Skräcken i Haukimaa

EN HALVMIL NEDSTRÖMSTorne älv från Siikakielinen,en ganska strid fors,som i alla tider har varit känd för sitt utmärkta harr- ochlaxöringsfiske,ligger ett område som kallas Haukimaa. Detta område skiljer siginte mycket från sina omgivningar;det är en torr tall hed genombruten av åsar, som i norr avgränsasav älven och i de andraväderstrecken gradvis går över i snår skog och myrar. Genomområdet går en ganska djup dalgång, i vars botten bäckenHaukijoki rinner.I äldre tid stod området öde. En genomgång avskatter längderna visar att ingen Same någonsin har haft Haukimaasom skatteland, vilket är något förvånade, då renlav växer rikligt pååsarnas flacka sluttningar och trakten därför hade varit idealisktsom vinter beteslandför renar och mycket riktigt har de angränsande områdena sedan1500-talet brukats avsåväl fjäll- som skogssamer.

En etnolog vid Umeå universitet, somsjälv är same,har meddelat mig att renarna av okänd anledning alltid har undvikitHaukimaa under sina vandringar.Det var troligen detta, menar hon, som ledde till att Samerna i äldretid kom att betrakta platsensom osund och ohälsosam att vistas på.FÖRSTA GÅNGEN.Haukimaa omnämns i bevarade handlingar är 1703, då en HenrikLarsson Pudas från Kolariin synade området som ny bygge. Troligen hade Henrik och hanshustru Helena Hans dotter Lainiobosatt sig på platsen redan under 1600-talets sista år, men först treår inpå det nya seklet hadede alltså röjt så många slåtterängar och åkrar att de kunde ansökahoslänsstyrelsen om att göra Haukimaa till krona bygge.Synesprotokollen från 1703 visar att Henrik Pudas kunde - somtermen lyder - "föda" sex kor över vintern och att han kunde så entunna korn.Haukimaa uppfyllde alltså de krav som ställdes på ett kronobyggeoch Henrik gavs de eftertraktade nybyggarprivilegierna samt tolvårs skattefrihet.Under de följande tio åren fick Helena och Henrik,som numera kalladesHenrik Haukimaa, även kallad Harju, fem barn, varav två överlevdespädbarns åren.Bevarade handingar visar att Hemik Haukimaa eller Harju oavbrutetröjde fler ängar och bröt upp mer åkerjord.År 1713 försvann Henrik och hans familj ur mantals längderna.Ingen anteckning antyder vad som orsakade detta försvinnande -de antecknas varken som döda eller som ut flyttade.ATT EN NYBYGGARFAMILJförsvinner spårlöst ur mantals längdema är i sig inget ovanligt,men när jag i jakt på andra uppgifter för ett par år sedan gickigenomett svårläst parti 1713 års dombok för Jukkasjärvi tingslagsnubbladejag över den chockerande förklaringen till varför Haukimaa blevöde:Vid vintertinget i Jukkasjärvi 1713 trädde drängen Klemet HanssonLainio,Helena Hans dotter Lainios fjortonårige bror,inför tingsrätten och berättade att han i september1712 hade vandrat mellan Mikonheikki och Jukkasjärvi kyrkobyoch att han den 24 september hade bestämt sig för att besöka sinsyster och svåger i Haukimaa.

I vägskälet Vittangi - Jukkasjärvi - Haukimaa tog han stigen motnybyggetoch när skymningen långsamt övergick i en kall och mån lös nattsåg han Henrik Haukimaas pörte skymta mellan tallarna på enavlång kulle,en så kallad "harju", en bit inåt land från älven.Klemet Lainio berättade att han blev förvånadöver att ingen rök steg upp från pörtets tak öppning.När han kom närmare såg han sin svågers körren ligga död påmarken,omsvärmad av flugor. Renen låg bunden vid en tall och hade ingasynliga skador,men kadavret var bara skinn och ben, trots att djuret såg utatt ha dött bara några dagar tidigare - fåglarna hade inte hunnitöppna bukenoch underlivet på den, utan bara pickat ut ögonen. Klemet antogdärför att djuret hade dött av svält.Han förstod genast att något inte stod rätt till;han kastade en blick mot ladugården, men den var tyst och tom.HAN SÅG FÖRST NUatt pörtets dörr stod öppen på vid gavel. När han gick övertröskeln och stängde dörren efter sig fann han att även pörtet vartomt.Ingen eld brann i eldstaden i rummets mitt - när han kände påaskan fann han att den var kall.Sängen, som stod i ett av pörtets hörn, var o bäddad;sängkläderna och halmen låg utspridda på golvet och familjenskläder hängde på ett krokar på väggen.På bordet stod ett träfat med intorkad sur mjölk.Klemet berättade att rummet av någon oförklarlig anledning var inpyrt med den lukt mankan känna "ij skoghen om höstens, då marcken ähr tächt afrutnande iÖj"Medan Klemet stod i pörtet hörde han hur skogsfåglarna plötsligttystnade -han hörde hur kvistar bröts och hur något rörde sig borta iskogsbrynet.Han greps aven lika plötslig som oförklarlig skräck och kastade sigin i det trångautrymmet mellan sängen och gol vet.Han hörde något ute på gårdsplanen nu... något stort och tungt somgick med lufsande,fumlande steg... Stegen närmade sig pörtet och stannade justutanför dörren.

Något andades där utanför... en djurisk, vädrande andhämtning. Enokänd stank spred sig i pörtet.Ett par sekunder senare stod något utanför pörtets enda fönster ochkrafsade på det tunna skinnmembran som täckte öppningen i timret.KLEMET LÅG LÄNGST INi hörnet under sängen. Han sade att han hade bett till Gud ochMariaatt vad det än var som stod utanför pörtet inte skulle kunna se ellerfå vitring på - honom.Krafsandet gick plötsligt över i ett par välavvägda slag, som inomkort slog hål på det spända skinnet...Klemet hörde ett ljud han inte kunde beskriva och hansmedvetande blev blankt.Nämndemannen Mickel Grelsson Ullattiuppmanade honom strängt försöka minnas vad som hade hänt.men Klemet vidhöll att hans minne var fullständigt tomt. Kanske,sade han, hade han svimmat av fasa.Här bröt den gamle nämndemannen Nils Mickelsson Inga, kalladNiia,in och frågade Klemet vad för sorts djur det var som hade belägratdet lilla pörtet.Klemet svarade tyst:"Jag kan icke utan at bry tia mijn edh sägia, at thet war ett diur:"Därefter fortsatte Klemet sin berättelse:När han åter kom till sans efter sin minnesförlust var det tidigmorgon.Han låg fortfarande kvar under sängen och han låg länge kvar däroch lyssnade orörlig,men han hörde inga andra ljud än det rofyllda suset i tallarnaskronor.Det var redan middag när han med darrande ben vågade sig ut frånsitt gömställe.Han såg med en rysning att det skinn som hade täckt fönstrethängde i trasor.Han sprang från gården så fort hans ben bar honom.Hela vintern hade han sedan befunnit sig i den ostadige kyrkoherdeElingii tjänst i kyrkobyn.''Tärmedh af slöt Clemett sitt vittnesmål," avslutar tingsskrivaren.Tingsrätten sände samma dag ut ett uppbåd av betrodda män,ledda av länsmannen Per Pålsson Inga i Tingevaara, till Haukimaa,men då de återkom nästa dag vi vid middagstid kunde de barabekräftaKlemets iakttagelser och rätten kunde inte göra annat än noteraKlemet Lainios berättelse i domboken, för inget brott kunde bevisasha ägt rum, även om omständigheterna kring familjen Haukimaasförsvinnande var nog så märkliga.Tingsrätten förklarade därför attdet hela, om inte ytterligare bevis på motsatsen framkom, inte varen rätts sak.

Två år senare hade inga nya uppgifter isaken kommit till rättens kännedom och därför förklaradesHaukimaa ny bygge vara fritt att övertas för den som ville. Ingen vardock intresserad att göra detta.GRADVIS ÅTERTOG NATUREN ...det som Henrik Haukimaa hade berövat den... Pörtet, ladorna ochladugården förföll, rasade samman och förmultnade,ängarna växteigen med sly och blev till skog. Ny bygget Haukimaaförsvann ur folks medvetande, men motviljan mot platsen bestodoch rentav ökade. När etnologer på 1920- och 30-talenupptecknade sägner i trakten nämndes Haukimaa ganska ofta somen plats därman kunde vänta sig att träffa på manalaiset - spöken -men ingenkunde egentligen säga vilka som spökade eller varför.Men denmärkliga domboks notisen hade väckt mitt intresse och jagbestämde mig för att ta reda på så mycket jag kunde om platsen.Jag försökte ofta föra Haukimaa på tal när jag tillfälligtvis träffademycket gamla människor från de om givande byarna. Ingen kundedock säga någotmer än att Haukimaa en plats man helst undvek och att det alltidhade varit så.I JUNI 2002 ....var jag på en släktings begravning i Jukkasjärvi och då jag vid detlaget hade börjat åtnjuta ett visst rykte som släktforskare ochetnolog,var folk på minnesstunden efter gravsättningen angelägnaatt tala med mig om olika sägner och släktskapsförhållanden.En 84-årig man från Kurravaara - en avlägsen släkting vars namninte behöver nämnas här -hade tydligen hört talas om att jag hade visat intresse förHaukimaa,så ganska oförmodat tog han mig litet avsides just då alla var påväg hem. Han berättade följande historia för mig medan vi stod vidälv stranden och tittade över mot Poikkijärvisidan:"Det var på trettiotalet, sommaren trettiotvå tror jag, som jag ochEinari hade varit i Vittangi. Vi var på väg till Einaris föräldrar iJukkasjärvi - vi cyklade på gamla Vittangivägen och vi insåg att detbörjade bli natt. Einari tittade på sin klocka och sa att den redan varhalv ett och att vi borde slå läger för natten.Jag visste inte riktigt var vi var, men Einar sa att: 'vi är nog ganskanära Haukimaa...' Nå, Einari var inte en man som var rädd förmanalaiset, så han bara skrattade bort mina invändningar... Vi gicken bit upp i skogen - det var en ljum sommarnatt.Det måste ha varitjust efter midsommar, för solen stod rödgul just ovanförträdtopparna.

Vi gjorde upp eld i en glänta uppe på en ås, inte sålångt från sänkan där bäcken rinner och när jag gick en bit bort föratt tömma blåsan såg jag något på en sluttning på andra sidansänkan.Det såg ut som gamla husgrunder som var alldelesövervuxna. Jag vet inte vad det var för husgrunder, men man brukarju kalla såna där husgrunder som nästan har sjunkit ner i markenför stalltomter. ..Nå, jag berättade om dom där husgrunderna förEinari när jag kom tillbaka och han födde med mig och tittade pådem. Han sa att det här inte var några stalltomter, utan vanligagamla husgnmder.Han berättade att han hade hört att det en gångbodde en man här på Haukimaa, som kallades Hauki-äijä och attdet kanske var han som hade bott där för länge sedan.Vi tänkte inte mer på det, utan åt vår medhavda matsäck - det varsik och bröd - och lade oss sedan för att sova...Jag drömde ganskakonstigt den natten...Jag såg hur fyra svartnade lik, två stora och två små, långsamt stegupp ur sump marken nära Haukijoki och klappande och klibbiga avdy vandrade genom kärr röken mot oss...De stod just framför mig nu och tittade ner på mig med sina tommaögonhålor -deras läder artade hud hade märken som om vilddjur hade gnagtpådem och det droppade smutsigt kärr vatten från dem ner i ansiktetpå mig. ..Jag vaknade med ett ryck och såg - det var ju midnatts sol- att Einari också var vaken.Jag kände hur det kröp efter ryggraden på mig... Einari, han stirrademed uppspärradeögon på en punkt i skogen på andra sidan sänkan och tecknade åtmig att vara tyst.Jag viskade: 'Vad är det?'Han svarade med ångest i rösten: 'Helvete'... Herre gud... Titta!'"HÄR TYSTNADE DEN gamle mannen...Han svalde ljudligt och hans blick blev glasartad. Han fortsatte,viskande:".. .Och jag tittade... jag såg något som jag aldrig kommer attglömma...Mellan träden. .. Det var stort, vad det än var - jag såg hur trädensviktade sig när det lutade sig mot dem... Jag hade aldrig kunnaföreställa mig något så fruktansvärt...Och lukten - som om hela skogen och alla djur i den hade ruttnatner -det lunkade fram i riktning mot vårt läger - jag såg hur de fuktigastockarna i elden fortfarande pyrde och gav ifrån sig rök; det måsteha sett röken på långt håll - det vällde ner i sänkan...Herre gud, inte längre lik en människa eller någon annan av Gudsskapelser...

Jag hörde hur det klafsade i gyttjan, något gled upp där nerifrån -ledför led... Det var då vi började springa ner mot vägen helt. .. Ochhela natten cyklade vi mot Jukkasjärvi hållet utan att känna någontrötthet...Einari dog sjuttioåtta. ..Jag tror inte han berättade för någon om det här.När vi hade kommit hem frågade Juntti - hans far du vet -honom vad som hade hänt med hans packning - bland annat ensvep ask som var full av smör.Han svarade att han nog hade tappat dem på cykelfärden ochmed det lät sig gamle Juntti nöja. Men gamle Paaninen - han gjordebåtar i byn och han såg en del som är fördolt för oss andra -hanhade suttit på kökssoffan hela tiden. Han vände sig till mig ochEinarioch sade lugnt, medan han stoppade sin pipa: 'Det var skräcken,pojkar...Skräcken i Haukimaa.' Sedan sade ingen något på hela kvällen."JAG HADE LYSSNATutan att säga ett ord, helt uppslukad av berättelsen.Den gamle mannen tystnade, stod tyst en stund, log tvetydigt,nickade ett farväl och gick bort till sin son, som otåligt väntade vidbilen uppe på parkeringen vid kyrkan. Med ens var trettiotalet - inteså avlägset i tid, men i Lappland ändå en annan värld - långt borta.En fullastad turistbuss,brutal och banal, svepte in på parkeringen och förtrollningen varbruten.JAG HAR SJÄLV ALDRIGvarit i Haukimaa och jag kan inte säga något om sanningshalten iden gamle mannens berättelse.Jag träffade honom aldrig igen eftersom han dog några månaderefter begravningen. Det står dock klart för mig att han inte kan hakänt till något om Klemet Hansson Lainios upplevelser i Haukimaahösten 1712 - Hur skulle han ha kunnat det? Nästan tre sekler avglömska skiljer dem åt.Alltför mycket i de båda berättelserna klingar för likartat och förfrämmande för Torne dalens normala folklore för att likheterna skallkunna avfärdas som tillfälligheter. .. Och klangen är mycketobehaglig... Jag vill inte dra några slutsatser, men läsaren börminnas att den som frivilligt sökersig till platser där ingen människa borde vistas längre än nödvändigtfår skylla sig själv... Idag saknar många av dem som för nöjes skullvandrar runt i Torne lappmark kopplingar till dem som ännu minnsoch somfortfarande kan varna...

Jag tror med andra ord att den ökandeturismen kommeratt locka fram en och annan halvt bortglömd skugga ur vildmarkensokända djup -en och annan skugga som borde ha fått vila i frid.Med tillstånd avErik Kuoksu