Plötsligt knackar det på dörren av Etgar Keret

Etgar Keret

Plötsligt knackar det på dörren

Översättning Kristian Wikström

Brombergs

På annat förlag

Åtta procent av ingenting, 2008, Bastion förlagGoda intentioner, 2009, Bastion förlag

Originalets titel Pitom Defikah Ba-deletSvensk översättning från engelskan Suddenly a Knock on the Door

i översättning av Miriam Schlesinger, Sondra Silverston och Nathan Englander

Copyright © by Etgar KeretPublished by arrangement with

The Institute for Translation of Hebrew Literature

Den svenska utgåvan:Copyright © Brombergs Bokförlag AB 2014

Omslagsadaption Casia BrombergSatt hos RPform, Köping

Tryckt hos Scandbook, Falun 2014ISBN 9789-91-7337-524-5

www.brombergs.se

Innehåll

Plötsligt knackar det på dörren 11

Lögnland 21

Cheesus Christ 35

Simyon 43

Blunda 53

Hälsostart 59

Teamwork 69

Pudding 79

I själva verket har jag haft helt fenomenala stånd på sistone 85

Blixtlås 103

Den väluppfostrade pojken 109

Mystique 115

Kreativt skrivande 121

Snor 131

Gökens fjädrar 137

Välj en färg! 149

Gul och blå 157

Vad är det vi har i våra fickor? 169

Dålig karma 175

Ari 189

Tik 197

Novellen, segrande 203

Novellen, segrande II 209

En ordentlig omgång 211

Vad från denna guldfisk skulle du önska dig? 223

Inte helt ensam 233

Ett steg bakom 239

Stor blå buss 249

Hemorrojd 259

September hela året 263

Joseph 269

Måltid för sörjande 275

Mer liv 283

Parallella universum 293

Uppgradering 299

Guava 307

Överraskningsparty 313

Vilket djur är du? 343


13

”Berätta en historia för mig!” kommenderar den skäggige mannen från sin plats i min vardagsrumssoffa. Situa-

tionen, det måste jag säga, är allt annat än trevlig. Jag är inte någon som berättar historier – jag skriver historier, och inte ens det är något jag gör på befallning. Förra gången jag blev ombedd att berätta något var för ett år sedan. Då var det min son som ville höra en saga och jag hittade på något om en älva och en iller, tror jag – jag minns inte ens vad – och inom två minuter hade min son i varje fall somnat. Fast den gången var det annorlunda. Fundamentalt annorlunda. Min son har trots allt inte skägg, och inte heller någon pistol. Min son bad snällt om en saga, medan den här mannen försöker råna mig.

Jag försöker förklara för honom att han, att vi båda två, har allt att vinna på att han slutar vifta med sin pistol. Det är svårt att tänka ut en historia med en pistolpipa riktad mot huvudet. Men han vägrar lyssna. ”I det här landet”, säger han, ”måste man ta det man vill ha med våld.” Han har just kommit hit från Sverige och vet vad han pratar om.


14

Hade vi varit i Sverige hade det självklart varit annorlunda. Vill man ha något där borta behöver man bara be om det – och i de flesta fall får man det man vill ha, utan några som helst problem. Men i vårt dammiga och stinkande Mellanöstern fungerar det inte så. Eller rättare sagt, här fungerar det inte alls. Det insåg den här killen efter en vecka. Se bara på palestinierna som vänligt frågade efter en egen stat. Hur gick det för dem? I helvete att de fick någon stat. Så de började spränga småbarn och bussar i luften tills folk började lyssna. Och bosättarna? Var det någon som lyssnade på bosättarna när de ville ha en dialog? Självklart inte. Så de tog också till handgripligheter och började hälla kokande olja på gränsvakterna och plötsligt hade de en publik. Kort sagt, våld och råstyrka är vad som betyder något här i landet. Och det spelar ingen roll om vi pratar om pengar, politik eller parkeringsplatser. Våld är det enda språk vi förstår.

Sverige, landet som den skäggige gjort sin alija ifrån, är ett progressivt ställe med topplaceringar inom alla möjliga om- råden. Sverige är inte bara ABBA, Ikea och Nobelpriset, utan en hel värld i sig. Och vad svenskarna än har, så kan man utgå ifrån att de fått det med fredliga medel. Hade vi befunnit oss i Sverige nu och den här skäggige typen hade sparkat in dörren hos sångerskan i Ace of Base i stället, så hade hon antagligen bara bjudit in honom, satt på lite te och dragit fram gitarren från under sängen och spelat lite för honom. Hela tiden med ett leende på läpparna. Men här? Jag menar, om den här killen inte hade viftat med en pistol, hade jag givetvis kastat ut honom för länge sen. ”Lyssna på mig


15

nu”, säger jag så lugnt jag kan. ”Lyssna själv”, mullrar han och osäkrar pistolen. ”Berätta en historia för mig. Nu. Eller så sätter jag en kula mellan ögonen på dig.” Jag inser att han menar allvar och att mina valmöjligheter är obefintliga. ”Två män sitter i ett rum”, börjar jag. ”Plötsligt knackar det på dörren.” Den skäggige mannen stelnar till när jag säger det där sista, och för ett ögonblick tror jag att det kanske är något fel på min historia. Men det är inte den. Han lyssnar efter ett annat ljud. Det är någon som knackar på dörren. ”Öppna”, befaller han, ”och försök inga tricks nu! Kör iväg vem det än är – och gör det snabbt om du inte vill att det här ska sluta illa.”

Den unge mannen utanför dörren håller på med en under- sökning. Han vill ställa några frågor om den höga luftfuktig- heten och om hur det påverkar mitt allmäntillstånd. Korta frågor. Jag säger att jag inte vill vara med i någon under-sökning, men han tränger sig förbi mig ändå och kliver in i hallen. ”Vem är det där?” frågar han och pekar på den skäggige mannen. ”Det är min brorson från Sverige”, ljuger jag. ”Hans far gick nyligen bort, i en lavinolycka, och han har kommit hit för att begrava honom. Vi höll just på att gå igenom testamentet, så det vore snällt om du kunde visa oss lite respekt och gå.” ”Kom igen nu, mannen”, säger undersökningskillen och ger mig en klapp på axeln. ”Det är bara några frågor. Jag skulle behöva dra in lite pengar. Och de betalar mig per intervju.” När han har sagt det tar han sin plastpärm med sig och sätter sig bredvid svensken i soffan. Själv står jag fortfarande upp. ”Jag vill att du går”,


16

säger jag och försöker låta myndig. ”Du kom som sagt lite olägligt.” ”Olägligt?” säger undersökningskillen och drar fram en stor revolver som han har i sin plastpärm. ”Jag kom olägligt? Men inte den här killen alltså? Är det för att jag är mörkare? Är jag inte fin nog för dig eller vad är problemet? För svenskar har du all tid i världen. Men för en marockan, för en krigsveteran som fick mjälten bortskjuten i Libanon kan du inte undvara en minut ens?” Jag svarar att det där självklart inte har med saken att göra, utan att han faktiskt råkade kliva rakt in i en känslig diskussion. Men marockanen lyfter revolvern till sina läppar och tecknar åt mig att vara tyst. ”Vamos”, säger han. ”Inga ursäkter. Sätt dig ner och berätta.” ”Vad är det jag ska berätta”, frågar jag. San- ningen är att jag nu onekligen är ganska nervös. Svensken är ju också beväpnad och sådana här situationer kan lätt spåra ur. Öst är öst, väst är väst och allt det där. Skillnader i menta- litet. Eller så kanske svensken får ett utbrott bara för att han vill ha hela historien för sig själv. ”Kom igen nu”, säger marockanen. ”Jag har kort stubin. Berätta en historia och låt det gå undan.” ”Du hörde vad grabben sa”, säger svensken och drar också fram sin pistol. Jag harklar mig. ”Tre män sitter i ett rum”, börjar jag, men blir genast av- bruten. ”Ingen knackning på dörren den här gången”, säger svensken. Marockanen som rimligen inte ens kan ha fattat den kommentaren håller ändå med. ”Fortsätt”, säger han. ”Ingen knackning på dörren. Hitta på nåt annat. Nåt nytt.”

Efter en kort paus och ett djupt andetag, medan båda två stirrar på mig, frågar jag mig själv varför sådana här saker


17

jämt händer mig, men aldrig författare som Amos Oz eller David Grossman. Plötsligt knackar det på dörren igen. Män- nen som sitter i soffan blänger hotfullt på mig. Jag rycker på axlarna. Den här gången hade jag ju inte ens nämnt nå- got om någon dörrknackning. ”Få iväg honom, vem det nu är”, väser marockanen. Jag öppnar dörren och kikar ut genom springan. Det är ett pizzabud. ”Är det du som är Ke- ret?” frågar han. ”Ja”, säger jag, ”men jag har inte beställt någon pizza.” ”Jaså?” säger han och pressar sig in genom dörrspringan, ”det står i alla fall Keret här. Keret, Zamen- hoff Street 14.” Han pekar på en lapp som sitter på pizzakartongen. ”Jaha”, säger jag, ”men jag har inte beställt någon pizza”. ”Det är en familjepizza”, säger han. ”Halva ananas, halva anjovis. Förbetald med kontokort. Ge mig bara min dricks, så kan jag åka vidare.” ”Har du också kommit för att få höra en historia?” frågar svensken. ”En historia?” sä- ger pizzakillen och försöker spela dum. Det är uppenbart att han bara bluffar. ”Fram med den”, flinar marockanen, ”fram med pistolen.” ”Jag har ingen pistol”, säger pizzakillen och drar fram en jättelik förskärare ur pizzakartongen, ”men jag svär på att göra småstrimlor av den här killen om han inte hostar upp en historia snart.”

Så sitter de här, alla tre, i min vardagsrumssoffa. Svensken till höger, sen pizzakillen och så marockanen. ”Jag kan inte göra det på det här sättet”, säger jag. ”Det är omöjligt att tänka ut en historia när ni sitter i soffan med era vapen och allt. Ni får gå ett varv runt kvarteret och när ni kommer tillbaka lovar jag ha något klart.” ”Fanskapet tänker ringa


18

snuten”, säger marockanen till svensken. ”Vad tror han om oss egentligen? Att vi är kompletta idioter?” ”Kan du inte bara dra en historia nu så går vi sen”, ber pizzakillen. ”Var inte så förbannat anal. Det är tufft nu ska du veta. Arbetslös- het, självmordsbombningar, iranierna. Varför tror du annars att tre laglydiga typer som vi gör en sån här sak? Vi längtar efter nåt. Nåt annat. Vi är desperata, mannen. Desperata.”

Jag harklar mig och börjar om. ”Fyra män sitter i ett rum. Det är varmt. De är uttråkade. Luftkonditioneringen är tra-sig och en av männen vill att någon av dem ska berätta en historia. De andra männen stämmer in och …” ”Det där är ingen historia”, protesterar marockanen. ”Det är en ögon-vittnesskildring. Det är ju exakt vad som har hänt här idag! Det är ju precis den där skiten vi vill fly ifrån. Kom inte och dumpa nån jävla realism på oss nu också. Du måste anstränga dig lite, mannen. Skapa, hitta på. Använd din fan-tasi …”

Jag nickar och börjar om igen. En man sitter i ett rum. Han är ensam. Han är författare. Han vill skriva en berättelse. Det var länge sedan han skrev något och han saknar känslan av att skapa något nytt av något gammalt. Just det. Något nytt av något gammalt, inte något nytt av ingenting. Att hit-ta på en berättelse ur tomma intet kan vem som helst göra. Men att skapa innebär att man plötsligt ser något nytt i allt det gamla och slitna och att historien man skriver ner i själva verket har funnits där hela tiden, men att det är först nu man har upptäckt den, som en del av en ny erfarenhet, nå-


19

got som man aldrig tidigare insett. Mannen bestämmer sig för att skriva något om den mänskliga existensens villkor. Inte något om den politiska eller sociala situationen i lan-det, utan om människans situation, hennes villkor. Vad det egentligen innebär att vara människa, så som han upplever det i just det ögonblicket. Men det är helt tomt. Ingen historia kommer till honom, för den mänskliga existensen så som han upplever den i just det ögonblicket är inte värd en berättelse och han är nära att ge upp, när det plötsligt … ”Jag varnade dig”, bryter svensken in, ”ingen knackning på dörren den här gången.” ”Men jag måste”, säger jag. ”Om det inte knackar på dörren blir det ingen historia.” ”Låt honom”, säger pizzakillen efter en stund. ”Vi måste ge killen lite spelrum. Vill han att det knackar på dörren? Bra. Låt det knacka på dörren, bara vi får vår historia nån gång.”

Lögnland

23

Robbie var sju år när han hittade på sin första lögn. Han hade fått en tillknycklad gammal sedel av sin mamma

för att gå till affären och köpa ett paket långa Silk Cuts. Robbie köpte glass istället. Växelpengarna behöll han och gömde under en stor vit sten på bakgården till deras hyres-hus och när hans mamma frågade vad som hade hänt sa han att en rödhårig jättepojke utan framtänder hade knuffat omkull honom på gatan, slagit honom i ansiktet och stuckit med pengarna. Hans mamma trodde på honom. Och sedan dess har Robbie helt enkelt fortsatt att ljuga. I gymnasiet lurade han i studierektorn att en gammal faster från Beer- sheba hade fått cancer och sen åkte han ner till Eilat och låg och slappade på en badstrand hela veckan. I lumpen, efter en bondpermis, blev samma imaginära moster blind, vilket räddade Robbie från de vanliga bestraffningarna och han fick inte ens kompaniförbud den gången. Och en gång när Robbie kom två timmar för sent till kontoret ljög han ihop en historia om en schäferhund som han sa att han hade hittat illa tilltygad vid vägkanten. I lögnen hade hunden blivit

Lögnland

24

överkörd av en bil och Robbie hade tagit den till en veterinär bara för att få veta att den aldrig skulle kunna gå på sina bakben igen. Det var en detalj som gjorde susen. Men det fanns en massa andra lögner också – lögner som kantade Robbies liv. Lögner utan armar, lögner som var sjuka eller lögner som kunde döda. Lögner som utspelade sig till fots eller bakom en ratt eller som plötsligt började blöda. Robbie hittade på lögnerna i stundens ingivelse och efteråt ägnade han dem aldrig en tanke.

Tills en natt när han hade en konstig dröm. En kort diffus dröm om sin döda mamma. I drömmen satt de på en stråmatta ute på ett stort vitt fält, som varken hade någon början eller något slut, och bredvid dem på denna underliga yta stod en tuggummiautomat. En ålderdomlig modell med glaskupa, myntskåra och ett vred som man vrider runt på och – voilà! – ut i handen rullar en tuggummiboll. I dröm- men sa Robbies mamma att livet efter döden höll på att ta knäcken på henne. Det är inget fel på människorna på det där stället, sa hon, men det finns inga cigaretter. Inga cigg och inget kaffe. Och ingen radio. Ingenting.

”Du måste hjälpa mig, Robbie. Köp tuggummi till mig! Under alla år som jag har närt dig har jag aldrig ens förvän-tat mig få något tillbaka. Men nu är det din tur att ge lilla mamma något hon behöver. Köp tuggummi, Robbie. Helst röda, men blå är också helt okej.” Och i drömmen började Robbie gräva i sina fickor efter småmynt, han kände igenom ficka efter ficka utan att hitta något. ”Jag har inga mynt, mamma”, sa han medan ögonen fylldes av tårar. ”Jag har känt i varenda ficka.”

Lögnland

25

Med tanke på att han aldrig grät i vaket tillstånd kändes det ovant att gråta i drömmen. ”Har du tittat under ste-nen?” frågade hans mamma och slöt handen mjukt om hans. ”Kanske ligger mynten du gömde kvar där?”

Varpå Robbie vaknade. Klockan var fem på morgonen och det var fortfarande mörkt ute. En stund senare satt han likväl bakom ratten på sin bil och körde ut mot området där han hade bott som liten. Det var ingen trafik vid den här tiden och sträckan tog honom inte mer än tjugo minuter. I bostadshusets bottenvåning, där Pliskins specerihandel en gång hade legat, låg en jourlivsbutik nu och bredvid den, i stället för skomakarens lilla verkstad, fanns en mobiltele- fonbutik med reklamaffischer som var så skrikiga att man kunde tro att jordens undergång var nära.

Bortsett från det var huset sig likt. Mer än tjugo år hade gått sedan de flyttade, men det hade inte ens målats om. Och gården såg precis ut som den hade gjort då – med samma sorts växter och ogräs, samma gamla vattenkran och samma rostiga vattenmätare. Och där, i hörnet intill tvättlinorna, låg den stora vita stenen kvar på marken.

Det kändes overkligt att stå där i mörkret, iförd parkas och med en stor plastficklampa i handen. Klockan var halv- sex på lördagsmorgonen. Vad skulle han säga om en granne plötsligt dök upp? Att hans döda mamma hade dykt upp i en dröm och bett om tuggummi? Att han kommit hit för att leta efter mynt till en tuggummiautomat som han hade sett i drömmen?

Konstigt att den vita stenen låg kvar efter alla dessa år. Men å andra sidan, när man tänker efter, brukar inte stenar

Lögnland

26

resa sig upp och vandra iväg. Nu lyfte Robbie på stenen, mycket försiktigt, som om han trodde att det kanske låg en skorpion under den. Men under stenen låg ingen skorpion och ingen orm, och inte heller några mynt. Bara ett hål stort som en grapefrukt, och ut ur hålet strålade ett starkt ljus.

Robbie försökte titta ner i hålet men ljuset var bländande. Han tvekade och la sig sedan ner och körde ner sin arm i hålet – så djupt han kunde, hela vägen ner till armhålan – men han nådde inte botten. Långt därnere kunde han känna kall metall, något som påminde om ett handtag. Det var vredet till en tuggummiautomat – och när han vred på det gav det långsamt efter och till sist hade han nått den där punkten när ett bubbelgum rasslande borde ha lämnat maskinens mystiska inälvor och rullat ut i en förväntansfull liten pojkes utsträckta hand. Det var exakt då allt detta skulle ha skett. Men ingenting hände och så snart han hade släppt vredet dök han upp ”här”.

”Här” var en annan plats, men den var också bekant. Det var platsen han hade drömt om. Det stora vita fältet. Utan väggar, golv, tak eller solsken. Bara ändlös vithet. Och en tuggummiautomat. Av någon anledning dröjde det innan Robbie la märke till pojken som stod bredvid automaten – och just som han skulle till att säga något till honom eller åt-minstone le, sparkade pojken till Robbie på smalbenet. Sten-hårt. Så hårt att Robbie kvidande sjönk ner på marken. Nu när han stod på knä var han och pojken lika långa. Robbie såg pojken i ögonen och trots att de aldrig hade träffats var det något hos honom som kändes bekant. ”Vem är du?” frå-gade han. ”Jag?” sa den rödhårige pojken och log ett elakt

Lögnland

27

leende så att Robbie kunde se gluggen han hade i stället för framtänder. ”Jag är din första lögn.”

När Robbie mödosamt hade kommit på fötter igen var pojken redan borta, men benet värkte så in i helvete. Han vände sig mot tuggummiautomaten. Bland tuggummiku-lorna låg genomskinliga plastkulor fyllda med små plastlek-saker. Robbie började på nytt rota igenom sina fickor efter mynt, men kom plötsligt ihåg att pojken med det röda håret, innan han sprang sin väg, hade tagit hans plånbok.

Haltande gick Robbie ut över det vita fältet, utan att gå i någon särskild riktning. På det stora fältet fanns inget han kunde ta sikte på, bortsett från tuggummiautomaten. Det enda han kunde göra var att försöka ta sig bort från den – och då och då medan han gick vände han sig om för att se att den verkligen blev mindre och mindre.

Vid ett tillfälle, när Robbie vände sig om, fick han se en schäferhund och en mager, armlös och enögd gammal gub-be. Hunden kände han igen – det var den överkörda schä-fern från hans lögn – som nu kravlade sig fram med hjälp av frambenen, och flämtande av ansträngning och upphetsning började slicka hans händer, medan den såg på honom med uppmärksamma glittrande ögon. Gubben hade Robbie ald-rig sett förut.

”Jag heter Robbie”, sa han.”Jag heter Igor”, sa den gamle och gav honom en klapp

på axeln med en av sina järnkrokar han hade till händer. ”Har vi setts förut?” frågade Robbie efter några sekun-

ders besvärad tystnad.”Nej”, sa Igor och fiskade upp hundkopplet med sin ena

Lögnland

28

krok. ”Jag är bara här på grund av honom. Han fick vittring på dig på långt håll och blev till sig. Det var han som ville komma hit.”

”Så mellan dig och mig, finns alltså ingen … koppling?” frågade Robbie och kände sig av någon anledning lättad.

”Mellan dig och mig?” sa gubben. ”Nej, mellan oss finns ingen som helst koppling. Jag är någon annans lögn. ”

Robbie ville fråga vems lögn gubben var, men var rädd att frågan kanske skulle vara oförskämd. Faktum är att han även gärna hade frågat gubben var de befann sig till exem-pel. Och fanns det fler människor som gubben där – eller fler lögner eller vad de nu kallade sig. Men även det äm-net kändes lite känsligt att ta upp just då, så i stället för att säga något stod han kvar och klappade Igors handikappade hund. Det var en fin och snäll hund, och Robbie önskade att han inte hade hittat på en lögn som var så full av smärta och lidande.

”Den där tuggummiautomaten. Vilka mynt tar den egentligen?” frågade han efter några minuter.

”Lira”, sa Igor.”Det var en pojke här nyss”, sa Robbie. ”Han tog min

plånbok. Men även om han inte hade gjort det, så hade jag nog ändå inte haft några lira.”

”En pojke utan framtänder?” frågade Igor. ”Den där lille skiten snor från oss alla. Till och med hundens torrfoder snor han och äter upp. Hade det varit hemma i Ryssland hade vi satt ut honom i snön i bara kalsongerna och sen hade han fått sitta där tills han blev blå.” Med en av sina krokar pekade han på sin bakficka. ”Jag har några slantar

Lögnland

29

här”, sa han. ”Ta dem om du vill. Jag bjuder.” Robbie tvekade och stack sen ner handen och tog ett

mynt ur Igors ficka, och efter att ha sagt tack, erbjöd han honom sin Swatchklocka.

”Tack”, sa Igor och nickade. ”Men vad ska jag med en plastklocka till? Jag har ändå aldrig några tider att passa.”

När han såg att Robbie fortsatte att leta efter något att ge honom hejdade han honom. ”Dessutom är det jag som står i tacksamhetsskuld till dig. Om du inte hade ljugit om hunden hade jag varit ensam härnere. Ta pengarna så är vi kvitt.”

Så Robbie linkade tillbaka över det vita fältet i riktning mot tuggummiautomaten så fort han kunde. Det gjorde lite mindre ont i benet nu och när han kom fram lät han myntet glida ner i automatens skåra, drog ett djupt andetag, slöt ögonen och grep tag om vredet.

I nästa ögonblick var han tillbaka på bakgården. Han låg raklång på marken och ovanför honom målade ett milt gryningsljus himlen i mörkblå nyanser. Han drog upp armen ur hålet, öppnade sin knutna näve och såg på den röda tugg- gummikulan.

Innan Robbie lämnade bakgården rullade han tillbaka den vita stenen. Han försökte att inte tänka på det som hade hänt – gick bara raka vägen bort och satte sig i bilen, backade ut och körde hem. Han la den röda tuggummikulan under huvudkudden, om nu hans mamma skulle visa sig för honom i en dröm igen.

Till en början tänkte han en hel del på det där hålet i marken och på Igor och på hunden, och på en massa andra

Lögnland

30

lögner som han också hade hittat på under åren – men som han lyckligtvis hade sluppit att träffa på därnere. En gång när han glömde en sabbatsmiddag hemma hos sin förra flickvän Ruthies föräldrar hade han hittat på en bisarr historia, om en systerdotter som bodde i Netanya, om hur hennes man som misshandlade henne den kvällen hade hotat att döda henne, och om hur han själv hade varit tvungen att åka dit för att lugna ner honom. Än idag kunde Robbie inte begripa varför han hade hittat på en så skruvad lögn. Kanske hade han utgått ifrån att en invecklad och skruvad historia skulle framstå som trovärdigare för Ruthie? De flesta som skippar en sabbatsmiddag säger ju bara något i stil med att de fick migrän. Men inte han. Och nu, tack vare hans förbannade historier, fanns en stackars misshandlad kvinna och en galen hustrumisshandlare på fri fot nånstans därute, nånstans i ett hål i marken.

Robbie gick inte tillbaka till hålet på bakgården, men det som hade hänt där dröjde sig ändå kvar hos honom. Han fortsatte att ljuga, men numera ljög han aldrig om någonting hemskt – om någon som haltade eller var döende i cancer. Nu, när han till exempel kom försent till jobbet, var det bara för att han var tvungen att vattna blommorna åt en faster, som var i Japan och hälsade på sin framgångsrike son. Eller om han kom försent till en Bar Mitzva så var det bara för att en katt hade fött ungar precis utanför hans dörr och han hade fått händerna fulla med kattungar. Den sortens grejer.

Men det var mycket svårare att hitta på trevliga lögner. Åtminstone om man ville bli trodd. Generellt verkar folk ha lättare för att tro på tragiska grejer för att de verkar mer

Lögnland

31

normala, men när man berättar om nåt kul som hänt blir folk i regel bara misstänksamma. Och därför, och utan att egentligen tänka på det, började Robbie dra ner på sitt ljugande. Mest av lättja. Och med tiden tänkte han mer och mer sällan på det där stället, på det där hålet. Ända tills den där morgonen när han råkade höra Natasha från ekonomiavdelningen prata med ekonomichefen. Natashas ryske farbror Igor hade drabbats av en hjärtinfarkt och nu behövde hon ta ledigt i några dagar. Igor var en stackare som redan hade det svårt. En änkling som hade förlorat sina båda armar i en trafik- olycka hemma i Ryssland. Och nu alltså hjärtat. Så gammal och ensam, så hjälplös.

Ekonomichefen beviljade Natashas ledighet på stående fot, utan att ställa så mycket som en fråga. Natasha gick tillbaka till sitt skrivbord, tog sin handväska och lämnade kontoret. Robbie följde efter henne ut på parkeringen och när hon stannade till för att ta fram bilnycklarna ur hand- väskan stannade han också. Hon vände sig om och såg på honom. ”Du jobbar på inköp, va?” sa hon. ”Det väl du som är Zaguris assistent?”

”Det stämmer”, sa Robbie och nickade. ”Jag heter Rob-bie.”

”Trevligt att träffas, Robbie”, sa Natasha med ett ner-vöst, ryskt leende. ”Kan jag hjälpa dig med något?”

”Det handlar … om det du sa till ekonomichefen”, stam-made Robbie fram. Jag vet att det bara var … en lögn. Jag känner den där killen.”

”Följde du efter mig hela vägen ner hit för att anklaga mig för att ljuga?”

Lögnland

32

”Nej”, sa Robbie. ”Jag anklagar dig inte. Absolut inte. Om du vill ljuga, så … gärna för mig. Jag brukar också ljuga. Men jag har träffat honom. Igor, från din lögn. Det måste vara han och du får ursäkta att jag säger det, men du har faktiskt redan gjort hans liv till ett helvete … så jag ville bara …”

”Kan du flytta dig från min bil, tack”, avbröt Natasha kallt. ”Du står i vägen.”

”Jag vet att det låter långsökt”, sa Robbie och kände plötsligt att han inte visste vad han höll på med. ”Men jag kan bevisa att jag har träffat honom. Han har inte ett öga. Eller jag menar han har ett öga, men bara ett. Och någon gång måste du ha ljugit om det, om hur han förlorade sitt andra öga.”

Natasha som redan var på väg att sätta sig i bilen stan-nade upp och såg på honom. ”Vem har berättat det där?” frågade hon. ”Är du kompis med Slava?”

”Jag känner ingen som heter Slava”, muttrade Robbie, ”bara Igor. Helt ärligt. Och om du vill kan jag ta dig till honom.”

De stod i mörkret på bakgården. Robbie lyfte bort ste-nen, la sig ner på den fuktiga jorden och pressade ner armen i hålet. Natasha stod böjd över honom och han räckte henne sin lediga hand och sa: ”Håll i mig nu!”

Natasha iakttog honom; mannen som låg för hennes föt-ter. Runt trettio, antog hon. Såg bra ut. Snygg vit skjorta, som åtminstone nyss också hade varit ren och nystruken. Han låg med kinden pressad mot marken och hade kört ner sin ena arm i ett djupt hål.

Lögnland

33

”Håll i mig nu”, sa han igen. Och när Natasha räckte ho-nom sin hand, kunde hon inte låta bli att undra varför hon alltid lyckades få ihop det med knäppskallar. På parkeringen hade hon först tyckt att han hade ett ganska gulligt sätt. Men nu förstod hon att den här killen, med sina milda ögon och blyga leende, antagligen var rubbad. Hans fingrar kra-made hennes hand där han låg raklång på marken, och själv stod hon böjd över honom i en konstig ställning och med ett förbryllat uttryck iakttog hon honom under någon minut.

”Okej”, sa hon mjukt, nästan som en viskning. ”Vi hål-ler varandra i hand. Vad är det som ska hända nu?”

”Nu”, förklarade Robbie, ”nu ska jag bara vrida på vre-det.”

. . .

Det tog en lång stund innan de hittade Igor. Först träffa-de de en hårig, puckelryggig lögn från Argentina som bara pratade spanska. Och efter honom en annan av Natashas lögner – en övernitisk konstapel som iförd kippa började kontrollera deras papper. Men han hade aldrig hört talas om Igor. Och till slut var det Robbies påhittade systerdotter från Netanya som hjälpte dem. Hon satt och matade kattungarna från Robbies senaste lögn när de fick syn på henne. Hon hade inte sett Igor på flera dagar, sa hon, men hon visste var hunden höll till. Och så snart hunden hade slickat Robbies händer och ansikte tog den dem med till Igors sjukbädd.

Igor var i uselt skick. Hans hy var gulblek och han svetta- des kraftigt. Men så fort han fick se Natasha sken han upp.

Lögnland

34

Trots att han knappt kunde stå på sina ben blev han så över- lycklig att han drog sig upp och kramade om henne. Natasha började gråta, och bad honom snyftande om förlåtelse. Han var ju inte bara en lögn, utan hennes egen farbror. En påhit- tad farbror förvisso, men ändå. Igor sa att det inte fanns något att vara ledsen för. Det hade inte alltid varit lätt, men han hade njutit av varenda minut av livet som hon hade ljugit ihop åt honom. Och jämfört med tågolyckan i Minsk, rånet i Odessa, blixtnedslaget i Vladivostok och flocken med rabiessjuka vargar som hade jagat honom genom Sibirien, så var hjärtattacken ingenting att prata om. De gick tillbaka till tuggummiautomaten och Robbie la ett mynt i skåran. Sedan tog han Natashas hand och bad henne att vrida på vredet. I nästa ögonblick var de tillbaka på gården och i Natashas hand låg en liten plastboll och inuti den en ful, guldfärgad berlock i form av ett hjärta.

”Egentligen hade jag tänkt åka ner till Sinai med en kompis under några dagar”, sa hon. ”Men jag tror jag struntar i det och går hit imorgon igen. För att hjälpa Igor. Vill du följa med?”

Robbie nickade. Han insåg att han skulle bli tvungen att ljuga ihop något på jobbet. Han var inte säker på vad. Bara att det skulle få vara en lycklig lögn – med ljus, blommor och solsken och vem vet, kanske en bebis eller två till och med, och de skulle få le med sina små läppar.

Documents

Plötsligt knackar det på dörren av Etgar Keret