (Umeå universitet) som inom ramen för forskningsprojektet Älgen och människan i norr – en mångtusenårig relation önskade samla in ett större fyndmaterial från lokalen i syfte att närmare kunna belysa den förhistoriska älgpopulationen och stenåldersbosättningen i området. År 2009 undersöktes två provgropar invid den år 2005 undersökta boplatsvallen varvid närmare 23 kg ben samlades in. I en kvadratmeters provruta framkom 16 kg obrända ben vilket måste betraktas som mycket ovanligt. År 2010 fortsatte undersökningarna då sex provgropar belägna i området runt boplatsvallen undersöktes och c.5,5 kg obrända ben kunde samlas in. Provgroparna från 2009 och 2010 års undersökningar har betecknats A-H, figur 1. Förutom dessa finns även provgropen som undersöktes 2005. Den totala mängden obrända ben som har samlats in vid Bastuloken uppgår till närmare 35 kg. Till detta tillkommer c.350 gram brända ben. Alla uppgifter om undersökningarna vid Bastuloken är hämtade ur Larssons publikationer om lokalen (2009; 2010A och B och referenser som ingår där).

Fynden vid Bastuloken är ett av de största obrända material som har tillvaratagits i Norrland från denna typ av lokal och tidsperiod. Större mängder obrända ben har tillvaratagits endast vid ett fåtal andra norrländska fyndlokaler (Ekman och Iregren 1983). Bevaringsförhållandena vid Bastuloken verkar ha varit exceptionellt goda vilket skapar förutsättningar att belysa aktiviteterna på platsen med hjälp av det osteologiska materialet. Under slutet av 2010 lämnades benfynden från 2009 och 2010 års undersökningar in till Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet för en osteologisk analys. Målet skulle vara att utföra en del av analysarbetet som ett examinationsmoment för studenter inom masterprogrammet i arkeologi med osteoarkeologisk inriktning vid Stockholms universitet under vårterminen 2011. Analysen har utförts av Lisa Strand och Monica Fridén-Rolstadaas och Jan Storå har fungerat som handledare. De osteologiska analyserna är ett led i forskningsprojektet ”Älgen och människan i norr” och analyserna har finansierats inom ramen för projektet.

Figur 1. Karta som visar provgroparna läge, ur Larsson 2010A.

4

Målsättningar och metoder

Målet med den osteologiska analysen var att studera hanteringen av älg på lokalen genom att försöka avgöra från vilka djur (ålder) som benmaterialet kommer ifrån samt vilka kroppsdelar som finns på platsen. En viktig målsättning var också att försöka belysa hanteringen av djurkropparna så som det kan utläsas i benen samt att studera de generella deponeringsförhållandena för benmaterialet genom en detaljerad tafonomisk studie.

Vid identifieringsarbetet användes referenssamlingen vid Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet. Målet var att försöka identifiera varje benfragment till art eller grupp av arter, benslag eller, del av benslag samt sida. Benfragment som identifierats till stort däggdjur eller stor ungulat d.v.s. ett stort hovdjur har bedömts komma från älg. För åldersbedömningar dokumenterades epifyssammanväxning och tandframbrytning. En viktig fråga var att försöka fastställa dödsåldern på de unga djuren för att försöka diskutera frågor om säsongsmönster i utnyttjande av Bastuloken. Det bedömdes vara av särskilt intresse att noggrant undersöka vilka kroppsdelar som fanns representerade i materialet – och vilka som möjligen saknades.

För att närmare kunna belysa deponeringsförhållandena samt hanteringen av jaktbytena vid Bastu-loken studerades förekomsten av slaktspår, frakturmönster på benen (för att utvärdera märgspaltning och post-depositionell skada) samt fragmenteringsgrad. Samtliga benfragment klassificerades i storleksgrupper i 2 cm:s intervaller; A= <2 cm, B= 2-4 cm, C= 4-6 cm, D= 6-8 cm och E= >8 cm. Man bör ha i åtanke att man i fält inte systematiskt samlade in de minsta benen (<2 cm; Larsson 2010) vilket gör att de minsta fragmenten är underrepresenterade. Detta torde även gälla andelen fiskben och ben från mindre däggdjur. Trots detta bedömdes en jämförelse av fragmenteringsgraden vara av intresse.

Även om bevaringsförhållandena vid Bastuloken – och framförallt runt boplatsvallen – varit gynnsamma var de obrända benen inte i bästa skick. De flesta benfragment var sköra och vittrade och de hade utsatts för en post-depositionell nedbrytning och fragmentering. Benens ytstruktur klassificerades beroende på graden av vittring i två grupper; A-gruppen uppvisade en så gott som intakt yta där det yttersta lagret endast i begränsad utsträckning uppvisade vittring. Benfragment som klassificerades i B-gruppen hade en vittrad yta där det yttersta lagret flagade av och uppvisade en hög grad av vittring. En exakt gräns mellan A och B kategorierna kan inte fastställas men en jämförelse kan ändå vara av intresse. För eldpåverkade och brända ben dokumenterades förbränningsgraden enligt ett färgschema publicerat av Stiner (et al. 1995), tabell 1. I jämförelserna har kod 0 bedömts som obrända fragment, kod 2-5 som eldpåverkade fragment och kod 6 som vitbrända fragment.

Frakturmönstret för rörben dokumenterades enligt en metod utvecklad av Outram (2001). För varje fragment dokumenterades tre variabler; frakturens kontur, frakturens yta samt frakturytans vinkel mot benets yttre yta (cortex). Ben som spjälks eller krossas i färskt tillstånd, d.v.s. kort efter djurets död, spricker på ett karaktäristiskt sätt som skiljer sig från ben som spräcks i torrt tillstånd (d.v.s. när den organiska komponenten i benet är nedbruten). En färsk fraktur kännetecknas av att frakturkonturen är böjd och böljande (d.v.s. helisk), frakturytan är slät och frakturens vinkel mot cortex av större eller mindre än 90 grader. En torr fraktur kännetecknas av att frakturkonturen ofta är rak, frakturens yta är skrovlig (eller ojämn) och frakturvinkeln mot cortex ligger närmast 90 grader. Skillnaden mellan frakturtyperna beror främst på att den organiska komponenten i ett färskt ben påverkar frakturens riktning och utseende. Färska frakturer påminner om de musselbrott som uppstår vid tillslagning av (finkorniga) stenarter. När benet saknar organiska komponenter följer frakturerna i högre grad raka linjer som följer riktningen på den kraft som skapat frakturen. Det bedömdes vara av stort intresse att

5

försöka dokumentera graden av märgspaltning vid Bastuloken. De tre variablerna graderades i tre grupper där värdet 0 anger en färsk fraktur och 2 en torr fraktur. Värdet 1 anger att man kan urskilja båda typer av frakturer. När värdena summeras erhålls ett slutvärde som varierar mellan 0 och 6. Målet var att för varje fragment ange ett ”total” värde. Om det fanns flera frakturytor på fragmentet uppskattades ett medelvärde för alla. Man kan säga att frakturer upp till 5 poäng uppvisar olika grad av färska frakturer medan 6 poäng endast uppvisar torra frakturer. Värdet 6 indikerar att benen påverkats av post-depositionell nedbrytning. Även om dessa fragment inte mera uppvisar spår som kan belysa hanteringen av benen är de av intresse för att bedöma graden av bevaring. I jämförelserna har inkluderats obrända rörbensfragment från extremiteterna och metapoderna. Tåbenen uppvisar också spår av märgklyvning men har p.g.a. kvantifieringssvårigheter inte tagits med i jämförelsen (vilket är normalt). Frakturmönstret för tåben kommenteras separat.

Vid kvantifieringen bedömdes antalet fragment (NISP = number of identified specimens) och vikt fördelningen vara de lämpligaste metoderna för jämförelser av artrepresentation och anatomisk för-delning. Den höga fragmenteringen gjorde att andra metoder som minsta antal benelement (MNE = minimum number of elements) eller minsta antal individer var mindre lämpliga för detta material. Syftet med kvantifieringen var att söka finna skillnader i benmaterialets sammansättning mellan olika provrutor och lager av provrutorna och också undersöka eventuella skillnader i anatomisk represen-tation för obrända och brända ben. För att studera den anatomiska representationen grupperades de identifierade fragmenten i tio olika kroppsregioner, tabell 2. Också för frakturanalysen och jämförel-serna av fragmentstorlek bedömdes viktfördelningen vara den mest lämpade för Bastuloken.

Tabell 1. Kriterier för bedömning av förbränningsgrad (Stiner et al. 1995). Kod 0 har bedömts som obränt, kod 2-5 som eldpåverkade och kod 6 som vitbrända fragment.

Färgkod Beskrivning

0 Not burned (cream/tan)

1 Slightly burned; localized and <half carbonized

2 Lightly burned; >half carbonized

3 Fully carbonized (completely black)

4 Localized <half calcined (more black than white)

5 >half calcined (more white than black)

6 Fully calcined (completely white)

6

Tabell 2. Indelningen av skelettelement i olika kroppsregioner.

Kroppsregion Ingående skelettelement

Horn Fragment av horn (cornu)

Kranium Fragment från kraniet samt underkäke (mandibula) och tungben (hyoideum)

Tänder Samtliga lösa tänder (dentes) och fragment av tänder

Ryggrad Samtliga kotor; atlas, axis, V(ertebrae) cervicalis, V thoracalis, V lumbalis, V sacrali och V caudalis (dvs hals-, bröst-, länd-, korsbens- och svanskotor)

Bröstkorg Fragment av revben (costae) och bröstben (sternebrae)

Främre extremitet Skulderblad (scapula), överarmsben (humerus), armbågsben (ulna), strålben (radius)

Bakre extremitet Bäckenben (os coxae), lårben (femur), knäskål (patella), skenben (tibia), vadben (fibula)

Hand/fot Samtliga ben i handroten (carpalia) och fotroten (tarsalia + calcaneus och talus)

Metapod Mellanhands- (metacarpal, Mc) och mellanfotsben (metatarsal, Mt) samt mellanhand/mellanfotsben (metapodia, Mp)

Tåben Samtliga finger- och tåben (Phalanges)

Material – översiktlig beskrivning

Totalt omfattar det analyserade material c.23 kg ben som tillvaratagits i sju provgropar, tabell 3-4. Benmaterialet (2 g) från provgrop D har inte analyserats. Groparna som undersökts i närmast anslutning till boplatsvallen uppvisar de största mängderna ben. Den klart största delen av de obrända benen tillvaratogs i provgrop B medan provgrop E uppvisade den största mängden brända ben. I provgroparna A och E tillvaratogs c.3 respektive 2.5 kg obrända ben medan övriga provgropar var fyndfattigare. I provgropen från 2005 tillvaratogs c.6 kg obrända ben. Mängden ben varierar därmed stort i olika delar av lokalen och också inom olika lager av samma provgrop, se längre fram i rapporten.

7

Analysen bekräftar att benmaterialet från Bastuloken domineras av ben från älg (Alces alces), tabell 5-8 och figur 2. Materialets sammansättning motsvarar väl den som konstaterats i den tidigare analysen (Ekholm 2007) från lokalen. Bland de obrända benen dominerar älg mycket tydligt och är vanligaste art i samtliga gropar. I provgroparna B och E har identifierats obrända ben också av hund (Canis familiaris), skogsmård (Martes martes), bäver (Castor fiber) och tjäder (Tetrao urogallus) samt obestämd fågel. Det brända materialet visar en större artvariation än det obrända, figur 2. Förutom de ovan nämnda arterna har i det brända materialet dessutom identifierats ben från utter (Lutra lutra) och laxfisk (Salmonidae) samt gädda (Esox lucius). Obrända ben från fågel (och tjäder) har endast identifierats i provgrop B medan brända fågelben finns i flera provgropar. I den tidigare analysen av materialet från 2005 identifierades förutom älg också ben av skogsmård, abborre (Perca fluviatilis) och mört (Rutilus rutilus) (Ekholm 2007:12).

Bland de brända benen finns en större del av mindre däggdjur än bland de obrända benen vilket även återspeglas i det obestämda brända materialet. Bland de (till art obestämda) brända rörbenen dominerar fragment från tunna rörben, d.v.s. ben som mest sannolikt inte kommer från älg. Brända ben från minde arter förekommer i flera provgropar än obrända ben. Skillnaden är spännande med tanke på att man ofta tillvaratar endast brända ben vid stenålderslokaler i norra Sverige. Vid Bastuloken ger de brända och de obrända benens artsammansättning en något olika bild av lokalens resursutnyttjande – bilder som dock kompletterar varandra. Ben från älg verkar mera sällan hamna i elden än ben från mindre djurarter. Skillnaden i artsammansättning mellan de brända och obrända benen verkar också vara kopplad till en kronologisk trend vid lokalen. Det finns en stratigrafisk skillnad, se längre fram i rapporten.

Det torde inte vara någon tvekan att älgen varit det viktigaste jaktbytet vid Bastuloken. Dateringarna av ben ur provgroparnas profiler visar att den mest intensiva aktivitetsperioden inföll c.2500-2300 f.Kr. (Larsson 2010A). Stora mängder ben från älg deponerades under denna period vid boplatsvallen vid Bastuloken. I de flesta provgropar tillvaratogs de största mängderna brända ben i de övre lagren av stratigrafin, även om brända ben också förekom på djupare nivåer, tabell 9 och figur 3. Man kan se en generell ökning över tid av mängden brända ben som deponerats i olika lager av provgroparna. Förutom en ökning av brända ben i de övre lagren kan man i några av groparna också se att sammansättningen för de brända benen förändras i stratigrafin. Skillnaden i artsammansättning mellan obrända och brända ben kan återspegla en kronologisk trend – eller förändring - i utnyttjandet av djuren vid lokalen. Ben från pälsdjur verkar vara vanligare i de övre lagren än i de nedre, t.ex. ben av utter. Andelen ben från större däggdjur (älg) i det brända materialet ökar i de flesta gropar på djupare nivåer, se längre fram i rapporten. Av intresse är att brända ben av fågel saknas på djupare nivåer i t.ex. provgrop B – där det fanns flera obrända fågelben.

I det obrända materialet är det svårt att tolka kronologiska trender eftersom älgen så markant dominerar materialet. Värt att notera är dock att det djupt i provgrop B framkom flera obrända ben av bäver (och fågel) vilket visar att man inte helt ensidigt varit inriktad på älgen. Det är också viktigt att notera att obrända ben från t.ex. bäver faktiskt har bevarats. Ändå måste man ta hänsyn till att bevaringsförhållandena troligen har påverkat de obrända benen i högre grad än de brända. Man kan räkna med att de tunnare benen av mindre däggdjur än älg kan vara sämre bevarade – och framför allt i de övre delarna av stratigrafin. Trenden man kan se i det brända materialet är av särskilt intresse eftersom de stratigrafiska skillnaderna inte bör ha påverkats av bevaringen i samma utsträckning. Med hänvisning till det brända materialet man kan förmoda att man under den mest intensiva perioden av aktiviteter vid Bastuloken främst varit inriktad på älgen medan man i de yngre skedena i högre grad även varit inriktad på utnyttjandet av pälsdjur. Benmaterialets sammansättning när det gäller den

8

anatomiska representationen för älg (och större däggdjur) ger stöd för att aktiviteterna vid Bastuloken förändrats över tid, se längre fram i rapporten.

Tabell 3: Mängden brända och obrända ben enligt vikt (g) i de olika provgroparna vid Bastuloken. Vikterna avviker något från uppgifter som återfinns i tidigare rapporter p.g.a. av att stenar och sedimentrester avlägsnats från benen vid analysen.

Provgrop A

Provgrop B

Provgrop C

Provgrop E

Provgrop F

Provgrop G

Provgrop H

Totalt

Bränt 51,5 59,41 27,64 95,91 11,19 76,5 26,82 348,97

Obränt 2 855,51 16 417,3 2 469,88 37,6 720,9 427,9 22 929,09

Totalt 2 907,01 16 476,71 27,64 2 565,79 48,79 797,4 454,72 23 278,06

Figur 2. Identifierade arter i det brända och obrända materialet. De brända benen uppvisar inte samma dominans av älg som de obrända benen, antal fragment (%). Observera den logaritmiska skalan för obrända ben.

9

Tabell 4. Mängden brända och obrända ben i olika lager av provgroparna enligt vikt (g).

Ruta Lager Bränt Obränt Totalt Provgrop A 0-10 5,33 0,71 6,04 10-20 27,56 1,45 29,01 20-30 5,8 34,54 40,34 30-40 3,96 118,64 122,6 40-50 4 1 797,82 1 801,82 50-60 4,85 740,32 745,17 60-70 162,03 162,03 Provgrop B 0-10 22,38 0,17 22,55 10-20 23,66 827,7 851,36 20-30 7,63 898,93 906,56 30-40 3,6 5 085,3 5 088,9

30-60 profil 752,92 752,92 40-50 0,94 5 215,88 5 216,82 40-50A 1,2 569,6 570,8 50-60 2 819,2 2 819,2 60-70 247,6 247,6 Provgrop C 0-10 6,5 6,5 10-20 6,9 6,9 20-30 8,49 8,49 40-50 3,19 3,19 50-60 1,42 1,42 60-70 1,14 1,14 Provgrop E 0-10 3,8 3,8 7,6 10-20 45,41 1,38 46,79 20-30 31,28 31 62,28 30-40 2,3 208,1 210,4 40-50 926 926 50-60 9,7 611,3 621 60-70 510,5 510,5 80 3,42 177,8 181,22 Provgrop F 0-10 3,15 3,15 10-20 5,09 17,1 22,19 20-30 2,95 20,5 23,45 Provgrop G 0-10 0,3 0,3 10-20 22,56 22,56 20-30 30,83 635,08 665,91 30-40 12,85 82,92 95,77 40-50 10,26 2,6 12,86 Provgrop H 0-10 5,91 5,91 10-20 15,2 312,3 327,5 20-30 5,71 115,6 121,31 Totalt 348,97 22 929,09

23 278,06

10

Tabell 5. Obrända ben. Identifierade arter i provgroparna A-H enligt antal fragment.

Obrända ben/provgrop A B E F G H Totalt Älg 553 1 438 242 7 73 47 2 360 Större däggdjur 3 13 14 30 Hund 1 1 Skogsmård 1 1 Bäver 4 1 5 Tjäder 1 1 Fågel 8 8 Obestämt* 31 24 8 25 4 92 Totalt 587 1 490 251 7 112 51 2 498 *samtliga obestämda fragment har inte räknats

Tabell 6. Brända ben. Identifierade arter i provgroparna A-H enligt antal fragment.

A B C E F G H Totalt Älg 10 2 38 12 62 Större däggdjur 2 5 5 18 30 Utter 12 12 Skogsmård 1 1 1 3 Bäver 5 6 5 1 1 12 1 31 Mindre däggdjur 4 8 12 Litet däggdjur 2 1 3 Fågel 2 4 5 7 1 19 Gädda 1 1 Laxfisk 2 2 Obestämt 78 217 143 49 15 272 80 854 Totalt 100 246 161 88 21 312 101 1 029

Tabell 7. Obrända ben. Identifierade arter i provgroparna A-H enligt vikt (g).

Obrända ben/provgrop A B E F G H Totalt Älg 2 789,13 16 328,22 2 453,6 37,6 715,3 412,3 22 736,15 Större däggdjur 2,09 1,18 3,5 6,77 Hund 1,3 1,3 Skogsmård 0,3 0,3 Bäver 38,4 1,38 39,78 Tjäder 0,5 0,5 Fågel 4,7 4,7 Obestämt 64,29 42,7 14,9 2,1 15,6 139,59 Totalt 2 855,51 16 417,3 2 469,88 37,6 720,9 427,9 22 929,09

11

Tabell 8. Brända ben. Identifierade arter i provgroparna A-H enligt vikt (g).

Brända ben/provgrop A B C E F G H Totalt Älg 3,03 4,7 56,19 6,81 70,73 Större däggdjur 1,88 2,31 5,1 5,82 15,11 Utter 4,49 4,49 Skogsmård 0,32 0,7 0,06 1,08 Bäver 3,87 3,51 2,14 0,2 1,8 4,27 0,8 16,59 Mindre däggdjur 1,21 1,37 2,58 Litet däggdjur 0,55 0,19 0,74 Fågel 0,85 0,74 2,88 0,65 1,08 6,2 Gädda 0,7 0,7 Laxfisk 0,11 0,11 Obestämt 41,19 43,44 17,71 39,52 6,51 63,34 18,93 230,64 Totalt 51,5 59,41 27,64 95,91 11,19 76,5 26,82 348,97

Tabell 9. Fördelningen obrända ben från större (älg) och mindre (pälsdjur) däggdjur enligt vikt (g). En del benfynd (från däggdjur) har främst p.g.a. hög fragmentering inte med säkerhet kunnat identifieras till någon av dessa grupper.

Ruta Lager Mindre däggdjur Större däggdjur Totalt Provgrop A 20-30 34,54 34,54 30-40 118,64 118,64 40-50 1 797,42 1 797,42 50-60 685,49 685,49 60-70 155,13 155,13 Provgrop B 10-20 1,3 826,4 827,7 20-30 888,58 888,58 30-40 0,3 5 084,4 5 084,7

30-60 profil 4,7 737,22 741,92 40-50 5 782,4 5 782,4 50-60 3,6 2815,3 2818,9 60-70 30,1 195,1 225,2 Provgrop E 0-10 3,8 3,8 10-20 1,38 1,38 20-30 29,5 29,5 30-40 207,3 207,3 40-50 913,4 913,4 50-60 611,3 611,3 60-70 510,5 510,5 80 177,8 177,8 Provgrop G 0-10 0,3 0,3 20-30 634,2 634,2 30-40 82,28 82,28 40-50 2,02 2,02 Provgrop H 10-20 296,7 296,7 20-30 115,6 115,6 Totalt 41,38 22 705,32 22 746,7

12

Figur 3. Fördelningen ben från mindre och större däggdjur för brända ben i olika lager av provgroparna. I rutorna A och B invid boplatsvallen ökar andelen större däggdjur på djupare nivåer. Grop G uppvisar den största spridningen av brända ben från mindre däggdjur genom stratigrafin.

13

Identifierade arter

Älg (och stort däggdjur)

Den anatomiska representationen för älg skiljer sig i olika provgropar. Mest vanliga är benfragment från hand-/fotrot, mellanhand/mellanfot och tåben d.v.s. de yttersta delarna av djurkropparna, figur 4-7. Vanliga i materialet är också fragment av kraniet och tänder. Hornfragment är inte vanliga vid Bastuloken och benfragment från ryggraden, d.v.s. kotor och bröstkorg (revben) är klart underrepresenterade i materialet om man jämför med en hel älgkropp. De övre delarna av extremiteterna (skulderblad-överarm-strålben/armbågsben samt bäckenben-lårben-skenben/vadben) förekommer endast i groparna A, B och E, d.v.s. i området närmast vallen. Dessa element förekommer även i provgropen från 2005, figur 6. Dock finns skillnader mellan groparna och de olika lagren i groparna. Att tolka andelen extremiteter, mellanhand/fot (metapoderna) samt hand/fot försvåras något av det stora antalet rörbensfragment som kan komma från såväl extremiteterna som mellanhand/fot, figur 7. I det brända materialet dominerar fragment från tänder men här försvåras tolkningar av det begränsade antalet identifierade fragment. Jämförelsen påverkas också av att identifierbarheten som är bättre för tänder än för många andra element. Det har vållat vissa svårigheter att bedöma förbränningsgraden för tandfragmenten.

Det är av intresse att vissa delar av älgkropparna vid Bastuloken uppenbarligen saknas i materialet – eller de saknas åtminstone i de områden som har undersökts. De delar av älgarna som har hämtats till Bastuloken har utnyttjats intensivt – och mängden ben antyder att aktiviteterna pågått länge (vilket även bekräftas av dateringarna och mängden skärvsten). Frakturanalysen visar att man på ett mycket medvetet sätt utnyttjat de kroppsdelar som finns på platsen, bl.a. genom en intensiv märgklyvning och spaltning av de (stora) långa rörbenen av älg – och t.o.m. finger- och tåben, se längre fram i rapporten. Jämförelserna av den anatomiska fördelningen påverkas av det olika antalet fragment i provgroparna. Det är viktigt att beakta såväl antalet fragment som viktfördelningarna som i flera fall kompletterar varandra.

Figur 4. Anatomisk representation för älg (inklusive stort däggdjur) för obrända ben, enligt vikt (%) och antal fragment (%).

14

Figur 5. Anatomisk representation för älg (inklusive stort däggdjur) för brända ben, antal fragment.

Figur 6. Anatomisk representation för älg (inklusive stort däggdjur) inklusive rörbensfragment för brända och obrända ben, enligt vikt (g). För brända ben kommer de flesta rörbensfragment från mindre däggdjur vilket inte är fallet för de obrända benen.

15

Figur 7. Anatomisk representation för älg i provgropen undersökt 2005. Obrända ben, antal fragment. Data för diagrammet är taget ur Ekholm (2007: tabell 5).

Figur 8. Anatomisk representation för älg i olika lager av provgropen undersökt 2005. Obrända ben, antal fragment. Data för diagrammet är taget ur Ekholm (2007).

16

Pälsdjur; bäver, utter, mårddjur och litet däggdjur

Den anatomiska representationen för pälsdjur som bäver, skogsmård och utter är av intresse med tanke på att vissa kroppsdelar av älg är underrepresenterade. Det finns vissa skillnader mellan de olika provgroparna, t.ex. finns kraniefragment från mindre däggdjur i rutorna A, B och C men inte i E, F, G och H. Av pälsdjuren kommer de flesta benfragmenten från bålen eller de övre delarna av extremiteterna. Dessa delar brukar inte följa med i ett skinn som flås av djuret. Ben från tassarna, t.ex. tå- och fingerben, är inte vanliga i materialet från Bastuloken. En möjlig tolkning är att dessa kroppsdelar transporterats bort från Bastuloken – möjligen sittande i pälsar. Detta mönster kan skönjas i flera provgropar. Ben från bäver finns i samtliga undersökta provgropar medan ben från skogsmård finns i fyra gropar men utter endast i provgrop B. Bäver bör ha varit ett vanligare bytesdjur än övriga pälsdjur. Ben från utter finns endast i det översta lagret av provgrop B och det är sannolikt att samtliga identifierade ben kommer från samma individ. Den proximala (övre) ledändan till ett överarmsben har inte vuxit fast vilket antyder att uttern var yngre än c.2 års ålder (Zeiler 1988). I provgropen från 2005 identifierades två ben från skogsmård – ett från fotroten och ett från mellanhand, d.v.s. benslag som inte påträffats i de provgropar som nu analyserats. Detta indikerar att vi ännu inte har full insikt i eventuella rumsliga skillnader inom boplatsvallen.

Figur 9. Anatomisk representation för bäver i provgroparna, brända och obrända ben, antal fragment.

17

Tabell 10. Kontexter för identifierade obrända ben av bäver och skogsmård, antal fragment.

Ruta Lager Bäver Skogsmård Totalt Provgrop B 30-40 1 1 30-60 profil 1 1 50-60 2 2 60-70 1 1 Provgrop E 10-20 1 1 Totalt 5 1 6

Tabell 11. Anatomisk representation för skogsmård, antal fragment

Främre extremitet Bakre extremitet Ruta Ulna Coxae Tibia Totalt Bränt Provgrop A 1 1 Provgrop C 1 1 Provgrop G 1 1 Obränt Provgrop B 1 1 Totalt 1 1 2 4

Figur 10. Anatomisk representation för utter, brända ben, antal fragment. Samtliga ben påträffades i det översta lagret av provgrop B

18

Tabell 12. Kontexter för identifierade brända ben av bäver, utter, skogsmård samt litet däggdjur, antal fragment.

Ruta Lager Bäver Skogsmård Utter Litet däggdjur Totalt Provgrop A 0-10 1 1 2 10-20 3 3 20-30 1 1 Provgrop B 0-10 3 12 15 10-20 3 3 Provgrop C 0-10 1 1 2 20-30 3 2 5 40-50 1 1 Provgrop E 20-30 1 1 Provgrop F 0-10 1 1 Provgrop G 10-20 3 3 20-30 5 5 30-40 2 2 40-50 2 1 3 Provgrop H 10-20 1 1 20-30 1 1 Totalt 31 3 12 3 49

Figur 11. Obrända ben av bäver påträffade i provgrop B. Från vänster en svanskota, två framtänder och en underkäke.

19

Fågel

Totalt kommer endast c.11 gram av materialet från fågel som omfattar 27 benfragment från oidentifie-rad fågelart. Endast ett obränt ben i provgrop B kunde identifieras till tjäder (Tetrao urogallus). Dock finns i samma grop också några andra benfragment som troligen kommer från tjäder. Tjäder är en vanlig fågelart på norrländska lokaler från perioden (Ekman och Iregren 1983: table 2.2). De flesta ben kommer från fågelkroppen medan de perifera delarna som hals, kranium, finger- och tåben saknas. Också för fågel kan man således se en viss selektion av vissa kroppsdelar som finns i materialet. Kroppen kan sägas vara den köttrika delen. Dock är materialet för begränsat för mera detaljerade tolkningar. Grop C, F och G uppvisar en något mer varierad anatomisk representation än övriga.

Stratigrafiska skillnader i anatomisk representation verkar inte förekomma men jämförelser försvåras som tidigare nämnts av det begränsade antalet fragment men också av bevaringen av de obrända benen.

Tabell 13. Fyndplats för identifierade fågelben, antal fragment. Ett obränt ben i provgrop B (40-50 cm:s djup) kunde identifieras till tjäder (Tetrao urogallus)

Lager Provgrop B Provgrop C Provgrop F Provgrop G Provgrop H Totalt Bränt 0-10 1 1 10-20 4 1 5 20-30 1 4 1 2 8 30-40 4 4 40-50 1 1 Obränt 30-40 1 1

30-60 profil 1 1 40-50 6 6 50-60 1 1 Totalt 11 4 5 7 1 28

Tabell 14. Fyndplats för identifierade fågelben, enligt vikt (g).

Ruta Lager Bränt Obränt Totalt Provgrop B 0-10 0,29 0,29 20-30 0,56 0,56 30-40 0,6 0,6 30-60 profil 1,3 1,3 40-50 3 3 50-60 0,3 0,3 Provgrop C 20-30 0,74 0,74 Provgrop F 10-20 2,32 2,32 20-30 0,56 0,56 Provgrop G 20-30 0,22 0,22 30-40 0,33 0,33 40-50 0,1 0,1 Provgrop H 10-20 1,08 1,08 Totalt 6,2 5,2 11,4

20

Tabell 15. Anatomisk representation för fågelben, antal fragment.

Ruta Lager Bröst-korg

Skulder-gördel

Vinge Bakre extremitet

Rörben Totalt

Bränt Provgrop B 0-10 1 1 20-30 1 1 Provgrop C 20-30 1 1 2 4 Provgrop F 10-20 1 1 1 1 4 20-30 1 1 Provgrop G 20-30 1 1 2 30-40 1 1 2 4 40-50 1 1 Provgrop H 10-20 1 1 Obränt Provgrop B 30-40 1 1 40-50 1 5 6 50-60 1 1 Totalt 1 7 9 6 4 27

Fisk

I materialet identifierades endast tre fiskben, samtliga brända. Benen kommer från gädda, obestämd laxfisk. Förekomsten av fiskben är viktig även om det inte går att bedöma hur viktigt fisket var vid Bastuloken. Man bör notera att det i provgropen från 2005 identifierades ben av abborre och mört (Ekholm 2007). Några närmare tolkningar om fisket vid lokalen är inte möjliga att göras.

Tabell 16. Identifierade fiskben, antal fragment.

Lager Provgrop B Provgrop C Totalt Gädda 0-10 1 1 Laxfisk 40-50 2 2

21

Benmaterialet i provgroparna

Mängden ben i de olika provgroparna varierade stort. De största mängderna ben tillvaratogs i de gropar som undersöktes i anslutning till boplatsvallen där provgrop B var den i särklass fyndrikaste. I provgroparna med de större mängderna obrända ben kan man se att mängden ben ökar på nivåer mellan 40 och 60 cm. Bevaringsförhållandena i lagren verkar ha varit något olika men man kan också se olikheter mellan de olika provgroparna. De obrända benens vittringsgrad antyder att bevarings-förhållandena varit mest gynnsamma i provgrop B, figur 12. Gropen uppvisar den högsta andelen benfragment med vittringsgrad A.

Benfragmentens vittringsgrad är inte direkt kopplad till benens fragmenteringsgrad – och inte heller frakturmönster. Provgrop E och F har en högre andel större benfragment (D och E) än t.ex. grop A och B, figur 13. Jämförelserna påverkas dock av den absoluta mängden ben men är ändå av intresse. Fragmenteringsgraden i grop A och E skiljer sig tydligt – även om mängden ben är relativt lika. Benen i grop A som ligger i anslutning till boplatsvallen uppvisar en högre grad av fragmentering. Fragmenteringen i grop A motsvarar närmast den som konstaterats i grop B – som också undersöktes i boplatsvallen. Dock är benens vittringsgrad mindre i ruta B än i ruta A och det finns även andra skillnader mellan provgroparna, se nedan. Fragmenteringsgraden i ruta G och H är lika den i anslutning till boplatsvallen men vittringsgraden är högre. Rent generellt verkar bevarings-förhållandena för ben ha varit något sämre i den övre delen av stratigrafin. I de fyndrikaste provrutorna kan man se att andelen större benfragment är högre på djupare nivåer, figur 14.

Frakturmönstret för rörben är inte helt entydigt kopplat till varken vittringsgrad eller grad av fragmentering i provgroparna. Rutorna A, B, E och G uppvisar en förhållandevis hög andel benfragment där man kan urskilja spår av färska frakturer, figur 15. Också i grop H kan man skönja detta men här uppvisar rörbensfragmenten endast värdena 5 och 6. Uppenbarligen är den post-depositionella fragmenteringen olika i olika provgropar.

Fragmenteringsgraden och frakturmönstret å ena sidan och vittringsgraden å den andra återspeglar olika aspekter av bevaringsförhållandena. Benens vittringsgrad är lägst i de rutor som uppvisar mest ben medan vittringsgraden är högre i rutor med mindre benmängder. Det är troligt att den absoluta mängden ben vid boplatsvallen har bidragit till att gynnsamt påverka jordmånens nedbrytningsgrad (se Ekman och Iregren 1983: 13). Den förhållandevis höga andelen färska frakturer på rörbensfragmenten antyder att man vid Bastuloken på ett intensivt och medvetet sätt krossade älgbenen – vilket mest sannolikt beror på att man ville komma åt benmärgen. Aktiviteterna har uppenbarligen producerat en stor mängd benavfall – eller slaktrester. Dock verkar det sannolikt att aktiviteterna efterlämnat förhållandevis stora benfragment.

Det finns ett samband mellan benfragmentens storlek och frakturmönster som är värd att notera. I samtliga provgropar uppvisar de större fragmenten lägre frakturvärden, d.v.s. en högre grad av färska frakturer, än små fragment. Det är uppenbart att en stor del av fragmenteringen vid Bastuloken beror på post-depositionella faktorer. En stor mängd av de benfragment som deponerades var troligen förhållandevis stora (större än 8 cm) och ursprungligen bör en stor del ha uppvisat färska spår efter slakten. Benen verkar i huvudsak ha fragmenterats när de varit torra, d.v.s. förmodligen när de varit deponerade i (på) marken en längre tid. Deponeringen verkar ha startat på den ursprungliga markytan (Larsson 2009; 2010A och B). Att döma av frakturmönstret har den post-depositionella fragmenteringen varit högre i de övre lagren av stratigrafin, figur 16 (se längre fram i rapporten) vilket antyder att platsen använts intensivt – också efter att benen (slaktavfallet) deponerats på platsen.

22

Figur 12. Vittringsgrad för obrända ben i provgroparna enligt vikt. Bevaringsförhållandena har varit mest gynnsamma i provgrop B där en förhållandevis stor del av materialet uppvisar en relativt god bevaring. I grop A och E finns en del ben med vittringsgrad A men de döljs p.g.a. axelns skala.

Figur 13. Graden av fragmentering i provgroparna enligt vikt. Kategorierna A till E motsvarar storleksklasser om 2 cm. E=>8 cm.

23

Figur 14. Fragmenteringsgrad i olika lager av provgroparna enligt vikt (g).

24

Figur 15. Frakturmönster för obrända ben i provgroparna enligt vikt. Värdena 1-6

Figur 16. Obrända rörbensfragment från provgrop B. De två större fragmenten uppvisar spår av färska frakturer som indikerar att benen kluvits för att komma åt märgen inne i benen. Småfragment-en uppvisar i högre grad spår efter torra frakturer som uppkommit efter deponeringen. På det största fragmentet syns punkten där slaget träffat benet.

25

Provgrop A

I rutan tillvaratogs nästan 3 kg obrända och c.50 g brända ben. Ben tillvaratogs ner till c.70 cm:s djup, tabell 16. Förutom brända och obrända ben av älg identifierades också brända ben från skogsmård och bäver i gropen, tabell 17. De sistnämnda identifierades i de övre lagren av stratigrafin medan älg identifierats genom hela stratigrafin, förutom lager 0-10 cm, tabell 17-20. Bevaringsförhållandena för de obrända benen verkar ha varit något sämre i den övre delen av stratigrafin ner till c.40 cm. I de översta lagren dominerar små benfragment och de uppvisar nästan uteslutande torra frakturer samt vittringsgrad B, tabell 20. Man kan förmoda en hög grad av fragmentering efter att benen deponerats på platsen.

Det verkar finnas ett visst brott i benmaterialets karaktär vid lager 40-50. Lager 40-50 uppvisar en något högre andel (till art obestämda) rörbensfragment än 50-60 cm, vilket dock också gäller nivåerna 20-40 och 60-70 cm även om mängden ben här är mindre vilket försvårar tolkningar, Figur 17. Lager 40-60 uppvisar en något mera komplett anatomiska representation än de övre lagren (och också än lager 60-70), tabell 18. Även om det finns en viss skillnad i anatomisk representation mellan lager 40-50 och 50-60, främst i andelen tåben, figur 18-21 finns det ingen större skillnad i fragmenteringsgrad mellan lagren. Andelen tänder avviker enligt vikt medan det är mindre skillnad om man jämför antal fragment. Noterbart är att lager 40-50 har en högre andel torra frakturer än lager 50-60 vilket skulle kunna tyda på en högre grad av fragmentering efter deponeringen. Detta mönster förstärks av att andelen rörbensfragment tydligt ökar i de övre lagren av stratigrafin. Fragmenteringsgraden är dock högre i de övre lagren – och de mindre fragmenten uppvisar en mycket högre andel torra frakturer. Detta bör vara resultatet av en hög grad av påverkan efter att benen deponerades. Man kan förmoda att deponeringen skett snabbt och att de understa lagren i viss mån legat mera skyddade.

Den högre andelen tåben i lager 40-50 är svår att förklara enbart med hänvisning till bevaringsförhål-landena eller identifierbarhet p.g.a. fragmentering. Även om stratigrafin är påverkad av bevarings-förhållandena pekar flera faktorer på att det finns en skillnad i deponeringsmönstret över tid i boplats-vallens stratigrafi vid ruta A. För pälsdjuren är de perifera delarna av kropparna sällsyntare än delar av bålet, tabell 19. Man kan se en selektion av kroppsdelar som deponerats i området. Man bör notera för älg (och stort däggdjur) att ryggraden och bröstkorgen är underrepresenterade genom hela stratigrafin. Skillnaderna i benmaterialets sammansättning mellan de övre och under lagren kan inte enbart tolkas som ett resultat av bevaringsförhållandena utan snarare sker det en förändring i deponeringsmönstret av benen över tid. Hanteringen av älgkropparna förändras över tid vid Bastuloken.

Mängden skärvsten i provgropen är hög och förändras inte nämnvärt mellan lager 10-50 cm, bilaga 1. Mängden skärvsten verkar inte vara kopplad till de förändringar i det obrända benmaterialets sammansättning man kan se i olika lager, bilaga 2. Däremot verkar mängden brända ben ha ett tydligare samband med mängden skärvsten.

26

Tabell 17. Vittringsgrad samt förbränningsgrad i olika lager av provgrop A enligt vikt (g).

Vittring/förbränning 0-10 10-20 20-30 30-40 40-50 50-60 60-70 Totalt Obrända fragment Vittringsgrad A 108,2 10,1 118,3 Vittringsgrad B 34,54 108,92 1 584,72 632,12 151,93 2 512,23 Eldpåverkade fragment 1 0,71 1,45 0,4 2,56 2 0,32 0,5 1,4 2,22 3 2,76 2,76 4 2,91 0,81 0,6 1,99 6,31 5 22,44 1,5 1,66 1,3 0,1 27 Vitbrända fragment 6 1,53 2,58 1,6 2,3 0,7 8,71 6A 1,23 2,7 3,93 6B 0,57 0,57 Totalt 6,04 29,01 40,34 112,88 1 589,12 745,17 162,03 2 684,59

Tabell 18. Identifierade arter i provgrop A, antal fragment.

0-10 10-20 20-30 30-40 40-50 50-60 60-70 Totalt Bränt Älg 9 1 10 Större däggdjur 1 1 2 Skogsmård 1 1 Bäver 1 3 1 5 Mindre däggdjur 4 4 Obestämt 12 26 6 13 13 8 78 Obränt Älg 8 51 270 176 48 553 Större däggdjur 3 3 Obestämt 3 6 2 17 3 31 Totalt 17 48 15 65 286 205 51 687

27

Tabell 19. Identifierade element av älg och stort däggdjur i provgrop A, antal fragment.

Anatomi Element 20-30 30-40 40-50 50-60 60-70 Totalt Horn Cornu 1 1 Kranium Cranium 1 8 1 1 11 Maxilla 1 1 Tand Dentes 5 24 19 5 53 Ryggrad V thor 4 4 Bröstkorg Costae 1 1 Främre extremitet Scapula 2 1 3 Humerus 4 1 5 Radius 1 1 2 Ulna 2 2 Bakre extremitet Coxae 1 1 Femur 3 2 5 Tibia 3 2 5 Hand/fotrot Cr 1 1 Cu 2 2 C1 1 1 C2+3 2 1 3 Metapod Mc 5 5 McII-V 4 4 Mp 3 1 4 Mt 1 3 2 6 MtIII-IV 3 3 Tåben Ph1 2 16 3 21 Ph1 L 1 1 Ph2 1 14 1 16 Ph2 L 1 1 Ph3 5 1 6 Ph3 L 1 1 Rörben Ossa longa 7 39 145 134 28 353 Obestämt Obestämt 13 13 Ossa plana 10 11 21 Totalt 8 51 270 179 48 556

Tabell 20. Anatomisk representation i olika lager av provgrop A, brända ben. Antal fragment.

Lager Kranium Tand Främre

Bakre

Metapod Totalt Bäver 0-10 1 1 10-20 1 1 1 3 20-30 1 1 Skogsmård 0-10 1 1 Älg 10-20 9 9 Större däggdjur 50-60 1 1 Totalt 1 10 1 3 1 16

28

Figur 17. Frakturmönster för obrända rörbensfragment i olika lager av provgrop A enligt vikt.

Figur 18. Fragmenteringsgrad i olika lager av provgrop A enligt vikt.

29

Figur 19. Fragmenteringsgrad och frakturmönster i olika lager av provgrop A enligt vikt.

Figur 20. Mängden ben och anatomisk representation för älg (+större däggdjur) i olika lager av provgrop A, obrända ben.

30

Figur 21. Benmängd och anatomisk representation för älg, större däggdjur samt obestämt däggdjur i olika lager av ruta A, obrända ben. Inklusive rörbensfragment.

31

Provgrop B

Provgrop B var den i särklass fyndrikaste. De största mängderna obrända ben fanns mellan 30 och 60 cm ner i stratigrafin där c.13 av totalt 16 kg samlades in, tabell 20. De största mängderna brända ben samlades in i de övre lagren på 0-20 cm:s djup, tabell 21. Artfördelningen är något olika för brända och obrända ben, tabell 22. Älg är klart vanligast bland de obrända benen. Enstaka obrända ben identifierades av hund, skogsmård, bäver, tjäder samt obestämd fågel. Det enda (obrända) benet av hund vid Bastuloken framkom i provgrop B – högt upp i stratigrafin. Brända ben identifierades från älg, utter, skogsmård, bäver samt obestämd fågel och en kota av laxfisk. Benen från utter tillvaratogs i samma lager (0-10) och kommer troligen från samma djur. Det finns en viss skillnad i artfördelning för brända ben i de olika lagren. De brända benen från älg och laxfisk framkom på lager 30-40 medan övriga arter framkom i lager 0-30. Det är av intresse att det finns en stratigrafisk skillnad mellan de obrända och brända benen av bäver. De brända bäverbenen framkom i lager 0-20 cm medan de obrända låg djupare i stratigrafin, på lager 50-70 cm vilket antyder en förändring över tid i hanteringen av bävern. Samma skillnad kan också noteras för fågelbenen i gropen, se tabell. Mönstret antyder en kronologisk förändring i hanteringen av de olika arterna vid Bastuloken.

Tabell 21. Vittringsgrad samt förbränningsgrad i olika lager av provgrop B enligt vikt (g). Dessutom tillvaratogs 752,92 g obrända ben i provgropens profil ur lager 30-60 cm.

Vittring/förbränning 0-10 10-20 20-30 30-40 40-50 50-60 60-70 Totalt Obrända fragment Vittringsgrad A 83 36,8 1 414,5 2 049,4 188,2 20,9 3792,8 Vittringsgrad B 744,7 862,13 3 674,4 3 450,3 2 561,5 226,7 11 519,73 Eldpåverkade fragment 1 0,17 0,08 0,25 2 9,73 1,85 11,58 4 2,2 2,58 0,21 4,99 5 6,73 3,23 0,75 0,38 11,09 Vitbrända fragment 6 5,29 0,4 2,23 1,4 9,32 6A 4,45 8,02 0,22 12,69 6B 3,71 2,28 0,15 6,14 Totalt 22,55 851,36 906,56 5 088,9 5 501,92 2749,7 247,6 15 368,59

Den anatomiska representationen för älg (och större däggdjur) är mest varierad på lager 30-60 där benfragment från samtliga kroppsregioner har identifierats. Till antal dominerar fragment från kraniet (inklusive tänder) samt tåben. Andelen rörbensfragment är högt men antalet är svårbedömt eftersom småfragmenten (från större däggdjur) inte har räknats. Vikten antyder att en betydande del av materialet kommer från rörbenen. Noterbart är, på samma sätt som i grop A, att andelen fragment från ryggrad och bröstkorgen är klart underrepresenterade i materialet om man jämför med ett förväntat antal för ett komplett skelett av älg. Det finns en stratigrafisk skillnad som kan vara värd att notera. I de djupare lagren är tåben och metapoder något vanligare än i de översta lagren och mönstret förstärks av att andelen rörbensfragment är högre i de övre lagren. I de övre lagren är också andelen kraniefragment inklusive tänder enligt vikt något högre än i de djupaste lagren. Fragmenteringen är inte nämnvärt högre i de översta lagren än i de nedre – även om det föreligger en stor skillnad i frakturmönster. Andelen torra frakturer är betydligt högre i de översta lagren än i de nedre. Skillnaderna i anatomisk representation för älg torde inte kunna förklaras enbart p.g.a. olikheter i

32

bevaring utan antyder snarare en skillnad i deponeringen av kroppsdelar från älg över tid. Man kan således observera en stratigrafisk skillnad – eller förändring - i hanteringen av kroppsdelar för både älg och bäver i provgrop B. Skillnaden i det osteologiska materialet mellan olika lager återspeglas inte i deponeringen av (mängden) skärvsten, bilaga 1-2. Lager 20-40 har en något mindre mängd skärvsten är lager 0-20 och 40-60 cm.

Tabell 22. Identifierade arter i provgrop B, antal fragment.

0-10 10-20 20-30 30-40 40-50 50-60 60-70 30-60

Totalt Bränt Älg 1 1 2 Större däggdjur 1 1 3 5 Utter 12 12 Bäver 3 3 6 Laxfisk 2 2 Fågel 1 1 2 Obestämt 102 75 22 18 217 Obränt Älg 124 71 373 479 236 62 93 1 438 Större

13 13

Hund 1 1 Skogsmård 1 1 Bäver 2 1 1 4 Fågel 1 5 1 1 8 Tjäder 1 1 Obestämt 2 13 1 6 2 24 Totalt 121 204 123 376 507 239 69 97 1 736

Tabell 23. Anatomisk representation för bäver, obrända (lager 60-70 – samt profil) och brända (lager 0-20) ben, antal fragment.

Anatomi Element 0-10 10-20 50-60 60-70 30-60 prof. Totalt Brända ben Obrända ben Kranium Cranium 1 1 2 Mandibula 1 1 Ryggrad V lumb 1 1 V sac 1 2 3 Bröstkorg Costae 1 1 Främre extremitet Scapula 1 1 Tåben Ph 1 1 Totalt 3 3 2 1 1 10

33

Tabell 24. Identifierade benfragment av däggdjur i provgrop B, obrända ben. Antal fragment.

Anatomi Element Bäver Hund Skogsmård Älg Större däggdjur Totalt Horn Cornu 4 4 Kranium Cranium 80 80 Maxilla 2 2 Mandibula 1 8 9 Tand Dentes 79 79 Ryggrad Atlas 2 2 V cerv 12 12 V thor 37 37 V lumb 5 5 V sac 2 2 4 Vert 15 15 Bröstkorg Costae 12 12 Sternum 1 1 Främre Scapula 1 9 10 extremitet Humerus 10 10 Radius 6 6 Ulna 7 7 Bakre Coxae 10 10 extremitet Femur 10 10 Tibia 1 16 17 Hand/fot Cr 4 4 Ci 5 5 Cu 3 3 Ca 2 2 C1 8 8 C2+3 4 4 Talus 3 3 Calcaneus 8 8 Ct 2 2 T2+3 2 2 Carpi/tarsi 5 5 Metapod Mc 8 8 McIII-IV 1 1 McII-V 4 4 Mp 2 2 MpII-V 3 3 Mt 8 8 MtIII-IV 10 10 MtIV 1 1 Sesamben 2 2 Tåben Ph1 92 92 Ph1 L 4 4 Ph2 103 103 Ph2 L 13 13 Ph3 24 24 Ph3 L 7 7 Rörben Ossa longa 626 12 638 Obestämt Obestämt 66 66 Ossa plana 92 1 93 Totalt 4 1 1 1438 13 1 457

34

Tabell 25. Identifierade benfragment av älg och större däggdjur i olika lager av provgrop B, obrända ben antal fragment

Anatomi Element 10-

20-30 30-40 40-50 50-60 60-70 30-60 prof Totalt Horn Cornu 1 1 1 1 4 Kranium Cranium 1 7 17 33 15 4 3 80 Maxilla 1 1 2 Mandibula 1 4 3 8 Tand Dentes 5 1 19 41 10 3 79 Ryggrad V cerv 5 5 1 1 12 V thor 5 19 13 37 V lumb 2 1 2 5 V sac 2 2 Atlas 2 2 Vert 1 14 15 Bröstkorg Costae 3 6 3 12 Sternum 1 1 Främre extremitet Scapula 2 2 4 1 9 Humerus 1 2 5 2 10 Radius 2 4 6 Ulna 2 4 1 7 Bakre extremitet Coxae 3 5 2 10 Femur 4 4 1 1 10 Tibia 7 8 1 16 Hand/fot Cr 2 2 4 Ci 3 2 5 Cu 1 2 3 Ca 1 1 2 C1 3 4 1 8 C2+3 4 4 Talus 1 2 3 Calcaneus 2 4 2 8 Ct 2 2 T2+3 2 2 Carpi/tarsi 5 5 Metapod Mc 6 1 1 8 McIII-IV 1 1 McII-V 4 4 Mp 2 2 MpII-V 1 2 3 Mt 4 2 2 8 MtIII-IV 3 7 10 Sesamben 2 2 Tåben Ph1 2 1 18 36 24 1 10 92 Ph1 L 2 2 4 Ph2 4 25 38 29 1 6 103 Ph2 L 6 4 2 1 13 Ph3 4 14 4 2 24 Ph3 L 5 2 7 Rörben Ossa longa 62 70 157 164 78 51 56 638 Obestämt Obestämt 29 3 24 9 1 66 Ossa plana 13 3 32 24 21 93 Totalt 124 84 373 479 236 62 93 1 451

35

Figur 22. Mängden ben och anatomisk representation för älg och större däggdjur i olika lager av provgrop B, obrända ben.

Figur 23. Mängden ben och anatomisk representation för älg och större däggdjur i olika lager av provgrop B, brända ben.

36

Figur 24. Benmängd och anatomisk representation för älg, större däggdjur samt obestämt däggdjur i olika lager av ruta B, obrända ben. Inklusive rörbensfragment.

Figur 25. Frakturmönster i olika lager av provgrop B enligt vikt (g).

37

Figur 26. Graden av fragmentering i olika lager av provgrop B enligt vikt (g).

Figur 27. Graden av fragmentering och frakturmönster i olika lager av provgrop B enligt vikt (g).

38

Provgrop C

I provgrop C tillvaratogs endast brända ben. Mest ben framkom i lager 20-30 men mindre mängder framkom ner till 70 cm:s djup i stratigrafin. Trots den ringa mängden ben identifierades flera arter; bäver, skogsmård, obestämd fågel samt gädda. Dessutom finns flera benfragment från större däggdjur som bör vara från älg. Tandfragmentet från större däggdjur (älg) i lager 10-20 var endast lite eld-påverkat (grad 2). Övriga fragment uppvisade en förhållandevis hög grad av förbränning (grad 5-6).

Provgropen är uppenbarligen belägen utanför det område där de största mängderna ben har deponerats. Man kan notera att de flesta benen från de mindre däggdjuren kommer från bålet och kraniet medan endast ett tåben identifierades. Mönstret är detsamma som i de fyndrikare provgroparna A och B. Av fågel identifierades delar från skuldergördel, vingen samt bakbenet vilka således också kan räknas som ”kroppen”. Mängden brända ben i olika lager följer i stort samma mönster som deponeringen av (mängden) skärvsten, bilaga 1-2.

Tabell 26. Identifierade arter i provgrop C, brända ben. Antal fragment.

0-10 10-20 20-30 40-50 50-60 60-70 Totalt Bränt Större däggdjur 4 1 5 Skogsmård 1 1 Bäver 1 3 1 5 Litet däggdjur 2 2 Fågel 4 4 Gädda 1 1 Obestämt 23 15 49 30 17 9 143 Totalt 26 19 59 31 17 9 161

Tabell 27. Identifierade arter och anatomisk representation i provgrop C, antal fragment.

Anatomi Element Större däggdjur

Bäver Skogs-mård

Litet däggdjur

Fågel Gädda Totalt

Kranium Cranium 1 2 3 Dentale 1 1 Tand Dentes 1 1 Bröstkorg Costae 1 1 Skuldergördel Coracoideum 1 1 Främre extremitet Humerus 1 1 Vinge Radius 1 1 Bakre extremitet Coxae 1 1 Tibia 1 1 Tibiotarsus 2 2 Tåben Ph3 1 1 Rörben Ossa longa 3 1 4 Totalt 5 5 1 2 4 1 18

39

Figur 28. Benmängd och anatomisk representation för större däggdjur i olika lager av ruta C, brända ben.

Tabell 28. Förbränningsgrad och benmängd i olika lager av provgrop C enligt vikt (g).

Förbränningsgrad/Lager 0-10 10-20 20-30 40-50 50-60 60-70 Totalt 2 0,5 0,5 5 1 1 1,72 0,88 0,21 0,46 5,27 6 4,3 5 1,14 0,35 0,68 11,47 6A 0,8 3,84 1,69 0,41 6,74 6B 0,4 0,4 1,79 0,62 0,45 3,66 Totalt 6,5 6,9 8,49 3,19 1,42 1,14 27,64

Provgrop D

Totalt samlades 2 gram brända ben in i provgropen (Larsson 2010B, bilaga 2-3). Dessa har inte analyserats. Provgropen innehöll små mängder skärvsten (11 liter) i jämförelse med de andra provgroparna, bilaga 1.

40

Provgrop E

I provgropen tillvaratogs 2 344,1 g obrända ben och 100,19 g eldpåverkade och brända ben. De största mängderna obrända ben framkom i lagren 40-70 cm medan de brända benen framkom mera ytligt. En mindre del av de obrända benen på lager 30-60 bedömdes som välbevarade medan den största delen uppvisade en hög grad av vittring. Älg dominerar bland både de obrända och brända benen. I övrigt identifierades endast två ben från bäver i provgropen – ett obränt ben från bakbenet (tibia) samt en bränd ledyta till första tåbenet (Ph1).

Av älg dominerar rörbensfragment och tänder men de flesta kroppsdelar är representerade. Andelen tåben är lägre än i groparna belägna närmare boplatsvallen (grop A och B). Ryggrad och bröstkorg är klart underrepresenterade också i grop E. Man kan se att de flesta tandfragmenten påträffades i lager 50-60 medan rörbensfragmenten är jämnare spridda i flera lager. Flera tandfragment i lager 50-60 kommer troligen från samma överkäke. I lager 40-50 framkom ett större fragment av älgkranium som var fyllt med rödockra (Larsson 2010). Fragmentet kommer från frontale, d.v.s. den bakre delen av kraniet mellan hornen, bild längre fram i rapporten. Att döma av hornbasens utseende har hornet fejats – troligen relativt nyligen, d.v.s. älgen har jagats under senvintern eller tidig vår när hornet i regel lossnar från kraniet – och innan ett nytt horn börjat bildas. Detta är den enda direkta indikationen på jaktsäsong för älg som kunnat konstateras vid Bastuloken.

Den anatomiska representationen för älg är mest varierad på lager 50-70. Övriga lager uppvisar en högre andel rörbensfragment vilket sannolikt beror på bevaringsförhållandena som påverkat identifierbarheten. Att de övre lagren påverkats av en högre grad av påverkan efter deponeringen stöds också av frakturmönstret och fragmenteringsgraden. Andelen torra frakturer ökar tydligt i de övre lagren av stratigrafin och andelen småfragment ökar också högre upp i stratigrafin.

Mängden ben i olika lager av provgropen är inte uppenbart relaterad till mängden skärvsten, bilaga 1-2. De största mängderna skärvsten framkom i lager 10-30, d.v.s. i lager som inte var särskilt rika på benfynd. De största mängderna obrända ben framkom under de största mängderna skärvsten.

Tabell 29. Vittringsgrad samt förbränningsgrad i olika lager av provgrop E enligt vikt (g).

Vittring/förbränning 0-10 10-20 20-30 30-40 40-50 50-60 60-70 80 Totalt Obrända fragment Vittringsgrad A 2,3 12,5 1,8 16,6 Vittringsgrad B 3,8 29,5 204,4 913,5 489,4 510,5 176,4 2 327,5 Eldpåverkade fragment 1 1,38 1,5 1,4 4,28 2 3,18 3,18 4 1,14 3,2 0,1 4,44 5 1,8 3,08 8,8 1,8 5,5 1,72 22,7 Vitbrända fragment 6 2 15 4,2 1,7 22,9 6A 36,46 1,1 0,4 37,96 6B 4,73 4,73 Totalt 7,6 46,79 62,28 210,4 926 500,9 510,5 179,82 2 444,29

41

Tabell 30. Identifierade arter i olika lager av provgrop E, antal fragment.

0-10 10-20 20-30 30-40 40-50 50-60 60-70 80 Totalt Bränt Älg 23 8 1 4 2 38 Bäver 1 1 Obestämt 10 28 5 4 2 49 Obränt Älg 10 8 34 60 86 31 13 242 Bäver 1 1 Obestämt 5 1 2 8 Totalt 20 24 50 41 62 94 31 17 339

Tabell 31. Anatomisk representation i provgrop E, obrända ben antal fragment.

Anatomi Element Bäver Älg Totalt Horn Cornu 1 1 Kranium Cranium 3 3 Tand Dentes 23 23 Främre extremitet Scapula 1 1 Humerus 6 6 Radius 3 3 Bakre extremitet Coxae 1 1 Femur 2 2 Tibia 1 4 5 Hand/fot Cr 2 2 Ci 2 2 Cu 1 1 C1 2 2 Talus 1 1 Calc 2 2 Metapod McII-V 1 1 MtIII-IV 3 3 Mt 1 1 Sesamben 1 1 Tåben Ph1 7 7 Ph2 2 2 Ph3 2 2 Ph3 L 1 1 Rörben Ossa longa 170 170 Totalt 1 242 243

42

Tabell 32. Anatomisk representation i olika lager av provgrop E för älg, obrända ben antal fragment.

Anatomi Element 0-10 20-30 30-40 40-50 50-60 60-70 80 Totalt Horn Cornu 1 1 Kranium Cranium 1 1 1 3 Tand Dentes 4 17 2 23 Främre extremitet Scapula 1 1 Humerus 2 4 6 Radius 2 1 3 Bakre extremitet Coxae 1 1 Femur 1 1 2 Tibia 3 1 4 Hand/fot Cr 1 1 2 Ci 2 2 Cu 1 1 C1 2 2 Talus 1 1 Calc 2 2 Metapod McII-V 1 1 MtIII-IV 1 1 1 3 Mt 1 1 Sesamben 1 1 Tåben Ph1 3 3 1 7 Ph2 2 2 Ph3 1 1 2 Ph3 L 1 1 Rörben Ossa longa 10 8 32 49 45 19 7 170 Totalt 10 8 34 60 86 31 13 242

43

Figur 29. Benmängd och anatomisk representation för älg (+större däggdjur) i olika lager av ruta E, obrända ben.

Figur 30. Benmängd och anatomisk representation för älg och större däggdjur i olika lager av ruta E, obrända ben. Inklusive rörbensfragment.

44

Figur 31. Benmängd och anatomisk representation för älg och större däggdjur i olika lager av ruta E, brända ben.

Figur 32. Frakturmönster i olika lager av provgrop E enligt vikt (g).

45

Figur 33. Fragmenteringsgrad i olika lager av provgrop E enligt vikt (g).

Figur 34. Fragmenteringsgrad och frakturmönster i provgrop E enligt vikt (g)

46

Provgrop F

Provgropen låg alldeles invid loken och undersöktes ner till 30 cm:s djup. Därefter vattenfylldes gropen underifrån och undersökningen avbröts (Larsson 2010:9). De obrända benen av älg kommer från metapoder eller obestämt rörben. Totalt tillvaratogs endast sju obrända fragment i gropen som vägde 37,6 g. Samtliga rörbensfragment uppvisar torra frakturer (värde 6) vilket indikerar påverkan efter deponeringen i marken. Dock är flera av fragmenten stora så fragmenteringen är inte hög. I det brända materialet identifierades ett ben från bäver och fem av obestämd fågelart. Benet från bäver kommer från den främre extremiteten (ulna) medan fågelbenen kommer från ”kroppen” (d.v.s. vingen och bakbenet). Inga brända ben av älg eller större däggdjur identifierades i grop F.

Det begränsade materialet gör det svårt att bedöma deponeringsförhållandena mera noggrant i området närmast lokalen. Provgropen är belägen utanför området där de största mängderna ben deponerats - och också skärvsten. Mängden brända ben i olika lager visar ett samband med mängden skärvsten, bilaga 1-2. Mängden skärvsten i provgrop F var överlag ganska hög om man jämnför med andra gropar och lager.

Tabell 33. Vittringsgrad samt förbränningsgrad i olika lager av provgrop F enligt vikt (g).

Vittring/förbränning 0-10 10-20 20-30 Totalt Vittringsgrad B 17,1 20,5 37,6 Eldpåverkade/brända ben 5 1,8 2,28 4,08 6 0,82 0,11 0,93 6A 1,35 1,86 0,56 3,77 6B 2,41 2,41 Totalt 3,15 22,19 23,45 48,79

Tabell 34. Identifierade arter i provgrop F, antal fragment.

0-10 10-20 20-30 Totalt Bränt Bäver 1 1 Fågel 4 1 5 Obestämt 2 9 4 15 Obränt Älg 1 6 7 Totalt 3 14 11 28

Tabell 35. Anatomisk representation för älg i olika lager av provgrop F, antal fragment.

Anatomi Element Älg Totalt 10-12 20-30 Metapod Mc 1 1 Rörben Ossa longa 1 5 6 Totalt 1 6 7

47

Figur 35. Benmängd och anatomisk representation för älg, större däggdjur samt obestämt däggdjur i olika lager av ruta F, obrända ben. Inklusive rörbensfragment.

Figur 36. Frakturmönster i olika lager av provgrop F enligt vikt (g).

Figur 37. Fragmenteringsgrad och frakturmönster i provgrop F enligt vikt (g)

48

Figur 38. Fragmenteringsgrad i olika lager av provgrop F enligt vikt (g). I jämförelsen ingår endast sju fragment.

49

Provgrop G

I provgropen samlades 720,9 gram obrända och 76,5 gram brända ben in, tabell 36-37. De största mängderna obrända ben framkom i lager 20-30 (och 30-40) medan lager 10-30 innehöll de största mängderna brända (och eldpåverkade) ben. I det brända materialet identifierades ben från bäver, skogsmård, älg, mindre däggdjur samt obestämd fågelart. De brända benen av pälsdjur (och mindre däggdjur) fanns spridda i lager 10-50 medan älgen var begränsad till 10-30. Samtliga brända ben av älg är fragment av tänder – möjligen från samma tand. Bedömningen av förbränningsgraden var svår att göra eftersom emaljen är vit även som obränd. I det obrända materialet identifierades endast ben från älg och större däggdjur. Flera kroppsregioner finns representerade men tandfragment och rörbensfragment är vanligast i materialet från gropen, tabell 38. Mest varierad är den anatomiska representationen i lager 20-30 vilket hänger samman med fyndmängden. I likhet med andra provgropar är ryggrad och bröstkorg underrepresenterade. Jämförelsen mellan antal fragment och vikt ger ganska olika resultat p.g.a. två nästan hela fotrotsben (Ct, som tillsammans väger 129,5 g). Dock kan man notera att andelen tåben från älg inte är särskilt vanliga vilket är fallet i groparna belägna närmare boplatsvallen (groparna A, B).

Den anatomiska representationen för brända ben från pälsdjur (och mindre däggdjur samt obestämt däggdjur) visar att flera kroppsregioner finns representerade. Benfragment från ”kroppen” och bålen är välrepresenterade. Mängden rörbensfragment antyder att extremitetsben bör vara förhållandevis välrepresenterade (dessa fragment kommer inte från tåben eller handrot/fotrot). Dock finns det enstaka fragment också från tassarna av bäver som i övrigt är en ovanlig kategori vid Bastuloken.

Benfragmenten i de nedre lagren verkar vara något större men uppvisar ändå en lägre grad av färska frakturer, Figur 41-43. Mängden ben visar inget samband med mängden skärvsten i olika lager av gropen, bilaga 1-2. De största mängderna skärvsten framkom i lager 10-40 medan de obrända benen var koncentrerade till lager 20-30 cm.

Tabell 36. Vittringsgrad samt förbränningsgrad i olika lager av provgrop G enligt vikt (g).

Vittring/förbränning 0-10 10-20 20-30 30-40 40-50 Totalt Obrända fragment Vittringsgrad B 0,3 565,2 81,5 647 Eldpåverkade fragment 1 1,58 1,42 2,6 5,6 2 2,33 2,33 4 0,81 0,81 5 18,14 12,27 9,31 6,71 46,43 Vitbrända fragment 6 4,42 9,48 1,5 1 16,4 6A 5,94 2,04 2,55 10,53 Totalt 0,3 22,56 597,61 95,77 12,86 729,1

50

Tabell 37. Identifierade arter i provgrop G, antal fragment.

0-10 10-20 20-30 30-40 40-50 Totalt Bränt Älg 1 11 12 Skogsmård 1 1 Bäver 3 5 2 2 12 Fågel 2 4 1 7 Mindre däggdjur 5 3 8 Obestämt 27 88 87 70 272 Obränt Älg 1 68 4 73 Större däggdjur 3 6 5 14 Obestämt 5 13 7 25 Totalt 1 31 182 121 89 424

Tabell 38. Anatomisk representation i provgrop G, obrända ben enligt antal fragment.

Anatomi Element Större däggdjur Älg Totalt Kranium Cranium 2 2 Tand Dentes 14 14 28 Ryggrad V thor 1 1 Bakre extremitet Femur 1 1 Hand/fot Ci 1 1 C1 1 1 Calcaneus 1 1 Ct 2 2 T2+3 1 1 Carpi/tarsi 1 1 Metapod McII-V 3 3 Tåben Ph1 2 2 Ph2 5 5 Ph3 2 2 Rörben Ossa longa 32 32 Obestämt Obestämt 3 3 Ossa plana 1 1 Totalt 14 73 87

51

Tabell 39. Anatomisk representation i olika lager av provgrop G för älg och större däggdjur, obrända ben enligt antal fragment.

Anatomi Element 0-10 20-30 30-40 40-50 Totalt Kranium Cranium 2 2 Tand Dentes 17 6 5 28 Ryggrad V thor 1 1 Bakre extremitet Femur 1 1 Hand/fot Ci 1 1 C1 1 1 Calc 1 1 Ct 2 2 T2+3 1 1 Carpi/tarsi 1 1 Metapod McII-V 3 3 Tåben Ph1 2 2 Ph2 5 5 Ph3 2 2 Rörben Ossa longa 1 27 4 32 Obestämt Obestämt 3 3 Ossa plana 1 1 Totalt 1 71 10 5 87

Tabell 40. Anatomisk representation för bäver, skogsmård, mindre däggdjur samt obestämt däggdjur i olika lager av grop G. Brända ben enligt antal fragment. Samtliga obestämda fragment är räknade.

Anatomi 10-20 20-30 30-40 40-50 Totalt Bäver Ryggrad 1 1 2 4

Bröstkorg 1 2 3 Hand/fot 1 1 2 Tåben 2 2 Rörben 1 1

Skogsmård Främre extremitet 1 1 Mindre däggdjur Ryggrad 1 1

Bröstkorg 1 1 Främre extremitet 1 1 Rörben 4 1 5

Obestämt Kranium 2 1 1 6 10

Ryggrad 1 1 Bröstkorg 2 2 Rörben 22 68 79 61 230 Obestämt 1 19 7 2 29

Totalt 30 93 94 76 293

52

Figur 39. Benmängd och anatomisk representation för älg (+större däggdjur) i olika lager av ruta G, obrända ben. Dominansen för hand/fot påverkas av att det finns två nästan hela fotrotsben som tillsammans vägen 129,5 g. Jämför figuren med data i tabell 39.

Figur 40. Benmängd och anatomisk representation för älg, större däggdjur samt obestämt däggdjur i olika lager av ruta G, obrända ben. Inklusive rörbensfragment.

53

Figur 41. Frakturmönster i olika lager av provgrop G enligt vikt (g).

Figur 42. Fragmenteringsgrad i olika lager av provgrop G enligt vikt (g).

Figur 43. Fragmenteringsgrad och frakturmönster i provgrop G enligt vikt (g).

54

Provgrop H

I gropen insamlades 427,9 gram obrända ben och 26,82 gram brända ben. Provgrop H är belägen utanför det område där de största mängderna ben deponerats.

Ben påträffades ner till lager 20-30 med de största mängderna i lager 10-20. Älg och större däggdjur är vanligast både i det obrända och brända materialet. Fragment från tänder och rörben är vanligast medan några fragment kommer från foten och metapoder (i bakre extremiteten) samt tåben. I det brända materialet identifierades förutom ben från större däggdjur (älg) också ben från bäver, litet däggdjur och fågel. Från bäver identifierades ett fragment av bakre extremiteten (tibia) och av fågel ett fragment från skuldergördeln (coracoideum). Fragmenten kommer i likhet med andra gropar från ”kroppen” av djuren.

Graden av fragmentering var relativ lika i de olika lagren även om det fanns flera större fragment i lager 10-20 än lager 20-30, figur 44-46. Alla frakturer förutom på ett fragment var torra (grad 6) vilket indikerar en nedbrytning efter deponeringen. Mängden ben i olika lager av gropen är i viss mån relaterad till mängden skärvsten. I lager 10-20 framkom den största mängden ben och skärvsten, bilaga 1-2. Mängden skärvsten minskade markant på djupare nivåre.

Tabell 41. Vittringsgrad samt förbränningsgrad i olika lager av provgrop H enligt vikt (g).

Vittring/förbränning 0-10 10-20 20-30 Totalt Obrända fragment Vittringsgrad B 312,3 115,6 427,9 Eldpåverkade fragment 2 1,04 0,3 2,46 3,8 3 1,27 1,27 4 0,3 0,3 5 0,96 7,7 0,34 9,0 Vitbrända fragment 6 1,05 4,15 1,81 7,01 6A 1,59 2,86 0,8 5,25 6B 0,19 0,19 Totalt 5,91 327,5 121,31 454,72

Tabell 42. Identifierade arter i provgrop H, antal fragment.

0-10 10-20 20-30 Totalt Bränt Större däggdjur 7 5 6 18 Bäver 1 1 Litet däggdjur 1 1 Fågel 1 1 Obestämt 15 51 14 80 Obränt Älg 28 19 47 Obestämt 4 4 Totalt 22 90 40 152

55

Tabell 43. Anatomisk representation i provgrop H, brända och obrända ben enligt antal fragment.

Anatomi Älg Större däggdjur

Bäver Litet däggdjur

Fågel Obestämt Totalt

Bränt Kranium 1 1 Tand 15 15 Skuldergördel 1 1 Bakre extremitet 1 1 Tåben 1 1 Rörben 1 1 80 82

Obränt Tand 21 21

Hand/fot 2 2 Metapod 2 2 Tåben 1 1 Rörben 21 21

Totalt 47 18 1 1 1 80 148

Tabell 44. Anatomisk representation för älg och större däggdjur i olika lager av provgrop H, obrända ben enligt antal fragment.

Anatomi Element 10-20 20-30 Totalt Tand Dentes 8 13 21 Hand/fot Talus 2 2 Metapod Mt 2 2 Tåben Ph2 1 1 Rörben Ossa longa 15 6 21 Totalt 28 19 47

Figur 44. Frakturmönster i olika lager av provgrop H enligt vikt (g).

56

Figur 45. Fragmenteringsgrad i olika lager av provgrop H enligt antal fragment.

Figur 46. Fragmenteringsgrad och frakturmönster i provgrop H enligt antal fragment.

57

Sammanfattning och slutsatser

Jakt och hantering av jaktbyten

Benmaterialet från Bastuloken belyser aktiviteterna vid lokalen ur flera perspektiv. Det är uppenbart att älgen varit det viktigaste jaktbytet för människorna vid lokalen även om man även har hanterat byten efter pälsdjur, fågel och fisk. Totalt sett motsvarar artsammansättningen tämligen väl den som konstaterats vid andra stenålderslokaler (Ekman och Iregren 1983).

Hanteringen av älg verkar vara mycket medveten – och intensiv. Valda delar av älgarna har förts till Bastuloken där man sedan – av allt att döma – har utnyttjat köttet och benmärgen i främst extremite-terna av älgarna. Den anatomiska representationen för de mindre däggdjuren visar att det främst är delar av bålen eller kropparna som finns i materialet. Detsamma gäller fågel. För pälsdjuren är dessa delar inte de som följer med pälsarna när ett djur flås av. Snarast är det de köttrika delarna av päls-djuren som finns vid Bastuloken. Den anatomiska representationen antyder att utvalda delar av jakt-bytena finns vid Bastuloken vilket ger anledning att tro att det finns en kontakt – eller kommunikation – till andra lokaler av annan karaktär. Det finns anledning att tro att aktiviteterna vid Bastuloken förändrats över tid och att pälsdjurens betydelse ökat i de yngre skedena. Artrepresentationen verkar förändras över tid – och också sättet att hantera djurkropparna – så som bäverbenen antyder i grop B.

Det är av intresse att vissa delar av älgarna verkar saknas vid Bastuloken. Mönster är lika i samtliga provgropar. Benfragment från ryggraden och bröstkorgen av älgarna är ovanliga vid Bastuloken och möjligen har dessa delar inte förts till platsen. Kranier har i viss mån transporterats till Bastuloken men troligen inte i samma utsträckning som extremiteterna. Mängden tandfragment är hög i de flesta gropar men i flera fall verkar fragmenten komma från ett fåtal tänder – sittande i käkdelar. Delar av horn är dock ovanliga i materialet och det finns endast enstaka fragment i några av groparna (A, B och E). Ett större kraniefragment som tillvaratogs i grop E visar att hornet på detta djur hade fejats vilket indikerar att älgen nedlagts under senvintern eller tidig vår, figur 47. Vintersäsongen bör ha varit den mest fördelaktiga säsongen också för jakten på pälsdjur (då pälsen oftast är i bästa skick). I så fall skulle man ha sökt upp bävern i sina bon där den tillbringar vintern. Tjäder bör också ha kunnat jagas under vinter – även om fågeljakten kan ha bedrivits också under andra tider av året. Detsamma gäller för fisket. I materialet från provropen som undersöktes 2005 identifierades ben av mört. Det bästa fisket på karpfiskar är under sommarhalvåret. De starkaste indikationerna talar dock för att aktiviteterna vid Bastuloken skulle ha varit mest livliga under vinterhalvåret.

Figur 47. Kraniefragment från en älgtjur som relativt nyligen bör ha fejat hornen tillvarataget i provgrop E. I kraniebiten fanns rödockra.

58

Bevaringen har påverkat möjligheterna att studera spår på benen som t.ex. slaktspår efter stenredskap. Den höga vittringsgraden på benfragmentens yta har lett till svårigheter att identifiera dessa spår. Undersökningen av frakturmönstret har också påverkats av den relativt höga fragmenteringen efter deponeringen. De flesta benfragment som är mindre än 2 cm uppvisar endast spår efter torra frakturer vilket indikerar att benen har fragmenterats när de redan varit deponerade i marken en tid. Fraktur-mönstret har trots detta gett en konkret inblick i hanteringen av älgkropparna och analysen av frakturerna vittnar om en intensiv märgspaltning där t.o.m. tåbenen verkar vara spaltade. Vid deponeringen var troligen många (rörbens)fragment större än vad som kan observeras idag och de bör i ännu högre grad än vad som nu är möjligt att urskilja ha uppvisat färska frakturer.

Figur 48. På bilden till vänster rörbensfragment med färska frakturer och på tre fragment syns även s.k. ”point of impact”, d.v.s. träffpunkten för slaget mot benet (vit pil). Bilden till höger visar läget för en träffpunkt, strax ovanför den distala leden på ett mellanfotsben (från en modern individ).

På flera rörbenfragment finns spår som vittnar om en medveten spaltning – troligen för att utvinna märgen ur benen. På flera fragment kan man urskilja det område (point of impact, ung. träffpunkt) där stenredskapen(?) träffat benet då man velat krossa det, figur 48-52. På några fragment kan man se att slagen träffat benet, bl.a. flera mellanhands-/mellanfotsbenben och ett lårben, en bit ”ovanför” eller ”nedanför” ledändan av benen, d.v.s. det ställe där märghålan ”börjar”. Ledändorna är svåra att krossa och de innehåller oftast benbalkar och en tätare struktur än rörbensskaftet. På ett lårbensfragment syns två träffpunkter på motstående sidor av rörbenet vilket indikerar att man använt ett städ. Troligen har benet lagts på en sten och sedan har man slagit till benet (detta liknar ett bipolärt sätt att slå till sten). Det är inte bara de stora rörbenen av älgarna som uppvisar spår av färska frakturer. Dylika spår finns även på det första och andra tåbenet (Ph1 och Ph2), figur 51-53. Liknande spår av spaltning har tidigare noterats av Ekman och Iregren (1983) på några andra lokaler med bevarade obrända älgben. Det första och andra tåbenet har en liten märghåla medan det tredje tåbenet är kompakt och saknar en håla. De flesta första tåben (Ph1) har frakturer som följer benets längdriktning medan de flesta andra tåben (Ph2) snarast verkar ha huggits av i sidled, figur 51. För tåbenen verkar det använda redskapet oftare ha haft en vass egg medan de större rörbenen oftare verkar ha krossats med ”trubbiga” redskap – och åtminstone i något fall liggande på ett hårt underlag. Spaltningen av ben vid Bastuloken har uppenbarligen varit mycket intensiv och tillvaratagningen av märg ur de små tåbenen måste i så fall ses ur ett sådant perspektiv – och möjligen kopplas till en ”hård” vintersäsong.

59

Figur 49. Rörbensfragment från mellanfotsben som uppvisar spår av färska frakturer. Fragmenten kommer från ben från fullvuxna älgar.

Figur 50. På bilden till vänster syns läget för ett fragment som uppvisar två träffpunkter på motstående sida av benet från ett lårben av en modern individ. På det moderna lårbenet är knäleden till vänster och lårbenskulan till höger. På den högra bilden en detalj av benfragmentet från Bastuloken. Man har troligen lagt lårbenet på ett ”städ” när man krossat det.

Figur 51. De första och andra tåbenen vid lokalen uppvisar ofta spår av färska frakturer medan det tredje tåbenet är intakt (det har ingen märghåla). På den vänstra bilden tåben 1-3 av älg från Bastuloken. Underst tåben 1-3 av en modern individ. På den högra bilden tåbenen lagda i korrekt anatomisk position. Till vänster på bilden ben från en modern individ.

60

Figur 52. Tåben 1-3 av älg från Bastuloken. De vita pilarna visar den vanligaste riktningen för frakturerna, d.v.s. det håll från vilket slagen riktats. De första tåbenen är oftast kluvna i längdriktningen medan det andra tåbenet snarare är kluvet från insidan – mot utsidan.

Figur 53. Frakturmönster för det första och andra tåbenet av älg enligt antal fragment.

Direkta indikationer på jaktsäsong förutom det ovan beskrivna kraniefragmentet med avhuggna horn i provgrop E finns inte för älg men andra indirekta observationer är värda att lyfta fram. Man kan notera att mjölktänder (så gott som) saknas i materialet. Endast något fragment kan komma från mjölktänder men detta tillåter ändå inte en närmare åldersbedömning – som i sin tur kunde ge ledtrådar om jaktsäsong.

Bedömningen av ålder för de nedlagda älgarna har varit svår p.g.a. den höga fragmenteringen och vittringsgraden men den största delen av benen verkar komma från vuxna älgar. I materialet finns inte ben som kommer från subadulta individer, d.v.s. älgar som inte uppnått full kroppsstorlek. Älgar

61

uppnår full kroppsstorlek vid c.5 års ålder (Habermehl 1985: 63) – men enskilda benelement kan uppvisa en fullvuxen storlek betydligt tidigare än detta. Ben från unga individer saknas dock inte helt i materialet från Bastuloken – även om de till kroppsstorlek bör betraktas som fullvuxna. Tåbenens ledsammanväxning visar att 6 av 106 identifierade första tåbenen (Ph 1) bör komma från individer som var yngre än c.1 års ålder. Den proximala ledändan växer samman med tåbenets ”skaft” vid c. ett års ålder (Iregren 1975) så någon älg bör ha nedlagts innan djuren uppnått denna ålder. De 6 tåbenen med lösa ledändor är dock i fullvuxen storlek så det är troligen att djuren är äldre än sitt första sommarhalvår. Man bör beakta att samtliga ofusionerade tåben skulle kunna komma från samma individ eftersom både ledändor och ”skaft” är inkluderade i jämförelsen. Samtliga element kommer från provgrop B – men från olika lager mellan 10-60 cm. Stratigrafiskt verkar det mera sannolikt att elementen inte kommer från samma individ.

Storleken på benen indikerar att älgarna som jagades vid Bastuloken var storvuxna. En detaljerad storleksjämförelse är svår att göra men man kan notera att Bastulokens älgar är större än de moderna referensälgar (av hona och hane) som finns vid OFL, Figur 54-55. Det finns en viss skillnad i storlek mellan de övre och de undre lagren av stratigrafin där det (relativt) finns flera ben från små individer i de äldre lagren. Detta kan indikera en förändring i jaktmönstret på älgarna men jämförelsen försvåras av det begränsade antalet element.

Tabell 45. Graden av epifyssammanväxning i första (Ph1) och andra (Ph2) tåbenets proximala led. De ofusionerade benen d.v.s. de ben där ledändan ännu inte har vuxit fast i rörbensskaftet, kommer från älgar som är i sitt första levnadsår (Iregren 1975; Habermehl 1985) medan de som är fusionerade, d.v.s. sammanväxta kommer från djur som är äldre än ett år.

Element Ofusionerad Fusionerad Totalt Ph1 2 46 48 Ph2 4 54 58 Totalt 6 100 106

Figur 54. I den vänstra bilden en storleksjämförelse av det tredje tåbenet från älg från Bastuloken (ovan) och en modern individ (nedan). Till höger en jämförelse av språngbenet (talus) från älg från Bastuloken (till höger) och en modern individ (till vänster). Älgarna från Bastuloken verkar vara storvuxna.

62

Figur 55. Storleksspridning för det första tåbenet från älg, den proximala höjden (mm), till vänster. Till höger en jämförelse av proximal bredd och proximal höjd för det första tåbenet från Bastuloken och två moderna individer. Det finns en viss storleksskillnad mellan de övre och de yngre lagren.

Deponeringsmönster

Mängden ben varierar stort i de olika provgroparna. Benmängden varierar också stort mellan olika lager av provgroparna. Mest ben tillvaratogs i provgroparna belägna i omedelbar anslutning till boplatsvallen. I detta område var också mängden skörbränd sten störst, bilaga 1-2. Deponeringen av kraniefragmentet med rödockra i provgrop E är spännande eftersom man påträffade spår av rödockra ”i” det (Larsson 2010A). Även om andra liknande observationer saknas, ger fyndet en fingervisning om att deponeringen vid platsen inte enbart kan betraktas som avfallshantering. Kulturlagret döljer uppenbarligen deponeringar – eller nedläggningar – med en viktig innebörd men det är svårt att belysa denna fråga ytterligare enbart utgående från benfynden.

Obrända ben tillvaratogs i sex provgropar och man kan urskilja två olika typer av mönster i deponeringen. I provgrop F, G och H låg benen mera ytligt (0-20 cm) medan grop A, B och E uppvisade de största mängderna obrända ben på djupare nivåer (30-60 cm), figur 56. Skillnaderna återspeglar kulturlagrets tjocklek där vallens lager byggts upp. De största mängderna brända ben tillvaratogs ytligt i stratigrafin (0-30 cm) även om det i några gropar fanns brända ben ner till djupare liggande lager, figur 57. Om deponeringsmönstret jämförs med mängden skärvsten kan man se ett visst samband mellan en hög andel skärvsten och en hög mängd obrända ben, figur 58 (och 55). Deponeringen av skärvsten ser ut att följa tre olika mönster där provgrop A och B karaktäriseras av en jämn spridning genom stora delar av stratigrafin. Provgrop C, E och G har ett liknande mönster men skärvsten påträffades inte riktigt lika djupt i stratigrafin. I den tredje kategorin provgropar (D, F och H) tillvaratogs de största mängderna skärvsten relativt ytligt, på nivåer 0-30 cm.

63

Mängden skärvsten är inte direkt kopplad till en hög andel obrända ben. I groparna A och B tillvaratog man i de övre lagren stora mängder skärvsten men inte särskilt mycket obrända ben. Deponeringen av skärvsten följer således ett annat mönster än de obrända benen. I stället deponeras skärvstenen i högre grad tillsammans med brända ben.

Figur 56. Spridningen av obrända ben i olika lager av provgroparna enligt vikt. Kumulativ fördelning.

Figur 57. Spridningen av brända ben i olika lager av provgroparna enligt vikt. Kumulativ fördelning.

64

Figur 58. Spridningen av skärvsten i olika lager av provgroparna enligt volym (l). Kumulativ fördelning. Data är tana ur Larsson 2009 och 2010B.

Referenser

Ekman, J. och Iregren, E. 1983. Archaeo-Zoological Investigations in Northern Sweden. Early Norrland 8. Stockholm. Habermehl, 1985. Altersbestimmung bei Wild- und Pelztieren. Möglichkeiten und Metoden. Ein prektischer Leitfaden für Jäger, Biologen und Tierärzte. 2. Vollständig neuarbeitete Auflage. Verlag Paul Parey. Hamburg und Berlin. Larsson, T.B. 2009. Arkeologisk delundersökning av boplatsvall, Raä 183, Ramsele sn, Västernorrlands län, 2009. UMARK 52. Institutionen för Idé- och samhällsstruktur. Umeå Universitet.

Larsson, T.B. 2010A. Människan och älgen vid Bastuloken. En delundersökt boplatsvall från neolitikum i Västernorrland. Arkeologi i Norr 12:1-16.

Larsson, T.B. 2010B. Arkeologisk delundersökning av boplatsvall, Raä 183, Ramsele sn, Västernorrlands län, 2010. UMARK 58. Institutionen för Idé- och samhällsstruktur. Umeå Universitet.

Outram, A. 2001. A New Approach to Identifying Bone MArrow and Grease Exploitation: Why the "Indeterminate" fragments should not be Ignored. Journal of Archaeological Science 28: 401-410

Stiner, M. C., Kuhn, S. L., Weiner, S. and Bar-Yosef, O. 1995. Differential Burning, Recrystallization, and Fragmentation of Archaeological Bone. Journal of Archaeological Science 22: 223–237

Zeiler, J., T. 1988. Age Determination Based on Epiphyseal Fusion in Post-cranial Bones and Tooth Wear in Otters (Lutra lutra). Journal of Archaeological Science 15: 555-561

65

BILAGA 1.

Mängden skärvsten (liter) i olika lager av provgroparna A-H.

A B C D E F G H 0-10 7 28 10 2 12 2 8 10 10-20 14 14 7 8 20 17 12 19 20-30 13 9 7 1 22 15 10 5 30-40 10 10 9 9 15 4 40-50 16 22 6 11 7 50-60 9 19 4 5 2 60-70 5 8 1 2 70-80 <2 <2 Totalt 76 112 44 11 81 34 54 38

Data är hämtade ur Larsson 2009 och 2010B.

66

BILAGA 2.

Kumulativ fyndspridning av obrända och brända ben enligt vikt samt skärvsten enligt volym (liter) i provgroparna A-H.

67

BILAGA 2, forts.

Kumulativ fyndspridning av obrända och brända ben enligt vikt samt skärvsten enligt volym (liter) i provgroparna A-H.

---------------