163

Privata ljudrum till salu

Från stetoskop till hörlurar / Walkmanexplosionen / Att skapa sitt eget universum / Vad Odysseus lär oss / Kommersialiseringen av alla ljud /

En fråga om frihet

Vem skriver med lila bläck? På blått och rosa anteck-ningsblockspapper? Arthur Japy Hepburn satt och öppnade sin post på den myndighet som kallades för Bureau of Steam Engineering när hans ögon föll på det minst sagt annorlunda brevet från Salt Lake City. Som ansvarig för radioavdelningen var i och för sig Hepburn van vid att mer eller mindre knepiga amatörer kontaktade honom. Myndigheten jobbade med att utveckla olika tekniska lösningar och ibland kändes det som om halva USA skickade sina tokiga idéer till honom och hans kolleger. Kolla in det här! Nej kika på detta! Veckla ut ritningen så kommer du se att jag kommit på en grej som kommer att slå värl-den med häpnad! Ytterst sällan låg det något i de stora orden. Det som togs fram under sena nätter i hobbyingenjörernas ga-rage brukade aldrig vara värt att ödsla sin tid på.

164

Den här gånger var det annorlunda. Med brevet från Salt Lake City kom ett paket med en burk bakpulver. När Hepburn tog av locket och betraktade innehållet, inleddes den utveckling som så småningom skulle kom-ma att förändra hur stora delar av jordens befolkning uppfattar sin omgivning. Året var 1910 och de moderna hörlurarna hade uppfunnits. Det var nämligen ett par sådana som låg i burken. Brevets avsändare hette Nathaniel Baldwin. Han var en fundamentalistisk mormon som under hela sitt liv hade knepat och knåpat med egna uppfinningar. Redan som barn hade Baldwin tagit fram allt från egna cyklar till ångmaskiner. I vuxen ålder gled intresset över på ljud och så småningom hade han landat i experiment med det som skulle komma att bli hörlurar. Med hjälp av tips och råd från Hepburn och hans medarbetare finslipade Baldwin sitt banbrytande head-set. Han gjorde det bättre, lättare och mer bekvämt. Under processen – som leddes framåt av brev som skickades fram och tillbaka, alltid skrivna med samma lila bläck och samma blå och rosa papper – framkom det så småningom att Baldwin satt hemma i sitt kök och tillverkade sina hör-lurar för hand. Även knepiga amatörer kan ha rätt ibland. Men banbrytande eller ej – intresset för lurarna var fullständigt obefintligt. Ingen privat entreprenör var vil-lig att satsa pengar på tekniken. Alltså fortsatte Baldwin sin korrespondens med Hepburn och fortsatte att arbeta vidare på nya förbättringar.

165

När första världskriget närmade sig fick han till slut iväg sin allra första order: den amerikanska flottan köpte 100 par. Under tiden hade Hepburn tjatat på Baldwin och påpekat att han var tvungen att ta patent på sin uppfinning. Det var uppmaningar som inte föll i god jord. Baldwin svarade irriterat att han absolut inte tänkte förnedra sig genom att söka patent på något så trivialt som ett par hörlurar. Och ja: Baldwins person-liga historia slutade så småningom med fattigdom och olycka.

Även om Baldwins nytänkande innebar startskottet för de moderna hörlurarna, var hörlurshistorien redan 100 år gammal när han packade ned sin uppfinning i bak-pulverburken och skickade iväg den till Hepburn. Det första steget hade tagits så tidigt som 1816, då fransman-nen René Laennec tog fram det första stetoskopet – en enkel cylinderformad träkonstruktion med en utvidg-ning för örat, som ännu idag används av barnmorskor över hela världen. Laennecs uppfinning förändrade inte bara möjlig-heterna för läkare att lyssna på ljud inuti människo-kroppen, utan separerade också för första gången hör-seln från de övriga sinnena. En doktor kunde nu lyssna koncentrerat och riktat mot ett avgränsat område, sam-tidigt som omgivningens alla andra ljud förträngdes och sållades bort. Tekniken förfinades genom att även det andra örat togs i bruk, så att en tredimensionell

166

ljudbild uppstod. Detta var något som Alexander Gra-ham Bell tog fasta på. Att höra med ena örat var lika ensidigt som att se med ena ögat, proklamerade han – möjligen vis från sina erfarenheter av att spänna upp enstaka mänskliga öron på ställningar – och påbör-jade under 1870-talet därför arbetet med att ta fram en stereotelefon som på ett mer autentiskt sätt skulle efterlikna verklighetens ljudförnimmelser. Bell fann dock snart att tekniken skapade ett eget akustiskt rum, snarare än att spegla det verkliga. Stereo-tekniken gjorde det visserligen möjligt att höra om ljudet rörde sig från höger till vänster, men gav ingen informa-tion om huruvida ljudkällan flyttade sig uppifrån och ned. Tekniken skapade alltså ett helt nytt och separerat ljudrum, med egna kvaliteter och förutsättningar, som på många sätt skilde sig från det fysiska rummet. Om det nya ljudrummet skulle kunna ta plats i det fysiska rum-met, var det därför tvunget att på olika sätt annektera det. Just detta blev synligt när telefonutbyggnaden tog fart. Telefonerna placerades avskilt, gärna i specialbygg-da bås. På arbetsplatser, i hemmen och i offentliga mil-jöer byggdes telefonboxar vid sidan av de andra ytorna, en utveckling som skulle komma att fortgå i drygt 100 år, tills mobiltelefonerna gjorde hytterna överflödiga. Båsen gav i sig en tydlig bild av hur de telefonerande människorna slöt sig inne i en egen bubbla. Men det betydde också att den epok där ljud var möjliga att av-gränsa rumsligt hade inletts.

167

På ett djupare plan innebar den fysiska isoleringen av ljuden att dessa nu hade börjat individualiseras. Den amerikanske cultural studies-forskaren Jonathan Ster-ne påpekar att förändringen betydde att lyssnare nu för första gången kunde äga en privat ljudsfär. För att något sådant skulle vara möjligt behövde en sådan sfär först uppfinnas – vilket telegraf-, telefon- och grammofon-tekniken löste – och därefter avgränsas – något som hörlurarna och byggandet av de separata lyssnings-rummen stod för. För den som hade tillräckligt med pengar var det alltså nu möjligt att omvandla ett ljudrum till en pri-vat egendom, genom att köpa viss teknisk utrustning. Just begreppet privat egendom har en alldeles speciell betydelse i sammanhanget, eftersom ägaren oftast be-sökte denna nya plats ensam och att andra människors närvaro betraktades som intrång. Att man överhuvudtaget kunde konsumera ljudrum och göra dem till sina var ett fenomen som ökade i omfattning under 1900-talet. Sterne menar att de så småningom kom att påverka synen på lyssnande över-lag och tar offentlig kultur som exempel. En gång i tiden var teater- och musikscenerna närmast kakafoniska. Publiken lät. Högt. Under samma tid som hörlurarna gör entré förändras dock tonläget drastiskt: högljudda människor började hyschas och tystas tills de slutligen fattade läget och knep igen munnarna redan när de passerade biljettinsläppet.

168

Kulturen att det gick att köpa rätten till ett ljudrum sprider sig med andra ord under den här tiden även till de salonger där man lyssnade kollektivt. Fundera själv på hur det är under ett biobesök. Redan under reklamfilmerna kommer direkta uppmaningar till publiken att respektera andra människors rätt att inte bli störda. Stäng av mobilen. Prata inte. Det vill säga: har folk betalat för ett individuellt ljudrum har ingen annan rätt att inkräkta på det genom att betrakta det som kollektivt. Även om tystnad alltid varit ett betydande inslag i det religiösa livet, skulle man utan att höfta allt för mycket kunna säga att kyrkan har genomgått samma utveck-ling. En gång i tiden var den en med våra ögon nästan chockerande livlig plats, full av oljud, bröl och stök. Idag är även kyrkans lokaler – från gudstjäntsrum till besöks-vänliga kloster och prästgårdar platser som säljer indi-viduella ljudrum, tystnad och andäktig stillhet.

Den utveckling som inleddes med stetoskopet och som sedan tog ytterligare fart tack vare Bells telefon och Baldwins hörlurar har på senare tid kommit att inne-fatta i stort sett samtliga människor i den rika delen av världen och ett växande flertal i den fattiga. Men den mobila tekniken, vare sig det gäller telefo-ner eller musikspelare, är ändå relativt ny. Så ny att de flesta människor över 30 antagligen kan komma ihåg känslan de fick första gången de tog på sig ett par lurar

169

med musik och gick utanför hemmet. Startpunkten kan spåras till sommaren 1979, då en något ovanlig presskonferens hölls i Japan. Istället för att bjudas in till en konferenslokal, hade en samling tek-nikjournalister bussats ut till Yoyogi-parken i Tokyo. De fick varsitt exemplar av Sonys nya bärbara kassett-bandspelare Walkman, tryckte på PLAY och lyssnade sedan var och en för sig på en inspelad presentation av produkten och vad den kunde göra. Medan bussen förde journalisterna vidare genom Tokyo, passerade den utposterade skådespelare, som visade hur bandspelaren var tänkt att användas. Bland annat kunde reportrarna se ett par som glatt cyklade omkring på en tandemcykel medan de lyssnade på musik. Att det var just en tandemcykel berodde på att den första Walkman-utgåvan hade två hörlursuttag kunde användas för delat lyssnande. I längden blev det dock journalisternas individuella upplevelse av kassettbandspelaren som blev tongivande: de dubbla hörlursingångarna plockades bort tämligen snabbt. Walkman fick sitt namn från en föregångare med inspelningsfunktion som Sony hade tagit fram för journalister och som kallades för Pressman. Den nya produkten var dock betydligt smidigare: inte bara var själva bandspelaren lätt, de nya lurarna var de lättaste som någonsin kommit ut på marknaden. Det banbry-tande var alltså mobiliteten, att Sony tagit fram en kassettbandspelare som man utan problem kunde ta

170

med sig överallt. Alltså borde den heta Walkman, me-nade teamet som tagit fram den. Chefen på Sony var dock ihärdig motståndare till namnet, som lät som en dålig parodi på japansk engelska. På grund av dessa protester lanserades produkten under andra namn utomlands – Freestyle i Sverige, Stowaway i Storbri-tannien och SoundAbout i USA. Walkman blev dock det varumärke som satte sig i folks huvuden och så småningom kom spelaren att heta samma sak över hela världen. Trots allt var ju Walkman ett namn som berät-tade mer om vad Sony egentligen sålde: möjligheten att äga ett ljudrum även om man befann sig på gående fot. Företaget kom också att fortsätta utveckla produkter efter samma princip. Efter Walkman följde Watchman (bärbar fick-tv), Scoopman (intervju/memo-inspela-re), Discman (portabel cd-spelare) och Talkman (spel/översättningsprogram). Walkmans framgång blev i stort sett omedelbar. Under hela 1980-talet skulle den bärbara kassettrevo-lutionen komma att få en enorm påverkan, både på mu-siklyssnandet och på hur människor uppfattade miljön omkring dem. Sammanlagt sålde Sony 220 miljoner exemplar av sin Walkman – samtidigt som resten av världens teknikföretag skeppade ett oräkneligt antal kopior och efterapningar. Men vad var det Walkmankulturen erbjöd? Många som var öronvittnen till förändringen under 1980-talets första år skulle antagligen säga: frihet. Frihet från

171

andra ljudrum, frihet från känslan av att vara inlåst i den omgivning man befinner sig i. När musiken gick att ta med sig var som helst kunde användaren freda sig för omgivningens alla oönskade ljud, samtidigt som världen blev formbar utifrån de egna önskningarna. Vissa teoretiker har lyft fram den bärbara musikspe-laren som en helt ny möjlighet för människor att ställa sig utanför den sociala teater som samhället utgör. Det vill säga: den som kan välja sina egna ljud, kan också bygga sin egen scen, forma sitt eget universum, för att sedan inta vilken roll hon vill. Här spelar musiken en avgörande roll. Den påverkar oss. Den försätter oss i olika sinnesstämningar eller förstärker de vi redan bär inom oss. Musiken ger oss också en identitet, en attityd, som bestämmer vår plats i det sociala rummet. Är vi en del av det etablerade eller i opposition mot det? Är vi en spegling av den miljö vi rör oss genom eller en kontrast mot den? Kika på människor med hörlurar som går förbi dig på stan och försök gissa vad de lyssnar på för musik. Det är inte allt för sällan som attityden på utsidan visar vad som pågår på insidan. Sonys ursprungliga marknadsföring för Walkman riktade in sig på just detta: förvandla ditt liv med tek-nikens hjälp! Genom att i reklamen framhäva unga, hippa människor som användare av produkten, blev den snabbt synonym med en eftersträvansvärd urban identitet som det var möjligt att shoppa sig till. Man kunde bli en Walkman-person.

172

1981 släppte Cliff Richard låten Wired for Sound, som nästan kan betraktas som en programförklaring för den nya kulturen. I videon går Cliff Richard genom stan, han kör även bil och åker rullskridskor – hela tiden med sin Walkman på. Runt honom kretsar en rad unga människor som även de lyssnar på musik och har Walkmans tydligt fastspända mitt på magen. Cliff sjunger:

Walking about with a head full of music Cassette in my pocket and I’m gonna use it Stereo – Out in the street, you know

Power from the needle to the plastic AM, FM, I feel so ecstatic now It’s music I’ve found And I’m wired for sound

En Walkman var alltså något som både kunde forma och omforma sina användare – en tanke som även har varit tydlig i marknadsföringen för senare portabla teknikprodukter, som till exempel Apples iPod och iPhone. En av anledningarna till varför den bärbara musikspe-laren fungerar så bra som identitetsformande verktyg, är att musiken kan vara en enande kraft även när man lyssnar helt för sig själv. Vi kan känna samhörighet med människor som ingår i samma subkultur bara genom

173

att sätta på oss ett par hörlurar. Det räcker att vi vet att våra likar finns någonstans därute och att de kan dela samma upplevelse. Samtidigt som detta sker, alienerar sig lyssnaren från omgivningen och tonar ned sam-hällets alla övriga subkulturbubblor genom att stänga sina öron för dem. En annan talande bild av detta är att människor som lyssnar på musik rör sig snabbare än andra. När vi pratar i telefon sänker vi takten, när vi sätter på oss hörlurar ökar vi den: vi har ändå valt bort all interaktion med omgivningen. Med dagens mobiltelefonutveckling har Walkman-kulturen fått ett nära på fullständigt genomslag i samhället. Beteendet att vi släcker ut de omgivande ljuden med musik som vi själva väljer är så vanligt att vi inte längre tänker på det. Den frihet som de första användarna uppfylldes av för mer än 30 år sedan har förvandlats till ett normaltillstånd och upplevs därför sällan som något speciellt. Att vi väljer musik för att freda oss är antagligen också självklart ur ett genetiskt perspektiv. Som män-niskor väljer vi att ständigt ha musiken med oss efter-som vi har den i oss. Vi har ett grundläggande behov av den, även om forskningen ännu inte riktigt har lyckats klura ut exakt vad behovet är eller varför det en gång uppstod hos våra förfäder. Men att vi har musiken i oss från födseln förklarar inte vårt behov av att äga privata ljudsfärer – de som vi går in i när vi sätter på oss våra hörlurar. I teorin skulle

174

vi ju lika gärna kunna gå omkring med varsitt munspel i fickan och tillgodose vårt behov av musik genom att låta den flöda ut i kollektiva ljudrum. Ska vi leta efter en förklaring till varför vi ofrån-komligen dras in i den kommersiella sfären är det utan tvekan så att dagens ljudproblem beror på hur vi – och generationer bakåt – format vår kultur. Det är på grund av denna förändring som i stort sett hela samhällen, gamla som unga, idag tar sin tillflykt till de individuella ljudrum som är till salu. Kulturen förklarar också varför det numera skiljer väldigt lite mellan de reträtter som religiösa samfund arrangerar och den värld man tar steget in i genom att sätta på sig sina hörlurar och välja sin favoritmusik. Båda feno-menen står för en handelstransaktion, där en enskild person köper tillgång till en privat ljudsfär.

Kan man shoppa sig lycklig? Vi vet redan svaret på den frågan. Kanske vilar här roten till våra ljudproblem i samtiden. Vi lever i en ultrakommersiell värld och lyss-nar vi tillräckligt noga kan vi höra att nästan alla ljud som omger oss också är kommersiella – både de vi flyr ifrån och de vi flyr till. Vi flyr bort från fabriksljud, stadsbuller, bilar, bus-sar, tåg, flygplan, varuhusmusik, reklamjinglar och flyr till musik som på olika sätt säljs som en vara. Det är värt att notera att även naturens ljud har förvandlats till en handelsvara. När den ostörda naturen har blivit

175

så ovanlig att den inte längre går att nå för flertalet av människorna, blir även den exklusiv och går att sälja som en del av turismnäringen och upplevelseindu-strin. Vad är då ett kommersiellt ljud? Kanske skulle man kunna säga att det är ett ljud som antingen någon tjänar pengar på att sälja eller som uppkommer som en bief-fekt av något led i en handelstransaktion. Tänk på hur det låter omkring dig just nu. De flesta av de ljud som omger dig har på något sätt en prislapp på sig – eller åtminstone en kostnad. Är hummandet från frysen priset du får betala för att ha ständig till-gång till mat, så är ljudet från motorvägen du hör i bakgrunden kostnaden för att staden du bor i ska se ut som den gör. Eller så är den priset du får betala för att tillhöra en viss samhällsklass. »There is no such thing as a free lunch«, heter det. På liknande sätt finns det väldigt få mänskliga ljud som stör oss som inte är ett resultat av någon sorts försälj-ning. Samma sak gäller även för alla ljudrum: både de of-fentliga och de privata är idag till salu. Man kan tvek-löst tala om en förtätning, där mer ljud trängs på ett och samma ställe. Intressant nog går samma fenomen också att upptäcka inne i musiken, där trenden under lång tid varit att dynamiken minskar. Den som vill upptäcka förtätningen i den offentliga miljön kan gå längs med gångarna i en shoppinggalleria och lyssna

176

till anhopningen från de många ljudkällorna, den som vill höra förtätningen i musiken kan jämföra bidrag till Eurovision Song Contest från 1970-talet med dagens tävlingar, där allt är maxat, där det är fullt ställ hela tiden och där pauserna är närmast obefintliga. Vår enda lösning på det vi upplever som ett problem blir därför att köpa oss äganderätt till ljudrum som vi själva kan disponera. Men precis som allt annat som har med pengar att göra är det vissa grupper som faller utanför kalkylen. Alla kan inte släcka ut ljud med andra ljud – för de har helt enkelt inte råd. Vissa grupper lever hela sina liv på platser som bäst kan beskrivas som ljudmässiga soptippar: avgränsade fysiska rum som skapats för att den mer välmående och välutbildade delen av befolkningen ska kunna dumpa hälsovådligt akustiskt bråte på behörigt avstånd från de egna ljudsfärerna. Kika ner från flygplanet nästa gång det är på väg att landa och fundera över vem som bor i husen du flyger över. Släng ett öga på bostads-området du susar förbi när du sitter i den täta trafiken på ringleden som går runt staden. Gå in i de nedslitna hyreshusen och jämför ljudvolymen med hur det låter i medel- eller överklassens sovrum när lampan släcks på kvällen. Vi är fortfarande partiellt blinda för vilka skillna-der som faktiskt råder. Om alla störande ljud är kom-mersiella och alla sådana ljud har en prislapp, så

177

kommer denna prislapp i två varianter – en ekonomisk och en fysisk. Klassfrågan när det gäller ljud visar sig allra tydligast i att en grupp inte har råd att betala det ekonomiska pris som krävs för att slippa de fysiska konsekvenserna.

Vi är dock alla, i någon mån, offer för dagens ljudsitua-tion. Vi påverkas av den på en mängd sätt. Samtidigt vore det fullständigt felaktigt att säga att detta är hela bilden. Ljud – och framförallt då musik – gör ju oss samtidigt också lyckliga och glada. Försök som nyligen har gjorts inom vården, tyder på att musik kan ha pre-cis den effekt som de engelska läkarna hävdade redan på 1700-talet: den kan bidra till att göra oss friska och förbättra vårt allmäntillstånd. Denna positiva påverkan, som nog de flesta kankänna rent intuitivt, lockar oss och slutar aldrig attfascinera. Det är nog därför som berättelser om ljudens dragningskraft återkommer genom hela den mänskliga historien. En av de mesta kända är såklart Odysseus möte med sirenerna. I myten är sirenerna en grupp illasinnade nymfer som lockar sjömän med sin oemotståndliga sång. Ljudet förtrollar förbipas-serande och försätter dem i ett maktlöst tillstånd. Medan de lyssnar som förstenade på sången, glider deras skepp oundvikligen mot klipporna och un-dergången. Odysseus, som blivit varnad i förväg, klarar sig ur den livsfarliga situationen genom att

178

surra fast sig själv vid masten, medan hans besätt-ning trycker in vax i öronen för att inte förtrollas. Historien har använts för att beskriva en stor mängd fenomen, inte minst i ljudsammanhang. Är det alltför långsökt att använda den som bild av dagens situation, där valet står mellan att utsläcka ljud genom antingen öronproppar eller köpa tillgång till tysta platser – eller att gilla läget och hålla hårt i den kommersialism som genomsyrar vår kultur? Med andra ord: surra fast sig så hårt i de individuella ljudrum som är till salu att bruset utifrån inte kan skada en? Trettio år efter Walkmanrevolutionen betraktar vi som sagt inte möjligheten att bära ett par hörlurar som en frihetsupplevelse, vi tar den för given. Frihetskäns-lan har vi istället nu kopplat samman med internet och distributionen av ljud. Frihet är lika med möjligheten att få shoppingtillgång till all världens musik. Oavsett var vi är och oavsett vad vi gör kan vi fylla våra ljudrum med vad vi vill. Frågan är om vi inte lika gärna skulle kunna betrak-tas som fångna. Vi kan välja att stänga av våra egna ljud. Vi kan välja att frånsäga oss äganderätten till de ljudrum som vi konsumerar. Men vi kan inte stänga av andras ljud och vi kan inte stoppa bruset från det offentliga rummet. Inte utan att på ett radikalt sätt för-ändra hela vår kultur och därigenom också de premis-ser som vårt samhälle är uppbyggt på. Odysseus och hans besättning klarade sig undan

179

med livet i behåll. Men kan vi verkligen hävda att de var fria medan de passerade sirenerna? Ja, det är en filo-sofisk fråga. Och möjligen är det den sortens problem-ställningar vi behöver fundera över för att förstå hur stora möjligheter vi har att förändra och påverka vår situation.

På 1700-talet menade den irländske filosofen George Berkeley att världen omkring oss inte existerar på nå-got annat vis än våra sinnen uppfattar den. Fundera en stund på hur din omgivning låter. Hur uppfattar du din värld om du använder dina öron? Kanske annorlunda än om du använder dina ögon. George Berkeley skrev att »ljuden är lika nära oss som våra tankar«. Vad lär oss en sådan mening idag? Vad berättar den om våra liv?