Runstenar och kvinnors sociala makt under vikingatid...U98 kvinna till far, en man och en son tre objekt, ett subjekt U100 mor till son, bror och syster minst tre objekt, ett subjekt

Runstenar och kvinnors sociala makt under vikingatid En analys av hegemonisk femininitet

och dess manifestation på runstenar i Uppland.

Magisteruppsats i arkeologi VT 2011

Institutionen för arkeologi

Stockholms universitet

Författare: Siri Sandquist

Handledare: Ing-Marie Back Danielsson

1

Innehållsförteckning Sid 1. Inledning 2

1.1 Runstenar i tidigare forskning 2 2. Syfte och frågeställningar 4

2.1 Syfte 4 2.2 Frågeställningar 4

3. Material och avgränsning 4 4. Problematisering och källkritik 9 5. Metod och teori 9

5.1 Metod 9 5.2 Genusteori i tidigare forskning 9 5.3 Kvinnliga genus under vikingatiden 11

6. Analys 13 7. Exempel 20

7.1 Typexempel 20 7.2 Inga från Snottsta 21 7. 3 Juvurfast 22

8. Tolkning 23 8.1 Runstenar som uttryck för social makt 23 8.2 Tolkningar av genusrollernas fördelning på grundmaterialet 23 8.3 Döttrarna 24

9. Slutsatser 26 10. Sammanfattning 28 11. Referenser 29 Abstract The subject of this paper is to explore the female gender and its representation on rune stones in Uppland. By analyzing in what way women are mentioned on the rune carvings I try to determine what kind of power they had. My material consists of 152 rune stones where women are represented. By statically analyzing them I hope to find a hegemonic femininity in Viking age Uppland. To deepen my knowledge of the Viking age gender and female power I have also studied old law texts from Iceland and Sweden. By comparing what form of power female genders had within the law with the way they are represented on the rune stones I believe we can get a picture of what female gender it was that had the greatest social power. Bilden på framsidan föreställer runstenen U330 från Snottsta gård. (källa: http://www.lansmuseum.a.se/faktabanken/bilder/LD98-0246)

2

1. Inledning

När jag påbörjade arbetet med denna uppsats hade jag många frågor och funderingar.

Runstenar är ofta ett manligt forum, där mäns öden och ägorätt åminns och markeras.

Jag ville se om man kunde använda sig av det rika och unika material som våra

runstenar är för att lyfta fram något annat. Jag ville utforska vilken plats kvinnor har i

dessa texter. Gavs de en egen makt och agens, eller är deras makt enbart stärkt genom

deras relationer till män? Finner vi dem representerade som agerande subjekt eller som

objekt man sörjer? Jag ville se om man i de kortfattade redogörelserna på Upplands

runstenar kunde urskilja vilka maktrelationer som styrt, och styrts av, kvinnor under

sen vikingatid/ tidig medeltid och hur deras agens påverkats av deras genus. Jag tror att

det är möjligt att utifrån denna standardiserade konstform utläsa mer djupgående

strukturer i det vikingatida/ tidigmedeltida samhället. Ytterligare något jag ville ha svar

på när jag började arbetet med denna uppsats var om man kan urskilja en kvinnlig

hegemoni, ett kvinnligt genus som haft en starkare agens även i mer manligt präglade

miljöer, dit runstensresandet räknas? Jag ville lägga fokus på runstenar som är

intressanta ur ett genusperspektiv och undersöka vilka former av femininiteter som

finns representerade och ev. hur dessa förhåller sig till de maskuliniteter som finns

representerade i materialet.

I uppsatsens kommer ett flertal gånger runstenstexter citeras. Om inte annat framgår av

referenser är alla dessa tolkningar hämtade från Upplands runstenar (Wessén & Jansson

1940–1943).

1.1. Runstenar i tidigare forskning

Tidigare forskning angående runstenar har ofta koncentrerat sig på runstenarnas

information om utlandsresande vikingar, eller deras poetiska budskap (t.ex. Jansson

1976: ff). En annan del av forskningen som gärna nyttjar materialet runstenarna ger är

naturligtvis ortnamn- och namnsforskare (t.ex. Ståhl 1970).

Susanne Thedéen har i en artikel undersökt hur olika maskuliniteter manifesterar sig på

runstenarna i äldre vikingatid. Hon argumenterar övertygande för hur det sätt på vilket

den döde beskrivs ha avlidit speglar olika ideal, eller typer av manlighet. Man väljer att

nämna hur en man har dött eftersom det säger något om vilken sorts manligt genus han

innehaft (Thedéen 2009:58).

Torun Zachrisson (1998) har i sin doktorsavhandling undersökt runstenarna i

Mälardalen. Runstenarna i området kan delas in i två olika vågor av runstensresande. En

första våg under 900–1000 e. Kr och en andra våg äger rum ca 1050–1100 e. Kr. Dessa

olika typer av runstenar skiljer sig något åt i utformande och formuleringar. De tidiga

runstenarna är fattiga vad gäller ornamentik men innehåller å andra sidan ofta längre

och mer utbroderade böneformler. Ann Sofie Gräslund (1994:126) har gjort en

kronologi utifrån ornamentiken på stenarna. Den tar sin början i stenar utan dekor med

3

enkla rader av text och blir sedan eftersom allt rikare i ornamentiken, samtidigt som

texten på stenarna blir allt mer standardiserad. Detta förklarar Zachrisson genom att

medan de första stenarna restes av redan omvända kristna, så restes den andra vågen av

runstenar av personer som endast nyligen övergått till kristendomen, som en del av en

kristen mission (Zachrisson 1998:130 ff). Hon ser ett samband mellan bildandet av

Sigtuna som en kristen centralort och den första vågen av runstensresande och menar

att den andra vågen av runstensresande speglar omfattande förändringar i staden som

äger rum under samma tid som dessa börjar uppföras. Då avhystes nämligen

kungsgårdens tomt atill förmån för biskopen och kyrkan (ibid.:155). Det är även under

den andra vågen av resande som de professionella ristarna dyker upp i materialet, och

dessa sätter Zachrisson i relation till omkringresande och missionerande kyrkoföljen

(ibid.:127). Hon menar att runstenarna fyller samma funktion som de asa troendes rika

gravgåvor (ibid.:148).

Gräslund har tidigare uppmärksammat att kvinnornas involvering i runstensresandet

blir allt vanligare över tid. Under den första runstensresarvågen är deras involvering

inte alls lika märkbar som mot slutet av den andra vågen, något hon tolkar som att

kärnfamiljen ökar i betydelse under denna tid (Gräslund 1995:462). Jämförelser mellan

olika områden har tidigare gjorts av bland annat Madelene Karlsson i en C-uppsats från

2005. Hon har jämfört antalet runstenar med kvinnoinblandning i Småland och Uppland.

Denna visar sig vara mycket svagare i Småland än i Uppland, något som Karlsson med

stöd av Sawyer ger en förklaring i arvsreglerna som differerade mellan de olika

områdena, samt det politiska läget i de olika landskapen. (Karlsson 2005:5).

Sawyer delar upp det vikingatida rättsväsendet i Norden i ett Östnordiskt och ett

Västnordiskt system. Det Östnordiska systemet präglas av ett parentel system vilket

innebär att även kvinnor ärver, och där ett äktenskap innebär bildandet av en ny släkt.

Detta i kontrast till det västnordiska gradualsytemet som ger män företräde i arvslinjen,

och där kvinnan vid äktenskapet blir en del av sin makes släkt (Sawyer 1992:540).

Upplands större representation av kvinnor skulle då kunna förklaras med att de i

Uppland hade större makt, och större behov av att hävda sin arvsrätt genom

uppresandet av minnesmonument över den avlidna. Zachrisson (1998:159) håller dock

inte med om detta resonemang. Hon har jämfört runstensresandet i Uppland och

Södermanland och sett en markant övervikt på kvinnlig representation i Uppland. Hon

tror dock inte att detta beror på arvsregler och menar att arvsrätt överhuvudtaget är

omöjligt att utläsa ur runstensmaterialet. Hon ser istället skillnaden som kronologisk.

Anledningen till att kvinnor är starkare representerade i Uppland är att

runstensresandet där pågick längre. Det är helt enkelt frågan om ett scenario där en från

början manligt dominerad statushandling med tid förlorar sin sociala status och därför

blir det tillåtet för kvinnor att ta del av handlingen.

4

2. Syfte och frågeställningar

2.1 Syfte:

Uppsatsens övergripande syfte är att genom en närstudie av ett antal runstenar från

Uppland undersöka kvinnliga genusrollers representation på dessa och i förlängningen

deras position i det vikingatida samhället. Jag vill se ifall mer än ett kvinnligt genus går

att urskilja och huruvida man kan argumentera för att det existerat en hegemonisk

femininitet som avspeglar sig på runstenarna.

2.2 Frågeställningar:

Kan man se olika former av femininitet representerade på runstenarna?

Är kvinnor aktiva eller passiva, och om de är aktiva, legitimeras de då genom en manlig

relation eller är de starka nog att bära sig själva?

Hur skulle en feminin hegemoni kunna uttryckas på runstenarna?

3. Material och avgränsning

Jag valde att arbeta med runstenarna i Uppland eftersom detta är en mycket runstenstät

trakt med sina ca 1400 kända runstenar. Här finns även en stark representation av

kvinnor i materialet, då kvinnonamn återfinns på inte mindre än 39% av runstenarna,

en siffra som är hög i jämförelse med övriga landet (Gräslund 2009:26). Jag vände mig

då till uppslagsverket Upplands runstenar (Wessén & Jansson 1940-43) och gjorde en

statistisk sammanställning av band 1 och 2, som täcker runstenarna U 1 till U 603. Dessa

603 runstenar utgör underlag för min statistiska sammanställning. I en första sållning

rensade jag bort de stenar som inte innehåller runskrift, eller som förblivit otydda, eller

där relationerna mellan individerna som omnämns inte framgår. Exempel på sådana

otydliga stenar är exempelvis U16 med inskriften ”Gunne och Kåre reste stenen efter…

Han var den bäste av bönder i Håkons Rod.” eller U124 med inskriften ”Anund och Torgil

lät resa stenen efter Åsgöt.”. Det förekommer alltså både stenar där inskriften är så

skadad att man inte kan utläsa en relation som tidigare stått där, men även stenar där

ristningen aldrig innehållit den information jag intresserar mig för. Man kan

argumentera för att jag då styr materialet till att bara förevisa det jag är intresserad av,

men faktum är att det är ytterst ovanligt att kvinnor omnämns på runstenar utan en

släktrelation. Efter utrensningen återstod 328 runstenar, kvinnor omnämns på 152 av

dessa. Dateringen på runstenarna rör sig från vikingatid och in i tidig medeltid, ca

1100talets slut. (http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm).

Vad gäller barn är dessa svåra att urskilja då någon ålder vanligen inte nämns på den

avlidna. Döttrar och söner förekommer ofta men det är nästan alltid omöjligt att avgöra

ifall dessa individer överlevt till vuxen ålder eller inte.

http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm

5

Nedan följer alla runstenar som jag använt mig av som källmaterial.

Runstens nr Relationer Antal objekt och subjekt

U4 dotter till far ett objekt ett subjekt

U11 man och hustru till sig själva samma objekt som subjekt

U14 far och mor till son ett objekt, två subjekt

U25 änka till make ett objekt ett subjekt

U29 arvsdokument, nämner hustru, änka, moder, dotter arvsdokument

U30 son till far, änka till make ett objekt, två subjekt

U32 syskon till far och bror två objekt, fem subjekt

U34 syskon till far och bror två objekt, tre subjekt

U36 änka till make ett objekt, ett subjekt

U37 syskon och änka till far och make ett objekt. Fyra subjekt

U40 syskon till far ett objekt, två eller fler subjekt

U45 son till mor ett objekt, ett subjekt


U50 kvinna till man och änka till make två objekt, två subjekt

U52 mor till två söner och ytterligare en man tre objekt, ett subjekt

U53 far och mor till son ett objekt, två subjekt

U62 son efter far och änka efter make ett objekt, två subjekt

U69 mor till son ett objekt, ett subjekt

U75 man till far mor och ännu en kvinna tre objekt, ett subjekt

U78 syskon till bror ett objekt, tre subjekt

U80 söner till far, änka till make ett objekt, tre subjekt

U84 änka till make minst ett objekt, ett subjekt

U89 systrar till far ett objekt, två subjekt

U92 man efter far, mor bröder och syster okänt antal objekt, ett subjekt

U98 kvinna till far, en man och en son tre objekt, ett subjekt

U100 mor till son, bror och syster minst tre objekt, ett subjekt

U101 två söner till sin far och en kvinna efter sina söner tre objekt, tre subjekt

U104 man till far, bror och mor tre objekt, ett subjekt

U106 två söner till sin mor ett objekt, två subjekt

U107 en far till sin son, en man till sin hustru och dotter tre objekt, två subjekt

U108 syskon till far ett objekt, två subjekt

U111 man till en annan man och mor två objekt, ett subjekt


U114 kvinna till make och två söner tre objekt, ett subjekt

U117 föräldrar till son ett objekt, två subjekt

U131 två söner till far, änka till make ett objekt, tre subjekt

U133 mor till son och sig själv två objekt, ett subjekt




U142 son till far och änka till make ett objekt, två subjekt

U143 änka till make, två män efter en annan man kvinna efter tre objekt, fyra subjekt

ännu en man

U144 syskon till far och bror, änka till make minst två objekt, fyra subjekt

6

U146 kvinna till make och son två objekt, ett subjekt

U148 man till hustru, son till mor ett objekt, två subjekt


U151 syskon till far, hustru till make samt en annan person. troligen tre objekt, tre subjekt

U152 kvinna till make och son två objekt, ett subjekt

U158 kvinna till make och far troligen två objekt, ett subjekt

U166 man och mor till son ett objekt, två subjekt

U169 man till son och dotter två objekt, ett subjekt


U173 tre söner till far, hustru till make ett objekt, fyra subjekt

U175 son till far och mor två objekt, ett subjekt

U181 syskon till far ett objekt, minst 6 subjekt

U193 hustru till make och två män till samme man ett objekt, tre subjekt

U200 man till bror och mor två objekt, ett subjekt

U204 föräldrar till fosterson ett objekt, två subjekt



U215 två kvinnor till sin far och bror två objekt, två subjekt

U226 änka till make ett objekt, flera subjekt

U227 man till bror, mor till son ett objekt, två subjekt

U231 syskon till far ett objekt, fyra subjekt

U233 syskon till far, mor till son två objekt, fyra subjekt

U234 syskon till far ett objekt, tre subjekt

U238 kvinna till son och make två objekt, ett subjekt

U239 kvinna till make ett objekt, ett subjekt

U240 söner och mor till far och make ett objekt, fyra subjekt

U243 två mödrar till sina två söner två objekt, två subjekt

U247 syster till bror ett objekt, ett subjekt


U252 två söner till mor ett objekt, minst två subjekt

U253 änka till make osäkert antal objekt och subjekt. Troligen ett objekt,

ett subjekt

U255 bror till bror, mor till son ett objekt, två subjekt




U277 änka till make och man till man två objekt, två subjekt

U280 man till hustru ett objekt, ett subjekt

U285 kvinna till son och bror två objekt, ett subjekt

U288 föräldrar och son till son och bror ett objekt, tre subjekt

U294 änka till make, och en annan kvinna(?) troligen två objekt, ett subjekt

U295 far till son, syster till bror troligen två objekt, två subjekt


U310 änka till make, och makens son två objekt, ett subjekt

U311 mor till dotter, bröder till syster ett objekt, fyra subjekt

U312 far till styvdotter ett objekt, ett subjekt

U313 styvfar till styvdotter och mor till dotter ett objekt två subjekt

7

U314 mor till dotter ett objekt, ett subjekt


U317 två män till man och änka till make ett objekt, tre subjekt

U318 änka och dotter till make och far ett objekt, två subjekt

U324 Bror till bror, mor till son ett objekt, två subjekt


U328 två kvinnor till far och make två objekt, två subjekt





U337 syskon till far, syskon till mor, och ytterligare tre personer fem objekt, fem subjekt

U341 man till far, bror och mor tre objekt, ett subjekt


U347 man till hustru och tre söner fyra objekt, ett subjekt



U354 syskon till bror ett objekt, två subjekt

U355 syskon till bror ett objekt två subjekt


U357 bröder och änka till far och make ett objekt, fyra subjekt

U363 mor till son, fyra bröder efter bror och far tre objekt, fem subjekt


U376 mor till son, änka till make ett objekt, två subjekt

U377 föräldrar till dotter ett objekt, två subjekt

U378 söner till föräldrar två objekt, två subjekt

U390 man och änka till make ett objekt, minst två subjekt

U393 bror till sina två systrar två objekt, ett subjekt

U412 man till far änka till make ett objekt, två subjekt


U421 dotter till far, änka till make ett objekt, två subjekt








U455 man till far, kvinna till mor två objekt, två subjekt

U459 man till far, mor till son ett objekt, två subjekt

U460 man till far änka till make ett objekt, två subjekt

U461 syskon till far, änka till man ett objekt, fem subjekt

U462 syskon efter far, änka till make ett objekt, fyra subjekt




U472 dotterdotter till morfar ett objekt, ett subjekt

U474 bror till bror, mor till son ett objekt, två subjekt


8

U478 änka till make, söner till far ett objekt, tre subjekt


U489 mor till dotter ett objekt ett subjekt

U497 son till föräldrar två objekt, ett subjekt

U508 döttrar till far, samt en annan man två objekt, två subjekt



U545 änka till make, och dotter till far två objekt, ett subjekt

U565 föräldrar till son, bror till bror ett objekt, tre subjekt

U572 änka till make, bröder till bror ett objekt, tre subjekt


U595 söner till far, sonsöner till farmor två objekt, två subjekt

U600 Mor till son ett objekt, ett subjekt

Fig. 1. Runstenar som använts som källmaterial.

Fig. 2. Diagram över det material jag har analyserat och hur stor del av detta som kommit med efter det första urvalet. Den översta stapeln visar antalet runstenar son nämner kvinnor. I min statistik är det alltså 25 % av runstenarna som nämner en kvinna, det vill säga en

något lägre summa än i Gräslunds undersökning. Detta beror troligen på att jag enbart

använt mig av band 1 och 2 som underlag. Dessutom har jag inte i min sammanställning

tagit med de stenar där en kvinna nämns som någon syster, mor eller så vidare utan att

vara aktiv som objekt eller subjekt. Dock är andelen kvinnor inte särskilt relevant för

min undersökning då den rör hur kvinnor benämns på runstenar, inte hur många stenar

kvinnor nämns på.

Jag har även läst mycket av den tidigare litteratur som skrivits om just kvinnornas roll i

det vikingatida, och tidigmedeltida samhället i Skandinavien. Värda att nämna är Birgit

Sawyer (1992), Agneta Breisch (1994) och Charlotte Ekholst (2009) bland andra. Dessa

0 100 200 300 400 500 600 700

Antal runstenar i materialet 603

Runstenar med tydliga familje-relationer och genus 326

Kvinnostenar 152

9

forskare har använt sig av norröna sagor och lagtexter i sina undersökningar. Bland

andra Gràgàs som är en isländsk lagtext vars datering är något osäker (Breisch

1994:16), Upplands landslag från 1296 och isländska ättesagor samt Sturlunga sagorna

med flera. Alla dessa skriftliga källor är naturligtvis osäkra källor då de till stor del

tillkommit långt efter att händelserna de beskriver utspelat sig. Men jag tror ändå att det

samhälle som tidigare forskare kunnat urskilja i dessa texter till viss del korrelerar med

det samhälle som existerade vid tiden av resandet av runstenarna som denna uppsats

avser att behandla.

4. Problematisering och källkritik

Jag har i min uppsats även använt mig av tidigare forskning som baserats på skriftliga

källor som ofta är yngre än runstenarna i min undersökning. Gör detta faktum de

skriftliga källorna otillförlitliga eller kan man trots allt lita till deras innehåll? Det är

enligt mig helt legitimt att tolka de lagtexter som finns bevarade från den första halvan

av medeltiden som rester av ett äldre system. Innan lagarna sattes på pränt fördes de

vidare genom en muntlig tradition, och mycket av det gamla systemets värdegrunder

tror jag bevarats in i de tidigaste nedteckningarna av lagtexterna.

5. Metod och teori

5.1 Metod

Jag har utifrån Upplands runstenslexikon, sammanställd av Elias Wessén och Sven B F

Jansson gjort en statistisk sammanställning av antalet runstenar som nämner kvinnor,

men även hur de benämns. Jag har valt att identifiera vissa genusroller kvinnor kan

inneha på runstenar och sedan jämfört dem mot varandra för att försöka nå djupare

förståelse för kvinnors situation i Uppland under den senare delen av järnåldern. Jag

uteslöt de stenar som inte hade inskrifter där man tydligt kunde se att en kvinna fanns

representerad. Efter det delade jag in stenarna i kategorier, baserade på hur kvinnor

fanns representerade på dem. Detta har jag sedan belyst genom att välja ett antal

runstenar där kvinnor finns representerade på ett utmärkande sätt. Jag använder mig av

beteckningarna objekt/subjekt i min undersökning. Med begreppet objekt menar jag

den eller de som runstenen är rest till minne av, och med subjekt den eller de som låtit

resa stenen. I sökandet efter olika former av femininiteter och vilken form av makt dessa

genus har kunnat inneha i det vikingatida samhället har jag även studerat tidigare

forskning om de norröna sagorna och nordiska lagtexter. Jag tror nämligen att historiska

källor är ett mycket användbart komplement till det arkeologiska materialet när sådana

går att finna.

5.2 Genusteori i tidigare forskning

Genus är ett begrepp som ofta får ta olika funktion efter sammanhanget. Man kan i

korthet säga att det syftar till den sociala konstruktion som oftast men inte alltid går

hand i hand med en individs biologiska kön. Genus är dynamiskt och de normer som

10

genus representerar skapas och omgestaltas inom den sociala samvaron hela tiden

(Connell 2008:55). Inom genusforskningen har traditionellt intresset oftast vänts mot

kvinnor, och genusforskningen har också kallats för kvinnoforskning. På senare år har

dock intresset även vänts mot maskuliniteter och hur de skapas och befäster sig själva,

både i dagens samhälle och förr i tiden. Maskulinitetsstudier syftar till att synliggöra den

forntida mannen som individ snarare än som en representation för människan eller

samhället i stort (Alberti 2006:401ff). Connell har i sin bok Maskuliniteter (2008)

undersökt hur manlighet gestaltas i dagens samhälle och funnit att även om ”man” ofta

är högre värderat än ”kvinna” så finns det även en hierarkisk ordning av olika former av

manligt genus. Den översta av dessa kallar han för hegemoni. Denna form av manlighet

är den ideala manligheten, den dominerande mansrollen (Connell 2008:101). Denna

form av manlighet stärks till stor del av de underordnande genusen. Både kvinnors, men

även andra män som underordnats, som exempel nämner Connell homosexuella, som

förknippas med kvinnlighet för att tryckas ned. Även av manligheter som är delaktiga i

strukturen genom att de drar fördel av den upphöjda roll mannen fått, utan att helt

uppfylla kriterierna för att själva vara en del av denna maskulinitetens hegemoni hjälper

till att upprätthålla strukturen (Connell 2008:101). Han menar att maskulinitet formas

av relationerna mellan olika genus, även kvinnor, och är därför inte statiskt. Både män

och kvinnor utför handlingar hela tiden som får dem att gå in och ut ur de maskulina

genusen (Connell 2008:71). Liksom mycket annat när det kommer till genus finns det

inte ett fast regelverk. Genus skapas genom göranden hela tiden i våra liv och vårt genus

förändras utifrån våra handlingar. Ibland skapas vårt genus av våra handlingar, men

våra handlingar styrs även av vårt genus. Det är en omedveten process som äger rum

konstant i vår interaktion med andra människor.

Inom genusforskningen har som sagt stort intresse riktats mot kvinnornas roll och

situation i forna tider, vikingatidens kvinnor är inget undantag. Elisabeth Arwill-

Nordbladh till exempel har skrivit om hur vikingatidens kvinnobild sett ut genom

forsknings historien och påverkats av rådande normer och ideal (Arwill-Nordbladh

1998: ff). Inger Lövkrona är genusforskare (ex. Lövcrona1990) och har intresserat för

kvinnornas position och sociala makt under historisk tid. Hon argumenterar för att en

genushierarki existerade mellan de olika geografiska och kulturellt laddade områden

som hushållets skötsel delades in i under historisk tid. Mannens arbetsuppgifter som

oftast varit aktiva och riktade utåt i samhället har haft en högre status än kvinnans

arbetsuppgifter som snarare rört hemmet och hushållet (Stig Søhrensen 2006:110). Den

manliga sfären har varit större än kvinnans (Breisch 1994:86). Det hierarkiskt

separerade i denna arbetsdelning kan bland annat ses i hur en man aldrig kunde ta över

en kvinnas arbete men en kvinna kunde utföra mannens arbete ifall han var frånvarande

(Lövkrona 1990:193). Med husfrun som härskare över gård och lås och husbonden som

härskare över utmarker och omvärlden, kan man tycka att en viss maktbalans

upprättades mellan könen (Stig Søhrensen 2006:110 ff) men så var inte alltid fallet,

åtminstone inte i förmodern tid. Även familjen som social institution genomsyrades av

en patriarkalisk hierarki (Lövkrona 1999:21 ff). Det finns dock exempel på att kvinnor

11

ibland kunde få mer makt även utanför hemmet, åtminstone under den tid denna

uppsats berör, vikingatid/tidigmedeltid. Exempel på detta kan hittas i hjältesagorna om

sköldmör, och änkor kunde ibland få egen makt över sin makes tillgångar. Hon kunde då

ikläda sig en form av manligt genus som ringkvinna och agera som myndighetsperson

för sig själv vid ting (Ney 2004:72,114).

5.3 Kvinnliga genus under vikingatiden

Man kan argumentera för att Lövkronas forskning inte går att applicera på vikingatidens

förhållanden då den är etnologisk och därför rör en betydligt senare tidsperiod än

vikingatiden. Jag tror dock att arkeologin kan hämta en hel del från dessa studier av

senare tider om vi sätter dem i ett nytt sammanhang. Samma tendenser går nämligen att

ana längre tillbaka i tiden. Det har till exempel föreslagits att det under tidig medeltid

endast existerade en form av manligt ideal, eller manligt genus om man så vill. Detta

ideala sätt att vara man på var baserat på aggressivitet, mod och styrka. Det viktigaste

var att inte visa sig svag och det var ett ideal, alla, oavsett kön, mättes efter, män som

kvinnor (Ekholst 2009:37). Denna manliga moral och dess ideal för både män och

kvinnor berörs även av Breisch. En kvinna som krävde blodshämnd var inte okvinnlig

och bröt inte mot någon norm (Breisch 1994:90). Den ovan nämnda arbetsdelningen

mellan man och kvinna speglas även i t.ex. Sturlunga sagan från 1200 talet. Hon visar

där aktivitet, myndighet och handling, även våld tycks i vissa situationer vara accepterat

(Breisch 1994:86). Under vår järnålder, och även långt senare, hade man i södra Europa

ännu kvar antikens tankar om kvinnan som en slags felande, eller inverterad man. Hon

var inte en i sig egen och annorlunda sort utan en sämre version av en man (Ward

2002:2). Samtidigt har kvinnorna varit mycket viktiga i de politiska maktspelen i

Norden under 1000- och 1100 talet. I bildandet av stadsstater har en övervägande

majoritet av de mäktigaste männen åtnjutit mycket makt tack vare spinnsidan

(Hermansson 2000:173). Kvinnorna har varit ytterst viktiga när det gäller att knyta ann

till kungalinjer och på så sätt kunna göra anspråk på makten. Det skulle dröja långt in i

medeltiden innan man började med fasta släktnamn. Man kunde helt enkelt räkna sig till

sin mors ätt om den hade högre status än faderns (Sawyer 1993:185).

Det sker under medeltiden en tydlig förändring i hur man ser på kvinnor, och den ser vi i

landskapslagarna. Under tidig medeltid är kvinnan i princip inte straffskyldig då hon är

ovormaghi- det vill säga omyndig likt ett barn under femton år (Ekholst 2009:114).

Detta för tanken till en stark kollektivism där familjeöverhuvudet har det övergripande

ansvaret. I Gràgàs ser vi ett annat exempel på kollektivets betydelse under den tidigaste

delen av medeltiden i hur dråpsboten delas i två delar. Den första skall förövaren själv

stå för, medan den andra delen av boten delas mellan hans arvingar i proportion till hur

stor del de har att vänta sig till arv av den dömde (Sawyer 1992:36).

Detta kommer under loppet av medeltiden att förändras, och i landslagarna är kvinnor

själva straffskyldiga för stöld precis som männen. Denna förändring speglar en

12

individualisering av kvinnor och män, där kvinnorna blir självständigare som individer

inför lagen. Kvinnornas mottaglighet för den kristna missionen vara ett tecken på att

man i kristendomen såg en frihet, då kristendomen värderar alla själar lika mycket,

oavsett om det är kvinnor, barn eller trälar. Ett något tveeggat svärd visserligen, då

kvinnorna i den kristna religionen kom att genom syndafallet bli syndabockarna för

mänsklighetens fall från eden. (Karlsson 2005:16).

Jag nämnde tidigare att man i Mälardalen och östnorden hade en parentel arvlinje till

skillnad från den västnordiska graduala arvslinjen. I det sammanhanget blir det

intressant att jämföra lagarna kring våldtäkter i de olika områdena. I Upplandslagen

såväl som i Dalalagen, Hälsingelagen, Södermannalagen samt de senare stads- och

landslagarna har en kvinna som blivit våldtagen rätt att då dräpa förövaren. I kontrast

till de norska och isländska lagarna var det alltså kvinnan själv som ansågs kränkt nog,

men även fysiskt kapabel att dräpa förövaren (Ekholst 2009:261). I de isländska

lagtexterna ser man istället vid lägermålsbrott en tydlig hierarki utifrån vilka straff

mannen får beroende på var i den sociala hierarkin kvinnan han förbrutit sig på befinner

sig. Om kvinnan är fri blir brottet fredslöshet. Om det rör sig om en frigiven trälinna eller

en s.k. gäldsträlkvinna som fött en fri son blir straffet detsamma. Har den frigivna

trälinnan/gäldsträlkvinnan inte en fri son blir dock brottet endast landsförvisning. Rör

det en ogift trälinna blir straffet 3 marks bot och rör det en ogift tiggerska som vandrar

ensam straffas inte mannen över huvudtaget (Breisch 1994:60).

Thedéen har ju tidigare diskuterat maskulinitet och hur den manifesteras på vikingatida

runstenar, men finner att de kriterier hon använt i sin analys, dödssätt och dödsplats

endast i undantag finns med på stenar tillägnade kvinnor (Thedéen 2009:70 ff). Alltså

var jag tvungen att leta efter något annat att basera min analys på. Eva-Marie Göransson

(1999) har i sin doktorsavhandling om gotländska bildstenar utifrån bildstenar, textilier

och norröna sagor delat in kvinnligheten i flera olika genus. I kapitlet om de norröna

sagorna strukturerar hon det i tre övergripande genus, människo-kvinnan, den mytiska

kvinnan, och kvinnliga väsen (Göransson 1999:163). Då jag kommer koncentrera den

här uppsatsen till kvinnor som levt och verkat i Uppland kommer jag att fokusera på de

som hon kallar människo-kvinnor. Dessa delar hon utifrån kläder och attribut in i ännu

fler kategorier. Då jag i runstensmaterialet mestadels möter en begränsad samhällsklass,

en grupp människor som varit landägande och alltså haft tillräckligt god ekonomi för att

kunna bekosta resandet av runstenar (Källström 2009:34) kommer jag att koncentrera

dessa varierande genusroller till ett mindre antal. I valet av hur jag ville definiera de

genusroller jag ville arbeta vidare med tog jag även hänsyn till vilka familjemedlemmar

som gav en man dråpsrätt. I Gràgàs är detta: Hustrur, döttrar, mödrar, systrar,

fostermödrar och fosterdöttrar. Jag har arbetat utifrån hypotesen att det vikingatida

samhället var familjeorienterat, och har därför valt att definiera olika genusroller

kvinnor innehar i relation till andra familjemedlemmar. Det vill säga dotter, syster, mor,

hustru, och änka. Jag räknar då in foster-relationer som om de vore hela. Jag har även

med två runstenar som nämner farmor/morfar relationer.

13

Göransson uppmärksammar också att kvinnor alltid skildras i sagorna länkade till ett

manligt familjeöverhuvud. Även om det undantagsvis kan förekomma att ett kvinnligt

familjeöverhuvud nämns i relation till en annan kvinna, kan aldrig en man knytas till

underordnad en kvinna på samma vis. Detta kan tyckas märkligt då det var helt tillåtet

till och med för danska kungar att kalla sig för sitt modersnamn istället för sitt

fadersnamn om det var ett bättre val politiskt, som fallet var med den danske konungen

Sven Estridsen från 1000-talets senare hälft (Hermansson 2001:81). Vad denna

emotsägelse än kan bero på så visar åtminstone bruket att anknyta sin egen identitet till

ett familjeöverhuvud på hur viktigt släktskapet var i den ättesorienterade kultur som

rådde i Norden under vikingatiden, och hur underordnade de ofria var då de inte hade

rätt till släktskap. Kollektiv tillhörighet var en nödvändighet för överlevnad och

ätteband knöts med hjälp av giftermål, frilloskap och fosterbarn (Breisch 1994:11 ff).

Trälar kunde ägas av både män och kvinnor, och presenteras i saga-texterna gentemot

ägare istället för släktband (Göransson 1999:164), något som ytterligare förstärker

vikten av att höra till en släkt.

6. Analys

Jag har analyserat stenarna utifrån hur olika kvinnliga genus nämns på dem, och hur

kvinnor förekommer som subjekt kontra objekt på stenarna. Med delat subjekt menar

jag när kvinnan rest stenen tillsammans med en eller flera andra personer med

annorlunda genusroll i förhållande till den döde. Med delat objekt avses på samma sätt

stenar där kvinnan endast är en av flera personer som stenen rests åt. Jag har valt att

redovisa mängden av subjekt och objekt i diagram som följer nedan. Exempel på olika

typer av runinskrifter följer nedan i kapitel 7. När det gäller läsningen av diagrammen

bör man känna till att jag i sökandet efter ensamma kvinnliga subjekt även räknat in de

fall då till exempel två mödrar rest en gemensam sten till sina två söner som är fallet

med runstenen U243:

”Holmlög och Holmfrid låta resa stenarna efter Faste och Sigfast, sina söner,

de dogo i vita kläder.”

Denna sten finns alltså redovisad som en sten i diagrammet över mödrar. Detta för att

statistiken skall avspegla antalet stenar med ensamma kvinnliga subjekt, snarare än

antalet kvinnliga subjekt överlag. Dessutom har sten U 29 som är ett arvsdokument inte

tagits med i subjekt/objekt indelningen, då denna ristning inte har något tydligt objekt

eller subjekt. Däremot finns den med i diagrammet över de olika genusrollerna då

genusroller omskrivs i texten. I ett fall då en sten rests till namngivna söner och

”döttrarna” har de fått stå som två döttrar även om det naturligtvis kan ha rört sig om

fler.

14

Först delade jag in antalet runstenar som nämnde kvinnor i olika kategorier, nämligen:

A=runstenar resta av kvinnor till män,

B=runstenar resta av män till kvinnor,

C =runstenar resta av kvinnor till kvinnor och

D =runstenar där både män och kvinnor rest en sten för både män och kvinnor.

Värt att ha i åtanke då man studerar detta resultat är att majoriteten av stenar resta av

kvinnor i realiteten är resta av både en man och en kvinna, som exempelvis på U 108

med inskriften:

”Inge och Ingegärd och… de läto resa stenen efter… sin fader. Gud hjälpe

hans ande och själ.”

I sådana fall som detta där en man och en kvinna gemensamt rest en sten till en man har

jag låtit den hamna i statistiken under kvinna till man. Jag låter kvinnan överskugga

mannen i sammanställningen eftersom jag redan uteslutit stenar med enbart män på.

Det är viktigt att ta med i beräkningen att även om kvinnor varit engagerade i resandet

av runstenar i Mälardalen har de alltså inte varit ensamma, varken som subjekt eller

objekt utan tvärtom, har det ofta rört sig om att män och kvinnor tillsammans hedrat en

eller flera avlidna.

Fig. 3. Cirkeldiagrammet visar hur många av de 152 utvalda kvinnostenarna som rests av en kvinna till en man, av en man till en kvinna, av en kvinna till en annan kvinna och slutligen av både män och kvinnor till både män och kvinnor.

I vissa fall har man rest stenar åt sig själv medan man ännu levde. På de 152 runstenar

som är mitt grundmaterial kan ett flertal olika genusroller ses, och nästan alla dessa

speglas i kvinnans familjerelation. Enda tydliga undantaget, i mitt underlag, där en form

Kvinna till Man 123

Man till kvinna 26

Kvinna till kvinna 2

Man och kvinna till man och kvinna 2

15

att genus kan sägas avspeglas på runstenen som inte är kopplad till en familj är på U

168:

”Holmsten, Ragnfast, Östen läto hugga stenen efter Faste, sin och Toras

frigivne (?). Öpir högg.”

Om den något osäkra översättningen stämmer omnämns kvinnan här alltså som den

före detta ägarinnan av stenens objekt, men tolkningen är i sig osäker. Att det är så

ovanligt med andra former av genusroller än de som är bundna till en

familjekonstellation, är i sig inte svårförklarligt då runstenar nästan alltid är en

minnesvård över avlidna släktingar. Däremot finns det vissa regionala skillnader som

tidigare uppmärksammats av forskningen. Familjerelationer är vanligare

förekommande i Mälardalen än i Sydskandinavien (Thedéen 2009:70). Det vanligast

representerade kvinnliga genuset på stenarna i min undersökning är moder, följt av

änka. Något förvånande är kanske hur vanligt förekommande döttrar är.

Fig. 4. Cirkeldiagram över de olika genusrollerna som jag valt att undersöka

Vad gäller uppdelningen mellan objekt och subjekt är kvinnor mycket mer vanligt

förekommande som subjekt än som objekt. Fördelningen ses i diagrammet nedan, där

den röda stapeln representerar subjekt och den blå stapeln representerar objekt.

dotter 35

syster 15

hustru 6

änka 51

mor 74

kvinna till sig själv 2

dotterdotter 1

farmor 1

16

Fig. 5. Diagram över de olika genusrollernas representation som objekt respektive subjekt i runstensmaterialet. Som man ser av diagrammet ovan är det i alla kategorier vanligare att kvinnor reser

stenar än får en sten rest över sig. Det enda undantaget är hustrur, vilket beror på att jag

valt att skilja mellan hustrur och änkor, trots att det mångt och mycket är överlappande

kategorier. Anledningen till att jag trots allt valde att skilja de två kategorierna åt är att

det finns en sten, U 11 som rests av en man och hans hustru medan de ännu levde båda

två. Som jag nämnde ovan var det vanligt att män och kvinnor reste stenar tillsammans,

och därför ansåg jag att det var av vikt att undersöka hur den inbördes fördelningen var

på de ristningar jag undersökt. Jag gjorde därför även en indelning efter hur många olika

delade eller ensamma subjekt och objekt som fanns med i mitt material.

0 4 8 12 16 20 24 28 32 36 40 44 48 52 56 60

dotter

syster

moder

hustru

änka

barnbarn

farmor

subjekt

objekt

17

Fig. 6. Stapeldiagram över antalet subjekt och objekt i relation till varandra. Notera att det vanligaste är att flera olika personer reser sten för en enda individ. Detta rör sig i majoriteten av fallen av kombinationer där föräldrar rest stenar till sina barn, eller där barnen tillsammans med sin mor rest sten till en avliden fader. Med ”övrigt avses här arvsdokument eller så pass skadade inskrifter att det är omöjligt att veta hur många subjekt/objekt som förekommit från början.

Av de runstenar jag undersökt är det alltså ca 34 % eller 53 stycken som enbart har

kvinnliga subjekt, (jag räknar då stenar som rests av två kvinnor tillsammans som en

sten, eftersom det på dessa stenar har just enbart kvinnliga subjekt) och ca 11 %, det vill

säga 17 stenar av mitt undersökningsmaterial, innehåller endast kvinnligt objekt.

Intressant nog är det som man ser i diagrammen nedan mödrar och döttrar som

förekommer oftast som ensamma objekt med sju, respektive sex stenar. En rätt stor

skillnad från hustrur och systrar som bara förekommer två gånger. I diagrammet som

förevisar genusgruppen ”mödrar” och deras förekomst som ensamt eller delat

subjekt/objekt ser vi hur en majoritet av de mödrar som omnämns på runstenarna

själva stått för resandet av stenar till sina döda barn. Näst vanligast är att man rest en

sten till sammans med sin make. Det är intressant att ensamma mödrar är så pass

vanligt förekommande som runstensresare.

05

101520253035404550556065707580

ett subj till ett obj 36

ett subj till flera obj 23

flera subj till ett obj

72

flera subj till flera obj

18

övrigt 3

18

Fig. 7. Uppdelning av subjekt och objekt vad gäller mödrar på runstenarna. Skillnaden mellan punkten ”föräldrar som subjekt” och ”delat subjekt” är att stenarna i den sistnämnda kategorin rests av mödrar i kombination med andra individer än den avlidnes far.

I fig. 5 ser man att ytterst få hustrur finns representerade i materialet och att

huvudparten av dessa är objekt. Den enkla förklaringen till detta är naturligtvis att en

hustru som överlever sin make blir en änka. Därför har jag här slagit ihop dessa två

kategorier till en och då ser vi plötsligt ett mönster som är mer likt det som redovisas i

cirkeldiagrammet över mödrar ovan.

Fig. 8. Uppdelning av subjekt och objekt vad gäller hustrur/änkor. Även här ser vi att antalet hustrur som ensamma reser stenar till sina makar ligger nära antalet hustrur som reser sten tillsammans med sina barn. Även här är det vanligare att kvinnorna är subjekt än objekt. Vanligast är här att änkor reser sten tillsammans med sina barn över en avliden make,

men det är heller inte ovanligt med änkor som ensamma subjekt. Döttrar är en ytterst

intressant kategori på runstenarna jag undersökt. Även om det även här är starkaste

mor som ensamt subjekt 26

föräldrar som subjekt 20

mor som delat subjekt 11

mor som ensamt objekt 7

mor som delat objekt 9

hustru som ensamt subjekt 19

hustru som delat subjekt 8

barn och hustrur som delat subjekt 25

hustrur som ensamt objekt 2

hustru som delat objekt 2

hustru till sig själv 1

19

representerade som subjekt, så är de även i proportion till antalet stenar som nämner

kvinnor över huvudtaget relativt vanligt att de förekommer som objekt.

Fig. 9. Subjekt- och objektindelning vad gäller döttrar. Notera att hela 32 runstenar omnämner döttrar och att dessa alltså är en relativt vanlig genusroll på runstenarna. Jämför t.ex. 17 % ensamt objekt i kategorin döttrar, mot 9,4 % ensamt objekt i den

största enskilda genuskategorin, mödrar. Det sista diagrammet som kommer redovisas i

denna uppsats visar den minsta genuskategorin, systrar, som nämns på 13 av de 152

stenarna. Här följer trenden med kvinnorna starkast representerade som delat subjekt.

Anledningen till att kategorin systrar blivit så liten är att en del kvinnor i kategorin

döttrar naturligtvis är systrar också, i den mån att de och deras bröder gemensamt reser

sten över avlidna föräldrar. Men eftersom jag endast gått på de genusroller som syns i

relationen objekt/subjekt snarare än mellan olika subjekt på samma sten har denna

kategori blivit rätt liten.

Fig. 10. Subjekt- och objektindelning vad gäller systrar. På grund av att två stenar rests av två systrar gemensamt förefaller diagrammet uppvisa fel antal stenar.

döttrar som ensamt subjekt 9

döttrar som delat subjekt 16

döttrar som ensamt objekt 6

döttrar som delat objekt 1

systrar som ensamt subjekt 2

systrar som delat subjekt 5

systrar som ensamt objekt 2

systrar som delat objekt 2

20

7. Exempel

7.1 Typexempel

Nedan följer ett antal typexempel av stenar med klassiska formuleringar. Jag kommer

även att ta upp två kvinnor som omnämns på runstenarna på ett ögonväckande sätt och

därför enligt mig förtjänar lite utrymme. Den vanligaste kategorin stenar med kvinnor

på är som framgått av diagrammen ovan mödrar som ensamt subjekt. Vanligast på de

stenar där modern är en del av ett delat subjekt, är att stenen rests av föräldrarna

gemensamt efter en avliden son. Ex. U 440:

”Tord och Sigrid läto göra minnesmärket efter sin son Sigtor. Gud bärge hans

själ.”

En del av dessa stenar har även mer än ett objekt, som exempel kan nämnas U 100:

Gyrid lät resa stenen efter Ulvkel, sin son, och Gye…sin broder och efter

Holmdis, sin syster.”

U 100 ger även ett exempel på runstenar som omnämner systrar, den minst

representerade genusrollen i materialet. Ett annat exempel på när systrar ristat

tillsammans, något som förekommer två gånger bland de 152 runstenarna denna

undersökning rör, är U 215:

”Ragnhild och Ulfhild läto (resa) stenen efter sin fader och broder”

Eventuellt har U 215 hört ihop med U 214 med inskriften:

”… Och Ingeberg efter sin make. Han drunknade på Holms hav. Hans knarr

gick i kvav; endast tre kommo av.”’

Även här ser vi hur vanligt det är att flera olika personer hjälps åt att resa en runsten

över en avliden person. Vad gäller änkor kommer ett särskilt exempel behandlas

närmare nedan, men eftersom Inga i Snottsta snarare är ett undantag än en regel tänkte

jag även nämna en mer typisk inskrift som rör en änka. U 461:

”Fastulv och Öring(?) och Ger(?) och Holmlög de läto resa sten efter Est, sin

fader och Fastlög efter sin man. Gud hjälpe hans själ.”

Änkan har alltså rest minnesvård över sin avlidne make tillsammans med sina barn, i

detta fall även minst en dotter. I korthet kan man säga att även om stenar med enkelt

subjekt och enkelt objekt förekommer, (se kapitel 6) är runresandet oftast en kollektiv

handling.

21

7.2 Inga från Snottsta Det första särskilda exemplet jag vill ta upp är en kvinna vid namn Inga som lät rista inte

mindre än fyra ristningar efter sin make Ragnfast, en av dem är en hällristning, U 331:

”Inga lät rista runorna efter Ragnfast sin man. Han ägde ensam denna by

efter Sigfast sin fader. Gud hjälpe deras ande.”

De övriga är två parstenar U329 och U330 med inskrifterna:

U 329”Inga lät resa dessa stenar efter Ragnfast sin man- Han var broder till

Gyrid och Estrid.”

U 330”Inga lät resa stenarna och göra bron efter Ragnfast sin man, Assur var

hans huskarl.”

Det är intressant att notera att den avlidne maken här omnämns som bror till två

systrar. Den sista stenen som Inga reste till sin make är U 332:

”Inga reste stav och stenar efter Ragnfast, sin man. Hon kom till arv efter sitt

barn.”

Man kan alltså tydligt se att även om alla dessa stenar är monument över en avliden

make så rör det sig även om tydliga markeringar av släkttillhörighet och arv. Ingas

runstenar hittas alla i Snottsta, med undantag för U332 som istället återfinns i Vreta,

även det i Marksims socken. Det är därför inte långsökt att tänka sig att denna Inga som

var Ragnfast hustru och som kom till arv efter sitt barn är samma Inga som omnämns på

U 29, en hällristning från Hillersjö:

”Tyd! Germund fick till sin hustru Gerlög som ungmö. Sedan fingo de en son,

innan han (d.v.s. Germund) drunknade. Och sonen dog sedan. Därpå fick hon

Gudrik till man. Han… denna…Sedan fingo de barn. Men en enda flicka levde

kvar; hon hette Inga. Henne fick Ragnfast i Snottsta till hustru. Därpå dog han

och sonen sedan. Och modern kom till arv efter sin son. Sedan fick hon Erik till

man. Därpå dog hon. Då kom Gerlög till arv efter Inga, sin dotter. Torbjörn

skald ristade runorna.”

Denna hällristning har dessutom bestämts som typ 4 medan de fyra som Inga själv rest

till sin make Ragnfast tillhör typ 3. (http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm)

Men vad säger då ristningarna denna Inga lämnat efter sig om hennes sociala roll och

status? Till att börja med har hon uppenbarligen varit rik, då hon haft råd att både göra

bro, samt bekoste tre runstenar och en hällristning till minne av sin avlidne make.

Dessutom står hon som ensamt subjekt på alla de fyra monument hon bekostat, vilket

ytterligare pekar på att hon åtnjutit stor social makt. På den hällfasta ristningen framgår


22

det att Ragnfast ensam ägde hela byn efter sin fader. Denna ristning är naturligtvis av

största vikt eftersom det ju på U 332 framkommer att Inga ärvde i bakarv efter sitt barn.

U 331 och U 332 ger alltså i kombination Inga legitim rätt till ägorna. Något som ju också

bekräftas av Hillersjö hällen. Men varför har Inga valt att resa de två stenarna som

nämner systrarna till den avlidne och hans huskarl? Om det bara var frågan om

sorgemonument verkar det märkligt att hon valt att resa så många olika stenar. Mer

troligt är att det finns ytterligare en anledning. Omnämnandet av systrarna på U 329 kan

antingen tolkas som att även de varit delaktiga i resandet av stenen trots att det inte

framgår direkt i ristningen. Men jag tror att det är mer logiskt att se denna sten i relation

den komplicerade familjestruktur som var grunden för det vikingatida samhället. Inga

gör anspråk på hela sin makes arv, som han ensamt fått till arv av sin fader, medan hans

systrar uppenbarligen inte fått en del av ägorna. Kanske nämns de två systrarna för att

förstärka släktbanden till de två kvinnorna och deras respektive familjer. Omnämnandet

av Ragnfast fader kan förutom i arsvssyfte även vara gjort för att identifiera vem stenen

tillägnats. Enligt Magnus Källström kan man tolka omnämnandet av fäder och mödrar

som gjort i ett identifikationssyfte. Kanske har fadern varit gift flera gånger, eller så har

flera personer med samma namn levt i samma trakt. Vad gäller omnämnandet av

relationer som döttrar och systrar menar han att man ska se det som ett markerande av

status (Källström 2009:38). Man kan se Ingas stenar med omnämnandet av makens

systrar och huskarl som en slags statushöjande information, för dem som visste vilka

dessa personer var. När det gäller systrarna tror jag säkert att det kan stämma.

Antagligen hade Gyrid och Estrid gift sig med mäktiga och prestigefulla män, som Inga

gärna ville knyta till sin döde make och i förlängningen sig själv. Säkerligen var det även

en gest för att visa att hon inte var ensam sörjande utan att ett stort socialt kontaktnät

varit knutet till honom. I så fall är det svårare att finna en liknande funktionell anledning

till att resa en sten där Assur, den dödes huskarl nämns vid namn. Han kan ha varit extra

viktig då det är troligt att han till stor del stått för drivandet av gården, och en möjlighet

är att Inga genom att tydligt lyfta fram huskarlen som en del av familjen, en av de

sörjande, försäkrar sig om att inga avlägsnare arvingar försöker ta över huskarlen

Assurs prestigefulla arbetsuppgifter.

7.3 Juvurfast

En annan intressant kvinna som fått flera runstenar resta efter sig är Juvurfast, som

verkar ha dött ung. Kanske innan hon ens gift sig då det är hennes mor och styvfar som

rest stenarna till hennes minne. Kanske än mer intressant är att hennes mor och styvfar

även rest sten efter sin avlidne son, men han verkar bara ha fått en. Kanske förekommer

fler stenar uppförda av Gunnar, Farulvs son och Holmdis hans hustru någon annanstans

i Mälardalen som fallit utanför mitt undersökningsområde, men bland de 603 runstenar

jag haft som grund är dessa ristningar de enda som tycks ha rests av dem, bortsett från

U316 med den korta inskriften ”Tord äger bron”.

23

U 312: ”Gunnar, Farulvs son, lät göra minnesvården för Juvurfasts själ, sin

styvdotters, Holmdis dotters.”

U 313: ”Gunnar lät hugga stenen efter Juvurfast, sin styvdotter och Holmdis

efter sin dotter.”

U 314: ”Holmdis lät göra minnesmärket efter Juvurfast sin dotter.”

U 315: ”Gunnar, Farulvs son och Holmdis gjorde minnesmärket efter Tord sin

son. Och Öpir ristade.”

Uppenbarligen har Gunnar och Holmdis låtit göra bro till sin gemensamma son, men

mest spännande är kanske de tre stenar som rests till Holmdis dotter, troligen från ett

tidigare äktenskap. Att en enda kvinna uppmärksammas med tre runstenar är ovanligt.

Kanske har hon dött ung och därför har förlusten av henne varit särskilt svår att bära.

Att modern och styvfadern rest så pass många likartade stenar kan tolkas som att man

velat bekräfta att Juvurfast verkligen var en del av familjen, trots att hon troligen fötts i

ett tidigare äktenskap.

8. Tolkning

8.1 Runstenar som uttryck för social makt

Jag har arbetat utifrån hypotesen att det varit socialt laddat att resa sten i Mälardalen

och Uppland under den tid uppsatsen avser. Jag grundar detta på det faktumet att

runstenen i sig själv är monumental, men även på det faktumet att det kostat mycket

resurser att resa sten. Stenarnas placeringar i landskapet tyder på att man velat att de

ska synas och därför måste de ha kommunicerat något. Det som kommunicerats har inte

bara varit information om avlidna personer, utan främst vilka dessa personer lämnat

kvar, vilka som sörjer, och vilka som kan räkna sig som en del av den avlidnes närmast

sörjande. Det är vikigt att försöka förstå vilka som tillåts resa sten eller får en sten rest

till sin ära. Alla har inte ansetts kunna få en runsten rest efter sig. Till att börja med är

det en kristen symbol, men det är även en symbol för en högre stånds miljö. Vi måste

förstå vem eller vilka som nämns på runstenarna utifrån deras samhälles sociala och

kulturella regler. Om man utgår från hypotesen att resandet av en runsten var socialt

prestigefullt blir alltså själva handlingen, att resa sten ett uttryck för makt. Detsamma

gäller naturligtvis då man får en sten rest över sig, ett sådant minnesmärke är ju i sin

monumentalitet ett tecken på att personen varit viktig för de som valt att satsa pengar

och tid på att låta rista sten.

8.2 Tolkningar av genusrollernas fördelning på grundmaterialet.

Då jag gått igenom runstensmaterialet har jag slagits av hur vissa familjekonstellationer

återkommer om och om igen på runstenarna. Naturligtvis har mitt ursprungliga urval,

24

som grundar sig på familjerelationer, säkerligen vinklat det resultatet, men det man ser

ett tydligt mönster av, är en nära kärnfamilj där mödrar, fäder och söner reser stenar till

varandra. Det faktumet att kvinnor är så pass vanligt förekommande som subjekt, menar

Thedéen kan ha att göra med kvinnornas roll som sörjare. (Thedéen 2009:74). Änkor

skall inte glömmas bort här som ju är ytterst starkt representerade som subjekt. Många

av stenarna resta av mödrar och änkor har rests av en kvinna som är bådadera. Man

skulle kunna säga att båda dessa starkt representerade grupper speglar samma genus.

Genuset av en kvinna som är något äldre och som har haft en egen familj med make och

barn. Oavsett ifall hennes barn eller make dör först så reser hon sten till dem båda. En

sak jag slogs av då jag bearbetat informationen i diagram var att mödrar var så pass

vanliga som ensamma subjekt, att de till och med slår ut antalet stenar resta av föräldrar

tillsammans. I majoriteten av fallen rör det sig om kvinnor som rest sten över sina döda

söner. Det finns så vitt jag ser det två förklaringar till detta. Antingen har det varit

fädernas uppgift att resa stenar ensamma efter avlidna barn, vilket gör att

kombinationen far och mor blir ovanligare. De mödrar som ensamma reser stenar kan

då ses som änkor som reser stenen eftersom barnets far inte kan göra det. En annan

förklaring vore att det tvärtom var mödrarnas särskilda uppgift att göra minnesmärken

över sina avlidna barn. Man skulle även kunna argumentera för att kvinnornas generellt

sett större öppenhet för kristendomen spelat en roll här. Fäderna har då kanske valt ett

mer traditionellt sätt att hedra de avlidna. Detta tror jag dock inte är en särskilt trolig

förklaring då tidigare forskning pekar mot att runstensresandet gått från att ha varit en

manligt dominerad sfär till en som är mer öppen för kvinnor med tiden (se sid 3).

Snarare tror jag då att de tidigare nämnda förklaringarna är mer troliga. Uppförandet av

en runsten har varit en uppgift för den närmaste familjen i Mälardalen, och om fadern

till den avlidne själv är död eller förhindrad så har det fallit på moderns lott att själv resa

en minnesvård. Det finns ju även exempel på stenar som kvinnor rest över både sina

söner och sin make. Det är dock något som skulle kräva mer forskning för att säkert

bevisas. Intressant vore att jämföra hur många runstenar som uppförts av fäder till

söner respektive mödrar till söner och föräldrar till söner.

8.3 Döttrarna

En annan intresseväckande kategori var döttrarna som förekom oftare än vad man

kanske kunnat tro, med tanke på att unga ogifta flickor inte generellt har stark social

makt. Förklaringen till att de är så pass vanliga ligger nog till viss del i det faktumet att

en och samma kvinna fått så många stenar, (se sid 23) men även i det faktumet att de

när de omnämns som subjekt på runstenarna är en del av syskonskaror som rest sten

över sina fäder och mödrar. Återigen ser vi den där nära knutna kärnfamiljen inom

vilken de flesta stenarna rests i Mälardalen. De är dock även relativt vanliga som ensamt

subjekt. Något som är ytterst intressant och kanske också kan knytas till en slags

kulturell roll som sörjare. Däremot är det även ett bevis för att döttrar och söner båda

ansågs ha rätt att resa minnesvård efter sina föräldrar. I de fall då döttrarna ensamma

rest stenen kan man undra ifall det är frågan om ensamma barn, eller om de helt enkelt

25

valt att resa en egen sten utöver den som deras bröder rest. Även det skulle vara

intressant att undersöka närmare. I vilket fall som helst visar frekvensen av stenresande

döttrar att det varit viktigt även för dem att anknyta till sin familj, och markera en

tillhörighet till den. En del av dessa döttrar har säkerligen varit ogifta, men det är inte

heller otroligt att en del av dem varit gifta men ändå valt att visa sin sorg och sin kontakt

med de avlidna föräldrarna. En liknelse kan kanske dras till dagens dödsrunor där på

samma sätt gränsen för nära familj och vänner dras genom vem som omnämns i

dödsrunan, och hur, i vilken ordning och med vilket typsnitt, med mera. (För närmare

diskurs om dödsrunors sociala laddning se ex Svensson 2007 om homosexuella och

deras dödsrunor i modern tid.) Trots att jag förespråkar synen att runstenar är lika

mycket ett maktspråk, där arvslinjer och social prestige går att avläsa, som ett

gravmonument, får man naturligtvis inte glömma att det även rör sig om monument

över avlidna släktingar och vänner. Man kan inte helt prosaiskt tolka varje val av

omnämning och formulering som symboler för maktanspråk utan att ta i beräkningen

att det även handlar om något så allmänmänskligt som sörjande familjemedlemmar.

26

9. Slutsatser Tidigare nämnde jag en lagtext om hur hårt straffet för våldtäkt var på Island under

tidigmedeltiden beroende på vilka sociala band kvinnan hade (se sid. 12). Det skiljde

stort hur hårt straffet blev beroende på om kvinnan var fri eller trälinna, och ifall hon

hade fria manliga släktingar eller ej. Jag tolkar det som att det i den isländska

lagstiftningen inte är så mycket kvinnan som individ som skall få hämnd, utan de män

hon räknas till. Kränkningen av att ens dotter eller hustru skändas är större än om en

tjänarinna skändas. Har trälinnan en fri son, så är det en skymf mot sonen och sonens

far att modern kränkts, men har hon ingen fri son är skymfen mindre. Är kvinnan

slutligen en tiggerska som vandrar ensam och alltså inte har något tydligt släktskap till

någon man alls, så behöver gärningsmannen inte straffas. Denna kvinnosyn kan tyckas

stå i stark kontrast mot den klassiska bilden av den rådiga husfrun med sina nycklar,

som kan skymtas i samma lagbok då det beskrivs hur en hustrus handslag ska räknas

som hennes makes då han själv inte kan göra upp sina avtal (Breisch 1994:6). Det

behöver dock inte nödvändigtvis vara så. Att hustrun både kunde, och förväntades ta

över drivseln av gården då husbonden var bortrest, eller på annat vis förhindrad, kan

istället ses som ytterligare bevis för samma tes. Att kvinnans sociala makt till största del

speglades av hennes relationer till män. Detta kan man även se på runstenar som

exempelvis U 489:

”Gullög lät göra bron för sin dotter Gillögs själ, som Ulv hade till hustru. Öpir

ristade.”

Här nämns dotterns make vid namn, kanske för att man skulle förstå vem stenen var

rests till och vilken position den döda haft i samhället då hon levde. Nämnandet av

släktingar vid namn är dock mer utbrett än så, och det är inte bara kvinnors manliga

släktingar som nämns vid namn. Det händer även att män beskrivs genom sina

relationer till kvinnor. Ett exempel är U 372:

”Torsten och Tägn och Själve, deras moder hette Gilla, de läto uppresa denna sten

efter Sigvat sin fader. Gud hjälpe hans själ.”

I detta fall kan man tolka moderns omnämnande som att fadern varit gift flera gånger.

Men det finns andra exempel som är svårare att förklara genom identifikationsmodellen.

Ett exempel är U 35 som inte fallit innanför ramen för denna uppsats då den rests av

sönder till deras far, men där fadern omskrivs som Ärnfrids make. Kanske för att

markera att även Ärnfrid är en av de sörjande.

”Adils och Ösel och Olov de läto resa denna sten efter Vigisl, sin fader, Ärnfrids

make.”

27

Det verkar helt enkelt inte som att könet eller genuset på de släktingar som nämns har

någon större inverkan på vilka som väljs att omnämnas på detta sätt. Ett faktum som ju

anknyter till tanken på hur bilinjära arvslinjer gör det mindre viktigt att räkna sina

socialt värdefulla släktband enbart på faderssidan. Vad gäller frågan om en hegemonisk

femininitet i Mälardalen under vikingatiden måste man alltså först ha klart för sig var de

kvinnliga genusen befann sig i förhållande till de manliga dito. Det var som vi kan se av

lagstiftningar och dylikt ett samhälle på männens villkor, de var överordnade. Samtidigt

var det ett samhälle där kvinnors egna sociala kapital var större än det skulle komma att

vara längre fram i tiden. En kvinna kunde ha stor social prestige, och att visa på sitt

släktskap med en sådan kvinna gav social status på samma sätt som om det rört sig om

en man. Samtidigt var det vanligast att kvinnor fick denna makt genom manliga

relationer. Genom att ha mäktiga fäder, göra goda giften med mäktiga män och så vidare

kunde kvinnor samla på sig ett makt-kapital om man så vill, som både gav henne agens i

samhället, och som kunde gå i arv till hennes barn. Man kan säga att kvinnor är bärare

av social prestige, och de kan även använda den. Men de kan generellt sett inte

ackumulera den på samma sätt som män, genom exempelvis handelsfärder, strid eller

politik. Om man följer hypotesen att de kvinnliga genus som är vanligast förekommande

på runstenar, (särskilt som ensamma objekt/subjekt) ger en fingervisning på vilka

kvinnliga genus som haft störst socialt kapital blir svaret mödrar, änkor och till viss del

döttrar. Man får inte glömma att särskilt mödrar/änkor kategorierna ofta överlappar

varandra. Det vill säga änkor är ofta även mödrar och vice versa. Då dessa två kategorier

är ytterst starkt representerade drar jag slutsatsen att de även är de som haft störst

spelrum socialt. Något som tycks stämma väl in med de lagstiftningar som säger att en

kvinna kan gå sin makes ärenden då han är frånvarande, samt att en änka ibland kan

agera som sin egen förmyndare och så vidare. Dessa kvinnor, som varit gifta och fött

barn, har inte bara större anledning att sörja sina avlidna familjemedlemmar, utan även

det ekonomiska och sociala spelrum som krävs för att upplåta minnesmärken över dem.

Detta anser jag pekar på att den gifta, välbärgade modern varit en form av kvinnlig

hegemoni i det sena vikingatida samhället i Mälardalen. Kvinnor från en högre stånds

miljö, som är eller har varit gifta och har barn, inte långt från den gamla föreställningen

om den rådiga husfrun. Dessa kvinnor har haft tillgång till även andra sociala sfärer än

de klassiskt kvinnliga, då deras män varit frånvarande eller avlidna. De tar då på sig ett

kvinnligt genus så nära det manliga genusets handlingsramar att de kan uppfattas som

överordnande både de andra kvinnliga genusen, men även en del manliga genus, såsom

tjänare, och avlägsna manliga släktingar. Precis som Connell påpekar att man

underminerar vissa manliga grupper i dagens samhälle genom att feminisera dem

(Connell 2008:101), har man under vikingatiden stärkt vissa kvinnliga grupper genom

att så att säga maskulinisera dem. I ett samhälle som är så präglat av ett idealt manligt

genus, har kvinnor fortfarande en rätt stark agens eftersom de inte anses vara

diametralt motsatta från männen, utan en annorlunda version av dem. Den feminina

hegemonin kan alltså sägas vara de kvinnor som haft störst agens, inte bara inom

kvinnliga områden, utan även inom manliga sådana.

28

10. Sammanfattning Den här uppsatsen har undersökt ifall det går att urskilja en hegemonisk femininitet i

runstensmaterialet från Uppland. Från ett urval av 603 runinskrifter använde jag mig av

152 stycken. Jag delade upp dessa efter både antal objekt och subjekt, och utifrån vilka

olika kvinnliga genusroller som fanns representerade på dem. Genom denna analys och

genom att studera olika lagtexter, både från Sverige men även från Island, lyckades jag

se ett samband mellan de kvinnor som oftast förekom på runstenarna, och de som i den

tidigmedeltida lagstiftningen hade mest makt att röra sig även i vanligen manligt

dominerade sfärer. Jag undersökte kvinnors allmänna position i det sena vikingatida

samhället, och fann att en bilinjär arvsrätt ledde till att även kvinnor kunde föra vidare

titlar och social status till sina barn, något som är unikt för Norden under denna tid.

Jag valde att koncentrera mig på familjerelationer, både för att vikingatidens samhälle

till stor del var familje- och ätterelaterat, men även eftersom kvinnor ytterst sällan

omnämns i någon annan form av genus på runstenar. Min hypotes var att de kvinnliga

genus som fanns starkast representerade på runstenarna, representerade en slags

hegemonisk femininitet. Runstensresandet är en symbol för kristendom men även för en

högre stånds miljö. Jag menar att en sådan hegemoni faktiskt existerade och att de rörde

sig om kvinnor som var gifta eller änkor och som fått barn. . Det är en slutsats som

ansluter till en lång tradition av att se den vikingatida husmodern som mäktig och med

en egen agens som varit mycket starkare än den samma sorts kvinnor åtnjutit senare i

historien. Dessa kvinnor hade dock hämtat sitt sociala maktkapital från relationer med

män. Kvinnor kan föra vidare makt men inte ackumulera den.

29

11. Referenser Tryckta källor Alberti B. 2006. Archaeology, Men and Masculinities. I: Milledge Nelson, S. (red.)

Handbook of Gender in Archaeology, 401–434. Lanham, MD: Alta Mira Press.

Arwill-Nordbladh, E. 1998. Genuskonstruktioner i nordisk vikingatid: förr och nu.

Göteborg: Göteborgs universitet. Diss.

Breisch A. 1994. Frid och fredlöshet. Sociala band och utanförskap på Island under äldre

medeltid. ACTA Universitatis Upsaliensis 174. Uppsala: Uppsala universitet. Diss.

Connell, R. W. 2008. Maskuliniteter. Andra upplagan. Göteborg: Daidalos.

Ekholst, C. 2009. För varje brottsling ett straff – föreställningar om kön i de svenska

medeltidslagarna. Stockholm: Stockholms universitet. Diss.

Gräslund A.-S. 1994. Rune stones. On Ornamentation and Chronology. I: Ambrosiani, B. &

Clarke, H. (red.) The Twelfth Viking congress: s. 117-131. Stockholm.

Gräslund A.-S. 1995. Runstenskvinnor ännu en gång. TOR vol 27:2, 459–474.

Gräslund, A.- S. 2009. Runstensbroar ur ett kvinnoperspektiv. I: Nordberg, A. &

Andersson, L. (red.) Bro till evigheten. Brons rumsliga, sociala och religiösa dimension

under vikingatiden och tidig medeltid. s. 26-31. Stockholm: Stockholms Läns Museum:

Göransson, E.-M. 1999. Bilder av kvinnor och kvinnlighet. Genus och kroppsspråk under

övergången till kristendomen. Stockholm: Stockholms universitet. Diss.

Hermansson, L. 2000. Släkt, vänner och makten studie av elitens politiska kultur i 1100-

talets Danmark. Göteborg: Göteborgs universitet. Diss.

Hermansson, L. 2001. Att spinna maktens väv. De kvinnliga aktörerna bakom 1100-

talets politiska möten. I: Linge, L. (red.). Nordiska möten. Antologi kring

trekungamötet 1101, s. 81–92. Kungälv: Föreningen Kungälvs Museii Vänner.

Jansson, S. B. F. 1976. Runskrifter i Sverige. Uppsala: Almqvist & Wiksells förlag.

Karlsson, M. 2005. Vikingatida runstenar i Småland och Uppland- en jämförande studie ur

kvinnoperspektiv. C-uppsats i arkeologi. Göteborg: Göteborgs Universitet.

Källström, M. 2009. Han var Ragnhilds son. Om namn och relationer i runinskrifter. I:

Nordberg, A. & Andersson, L. (red.) Bro till evigheten. Brons rumsliga, sociala och

religiösa dimension under vikingatid och tidig medeltid. Stockholm: Stockholms läns

museum.

Lövkrona, I. 1999. Hierarki och makt. Den förmoderna familjen som genusrelation. I:

Meurling, B. , Lundgren B. & Lövkrona, I. (red.) Familj och kön: etnologiska perspektiv,

s. 19-39. Lund: Studentlitteratur.

Lövkrona, I. 1990. Nyckelknippans semiotik – Den starka bondkvinnan – myt eller

verklighet? I: Gustavsson, A. (red.) Nordisk etnologi och folkloristik under 1980-talet,

179–218. Uppsala: Etnologiska institutionen.

Ney, A. 2004 Drottningar och Sköldmör. Södertälje: Gidlunds Förlag.

Sandquist, S. 2010. I graven lagt. Könsbedömning av dubbetydiga gravar under vikingatid.

Kandidatuppsats. Stockholm: Stockholms universitet

Sawyer, B. 1992. Kvinnor och familj i det forn- och medeltida Skandinavien. Skara:

Viktoria Bokförlag.

30

Svensson, I. 2007. Liket i garderoben – en studie av sexualitet, livsstil och begravning.

Stockholm: Normal Förlag.

Ståhl, H. 1970. Ortnamn och ortnamnsforskning. Uppsala: Almqvist & Wiksell.

Stig Søhrensen, M.-L . 2006. Gender, things and material culture I: Milledge Nelson, S.

(red.) Handbook of Gender in Archaeology, s. 105–135. Oxford: Alta Mira Press.

Thedéen, S. 2009. A desireable, deceitful or disastrous death. Memories of men and

masculinities in late Viking age runic inscriptions. I: Regner E, Heijne C, Åhfeldt L,

Kjellström A. (red.) From Ephesos to Dalecarlia. Reflections on body, Space and Time in

Medieval and Early Modern Europe, 57–82. Stockholm: The Museum of National

Antiquities, and Stockholm University.

Ward, J. 2002. Women in Medieval Europe 1200–1500. London: Longman Harlow.

Wessén, E. & Jansson, S. B. F. 1940–1943. Sveriges runinskrifter. Bd 6, Upplands

runinskrifter, D1. Stockholm: Almqvist & Wiksell international.

Zachrisson, T. 1998. Gård, gräns, gravfält- Sammanhang kring ädelmetallsdepåer och

runstenar från vikingatid och tidigmedeltid i Uppland och Gästrikland. Stockholm:

Stockholm University. Diss.

Digitala källor (http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm)


Documents

Runstenar och kvinnors sociala makt under vikingatid...U98 kvinna till far, en man och en son tre objekt, ett subjekt U100 mor till son, bror och syster minst tre objekt, ett subjekt