Södermorsor av Lena Kallenberg

SÖDERMORSOR

leopard

Lena Kallenberg

En DagbOKSROman

100803_Sodermorsor_ORIG.indd 3 10-04-08 14.16.55

7

Söndag i maj 1979

Ljusa, overkliga nätter drömmer elefanterna på Söder. Just en sådan kväll när syrendoften från Vita bergen kan tävla

med vilken drog som helst styr barnvagnen nästan sig själv ned-för Skånegatans backe. Stadsdelen Södermalm är rödvinsberu-sat och tillfälligt förvandlad till ett högrest skepp med rödblekta ballongsegel, gungar till lågmälda rytmer av en samba från ett fönster på glänt, förtöjningarna lossar. Bort från alla måndagar.

Erik slumrar med ena handen krampaktigt knuten kring en leksaksbil och Love släntrar som vanligt en bit efter helt absor-berad av Rubiks kub. Vi är på väg hem från en picknick med dagisföräldrar och personal som dragit ut på tiden i den be-dövande vackra försommarkvällen. För några timmar har jag skjutit undan tankarna på separationen från Hasse. Hasse som träffat en ny och på mitt ultimatum valt henne och inte famil-jen. Han tog sig inte ens tid att hitta på en lögn.

I en buske vid Katarina södra skolgård flöjtar en koltrast: »All you need is love«, upprepar strofen melodiskt och svarar själv: »Love is all you need«.

Om det vore så enkelt som i en Beatleslåt, tänker jag och hugger tag i Emma när hon och Victor sliter i det nysådda grä-set. De får med sig några hopknölade maskrosor.

Ett bollkast från skolan vakar en liten skara från ungkarls-hotellen i närheten över elefantstatyerna. En halvt urdrucken flaska Rosita står på bänken intill. Cornelis knäpper på gitar-ren, med Emma i sikte improviserar han en ballad.


8

»Å, elefant i din rosa dröm … glöm din onda snabel …« Han har magrat betänkligt sen vi senast skymtade honom.Till och med Love skakar den överdrivet långa luggen ur

ögonen och verkar för ett ögonblick tagen av stundens för-trollning. Högtidligt placerar Emma ut maskrosorna framför snablarna på var och en av de fyra rosa elefanterna. Gubbarna applåderar artigt och försöker som vanligt vigga cigaretter. Vi stannar till lagom för att höra Cornelis säga att han och skulp-tören är gamla polare. Kalle Katt, en av stammisarna från Täp-panbarackerna drar historien om hur Torsten Renqvist satte upp elefantgruppen, en engagerande anekdot för det lummiga gänget som under natten när skulptursockeln brann nogsamt höll den under uppsikt. Aldrig att de skulle tillåta minsta klot-ter eller skadegörelse på de små stendjuren.

Emma och Victor klappar elefanterna gonatt och fortsätter hemåt lyckospringande på stadiga 6-årsben. Rätt in i somma-ren springer de, min första ensamma mamma-sommar.

Efter jobbet vill jag ha fullt upp, när jag hämtar andan vid en kopp kaffe eller i duschen lurar depressionen. Var och var annan dag tar jag hand om Janas och Katrins ungar också. Ungar tvingar tankarna att hålla sig till här och nu och inte fastna i dagdrömmar om hur det skulle ha kunnat vara. Love och Victor har tillsammans med mina egna blivit ett samtrimmat lag. Sär-skilt minstingen Erik njuter av att skämmas bort av två låtsas-storebröder. Men drömmar skapar inte framtiden, tänker jag, och förbannar mitt sätt att skjuta upp saker och ting, som sam-talet till Hasse om sommarens semesterplaner. Hur kan man tolka sina drömmar när man inte ens känner sitt ursprung?

En stund senare står vi i allén, under knoppande lönnars tak, mitt i Söders hjärta och kikar på vårt gamla kvarter som ny-


9

ligen blivit pietetsfullt gulrappat i enlighet med skönhetsrådets och Stadsmuseets anvisningar för stenhus byggda i början av 1900-talet. En våg av avlutning och golvslipning drar genom kvarterets lägenheter. Vi jobbar häcken av oss för att utplåna repor och märken efter utdragssoffor och vedlårar som lurar under plastmattorna. Kakelugnarna som varit stumma vittnen till tidigare generationers vardagliga bataljer för tillvaron mon-terades ner och ersattes av effektiva elradiatorer. Stadsmuse-ets protester hjälpte föga. Men de höga fönstren fick sitta kvar och gipsstuckaturerna i taken. Inne i garderobernas skrymslen kan man fortfarande hitta rester av murriga sekelskiftestapeter med blomrankor. Eftersom de gamla lägenheterna slagits ihop har de nya blivit oproportionerliga. Sovrummet är ett gammalt kök och köket en före detta hall, dörrar är det alltför gott om och gör det hopplöst att rigga bokhyllor. Men ungarna älskar att kunna jaga varandra, runt, runt i lägenheten.

Mina hemsydda gardinkappor på tvåan hänger snett, no-terar jag när Victor pekar ut våra fönster. Han påstår att han och Jana bor i Gullans, frisersalongen på hörnan där Jana hyr en stol. Både i lokalen och i deras lägenhet är det mörkt. Men högst uppe där Katrins rullgardiner brukar vara neddragna till långt framme på eftermiddagen lyser två Strindbergslampor ett varmt välkomnande men bedrägligt sken. Katrin jobbar på teatern i kväll och Love, fullt upptagen av att vrida runt Rubiks kub, tittar inte ens upp.

Det var naturligtvis genom barnen vi först lärde känna var-andra jag, Jana, och Katrin.

När barnrösterna tystnat och endast det överdrivna surrandet från kylskåpet som borde frostas av ljuder i lägenheten kom-mer Emma tassande till bäddsoffan.

»Kan du inte sova«, frågar jag som själv ligger vaken.


10

»Mamma, vad drömmer lilla elefanten om?« »Att allt inte blev som den tänkt sig«, är jag nära att svara. Och mina egna drömmar, att Hasse ska komma tillbaka?

Civiliserat har vi gjort upp helgscheman för barnens vistelse, nu har han både tillgång till dem och slipper vardagens cirkel-gång.

Att få sova ut om så bara en enda natt? Sedan jag blev ensam mamma verkar sömnen lika avlägsen som en löneförhöjning. Jag dåsar en stund och väcks av minsta knäpp i lägenheten. Och mina drömmar? För 10 år sedan, mitt under FNL-rörelsens glanstid hade jag svarat fred i Vietnam. Nu har jag inga själv-klara svar längre.

Det är tyst en stund medan Emma snor åt sig större delen av täcket.

»Sandra har så elaka händer«, väser hon i mitt öra, bökar in fötterna mellan mina ben och kryper ihop på sidan. Sandra är Hasses nya, 25 år med C-kupa, enligt Jana som sett dem på stan. Sedan är ältandet i full gång. Hur ska jag våga ringa om han flyttat ihop med henne i hemlighet? Att låtsas naturlig är min sämsta gren. Spontant vill jag pumpa Emma på detaljerna men stryker henne i stället över ryggen tills hon sovandas med fötterna intrasslade i mitt nattlinne.

»Så du är ensam mamma.« Repliken uttalades med en sär-skild betoning av en vikarie på dagis häromdan. Det skulle ju inte gå likadant för mig som för morsan. Lilla morsan som blev på smällen med en sjöman och städade skoltrappor tills krop-pen föll isär. Tog extra pass på kvällarna för att jag skulle gå i gymnasiet, gifta mig med en ordentlig ingenjör och kombi-nera mammarollen med ett »rent« arbete. Helst vid ett skriv-bord, där man får klä sig i egna kläder och bli behandlad som en människa, som morsan brukade formulera nästa genera-tions framtid. Nu ligger jag här i Hasses och min gamla bädd-


11

soffa köpt på avbetalning och undrar hur det skulle kännas att bli smekt över ryggen. Övergiven, det är vad den där vikarien egentligen menade, det vill säga över sig given, också en fartygs-term som på ren svenska betyder: Strandsatt, manlös utan besätt-ning.

Mellangärdet vidgas till ett bottenlöst vinande hål, ett sop-nedkast, ur vilket morsans stämma stiger:

»Har man satt ungar till världen får man inte ens tänka tan-ken …«

Meningen upprepades med lagbunden regelbundenhet un-der min uppväxt.

»Tanken« … jo den är både stött och blött också av mig.Men nu finns ungarna.Emma som äntligen snusar djupt inne i täckets trygghets-

surrogat och Erik med sängen full av plastbilar. Utan ungarna skulle jag degraderas till: Den Ensamma.

Klarvakna kvällar som den här när ljuden inte låter sig stäng-as ute gör de mig mindre ensam. Om än tillfälligt. Kattklor som skrapar ett plåttak, följt av dunsen från tant Anderssons katt som tar upp jakten på en råtta. Köksfönstret kvider pålit-ligt när kocken på ettan har slutat skiftet i restaurang Pelikans kök och lutar sig mot fönsterkarmen, entonigt nynnande sitt hemlands sånger, medan han delar med sig av röken från star-ka Gauloise. Klackar och vilsekomna skratt från de sista krog-gästerna som vinglar iväg mot Götgatan. När vinden ligger rätt kan polissirenerna vid Skanstull blandas med signalerna från ett fartyg. Havets närhet. Saltsjöqvarns trygga sken agerar vakt i stället för trygga anförvanter, blir längre ut avlöst av ljuset från Blockhusudden, Höggarn och Söderarm som kantar farle-den. De regelbundna hjärtslagsliknande stötarna av metall mot metall från nattskiftet på Finnboda varv. Ljuden från den urba-niserade skärgårdsön vaggar mig bedrägligt.


12

Äntligen bedövad av sömn väcks jag med ett ryck. Klock-radions Dolly Parton ger allt i sin »9 to 5«. Erik har vridit upp volymen.

Tumble outta bedand stumble to the kitchenpour myself a cup of ambitionyawnin stretchin, try to come to life …


13

måndag i maj

Åke, en av mina pensionärer i hemtjänsten, har ramlat på trös-keln i den lilla ettan på Klippgatan och slagit upp ett jack i pannan som behöver sys. Han vägrar att besvära färdtjänst så vi tar bussen till Södersjukhuset. Åke uppfyller äkthetskrite-riet för en Ekenkis, är en av få som kan skryta med minst fyra generationer av stadsbor bakåt i tiden, vägrar att förflytta sig utanför tullarna och talar om förorterna som om de vore sjuk-domar.

På akuten blir jag presenterad som hans dotter för sköter-skan, med en spefull blinkning att spela med. Åke skäms för att ha hemtjänst.

Tillbaka på kontoret utdelas en reprimand. Enligt chefen favo-riserar jag vissa pensionärer. Åke lägger beslag på alltför myck-et tid. Hon visar upp ett papper med arbetsschemats moduler.

»Men de är ensamma, har inga andra än oss« … är jag nära att utbrista … men ändrar det till en kritisk utläggning om bris-tande resurser och dålig organisation. Jag skulle vilja vara nå-gon som inte bara får undan det nödvändigaste utan också har tid att prata.

Chefen, en propert klädd kvinna i femtioårsåldern sitter obehagligt stilla och iakttar mig oavvänt med huvudet på lut. Är det ett exotiskt djur hon ser?

»Du verkar överansträngd«, säger hon i en ton som marke-rar att tidpunkten inte inbjuder till en diskussion om heltid.


14

Ilskan växer från en het punkt i magen och på tungan ligger ett par Dolly-strofer:

»9 to 5 for service and devotion, you would think that I would deserve a fair promotion …« Lyckligtvis håller jag tyst.

»Ta ett samtal med företagshälsovården«, föreslår hon med halsen inramad av olycksbådande mörkblanka stenar. Hon sä-ger det i en skendemokratisk ton och markerar att samtalet är över.


15

Söndag i maj

Katarina kyrka slår fyra distinkta varningar innan hon anläg-ger en djupare ton för de båda timslagen. Eftermiddagssolen silar ner på vårt läger genom de åldriga trädens lövverk. I tim-mar ligger vi på en leopardfläckad filt, småpratar, slöar och tu-ras om att hålla ungarna under uppsikt. Runtom filten har vi byggt en tillfällig barriär av barnvagn, korgar och ryggsäckar med allt vad tre mammor med vidhäftande avkomma kan tän-kas behöva för att varva ned. Alltså: booze, Barbie och bol-lar som Jana så träffsäkert uttryckte det nyss. Från gångstigen mellan illande vårgröna gräsmattor har jag god span över en rät linje längs Södermannagatan mot Hammarby Idrottsplats. Den klassiska vyn av Söder på tvärs låter ana konturerna av den gamla klippön. Gravområdets vidsträckta gräsmattor har blivit en oas för slappande, tidningsläsande och lekande söderbor. Småfåglar tjattrar bland buskar och trädkronor och ekorrarna är att gratulera till lyckade kopulationsakter, ett otal domesti-cerade ekorrungar skuttar omkring och låter sig oblygt matas. Emma, Erik och Victor tävlar om att göra slut på kexpaketen för deras skull. En av de små gymnasterna svingar sig upp på biskop Mörners högresta gravsten med ett erövrat Mariekex. Människobarn och ekorrungar, filosoferar jag uppgivet. Und-rar om honorna sitter i grenverket och håller koll på läget unge-fär som vi medan ekorrhannarna sover, och letar båda könen efter nötter? Jag minns de könlösa Piff och Puff i Kalle Anka. När jag tänker dela med mig av mina solslöa funderingar, och


16

det faktum att Victor vanvördigt sitter på huk med neddragna byxor vid biskopsstenen, drar Jana en djup snarkning. I vanlig ordning låter hon Victor fara fram hur han vill.

Vad skulle biskopen ha tyckt om picknickandet? Katrin flyttar solglasögonen till håret, kisar med svullna

ögonlock som avslöjar ännu en festnatt.Jana gäspar och trevar i gräset efter en chipspåse. Katrin

som gett upp försöken att plugga repliker från ett manus sätter sig upp i yogaställning.

»Rys, hisna, skälv, bäv, darra kropp och leder. Res upp mitt hår, min tanke stiger neder. Till avgrunds djup och se vad kval där är …«

»Lucidor, e inte de djävulen själv«? säger Jana och tror att den gamle bohemen skulle ha gillat folklivet, jublar efter mer, knaprar chips på löpande band och blottar en avslagen fram-tand.

»Bakrusets förste store sångare, även kallad den olycklige«, lägger Katrin till.

Emma retirerar till mammalägret och börjar omsorgsfullt kamma Katrins långa hår och fäster plastklämmor här och var.

»Hårbottnar är otroligt erogena zoner«, kommenterar Jana och tar en sipp ur plastflaskan som för dagen innehåller billigt rödvin men vars etikett pryds av hallon och vinbär. Hon vält-rar sin spolformade kropp till magläge och blottar ett par löst hängande bröst i ett generöst urringat skynke till klänning.

»Lika känsliga som …«, frågar Katrin med nyväckt intresse. »En yrkeshemlighet«, ler Jana hemlighetsfullt. »Allvarligt, du kan alltså framkalla klockrena orgasmer?«

fortsätter Katrin. Jag ropar till mig Emma och lurar iväg henne till ekorrarna med några kex.

»Men jag undrar, utnyttjar du det medvetet?« »Gu va ni tjatar«, avbryter jag.


17

»Pryda Lena«, stönar de med en mun. »Vad man än säger, alla samtalsämnen leder alltid fram till …

Erkänn att ni är totalt sexfixerade.« »Ta lite blandsaft, de e bra mot nyskildhet«, larvar sig Jana. Jana och Katrin rullar kluckande av skratt över filten tills de

kolliderar med pannorna mot varandra. Victor och Erik kom-mer galopperande och slänger sig ovanpå tjutande av upphets-ning. Som en krängande färgglad massa rullar de runt. Jag ly-der rådet, känner vinet rinna ut i lemmarna och blandas med värmen från solen, armar och ben tynger och sugs mot marken. Gräsdoft och sötaktig jord, sött från de döda? Bedövad vilar jag skuggad av kastanjernas löv på behörigt avstånd från de andra.

Samma kväll när jag försöker komma i ordning inför månda-gen märker jag att Victors ena strumpa hamnat i min jackficka. Jana säger i telefon att Victor uttryckligen önskar att den ska bo just där.


18

Onsdag i juni

Ingen ska påstå att man inte får sin dos av bildning inom hem-tjänsten.

Åkes kunskap om Stockholmiana, särskilt stadsdelen Söder-malm, bräcker både Strindberg och Slas. Åke är ende son till en ensamstående mamma, född i Åsneryggen, den svankande stenhuslängan på Fjällgatan, där fukten från Saltsjön ständigt trängde in, i en tid långt innan turistbussarna hade börjat köra tyskar och japaner upp till Söder. Trots åldersskillnaden förval-tar vi båda traditionen av mor och barn-familj som fortfaran-de lever och sparkar i vår stadsdel. Klassbetingad, men också en konsekvens av 1800-talets Stockholmsäktenskap som enligt Åke var så vanliga att prästerna lär ha knackat dörr uppe i ber-gen och uppmanat paren att gifta sig för anständighetens skull. Men kvinnorna var klokare än så. I en tid när de fort farande var omyndiga innebar äktenskapet ren livegenskap, som för-myndare regerade mannen egenmäktigt över ungar och inkom-ster. Söders alla ogifta mödrar lär också ha en bakgrund i ge-sällsystemet, gesällerna vandrade runt under åratal och var för-bjudna att ingå äktenskap. Naturligtvis en verklighet endast på papperet.

Åkes mamma sprang med tidningar. Hellre än att ligga va-ken och oroas för att modern skulle råka illa ut i mörkret, bru-kade han kliva upp vid halv fyratiden och följa med på hen-nes turer. Utlämningsstället där de skulle inställa sig och få en »trakt« tilldelad, låg på Katarina Bangata. Därifrån traskade


19

de åtskilliga kilometer med barnvagnen fullastad av Stock-holmstidningen. De värsta trakterna låg på Söder och i Gamla Stan, där dålig belysning och argsinta portvakter härskade. Ofta smög de över oupplysta vindar för att slippa trappspring-andet och tvingades i stället att kliva över allsköns bråte och sovande människor. Vid ett tillfälle råkade Åke sätta foten på en arm eller ett ben och blev jagad av en sömndrucken halvfull karl. Mörkerskräcken satte klorna i honom, men mamma be-hövde honom. Han återkommer till det Åke, att vara behövd och nyttig.

Efter tidningsutdelningen och en smörgås på stående fot sprang han iväg till skolan, där satt han och halvsov, fick skäll av läraren och betraktades som lat.

Den här förmiddagen vill Åke i vanlig ordning överraska med att baka en sockerkaka. Tre olika recept ligger framme på bordets Perstorpsplatta, men kakbaket blir aldrig av. I stället avslutar vi mitt pass med en slät kopp kaffe vid det lilla runda bordet, men först måste Åke flytta undan ett par näthandskar som har sin givna plats där. Försiktigt förpassar han dem utan kommentar till en hylla. Vem som har glömt dem kvar vill han inte avslöja. Den varsamma förflyttningen av damhandskarna är ett inslag i kaffedrickningsritualen.

Åke tar sig gärna en färdknäpp på morgonkulan för att som han säger »få pumpen att marschera i takt«, men aldrig så att han blir påverkad. Hans värsta fasa är nämligen att hamna på något av ungkarlshotellen i grannskapet.

»Pelikan, då e man under isen å får aldri en egen kvart igen«, brukar han upprepa och därefter stillsamt knäppa sina händer där knogarna buktar hasselnötsstora. Han gillar mitt engagemang i FNL-grupperna under Vietnamkriget och drar paralleller med Spanien på 1930-talet. Åke var en av de 200 fri-villiga svenskar som gav sig av till fronten och stred på den nya


20

republikens sida, en förövning till andra världskriget, brukar han kalla det. Slagen vid Guadalajara och Muleton uttalas som magiska formler, det senare är namnet på det berg där skan-dinaverna utkämpade sitt hårdaste vinterkrig mot en massivt hamrande artillerield, stenar blandades med kulor i luften. Åke sjunger släpigt om brottet mot Julian Grimau och himlen som färgades röd som blod från en människa, medan stora salta tå-rar rinner utför de urgröpta kinderna. När jag försöker att tor-ka vänder han undan ansiktet och gömmer det i händerna.

Gälla barnröster ekar redan i portuppgången. I trapporna till dagis, på husets översta våning, är det en klen tröst att åtmins-tone inte vara sista hämtande förälder. Hissen strejkar i dag och allt som oftast tvingas de heroiska dagisfröknarna att käm-pa med vagnarna, som tur är har de en väl tilltagen inhägnad takterrass, där ungarna har tillgång till både cyklar och sand-låda de dagar brist på personal sätter stopp för utevistelse på marknivå.

Erik kommer genast springande och borrar huvudet mel-lan mina knän medan han upprepar sitt »mamma, mamma, mamma«-mantra. Han är stor och tung för att vara drygt två och jag tvingas böja knäna för att orka lyfta honom. Båda bar-nen är striphåriga lintottar efter sin pappa, någon av dem bor-de ju ha ärvt en antydan till mitt mörka självfall, tänker jag och spanar efter min dotter. Iförd rosa tights över sina långa 6-års-ben och långhårig peruk à la Agnetha Fälthskog är hon i full gång att mima till Waterloo, när hon siktar sina dagars upphov viftar hon irriterat. Men Erik vill gärna hem till sina småbilar. Kinderna och pannan rodnar. Värre än den värsta bilskojare rabblar han alltmer irriterad bilmärken, i takt med den bur-kiga ABBA-musiken, tills de bulliga kinderna exploderar i ett skrik. Snart ligger han på golvet och biter mig i skorna som en


21

arg hund. Medan jag försöker muta honom med löftet om att vi ska handla Bolli-Boll, älsklingsflingorna, på Konsum och sam-tidigt försöker få honom på fötter igen minns jag något jag läst i en bok om barnuppfostran. Att hjärnans receptivitet lär vara störst hos barn i min sons ålder. Både jag och hans pappa strä-var efter att uppfostra barnen så att de inte ska fastna i stereo-typa könsroller. Varför är då ett tjugotal bilmärken bland det första Erik tar till sig?

Jag ropar åt Emma att skynda sig, att de kan fortsätta leken i morgon, men inget händer förrän en av fröknarna kommer till undsättning och leder en surögd Emma, som vägrar att skiljas från den platinablonda peruken, ut i hallen.

När jag försöker ge henne en kram svarar hon ilsket att hon hellre vill vara hos pappa. Rond ett är ändå avklarad och inne på Konsum går det förhållandevis galant tills vi når kön vid kassan där godiset är placerat. Trots att Emma redan gnager på ett överdimensionerat päron och Erik nöjer sig med att sitta i kundvagnens barnstol och skramla med flingpaketet, utlöser de färggranna gottpåsarna ett illvrål. Emma släpper handlöst taget om päronet och skriker anklagelser. Fröken på dagis, hen-nes auktoritet i tillvaron, sa redan i morse att det är lördag, det legitima godisets dag. Intuitivt har Erik uppfattat situationen och de eventuella vinster den kan ge. Häftigt reser han sig upp i kundvagnen medan han skickligt trevar efter en påse kola. Jag tvingas ta honom på armen medan svetten kryper i nackhåret. En pensionär som varit nära att stupa över Emmas päron tråck-lar med påsen och vips har Erik den i sin hand. Jag förklarar att barnens tänder inte mår bra av socker och rycker undan påsen under Eriks ilskna tjut men tanten ler och pillar honom under hakan. Med affekterad stämma klargör jag för den unga kassör-skan och alla som vill höra på att både godis och porr ska bort. Vi är faktiskt många som motionerat till Konsumstämman.


22

Ordet »grälsjuk« slinker ur hennes sammanbitna min, just det uttryck Hasse brukar ta till. Rösten klättrar mot falsett. Resten av kön ja, till och med ungarna tystnar.

Väl ute på Östgötagatan förflyttar vi oss enerverande lång-samt eftersom Erik ledsnat på att sitta i vagnen. En granne med en uppsvullen pekinges som ska ha valpar fångar Emmas upp-märksamhet, hon knäar och ska nödvändigt klämma på tikens mage medan Erik åter börjar prata sitt forcerade bilspråk för att samtidigt hotfullt skramla med flingpaketet över sin systers huvud, han sträcker en nypa efter peruken. Innan jag hunnit parera är slaget mot Eriks huvud ett faktum. Syskonen bölar ikapp som ångbåtarna på Mälaren. Och trottoarens väta färgar ABBA-håret med smuts.

I frisersalongen plockar vi upp Victor och Love som ska äta middag hos oss och hinner få en skymt av Jana som är upp-tagen med att ansa Åkes polisonger.

Väl hemma i vår trångbodda trea klappar Erik igen dörren och leker med bilarna i barnens gemensamma sovrum. Emma som inte släpper en oförrätt i första taget tjatar om att Sandra minsann är mycket snällare än mamma. »Hon köper alltid polka glass«, säger hon och läser av mina reaktioner. Victor, i sin tur, kräver O’boj före maten.

Fiskpinnarna fräser i pannan och skickar ut ett os av frityr. Utan att blanda sig i vardagsbataljerna manövrerar Love vant stekspaden. I en rörelse med tallrikar mellan köksskåp och bord passar jag på att nudda vid hans magra rygg och upptäck-er en antydan till kut. Love drar iväg på längden, i det fallet brås han på Katrin, sin mannekänglika mor.

När jag stupar i säng, rullar allt det jag borde ha hunnit med som reklamfilm i dubbelt tempo genom medvetandet. Sam-talet till Hasse har jag effektivt trängt undan. Vad säger jag om Sandra C-kupa svarar? Obehaget kryper under skinnet. Und-


23

rar om den där Sandra har blick för barnvagnar? Snabbare än vi anar kan Emma och Erik få ett litet halvsyskon med svart-sjuka och rivalitet i släptåg.

Hasse och jag som gjorde allt tillsammans innan barnen föddes. Från att samla in pengar till FNL i Vietnam till att tap-pa upp ett fotbad åt den som sist kom hem från jobbet. Var-för klarade vi inte barn, jobb och hushållsfäktning? Vi älskade ju varann, åtminstone i början, goda kamrater var vi också in-nan vardagens mekaniska sysslor kvävde oss. Refrängen från en proggskiva börjar långsamt mala i hjärnans irrgångar: »Kan inte du och jag, så kan ingen …«

Tung i kroppen och med hjärnan på högvarv kryper jag re-flexmässigt ihop på Hasses gamla sänghalva.


Documents

Södermorsor av Lena Kallenberg