Segling från England till Vaxholm 2010.

I maj får jag ett telefonsamtal i mobilen, på väg till Falun. Det är min brorson Andreas och

han låter upphetsad. ”Jag kommer troligen att köpa en båt i England, vill du vara med och

segla hem den i sommar?” Klart jag vill. Måste bara ändra lite i semesterplanen.

Båten är en First 40.7 som ligger utanför Southhampton. Andreas åker dit och inspekterar

och gör sedan affär. Båten har han hittat på yatchworld.com och den rådande kursen på

GBP (pundet) gör affären bättre. Säljare är John som är egen företagare i byggbranschen och

har använt båten för kappsegling. Nu har han beställt en större båt, en IMX, och skall hämta

den i Danmark senare i höst.

Datum för hemsegling bestäms till veckan efter midsommar. Besättning blir Andreas och

hans pappa Janne (min bror), jag (PO) och min son Fredrik med sin kompis ”Marra” (Martin)

samt Andreas kompisar ”Mattan” (Mattias) och Fredrik Bengtsson som frivilligt låter sig

kallas Bengtsson under resan för att undvika förväxlingar. På grund av att de flesta är

uppbokade med privata och jobbaktiviteter blir det ingen tid till gemensam planering utan vi

gör en grov indelning och tar nödvändig kommunikation via e-post. Jag lovar att ta hand om

den ”analoga” navigeringen och köper Imray sjökort på Nautiska Magasinet och beställer

Reeds Nautical Almanack från Bokia.se. Snabb och bra leverans, tack för det!

På midsommardagen, en lördag, flyger Andreas och jag till London. Där har han hyrt en bil

som skall ta oss till varvet utanför Southhampton. Vi skall sova på båten och träffa John för

en provsegling och genomgång av all utrustning. Att hämta ut bilen på Heathrow tar en

väldig tid trots att bilen är förbokad och vi kommer i tidsnöd. Klockan 17:00 stänger varvet

och vi inser att vi inte kommer att hinna trots 100 mph på M3. Med stöd av ”hemmafronten”

får vi kontakt med varvet som lovar lämna in nycklarna i en restaurang inom området.

Varvet heter Universal Marina och ligger på östra sidan av floden Hamble, några mil utanför

Southhampton. Andreas har varit där en gång tidigare så vi lyckas köra raka spåret.

Nycklarna till båt/brygga får vi på Nautical Nellies, en trevlig restaurang inom marinan, där vi

också äter en god middag innan vi drar oss tillbaka till båten. Ett fantastiskt högtryck har

parkerat som kommer att följa oss under hela resan. Båten heter Blueprint, den första

ägaren var arkitekt, och är tjusigt blå, har den högre masten, kolfiberrigg, och den djupare

kölen med 2,40 i djupgående. Allt för att det skall gå fort. Andreas beslutar sig för att behålla

namnet på båten när vi nu ersätter den brittiska marina flaggan med en större flagga i blått

och gult!

Nästa dag kommer John och vi går igenom båtens utrustning. Senare ansluter en kille som

seglar mycket med John när han inte bygger båtar i Portsmouth. Han var tidigare IT-tekniker

men har sadlat om efter ett race jorden runt. Vi fyra går för motor ut ur Hamble och sätter

segel när vi kommit ut på viken som leder mot Southhampton. Båten går fort och vi

fortsätter ned till the Solent, förbi Cowes med riktning the Knittels. Vi provar spinnaker upp

och ned, väder och vind perfekta, och tiden går alltför fort. De andra glömmer tid och rum,

jag insisterar på att vi bryter, vi har ju en besättning att hämta om några timmar inne i stan.

Efter lite trassel med att hitta busstationen möts vi till slut. Janne, Fredrik, Marra, Mattan

och Bengtsson har haft en varm bussresa från London i tre timmar utan luftkonditionering.

Bilen får gå tillbaka till Universal i två omgångar så jag hinner bekanta mig med Bengtsson

och Marra över en öl på en uteservering. Det är första gången vi träffas. Under tiden vi sitter

där förlorar England en VM-match i fotboll mot Tyskland och förbittrade utklädda

pellejönsar drar omkring på gatorna. Tillbaka vid marinan blir det segeltvätt och lite andra

förberedelser. Ett nytt fall till storseglet bl. a. Kvällen avslutas med ett beslut att inte sticka

samma kväll (söndag) och att äta på the Old Ship, en pub på promenadavstånd då Nellies

redan hunnit stänga. Andreas och jag hinner också åka och träffa Charles, en bekants bekant,

på ett anvisat ställe. Det visar sig vara en restaurant där han är i färd med att äta tillsammans

med ett större sällskap. Men han tar sig ändå tid att ge oss några värdefulla råd om

tidvattnen och strömmarna på kanalen. Hela sällskapet önskar oss lycka till på resan till

Sverige. Vi möter upp de andra på The Old Ship och käkar Fish´n chips, utsökt!

På måndag morgon sticker Fredrik och Marra och provianterar på närmaste Tesco, en

jättebutik som har allt och öppnade redan kl 07:00. De gör ett perfekt jobb och får ihop

proviant för sju man som skall räcka till Kiel. Först där får vi möjlighet att proviantera nästa

gång. Vi packar, bunkrar färskvatten och diesel. Klockan 13:50 kastar vi loss från bryggan.

Det är nu det börjar.

Planen är att gå 24 timmar dygnet runt med första stopp i Kiel. Flera av oss har förpliktelser

och kan vara borta max en vecka. Andreas har bestämt att om farten går ned under 4 knop

(fög) startar vi motorn. Det är ju trots allt en transportsegling. Båten gör över 6 knop vid

2000 varv och har då en låg bränsleförbrukning. Vi kryssar ut på the Solent mot engelska

kanalen under en stekande sol. Passerar de gamla forten, No Mans Land Fort och Horse Sand

Fort, som byggts uti vattnet under andra halvan av 1800-talet för att försvara Portsmouth. Vi

rundar slutligen South Pullar kl 18:00 och är ute i kanalen, sätter spinnaker och får en

medström som tar oss hela vägen till Eastbourne i 10 knops fart. Vi håller oss innanför TSS och det

fina vädret gör att vi ser land hela tiden. 22:30 passerar vi 0-longituden och nu befinner oss på det

östra halvklotet. Kring midnatt passerar vi Eastbourne och lägger ny kurs upp mot Dover.

Vi går nu för motor och jag försöker sova med klent resultat. Under natten hör jag hur motorns

varvtal går ned och höga röster från sittbrunn. Båten börjar även att vibrera, nåt är inte bra. Motorn

stängs av, man konfererar, startar igen och lägger i backen. Därefter kör man igen, vibrationerna har

upphört. Då har jag hunnit upp och får förklaringen att man troligen kört in i tång som fastnat i

propellern men som sedan släppt. Alla är nöjda och vi fortsätter färden. Det är en hel del fiskebåtar

ute, vi ser deras lampor när de trålar. Vi blir anropade på franska på VHF:en av någon båt men vi ser

ingen anledning att svara. I gryningen passerar vi Dungeness och korrigerar kursen mot Dover.

Vinden kommer tillbaka så vi sätter segel igen. Vi passerar Folkstone och framåt lunch ser vi Dovers

vita klippor.

Snart skall vi korsa kanalen. En hel del diskussioner har vi haft kring den tunga trafiken och huruvida

vi skall ha AIS eller ej. Vi har nu ingen AIS men då sikten är hygglig och den synliga trafiken inte verkar

avskräckande så tvekar vi inte. Efter ett par timmar är vi över på den franska sidan och ser färjorna

som angör Calais. Vi går med spinnaker på en nordostlig kurs och livet känns rätt bra. Jag lyckas dock

få twist i spinnakern under ett pass vid rodret och den virar sig kring förstaget. Men vi klarar att få

ned den och upp igen utan skador. Vi passerar West Hinder, en fyr i havet utanför Belgien 17:30, och

styr rakt ut på Nordsjön och den väntande natten. Snart händer ett nytt missöde. Storseglet faller ner

med ett brak, det nya fallet har släppt och rappar dessvärre också ur masten. Det fanns ingen

schackel på det nya fallet som fästes i fallhornet med en ordentlig pålstek. Ny lina och minskat

”tryck” i knopen har dock fått den att gå upp. Efter överläggningar hissar vi storen i det andra

spinnakerfallet. Det går dock inte ända upp så vi får ta två rev för att få seglet att stå bra. Vinden är

nu sådan att vi inte märker någon större skillnad i fart. Under natten passeras borrtorn och mäktiga

Europlatform. Under onsdagen dör vinden av så vi får gå för motor. Det är förvånansvärt mycket

skräp i havet, vi har fått väja för lastpallar och annat som man vill undvika att kollidera med. Då råkar

vi ut för missöde nummer tre, det sista och det jobbigaste. Vid ett tillfälle måste vi lätta på gasen och

när vi sedan drar på så kommer vibrationerna tillbaka, nu är de ordentliga, och vi gör ingen fart att

tala om. Janne säger att det troligaste är att ett propellerblad inte fäller ut ordentligt. Vi försöker

backa och trixa men felet kvarstår. Det är inget alternativ att köra med reducerad fart/varvtal för

motorn och axlar riskerar att skadas. Vinden har dött ut helt och vi ligger faktiskt i kanten av TSS.

Dessutom har vi fått dimma som tätnar vartefter. Vi är längre ut från kusten än någonsin tidigare

under resan.

Det finns bara en vettig sak att göra. Men det är inget kul. Att fridyka under båten och se vad som är

fel och eventuellt åtgärda detta. Givetvis saknar vi cyklop, fenor och våtdräkt. Det är knappast ens 15

grader i vattnet. Andreas känner sig tvingad att gå i först. Han utrustas med en slö kniv och tar ett rep

i andra handen. Med detta är det meningen att vi skall dra in honom om han inte kommer tillbaka av

sig själv. Han gör sitt första dyk och vi väntar. Han kommer snart upp och rapporterar att det är ett

stort nät som fastnat runt hela framdrivningsmaskineriet. Han gör ett nytt dyk och försöker skära loss

delar av nätet. Det ”tjongar” i botten av sittbrunn när han slår huvudet i plasten under sitt arbete.

Han kommer upp ganska besviken, har bara fått bort en bit lina som vi inspekterar. Den är ordentligt

tjock och inget nät. Det är resterna av en trål. Bengtsson gör sedan två dyk utan framgång. Sedan är

det Marras tur. När han gjort sitt andra försök kan han berätta att han ”slitit och dragit” istället för

att använda kniv. Trasslet hade då rört på sig betydligt. Har han hittat ett vinnande koncept? Jag gör

mina två dyk. Det första bara för att orientera mig. Det är en stor båt och det är långt in till drevet.

Jag kommer precis fram för att genast behöva vända. Vid dyk två får jag tag i trasslet och drar bakåt.

Det känns som det hela lossnar men fastnar igen längre bak. Mattan försöker sedan men kommer

inte fram. Då gör Marra ett nytt försök. Denna gång kommer han upp med ett helt trassel i näven.

Han tror att allt är borta. Andreas dyker ner en sista gång och kan konstatera att visst är det så. Vi

startar motorn med viss bävan men den spinner nu som en katt. Troligen har trasslet hängt med från

natten på Engelska Kanalen men då fick vi ut propellerbladet och trodde att allt var ok.

Vi sätter kurs mot kusten och Texel, den första i raden av de västfrisiska öarna utanför Hollands

nordsjökust. Vinden har kommit tillbaka och vi får rätt hård kryss för första gången. Hitintills har vi

slörat eller länsat. Vinden håller i sig hela natten och när kursen senare blir mer ostlig kan vi sträcka

bättre med kortare slag ut från kusten. Det är härlig segling men Genua 1 och två rev. Det gungar

ordentligt. Under natten har vakten passerat fiskeflottor och haft ett styvt jobb med att undvika

deras garn och att kollidera. Vi gillar inte trålare längre.

Torsdagen har också bra vind fram till eftermiddagen. Vi passerar klassiker som Borkum Riff, också en

medioker piptobak en gång i tiden. På eftermiddagen drar vi ner seglen och startar motorn. Vi

närmar oss snabbt Elbes mynning och raden av fartyg tätnar. Nu börjar även strömmen sätta mot

ordentligt. Ju längre in vi kommer ju starkare ström. Fög är nere under två knop under en alltför lång

tid. Bojarna på styrbordsidan lutar kraftigt framåt och det fullkomligt forsar i vattnet kring dem. Inte

förrän sent på kvällen passerar vi Cuxhaven och går in i floden på riktigt. Andreas och jag försöker

räkna ut när strömmen skall vända och gynna oss med hjälp av tabellerna men det dröjer ytterligare

någon timme, men den vänder ändå så småningom. Först klockan 03:00 fredag morgon, fortfarande

kolmörkt trots att det är i början av juli, når vi fram till Kielkanalen, eller Nord-Ostsee Kannal , som

den egentligen heter, vid Brunnsbuttel. På VHF:n anropar jag. ”Kiel Canal, Kiel Canal, here calls

Blueprint, Zulu- November- November- Alfa- five on channel 13”. Svaret kommer omgående. ”Yes

Blueprint, what can we do for you?” Jag svarar tillbaka ”We would like to enter the canal”. ”OK, go to

old lock and wait for a white light, then enter the lock!” Det är dock massor av ljus som lyser överallt

så vi måste fråga igen om vi har fått vitt ljus? Det har vi och 03:40 är vi på gång igen inne i kanalen.

Kanalen är drygt 90 km lång så det tar oss bara åtta timmar att nå Holtenau utanför Kiel. Det är en

stor kontrast att sitta i båten och titta på villor, folk som joggar eller rastar hundar, mot de tidigare

dygnen till havs. Efter slussen så går vi till den gamla olympiahamnen i Schilksee. Vi får en fin plats

och för möjlighet att sträcka på benen. Det ännu förhärskande högstrycket med osannolika

temperaturer gör att de flesta av oss går och badar först av allt. Marra, Mattan och Bengtsson bokar

sedan hytt på färjan som avgår klockan 19:00 till Göteborg från Kiel och vidare ett tåg till Stockholm

på lördagen. Ingen av dem vill egentligen åka men plikterna kallar. Jag hade också tänkt hoppa av här

men har beslutat att hänga med ett ben till så att vi blir fyra till Sverige. En tysk riggmakare hjälper

Andreas att schackla storfallet och sätta tillbaka det i masten igen. Han är på väg till Gotland Runt på

en båt vi slussade ut med tidigare under dagen.

Efter en god natts sömn, den första för mig på snart en vecka, kommer vi iväg kl 09:00. Det är kav

lugnt när vi går ut till farleden men vinden kommer, det ser vi på vindsnurrorna i Laboe, byn på andra

sidan farleden. Kl 10:00 seglar vi i hygglig vind och nu med storseglet ända i topp. Vi har bestämt att

gå direkt till Trelleborg där Janne och jag kommer att desertera. Vi kommer att låta Andreas och

Fredrik att sova så mycket som möjligt då de får en tuff uppgift att på två man sedan sträcksegla till

Stockholm. Resan till Trelleborg bjuder inte på några sensationer. Det känns med en gång att vi är i

våra hemmavatten, dvs. Östersjön, trots att ingen av oss seglat här nere förut. Allt med vattnet

verkar bekant på något vis, färg, doft, vågornas form. Jag kan inte förklara det, tro mig bara.

Vi har bara ett översiktskort att segla efter då BlueCharten för Nordsjön räckte bara till Kiel och det

för svenska vatten blir detaljerat först strax söder om Trelleborg. Men med aktuell väderprognos

kändes det inte som något större riskmoment. Vi passerar färjlinjen Rödby-Puttgarden, där har man

åkt vid många bilresor till kontinenten. Vinden är ostlig och vi kryssar fram förbi Lolland för att runda

Falster. Vindkraftparken utanför Gedser är enorm. Det skymmer snabbt och vi försöker spara tid

genom att gå över Gedser rev, innanför fyren, vi har sett ett större tonnage gå nära land. Men det

grundar snabbt upp och när vi bara har tre meter under kölen slår vi oss ut igen. Nu saknar vi

verkligen ett detaljerat sjökort. Djupet stiger dock snart igen och vi andas ut. Vi rundar fyren vid

midnatt, kanske har vi förlorat två timmar, mer är det inte. Nu kan vi sträcka och lägger kursen rakt,

förbi Möns Klint och rakt på Trelleborg.

Det är fantastiskt mycket fartyg ute den här natten. Det är som ett pärlband av färjor,

kryssningsfartyg, lastfartyg och tankers i trafikleden. Engelska kanalen känns ödslig jämfört med det

här. Det är kyligt och fuktigt på natten och Janne och jag turas om att styra och att blunda lite i

sittbrunn. På förmiddagen har sönerna vaknat och vi gör oss redo att angöra Trelleborg.

Vi går in i stora hamnen men förstår snabbt att detta inte är någon gästhamn. Färjor skall ut och in

och det finns inga andra båtar. Via 118 118 får jag kontakt med hamnkaptenen i Gästhamnen som

ligger några sjömil österut. Men på väg dit börjar vi undra om hamnens djup och ringer upp igen. Två

meter kan de garantera. De kan absolut inte ta emot oss med 2,40. Så tillbaka till stora hamnen igen.

Den här gången hittar vi en hygglig plats bakom lotsbåten (eller var det en räddningskryssare?). Det

är för tungt och varmt att gå till stan så efter 15 minuters travande ringer vi en droska. En vänlig

chaufför tar oss upp till mer centrala delar där vi äter en stadig lunch på ett av stadens många ställen.

Efter lunchen tar Janne och jag farväl av grabbarna och sätter oss på en buss till Malmö som precis

håller på att slå igen dörrarna. Vid Centralstation bokar vi varsin biljett till Stockholm på ett X2000

som skall gå om bara en timme. Första klass, det är vi värda. För första gången i mitt liv duschar jag

också på en tågstation. För fyrtio kronor får man ett bås och en handduk. Det är härligt trots att

väggfästet är trasigt och så måste hålla duschen i handen hela tiden.

Tåget avgår och vi somnar ovaggade. Efter ungefär två timmar väcks jag av att det strömmar in folk

som tar resterande lediga stolar i besittning och när dessa är tagna sätter sig resten på golvet.

Apelsinfolket har intagit vagnen. Det visar sig att luftkonditioneringen i en vagn har kollapsat i

värmen och det är säkert 50 grader varmt där. Vi märker det när vi går till bistron och får lite till livs.

Vid åttatiden på söndagskvällen anländer vi Stockholms Central och blir hämtade med bil.

På måndagskvällen får jag ett telefonsamtal från Fredrik. De har bunkrat ordentligt och kommit iväg

vid middagstid från Trelleborg. Nu är de i Kalmarsund och jag kan knappt tro mina öron. Men mycket

vind och rätt riktning har gjort att de kört 150 NM på ett dygn. Upp till Stockholm är det ytterligare

180 NM något de tänker försöka klämma under nästa dygn. Och mycket riktigt. Sent tisdag kväll

anländer de till Sandhamn efter dryga 1000 sjömil.

På onsdag morgon tar jag och min dotter Josefin, Cinderella från Vaxholm till Sandhamn. Andreas fru

Kicki och tvååriga dotter Alma har tagit samma båt. Kicki har väntat länge nu och vill träffa Andreas

och se båten. Till Sandhamn har också Janne tagit sig med sin Omega 42. Vi åker alla ut och tittar på

starten för Gotland Runt. Sen åker vi in och käkar en härlig middag på Värdshuset. Och sen blir det

motorgång till Blueprints hemmahamn i Vaxholm. Det är en fantastisk kväll och högtrycket är kvar.

Stockholm den 27 juli 2010

Per-Olof Hamrin