Samband mellan hällbilder och runor?

Samlokaliseringar och gemensamma symboliseringar av levnadsvärlden

Författare: Leif Stille Handledare: Bodil Petersson & Joakim Goldhahn Examinator: Mats Larsson Termin:VT 2015 Ämne: Arkeologi Nivå: Masterexamen Kurskod: 5AE50E

1

Sammanfattning Samband mellan hällbilder och runor? Samlokaliseringar och gemensamma

symboliseringar av levnadsvärlden Masteruppsats i arkeologi, Linnéuniversitetet, 2015.

Författaren till denna uppsats har ett brett allmänt intresse av alla tänkbara relationer

mellan hällbilder och runor ur ett vitt spektrum av aspekter såsom kronologiska,

kulturella, epokmässiga, geografiska, semiotiska, språkfunktionella och skrifthistoriska.

Särskilt intressant vore att kartlägga och analysera, hur hällbilder och runor kan

symboliskt uttrycka religiösa, rituella, kosmologiska och livsåskådningsmässiga

föreställningar och ideal. Andra viktiga faktorer, som måste beaktas, är kulturkontinuitet

och hur forntidens människor såg på sina ännu äldre föregångares kultur, föreställningar

och livsföring.

Uppsatsen måste dock begränsa sig att främst behandla två specialområden dels lokaler

med överlappande förekomster av hällristningar och runor, dels en jämförelse mellan

runnamnens semantiska sfärer och symboliseringar av väsentliga delar i livsvärlden hos

de mest frekventa skandinaviska hällbildsfigurstyperna.

De frågor uppsatsen vill besvara är primärt:

1/ Vilka samlokaliseringar av hällbilder och runor finns det?

2/ Verkar runinskrifterna på dessa samlokaliseringar kommentera eller anspela på

hällbilderna och i så fall hur?

3/ Vilka semantiska sfärer representerar runnamnen och vilka komponenter i de dåtida

människornas levnadsvärld refererar de till?

4/ Finns det hällbildsfigurer, som rimligen kan sägas symbolisera samma

levnadsvärldskomponenter som runorna?

För att besvara dessa frågor presenteras:

A/ fem samlokaliseringar av hällbilder och runor;

B/ tolkningar av samspelet mellan de fem lokalernas hällbilder och runor;

C/ en genomgång av de äldre runnamnens betydelser;

D/ förslag på hällbildsfigurer, som symboliskt skulle motsvara runnamnen.

En angenäm effekt av denna uppsats vore, om den kunde leda till en rekategorisering av

hällbildernas motiv och symboler utifrån runsystemets förutsatta levnadsvärld och

kosmologi..

2

Nyckelord

hällbilder, runor, samlokalisering, symbolisering, semantiska sfärer, levnadsvärld,

kosmologi, religion, kulturkontinuitet

3

Abstract Samband mellan hällbilder och runor? Samlokaliseringar och gemensamma

symboliseringar av levnadsvärlden

Connections between Rock Art Figures and Runes? Colocalisations and Common

Symbolizations of Life World

Masterthesis in Archeology

The author of this thesis has a broad general interest in all imaginable relations between

rock art and runes out of a wide spectrum of aspects such as cronological, cultural,

epochic, geografic, semiotic, linguistic and the history of writing. It would be specially

interesting to describe (map down) and analyse how rock art and runes in a symbolic

way can express beliefs and ideals out of a religious, ritual and

cosmological conception of life.

Other important considerations are continuity of culture and how ancient people looked

at the culture, beliefs, ideas and living of their ancesters.

This thesis has to be limited to deal with two areas, firstly lokacations with overlapping

occurrence of rock art and runes and secondly a comparison of the semantic sphere of

the names of the runes and symbolizations of important parts of life that can be seen in

the most frequently occurring Scandinavian types of rock art figures.

The thesis primarily wants to answer the following questions:

1) Which common localisations of rock art and runes are there?

2) Do the runes in these colocalization seem to comment or allude to the rock art? If so,

in what way?

3) Which semantic spheres do the names of the runes represent and to which

components in the life world of the ancient people do they refere?

4) Are there rock art figures who probably can be said to symbolize the same

components of life world as the runes?

To answer these questions I will present:

A) five common lokalisations of rock art and runes.

B) interpretations of the interaction of the rock art and runes in these five lokalisations.

C) a catalogue of the meanings of the names of the older runes.

D) proposals concerning rock art figures which in a symbolic way could correspond the

rune names.

4

A pleasant effect of this thesis would be, if it could leed to a recategorization of the

motives and symbols of rock art from the provided life world and cosmology of the

runes.

Keywords rock art figures, runes, colocalization, symbolization, semantic sferes, life world,

cosmology, religion, cultural continuity

5

Förord och tack Intresset för runor och hällbilder har följt mig genom livet. Runorna kom jag i kontakt

med tidigt, till och med något år innan jag började folkskolan vid sex års ålder. Då

visade min farmor Lydia mig dessa tecken i någon gammal bok och trots att jag inte

kunde läsa, insåg jag deras betydelserikedom och fascinerades av deras märkligt

annorlunda utseende i jämförelse med vanliga bokstäver. Hällbilder dröjde, innan de

kom in i mitt liv, kanske först genom min farbror Dag, som var skulptör och intresserad

av hällristningarnas konstnärliga utförande och deras möjliga innebörder. Han besökte

främst Bohusläns hällristningsområden flera gånger och har därefter gjort flera reliefer

med olika hällbildsmotiv efter delvis egna kompositionsidéer.

Redan under barn- och ungdomen besåg jag på min pappa Thords initiativ alla runstenar

och hällristningslokaler på cirka tio mils avstånd från uppväxtstaden Tranås. För

runornas del fanns det mycket att se i kulturlandskapet kring Omberg och Tåkern med

Alvastra, Bjälbo och Vadstena såsom rikskända historiska orter. Man kan bara nämna

Rökstenen med världens längsta runskrift och Skänningebygden, som är ett av Sveriges

runstenstätaste områden. Hällristningar var dock i min barndom blott tillgängliga i

Hästholmen och i Norrköpingsområdet samt vid någon enstaka längre bilresa till

Bohuslän och då speciellt Tanum.

Med min bror Per har jag delat ett långvarigt runintresse, vilket i hans fall resulterat i

bland annat en runologisk doktorsavhandling. (Stille 1999) Genom åren har vi utbytt

många och ibland skiljaktiga tankar, både om mer grundläggande frågor såsom de

angående runornas ursprung och mer speciella kring enstaka runinskrifters tolkning.

Den som givit mig de flesta och mest kvalificerade insikterna och perspektiven i

hällbildernas vidsträckta, komplexa och fascinerande värld är tveklöst Joakim Goldhahn

såväl i samband med fördjupande kurser kring olika former av rock art som vid

personliga samtal.

Till alla de ovan nämnda vill jag framföra posthuma respektive högst levande och

varma tack. Dessutom vill jag speciellt tacka Bodil Petersson för, att hon gett mig

väsentlig hjälp att sammanföra mina vitt spridda idéer till en omfångsmässigt hanterlig,

sammanhängande och dispositionsmässigt överblickbar uppsats.

6

För korrekturläsning samt synpunkter på språk och stil tackar jag min hustru Elisabet

Palmqvist, vars goda råd jag dock inte alltid följt – egensinnig som jag är…

En symbol måste, för att symbol kunna betraktas,

icke utgöra något i och för sig bestående,

självständigt helt, icke äga sin förklaringsgrund inom

sig själv. Den måste, likasom var och en gåta, bibringa

det reflekterande förståndet icke ett klart begrepp,

utan en dunkel aning; den är slöjan, icke gestalten;

gryningen, icke dagen.

Erik Johan Stagnelius.

Ur prosastycket ”Är minnet i allmänhet” i Samlade skrifter V (2013:282).

7

Innehållsförteckning 1. Introduktion…s 10

1.1 Bakgrund…s11 1.2 Förutsättningar…s12 1.3 Syften…s14 1.4 Frågeställningar…s14 1.5 Avgränsningar…s15

2. Tidigare forskning…s16

3. Teorier…s16

3.1 Centrala begrepp…s17 3.1.1 Hällbilder…s18 3.1.2 Runor…s19 3.1.3 Samlokaliseringar…s19 3.1.4 Symbolisering och semantiska sfärer…s20 3.1.5 Levnadsvärld, kosmologi och religion…s20 3.1.6 Kulturkontinuitet…s20 3.2 Teoretiska diskussioner…s20

3.2.1 Oralitet, piktoralitet och litteraritet…s21 3.2.2 Faktorer att beakta vid fastställande av ett skriftsystems historia…s23 3.2.3 Hällbildernas teknik, distribution, lokalisering och datering…s24 3.2.4 Abstrakta symbolers genes och funktion…s25 3.2.5 Teorier inom ikonografi, ikonlogi och semiotik…s27 3.2.6 Teorier om religioner och ritualer i allmänhet…s30 3.2.7 Teorier om religioner och religionsbegreppet…s30 4. Metoder…s32

4.1 Använda metoder…s32

5. Fem samlokaliseringar av hällbilder och runor …s33 5.1 Himmelstalund…s33 5.2 Kårstad…s37 5.3 Tanum…s39 5.4 Utby…s41 5.5 Lemmington Wood…s42 5.6 Avrundande kommentarer…s44

6. Hällbildernas kommunikativa och kosmologiska funktioner…s45 6.1 Hällbildernas vanligaste motivkategorier…45 6.2 Utgångspunkter för jämförelser mellan hällbilder och runor…s46 6.3 Bronsålderns kosmologi…s47

7. Runsystemet, dess ursprung och struktur …s49 7.1 Runsystemets komplexitet och icke-arbitraritet…s49

7.1.1 Allmänt om runristningarnas utbredningar i tid och rum…49 7.1.2 Den runristade gravhällen i Kylver…s50

8

7.2 Teorier om runornas ursprung…s52 7.2.1 Traditionella teorier…s52 7.2.2 Runsystemets särpräglade egenskaper jämförda med arkaiska alfabet…s53 7.2.3 Bangs teori…s54 7.2.4 Vennemanns teori…s55 7.2.5 Jämförelser och hållbarhetsdiskussion…s55 8. Runnamnens kosmologiska betydelser…s57

8.1 Runsystemets 24 betydelsefält…s57 8.2 Preliminära samband mellan runnamn och hällbildsfigurer…s59

9. Gjorda kategoriseringar av hällbildsfigurer…s60

9.1 Mats Malmers grovindelning av hällbildsfigurer…s60 9.2 Fler relevanta motiv eller drag inom Malmers motivkretsar?...s61 9.3 Hällbildsfigurer, som inte täcks inom Malmers kategorier…s63 9.4 Rekategorisering av hällbildsfigurer utifrån runnamnen…s63

10. Resultat…s65 10.1 Resultat rörande samlokaliseringar av hällbilder och runor…s65 10.2 Resultat rörande möjlig rekategorisering av hällbilder…s65

11. Slutsatser…s66

Referenser…s67 Litteratur…s67 Internetkällor…s74

9

1. Introduktion Att inom arkeologiämnet behandla det eventuella sambandet mellan hällbilder och runor

är vanskligt, vilket närmare kommer att framgå i det följande. Runor och hällbilder har

på många sätt hållits åtskilda: bl.a. disciplinärt, temporalt, interkontextuellt och lokalt.

Hällbilder har i Sverige behandlats av arkeologer och runor av nordister. Konstvetare

har dock intresserat sig för främst grottmålningar resp. drakslingor och jämför de senare

med estetiska stilar, som får sina uttryck utanpå och inuti de första träkyrkorna i

Norden. Historiker har ibland uppmärksammat yngre runinskriptioner såsom källor till

medeltida samhällsförhållanden. Allmänt sett har hällbilder och äldre runor setts tillhöra

förhistorien med den skillnaden, att hällbilderna räknas till en oral kultur medan runorna

till en begynnande skriftkultur. Man har menat, att i och med runornas intåg så

upphörde behovet av hällbilder, varför de försvann. Förmodligen är sambandet mera

komplext och förhållandet mellan oralitet och litteralitet (“literacy”)1 förtjänar att

utredas närmare. Det ligger en risk i, att fenomen, som tillhör olika akademiska revir,

inte belyses ur alla relevanta aspekter. Jag föreställer mig, att det vore bra, om

runsystemet behandlades mer av arkeologer och antropologer och att både hällbilder

och runor studerades mera av skriftteoretiker, allmänlingvister, semiotiker, samt

kommunikations- och kognitions-vetare. Fenomenen måste också sättas i ett

interkulturellt perspektiv både historiskt och geografiskt.

Om inte Joakim Goldhahn hade uppmuntrat mig till detta dumdristiga företag och

hävdat, att man för visso kan bena ut en hel del intressant och relevant inom detta

skymningsland, så skulle jag aldrig beträtt detta fält – åtminstone inte såsom icke

akademikeremeritus. Nu har jag dessbättre den yrkesmässiga framtiden bakom mig.

Det är med bävan jag griper mig an det eventuella sambandet mellan hällbilder och

runor – ett minerat ingenmansland mellan två akademiskt disciplinära revirsfronter fyllt

av fällor och fallgropar. Detta område kan egentligen inte heller kompetent överblickas

av annat än personer, som är experter inte bara inom arkeologi och nordistik utan också

1 Kanske kan man använda benämningen “litterasi” analogt med “heresi”?

10

konst-, religions- och litteraturvetenskap, antropologi, etnografi, allmän lingvistik,

historia etc etc – och sådana djur finns inte!

Dock har jag även bedrivit universitetsstudier inom bland annat idéhistoria, semantik,

lingvistik, fonetik, religionsfilosofi, skriftens historia, språkets evolution,

konstvetenskap, psykologi och sociologi, vilka jag i efterhand insett kunde på olika sätt

ha relevans för mitt nuvarande mastersprojekt inom arkeologi. Inte minst min

magisterexamen i sociologi fann jag oväntat komma till pass inom arkeologin, som på

senare tid blivit mycket lyhörd för olika samhällstolkningsteorier.

Under mina akademiska år har jag först under de senare decennierna på ett mer formellt

vetenskapligt vis ägnat mig åt runor och hällbilder, men de har städse funnits i min

intressesfär och jag har med tiden samlat på mig ett hundratal ivrigt lästa böcker inom

dessa fält. Jag har läst olika kurser i runologi för bland annat Svante Lagman, Mindy

MacLeod och Henrik Williams samt inte minst haft kontinuerliga samtal om runornas

alla aspekter med min bror Per, som började sin bana som teolog och lingvistisk

orientolog för att senare skriva en avhandling inom nordistiken om runristare. Mina

kunskaper i rock art och ritens materiella avspeglingar har fått sin tyngd av kurser vid

Linnéuniversitetet under ledning av Joakim Goldhahn.

Jag överlåter åt läsaren att bedöma värdet av det följande.

1.1 Bakgrund Tidsmässigt har ofta antagits, att hällbilder varit en tydlig bronsåldersföreteelse och att

runorna först började användas en bra bit in i järnåldern. Det vill säga, att dessa

fenomen är temporalt avgränsade med en säkerhetsmarginal på drygt ett halvt årtusende.

Riktigheten av detta tarvar också en granskning.

Ofta tänker man sig, att hällbilderna och runsystemet tillhör två helt skilda

kulturella kontexter och att de därför inte har något livsåskådningsmässigt eller

kosmologiskt samband. Det vill säga, att det inte finns någon typ av kulturell kontinuitet

dem emellan. Jag vill så småningom visa, att detta åtminstone är diskutabelt. Detta gör

jag genom att tentativt visa på en möjlig överensstämmelse mellan runnamnens

semantiska fält och konkreta hällbildsfigurers symboliska innebörder. Detta utgör en

central idé i uppsatsen.

Generellt tycks också ha antagits, att hällbilder och runristningar inte

förekommer på samma ställen. Vad som är samma ställe erbjuder dock ett

avgränsningsproblem. Med en frikostig definition av “samma ställe” = “samma trakt” så

11

är grundantagandet uppenbart fel, men även i betydelsen “i grannskapet” så finns

gemensamma förekomster, till exempel vid Släbro utanför Nyköping, där en runsten

förekommer tillsammans med märkliga, måhända non-figurativa hällristningar. I detta

sammanhang vill jag presentera fem lokaler, där hällbilder och runor förekommer på

bokstavligen samma stenunderlag: Himmelstalund, Kårstad, Tanum, Utby samt

Lemmington Wood. De två första lokalerna har äldre, urnordiska runor, medan de tre

senare har yngre, vikingatida runor. Runinskrifterna på alla dessa hällar tycks dessutom

på något sätt anspela på eller kommentera respektive hällbilder.

Hösten 2014 hade jag nyttan och nöjet att deltaga i en runologisk världskonferens:

Reading Runes, the 8th International Symposium on Runes and Runic Inscriptions. som

äger rum blott vart femte år och denna gång i runstens- och hällbildstäta

nyköpingstrakten. Runologerna visade stor idérikedom vid konfrontationen av de

atypiska hällbilderna vid Släbro och skulle säkert kunna bidraga med intressanta och

mer systematiskt utformade tolkningsförslag vid ett gemensamt symposium med

hällbildsforskare Det vore spännande att medverka till, att runologer skulle anamma

arkeologiska synsätt, kunskaper och arbetsmetoder för att därpå med friska ögon

angripa hällbildsområdena med möjliga tolkningshypoteser.

Sammanfattningsvis gläder jag mig, att kunna bli en brobyggare mellan å ena sidan en

runologi, som under lång tid har varit för fokuserad på lingvistiska spörsmål och

försummat runornas övriga funktioner, och å andra sidan en hällbildsforskning, som

med fördel kan kompletteras med mer semiotiska, religionsteoretiska och kognitions-

vetenskapliga teorier.

1.2 Förutsättningar Min undersökning bygger på tre väsentliga förhållanden:

1/ att det finns samförekomster av hällbilder eller deras ekvivalenter och runor;

Med hällbilder avses här sådana, som har framställts i Nordvästeuropa senast under

bronsåldern.

2/ att till hällbildernas figurer kan knytas föreställningar relevanta för respektive

framställningstiders livs-, världs- och trosåskådningar;

3/ att till runnamnen kan knytas föreställningar relevanta för framställningstidens

livs-, världs- och trosåskådningar.

Vad gäller den första förutsättningen, så finns det åtminstone fem kända avgränsade

lokaler med både hällristningar och runor varav tre i nuvarande Sverige, en i Norge och

12

en i England. En av huvudpunkterna i uppsatsen är att beskriva, analysera och tolka

dessa.

Dessutom finns det:

A/ runstenar med skålgropar.

B/ runstenar med figurer mer eller mindre lika hällbildernas;

C/ runristade hällar med figurer mer eller mindre lika hällbildernas;

D/ runristade föremål med figurer mer eller mindre lika hällbildernas;

E/ guldbrakteater med både runor och med figurer mer eller mindre lika hällbildernas.

F/ bildstenar, främst gotländska, med figurer mer eller mindre lika hällbildernas.

Dessa senare fyndkombinationer A _ F kommer jag i detta sammanhang blott beröra

flyktigt, men de lär vid fortsatta undersökningar av sambandet mellan hällbilder och

runor vara högst relevanta.

Beträffande den andra förutsättningen torde det bland nutida hällristningsforskare vara

allmänt accepterat, att man kan korrelera åtminstone vissa hällbildskategorier till

bronsålderns kosmologi. (Kaul 2004:241ff) Detta skall förstås innebära, att man främst

utifrån hällbilderna rekonstruerar en kosmologi. Här finns dock risk för ett

cirkelresonemang.

Vad gäller den tredje förutsättningen, så finns det ännu inte en runologisk konsensus

om, att futharkens runnamn skulle förmedla en systematisk kosmologisk helhetsyn –

snarare tvärtom: Despite several attempts to derive a complex Germanic cosmological system from the specific

words used as names and their distinctive order, no convincing explanation for the particular

choice of rune-names has been found. The words indicate items from every-day life and

concepts about the world of the gods, nature and man, but they can hardly present an organized

world view (cf. Polomé 1991). (Knirk 2002:636)2

Kanske kan dock James E. Knirks bestyrkande ovan av att runorna hade namn, som

refererade till betydelsefulla aspekter av naturen, människans liv och gudavärlden, vara

tillräckligt för att en jämförelse mellan hällbildernas föreställningsvärldar och

runsystemets semantiska sfärer skall anses vara meningsfull? Jag utgår i vart fall från

detta., speciellt om man i stället för att fokusera på en abstrakt kosmologi skulle

koncentrera sig på levnadsvärlden för forntida människor, vilka inte åtskilde de

vardagliga nyttoverksamheterna och det supranaturalt heliga lika strikt som

modernitetens människor.

13

1.3 Syften Uppsatsens ena mer konkreta huvuduppgift är att presentera och analysera några

geografiskt snävt avgränsade lokaler med överlappande förekomster av hällristningar

och runor, där den senare inskriften verkar kommentera eller åtminstone referera till den

förra. Hur många förekomster av denna typ, som finns, är ovisst och beroende på vilka

kriterier, som man skall uppställa på närhet, samt på vad, som skall betraktas som

hällbild respektive runinskrift. Skall exempelvis skålgropar räknas till den förra

kategorin och enstaka runtecken till den senare? Hursomhelst torde samlokaliseringar

inte vara många men likväl förekommande i vidare utsträckning än tidigare beaktats.

Den norska runologen Gerd Høst (1976:50) antyder förekomsten av en del

samförekomster, då hon skriver: ”… et av de meget få eksempler på en bergflate med

både runer og hellristningar …” En viktig initial uppgift för mig är alltså att spåra

samförekomster av hällbilder och runor. Frågan är vilken som är den bästa sökmetoden

för detta? En försvårande komplikation är, att hällbilder har dokumenterats av

arkeologer och i viss mån konstvetare, medan runorna enbart har dokumenterats av

runologer, vilka alltför ofta endast har sin kompetens inom ämnet nordiska språk.

Revirs- och registeringsskrankorna kan synas oöverstigliga… Den andra huvuduppgiften består i att utifrån runnamnens både konkreta och

symboliska betydelser söka motsvarigheter hos olika hällbildsfigurer för att dels se vilka

analogier, som kan konstateras, dels åstadkomma eller åtminstone påbörja en

rekategorisering av hällbilds-typerna, vilken bygger på deras symboliska innebörder till

skillnad från den indelning utifrån konkreta avbildningar, som Mats P. Malmer

(1981)gör.

1.4 Frågeställningar 1.4.1 Övergripande frågeställningar

Man kan uppställa många typer av frågor och dessa kan i sin tur grupperas tematiskt på

olika sätt, när man diskuterar samband mellan hällbilder och runor exempelvis:

Vilka kommunikativa och rituella funktioner har hällbilds- och runsystemen

gemensamt?

Hur har olika skriftsystem utvecklats?

Vilka ursprung har hällbilderna respektive runorna?

Vilka kosmologiska och kulturella föreställningar delar hällbilds- och runskrifts-

kulturerna?

14

Vilken roll spelar design hos olika hällbildsfigurer och runtypsnitt?

Vilka hällbilder och runinskrifter är statiska artefakter och vilka är dynamiska

arteakter?

1.4.2 Några av arkeologins eviga problem

En del ständigt aktuella arkeologiska problem finns alltid med i mina tankar om än

främst som bakgrundskontext snarare än att explicit utvecklas och besvaras. För

arkeologer är frågan Hur upplevdes det förgångna i forntiden? ständigt levande. Likaså

problemet med hur vi kan återskapa det förflutna ur sporadiska minnesmärken? Vi

frågar oss också, hur inträffade kulturmöten i förhistorisk tid kan spåras respektive

avspegla sig i nutida fynd. Att lyckas tänka eller förförstå forntida tankar är ständigt en

hägrande dröm. En arkeologisk skribent brottas ständigt med hur man kan gå från ting

till text. En relativt nytt arkeologiskt forskningsfält rör problemkomplexet: Vilka

artefakter och andra fornminnen har en personlig biografi? För många arkeologer

inklusive mig spelar relevansen av fornhistorien för vår tid respektive framtiden en

ytterst viktig roll för vår motivation att fortsätta forska.

1.4.3 För uppsatsen mer speciella problem

Mer specifika frågeställningar är:

1/ Överlappar förekomster av hällbilder och runor varandra i rum och tid?

2/ Kan ikonografiska, ideografiska och symboliska kontinuiteter föreligga?

3/ Vilken roll kan muntlig resp. skriftlig kultur ha spelat i övergången mellan de två

uttryckssystemen?

4/ I vilken mån spelar tillgången till materiella fynd och skriftliga källor en roll för

olika vetenskapliga discipliners val av metateoretiska strategier?

Dessa frågor kommer att bearbetas efter hand. Efter analys av tillgängligt textmaterial

med stöd av anförda teorier kommer dessa frågeställningar att tentativt beröras och om

möjligt besvaras.

1.4.4 Mina två huvudfrågor

Mina övergripande frågeställningar är två:

Vilka samlokaliserade förekomster av hällbilder och runinskrifter finns det och hur

kan de generellt karakteriseras och individuellt analyseras?

Jag presenterar och analyserar fem samlokalisationer i kapitel 5.

15

Finns det ett samband mellan de nordiska hällbildernas och det äldre resp. yngre

runsystemets genom runnamnen åskådliggjorda föreställningar samt därmed

förknippade kosmologiska komponenter, det vill säga viktiga begrepp ur deras

respektive livs-, världs- och trosåskådningar?

Min initialhypotes är att denna fråga kan besvaras jakande, vilket skall troliggöras i

kapitlen 6, 7 och 8.

1.5 Avgränsningar Min allmänna avgränsning av mitt masteruppsatsämne är, att det skall behandla vissa

möjliga samband mellan hällbilder och runor, vilket motsvaras av uppsatsens

huvudtitel:

Samband mellan hällbilder och runor

De mer specificerade områden, som behandlas, framgår av undertiteln:

Samlokaliseringar och gemensamma symboliseringar av levnadsvärlden Uppsatsen har som huvuduppgifter att dels presentera och analysera snävt avgränsade

lokaler med både hällbilder och runor samt dels resonera kring möjligheterna, att

runnamnens symboliska betydelser kan kopplas till vissa frekventa hällbildsfigurers

symbolik.

I uppsatsen berörs även runsystemets ursprung och struktur i förhållande till den

skrifthistoriska utvecklingen samt hällristningarnas och runsystemets möjliga

kommunikativa funktioner för att finna eventuella överensstämmelser. Diskussioner

förs också kring möjligheten till kontinuitet mellan oral och begynnande litteral kultur..

Slutligen diskuterar jag religiösa, rituella, magiska och inte minst kosmologiska och

kulturella funktioner och föreställningar, som uttrycks genom hällbilds- respektive

runsystemens referenser till viktiga delar i forntidmänniskornas levnadsvärld. Detta görs

genom en jämförelse mellan de mest frekventa skandinaviska hällbildsfigurstyperna och

begreppsrunornas semantiska sfärer. Mitt mål med denna diskussion är, att den kunde

leda till ett embryo för rekategorisering av hällbildernas motiv och symboler utifrån

runsystemets kosmologiska komponenter, vilka uttrycks i runornas namn.

Uppsatsens geografiska och kronologiska avgränsning utgörs av Nordvästeuropa, främst

Skandinavien från bronsålder till och med vikingatiden.

16

2. Tidigare forskning Tidigare forskning – åtminstone sådan som nu betraktas såsom vetenskapligt seriös – är

sparsmakad. Egentligen är det väl endast Arthur Nordén och Åke Ohlmarks, som vågat

sig på att närma sig det eventuella sambandet mellan runor och hällristningar. Ingendera

är dessutom sedd som aktuell i den pågående forskningen, vilket måhända är något

orättvist. En anledning är tydligen, att arkeologin och runologin inom nordistiken var

för sig försökt att hitta lämpliga forskningsavgränsningar för att någorlunda befinna sig

på trygg mark. En utvidgning över revirgränserna skulle innebära komplikationer och

en osäkerhet om den egna disciplinens kompetens. Att hällbilderna och runsystemet

tycks tillhöra två helt skilda kulturella kontexter och att de därför inte har något

livsåskådningsmässigt eller kosmologiskt samband. Det vill säga att det inte skulle

finnas någon typ av kulturell kontinuitet dem emellan. Jag vill så småningom visa, att

detta åtminstone är diskutabelt.

För närvarande finns ingen av mig känd forskning, som speciellt och övergripande

behandlar samband mellan hällbilder och runor, vilket troligen beror på att dessa

fenomen faller under två (eller tre) avgränsade vetenskapliga discipliner, nämligen dels

hällbildforskning inom arkeologi (samt i viss mån konstvetenskap) och dels runologi

inom nordistiken.

Naturligtvis förekommer omnämnande och redogörelser av både hällbilder och

runinskriptioner i samma utredningar och rapporter, dock utan att koncentrera sig på

olika typer av samband dem emellan. En större medvetenhet om möjligheten av sådana

samband vore önskvärd liksom en registreringsform förslagsvis inom Riksantikvarie-

ämbetet, vilken skulle underlätta hittandet av flera samlokaliseringar.

3. Teorier

De teorier jag använder mig av är av vitt skiftande slag. Man kan indela dem i följande

huvudgrupper:

a/ teorier om samband mellan hällristningar och runor;

b/ teorier om muntlig resp. skriftlig kultur;

17

c/ teorier om hällbildernas former, föreställningar och funktioner;

d/ teorier om hällbildernas motivkategorier;

e/ teorier om bronsålderns religion;

f/ teorier om runsystemets komplexa funktioner och icke-arbiträra element;

g/ teorier om runnamnens semantiska sfärer;

h/ teorier om järnålderns religion;

i/ teorier om kulturkontinuitet.

Dessutom görs en terminologisk genomgång med preciseringar av de viktigaste

begreppen. Det är viktigt att påpeka, att endast teorier eller delar därav, som är direkt

relevanta för uppsatsens centrala tema “samband mellan hällbilder och runor”,

behandlas. Det finns en stor risk, att uppsatsen annars grenar ut sig i ett alltför stort i och

för sig mycket intressanta sidospår

3.1 Centrala begrepp 3.1.1 Hällbilder

Hällbilder eller hällristningar, som det förr vanligen kallades, förefaller initialt vara

intuitivt vara närmast självklara fenomen, men när man vill mer preciserat avgränsa och

adekvat benämna de piktorala eller symbolladdade storheter, som man vi behandla,

uppstår det problem. Hällristningar är ju ingalunda ristade utan på olika sätt inhuggna.

Likaså är hällbilder inte alltid avbildande konkreta föremål eller varelser. Dessutom är

de inte att framställda med hällar underlag; det finns ju likartade figurer återgivna på

exempelvis bronsföremål. Alternativa benämningar såsom ”petroglyfer” och

”bergkonst” lider av samma svårighet, då tecknen eller konstverken inte behöver

förekomma endast på klippor, berg eller stengrund. Varken ”bergkonst” eller ”rock art”

är dessutom inte odiskutabelt att anse som konst i modern bemärkelse. Därtill kommer

problem med vad som är en självständig hällbildsenhet eller endast en komponent i en

större hällbildsfigur. En inträngande semiotisk analys med analogier till

hieroglyfforskningen vore nog önskvärd för att finna för ens eget speciella syfte helt

relevanta karakteriseringar och benämningar. I detta sammanhang stannar jag för att

trots antydd problematik konsekvent använda mig av ordet ”hällbild” med hopp om, att

detta inte leder till några missförstånd.

18

En kritisk fråga är, vilka bilder på främst stengrund, som skall betraktas höra till en

äkta, primär hällbildstradition. Skall endast hällbilder gjorda under stenåldern och

bronsåldern räknas såsom genuina? Kan bildtraditionen ha funnits kvar in i järnåldern?

Två exempel kan illustrera klassififieringsproblemen. Ett utgörs av den så kallade

Ingelstadsristningen. (Nordén 1937:154ff) På denna häll finns bland annat en bild av en

sol och en av ett svärd. Av de två runinskrifterna där säger den ena: ”Solse gjorde

solen.” Den andra kan tolkas, att en annan man Dag högg in svärdet. Är dessa bilder av

sol respektive svärd att ses som äkta hällbilder, trots att de uppenbart är tillkomna under

järnåldern?

Ett annat exempel finns på runstenen från Snoldelev på Själland med inhuggna hjulkors,

hakkors och en triskele av dryckeshorn. (Glob 1969: 56, 61, 215; Krause 1993:42) Är

dessa bilder att anse som hällbilder? P.V. Golbs bok heter i vart fall ”Helleristninger i

Danmark”.

3.1.2 Runor

Vad som skall anses som runor är i detta sammanhang knappast ett problem, även om

runorna på hällen i Himmelstalund, som behandlas i avsnitt 5.1, är något atypiska. I

vissa äldre inskriptioner från europeiska kontinenten är det dock tveksamt, om man har

att göra med germanska runor eller tecken ur ett arkaiskt medelhavsalfabet. Vad man

skall kalla tecknen från trakten av Jenitsej, vilka använts för att uttrycka ett turkiskt

språk men som närmast är gestaltidentiska med nordiska runor, är närmast en

akademisk fråga. Jag förutsätter elementära kunskaper om runor, men för den, som vill

få mera information, rekommenderas Düwel 2001, Høst 1976, Krause 1993, Moltke

1985 och Spurkland 2001. En lättillgänglig men inte helt uppdaterad runintroduktion är

Jansson 1984.

3.1.3 Samlokalisering

Samlokalisering föreligger, då en runinskription ryms inom en hällbildstavla, är

överlagrad densamma eller direkt anknyter till en hällbildsfigur. Det är möjligt, att man

kan hitta runinskriptioner, som på något sätt anspelar på en hällbild men som befinner

sig på längre avstånd därifrån. Sådana mer perifera lokalisationer har inte blivit till

föremål till behandling här, men bör kanske undersökas framöver..

3.1.4 Symbolisering och semantiska sfärer

19

Vissa tecken och figurer, som varken står för ett språkljud eller enbart avbildar något

konkret föremål, kan vara en symbol för ett begrepp eller en föreställning. Jag antar, att

åtminstone vissa hällbilder och alla runor har en symbolisk funktion. Runnamnen har

omedelbart en särskild betydelse men syftar också på en vidare semantisk sfär av

associativt närliggande betydelser. En tablå över runnamnen och deras betydelserkretsar

finns exempelvis i Krause 1993:28f.

3.1.5 Levnadsvärld, kosmologi, och religion

Ibland tänker man sig, att inhuggna symboler står för kosmologiskt eller religiöst

viktiga entiteter, men då forntidens människor inte som i moderniteten gjorde en sträng

boskillnad mellan de vardagliga tingen och sådana, som hade metafysisk, övernaturlig

eller sakral natur finner jag det mera lämpligt att tala om symboler för väsentliga

företeelser i levnadsvärlden, det vill säga den värld, som var relevant för människornas

livsföring.

3.1.6 Kulturkontinuitet

Ett viktigt men svåravgränsat fenomen är kultur och hur man särskiljer olika kulturer.

Ibland avlöser kulturer varandra och en viktig fråga därvid är, hur man kan dokumentera

eller rekonstruera kontinuiteter dem emellan. Alltför ofta innebär åsättandet av särskilda

namn på åldrar, epoker och perioder att dessa ses såsom slutna och självständiga, vilket

gör det mentalt svårare att se kulturella kontinuitetsdrag. Ingen ny period uppstår

naturligtvis av sig själv utan innehåller komponenter från tidigare perioder – låt vara i

transformerat skick.

3.2 Teoretiska diskussioner De följande teoretiskt orienterande avsnitten kan synas väl specialiserade och

därigenom innebära en obalans i framställningen, men de utgör en viktig del av mina

teoretiska fundament, som ständigt ligger i mitt bakhuvud. De är liksom de teoretiska

utvikningarna i kapitlet 7 om runsystemet inte strängt nödvändiga för att tillgodogöra

sig för en förståelse av kapitlen 5, 6, 8 och 9 angående de fem samlokaliseringarna

respektive samband mellan runnamn och hällbildsfigurer, men dessa teoretiska

diskussioner kan underlätta förståelsen av mitt tänkande och kan tjäna såsom grundval

för vidare forskning om de intrikata sambanden mellan hällbilder och runor.

20

3.2.1 Oralitet, piktoralitet och litteraritet

Världens skriftsystem kan enligt Geoffrey Sampson (1985:29ff) indelas i:

semasiografiska och glottografiska. De semasiografiska tecknen (semasio-grammen)

avbildar mer eller mindre abstrakt vissa konkreta företeelser eller de begreppsliga

föreställningar tecknen (som då kallas ideogram) symboliserar, medan de glottografiska

tecknen (glottogrammen) utgör en visuell representation av enheter tillhörande ett visst

talat språk. Glottografiska skriftsystem indelas vidare i logografiska och fonografiska,

där logogrammen står för ord eller morfem, medan fonogrammen står för stavelser,

fonem eller fonologiska särdrag. De logografiska systemen är antingen polymorfemiska

eller (mono)morfemiska, medan de fonografiska indelas i syllabiska, segmentala

(fonematiska) och särdragsbaserade system. Man bör observera, att samma

semasiogram respektive ideogram kan fungera inom olika språk. Semasiogram och ev.

också ideogram förekom redan inom grott- och klippkonst, men är också i nutiden

vanliga i form av t.ex. vägmärken och andra skyltar för att underlätta internationell,

språkoberoende kommunikation. Viktiga ideogram är siffror och andra matematiska

symboler liksom diverse skilje- och förkortningstecken såsom: !, ?, &, § och @. Om

man skall betrakta de äldsta formerna av egyptiska hieroglyfer respektive kinesiska

tecken såsom semasiogram eller glottogram kan diskuteras. Hieroglyferna övergick i

vart fall till att bli morfematiska logogram för att senare bli fonogram, som stod för det

första språkljudet i ordet (akrofoni). Ett exempel på syllabiska system är Linear B. Ett

konsonantiskt fonematiskt system var det semitiska alfabetet i flera varianter.

Fonematiska system, som även betecknade vokaler, utgör det grekiska alfabetet och det

germanska runsystemet futharken. Särdragssystem utgör indiska skriftsystem och det

koreanska Han’gul.

Somliga skriftforskare (t.ex. Gelb 1965) håller före, att en lagbunden utvecklingskedja

för skriftsystem föreligger i den allmänna ordningsföljden ideogrammatiskt,

logogrammatiskt, syllabiskt, fonematiskt och särdragsbaserat. I den historiskt givna

verkligheten torde dessa strikta utvecklingssteg inte alltid förelegat; varken för

egyptiska hieroglyfer eller för semitiska alfabet tycks något syllabiskt mellanstadium

förelegat. En mer detaljerad utvecklingsgång beskrivs av Henry Rogers (2005:59f).

Denna består av två nivåer: I pleremiskt logografisk (plerem = innehållsmorfem) samt II

cemeniskt fonografisk baserat på rebusprincipen (cenem = grammatisk indikator). Nivå

I har tre steg: 1/ konkret avbildning; 2/ något partikulärt får stå för det generella; 3/

arbiträr symbol. (Jag skulle vilja kalla dem för piktogram, ikonogram resp.

21

pleremogram.) Nivå II har fem steg: 1/ ett ord representeras av en avbildning av ett

homofont (= likljudande) ords referens; 2/ en orddel representeras av en avbildning av

ett homofont ords referens, varpå sådana avbildningar kombineras för att bilda ett nytt

ord (jfr rebus); 3/ tecken för ljudföljder (syllabogram eller fonogram) införs

konventionellt; 4/ reduktion av teckenbeståndet; 5/ etablerande av en ortografisk norm.

Om vi tar hieroglyfsystemet som ett exempel, så falsifierar det teorin, att de olika stegen

avlöser varandra, eftersom det samtidigt fanns logogram, rebusar, fonogram och

kategoribestämmande s.k. determinativer.

Alla befintliga skriftsystem i anknytning till naturliga språk tycks ha varit blandade.

Hieroglyfer t.ex. fanns av tre slag: logogram, fonogram och determinativer. I det

grekiska alfabetet stod bokstäverna också för talvärden. Runorna kunde stå för ideogram

(s.k. begreppsrunor) i enlighet med sina namn, vilket framgår av några inskriptioner. De

romerska bokstäverna I, V, X, L, C, D och M användes i romarnas eget talsystem.

Latinska ligaturer och binderunor är också exempel på en blandad skriftteknik. Japanska

innehåller både ideogram och fonogram.

Alla skriftsystem ger både för- och nackdelar. Logografiska ger korta texter men kräver

många teckentyper. Syllabiska och konsontantiska är också platssparande men kan vara

mångtydiga, dock inte så mycket i semitiska språk, som de skulle vara i indoeuropeiska.

Fonembaserade kanske inte återger identitetskapande allofoner; speciellt i dialekter och

i hotade minoritetsspråk kan det senare kännas angeläget. Varje skriftsystem är en

kompromiss mellan korthet, effektivitet och redundans vad gäller lärbarhet, skrivbarhet

och läsbarhet. Dessutom har ofta en skrift flera sociala, politiska och religiösa

funktioner utöver den mer neutrala, sekulära och kommersiella kommunikationen.

Skrivkunniga eliter kan vara måna om att bibehålla ett komplext, esoteriskt system för

att behålla sin makt. Nationalstater med lika och t.o.m. identiska språk kan av

självhävdelseskäl vilja ha ett eget skriftsystem eller åtminstone en säregen ortografi.

Det ur renodlad kommunikationssynpunkt perfekta sambandet mellan ett skriftsystem

och motsvarande språk torde utgöras av en en-entydig samordning av skriftens grafem

med talspråkets fonem. Ett sådant samband existerar i praktiken nästan aldrig p.g.a.

kvarlevande diakroniska faktorer i skriftspråket, som brukar vara mer konservativt än

det orala språket. Skriftbilden hos bl.a. de stora världsspråken engelska och franska ger

tydliga exempel på föga och inkonsekvent samband med det normala uttalet. Det är bara

hos konstruerade språk såsom esperanto, interlingua och ido, som uttalet är helt

förutsägbart, även om finska och turkiska ligger ganska nära idealet. Irregulariteter i

22

skrivsystemet kan dock ge upphov till ett kreativt kaos, som kan ge litterära och

poetiska poänger samt kan ha heuristiska effekter på föreställningsförmågan även inom

vetenskapen. I de fall, då skrivspråket konserverat en historisk stavning, kan språket

upplevas med mer kohesion och etymologisk transparens.

3.2.2 Faktorer att beakta vid fastställande av ett skriftsystems historia

När man behandlar två eller flera skriftsystem inom samma skriftfamilj och vill avgöra

vilket, som har de(t) andra såsom inspirationskälla, måste man beakta och rangordna en

mängd faktorer:

* grafernas formmässiga likheter,

* grafernas ljudvärden,

* grafuppsättningens ordningsföljd,

* skriftens underlag och verktyg,

* skriftens ändamål och funktioner,

* verbala och narrativa traditioner,

* oralitet och litteralitet (literacy),

* skriftens uppfinnare, bevarare, lärare, elever, uppdragsgivare, producenter,

adressater och publik,

* fyndens daterbarhet och spridning,

*geografi och fysisk-teknologiska kommunikationsmöjligheter,

* historiska källor,

* politiska, kulturella, sociala och ekonomiska förhållanden (hierarkier och

handel),

* ritualer och religiösa föreställningar,

* flora, fauna, klimat, jordmån och andra livsbetingelser,

* naturkatastrofer och andra omstörtande händelser,

* samordnad kronologi från olika forskningsfält.

Alla dessa aspekter måste egentligen beaktas, vilket naturligtvis inte kan göras här.

Dessutom skulle krävas medverkan av en lång rad experter från skilda discipliner

såsom: nordiska språk, grafenomi (grammatologi?), jämförande språkvetenskap (särskilt

indoeuropeisk), arkeologi, historia, geografi, antropologi, … m.fl. Ett självständigt

ämne runologi vore önskvärt, men skulle kräva avsevärda resurser.

3.2.3 Hällbildernas teknik, distribution, lokalisering och datering

23

Tekniken är varierad med främst olika former av huggning bl.a. prickhuggning, men

också med allehanda metoder av slipning, gnidning etc. Huruvida petroglyferna målades

är en gammal tvistefråga liksom om lämpligheten av nutida imålning. I vart fall vet man

att nyhuggna och omhuggna figurer ger en tillräcklig visuell kontrast; en nygjord

hällbild lyser fram ur berggrunden på ett närmast magiskt sätt. Beroende på bergart och

fuktighet m.m. kan bilderna framträda tydligt utan ifärgning. En del bilder verkar dock

avsiktligt ha gjorts för att bara kunna ses vid lämplig belysning t.ex. vid solljus vid

gryning eller solnedgång eller varför inte vid vintersolståndet? En del bergkonst ses bäst

vid fladdrande eldsken; den kanske skulle vara bakgrund för nattliga ritualer kopplade

måhända till stjärnbilder eller månens faser? Somliga bilder är så djuphuggna, att det

förefaller rimligt, att de också skall kännas av vid handpåläggningar ev. i djupaste

mörker?

Den ytmässiga distributionen av figurer på en hällbildslokal består ofta av ett

oöverskådligt myller, som bereder stora svårigheter vid avläsandet. En del

sammanhörande persongrupper och kompositioner kan ibland ses, men oftast saknas

själva den dåtida koden för att betrakta figurerna i rätt ordning. Vi kan jämföra en

komplex hällbildyta med den mycket senare Ramsundsristningen omgiven av en

runslinga. Tack vare att sagan om Sigurd Fafnesbane är känd kan man på bildytan hitta

motsvarande figurliga eller symboliska komponenter därur fastän framställda spatialt i

en för våra bildkonventioner märklig ordning. Det är naturligtvis mycket svårare att

tyda ett bildsammelsurium, som man varken har bakgrundsberättelse eller kodnyckel

till. Ofta kan man misstänka, att de enskilda figurerna på en stor bildyta tillkommit vid

olika tider och sammanhang, varför de måhända tillsammans som helhet är mer att

betrakta såsom ett klotterplank eller grafitti även om de hophörande konfigurationerna

var för sig är meningsfyllda.

Landskapsplaceringen för hällristningarna inom Östfold och Bohuslän återfinns

nuförtiden typiskt på en svagt sluttande berghäll mot en jordbruksbygd med kusten

inom synhåll; vid själva tiden för petroglyfernas tillkomst var naturligtvis bildytorna

mera strandnära. Man har helst valt den mest solbelysta sidan av bergsknallen d.v.s. åt

öst, syd och väst. Man har gärna sökt ut en klippyta, som överströmmas av rännilar eller

har kvartsådror, sprickor eller andra fantasieggande formationer.

Dateringen av hällbilder sker med hjälp av ett antal metoder, som i bästa fall bekräftar

varandra. Sällan kan absolut datering uppnås men betydligt oftare kan man göra en

relativ datering. De metoder, som man i framtiden kan vänta sig säkrast resultat av,

24

nämligen kemisk-fysiska mätningar av organiska färgämnen och underlagsförändringar,

är tyvärr ännu på experimentstadiet, men man hoppas på genombrott jämförbart med

termoluminoscens-metoden. Till dess är man hänvisad till främst strandförskjutnings-

datering, som är ovanligt välägnad för såväl hällristningar som hällmålningar, eftersom

de förra ofta är kustnära och de senare nästan alltid är gjorda i strandkanten av insjöar,

vilka liksom kustlinjen är påverkade av landhöjningen, vilken har gjorts till föremål för

mycken geologisk forskning och därför är tämligen välkänd. Ett undantag är hällbilder,

som gjorts från bergsavsatser, terrasser eller möjliga byggnadsställningar. Datering

baserad på strandlinjeförskjutning ger ett tidsintervall inom vilket hällbilden måste ha

gjorts.

En annan metod utgår från associerade fynd exv. C14-dateringar av närliggande

relevanta utgrävningsfynd från eldar (träkol) och mat (djurben), som kan ha samband

med rituella måltider vid den sakrala platsen.

Även fynd av spjut- och pilspetsar etc samt mineralfragment av behandlad flinta och

kvarts kan ha betydelse. Föremål av bärnsten är t.ex. i Finland förknippade med den

mellersta och senare delen av kamkeramikperioden.

En ytterligare metod innebär ikonologiska paralleller d.v.s. stil-, teknik och

motivjämförelser med redan daterade hällbildslokaler inom Norden; vid tillräckliga

likheter beträffande i synnerhet mycket särpräglade drag presumeras samma ungefärliga

ålder. Härvid är en möjlig felkälla, att bildtraditioner kan ha haft olika lång varaktighet

på de skilda ställena speciellt om de är förknippade med olika materiella kulturer. En

tydlig samhörighet med en tidsbestämd materiell eller immateriell kultur är också en

dateringsmetod.

Den dateringsmetod, som förankrade den sydskandinaviska ristningstraditionen vid

bronsåldern, utgick från de avbildade artefakter t.ex. svärd, lurar, runda och

rektangulära sköldar, pilbågar och ceremoniyxor, som man funnit i andra arkeologiska

kontexter, vilka var självständigt daterbara. Petroglyfernas motiv kan också återfinnas

på andra underlag. Skepp, hästar, ormar fiskar och solsymboler finns ofta på

bronsrakknivar. En viss typ av skepp förekom troligen tidigast på ett krumsvärd av

brons.

En relativ metod kan användas, då det förekommer överskärningar, där den bild, som

huggits eller målats över andra, naturligtvis är yngre. Dock kan man inte veta säkert, hur

lång tid som har förflutit emellan; den senare bilden kan ju ha gjorts långt efter att den

tidigares stil eller tradition har upphört, men den kan också ha gjorts ikonoklastiskt

25

(defacement) för att markera ett plötsligt maktövertagande. Hakkorset i Kårstad-

ristningen kan ha varit ett exempel på ikonoklasm för att i nutiden själv ha blivit utsatt

för en dylik av antinazister. Hursomhelst innebär överristning eller övermålning alltid

en form av kommunikation med eller reaktion på en förfluten tid eller dess

föreställningar. Datering med hjälp av överskärningar kan jämföras med den generella

stratigrafiska metoden inom arkeologin.

Kanske kan också laserskanningsteknik hjälpa till dels med att åstadkomma en relativ

kronologi och dels för att bättre urskilja vilka hällbildsfigurer, som inbördes respektive

tillsammans med runtecken bildar sammanhörande kompositioner, vilka i sin tur kanske

förmedlar narrationer eller kommentarer sinsemellan.

3.2.3 Abstrakta symbolers genes och funktion

En del mer abstrakta symboler, som förekommer bland hällbildsfigurerna, är – även om

kausalrelationerna är ovissa –gestaltmässigt lika de, som senare återkommer i

runsystemet. En del av dessa abstrakta tecken kan till och med återfinnas i samband

med grottmålningar och i olika protoskriftsystem av till exempel Vinca-typ. Tecknen i

Glozel kanske heller inte skall glömmas bort? ((Nyblom 1967)Nedan ges ett blott

illustrativt exempel på gemensamma tecken, som återfinns i hällbilds-respektive

runkontexter:

Figur 1

26

3.2.4 Teorier inom ikonografi, ikonologi och semiotik

Erwin Panofsky är en förgrundsgestalt inom konstvetenskapens bildtolkningsteori. Han

ville åstadkomma en mer systematisk terminologi för att förbättra bildanalysen av

främst medeltida religiösa konstverk. Härvid skiljer hans metod på tre faser i analysen

av en bild: den förikonografiska, den ikonografiska och den ikonologiska fasen.

(Panowsky 1982)

Den förikonografiska fasen består i, att man direkt och enkelt identifierar de uppenbara

bildkomponenter, som kan iakttagas i konstverket, och sedan beskriver vad dessa

gestalter primärt föreställer. Denna analysfas kräver inga konst- eller kulturhistoriska

fackkunskaper.

Den ikonografiska fasen kräver, att den tolkande har en allmän kunskap om den

västerländska kulturen, som möjliggör en initial förståelse om vad bildens delar konkret

föreställer och tillsammans berättar om i ofta allegorisk form.

Den ikonologiska fasen utgörs av interpretativa slutsatser om, vad konstverket

övergripande symboliserar i en mer kvalificerad bemärkelse samt om vad konstnären

sannolikt avsåg att framställa. Den ikonologiska tolkningen förutsätter mer djupgående

och omfattande insikter om det dåtida konstlivets och kulturmedvetandets symboler,

konventioner och idévärldar, vilka kan vara väsentligt annorlunda än dagens.

Ikonologiska slutsatser kräver alltså, att bildtolkaren vid sin analys förmår att grundligt

sätta sig in i upphovsmannens och hans samtids världsåskådning och sofistikerade sätt

att uttrycka sina oftast religiösa budskap.

Semiotik betyder teckenlära i en vidare bemärkelse än den analytiska filosofins och den

allmänna lingvistikens subdisciplin semantik, vilken främst innebär begreppsanalys med

ett studium av bl.a. definitioner, preciseringar, vaghet, intentionsdjup och polysemi.

Semiotik innebär en rikare repertoar av teckentolkning, där man som Charles Sanders

Pierce skiljer på tecken såsom index, ikon och symbol, medan Ferdinand de Saussure

framhäver den arbiträra men fasta kopplingen mellan det betecknande (signifiant) och

det betecknade (signifié), vilka ibland kallas uttryck resp. innehåll. Index, som av Karl

Bühler kallas för symptom, utgörs av tecknets kausala motsvarighet till dess objekt. En

ikon är ett avbildande och tämligen välliknande tecken, medan en symbol betecknar

eller står för något annat, utan att likhet dem emellan föreligger; relationen mellan

symbolen och dess objekt är konventionell eller godtycklig. Bühler urskiljer även

teckenvarianten signal, som är ämnad att påverka adressaten.

27

Saussures semiotiska ansats låg till grund för strukturalismen, vars system-

koncentrerande perspektiv inte är lika tongivande som tidigare. Ett semiotiskt arbetssätt

behöver dock inte vara begränsat till en teckentolkning avhängig ett synkront fixerat

system inom en teori med nomotetiska ambitioner utan kan även tillämpas diakroniskt

och i ideografiskt syfte.

Den stora skillnaden är, att ikonografisk-ikonologisk metod främst sysslar med

tolkningar och analyser av bilder, medan semiotiken behandlar i princip varje tänkbar

teckenvariant – dock en favorisering av språkliga tecken på olika lingvistiska nivåer

t.ex. fonem/grafem, morfem, syntagm resp. talakt/språkhandling. Semiotiken har

beröringspunkter med filologi, hermeneutik och litterär texttolkning. Den stora

gemensamma likheten är naturligtvis, att de båda söker finna mening, funktion och

betydelse hos de fenomen, som de studerar. En oavgjord fråga är, vilka fenomen som

kan tolkas såsom text.

Är ett ikonografiskt-ikonologiskt eller semiotiskt arbetsätt lämpligast vid studiet av

hällbilder respektive runor? Det förefaller prima faciæ, att ett ikonografiskt eller

ikonologiskt angreppssätt är lämpligare än ett semiotiskt vid hällbildstolkning än vid

tydning av en runsekvens, eftersom hällristningar eller, som de också kallas, bergkonst

till största delen utgörs av identifierbara bilder av företeelser, som var viktiga för

dåtidens människor. Dock kan man även betrakta runornas gestalter som avbildande om

än starkt förenklade. De har ibland setts som olika träd, vilket kan illustreras bl.a. av

runologer beskriver runtecken som uppbyggda av stam med kvistar samt att namnen på

de keltiska oghamtecknen, som ser ut som en viss sorts lönnrunor, också var trädnamn.

Runtecken kan också ses som stiliserade människofigurer i olika ställningar: manrunan

t.ex. har likheter med hällbildsgestalten adorant, som utgörs av en enkel människo-

återgivning med upplyftade armar.

Vad gäller runor såsom grafem är det väl närmast självklart, att de kan behandlas med

semiotiska metoder, medan det inte är lika klart, att hällbilder inte bara är ikoner utan

även kauserade symptom på någon social aktivitet resp. symboler för något helt annat

än vad de synbarligen avbildar. Intressanta forskningsansatser av båda dessa senare slag

har dock förekommit. Möjligt är också, hällbildernas gestaltrepertoar av pikto- och

ikonogram i likhet med de egyptiska hieroglyferna och de kinesiska språktecknen skulle

varit på väg att utvecklas till ett slags skriftspråk om inte den fonematiska skriftformen i

form av futharksystemet hade interfererat?

28

Inom arkeologin vill man utifrån materiella artefakters olika fysiska egenskaper tolka

deras användning, roll, funktion och symbolvärde för forntidens människor. Det

tolkande meningssökandet har man därför gemensamt med semiotiken och ikonologin.

Det kan däremot i förstone förefalla vanskligt att göra konstteoretiska och

symboltillskrivande tolkningar av redskap, vapen och andra bruksföremål från sten- och

bronsåldern, men en artefakt är sällan eller aldrig blott ett uttryck för sin praktiska

funktion utan också ett uttryck med uttänkt design för ägarens och hans samhälles

identitet liksom för deras syn på människan, livet och världen. Det kan alltså vara

fruktbart att med ikonologiska och semiotiska metoder analysera och tolka artefakter –

inte minst sådana, som måste ha haft ett religöst eller kultiskt syfte.

Hällbildsforskningen är väl det område, som är mest betjänt av alla de olika metoder,

som semiotiken och ikonologin har att erbjuda. På senare år har arkeologin varit mycket

lyhörd för perspektiv och teorier med rötter inom inte bara naturvetenskap utan kanske i

ännu högre grad inom samhälls- och kulturvetenskap, inte minst från sociologi och

kontinental filosofi. Kanske vore det lika angeläget att använda sig av nya metoder och

synsätt inom konst- och litteraturvetenskap samt lingvistik. Detta gäller inte minst inom

det komplexa studiet av hällbilder, som torde behöva mång- och tvärvetenskaplig

kompetens. Inom detta område måste man kunna se hällbilderna både som rituella

konstverk, som uttrycker en krypterad kosmologi, och som narrationer av verkliga

händelser eller fiktiva myter. Ett försök att narrativt tolka en hällbildspanel skildras för

övrigt i Melheim 2013.

2.3.5 Teorier om religioner och ritualer i allmänhet

Den eviga frågan om religionens undflyende väsen, som är en grundläggande stötesten

också för arkeologer, aktualiseras i en understreckare i Svenska Dagbladet, som bl.a.

diskuterar om det finns en sekulär andlighet eller gudlös helighet. (SvD 121102)

Förutsättningen för att arkeologer skall kunna dokumentera, bearbeta och tolka fenomen

från forntiden är att det finns materiella rester av dem mer eller mindre bevarade eller

att de lämnat direkta eller indirekta spår efter sig. Bevarandeförhållandena, som kan

variera högst betydligt, medger ibland, att blott vissa typer av material finns kvar, vilket

gör att den förgångna tidens kultur kan te sig onödigt torftig, om man strikt begränsar

sin rekonstruktion av den försvunna kulturen utifrån de fynd, som man faktiskt råkat ha

gjort. Tyvärr har ibland ett mer minimalistiskt ideal betraktats som mer vetenskapligt,

trots att man därigenom riskerat att förringa en tidigare kultur. Naturligtvis bör en

29

arkeolog inte spekulativt blåsa upp en förgångens tids kulturella komplexitet utifrån

vidlyftiga hypoteser, men man måste ändå realistiskt utgå ifrån, att en konstaterad

flergenerationsbefolkning måste ha haft rimliga möjligheter till ett tillräckligt

omfattande liv ur diverse olika aspekter.

En vital fråga i detta sammanhang är, hur redskap, konstruktioner etcetera som man

konkret har funnit, skall kategoriseras och användas för rekonstruktion av forntida

livsföring. Man kan inte förutsätta, att fynden skulle utgöra det förgångna samhällets

totala materiella kultur. En sådan rigiditet skulle inte göra forna tiders människor och

deras sociala liv rättvisa; om det har hittats kvarlevor av människor inom ett visst

område, så måste dessa där eller någon annanstans ha haft sådana försörjnings- och

livsföringsmässiga möjligheter, som krävs för de olika mänskliga behoven – inklusive

även de emotionella och kulturella.

Det är således inte ur någon sorts perspektiv självfallet, att man kan utesluta, att dåtidens

människor också hade socialt och ideologiskt viktiga om än inte födoekonomiskt

nödvändiga ritualer. Kan man därefter vidare antaga, att de hade ett elaborerat och

komplicerat religiöst liv och formulerade kosmologiska & kosmogoniska

föreställningar? Får vi liksom Anne Carlie utgå från, att förhistoriens människa var ”i

grunden en religiös varelse, vars liv och varande genomsyrades av en kosmologi där

världen uppfattades som ett verk av gudarna”? (Carlie 2004:196)

Det är naturligtvis en närmast omöjlig uppgift att rekonstruera och förstå sedan länge

döda människors världs- och livsåskådningar – speciellt om de levt i en uteslutande oral

kultur, som inte kontinuerligt har traderats till vår tid. Vi arkeologer får dock inte ge upp

försöken att sätta oss in i deras föreställningsvärldar och livsmönster med hjälp av först

och främst de materiella metoder, som är arkeologins signum, men också medelst andra

hjälpvetenskaper såsom dels olika naturvetenskaper och dels i detta sammanhang

kanske viktigare humanvetenskaper såsom antropologi, etnografi, folkloristik, historia

och olika religionsvetenskaper med deras respektive rön, metoder och tekniker. Låt oss

nu först försöka preliminärt bestämma begreppen ”religion” och ”ritual” för att sedan se

hur de enligt främst Tim Insoll (2004) har tillämpats inom traditionell, processuell resp.

postprocessuell arkeologi

2.3.6 Teorier om religioner och religionsbegreppet

Religion består av en heterogen och svåravgränsad mängd företeelser. Kanske bör man

inte försöka åstadkomma någon formell definition - åtminstone inte i början av studiet

30

därav, möjligen i slutet? Denna syn stämmer överens med Tim Insolls ståndpunkt, som

innebär, "att religion också inkluderar det oberörbara, det utomrationella och det

odefinierbara. Han påpekar också, att religion "inte bara fungerar inom ett logiskt

ramverk; det är också ett system frambragt genom en lång tanketradition kring

grundläggande mänskliga problem: liv, kärlek, godhet, ondska, död ... de väsentliga

angelägenheterna för människans villkor". (Insoll (2004:7, min översättning) Detta råd

är speciellt viktigt för arkeologer bl.a. därför att man annars lätt låter sin tanke styras

och begränsas av de kriterier för religion, som uppställs av den världsreligion, som ännu

är dominerande i västvärlden, nämligen kristendomen.

Generellt gäller, att de s.k. världsreligionerna, till vilka räknas judendomen, islam,

buddhism och hinduism har följande gemensamma drag: de är skriftbaserade, har en

linjär historiesyn, betonar det utomvärldsliga, har universella anspråk och separerar

religiöst liv från socialt. De traditionella, ursprungliga naturreligionerna är däremot

muntligt traderade, har en cyklisk syn på livshändelserna, betonar den inomvärldsliga

tillvaron, är lokala eller regionala samt låter religiöst och annat socialt liv flyta samman,

vilket man antar också gäller för de förhistoriska religionerna. (Insoll 2004:8) Det är

därför viktigt, att religionsarkeologer inte läser in världsreligionernas karakteristika i

livsföringen hos de studerade forntida folken eller bedömer dem såsom primitiva eller

underlägsna, för att de avviker från den moderna mallen. Speciellt viktigt är att man inte

utifrån och uppifrån konstruerar en rationalistisk teologi för dem.

Likaså tänkvärt är en tanke, att religionen är en modell både av och för verkligheten,

d.v.s. att religionen är förklarande deskriptiv och konstitutivt normativ. Fyra frågor

verkar finnas hos alla religioner: 1/ Hur skapades världsalltet? 2/ Vad är en människa?

3/ Hur skall man leva ett moraliskt liv? 4/ Vad händer med människan efter döden?

4. Metoder Trots att jag under många år besökt flera hällristningsområden såsom Tanum,

Himmelstalund och Hästholmen samt närmare beskådat många runstenar, så är denna

framställning inte baserad på egna fältundersökningar och slutsatser därav. Uppsatsen

bygger på analys av texter: dels arkeologiska dokumentationer av och resonemang kring

hällristningar, dels runologiska framställningar och tolkningar av runinskriptioner.

Naturligtvis används mer eller mindre explicit metoder tillhörande alla de olika typer

och genrer av teorier, som berörs i avsnittet Teoretiska diskussioner. Min huvudmetod

31

och forskningsstrategi är att kritiskt, hermeneutiskt och heuristiskt jämföra dessa teorier

och deras texter från olika fält för att sedan med stöd av ett bricolage3 av teorier

analytiskt ställa frågor och konstruktivt uppställa hypoteser för vidare prövning.

4.1 Använda metoder När det som här i uppsatsen rör sig om att tackla gränsöverskridande problemområden

blir det litet märkligt att tala om en distinkt uppsättning metoder, vilket man lättare kan

göra vid till exempel enbart datering av hällbilder. Hur värderar man inom ett komplext

område källor och metoder såsom bättre eller sämre resp. mer eller mindre trovärdiga?

Skall en källa eller metod, som anses överlägsen inom ett fält, alltid utesluta en källa

eller metod från ett annat, som kan anses kompletterande för helheten – eller är det

vetenskapligt försvarligt med metodologiska bricolage och triangulering av teorier?

5. Fem samlokaliseringar av hällbilder och runor

Det som gör, att mitt ämnesval i denna uppsats känns berättigat, är att det i vart fall

finns fem geografiskt skilda lokaler: 1/ Himmelstalund utanför Norrköping, 2/ Kårstad i

Stryn, i Norge, 3/ Tanum och 4/ Utby i Bohuslän samt 5/ Lemmington Wood i

Northumberland, England, som alla utgörs av små och avgränsade ytor med

hällristningar och runor på samma ställe. Huruvida det finns flera samförekomster får

väl framtiden utvisa. I vart fall finns det på många ristade hällar utöver igenkännbara

motiv även smärre inristningar, som betraktas som oidentifierbara. Kanske dessa

förtjänar att granskas igen ur nytt perspektiv? Det förekommer dessutom runstenar med

åtminstone skålgropar och runstenar, som står relativt nära ristade hällar. Dessa borde

dokumenteras separat och ges en förnyad granskning. Överhuvud borde runstenarnas

närområden underkastas arkeologiskt fullvärdiga utgrävningar. Sådana utgrävingar har

dock börjat göras i samarbete med både arkeologer och runologer, men skulle förtjäna

att utökas avsevärt. Dessutom borde man anordna arkeologiska kurser för runologer och

vice versa. Disciplinöverskridande konferenser etcetera i gemensamma frågor borde

också företagas mer systematiskt.

3 se Rudebeck 2000:10-22 och L Stille 2006:5f

32

5.1 Himmelstalund

På det omfattande hällristningsområdet Himmelstalund utanför Norrköping i

Östergötland finns det en häll med flera bilder, där några runor kompositionsmässigt

tycks ha förenats med för- eller bokstäver på ett med prickningsteknik (Moltke 1985:35)

ristat skepp.

Figur 2

De sex icke helt idealtypiska runorna ur den äldre, urnordiska futharken eller runraden:

b r a i d o4 är ristade från höger till vänster, varvid b, r och a är omvända s.k.

vändrunor5, i och d är i sin egenskap av höger-vänster-symmetriska tecken oförändrade

(d dock diskontinuerligt ristad). Dessutom har o på ett ovanligt sätt lagts på sidan med

den normala underdelen åt vänster6 möjligen för att anknyta till skeppsdelen av

kompositionen, där runorna sannolikt tillkommit senare än skeppsristningen. Man kan

också lägga märke till två punkter (skålgropar?), som är placerade ovanför d-runan; om

de skall tolkas t.ex. som något skrivtecken av typ trema eller såsom ögon (eller något

annat parigt organ) är ovisst. De verkar dock höra till kompositionen. Kanske kan de

utgöra ett fördubblat kvinnotecken, varmed ristaren, som enligt Wolfgang Krause

(1971) kan vara en kvinna, måhända ville markera sin extra kraft. Arthur Nordén

kommenterar: Med ojämnt huggna runor ur den äldre (s.k. samgermanska) runraden står här (sannolikt) ordet

braido, omedelbart åtföljt av en skeppsfigur och ett fotspår samt med två skålgropar över

runorna ...; ett detaljstudium visar, att inhuggningen av skeppet har avbrutits omedelbart

framför runordets sista tecken. Detta runord kunde vara ett urnordiskt namn “den Stora, men

tolkningen är osäker (avsåge väl i så fall en trollkvinna, som bedrivit sin sejd på det gamla

kultberget). – Man torde vara berättigad till att tillskriva runordet vid Himmelstalund så hög

ålder som man överhuvudtaget vill tillerkänna runskriften i Norden. En i sin mån likartad norsk

4 Enligt sedvanlig translitterering, se t.ex. Jansson 1984:13! 5 Se exv. Per Stille 1999:13! 6 Jämförbart med ett omvänt grekisk alfa-tecken eller två hällfigurer i Kiviksgraven.

33

inskrift med runor och hällristningsskepp torde tillhöra 400-t. e.Kr. (Nordén 1936:12)7 Runologen Elmer Antonsen (1975) bekräftar den feminina namnformen, men läser

brando = “the one who brandishes” = “den som svingar” (vapen eller trollspö?). I en

senare (2003) artikel pläderar Antonsen för att runnamn med suffixet -o också kan vara

av maskulint genus.8 En annan runolog È.A. Makaev läser buaido och bedömer

betydelsen såsom oklar. (1996:87). Steven E. Flowers har följande kommentarer: *KJ.54: Himmelstalund, rock-carving. (R-L)/braido/ -- Braido (?) nom. fem. PN [+ Bronze Age

pictograph] (400-550, Öst.) [carved in the context of preexisting Bronze Age rock-carving.

(Flowers 1986:235)

It does seem that the runes (or rune-like signs) were intentionally inscribed into the ductus of

the boat- or sled-like pictograph, however, because the two complexes were not originally

juxtaposed and because the reading is so doubtful, this must remain conjectoral. (Flowers

1986:37)

För min del står det klart, att runinskriptionen samspelar med platsen och dess

hällbilder. Runorna är inte placerade på ett godtyckligt valt ställe – tvärtom är de

sammankomponerade med den ristade båtänden. Dessutom torde hällbildsområdet, när

runorna ristades ha haft en kultisk betydelse. För klarhet i de kronologiska och kausala

relationerna vore ytterligare granskningar av huggningsteknik önskvärda – kanske

genom laserskanning?. För en närmare tolkning är en lingvistisk-filologisk-grammatisk

analys av runordet nödvändig.9 Om runnamnet står i kasus genitiv, så kan man tänka

sig att sejdkonan eller völvan därigenom tagit hällen i anspråk. Om namnet däremot står

i dativ, så kan man tänka sig, att hällen var vigd åt en kvinnlig gestalt – antingen

mänsklig eller gudomlig – med noa-namnet “den Breda” i stället för hennes tabuerade

sakrala namn. Om namnet står i nominativ, så kanske Antonsens namntolkning passar

bäst i kombination med den halva båten, d.v.s. en betydelse = “hon som lyfter båten”.

Det finns ju många hällbilder, som skildrar hur en person lyfter i ena änden av ett skepp.

Dock är väl hittills endast män kända såsom skeppslyftare (om vi undantar älgar, som

har båtar i sin krona)? På Himmelstalund-ristningen skulle det månne i så fall vara en

unik verbal-piktoral samreferens till en kvinnlig skeppslyftare?

7 Med den norska inskriften torde Nordén avse hällen från Kårstad. 8 Antonsen anför nio namninskriptioner (utöver iTune, där tre ej namngivna döttrar refereras till) med ändelsen “-o(n)” : agilmundo = eggbeskyddare (Rosseland), aluko = hypokorism av antaget namn, som börjar på alu- (Førde), boro = dotter (Opedal), brando = svingare (Himmelstadlund), buirso = diminutiv av boro (Beuchte), fino = finsk person (Berga), hariso = kvinnlig (eller liten) krigare (Himlingøje), igijon = Ings dotter (Stenstad), lethro = läderartad (Strårup). Av dessa vill Antonsen bara se aluko och boro som säkert feminina; brando anser vara maskulint av “semantiska skäl”. 9 Trots anlitande av urgermanska och urnordiska grammatikor bl.a. Haugen 1976:126 har jag inte blivit säker på vilket kasus, som är tillämpligt i detta fall.

34

Det är intressant att beakta, att den mest omfattande källförteckningen över magiska och

religiösa runinskrifter (McKinnell, Simek & Düwel 2004) inte behandlar vare sig

Himmelstalundristningen eller någon av de andra tre ristningarna, som har både runor

och hällbilder.

Det är också intressant att betrakta hur en uppenbarligen icke runfokuserad arkeolog

Åsa Fredell beskriver hällbildsytan med id-nummer 0470:0001:55 i Himmelstalund: Uppe till höger på bildytan finns en horisontell rad med diverse bilder som kan verka

teckenliknande. Från vänster syns ett vänsterriktat skepp med vertikalt indelat skrov. Därefter

följer ett omegaliknande tecken, streck med skålgropar över, böjda linjer och en ”hästskoform”.

Slutligen ses två sammanlänkande ringfigurer som liknar ett bak och fram orienterat ”B”.

Förutom skeppet är teckenkompositionen mycket otydlig och ojämnt prickhuggen.

…

Tolkningen av den horisontella kompositionen som ”tecken” kan ifrågasättas. Möjligen utgör

”tecknen” avbildningar av föremål som t ex böjda netallstänger, nålar eller ofullbordade

figurer.

…

”Teckenraden” är unik och inget liknande har återfunnits inom hällbildsområdena i

Östergötland. Nordén (1925) uppmärksammade dock ”tecknen” och ansåg att de hade

paralleller med hällbilder i norra Spanien. En ”teckenrad” har också uppmärksammats i

Herrestad, Bohuslän. Här rör det sig dock om en linjär rad med mer runliknande tecken som

möjligen är en mycket senare konstruktion.

…

Det övre skeppet liknar skeppet på Wismarluren som har daterats till period III.

…

Narrativiteten hos bildytan är låg och står främst att finna i orienteringsriktningar,

kompositioner och olika attribut. Eftersom människofigurer saknas finns det inga scener eller

gester. Fredell 2003:97)

Åsa Fredells presentation av den bildyta, där erkända runologer (Moltke 1985, Krause

1971, Nordén 1936, Antonsen 1975, Makaev 1996, Flowers 1986) läst och tytt en

runinskription med äldre runor, är skeptisk till att den alls innehåller tecken. Detta

kanske beror på, att hon förmodligen inte har tagit del av deras texter. Fredell har dock

noterat förekomsten av en runinskription i samband med en hällbildsyta i Herrestad det

vill säga den i Utby, vilken presenteras senare i denna uppsats. Hennes inspektion och

analys av bildytan resulterar emellertid inte i att hon anser, att ”teckenraden” skulle vara

avsevärt yngre än det sammanhörande skeppet, som hon bedömer vara lika och därmed

samtida (period III =1300–1100 f.Kr.) med skeppen på luren eller hornet från Wismar i

figur 3..

35

Figur 3

5.2 Kårstad Hällen med både skepp och runor från Kårstad i Stryn i Nordfjord i Sogn og Fjordane

fylke i Norge står numera uppställd utanför Historisk Museum i Bergen.

Figur 4 Arkeologiprofessorn Sverre Marstrander ger ett utlåtande därom

I allt er det på feltet påvist 12 skipsfigurer. 7 av dem er fullstendige med alle linjer klart

avsluttet, mens resten bare består av deler av stevner og skrog. Figurene er fremstillt med

prickhuggning hvor hvert huggmärke ofte kan skjelnes.

Alle som studert helleristningsfigurerne og deres forhold till runene er enig om att ristningene

representerer ett eldre skikt. På arkeologisk hold synes de fleste å være enige om at Kårstad-

feltets skipstyper avviker fra dem som dominerer det store flertallet av skipsbilder på de feltene

som vanlig dateres till bronsealder. En nærmere datering henger sammen med spørsmålet om

hvilke typer skipfigurene på Kårstadfeltet representerer. Her rår adskillig uenighet. Etter min

36

oppfattning kan det skjelnes mellom 2 typer: en eldre med moderat krummet skrog og

symmetrisk utformete stevnpartier med like lange relings- og kjølfolengelser, og en yngre type

med sterkere krummet skrog, også med symmetrisk utførte stevpartier, men hvor øvre del i

hvert stevpar er kløftet, slik at det avsluttes i en V-form. Den eldre typen synes å henge

sammen med skip av liknende form som Hjortspringbåten fra Als, datert fra 3. århundre f.Kr.

Slike båter synes i hvert fall å ha vært i bruk til tiden omkring tids-regningens begynnelse. Den

yngre typen med sine karakteristiske kløftete stevner har en parallell som kan dateras til tiden

omkring 400 e.Kr. På Kårstadfeltet kunne derfor skipsfigurer av denne typen være hugget en

gang i tidsrommet fra tidsregningens begynnelse til tiden omkring 400 e.Kr. Dette synes å

stemme overens med den runologiske vurdering som går ut på at runeinnskriftene kan være

tidligst hugget inn i 5. århundre. (Høst 1976:51f):

Runologen Gerd Høst (1976:52) återger de två centralt placerade raderna av runor, som

båda är skrivna från höger till vänster enligt följande. Övre raden: ek aljamarkiR tolkas

som “Jag, den som är från ett främmande land” eller “Jag (är) den främmande” med

kommentaren: .. ordet aljamarkiR er satt sammen av alja- = “annan, annat” (sml. lat. alius) og markiR som

är en avledning til urnord. *marko- “land-, skog- grenseområde” (i gno. mork “skog”, sml.

Dan-mark, Finnmark).. (Høst 1976:52)

Den undre raden: baij?R, där den femte runan är otydlig, har varit föremål för olika

tolkningar. Magnus Olsen läste baijaR eller baijir, vilket är namnet på en keltisk

folkstam, som levde i Böhmen tills år 60 f.Kr. Översättningen blir i så fall: “Jag, som

härstammar från bojernas land”. Andra läser baijoR och tolkar det som ett ord med

betydelsen ”kamp”, “kämpe” eller “krigare” (Krause 1966:118), medan Carl

Marstrander (1952:20), som läste: baijsR, bara fick det till en följd av “magiska runor”

utan språkligt innehåll. (Høst 1976:52; Mandt 2005:56)10

En viktig del av hällen från Kårstad är ett stort hakkors eller mer neutralt benämnt

tetraskele över de två raderna med runor. Detta hakkors är speciellt, då det dels i mitten

är omvänt11 (motsols roterande), dels är påbyggt med två extra medsolsriktade hakar per

primärhake.12 Vad detta skall symbolisera måste utredas. Hakkors är hursomhelst

sällsynta i nordisk bronsålderskontext, medan de förekommer under järnåldern på bl.a.

brakteater, run- och bildstenar. Hakkors eller swastikor är i våra dagar politiskt känsliga

och ofta upprörande symboler, vilket har medfört, att Kårstad-ristningen har utsatts för 10 Jämför med http://www.arild-hauge.com/innskrifter.htm 11 Enligt Liungman 1999:231 associeras det omvända hakkorset med ofärd och olycka. 12 Jag utgår beteckningsvis från centralkorset, vartill kan tillfogas primär-, sekundär- och tertiärhakar riktade åt olika håll.

37

försök till ikonoklastisk skadegörelse . Därför är ristningen utanför Bergens museum

numera övertäckt och därmed icke tillgänglig för allmänheten.

Gro Mandt bedömer, att Kårstadhällen innehåller motiv från tre skeden: 1/ skepp av typ

Hjortspring 300-200 f.Kr, 2/ skepp av typ Austrheim 250-400 e.Kr, 3/ runor och

hakkors c:a 400 e.Kr. Detta betyder, att hällen återanvändes under minst 600 år. (Mandt

2005:53ff). Hon ställer kärnfrågan, varför två så olika kultiska uttrycksformer som

hällristningar och runor möts på bergväggen i Kårstad i tidig järnålder. “Hvor hadde

runemesteren behov for å sette merkene sine i nettopp det berget der båtsymbolene fra

gamletida var hogd inn?”(Mandt 2005:58) . Ett svar ger arkeologen Anders Hagen, som meiner at innskrifta og bilteta av skipa i korte trekk fortell om noko som vi må oppfatte som

vesentleg i folkevandringstida. Den förtel om den sammenhengen og kontakten det har vore ut

over landegrensene. Gravmåte, våpen, stilformer, språk og namn har bunde folk og land saman.

Nordfjordingar har reist sørover på kontinentet, menn har kome til Nordfjord frå Böhmen og

skip har segla i fast trafikk frå nord til sør i Europa.13

Helt kort sammanfattar Gro Mandt betydelsen av och kontexten kring Kårstad-

ristningen: De två raderna med runor, som skrivs över de gamla skeppsymbolerna, kan

ha varit ett sätt för nykomlingarna att understryka sitt herravälde. Å andra sidan är det

mycket, som tyder på, att den gamla befolkningen och nykomlingarna under några

hundra år i samexistens tog över varandras seder och flätade in dem i sina egna

föreställningsvärldar. Kanske betydde inte de ristade skeppen – som symboler för

resande, kontakt och umgänge – ett radikalt brott med de gamla sederna och

trosföreställningarna för människorna från skogarna österpå, vilka gärna lade ner fjärran

komna saker i sina gravar. Även offerfynd från bronsåldern vittnar om att tidigare

nordfjordingar värdesatte kontakter med yttervärlden (Mandt 2005:65).

5.3 Tanum I lokalen med RAÄ-nummer Tanum 441:1 i socknen med samma namn i Bohuslän

finns på gården Säm 38 meter väster om E6: 1) Hällristning, 2.38 x 1.43 m (ÖNÖ-VSV), bestående av 3 skepp, 1 hjulfigur, 1 enkel fotsula

och 25 älvkvarnar. Skeppet är 23 cm l med fyrekrigt hjul. Ytterligare 1 skepp finns längst ned

till höger på ristningsytan. Hjulet är fyrekrigt, 18 cm diam, med älvkvarn i mitten och

sammanhugget med skeppet. Fotsulan är 26 cm l samt Älvkvar[nar]na är 3.5-7.0 cm diam och

o.2-1,0 cm dj. En av dem är i mitten av hjulkorset. 0.85 m SÖ om nr 1 är 2) Ristning, annan,

13 http://www.nordfjordhistorie.no/funn_ejern_stryn.php

38

0.65x0.25 m (NNÖ-SSV), bestående av runtecken. Dessa är 23-25 cm h och kryssen mellan

dem har 10-12 cm l armar. Ristade med samma huggningsteknik som de på hällen intill. Skiss i

inventeringshandlingarna. 14

Figur 5

Enligt inventeringshandlingarna visar ett foto från sydost, att inskriften av yngre runor

från vänster till höger lyder: k x m x R, där kryssen är något slags skiljetecken.

Tolkningen av denna teckenföljd är osäker. Två utgångspunkter kan vara: 1/

runristningen är tämligen ung, varför läsriktningen vänster-höger tycks gälla; 2/ runan R

förekommer endast i ordslut, varför en tolkning, som bygger på att runorna är initialer

för tre ord, verkar orimlig. Om man inte vill ge sig in i talmystiska tolkningar, där de tre

runorna står för talvärden 6, 14 resp. 16 = 36 (eller 5, 13 resp. 15 = 33 enligt Sigurd

Agrells uthark-teori), så förefaller mig den nyktraste och måhända fantasifattigaste

tolkningen, att de tre runorna står för de mest betydelse-skiljande konsonanterna i det

runsvenska ordet kum(b)r, som motsvarar det nusvenska ordet kummel, vilket allmänt

14 http://www.kms.raa.se/cocoon/fmis-public/visa?objektid=101606

39

betyder “(grav)minnesmärke i sten”. Man kan tycka, att en sådan betydelse ger en

ganska trivial kommentar till bildhällen, men likväl står detta möjliga runord för en

referentiell relation till hällbilderna och deras kontext. Runinskriften ger i så fall ett

belägg för, att dess ristare och/eller initiativtagare under slutet av järnåldern har ansett

hällbildsplatser med ursprung i bronsåldern för viktiga. Kanske fyllde de då ännu en

väsentlig rituell eller social funktion?

5.4 Utby På en ristad häll i Utby i Herrestads socken i Lane Härad finns också åtta runor i två

ord: a s a respektive f u th a r :

Figur 6 I Johan Lings avhandling Elevated Rock Art. Towards a Maritime Understanding of

Bronze Rock Art in Northern Bohuslän, Sweden står följande att läsa: The Uddevalla area: Utby 58:1

Rock art is very sparse in the Uddevalla area, with a total of 6 lokalities. Utby 58:1

encompasses 5 separate panels with a total of 18 ship images, a couple of ship fragments, one

ring cross, one human figure and 108 cup marks. Remarkedly enough, one of the panels has not

only a ship depiction, a ring cross and two cup marks but also a rune inscription. The latter is,

however, considerably younger than the rock art. There are two interpretations of the rune

inscription, of which one sees it possibly related to the ring cross and to some fertility

conception.

In the whole of Bohuslän there is only one other rock panel with rune inscriptions. It is located

in Tanum... (Ling 2008) De runor som kan utläsas på hällen i Utby i Herrestads socken i Lane Härad består av

40

två ord om tre resp. fem tecken: asa och futhar. Det första runordet har tytts att betyda

antingen 1/ genitiv pluralis av fornsvenska ass = “asagudars” eller 2/ nominativ av

kvinnonamnet Åsa. Det andra runordet har tolkats som A/ en förkortning av “futhark” =

runraden, B/ “benämning på det kvinnliga könsorganet.15

Enligt mitt förmenande medger runorna vid Utbyhällen två fantasieggande tolkningar,

som båda kan ses såsom en metakommentar till hällristningarna där. I transkription

torde runorna utgöra två sammanhängande ord: asa futhar (där th här står för ett

tecken, nämligen turs-runan med uttal som th i eng. think)16, vilka skulle kunna tolkas:

1/ asagudarnas ABC (futhar/k/);

2/ det kvinnliga könsorganets gudar (eller sakrala symboler).

Tolkningen “Åsas fitta” faller av språkhistoriska och grammatiska skäl; denna betydelse

borde ha återgivits såsom asu futh, då asa är nominativ, medan genitivformen är asu.

Ordet futh, som är belagt bland.annat i en runristning på trästicka från Bryggen i

Bergen17 betyder just “fitta” och finns kvar via tyskan i ordet hundsfottera.18 I stället

lär asa vara pluralis genitiv eller ackusativ eller även nominativ i vissa dialekter. futhar

är antingen de fem första tecknen i runraden eller genitiv singularis av futh.

Båda dessa i mitt tycke rimliga tolkningar borde kunna ses som en reflekterande persons

karakterisering av hällristningarnas kommunikativa eller rituella funktion. I litteraturen

har såväl ringkors och skepp som skålgropar tolkats såsom det mest konkreta uttrycket

för det kvinnliga könet.19

5.5 Lemmington Wood I Lemmington Wood, norr om Rothley Crags, Edingham socken, Northumberland,

England finns en häll eller ett stenblock med både tre runor och en ristningskomposition

av två skålgropar förbundna med en rak linje, av vilka den ena är omgiven av en cirkel

och den andra av två koncentriska cirklar, varav den yttre inte är fullt sluten. (Se bilder

på internetreferenser 1 resp. 2!) Närmaste stad är Almwick, som ligger 6 km nordöst om

ristningplatsen.20 15 http://www.skredsvikhbf.se/utbyrunor2.html 16 Se t.ex. Stille, P 1999:17! 17 Se bl.a. Runmärkt 18 Nordisternas Nestor Gösta Holm utreder begreppen i uppsatsen “Fitta, fucka, knulla, kuk. En grupp mycket anrika ord, som undviks i bildat samtal” i Språkets speglingar. Festskrift till Birger Bergh. 2000. 19 Jämför mail 071117 till Joakim Goldhahn!

20 OS Ref (GB): NU129108 / blad: 81. Latitud: 55• 23’ 27.02’’. Longitud: 1• 47’ 46.8’’.

41

Figur 7 De tre runorna, vilka gestaltmässigt kan tillhöra alternativt den äldre samgermanska 24-

typiga runraden, den anglo-frisiska 28-typiga runraden eller den s.k. kortkvistsvarianten

av den yngre nordiska runraden, kan transkriberas (runologiskt traditionellt med små

feta bokstäver):

l a f eller l æ f eller l o f

Denna runföljd kan allmänt tolkas på åtminstone tre sätt:

laf = lämning, arv(inge), brödlev (gammal engelska, OE), jfr ”loaf” modern engelska

resp. ortnamnssuffixen ”-löv” och ”-lev”, personnamnet ”Leif” och ”lev” i modern

svenska.

læf = något lämnat eller övergivet (gammal engelska, OE), jfr ”leave” modern engelska;

lof = lovprisning, orlov = permission (fornnordiska), jfr ”lov” och ”löfte” i modern

svenska.

Runor har ju också namn, som står för begrepp:

l (lagu, lög) = vatten eller fruktbarhet. Jfr ”lake” i modern engelska och sjönamnen

”Lögen” och ”Lägern” i Sverige samt ”löga sig”;

a (ansuz) = asagud, ev. Oden (samgermanska);

æ (æsc) = askträd, ev. Yggdrasil (gammal engelska, OE);

o (oss, ås) = asagud, ev. Oden (fornnordiska);

f (fehu, feoh, fä) = kreatur, boskap, välstånd, rikedom, pengar.

42

De kontextuella tolkningar är svårare att ge. Här återges t.v. bara ett möjligt scenario: … An Anglo-saxon/Norse settler finds this cup and ring carving on the land where they have

settled, from their own ancient tradition they have an understanding of the symbol, and it seems

appropriate to ”recharge” the symbolism, so they select 3 runes to carve along side it, runes

which perhaps convey the same idea as the cup and ring carving? They select the runes for

water/fertility, God (Odin?) and Livestock, so creating a rune charm requesting their Gods

blessing to keep the livestock healthy and fertile?

A bit hard to imaging? … perhaps … yet over a thousand years after our imaginary Norse

settler, farming families in Scotland still held similar beliefs regarding cattle, fertility, rock

carvings and spirits! Up until 1930’s (and possibly to this day?) they were pouring milk onto

cup marked stones as a spring time offering to faerie spirits to ensure that their cows would

produce plenty of milk in the summer!21

Hällristningen, som är dekorerad med skålgropar och cirklar, kan sannolikt dateras till

bronsåldern. De tre runorna kan bedömas vara vikingatida. ”Such lettering carved on

natural outcrops are very rare in Anglo-Saxon England.”22

5.6 Avrundande kommentarer Vi har i detta kapitel sett fem exempel på runinskriptioner, som på olika sätt responderat

på eller refererat till hällbildsfigurer i deras omedelbara närhet. Detta visar på att

runtidens människor åtminstone i några fall var medvetna om hällbildstidens

uttrycksformer, försökte förstå dem och ansåg det mödan värt att kommentera dem. Vi

vet inte om det finns fler samlokaliseringar av denna typ, men förhoppningsvis kan

vidare arkiv- respektive fältforskningar ge ytterligare exempel. En vanlig förutsättning

för positiva fynd är att man vet, vad man letar efter. Min presentation får kanske en

ögonöppnande funktion?

Det finns måhända andra typer av iakttagelser, som underbygger kunskapen om, hur

runkunniga såg på hällbilderna och deras upphovspersoner. Vi får naturligtvis inte

förutsätta att de stenfästa uttrycken enbart utfördes av; det vore att sakna

genusperspektiv. Vi känner till namngivna kvinnliga runstensresare; däremot är det

kanske svårare att leda i bevis, att vissa hällbilder huggits in eller beordrats av kvinnor?

Vi kommer nu i följande kapitel in på hällbildernas och runornas kommunikativa

funktioner. Flera frågor kommer att adresseras. Var hällbilderna bara föreställande

avbildande eller var de också symboliska uttryck för viktiga ting i livsföringen

respektive för föreställningar om världens och livets organisation? Var runorna inte bara

21 Se internetreferens 1! 22 Se internetreferens 4!

43

skrivtecken för språkljud utan stod de också för viktiga kosmologiska begrepp och

föreställningar? Stod vissa hällbildsfigurer och vissa runor som symboler för likartade

föreställningar? Dessa är svåra frågor, som uppsatsförfattaren ingalunda gör anspråk på

att slutgiltigt besvara men likväl vill ge några uppslag kring.

6. Hällbildernas kommunikativa och kosmologiska funktioner 6.1 Hällbildernas vanligaste motivkategorier De viktigaste motiven utgörs förutom av skålgropar, som väl måste betraktas som en

egen om än heterogen kategori, typiskt av skepp och människofigurer av allehanda slag

och med olika slags attribut. Det förekommer också vilda (kronhjortar, tranor, ormar)

och tama djur (hästar, nötkreatur och hundar), solhjul, två- och fyrhjuliga vagnar

(dragna av hästar resp. oxar), nakna och besulade (skodda) fotavtryck. Skeppen är både

realistiskt sjövärdiga (jfr Hjortspringskeppet) och landdragna ceremonibåtar samt

votivskepp (?) i samband med skeppsbärarfigurer. De har ofta bemanningsstreck samt

sol- och trädsymboler samt lurblåsare. Ibland verkar skeppen ingå i en sjöstrid, ibland i

ett fiskafänge. De mänskliga figurerna, som ofta är falliska, är t.ex. adoranter med höjda

armar, krigare med svärd, voltigörer under bakåtsaltomortal eller medlemmar i

processioner. Kvinnofigurer utmärks ibland med hästsvans och skålgrop mellan benen.

Även en bild, som kan tolkas såsom en födsloscen, finns. Det finns par, som ingår i

sakrala bröllopsakter (hieros gamos). Ett annat fruktbarhetstema är den rituella

vårplöjningen. Andra människor verkar invecklade i verkliga eller rituella strider.

Ryttare med spjut och sköld förekommer liksom bågskyttar och ceremonimästare med

överdimensionerade yxor (som i verkligheten bestod av yxor med lerkärnor överdragna

av ett tunt lager brons). Det finns även noggrant avbildade artefakter såsom svängda

lurar, årder, svärdskide-doppskor av speciell design, rakknivar och mantlar. Det

förekommer också svårtydda nätliknande figurer. Träd avbildas ibland som lövträd i

Solberg vid Skjeberg, ibland såsom den ståtliga och vid den tiden sällsynta granen i

Lökeberg. En majstångsliknande trapetsanordning finns även i Gerum. Inhuggna

vargspår förekommer liksom händer med fyra streckliknande föremål (talsymboler eller

lottkastningsorakel?) samt en stor aggressiv orm, som verkar gå till angrepp mot en

förskräckt person. Ofta ser man jättestora mansfigurer (gudar eller erövrare?), som är

44

huggna över andra mindre; även skepp förekommer gjorda över andra. En märklighet

utgör de stora ytor uppfyllda med skålgropar, som bl.a. finns vid Stenbacken i Tanum.

Inalles utgör bildrepertoaren i Bohuslän och Östfold en fascinerande rik värld av

ikonografiska föreställningar och symboler, som erbjuder stora utmaningar vid

tolkningen. Tolkning av hällbilder har varierat med tiden inom arkeologin. Man har olika betonat

mytologiska, narrativa, maktframhävande och rituella moment, när man har velat läsa in

myter, sagor, berättelser om verkliga händelser, maktkamper mellan befolkning och

erövrare, fruktbarhetskult, astronomiska iakttagelser och kosmologiska föreställningar.

Det, som tillhör nyare interpretationsperspektiv, är, att man alltmer betraktar

petroglyferna såsom resultat av rituella akter, d.v.s. såsom uttryck för performativa

handlingar snarare än som avbildande vissa föreställningar och händelser. Man ser alltså

mer och mer på bildernas sociala och religiösa funktioner snarare än deras

betydelseinnehåll som det primära. En del bilder har uppenbarligen knackats ut på nytt

– nytänts – vid cykliskt återkommande ceremonier vid för befolkningen viktiga faser i

årets och livets förlopp.

6.2 Utgångspunkter för jämförelser mellan hällbilder och runor Vilka samband kan de skandinaviska hällbilds- och runsystemen ha och vilka fördelar

kan dylika samband ha för studiet av respektive system? Låt oss såsom utgångspunkter

antaga, vilket förefaller mig rimligt,

a/ att det i sydskandinavien åtminstone från senneolitikum via bronsålder till romersk

järnålder fanns en språkkontinuitet d.v.s. en lingvistisk utveckling inom en språkfamilj

från en nordvästlig postprotoindoeuropeiska via preprotogermanska till urnordiska;

b/ att det under samma geografiska område resp. tidsperioder fanns en basal tros-,

livs- och världsåskådningskontinuitet;

c/ att hällbildernas motivgestaltningar och runornas namn åskådliggjorde och

framställde centrala tros-, livs- och världsåskådningsföreställningar.

Vi finner genast, att flera mycket frekventa och mer konkreta hällbildssymboler har sin

motsvarighet i den äldre futharkens akrofoniska runnamn. Sålunda förekommer

inledningsvis de vanligaste motiven i hällbildernas nordliga tradition (NT) nämligen

”älg” och ”människa” bland äldre runradens namnbetydelser. Det är vidare lätt att se, att

flera runnamn med mer konkret innebörd finns gestaltade bland den sydliga traditionens

(ST) hällbilder t.ex. ”fä”, ”uroxe”, ”idegran”, ”sol”, ”björk(kvist)” och ”häst”. Detta kan

45

föranleda oss att söka hällbildsmotsvarigheter för de mer abstrakta runnamns-

innebörderna. Futharkens ”farkost” borde rimligen motsvaras av det absolut vanligaste

hällristningsmotivet ”skepp” eller av det ganska vanliga ”vagn”. Runornas symbol för

”fruktbarhet” skulle kunna motsvaras av skålgropen. Runornas ”äring” torde motsvaras

av ”årder” i hällristningarnas plöjningsscener. Symbolen för ”dag” (”dygn”) hos

runorna skulle kunna motsvaras av solkorset med dess fyra fält för gryning, ljusan dag,

skymning och natt. Det så kallade solkorset skulle också kunna symbolisera ”år” med

årstiderna vår, sommar, höst och vinter (eller måncykelns fyra faser, som motsvaras av

månadens fyra veckor). Runornas två gudamakter, den äldre himmelsguden och den

yngre asaguden, kanske kan ses i några av hällristningarnas överdimensionerade

mansfigurer eller i form av lämpliga gudaattribut i form av t.ex. vapen. Runtecknet för

”glädje” eller ”kärlek” alternativt för ”fruktbarhet” kanske kan motsvaras av

hällbildsmotivet ”hieros gamos”. Man kan också lägga märke till att runan med guden

Tyrs namn liknar ett spjut, vilket också är Tyrs attribut.

6.3 Bronsålderns kosmologi

Olika försök har gjort för att utifrån hällbildsmotiv rekonstruera bronsålderns världs-, livs- och trosåskådning. De grundligaste måste väl sägas, att den danske arkeologen Fleming Kaul (2004a&b) och den svenska religionsvetaren Marianne Görman (1987) har gjort. I detta avsnitt görs korta sammanfattningar på deras teorier. Fleming Kaul ser utifrån studier av hällbildsfigurer på främst bronsföremål som rakknivar solen och dess cirkulära rörelser såsom den centrala delen i bronsålderns religion och kosmologi:

Det var ikke blott tale om en enkel tilbedelse af solen, men om en forståelse for, at det bag

solen lå en højere kosmisk kraft, der udtrykte sig gennem cyklisk tid som filosofisk begreb.

Den nordiske bronzealders religion skal ikke alene betegnes som en solreligion, men som en

cyklisk religion. Cykliske forhold knytter sig til gøgnets og årstidernes gang, og dervid indgår

en sådan cyklisk religioni et fælledskab af landbrugsreligioner, hvor årstidernes gang og troen

på lysets og livets evige genfødsel var af afgørende betydning, også med de

frugtbarhedsmæssige aspekter, som herved medfølger og indrages. I en sådan religion kan også

den dødes efterliv förmodes at have knyttet til solen og det cykliske. (Kaul 2004b:85)

De kosmologiska elementen i den nordiska bronsålderns religion symboliseras enligt Kaul: av främst hjulkorset, den champinjonformade symbolen, hästen, fisken och ormen. Även månen finns antydd. Hästen drar solen under dagen, medan fisken respektive ormen tänks transportera solen in, genom och ur natten. (Kaul 2004a:241-334)

46

Fleming Kaul menar, att bronsåldern icke blott kan definieras utifrån sina bronsföremål utan:

…at bronzealderen som epoke også kan opfattes og definieres gennem religionen og

religionens udtryk. Om vi betragter den nordiske bronzealder i forhold til religion, da kunne

man forsøgsvis og provokerende tillade sig at anvende termer knyttet til religionen til

beskrivelse af bronzealderen: isedet for at kalde bronzealderen for brinzealderen kan perioden

religionsmæssigt betegnes som ”solalderen”, hvor forestillinger om solen og dens

overvældende magt som en representation af en kosmisk orden var i højsædet. Denne epokes

religion kan fostås som en religion med særlige kændetegn, sæelige myter, symboler, ritualer

og særlige kultgenstande, som var til stede i ca. 1000 år, 1600-500 f.kr. Ud fra den ensartede

ikonografi havde denne religion en temmelig stor udbredelse, omfattende store dele af den

skandinaviske halvø, Danmark og Nordtyskland. Fra Nordtrøndelag til Niedersachsen synes

ensartede religiøe forhold at have rådet, et mægtigt geografiskt område. (Kaul 2004b:85)

Marianne Görman behandlar främst sydskandinavisk religion under yngre bronsålder och keltisk järnålder. Hon räknar med, att den har stått under ett betydande keltiskt kulturinflytande, vilket även återspeglar sig i symboliken:

I den nordiska bildvärlden uppträder i bronsålderns slutfas ett antal nya motiv. Till dem hör

behornade djurhuvuden, ormar, hjortjakt, komplicerade cirkel- och spiraltecken samt

handtecken. Figurerna är inte bara samtidiga utan har samma ursprung. De härrör alla ur den

keltiska Hallstatt-kulturen i Centraleuropa. De i Norden nya motiven är i påfallande grad

knutna till sakrala föremål. De möter bl a på hällristningar i tydliga kultscener. Det finns alltså

anledning anta att inte bara bilderna, utan också de till dessa knutna trosföreställningarna,

vunnit insteg i nordisk förställningsvärld. (Görman 1987:171)

Marianne Görman hävdar, att ovannämnda motiv torde vara symboliska attribut för olika keltiska gudaväsen och därmed förgripa den nordiska järnålderns mer individualiserade gudavärld. Även den äldre järnålderns krigaröverklass företer enligt Görman ”en av keltisk kultur starkt präglad livsstil”. (Görman 1987:172) Hennes sammanfattande omdöme är:

Den sydskandinaviska religionen under yngre bronsålder och äldre järnålder är alltså inte bara,

som man tidigare antagit, en obestämd sol- och fruktbarhetskult utan en kult med tydliga

keltiska drag. (Görman 1987:172).

7. Runsystemet, dess ursprung och struktur Runraden eller futharken hade ursprungligen 24 olika tecken, vilka här återges med de translittereringar, som är vanligast:

47

7.1 Runsystemets komplexitet och icke-arbitraritet 7.1.1 Allmänt om runristningarnas utbredningar i tid och rum.

Om man skall kunna jämföra hällbilder och runor med avseende på

föreställningsvärldar och riter hos deras användare, så är det nödvändigt23 att inte se den

äldre runraden såsom endast en godtycklig eller arbiträr uppsättning grafem24, som

svarar mot det samgermanska eller urnordiska språkets förråd av fonem (= minsta

betydelseskiljande enheter). Runorna ingår i ett komplext system, där varje runa har dels

ett namn med betydelsemättade associationer, dels ett talvärde.25 Futharken torde

dessutom ha sina flesta rötter i de tidiga feniciska eller protosinaitiska alfabetena och är

ingen enkel efterapning av till exempel det latinska eller grekiska alfabetet. Detta är

mycket omstritt men argumenteras för i avsnitten nedan om Bangs respektive

Vennemans teorier. Dels har runorna, som sagt, betydelsebärande namn till skillnad från

de sistnämnda, dels är runorna uppställda i en helt annan ordning och dessutom indelade

i tre grupper (ätter) om åtta runor i varje. Denna ättindelning möjliggjorde även

chifferskrift genom olika så kallade lönnrunor26, som alla var baserade på en

kombination av numret på den ätt, vari runan ingår, och dess ordningsnummer inom

ätten. En sådan lönnruna skulle exempelvis kunna bestå av en huvudstav (stam) med

ättnumrets antal bistavar (kvistar) på ena sidan och ordningsnumrets antal kvistar på

andra sidan.27

Runorna tycks också vara baserade på en korrekt originalanalys av fonemsystemet i det

språk, som förelåg vid runskriftens uppkomst. Ingen runa lär därför vara överflödig

såsom t.ex. latinets “k”, vilket inte ingick i något latinskt ord utan bara hade övertagits

från ett tidigare alfabet. Denna en-entydiga tillordning runa relativt fonem bröts dock

efterhand av språkutvecklingen, vilket väl var en viktig faktor vid införandet av den

23 Denna förutsättning är ingalunda okontroversiell bland nordister. 24 Jag skulle gärna vilja introducera den tekniska termen “runem”. 25 Se t.ex. 26 Rökstenens s.k. väderkvarnsrunor är ett exempel. Se andra typer i Enoksen 1998:84ff. 27 En tanke, som jag inte sett någon annanstans, är att de iriska oghamerna genom sin abstrakt systematiska konstruktion skulle kunna vara sekundära grafem i förhållande till de primära men hemliga grafemen.

48

yngre runraden, som vi inte har anledning att behandla i detta sammanhang. Den

translitterering av runorna, som man av typografiska bekvämlighetsskäl använt sig av,

bygger naturligtvis på en bedömning av runans ljudvärde, vilken dock skiftat under

runologins historia. Det är därför en risk med att benämna en runa efter dess

konventionella translitterering. Runologen Per Stille anser därför, att man bättre

benämner runor med deras runnamn i något moderniserad form. (P Stille 1999:15ff). Ett

exempel därpå är nr 14 idegransrunan *ihwaz, som vanligtvis translittereras ï, men som

enligt runologen Henrik Williams torde ha uttalats såsom ett “ich-laut”. Man bör lägga

märke till, att de flesta runnamn är akronymer d.v.s börjar med resp. runas fonem.

Undantag är just nr 14 idegransrunan, som väl bara kunde förekomma inuti ord; nr 15

älgrunan *algiz, som bara kunde förekomma i slutet på ord; samt nr 22 ing-runan

*Ingwaz, som inte kunde inleda ord men förekomma i och möjligen avsluta ord.

7.1.2 Den runristade gravhällen i Kylver

Inne i en flatgrav vid Kylver i Stånga socken på Gotland påträffades i gravkammaren en

gavelhäll med runristningar, vilka alltså inte skulle ses av någon levande mer.

Bildristningar inne i gravar är ingalunda ovanligt; kända exempel är Bredarör (Kivik),

Sagaholm och Hjortekrog. Skillnaden i detta fall var alltså, att ristningen bestod av

runor, det vill säga de grafiska motsvarigheterna till språkets fonem (betydelseskiljande

enheter). Deras tänkta adressater var således troligen dels den döde och dels onda

andemakter. Den förmodade kraften i inristningen underströks genom, att den bestod i

dels den fullständiga urnordiska runraden (= futharken, se bild 2) avslutad med en

granliknande figur, som bl.a. tolkats såsom en sexfaldigad t-runa, som skulle

symbolisera asaguden Tyr, samt dels en fristående magisk palindrom “sueus”. (Jämför

Jansson 1984:12ff!) Den äldsta futharken finns också på brakteaterna – medaljonger,

som torde tjänat såsom lyckoamultetter – från Vadstena respektive Grumpan i

Västergötland, vilka indelar runraden i tre ätter om åtta runor i varje. Erik Brate

kommenterar Kylver ristningens funktion sålunda:

Då Kylver-stenen har funnits inuti en grav, ligger frågan nära, vartill väl inskriften kunnat

tjäna, som ingen såg. Utan tvivel hava de forskare rätt, som anse dess anbringande utgöra en

trolldom, vara vad man i vetenskapligt språkbruk förstår med magi (magí), och avse att skydda

den döde för onda makter eller till äventyrs de efterlevande för den dödes hemsökelser. Från de

klassiska folken, greker och romare, finnas talrika inskrifter, som visa, att alfabetet jämte andra

bokstavsgrupper användes som trolldomsmedel, liksom här är fallet med runraden och den

fristående rungruppen, som troligen inte är något ord utan en grupp trollrunor. Som sådana är

49

deras läsning sueus troligare än sulius enär sueus ger samma läsning framlänges och

baklänges, vilket var eftersökt i trollrunor. (1928:9ff)

Sigurd Agrell (1932) kommer med en något modifierande tolkning, som bygger på hans

så kallade uthark-teori, som innebär, att för de esoteriskt invigda står f-runan egentligen

sist på 24:de plats i runraden. Agrell noterar, att begynnelserunan i Kylver-stenens långa

runrad saknar f-runans signifikanta två kvistar och därför i stället bör vara en i-runa,

som symboliserar död. (Bild 4 visar runornas namn.) Det granliknande tecknet tolkar

Agrell såsom en f-runa i chiffer, vilket liksom Rökstenens väderkvarnsrunor återger en

lönnruna genom att ange numren på dess ätt resp. plats inom ätten. Agrell förklarar det

granliknande tecknet:

Undersöker man originalet eller betraktar man en i större skala utförd reproduktion av denna

ristningsdetalj för att fastställa det kryptografiska tecknets sammansättning, kan man

konstatera, att kvistarna eller grenarna (de nedåtriktade sidostrecken) äro 6 på den vänstra och 8

på den högra sidan om centrallinjen (“trädstammen”). Med kvistar på den vänstra sidan brukar i

fornskandinavisk kryptografi vanligen ätten angivas. Då dessa ätter emellertid varit 3 med 8

tecken i varje (i äldre runperiod), synes vid första påseende 6 vara ett alltför högt tal. Efter

diskussion med min vän runologen Ivar Lindquist, vilken givit mig meddelanden om sina

undersökningar av originalinskriften, anser jag emellertid, att detta chifferproblem låter lösa sig

på ett fullt rimligt sätt, om man räknar med ett kryptografiskt system, som bestått däri, att först

futharkens “ätter” uppställts såsom 1:a, 2:a och 3:e grupp (med 8 tecken i varje) och därefter

utharkens “ätter” tillfogats såsom 4:e, 5:e och 6:e grupp (med ävenledes 8 tecken i varje

avdelning. 6:e gruppens 8:e runa är i så fall f-tecknet. (Agrell 1931:181ff)

Enligt Agrells tolkning understryks den kvalificerade runmagin i Kylver-ristningen. Det

är också viktigt, att utharkens hemligheter – låt vara i lönnruneform – endast avslöjas

för dem till döden vigda. Tyvärr verkar graven med runhäll till skillnad från andra i

Kylver icke vara arkeologiskt utgrävd. Kunde månne en sådan tillföra något intressant?

7.2 Teorier om runornas ursprung Under runologiens historia alltsedan Johannes Bureus från slutet av 1500-talet och

framåt har det framförts många olika mer eller mindre fantasifulla teorier om futharkens

förlagor och inspirationskällor. En genomgång av dessa finns i bl.a. Moltke 1985,

Derolez 1998 och Odenstedt 1990.

7.2.1 Traditionella teorier

50

Bland de mer seriösa teorierna har man sett runornas ursprung i:

latinska alfabetet,

grekiska alfabetet,

gotiska alfabetet,

etruskiska alfabetet,

norditalienska alfabetet.

Bland dessa välkända hypoteser torde den latinska just nu ha störst anslutning, även om

nästan alla runologer är angelägna att påpeka, att runornas ålder och ursprung

fortfarande inte är slutgiltigt bestämda.

I detta sammanhang vill jag dock presentera två mindre kända hypoteser av två erkända

lingvister: Jørgen Christian Bang (Odense universitet, http://www.jcbang.dk) och Theo

Venneman (München Universität, http://www.lrz-muenchen.de/~vennemann/). Dessa två

hävdar dels att runorna är avsevärt äldre än vad som vanligen antas, dels att de mer

direkt härstammar från ett feniciskt alfabet. Innan vi tar del av deras argument, skall vi

först mer allmänt diskutera:

a/ faktorer att beakta vid fastställande av ett skriftsystems historia;

b/ runsystemets särpräglade egenskaper jämförda med arkaiska alfabet.

Vad gäller utvecklingen av det latinska alfabetet ur det feniciska skriftsystemet se

Hoppe 2009 samt beträffande runsystemets allmänna struktur och vidare utveckling se

Boggione Jakobsen 2009! Vad gäller det feniciska alfabetets utseende hänvisar jag till

figur 14 i Sampson 1985:80 och beträffande den äldre futharken till tabell 11 i Antonsen

2002:43. Andra lättåtkomliga böcker om runsystemen är t.ex. Jansson 1984, Stålbom

1994 och Enoksen 1994. Framställningar av handbokskaraktär utgör bl.a. Page 1987,

Krause 1993 och Düwel 2001.

7.2.2 Runsystemets särpräglade egenskaper jämförda med arkaiska alfabet

Den äldre futharken uppvisar en mängd speciella drag, som kan jämföras med andra

fonografematiska system såsom latinska (L), etruskiska (E), grekiska (G) resp. feniciska

alfabetet med avseeende på om de har egenskapen (+) eller ej (-).

1. Den består av 24 grafem (runem). L -, E -, G -, F -.

2. Rungrafemen motsvarar i huvudsak fonemen i det språk, vari de började användas. L

+, E +, G +, F – (endast konsonanterna).

3. Detta språk är enligt Antonsen protogermanska. L -, E -, G -, F -.

51

4. Runraden är ordnad (i translitterering): f, u, th, a, r, k, g, w, h, n, i, j, ï, p, R, s, t, b,

e, m, l, ng, d, o. (Enligt Antonsen står ï för /æ/.) L -, E -, G -, F -.

5. Den är indelad i 3 grupper om 8 runor vardera (ätter). L -, E -, G -, F -.

6. Runätterna har namn. L -, E -, G -, F-.

7. Indelningen i grupper möjliggör chifferskrift. L -, E -, G -, F -.

8. Runorna har namn. L -, E ?, G +, F +.

9. Dessa namn har mening. L -, E ?, G -, F +.

10. Runnamnen börjar med det språkljud, som resp. runa representerar (akrofonisk

princip), med undantag för två fonem /ng/ och /z/, som bara kan förekomma finalt. L -,

E ?, G +, F +.

11. Runorna kan individuellt stå för begrepp. L -, E ?, G -, F+.

12. Runnamnen kan motiveras mnemotekniskt men de skulle också kunna symbolisera

viktiga fenomen i dåtidens kosmologi. L -, E ?, G -, F +.

13. Runorna ristades (skars) ursprungligen i trä. L -, E -, G -, F -.

14. Runorna har en speciell kantighet, som förklaras av produktionssättet d.v.s. deras

vertikala och diagonala riktning i förhållande till träfibrernas horisontalplan var

nödvändig för läsbarheten. L -, E -, G -, F -.

15. Runorna skrevs i tidigt skede väl så ofta från höger till vänster som tvärtom;

ordningen kunde också skifta enligt principen boustrofedon (=oxplöjning). L -, E +, G

+, F +.

16. När runorna skrevs från höger till vänster var de omvända (vänderunor). L -, E -, G -

, F -.

17. En runa kunde vändas eller stupas utan att den kunde förväxlas med någon annan. L

-, E -, G -, F-.

18. Varje runa hade ett talvärde (enligt Sigurd Agrell). L -, E ?, G +, F +.

19. Den äldre runskriften saknade ofta ordmellanrum och hade ingen eller oregelbunden

interpunktion. L -, E ?, G-, F +.

20. I runskriften utelämnades ibland tecknen för nasalljud före konsonanter med samma

artikulationsställe. L -, E ?, G -, F +.

21. I runskriften skrevs en kombination av två morfem med samma final- resp.

initialkonsonant med endast ett tecken. L -, E ?, G +, F +.

7.2.3 Bangs teori

52

I sin framställning i ”Runes : Genealogy and Grammatology” från 1997 jämför Jørgen

Christian Bang runorna med sinaitiska och sydsemitiska tecken och summerar: The graphic forms of the runes, their names (implying semantics and phonetics), their mutual

system-correspondences (implying phonetics and vowel-consonant phonology), and their

place in the order of the old futhark (implying cultural value logics), indicate that the runes are

closely and directly related with the preclassical scripts (being shared prototypes) dated before

the (differently stereotypicalized) classical Greek alphabet. The runess hare in several aspects

the characteristics of the more primitive, preclassical, scripts. Their shared grammatology

indicates their genealogical relations; and by means of that (kinship) of grammatology it is

possible to explain the characteristics which hitherto were considered as being

incomprehensible, e.g. the futhark orde, the p-, w-, m-, and e-runes.By means of the more

adequate grammatology of the preclassical scripts and signs, it is furthermore possible to

formulate more interesting and ’deeper’ interpretations of the signs and the characteristics

which the futhark shares with the Roman alphabet and ”capital letters of Imperial times”. To

consider the classical alphabets as models for the study of the runes is to use a simpler and

more reduced system as a matrix (”mother”) for a more complex and multidimensional system.

By using a modern grammatology in the study of the runes, Moltke, and his colleages, were not

aware of the characteristics which are nor accounted for in the modern grammatology and

theory of sign. By trying to be aware of a more contemporary grammatology – at least to be

more open to the possibility of a grammatology different from the modern type – I think we are

able to learn deeper insights in our common origins and perhaps better to know our modern

constitutionals and relations. (Bang 1997:15f)

Bang hävdar bl.a. att runornas grafiska former liknar de ordnings- och ljudvärdes-

mässigt motsvarande preklassiska tecknen. Det finns även ikoniska indikationer för de

tre första runorna på liknande semantiska fält t.ex. för betydelserna ’oxe’, ’hus’ och

’dörr’. Även grafiska indikatorer förekommer t.ex. vad gäller b- och p-runornas

labialitet och grad av slutenhet.

Bang menar, att futharkens ordningsföljd i början är densamma som hos det syd-

semitiska alfabetet och att dessa tre runor har samma kulturellt semantiska värden som

de tre första tecknen i det preklassiska alfabetet. Denna traditionella ordning gör att

futharken kan ses såsom ett alfabet. De runor w, z/R, s, ng, d och o, som utöver

fonematisk funktion även kan tjäna som grammatiska morfem, har enligt Bang därför

placerats i slutet på futharken.

I uppsatsen ”Runernes herkomst og medbyrd” 2001 framkastar Bang teorin, att

runskriftens föregångare fördes från främre Orienten vid Svarta Havet, via de ryska

floderna, över de baltiska länderna och Sverige tills den nådde Danmark vid eller strax

efter Kristi födelse. (Bang 2001:6)

53

7.2.4 Vennemanns teori

I sin artikel ”Germanische Runen und phönizisches Alphabet” från 2006 förfäktar Theo

Vennemann en fenicisk teori om runornas ursprung. I sitt engelska abstract

sammanfattar han sin teori, som han också kallar sin puniska tes: The present article develops the thesis that runic writing derives directly from the Phoenician

writing system of the Cartaginians who dominated the Atlantic coasts from the fifth to the end

of the third century [BC] , rather than Greek, Etruscan, or Latin. This thesis explains all the

distinctive properties of runic writing: the form of those runes for which Latin offers no model;

the acrophonic naming of rhe runes with appelatives; various aspects of the order of the older

futhark, especially the beginning with a rune named * fehu ’cattle’; the frequent use of

scriptura continua; the omission of nasals before homorganic consonants; the writing of

geminates with single rather than double consonants. Most importantly, the Phoenician thesis

explains the concentration of the oldest runic finds in the Scandinavian regions between the

German and the Baltic Seas rather than close to the Roman Empire and answers the question of

the reasons for the extraordinarily early availability of an alphabetic writing system of its own

in the northen Europé. [Vennemann 2006:368)

7.2.5 Jämförelser och hållbarhetsdiskussion

Både Bang och Vennemann baserar sina teorier om att runorna skulle ha ett semitiskt

eller feniciskt ursprung på likheter med avseende på deras speciella egenskaper, vilka

finns företrädda hos de förklassiska eller arkaiska men inte de klassiska alfabetena. (Se

genomgången i tidigare avsnitt!) De två teorierna skiljer sig beträffande

traderingsvägarna. Bang företräder en östlig kontinental väg omkring vår tideräknings

början, medan Vennemann tänker sig en maritimt baserad förmedling minst 300 år

tidigare.

Det tycks vara så att runsystemet omfattar många drag, funktioner och dimensioner,

som de förklassiska alfabetena hade, men som de klassiska successivt lämnade:

These characteristics of both scripts [runic and archaic writing] cannot be

wawed aside. … we cannot do away with the archaic theory simply by calling

it ”fantastic!” (Antonsen 2002:117)

Vad gäller tidpunkten, så menar Elmer Antonsen, att runorna skapades för

fonemsystemet i det protogermanska språket, som var i bruk långt tidigare än de först

funna runartefakternas dateringar:

54

There is therefore an exact fit between the vowel system of Proto-Germanic and the

ortographic system provided by the futhark. This must mean that the runic writing arose during

the Proto-Germanic period, that is, well before our earliest runic records.” (Antonsen 2002:47)

Dessutom om vi tänker oss, att runorna fick sitt typsnitt genom att ristas i trä och att de

första funna runorna hittills endast återfinns på mer beständiga material, så måste vi

räkna med en tämligen lång fyndtom period. Beträffande traderingsvägarna återstår

mycket att bevisa. Jag håller dock före, att havskommunikationerna mellan Norden och

Medelhavet är underskattade. Redan under bronsåldern torde nordborna varit i stånd till

långväga transporter. Skeppet måste ha varit mycket centralt i livsföringen och

ideologin att döma av de enormt många hällristningsbåtarna.

Min nuvarande uppfattning är att i synnerhet den romerska ursprungsteorin lämnar för

många runspecifika drag oförklarade, varför ett preklassiskt eller arkaiskt alfabet vore

en troligare hypotes. Det stora problemet är den fyndtomma perioden. Men vi kanske

inte har letat på de rätta ställena. Redan Sherlock Holmes visste, att man måste ha en

vägledande hypotes för att göra fynd. Bangs och Vennemanns teorier och närmare

argumenteringar, som jag här bara kunnat snudda vid, förtjänar att diskuteras närmare

inte minst av svenska runologer och skriftforskare (grafenomiker och grammatologer –

för beteckningarna se Allén 1971 resp. Pettersson 1990).

8. Runnamnens kosmologiska betydelser Till varje runa i den äldre runraden eller futharken med 24 tecken finns det ett namn

med en speciell innebörd. Sådana teckennamn med fristående betydelser fanns det i de

tidigaste arkaiska alfabetena öster om Medelhavet. De bibehölls i det feniciska men

ersattes i bland annat de grekiska och romerska alfabeten av icke betydelsebärande

bokstavsnamn liksom i de moderna alfabetsvarianter, som vi känner till.

Det har diskuterat, om runnamnen blott haft en mnemoteknisk funktion i likhet med

nutida pedagogiska framställningar av ABC för nybörjare med tydliga illustrationer av

apa, banan respektive citron. Runnamnen är däremot sådana, att de svårligen kan

åskådligöras med beskrivande bilder, eftersom de oftast står för tämligen abstrakta

föreställningar. Dessutom är runnamnen valda så, att de betecknar för den tidiga

järnåldersbefolkningen viktiga saker och fenomen hämtade från människolivets,

55

försörjningens, de naturliga krafternas och de övernaturliga makternas olika områden.

Detta tolkar jag som, att runnamnen avspeglar väsentliga komponenter i total

världsåskådning eller kosmologi om än inte i en systematiskt sammanhängande form.

8.1 Runsystemets 24 betydelsefält De 24 runorna i den äldre samgermanska futharken har, som sagt ovan, särskilda betydelsebärande namn, vars ursprungliga proto-germanska lydelse är rekonstruerade från ett antal senare namnuppteckningar på olika germanska språk. Innebörderna är dock huvudsakligen desamma, även om den språkliga formen variera. Även i den yngre runraden om blott 16 tecken har de kvarvarande runnamnen likartade namn. Här är en enkel uppräkning av nunornas rekonstruerade namn och deras betydelsefält i futharkens ordning: *fehu fä, boskap, lösöre,div. husdjur *uruz uroxe , urkraft, vilddjur *thuriaz turse,,troll, ond makt *ansuz asagud, god makt *raido rede, ritt, fordon, vagn *kaunan kyndel, sår, ngt brännande *gebo gåva, generositet, offer *wunjo glädje *haglaz hagel, oväder, fara *naudiz nöd, tvång, ödet *isan is, kyla, död *jeran år, äring, skörd *pertho (?) fruktträd ? *iwaz idegran, pilbåge, Ull *algiz älg, helig person

56

*sowilo sol, ljus, värme *tiwaz Tyr, krig, ära, seger, spjut *berkanan björ, marknad, handel *ehwaz häst *mannaz man, människa *lagaz lög,vatten, bad *Ingwaz Yngve, Frö, virilitet, fruktbarhet *dagaz dag, verksamhet *othilan odal, arv, fastighet Tablå 1 8.2 Preliminär tablå över samband mellan runnamn och hällbilder Här vill jag visa på möjliga överensstämmelser mellan å ena sidan runnamnens direkta och överförda betydelser och å andra sidan hällbildmotiven och deras symboliska betydelser. Kolumnerna motsvarar A/ ordning i runraden, B/ konventionell translitterering, C/ rekonstruerat ursprungsnamn, D/ moderniserat runnamn, E/ runbetydelser, F/ motsvarande hällbildsmotiv, Den äldre runraden är ordnad i tre så kallade ätter med åtta runor i varje. I den första ätten från vänster kan runorna numreras från 1 till 8, i den andra från 9 till 16 och i den tredje från 17 till 24. A B C D E F Nr. Trans. Urspr. Mod. Runbetyd. HB-motiv 1 f *fehu fä boskap, lösöre div. husdjur 2 u *uruz uroxe urkraft div. vilddjur 3 th *thuriaz turse troll, ond makt 4 a *ansuz asagud god makt 5 r *raido rede ritt, fordon skepp, vagn 6 k *kaunan kyndel, sår ngt brännande 7 g *gebo gåva generositet offergest

57

8 w *wunjo unnande glädje voltigör 9 h *haglaz hagel oväder, fara 10 n *naudiz nöd tvång, ödet 11 i *isan is kyla, död 12 j *jeran år äring, skörd plog 13 p *pertho (?) ? fruktträd ? 14 ï *iwaz idegran pilbåge, Ull pilbåge 15 R *algiz älg helig man adorant, älg 16 s *sowilo sol ljus, värme solkors 17 t *tiwaz Tyr krig, ära, seger spjut 18 b *berkanan björk marknad, handel 19 e *ehwaz ök häst häst 20 m *mannaz man människa människa 21 l *lagaz lög vatten, bad zigzagtecken 22 ng *Ingwaz Yngve Frö, virilitet fallos 23 d *dagaz dag verksamhet 24 o *othilan odal arv, fastighet

Tablå 2 Som framgår av tablå 1 och 2, så har 14 av de 24 runnamnens betydelser direkta motsvarigheter i de vanligaste hällbildsfigurerna.

9. Gjorda kategoriseringar av hällbildsfigurer Det har gjorts många grupperingar av hällbildsfiguren vid mångfaldiga genomgångar av

spridda hällbildslokaler i nordvästra Europa, främst Skandinavien, men den grundligaste

och mest systematiska är mig veterligen den, som utförs av arkeologiprofessorn Mats

Malmer. Hans analys baserad på omfattande undersökningar har främst kronologiska

och korologiska syften, men på grund av hans med extrem noggrannhet genomförda

systematik, väljer jag att utgå från denna, trots att det naturligtvis finns flera andra

hällbildsforskare att välja bland.

9.1 Mats Malmers grovindelning av hällbildsfigurer Mats Malmer indelar de nordeuropeiska hällbildsfigurerna utefter huvudsakligen

formkriterier i:

Skepp, vilka med fyra klassificeringskriterier med 5, 3, 3 respektive 3 underkategorier

ger maximalt 135 olika typer;

58

Vagnar, vilka med tre basala klassificeringskriterier om 3, 3 respektive 4

underkategorier ger maximalt 36 olika typer;

Årder, vilka i enlighet med Glob indelas i:”crook ards”, bow ards” och ”stave ards”;

Vapen, indelas i: yxor, dolkar eller svärd, spjut, ceremonivapen och yxor med

älghuvuden, vilka i sin tur kan vara oskaftade, icke burna skaftade samt burna skaftade;

Kläder, som indelas i: njurformad mantel, tunika och mantel i form av ett

cirkelsegment;

Händer, som indelas i: hand med underarm samt arm med underarm och armbåge;

Fötter, som indelas i: A med tår, B utan tår, I ensam, II i par, a utan korsande rem, b

med korsande rem, 1 uthuggna, 2 med kontur, vilket ger 16 olika typer;

Cirklar, vilka med fyra klassificeringskriterier om 3, 5, 3 och 2 underkategorier ger

maximal 108 olika typer;

Mänskliga figurer, vilka med fyra klassificeringskriterier med 5, 3, 2 respektive 8

underkategorier ger maximalt 240 olika typer;

Djur, vilka med fyra klassificeringskriterier med 7, 4, 4 respektive 6 underkategorier ger

maximalt 672 olika typer (Malmer särskiljer härvid följande specificerade djur: fågel,

orm, vattendjur, björn, hjortdjur, häst, nötkreatur och svin).28

Dessa indelningar representerar naturligtvis en grundlig genomgång av det gigantiska

hällbildsmaterialet utifrån avbildande samt form- och kompositionsmässiga kriterier,

vilken i sig är förtjänstfull bland annat för, att vi utan terminologiska missförstånd skall

tydligt kunna ange olika typer av motiv vid konkret dokumentation av hällbilder efter

fältstudier och vid jämförelser av olika undersökningar. Tre frågor inställer sig

emellertid genast:

1/ Kan eller bör man urskilja fler relevanta motiv eller särskiljande drag inom de av

Malmer analyserade tio motivkretsarna?

2/ är Malmers taxonomi av hällbildsfigurer uttömmande eller finns det ytterligare andra

motiv med undertyper, som Malmer inte har uppmärksammat?

3/ Är Malmers kategoriseringssystem det bästa möjliga, när det gäller tolkningar av

hällbildsfigurer eller kan man åstadkomma en på andra grunder baserad

rekategorisering, som är mera relevant eller lämpad för tolkningen eller

rekonstruktionen av hällbildernas symboliska innebörder eller sociala, expressiva,

narrativa respektive rituella funktioner?

Låt oss försöka besvara eller åtminstone diskutera dessa tre frågor i tur och ordning.

28 Malmer 1981

59

9.2 Fler relevanta motiv eller drag inom Malmers motivkretsar?

Beträffande skeppsmotiven beaktar Malmer endast huggteknik (uthugget eller

konturerat), skeppskonstruktioner samt förekomst av besättning eller ej. Jag skulle vilja

efterlysa specificering inom främst tre områden:

A/ ”skeppens” användningsområden,

B/ besättningens antal, sammansättning och verksamhet;

C/ extra utrustningsdetaljer.

Till A hör frågor om skeppens funktionalitet och sjövärdighet i olika typer av farvatten

och årstider, vilket navigationskunniga seglare eller roddare bör kunna ge besked om.

Är det fråga om dubbla kölar eller medar eller uteliggare? Är vissa skepp avsedda att

framföras på land, i kärr eller när isen varken bär eller brister. Är förens utformning

beroende på användbarheten till prydnad, som ramm eller våg- respektive isbrytare? Har

vissa skepp använts vid ceremoniella processioner eller som estrader vid rituella

sammankomster?

B rör frågor om vad de så kallade bemanningsstrecken står för som till exempel antalet

åror eller soldater. Vad betyder obemannade skepp eller skepp med personer med olika

storlek eller utrustning som vapen eller lurar. Vad innebär förekomsten av exempelvis

voltigörer?

Till C hör frågor om, vad till exempel träd, kvistar, eventuella master eller och symboler

på stänger har för betydelser., när det återfinns på eller vid skepp.

Beträffande vagnsmotiven har det säkert betydelse för fordonets funktioner, hur den

enskilda konstruktionen är beskaffad. Tillverkare av vagnar och kärror samt vana kuskar

borde tillfrågas.

Beträffande årdermotiven kan man fråga sig, vilka olika betydelser kombinationer av

skilda typer av årderförare och dragdjur med individuella särdrag och

utrustningsdetaljer kan ha.

Beträffande vapenmotiven borde mililtärhistoriker tillfrågas om grundläggande

vapentyper och deras skiftande användningsområden.

Beträffande kläderdräktsmotiven borde dräkthistoriker och tillskärare rådfrågas vid

identieringen av olika förmenta klädesplagg och deras funktioner. Kanske står dessa

figurer för något helt annat?

60

Beträffande handmotiven måste man särskilt beakta deras kontext och attribut. Finns

både vänster- och högerhänder? Kanske bör man jämföra med grottmålnings-

avbildningar?

Beträffande fotmotiven bör man nog beakta omgivande figurer eller frånvaro av sådana .

Betyder enstaka höger- respektive vänsterfötter något särskilt? Betyder fotvinklarna

något?

Beträffande cirkelmotiven kan man nog misstänka, att de olika varianterna av cirklar

med kompletterande detaljer i egenskap av tämligen abstrakta figurer inte bara står för

sol- eller hjulavbildningar utan kan ha vitt skilda betydelser.

Beträffande mänskliga figurmotiv borde väl personernas verksamhet och roll som

aktörer vara högst intressanta vid klassificeringer? Adoranter och voltigörer är bara två

tydliga roller. Likaså borde väl interaktioner i form av samlag, tidelag respektive strider

och jakt liksom annat bruk av vapen, redskap, verktyg, lurar och diverse cermoniell

utrustning vara viktigt att särskilja?

Beträffande djurmotiven står det väl klart, att det bland alla hällbilder finns flera

djurarter representerade än de av Malmer urskilda: fågel, orm, vattendjur, björn,

hjortdjur, häst, nötkreatur och svin? Dessutom borde det väl finnas åtskilliga

betydelserelevanta underavdelningar, exempelvis torde väl skillnaden mellan tjur och ko

varit viktig?

9.3 Hällbildsfigurer, som inte täcks inom Malmers kategorier Det finns de facto åtskilliga typer av självständiga hällbildfigurer, som inte täcks in i

Malmers klassificeringssystem bland andra olika sorters träd, av Malmer icke särskilda

djur, nät, kartor(?), majstänger, ceremoniella märken samt mer abstrakta, geometriska

tecken. Han fäster heller inte samma vikt som Fleming Kaul vid hjulkorset, den

champinjonformade symbolen, hästen, fisken och ormen. Marianne Görman framhäver

behornade djurhuvuden, ormar, hjortjakt, komplicerade cirkel- och spiraltecken samt handtecken i sina

försök att ge vissa hällbildsfigurer en keltisk kulturtolkning. I detta utvidgade

sammanhang, menar jag, att en fruktbar ny indelning eller rekategorisering av

hällbildsfigurerna åtminstone tentativt kan utgå från runnamnens betydelsesfärer..

9.4 Rekategorisering av hällbildsfigurer utifrån runnamnen

Runnamnens 24 olika semantiska fält, som torde avspegla tämligen allmänmänskligt

viktiga föreställningar, borde kunna ge underlag för en annan typ av icke-avbildande

61

klassificering av hällbildernas myllrande figurer utefter deras möjliga symboliska

betydelse för att i sin tur hjälpa till att rekonstruera de kosmologiska fenomen, som var

väsentliga för hällbildernas experter, beställare respektive utförare. All konst är ju inte

föreställande utan abstrakt symbolisk; detta borde gälla också rock art och bergkonst.

Här nedan är ett första försök för att korrelera runnamnens semantiska fält, som tillika

är identiska eller analoga med hällbildsmotivens symboliska betydelser, med konkreta

hällbildsfigurer,.

Tablån nedan återger alltså i ordning A/ runnamn, B/ semantiskt fält eller symbolisk

betydelse och C/ konkret hällbildsfigur

A B C

*fehu fä, boskap, lösöre, husdjur ko, tjur, oxe *uruz uroxe , urkraft, vilddjur storhornad tjur *thuriaz turse,,troll, ond makt grotesk varelse *ansuz asagud, god makt par av fötter *raido rede, ritt, fordon, vagn skepp, kärra *kaunan kyndel, sår, ngt brännande skålgrop *gebo gåva, generositet, offer celebrant *wunjo glädje voltigör *haglaz hagel, oväder, fara ? *naudiz nöd, tvång, öde ? *isan is, kyla, död liggande person *jeran år, äring, skörd årder, plöjning *pertho (?) fruktträd ? bärande träd *iwaz idegran, pilbåge, Ull pilbåge, skytt *algiz älg, helig person älg, adorant *sowilo sol, ljus, värme cirkel *tiwaz Tyr, krig, ära, seger, spjut spjut(bärare) *berkanan björk, marknad, handel björk(kvist) *ehwaz häst, status häst

62

*mannaz man, människa människofigur *lagaz lög,vatten, bad vattendjur *Ingwaz Frö, virilitet, fruktbarhet fallos, samlag *dagaz dag, verksamhet hjul *othilan odal, arv, fastighet, ägande hand Tablå 3 Jag är självfallet medveten om, att mina förslag till symbolisk tolkning av konkreta hällbildsfigurer är tentativa och snarast en ödmjuk uppmaning till kreativa kompletteringar. De svåraste semantiska fält att hitta en konkret symbolbärare till utgör naturligtvis också de största utmaningarna.

10. Resultat Som tidigare sagts gör jag icke anspråk på att ha definitiva och fullständiga svar på de

frågeställningar, som uppställdes i avsnitt 1.4, men jag menar, att de givna

presentationerna av de fem samlokaliseringarna respektive förslaget till rekategorisering

av hällbildsfigurerna baserad på runnamnen är tillräckligt intressanta för att locka till

fortsatta studier och forskningar.

10.1 Resultat rörande samlokaliseringar av hällbilder och runor I uppsatsen har presenterats fem samlokaliseringar av hällbilder och runor, vilka

återfiunits i Himmelstadlund, i Östergötland, Kårstad i Norge, Tanum och Utby i

Bohuslän samt Lemmington Wood i Northumberland , England. (kapitel 5)

I avsnitten 5.1, 5.2, 5.3, 5.4 respektive 5.5 har jag presterat tolkningar av samspelet

mellan de fem lokalernas hällbilder och runor; Därvid har jag funnit, att runinskrifterna

på olika sätt har kommenterat de omedelbart intilliggande hällbildsfigurerna.

10.2 Resultat rörande möjlig rekategorisering av hällbilder I kapitel 8 har jag gjort en genomgång av de äldre runnamnens betydelser, varav en del

är av kosmologisk karaktär, medan andra är mera jordnära. Där har jag också lämnat

förslag på hällbildsfigurer, som symboliskt skulle motsvara runnamnen.

I kapitel 9 har jag dela presenterat en genomgång av främst Mats Malmers

kategorisering av hällbildsfigurer, vilka har huvudgrupperna: skepp, vagnar, årder,

vapen, kläder, händer, fötter, cirklar, mänskliga figurer samt djur. Dessa bör åtminstone

kompletteras med dem, som Fleming Kaul (1998) betonade: hjulkorset, den

63

champinjonformade symbolen, hästen, fisken och ormen liksom med behornade

djurhuvuden, ormar, hjortjakt, komplicerade cirkel- och spiraltecken samt handtecken,

vilka Marianne Görman (1987)särskilt använt sig av för att ge den yngre bronsålderns

hällbildsfigurer en keltisk kulturtolkning. Dels har jag i kapitel 9prövat det originella

greppet att föreslå en rekategorisering av hällbildsfigurerna utifrån de äldsta

runnamnens betydelsesfärer.

11. Slutsatser Mina slutsatser är: 1/ Det finns åtminstone fem samlokaliserade förekomster av hällbilder och

runinskrifter, där runinskrifterna rimligen kan tolkas som kommenterande

hällbildsfigurerna.

2/ Jag troliggör ett möjligt samband mellan vissa av de nordiska hällbildfigurernas och det äldre runsystemets genom runnamnen åskådliggjorda föreställningar samt därmed förknippade kosmologiska eller livsvärldskomponenter, det vill säga viktiga begrepp ur deras respektive livs-, världs- och trosåskådningar. Antagandet av detta samband skulle kunna ligga till grund för en rekategorisering av hällbildsfigurerna, vilket i sin tur borde kunna leda till nya fruktbara observationer och tolkningr.

64

Referenser Litteratur Adetorp, Johan: De guldglänsande ryttarna. C-brakteaternas ikonografi i ny belysning.

Lund: CTR, 2008.

Agrell, Sigurd: Die Herkunft der Runenschrift. Lund: Berlingska Boktryckeriet, 1938.

Agrell, Sigurd: Senantik mysteriereligion och nordisk runmagi. Stockholm: Albert

Bonniers förlag, 1932.

Agrell, Sigurd: Zur Frage nach dem Ursprung der Runennamen. Lund:

C.W.K.Gleerups, 1928.

Almgren, Oscar: Sveriges fasta fornlämningar från hednatiden. Stockholm:

Aktiebolaget Ljus, 1904.

Almgren, Oscar: Våra minnesmärken från Hedenhös. Stockholm: Wahlström &

Widstrands Förlag, 1933.

Andersson, Björn: Runor, magi, ideologi. En idéhistorisk studie. Umeå: Faculty of Arts,

1997.

Andrén, Anders,; Jennbert, Kristna & Raudvere, Catharina (red): Ordning mot kaos –

studier av nordisk förkristen kosmologi. Vägar till Midgård 4. Stockholm: Nordic

Academic Press, 2004.

Antonsen, Elmer: A Concise Grammear of the Older Runic Inscriptions. SS 52:1-15.

1975.

Arbman, Holger & Cinthio, Erik: Vår äldsta konst. I: Bildkonsten i Norden, del 1. 1974.

Bang, Jørgen Christian: Runes: Genealogy and Grammatology. An augmented version

of the original Danish essay Runernes Genealogi og Grammatologi which was

presented att Aarhus University 10 October 1996. Odense: Institute of Language and

Communication, 1997.

65

Berggren, Åsa; Arvidsson, Stefan & Hållans, Ann-Mari (red): Minne och myt – konsten

att skapa det förflutna. Vägar till Midgård 5. Stockholm: Nordic Academic Press, 2004.

Blench, Roger & Spriggs (eds): Archeology and Language I. Theorethical and

methodological orientations. London & New York: Routledge, 1997.

Bradley, R. 2002. The Past in Prehistoric Societies. London.

Bradley, R: Ritual and Domestic Life in Prehistoric Europe. London & New York:

Routledge, 2005..

Bågenholm, Gösta: Arkeologi och språk i norra Östersjöområdet. En kritisk genomgång

av de senaste årens försök att finna synteser mellan historisk lingvistik och arkeologi.

Series B. Arkeologiska skrifter No. 12. Göteborg: GOTARC, 1999.

Bæksted, Anders: Målruner og troldruner. Runemagiske studier. Københavh: Nordisk

forlag, 1952

Chippendale, C. & Taçon, P. (eds): The Archeology of Rock-Art. Cambridge: CUP,

1998.

Coles, John: Bilder från forntiden. En guide till hällristningar och andra fornminnen i

norra Bohuslän. Uddevalla: Bohusläns museum, 1990.

Coles, John: Rock Carvings of Uppland. A guide. Occasional Papers in Archeology 8.

Uppsala: Societas Archeologica Upsaliensis, 1994.

Derolez, R: The Origin of the Runes: an Alternative Approach. Brussel: KAWLSK,

1998.

Documentation And Registration of Rock Art in Tanum. No 3, Kalleby, Finntorp, Ryk.

Tanumshede: Tanums Hällristningsmuseum Underslös & Scandinavian Society for

Prehistoric Art, 2009.

Dommasnes, Liv Helga: Minne fra ett kulturmøte? Ristniner och runer fra Kårstad i

Stryn. Ss. 65-69 i Årbok for Bergen Museum. Bergen: 2002.

Düwel, Klaus: Runenkunde. 3. vollständig neu bearbeitete Auflage. Weimar: Verlag

J.B.Metzler Stuttgart, 2001.

Emond, Tryggve: ”Föreställande och innebörd” i Sydsvenska Dagbladet Snällposten,

1970-01-08, s. 4

Finnegan, Ruth: Literacy and Orality. Studies in the Technology of Communication.

Oxford: Basil Blackwell, 1988.

Fredell, Åsa: Bildbroar. Göteborg: Institutionen för arkeologi, 2003.

Fry, Henry: Rock Carvings, a Virtually Unlimited Source of Data for Statistical

Analysis. I: PACT 38, Sources and Resources. Studies in Honour of Birgit Arrhenius.

66

Ss. 545-549. Rixensart: PACT Belgium, 1993.

Gelb, I.J: A Study of Writing. A Discussion of the General Principles Governing the Use

and Evolution of Writing. Revised edition. Chicago & London: The University of

Chicago Press, 1965.

Glob, P(eter) V(ilhelm): Helleristninger i Danmark. Jysk Arkeologisk Selskabs skrifter

bind VII. Köpenhamn: Gyldendaslske Boghandel, 1969.

Goldhahn, Joakim; Fuglestvedt, Ingrid & Jones, Andrew (eds): Changing Pictures.

Rock art Traditions and Visions in Northen Europé. Oxford & Oaksvill: Oxbow Books,

2010.

Goldhahn, Joakim: Dödens hand – en essä om brons- och hällsmed. I: Goldhahn &

Østigård 2007.

Goldhahn, Joakim: Hällbildsstudier i norra Europa – trender och tradition under det

nya milleniet. Göteborg: Institutionen för arkeologi, 2006.

Goldhahn, J & Østigård,T: Rituelle specialister i bronse- og jernalderen. Gotarc serie

C, Arkeologiska Skrifter No 65. Göteborg: Institutionen för arkeologi och antikens

kultur, 2007.

Gustafsson, Anders & Karlsson, Håkan (red): Glyfer och arkeologiska rum – en vänbok

till Jarl Nordbladh. Göteborg: Institutionen för arkeologi, Göteborgs Universitet, 1999.

Gustafsson, Anders & Karlsson, Håkan: Authenticity in Practice . A comparative

discussion of the authenticity, staging and public communication at eight Wold Heritage

classified rock art sites. Lindome: Bricoleur Press, 2014

Görman, Marianne: Nordiskt och keltiskt. Sydskandinavisk religion under yngre

bronsålder och keltisk järnålder. Lund: Wallin & Dahlholms Boktryckeri, 1987.

Hassenmueller, Christine: ”Panofsky, Iconology, and Semiotics” i The Journal of

Aesthetics and Art Criticism, Vol. 36, No. 3, Critical Interpretation. The American

Society of Aesthetics, 1978, ss . 289 – 301

HauptmanWahlgren, Katherine: Bilder av betydelse. Hällristningar och bronsålders-

landskap i nordöstra Östergötland. Lindome: Bricoleur Press, 2002.

Healey, John, F: Reading the Past. The Early Alphabet. London: British Museum

Publications, 1997.

Hermerén, Göran: Representation and Meaning in the Visual Arts. A Study in the

Methodology of Iconography and Iconology. Lund Studies in Philosophy No. 1. Lund:

Scandinavian University Books, 1969.

Hertz, Ann-Charlotte: Hällristningar i Norrköping. Norrköping: Norrköpings

67

stadsmuseum, 1999.

Hygen, Anne-Sophie & Bengtsson, Lasse: Hällristningar i gränsbygd. Bohuslän och

Östfold. Sävedalen: Warne Förlag, 1999.

Högberg, Anders: Lithics in the Scandinavian Late Bronze Age. Sociotehical change

and persistence. BAR International Series 1932. Oxford: Archeopress, 2009.

Høst, Gerd: Runer. Våre eldste norske runeinnskrifter. Oslo: H. Ascheshoug & Co (W.

Nygaard), 1976.

Imer, Lisbeth M: Runer og runeinskrifter. Kronologi, kontekst og funktion i

Skandinaviens jernalder og vikingetid. København: Det Humanistiske Fakultet, 2007.

Jackson, Donald: Skrivkonstens historia. Stockholm: Ordfronts förlag, 1987.

Insoll, Tim: Archeology, Ritual, Religion. London & New York: Routledge, 2004.

Janson, Sverker & Westman, David: Hällristningar vid Fiskeby. Stockholm: Esselte,

1966.

Janson, Sverker; Lundberg, Erik B & Bertilsson, Ulf (red): Hällristningar och

hällmålningar i Sverige. 3.omarb.uppl. Stockholm: Forum, 1989.

Jansson, Sven B F: Runinskrifter i Sverige. Upplaga 3. Stockholm: Almqvist & Wiksell

Förlag, 1984.

Jean, Georges: Skriftens historia genom sex tusen år. Stockholm: Berghs, 1991.

Jean, Georges: Tecken och symboler, skriftens dubbelgångare. Stockholm: Berghs,

1993.

Johansson, K, Johansson, M & Rogström, L: De Bohuslänska runinskrifterna.

Johansson, Sverker. 2005. Origins of Language. Constraints on Hypotheses.

Amsterdam & Philadelphia: John Benjamins Publishing Company.

Kaul, Flemming: Bronzealderens religion. Studier af den nordiske bronzealders

ikonografi. København: Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab, 2004a.

Kaul, Flemming: Dansk resumé, English summary. Bronzealderens religion. Studier af

den nordiske bronzealders ikonografi. København: Det Kongelige Nordiske

Oldskriftselskab, 2004b.

Kaul, Fleming: Ships on Bronzes. A Study in Bronze Age Religion and Iconology.

Publications from the National Museum, Studies in Archeology & History, Vol. 3,1.

Köpenhamn: Nationalmuseum, 1998.

Kjørup, Søren: Människovetenskaperna: problem och traditioner i humanioras

vetenskapsteori. 2 rev. och uppdaterade uppl. Lund: Studentlitteratur, 2009, kap 9 & 12.

Knirk, J: ”Kårstad”. § 3: Runologisches. S. 324 i Reallexikon der Germanischen

68

Altertumskunde. Bd 16. Berlin & New York, 2000.

Knirk, James E (ed): Proceedings of the Third International Symposium on Runes an

Runic Inscriptions. Grindaheim, Norway, 8-12 August 1990. Uppsala: Institutionen för

nordiska språk, Uppsala Universitet, 1994.

Krause, Wolfgand: Die Sprache der urnordischen Runeninschriften. Heidelberg:

Winter, 1971.

Krause, Wolfgang: Runen. (Sammlung Göschen 1244/1244a) Berlin & New York:

Walter de Gruyter, 1993.

Larsson, Lars; Larsson, Thomas B & Arrhenius, Birgit: Stenåldern, bronsåldern,

järnåldern. Signums svenska konsthistoria. Lund: Bokförlaget Signum, 1994.

Ljunge, Magnus: Att lyssna till det tysta. Femenologisk teori och hällbilder vid Motala

ström. Magister-uppsats. Kalmar: Humanvetenskapliga insttutionen, 2007.

Ljunge, Magnus & Röst, Anna (red): I skuggan av solen. Nya perspektiv på

bronsåldersarkeologier och bronsålderns arkeologiska källmaterial. Stockholm:

Studies in Archeologi 60, 2014.

Liungman, Carl G: Ideogram och symboler. En uppslagsbok. Malmö: Strömbergs

bokförlag, 1999.

Looijenga, Tineke: Runes around the North Sea and on the Continent AD 150-700.

Texts & Contexts. Groningen: SSG Uitgeverij, 1997.

Lødøen, Trond & Mandt, Gro: The Roch Art of Norway. Oxford: Windgather Press,

2005

Makaev, È.A: The Language of the Oldest Runic Inscriptions. A Lingvistic and

Historical-Philological Analysis. Stockholm: Vitterhetsakademin, 1996.

Malmer, Mats: Rock Art and Writing. I: PACT 38, Sources and Resources. Studies in

Honour of Birgit Arrhenius. Ss. 551-560. Rixensart: PACT Belgium, 1993.

Malmer, Mats: A Chorological Study of North European Rock Art. Antikvariska serien

32. Kungl. Vitterhets, Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm: Bergströms

Tryckeri AB, 1981.

Man, John: Alfa Beta. Hur alfabetet uppkom och utvecklades. Stockholm: Forum, 2003.

Mandt, Gro: Kårstad i Stryn – møtesplass for ulike kulttraditioner i eldre jernalder? I:

Fra funn till samfunn. Jeralderstudier tilegnet Bergljot Solberg på 70-årsdagen. UBAS

Nordisk 1. Bergen: Universitetet i Bergen, 2005.

Mandt, Gro: Kårstad i Stryn – møte mellom to kulturtradisjonar. I Mandt, Gro & Løde,

Trond: Bergkunst. Helleristningar i Noreg. Oslo: Det Norske Samlage, 2005.

69

Mandt, Gro & Løde, Trond: Bergkunst. Helleristningar i Noreg. Oslo: Det Norske

Samlage, 2005.

McKinnell, John & Simek, Rudolf (med Klaus Düwel): Runes, Magic and Religion. A

Sourcebook. Wien: Verlag Fassbaender, 2004.

Melin, Lars: Människan och skriften. Tecken, historia, psykologi.Stockholm: Norstedts

Ordbok AB, 2000.

Moltke, Erik: Runes and their Origin Denmark and Elsewhere. Copenhagen: The

National Museum of Denmark, 1985.

Myrholt, Einar ”Et bergkunstmotiv - kort om forskningshistoriken rundt samisk historie

i Tröndelag” I: Rödockrarummet – med den långa undertiteln Artiklar från 2008, 2009

och 2010 års arkeologihelger i Näsåker.

Nielsen, Niels Åge: Danske Runeindskrifter. Et udvalg med kommentarer. Köpenhamn:

Hernovs Forlag, 1983.

Nilsson, Lars Erik: Hjul på hällar. Sävedalen: Warne Förlag, 2005.

Nordbladh, Jarl: Images as Messages in Society. Prolegomena to the Study of

Scandinavian Petroglyphs and Semiotics. I: Kristiansen & Paludan-Müller (eds) 1978.

Nordbladh, Jarl: Glyfer och rum kring hällristningar i Kville. Göteborg: Institutionen

för arkeologi, Göteborgs universitet, 1980.

Nordén, Arthur: Östergötlands bronsålder I. Beskrivande förteckning med avbildningar

av lösa fynd i offentliga och enskilda samlingar, kända gravar samt hällristningar.

Linköping: Henric Carlssons Bokhandels Förlag, 1925.

Nordén, Arthur: Hällristningstraditionen och den urnordiska runskriften. I: Festskrift till

Kronprins Gustaf Adolf. 1932.

Nordén, Arthur: Kårstadristningens skeppstyp. Ss. 77-84 i Fornvännen. Stockholm,

1933.

Nordén, Arthur: Från Kivik till Eggjum. I. De gravmagiska bildristningarna. Ss. 35-53 i

Fornvännen. Stockholm, 1934.

Nordén, Arthur: Från Kivik till Eggjum. II. Runristningar med gengångarbesvärjelse.

Ss. 97-117 i Fornvännen. Stockholm, 1934.

Nordén, Arthur: Norrköpingsbygdens hällristningar. Stockholm: Wahlström &

Widstrand, 1936.

Nordén, Arthur: Magiska runinskrifter. I Arkiv för nordisk filologi, 1937.

Nordén, Arthur: Felszeichnungen und Runenschrift. Serie: Nordén, A., Runforskning 8.

Leipzig,:1941.

70

Nyblom, Gösta (red): Skandalen i Glozel. En arkeologiens Dreyfusaffär? Uppsala:

Nyloms, 1967.

Nylén, Erik & Lamm, Jan Peder: Bildstenar. Stockholm: Gidlunds, 1987.

Odenstedt, Bengt: On the Origin and Early History of the Runic Script. Typology and

Graphic Variation inte Older Futhark. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 59.

Uppsala: 1990.

Olmarks, Åke: Hällristningar. Stockholm: Nordisk Rotogravyrs Förlag / P.A.Norstedt

& Söner, 1966.

Olmarks, Åke: Vårt nordiska arv. Från 10.000 f.Kr. till medeltidens början. Stockholm:

Stureförlaget, 1979.

Olse, David R & Torrance, Nancy (eds): Literacy and Orality. Cambridge: Cambridge

University Press, 1991.

Olsen, M & Shetelig, H: Kårstad-ristningen. Runer og helleristninger. Ss. 1-66 i

Bergens Museums Årbok. Historisk-antikvarisk rekke1. Bergen: 1929.

Ong, Walter J. Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet. Göteborg:

Anthropos., 1991.

Panofsky, Erwin: “Iconography and Iconology: An Introduction to the study of

Renaissance Art” i Meaning in the Visual Arts, 1982 [1955], ss. 26 – 54.

Renfrew, Colin. 1989. Arkeologi och språk. Stockholm & Stehag: Symposion.

Renfrew, Colin: Figuring it out. What are we? Where do we come from? The parallel

visions of artists and archeologists. London: Thames & Hudson, 2003.

Ringe, Don: From Proto-Indo-European to Proto-Germanic.. Oxford: Oxford

University Press, 2006.

Robinson, Andrew: Skrivkonsten, uppkomst och historia. Alfabet, kilskrift, hieroglyfer

och piktogram. Stockholm: Forum, 1998.

Runer i utstillingene. Bergen: Universitetsmuseet i Bergen, 2015.

Runor och runinskrifter. Föredrag vid Riksantikvarieämbetets och Vitterhets-

akademiens symposium 8-11 september 1985. Konferenser 15. Stockholm:Almqvist &

Wiksell International, 1987.

Sahlqvist, Leif: Landskapsgeometri och astronomi i forntiden. Lund: University of

Lund, Institute of Archeology Report Series no. 39, 1991.

Sampson, Geoffrey: Writing Systems. A Lingvistic Introduction. Stanford, California:

Stanford University Press, 1985.

Skoglund, Peter; Ling, Johan & Bertilsson, Ulf (eds): Picturing the Bronze Age. Series

71

Rock Art Series. Vol. 3. Oxford & Philadelphia: Oxbow Books, 2015.

Spurkland, Terje: I begynnelsen var futhark. Norske runer og runeinnskrifter. Oslo:

Cappelen Akademisk Forlag, 2001.

Stagnelius, Erik Johan: Ur prosastycket ”Är minnet i allmänhet” i Samlade skrifter V

(2013: 282)

Stille, Leif: Neolitiserande landskap och den moderna människan. Kan Zygmunt

Baumans kritiska och Julian Thomas’ ambivalenta skildring av moderniteten stödja

idén om neolitiseringen som en protomodernitet? C-uppsats, arkeologi. Kalmar: HiK,

2006b.

Stille, Per: Runstenar och runristare i det vikingatida Fjädrundaland. En studie i

attribuering. Runrön 13. Uppsala: Institutionen för nordiska språk, 1999..

Streiffert Eikeland, Katarina & Miller, Madelaine (red): En maritim värld – från

stenålder till idag. Lindome: Bricoleur Press, 2013.

Stålbom, Göran: Runristningar. Från spjutspetsen i Stabu till Anna i Älvdalen.

Stockholm: Fabel Förlag1994.

Ucko, Peter J & Rosenfeld, Andrée: Grottkonst. Stockholm: Aldus, Widholm, Dag: Rösen, ristningar & riter. Acta Archaeologica Lundensia, series prima

in 4° nr 23. Stockholm: Almqvist & Wiksell International, 1998.

Årbok for Bergen Museum 2002. Bergen: Universitetet i Bergen, 2012.

Internetkällor (kontrollerade 2015-07-13) hittp://bergenmuseum.uib.no/runer/

http://www.arts.manchester.ac.uk/subjectareas/archeology/academicstaff/julianthomas/

http://www.art.man.ac.uk/ARTHIST/profiles/julianPro.html

http://www.jus.uio.no/ifk/arsrapport/arsrapport1997/kap11.html

http://www.leeds.ac.uk/sociology/people/bauman.htm

http://www.parbricole.se/historik.htm

http://www.teol.lu.se/relfil/forskning/stille.html

http://en.wikipedia.org/wiki/Bricolage

http://en.wikipedia.org/wiki/John_Lubbock%2C_1st_Baron_Avebury

http://en.wikipedia.org/wiki/Triangulation–%28social_science%29