Kriminologiska institutionen

Rädsla och oro för ”invandrare” och

”rasister”

– en diskursteoretisk analys av pojkars berättelser ur ett

maskulinitetsperspektiv

Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi III (30 hp) Vårterminen 2009 Sara Hellqvist

2

Sammanfattning

Denna uppsats syftar till att utifrån skrivna berättelser tolka 14-19-åriga pojkars rädsla och oro

för brott innanför temat ”invandrare” och ”rasister” ur ett maskulinitetsperspekiv.

Frågeställningar inom ramen för syftet är;

Hur konstruerar dessa pojkar genus i förhållande till beskrivningarna av gärningsperson

och offer och relationerna emellan dem innanför och utanför temat ”invandrare” och

”rasister”?

På vilket sätt skiljer sig eller liknar pojkarnas konstruktion av genus mot:

1) flickornas, 2) de yngre pojkarnas, 3) de vuxna männens i förhållande till

beskrivningarna av gärningsperson och offer och relationerna emellan dem innanför och

utanför temat ”invandrare” och ”rasister”?

Uppsatsen bygger på en enkät som genomfördes i Tyresö år 2001 där del 2 i enkäten består av

en uppmaning att skriva en berättelse om något deltagaren är rädd eller orolig för. Jag skapade

temat på grund av att pojkarnas berättelser om ”invandrare” och ”rasister” var längre och mer

beskrivande än de resterande pojkarnas. Jämförelsen med grupperna görs för att tolka varför

rädsla och oro för ”invandrare” och ”rasister” skrivs innehållsrikare i pojkarnas berättelser.

Frågeställningarna undersöks med genusteori, alltså att de sociala könen är konstruerade och

inte naturligt givna. Hegemonisk maskulinitet och normativ femininitet, de mest

eftersträvansvärda tanke- och handlingsmönster för män respektive kvinnor, används som

analytisk utgångspunkt för att analysera huruvida skribenterna i berättelserna strävar efter

dem. Diskursteori används som teori och metod. Det innebär att jag ser berättelserna som

skapade genom tecken som är strukturerat i mönster. Det är dessa mönster som analyseras

genom applicering av diskursanalytiska begrepp på berättelserna som kopplas samman med

genusanalysen. Uppsatsen vilar på en socialkonstruktionistisk grund, alltså att kunskap inte är

en objektiv sanning.

Min analys visar att pojkarna innanför temat ”invandrare” och ”rasister” skiljer sig från de

andra grupperna genom att de konstruerar tydligast hegemonisk maskulinitetssträvan.

Samtidigt kan de ses som oppositionella maskuliniteter eftersom de skriver om rädsla och oro,

vilket inte är eftersträvansvärt för en pojke. Min slutsats skulle dock falla om ”invandrarna”

och ”rasisterna” som rädslan och oron riktar sig mot var flickor eller kvinnor. Om man bortser

från det (men samtidigt beaktar möjligheten) är min tolkning att pojkarna skriver mest

utförligt innanför temat med beskrivningar av gärningspersonerna som främmande grupper

eftersom de på det sättet tillåts positionera sig som både pojkar och offer.

3

Innehållsförteckning

1. Inledning .................................................................................................................................... 4

1.1 Uppsatsens bakgrund .............................................................................................................. 5

1.1.1 Tyresöenkäten ..................................................................................................................... 5

1.1.2 Pilotstudien .......................................................................................................................... 5

1.2 Syfte och frågeställningar ....................................................................................................... 6

2. Tidigare forskning ..................................................................................................................... 7

2.1 Gestaltningar av offererfarenheter - samtal med unga män som utsatts för brott .................. 7

2.2 Ungdomar föreställningar om pojkar och flickor som utsätts för våld................................... 8

3. Teoretisk utgångspunkt, vetenskapssyn och förförståelse ..................................................... 9

3.1 Genusteori .............................................................................................................................. 9

3.1.1 Maskuliniteter och femininiteter ......................................................................................... 10

3.2 Socialkonstruktionism som världs- och kunskapssyn ............................................................ 12

3.3 Diskursteori som teori ............................................................................................................ 13

3.4 Min förförståelse .................................................................................................................... 14

4. Metod .......................................................................................................................................... 15

4.1 Material .................................................................................................................................. 15

4.2 Diskursteori som metod – tillvägagångssätt ........................................................................... 16

4.3 Problematik och etik i Tyresöenkäten .................................................................................... 17

4.4 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet ............................................................................ 19

4.5 Brottsoffer - ett mångtydigt begrepp ...................................................................................... 20

5. Analys och resultat .................................................................................................................... 21

5.1 Pojkarna innanför temat ......................................................................................................... 22

5.2 Pojkarna utanför temat ........................................................................................................... 25

5.3 Flickorna innanför temat ........................................................................................................ 26

5.4 Flickorna utanför temat .......................................................................................................... 27

5.5 De yngre pojkarna innanför och utanför temat ....................................................................... 28

5.6 De vuxna männen innanför och utanför temat ....................................................................... 28

5.7 Pojkarna innanför temat i förhållande till de andra grupperna ............................................... 29

6. Diskussion .................................................................................................................................. 30

7. Fortsatt forskning ...................................................................................................................... 33

Referenser ...................................................................................................................................... 34

Bilaga 1 ........................................................................................................................................... 37

Bilaga 2 ........................................................................................................................................... 39

4

1. Inledning

Pojkar som brottsoffer har inte ett primärt fokus inom kriminologisk forskning (Newburn &

Stanko 1994, s.159). När jag under förarbetsstadiet i uppsatsprocessen sökte efter litteratur i

olika databaser fann jag få artiklar rörande mitt uppsatsämne. De flesta sökningar1 på

ordkombinationer som genus, maskuliniteter, pojkar, viktimologi och brottsoffer resulterade i

den kontext vi vanligen ser pojkar och män i; som gärningspersoner.

Genus intresserar mig på grund av dess byggstenar som problematiserar en värld som ofta

framstår som självklar och given. Genusdebatten uppkom på grund av krav om bättre villkor

för, och genom initiativ av, kvinnor. Min tankegång var likaså länge fokuserad på kvinnor,

medan männen förbisågs. Dock är det konstruktionerna av de båda som resulterar i den

dikotomiserade värld vi lever i. Det var genuskursen i kriminologi II som introducerade mig

för den andra delen och mitt intresse för maskuliniteter började ta vid. Området med flickor

och kvinnor som brottsoffer är utforskat och självklart inte färdigforskat kring, men i relation

är forskningen kring pojkar och män som brottsoffer tunn. Jag tror att ett uteslutande

reproducerar dikotomierna eftersom en knapphändig forskning om pojkar och män som

brottsoffer riskerar att bidra till uppfattningen att de inte kan vara brottsoffer, vilket resulterar

i en könsspecifik brottsofferkategori som upprätthåller en självklar, given och dikotom

världsbild. Konsekvenserna är bland annat att pojkars rädsla och oro inte erkänns och tas på

allvar. Min utgångspunkt var alltså att pojkar är rädda och oroliga för brott. Inom många

brottskategorier är pojkar också de mest utsatta2 (Brå 2009, s.33).

När möjligheten fanns att välja ”unga och brott” som ämne för examensarbete, och ett

redan insamlat material fanns med berättelser, blev jag nyfiken på vad pojkarna skrev om. De

bekräftade utgångspunkten eftersom de handlade om rädsla och oro. Dock var det enbart 28

procent som valde att skriva. Min vilja var att problematisera ”sanningar” om pojkar. Att detta

skedde i en brottsofferkontext med egenskrivna berättelser var ultimat eftersom det trotsar

föreställningar om manlighet (Burcar 2005, s.22) samtidigt som skribenterna är i de åldrarna

då genusstereotyperna är starka (Karlsson & Pettersson 2003, s.4). Ju mer konkret mitt syfte

blev desto tydligare formades mitt tillvägagångssätt. Det var med hjälp av ett genusperspektiv

jag skulle färdas genom berättelserna och diskursanalys skulle användas för att hantera och

strukturera dem. Jag har således valt att genom diskursteori analysera och tolka hur dessa

pojkar konstruerar sina berättelser om rädsla och oro ur ett maskulinitetsperspektiv.

1 De använda databaserna är Stockholms universitets databas, JSTOR, EBSCO Multiple Data Search och

Criminal Justice Abstract Online. 2 Unga män utsätts mest för misshandel (Brå 2009, s.33).

5

1.1 Uppsatsens bakgrund

1.1.1 Tyresöenkäten

Vårterminen 2001 delades en enkät ut i Tyresö kommun till 1 989 elever i årskurs 6-9, 1 100

elever i gymnasiet, 1 000 vuxna samt enbart berättelsedelen till 1 256 elever i årskurs 4-5.

Enkäten handlade om utsatthet, rädsla och oro för brott. Svarsfrekvensen uppgick till 65

procent (Tiby 2006, s.97). Ifyllandet för barnen och ungdomarna skedde i skolan. Syftet med

Tyresöenkäten var att ta reda på vad unga råkar ut för och är rädda att åka ut för i sin närmiljö

samt hur de berättar om det (ibid. s.96). Undersökningen har resulterat i en rapport till Tyresö

kommun, en studie på temat sexuella övergrepp av Eva Tiby (2006) och en magisteruppsats

av Karl-Magnus Carlsson (2002) som handlar om huruvida rädsla för brott skiljer sig mellan

ungdomar och vuxna. Efter Tibys tematisering av Tyresömaterialet nämns att en aktivitet

finns rörande pojkarnas berättelser gällande rädsla och oro för ”invandrare” och ”rasister”,

alltså att dessa är längre och mer beskrivande än de resterande berättelserna som är skrivna av

pojkar (Tiby 2006, s.113). Det fungerade som inspiration till att genomföra denna studie.

1.1.2 Pilotstudien

Under metod III-kursen i kriminologi genomförde jag en pilotstudie av det material som

skulle ligga till grund för min uppsats. Jag läste och jämförde 14-19-åriga pojkars och flickors

berättelser och konstaterade att flickornas primärt handlade om rädsla och oro för

sexövergrepp medan pojkarnas primärt handlade om rädsla och oro för ”invandrare” och

”rasister”. Efteråt ansåg jag att en tematisering av ”invandrare” och ”rasister” var befogad,

och jag kategoriserade berättelserna i temat. Jag utförde sedan en diskursteoretisk analys med

en genusutgångspunkt av tolv berättelser som berörde temat. Dessa valdes genom att jag, i ett

samlat dokument jag skapat med berättelser skrivna av pojkar 14-19 år innanför temat,

plockade ut de tolv första som handlade om ”invandrare” respektive ”rasister” i dokumentet.

Slutsatsen var att utifrån ett maskulinitetsperspektiv var berättelserna strukturerade på ett sätt

som kan tolkas som maskulinitetsuttryck. Trots en konflikt med offeridentiteten hanterade

pojkarna det då de konstruerade maskuliniteter genom beskrivningar av gärningsmän i plural

(det handlade om grupper) som var främmande och avvikande (de var okontrollerade

”invandrare” och gigantiska ”rasister”) för att skapa entydighet i diskursen (Hellqvist 2009).

Pilotstudien var en miniversion, behandlade få berättelser och inga omfattande jämförelser

med de andra grupperna gjordes. Jag ämnar därför bygga vidare på pilotstudien med fokus på

samma tema men med en större urvalsgrupp, mer underbyggd teoretisk grund, djupare och

fler jämförelser samt med metodologiska inslag som diskursordnings- och lingvistikanalys.

6

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att utifrån skrivna berättelser tolka 14-19-åriga pojkars rädsla och oro

för brott innanför temat ”invandrare” och ”rasister”3 ur ett maskulinitetsperspekiv.

Åldersurvalet har gjorts på grund av att det är i denna ålder pojkarna skriver mycket om

”invandrare” och ”rasister” samt att det kan kopplas samman med genusteorin eftersom det är

vid 14 års ålder ”konfliktåren” börjar ta vid med genusidentifikationer (Tiby 2006, s.91). Jag

inkluderar även in fyra andra grupper utöver denna population genom att utföra samma typ av

diskursanalys på dem, men inte lika djupgående. Om frågeställningarna ska kunna besvaras

måste pojkarna jämföras i förhållande till de andra grupperna. Detta för att stärka validiteten

och reliabiliteten genom att undersöka om det är specifikt för pojkar i ålder 14-19 år och att

det handlar om maskulinitetsuttryck. De fyra andra grupperna är de resterande pojkarna inom

samma åldersgrupp som inte berör temat, de yngre pojkarna 11-13 år, flickor 14-19 år och

de vuxna männen4. Jag har alltså med ett genusperspektiv primärt analyserat pojkarnas

berättelser innanför det temat jag har skapat. Jag har även analyserat utanför temat i samma

population, som är en mängd olika berättelsehändelser, för att tolka varför rädsla och oro för

”invandrare” och ”rasister” skrivs innehållsrikare i pojkarnas berättelser. Flickorna i samma

åldersgrupp, de yngre pojkarna och de vuxna männens berättelser jämförs både utanför och

innanför temat för att tolka om och varför genusuttrycken skiljer sig i berättelserna beroende

på ålder och kön. De två grupper som inte har inkluderats är de yngre flickorna och de vuxna

kvinnorna. Jag anser att det är främst i förhållande till de andra grupperna konstruktioner av

temat och maskuliniteter kan analyseras eftersom de står närmare varandra då de yngre

pojkarna och de vuxna männen är av samma kön och de jämnåriga flickorna är i samma

åldrar. Se bilaga 1, figur 1, för en överblick av de inkluderade grupperna.

Frågeställningar inom ramen för syftet är;

Hur konstruerar dessa pojkar genus i förhållande till beskrivningarna av gärningsperson

och offer och relationerna emellan dem innanför och utanför temat ”invandrare” och

”rasister”?

På vilket sätt skiljer sig eller liknar pojkarnas konstruktion av genus mot:

1) flickornas, 2) de yngre pojkarnas, 3) de vuxna männens i förhållande till

beskrivningarna av gärningsperson och offer och relationerna emellan dem innanför och

utanför temat ”invandrare” och ”rasister”?

3 I berättelserna benämns ”invandrare” och ”rasister” också med andra namn, t.ex. ”utlänningar” och ”nazister”.

Dock har jag döpt temat till ”invandrare” och ”rasister” eftersom det är de mest förekommande benämningarna. 4 Männen är mellan 20 och 72 år. Medelåldern är 46,8 år.

7

2. Tidigare forskning

Forskning om utsatthet och rädsla är en del i den kriminologimark som viktimologin allt mer

vunnit terräng i. Viktimologi, brottsoffersforskning, är numera ett stort ämne i kriminologin

på grund av bland annat kvinnorörelser som uppmärksammade våldet mot kvinnor och som

därmed resulterade i ett fokus på kvinnor som brottsoffer (Åkerström & Sahlin 2001, s.7,9).

Genusforskningen i kriminologin uppkom på grund av den kritik som hävdade att forskningen

var genusblind och enbart behandlade män (Lander, Pettersson & Tiby 2003, s.8). Att studera

maskuliniteter har sina spår i 70-talets feminism (Lundgren, Pettersson & Tiby 2003, s.79).

Det är numera vanligt att i maskulinitetsstudier använda hegemonisk maskulinitet som

analytisk utgångspunkt, vilket även denna uppsats syftar till. Dock finns det få studier om

pojkar och män som offer på grund av uppfattningar om att män inte vill uppvisa svaghet som

offerskap likställs med. De undersökningar som ändå har gjorts på området visar emellertid

motsatsen (Newburn & Stanko 1994, s.159-160).

I två svenska studier som har analyserat pojkar och män som brottsoffer, som presenteras

nedan, framkommer det att pojkar och flickor förhåller sig till och utgår från genus. Själva

grundbultarna och utgångspunkterna är samma som i denna uppsats; konstruktioner av genus

och offerskap. Dock skiljer sig utförandet eftersom båda studierna är kvalitativa intervjuer.

Det påverkar resultatet då det är en annan sorts interaktion som skapas mellan forskare och

deltagare i intervjuer jämfört med en anonym enkätsituation med uppmaning om att skriva en

berättelse. Trots det är studierna användbara eftersom de innehåller skildringar av de

deltagande samt omfattande analyser gjorda av forskarna. För den här uppsatsen utgör de en

grund att stå på och att relatera till eftersom de, trots olika metodanvändningar och

populationer, rör sig i det ännu lilla fältet om pojkar och män som brottsoffer.

2.1 Gestaltningar av offererfarenheter - samtal med unga män som utsatts för brott

Veronica Burcar har i sin avhandling intervjuat tio unga män, mellan 17 och 21 år, som utsatts

för rån eller misshandel (Burcar 2005, s.25). Urvalet gjordes genom kontakter med kollegor

och via Malmö Tingsrätt (ibid. s.191). Hennes syfte var att undersöka och beskriva hur dessa

män i samtalsintervjuerna framställer identiteterna ”man” och ”brottsoffer” och hur de

förhåller dem till varandra (ibid. s.25). Utgångspunkten för analysen är konstruktionistisk,

interaktionistisk och narrativ. I intervjuerna gör männen motstånd mot den normativa

offerrollen. Manlig karaktäristika, som agentskap och styrka, framhävs. Dock utgår

berättelserna från brottsdrabbade individer och männens offerstatus förnekas inte helt, men

8

det justeras och balanseras genom att de tonar ned skador och fråntar gärningspersonens agens

(Burcar 2005, s.162). Männen motsätter sig ett offerskap på det sättet att trots att det handlar

om en gärningsperson som ”attackerar” och mannen ”försvarar” sig, betonar han sitt eget

agentskap. Detta står i kontrast mot en traditionell offeridentitet som förknippas med svaghet,

passivitet och skyddsbehov (ibid. s.73), samtidigt som de beskriver gärningspersonen som

initiativtagare till våldet som resulterat i skador hos de intervjuade männen (ibid. s.162).

Sammanfattningsvis visar studien att den identitet som skapas varken är stereotypiskt

manlig eller offeridealisk. Identitetskonstruktionen innefattar offerbeskrivningar, men dessa

balanseras och vägs upp med ”manliga” beskrivningar (ibid. s.163). Resultaten pekar på att de

unga männens berättelser inte passar in i den entydiga offerbild som innefattar känslor som

sårbarhet och lidande men att de i viss utsträckning ändå identifierar sig som brottsoffer. De

modifierar offerskapet utifrån maskuliniteter5 (ibid. s.165).

2.2 Ungdomar föreställningar om pojkar och flickor som utsätts för våld

Jenny Karlsson och Tove Pettersson har intervjuat fyra grupper med flickor och pojkar i

åldrarna 15-16 år (Karlsson & Pettersson 2003). Urvalen har gjorts via två högstadieskolor

(ibid. s.11). Studien är tvådelad där den ena, utförd av Karlsson, utgår från ett genusperspektiv

med syftet att i flickgrupper, pojkgrupper och grupper med båda könen i ”studera hur pojkar

och flickor resonerar kring ungdomar som offer för våld och vilka betydelser könstillhörighet

har för deras förståelse av offerskap” samt ”att studera hur de själva som pojkar och flickor

förhåller sig till sina beskrivningar av pojkar och flickor som offer” (Karlsson 2003a, s.37).

Delstudien visar att könstillhörigheten hos och samspelet mellan gärningsperson och offer

spelar en stor roll. Ett tydligt offer är en flicka som blir utsatt av en pojke (ibid. s.55-56).

Flickgruppen pratar om att både flickor och pojkar kan vara rädda för gäng, som beskrivs som

nazister eller invandrare. Diskussionen är mest fokuserad på flickors rädsla och pojkgruppen

är fåordig gällande pojkars rädsla, men de nämner att pojkars rädsla är befogad om det finns

en risk för att denne kan bli eller har blivit allvarligt nedslagen (ibid. s.47-49). Inom

pojkgruppen placeras diskussioner om offer i ”de andra”-kategorin. Pojkarna identifierar sig

inte i samtalet som offer, men i blandgruppen görs det ingen könsskillnad på offerskap (ibid.

s.52-53). Däremot finns en vi-känsla i flickgruppen när offerskap diskuteras (ibid. s.54).

Pojkgruppens avståndstagande från offerskap och rädsla kan bero på ett avståndstagande från

svaghet som kan leda till minskad maskulinitetsstatus. I flickgruppen uppstår en tydligt

5 Burcar använder dock begreppet ”manlighet”. Innebörden är dock densamma som maskulinitet (2005, s.19)

9

dikotom uppdelning av rädsla där pojkar uppfattas vara rädda för att visa sig svaga medan

flickor är rädda för att utsättas för sexuella brott. Pojkarnas och flickornas samtal om

utsatthet, offer och gärningspersoner härstammar tydligt med normativa maskuliniteter och

femininiteter som utgångspunkt (Karlsson 2003a, s.55-56). Till skillnad mot Burcars (Burcar

2005) studie distanserar sig pojkgruppen från en offeridentitet. De utgick från maskuliniteter i

samtalet. I blandgruppen var samtalet mer nyanserat. Detta kan tolkas som att pojkgruppen

inte modifierar offerskapet medan en viss modifiering skedde i blandgruppen.

3. Teoretisk utgångspunkt, vetenskapssyn och förförståelse

I detta avsnitt redogörs för genus- och diskursteori samt socialkonstruktionism som utgör

grunden, analysen och tolkningen i uppsatsen. På grund av teoriernas konstruktionistiska

betoning går de in i varandra och ska förstås som kompletterande delar. Jag kommer även att i

möjligaste mån redogöra för min förförståelse inom ämnet pojkar som brottsoffer och genus

eftersom utifrån min vetenskapssyn är reflexion en huvudingrediens i en uppsats med god

validitet och reliabilitet då förförståelsen påverkar tolkningarna (Winther Jørgensen & Phillips

2000, s.29). Det innebär att jag är delaktig till kunskapen som uppsatsen producerar då jag går

in och tolkar berättelserna som människa med erfarenheter, fördomar och åsikter. Genom

förförståelseredogörelsen, som mynnar ut i reflexion för att tydliggöra processen från

berättelser till den kunskap som produceras, hoppas jag visa både mig själv och läsaren hur

jag har tänkt, varför jag tänkte så och vilka konsekvenser det får.

3.1 Genusteori

Inom feministisk forskning brukar genus eller kön förekomma som begreppsapparat (Gothlin

1999, s.2). Det råder diskussion och delade meningar om begreppen, vad skillnaden är

varierar beroende på vem man frågar. Lander ser kön som en kvantitativ variabel bland många

andra som exempelvis kan beskriva andelen flickor som dricker sig berusade, men som inte

berättar mer. Genus kan då appliceras för att få en mer djupgående förståelse för fenomenet

och dess konstruktion (Lander 2003, s.28). Lenz Taguchi däremot använder begreppet kön då

hon anser att det är omöjligt att göra en åtskillnad eftersom naturvetenskaperna påvisar att

även det biologiska könet omkonstrueras (Lenz Taguchi 2004, s.40).

Jag kommer att använda mig av genusbegreppet och avse en förståelse för de sociala könen,

de tanke- och handlingsmönster som tillskrivs till och utövas av män och kvinnor, som socialt

konstruerade (Lander 2003, s.26). Dessa är alltså inte essentiella och biologiska, utan genus

10

understryker att män och kvinnor utifrån ett samhälleligt perspektiv inte härstammar från

något naturligt givet (ibid. s.27). Genuspraktik innebär att personer gör genus utefter en

bekönad kropp och samhälleliga normer (Messerschmidt 2004, s.40). Anledningen till att jag

väljer genusbegreppet är främst för att jag tidigare benämnt de socialt konstruerade könen så

och att det därför sker mer automatiskt, samt att jag ansett att de som talar om kön oftast talat

om det som något essentiellt. Jag är medveten om att kön kan förstås på liknande sätt som

genus. Dock är min uppfattning att människor utan insyn i feministiska diskurser refererar

kön till biologi och genus till konstruktion och därför använder jag genus för tydlighetens

skull i betydelsen att innebörderna av begreppen män och kvinnor är socialt konstruerade.

I uppsatsen använder jag, likt Lander, kön som en variabel eftersom jag har skapat

grupper bestående av berättelser från pojkar, män och flickor utefter de kön de själva har

uppgett att de tillhör i enkäten. Jag ser emellertid berättelserna som genusuttryck skapade i

förhållande till variabeln kön då det är utifrån den som skribenterna gör olika former av

maskuliniteter eller femininiteter. Det biologiska könet, även fast det finns fler variationer än

de västerländska tudelade6, vilket samtidigt tydliggör att även variabeln kön kan ses som en

konstruktion, är inte i fokus. Detta på grund av att det är själva förhållningssättet till

könstillhörigheten, alltså genuspraktiken, som ligger till grund för varför pojkarna skriver om

”invandrare” och ”rasister” och som studeras. Genom kategoriseringarna jag har gjort utifrån

kön finns det risk för ett upprätthållande av dikotomin mellan män och kvinnor, men jag anser

att ett användande av en genusteoretisk utgångspunkt samtidigt är att ifrågasätta

kategoriseringarna och att det därför är befogat.

Jag utgår från att genusteori kan användas som ett teoretiskt och analytiskt verktyg för att

beskriva hur kön konstrueras, förmedlas och strukturerar våra liv och som problematiserar

relationen mellan män och kvinnor (Lander, Pettersson & Tiby 2003, s.7-8). Specifikt i detta

fall kommet jag att analysera vilka uttryck manligt genus, maskuliniteter, tar sig.

3.1.1 Maskuliniteter och femininiteter

Tanke- och handlingsmönstren som tillskrivs till och utövas av män och kvinnor benämns

som maskuliniteter och femininiteter för att understryka konstruktionerna som

könstillhörigheterna utgör. Orsaken till att jag i en uppsats om maskuliniteter även diskuterar

femininiteter är att de är relationella. De får och har sina betydelser genom sin betydelse

gentemot varandra. Att vara kvinna är att inte vara man, och vice versa (Pettersson 2003b,

6 Bl.a. har biologer föreslagit minst fem och upp till tjugotvå olika sorters kön och i Nord- och Sydamerikanska

indianstammar delar man in könen i tre typer (Lenz Taguchi 2004, s.75-76).

11

s.141). Maskuliniteter och femininiteter är konstruktioner eftersom de är kontextuellt och

kulturellt bundna (Lander 2003, s.26). Handlingsmönster som anses vara ”manliga” i

västerländska samhällen behöver inte betyda detsamma i en östasiatisk kultur. Jag benämner

maskuliniteter och femininiteter i plural eftersom dessa inte är statiska. Det finns inte enbart

ett sätt att iscensätta genus på.

Maskuliniteter och femininiteter är ingen horisontell historia. Det finns inom kategorierna

former av maskuliniteter och femininiteter som anses vara mer eftersträvansvärda än andra,

och dessa andra utgår från och definieras utefter de mest eftersträvansvärda. Genus kan alltså

ses som ett maktsystem, med olika former av makt, eftersom det råder konkurrens inom de

olika formerna av maskuliniteter och femininiteter. Konkurrensen mot den mest

eftersträvansvärda är vad samhället och kulturen personen lever i anser vara mest önskvärd

(Karlsson 2003b, s.53). Inom femininiteter är normativ femininitet den mest

eftersträvansvärda och som sätter standaren för hur en kvinna uppfattas. Normativ femininitet,

som jag använder begreppet, tillskrivs egenskaperna svaghet, rädsla (Lander 2003, s.39), vek,

ljuv och öm (Burcar 2005, s.189). Hegemonisk maskulinitet är den mest eftersträvansvärda

maskuliniteten och definieras av Connell som ”den konfiguration av genuspraktik som

innehåller det för tillfället accepterade svaret på frågan om patriarkatets legitimitet” (Connell

2008, s.115). Det är även den definitionen maskulinitetsforskaren Messerschmidt använder

sig av. I denna uppsats kan hegemonisk maskulinitet förknippas med egenskaperna kraftig,

djärv, modig och orädd (Burcar 2005, s.189). Innebörderna varierar alltså över tid och rum

men det konstanta är att den hegemoniska maskuliniteten på ett strukturellt plan är överordnad

den normativa femininiteten och de andra maskuliniteterna (Messerschmidt 2004, s.42).

Det går att göra motstånd mot hur kvinnor eller män förväntas bete sig. Motstånd sker

genom dekonstruktion; att försöka och agera för, medvetet eller omedvetet, att förändra

diskursen, det som framstås som givet (Lenz Taguchi 2006, s.156). Reproduktion däremot

innebär att inget motstånd görs och att diskursen är oförändrad (Karlsson & Pettersson 2006,

s.76). Den hegemoniska maskuliniteten upprätthålls genom dominans och underordning av

andra maskuliniteter. De lägre stående maskuliniteterna benämns som delaktiga och är

vanliga män som inte når upp till den hegemoniska maskuliniteten men stödjer den,

underordnade män som inte alls kommer i närheten av den hegemoniska maskuliniteten och

är marginaliserade samt oppositionella maskuliniteter som är män som gör motstånd mot den

hegemoniska maskuliniteten (Messerschmidt 2004, s.43).

De nämnda maskuliniteterna och femininiteterna utgör grunden för analysen av den

hegemoniska maskuliniteten som görs i berättelserna. Att som pojke skriva om sin rädsla och

12

oro är i det omedelbara sammanhanget inte hegemoniskt på grund av att i en västerländsk

kontext är uttryck av känslor som sårbarhet inte förenligt med hur en pojke ”borde vara”,

samtidigt som hegemoni är något som eftersträvas av de flesta maskuliniteter. Det är hur

pojkarna förhåller sig till den hegemoniska maskuliniteten som studeras i uppsatsen. Där kan

det uppstå problem då skribenterna är i olika åldrar och därmed befinner sig i olika diskurser.

Därför kan det finnas en skillnad mellan grupperna om vilken form av maskulinitet eller

femininitet som är den mest eftersträvansvärda. Exempelvis befinner sig de yngre pojkarna

både i identiteterna barn och pojke. Dock anser jag att de definitioner och egenskaper jag har

satt in i maskuliniteter och femininiteter passar in på de flesta åldrar från och med att

personerna som studeras identifierar sig som man eller kvinna. Sedan tror jag också att

innebörden av exempelvis ”djärv” kan skilja sig inte enbart beroende på ålder, utan också

individuellt, men att den övergripande betydelsen ändå kan överföras i olika åldergrupper.

3.2 Socialkonstruktionism som världs- och kunskapssyn

Socialkonstruktionismen utgör själva grunden för uppsatsen där både teori och metod vilar på

samma antaganden om värld och kunskap. Diskursanalys, som presenteras i avsnitt 3.3, kan

ses som ett verktyg som många socialkonstruktionister använder sig av. Det är komplicerat att

ge en enhetlig bild av socialkonstruktionismen då angreppssätten är många. Byggstenarna i

filosofin är att kunskap inte är en objektiv sanning eftersom verkligheten är en produkt utav

våra representationer och kategoriseringar av världen. Människor är inte essentiella och

autonoma, utan historiska och kulturella. Våra identiteter och vår världs- och kunskapssyn är

föränderliga och påverkade av historien och kulturen (Winther Jørgensen & Phillips 2000,

s.11). Trots en flytande karaktär är dock kunskap och identiteter i konkreta situationer oftast

relativt låsta (ibid. s.12), något som med diskursteorin förklaras genom att vissa

betydelsefixeringar blir så pass fastställda att de uppfattas som objektiva (ibid. s.32). Att vara

en pojke är en betydelsefixering som kan uppfattas som sann och som sällan ifrågasätts eller

problematiseras (förutom i genusdiskurser). Den socialkonstruktionistiska synen på subjektet,

alltså individen, står i kontrast mot modernistiska tankegångar där de mer syftar till en essens

inom människor, där ”sanningen” ses som lagbunden (Lenz Taguchi 2004, s.52). Jag ser alltså

varken berättelserna eller mina tolkningar av dem som något sanningsenligt som refererar till

en objektiv värld, utan de ska båda, i enlighet med mina teoretiska utgångspunkter, ses som

konstruktioner skapade i diskurser, även fast det som det berättas om eller känslorna som

beskrivs existerar i en fysisk värld och kan ha verkliga konsekvenser. Om en pojke skriver att

han har blivit misshandlad av rasister menar jag att pojken som människa finns, att

13

exempelvis slag kan ha ägt rum och att de kan ha utförts av personer med främlingsfientliga

åsikter. Jag menar också att betydelsen av orden pojke, misshandel och rasister är diskursiva

konstruktioner som inte existerar förrän de tillskrivs dessa betydelser.

3.3 Diskursteori som teori

Diskursanalys innehåller både teori och metod där diskursteori är en inriktning inom

diskursanalysen. Jag använder diskursteorin som den har definierats och praktiserats av

teoretikerna Laclau och Mouffe på grund av att de har utvecklat teorin genom den metod de

själva förespråkar i diskursteorin, alltså dekonstruktion av andra teorier (Winther Jørgensen &

Phillips 2000, s.31). Socialkonstruktionism är en bred kategori där poststrukturalismen ingår.

Diskursteorin anses vara den mest poststrukturalistiska eftersom alla praktiker ses som

diskursiva, och det går alltså inte att ställa sig utanför dem (ibid. s.13). Diskurs innebär

fixeringar av betydelser inom en bestämd domän och innebär att språket, genom tecken, är

strukturerat i olika mönster. Diskursanalys är således en analys av dessa mönster (ibid. s.7).

Tecken är allt från abstrakta till fysiska tecken, bland annat språk, bokstäver, lagar och brott.

Tecknen får mening för oss först när de blir omnämnda, alltså artikulerade och därmed också

konstruerade, i en diskurs och ett sammanhang (ibid. s.35). Till exempel består berättelserna

av en massa bokstäver. I och med att jag vet om sammanhanget vet jag också att bokstäverna

tillsammans utgör texter som handlar om rädsla och oro. Utan sammanhanget eller en

förståelse för tecknet hade det varit svårt att förstå betydelserna och innebörderna. I uppsatsen

är berättelserna, skribenterna (och även uppsatsen i sig) påverkade av och tillverkade i

diskurser. Diskurs är samtidigt en reducering av möjligheter eftersom villkoret för att en

diskurs ska råda, att den betraktas som mer sann än andra, är att en annan diskurs utesluts.

Detta görs på grund av en strävan efter entydighet för att undvika motstridigheter inom

diskursen (ibid. s.34). Diskurser är hierarkiska och bundna i kontexten (Lenz Taguchi 2004,

s.15). Flera diskurser kan vara aktuella vid samma tidpunkt, men en är alltid mer gällande.

Den härskande diskursen är inte helt fixerad och stängd, den kan alltid bytas ut (Winther

Jørgensen & Phillips 2000, s.13). Trots att en person inte kan ställa sig utanför diskurserna

kan man påverka dessa genom dekonstruktion (Lenz Taguchi 2004, s 16). Genom att en pojke

skriver om sin rädsla kan han dekonstruera diskursen där detta inte är acceptabelt till att öka

acceptansen. Det krävs dock fler personer för att en diskurs verkligen ska dekonstrueras i ett

samhälle. Det är via vårt språk som vi skapar representationer där vi igenom konstruerar

världen som existerar fysiskt utanför diskurserna, men som bara kan vara meningsfull genom

diskurser (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s.15). Exempelvis är berättelserna inte

14

automatiskt uttryck för genuspraktik. Det är betydelser jag tillskriver när jag tolkar dem. Att

pojkens rädsla för ”invandrare” är på grund av ett maskulinitetssträvande kan mycket väl

stämma. Pojken med känslor existerar i en fysisk värld, men det har ingen genusbetydelse

förrän någon benämner dem som maskulinitetspraktik i en genusdiskurs. Identitet betyder

vem en person är, vad och vilka denne identifierar sig med. Subjektposition innebär att en

individ blir till genom diskurser och försätts i positioner. Att vara pojke hör ihop med

föreställningar om hur en pojke ska bete sig, t.ex. att inte vara rädd (ibid. s.48, 50). Se bilaga

1, figur 3, för en förklaringsmodell av hur diskurserna kan förhålla sig till varandra.

Diskursanalysen måste hänga samman med de andra teoretiska utgångspunkterna (ibid.

s.31). Som jag använder genusteori och socialkonstruktionism tycker jag att de går ihop med

diskursteorin eftersom teorierna betonar konstruktion och det är konstruktioner som studeras.

3.4 Min förförståelse

Det är mycket under lång tid som har gjort mig till den jag är idag, vilket påverkar den

slutprodukt som uppsatsen resulterar i. Den första tanke som dyker upp när jag funderar över

min förförståelse är att jag inte positionerar mig som feminist men tar del av och använder

feministiska verktyg som har tillverkats i feministiska diskurser. Detta hindrar mig inte från

att genomföra analysen, men det kan påverka och att utelämna det vore en brist i

genomskinligheten som ska genomsyra processen. Den påverkan som kan uppstå är att jag

omfamnar och använder vissa former av termer som jag kan stå för (t.ex. genuskonstruktion)

medan uteslutande av andra kan ske som jag mindre tror på och relaterar till (t.ex.

könsmaktsordning). Jag har dock försökt att undvika att hamna i fällan att låta feminismrisken

vara analyshämmare (Pettersson 2003a) genom att vara medveten under processen.

Vägen mot och anledning till att uppmärksamma pojkar i brottsoffer- och genusdiskursen

är beskrivet i inledningskapitlet. Min inställning till kunskap och verklighet har länge varit av

kritisk, konstruktionistisk natur trots att jag tidigare inte hade kännedom om terminologin.

Detta har under kriminologiutbildningen förstärkts och påverkat synen på kön och brottsoffer

och resulterat i gråzoner. Min kritiska inställning kan därmed, trots att den i denna typ av

studie kan ses som en tillgång, överskugga andra möjliga tolkningssätt. Samtidigt har jag

fördomar om att pojkar är annorlunda än flickor, genom samhällelig påverkan, och att det

speglas i berättelserna. Jag har försökt reducera riskerna genom att i tankarna applicera

teorierna om konstruktion på min egen praktik (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s.111).

15

4. Metod

Här beskrivs materialet som ligger till grund för uppsatsen och hur analysen och tolkningen

utförts samt brottsofferdefinition och de problem som finns med enkäten. Tillvägagångssättet

gäller alla fem grupper som analyseras, innanför och utanför temat ”invandrare” och ”rasister”

utifrån teorierna med hegemonisk maskulinitet och normativ femininitet som utgångspunkt.

4.1 Material

Materialet består av enkäter besvarade i Tyresö år 2001 av elever och vuxna. Berättelserna

utgår från del 2 i enkäten där uppmaningen är; skriv här med egna ord en sann berättelse om:

1. Någon/något som har gjort/gör mig rädd i Tyresö det senaste året (eller) 2. Det här är jag

orolig ska hända mig eller min familj i Tyresö under året”, (se bilaga 2). Antal berättelser

inom respektive grupp presenteras i tabell 1.

Tabell 1. Grupperna som analyseras innanför och utanför temat ”invandrare” och ”rasister” och som jämförs

med gruppen pojkar 14-19 år innanför temat.

Berättelser, innanför och utanför temat

Jag gör ingen systematisk skillnad mellan uppmaning 1 som rör en dåtida eller nutida rädsla

och uppmaning 2 som handlar om en framtida oro, på grund av att skribenterna sällan gör det.

De skriver ofta ihop de två i ett stycke och ingen direkt skillnad finns beroende på vilken de

svarar på. Uppmaningarna handlar samtidigt om något som skribenterna skriver har hänt eller

inte har hänt. Alltså har dåtid, nutid, framtid, hänt eller inte hänt flutit ihop med varandra och

ingen distinktion görs mellan rädsla och oro. Dock, i de berättelser där det spelar roll nämns

det i analysen. Gruppindelningen gällande beröring av temat eller inte har gjort genom

återupprepad läsning av berättelserna. De berättelser som har tagits med och som rör temat är

de som uttryckligen handlar om rädsla och/eller oro för ”invandrare” och ”rasister”.

Kön och ålder

Antal

Tema (%) Ej tema (%) Alla berättelser

Pojkar 14-19 år 53 (21,7) 191 (78,3) 244

Flickor 14-19 år 30 (9,1) 300 (90,9) 330

Pojkar 11-13 år 5 (1,6) 302 (98,4) 307

Män, vuxna 2 (4,2) 46 (95,8) 48

Totalt 90 (9,7) 839 (90,3) 929

16

4.2 Diskursteori som metod – tillvägagångssätt

Jag har valt att använda diskursteori som metod därför att den lämpar sig bäst för mina

frågeställningar. Jag studerar genuskonstruktioner, och då konstruktioner (som utgör allt)

uppstår ur olika diskurser (som är ofrånkomliga) är diskursteorin väl förenlig med genusteori

och socialkonstruktionism. Jag har även inkluderat diskursordnings- och lingvistikanalys för

att få bästa möjliga analys av berättelserna eftersom att diskursteorin till stor del är teoretisk.

För att förstå diskursteoribegreppen exemplifieras dem. Exemplen utgår från hur en

deckarfilm kan konstrueras, och skiljer sig alltså från hur de appliceras i analysen eftersom det

rör sig om olika diskurser. Anledningen till att jag inte exemplifierar i rädsla och oro-

diskursen redan här beror på att det finns diskurser inom dem (t.ex. kön) som skiljer dem åt.

Syftet med diskursteori som metod är att analysera hur artikulationer reproducerar,

ifrågasätter eller dekonstruerar diskurserna (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s.37).

Urvalen har gjorts genom läsning av alla berättelserna som sedan, inom varje grupp, har

kategoriserats beroende på om de berör temat eller inte. Berättelserna har strukturerats och

gränsats in i en diskursteoretisk ram och analys genom att diskursteoretiska begrepp

appliceras på och identifieras i berättelserna. Detta görs genom läsning, tolkning och

motivering och utgår alltså från mina tolkningar. Begreppen är moment som är alla tecknen i

en diskurs. Dessa är fixerade och stängda, t.ex. en handling om att ett brott har begåtts.

Nodalpunkter är privilegierade tecken, och kan ses som en huvudrubrik, kring vilka de andra

tecknen definieras utifrån (ibid. s.33). T.ex. kan brottshandlingen också vara nodalpunkt

eftersom handlingen runtomkring utgår från det begångna brottet. Element är tecken som är

mångtydiga och inte är stängda för tolkning. Dessa har ännu inte fått en fixerad mening i

diskursen och står utanför (ibid. s.34), t.ex. vad ett brott egentligen innebär. Flytande

signifikanter är tecken som är öppna för tolkning men som står innanför diskursen (ibid. s.47),

t.ex. vem som egentligen var brottets gärningsperson, och det diskursiva fältet är de

möjligheter som diskursen utesluter i och med acceptansen av de andra tecknen som är

innanför diskursen, vilket görs på grund av en strävan efter entydighet, t.ex. att det inte rör sig

om brott, det kan ha varit en olycka. Mästersignifikanter organiserar identiteter och är

identiteternas nodalpunkter (ibid. s.50). T.ex. är utredarens, huvudkaraktärens,

könstillhörighet central. Ekvivalenskedjor är verksamheten där tecknen genom förbindelser

som jag gör emellan dem ges innehåll. T.ex. kan ett misstänkt beteende ekvivaleras med

gärningsperson och ondska.

Textens lingvistiska karaktär, som integreras från den kritiska diskursanalysen och som

fokuserar på formella drag i berättelserna (ibid. s.75), studeras genom identifiering av

17

transiviteter, de händelser eller processer som förbinds eller inte förbinds mellan subjekt

(skribenten) och objekt (rädsla, oro, gärningsperson). På detta sätt kan konsekvenserna av

huruvida subjekten förbinder sig med objekten och vilken betydelse det har för diskursen

klarläggas. Exempelvis förbinds skribenten inte med objekten om han enbart skriver ”inbrott”,

medan han förbinds tydligare om han skriver att ” jag är rädd för att bli utsatt för ett inbrott”.

Modalitet innebär en analys av berättarens grad av instämmande i en sats och hur denne

förbinds med sitt påstående. Det är alltså skillnad mellan en skribent som skriver ” jag tycker

inte så mycket om invandrare som begår brott” och en som skriver ”jag hatar alla invandrare

som begår brott”. Beroende på hur något skrivs påverkas diskursens formation (Winther

Jørgensen & Phillips 2000, s.87-88). Diskursordningsanalys är en analys av det sociala

rummet där olika diskurser konkurrerar med varandra. Det som analyseras är vilka diskurser

som är dominerande samt konflikter som finns mellan olika diskurser (ibid. s.64). Detta kan

ses som en vidareutveckling av de resultat som framkommer under den diskursteoretiska och

lingvistiska analysen för att lyfta upp dessa på en nivå som kan ge ett högre förklaringsvärde.

Se bilaga 1, figur 2 och 2.1, för en förklaringsmodell av begreppen och hur de förhåller sig till

varandra och berättelserna.

4.3 Problematik och etik i Tyresöenkäten

På grund av att jag inte har samlat in materialet själv blir uppsatsen en sekundäranalys

(Bryman 2001, s.208). Fördelarna med att använda sekundärdata är många, exempelvis finns

det mer tid åt att tolka berättelserna (ibid. s.211). Men det finns problematik som jag inte har

haft kontroll över som kan ha påverkat berättelserna samt uppsatsen då berättelsefrågorna inte

är skapade utefter mitt syfte. Berättelserna måste alltså ses i relation till den kontext de

besvarades i eftersom barnen och ungdomarna inte är isolerade från omvärlden.

Ett problem är uppmaningen om att skriva en ”sann” berättelse. Det kan tyda på en

önskan om att få reda på en sanningsenlig berättelse om vad barn och ungdomar varit med

om/är rädda och oroliga för och hur de skriver om det, inte enbart hur de skriver om rädsla

och oro som denna uppsats syftar till. Detta kan även ha fått flera av deltagarna att avstå från

att skriva eftersom betoningen på sanning kan få dem att förminska det de är rädda och

oroliga för. Flera väljer att inte skriva en berättelse på grund av att de ”inte har varit med om

något”, och då har även fråga 2 som rör framtida oro också uteslutits. Oavsett om

berättelserna hade varit sanna eller inte hade de varit av intresse för min studie eftersom att

skriva fantasifullt också kan vara genuspraktik. Jag hade föredragit att ordet ”sann” hade

strukits då syftet med denna uppsats är att hur de positionerar sig när de uppmanas att skriva

18

om rädsla och oro. Oro handlar om fantasi, vad skribenten kan tänkas vara orolig för. Dock är

det skillnad mellan fantasifulla och oseriösa berättelser. De som kan tolkas som oseriösa

berättelser har uteslutits på grund av att de, även fast det också är genuspraktik, inte kan

besvara frågeställningarna då rädslan och oron inte skrivs om med uppriktighet och alltså inte

handlar om deras rädsla och oro. Enkäten innehåller också frågor som troligtvis har besvarats

före berättelsefrågorna7 (eftersom dessa ligger sist i enkäten). Risken finns deltagare inte orkat

skriva en berättelse efter att de svarat på alla frågor eller att det inte känts nödvändigt att

skriva om något de redan kryssat för i enkätdelen. Berättelserna kan också ha blivit påverkade

av enkätfrågorna som rör specifika händelser (t.ex.: oro om att bli hotad) och att deltagarna

valt att inte skriva om en viss sorts rädsla eller oro eftersom det inte har frågats om, eller att

de redan har besvarat dem. Ett alternativt utförande hade varit att dela upp de två delarna och

utföra dem vid olika tidpunkter. I vissa av mellanstadieberättelserna verkar det också som att

läraren har konstruerat ett ämne åt barnen att skriva om (t.ex.: nedskräpning).

Kritik som kan riktas mot undersökningsformen och som mynnar ut i studier som denna

uppsats är att de inte ökar förståelsen för rädsla då de mer producerar generella påståenden om

vad som kan vara lokala upplevelser. Om rädsla ska förstås krävs det istället en kunskap om

processerna (Walklate 2000, s.254). Jag kommer inte att generalisera berättelserna, utan det är

den exemplifiering som görs som förhoppningsvis resulterar i en viss förståelse för varför

vissa pojkar skriver om rädsla och oro som de gör. Men det finns en risk att dessa studier inte

enbart ger en bild av hur rädsla och oro kan se ut och varför. De kan även skapa dessa känslor

på grund av den mediala och politiska uppmärksamhet rädsla har eftersom rädsla inte är något

som existerar autonomt, utan är något som produceras (Lee 2007, s. 131).

Det finns även etiska problem med Tyresöenkäten och hur jag använder svaren från den. I

introduktionen informeras deltagarna om vad syftet är, att svaren kan komma att redovisas i

rapporter och att deltagandet är frivilligt och anonymt (Vetenskapsrådet 2002). Men även fast

namn har tagits bort i de fall skribenterna har skrivit det finns identifikationsrisker då det är

berättelser om sig själva eller om andra. Undersökningen är utförd i en kommun, alltså i ett

litet område. Personer vars berättelse har analyserats kan också ta illa upp av de tolkningar

som har gjorts. Dock går det inte alltid informera deltagarna om vilka analyser som kommer

att göras (Skrinjar 2003, s.135). Samtidigt är de berättelser jag har inkluderat inte detaljerat

beskrivande av särskilda personer. Jag tror och hoppas också att kunskapsproduktionen väger

upp de eventuella negativa konsekvenserna (Vetenskapsrådet 2002, s.13).

7 Förutom de yngre pojkarna som bara fick berättelsedelen.

19

4.4 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet

I kvalitativa studier hanteras begreppen validitet, reliabilitet och generaliserbarhet olika där en

del förkastar dem med motiveringen att de härstammar från en modernistisk tradition, vissa

använder men döper om dem och andra anpassar dem efter de metoder och teorier som

används (Kvale 1997, s.208-209). Jag sällar mig till de sistnämnda på grund av att jag tycker

att de fyller en värdefull funktion då de kan nyttjas för ett kritiskt förhållningssätt gentemot

egna och andras texter och på så sätt göra dem så bra och relevanta som möjligt.

Generaliserbarhet innebär möjligheten att förutse framtida utfall i liknande situationer

(ibid. s.209). Jag kommer inte att argumentera för generaliserbarheten eftersom mitt syfte är

mer koncentrerat till att ge exempel på hur det kan vara. Det betyder att jag inte kommer att

uttala mig om andra pojkar än de som ingår i den här studien. Validitet handlar om den

undersökning som genomförs kan besvara frågeställningarna. Jag kan alltså inte använda mig

av enkätdelen med kryssfrågorna om jag vill veta hur pojkarna skriver om rädsla och oro.

Därför passar berättelserna bättre. De använda teorierna är av stor vikt eftersom de är med och

påverkar resultatet. Det hade varit problematiskt att använda genusteori med en modernistisk

utgångspunkt eftersom den ena betonar konstruktion medan den andra inte gör det. Det är på

grund av validitetsaspekten som jämförelser mellan grupperna görs, huruvida det är

konstruktioner av maskuliniteter som iscensätts av pojkarna när de skriver om sin rädsla och

oro för ”invandrare” och ”rasister” och om frågeställningarna därmed kan besvaras. Även

teorierna har därmed valt ut med omsorg för att deras grundläggande betydelser ska vara

gemensamma och resultera i svar på frågeställningarna (Bergström & Boréus 2005, s.34).

Att ha god reliabilitet betyder att forskaren varit noggrann, minimerat och redovisat

felkällor under hela studien. Att enbart ta med de analyser som visar att pojkarna iscensätter

maskuliniteter är därför inte reliabelt. Om en del pojkar skriver om sin rädsla för ”blottaren i

skogen”, vilket är i motsats till majoriteten av pojkarnas berättelser om rädsla och oro för

grupper, ska det tas upp i analysen och diskussionen. Det är under reliabilitetsaspekten

förförståelsen är central eftersom noggrannhet under processen innebär att vara reflexiv. Att

jag är med i kunskapsproduktionen är inget hinder, det är omöjligt att reducera mig själv. Men

då studien utgår från mina tolkningar är det viktigt att redogöra för hur jag har tolkat eftersom

det ger läsaren möjlighet att själv bedöma giltigheten (Kvale 1997, s.35). Undersökningen ska

alltså vara så pass noggrant genomförd att jag skulle få samma slutsatser även vid en annan

tidpunkt och att läsaren ska kunna rekonstruera studien. Detta görs genom reflexivitet,

tydlighet, konsekvent handlande, citat och referenser (Bergström & Boréus 2005, s.36). Jag

20

avser att använda de ovannämnda beskrivningarna av validitet och reliabilitet som riktlinjer

under hela uppsatsprocessen.

4.5 Brottsoffer - ett mångtydigt begrepp

Det är viktigt att påpeka att berättelserna som analyseras i uppsatsen rör sig i ett brett

spektrum. Det finns berättelser som rör enstaka personer utan beskrivning av en rädsla för att

denne ska utsätta skribenten för något. Att vara rädd för ”invandrare” behöver inte betyda att

skribenten är rädd för att han ska bli utsatt för något illegalt. Heber skriver att ”rädsla för brott

är inte bara rädsla för brott” (Heber 2007, s.86). Dock handlar uppsatsen om rädsla och oro,

inte bara för brott8 men huvudsakligen, och uppsatsen befinner sig alltså i en offerdiskurs. En

mycket vid definition av begreppet brottsoffer inkluderar alla människor, exempelvis att alla

är offer för miljöförstöring. En snävare handlar om dem som varit utsatta för våldsbrott.

Sedan finns det också varierande skalor inom dessa (Nilsson 2003, s.12). Det är inte alltid en

klar linje mellan offer och gärningsperson. Ofta flyter identiteterna samman (ibid. s.13), en

person kan misshandla en bekant medan denne också blir utsatt hemma av en förälder. Det

finns emellertid vissa egenskaper och känslor som brottsoffer förväntas ha och känna. Denna

bild är inte nyanserad, men är de kriterier som används av samhället för att en person ska

tillerkännas legitim offerstatus. Gärningsmannen (det ska helst vara en man) offret blir utsatt

för ska vara stor, ond och främmande (ibid. s.93). Offret är oskyldig, vanlig och hederlig

(ibid. s.65). Offret ska också vara lidande och betona det smärtsamma med vad denne varit

med om (ibid. s.101). Egenskaperna är de som ofta tillskrivs svaga människor i maktlösa

positioner. Beskrivningarna passar dock inte unga män som ofta rapporterar högst utsatthet

samtidigt som de oftast också är gärningspersoner (Newburn & Stanko 1994, s.153-154).

I uppsatsen finns både de som har blivit utsatta, och kan betraktas som brottsoffer, och de

som är rädda och oroliga för att bli utsatta. Huruvida skribenterna är brottsoffer eller inte, och

vad brottsoffer egentligen innebär, ligger inte i fokus. Det centrala är hur pojkar konstruerar

genus i en offerdiskurs, hur de som pojkar ”agerar utifrån eller i relation till en offerposition”

(Nilsson 2003, s.14). Berättelserna i uppsatsen berör människors egna upplevelser av rädsla

och oro. Jag kommer därför inte att definiera dem eftersom skribenterna själva fått skriva om

vad de är rädda och oroliga för, och därmed vad rädsla och oro är för dem.

8 Många av frågorna i del 1 handlar om brott, del 2 uppmanar dock inte deltagarna att skriva specifikt om brott.

21

5. Analys och resultat

Här presenteras resultatet av analysen och tolkningarna av berättelserna. Detta kommer att ske

inom varje grupp, innanför och utanför temat ”invandrare” och ”rasister”. Först presenteras

gruppen med huvudfokus i uppsatsen, alltså pojkar 14-19 år och sedan flickor 14-19 år, yngre

pojkar 11-13 år och de vuxna männen. Anledningen till att analysen av de yngre pojkarnas

och de vuxna männens berättelser innanför och utanför temat sker under samma rubrik är att

de berättelser som rör temat är få (fem respektive två stycken). För att exemplifiera analyserna

kommer jag att citera berättelser ordagrant. Jag rättar inte stav- och språkfel på grund av att

det finns en risk för att själva berättelserna går förlorade. Det är svårt att avgöra vad

rättningsgränser ska dras; om stavfel ska rättas till eller om meningsbyggnader ska

omformuleras. Sedan finns det ord som jag inte vet vad de syftar till. T.ex. menas troligtvis

ordet ”skjutas” när skribenten skriver ”skutas”, men det vet jag egentligen inte. Visserligen

tolkar jag berättelserna, men omfattande ändringar skulle kunna resultera i tolkningar av mina

berättelser istället för skribenternas. De berättelser som valts ut är de typfall som representerar

analysen och som i stort liknar de andra berättelserna. Om flytande signifikanter ska

identifieras görs en läsning av berättelserna inom gruppen, i detta fall pojkar 14-19 år innanför

temat. Rädsla, oro och brott tolkar jag som flytande signifikanter då de är nodalpunkter, men

ändå är öppna för tolkning då de flesta skribenterna definierar dem brett i en fysisk våld- och

hotkategori. Då väljer jag ut en pojkes berättelse som får representera och styrka detta: Pojke,

16 år, löpnummer 517, skriver:

Att invandrare kommer hit de är dom som hotar och begår brott här i Tyresö.

I vissa fall har jag inte tagit med hela berättelser på grund av avgränsningsskäl. Då har det

mest väsentliga i texten har valts ut. Detta markeras med tre punkter, ”…”, före eller efter

texten beroende på om berättelserna har kapats i början och/eller i slutet.

Jag vill också nämna att analysen är komplicerad i och med att ingen problematisering

görs gällande komplikationerna med att gruppera ihop rädsla och oro för ”invandrare” med

”rasister”. Det finns en utbredd främlingsfientlighet bland pojkar (Brå 2004, s.97) och detta

kan spegla sig i skribenternas berättelser. Därför känns det inte helt rättvist att gruppera dem

eftersom de inte är likställda på ett sätt som de hade varit om temat istället hade handlat om

t.ex. cykelstöld. Sammanslagningen av grupperna är ändå nödvändig utefter

frågeställningarna då det är genuskonstruktioner, alltså hur pojkar skriver, som primärt

studeras, och inte genus och etnicitet (även fast de två kan ses som sammankopplade och

också är viktigt att forska om (Newburn & Stanko 1994, s.165)).

22

Anledningen till att jag väljer att skriva ”invandrare” och ”rasister” inom citationstecken

är på grund av deras mångtydiga innebörd. Ordet ”invandrare” beskriver inget konstant, utan

beroende på perspektiv så förändras betydelsen. Gärningsperson och offer skrivs inte inom

citationstecken trots att de också är mångtydiga (vilket alla begrepp kan ses som i enlighet

med mina teorier). Dessa val görs främst för att utskilja temat och för att underlätta läsningen.

Jag vill framhålla att benämningarna inte fastställer att en gärningsperson är skyldig till något,

utan att det är skribenternas berättelser som jag tolkar. Att en pojke skriver att han har blivit

misshandlad av ”invandrare” betyder alltså att det är vad han har skrivit.

5.1 Pojkarna innanför temat

Nodalpunkterna är rädsla, oro och brott. Berättelserna skapas utefter dem eftersom det är vad

frågan i del 2 uppmanar skribenten att skriva om (rädsla och oro) och det som enkätfrågorna i

del 1 handlar om (brott) och som därför även återkommer i berättelserna (Winther Jørgensen

& Phillips 2000, s.33). Rädsla, oro och brott är emellertid svårdefinierat. Det finns flera sätt

att uppfatta dem på beroende på vilken diskurs de används i och skulle därför kunna

benämnas som element. Exempelvis kan brott ses som en konstruktion av kriminologer

medan brott kan vara konkreta händelser för poliser. Dock är de relativt fastställda i den här

diskursen eftersom de handlar om fysiskt våld och hot. Därför är de flytande signifikanter då

de är inom diskursen men ändå är öppna för tolkning (Winther Jørgensen & Phillips 2000,

s.47). Nodalpunkterna är samma i alla berättelsegrupper. Även ”invandrare” och ”rasister”

kan benämnas som flytande signifikanter trots att de i andra diskurser kan tolkas som element

(en svensk persons uppfattning av en rasist kan skilja sig mot en koreansk persons). Någon

som skriver att han har blivit utsatt för våld av ”invandrare” kan tolkas som ”rasist” av vissa

medan andra skulle uppfatta honom som ett offer (ibid. s.35). Pojke, 16 år, löpnummer 741:

En sak till som har gjort mig orolig är alla invandrare som bor i Tyresö, de tar nästan alltid saker fel eller uppfattar dem fel o vips så har man startar bråk med utlänningar, eller som de säger ”ska jag kutta dig, svenne”.

Identiteternas nodalpunkt i diskursen, alltså mästersignifikanterna, är pojke. Pojke är

huvudrubriken till de andra egenskaperna en pojke förknippas med (ibid. s.50). Att vara pojke

är objektivt, det framstår som givet och är oftast inte ifrågasatt. Man ”är” pojke (ibid. s.55).

Pojke är alltså också ett moment då könstillhörigheten är starkt fixerad både innanför och

utanför diskursen och är inte öppen för tolkning (ibid. s.33).

Ekvivalenskedjan utefter mästersignifikanten ”pojke” skulle i hegemoniska diskurser

kopplas samman med styrka och agentskap. En ekvivalenskedja utefter den flytande

23

signifikanten ”offer” skulle höra ihop med passivitet och svaghet. I berättelsekontexten kan

pojkarna emellertid vara offer, eftersom det samtidigt är en del av nodalpunkterna. Det

uppstår alltså en konflikt mellan de två identiteterna som pojkarna positioneras i och som är

motstridig (ibid. s.55). Pojke, 17 år, löpnummer 809, skriver:

Rassar ska slå ner mig mitt i öppna gatan och ingen ska göra något för att stoppa det.

Det är på det sättet dekonstruktion sker. Momenten och ekvivalenskedjan utefter ”pojke” kan

se ut på andra sätt på grund av att den hegemoniska diskursen med pojke och icke-offer möter

konkurrens när pojkarna skriver om sin rädsla och oro för brott (ibid. s.56). Emellertid

anpassas tecknen efter mästersignifikanten ”pojke” eftersom gärningspersonerna ofta beskrivs

i plural. Pojkarna är inte rädda för en ”invandrare” eller en ”rasist”, utan för grupper. På det

sättet blir offeridentiteten någorlunda förenlig med mästersignifikanten. De kan identifiera sig

som offer men det görs samtidigt inom den rådande pojkdiskursen där de enbart förlorar sitt

agentskap mot grupper av andra pojkar och män. Entydighet skapas ändå i diskursen (ibid.

s.34). Pojke, 16 år, löpnummer 741, skriver:

De är det som är så fegt med turkar/utlänningarna de samlar ihop ett gäng för att de är fega, i stället för att de två personerna som saken gäller.

Pojkarnas berättelser om gärninspersonerna handlar om ”de andra”. I denna diskurs kan

”gärningsperson” ekvivaleras med ”invandrare”. Det kan sammanställas med uppfattningar

om att pojkar eller män med utländsk härkomst skiljer sig från svenska pojkar och män i

brottsbenägenheten. Pojke, 17 år, löpnummer 902:

… jag är inte rasist men jag tycker inte att det är bra att Sverige tar emot invandrare pga att dem står för mer än 50% av brotten, de förstör för folket som bor i Sverige.

Berättelserna rörande ”rasister” handlar också om ”de andra”. Gärningspersonerna är

”gigantiska” (löpnummer 826) och ”tar alltid till våld i första hand”. Vem som helst beskrivs

inte som ”rasist” utan här handlar det om stora, våldsbenägna pojkar och män.

Gärningspersonerna är i motsats till pojkens egen identitet förutom att gärningspersonerna är

pojkar och män i grupper, vilket framhävs för att hantera konflikten med offerrollen. Pojke,

15 år, löpnummer 2063:

…Nazister är ju otrevliga och dumma i huvudet o så tar de ju alltid till våld i första hand…

Transiviteterna i berättelserna går åt två olika håll. I den ena gruppen finns de skribenter som

inte binder sig själva (subjekt) till rädslan, oron och gärninspersonerna (objekt). Pojke, 16 år,

löpnummer 619, skriver:

Alla turkar som blir fulla på heljerna & krökar järnet & blir agrresiva.

Det enda som nämns är att ”invandrare” eller ”rasister” är ett problem men de blandar inte in

24

sig själva i berättelsen. I den andra gruppen finns emellertid de som binder rädslan, oron och

gärningspersonerna till sig själva. De skriver att ”jag är rädd” eller ”invandrare hotar mig”.

Pojke, 14 år, löpnummer 1169:

Jag e rädd att jag och min familj kommer att bli slagna av några dumma rassar!! Man kan ju inte ens gå trygg utanför!! Man tror att det kommer komma någon rasse och slå dig!

Den första strävar efter hegemonisk maskulinitet eftersom subjektet inte förbinds med

objekten och ingen sårbarhet uppvisas. Dock visar den andra gruppen sårbarhet genom att

skribenterna förbinder sig med rädslan, oron och gärningspersonerna (Winther Jørgensen &

Phillips 2000, s.87). Samma tudelade grupper finns gällande modaliteterna. Vissa pojkar

skriver allmänt negativt om ”invandrare” medan andra beskriver konkreta händelser som är i

centrum för berättelsen och att gärningspersonerna bakom händelserna är ”invandrare” eller

”rasister”. Det finns emellertid fler negativa allmänna påståenden gentemot ”invandrare” än

”rasister” (9 respektive 3 stycken). Berättelser om ”rasister” är oftast knutna till en specifik

händelse. Det resulterar ändå i en liknande diskursiv formation då berättelserna i de båda

grupperna konstruerar maskuliniteter utefter en hegemonisk maskulinitet, men där den ena,

som inte förbinder sig med objekten, är mer hegemonisk än den andra, och som handlar om

rädsla och oro som är acceptabel för pojkar (ibid. s.87-88). Pojke, 17 år, löpnummer 405,

exemplifierar den mer hegemoniska maskuliniteten:

Jag är rädd att min syrra ska hänga för mycket med en massa kaxiga utlänningar för jag anser att det inte är bra. För att dom är ju som dom är.

Det diskursiva fältet rymmer alternativa diskurser (ibid. s.43) som spelar en lika stor roll som

det som det faktiskt berättas om då uteslutning sker när en diskurs dominerar, vilka därmed

står i relation till varandra (ibid. s.34). Diskursordningen är till största del reproducerande.

Trots att pojkarna skriver om sig själva som rädda och oroliga, som är emot en hegemonisk

maskulinitet, görs det på ett sätt som inte ifrågasätter diskursordningen då rädslan och oron

rör personer som det är acceptabelt att vara rädd för som pojke samtidigt som de även

uppvisar en altruistisk rädsla och oro, alltså att skribenten är rädd och orolig för att någon

annan ska bli utsatt för något (Tiby 2006, s.99). Eftersom majoriteten av berättelserna följer

samma mönster förefaller det inte finnas någon konkurrens om diskursordningen.

Sammanfattningsvis reproduceras maskuliniteter då pojkarna strukturerar berättelserna på

sätt som fortfarande är acceptabla i den hegemoniska diskursen för pojkar, trots att den förs

inom en offerdiskurs som inte är idealisk för maskuliniteter som strävar efter hegemonisk

maskulinitet (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s.87-88). Pojkarna positionerar sig som

både pojke och brottsoffer. Se bilaga 1, figur 2.1.1, för en illustration av denna analys.

25

5.2 Pojkarna utanför temat

Utanför temat ”invandrare” och ”rasister” förekommer det en mängd olika berättelsehändelser

om rädsla och oro. Ett återkommande mönster bland dessa är att rädslan och oron främst är

altruistisk. Andra vanligt förekommande berättelser handlar om inbrott, rån och misshandel.

Mästersignifikanten, som samtidigt är ett moment, är ”pojke” (Winther Jørgensen &

Phillips 2000, s.50, 33). Ekvivalenskedjan utefter mästersignifikanten hamnar i konflikt med

den flytande signifikanten ”offer” eftersom identiteterna är motstridiga (ibid. s.55). Detta

hanteras då de flesta berättelser, trots att rädslan och oron är riktad mot olika personer, är

acceptabla för maskuliniteter som strävar efter den hegemoniska maskuliniteten, och är till

och med eftersträvansvärd om ekvivalenskedjan utefter ”pojke” och ”agentskap” kan kopplas

samman med egenskapen ”beskyddande”. Pojke, 17 år, löpnummer 858, skriver:

…Mig själv behöver jag inte oroa mig så mycket över för jag vet ju vilja jag umgås med etc. Men sin familj kan man ju aldrig ha full kontroll över. Mina föräldrar tror jag inte att det är så stor risk at det händer något med men min lillebror kan jag vara orolig över för att han ska bli mobbad eller misshandlad och min lillasyster kan jag vara orolig över för att hon ska bli våldtagen…

Ekvivalenskedjan utifrån gärningspersonerna är att dessa antingen är okända och/eller är i

grupper. Gärningspersonerna står dock sällan i centrum, det är själva händelsen som oron och

rädslan riktar sig mot och som beskrivs. Transiviteterna går åt två olika håll där vissa

skribenter förbinder sig själva med rädslan och oron medan andra inte gör det. Pojke, 16 år,

löpnummer 1813, förbinder sig inte med objekten:

Alla slagsmål i centrum.

Medan pojke, 18 år, löpnummer 794, förbinder sig med rädslan:

Blev lite rädd när jag hörde om att en kille blev knivskuren.

Det är få skribenter som förbinder gärningspersonerna till sig själva. Modaliteterna är att om

skribenterna har erfarenhet av utsatthet riktar sig rädslan och oron oftast mot personer som är

bekanta. Om pojkarna berättar allmänt är gärningspersonerna främmande (ibid. s.87-88).

Diskursordningen är strukturerad utefter maskuliniteter eftersom pojkarna skriver om

rädsla och oro på sätt som är acceptabla för maskuliniteter då de är rädda och oroliga för

andras skull eller för händelser de inte kan kontrollera, som inbrott. De beskriver även

huvudsakligen själva händelsen och inte personer. Det finns diskurser som utmanar

diskursordningen. Dessa är få, men utgörs av de pojkar som förbinder objekten till sig själva

samt de pojkar som är rädda och oroliga för händelser som inte anses eftersträvansvärt för

maskuliniteter, exempelvis våldtäkt (ibid. s.76). Pojke, 16 år, löpnummer 1812:

Rån, misshandel, våldtäkt.

26

5.3 Flickorna innanför temat

Mästersignifikanten och momentet är ”flicka”, och ekvivalenskedjan kan utefter det kopplas

samman med egenskaper som ”passivitet” och ”svaghet”. Det uppstår alltså ingen konflikt

med den flytande signifikanten ”offer” eftersom även ”offer” kan ekvivaleras med samma

egenskaper (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s.55). Flicka, 18 år, löpnummer 581, skriver:

Jag är rädd för att ha vart ute på krogen sent en kväll eller bara vara å väg någonstans o att utlänningar ska komma o börja trakassera en o vill tafsa o ha sig. Och när man säger till ger dom sig inte o att det ska gå så långt så man blir våldtagen.

Rädslan och oron rör ”de andra” och gärningspersonerna beskrivs ofta i plural. De flesta

flickorna binder båda rädslan, oron och gärninspersonerna till sig själva. De skriver detaljerat

om sin egen offerroll och gärningspersonens agentskap. Flicka, 16 år, löpnummer 113:

Jag är rädd för att någon dag bli nedslagen av ett gäng rasister. Ibland när jag hör att det finns rasister i Tyresö vill jag inte gå ut. När vi var på centrumgården förut så var det ett gäng rasister där och jag var jätterädd att bli nedslagen….

En del flickor beskriver rädslan och oron och sedan förknippar de känslorna med att det oftast

är ”invandrare” som är orsaken, medan andra flickor skriver allmänt negativt om ”invandrare”

i främlingsfientliga ordalag. ”Rasister” beskrivs enbart som en källa för direkt rädsla och oro.

Tre olika diskursiva formationer skapas då; rädsla och oro för olika händelser som är i

centrum där ”invandrare” är gärningspersonerna bakom händelserna, direkt rädsla och oro för

”invandrare” eller ”rasister” som per definition ses som ett problem (ibid. s.87-88). Flicka, 16

år, löpnummer 441, exemplifierar den första modaliteten:

När det kom fram utländska killar på bussen och drog mig i håret blev jag lite rädd men mäst arg. Jag tycker inte att sådana saker ska få förekomma i Sverige eller inte någonstans överhuvudtaget.

Flicka, 16 år, löpnummer 69, exemplifierar den andra formen av modalitet:

Jag är rädd för Nazister och rasiter och att det finns så många här i Tyresö. Dom borde skutas

Diskursordningen kan vid en första anblick framstå som reproducerade av femininiteter.

Flickor som skriver om sina offererfarenheter är inte motstridande och de är rädda och oroliga

för främmande personer och grupper. Dock är det många skribenter som skriver berättelser

om rädsla och oro för ”invandrare” som liknar pojkarnas. De förbinder varken rädslan, oron

eller gärningspersonen till sig själva och de skriver på ett sätt som inte är eftersträvansvärt för

en normativ femininitet. En konkurrerande diskurs finns mot den diskurs som är dominerande

(ibid. s.76). Flicka, 17 år, löpnummer 535, skriver:

vi har mycket sprida religioner här i tyresö och den värsta är nog muslimerna för dom har jag sätt smält till unga Tjejer och jag pallar inte å se på när mina tjej-kompisar blir slagna så jag har slagigt tillbaka 2 gånger, sen dess har dom aldrig våga göra någonting.

Det visar att diskursen kan se ut på andra sätt eftersom den hegemoniska diskursen, med

27

flickan som ett passivt offer, möter konkurrens när en del flickor skriver om rädsla och oro på

ett sätt som är typiskt för maskuliniteter (Winther Jørgensen & Phillips 2000 s.56).

5.4 Flickorna utanför temat

Det återkommande mönstret i flickornas berättelser utanför temat är rädsla och oro för

sexuella övergrepp. Flicka 17 år, löpnummer 552, skriver:

… Då är jag orolig att någon ska dyka upp och råna, misshandla eler våldta mig, det är vanligt att det händer sådana saker med tjejer. Jag tycker att det är jätteläskigt.

Mästersignifikanten är flicka som också är ett moment (ibid. s.50, 33). ”Flicka” och den

flytande signifikanten ”brottsoffer” är inte motstridiga (ibid. s.55). Det återkommande temat

om sexuella övergrepp är förenligt med femininiteter som strävar mot en normativ

femininitet. Gärningspersonen är i singular form när de väl beskrivs (många skriver våldtäkt,

och inte en våldtäktsman). Flickorna förbinder sig själva till objekten. I berättelserna är de

passivt ”utlämnade”, och de skriver i ”jag”-form. Flicka, 17 år, löpnummer 393:

…Jag kan vara rädd när jag går ensam på kvällen på väg hem, att någon äcklig gubbe ska hoppa ut ur buskarna. Jag är inte så rädd för ungdomarna i Tyresö.

Modaliteterna påverkas beroende på om gärningspersonen är okänd eller bekant. När

flickorna skriver utan erfarenhet handlar det om okända, att vem som helst kan bli ett offer

och att det kan ske när som helst utanför hemmet. När det rör flickor som har blivit utsatta,

eller känner någon som blivit utsatt, handlar rädslan och oron om en bekant, att det inte får

hända någon annan eller dem själva samt reflektioner om händelsen och om straffpåföljd

(ibid. s.87-88). Flicka, 15 år, löpnummer 361, exemplifierar den första modaliteten:

Vad som helt kan hända!! Ingen vill väl att något ska hända! Men jag är inte direkt OROLIG för att nåt ska hända! Men kanske att... våra tre bila ska bli förstörda! Eller att nån utnyttjar MIG sexuellt. Det är väl det som oroar mig mest! Om det händer blir mitt liv förstört!!!...

Flicka, 17 år, löpnummer 433, exemplifierar den andra modaliteten:

När jag var liten blev jag sexuellt utnyttjad av en granne. Han fick bara 2,5 års fängelse. Nu har han kommit ut igen, bara börjar skicka brev till oss och berätta hur vacker jag har blivit. han säger också att min lila syrra liknar mig väldigt mycket. Jag är jätterädd för att han ska göra henne illa när någon inte är där. Jag önskar att han fick livstid istället för 2,5 år…

Diskursordningen är reproducerade av femininiteter då det nästan är förväntat att flickor är

rädda. Det återkommande temat om sexuella övergrepp förstärker det. Det finns avvikande

fall i det diskursiva fältet som kan konkurrera med den rådande diskursen, de utgörs av flickor

som skriver att de inte är rädda (ibid. s.56). Samtidigt uppvisar en del flickor altruism, vilket i

pojkanalysen har kopplats ihop med maskulinitetsuttryck. Men när flickorna skriver

altruistiskt förbinder de sig med rädslan och oron, något som pojkarna inte gör.

28

5.5 De yngre pojkarna innanför och utanför temat

De yngre pojkarnas berättelser handlar om allt från rädsla och oro för våldtäktsmän till cancer

och Tony Olsson (dömd för polismord i Malexander). Det är fem berättelser som berör temat.

Pojkarna skriver allmänt negativt om ”invandrare” eller ”rasister” och/eller där själva

händelsen är i bakgrunden. Pojke, 13 år, löpnummer 639, skriver:

När jag och mina kompisar i feman spelar fotboll så kommer utlänningarna och stör och bryter vårt sel. Jag är orolig över att man lätt kan komma i bråk med dom. Dom är väldigt kaxiga tycker jag. Jag är väldigt rädd för dom när dom är i gäng.

Det finns emellertid andra återkommande berättelsehändelser som rör en rädsla och oro för

pedofiler och ”fullisar”. Mästersignifikanten och det samtida momentet är ”pojke” (Winther

Jørgensen & Phillips 2000, s.55). I förhållande till den flytande signifikanten ”offer” blir

ekvivalenskedjan inte lika motstridande som i de andra pojkgrupperna eftersom de yngre

pojkarna fortfarande kan betraktas som barn. Om barn ekvivaleras med ”passiv” och

”oskyldig” blir det ingen konflikt med offeridentiteten (ibid. s.55). Även berättelserna om

pedofiler och fulla gubbar strider inte mot en offeridentitet. Däremot, om man betraktar

pojkarna som just pojkar och inte som barn, är berättelserna inte eftersträvansvärda för en

hegemonisk maskulinitet. Pojke, 11 år, löpnummer 138, skriver:

jag är rädd för voldtäckt och mord. Jag är specielt rädd för sexuelt övergrepp. Jag är rädd för voltäkt. för jag har hört på radio och tv att barn blivit voltagna när dom gick hem från skolan…

Transiviteterna i berättelserna är att pojkarna förbinder rädslan och oron till sig själva då de

skriver detaljerat om hur de känner. Modaliteterna är oftast att pojkarna skriver om rädslan

och oron som någonting främmande, även fast vissa händelser är självupplevda (ibid. s.87-

88). Gärningspersonerna och händelserna är okända och läskiga. De beskrivs som att det onda

finns ”därute” utanför hemmet och väntar på dem. Pojke, 13 år, löpnummer 2015:

Jag tycker att det är för mörkt på små vägar. jag tror att det kan hända något när man går hem från kompisar, sporter och hobbys. Jag brukar ofta bli rädd för att det ska komma konstiga perosner när man går ute på kvällarna.

Diskursordningen kan ses som både reproducerande och dekonstruerande. Om pojkarna ses

som pojkar finns det konkurrens eftersom de förbinder sig själva till rädslan, oron och

gärningspersonen som dessutom handlar om sexuella övergrepp. Om pojkarna däremot ses

som barn är diskursen reproducerande då det är acceptabelt för barn att vara rädda (ibid. s.56).

5.6 De vuxna männen innanför och utanför temat

De två berättelser som rör temat är av en man som skriver att han är förtryckt på grund av att

han inte är blond och blåögd samt en som beskriver rädsla och oro för ”invandrare” men med

29

händelsen i centrum. Alltså riktar sig ingen direkt rädsla eller oro mot ”rasister” eller

”invandrare” eftersom det är händelsen som primärt beskrivs och inte gärningspersonerna, till

skillnad från pojkgruppen innanför temat. Man, 53 år, löpnummer 5280, skriver:

Personer jag känner har råkat ut för stölder, inbrott hot av personer, gäng bestående av yngre personer med invandrarbakgrund. Rån, misshandel mm på vissa platser kvällstid.

Mästersignifikanten är ”man”, som också är ett moment (Winther Jørgensen & Phillips 2000,

s.50, 33). Mästersignifikanten och den flytande signifikanten ”offer” är motstridiga. Detta

hanteras av männen då det återkommande mönstret utanför temat handlar om rädsla och oro

av altruistisk form, sådant de inte kan kontrollera som t.ex. inbrott, samt att många visar

agentskap genom att de ger förslag på åtgärder (ibid. s.55). Man, 24 år, löpnummer 5002:

Att min flickvän blir utsatt för våld på kvällstid när jag inte kan vara med och skydda henne. Att våra lägenhet blir rånad på en massa saker och att vi blir av med allt som inte går att återställa. Att vi i våran familj blir utsatta för våld eller trakasserier etc. av någon eller några.

Männen förbinder sig inte med rädslan, oron eller gärningspersonerna speciellt tydligt. De

håller dem på ett avstånd och visar ingen direkt sårbarhet trots att de upplever rädsla och oro

eftersom de skriver om det. Modaliteterna är lika de yngre pojkarnas, att brottslighet är något

som finns ”därute” och väntar på dem. Brottsligheten beskrivs också ibland som ökande och

något det måste reageras mot (ibid. s.87-88). Man, 43 år, löpnummer 5216:

Jag är orolig att min son, 7 år ska bli utsatt för nån pedofil. Dessa människor måste ses som en förlorad grupp och låsas in eller avlivas. Låt inte våra barn var försökskaniner åt fula gubbar som ”kanske” blivit friska!

Den rådande diskursordningen är reproducerande då männen är oroliga och rädda på ett

”manligt” sätt. Det finns dock en del avvikande berättelser som kan ses som konkurrerande.

Det är de män som förbinder sig själva till oron, rädslan och gärningspersonen samt skriver på

ett sätt där de framställer sig som passiva (ibid. s.76). Man, 48 år, löpnummer 5281, skriver:

Kvällarna när jag väntar på en buss i centrum eller att jag ska hämta bilen som står parkerad på stora parkeringsplatsen "bakom" ICA är jag alltid rädd. Man känner sig helt utelämnad…

5.7 Pojkarna innanför temat i förhållande till de andra grupperna

Pojkarna innanför temat ”invandrare” och ”rasister” liknar pojkgruppen utanför temat

genom att båda grupperna reproducerar maskuliniteter som strävar efter hegemonisk

maskulinitet då de flesta är rädda och oroliga på ett ”manligt” sätt eftersom de betonar

agentskap och rädslan och oron är altruistisk. Dock finns det avvikelser i pojkgruppen utanför

temat då en del pojkar skriver om sin rädsla och oro på ett sätt som liknar flickornas.

Även fast flickorna innanför temat har samma berättelsetema som pojkgruppen skiljer de

sig åt genom att flickorna inte behöver anpassa offeridentiteten efter sin könstillhörighet,

30

medan pojkarna gör det för att skapa entydighet. Flickorna binder rädslan, oron och

gärningspersonerna till sig själva medan de flesta pojkar håller dem på avstånd, men det

förekommer flickor som skriver om rädsla och oro på ett sätt som liknar pojkarnas.

Flickgruppen utanför temat skiljer sig från pojkgruppen innanför temat på grund av att

flickorna reproducerar normativ femininitetssträvan då de är rädda för sexuella övergrepp. De

flickor som skriver att de inte har blivit utsatta är rädda för okända personer, vilket även

pojkarna är. Avvikande berättelser i flickgruppen är de som inte förbinder sig med rädslan och

oron. De liknar pojkarnas berättelser.

De yngre pojkarna skiljer sig mest från pojkgruppen innanför temat då de skriver om

bland annat sexövergrepp. De yngre pojkarna är även rädda och oroliga för annat, men de

förbindelser de gör mellan subjekt och objekt är mer typiska för femininiteter, om man ser

pojkarna som pojkar och inte som barn. De yngre pojkarna som skrev berättelser innanför

temat gör det dock på liknande sätt som pojkarna. De vuxna männens berättelser som berör

temat liknar vissa utav pojkgruppens berättelser. De andra vuxna männen skriver på liknande

sätt som pojkarna innanför temat då de framhäver agentskap och altruism. Avvikande

berättelser finns i vuxengruppen, men i de flesta fallen reproduceras maskuliniteter.

Sammanfattningsvis konstruerar pojkgruppen innanför temat tydligast hegemonisk

maskulinitetssträvan. De vuxna männen och de andra pojkarna reproducerar också

maskuliniteter, men det finns fler avvikande fall inom de grupperna. De båda flickgrupperna

reproducerar femininiteter, men det finns berättelser som liknar pojkarnas. De yngre pojkarna

skriver på ett sätt som är mer typiskt för femininiteter. I alla grupper finns det de som skriver

altruistiskt. Skillnaden emellan dem är att pojkarna och männen distanserar sig från rädsla,

oro och gärningsperson genom altruism medan flickorna och de yngre pojkarna förbinder sig

till objekten även när de skriver altruistiskt.

6. Diskussion

Först måste jag tillkännage de svårigheter som fanns med att analysera texter med

”genusglasögon”. Först i slutspurten av uppsatsprocessen slog det mig att jag agerade på ett

sätt som uppsatsen egentligen syftar att motverka, nämligen att enbart se pojkar som

gärningspersoner. Utan problematisering betraktade jag gärningspersonerna i berättelserna

som pojkar och män. Det kan tyckas självklart när det skrivs om en våldtäktsman, men det är

inte lika uppenbart att ”invandrare” och ”rasister” har en manlig könstillhörighet (i de många

fall detta inte omnämns av skribenterna). I analysen av gruppernas förhållande till varandra

31

var min tolkning att pojkgruppen innanför temat konstruerade tydligast hegemonisk

maskulinitetssträvan. Det skulle inte hålla om rädslan och oron riktade sig mot flickor och

kvinnor. Jag har alltså låtit förförståelsen påverka lite över gränsen till vad som är acceptabelt

i en studie med genusutgångspunkt. Jag lämnar reflektionerna kring att gärningspersonerna

kan vara flickor och kvinnor därhän, och låter mitt genussnedsteg fungera som ett exempel på

att vidare studier bör vara ännu mer reflexiva kring detta. Jag nöjer mig så länge med att be

läsaren beakta att jag inte vet vilka gärningspersonerna är och det faktum att flera av mina

tolkningar hade sett annorlunda ut om jag hade vetat att de uppfattas som flickor och kvinnor.

En annan brist är sammanslagningen av rädsla och oro för ”invandrare” med ”rasister”.

Jag var fokuserad på att de skrev mer utförligt än de andra pojkarna och att det var på grund

av maskulinitetskonstruktioner, vilket var orsaken till temakonstruktionen. Det resulterade i

ett omedvetet uteslutande av att analysera de som var rädda för ”invandrare” respektive

”rasister” för sig. Konsekvenserna av det är bland annat att de som är rädda för att råka ut för

något på grund av sin utländska bakgrund hamnade under samma kategori som de som skriver

att ”invandrare” bara begår brott. Andra analysverktyg med t.ex. etnicitet som utgångspunkt

skulle troligtvis resultera i andra tolkningar än de som jag har gjort. Trots detta skriver

pojkarna innanför temat på ett liknande sätt som skiljer sig från de andra pojkarna. Jag anser

att analysen har resulterat i värdefulla resultat utifrån mina använda verktyg, men att

tillvägagångssättet har brister som kan ha påverkat resultatet.

Analysen pekar åt samma riktning som Burcars (Burcar 2005) och Karlssons (Karlsson

2003a) resultat. Pojkarna innanför temat positionerar sig i en offeridentitet samtidigt som de

behåller sin subjektposition som pojkar. De skriver om sin rädsla och oro, men det görs på ett

”manligt” sätt eftersom de är rädda och oroliga för främmande grupper. Visserligen är det inte

ett hegemoniskt maskulinitetstillstånd för dem, att vara rädd och orolig står i kontrast mot att

vara djärv och modig (Burcar 2005, s.189). Men på grund av att de skriver på detta sätt anser

jag att de ändå strävar efter hegemonisk maskulinitet eftersom de inte dekonstruerar

diskursen. Dock gör de diskursen större med plats för fler variationer genom att de skriver om

sin rädsla och oro, och på olika nivåer där vissa pojkar förbinder sig själva till rädslan och

oron tydligare än andra. Kanske är det därför mer aktivitet finns i berättelserna som handlar

om ”invandrare” och ”rasister” eftersom pojkarna på det sättet fortfarande tillåts vara pojkar

och rädda, oroliga och brottsoffer. Det finns avvikande berättelser i de andra grupperna som

inte följer den genusström som förväntas. Vissa flickor innanför temat liknar pojkarna och

strävar i berättelserna inte efter normativ femininitet. Iscensätter de då en

motståndsfemininitet eller kan flickor också iscensätta maskuliniteter? Samtidigt kan pojkarna

32

ses som oppositionella maskuliniteter eftersom de ändå skriver om sin rädsla och oro

(Messerschmidt 2004, s.43). Det är ju enbart 28 procent av pojkarna som har valt att berätta.

Men om den enda skillnaden mellan pojkgruppen och vissa i flickgruppen innanför temat är

könsvariabeln, blandas inte maskuliniteter och femininiteter samman? Om man samtidigt

ställer ena benet i en annan diskurs, där berättelserna också ingår, spelar samhället utanför en

stor roll. Och samhället är det svårt att isolera sig från. Även om pojkar beter sig som flickor,

eller vice versa, är de troligen medvetna om att de bryter mot vad som förväntas av dem. Jag

anser alltså att det i alla fall resulterar i maskuliniteter och femininiteter, om än i

motståndsform (ibid. s.97). Det leder in på diskussionen om den egentliga skillnaden mellan

den traditionella könsrollsbiologin och genus, och vad åtskillnaden spelar för roll om ordet

”konstruktion” är det enda som skiljer dem åt. Jag tror att det är en enorm skillnad eftersom

med konstruktion menas också att det är möjligt att förändra, något som könsrollsbiologin

motsätter. Med möjligheten att förändra kan diskurser utvidgas och dekonstrueras att man ser

människan istället för könet, och att en individ till slut kan skriva om sin rädsla och oro för

brott utan att det behöver dissekeras med genusverktyg.

Slutsatserna är att pojkarna innanför temat skriver i berättelsediskursen på sätt som strävar

efter hegemonisk maskulinitet. Det kan bero på att de befinner sig i en ålder med starka

genusidentifikationer till skillnad från de yngre pojkarna och de vuxna männen (Karlsson &

Pettersson 2003, s.4). Om man ser till diskurserna runt berättelsediskursen kan de även tolkas

som oppositionella maskuliniteter eftersom att skriva om rädsla och oro samtidigt kan vara att

göra motstånd mot hegemonisk maskulinitet (Messerschmidt 2004, s.43). Den ena av dem

behöver emellertid inte utesluta den andra. Även om en pojke gör motstånd mot hegemonisk

maskulinitet kan han fortfarande sträva efter den – vi människor är inte svartvita utan måste

förstås i gråskalor och nyanser. Det är ingen väsensskillnad mellan grupperna och individuella

variationer förekommer. Skillnader som dock finns visar att de berättelser som är skrivna av

pojkar är mer utförliga och detaljerade när de handlar om ”invandrare” och ”rasister”. Min

tolkning är att pojkarna på det sättet tillåts positionera sig som både pojkar och offer.

Vad säger då resultatet om jag, i enlighet med min vetenskapsteoretiska positionering, inte

kan referera detta som något sanningsenligt till en objektiv värld? Om allt detta är

konstruktioner som jag är delaktig till att ha skapat, kan jag då säga något överhuvudtaget?

För det första tror jag att diskursteorin forcerat mig att verkligen syna berättelserna med

genusblick. Det har tydliggjort att jag är medskapare till kunskapen genom att jag har letat

och åter letat efter tecken (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s.7). Jag har alltså skapat de

analyser jag tolkar. Troligtvis skulle resultatet ha sett annorlunda ut om t.ex. innehållsanalys

33

hade använts samtidigt som det hade varit enklare att modernistiskt hänvisa till en

”verklighet”. Jag tror dock att diskursanalysen var den bästa metoden för mina

frågeställningar då jag avsåg att studera genus, och genus är konstruktioner som är skapade i

diskurser. Trots att metoden kan verka påtvingande, med sina begrepp som måste identifieras

för att analysen ska vara möjlig, är den också en värdefull verktygslåda som har skapat

möjligheter att se sådant jag annars inte skulle ha upptäckt. Berättelserna fanns faktiskt där,

jag gav dem bara en viss betydelse. Även om allt är konstruktioner betyder det inte att det inte

spelar någon roll. Den fysiska världen finns och konstruktioner har konsekvenser. Uppsatsens

fynd är viktiga eftersom pojkar är de mest brottsutsatta i vissa kategorier (Brå 2009, s.33). Jag

menar inte att pojkars rädsla och oro borde öka eller att flickors ska negligeras, utan att dessa

typer av studier kan resultera i en förståelse för både pojkars och flickors olika former av

upplevelser och känslor, att de kan få bli hörda, hjälpta och framförallt; en nyansering av

brottsofferbilden. Inblickar i och berättelser från världarna av maskuliniteter och femininiteter

vidgar diskurserna genom att pojkar tillåts vara rädda och oroliga och flickor inte enskilt och

automatiskt tillskrivs dessa känslor. Detta utmanar en självklar, given och dikotom världsbild.

7. Fortsatt forskning

Förslag på vidare forskning inom ämnet pojkar som brottsoffer är att ta med de yngre

flickorna och de vuxna kvinnorna. Även om pojkarna inte primärt konstrueras i förhållande

till dem, spelar de fortfarande en stor roll. Etnicitetsaspekten borde också inkluderas, med

eller utan genusutgångspunkt, eftersom många av pojkarnas berättelser kan tolkas vara av

rasistisk karaktär. De flickor som skriver avvikande berättelser samt hur gränsen mellan att

främst positionera sig som barn och som pojke spelar roll för vad rädslan och oron handlar om

skulle också kunna studeras djupare. Det bästa scenariot hade varit om de var med i denna

studie, men av avgränsningsskäl fick dessa prioriteringar tyvärr lov att göras.

Tyresömaterialet är alltså långt ifrån färdigt bearbetat. Jag har bidragit med min tolkning på

det. Svarsfrekvensen var låg när de här tilläts skriva fritt. Det betyder inte att berättelseformen

behöver överges eftersom Tyresöenkäten ändå gav minst 929 värdefulla tankar och känslor

som kan resultera i många olika analyser och tolkningar. Dock tror jag att fler skriver om

berättelseuppmaningar utförs separat från enkätfrågor. Intervjuer är ett annat verktyg som

borde tillämpas ännu mer eftersom det hitintills har gett mycket viktigt kunskap i ämnet. Mer

forskning behövs om hur pojkar och flickor förhåller sig till offeridentiteten eftersom det

bidrar till en mer komplex förståelse av såväl genuskonstruktioner som brottsoffer.

34

Referenser

Bergström, G., Boréus, K. (2005): Textens mening och makt. Metodbok i samhällsvetenskap-

lig text- och diskursanalys. Lund: Studentlitteratur

Brottsförebyggande rådet (2004): Intolerans. Antisemitiska, homofobiska, islamofobiska och

invandrarfientliga tendenser bland unga. Stockholm: Brottsförebyggande rådet

Brottsförebyggande rådet (2009): Nationella trygghetsundersökningen 2008. Om utsatthet,

trygghet och förtroende. Rapport 2009:2. Stockholm: Brottsförebyggande rådet

Bryman, A. (2001): Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber AB

Burcar, V. (2005): Gestaltningar av offererfarenheter. Samtal med unga män som utsatts för

brott. Lund: Lunds universitet, Sociologiska institutionen

Carlsson, K. M. (2002): Rädsla för brott – sanning eller konsekvens. Ungdomar och vuxna i

Tyresö och deras rädsla för brott. D-uppsats. Stockolm: Stockholms universitet,

Kriminologiska institutionen

Connell, R. W. (2008): Maskuliniteter. Göteborg: Daidalos AB

Gothlin, E. (1999): Kön eller Genus? Göteborg: Nationella sekretariatet för genusforskning

Heber, A. (2007): Var rädd om dig! Rädsla för brott enligt forskning, intervjupersoner och

dagspress. Stockolm: Stockholms universitet, Kriminologiska institutionen

Hellqvist, S. (2009): Invandrare och rasister. En diskursteoretisk textanalys av pojkars

berättelser om utsatthet och rädslor för brott. Kriminologi III, Metod III, Stockholm:

Stockholms universitet, Kriminologiska institutionen.

Karlsson, J., Pettersson, T. (2003): Fokusgruppsintervjuer med ungdomar om genus och

våld. Konstruktioner av gärningspersoner och offer. Forskningsrapport 2003:2.

Stockholm: Stockholms universitet, Kriminologiska institutionen

Karlsson, J. (2003a): ”Ungdomars föreställningar om pojkar och flickor som utsätts för våld”,

i Karlsson, J., Pettersson, T. (red). Fokusgruppsintervjuer med ungdomar om genus och

våld. Konstruktioner av gärningspersoner och offer, s.36-57. Stockholm: Stockholms

universitet, Kriminologiska institutionen

Karlsson, J. (2003b): ”Sexuella eller sexistiska trakasserier? Genusnormernas betydelse vid

trakasserier mellan män”, i Lander, I., Pettersson, T. & Tiby, E (red). Femininiteter,

maskuliniteter och kriminalitet. Genusperspektiv inom svensk kriminologi, s.47-70. Lund:

Studentlitteratur

Karlsson, J., Pettersson, T. (2006): ”Det blir vad vi gör det till! Om att skapa och analysera ett

intervjumaterial” ”, i Roxell, L., Tiby, E. (red). Frågor, fält och filter. Kriminologisk

35

handbok, s.57-83. Lund: Studentlitteratur

Kvale, S. (1997): Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur

Lander, I. (2003): ”Genus, normalitet och avvikelse. Med kroppen som utgångspunkt”, i

Lander, I., Pettersson, T. & Tiby, E (red). Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet.

Genusperspektiv inom svensk kriminologi, s.21-45. Lund: Studentlitteratur

Lander, I., Pettersson, T. & Tiby, E. (2003): ”Presentation av antologin och en feministisk

kritik av kriminologi”, i Lander, I., Pettersson, T. & Tiby, E (red). Femininiteter,

maskuliniteter och kriminalitet. Genusperspektiv inom svensk kriminologi, s.7-20. Lund:

Studentlitteratur

Lee, M. (2007): Inventing Fear of Crime. Criminology and the politics of anxiety. Portland:

Willan Publishing

Lenz Taguchi, H. (2004): In på bara benet. En introduktion till feministisk poststrukturalism.

Stockholm: HSL Förlag

Lundgren, V., Pettersson, T. & Tiby, E. (2003): ”Gäst hos verkligheten, eller skapare av den?

Om kriminologiska maskulinitetsperspektiv i empiriska verkligheter”, i Lander, I.,

Pettersson, T. & Tiby, E (red). Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet. Genus-

perspektiv inom svensk kriminologi, s.71-105. Lund: Studentlitteratur

Messerschmidt, J. W. (2004): Flesh and Blood. Adolescent Gender Diversity and Violence.

Boston: Rowman & Littlefield Publisher

Newburn, T. & Stanko, A. E. (1994): Men, masculinities and crime. New York: Routledge

Nilsson, B. (2003): Brottsoffer. Offerskapets innebörder och villkor i (o)säkerhetens kultur.

Umeå: Boréa Bokförlag

Pettersson, T. (2003a): ”Feminismrisk som analyshämmare”, i Lander, I., Pettersson, T. &

Tiby, E (red). Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet. Genusperspektiv inom svensk

kriminologi, s.323-344. Lund: Studentlitteratur

Pettersson, T. (2003b): ”Våld som iscensättning av femininitet”, i Lander, I., Pettersson, T. &

Tiby, E (red). Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet. Genusperspektiv inom svensk

kriminologi, s.139-152. Lund: Studentlitteratur

Skrinjar, M. (2003): ”Forskare eller ”babe”? Om genuskonstruktioner i intervjusituationer”, i

Lander, I., Pettersson, T. & Tiby, E (red). Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet.

Genusperspektiv inom svensk kriminologi, s.107-138. Lund: Studentlitteratur

Tiby, E. (2006): ”Ungas utsatthet och rädslor – med egna ord”, i Roxell, L., Tiby, E. (red).

Frågor, fält och filter. Kriminologisk handbok, s.85-118. Lund: Studentlitteratur

Vetenskapsrådet (2002): Forskningsetiska principer inom humanistisksamhällsvetenskaplig

36

forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet

Walklate, S. (2000): ”Brott och lokalsamhälle – rädsla eller tillit?”, i Åkerström, M., Sahlin,

I. (red). Det lokala våldet. Om rädsla, rasism och social kontroll, s.238-256. Stockholm:

Liber AB

Winther Jørgensen, M., Phillips, L. (2000): Diskursanalys som teori och metod. Lund:

Studentlitteratur

Åkerström, M., Sahlin, I. (2001): ”Inledning”, i Åkerström, M., Sahlin, I. (red). Det

motspänstiga offret, s.7-24. Lund: Studentlitteratur

37

Bilaga 1.

Illustrationen visar den grundläggande tanken med frågeställningarna och grupperna som

berörs i uppsatsen innanför och utanför temat ”invandrare” och ”rasister”.

Figur 1. Inkluderade grupper i studien

Dessa figurer illustreras för att i figur 2.1 visa hur de förhåller sig till varandra och till

berättelserna.

Figur 2. Förklaringsmodell över diskursteoretiska begrepp som identifieras i berättelserna

Figur 2.1. Diskursteoretiska begrepp i förhållande till diskursen som identifieras i berättelserna

38

Denna figur illustrerar hur pojkarnas berättelser innanför temat förhåller sig till diskursen och

de diskursteoretiska begreppen.

Figur 2.1.1 Diskursteoretiska begrepp i förhållande till pojkarnas 14-19 år berättelser innanför temat

Illustrationen visar en översikt av de diskurser som finns i uppsatsen (kön och ålder,

berättelserna och samhället). Dessa är dock de övergripande och de finns andra diskurser i

dessa. Diskurserna är hierarkiska.

Figur 3. Illustration av diskurserna i uppsatsen. Cirklarna utgör diskurser som kan finnas i de olika diskurserna.

39

Bilaga 2.

Del 2:

Skriv här med egna ord en sann berättelse om:

1. Något/någon som har gjort/gör mej rädd i Tyresö senaste året (eller)

2. Det här är jag orolig ska hända mej eller min familj i Tyresö under året