Embed Size (px)
DESCRIPTION
Utvalda artiklar från nummer 7 av tidskriften Signum.
Citation preview
Slottsgränd 6SE-753 09 UPPSALA
sverigeporto betalt
port payé
november
2011katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle
Det förklädda föraktet
Inkulturerad dekapitation
Avskedsbrev inför avrättningen
Einar Askestad
Simone Weil och rätten att slå rot
Kjell Blückert
Anna-Stina Åbergs sakrala konsthantverk
Gunilla Maria Olsson
Diagnosticerande på gott och ont
Alf Härdelin
Gammal tro med ny musik
Katrin Åmell
Rundvandring i förgården
Jan-Olof Hellsten
Vem ska ta hand om skolan?
Elias D. Mallon
Arabiska vårblommor inför frosten?
7/2011w
ww
.signum.se
Nyheter från Artos och Norma
Artos & Norma | Kyrkstadsvägen 6 | 931 33 Skellefteå | Tel 0910–77 91 02 | Fax 0910–77 91 55 [email protected] eller www.artos.se
per beskow Helgonen– hjältar, martyrer, heliga dårar och andraI Helgonen – hjältar, martyrer, heliga dårar och andra möter vi för första gången på svenska en utförlig beskrivning av helgonen som, så långt som möjligt, ger en realistisk bild av deras olika personligheter och skiftande öden där det mer anekdotiska och legendartade har tonats ner. Helgonens betydelse i det europeiska folkmedvetandet och i den västerländska konsten går inte att överskatta. Därför vänder sig den här boken till alla som vill få kunskap om vår historia. Miljoner och åter miljoner vallfärdar än idag till helgonens gravplatser runt om i världen. I alla tider har de varit kyrkans hjältar och förebilder.
Inb 400 s, rikt illustrerad i färg, 367:-, erbjudande 293:-
syster sofie o.p. Till man och kvinna skapade Han demEn introduktion till Kroppens teologiPåven Johannes Paulus II är mest känd för vad han betytt för kyrkan internationellt och för världspolitiken. Däremot är Kroppens teologi, hans banbrytande verk om den mänskliga sexualiteten så gott som helt okänt, trots att det kallats för »en sorts tidsinställd teologisk bomb« som kan innebära en vändpunkt, inte bara för katolsk teologi utan också för modern idéhistoria. Det handlar om en djupgående utläggning om kroppen och sexualiteten. Från att ha betraktats som ett naturens verk vars syfte enbart var fortplantning förkunnades sexualiteten nu ingå i Guds plan för människans återlösning. Denna bok är den första introduktionen på svenska till Kroppens teologi.
Hft 331 s, 280:-, erbjudande 224:-
joseph ratzinger
jesus frånnasaret
del iiFrån intåget i jerusalem
till uppståndelsen
benedikt xvi
E
jonas jonson Gustaf AulénBiskop och motståndsman
Gustaf Aulén (1879–1977) var en av Sveriges mest inflytelserika teologer, översatt till många språk. Som professor i Lund, biskop i Strängnäs och preses i Musikaliska
Akademien hade han en given plats i svenskt kulturliv. När totalitära regimer ho-tade, blev han en av de främsta försvararna av rättsstaten och mänskliga rättigheter.
Under andra världskriget var han Norges röst i Sverige. Han fortsatte att skriva ända till sin död. Hans enastående analys av Dag Hammarskjölds Vägmärken kom
ut när han redan fyllt 90 och hans memoarer fick titeln Från mina 96 år. Denna rika och omfattande biografi följer Aulén genom hela hans långa liv.
Inb 438 s, 367:-, erbjudande 293:-
joseph ratzinger/benedikt xviJesus från Nasaret
Del II. Från intåget i Jerusalem till uppståndelsenI den andra delen av Joseph Ratzingers/Benedikt XVI:s bok om Jesus får vi följa
honom från intåget i Jerusalem fram till uppståndelsen. På samma sätt som i första delen vill påven belysa Jesu gestalt och budskap och inte försöka skriva Jesu livshis-
toria. Hur skall då Jesu förkunnelse förstås och vilken betydelse har den för oss? Det är tydligt att påven är väl inläst på den moderna bibelforskningen, men den måste
uppfattas som en del av teologin i vidare mening. Endast så kan den få sin fulla betydelse för oss och inte förlora sig i detaljundersökningar. Den här boken kan läsas
med behållning av alla som är intresserade av Nya testamentet och kristen tro.
Inb 253 s, 302:-, erbjudande 239:-
Redaktion
Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding
Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg,
Astrid Söderbergh Widding.
Redaktionskommitté
Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg,
Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten,
Sten Hidal, Anna Maria Hodacs,
Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,
Stig Olsson, Anders Piltz, Katrin Åmell.
Fasta medarbetare
Kerstin Hedberg Nyqvist, Charlotta Levay,
Minna Salminen Karlsson, Georg Stenborg,
Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.
Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin.
Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.
Adress
Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala
Telefon, redaktion 018-580 07 15
Telefon, expedition 018-580 07 10
Fax 018-580 07 20
E-post: [email protected]
Hemsida: www.signum.se
Prenumeration 2011
Helår (8 nummer)
inom Sverige 340:– studerande 215:–
övriga Norden 380:– övriga Europa 410:–
utom Europa 460:–
Lösnummer 45:–
Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046
Ljudtidning 340:– v.g. kontakta:
Iris InterMedia AB,
122 80 Enskede, tel 08-39 90 00
Tidskriften Signum startades 1975 som
uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad
1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,
grundad 1963.
Signum utges sedan 2001 av
Newmaninstitutet, ett katolskt institut
för teologi, filosofi och kultur med säte i
Uppsala, upprättat av jesuiterna i Sverige och
medarbetarna kring tidskriften Signum.
Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se
Tryckt hos Litografia alfaprint
issn 0347-0423
katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle
© SignumSlottsgränd 6, 753 09 Uppsalaissn 0347-0423
Innehåll Signum nr 7/2011 årgång 37
Nästa nummer av signum utkommer
den 16 december 2011
Ledare
1 per beskowDet förklädda föraktet– Religionsförakt och kulturförakt är två sidor av samma mynt.
Aktuellt
3 ulf jonssonVärldsreligionerna och ateister möttes i Assisi– Det tredje Assisi-mötet hade en litet annorlunda karaktär än tidigare.
4 fredrik heidingMindlessness–Varför undviker mindfullness-rörelsen kristendomens bidrag?
Litteratur
6 einar askestadSimone Weil och rätten att slå rot– Om det svåra i att göra en lättläst författare rättvisa.
Konsthantverk
13 kjell blückertSilversmed och praktisk teolog – Anna-Stina Åbergs sakrala konsthantverk– Om ett konstnärskap som är något mer än ett självuttryck.
Neuropsykiatri
17 gunilla maria olssonDiagnosticerande på gott och ont – neuropsykiatri som ett tecken i tiden– Vad gör en diagnos med en människa?
Kyrkomusik
23 alf härdelinGammal tro med ny musik – reflektioner i en kyrkomusikalisk kristid– Varför är den kyrkomusikaliska smaken ofta så tillbakablickande?
Litteratur
30 katrin åmellRundvandring i förgården– Olle Sahlströms Gå hem innehåller många utmaningar för kyrkan, både negativ och konstruktiv kritik.
Kyrkan i världen
33 silvano m. tomasiDiplomati och hälsa ur Vatikanens perspektiv– Ett tal av Vatikanens ständige observatör i FN.
Filosofi
38 per beskowDygd som ord och begrepp– Om ett svåranvänt ord på svenska.
Skola
41 jan-olof hellstenVem ska ta hand om skolan?– En strukturanalys av debatten om skolans huvudmannaskap.
Analyser och rapporter
48 elias d. mallonArabiska vårblommor inför frosten?– Den arabiska våren riskerar frostangrepp.
Opera
52 birgit ahlberg-hyseInkulturerad dekapitation– Kungliga Operan: Karmelitsystrarna.
Bokrevy
54 anna maria hodacsDen muromgärdade staden– Madeleine Hessérus: Staden utan kvinnor.
55 kjell blückertDiabetes mon amour– Aleksander Motturi: Diabetikern.
57 klaus misgeldAvskedsbrev inför avrättningen– Helmuth James och Freya von Moltke: Abschiedsbriefe Gefängnis Tegel: September 1944 – Januar 1945.
60 daniel henningssonSenecas liv och verk i svensk språkdräkt– Bo Lindberg: Seneca. Människosläktets lärare.
62 informationer
64 medverkande i detta nummer
Signum 7/2011 1
Religionsföraktet – ofta maskerat som religionskritik – har fått en stark ut-bredning i Sverige under det senaste
årtiondet. Det inte bara dominerar medier-na utan har också påverkat olika myndighe-ters ställningstaganden. Om detta är väl de flesta medvetna.
Bakom denna utveckling ligger en världs-åskådning som tydligast drivs av ateister-na/humanisterna. Den utgår från föreställ-ningen att naturvetenskapen och framför allt biologin har gett oss en så komplett bild av vår värld och av oss själva att alla andra förklaringssätt framstår som föråldrade. Inte minst har den neurologiska forskning-en bidragit till en syn på människan där hon mer eller mindre identifieras med sin hjär-na. (Om detta, se antologin Neurocultures: Glimpses into an Expanding Universe, som Christer Nordlund belyste i artikeln ”Neu-rovetenskap som frälsare och hjärnspöke”, Svenska Dagbladet 10 juli 2011.)
Det har utbildats en hel neurokultur, där alla mänskliga fenomen reduceras till hjärn-funktioner. Ofta fattas den kritiska insikten att även en sådan scientistisk uppfattning i sig själv är en världsåskådning som inklu-derar premisser av utomvetenskaplig karak-tär.
För drygt Femtio år sedan introducerade C. P. Snow begreppet ”de två kulturerna”, det vill säga den naturvetenskapliga och den humanistiska. Han påpekade, med all rätt,
att forskare inom humaniora ofta saknade elementära kunskaper i naturvetenskapli-ga frågor. Men i dag ser vi ofta prov på raka motsatsen. Det finns i Sverige en utbredd fö-reställning om att det räcker med naturve-tenskapliga och tekniska kunskaper, och att studier i humaniora är ett onödigt påhäng. Vi såg det härförleden i Svenskt Näringslivs visserligen hårt kritiserade förslag att dra ner på studiemedel för humanistiska stu-dier, eftersom de inte anses lönsamma för arbetssökande. Eller, som andra i debatten uttryckte det, de är bara tidsspillan.
Studier i religion och humaniora hamnar här i samma båt: de passar inte in dagens sci-entistiska kultur som bara räknar med sina egna slags förklaringsgrunder. Båda hand-lar de om samma frågor: vad en människa är och vad hon bör vara, och de innehåller vär-deringar som till stor del är desamma.
i Sverige hör denna scientistiska reduce-ring av världsbilden samman med en ut-bredd oförståelse för äldre tiders kultur och därmed också för religionen, som ju alltid har sina rötter i äldre tid. Här finns ett up-penbart sammanhang med vårt lands snab-ba omställning under 1900-talet från det gamla ”Fattigsverige” med djupa samhälls-klyftor och social misär till vår tids tekniskt utvecklade välfärdsstat. Det förgångna blir då gärna något som man helst vill skjuta åt sidan. Till det som drabbas av glömskan hör inte minst våra egna litterära klassiker,
Det förklädda föraktet– Religionsförakt och kulturförakt är två sidor av samma mynt.
Ledare
2 Signum 7/2011
som efter hand alltmer uppfattas som oläs-bara. Samma utveckling drabbar också reli-gionen. Den gamla lutherska enhetskyrkan uppväcker ingen nostalgi, och det religiösa språket framstår som förlegat i sms-andets tid. Men ser man saken inte enbart i ett snävt nationellt perspektiv utan i ett bredare eu-ropeiskt eller globalt perspektiv är mänsk-lighetens kulturella och religiösa arv något oändligt mycket större och viktigare än så, något som ofrånkomligt påverkar männi-skors engagemang, attityder och frågeställ-ningar också i vår tid.
Människan har nämligen ett drag som skiljer henne från alla andra biologiska var-elser, hon har en kulturhistoria som börjar redan på stenåldern. Den darwinistiska ut-vecklingstanken har inte så mycket att säga när vi når detta stadium. Människor har för-mågan att kommunicera och konstruera, att bygga upp kulturer som inte kan förklaras enbart biologiskt. Men för att förstå detta behöver man ett historiskt perspektiv. His-torielösheten går hand i hand med biologis-men och scientismen, något som lätt kan iakttas i medierna.
Människans historia rymmer allt det hon har kunnat skapa, och ibland har misslyc-kats med, på alla livets områden: samhälls-byggande och politik, vetenskap och tek-nik, filosofi och matematik, litteratur och diktning, konst och arkitektur, musik och dans, men också religion och etik. De sist-nämnda går inte att skilja ut från de övriga bara på grund av vissa aktuella fördomar, ty de är nära sammanvuxna med andra kul-turyttringar. Alla dessa aspekter hör på ett visst sätt samman, och allt har en kontinui-tet. Det så kallade kulturarvet är inte bara något som finns i dammiga gömslen utan är något som också vi själva producerar i våra bästa stunder, därför att sannolikt är vi inte historiens sista generation. Nog hop-pas många på att också vi kan skapa något som kommer att ha värde i framtiden.
KunSKapen om mänSKlighetenS kulturella vidd och mångfald bereder vägen för tole-
rans, det vill säga respekt för andras åsik-ter. Den utesluter på inget vis personliga ställningstaganden, som kan vara myc ket övertänkta och definitiva. Det är till exem-pel helt naturligt för en troende katolik i dag att respektera människor från andra religi-ösa traditioner och engagera sig i deras pro-blem. De religionsfientliga strömningarna i dagens Sverige uttrycker däremot ofta en konformism och ett majoritetstänkande som är raka motsatsen till en humanistisk håll-ning: ”Vi svenskar har gemensamma värde-ringar, och de som tycker något annat kan vi bara till nöds acceptera.” Det myc kna ta-let om samlevnad mellan olika kulturer har med förlov sagt inte några djupa rötter i det allmänna medvetandet.
Det hela har i grunden att göra med synen på människan och hennes mentala värld. För biologismen är människor inte person-ligheter utan bara individer. Det är en syn som härrör från vissa 1700-talstänkares be-skrivning av människan som en maskin, en åskådning som i sin extrema form lever kvar hos dem som tror att vi kan åstadkomma en digitaliserad robot med samma värdighet som en människa.
men tar vi människor på allvar, sådana de är, står det klart att de verkligen är något unikt som inte kan ersättas av något annat. Människor har förmågan att reflektera över både sig själva och sin omvärld, handla uti-från värderingar, fatta beslut och ta ansvar, känna empati och vara kreativa både som individ och tillsammans med andra. Män-niskor ställs inför livets grundfrågor på ett sätt som inga andra varelser, även om man inte får några svar som alla kan enas om. De kan också utvecklas och mogna när de får nya erfarenheter av livet. Mötet med andra människor, i nutiden eller i historien, ger oss ständiga möjligheter till insikter som kan bli avgörande för det egna livet. Där har humaniora och religionerna en gemensam och dyrbar kunskap att förvalta. Glömmer vi bort den aspekten av tillvaron blir vi inte mera utan mindre människor.
per beSKow
Ledare
Signum 7/2011 3
Aktuellt
Torsdagen den 27 oktober ägde det tredje världsfredsmötet rum i den he-lige Franciskus födelsestad, Assisi.
Årets möte hade temat ”Sanningens och fre-dens pilgrimer” och var en uppföljning av det möte med företrädare för världens olika religioner som påven Johannes Paulus II in-bjöd till i Assisi för 25 år sedan, den 27 ok-tober 1986.
Denna gång fanns runt 300 representan-ter för 12 olika världsreligioner på plats i den vackra umbriska staden med sina medeltida anor. Till skillnad mot Assisimötena år 1986 och 2002 var också företrädare för icke-tro-ende grupper inbjudna till årets möte, som i den officiella inbjudan beskrevs som ”en dag av reflektion, dialog och bön för fred och rättvisa i världen”.
Man kan här iaktta en accentförskjutning jämfört med den förre påvens ursprungliga idé med dessa möten. Medan Johannes Pau-lus II med Assisimötena primärt ville främ-ja dialogen mellan världens olika religiösa grupper, vill Benedictus XVI även innesluta agnostiker och ateister i samtalet om freds- och rättvisefrågor. Den nuvarande påven är mer intresserad av en aktiv dialog med ag-nostiker och ateister än hans företrädare var, något som bland annat visar sig i Vati-kanens satsning på den dialogprocess med icke-troende som går under namnet ”hed-ningarnas förgård” och som leds av kardi-nal Gianfranco Ravasi (se Signum 6/2011, s. 8–10).
På torsdagsmorgonen åkte Benedictus XVI i ett specialtåg de 20 milen från Rom till Assisi. Med på tåget fanns också en rad andra prominenta ledare, däribland Roms överrabbin Riccardo Di Segni, den orto-doxa kyrkan primas, patriark Bartholomai-os I från Konstantinopel, liksom även Kyr-kornas världsråds generalsekreterare, Olav Fykse Tveit.
väl på platS i Assisi inledde man med ett upptaktsmöte i basilikan Santa Maria de-gli An geli, där påven i ett tal brännmärkte alla former av våld och förtryck i religio-nens namn. ”Det är en skam för oss att ock-så kristendomen har använts för att motive-ra våld”, förklarade han, men tillfogade se-dan också att även ateismen har använts av totalitära stater för att motivera terror och förtryck. Den anglikanske kyrkoledaren är-kebiskop Rowan Williams betonade beho-vet av att betrakta alla människor som med-människor, inte som främlingar, medan den ateistiska litteraturvetaren och filosofen Ju-lia Kristeva i sitt tal framhöll att religionen både kan och bör bidra till en ny humanism och en mänskligare värld.
Under mötesdagen varvades stunder av tystnad för individuell bön och reflektion med samlingar för samtal och manifestatio-ner. Till lunch fick alla, inklusive hedersgäs-terna, en enkel vegetarisk måltid bestående av ris, grönsaker och frukt. På eftermidda-gen vandrade man sedan i en gemensam
Världsreligionerna och ateister möttes i Assisi
4 Signum 7/2011
procession till den helige Franciskus basili-ka, där man höll en fredsmanifestation.
dagen eFter mötet i Assisi bjöd påven in de officiella företrädare som deltagit i As-sisimötet till en mottagning i Vatikanen. I sitt tal på fredagen sade påven att mötet i Assisi ”visar oss att det är möjligt för män-niskor från olika traditioner att mötas och leva fredligt tillsammans”. Det är en viktig uppgift att främja en sådan fredens hållning mellan människor, både troende och icke-troende, fortsatte påven sitt tal, och han be-skrev den senare gruppen som ”människor av god vilja som inte tillhör någon religiös tradition, men som känner sig förpliktade att söka sanningen”.
Förutom av närvaron av representanter för de icke-troende präglades årets Assisi-möte dessutom av den nuvarande påvens väl kända skepsis gentemot sammankoms-ter som kan väcka intrycket av religiös syn-kretism. Och just närvaron av de icke-troen-de representanterna kom här påven till be-händig hjälp. Att främja goda, fredliga re-lationer mellan olika religioner är givetvis
en angelägen uppgift, menar Benedictus XVI. Men firanden som liknar interreligiösa gudstjänster, där element hämtade ur olika religioners gudstjänster fogas samman till ett gemensamt liturgiskt firande, finner han däremot teologiskt problematiska. Följaktli-gen var vid årets möte alla gemensamma re-ligiösa inslag strukna ur programmet. Den som ville be fick göra det privat och indivi-duellt. En idé som påven och ateisterna för-modligen var rörande överens om, låt vara av olika skäl.
i SKrivande Stund är det alltför tidigt att ge någon sammanfattande bedömning av mö-tet eller att ge någon samlad bild av reaktio-nerna på det. Nämnas kan dock att överrab-binen i New York, Arthur Schreier, beskrivit mötet som ”en viktig signal som visar på det gemensamma som världen av i dag behö-ver”, och att den katolska Sant’Egidio-rörel-sens generalsekreterare Cesare Zucconi sagt att Assisi III vann mycket genom närvaron av representanter för de icke-troende, som en utmaning för de troende till ett sökande efter en fördjupad trosidentitet.
ulF jonSSon
Mindlessness– Varför undviker mindfullness-rörelsen kristendomens bidrag?
Mindfulness har fått stort genomslag i Sverige. Litteraturen fyller hyll-metrar i boklådornas kropp och
själ-avdelning, och denna nyandlighet torg-förs i ständigt återkommande artikelserier i dagstidningarna. Exempelvis marknadsför-de Dagens Nyheter en av rörelsens föresprå-kare, Åsa Nilsonne, i helbild på första si-dan onsdagen den 26 oktober. Mindfulness har tveklöst flera förtjänster och har hjälpt många till ökad medvetenhet, större frihet och ett rikare liv. Den kan också råda bot på hatkänslor vilket var ämnet i intervjun i
DN. De bakomliggande antagandena och re-ferensramarna underkastas dock sällan en kritisk granskning. Den populära medita-tionsformen handlar om uppmärksam när-varo och sunt umgänge med känslor och tankar. Paradoxalt nog framträder dock ett tanklöst (mindless) livsåskådningsbygge, när man synar det i sömmarna. I samman-hanget är det viktigt att peka på den ringa kunskap som mindfulnessrörelsen tycks ha om de livsfilosofier och religioner den tangerar, nämligen buddhism, judendom, kristendom och islam. Tre aspekter av den
Aktuellt
Signum 7/2011 5
världsbild och människosyn som denna ny-andlighet förmedlar kan ifrågasättas.
För det FörSta kan ingen andlighet fun gera utan ett meningssammanhang, en referens-ram, hur mycket pragmatiska instruktio-ner om den tekniska metoden än betonas, eftersom den kontext man arrangerar kring metoden förmedlar denna mening. Ramver-ket i mindfulness bygger på en kombina-tion av neuropsykiatrisk vetenskap, huma-nism samt österländsk filosofi (alternativt zenbuddhism). Blandningen kan för all del ses som en intressant och fruktbar syntes. Men en okritisk tillit till vetenskapen skiner ändå igenom, neuropsykiatrin ”har bevi-sat”. Dessutom undrar vän av ordning hur buddhismen, som betraktar den mänskliga personens ”jag” som en illusion, kan sam-sas med humanismen, som i alla fall i dess ateistiska version ser människan som all-tings mått och som universums centrum. I buddhismen förorsakar människan sin egen återfödelse, reinkarnation, så länge hon låter sig styras av sina begär och håller fast vid sitt ”jag”. Reinkarnationen är såle-des ingen belöning utan en konsekvens av människans oförmåga att utsläcka begäret. Västerländsk humanism däremot förkun-nar oftast att begär helst ska tillfredsställas omgående, och ett liv efter döden är antin-gen helt tomt eller avfärdas som sagor, fan-tasier och fromma förhoppningar. Den livs-filosofi som zenbuddhismen utgör beskrivs förvisso sällan speciellt utförligt i litteratu-ren. Man nöjer sig med att på sin höjd i en bi-sats hänvisa till den som något slags diffus bakgrund. Nilsonnes bok Mindfulness i hjärnan (2009) har en nästan 30 sidor lång litte-raturförteckning, men inte ett enda verk om buddhismen ingår. I Mindfulness – Ögonblickets under (Lind & Co 2010) av buddhist-munken Thich Nhat Hanh får vi inte heller veta något om grundvalarna för buddhis-men. Vi har här att göra med en amerika-niserad version av zenbuddhismen, vilket Ola Schenström, författare till Mindfulness i vardagen (Forum 2007), öppet redovisar. Re-
dan den form av religion (eller livsfilosofi, om nu zenbuddhismen inte betraktas som en religion) som man lutar sig mot – zen-buddhismen – är omvandlad, filtrerad, el-ler förvrängd om man så vill. Referensra-marna är dessutom problematiska eftersom de monoteistiska religionerna presenteras okunnigt och bildar ett slags negativ skug-ga. I Åsa Nilsonnes bok Vem är det som bestämmer i ditt liv? (Natur och Kultur 2004) heter det: ”Zenbuddhism är inte en religion i samma bemärkelse som kristendom eller islam, utan snarare en filosofi med tonvikt på andlig utveckling. Denna uppnås främst genom meditation” (s. 18). Ett sådant påstå-ende kan tolkas på olika sätt. Det kan exem-pelvis ge intrycket att kristendom och islam är ointresserade av andlig utveckling, filo-sofi och meditation, vilket knappast är hela sanningen.
För det andra, ingår det i metoden att inte döma, och i den enskildes andliga övningar är det frigörande att avstå från bedömning-ar. Som rörelse betraktad är det emellertid precis just det som mindfulness gör. I början av Nilsonnes bok Vem är det som bestämmer i ditt liv? får vi läsa: ”När jag var fjorton år förflyttades min far, som var diplomat, till Bangkok. Under de följande tre somrarna kom jag därför i kontakt med buddhismen som religion och livsstil. Det var omöjligt att inte bli intresserad av ett förhållningssätt som grundade sig på tolerans och respekt – det skilde sig så väsentligt från det jag upp-levt tidigare i kristna och muslimska sam-hällen” (s. 9). Dras här en generaliseran-de slutsats, att alla kristna och muslimska samhällen är intoleranta och respektlösa? De upplevs uppenbarligen så, men är den bilden verkligen rättvis? Nilsonne lyckas också förmedla en snäv gudsbild som var-ken gör Gud eller de troende rättvisa. ”I mot-sats till judendomen, kristendomen och is-lam finns inte någon föreställning om en allsmäktig gud som ger vare sig budord el-ler förbud” (s. 18). Men de tre monoteistiska religionernas Gud ägnar sig på sin arbetstid
Aktuellt
6 Signum 7/2011
Litteratur
Svårigheten med att närma sig den fransk-judiska tänkaren Simone Weil ligger inte i att hon skulle vara svår att
förstå, som den förre ärkebiskopen K G Ham-mar nyligen menade i en artikel, inte heller
att hon liksom Kierkegaard, Nietzsche och Kafka skulle tillhöra en grupp skriftställa-re som vi gärna läser men som i grunden är ”ohälsosamma”, som Susan Sontag menade i en essä på 60-talet. Det svåra ligger i att
Simone Weil och rätten att slå rotav einar aSKeStad
inte endast åt att skriva förordningar och att revidera strafflagstiftningen. ”Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom ho-nom”, heter det i Johannesevangeliet (Joh 3:17). ”Döm inte, så skall ni inte bli dömda” (Luk 6:37), är ett annat exempel.
För det tredje reduceras människan, i den mån hon är en person, i mindfulness, till hjärnans funktioner (se Mindfulness i hjärnan, Natur och Kultur 2009). Man kan därför undra hur exempelvis senildementa får en plats i en så hjärncentrerad människosyn. Anna Kåver markerar emellertid att mind-fulness visst har en helhetssyn på männi-skan: ”Människan är en del av ett ofattbart stort sammanhang, av universum, och delar också en gemenskap med folk på jorden, i sitt hemland, med sin familj och andra i sin omedelbara omgivning” (Allians: Den terapeutiska relationen i KBT, Natur och Kul-tur 2011, s. 22). Kan en dialog mellan olik-tänkande uppstå i den världen? Det är i så fall legitimt att fråga sig hur en icke religiös världsbild, som konstrueras i och är beroen-de av hjärnan, skulle kunna föra en dialog
med den överväldigande majoriteten av jor-dens sju miljarder människor som är troen-de och räknar med en gud som inte bara är resultatet av ångestladdade projektioner.
De första stegen på vägen mot en sådan dialog kan vara att återupptäcka kristendo-mens rika skatt av spiritualitet. Den span-ske karmeliten Johannes av Korset (1542–1591) ägnade sig exempelvis åt vad som kan kallas ”kristen djupmeditation”. I boken Bestigningen av berget Karmel beskriver han kontemplation, i vilken ”Själen är lycklig över att befinna sig ensam med kärleksfull uppmärksamhet mot Gud, utan att tänka på någonting bestämt, i inre frid, i stillhet och vila” (bok II, kap. 13, nr 4). Den nu pågå-ende föreställningen Karmelitsystrarna på Operan i Stockholm är en utmärkt introduk-tion till denna katolska spiritualitet. Medita-tionsformerna i olika livsåskådningar ligger närmare varandra än vad gemene man tror, medan människosyn och referensramar verkar vara oförenliga. I alla fall just nu. Om mindfulnessrörelsen hade mer kunskap om de monoteistiska religionerna, skulle den inte behöva ta avstånd från dem.
FredriK heiding
Aktuellt
Signum 7/2011 17
Neuropsykiatri
I massmedierna talas det om ökad psy-kisk ohälsa i befolkningen. Och det har säkert inte undgått någon, att vi på se-
nare år allt oftare ser olika psykiatriska dia-gnoser som förklaring på människors livs-problem. Utvecklingen kan förstås på olika sätt. Antingen som ett ökat intresse för det mänskliga psyket, ny kunskap om arvsan-lag och gener, liksom även för hur vår hjär-na fungerar. Men man kan också ana att det finns politiska och ekonomiska incitament, som driver fram en förändrad tolkning av orsakssambanden bakom enskilda indivi-ders anpassningsproblem. Några decennier tillbaka så hade vi mer fokus på sociala frå-gor och levnadsvillkor som tolkningsram för hur vi mår och klarar oss. I dag kan vi i stället förklara en individs svårigheter med hänvisning till en psykiatrisk diagnos. Och det brukar i regel vara en neuropsykiatrisk diagnos som åberopas, vilket anger att det handlar om hjärnans sätt att fungera. Ett biomedicinskt synsätt har blivit det domi-nerande, trots att det också finns kritik mot denna psykiatrisering och medikalisering av människors psykologiska och sociala livsproblem.
Jag ska här belysa den här utvecklingen. Framför allt vill jag lyfta fram den angeläg-na frågan om vad som händer med vår män-niskosyn, när vi får en ökad benägenhet att tala om människors livsproblem i termer av psykologiska defekter med neurobiologisk grund. Människan är förvisso en både bio-
logisk och social varelse, som bör förstås ut-ifrån båda dessa perspektiv. Men varför är det så svårt att förena dessa och finna ett ba-lanserat, flerdimensionellt synsätt?
Att klara samhällsförändringar Det som skett under de senaste decennierna kan beskrivas som snabba samhällsföränd-ringar präglade av IT-revolutionen, datori-seringen och det därmed framväxande nät-verkssamhället. Under början av 1990-ta-let inträffade en ekonomisk kris som ledde till åtstramningar och nedskärningar, inte minst inom offentlig sektor. Mjuka värden nedprioriterades och många människor lämnades åt sig själva att klara sig bäst de kunde. I ett sådant samhällsklimat händer också något med människosynen. Det hand-lar om att göra rätt för sig, att ta sig fram i en hårdnande konkurrens, att vara självförsör-jande och framför allt, att inte höra till den tärande sektorn. Individualism och egoism främjas framför oegennytta och socialt an-svar.
För drygt hundra år sedan, kring sekel-skiftet 1900 beskrevs en liknande process. Då var det industrialiseringen och inflytt-ningen till städerna som på ett genomgri-pande sätt förändrade människors livsvill-kor. I det skedet myntades begreppet neu-rasteni, en diagnos som ansågs ligga bakom den oöverstigliga trötthet och uppgivenhet som många – speciellt kvinnor – upplevde. Så här i efterhand kan man naturligtvis tän-
Diagnosticerande på gott och ont– neuropsykiatri som ett tecken i tidenav gunilla maria olSSon
18 Signum 7/2011
ka sig att en stor förändring av levnadsför-hållandena knappast kan gå obemärkt för-bi. Att flytta, bryta upp från det välkända, förlora sitt gamla umgänge och möta nya arbetsuppgifter kräver naturligtvis en an-passning som kan vara förenad med både sorg, saknad och oro. Är det verkligen så, att de personer som fick diagnosen neuras-teni var speciellt svaga? Kan man inte lika gärna tänka sig att deras reaktion var högst begriplig?
Ser vi till vår tids uttryck, att ”gå in i väg-gen” eller vara ”utbränd”, så kan man nog misstänka att det rör sig om ungefär samma fenomen. I sjukvårdssammanhang brukar problembilden benämnas utmattningsde-pression. Många av oss räcker inte till inför övermäktiga krav och det enda som hjälper är att få dra sig tillbaka och vila, sakta bygga upp sina krafter, återfå sin livslust och sitt engagemang. För den som har personligt stöd och goda förutsättningar kan det lyc-kas, andra fastnar i långvariga och återkom-mande depressioner eller ångesttillstånd. Problemen kan bli kroniska.
Den ökande användningen av olika psy-kiatriska diagnoser, som vi ser i dag, kan spåras tillbaka till 1990-talets början och förklaringarna är flera. Under de föregåen-de decennierna skedde en nedmontering av de stora institutionerna, där personer med utvecklingsstörning och/eller psykiatriska problem hade tagits om hand. Normalise-ring var ett honnörsord och det fanns en stor tilltro till före detta patienters möjlighet att leva ett vanligt liv ute i samhället. Nu när vi ser den här utvecklingen i backspegeln, kan vi se att optimismen ibland var alltför stor. Många människor for illa i samband med utflyttningen i samhället, då stödinsatser-na inte alltid var tillräckliga. Institutioner-nas slutna värld ersattes av en betydligt mer otrygg verklighet. Det gäller såväl för psy-kiatrins patienter som för dem som tidigare hänfördes till Omsorgerna, det vill säga per-soner med utvecklingsstörning.
I den här omorganisationen behövdes ny kunskap. Hur ska dessa människors pro-
blem förstås? De som yrkesmässigt möter dessa människor behöver ett språk för att beskriva och förklara vilka behov som finns och hur hjälpen ska utformas. Jag arbetar själv som psykolog inom Habiliteringen, dit personer med funktionsnedsättningar kan vända sig för råd och stöd. Men målgruppen är inte så tydligt avgränsad som man skulle kunna tro.
Svårigheter omdefinieras, och vi bör-jar prata om funktionshinder som ett sam-lingsnamn på en lång rad bekymmer av oli-ka art och grad. Och nu på senare tid har till och med ordet funktionshinder blivit ifråga-satt och i stället rekommenderas att man sä-ger ”personer med funktionsnedsättning”. Skillnaden består däri att man kan ha ned-satt funktion i något avseende, men ett hin-der blir det först i mötet med en hindrande omgivning. Detta synsätt förordas av WHO och börjar alltmer genomsyra vårt språk-bruk.
Psykiatrisk vård under det gångna sekletMedan den medicinska sjukvården utveck-lats enormt under det gångna seklet och bli-vit alltmer tekniskt avancerad, kan man nog anse att den psykiatriska vården inte riktigt hållit jämna steg. Ofta har man strävat efter att efterlikna den medicinska vården i sitt arbetssätt, ibland med framgång men ib-land med mindre lyckat resultat. På 1930-ta-let prövade man till exempel en neurokirur-gisk metod för att lindra ångest, så kallad lobotomi. Den gick ut på att skära av nerv-förbindelserna till och från pannloberna. Upphovsmannen belönades med Nobelpri-set i medicin. Men efter hand insåg man att metoden hade svåra biverkningar och gav upphov till oåterkallelig personlighetsför-ändring. Metoden är naturligtvis inte läng-re i bruk. Däremot används fortfarande el-chocker som behandling vid depressioner, trots att man inte kunnat klarlägga meka-nismerna. Och fortsatta försök att använda avancerad neurokirurgi pågår, till exempel att operera in elektroder för att stimulera
Neuropsykiatri
Signum 7/2011 19
vissa centra i hjärnan och därmed förändra patientens symtombild.
Parallellt med den mer fysiologiskt inrik-tade psykiatrin växte också andra metoder fram, i synnerhet under 1970- och 1980-ta-len. Olika former av samtalsterapi, enskilt eller i grupp, blev viktiga tillskott. Öppen-vård, miljöterapi och behandlingshem er-satte de gamla institutionerna. Gruppbostä-der med en mer pedagogisk inriktning finns insprängda i vanliga bostadsområden i de flesta samhällen.
Inom psykologin pågick under lång tid en segsliten strid mellan olika falanger, dels mellan företrädare för psykoanalys och psykodynamiskt inriktade terapier å ena si-dan, dels den framväxande kognitiva bete-endeterapin å andra sidan. Den sistnämnda har efter hand förgrenats i många olika rikt-ningar och på senare tid har motsättning-arna inte varit lika högljudda. Man kan nog säga att psykoanalysen som teori och för-klaringsmodell är överspelad, även om vis-sa begrepp fortfarande lever kvar och kan ha en viss relevans. Kognitiva beteendetera-pier (KBT), som har mer empiriskt stöd, har breddats och öppnats för livets komplexitet. Det senaste tillskottet med övningar i mind-fulness vittnar om influenser från öster-ländsk människosyn.
En tendens sedan mitten av 1900-talet är att man lägger allt större vikt vid diagno-ser och att läkemedelsbehandling har blivit alltmer vanligt förekommande. Tillgången på psykofarmaka har otvivelaktigt innebu-rit en revolution inom psykiatrin, men det kan aldrig bli den enda metoden för att kom-ma till rätta med psykiatrisk problematik. Komplexa problem fordrar bredd och varia-tion i utbudet av insatser.
Diagnostikens framväxt DSM (Diagnostical and Statistical Manual for Mental Disorders) utarbetades i USA och kom ut första gången 1952. Den innehöll då 106 diagnoser. Nästa version kom 1968 och då hade antalet diagnoser ökat till 182. Där-efter kom den tredje versionen DSM III, som
inte bara hade utökats ytterligare (265 diag-noser) utan också ändrat struktur. Då från-gick man de tidigare psykoanalytiskt in-fluerade förklaringarna till psykiska stör-ningar. Man bestämde att orsakerna inte behövde tas upp, utan diagnoserna är helt och hållet beskrivande. Man ställer diagno-sen på grundval av olika distinkta kriterier, en uppräkning av symtom eller beteenden, där det klart anges i vilken omfattning des-sa ska vara uppfyllda för att diagnosen ska vara korrekt. Detta var naturligtvis en radi-kal förändring som bröt med tidigare mer el-ler mindre explicita psykoanalytiska förkla-ringsmodeller. Nu var det fritt fram att fun-dera och forska med andra utgångspunkter och här öppnades dörren till senare årtion-dens fokusering på neuropsykiatri, gener och hjärna.
För övrigt var det ju denna forskning som låg i tiden, så man kan snarast säga att dessa processer gick hand i hand. När DSM III re-viderades år 1987 så växte antalet diagnoser till 292 och den senaste versionen DSM IV, som kom 1994, innehåller hela 365 diagno-ser. Trenden är således uppenbar och man kan spekulera i vad det betyder. Kritikerna har framfört att läkemedelsindustrin lig-ger bakom, då man vill identifiera olika till-stånd som kan behandlas farmakologiskt; att det således finns ekonomiska motiv. Ök-ningen av antalet diagnoser speglar inte all-tid någon strikt vetenskaplig rapportering utan är överenskommelser om hur man ska benämna och beskriva olika bekymmer som man möter i den kliniska verkligheten. Det betyder också att vissa diagnoser är kultur-specifika och tidsbundna. Ibland finns ock-så moraliserande övertoner.
Ett tydligt exempel är homosexualitet, som betraktades som en sjukdom fram till 1979. I dag anses detta vara helt felaktigt. En konstitutionell egenskap som är mindre vanlig kan ändå rymmas inom normaliteten. Att något är mindre vanligt betyder inte att det ska diagnosticeras som ett psykiatriskt tillstånd. Men den katolska kyrkan har inte anammat detta synsätt i sina officiella doku-
Neuropsykiatri
38 Signum 7/2011
Filosofi
Ordet ”dygd” appellerar knappast till nutidens svenskar. Visserligen har det på senare tid åter börjat använ-
das flitigt i vissa fackfilosofiska samman-hang, där man numera talar om dygdetik och dygdepistemologi. Men i vardagssprå-ket är ordet dygd praktiskt taget utdött. Det kan tyckas märkligt, eftersom det rör sig om ett ord som betecknar positiva mänsk-liga egenskaper. Varför ordet är så föga bru-kat i dag har emellertid sin historia. Under 1700-talet användes det flitigt för att ut-trycka de ideal som var rådande just under den tiden: idoghet, sparsamhet och – när det gällde kvinnor – kyskhet, som rätt och slätt kunde kallas ”dygd”. Sedan hände vad som inte är så ovanligt i språkutveckling-en. När värderingar och livsmönster skifta-de kom själva sammelbegreppet ”dygd” att framstå som förlegat, och kom framför allt att få ironisk användning: ett ”dygdemöns-ter” är inte något ideal för vår tid. Bättre är att vara ”odygdig” – en som vågar sätta sig över givna regler och hitta på egna finurliga lösningar på sina problem.
Svårigheten att hantera ett så belastat ord som ”dygd” – och kanske än mer dess mot-sats ”last” – kommer tydligt fram i boken Dygder och laster, en antologi av inte mindre än nitton författare. Jag vill här inte gå in på de enskilda artiklarna men i stället fokusera
bokens själva grundkoncept som det fram-ställs i bokens inledning (av Catharina Sten-qvist och Maria Lindstedt Cronberg). Jag me-nar nämligen att både bokens titel och dess inledning visar att den är grundad på en fel-syn som någon av de nitton författarna gott kunde ha påpekat. Den gör nämligen ingen klar boskillnad mellan ”dygd” som ord och ”dygd” som begrepp, och detta sätter sin prägel på hela bokens uppläggning. Ett be-lysande exempel på detta finner vi på sidan 13: ”I 1700-talets samhälle var dygderna po-pulära.” Vad författaren vill säga med detta absurda påstående är naturligtvis att ordet ”dygd” (på olika språk) blev mer frekvent under 1700-talet, och att det fylldes med ett innehåll som just då hörde till tidsandan.
det SvenSKa ordet dygd hör etymologiskt samman med duga och duktig (jfr tyskans Tugend). Det brukades av teologer och fi-losofer som översättning av latinets virtus (som vi har i engelskans virtue); ordet kom-mer av latinets vir, ”man” och har från bör-jan framför allt betecknat manliga dygder. Virtus å sin sida fungerade under medelti-den som översättning av grekiskans areté; Dessa tre ord har en gemensam grundbe-tydelse: ett positivt och önskvärt förhåll-ningssätt och beteende. Vad det är som är önskvärt är däremot en annan sak och skif-
Dygd som ord och begreppav per beSKow
Att dygden består i att avstå från det lustfyllda har kommit att i hög grad prägla föreställningen vad som är dygdigt, inte minst i Sverige. Ordet har då också fått en klang av passivitet: att vara dygdig är att avstå från det dåliga, inte så mycket att göra det goda.
Signum 7/2011 39
tar i olika kulturer och i olika tider. Så till exempel hade ordet areté olika betydelse-omfång hos Homeros och Platon. Iliaden utspelas i ett samhälle där krigiska dygder stod i centrum, och där tapperheten i strid intog främsta platsen. Platon rör sig i en be-tydligt lugnare och mer reflekterande mil-jö, och därför får ordet areté en annan inne-börd hos honom. Här ser vi också spåren av en ofta omtalad övergång från skamkultur till skuldkultur som återspeglas i den anti-ka tragedins utveckling: från yttre ära och heder till en inre moralisk uppgörelse (som vi ser hos Antigone i Sofokles tragedi med samma namn). Det är så som ordet och be-greppet måste behandlas.
I den tidiga kristendomen övertogs or-det areté som uttryck för ett positivt förhåll-ningssätt i allmänhet. Vi finner det redan hos Paulus i Filipperbrevet (4:8): ”Det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd (areté) och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta.” Han rör sig här helt på den filosofis-ka allmänningen, och det finns väl knap-past någon som skulle vilja hävda motsat-sen till vad han säger. I Paulusbreven finns andra uppräkningar av dygder med i princip samma innehåll men också som mer specifi-cerade uttryck för de kristna idealen; det ut-märkande är att kärleken får en så stor plats (som i 1 Kor 13), något som naturligtvis kom-mer från Jesu förkunnelse.
Det kristna dygdebegreppet fick sedan nya accenter genom ett närmare möte med den grekiska filosofin, men framför allt ge-nom den monastiska rörelsen. En konkreti-sering av bestämda ”dygder” och ”laster” går tillbaka på denna litteratur. Låt oss utgå från Evagrios Pontikos (d. 399). Han var en tid diakon i Konstantinopel och hade gre-kisk bildning, och efter en personlig kris hamnade han hos munkarna i den egyptis-ka öknen och stannade hos dem för resten av livet. Där systematiserade han deras åskåd-ning filosofiskt utifrån Origenes åskådning, som i sin tur var starkt beroende av sin tids medelplatonism.
I början av 300-talet, samtidigt som man i det romerska riket började övergå till kris-tendomen i stor skala, fanns det hos många en önskan att närma sig Gud på ett mer ra-dikalt sätt än vad de flesta kristna tillämpa-de. De övergav det bullrande livet i städerna och flydde ut i öknen för att få möta Gud i ensamheten utan alla störande inslag. Det gällde då att göra sig av med allt onödigt som var hinder på vägen: bekvämlighet, all lyx i mat, dryck och kläder, sex och um-gänge med vänner. Detta krav på att avstå från allt jordiskt gott drevs av somliga till yt-terlighet. De såg visserligen inte det världs-liga livet som något syndigt i sig, som en pie-tist skulle göra, men de ansåg att det goda är det bästas fiende, och att de själva mås-te lämna allt sådant bakom sig för att kun-na uppnå sitt andliga mål. Men naturligtvis slog detta ofta fel. I öknens ensamhet bör-jade många längta tillbaka till sitt förra liv: till en god måltid, en bekväm säng och kan-ske en flicka i sängen. Dessa ”tankar” (logismoí) var mycket besvärande för eremiterna, och de uppsökte gärna någon vis abba för att få råd om hur de skulle övervinna fres-telserna och tanken på att ge upp sitt liv. Vi finner många exempel på detta i Ökenfädernas tänkespråk. Det är sådant som Evagrios systematiserar.
det meSt Kända exemplet är det som oe-gentligt brukar kallas ”de sju dödssynder-na”, men i katolsk moralteologi kallas ”hu-vudsynder” (peccata capitalia). De är fak-tiskt inte några riktiga synder. Synder är orätta handlingar, men här rör det sig inte om handlingar utan om ”laster” som alltså är motsatsen till dygder. De är mänskliga dispositioner som ger upphov till otillbörli-ga begär och handlingar, och som hindrar munken i hans strävan att närma sig Gud.
Evagrios räknar upp åtta sådana ”onda tankar”: frosseri, otuktighet, girighet, ned-stämdhet, vrede, missmod eller leda, få-fänga tankar och högmod, som alla leder munken på villovägar, och de blev snart allmängods i klostren. Gregorius den store,
Filosofi
40 Signum 7/2011
som var både munk och påve på 500-talet, tog över Evagrios uppräkning och transpo-nerade den så att den inte bara gällde aske-ter utan alla kristna. Så småningom reduce-rades de onda tankarna till sju (de fåfänga tankarna föll bort, nedstämdheten byttes mot avund och ledan mot lättja), de fick en allmän spridning i västerlandet och kalla-des nu missvisande för ”synder”.
Poängen är här att tanken på önskvärda och icke önskvärda förhållningssätt genom detta fick ett asketiskt inslag i västerlan-det. Att avstå från det jordiskt goda blev en dygd, att hänge sig åt det blev en last. Det-ta är nu inte någon speciellt kristen tanke. Vi finner den också i antiken, hos kyniker-na, hos stoikerna och till och med hos den så hedonistiske Epikuros: den vise filosofen inser att det finns högre värden än att vräka i sig av livets goda. Men tanken har också kunnat förgrovas. Att dygden består i att av-stå från det lustfyllda har kommit att i hög grad prägla föreställningen vad som är dyg-digt, inte minst i Sverige. Ordet har då också fått en klang av passivitet: att vara dygdig är att avstå från det dåliga, inte så mycket att göra det goda. Den som är ett dygdemönster är ingen aktiv och fritt handlande person-lighet utan är snarare mjäkig och oföretag-sam. En svensk författare (osagt vilken) del-tog för några år sedan i en tidningsserie om dygder och kunde inte komma på någon an-nan dygd än sparsamhet! Det visar hur för-snävat dygdebegreppet (och användningen av ordet) har blivit hos oss och hur det därför
är nästan oanvändbart. Att dygden i första hand betyder positiva och önskvärda egen-skaper har därmed alldeles förbleknat.
det poSitiva dygdebegreppet, med vissa as-ketiska inslag, har överlevt tidens gång men ofta i andra sammanhang än de religiösa. Vi har det – helt rationellt motiverat – i dagens krav på att vårda sin hälsa: det gäller att av-stå från kalorier, rökning och droger; sunt friluftsliv och gymnastisk träning är bättre än att hänga på nattklubbar; det är en plikt att hålla sig i form så att man kan fullgöra sina uppgifter på arbetet och i hemmet. Att vi inte kallar ett sådant sunt liv för ”dygdigt ”beror bara på att ordet inte används i det sammanhanget; det var sedan länge på väg ut ur vardagsspråket när de nya hälsoidea-len blev aktuella. Men de hör faktiskt hem-ma i precis samma grundkategori av önsk-värda beteenden, och de kan till och med ses som en modern form av askes.
Att tala om dygderna som ”ett förmodernt perspektiv” menar jag därför är alldeles fel-aktigt. Vad det handlar om är att ordet dygd har kommit ur bruk eftersom det numera ger oss besynnerliga associationer till äldre ti-ders värderingar. Det är synd, ty ordet fyll-de en viktig funktion och vi har inte någon användbar synonym. Det brukas alltjämt i det kyrkliga och teologiska språket och blir därför naturligtvis missuppfattat. Det vore bra om det kunde få en klarare innebörd el-ler fick en användbar ersättare, men kan vi hoppas på det?
Catharina Stenqvist & Marie Lindstedt Cronberg (red.): Dygder och laster: Förmoderna perspektiv på tillvaron. Nordic Academic Press, Lund 2010.
Filosofi
52 Signum 7/2011
da. Mer nutida personer – exempelvis Mah-moud Muhammad Taha (avrättad för hädel-se av den sudanesiska regeringen i januari 1985), hans student Abhullahi Ahmed An-Na’im, den iranske shiitiske lärde Abdol-karim Soroush och andra – utgör en del av den växande listan över muslimska lärda som sysslar med de nutida utmaningar som nutida muslimer ställs inför när de försöker att utveckla demokratiska institutioner och statsskick. Dessa lärdas arbete visar tydligt att islam inte i sig är oförenlig med modern demokrati.
Resan mot demokrati kommer inte att bli vare sig enkel eller kortvarig. Den arabiska vårens framväxande demokratier behöver all hjälp och allt stöd de kan få. De som vill hjälpa till måste dock inse att demokrati inte betyder ”precis som vi”. Varje försök att hjäl-pa till som saknar känslighet för den histo-riska, kulturella och religiösa situationen i respektive land är inte till någon som helst nytta och riskerar att kväva den arabiska vå-ren i dess linda.
överSättning: per lindqviSt
Opera
År 1641 grundades ett kvinnligt karmelit-kloster i Compiègne, sju mil nordost om Pa-ris. 150 år senare hade franska revolutionen börjat sätta sina ohyggliga spår i landet. Strax efter stormningen av Bastiljen hade nationalförsamlingen fattat beslutet att alla kloster skulle upplösas och varje form av or-densliv förbjudas.
För Compiègnes del omsattes beslutet i handling hösten 1792. Systrarna fördrevs men fortsatte, i hemlighet, i Paris att mötas och fira mässor med präster som riskerade livet för att de framhärdade i sitt ämbete.
Det gick ett par år innan systrarnas för-bjudna gemenskap avslöjades. När de arres-terades och sattes i fängelse hade de lovat sin priorinna att gå i döden för sin tro. Efter en
rättegång med förutbestämd utgång fördes de till avrättning. En efter en gick de upp på schavotten, sjungande Mariahymnen Salve Regina. Sången blev svagare vartefter hals-huggningen pågick. Den ohyggliga händel-sen skulle omsider komma att bli ett lockan-de tema för konstnäriga tolkningar.
Nunnornas öde blev känt 1931 genom Ger-trud von Le Fort (1876–1971), tyskfödd kato-lik, historiker och religionsforskare, som skrev långnovellen Die Letzte am Schafott med utgångspunkt från berättelser av den enda Compiègnenunnan som inte avrätta-des, Marie de l’Incarnation. I centrum står dennas medsyster Blanche de la Force som hade lämnat sin aristokratiska familj och anslutit sig till klostergemenskapen. Uti-
Inkulturerad dekapitationKungliga Operan: Karmelitsystrarna. Musik: Francis Poulenc. Text: Georges Bernanos.
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften America den 10 oktober 2011.
Analyser och rapporter
Signum 7/2011 53
från romanen skrev den franske författaren Georges Bernanos (1888–1948) strax före sin död dialoger som i sin tur låg till grund för manus till film- och teaterproduktioner. När sedan Francis Poulenc började arbeta med ett operalibretto var textmaterialet fortfa-rande Bernanos dialoger men i betydligt nedbantat skick. Operan Karmelitsystrarna hade premiär på La Scala i Milano 1957. Ett halvår senare sattes den upp i Paris. Den hade svensk premiär i Stockholm 1981 och gick på Malmö operascen 2010. Och säsong-en 2011–12 är det dags igen på Stockholms-operan.
den aKtuella uppSättningen låter själva dramat utspela sig inom franska revolutio-nens tids- och stilram men stannar inte vid ett historiskt skeende. Den religiösa överty-gelsen och det in i döden starka systerskapet översätts till vår tids sammanhållning kring en kultur som kan upplevas som främman-de och skrämmande. Detta blir tydligt i slut-scenen där pöbeln inte tillhör Frankrikes sena 1700-tal utan den svenska vardagen på 2000-talet. Bland skriande männi skor i neutrala trenchcoats ser man ett tyst, stilla-stående par i sockendräkt, förvillande likt SD-ledaren Jimmie Åkesson och hans fäst-mö. Det är en politiskt lättfunnen tablå som samlar poäng, särskilt som den får en ko-misk knorr när en kvinna dänger sin hand-väska på paret.
Innan vi har kommit så långt har vi upp-levt en föreställning där dramaturgi, regi, scenografi och ljussättning arbetar efter en stiliserad och schematisk idé. Systrar-nas absoluta gemenskap markeras genom den samlade gestiken. Bönestundernas yvi-ga, synkrona rörelser visar en märklig lik-het med yoga- eller qigong-övningar men är onekligen effektfulla. När hoten utifrån kommer närmare och rädslan blir större il-lustrerar de allt häftigare rörelserna en bön med ökad intensitet.
Klosterlivets sysslor sammanfattas med antydningar och händelseförloppen är i bland så snabba att det kan vara svårt att
förstå hur tiden går och hur systrarna ut-vecklar en gemenskap.
Klostret är en rund, naken, starkt belyst träskiva som i bönescenerna förses med en kupol och en halvcirkelformad vägg där ett tabernakel dyker upp i ett hål. Övriga delar av huset ligger i en antydd undervåning som nås via en trappa i golvet, vilket ger en för-nimmelse av att de dödshotade systrarna befinner sig i ”salen på övre våningen” där Jesus firade sin sista måltid.
Under systrarnas vita, identiskt lika dräk-ter framträder några individuella karaktä-rer. Tydligast tecknas Blanche de la Force, som tar sig namnet Blanche av Kristi döds-ångest när hon går i kloster. Skör och ängslig symboliserar hon den skräck för förföljelse som hennes klass och hennes medkristna lever i under franska revolutionen men ock-så den rädsla som senare tiders männi skor upplever inför politisk och konfessionell förföljelse. Samtidigt som Blanche är expo-nenten för systrarnas känslor och tankar i den alltmer skrämmande händelseutveck-lingen visar hon en personlig ångest i den radikalt kristna gemenskapen. Tron vack-lar, gudstilliten falnar, tvivlen ansätter hen-ne. Hon återvänder till sitt gamla hem, som revolutionärerna har intagit sedan de dödat fadern, men söker slutligen upp sina med-systrar för att dela deras öde. Elin Rombo ger Blanche en oförglömlig gestaltning. På ett lysande hängivet sätt, och med en skim-rande sopran, uttrycker hon den unga kvin-nans tvivel och förtvivlan.
Marianne Eklöf spelar den gamla prio-rinnan som på sin dödsbädd yppar samma svaghet i tron som Blanche. Hennes drama-tiska utspel är stor scenkonst. Den nya prio-rinnan har den kraftfulla auktoritet som får systrarna att fatta sitt beslut om martyrdö-den. Lena Nordin tolkar henne magnifikt i både kropp och röst.
Trots enstaka utmejslade roller är dock kollektivet både handlingens centrum och det bärande elementet i uppsättningen, in i det sista. I avrättningsscenen, som skild-ras så iskallt stiliserat att den gör mer ont
Opera
54 Signum 7/2011
än om en giljotin hade funnits där, riske-rar systragemenskapens utdragna död att bli outhärdlig. Men de ljuvliga rösterna i den allt svagare kören vänder katastrofen till en sublim upplevelse. Så finns det ock-så, genomgående, en betryggande förank-ring i Poulencs musik. Den är inkännande
i varje moment, plastisk i skiftande scener, dramatiskt drivande men samtidigt lyriskt känslofull. Dirigenten Marc Soustrot leder Kungliga hovkapellet i engagerade och ge-nomtänkta tolkningar. Med sin skönhet blir verket lika oförglömligt som karmelitsyst-rarnas öde.
birgit ahlberg-hySe
Bokrevy
En dystopi är ett litterärt varningsrop i sam-tiden, en berättelse om det som skulle kun-na hända om utvecklingen fortsätter i tan-gentens riktning. Madeleine Hessérus ro-man Staden utan kvinnor är ett sådant var-ningsrop: de psykologiska och etiska kon-sekvenserna av segregering och extrem in-dividualism. Budskapet är förpackat som en spänningsroman i Stockholmsmiljö och som sådan har romanen en alldeles egen drivkraft. Ett kusligt, diffust hot hänger över protagonisten, Jakob Hall, när han anländer från skärgården och stiger iland i centrala Stockholm för ett topphemligt uppdrag, som endast gradvis avslöjas under den 400 sidor långa stundom Kafkakusliga berättelsen.
Stockholm är en delad stad. Den norra sta-den är staden utan kvinnor. I Den södra sta-den bor endast kvinnor och små barn. Den är omgärdad av en lång mur med så myck-et elektronisk utrustning och stridsmedel att det är helt omöjligt för varje obehörig att ta sig levande innanför ringmuren. I denna totalt segregerade stad får barnen ofta kla-
ra sig på egen hand för föräldrarna har fullt upp med att få sina egna liv att fungera på vardera sida om muren.
I Den södra staden alstras barn in vitro. De medicinetiska frågor som sammanhang-et väcker är legio med starka associationer till dagens debatt.
Vissa barn blir aldrig vuxna och somliga lever underjordiskt i det system av tunnlar för infrastruktur som el- och vattenförsörj-ning och annat som storstaden kräver. De kallas sorkarna. Författaren är en mästare på att beskriva stadsmiljön både över och under jorden. Lite då och då faller berättel-sen ner i en tankegrop, i en miniessä om ar-kitekturen, om ljuden eller ljuset eller rentav hur minnet fungerar.
Läsaren får följa Elliot, David och Kurt, tre vilsna ungdomar under deras planlö-sa strövtåg genom Den norra stadens gator och gallerior. Allt är till salu. Konsumism och hedonism står i full blom. Importerade prostituerade och gästarbetare sköter varje-handa service. Den sociala förändringspro-
Den muromgärdade stadenMadeleine Hessérus: Staden utan kvinnor. Bokförlaget Natur & Kultur 2011.
Opera
62 Signum 7/2011
ka. Seneca själva avskydde exempelvis be-grepp som lidande och medlidande, vilka är ytterst centrala inom kristendomen.
Ypperligt är det appendix som återfinns på sidan 175 ff., vilket innehåller en förteck-ning över alla Senecas verk samt vilka text-utgåvor och översättningar som bör använ-das. Sedan följer även en lång lista över de mest kända Seneca-citaten, många av dem tror jag att de som studerat latin i skolan känner igen.
det jag SaKnar är dock i vissa fall noter i den löpande texten. Visserligen har förfat-taren valt att dela upp sin litteraturförteck-ning efter varje kapitel men ändock skulle några noter varit önskvärda. Författaren har även använt sig av ett flertal klassiska författare, exempelvis skriver han på sidan 14 om Dion Kassios, men någon hänvisning till var i sina verk denne författare skrivit om
Seneca återfinns ej. Kutym bland klassiska historiker är att i början av sin käll- och lit-teraturlista ägna en separat del enbart åt de klassiska författare vars verk har använts. För de läsare som vill fördjupa sig i ämnet hade detta varit önskvärt.
Summa summarum skall dock sägas att författaren har gjort vetenskapen och den bildade svenska läsekretsen en stor tjänst genom att på svenska författa en biografi över Seneca. Precis som författaren skriver och som jag redan nämnt inledningsvis så har ingen biografi över Seneca utkommit i Sverige sedan 1880 då Carl Axel Brolén gav ut sin De philosophia Senecae. Bo Lindbergs verk är både läsvärt, intresseväckande och allmänbildande och kan med god behåll-ning läsas såväl av den intresserade allmän-heten som av forskare inom filosofi, klassisk historia och idé- och lärdomshistoria.
daniel henningSSon
Informationer
Nicaeas Hagia Sofia åter moskéBasilikan Hagia Sofia i Ni-caea, där det sjunde ekume-niska konciliet ägde rum år 787, har av turkiska myndig-heter förklarats som moské. Som turkisk press meddelat hördes på onsdagseftermid-dagen den 2 november de för-sta böneutropen från muezzi-nen i minareten sedan den turkiska republiken utropa-des 1923.
Minareten byggdes under den osmanska tiden till på kyrkan i nuvarande turkis-
ka staden Iznik. Den restau-rerades under förra året. Från och med fredagsbönen, som inleder offerfesten som varar till söndag morgon, kommer den tidigare kyrkan att vara öppen för islamiska guds-tjänster.
Beslutet från den själv-ständiga stiftelsemyndighe-ten utlöste en häftig debatt. Sålunda hänvisade konst-historikern Selcuk Mülayim från Marmara-universitet till byggnadens stora betydelse inom kristendomens histo-ria. Han varnade för att ste-
get kommer att orsaka pro-tester i hela världen.
Handelskammaren i Iznik kritiserade beslutet som full-ständigt obegripligt. Den lil-la staden vid Marmara-sjön lever på turism.
Det är också omstritt om det tillkommer stiftelsemyn-digheten att förklara det hit-tillsvarande museet för mos-ké. Myndigheten har också förklarat att byggnaderna fel-aktigt påståtts vara museum.
Framför byggnaden, som restaurerades förra året, stod hur som helst under många
Bokrevy
Signum 7/2011 63
år en skylt med texten ”mu-seum”. En väktare tog emot inträdesavgiften.
Hagia Sofia i Nicaea var år 787 skådeplatsen för det sjunde ekumeniska koncili-et, som åter tillät vördandet av bilder. Under de föregå-ende decennierna hade bild-stormare (ikonoklaster) för-stört 10 000-tals ikoner i det östromerska riket.
Nicaea var också plat-sen för det första ekumenis-ka konciliet år 325 som sam-mankallades av kejsar Kon-stantin. De omkring 300 bis-koparna från alla delar av den kristna världen formule-rade då den än i dag gällan-de trosbekännelsen som lä-ses vid söndagens högmäs-sa i alla kristna kyrkor. Detta koncilium ägde rum i kejsa-rens sommarpalats, vars rui-ner i dag ligger under vatten i den närbelägna Iznik-sjön.
Hagia Sofia gjordes om till moské i samband med osma-nernas erövring av staden 1331. Efter en brand restaure-rades basilikan av arkitekten Mimar.
Iznik hade till 1922 en stor kristen minoritet. En av öst-kyrkans vackraste kyrko-byggnader, koismesis tes panagias, förstördes av Ke-malisterna efter de grekiska truppernas flykt 1922. Även Hagia Sofia föll offer för sol-daterna. Ruinerna har restau-rerats sedan 2007. De lockade framför allt turister.
KathpreSS 2011-11-04
Påvens 2:a AfrikaresaDen 18 –20 november genom-
för påven Benedictus XVI en pastoralresa i den västaf-rikanska staten Benin. Un-der denna resa kommer på-ven att offentliggöra slutdo-kumentet från Afrikasyno-den 2009. Dessutom kommer han att högtidlighålla att det är 150 år sedan den katolska missionen började i landet.
Resan följer på en inbju-dan från president Yayi Boni och hans regering liksom från Benins biskopskonfe-rens. Afrikasynoden ägde rum den 4 till 25 oktober 2009 under temat ”Kyrkan i Afrika i tjänst för försoning, rättvi-sa och fred”. Slutdokumentet ska ligga till grund för kyr-kans pastorala arbete under de kommande åren.
Sin första Afrikaresa gjor-de påven i mars 2009 till Ka-merun och Angola. Benedic-tus XVI:s resmål tidigare i år har varit Kroatien (i juni), Spanien (i augusti) och Tysk-land (i september).
Afrikabesökets höjdpunkt kommer enligt hemsidan för det officiella påvebesöket (www.papeaubenin.org) att vara det högtidliga under-tecknandet av Afrikasyno-dens slutdokument Exhortatio apostolica postsynodalis på lördagen den 19 november i katedralen i Ouidah och en stor avslutningsmässa med afrikanska biskopar på Kris-tus Konungens söndag på stadion i Cotonou.
Missionen i Benin sträck-er sig visserligen tillbaka till 1600-talet, när portugi-serna drev en handelsplats för elfenben och slavar, men
uppbyggnaden av en kyrk-lig struktur skedde först efter det att ordensgemenskapen Société des Missions Africai-nes (SMA) kommit till platsen år 1861. I dag är 23 procent av de nio miljoner invånarna katoliker. Den katolska kyr-kan i landet är indelat i två ärkestift och åtta stift.
Kathpress kommer fortlö-pande att publicera artiklar på www.kathpress.at/papstinbenin.
KathpreSS 2011-11-04
Irland stänger ambassad i VatikanenAtt Irland planerar att stänga sin ambassad vid Heliga sto-len får kraftig kritik i Irland. Oppositionspartiet Fianna Fails utrikespolitiske tales-person, Sean O’Fearghail, kritiserar enligt irländska medieuppgifter beslutet som inte tillräckligt genomtänkt. Visserligen sparar man peng-ar genom att stänga ambas-saden, men man får ändå be-tala indirekt för det, eftersom Vatikanen är ett ”mycket vik-tigt diplomatiskt centrum i Europa”, enligt O’Fearghail.
Den irländske utrikesmi-nistern, Eamon Gilmore, för-svarar beslutet som ett nöd-vändigt beslut utan anti-kyrklig bakgrund. ”Jag skul-le ha föredragit att vi även i fortsättning kunde ha haft två ambassadörer i Italien; i Rom och i Vatikanen”, säger O’Fearghail. Men med hän-syn till den ekonomiska situ-ationen är dock detta ”ett av dessa beklagliga beslut som vi var tvungna att fatta”.
Informationer
Medverkande i detta nummer
birgit ahlberg-hyseJournalist och kulturkritiker, Västerås.
einar askestad Författare, bl.a. till boken Frånfällen 2010, Stockholm.
per beskowDocent i religionshistoria, Visby.
kjell blückertDocent i kyrkovetenskap och vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.
fredrik heidingJesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.
jan-olof hellstenFil. dr i pedagogik vid Uppsala universitet.
daniel henningssonFil. stud. vid Uppsala universitet.
anna maria hodacsFil. mag. i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.
alf härdelinProfessor och docent i praktisk teologi med kyrkorätt, vid Uppsala universitet.
ulf jonssonJesuitpater, docent i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.
elias d. mallonMedlem av Franciscan Friars of the Atonement. Han arbetar med utbild-nings- och interreligiösa frågor vid Catholic Near East WelfareAssociation in New York.
klaus misgeldProfessor; historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrö-relsens arkiv och bibliotek i Stockholm.
gunilla maria olsson Fil. dr i klinisk psykologi och verksam vid Habiliteringen för barn och vuxna, Uppsala.
silvano m. tomasiNuntie och Vatikanens ständige obser-vatör i FN och andra internationella organisationer i Genève.
katrin åmellDominikansyster, teol. dr i missions-vetenskap och direktor för Ekumenisk teologi vid Sveriges Kristna Råd.
Vatikanen själv reagerade lugnt på tillkännagivandet. Vad som räknas är de diplo-matiska relationerna mellan Heliga stolen och länderna, och dessa är i Irlands fall inte ifrågasatta, förklarade Vati-kanens talesperson Federico Lombardi.
Det irländska utrikesmi-nisteriet kungjorde på tors-dagen den 3 november att ambassaden i Vatikanen lik-som de diplomatiska repre-sentationerna i Iran och Öst-timor ska stängas. Som grund för beslutet hänvisar utrikes-ministeriet till sparkraven på Irland till följd av räddnings-paketet från EU och Interna-tionella valutafonden.
Irland kommer i framtiden
att företrädas i Vatikanen av en av sina ambassadörer i en annan huvudstad. Större de-len av ambassadörerna vid Heliga stolen, framför allt från mindre länder, bor inte i Rom utan i Wien, Paris eller London. Ackreditering av dip-lomater som samtidigt är am-bassadörer i Rom avvisar Va-tikanen av principiella skäl.
Irlands kardinal Sean Bra-dy har uttryckt kritik mot be-slutet. Han hoppas ändå på att det för båda sidor positiva samarbetet, trots det ”bekla-gansvärda steget”, ska kun-na fortsätta utifrån en ge-mensam förpliktelse till rätt-visa, fred och internationell utveckling och omsorg om det allmänna bästa.
Chefredaktören för den ka-tolska veckotidningen Irish Catholic, Garry O’Sullivan, talar om ett ”angrepp på den katolska kulturen” i landet. Den verkliga grunden för stängningen är inte kostna-derna utan den senaste oe-nigheten mellan Vatikanen och den irländska regering-en efter offentliggörandet av undersökningsrapporten om övergrepp mot barn i stiftet Cloyne. Stängningen av am-bassaden är också en missad chans: ”Vi avsäger oss där-med möjligheten att utöva tryck på Vatikanen att inleda reformer”, menar O’Sullivan.
KathpreSS 2011-11-04
Informationer
Redaktion
Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding
Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg,
Astrid Söderbergh Widding.
Redaktionskommitté
Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg,
Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten,
Sten Hidal, Anna Maria Hodacs,
Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,
Stig Olsson, Anders Piltz, Katrin Åmell.
Fasta medarbetare
Kerstin Hedberg Nyqvist, Charlotta Levay,
Minna Salminen Karlsson, Georg Stenborg,
Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.
Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin.
Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.
Adress
Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala
Telefon, redaktion 018-580 07 15
Telefon, expedition 018-580 07 10
Fax 018-580 07 20
E-post: [email protected]
Hemsida: www.signum.se
Prenumeration 2011
Helår (8 nummer)
inom Sverige 340:– studerande 215:–
övriga Norden 380:– övriga Europa 410:–
utom Europa 460:–
Lösnummer 45:–
Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046
Ljudtidning 340:– v.g. kontakta:
Iris InterMedia AB,
122 80 Enskede, tel 08-39 90 00
Tidskriften Signum startades 1975 som
uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad
1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,
grundad 1963.
Signum utges sedan 2001 av
Newmaninstitutet, ett katolskt institut
för teologi, filosofi och kultur med säte i
Uppsala, upprättat av jesuiterna i Sverige och
medarbetarna kring tidskriften Signum.
Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se
Tryckt hos Litografia alfaprint
issn 0347-0423
katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle
© SignumSlottsgränd 6, 753 09 Uppsalaissn 0347-0423
Innehåll Signum nr 7/2011 årgång 37
Nästa nummer av signum utkommer
den 16 december 2011
Ledare
1 per beskowDet förklädda föraktet– Religionsförakt och kulturförakt är två sidor av samma mynt.
Aktuellt
3 ulf jonssonVärldsreligionerna och ateister möttes i Assisi– Det tredje Assisi-mötet hade en litet annorlunda karaktär än tidigare.
4 fredrik heidingMindlessness–Varför undviker mindfullness-rörelsen kristendomens bidrag?
Litteratur
6 einar askestadSimone Weil och rätten att slå rot– Om det svåra i att göra en lättläst författare rättvisa.
Konsthantverk
13 kjell blückertSilversmed och praktisk teolog – Anna-Stina Åbergs sakrala konsthantverk– Om ett konstnärskap som är något mer än ett självuttryck.
Neuropsykiatri
17 gunilla maria olssonDiagnosticerande på gott och ont – neuropsykiatri som ett tecken i tiden– Vad gör en diagnos med en människa?
Kyrkomusik
23 alf härdelinGammal tro med ny musik – reflektioner i en kyrkomusikalisk kristid– Varför är den kyrkomusikaliska smaken ofta så tillbakablickande?
Litteratur
30 katrin åmellRundvandring i förgården– Olle Sahlströms Gå hem innehåller många utmaningar för kyrkan, både negativ och konstruktiv kritik.
Kyrkan i världen
33 silvano m. tomasiDiplomati och hälsa ur Vatikanens perspektiv– Ett tal av Vatikanens ständige observatör i FN.
Filosofi
38 per beskowDygd som ord och begrepp– Om ett svåranvänt ord på svenska.
Skola
41 jan-olof hellstenVem ska ta hand om skolan?– En strukturanalys av debatten om skolans huvudmannaskap.
Analyser och rapporter
48 elias d. mallonArabiska vårblommor inför frosten?– Den arabiska våren riskerar frostangrepp.
Opera
52 birgit ahlberg-hyseInkulturerad dekapitation– Kungliga Operan: Karmelitsystrarna.
Bokrevy
54 anna maria hodacsDen muromgärdade staden– Madeleine Hessérus: Staden utan kvinnor.
55 kjell blückertDiabetes mon amour– Aleksander Motturi: Diabetikern.
57 klaus misgeldAvskedsbrev inför avrättningen– Helmuth James och Freya von Moltke: Abschiedsbriefe Gefängnis Tegel: September 1944 – Januar 1945.
60 daniel henningssonSenecas liv och verk i svensk språkdräkt– Bo Lindberg: Seneca. Människosläktets lärare.
62 informationer
64 medverkande i detta nummer
Slottsgränd 6SE-753 09 UPPSALA
sverigeporto betalt
port payé
november
2011katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle
Det förklädda föraktet
Inkulturerad dekapitation
Avskedsbrev inför avrättningen
Einar Askestad
Simone Weil och rätten att slå rot
Kjell Blückert
Anna-Stina Åbergs sakrala konsthantverk
Gunilla Maria Olsson
Diagnosticerande på gott och ont
Alf Härdelin
Gammal tro med ny musik
Katrin Åmell
Rundvandring i förgården
Jan-Olof Hellsten
Vem ska ta hand om skolan?
Elias D. Mallon
Arabiska vårblommor inför frosten?
7/2011w
ww
.signum.se
Nyheter från Artos och Norma
Artos & Norma | Kyrkstadsvägen 6 | 931 33 Skellefteå | Tel 0910–77 91 02 | Fax 0910–77 91 55 [email protected] eller www.artos.se
per beskow Helgonen– hjältar, martyrer, heliga dårar och andraI Helgonen – hjältar, martyrer, heliga dårar och andra möter vi för första gången på svenska en utförlig beskrivning av helgonen som, så långt som möjligt, ger en realistisk bild av deras olika personligheter och skiftande öden där det mer anekdotiska och legendartade har tonats ner. Helgonens betydelse i det europeiska folkmedvetandet och i den västerländska konsten går inte att överskatta. Därför vänder sig den här boken till alla som vill få kunskap om vår historia. Miljoner och åter miljoner vallfärdar än idag till helgonens gravplatser runt om i världen. I alla tider har de varit kyrkans hjältar och förebilder.
Inb 400 s, rikt illustrerad i färg, 367:-, erbjudande 293:-
syster sofie o.p. Till man och kvinna skapade Han demEn introduktion till Kroppens teologiPåven Johannes Paulus II är mest känd för vad han betytt för kyrkan internationellt och för världspolitiken. Däremot är Kroppens teologi, hans banbrytande verk om den mänskliga sexualiteten så gott som helt okänt, trots att det kallats för »en sorts tidsinställd teologisk bomb« som kan innebära en vändpunkt, inte bara för katolsk teologi utan också för modern idéhistoria. Det handlar om en djupgående utläggning om kroppen och sexualiteten. Från att ha betraktats som ett naturens verk vars syfte enbart var fortplantning förkunnades sexualiteten nu ingå i Guds plan för människans återlösning. Denna bok är den första introduktionen på svenska till Kroppens teologi.
Hft 331 s, 280:-, erbjudande 224:-
joseph ratzinger
jesus frånnasaret
del iiFrån intåget i jerusalem
till uppståndelsen
benedikt xvi
E
jonas jonson Gustaf AulénBiskop och motståndsman
Gustaf Aulén (1879–1977) var en av Sveriges mest inflytelserika teologer, översatt till många språk. Som professor i Lund, biskop i Strängnäs och preses i Musikaliska
Akademien hade han en given plats i svenskt kulturliv. När totalitära regimer ho-tade, blev han en av de främsta försvararna av rättsstaten och mänskliga rättigheter.
Under andra världskriget var han Norges röst i Sverige. Han fortsatte att skriva ända till sin död. Hans enastående analys av Dag Hammarskjölds Vägmärken kom
ut när han redan fyllt 90 och hans memoarer fick titeln Från mina 96 år. Denna rika och omfattande biografi följer Aulén genom hela hans långa liv.
Inb 438 s, 367:-, erbjudande 293:-
joseph ratzinger/benedikt xviJesus från Nasaret
Del II. Från intåget i Jerusalem till uppståndelsenI den andra delen av Joseph Ratzingers/Benedikt XVI:s bok om Jesus får vi följa
honom från intåget i Jerusalem fram till uppståndelsen. På samma sätt som i första delen vill påven belysa Jesu gestalt och budskap och inte försöka skriva Jesu livshis-
toria. Hur skall då Jesu förkunnelse förstås och vilken betydelse har den för oss? Det är tydligt att påven är väl inläst på den moderna bibelforskningen, men den måste
uppfattas som en del av teologin i vidare mening. Endast så kan den få sin fulla betydelse för oss och inte förlora sig i detaljundersökningar. Den här boken kan läsas
med behållning av alla som är intresserade av Nya testamentet och kristen tro.
Inb 253 s, 302:-, erbjudande 239:-
