POESI

Glen Snoddas

Glen Snoddas

Det finns inget som skrämmer mig längre,jag som inte har upplevt nått.Så som stilla sensommarnätter i centrum med vänneroch de som dök upp iförda rånarluvor i en stulen Ford Escort.De såg på oss genom hålen i sina luvor,sex stjärnor på en nattsvart himmel.Där såg jag kanten på universum för första gången och jag stod utanför.

723ans buss var mer än 15 ton sammansvetsat stål.

Någon nämnde en gång att han inte tyckte om mig då han ansåg migvara feg.Jag tänkte på alla de ögonblick jag hamnat i utan att ha önskat vara där.Jag har planerat många begravningar i mitt liv men aldrig hans.

Om han kände mig nu när odödligheten bara är en påminnelseom buss 723 och min största rädsla är mig själv, hade han dåtyckt om mig mer förr eller mindre nu om vi suttit där längstbak igen.

Inget är allvarligare än beslutet att bry sig.Det är något jag slutat med.Det är lättare att vara en parodi på sig själv.Vem nu det är.Tror du att du är rolig eller? Tänk om han istället frågat det.

Då handlade det inte längre om döden, utan att leva när livetbehöver mig som mest.

Det slår mig att bortom gränsen går djungeltrumman varm medan jagräknar sekunder efter blixtnedslag i hopp omatt de ska beröra mig en dag.

En gjorde aldrig vidare väsen av sig, visst känner man sig träffad?

Trettio år senare dundrar det ur tomma intet.

Då gör man klart för alla andra än sig själv att det var sista gångenderas handlingar blev mina konsekvenser.

Sen det där med att blixten aldrig slår ner två gånger på samma ställeoch att "Mig äger ingen" är titeln på någon annans biografi.

Det får bli någon annan som tackar mitt liv för vem jag än blivit.

Hon erbjöd sig att hålla min handden där första promenaden efter min sista sommar.Den djupt röda skolbyggnaden låg förbi stigarna,stigarna jag memorerat varje millimeter av.Kunde uppfatta varenda liten skillnad kring.Hur grenen som brutits av från granstammeninte längre hängde på samma ogenomtänkta vis.Att någon berört det som skulle förbliJag stod kvar runt hörnet på vårt höghusmed bägge händer mot dess fasad.Följde med fingrarna den skrovliga fogen runt de slätastenarna.Försöker slipa bort bärförmågan.Avlägsna tillräckligt med grå massa.Tillräckligt många tegelstenar.Tillräckligt för att få huset att rasera över mig.Min syster stod framför migsträckte mig sin välmenande hand.Jag hade inte kraft nog.Det var min första värld som föll sammanmånga mer har det hunnit bli.

Livet har sin gång och tiden sätter sina spår

Barnsjukdomar

och hjältemyter skrivna i tredje person.

Sårskorpor som punktskrifter

Kroppar täckta av skönlitteratur

Baserade på verkliga händelser

Harry Potter och andra kända referens ärr.

Vissa dagar skiljde sig från de andra även om de flesta såg likadana ut.Där i den graffitiprydda korridoren utanför aulan dit inga andra gickförutom vi.De välmenande egna, de utan konstigheter speciella,De var vi och vi var oss själva som om vi aldrig tvivlat på vilka vi var.Vilka är vi idag, bortom den smala korridorenVi som definierat oss utanför normenfanns vi någonsin inom gränsen till förståndet.Förstår du vad vi har gjort, oss själva en otjänst.Alltid var det vi aldrig kunde bli på andra sidan spåret.Där stod vi och hatade på en bro ochslog och slog och slog våra huvuden mot fundamentDrog pinnar mellan spjäll för att göra oss hördaTog oss aldrig över det.Skrek mot halmgubbar i bilar som fick smaka stenarSamma typ av andra stenar vi la på spåren för att se tågen spår ur.Spåra ur, slå sönder bron, låt den falla.Låt alla falla där mellan samveten som vi hadeträngt undan för att ge plats för andra ideal av oss själva.Vi lyckades aldrig, vi lyckas nog aldrig.välja någon annan.

Jag är kraften hos en dröm,gud i en handvändning.

Distansen till en vänNärheten hos en främling

Min mun säger att jag inte är Amanda Winberg, pannan något annat.

Jag som ville veta allt men bara inte visste bättre.

Önskade inte förstå världen, bara forma den med mina naknahänder.

Betydelsen är försumbar, jag bara är.Existerar i varje fall,ibland inte alls.

Minnen får mig att vilja glömma.Tappa bort mig själv,finna någon annan.

Byta ut varenda beståndsdel,lika delar var och är.Så mycket jag,ändå inte riktigt mig själv.

Skrapar på ytan som döljer drömmars innehålloch blåser bort det som låtit definierar oss.Det finns så många ideal av oss självaVi bladguldsklädda är bottenskrapets lott,klär av oss en bit i taget för att slita oss lossfrån hopplösa episoder bland miljoner av möjligheter.Lämnar en del oskrapadGår det att få reda på om vi är värdelösaeller så värdefulla vi önskar bliinnan vi står nakna över den hög som var vårt tidigare liv?

Vi är tomma skal fulla av oss själv.

Du missar hundra procentAv samtalen du aldrig tarEller hur det nu var Wayne Gretzky sa.Om han nu sagt det alls.Jag vill bli tillskriven fraser jag aldrig yppatAv människor jag aldrig mött.Aldrig har så många, så fåOch så vidare och allt det där.Vår tids statyer”Du kan rasera en byggnad men sällan döda en idé”Ta mig fan, jag har gjort det igen.Glen Snoddas, 2003.

Vi kan bli vad vi vill

Så länge vi inte vill bli allt

Inte mer än människa

Och så fick det bli.

Drar ut beröringspunkterna ur min spikmattaen i tagetVi vet vart hän det barkar.Samtidigt är det svårt att göra annat.Problem är vad vi önskar minst av.Kvar finns till slut bara ett av mening.Det är min princip.Och på min princip lägger jag mig tyngd.

Den ska bära mig!

Den ska fördela min vikt!

Den ska inte svika mig!

Jag bär min spikmatta, min principoch nu är jag tydligen fri.

Stod därbakomliggande orsakerVaratt få försökaUtan att misslyckas påFörhandDärför låg jag kvar därEfter alla år som gåttOch snart ligger jagBakom orsaker somEfterhandskonstruktionerFramför mitt sanna jag.

RymdångestStörre är du begriperFör lite rumOändlighetens lasterMitt förstånd är ändligtMin fantasi dess motsatsInringad av rymdenUndergiven min galax

En måste vara lite galen,

Det var vad han sa till mig

Han som redan ställt till med allt vad mindre skandaler och störrebesvikelser heter.

Det var som om han bad mig och inte uppmuntrade mig.

Snälla du, var lite galen du med.

Låt mig få jämföra mitt liv med ditt

Låt mig få veta att du är precis som jag om än bara för en stund.

Sen fortsatte han,

Bara släpp allt vad du har lärt dig

Gör något!

Du måste ta i!

Ta i så att du inte längre känner igen dig själv.

Och så ser du tillbaka på vad du gjort.

Du hatar det, gör du inte?

Du hatar dig själv för att du var precis allt det du trodde att duskulle bli när bara gränserna försvann.

Låt mig nu ställa mig här bredvid.

RymdångestStörre är du begriperFör lite rumOändlighetens lasterMitt förstånd är ändligtMin fantasi dess motsatsInringad av rymdenUndergiven min galax

Två ska nog inte jämföra liv.

Har armarna utsträckta så långt jag når.

Sen med små små steg

För jag dem mot varandra tills jag omfamnar ett korn av sanning

Fiskarhistorier.

Och min går alltid åt fel håll.

Du skulle ha sett mig igår

Du skulle ha sett hur jag lyckades med precis allt vad jag önskadeuppnå.

Sen tänker jag efter.

Tillbaka på vad jag egentligen gjort.

Och det går sådär, jag är relativt nöjd, det duger nog till något ochde här gamla trasorna?

En måste nog vara lite galen för att mäkta med.

Du och jag.

Om kyssar kan kännas som ett barfota steg i en perfekt tempereradsandstrandär det så våra kyssar känns.Om en kram kan beskrivas som att omfamnas av ett svalkande havoch djupare vattenär det så våra kramar beskrivs.Jag vill älska dig som havet älskar stranden.Jag älskar dig som havet älskar stranden.Jag älskar dig som mig.

Miss Vanjie

Vissa av oss blev någon annan.Jag mest förvånad.

Miss Vanjie

Minns du hur vi skrattade åt de andra när vi gömde oss på taketför att tjuvlyssna på deras samtal?Numera slits jag itu av att mina tankar aldrig kan bli större änordförrådet som formulerar dem.

Miss Vanjie

Du sa att jag gjorde bäst i att vara mig själv.Istället trålar jag efter beröringspunkter med maskor så stora attde släpper igenom allt annat än vita valar.

Miss Vanjie.

Shantey, you stay.

Sitt ner i båten, dina kapten Haddock vibbar skrämmer mig.Sköljer över dina stränder igen och igen.Som havet älskar stranden, älskar jag dig.Du och ditt temperament.Skriker efter förändring men ber aldrig om hjälp.Jag ska nog allt hjälpa dig ska du se.Ett annanmänskligt projekt,finns det något mer självförverkligande?Jag har bundit mig själv kring dina lodräta linjer i minhorisontella värld.Nu rör vi oss fram och bak, upp och ner kring axelndu och dina problem.

Elefantöron växer inte på träd.Men vi talar inte om den sakenDen enda av sitt slagsom hör hur tystnaden låterVem vet egentligen hur en murgröna ska tas om handSjälv har jag berört alla punkter utom just denJag blommade ut först efter att min far gått bort.Är det att ta bladet från munnen?En murgröna klättrar om den har något att luta sig motJag binder upp mig kring nonsensJag skojar förstås.Pappa skämt och sånt.

Jag är min pannas feta fläck ovanför titthålet på vår dörr.

Armen som håller upp porten, ska du in här, fast jag redan vet.

Frågan vad du heter, inte utåt, har du bott här länge, inte det heller.

Hej hej

och så vidare.

Vi får nog veta någon gång

Långt bort, ju längre desto bättre.

Bort från våra hem.

Där känner vi varandra som mest.

En av oss öppnade en gång ett fönster

Nu får det vara nog – jag är trött.

Jag med.

En kanske borde, bara för att.

Har ni någon mjölk, pannkakor och sånt.

Jaha

Ingen laktosfri.

Det var enklare förr.

Jag formar en telefonSådär mellan tummen och lillfingretJag hade ringt dig om jag bara haft numret kvarJag kan ett nummer.

TvåTvåTvå

Ingen har talat efter tonen.221 nummer förstora har ingen abonnent,Jag vill vara en på miljonen.

En kan beskriva det mesta

Som hur lakan känns en dag i maj

När solen visar sig från sin vackraste sida

Och lakanets tomma innehåll är allt jag önskar bli.

Inre livet skaver en del,

som lakan, känslig hud och eksem.

Jag utstår ändå, utslag till trots.

Binder lakanet kring en pinne över axeln och så far jag min kos

Allmosor för min sång på gårdar mellan höghus som ekar tomma

En idé som doftar bättre än den låter

Jag går nog och lägger mig igen.

Impulsen att ta språnget för att hinna med tubenDet är önskan att samtidigt ha kunnat stanna kvar.Som frågor om att vara någon annanOch ett universum utan svarSkyltar om nästa tre minuterSom om jag inte kunde tabellen utantillNär allt kommer omkringFinns det något viktigare än att komma i tidEn dagEn annan betoningTåget rullar in, mitt liv går på rälsHjulen på mitt skrivbords stol står fortfarande still

Rullar sällan min väg.

Taxametern har sedan länge passeratvad kan det egentligen kosta?Aldrig mer än tvåhundra spännSå är man fortfarande innanför tullarna.Principermånga går man emot innan man till slut funnit hem.Nästa gång skippar jag svarttaxiEller flyttar närmre ut.För grubblar gör man bäst i närhet avvad tänker du på?

Två veckor gratis blir fyra månader senare,tre efter det att intresset försvunnit.Så bakar man brödtill ljudet av en uppläst bokför kunskap har inget pris.och förseningsavgifter staplas på hög.Lyckan i det lillaErnst Kirchsteiger på repeat.

Det blir så ibland,att makaroner inte verkar bra nog,att köttbullar inte räcker till,brunsås som vita fläckar på paletter jag aldrig format ordenkring.

En nyans av saknadEn hint av just vadSaknas lite någotOch för mycket av allt.

Livet är en reduktion med locket på.