16-17/2011

TEMA MINNESLUCKOR

Värde 50 :-

TIDSKRIFTEN SPANING

TEMA MINNESLUCKOR

Spaning är en tidskrift om kulturarvet i Västmanland, som det såg ut igår och som det ser ut idag. Spaning villvara till hjälp och inspiration för allasom på olika sätt arbetar med att göra kulturarvet tillgängligt, känt ochlevande i Västmanland, samtidigt somvi bjuder på kunskap, inspiration ochtips till alla dom som intresserar sig för kulturarvet till vardags. Spaning ges ut av Västmanlands läns museumoch Västmanlands Hembygdsförbundoch Fornminnesförening.

Vi hjälper dig att spana

< Omslagsbilder:

Foto: Bertil Lundman 1931.

> Det viktigaste just nu Ledaren. Minnesluckor. Av CarlMagnus Gagge

> Spegeln Minns du inköpslistan? Av Johan Redin

Hädanfärd och jordfästning. Av Elisabeth Westerdahl

Land i sikte. Av Olle Nilson

Klassamhället i katalogform. Av Olle Nilson

Gömda och glömda. Av Olle Nilson

Döda patienters gravar. Av Olle Nilson

Häxor och förrädare. Skrönor från Västmanland. Av Elisabeth Westerdahl

De hemligstämplade. Av Anna Lihammer

Hitlers raslagar drabbade kärlekspar i Hallstahammar. Av Mikael Johansson

Bombsäker ledning. Av Jan Å Johansson

> Spanaren Ingen köldchock utan Krimmeltova. Av ClaesInge Andersson

> Utflykten Avrättningsplatser. Av Krister Ström

> Ur litteraturen Farfar var rasbiolog. Av Eva F. Dahlgren

> Ur samlingarna Folktyper i mellersta och östra Västmanland.

Utrotningshotat

> Från föreningarna Barnhemsbacken ett ungdomsprojekt. Av Nils Eriksson

> Litteraturtips

Jubileumsresa

348

12182228303234384446505254565859

INNEHÅLL

1 notiser1 Aktuellt3 Filmer3 Pris och beröm

4 Utställningar4 Nya böcker11 Redaktionsruta

3

D E T V I K T I G A S T E J U S T N U

MINNEN HAR STOR BETYDELSE FÖR OSS människor. Dethandlar om att se sig själv, förstå vem jag är och ta vara påtankar och känslor. Minnena formar vår identitet och hjäl-per oss att se helheter och förstå sammanhang.

MATERIELLA MINNEN är fysiska föremål och spår eftermänsklig verksamhet. De finns synliga överallt i landskapet,i vår omgivning och absoluta närhet. Exempel på immateri-ella minnen är sociala strukturer, traditioner, musik, ljud,konst, dofter, berättelser, litteratur, film och andra uttryck.Särskilt intressant är det när de materiella och immateriellaminnena samspelar.

MÅNGA MINNEN ÄR GEMENSAMMA och andra är person-liga. Det beror på var man vuxit upp, vilken ålder man har,på kön, utbildning, religion och livsstil. Vissa platser och föremål kan vara viktiga symboler och uttryck för gemen-samma minnen. De kan ge gemenskap och samhörighetinom en grupp eller ett samhälle.

MINNEN KAN VARA GODA och knutna till positiva och trev-liga erfarenheter. De kan också vara negativa och påminnaoss om sådant vi vill glömma. Minnen förändras och varjetidsperiod tolkar och berättar historia på sitt sätt. Samhälls-utveckling och tidsanda påverkar vad vi väljer att minnas,vad som anses vara viktig historia och värdefullt att bevara.

VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM och Västmanlands Hem-bygdsförbund och Fornminnesförening fyller 150 år 2011.Uppdraget har över tid förändrats. Under 1800-talet och1900-talets första hälft var museerna viktiga redskap för atträttfärdiga bilden av nationalstaten Sverige. Idag arbetar viför en bredare kultursyn och förmedlar en djupare bild avkulturarvet.

I DETTA NUMMER av Spaning vill vi uppmärksamma ettantal minnesluckor. Människovärdet och synen på männi-skan står i centrum. Det är berättelser om människor ochhändelser som samhället inte intresserat sig för och som oftasaknas i våra historieböcker, museisamlingar och kollektivaminne.

URVALET av vilka minnen som skall bevaras innebär enmaktposition över vems historia som skall lyftas fram. Allahar rätt till sin historia och mångfald är viktigt. Samtiden ärlika väsentlig som det förflutna, det vanliga lika det unikaoch det privata liksom det offentliga. Vi kan dock inte be-vara och ta vara på allt. I mångfalden av alla minnen är detviktigt att vi har kunskap och att vi i urvalsprocessen vet hurvi förhåller oss till klass, kön, etnicitet, geografi och ålder.

Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef

Minnesluckor

Foto

: Las

se F

redr

ikss

on

4

Minns du

inköpslistan?Av Johan Redin. Foto: Lasse Fredriksson

När vi beger oss till affären för att handla är det inte ovanligt att vi skriver en inköpslista.Annars händer det lätt att vi kommer hem igen med allt annat än just det som var självaanledningen till att vi gav oss iväg. Minnet och glömskan hänger nära samman, vilket inteär konstigt med tanke på hur mycket information som konkurrerar om uppmärksamhet.När vi väl har handlat slänger vi i regel vår inköpslista, gärna redan i butiken. Men vemminns inköpslistan?

SPEGELN

FRÅGAN KAN TYCKAS FÅNIGmen den illustrerar något vä-sentligt. Utan att ägna detnågon närmare eftertanke görvi i vårt dagliga liv priorite-ringar av vad som är betydligtoch vad som är obetydligt. Detsker en massa små beslut kringvad som ska sparas - sådantsom är värt att "lägga på min-net" eller arkivera hemma ibyrålådan. Men låt säga att enetnolog om 75 år skulle intres-sera sig för vad som stod på en

ordinär inköpslista från år 2010. Sannolikt skulle det varamödosamt att få fatt på någon. Är det förresten någon somskriver dagens datum på sin inköpslista? Den betraktas överhuvud taget inte som ett dokument utan som en notis av ytterst kortvarig och tillfällig existens. Listan blir ett doku-ment först när det framtida vill tyda det förflutna och stegetfrån värdelös till värdefull skiftar i en handvändning ombara den rätta frågan ställs.

OCH DÄR STÅR VI. Det är minst sagt svårt att veta vad somskall sparas, allra helst när det också skall spegla vår alltmer brokiga kulturella identitet. Hur vill vi att folk skallminnas oss i framtiden? Vissa saker tycker vi är självklaraatt spara, saker som de kanske i framtiden bara kommer attsucka över. Motsatsen kan också förekomma. Det hittillsstörsta fyndet av antika skrifter, de så kallade Oxyrhynchuspapyri, med ovärderliga texter från den hellenistiska tidentill den bysantinska hittades på en uråldrig soptipp! PlatonsStaten, en av många centrala skrifter i denna papyrushög,ansågs alltså inte vara av något större värde när det begavsig.

KANSKE ÄR DET SÅ att vi i dag läser Platons Staten tack vareatt den slängdes på soptippen. Saker som vi medvetet beva-rar, skrifter och ting som vi putsar och arkiverar, kanske blirallt för uppenbara för att vi i framtiden ska vilja ägna demnågot djupare intresse. Genom att bevara och katalogiserasåväl det förflutna som det samtida skapar vi ett historisktöverflöd som skymmer den röda tråden. Våra museimagasinär fullproppade av ting och lämningar, våra bibliotek ärfulla av historieskrivningar och infallsvinklar.

>>>

25

6

7

OXYRHYNCHUS PAPYRI

Staden Oxyrhynchus i Egypten, belägen cirka 300 km söderom Alexandria och 160 km sydväst om Kairo, var provinshu-vudstad och en betydande och välbärgad stad under hela denhellenistiska och romerska tiden. Vintern 1896 till 1897 startadede brittiska arkeologerna Bernard Pyne Grenfell och ArthurSurridge Hunt utgrävningar på stadens soptipp. Där upptäcktesmängder av papyrusark. Det kom att bli det hittills största en-skilda fyndet av antika papyrusmanuskript med cirka 400 000delar av manuskript från hellenistiska Grekland, Romerska riketoch Bysantinska riket. Grenfell och Hunt ägnade resten av sinverksamma tid åt detta arbete, under vintrarna ägnade de sigåt utgrävningarna i Egypten och under somrarna analyseradesfynden hemma i England. Arbetsstyrkan på utgrävningsplat-sen bestod av 30 förmän och över 100 arbetare. Fynden pack-ades i korgar och kakburkar och fördes till Oxford.

År 1898 skrev Grenfell och Hunt den första delen i bokserien"The Oxyrhynchus Papyri" med en analys av 207 ark, idag har73 band utgivits där totalt 4 700 manuskript har analyserats.De manuskript som ännu inte har analyserats förvaras idag påSackler Library vid Oxfords universitet. www.papyrology.ox.ac.uk/poxy

SPEGELN

KANSKE LÖPER VI RISKEN att bli blinda när vi har allt fram-för oss så att vi glömmer sådant som är värt att minnas. Idetta överflöd finns en paradox. Först med ett historiskt av-stånd kommer man att se det som vi ännu inte ser – luckorna,länkar mellan det ena och det andra som för oss är så själv-klara att det inte finns någon anledning att värna om dem.Det finns också sådana luckor som vi medvetet låter uppstå.De består av sådant som vi helst vill glömma eller sådantsom vi inte anser vara värda någon historieskrivning; "baga-teller" som kvinnor, barn, minoriteter, särlingar, "avvikan-den", brottslingar, och "osedligheter". Ofta ger sig sådanaluckor till känna vid jämförelsen mellan vad individen minnsoch vad samhället vill minnas. Det finns människor som aldrig kommer att glömma att de blev glömda.

DET FINNS OLIKA SORTERS minnen och det finns olika sortersglömska, men ett är klart och det är att de går hand i handmed varandra. Vi lever i mellanrummet mellan det närva-rande och det frånvarande. Människan lever framåt, menändå är det som om hon har ryggen mot framtiden. Omframtiden kan vi inget säkert veta. Den har ju ännu inte ägtrum. Trots det kan vi föreställa oss vad som sannolikt kom-mer att ske genom att använda oss av vår kunskap om vadsom har skett tidigare. Det förflutna är närvarande i så gottsom allt vi gör och reflekterar över, hur vi förstår oss själva,vår egen historia och andras. Man kan säga att det förflutnaär så centralt för oss människor att vi sällan tänker på detsom just något förflutet. Det kan vara ett ärr på kroppen, enmilsten vid motorvägens kant eller kanske en inköpslistafrån årets midsommarfest som glömts kvar på kylskåps-dörren där i sommarstugan.

Vi lever i mellanrummet mellan

det närvarande och det frånvarande.

Människan lever framåt,

men ändå är det som om hon har

ryggen mot framtiden.

8

SPEGELN

^ Greve Erik Lewenhaupts jordafärd 15 mars 1928. Kistan placeras utanför Geddeholms flygel på en granristäckt vagn som dras av hästar.

9

Hädanfärd ochjordfästningAv Elisabeth Westerdahl Foto: Privat

SPEGELN

Vita lakan hängdes upp för fönstren, granrisruskor placerades utanför bostaden och signalerade att ett dödsfall inträffat. Budkavlen gick. Granne efter granne lade ut granrislängs färdvägen och upplyste därmed förbipasserande om att de närmade sig ett sorgehus. Sen 1800-talets slut flaggar vi på halv stång.

DEN VÄLKÄNDE PROSTEN MUNCKTELL beskriver i sin dag-bok från det tidiga 1800-talet sin företrädare IrstaprostenNohrborgs hädanfärd och jordfästning. Dödsfallet inträffadei december 1819. ”Liket var svept i granris, låg i en präcktigkista, svart laqverad, med plåtar och stiernor.” Från präst-gården bars den gamle mannen av gårdens torpare ochdrängar den dryga kilometern till kyrkan där kistan sattes ini det Cronstedtska gravkoret. Efter bisättningen samladessläkten till aftonmåltid i den bortgångnes hem.

Därefter började planerandet av jordfästningen som skulleske en vecka senare. På Muncktells lott föll att upprätta placeringen i sorgetåget. ” Många gäster skola rengeras iprocession” och Muncktell suckar: ”Den dryge Cronstedt på Geddeholm kommer i 6te ledet, och det blir rasande illa.”Begravningsdagen skedde samlingen i Capellansgården.”Mycket folk voro budne och deribland 15 á 16 bönder”.Två prostkollegor var prestaver och biskopen talade. ”Artiga verser hade skrivits och afsiöngos jemte orgorne”(orgel). ”Efter jordfästningen bars liket i procession till grafen,där gubben hvilar vid sin syster och flere gummor.”

Den efterföljande måltiden var ”hederlig men icke ståtelig, som huset ej tål.” Värdar voro prosten Rinman och adjunkt

Hellé: värdinnor prästfrun Muncktell i Kungsåra och sorge-husets hushållerska, Mamsell Stodius.

Prosten Nohrborgs grav finns ännu kvar men spåren efterflertalet av hans samtida sockenbor är försvunna. De fatti-gaste hamnade efter en enkel begravning på en undanskymdgravplats helt utan prydnad eller med ett anspråkslöst träkorssom snart försvann.

HUNDRA ÅR SENARE förefaller sederna vara i stort sett de-samma för ståndspersoner. När Geddeholmsgreven ErikLewenhaupt dör 1928 är gårdsflygeln prydd av granrisgir-langer. Det talar för att den bortgångne vilat där i väntan påbegravningen. Gästerna har samlats på gården inför den flerakilometer långa processionen till kyrkan. Efter kistan går ettstort antal män medan kvinnorna färdas med häst och vagn.

Med grevinnan Elin Lewenhaupts begravning 1944 inled-des en delvis ny tradition i bygden. Hon hade valt att bli kre-merad och såväl begravningsakt som urnsättning fick därmed en annan karaktär. I täten för urnsättningen visar bilder attprocessionen, liksom tidigare, anfördes av två män medsorgflor på prestaverna, tätt följda av sonen Knut medurnan. Efter honom gick hans svartklädda hustru Elisabeth

>>>

10

SPEGELN

med vit snibbkrage – ett tecken på att hon hörde till de när-mast sörjande. Prästen var helt svartklädd och bar en nu-mera bortlagd fotsid svart cape. Granris prydde även härgrusgången och den öppna graven, där sonen Knut sedansänkte ner urnan.

De Lewenhauptska gravarna på Irsta kyrkogård finnsfortfarande kvar liksom den gamla trotjänarinnans ochmånga anställdas. Sedan kremering blev allt vanligare haräven sentida ättlingar till medarbetarna kunnat beredas platsi vad som blivit släktgravar.

NÅGRA GAMLA TRADITIONER lever alltjämt kvar på de störrevästmanländska gårdarna. Även om den avlidne dött på lasa-rettet eller i ett äldreboende förekommer det att de balsa-meras och förs ”hem” i väntan på begravningen. Alléer,gårdsgränser och gången in till kyrkan pryds inte så sällanav granris och kistan bärs av unga släktingar, grannar elleranställda.

IN PÅ 1950TALET samlades gästerna före begravningen tillen dämpad måltid i sorgehuset där flaggan vajade på halvstång. Därefter följde procession i bilar till kyrkan. Detta

gällde även vid storbondebegravningar. Mötande personer och bilar stannade längs vägen och herrarna lyfte på hatten iandakt för en känd eller okänd avliden person.

Klädseln var frack och anhöriga kvinnor bar fortfarandehattar med sorgflor som föll över ansiktena. Efter begrav-ningen fälldes dessa bakåt. En änka bar dessutom ett vittband under hakan. Bruket att gå svartklädd ett år efter ettdödsfall ersattes av diskret klädsel med svarta armbindlareller ett svart band på kavajslaget.

I dag är fracken utbytt mot mörk kostym med vita slipsarför anhöriga. De närmast sörjande kvinnorna har sedannågra decennier tillbaka avskaffat bruket av sorgfloret menskrudar sig då och då i bevarade gamla, vita snibbkragar som har två flikar fram och två likadana baktill. Förutomatt seden är vacker är den ett praktiskt kännetecken på attde hör till den avlidnes närmsta krets.

För vart år som går blir klädseln allt friare och en meruppsluppen samling sker som på prosten Nohrborgs tid efter begravningen. Förplägnaden har ändrat karaktär men kvar lever i stor utsträckning traditionen att de anhöriga ochprästen sitter vid honnörsbordet. En lättare måltid ellersmörgåstårta, följt av kaffe och tårta har ersatt den traditio-

v Begravningsföljet i procession på väg till Irsta kyrka vid Erik Lewenhaupts jordafärd 1928.

11

UR NATIONALENCYKLOPEDIN

presta´v (ry. pristav 'uppsyningsman'), marskalk i spetsen för enprocession; termen har p.g.a. ordlikhet även kommit att avsemarskalkens stav och särskilt de florbehängda stavar som barsframför en begravningsprocession av två "prestaverande", vilkaäven fungerade som hedersvakt under jordfästningen. Bruketintroducerades i Sverige vid Johan III:s bisättning 1592. Adelnfick ensamrätt till användning av prestaver, men bruket spredsig efter hand bland präster och borgare och blev allmänt i detsocialt skiktade sydvästra Sverige. Sedan begravningarna förlo-rat sin prestigekaraktär har bruket av prestaver merendels för-svunnit.

DET FINNS MER

N.-A. Bringéus, "Prestaver", Rig 1959.

SPEGELN

v Prestaver i täten för processionen vid urnsättningen av grevinnan Elin Lewenhaupt 1944. Sonen Knut bär urnan tätt följd av hustrun med vita snibbkragar och prästen i fotsid svart cape.

nella varma buljongen med piroger. Mer och mer vanligt blir”gående bord” med smörgåssnittar, vin, öl och kaffe. Det ger långväga gäster möjlighet att få en pratstund med släkt ochvänner som de inte sett på länge. De tal över den bort-gångne, som förr hölls i kyrkan, kan nu framföras vid sam-kvämet. Då är det också vanligt att prästen eller någonanhörig läser upp namnen på dem som valt att sätta in enslant till något välgörande ändamål istället för blommor.Bruket att bjuda in till begravning är sen länge försvunnen.Nu annonseras bortgången i lokaltidningen och den som villdelta i samlingen ombeds anmäla sig till begravningsbyråneller någon anhörig. Små barn syns allt oftare på begrav-ningar. Något som förr var lika otänkbart som att kvinnorpå 1700-talet deltog i begravningen – inte ens om de varänkor.

I EN NY TID med stor rörlighet på arbetsmarknaden väljermånga minneslundar istället för namnprydda gravar somska underhållas. Därmed är vi tillbaka till den anonymitetsom präglade 1800-talet och försvårar släktforskarnas möj-lighet att finna konkreta spår av förfädrens sista vilorum.

12

SPEGELN

Land i sikteAv Olle Nilson. Foto: privat

Under andra världskrigets sista år kom nattefter natt öppna båtar över Kvarken fylldamed flyktingar. Ofta hela familjer med upp-skrämda barn och hårt packade resväskor. Det var människor som hade lämnat detsvenskspråkiga Österbotten i Finland.

Målet var den svenska kusten mellan Sundsvall och Umeå. De både flydde från kriget som sådant och en befarad sovjetisk annektering.

MIN HUSTRU VAR TRE ÅR GAMMAL när hon med föräldraroch grannar steg i land på en brygga vid Barsta hamn påHöga kusten. Det var vid midsommartiden 1944. Över-färden hade varit besvärlig. Fiskaren som skötte rodret söpoch styrde vilse. Motorn krånglade då de inte fått tag i riktigsmörjolja. Flickan kräktes och grät, de vuxna bara kräktes.Efter ett dygn till havs kom man äntligen rätt. På brygganvid Barsta fiskehamn väntade polis och hemvärn, förvarnadeav fyrvaktaren på Högbonden.

I land blev det tåg till flyktingförläggning i Umeå. På golveti Folkets Hus låg rader med pappersmadrasser fyllda medhalm. En förnedrande avlusning hörde till rutinerna. Vad deminns fick de också göra sig av med kläderna. Det fick bliinträdesbiljetten.

^ Flyktrutter. Ur ”Flykten västerut”,Matts Andersén, Vasa 1987.

>>>

13

SPEGELN

Sista kortet före flykten. Ingegerd och Verner Bromanmed barnen Ingvor och Robert.

14

SPEGELN

Efter tre dagar hade Verner skaffat arbete: ”Jag ville komma igång ochhörde med polisen. Visst, det gick bra.Sex dagar senare höll jag min förstasvenska hundralapp i handen.”

HENNES FAR, VERNER BROMAN (1916-1994), hade beslutatsig för att ge sig iväg under en permission från fronten. Hanhade legat förlagd vid floden Svir långt inne i Sovjet. Hanvägrade utsätta familjen för vad han tyckte var en menings-lös sak. Alltså gav de sig iväg över Bottenhavet.

En häst såldes där hemma och han köpte en 22 fot långöppen båt med tändkulemotor och extra höga relingar tillskydd mot vågorna. Tillsammans var de åtta som i nattensmörker tog sig ut på havet. Verner med sin hustru Ingegerdoch treåriga dottern Ingvor, en syster, ett par grannar ochtvå fiskare. Testamente hade de skrivit och sexårige sonenRobert lämnades kvar med mormor. Meningen var att deskulle ärva gården om övriga familjen förolyckades.

Sergeant Verner Broman efterlystes snart som desertör,men sex månader senare kom besked från Finland att detsaknades rättslig grund för åtal. Hösten 1988 kom den slut-liga upprättelsen när han fick frontmannatecknet Eklövsem-blemet. Hustrun som under krigsåren själv fått vara bondepå gården fick ett liknande erkännande. Verner var stolt

v Västernorrlands Allehanda den 17 juni 1944.v Krigsbegravning 1942. Verner Broman kistbärare

till höger i bild.

över sitt eklövsemblem. Det tidigare förtjänsttecken som hanfått 1940 efter att ha skjutit ned ett ryskt plan vid Kaitjärvi,förvarades däremot i kökslådan.

TIDEN I NORRLAND blev kort. Efter tio dagar for familjenner till Krylbo där landsmannen John Ivar Steen bodde.Steen brukade kallas konsul av finländarna. Han kunde uträtta det omöjliga. Kände till alla blanketter och visste hur man öppnar dörrar. Steen tipsade om en enkel stuga för femton kronor i månaden.

15

SPEGELN

< Våren 1947 började man arbetet med att bilda en svensk-österbottnisk förening.

^ Välputsade finländska soldater fotograferade i Helsingfors. Verner Broman i mitten.

* Finsk specialitet. Nedgrävd timrad bostadsbunker för långtidsbruk. Alltid belägen ute i stridslinjen.

JOHN IVAR STEEN var som en privat konsul. Verner Bromanberättar hur det 1944 även fanns finländare som obemärktlyckats ta sig in i Sverige. De levde ofta som skogshuggare utan pass och ransoneringskort. Efter kriget kom dessaösterbottningar fram ur sina kojor. Då var Steen den som de vände sig till. I hans stuga var en ständig kö till köket där han hade telefon och skrivbord. Det berättas om närhan gav statsminister Per Albin svar på tal. Det gällde ettuppehållstillstånd. Per Albin menade: ”Ni kan väl åka hemoch bygga upp fosterlandet.”

Steen replikerade på omsorgsfull österbottniska: ”Statsmi-nistern ska komma ihåg att för oss finlandssvenskar är Fin-land fosterlandet, men Sverige är fäderneslandet”. ”Javisst,javisst, det tänkte jag inte på”, sa Per Albin. Från den dagenvar det lättare att få förlängning för den som hade svensktnamn och modersmål. Det är lättare att förstå hur Steen resonerade när man vet att under dessa år ordet återvandringibland kunde ersätta ut- eller invandring.

VERNER BROMANS YRKE var bondens, med snickeri och byg-gande som vardagssysslor. I Ryssland hade soldaterna självauppfört korsun* av timmer med hemsnickrade möbler.Hammare och såg var välbekanta verktyg. Han blev svensksnickare. Ett tag kallades han byggmästare. Om dagen arbe-tade han på Avesta järnverk, på kvällar och nätter byggdehan egnahem på beställning. En egen villa stod högt på lis-tan. Efter fem månader köpte de en tomt.

Tomten utanför Avesta kostade fyrahundra kronor. Atthan med främlingspass lyckades få lagfart räknas som en avkonsul Steens diplomatiska bragder. Han lotsade envistärendet genom de diplomatiska labyrinterna tills de nåddefram till kungens bord. När Steen vid ett huvudstadsbesökförhörde sig om utgången fick han veta att ärendet skulleupp samma dag i konselj, men att beredningen förordat”nej”. Han begärde omgående att frågan inte fick tas upp.Vid förnyat försök gick lagfarten igenom. Brådskan med lag-farten bottnade i att personer med främlingspass och egentomt alltid fick förlängt uppehållstillstånd.

>>>

16

SPEGELN

var ett okänt ord. När hönshuset i slutet av 1970-talet brannoch omgivningen sade ”låt det vara nog, ta försäkrings-pengarna och slå dig till ro”, byggde han omgående ett dubbelt så stort.

Allt gick på det stora hela bra tills Verner Broman införsin förestående pensionering ville avveckla produktionen.Köpare var svåra att finna. Barnen ville eller kunde inte taöver. När verksamheten i början av 1950-talet rullat igånghade det gått som en dans, men när han trettio år senareville stoppa gick det inte att bromsa som han tänkt. Vernerlandade dock någorlunda på fötter. Sina sista år ägnade hanåt hembygdsforskning i Västerfärnebo kyrkby. Särskilt in-tresse lade han ner på förbrödring mellan sin nya och gamlahembygd. Han arbetade också för inbördes kontakt mellanösterbottningar bosatta i Sverige.

Verner Bromans historia är ett öde bland många. Hur re-presentativt det var är svårt att säga. Verner menade att desom var frireligiösa snabbt brukade tas om hand av en för-samling medan de andra själva fick ordna sin sammanhåll-ning. Trots sina strävanden blev han nog aldrig en tvättäktasvensk. En fläkt av främlingskap fanns kvar:

^ I Verner Bromans militär-pass noterades att han 1988 blev ”Frontman”.

HUR KOM DÅ FINLANDSSVENSKARNA IGÅNG i Sverige? Borgensåtaganden mellan landsmän var så gott som självklarför den som var bonde, berättade Verner. De höll samman. En Närpesbo kunde gå till en Vöråbo eller Korsholmareoch räkna med att få ett borgensnamn. De flyktingar sominte ville bli bönder klarade sig också bra. Det ropades efterarbetskraft när kriget var slut. Den som var van vid hårt arbete och klarade språket hade bara att sätta igång.

INFÖR ÅRSSKIFTET 1950/51 blev familjen Broman svenskamedborgare. Troligen hade det att göra med att han villeförbli bonde. I industritäta Västmanland avfolkades lands-bygden och jordbruk var långt billigare än i Österbotten.För spekulanterna fanns alltid 20-30 objekt att välja bland.

Omkring 1952 kom Verner igång med jordbruket påRolfsbo gård i Västerfärnebo. I ladugården inrättades ettmodernt hönseri som skulle växa till ett av regionens största.Äggen från 20 000 höns såldes till butiker och restauranger. En del gick direkt till hushåll. Varje dag skulle ett ton äggsorteras. Hönseriet var högt mekaniserat men vägning ochprismärkning utfördes i primitiva utrymmen. Bekvämlighet

^ Idel österbottningar på trappan till första huset. Högst upp på det fläckiga kortet står Verner och Ingegerd, han fortfarande klädd i uniformsbyxa och ridstövlar.

^ Dagboksblad från senhöstens strider 1941.

17

SPEGELN

– När vi köpt jordbruket i Västerfärnebo kallade man oss”finnarna på Rullsbo”. Men snart förstod omgivningen attvi inte var finnar. Orden väcker tankar. Verner ville inte se sig själv som främling, men uppfattade många andra somfrämlingar, även egna landsmän. Själv var han österbottningoch ytterst medveten om sina historiska svenska rötter.

De österbottningar, som var gifta när de anlände, häftadesofta samman livet ut. Skilsmässor var sällsynta. Det fickkonsekvenser. Särskilt hustrun, som kanske förblev hem-mafru, gick ett förhållandevis isolerat liv till mötes. Vän-nerna bestod ju mest av andra finlandssvenska par. Barnenunderordnade sig ibland föräldrarnas livsmönster, men förmånga blev det tvärtom. I dag vet de kanske inte ens frånvilken socken föräldrarna kom.

För Verner Bromans del verkar han varit stolt över att halyckats i Sverige. Samtidigt var han plågad över att på någotsätt ha ”svikit” sina fäders Österbotten. Smärtan sökte hanlindra genom att skapa sig en identitet åt båda håll. Han en-gagerade sig djupt i både svenska och finländska hembygds-rörelser. Lättare var det kanske för de finländare som komogifta till Sverige. När de bildat familj med svensk partner

tycks boskillnaden med det förflutna ha blivit mer tydlig.På 1980-talet gjorde Verner en resa tillbaka till krigsplatsenvid Svir, men allt var utplånat. Han sökte på kartan, meninga spår fanns kvar. Vid Ladoga träffade han en medalj-behängd åldrad rysk fiende. Mötet mellan veteranerna blev hjärtligt men vid fotograferingen dolde de klädsamtsina leenden.

^ Veteraner träffas efter 40 år i Ryssland. Verner Broman och en medaljtyngd sovjetisk frontkämpe.

^ Det byggs på nyförvärvade Rullsbo. Ingvor Broman i fjolårets examensklänning.

FLYKTINGAR SVIKARE?

Flyktingarna i artikeln hade sin finländska hembygd i Övermark.Där talar man svenska, men med en ålderdomlig dialekt. Länetstyrs från staden Vasa som en gång hette Nikolaistad. När andravärldskriget närmade sig slutet fruktade folk att Vasa åter skullebli Nikolaistad.

Alla visste att Fortsättningskriget mot Sovjet var utsiktslöst. Sammanlagt lär ungefär 1 600 svensktalande finländare ha flyttundan kriget över Bottenhavet. Detta var länge ett stridsämne iden österbottniska debatten.

Några ansåg att de som flydde var svikare, andra menade attflyktingarna hjälpte till att sätta punkt för kriget.

18

SPEGELN

I LANDETS TELEFONKATALOGER regerade länge titlarna. Meni början av 1970-talet var det nog. Televerket började ordnasina Rikstelefonkataloger efter förnamn. Tidigare var dettitel som gällde. Det tog mer än 80 år att komma fram tillbeslutet.

Länge var titeln ett redskap när man letade telefonnummer.Visste man inte yrket (och det fanns många med sammanamn i katalogen) kunde sökandet bli omständligt. Titlarnafick då tjäna som semaforer vid färden genom telefonkata-logernas labyrinter, fast en och annan kryddade nog sin socialaställning med friserade personuppgifter. Men televerketgranskade. Skönskrivningar släpptes sällan igenom.

SÅ FÖRSVANN PLÖTSLIGT TITLARNA i telefonistiska samman-hang. Gatuadressen fick nu bli enda ledtråd när namn sam-manföll. Nåväl… några köpte sig fortfarande mot avgift titeli katalogen, men det påverkade inte längre namnens sorte-ring. I dag är det svårt att finna några titlar alls i telefon-katalogerna.

Några av oss minns kanske den titelsorterade telekatalo-gen med viss nostalgi. Jämför gärna med den månatliga pu-blikationen Sveriges Kommunikationer, som fram till 1981var officiell tidtabell för våra järnvägar, eller den folkbild-

ande tidningen Korrespondens från Hermods som fanns utlagd i nästan alla offentliga väntrum.

För många har rikstelefonkatalogen i sin gamla formmest blivit en minneslucka. Men ur luckan fläktar minnetfrån ett samhälle där titulerandet kunde handla om att markera positioner.

I ÄRLIGHETENS NAMN så var strykandet av titlarna inte baraett sätt att skapa en slags katalogial jämställdhet. Det varframför allt en praktisk konsekvens av ständiga namnbyten.Släktnamnen förökade sig. Folk bytte också yrke och titel påett helt annat sätt än förr. Värdet av titeln som utropsteckeni katalogen minskade.

VI MÄNNISKOR har alltid haft behov av att sortera upp oss.Vi vill framträda tydligt och fördelaktigt. När inte kunskap,utseende eller annat räcker förstärker vi vår profil med mode-kläder, udda släktnamn eller andra attribut. Framför allt harvi länge bevakat våra titlar. De har förklarat vår yrkeskom-petens och eventuella befogenheter. Men ofta har titelnsfunktion mest varit att sprida glans över vårt ego. Iblandäven skaffa oss personliga förmåner.

>>>

Klassamhället i

KatalogformAv Olle Nilson

19

SPEGELN

Rikstelefonkatalogens titlar kunde upplysa om:

yrke, utbildning (med andra ord försörjning och kompetens)

befogenhet, funktion(med andra ord makt, position och utmärkelser)

civilstånd(fru, fröken, änkefru etc., med andra ord brist på yrke)

Foto

: Las

se F

redr

ikss

on

20

SPEGELN

FÖR FLYDDA TIDERS KVINNOR gällde ofta att de inte hadenågot förvärvsyrke att falla tillbaka på. Inget yrke – ingentitel. Då delades de rätt och slätt upp på fru eller fröken.Somliga hade en make med samhällsposition. Då kunde dekanske likt en snyltgäst kalla sig professorska, majorska,doktorinna. Däremot aldrig prästinna. Lärarinna gick braom man var en sådan, men inte om man bara var fru till en lärare.

Med titeln till hjälp kunde man hoppas på en framskjutenplats i en besvärlig kö, ett fönsterbord på restaurangen, snabbframkörning av taxi, hemsändning av varor från butiken elleren och annan frikostig kredit. Barnens betyg i skolan kundemöjligen bli lite högre än andras, hembiträdet fick sola sig iglansen av att arbeta åt en ”bättre” familj.

I titlarnas spår följde också en slags motrörelse i form avordenssällskap där man stundom förbrödrades utan sedvan-liga yrkessociala titlar. I stället utvecklade man rangsystemdär medlemmar steg i graderna med sikte på att nå den allraöversta nivån. Ett sällskap vars namn etsat sig in är SalvoHonoris Titulo, förkortat S. H. T. Fritt översatt betyder det”utan angivande av eder hedervärda titel”. Titeln var tänktatt trängas undan men kom genom ordensnamnet i fokus.

I DAG HAR VI I SVERIGE nått den nivå då det känns skämmigtatt söka skaffa sig förmåner med hjälp av titel. Det betyderinte att titlarnas antal minskat. Snarare tvärtom, särskiltsom engelska varianter tillkommit. Men deras funktion somdörröppnare har krympt; i stället vill de vara visitkort förkompetens. Antalet nya yrkes- och kompetenstitlar flödarnämligen som aldrig förr. Men när det gäller rena statustitlarhar nedtoningen som sagt varit markant. Ett undantag varsommarens kungliga bröllop då gästerna noga placeradesefter rang och börd.

En av de titlar som kanske tappat mest i anseende är ”direktör”. De svenska direktörernas antal blev med tidenlöjligt stort. Även de som drev obetydliga firmor kallade sigdirektör. En titel som nästan försvunnit är det svårdefinie-rade ”disponent”. Ändå var det en statustitel som det aldriggick inflation i.

SLUTLIGEN NÅGRA EXEMPEL på yrkestitlar som i dag klingarfrämmande för de flesta av oss:

Lokputsaren och jordemodern förberedde ånglokomotivoch nyfödda för start på spåret respektive entré i livet. Xylo-grafen framställde tryckta bilder, skriftställaren böcker,kornetten rusade först med regementets fana när man anfölli strid (och blev först skjuten, för fanan var en fin trofé),hemsömmerskor satt flitigt vid sin symaskin då de hade ledigt från make och barn, utskjutaren tömde tegelbruketsugnar, menageriägaren visade upp levande djur, valackarenkastrerade dem, gårdskarlen var stadskvarterets allt-i-allo.Vice värden var hans chef. Jungfrun brukade inte förblisådan särskilt länge hos 1800-talsfamiljer med trånsjuk hus-bonde. Fyrvaktaren är en försvunnen yrkestitel. Rättaren likaså. Samma med sockerbagaren och pigan. En patetiskoch förbryllande titel återfinns på en väderpinad gravsten:”f. d. bondesonen Klas Andersson”. Orden på stenen är i sig en retfull minneslucka.

ALLA NU UPPRÄKNADE TITLAR har kanske inte stått i tele-fonkatalogen. En som definitivt aldrig funnits där är ”farbror”.Som epitet tillhör ”farbror” en av våra mer luddiga. En kärgammal släkting, salig eller ännu i livet? Eller en knarrigonkel som mest är till besvär? För barnet är farbror jämställtmed tant. Alla vuxna är tanter eller farbröder. För oroligamammor kan en farbror i parken vara ”ful”. För personer ipenningknipa kan ”farbror” (alltså pantbanken) bli lös-ningen. I Stockholmstrakten är Farbror namnet på en krog.

I brist på kännedom om en persons titel var det längesjälvklart att man vid tilltal fogade ordet ”herr” till dennesefternamn - särskilt om den tilltalade hade lägre social ställ-ning än man själv. Ännu längre tillbaka kunde det slängigatilltalsordet ”herr´n” bytas mot ett snorkigt ”han”. Påsamma sätt kunde butikspersonal möta kunden med ett:”vad önskar min herre?” Alternativt: ”vad önskar damen?” Vardagens förr så självklara titulerande (eller dess flora avtitelsurrogat) tänker vi sällan på. Det har förvandlats till enav många minnesluckor.

T I T L A R F R Å N F Ö R R :

Tapetmålare, vågmästare, ringkarl, järndragare, becksömskomakare, skutkarl, stadskassör, stadsbetjänt, tullnär, gördelmakare, superkarg, buntmakare, fällberedarmästare,gelbgjutare, knappmakare, sejlaremästare, tornväktare, beslagskarl, spegelmakare, laborator,

prosektor. konstingenjör, bergshauptman, ramsnidare.

21

SPEGELN

Flaskkontrollant

Stins

Foto

: Kol

bäck

s H

emby

gdsf

ören

ing

22

SPEGELN

^ Bruno Andersson kom till Salberga 1930 som sjukhusets första patient.

Foto

: Lan

dstin

gsar

kive

t

23

SPEGELN

DÅLIG MAT, sjukdomar och liknöjda föräldrar gjorde attbarn runt om i landet inte utvecklades som de borde. Mångaklarade inte ens skolan. Kommuner fick kostnader. Poliseroch nykterhetsfolk klagade. Skulle landet fyllas av bråksta-kar utan fotfäste och försörjning?

Salberga sjukhus skulle bli en institution som kunde ”sugaupp” en av samhällets skönhetsfläckar, de asociala sinnes-slöa männen. Hösten 1930 öppnade det i utkanten av Salai en nedlagd och tillbyggd militärkasern. Här pressades 420utvecklingsstörda män i alla åldrar in. De gamla kompani-korridorerna fick bli trista dagrum. Badkar och duscharhade varmvatten men ur handfatens kranar rann det barakallt. Om nätterna låstes patientens kläder in på dagrum-met. Ville man till toaletten dunkades det i väggen tills skötaren kom. Länge saknades sänglampor.

VAR DET SJUKVÅRD ELLER FÖRVARING? Salberga var frånbörjan ett statligt sinnessjukhus. Resurserna tycks vid dentiden mest ha inriktats på vakthållning. När LandstingetVästmanland tog över 1967 omvandlades Salberga till special-sjukhus. Nu krävdes vårdresultat. Patienterna skulle tränas att klara ett någorlunda normalt liv. Vår berättelse handlar

inte om landstingsperioden. Sinnessjukhuset som vårdformbestämde de medicinska metoderna, regler och rutiner.Tvång och knappa resurser var Salbergas semaforer. Alla patienter behandlades som sinnessjuka, även om ingenegentligen var det. Livet gick i malande lunk. Man repadelump, krattade löv, rensade ogräs, monterade klädnypor. Påfritiden snus och tuggtobak, veckotidningar, kanske en bio-föreställning, sällskapsspel, några timmar utomhus. Genomden centrala högtalaranläggningen skorrade musik. Skötsamma kunde få göra stadsbesök. Likt barn fick manveckopeng. Till midsommar godispåse.

LARM, LUKT, TRISTESS. Bråkstakar utsattes för fysiskt tvång,isoleringscell, sängläge, ”skyddskläder”, spännbälte, insulin-eller elchock. Det ordinerades långbad där patienter timmeefter timme spändes fast i varma badkar eller fjättrades påbrits i isoleringsrum.

De tvångsintagna förblev ofta permanenta patienter, mendet fanns också mer tillfälligt intagna som slussades vidare.Ingen fick lämna Salberga utan utskrivningsnämndens god-kännande.

Skitigt och trångt! Supigt och arbetslöst! Så blev det för många när första världskrigetvar över. Några hade blivit rika på kriget. Andra hade fastnat i utanförskap. Vid en remissdebatt 1928 dök ordet Folkhemmet upp. Salberga sjukhus blev ett av folkhemmets sämre frukter.

Gömda och glömdaAv Olle Nilson

>>>

24

SPEGELN

SALBERGA HADE EN KOLLEGA ett par mil bort. Statens Upp-fostringsanstalt för Sinnesslöa Gossar hade öppnat i Salbo-hed 1922. För många grabbar blev Salbohed ett väntrum till Salberga. Hotet att förpassas till Salberga hölls levande.Egentligen hade anstalterna inget med varandra att göra,men i praktiken var det annorlunda. De hade gemensam läkare vilket underlättade förflyttningar.

När man talar om gamla Salberga blir ledorden: människo-syn, tvång, tristess och hopplöshet. Rymningar förekom flitigt.Följden blev sängbehandling vilket betydde flera dagarssängläge i låst sjuksal. Typiskt för Salberga var dess splitt-rade flora av intagna. Här fanns inte bara de egentliga pati-enterna utan också grova alkoholister, straffriförklarademördare, sexualbrottslingar och tjuvar. Skötare berättar attdet egentligen inte var något större fel på många av ”de van-liga” patienterna. Ändå hölls de kvar. Många skulle med litehjälp ha klarat ett liv på egen hand.

Yrkesinriktat arbete förekom. Under några år tillverkadeen grupp patienter plastvaror och fiskeredskap. Några syss-lade med snickeri, skrädderi och bokbinderi, men bara ut-valda patienter kom ifråga för detta. De alla flesta hademeningslösa sysslor. Många skötare engagerade sig i patien-ternas öden, men det fanns också de som såg sitt arbete somren vakttjänst. När sjukhuset annonserade efter folk händedet att det inte kom in ett enda svar.

MELLAN 1941 OCH 1965 opererades ungefär 700 manligapatienter. Bara under de tre första åren gjordes 350 personerofruktsamma. Det var mer än 80 procent av sjukhusetssängkapacitet. Därefter saktade takten av, det var svårt attfinna fler att sterilisera.

Hanteringen, som varmt stöddes av aktuella överläkare,byggde på dåtidens ärftlighetsteorier och grumliga socialasträvanden. Salberga var ledande vid sterilisering av utveck-lingsstörda män, men även kastrationer förekom. Självaoperationerna utfördes på Sala lasarett. Det lockades medfavörer om patienten gick med på saken. Sällan eller aldrigunderrättades han om sin rätt att säga nej. Ofta förstod haninte konsekvensen.

Det började med en förfrågan från överläkaren. Avböjdepatienten så kryddade de med att antyda möjlighet till utskriv-ning. Vägrade ändå patienten så var det ingen som tjatademen varje gång han bad om en förmån togs frågan upp.

”Mellan 1941 och 1965 opererades ungefär 700 manliga patienter.

Bara under de tre första åren gjordes 350 personer ofruktsamma”

Om patienten stod på sig kunde sjukhuset ändå ansöka hosmedicinalstyrelsen. Oftast blev ansökan godkänd. De flestaföll då till föga och följde med till lasarettet. Efter ingreppetpromenerade den nyopererade och skötaren till fots tillbaka.Bil var det inte tal om.

I DAG VET VI att få utvecklingsstörningar beror på ärftlighet.På 1930- och 40-talet var tongångarna annorlunda. Mångatrodde att operationskniven skulle förädla folkstammen.

Alla hade inte människovärde. Men det fanns också sociala motiv. De utvecklingsstörda hade svårt att försörjaen familj och stimulera sina barn. Samtidigt som samhälletsteriliserade var preventivmedel förbjudna mellan 1910 och1938. Att just utvecklingsstörda män skulle vara mer sexuelltopålitliga än folk i allmänhet är svårt att visa. De som komtill Salberga var inga stora barnalstrare.

De rutinmässiga steriliseringarna skedde under åbero-pande av lagar från 1934 och 1941. Femtio år senare skulledet klassas som tvångssteriliseringar. Mellan 1999 och 2003erbjöd staten tvångssteriliserade män och kvinnor kontantersättning av nåd med tanke på att de varit utvecklingsstörda.Av landets 63 000 steriliserade, flest kvinnor, ansökte 2 100om ersättning – 1 600 fall beviljades.

DE STRAFFRIFÖRKLARADE BROTTSLINGAR, som undermånga år anlände till sjukhuset, blev en stor belastning. Ensäng måste bli ledig för varje ny straffri nykomling. Patienterflyttades om, skrevs ut på försök eller sändes till familjevårdhos traktens bönder, där de blev nästan gratis drängar. Fa-miljevård och utskrivningar gav lediga sängar. Men då kräv-des operationer. Cirkeln slöts!

Inför 1960-talet började staten upphandla för ett special-sjukhus. Sala vann anbudet. Bredvid gamla Salberga erbjödstaden ytterligare mark för sex blivande paviljonger. År1964 var de första paviljongerna klara och 1967 tog Lands-tinget Västmanland över Salberga från staten. (Ett ökatantal steriliseringar utfördes strax innan!) I de nybyggda paviljongerna flyttade det in svårt utvecklingsstörda av båda könen. Många var barn.

Vid sidan om nya Salberga fanns gamla Salberga kvar,men i krympande form. På 1980-talet revs vårdkasernen.Därmed var det ursprungliga Salberga borta.

DET HADE LJUSNAT för patienterna när Salberga blev speci-alsjukhus. Nu började träning och anpassning till ett mernormalt liv. De utvecklingsstörda fick människovärde. Ändåbestod väldigheten i volym. Men snart började också nyaSalberga att dra ner. År 1997 hade Salberga upphört ochsjukhusnamnet skrotades. Patienterna hade kommit till små-skaliga boenden i sina hemtrakter. Många kunde bo i rummed egen nyckel.

>>>

25

SPEGELN

^ Salberga sjukhus 1959.

26

SPEGELN

PAVILJONGERNA FRÅN 1960TALET har nu blivit fångvårds-anstalt. Av det ursprungliga sjukhuset återstår militärens ridhus, gymnastikhuset, en större köksbyggnad och ett parmindre köksbyggnader. Stallet med klocktorn har flyttatsutanför staden. Det senaste som revs var bårhuset och tvät-teriet, som också varit yrkesskola. Båda låg för nära fängelse-muren.

Vad minns salaborna av det som en gång var stadens störstaarbetsplats? I Sala berättas om mumlande gubbar som hasaderunt på Salberga. De minns också patienter som böndernatog hand om. Det var ont om arbetskraft under kriget. Endel for illa, andra behandlades som familjemedlemmar.Gamla skötare berättar om Göteborgaren som i ensamhetspelade orgel i kyrksalen och som sparade sina små förtjäns-ter för att bjuda kamrater och personal på årliga födelsedags-fester. Ett annat original var Månkarbo som ledde arbetet dåpatienterna själva byggde en stenbro över bäcken vid Stråkalkbruk.

EN ANNAN PATIENT var 1/30 Bruno Andersson. Han var sontill en vaktmästare på Nationalmuseum, flitig i skolan menhetlevrad. Utsattes i pojkåren för homosexuella närmanden,var elak mot systrarna och togs in på Skrubba uppfostrings-

anstalt. Nämnde att han tänkte lägga ”något på spårvagns-spåret så kärringarna flög högt”. Det räckte för att Bruno skulle förklaras sinnessjuk. Kom till Salberga 1930 somsjukhusets första patient. Bruno skulle aldrig få lämna sjuk-huset. Han blev med åren slö och hospitaliserad. Avled efter32 år på Salberga i åldern 76 år.

Patienten 25/30 Axel Nylund anlände också 1930. Komnärmast från Salbohedsanstalten, där han slagit ut ett partänder på ett biträde. Salberga blev följden. Axel var verk-ligen sinnesslö men hade mekaniska anlag. I journalen stårdet: ”har en märklig mani att sätta ihop plåtburkar, tråd-rullar, lådor m.m. till motorcyklar, bilar och radioapparater.Han gör det mycket illusoriskt”. Axel Nylund blev ocksåhospitaliserad. Kom till slut till ett småskaligt boende ihemtrakten. Sedan länge död.

Den absoluta historien om Salberga låter sig aldrig berättas.Få fotografier togs och föga, utöver bokföring och sjukjour-naler, sparades för eftervärlden. Alla ledande läkare liksomde flesta skötare från den gamla tiden är döda.

De åldriga patienter som ännu lever går inte att finna pågrund av sekretess. Sjukhuset blev efter att ha rivits en typiskminneslucka.

^ Badkar där patienterna kunde spännas fast för långbad.

Foto

: Priv

at

27

SPEGELN

^ Matsalen på avdelning 5

DET FINNS MER

Lästips. Olle Nilson,Tämligen snäll och foglig.

Om vård och vakt på Salberga sjukhus. 240 sidorillustrerad. Förlag: Klippt & Sagt. MorgongåvaISBN 978-91-633-2890-9. I boken berättas omdet väldiga kasernsjukhuset Salberga.

Om patienter och skötare om tvånget, lunken,glädjestunderna, den ständiga längtan efter frihet och mycket mer.

^ Kaffekalas med ”Göteborgaren”

Foto

: Priv

at

Foto

: Priv

at

28

SPEGELN

MEN ONT KAN BLI VÄRRE. Det fanns medborgare vars minneplånades ut så snart de dött. Dit hörde patienterna somavled på Salberga sjukhus under åren 1930-1957. På SalaNya kyrkogård som snart är 125 år gammal, begravdes intemindre än 75 anonyma patienter sida vid sida. Deras grav-plats låg i utkanten av Kungliga Västmanlands Trängkårsföre detta militära gravplats. Så snart man skottat igen såddes gräs över graven. Snart syntes inte ett spår efter dendöde. Vem som ligger i de nedgrävda kistorna vet ingen idag. I respektive hemförsamling noterades bara att de blevbegravda i Sala.

Vill du besöka de döda patienterna, som så slutgiltigt raderades bort, hittar du deras gravar som svackor i gräs-mattan bakom det stora vita gravkapellet från 1895. Påplatsen står en liten klockstapel från 1976 och en minnes-platta i brons som församlingen satte upp så sent som 2009.

BAKGRUNDEN TILL DET HELA var att Sala sedan 1930 hysteSalberga sjukhus. Under de första decennierna utgjordes pa-tienterna av tvångsintagna ”sinnesslöa, asociala män”. I dag

skulle de kallats lindrigt eller måttligt utvecklingsstörda.Historien om vad som hände med de patienter som dog på Salberga är inte behaglig. Efter dödsfallet obducerades demangrant eftersom läkarna ville studera deras hjärnor ochandra organ. Samtidigt fick hemförsamlingen ett brev därsjukhuset undrade om man ville hämta kroppen. Svaret blevofta nej. Det var på den tiden dyrt och omständligt att trans-portera kistor. Kremering förekom inte i Sala.

Våra döda har inte alltid fått det vi kallar egen grav. Förr hände det att de döda fick komma i jorden utan gravrätt. Det kallades ofta fattiggrav. De anhöriga kanske inte villebetala för grav med gravrätt. Det betydde inte alltid att den döde blev utan gravsten. På en del håll satte de anhöriga, med socknens goda minne, ändå dit en sten. Men graven tillhörde juridiskt församlingen, inte de efterlevande.

Döda patientersgravarAv Olle Nilson Foto: Carl-Magnus Gagge

29

SPEGELN

VID ETT NEJ kontaktade sjukhuset anatomiska institutionen iUppsala och hörde om de ville ha en kropp för undervisning.I så fall var saken löst för sjukhusets del. En zinkkista sändesiväg med tåg och den döde försvann till okända öden. Upp-skattningsvis gick 20-30 patienter till dissektion, men siffranär osäker. Vid ett nej från ”anatomiska” fick sjukhuset ordnamed en billig begravning i Sala. Skötare brukade själva bärakistan. Ibland sjöng någon av dem solosång. Efteråt skildesman åt eller gick på kafé. Någon gång var det samkväm ikyrksalen.

Formaliteterna runt begravningen av Salbergapatienter är inte lätta att följa.

MEDDELANDEBLANKETTER för förfrågan till hemförsamlingenfinns kvar i oanvänt skick. En kladdbok förd av sjukhus-prästen finns också på landstingsarkivet i Västerås. I den noterade prästen antal begravningar, men inte den dödesnamn. Först 1946 började sjukhuset föra en dödbok på fast-ställd blankett. I de spridda årsrapporter som finns kvar från Salberga, redovisas för vissa år antal avlidna och hur många

av dem som förts till de anatomiska institutionerna. Menäven där finns stora luckor.

HUR FATTIGGRAVAR GRÄVDES i trakten minns många fort-farande. Det gällde att spara plats. Innan graven fylldes igensattes en tillfällig brädvägg längs ena långsidan. När nästagrav grävdes schaktade de sig ner längs brädorna. Det blevalltså tätt mellan kistorna. Vem som låg var noterades sällaneftersom ingen annan än församlingen ägde graven. Viktigasttycks det ha varit att exakt veta var man skulle börja grävaför nästa kista.

Skildringen kan tyckas makaber men den visar på ett tyd-ligt sätt hur litet dessa människor en gång var värda. Ingenannan än deras kamrater och skötare på Salberga såg att desaknades.– Det känns gott att äntligen kunna märka ut denna platsmed en minnestavla, sade kyrkoherde Lasse Svedberg dåtavlan avtäcktes 1:a advent 2009.

^ Intill klockstapeln står minnes-tavlan över Salbergapatienterna.

> Intill gravplatsen för Salbergapatienterna ligger Kungliga Västmanlands Trängkårs före detta militära gravplats, använd från 1906 till 1927. Förr bildade landets regementen egna församlingar som hade egna präster, församlingsböcker och gravplatser. Trängkårens begravningsplats omgärdas idag av häckar och har fått en hög minnessten.

30

SPEGELN

BRITA BÅÅT PÅ ÄNGSÖ, som finns avporträtterad i djup sorg-dräkt på Ängsö slott, har felaktigt tillskrivits den ännu högstlevande spökhistorien om frun som gick till de dödas julottadär två av hennes avlidna män deltog och förföljde hennemed värja och sten. Brita (1598-1630?) var endast gift engång. Troligen avser historien hennes företräderska, makenArvid Posses moster Elsa Trolle som var gift tre gånger ochdog 1593.

EN PIGA FRÅN KÄRRBO var på 1600-talet anställd på Ängsö.Vintertid fick hon tjänstgöra i husbondfolkets stockholms-

bostad. Den oskyldiga flickan beskylldes där för att vara häxa och avrättades. Genom att hon erkände ska föräld-rarna enligt legenden ha fått tillstånd att begrava henneutanför kyrkomuren i Kärrbo men inget sådant finns dokumenterat.

C.O. CRONSTEDT – han som förrådde Sveaborg 1808 - påstods ha flytt till sina släktingar på Geddeholm, gömt sig i en källare, dött och begravts utanför Irsta kyrkomur.

I verkligheten dog han på sin finska egendom Härtonästolv år senare.

Människor har alltid trott vad de vill tro och lagt till där de inte vet säkert. Rykten uppstårlätt om fakta saknas. Idag sprids lösa påståenden snabbt via olika media men berättelser,sägner och skrönor har uppstått och förts vidare under lång tid. Museer och arkiv har avtradition samlat och bevarat våra gamla berättelser. Här följer ett par skrönor med västmanländsk anknytning.

Häxor och förrädareSkrönor från VästmanlandAv Elisabeth Westerdahl

31

”KÄRRINGKORSET” KALLAS EN PLATS på Hällstigen, dengamla vägen mellan Kärrbo och Kungsåra socknar. Redanpå en karta från 1691 benämns platsen så. I en nedtecknad berättelse från 1937, som finns på Landsarkivet i Uppsala,sägs att två kvinnor möttes på vägen och blev osams omvem av dem som skulle vara ”starkmor” – det vill säga varaden främsta och därmed den som skulle sitta närmast kyrk-gången. Kvinnorna råkade i slagsmål och den ena dog. Att en händelse som inträffade för över 300 år sedan alltjämtknyts till platsen - om än förvanskad - visar hur stark berät-tarkonsten var i tider då de flesta inte kunde skriva. Men på de 70 år som gått sedan historien nedtecknades har denockså hunnit förvrängas i folkmun. En variant handlar omatt kvinnorna trätte om vilken kyrka som låg närmast ochden minst sannolika säger att två män bytte fruar där.

SÄGNER FRÅN VÄSTMANLAND

Sägner från Västmanland finns bevarade i flera olika arkiv i landet. I Västmanlands läns museum och Nordiska museetfinns många berättelser från länet samlade.

Institutet för språk och folkminnen har Sveriges största folkminnessamlingar. I arkiven i Göteborg, Umeå och Uppsalafinns resultatet av över hundra års arbete med att dokumenterafolklig kultur: berättelser om människors liv och leverne i vardagoch fest. Där finns också världens största ortnamnssamlingar.

Dessa finns idag delvis tillgängliga över Internet via Ort-namnsregistret.

DEFINITION PÅ SKRÖNA

Skröna är en påhittad historia som kan vara mer eller mindrefantastisk. En bra skröna ska gärna ha någon bakgrund i verklig-heten, så att den nästan kunde vara sann. Ur Nationalencyklopedin.

^ Margareta Ljunggren(1926-2008), Apostlagärningarna 2:42 (”…och de deltog troget i apostlarnas undervisning…”), olja på duk, odaterad, 59x75 cm. Tillhör Västerås konstmuseum.

Foto

: Väs

terå

s ko

nstm

useu

m

32

De hemligstämpladeAv Anna Lihammer

SPEGELN

I Krampen finns ett antal märkliga betonggrunder, nästan övervuxna i den djupa skogen.De är allt som återstår av det interneringsläger för sovjetiska soldater som fanns här underandra världskrigets sista år. Tack vare människors minnen och en arkeologisk utgrävninghar platsen nu lyfts fram ur glömskan. Krampen är bara en av de många minnesluckorsom finns från vår egen tid - glömda platser och händelser - som arkeologin kan hjälpa till att lyfta fram.

DET FINNS MER: LITTERATURTIPS

Krampen Ryssläger i Sverige under andra världskriget,Hans Lundgren, illustrerad 239 sid. Västmanlands läns museum 2008. ISBN978-91-85397-85-3.

Krampen till exempel en föreställning om hur det var attleva i lägret. Kanske måste man gå omkring i den täta sko-gen för att verkligen förstå hur det kändes att vara tvångs-boende i lägret i väntan på att bli hemskickad till ett ovisstöde? Kanske måste man se resterna efter byggnaderna ochkonstruktionerna eller rentav hålla något av föremålen ihanden för att verkligen betvinga glömskan?

LÄNGE TRODDE ARKEOLOGER OCH HISTORIKER att de skrift-liga källorna och längre fram i tiden fotografier och minnenberättar allt som är värt att veta om de senaste seklerna.Men numera vet vi att så inte är fallet. Ända fram till våregen tid finns händelser, människor och grupper som avolika anledningar är gömda, hemlighållna eller helt enkeltglömda. Och med arkeologins hjälp kan de lyftas fram.

PÅ SENHÖSTEN 1944 avseglade skeppen Örnen och Wargofrån Gävles hamn. Med på skeppen fanns 900 sovjetiska soldater, som varit internerade i läger runt omkring i Sverige,och nu – ofta mot sin vilja – på väg tillbaka till Sovjetunionen.Oviljan var inte grundlös. De hade flytt undan tysk fången-skap och att tillfångatas i stället för att dö på sin post var ett allvarligt brott i Stalins Sovjet. Händelsen är den enskiltstörsta deporteringen av internerade i Sveriges historia, menganska okänd för de flesta.

MÅNGA AV MÄNNEN på båtarna hade avhysts från interne-ringsläger i Bergslagen – Baggå, Baggbron, Krampen ochAbborrtjärn. Flera olika slags läger fanns i andra världskrigetsSverige – civila, militära, flyktingläger och läger för miss-tänkta personer. Men interneringslägren för sovjetiska soldatervar länge hemligstämplade. Kanske för att de drevs i samar-bete med sovjetiska myndigheter.

De senaste åren har berättelserna om lägren börjat kommafram ur glömskan, böcker har publicerats och en del forsk-ning har ägnats åt dem. Arkeologiska utgrävningar har ocksågjorts i en del läger, bland annat i Krampen i Västmanland.Men eftersom de länge var hemliga är det svårt att ta redapå allt om dem.

MEN ARKEOLOGIN kan få fram kunskap om händelser somjust är glömda. För den handlar om de fysiska spåren eftermänniskors liv, det materiella, och det blir kvar även när alltannat är bortglömt. Med arkeologin kan man också få enrent fysisk påminnelse om det förgångna – när det gäller

< Vid lägrets samlingsplats hittade arkeologerna ett cykellås. Många av de internerade männen köpte cyklar för sina intjänade pengar, vilket gav dem lite frihet.

33

SPEGELN

Ivanovits Bikov. I bakgrunden synsjärnvägsspåren vid Krampen.

Ivanovits Bikov

34

SPEGELN

Hitlers raslagar drabbade kärlekspar i HallstahammarAv Mikael Johansson

Artikeln har varit publicerad i VLT 5 april 2006.

ALL HEDER ÅT AXEL ERICSSON och alla andra präster somvägrade följa de domarna, säger Mathias Rapp, uppvuxen iHallstahammar och numera känd profil som företrädare förvindkraftsföretagen (2006).- Orsaken till att mamma och pappa flyttade hit var attpappa blev erbjuden jobb av Hans von Kantzow på Kanthalnär de träffades av en slump i Tyskland, berättar MathiasRapp.1935 införde de så kallade Nürnberglagarna i Tyskland sombland annat innebar förbud för ”arier” att gifta sig medjudar. Dessutom skulle alla sådana ingångna äktenskap upp-lösas. Den nazistiska regimen krävde nu också att andra län-der skulle tillämpa de här lagarna på sina medborgare som var gifta med tyskar och på tyskfödda par som var av olika etnisk bakgrund. Något som den svenska staten beslutadesig för att göra, till skillnad från flera andra länder i Europa.

ALFRED RAPP, SOM VAR JUDE, kom till Hallstahammar1935. Ett knappt år efter kom Liselotte till Sverige för attgifta sig med sin Alfred. Men de svenska myndigheternasade nej till ”blandäktenskapet”, med hänvisning till Nürn-berglagarna. - Med hjälp av Hans von Kantzow och överingenjören Gun-nar Nordström kom mamma och pappa iväg till England, där de kunde gifta sig, minns Charlotte Ridderstolpe, systertill Mathias Rapp.- Något år efter att mamma och pappa gifte sig kom ett brevfrån svenska myndigheter som på Nazitysklands begäranuppmanade mina föräldrar att frivilligt upplösa äktenskapet.De vägrade självklart och stämdes av den tyska staten införHäradsrätten i Kolbäck. En rättegång som de inte infann sigtill, berättar Mathias Rapp.

Kolbäckskyrkoherden Axel Ericssons vägran att stryka äktenskapet ur kyrkböckerna gjorde att Mathias Rapps föräldrar kunde fortsätta leva som gifta utan några problem trots att Häradsrätten i Kolbäck upplöst äktenskapet på begäran av den nazistiska regimen i Tyskland.

>>>

35

SPEGELN

^ Alfred och Liselotte Rapp på ett foto från slutet av 1930talet. Det var inte bara Axel Ericsson i Kolbäck som stöttade dem utan det var många människor i bygden som blev deras vänner för livet, kanske framför allt, Hans von Kantzow, disponent för Bulten/Kanthal.

Foto

: Priv

at

36

SPEGELN

HÄRADSRÄTTEN I KOLBÄCK dömde till den tyska statens för-del och därmed var äktenskapet i juridisk mening upplöst. I den tyska folkbokföringen upplöstes äktenskapet. Tyskaföreträdare gjorde också klart för svenska myndigheter attman förväntade sig att de skulle göra detsamma. Men härstötte man på patrull i form av kyrkoherde Axel Ericsson iKolbäck. Som ansvarig för folkbokföringen i området vägradehan stryka uppgifterna om att Alfred och Liselotte var gifta.- Pappa sa alltid att det som Axel Ericsson gjorde var väldigtmodigt. Det blev nog början till en speciell vänskap mellandem, säger Charlotte Ridderstolpe. - Tyvärr var inte alla präster i Sverige som Axel Ericsson.Det är en skam att vi svenskar var så villiga att utföra de nazistiska raslagarna, säger Matihias Rapp.

ATT FÖRÄLDRARNAS ÄKTENSKAP i ren juridisk mening varupplöst har aldrig påverkat Charlotte Ridderstolpe och Mathias Rapp, lika lite som det påverkade deras föräldrar. - Mamma och pappa brukade faktiskt skämta om det ibland,berättar Charlotte Ridderstolpe.

Trots de stora problemen i början av sitt nya liv i Sverigeför det unga ingenjörsparet från Tyskland blev framtidendesto bättre. Paret blev två välkända profiler i Hallstaham-mar och Västerås. Alfred Rapp jobbade hela sitt verksammaliv inom Kanthal och var vid sin pensionering 1973 före-tagets vice vd.

^ Charlotte Ridderstolpe berättar "Det var nu så vid min födelse 1943 att mina föräldrar som var "utlänningar" över huvud taget inte fick färdas i bil av vilket slag det vara må. Min mamma fick dispens att åka taxi till BB i Köping när det var dags att föda och likaså vid hemfärden tillsammans med mig. Mamma stannade på BB i en dryg vecka efter en svår förlossning och min pappa tvingades cykla de dryga två milen fram och tillbaka i ur och skur, för att kunna hälsa på oss."

Foto

: M

aja

Ram

sten

37

SPEGELN

AXEL ERICSSON

Domprosten Axel Ericsson var en välkänd person i Kolbäck därhan var kyrkoherde i 24 år. (1936-1960). Han var född 1895 ochprästvigdes i Västerås 1921. Han var under hela sin yrkesverk-samma tid präst i Västmanland. Han var en aktiv nykterhets-kämpe. Axel Ericsson var också författare och gav bland annat uttvå diktsamlingar. Han var också en flitig medarbetare i VLT undermånga decennier under signaturen A.E.

Vid pensioneringen 1960 flyttade han till Västerås där han varbosatt till sin död vid 91 års ålder.

Källa: VLT faktaredaktionen.

DET FINNS MER: LÄSTIPS

Att bo granne med ondskanKlas ÅmarkInbunden 692 sid. Albert Bonniers Förlag 2011. Formgivning Miroslav Skocic. ISBN 9789100124939.

Tyska raslagar tillämpades i Sverige, tyska desertörer somflydde hit skickades tillbaka över gränsen och aktiva tyska nazi-motståndare internerades. Sverige avväpnade Hitlers politiskamotståndare, säger historieprofessorn Klas Åmark. Han samord-nade ett av de forskningsprojekt som regeringen tog initiativtill 2000 och som har gett fördjupad kunskap om ”Sveriges för-hållande till nazismen, Nazityskland och förintelsen”.

Klas Åmark publicerar i dagarna forskningsprojektets slutrapport,Att bo granne med ondskan. I den sammanfattar han för enbredare publik de senaste decenniernas innehållsrika svenskaforskning om Sveriges förhållande till nazismen, Nazitysklandoch Förintelsen, Genom att välja nya utgångspunkter och per-spektiv bygger han upp en ny bild av ett dramatiskt och kom-plicerat skeende. Här möter vi analyser av nazityska försök attinfiltrera det svenska samhället på olika områden, av rasism ochantisemitism, av den svenska flyktingpolitikens dramatiska för-ändringar. Han gör också en nytolkning av neutralitetspolitikenoch presspolitiken. Fram träder en bild av ett svenskt samhällesom hade påtagliga svårigheter att hantera de utmaningarsom Nazityskland ställde Sverige inför.

Judisk ”ras” som äktenskapshinder i Sverige, effekten av Nürnberglagarna i Svenska kyrkans statliga funktion som lysningsförrättare 1935-1945. Anders JarlertIsell & Jinert , Sekel Bokförlag/2006. ISBN 978919752231.

Jarlerts bok behandlar hindersprövningen av de ariska med-borgare som flytt till Sverige från Tyskland för att gifta sig. Denbehandlar vardagshistoria genom att fokusera på specifika fallmen belyser också andra länders agerande under samma förut-sättningar som Sverige. Det var så att Nederländerna proteste-rade mot Tysklands befallningar på helt annan nivå än Sverige."Judisk ras som äktenskapshinder i Sverige" levandegör ettstycke av Sveriges mörkaste historia - men belyser också depersoner som vågade protestera. Jarlets bok behandlar juridiskaförutsättningar på ett sätt som borde bli en tråkig avhandling,men genom att berätta om verkliga personer och deras öden,lyckas Jarlet skapa en bok som berör.

^ Domprosten Axel Ericsson.

Foto

: Kol

bäck

s H

emby

gdsf

ören

ing.

38

SPEGELN

BombsäkerledningText och foto: Jan Å Johansson

DET ENDA SOM SKVALLRAR om mänsklig närvaro är justnämnda dörr och givetvis också masten på toppen av berget.Men för ortsbefolkningen har bergrummet, sex till sju kilo-meter utanför Köping, inte varit så hemligt. Det är svårt attdölja en hög mast. Tanken med bergrummet, som skullefungera som ledningscentral för civilförsvaret, var inte helleratt det inte skulle upptäckas. Däremot skulle det stå emotattacker utifrån – till och med tåla en direktträff av en 500-kilos bomb.

Jens är räddningschef i Västra Mälardalens Räddningsför-bund i Köpings kommun och har många gånger varit in ibergrummet då det övats för skarpa lägen. Här inne hittarhan utan problem. Även om strömmen går och det blirmörkt?-Nej, det blir inte mörkt. Hela anläggningen är självförsör-jande på kraft via dieselaggregat, berättar Jens.

HÄR SKULLE PERSONALEN kunna klara sig i månader, baraförnödenheter levererades.-I evigheter, tror Jens.

Här skulle, om det värsta skulle hända, civilförsvarsstabensitta, allt som allt mellan 80 och 90 personer. Alla skullejobba i tvåskift i tolvtimmarspass och vara lediga lika mångatimmar. Och för att göra det så bekvämt som möjligt finns,kök, allrum, toalett och dusch och en ”hotelldel” med rum

där våningssängar står uppställda. Herrar för sig och damerför sig. Jens visar dock på en dörr där det fanns möjlighetatt röra sig emellan de båda avdelningarna…

VÅNINGSSÄNGARNA ÄR MED TRE BÄDDAR. Dock inga Hästens,trots att vi är i Köping, utan det är de välbekanta stålsäng-arna a la militärlucka. Välbekanta för dem som gjort lumpenvill säga. Dessutom har någon psykolog räknat ut att för attöka trivseln har många av rummen målats i grälla röda ochgröna färger.-Den sista övningen som genomfördes här var 1991. Framtill 1988 var det övningar för krig som gällde men efter1991 trodde man mer på oroligheter i och med att manantog att många flyktingar från de forna öststaterna skullekomma. 1991 gjorde i alla fall länsstyrelsen övningar här på detta scenario.

Köping är dock inte ensam i länet om att ha bergrum avdetta slag. Här fanns dock industrier som kunde konverterasför militära ändamål och därmed bedömdes som presumtivabombmål. -Volvo tillverkade motorer här och det var ju lätt att måladem gröna istället för röda, skojar Jens.

Det är som en vind från kalla krigets dagar när räddningschef Jens Eriksson öppnar dentjocka ståldörren till den en gång så hemliga anläggningen i Arlaberget nära Odensvi i Köping. Isen som håller ett hårt grepp mellan dörr och karm bjuder motstånd men snarthar Jens öppnat dörren till 750 kvadratmeter hemligheter.

>>>

39

SPEGELN

>>>

v Enda vägen ut. Hela anläggningen vilar på gummikuddar och detta är korridoren som leder ut i det fria.

”Här skulle, om det värsta skulle hända, civilförsvarsstaben sitta, allt som allt mellan 80 och 90 personer”

40

SPEGELN

BERGRUMMET BYGGDES 1965, mitt under det kalla kriget.Massorna från sprängningen av berget gick till bygget av E-18 mot Västerås. Förutom att stå emot tidigare nämnda bombskulle anläggningen också stå pall för både biologiska och kemiska stridsmedel. Vid ett angrepp skulle det hela tryck-sättas med ett övertryck för att hålla eventuell gas eller strål-ning utanför. Förutom elektricitet via ett aggregat skulle manockså vara självförsörjande på vatten.

Anläggningen är inte fast byggd i berget utan kan liknas viden byggnad vilken är byggd inne i berget och som vilar pågummikuddar för att stå emot väldigt starka vibrationer. Attbyggnaden är ”friliggande” ser man tydligt då man öppnarluckan till någon av nödutgångarna. Där utanför möts manav det grå urberget med ett utrymme emellan. -Och tänk att luftavfuktarna fortfarande fungerar, säger Jens.

VID EN RUNDVANDRING får man en känsla av att allt lämnatsi all hast. Man får en obehaglig upplevelse av att en neutron-bomb slagit ned och bara det rent materiella finns kvar in-takt. Här står telefoner, krypteringsmaskiner och en kartamed olika markörer och ritade linjer på. -Det är en så kallad LUFOR-karta. En luftförsvarskarta heltenkelt, där man höll koll på inkommande flygplan.

JENS VISAR PÅ TVÅ RINGAR kring Köping på kartan. En svartyttre ring vilken indikerar att flyglarmet drogs igång om nattenom flyg närmade sig och en inre röd ring där larmet åkte pådagtid. I själva hjärtat av anläggningen, sambandscentralen,hade man kontakt med omvärlden. Oftast var det pliktin-kallade kvinnor som satt här. Och då kvinnor utan barn.

I ETT MINDRE RUM syns en gammal hederlig telefonväxel,som i vilket telekontor som helst.-De som satt här kallades för propphäxor, upplyser Jens. Men som sagt, det är historia nu. En dyr historia kan tyckasdå det aldrig blev något krig.-Ja, det är det nog. Men allt tog slut över en natt och avveck-lades. De enda skyddsobjekt som blev kvar var ostkustham-narna. Men det var en epok, det råder det inga tvivel om.

TROTS BERGRUMMETS FASCINERANDE HISTORIA och inteminst det fantastiska bygget så är inte någon byggnadsmin-nesförklaring aktuell. Anna Ahlberg, byggnadsantikvarie påVästmanlands läns museum och projektledare för projektetModernismen i Västmanland tycker dock att Arlabergetmycket väl kan ses som ett viktigt minne.-Många har en relation till platsen och det finns nog ett in-tresse hos allmänheten för en byggnadsminnesförklaring.

^ Ingången. Arlaberget i Köping innehöll i många år en hemlighet trots att de flesta människor i området visste att den fanns. För barnen var det en spännande tanke att tomten bodde här – eller troll.

>>>

^ Färgglatt. För att göra det kombinerade samlingsrummet och matsalen trevligare att vistas i målades väggarna i en ljus turkos färg.

41

SPEGELN

>>>

Militärsängar. Sovutrymmena är inte stora och här skulle tre personersamsas i vart och ett. Sängarna är somsynes precis desamma som på vilkenmilitärförläggning som helst.

^ Minns. Räddningschef Jens Eriksson har varit med under många civilförsvarsövningar i Arlabergets hemliga anläggning.

^ Ingenjörskonst. Civilförsvarsanläggningen i Arlaberget är helt enkelt en byggnad byggd inne i berget. Ingenjörskonst i den högre skolan.

42

SPEGELN

STRAX FÖRE JUL anordnades en offentlig visning av skydds-rummet och det arrangerades bussresor från Köping. Detkom fem busslaster med 250 personer som ville se den myt-omspunna platsen. Anna Ahlberg berättar att man blev heltnedringd av människor som ville vara med på visningen.-Platsen är viktig för Köpingsborna och jag fick höra mångahistorier i bussen om den. För dem som bor i Köping ärplatsen fortfarande hemlig, precis som då det begav sig. Detär fascinerande hur lojala alla varit trots att de flesta känttill anläggningen. Dock utan att veta dess innehåll, berättarAnna Ahlberg.

Därför florerade det många rykten kring platsen. Sant ärdock att flera föräldrar under jularna var där för att lägga brevtill tomten vid ingången. För det var väl där han höll till?

SEDAN FORTSATTE DET med att de kom med barnbarnenoch gjorde samma sak. Andra trodde att det bodde troll iberget. Klart är i alla fall att många i Köping har en relationtill anläggningen och den är viktig för Köpings historia ochpå det viset är det ett värdefullt minne. Någon måste dockväcka fråga om byggnadsminne. Vi har ju inte heller mångabyggnadsminnen av modernare art i länet, det nyaste är från1920-talet.

SOM ETT LED i att väcka intresse för det moderna kulturar-vet samarbetar nu länsstyrelsen och Västmanlands läns mu-seum i projektet Modernismen i Västmanland. Och härpassar civilförsvarsanläggningen i Köping definitivt in. -Det är fascinerande att dessa anläggningar kunde hållas såhemliga trots att alla runt omkring kände till det hela. Mendet är lätt att man inte ser att de här platserna är kulturhis-toriskt värdefulla. Hur skall man förhålla sig till dessa mil-jöer? Civilförsvarets aktiviteter är inte så utredda och det ärsvårt att hitta handlingar. Folks berättelser är muntliga ochdet är mycket myter runt omkring detta. Men det är utantvekan en intressant plats och det vore kul med en diskus-sion om vad det skall bli av den, tycker Anna Ahlberg.

”Det är fascinerande att dessaanläggningar kunde hållas så

hemliga trots att alla runtomkring kände till det hela”

^ Siren. Detta är apparaten där flyglarmet skulle aktiveras. ^ Nödutgång. Jens Eriksson öppnar en av luckorna som var tänkt att fungera som nödutgång. Som synes för den rakt ut till urberget.

43

SPEGELN

^ Flyg. Detta är en luftförsvarskarta, LUFOR, med vilken man markerade var fientligt flyg befann sig. Den yttre mörka ringen markerar gränsen för när man skulle slå igång flyglarmet i Köping nattetid. Den inre röda markerar när det skulle ske dagtid.

Några förklaringar till symbolerna på kartan

Kärnvapenexplosion

Fientlig luftlandsättning

Fientlig flygriktning

44

SPANAREN

Ingen köldchock utan

KrimmeltovaAv Claes-Inge Andersson

”Upp flyga orden tanken stilla står,ord utan tanke himlen aldrig når.”

CITATET OVAN beskriver inte det illustra sällskap som bestårav rubriksättarna vid de svenska kvällstidningarna. Nej, denbegåvade läsaren känner säkert igen citatet från Hamlet.Efter flera hundra år är det lika aktuellt även idag.Visst är det fascinerande hur vissa ord och begrepp leverkvar under århundradena? Det måste handla om kvalitet.Men det gäller att veta vad orden betyder. För ett tag sedanvar jag på ett seminarium där förläsaren använde begreppet”till yttermera visso” vilket gladde mig som gammal ordbru-kare. Så tyckte han att det inte riktigt räckte till, han villeförmedla ytterligare en dimension, och klämde till med ”till ytterligare mera visso”. Han hade nog inte riktigt klartför sig betydelsen av det ursprungliga uttrycket men håll medom att man inte kunde missa vad han menade med sitt ny-skapade begrepp.

MÅNGA NYA ORD präglas av det moderna mediesamhälletsideal, snabbt upp till skyarna och sedan lika snabbt ut igen.Dessa ord har lika lång livslängd som en mobiltelefon i händerna på en tonåring.

FAST DET SAKNAS INTE KREATIVITET när det gäller nyska-pande. Sommar som vinter firar tidningarnas rubriksättarenya triumfer. Det duger inte med en vanlig hederlig värme-bölja. Nej, det är ryssvärme och värmechock. På vinternräcker det inte med kyla och snö. Det är Tysklands-vinter,snösmocka, snökaos och köldchock. Förresten, vad sjuttonär egentligen Tysklands-vinter? Tysk höst har jag hört talasom men det var något helt annat och från en helt annantidsålder.

ENLIGT RUBRIKERNA är förresten svenskarna ett chockskadatfolk. Det är sexchock, troschock, räntechock, elprischock,skattechock och så alla som är chockade över vad som helst.Som tur är kommer de flesta chocker att förpassas till deneviga glömskan i historiens skamvrå.

JAG VILL ÅTER SE glöggfryntliga herrar som drar på sig krim-meltovan och pampuscherna och tillsammans med sina pim-pinetta damer iklädda persianpäls med stoiskt lugn uthärdarvinterns vedermödor. Finns det för övrigt krimmeltovor,pampuscher, pimpinetta damer och persianpäls nu för tiden?Eller har dessa också förpassats in i glömskan?

45

SPANAREN

”Jag vill åter se glöggfryntliga herrar som drar på sig krimmeltovan

och pampuscherna”

^ Raden av ASEAdirektörer är väl påpälsade mot kylan. Ett par har till och med tagit på sig sin ”krimmeltova”. Med på bilden från skidutflykten år 1919 är, från vänster, Hamberg, Stjernberg, Elfström, Edström, Cassel, Lindén och Liljeblad.

46

UTFLYKTEN

AvrättningsplatserAv Krister Ström

>>>

I ETT PROTOKOLL från Västerås domkapitel år 1622 framgåratt en kvinna avrättats genom halshuggning. Hennes kropplämnades på avrättningsplatsen och de anhöriga, som för-bjudits begrava henne, kunde bara se på när hundar och svinslet i kroppen. Halshuggningen kunde efter rättens beslutföregås av att en hand höggs av och att liket brändes på båleller efter styckning steglades. Det senare gällde manligaförbrytare som begått svåra brott. Att bli hängd var ett nes-ligare straff än halshuggning. Några platser i Västmanlandslän omtalas som Galgbacken, bland annat på gränsen mellanBjörksta och Tortuna socknar, men frågan är hur mångasom verkligen använts för hängning.

DET FINNS FLERA PLATSER i Västmanlands län utpekade somgamla avrättningsplatser men där finns egentligen inga spårefter någon form av anläggning annat än senare minnes-stenar.

Vagnsbro härads avrättningsplats vid Viggarne ligger österom landsvägen som via Salbohed och Sätrabrunn förbinderväg 70 med väg 56 norr om badplatsen vid Tappebosjön. Ca 20 meter från vägen uppe i en barrskogsbevuxen backestår en minnesten med inskriften:”Minnes avrättningen 1829/ Hembygdsföreningen reste stenen 1978”.

Stenen tillkom på initiativ av västerfärnebosonen RuneSelldén som också högg stenen.

På platsen finns även två rektangulära gropar som kan varaspår efter nedgrävningar för de avrättade.

LÄNGS DEN GAMLA VÄGEN mellan Fagersta och Norberg vidsockengränsen 10 m nordväst om vägkant står en rest sten iett fundament. På stenen är det inhugget:”Afrätts-plats/s.g. 26.8/1845”Kan g:et vara en felläsning av ett a? och syfta på (Stina)Andersdotter eftersom man säkert vet är att här avrättadesänkan Stina Andersdotter, Onsjö, som var dömd till dödenför att ha förgiftat sin make landbon Anders Andersson den3 december 1843. Död i lungsot står det om honom i döds-boken för Västanfors socken.

Man vet att skarprättartjänsten i Västmanland vid dentiden innehades av före detta korpralen Wärre och att han i augusti fått order från landshövdingen om att verkställadödsstraffet på änkan Stina Andersdotter i Onsjö. Dettaskulle ske på häradets vanliga avrättningsplats mellan Norbergs och Västanfors socknar i ”Melingskogen” tisdagenden 26 i samma månad kl. 10 på förmiddagen. Den 25meddelas landshövdingen att mästermannen ännu inte anträffats vilket innebär att avrättningen måste ha ägt rumefter det datum som angivits på stenen. Enligt uppgift skalldet inte långt från platsen för minnesstenen finnas två ned-grävningar.

Avrättningsplatser låg ofta väl synliga intill landsvägar och mångenstädes nära en sockengräns där många människor passerade. Liken begravdes på avrättningsplatsenutan böner och respekt i prästs frånvaro eller i ett närliggande kärr eller liknande.

Eftersom offentliga avrättningar i flera avseenden var skrämmande är det inte så underligt att många sägner och berättelser om gengångare, spöken och gastar knutits till dem. Att man brukat se huvudlösa gestalter vid avrättningsplatser därfolk halshuggits är vanligt.

47

UTFLYKTEN

STENEN I ÖSTERVÅLA står inne i skogen vid läns- och sock-engränsen Hedesunda/Östervåla vid vägen mellan Horrskogoch Kolarbyn. Den har inskriften ”Avrättningsplats förÖstervåla socken på 1600- 1800-talen/sista kända avrättning1836/Stenen restes 1947 av Östervåla kommun”. 1836 hals-höggs avskedade soldaten Bengt Tygg från Bjurvalla ägor.Han var född 1768 och gift med Brita från Nyvalla som vid39 års ålder gick bort i ”frossa”. 1825 hade deras sjuårigeson drunknat i en brunn. Vid hustruns bortgång fanns detfem barn i familjen.

Drygt fyrtio år tidigare hade pigan Brita Andersdotter därmist sitt liv efter Svea hovrätts dom ”att lif sitt mista, hals-huggas och i båle brännas” för barnamord. Domen verk-ställdes här vid sockengränsen.

^ Den sista personen som avrättades här var drängen Anders Larsson Sjöberg. En pojke på väg hem med häst och vagn till Möklinta blev stoppad av Sjöberg som bad att få åka med en bit. Sjöberg misshandlade pojken svårt och stal både hästen och vagnen. Sjöberg greps ett par dagar senare i Badelunda, häktades och dömdes till halshuggning för rån. Domen verkställdes här den 19 december 1829.

Foto

: Ing

mar

ie E

kman

48

UTFLYKTEN

VID LÅNGSJÖN NÄRA GRÄNSEN mellan Västerfärnebo ochKarbenning socknar ligger Falnäs, ett ställe vars namn ärkänt sedan 1500-talet. Där gifte sig 1722 den 40-årige änke-mannen Johan Olsson med 24-åriga Brita Johansdotter frånNorr Hörende. På gården bodde bland andra Johan Olssons20-årige son, Mats Johansson, som därmed fick en styvmorsom han nästan var jämnårig med. Mats gifte sig så små-ningom med en flicka från Norberg och fick med henneminst fem barn i sitt uppväxthem. Hur livet gick vidare iFalnäs med känslor mellan styvmoder och styvson vet vi inte.Fantasin får fritt spelrum då vi enligt prosten Christierninsanteckningar får veta att pingstdagarna 1739 rymde han(Mats) med sin ”Stiufmoder” och höll sig undan bebyggdatrakter och så småningom slog sig ner i skogarna kring Nås i Dalarna. Rymmarna efterspanades i socken efter sockenoch till slut fick myndigheterna tag i dom och förde dom till fängelset i Västerås slott. Hösten 1740 blev ärendet an-gående deras rymning av rätten prövat i Vagnsbro härads-rätt varunder deras hemsocken hörde. Därvid kom ingeterkännande ej heller vid en följande rättegång i Nås våren1741. Däremot vid en ny rättegång på tinget i Mälby, därhäradshövdingen bodde. Då var deras motstånd brutet och

de bägge erkände sin skuld till blodskam och hor. Den tidenslagar stadgade kvalificerat dödsstraff för sådan lagöverträ-delse. Brita dömdes därför att halshuggas och därefter brän-nas på bål medan styvsonen Mats efter halshuggning skullesteglas. Domen stadfästes av hovrätten och mycket snartdärefter gick straffet i verkställighet på Vagnsbo härads av-rättningsplats vid Viggarne på Långheden i Västerfärnebo.Det skedde den 30 oktober 1741.

HUR DET KAN HA GÅTT TILL beskriver Ruth Rosenius-Högman i Länstidningens julnummer 1939:”Då fångskjutsarna med de båda livdömda anlände, varstupstocken timrad och ved till bålet uppstaplad. För steg-lingen voro fem pålar neddrivna i jorden, och fem hjul lågoväntande. I dessa skulle den avrättade mannens styckadekropp inflätas, varefter de skulle sättas upp på pålarna tillallmänt beskådande, ”honom till straff och androm till varnagel”. Platsen omgavs av en spetsgård av soldater, somskulle hålla den påträngande åskådarskaran på avstånd. Tyen avrättning var en av den tidens makabra folknöjen, föratt genomilas av skräckens vällustblandade rysning”.

SKARPRÄTTARE DALMAN

Sveriges siste skarprättare Anders Gustav Dalman var född den 17 februari 1848 i Östanmossa i Norberg som Anders Gustav Norman. Hans pappa hette Per Erik Norman och hans mammahette Greta Gustava Söderberg och kom från Ramnäs innan hongifte sig. Namnet Dalman fick Anders Gustav han när han tjänstgjorde vid Västmanlands regemente.

År 1885 tillträdde han tjänsten som Stockholms skaprättare. Senare antogs han som skarprättare i ytterligare sex län, blandandra i Västmanland. År 1901 utsågs Dalman till riksskarprättare.

Under sina 25 yrkesverksamma år avrättade Dalman sex personer.Fem med handbila och en med giljotin. Den första avrättningenvar år 1890 av Anna Månsdotter, även känd som Yngsjömörderskan. Den femte avrättningen utförde Dalman med handbila pålänsfängelset i Västerås den 10 december år 1900.

Den dödsdömde var John Filip Nordlund, känd som Mälarmördaren eller Svarte Filip.

Dalman dog år 1920 i Stockholm i sviterna efter en trafikolycka.1921 avskaffades dödsstraffet i Sverige.

Foto

: Pol

ism

usee

t

49

UTFLYKTEN

FRÅN ETT LIKNANDE TILLFÄLLE på samma plats nära hundraår senare har en av dom, som stod i spetsgård, berättat hurfolk klättrade upp i träden för att se bättre, men att somligaav dessa icke var nervstarka nog för det uppskakande skåde-spelet utan svimmade och föll ner. Samma sagesman uppgavockså, att i det ögonblick bilan föll, trängde sig några män-niskor genom spetsgården för att doppa medförda dukar i detforsande blodet, vilket troddes ha kraft att bota fallandesot.En liknande berättelse finns från en avrättning i Simtuna ijuni 1839 då en skål blod togs från en halshuggen kvinna”för att ingivas en av fallande sot besvärad yngling”.

DEN AVRÄTTNING SOM ÅTERGES måste vara den som påViggarne ägde rum den 19 december 1829. Då halshöggsoch begravdes där drängen Anders Sjöberg som om sig självberättar:” Jag föddes i Folkjerna af hederliga föräldrar. Wistades på flere ställen såsom dräng och war ansedd förbeskedlig menniska. Kom i sällskap med skojare och stal en häst, hwarföre jag blef straffad med 40 par spö. Röfwadeslutligen häst och kärra af en gosse på Långheden, för hwilketbrott jag häktades den 30 Oct. 1828 och blir aflifwad wid30 års ålder den 19 Decem. 1829. Jag efterlefwes af en ålder-stigen Mor, Hustru och 9:årig dotter. Gud styrke mig i densista stunden!” Gossen han berövade häst och kärra miss-handlade han dessutom så svårt att denne avled.

Den 12 januari 1830 meddelade Landshövdingeämbetet iVästerås om verkställt dödsstraff å drängen Anders LarssonSjöberg. Avrättningsdagen hade han mottagit nattvarden iVästerfärnebo kyrka.

I STADSKVARTERET PÅ VALLBY FRILUFTSMUSEUM i Västeråsstår den så kallade Skarprättargården från Gamla Bryggeri-gatan. Den var förr tjänstebostad för skarprättaren. Densiste av detta yrke som bott där och som avled 1842 varmästermannen Erik Frumerie. 1830 hade han fått order attverkställa dödsstraffet på den för mord till döden dömdeföre detta soldaten Lars Fredrik Lindbeck Svan i Skinnskatte-bergs härad. Den avrättningen beskrivs i Westmanlands länstidning: ”Vidskepelsen söker alltid sin näring och fäster sigmed synnerligen förnöjelse vid de föremål, som på något sättkunna underhålla den samma. Så har man inom detta Länlänge varit sysselsatt med de underbaraste berättelser omden beryktade mördaren Svan, som till trots av menighetensförmodan, det ingen dödlig makt kunde föra honom till av-rättsplatsen eller något oförtrolladt stål bita på hans kropp,den 24 sistl. Nov. aflifvades inom Skinnskattebergs härad.Lika osanna, som dylika rykten, lära äfven hans egna upp-gifter om föröfvade mordbränder och en hop andra äventyrunder hans rymningstid hafva varit. Dessa torde han hafvadiktat dels i hopp om ransakning på en aflägsen ort, dels till nöje för en nyfiken allmänhet.” (VLT 29 nov. 1832).

Avrättningen skedde på Bockhammarskogen mellan Skinn-skatteberg och Bockhammar där två stora tallar, idag i sönder-fall, utpekats som häradets avrättningsplats. Året innan av-rättades på samma plats en 46 år gammal man som ”afladebarn med sin piga, hvilket, 5 veckor gammalt han afdagatogmed förgift, för att bli av med modren.” Han dömdes tillhalshuggning och stegling. ”Folksamlingen vid exekutionenvar ej så stor som vanligen vid dylika ohyggliga tillfällen ochutgjordes till det mesta af qvinnor, bland hvilka de flesta ejlemnade platsen förr än alla de styckade lemmarne blifvitvid stegeln fastspikade – skarprättarens orediga tillståndgjorde denna afrättning utomordentligt ohygglig.” (VLT 1 dec. 1831).

^ Skarprättarens bila som den visas i utställningen Avtryck på Västmanlands läns museum. Denna bila användes troligen vid avrättningar i Västerås på 1700-talet.

DET FINNS MER: LÄSTIPS

Jan G Lindström: Skarprättare, bödel och mästerman. Stockholm 1996.

John Eriksson, Elmer Turlock, Inger Åberg: Bilan faller. Historien om Elg-Cajsa och rättskipningen förr i tiden. Hembygdsförlaget. 1992.

Göran Lager: Döden i skogen. Svenska avrättningar och avrättningsplatser.2006.

Ingemar Widestig: Svea Hovrätts domar 1696-1700 rörande Västmanlands län ochnågot om rättskipningen i slutet av 1600-talet.Arosiana 2006-2, 2006-3.

50

UR LITTERATUREN

Farfar var rasbiologAv Eva F Dahlgren

En märklig alpinsk ras

På handskriftsavdelningen på Carolina beställer jag K.V.Ossian Dahlgrens brevsamling. En hel vagn rullas fram. Jagbörjar plocka på måfå. Brev från professorer, läkare ochandra akademiker.

Forskningsresanden Sten Bergman skriver till farfar atthan och hans hustru har ”berghälsa”. De har övernattat,natt efter natt under bar himmel i 30-40 graders kyla påtundran i Kamtjatka. - Många gånger i snöstorm.Jag får upp en verksamhetsberättelse från Lantbrukshög-skolan. ”Undertecknad övertog 1933-34 professor HermanLundborgs föreläsningar om ärftlighet och rashygien”.

Rashygien? Var det inte blommor farfar sysslade med? Jag plockar vidare i breven.

Rashygien?Det är minst 20 grader varmt här på Carolina. Men jag fryser.Jag har nog ingen ”berghälsa”, som Sten Bergman och hanshustru.

Plötsligt minns jag ett namn från barndomen: Lundman.Bertil Lundman. Han var gäst hos farfar och farmor underalla år. Docent i fysisk antropologi. Med skräckblandad förtjusning hörde jag berättas om hans besök. Om hur hanspottade ut räkskalen direkt på mattan. Hur han cykladerunt i Dalarna och mätte skallar och näsor på befolkningen.Han hade besiktigat mammas skalle också. ”Han presente-rade sig inte utan gick rätt fram och började krafsa mig i

håret.”, hade hon berättat. Lundman konstaterade att dendög. Mamma var långskallig. Bonddotter från Dalarna. ”Det var då för väl”, utbrast den församlade familjen.Men farmor höll inte måttet. ”En märklig alpinsk ras”, sa Lundman.

Jag träffade aldrig Lundman, men han har alltid funnitsdär, någonstans i min barndoms kuliss.

Borde jag ha vetat, borde jag ha förstått?Jag börjar gå igenom lådan jag fick av pappa. Här ligger farfars verk Botanisk genetik, tidningsartiklar, särtryck ur olika tidskrifter. ”Separat” kallades särtrycken. Farfar ochandra vetenskapsmän skickade mängder med separat till varandra.

Farfar var botanisk genetiker. Växtförädlare. ”genom attmetodiskt tillämpa ärftlighetsforskningens resultat ha växt-förädlarna kunnat öka värdet av vårt lands skördar med flera tiotal miljoner kronor årligen. Även för människan gälla samma arvslagar som för växter och djur/.../Ärftlighets-forskning, växtförädling, folkförsörjning, befolkningspolitikoch rashygien hänga på olika sätt tillsammans”, skriver hani Upsala Nya Tidning den 3 mars 1941.Han tillägger: ”Somliga tycka att arvshygien låter trevli-gare”. Så stämmer det alltså. Steget från växtförädling tillmänniskoförädling var inte långt.

Till sextioårsdagen lyfter samma tidning fram hans lärdaavhandlingar om flora och fauna, om rasbiologi och ärftlighetslära, hans välbesökta föredrag vid Rasbiologiska institu-tet, sommar- och hembygdskurserna, radion. Året är 1948.

51

UR LITTERATUREN

DET FINNS MER

Farfar var rasbiologEva F Dahlgren,W&W 2003 , ISBN 9146203664

Eva F. Dahlgrens farfar var rasbiolog och hette K V Ossian Dahlgren. Han var i grund och botten botaniker men med ettbrinnande intresse för rasbiologi och verksam vid institutet förrasbiologi i Uppsala. Ossian Dahlgren var inte ensam om sittintresse utan detta delades av många forskare runt om i Västvärlden. Ossian Dahlgren hade sina rötter i Västmanland.Han var född i Arboga uppvuxen i Sala och gick i läroverket iVästerås.

Det genomgående temat i boken vem är värdefull ochvilka har rätt att födas är lika aktuellt idag som på 30talet. I boken sista delar låter Eva Dahlgren tiden smälta samman. Det gamla rasbiologiska institutet är numera centrum för medicinsk genetik. Där bedrivs forskning om människans minsta enheter och hur vi kan påverka och förändra dem för att bli av med eller tillföra egenskaper.

Var det fortfarande - tre år efter kriget – en merit att vararasbiolog? Och vad var Rasbiologiska institutet? Och pro-fessor Herman Lundborg, vars föreläsningar i rashygien farfar övertog – vem var han?

Ingenting av Lundborg finns tillgängligt på stadsbibliote-ket i Göteborg. Men det går att beställa fram. ”Usch, ska duläsa sådana hemska böcker”, säger kvinnan som tar emotmin beställning.

Herman Lundborg kom också från Uppsala. Han var professor i rasbiologi och initiativtagare till Statens institutför rasbiologi, som öppnade i Uppsala nyåret 1922. Institu-tet var det första i världen och Lundborg dess förste chef.

I sin bok Rasbiologi och Rashygien (Stockholm 1922) förklarar han begreppen:

Rasbiologi är läran om släkternas, folkens och rasernas liv.Den befattar sig med alla de orsaker, som förmå ändra deninre konstitutionen, dvs rasbeskaffenheten i gynnsam ellerogynnsam riktning. Rasbiologi är sålunda ej, som mångentror, enbart medicinsk ärftlighetslära, utan den har berörings-punkter med alla möjliga sociala fack och arbetar redan nulångt utanför den gamla medicinens råmärken. Den har tilluppgift att fastställa arvets, resp. rasens betydelse och för-hållande till miljö och kultur, att utreda och bekämpa ärftligasjukdomar och urartning (degeneration) i vad mån den änframträder bland släkter och folk. Den tid är väl snart förbi,då läkekonsten ser sin enda eller ens förnämsta uppgift i att”bota”sjuka individer. Det hör medicinens män till att vidgasin blick och taga på sig ett mera omfattande arbete ochökat ansvar, de måste bli släkternas och folkens rådgivareoch hjälpare.

Rashygienen (eugeniken) utgör, kan man säga, den praktiskadelen av rasbiologien. Dess strävanden och mål gå ut på att istörsta möjliga mån förhindra ärftlig urartning att uppkommaoch utbreda sig samt att ordna samhällsförhållandena så, attefterföljande släkten bli så väl rustade som mjöligt i kampenför tillvaron.Som en grundprincip inom rashygienen måste man betrakta

den moderna idéen, att de ”biologiskt välborna” dvs de i fysiskt, moraliskt och intellektuellt hänseende väl utrustadeindividerna, böra i största möjliga mån fortplanta släktet.

Var alltså min farfar en av dessa vetenskapsmän som formu-lerade teorierna, en av dem som politikerna lyssnade till ochsedan stiftade lagar för att kunna tvångssterilisera så kallade undermåliga människor?Varför hette farfar inte Raoul Wallenberg, eller Torgny

Segerstedt? Hur mycket går i arv? Jag vet att jag ärvt farfarssneda tänder.

52

DET FINNS MER:

Det mörka arvet, Dalarnas museum småskriftserie nr. 74

I LÄNSMUSEETS ARKIV finns en serie porträtt av västman-länningar tillsammans med anteckningar om personernaslängd, hårfärg och skallmått. Anteckningarna är gjorda avfil. kand. Bertil Lundman då han samlade in uppgifter infören artikel i VLT:s julnummer 1931. Artikeln hade rubrikenFolktyper i mellersta och östra Västmanland.

Lundman beskriver i artikeln den västmanländska bygde-befolkningen så här: ”av svensk medellängd eller något där-under, ehuru tämligen undersätsig, vid hälsa med måttligthull; ljushyllt och med gulbrunt men föga strävt, rakt hårsamt grå ögon. Halsen är tämligen lång, ansiktet rätt brett,ehuru aldrig platt eller i högre grad knotigt. Ögonhålornaäro tämligen smala, vadan ögonen verka små. Underkäken

är väl byggd med något tillspetsad haka och ej särdeles bred vinkel. Näsan är liten och tämligen rak, hos äldre män ibland något litet konvex – verkligt ’krokiga’ näsor liksom mörkaögon eller verkligt mörkt, ej blott brunt, hår tyda nog alltidpå osvenskt blodinslag, om än ibland från gammal tid. De unga flickornas näsor tendera däremot ibland något litetåt norrköpingshåll. Näsan bildar vinkel med pannan, som ejär särdeles bred. Huvudskålen är lång och smal och fögabredare än ansiktet, bakhuvudet starkt utdraget, hjässan lågoch platt.”

BERTIL LUNDMAN (1889-1993) var en av Sveriges flitigasterasbiologer och Sveriges förste docent i antropologi. Hanvar född i Malmö men tog studentexamen 1920 i Västeråsoch började därefter studera i Uppsala. År 1930 tog hankontakt med Anders Pers på Västmanlands läns tidning föratt samråda om folktypsundersökningar i Västmanland. Lundman gjorde sin provexpedition i länet 1931 men blevav redaktör Pers inspirerad till att göra sina fortsatta under-sökningar i Dalarna istället. Genom årliga stipendier frånDalarnas fornminnes- och hembygdsförbund möjliggjordeshans undersökningar i Dalarna. När fältarbetet avslutadeshade Lundman undersökt 11 000 personer från omkring 40 socknar och 200 byar under somrarna 1932 till 1938.Resultaten redovisades i Dalarnas Hembygdsbok.

Han gjorde senare kompletterande mindre undersök-ningar även i andra län.

UR SAMLINGARNA

Folktyperi mellersta och östra Västmanland

^ Uppslag ur VLT:s julnummer 1931 där Bertil Lundman beskriver folktyper i Västmanland.

53

^ Bergsmansfamilj. Hustrun har något vallonblod.^ Lantbrukarfamilj från slätten. Mannen har något vallonblod.

Bildtext från VLT:s julnummer 1931.

UR SAMLINGARNA

^ Den övre raden visar några typiska västmanlänningar. v I den undre raden ett par lantbrukare av den högväxta undertypen och slutligen en flicka med finskt rasinslag.

54

UR SAMLINGARNA

Utrotningshotat

I LÄNSMUSEETS ARKIV finns minst 600 000 fotografier. Detär antingen glasplåtar, negativ eller positiva bilder (vanligafotografier). Fotografierna är främst från åren mellan 1860och 1960. Fotografier tagna därefter är oftast Länsmuseetsegna och motiven är nästan uteslutande byggnader, arkeolo-giska utgrävningar, utställningar samt fotografier från sam-tidsdokumentationer.

GLASPLÅTAR OCH NEGATIV registreras och skannas löpandei Länsmuseets databas Sofie. Delar av databasen är idag till-gänglig via Länsmuseets hemsida.

I FOTOSAMLINGEN finns det många bilder på bortglömdaeller snart glömda föremål och företeelser. Ett litet urval presenteras här.

Tant 1950-tal

53

Tetrapack1950-tal

Telefonväxel1940-tal

Trattgramofon1930-tal

Tegelbärare1930-tal

Telefonkiosk1950-tal

Tältning1930-tal

56

FRÅN FÖRENINGARNA

Barnhemsbackenett ungdomsprojektAv Nils Eriksson

DET VAR KYRKOHERDEN I KUMLA Sven Thelin och hanshustru Carla som grundade Småbruket Kumla barnhem.Syftet med hemmet var att skydda de värnlösa barnen ochatt göra detta genom att dana dem för småbrukarens yrke.Flickhemmet startades 1909 och pojkhemmet 1911.

Barnhemmet var ett hem för värnlösa barn som drevs iform av ett småbruk, där i alla fall de äldre barnen fick deltai arbetet med höns-, kanin- och fårskötsel samt biodling.Hemmet för flickor omfattade 5 tunnland jord och hemmetför gossar 10 tunnland. De sista årtiondena omkring 1930 -1950 var jordbruket utarrenderat och verksamheten koncen-trerades på vården av hemmets skyddslingar. År 1948 togLandstinget över driften av Kumla barnhem. Målgruppen de sista åren innan nedläggningen 1951 var barn på väg in i vuxenlivet, som hade olika problem. Under de drygt 40 årsom barnhemmet existerade bodde sammanlagt omkring 1 000 barn där.

NÅGRA BYGGNADER FRÅN BARNHEMSTIDEN finns inte kvar.Däremot finns husgrunderna från den ena av de två dåva-rande huvudbyggnaderna kvar. Vidare finns ett antal ruineroch husgrunder av jordkällare, uthus och förmodade ladu-gårdar och liknande i ganska gott skick. Välbevarade hus-grunder finns också vid närbelägna Svenstorp.

ÅR 2005 STARTADE Kumla hembygdsförening projekt Barn-hemsbacken med att utbilda några ungdomar i kartritningför att sedan låta dem rita en karta över barnhemsområdet.Kartbladet trycktes och finansierades genom annonsintäkteroch delades sedan ut till hushållen i området. Kartan har an-vänts i motionssyfte och för orientering av såväl ungdomar,vuxna/nybörjare som elever vid folkhögskolan.

Ett av syftena med projektet var att synliggöra det för-flutna för att påminna om vad som pågick i vår hembygdför inte så länge sen. Själva kulturminnesprojektet går ut påatt försöka få ungdomar engagerade i hembygdsrörelsen.

v Grundstenar från pojkhemmet. v Artikelförfattaren vid den övergivna jordkällaren.

v De nya skyltarna har placerats vid lämningarna.

Foto

: Nils

Erik

sson

Foto

: Nils

Erik

sson

Foto: Bob Engelbertsson

57

FRÅN FÖRENINGARNA

UNDER ETT ANTAL TRÄFFAR har ungdomar besökt hem-bygdsgården och tagit del av allt det gamla där, både före-mål, inredning, fotografier, tidningsklipp och protokoll. Dehar också tittat på hembygdsfilmer från Kumla socken ochTärna kommun. Ungdomarna har besökt folkhögskolanmed dess innehållsrika bibliotek. De har tagit initiativ till enföreläsning i skolans lokaler på kvällstid för både tonåringaroch internatelever. Arkeolog Anna Onsten-Molander före-läste om det spännande ämnet arkeologi och informeradeom hur vi skulle kunna gå vidare i projektet vid Barnhems-backen.

ETT TIOTAL INFORMATIONSSKYLTAR har tillverkats och sattsupp vid barnhemslämningarna.

DEN 5 NOVEMBER 2009 firades 100-årsminnet av barnhem-mets tillblivelse med fackeltåg från Tärna folkhögskola tillbarnhemsruinerna, där det bjöds på sång, teater, minnestal,högtidstal och invigning av kulturminnesskyltarna.

SAMMANFATTNINGSVIS har sju tonåringar från Kyrkbyndeltagit i projektet samt åtta ungdomar från Sala, som genomförde kartritningen. Ungdomarna från byn verkar ha blivit intresserade, och vi hoppas att det nyvaknade intressetför hembygden förr och nu håller i sig. Planerna för fram-tiden är att gruppen skall undersöka lämningarna närmare i detalj för att dokumentera vad de funnit och i möjligastemån komma fram till vad som varit i de olika husen. Införstarten med den delen har det krävts att husgrunderna röjsoch rensas från i första hand sly, buskar och träd. Detta harjag tillsammans med fyra tonåringar ägnat oss åt under trelördagsförmiddagar. Vi har också fotograferat vid husgrun-derna för att dokumentera hur det såg ut innan vi börjaderöja och under arbetets gång.

UNDER KOMMANDE ÅR tänker gruppen fortsätta med atttillverka kulturminnesskyltar för placering på ytterligare ett15-tal platser i Kumla kyrkby, platser där det tidigare funnitsolika byggnader såsom småskola, klockargård, kyrkstall ochladugård.

^ Det här är husgrunden efter pojkhemmet som var byggt i två våningar. På övervåningen fanns pojkarnas sovrum och på bottenvåningen kök, arbetsrum, badrum och föreståndarens rum. Grundstenen till pojkhemmet lades den 3 mars 1911.

Foto

: Nils

Erik

sson

LITTTERATURTIPS

58

SEX ÅR HAR GÅTT sen De ovanliga kom ut. Boken som skildrarhur några ovanliga människor i Sverige valt att leva. Någraav dem har avlidit sen boken kom ut och andra har flyttat inpå ålderdomshem. Men de flesta lever som de alltid har gjort.

De ovanliga 2 berättar hur det gått för dessa människoroch skildrar också några nya originella personligheter. Ge-mensamt för alla är att de värdesätter friheten högre äntryggheten och bryr sig inte om TV- såpor, melodifestivaleroch ishockey-VM. Dessutom är de starka och envisa, menfår ofta betala ett högt pris för sitt levnadssätt.

Vi ska vara tacksamma för att det fortfarande finns männi-skor som vågar gå sina egna vägar, utan att bry sig om vadandra tycker. Människor som kritiskt betraktar samhället ut-ifrån, utan datorer och mobiltelefoner. Helena Langenhed blev85 år och levde sina sista 20 år utan värme, elektricitet, vattenoch telefon. Hon avled under oklara omständigheter mellan 8-10 december 2002 och sade ofta: "Det är inte i medvind, utani motvind, som vingarna stärks".

DET FÅR TA DEN TID DET TAR. När Åke Mokvist dokumente-rar ovanliga människors liv tittar han inte på klockan. Medlyhördhet och värme fotograferar han dem i deras egna mil-jöer och de får berätta i sin egen takt, på sina egna villkor.Mokvist väcker frågan om det i dagens Sverige verkligen ärtillåtet att välja sitt eget sätt att leva och om alla har sammarätt och samma värde. Boken ger exempel på människorsom kritiskt betraktar samhället utifrån, utan datorer ochmobiltelefoner

VILKA FÖREMÅL OCH HISTORIER är det som överlever i mu-seernas arkiv och magasin, hemma i skåp och lådor och imänniskors berättelser? Vem sparar det som är smutsigt, ta-bubelagt, sorgligt eller politiskt farligt? Hur blir ett oskyldigtvardagsting svårt - och för vem? Sådana frågor diskuterasoch analyseras i boken Svåra saker. Sammanlagt presenterasdrygt hundra föremål från ett stort antal svenska museer ochderas besökare. Saker som med sina berättelser pendlar mel-lan det personligt och det kollektivt svåra, saker som bådeupprör och berör.

FÖR 2 000 ÅR SEDAN levde i romarrikets utkanter människorsom romarna kallade "germaner". Man visste inte mycket omdem, men i imperiet skrevs ändå böcker om dessa främlingar inorr, utan att författarna ens hade besökt deras samhällen.

När Sverige 2 000 år senare blev en spetsnation inom ras-forskningen, var de romerska fantasierna ännu aktuella. Na-zisterna skulle snart göra tanken om ett "raskrig" till german-ernas försvar, till själva bränslet i sin politiska väckelse.

Maja Hagermans bok är en tankeväckande skildring avgermanernas idéhistoria i Sverige. Med avstamp i 200-talet,när nordborna mötte Rom och skapade sin säregna "forn-nordiska" kultur, drar hon trådarna vidare till 1900-talet, dåpersonalen på Rasbiologiska institutet i Uppsala iklädda vitarockar tog emot personer för rasmässig bestämning. Längsvägen dit finns arkeologer, målare, diktare och fornforskaresom inte minst under 1800-talet framkallade en vision avdet gamla Norden - vikingarnas värld. Omkring år 1900hade de rasrena germanska vikingarna fått plats i skol-böcker och uppslagsverk.

Det rena landet - Om konsten attuppfinna sina förfäder Maja Hagerman, PRISMA 2006, 464 Sid. ISBN 9151845032

Svåra saker - Ting och berättelser som upprör och berör. Red Eva Silvén och Anders Björklund, Nordiska museets förlag 2006. 264 sidor ISBN10: 9171085076

De ovanliga 2,Åke Mokvist, Balkong förlagISBN: 9789185581016

De ovanligaÅke Mokvist Balkong förlagISBN: 9789185581009

59

Ångbåtstrafikens uppkomstNär Västmanlands hembygdsförbund bildades 1861 resteman med ångbåt från Västerås till Stockholm. Järnvägen lågännu 15 år bortåt i tiden. Det fanns en postdiligens ett pargånger i veckan. Men det var knappast ett alternativ. Dili-gensen kunde medföra fyra passagerare och tog 15 timmar.Det är lätt att förstå vilket steg framåt ångbåtstrafiken inne-bar. Den viktiga ångbåtstraden Stockholm-Västerås, den för-sta egentliga ångbåtslinjen i landet, öppnades med hjulång-aren Yngve Frey redan 1821. Den enda av de gamla stads-linjerna som ännu upprätthålls är trafiken till Mariefred. Detfinns därför en viss logik i att det är just ångfartyget Mariefredsom står för hyllningen av minnet av den viktiga och uthål-liga linjen till Västerås som trafikerades ända till 1947.

Hembygdsförbundets startår 1861 svarade tre ångare förturerna till Västerås, hjulångarna Aros och Westmanlandsamt propellerångaren Westerås. Just från 1861 annonsera-des alla tre ångarna helt fredligt i en gemensam turlista. Menvägen dit hade inte varit självklar.

Westmanland var ursprungligen en äldre ångare av träsom nyombyggts i början av 1850-talet. JärnhjulångarenAros som 1852 ersatt den märkligt seglivade gamla YngveFrey var modernare. Aros var med sina 12 knop Mälarens isärklass snabbaste ångare. Den var grön till färgen med gulahjulhus, försedd med dubbla skorstenar och hade roder ibägge ändar. Ångaren kunde gå lika snabbt framåt sombakåt. De två hjulångarna tillhörde det anrika ”Bolaget förångbåtsfart emellan Stockholm och Westerås”. En nackdel iåtminstone en del västeråsares ögon var att ångbåtsbolagetvar hemmahörande i Stockholm.

Ett lokalt rederi, Westerås Ångfartygsbolag, bildades1857. De köpte en två år gammal propellerångare som gicknamnet Westerås. Fartyget var naturligtvis helt modernt men kunde med sina ca 9 knop ändå inte mäta sig med Aros.Men ångaren var stadens ”egen”. Resultatet blev ett antal årav intensiv konkurrens tills bägge parter insåg att man hademer att tjäna på samverkan än prispressande tävlan. Medåren blev det nya rederier och båtar som med tiden blevgamla. Det är märkligt att ångbåtstrafiken till Västerås blevså seglivad. Det var till och med konkurrens i vintertrafikenStockholm-Västerås på 1920-talet. Mer om den historienoch alla ångare och rederier får sparas till vårens kulturresor.

I samarbete med Stiftelsen Skärgårdsbåten arrangerar Västmanlands Hembygdsförbund ochFornminnesförening en ångbåtsresa Västerås –Stockholm med S/S Mariefred.

Söndagen den 22 maj 201110.00 Avgång Västerås, Gamla hamnen

12.30 Anlöps Strängnäs.

16.00 Ankomst Stockholm, Stadshuskajen

16.15 Återresa med buss för förbokade personer

Vid framkomsten finns reserverade bussar för de som bokat återresa till Västerås.

Pris: båt- och bussresa 385:-, endast båtresa 275:-.

Bokning och betalningPlusgiro 55 50 01-7 till Stiftelsen Skärgårdsbåten före 7 maj 2011.

Kom ihåg att ange namn, telefonnummer, resdag/resrikt-ning samt antal biljetter för båt respektive buss.

Biljetterna delas ut vid ombordstigningen. Eventuellt resterande biljetter kan köpas vid påstigningenför 275:-.För återresa rekommenderas dessa personer tåg från Stockholms Central.

För ytterligare upplysningar: Stiftelsen Skärgårdsbåten 08-662 89 02, måndagar 11-17,tisdag-fredag 11-14 samt www.skargardsbaten.seAnn Österberg, Västmanlands hembygdsförbund 021-39 32 88

Ombord finns matsal och kafé. Alternativt kan egen matsäck medföras.Plats i matsalen reserveras per telefon 08-669 88 50 vardagar 9-15.Rörelsehindrade får en matbricka på sin däcksplats.

JUBILEUMSRESAS/S Mariefreds kulturresor till och från Västerås 20 och 21 maj.

Foto

: Kje

ll Lu

ndbe

rg

251

NOTISER

notiser

NOTISER

Temporart - ett nytt konstsamarbeteVästmanlands läns museum och City-galleriorna i Västerås håller på att till-sammans utveckla ett nytt koncept somkallas Temporart. Det vill säga tempo-rära konstutställningar i temporära lo-kaler. Omkring nio konstutställningarkommer varje år att öppna i butikslo-kaler i Punkt, Gallerian, Skrapan ochSigma. Utställningarna kommer att haen tydlig inriktning, där kommunika-tionen med besökarna lyfts fram. För-hoppningen är att konsten skall nå uttill besökare som annars inte besökerkonstutställningar och Citygalleriornafår möjlighet att bjuda kunderna på enupplevelse och en större bredd på ut-budet i galleriorna. På så sätt skapas

också ett unikt samarbete för en ut-veckling av city och en modell för sam-arbete mellan kultur- och näringsliv iett längre perspektiv.

Konstnärer, curatorer, konstnärs-grupper och konstföreningar kan sökaför att presentera sina idéer och konst-verk. Under våren 2011 visas tre ut-ställningar på temat Återvändare.

Utställningarna arrangeras av konst-konsulentverksamheten vid Västman-lands läns museum och av Citygalleri-orna i Västerås. I samarbete med Kultur-stiftelsen Arty, Länsförsäkringar Bergs-lagen, Mix Megapol, NPP, Oddcorn,TB Screen och Västerås Tidning.

Europeiska landskapskonventionenDen 11 november 2010 beslutade rege-ringen att ratificera den Europeiskalandskapskonventionen, dvs att Sverigeförbinder sig att följa konventionen somsyftar till att förbättra skydd, förvaltning

och planering av landskapet samt främjasamarbetet kring landskapsfrågor inomEuropa. Riksantikvarieämbetet har nufått regeringens uppdrag att i samver-kan med berörda myndigheter utvecklalandskapskonventionens tillämpning iSverige.

Skydd av det immateriella kulturarvetRegeringen har också beslutat att rati-ficera Unescos konvention om skyddav det immateriella kulturarvet. Upp-draget om tillämpningen i Sverige hargått till Institutet för språk och folk-minnen. Konventionen syftar till attsäkra respekten för och att öka kun-skaperna om de immateriella kulturar-vens betydelse.

Bestämmelserna i konventionen om-fattar bland annat muntliga traditioner,sociala sedvänjor och traditionell hant-verksskicklighet.

AKTUELLT

252

NOTISER

NOTISER

Härads bergsmansbyI samband med omläggningen av riks-väg 68 mellan Norberg och Avesta harStiftelsen Kulturmiljövård i Mälardalenunder 2010 slutfört undersökningarnaintill vägen. Bland annat har delar avHärads bergsmansby grävts ut. I skrift-liga källor omnämns byn 1495. Denlades sannolikt öde under 1600-talet,men C14-prov visar på aktivitet påhyttbacken redan under 1300-talet.

Utgrävningen omfattade hyttbackenmed masugn och tillhörande bebyggelse.

Byggnader i vilka malm bokats, dvs.krossats, undersöktes. Det påträffadesockså ett rostbås där järnmalm harrostats, vidare framkom malmupplagoch ett kolhus. Masugnen var en mull-timmerhytta och i den tillverkades tack-järn. Arkeologer fann också smedjor,där tackjärnet hettades och kolet brän-des bort så att järnet blev mjukare ochsmidbart. Undersökningen omfattadeäven bostadshus och delar av åkrar sombrukades samtidigt med bergsmansbyn

Ekomuseets bloggSedan i höstas har Ekomuseum Bergs-lagen en egen blogg. Verksamhets-ledaren Christina Lindeqvist skriver innya inlägg på bloggen nästan varje dag.

Bloggen är ett bra sätt att följa medoch vara uppdaterad på vad som hän-der i hela Ekomuseum Bergslagensverksamhet.

Nyutgåva om vikingatida vapengravar Stiftelsen Kulturmiljövård planerar fören bearbetad nyutgåva av förre länsan-tikvarien Henry Simonssons licentiat-avhandling från 1969 om de vikinga-tida vapengravarna i Västmanland. Avhandlingen är mycket värdefull förforskningen om Västmanland, men harlänge varit svåråtkomlig. Utgåvankommer att innehålla ett rikt tidigareopublicerat bildmaterial. För att sättain avhandlingen i ett aktuellt kunskaps-sammanhang så kommer två nyskrivnaartiklar att ingå i utgåvan.

Västerås kulturtavlorKulturstiftelsen ARTYs idé är att lyftafram Västerås rika kulturliv, som bjuderpå aktiviteter dag som kväll, vardagsom helg och året om, för Västeråsare,länsinvånare och gäster. Västerås kul-turtavlor är en ny publik arena.

I samarbete med Västerås stad sätterARTY nu upp 200 nya unika affisch-platser. De är avsedda för kulturen,offentliga och privata företag samt organisationer. Avsikten är att lyfta framoch sprida bilden av en viljestark ochhändelserik stad med ett stort utbud avevenemang, aktiviteter och mötesplatser.Kulturtavlorna skall inspirera till att an-vända kultur i arbetsliv och företagande.Ett stärkt samarbete mellan kultur ochnäringsliv kan ge staden/ länet, närings-livet och kulturlivet ny kraft.

Samarbete med Mälardalens högskolaVästmanlands läns museum och Aka-demin för innovation, design och teknikvid Mälardalens högskola har under2010 inlett ett samarbete. Vid högskolanutbildas studenter i ämnet informations-design i tre olika program: Informativ illustration, Rumslig gestalt-ning och Textdesign. Programmen ärtreåriga och studenterna går ut med enkandidatexamen på 180 poäng. Etttvåårigt masterprogram planeras startahösten 2011.

Samarbetet skall utvecklas både vadgäller grundutbildning samt forskningoch utveckling (FoU). Länsmuseet ärnu en del i högskolans undervisningoch delar av de nya publika museiloka-lerna på Karlsgatan 2 kommer period-vis att vara ett ”labb” för utveckling av nya former av berättande och ge-staltning.

När museet öppnades i september vi-sades utställningen ”Från Berg till Berg”som handlade om kärnbränsle, ett ämnemed en stark regional och global an-knytning. Ett sk. Touch board finnsockså i lokalerna, en publik ”experi-mentyta” där olika tekniker och former

för gestaltning prövas och utvecklas.Som ett första innehåll laddades bordetmed bilder av fynden från undersök-ningen av de sk. Tuna-gravarna, straxöster om Västerås.

Ett annat samarbetsfält är audiell ge-staltning där parterna planerar att ut-veckla former och tekniker för insamlingoch presentation av muntligt berät-tande och miljöljud. Detta sker nu inomProjekt Riddarhyttan och på Karlsga-tan 2 planerar länsmuseet en utveck-ling av den audiella gestaltningen ikommande basutställningar. Parternasambitioner och insatser samordnas ochintegreras i en helhet, där museet ochhögskolan också samverkar med ex-terna parter på området.

HembygdsmässaDen 13 augusti blir det en Hembygds-mässa på Vallby friluftsmuseum. Mäs-san arrangeras i samarbete mellan Väst-manlands Hembygdsförbund och Forn-minnesförening, Västmanlands läns museum och Vallby friluftsmuseum.Hembygdsmässan är en del i 150-års-jubileet. År 1861 bildades VästmanlandsFornminnesförening, den förening somkom att bli hembygdsförbund för Väst-manlands län och sedan en av stiftarna i Stiftelsen Västmanlands läns museumtillsammans med Västerås Stad ochLandstinget Västmanland. Det varockså Fornminnesföreningen som för90 år sedan började bygga upp VallbyFriluftsmuseum, som ett Västmanlandslän i miniatyr. Föreningens samlingar ärdet som blev grunden till Länsmuseetssamling.

Under mässan kommer Länsmuseetoch länets hembygdsföreningar att visaupp sina verksamheter. Det blir försälj-ning, föredrag, musik och teater, de-monstrationer och utställningar somkommer att erbjudas publiken undermässdagen

253

NOTISER

NOTISER

Hembygdsförbundets förtjänstdiplom2010Västmanlands Hembygdsförbund ochFornminnesförenings hedersdiplom utdelas till person som inom någon avhembygdsföreningarna gjort sig för-tjänt eller som med annan lokal an-knytning inom länet utfört en kultur-gärning utöver det vanliga.

Hedersdiplom 2010 har tilldelatsAnita Bengtsson, Skerike Hembygds-förening. Anita Bengtsson har verkat iSkerike Hembygdsförening under enlång rad år. Hon har bland mycketannat gjort stora insatser för att samla in, bevara och väcka intresse för sinbygds gröna historia. Insatserna harvarit av den art att hennes arbete harblivit en förebild för andra hembygds-föreningar i landet. Den vackra Täppanvid Skerike kyrka är huvudsakligenhennes förtjänst. I Täppan finns plan-terat perenner från nästan alla gårdar isocknen. Vid socknens gamla soldat-torpsruiner har hon letat och funnit syrener och gamla fruktträd som honlåtit artbestämma. Hon har tagit ymp-kvistar och ympat på underlag somhon själv drivit fram. Dessa träd stårnu också intill Täppan. Anitas egenhitteros "Skerikes biskopsros" har ta-gits om hand av Programmet för odladmångfald och en del av hennes insam-lade växter har också fått en fristad på Vallby Friluftsmuseum.

Hedersdiplom utdelades även tillBengt Antonsson, Ramnäs/VirsboHembygdsförening.

Bengt har i många år ansvarat förWirsbo historiska arkiv i det Vita magasinet i Virsbo. Arkivet rymmerhandlingar främst från Virsbo brukoch familjen Lagerkrantz verksamhet. I alla år har Bengt forskat om bruketshistoria, sammanställt artiklar, ansva-rat för öppethållande och visningar avarkivet, och även artbetat med hem-bygdsföreningens museer i Virsbo ochGnarp. Under 2009 har han, på egetförlag, sammanställt och tryckt en bok”Brukskamrerns Wirsbo”. Boken inne-håller en lång rad berättelser från livet

i samhället. Om vardagsliv och arbets-villkor, om bruksägare och smeder, omföreningsliv och speciella händelser ochmycket annat. Bengts mångåriga verk-samhet med boken, i arkivet och medmuseerna är en kulturgärning som gårlångt utöver det vanliga.

Hembygdsförbundets verksamhetspris2010Verksamhetspriset utgörs av ett Diplomoch en penningsumma om 3000 somtilldelas en hembygdsförning som hargjort en insats som bidrar till att stärkaoch bevara intresset för kulturmiljöer ilänet.Verksamhetspris 2010 har tilldelatsVästervåla Hembygdsförening medmotiveringen:

Västervåla Hembygdsförening har,tillsammans med EngelsbergsbygdensIntresseförening, genomfört ett projektsom gått ut på att få en ny kyrkbåt tillbygden. Djupnäs by, i Västervåla socken,hade i början av 1900-talet en kyrkbåt.Båten, som var byggd vid Siljan år 1858,flyttades på 1920-talet till Vallby Fri-luftsmuseum. Tack vare projektgruppensarbete har en ny båt byggts, med dengamla kyrkbåten som förebild. Dennya båten levererades till Ängelsberg islutet av maj 2009, och har under dengångna sommaren varit ute på fleraturer, både internt inom föreningarnaoch med betalande gäster. Västervålahembygdsförening har, i det gemen-samma projektet, gett ett mycket gottexempel på att samverkan mellan för-eningar i en bygd kan resultera i insat-ser som starkt bidrar till att bevara ochstärka intresset för länets kulturmiljöer.

Sala silvergruva är årets Natur och kulturupplevelseI slutet av november delade SvenskaTuristföreningen ut priset Årets natur-och kulturupplevelse. Priset gick tillSala silvergruvas vandrarhem. – Vi är en riktig natur- och kulturupp-levelse, där berget står för naturen ochvåra eminenta guider kan förmedla denhär upplevelsen med arbetet som gruv-arbetarna har lagt ned under mångahundra år, säger Johan Björkman, VDför Sala Silvergruva.

PRIS OCH BERÖM

Köpingsfilmer nu på DVDDen före detta köpingsbon Peter Berg-gren driver företaget Teknikarv Media.Hos företaget finns nu två gamla Kö-pingsfilmer att köpa på DVD. Det ärfilmen ”Cement” och filmen ”Byggetav linbanan”.

Den första handlar om cementfabri-ken i Köping och gjordes 1948 dåSkånska cementaktiebolaget drev fabri-ken. Filmen visar allt från linbanan ochcementproduktionen, men även frånpersonalbostäderna på Kungsängen. Där finns avsnitt från barnträdgården,syjuntan, lekplatsen och varpakastning.

Filmen ”Bygget av linbanan” från1941 gjordes av Nordströms linbanor isamband med bygget av linbananForsby-Köping. Vi får se hur linbananplanerades, själva bygget av linbananoch hur den togs i drift.

Titthål till ett förunderligt århundradeFilmer från Västerås 1900-talNu finns ett antal filmer åter tillgäng-liga på DVD från Västerås stadsarkiv.Filmernas titlar är: Metallverken 1918,Västerås 1937, I Bröt-Anunds bygd,…som i en väv, Sången om en stad ochVästerås Mälarstad.

FILMER

254

NOTISER

NOTISER

AVTRYCK 2 – TingVästmanlands läns museum, Karlsgatan 229/1 2011 -2015

Att tänka historiskt och att tänka pålivet, är på många sätt att följa spårefter oss själva. Avtryck som berättarom hur vi levt, tänkt och verkat.Genom att tolka avtrycken försöker viförstå det förflutna, vår samtid ochframtid. 2011 fyller Västmanlands länsmuseum 150 år. Vilka avtryck harLänsmuseet samlat på eller inte samlatpå? Vilka avtryck har vi visat eller intevisat? Vilka avtryck ska vi samla påidag inför framtiden?

AVTRYCK 2 –Ting handlar om före-mål och vad de kan berätta. Produce-rad av Västmanlands läns museum.

Övergivna platserVästmanlands läns museum, Karlsgatan 212/2 – 29/5

Runtom i landet finns det mängder avövergivna platser: verkstäder, industrier,bostäder, bensinstationer och semester-byar. Många exempel finns i Västman-land alltifrån miljonprogramsområdefrån 1960-talet i Hallstahammar tillSpännarhyttans masugn i Norberg,som byggdes 1974. Jan Jörnmark visari sina bilder hur globaliseringen ochden snabbt växande digitala teknikenhar påverkat Sverige på kort tid. Pro-ducerad av Jan Jörnmark.

Ung i VästeråsVästmanlands läns museum, Karlsgatan 225/3 – 1/5

IT-Media-programmet på John Bauer-gymnasiet i Västerås visar en utställ-ning på temat Ung i Västerås, som skastimulera människans sinnen och riktastill en åldersblandad publik.

UTSTÄLLNINGAREast meets NorthVästmanlands läns museum, Karlsgatan 229/10 – 27/11

Ett möte mellan Ikebana – den tradi-tionella japanska konsten att arrangerablommor – och två svenska konstnärer.Vad händer i mötet mellan Asien ochdet nordliga Sverige?

En elektrisk historiaI Culturen i Västerås finns den kultur-historiska utställningen ”Från småstadtill industristad – En elektrisk historia”.En utställning med gamla bilder frånVästerås med tillhörande texter somvisar hur stadens industrihistoriskaepok växte fram under 1900-talet.

Om järn och människorEkomuseum Bergslagen berättar i landskapetGuidebokRedaktion: Christina Lindeqvist och Britt-Marie Hägerman201 sidor, mycket rikt illustrerad, utgiven 2010ISBN 978-91-633-6907-0

Boken är Ekomuseum Bergslagens nyaguidebok. Den gamla guideboken från1980-talet har omarbetats och uppda-terats med nya beskrivningar av 61 be-söksmål i sex kommuner i Dalarna ochVästmanland. Ett rikt bildmaterial, ny-skrivna faktatexter och nya kartbildergör att guideboken är både lättläst ochinnehållrik. Den är mycket efterlängtadoch inspirerar till nya och återkom-mande besök ute i landskapet.

NYA BÖCKER

Lars BygdemarkSverige från ovanVästmanlands läns museum, Karlsgatan 211/6 – 14/8

I snart trettio år har fotografen LarsBygdemark flugit över Sverige. Hanhar tagit hundratusentals bilder av ettland med många skilda landskapstyper.Lars Bygdemark målar med sin kameraoch ger betraktaren fantastiska vyer,omöjliga att uppleva i verkligheten förde flesta människor med fötterna påjorden. I hans konstnärligt utmejsladebilder syns berättelserna i landskapet:bondens åkertavlor, gruvdriftens sår,granskogsplanteringar, ensamgårdar,myllrande stadsliv med mera.

I utställningen visas 60 bilder.Utställningen är producerad av Väster-bottens museum och fotograf LarsBygdemark.

Kan svenskheten ta slut?Västmanlands läns museum, Karlsgatan 220/8 – 16/10

Vad förenar oss som bor i Sverige – vikingar, midsommarfester, Lucia,hamburgare, Youtube? Eller är detkanske andra saker i vardagen? Hurpåverkas svenskheten av EU, internet,invandring och globalisering? Vad ärdet i Sverige som vi tycker om? Kansvenskheten ta slut, eller är förändringdess naturliga tillstånd?

Utställningen Kan svenskheten taslut är producerad av Regionmuseet iKristianstad i samarbete med journalis-ten och författaren Maja Hagerman.Utställningen berättar historien om hurSverige kommit till och hur den använtsav olika grupper, i olika tider. MajaHagerman är bland annat känd förboken ”Det rena landet. Om konstenatt uppfinna sina förfäder” (2006),som handlar om föreställningar om det förflutna och äldre historieböckersrasläror.

255

NOTISER

NOTISER

K-spaning från ovanSverige för femtio år sedan och hur landet ligger idagFörfattare: Göran Willis140 sidor, mycket rikt illustrerad, utgiven2010 av Trafik-Nostalgiska FörlagetISBN 978-91-86275-30-3

Utgångspunkten är unika flygbilder ifärg från 1950-, 1960- och 1970-talensSverige. Ett land som hade många lant-handlare, motell och mackar. Mötes-platser som idag har upphört att fun-gera och som ofta har försvunnit urlandskapet utan att vi alltid har tänktpå det. Boken påminner om den grad-visa förändringen av Sverige.

K-spanare Göran Willis har letatfram några särskilt intressanta platserfrån bilismens guldålder. Varje kapitelinleds med en gammal flygbild som blirupptakten till en historia om just denplatsen. Vad har hänt på ort och ställe?Hur ser det ut idag? Människor, funk-tion och verksamhet står i centrum.Bokens fotografier hjälper till attkomma ihåg hur det såg ut.

Boken K-spaning från ovan är ensamtidsinriktad utforskning av det nyssförflutna, som görs i form av en resa ilugn takt längs gamla riksvägar. Deninspirerar till att använda flygfototsom källmaterial för att analysera för-ändringar och se nya sammanhang.Göran Willis är författare, TV-produ-cent och föredragshållare. Han med-verkar också regelbundet i tidskriftenRiksettan. Detta är hans tionde bok.

Folkvid reste alla dessa stenar Författare: John Kraft30 sidor, rikt illustrerad, utgiven 2010 avBadelunda Hembygdsförening Foto nya bilder: Kjell-Åke JanssonPris 30 kr.Finns att köpa på Café Anund och hos Badelunda Hembygdsförening

Den behändiga skriften beskriver lätt-fattligt sevärdheterna kring Anundshög

samt de storslagna föremål som genomåren kommit i dagens ljus: "Fornläm-ningarna i Badelunda bildar en ensemblesom det är svårt att finna motsvarig-heter till någon annanstans i Sverige",skriver författaren.

Den imponerande gravhögen är denenda som i höjd kan mäta sig medVästhögen i Gamla Uppsala. Denna ärdock placerad på en ås medan Anunds-högen är ett större byggnadsverk place-rat på plan mark. Författaren beskriverockså de cirka 50 meter långa tvilling-skeppen nedanför högen vilka varderaformats av ett tjugotal resta stenar.Runstenen från förra hälften av 1000-talet hör också till anläggningens se-värdheter. Olika tolkningar av stenensbesynnerliga bilder beskrivs liksom denspännande berättelsen om den närbe-lägna s.k. Tunagraven.

Av en händelse fann man i Tuna enkvinnograv i samband med ett husbygge.Utgrävningarna förde fram exklusivaföremål av guld men också resterna aven romersk glasbägare. Föremålen ansesvara från första hälften av 200-taletoch kommer så småningom att ställasut på det nya Länsmuseet liksom enbevarad och konserverad båt av dentyp som döda kvinnor begravdes i utanatt först brännas.

Till sevärdheterna i Badelunda hörockså den gåtfulla labyrinten som liggerpå krönet av en ås vid Tibble. En godgissning är att den välbevarade labyrin-ten har varit i bruk i mer än 2000 år,säger författaren som även framhålleratt det gör den till en av världens för-nämsta fornlämningar i sitt slag.

Skriften är en utmärkt vägledningför den som vill förstå vidden av denhistoria som döljer sig under och kringbesökarna i Anundshögsområdet.

CementStora Vika – industriort i folkhemmetFörfattare: Lennart Rosander232 sidor, illustrerad, utgiven 2010 avStockholms läns museumISBN 978-91-87006-45-6

Medan andra världskriget ännu pågickplanerade svensk industri för den kom-mande freden. I Stockholmsregionenförutsågs ett intensivt byggande för attfå bukt med bostadsbristen och ta igende många förlorade krigsåren. Cement,den kanske viktigaste produkten vid alltbyggande, riskerade att bli en bristvara.I Stora Vika, strax utanför Nynäshamn,planerade man för en helt ny fabrikmed tillhörande bostadsområden.

Boken är berättelsen om det nyasamhället Stora Vika och om männi-skorna som byggde det. Vi får följamed på föreningsmöten, fira midsom-mar och göra besök på ungdomsgår-den. I blickpunkten står företagetSkånska cementaktiebolaget senare Cementa, som ägde fabriken och bo-stadsområdet, styrde Vikabornas liv iminsta detalj, men också stöttade för-eningslivet ekonomiskt och levereradematen till skoleleverna. I boken harockså Vikaborna själva bidragit medsina berättelser.

Huvuddelen av boken har skrivits av Lennart Rosander, 1:e antikvarieoch kulturhistoriker på Stockholmsläns museum. Övriga medverkande ärindustriantikvarierna Helena Lundgrenoch Lena Knutson Udd samt etnologenAnna Lundström.

Tidigare, mitt under brinnande krig,byggde samma företag upp cementfa-briken i Köping och den tillhörandekalklinbanan mellan Forsby och Kö-ping. Likheterna är många mellan in-dustriorten Stora Vika och cement-industrin i Köping med bostadsområ-det Kungsängen. Industrin i Köpinglever dock som kalkindustri vidare ochännu finns möjligheten att där ocksåbevara kalklinbanan som ett levandeindustriminne från framväxten av detmoderna Sverige.

256

NOTISER

NOTISER

Elisabet Vasa:en kvinna på 1500-talet och hennesböckerFörfattare: Otfried CzaikaUtgiven 2009 av föreningen Biblis 96 sidor, illustreradISBN 978-91-7000-234-2

En vårdag i april 1549 föddes GustavVasas och Margareta Leijonhufvudsyngsta dotter Elisabet på kungsgården iKungsör. Den äldre historieskrivningenhar i första hand intresserat sig för storamäns levnadsöden. Att prinsessan nuuppmärksammas beror på att Elisabethade ett för tiden särskilt förhållandetill det skrivna och det tryckta ordet.

Skriften inleds med hennes levnads-öde. Som trettonåring förlovades Elisabet bort med hertig Kristofer avMecklenburg men Kristofer hamnadeunder sex år i polsk fångenskap. För-lovningen betraktades som upplöst,presenter skickades tillbaka, nya för-handlingar inleddes med Henrik III iFrankrike vars intresse dock snabbtsvalnade. Ett nytt försök med Henriksyngre bror Frans misslyckades också.Från Frankrike vändes blickarna motItalien men även dessa äktenskaps-planer gick i stöpet.

Så till slut, efter nästan två decen-nier, dök Kristofer upp på nytt sedanhan blivit änkling - och 1581 blev detäntligen dags för bröllop. Paret fick endotter men efter makens död återvändeElisabet till Sverige för nya äktenskaps-förhandlingar som även de gick omintet. De sista levnadsåren uppehöll sigElisabet mest på kungsgården Norrkö-pingshus som hon fått i förläning avbrodern Karl IX. På Elisabetdagen den19 november 1597 avled prinsessanoch begravdes i Uppsala domkyrka.Den likpredikan som hölls över henneantas vara den första tryckta likpredi-kan över en person från det svenskariket.

Skriften koncentrerar sig på Elisabetsbokliga intressen vilka avspeglas i hen-nes bouppteckning. Prinsessans bokäg-ande skilde sig markant från männensoch vittnar om 1500-talets genusspeci-fika skillnader. I Schwerins domkyrkafinns ett monument över Kristofer ochElisabet som visar att hertiginnansbokliga intressen uppmärksammadesredan av hennes samtid. Med knäpptahänder vänder Kristofer blicken uppåti bön medan Elisabeth blickar ner i enöppnad bok.

Ralph ErskineArkitektur i Gästrikland och BergslagenFörfattare: Martin ÅhrénUtgiven 2010 av Länsmuseet Gävleborg56 sidor, rikt illustreradISBN 978-91-86169-01-5Finns att köpa på länsmuseerna i Bergsla-gen.

Boken är tänkt att guida läsaren till allade platser i Bergslagen som bär spår avRalph Erskine. De flesta är uppmärk-sammade sedan länge medan andra harvarit svårare att hitta i landskapet. Av-sikten är att fördjupa kunskaperna omen liten del av Erskines produktion ochväcka lusten att besöka dessa egensin-niga och karaktärsfulla platser.

De representerar något av det mestspännande som går att finna inom denmoderna svenska arkitekturen.

Bergslagen är nära förknippat medden engelskfödde arkitekten Ralph Ers-kine. På olika orter finns en bred ex-empelsamling från hela hans mer än 60 åriga verksamhetstid i Sverige.

Perioden präglas av välfärdsåren efterkrigsslutet 1945. Industrin gick på hög-varv och behovet av fabriker, bostäderoch offentliga lokaler ökade i takt medatt inflyttningen ökade från landsbygdentill både städer och mindre tätorter.

Boken presenterar olika exempelfrån Ockelbo, Gyttorp, Avesta, Stor-vik, Jädraås, Fors, Sandviken, Hede-sunda, Gästrike Hammarby ochFagersta. Ralph Erskines omsorg ommänniskan, hans visioner och förmåganatt fånga

beställarnas intresse blev avgörande förhans framgång. Grundstenarna i hansarkitekturfilosofi var bl.a. övertygelsenatt arkitekturen skulle tjäna männi-skorna, intresset för ljus och klimatsamt viljan att låta brukarna ta del iskapandet.

90 år med MimerEn bok om Bostads AB MimerFörfattare: Nils Nordman och Jan JörnmarkUtgiven 2010 av Bostads AB Mimer68 sidor, illustrerad

Bostads AB Mimer i Västerås är ett avde äldsta kommunala bostadsbolagen iSverige. Boken ger en bred analys avMimers roll i Västerås utveckling underperioden 1920-2010. Bolaget har imycket stor utsträckning påverkats avförändringarna i samhället, av hyres-regleringar och av bostadspolitikensändrade inriktning.

När bolaget bildades 1920 fanns deten akut bostadsbrist, då hyresregleringinförts under 1:a världskriget 1917.Hyrorna släpptes fria redan 1921 vilketför Mimers del ledde till en låg aktivi-tet under många år. Den nya bostads-politiken under 1940-talet förändradeläget radikalt. Hyrorna reglerades ochbostadsfinansieringssystemet gav statenoch de kommunala allmännyttiga bo-stadsförtagen en huvudroll. Detta leddetill att Mimer med början i mitten av1940-talet byggde hundratals nya lägen-heter varje år, i nya bostadsområdenoch i allt större enheter. Inriktningenkulminerade i slutet av 1960-talet närRåby och Vallby anlades. I början av1970-talet var Mimer ägare till mer än10.000 lägenheter.

Från omkring 1970 ändrades politi-ken och marknaden för villor och bo-stadsrätter ökade kraftigt. Effekternaför Mimer blev dramatiska med ut-flyttning och många tomma lägenheter.Rörligheten mellan olika bostäder varlåg. Befolkningen i företagets bostäderåldrades och tunnades ur. Centrum var hårdast drabbat med en halveradbefolkning sedan 1945.

257

NOTISER

NOTISER

för att senare tillsammans med annaninformation ge sammanhang. Artikel-serien i VLT har också växt fram i dialog med läsarna, som ställer frågortill Anders Lif som i sin tur senare förfram berättelser och faktauppgifter itidningen.

Fernaminnen från sekelskiftet 1900Författare: Jeoorj LarssonUppställd 2000-10-28 av Sven-Erik LarssonUtgiven av Färna hembygdsförening 2010216 sidor, illustreradISBN 978-91-633-7618-4

Jeoorj Larsson (1890-1969) växte upppå Färna bruk, men flyttade vid 24 årsålder till Hagfors i Värmland. Sompensionär på 1950- och 1960-talenskrev han ett manus till en bok om sinbarndoms Ferna vid sekelskiftet 1900.Texten har senare bearbetats av Sven-Erik Larsson och har nu givits ut avFärna hembygdsförening.

Bokens första del inleds med geogra-fiska fakta och en redogörelse för bru-kets ägare fram till sekelskiftet 1900.Därefter följer avsnitt om kraftförsörj-ningen, järnproduktionen, järnstämp-larna och hammarsmedsförordningenfrån 1823.

I bokens andra del får vi ta del av Jeoorjs egna minnen från brukets smed-jor, från slottet, parken och trädgår-darna, om postgång, transporter ochvägar, skolorna, stallar och ladgård,bostäder, vatten och avlopp, läke- ochsjukvård, dop, vigsel och begravning,bak, slakt och skörd, tvätt, hushåll ochköpenskap, klädedräkt, tidsfördriv,bad, cirkusbesök, jakt, fiske och mötetmed de första cyklarna.

Boken avslutas med minnen av detäldre bruksfolket som sätts i relationtill det yngre bruksfolket och bygdensfolk. Avslutningsvis lämnas ett antalminnesporträtt av en smältarsmed, enträdgårdsmästare, en skogvaktare ochtvå varmt religiösa personer.

Så byggdes VILLANSvensk villaarkitektur från 1890 till 2010Författare: Cecilia Björk, Lars Nordling, Laila Reppen336 sidor, rikt illustreradUtgiven av Forskningsrådet FormasT3:2009ISBN 978-91-540-60005-4

Boken Så byggdes villan är en unik redovisning över en betydande del avvårt kulturarv – vardagsarkitektureninom villabyggandet i Sverige. Härvisas tidstypiska villor och karakteris-tiska byggnadsdetaljer årtionde efterårtionde, från de första villorna byggdapå 1890-talet fram till villor byggdaunder 2000-talets första decennium.

Stilidealen har varierat under olikatidsperioder. Arkitektur, planlösningar,konstruktioner och inredningar harförändrats i takt med tiden. De gene-rella dragen i denna utveckling visashär genom en mångfald av nya exaktaskalenliga illustrationer.

Varje villa har sin egen historia ochsina egna förutsättningar. För den villa-ägare som vill renovera sitt hus medtidstypiska snickerier finns en ritnings-del med byggnadsdetaljer som fönster,dörrar, golvsocklar, foder och taklister.

Författarna Cecilia Björk, LarsNordling och Laila Reppen är arkitek-ter med gedigen erfarenhet av arkitek-tur och samhällsplanering. CeciliaBjörk och Laila Reppen är två av för-fattarna till Så byggdes husen 1880-2000 och hela trion har skrivit bokenSå byggdes staden.

Bläckhornets fångeCarl Julius Lénström 1811-1893Författare: Olle Nilson200 sidor, illustreradUtgiven 2010 av Klippt & SagtISBN 978-91-633-7212-4

Prosten Carl Julius Lénström var en avSveriges mest produktiva författare.Han skrev mer än 600 titlar under sinlivstid. Var fjärde trycktes och när han

I början på 1990-talet försvann bostads-subventionerna och kapitalmarknadenavreglerades. Detta krävde en omstruk-turering av allmännyttans bostadsföre-tag. Mimer klarade omställningen ochsedan 2000 har företaget arbetat föratt höja värdet av fastigheterna. För-säljningar har lett till en förbättrad soliditet, vilket gjort det möjligt attbygga nya bostäder.

Utvecklingen har lett till en mer varie-rad bostadsmarknad, där man ocksåkunnat möta efterfrågan på attraktivaoch centrala lägenheter.

Med stor flexibilitet har Mimergenom åren fångat upp förändringarnapå marknaden för bostäder, arbete ochkapital. Bokens analys ger läsaren enutmärkt utgångspunkt för att förståoch se det moderna samhällets och bebyggelsens framväxt i Västerås.

Minnen av en stad-om gamla VästeråsFörfattare: Anders LifUtgiven 2010 av Tangentbordet AB120 sidor, rikt illustreradISBN 978-91-633-4355-1

Artiklar från serien ”Frågor om förr” iVLT har Anders Lif sammanställt i enbok med titeln Minnen av en stad. Tidningsartiklarna är omarbetade, utökade och kompletterade med nyabilder. Bokens fotografier är en viktigdel och de kommer från tidningensarkiv, ABB-arkivet, Länsmuseets arkivoch från privatpersoner.

Bokens kapitel berör en mängd olikaämnesområden som t.ex. fotografer,kända byggnader, järnhandlarna, bryggerier, industrier, historiska spår,revykungar, idrottsplatser, bostäderoch badhus. Det handlar om 1900-taletsVästerås, men knyter också ofta an till1800-talet. Människors liv, arbete ochverksamheter står i centrum.

Bokens upplägg med mångfalden avämnen utan inbördes ordning är lock-ande och ger lust att upptäcka mer. Detär nog så våra minnesbilder fungerar,de dyker bara upp först som fragment

258

NOTISER

NOTISER

dog 1893 låg resten i buntar på präst-gårdens hyllor i Heby. Hans verk finnsidag samlade på Kungliga biblioteket.

Lénström var präst i Enåkers ochVästerlövsta församlingar i mer än 50år. Som ung blev han docent i littera-turhistoria, han gav ut en tidskrift därunga författare kunde publicera sig,gjorde två resor i Europa, var som prästmycket välformulerad, engagerade sig ifattigvård och skola, var framsynt ochsparsam. Tiden gick dock ifrån honom.

I Olle Nilsons bok kan man läsa alltom Carl Julius Lénströms liv t.ex. om”förskingringen” av Kristi grav, en avVästerlövsta kyrkas unika skulptureroch som idag finns på Statens histo-riska museum. Samtidigt försvann denmedeltida mässkruden från Enåkerskyrka. Man tyckte den var gammaltskräp.

Bläckhornets fånge är en biografiöver en intressant, men tidigare näranog okänd 1800-talsperson. Berättelsenär ingående och som läsare får man följaLénströms hela liv, från uppväxten iGävle, via studier och forskning i Upp-sala till livet som lantpräst i Enåkeroch Heby. En mycket fängslande berät-telse av ett liv i 1800-talets Sverige.

Stora boken om familjebilderFörfattare & fotograf: Björn Axel Johansson204 sidor, rikt illustreradUtgiven 2010 av Historiska MediaISBN 978-91-85873-98-2

Vardagens fotografier finns i våraalbum, på hemmets väggar, i mormorsbokhylla, i spånkorgen på vinden elleri dödsboets kartonger – det handlar omfamiljebilder. När och hur är bildernatagna? Vad kostade de? Vem hade råd?

Fotohistorikern Björn Axel Johans-son ger tips för att underlätta identifie-ringen av äldre fotografier vid släkt-forskning, i arbetet inom hembygds-rörelsen, i arkiv och på institutioner.Det är en pedagogisk handbok och

en spännande berättelse som, årtiondeför årtionde, skildrar svensk fotohisto-ria från fotografins födelse 1839 framtill dagens digitalfoto.

Garpar, gipskatter och svartskallarInvandrarna som byggde SverigeFörfattare: Anders Johnson304 sidor, rikt illustreradUtgiven 2010 av SNS FörlagISBN 978-91-86203-33-7

Garpar, gipskatter och svartskallar ärtre skällsord som använts av dem somkommit hit från andra länder. Men in-vandrarna har – under alla epokersedan medeltiden, i alla delar av landetoch inom alla samhällsområden – haftstor betydelse för Sveriges utveckling.

Boken berättar bl.a. om handelsmänfrån tyska Hansan, smeder från Vallo-nien, brittiska ingenjörer och mångaandra invandrare som har gjort viktigainsatser i Sverige. Här porträtterasframför allt företagare, uppfinnare, experter och yrkesarbetare, men ävenintressanta personer från andra yrkes-grupper som konstnärer och forskare. Boken spänner över flera århundradenoch berättar om såväl medeltidens ka-tedralbyggare som dagens entreprenörer.

Vi möter också många välkända fö-retag som byggts upp av invandrare,till exempel Bonniers och Gleerups,Cloetta och Marabou, Expressen ochGöteborgs-Posten, Felix och Findus,Höganäs och Perstorp samt Handels-banken och Sparbanken.

Exemplen från Västmanland ärmånga. I äldre tid hade invandringensärskild betydelse för utvecklingeninom bergsbruket, vapenindustrin ochjärnbruken. Arbetskraftinvandringentill Västmanland i modern tid komigång direkt efter 2:a världskriget.Bland annat kom en större grupp frånItalien. En av personerna var SalvatoreGrimaldi, som boken för fram som enav efterkrigstidens mest framgångsrikainvandrarförtagare.

Garpar, gipskatter och svartskallar ären angelägen bok som lyfter fram ochlevandegör en många gånger försum-mad och underskattad del av Sverigeshistoria.

Lärarinna av Guds nåde- Cecilia FryxellFörfattare: Inga Elgqvist-Saltzman352 sidor, illustreradUtgiven 2010 av CarlssonsISBN 978-91-7331-345-2

Cecilia Fryxell, 1806-1883, var guver-nanten och sällskapsdamen som tänktebli missionär men ändrade kurs ochblev en föregångare inom svensk peda-gogik. Hon fick stor betydelse för densvenska flickskolans och lärarutbild-ningens utveckling genom det lärarin-neseminarium hon grundade påCarlslund utanför Västerås och senarepå Rostad utanför Kalmar.

Ett arkivmaterial från 1800-taletsmitt har varit inspirationskälla tilldenna ”livsverksbiografi” av CeciliaFryxell. I boken får vi följa hennesbildningsgång och pedagogiska gärningtill prästgårds-, herrgårds- och väckel-semiljöer inom och utom landet. Elev-anteckningar och lektionsutkastillustrerar den pedagogik som hon, in-spirerad av schweiziska pedagoger, in-troducerade i sina skolor.

Röster från det förflutna berättar omhur hon knöt an till sin tids idéflöde,och hur hon tacklade de samhällsstruk-turer hon föddes in i. Hennes livslinjekorsar många kända kulturpersonlig-heters. Flera av hennes elever blev skol-ledare i olika delar av Sverige. CeciliaFryxells livshistoria tydliggör samban-det mellan lärarinnehistoria, missions-historia och emancipationshistoria.

Vägen till RadiumhemmetFörfattare: B. Folke Pettersson314 sidorUtgiven 2010 på eget förlagISBN 978-91-7465-023-5Boken kan beställas från:www.books-on-demand.com

259

NOTISER

NOTISER

och lockande presentation. Man kanvälja vad man vill läsa och också an-vända bokverket som en uppslagsbok. En utförlig käll- och litteraturförteck-ning samt ett omfattande personregisterförhöjer ytterligare de båda böckernasanvändbarhet och värde.

Vänaste landKöpingsboken 2010208 sidor, rikt illustreradUtgiven 2010ISBN 978-91-977906-2-8 ISSN 1650-1918www.kopingsboken.info

Köpingsboken 2010 innehåller ett tjugo-tal artiklar. Den är rikt illustrerad medmånga nytagna och tidigare opublice-rade bilder. Boken inleds med att 200-årsminnet av Richard Dybecks födelseuppmärksammas. Vi får följa med denkände forn- och folkminnesforskarenpå en vandring i Köpingstrakten ochläsa några av de sagor och sägner hanssamlade in i området.

Vi kan också ta del av artiklar omJacob Sjölin och hans alrotsbord, omMartin Sundell som var med och byggdeupp kooperationen eller om den sam-tida artisten Peter Rosendahl. Vem varHilda Larsson som arkitekten TheodorDahl sammanlevde med i Köping?

Vi påminns också om asbestskanda-len i Köping och hur den drabbade deanställda.

Christina och Carl PiperEn biografiFörfattare: Svante Norrhem288 sidor, illustrationerUtgiven 2010 av Historiska mediaISBN 978-91-86297-11-4

Det här är historien om det tidiga1700-talets mest omtalade, avskyddaoch avundade par – Christina och CarlPiper. Han var Karl XII:s närmasteman och kungens viktigaste politiskerådgivare. Hon var en av rikets mestförmögna kvinnor och kan ha varit densom stod för det verkliga inflytandet.

Men då stormaktstidens Sverige gicksin undergång till mötes tog deras liven dramatisk vändning. Efter slaget vidPoltava blev Carl förd till Moskva somrysk krigsfånge, och Christina togensam över familjens affärer och barn-ens uppfostran. Trots de svåra tidernablev hon tack vare en sällsynt affärsbe-gåvning en mäktig industri- och jordä-gare med verksamheter frånTornedalen i norr till Skåne i söder,medan Carl blev en ledande person förde närmare tjugo tusen svenskar somdelade hans öde i Ryssland.

Svante Norrhem, professor i histo-ria, har skrivit en fängslande biografiöver två människor, vars livsverk –Ängsö i Västmanland, Christinehof iSkåne och många andra gods och herr-gårdar – består än idag.

Poltava 1709 - VändpunktenFörfattare: Valerij A. Moltusov252 sidor, rikt illustreradUtgiven 2010 av Svenskt Militärhistorisktbiblioteks förlagISBN 978-91-85789-75-7

Boken tar ett helhetsgrepp över slagetvid Poltava 1709, som sträckte sig överen vecka och inte enbart handlar omslaget som var över på några blodigatimmar. Genom en djupdykning i hit-tills obeaktade dokument som t.ex. förhör med överlöpare och krigsfångar,rapporter från slagfältet med mera,kan den rysk-ukrainske historiken Valerij A. Moltusov från ett ryskt per-spektiv presentera helt nya uppgifteroch slutsatser.

Forskningsresultaten har i dialog medförfattaren bearbetats för utgivning iSverige i samverkan mellan skribentenEinar Lyth och Bertil Wennerholm, enav Sveriges främsta kännare av Poltava-slaget.

Arkeologiska upptäckter i SverigeFörfattare: Anna Lihammer252 sidor, rikt illustreradUtgiven 2010 av Historiska mediaISBN: 978-91-85873-96-8

Författaren föddes 1928 och han be-skriver den egna vandringen från barn-domshemmet och hembygden iKöping, skolgången i samma stad framtill realexamen och därefter gymnasie-studier i Västerås. Efter militärtjänstgö-ring kom läkarstudier i Uppsala, följdaav läkartjänster i Sala, Uppsala ochStockholm. Bland de olika minnesbild-erna beskrivs utvecklingen inom sjuk-vården och samhället i stort.

Kungariket Kungsör 2Författare: Knut Barr288 sidor, rikt illustreradUtgiven 2009 av Lokalhistoriska sällskapet inorra Södermanland, Årsbok 2009:2ISBN 978-91-976693-2-0

Detta är andra delen i Knut Barrs ge-digna bokprojekt om Kungsörs kom-mun. Den första delen var i huvudsakinriktad på tätorten. Den andra deleninleds med beskrivningar av socknarnarunt om Kungsör, nämligen Torpa,Kung Karl, Björkskog och Kungs Bar-karö. Därefter kompletteras tätorts-delen med ett intressant kapitel omnäringslivet, som är uppdelad i tre av-snitt: perioden före industrialiseringen,industrialiseringen samt handel ochservice.

Nästa kapitel redovisar föreningslivetmed deras verksamhet och samlings-punkter som t.ex. Kungsudden, Folketspark, Kungsörs skjutbana, idrottensmötesplatser samt frikyrkobyggnaderoch nykterhetsrörelsens lokaler. Bokenavslutas med ett intresseväckande av-snitt om konstnärer som bott eller verkat i Kungsör samt ett urval sevärd-heter, kulturminnen och andra utflykts-mål.

Knut Barrs båda böcker om Kungsörger med sitt breda upplägg en heltäck-ande bild av Kungsörs kommun. Detär mycket imponerande att ett så om-fattande arbete, med stor noggrannhetoch på relativt kort tid kunnat slutfö-ras. Därtill har det omfattade textma-terialet, tillsammans med ett mycket riktbildmaterial också fått en tillgänglig

2510

NOTISER

NOTISER

Anna Lihammer berättar om de störstaoch mest fascinerade arkeologiska fyn-den i Sverige. För att kunna tolka upp-täckterna placeras de in i ett historisktsammanhang och berättar hur det mo-derna samhället avspeglas i tolkning-arna. Vi får läsa detaljerade beskriv-ningar av fyndet, om själva upptäckten,det omgivande landskapets historia, hurarkeologerna bestämmer fyndets ålderoch hur en tolkning blir rådande.

Urvalet i boken är gjort med hänsyntill både geografi och kronologi. Plat-serna är inte med nödvändighet intres-santa för sina värdefulla fynd, utanockså för att de gett oss nya insiktersom bidragit till att förändra vår bildav det förflutna. Den femhundrade vikingaskatten är till exempel inte likaspännande som en upptäckt som ställerden fattige torparens liv i ett helt nyttljus. En del upptäckter har till och medändrat vår världsuppfattning och bi-dragit till ny revolutionerande kunskap.

Lihammers pedagogiska och kunnigatexter är tematiskt indelade i sju avsnitt:De döda, Skatter, Ritual och religion,Ristade minnesmärken, Boplatser ochstäder, Gruvor och industri samt Be-fästningar, borgar och krig. Samtligakapitel är rikt illustrerade med vackrafyrfärgsbilder. Flera är exemplen frånVästmanland bl.a. undersökningarnavid Sala silvergruva och Lapphyttan iNorberg samt lägret för ryska krigs-fångar i Krampen i Skinnskattebergoch kvinnogravarna i Tuna i Badelunda.

PoträttsamlingenGeneralen Carl Cronstedt och hans stab1730-1732Text: Iréne Artaeus och Karl George Samourkas22 sidor, illustreradUtgiven 2009 av Föreningen Kulturmiljö i Västmanlands län

Med stöd av bidrag och donationer för-värvade Föreningen Kulturmiljö i Väst-manlands län år 2005 den Scheffelskaporträttsamlingen, bestående av 27tavlor föreställande artillerigeneralen,

friherre Carl Cronstedt och hans stab.Porträtten är målade 1730-32 av JohanHenrik Scheffel. Genom förvärvet åter-fördes porträttsamlingen till Västman-land. Målningarna har ärvts inomsläkterna Cronstedt och Lewenhauptoch har fram till mitten av 1990-talettillhört fideikommisset Geddeholm.Samlingen hänger nu i representations-våningen på Västerås slott.

I skriften presenteras konstnären ochporträttmålaren Johan Henrik Scheffelsamt hela sviten av 22 målningar. Varjeofficer har fått en egen presentation,som illustreras med respektive officerseget porträtt. I ett avslutande kapitellämnas en kort sammanfattning avSveriges politiska historia från mittenav 1600-talet till mitten av 1700-talet.

Affärer i SurahammarOmkring 1850-2000Text: Lars-Erik Lundberg52 sidor, rikt illustreradUtgiven 2010 av Surahammars Hembygdsförening

Lars-Erik Lundberg har tillsammansmed Anders Lindberg under tre års tidsökt bilder och fakta om affärer i Sura-hammar. Perioden är från 1850 till2000. Boken har uppgifter om ca. 140affärer. Det finns också uppgifter omde hantverkare som har haft sin verk-samhet i affärsfastigheterna.

Källor är tidningsklipp och trycktaskrifter samt gjorda intervjuer och ned-tecknade minnen. Genom det rika bild-materialet är det lätt att orientera sigbland alla affärerna.

Uppväxt med ElvisFörfattare: Sten Berglind176 sidor, rikt illustreradUtgiven 2010 av Bonnier FaktaISBN 978-91-7424-102-0

Hound dog, Mean Woman blues ochJailhouse rock. Det är några av deElvis-låtar som Sten Berglind sjöng på ungdomsgårdarna i Västerås. Året var1958, Elvis hade åkt in i lumpen och

Sten såg sin chans att fylla tomrummetoch bli den nya Elvis. Det här är histo-rien om hur alltsammans började ochhur drömmen nästan tycktes bli sann,bara för att till sist krossas i en källar-lokal på Smedjegatan 1959. Det vardär Sten spelade in sin första och endaskiva som sedan försvann spårlöst ochaldrig kom ut.

Men det är också historien om en tidi Sverige då stjärnorna nästan gick attta på, då Elvis, amerikanska jeans ochrock´n´roll var allt som gällde och vux-envärlden, läroverket han gick i ochflickor med duffel och Tommy Steelssom bokmärke var motigheter sommåste övervinnas. Boken tar läsarnanära 50-talet, samtidigt som den isnabba återblickar söker förklara var-för Elvis och ingen annan hade alltsom krävdes när rockmusiken plötsligtexploderade 1956.

Boken om Himmeta.Över 200 sidor text och lika många bilder,som dokumenterar livet i Himmeta bådeförr och idag.

Vi får ta del av människornas berättel-ser från vardag och fest. Vi får följamed på bildutflykter från tidigt 1900-tal framtill idag. Vi får läsa om varförHimmeta skola är en bra och roligskola. Vi får sägnen om när Gässlinge-bonden Hagbards hustru på 1370-taletgav den heliga Birgitta ett vallfärdslöftesom gjorde mannen frisk.

Allt detta och mycket mer får vi i”Boken om Himmeta. Den öppna,ljusa bygden”.

Boken finns nu till försäljning för270 kr / st. Kontakta Lars Gunnarssontel. 0221-33120.

11 REDAKTIONSRUTA

POSTADRESS: Tidskriften Spaning,Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås.

BESÖKSADRESS: Karlsgatan 2, Västerås.

REDAKTÖRER:Ann Österberg, konsulent för Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.Telefon 02139 32 88. E post ann.osterbergltv.se

Carl-Magnus Gagge, landsantikvarie/länsmuseichef, Västmanlands läns museum.Epost carlmagnus.gaggeltv.se

Elisabeth Westerdahl, lantmästare och antikskribent, Kusta. Telefon 021200 94.

Olle Nilson, författare, Runhällen.

Johan Redin, fil.dr. Södertörns högskola.

HUVUDMÄN FÖR TIDSKRIFTEN:Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

ANSVARIG UTGIVARE:Carl-Magnus Gagge, telefon 02139 32 71. E post carlmagnus.gaggeltv.se

MEDVERKANDE SKRIBENTERUtöver redaktionen medverkar:Anna Lihammer, fil. dr. arkeolog vid Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen.Mikael Johansson, journalist, Vestmanlands Läns Tidning.Jan Å Johansson, journalist.Claes-Inge Andersson, Kommunikationschef, Forsmarks Kraftgrupp.Krister Ström, f.d. länsmuseichef, Västmanlands läns museum.Eva F Dahlgren, författare.Nils Eriksson, eldsjäl, projektledare, Kumla Hembygdsförening.

FOTO: Där inget annat nämns, Västmanlands läns museum

LAYOUT OCH REDIGERING: m.a.o. marknadsföring, Tomas Gustavsson Bild & Form

KORREKTUR: Ann Österberg och Carl-Magnus Gagge.

ANNONS FAKTA OCH BOKNING: Kontakta redaktionen.

Distribution: Tidningen ingår i medlemskapet i Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening, men sprids gratis på skolor, studieförbund, bibliotek, kommunala kulturkanslier, museer och vårdinrättningar i länet.Om du saknar Spaning på din arbetsplats, kontakta redaktörerna.

PRENUMERATIONER:Privatpersoner kan prenumerera på Spaning, och får då tidskriften sänd direkt hem.Ring, skriv eller eposta din adress till spaningltv.se.

TRYCK: Edita Västerås.

UPPLAGA: 5 000 exemplar

UTGIVNING: 12 ggr per år

ISSN: 1651-2774

MATERIAL OCH BIDRAG: Tidskriften Spaning, Karlsgatan 2, 722 14, Västerås.Eller: spaning@ltv.se. För ej beställt material ansvaras ej.För signerade artiklar ansvarar författarna.

25

Hör gärna av dig till redaktionen med insändare och åsikter om tidningen. Skicka gärna in material eller uppslag som du tycker vi borde ta upp. Vi läser allt med stort intresse. Skriv till Tidskriften Spaning, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås eller e-posta till spaning@ltv.se

Berätta för ossHembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård och hembygdsvård.

Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer.

Genom att gå med som enskild medlem i Västmanlands Hembygdsförbund får du Årsboken som Länsmuseet och Hembygdsförbundet ger ut. Spaning Länsmuseets ochHembygdsförbundets tidskrift som utkommer med etttvå nummer per år. Erbjudande om att deltaga i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom och utom länet.

Ordförande i föreningen är UllaBritt Holmér och vice ordförande är Ola Wässman. Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås telefon 02139 32 88Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterbergltv.se

Västmanlands läns museum har kontor, utställningar, arkiv och bibliotek på Karlsgatan 2 i Västerås. På WestmannaArvet i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, verkstäder,vård och registreringslokaler.

I länets 10 kommuner bedriver länsmuseet en bred verksamhet med särskild inriktning på pedagogik, konst och kulturmiljövård. Vi satsar på förnyelse och utveckling av verksamheten.

Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla ochväcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden och framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället.

Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygdsföreningar, lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs, knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö.

Västmanlands läns museumKarlsgatan 2, 722 14 Västerås. Telefon 02139 32 22 Epost: lansmuseetltv.seUtställningarna på Karlsgatan 2 är öppna tisdagonsdag, fredag kl 1017, torsdag kl 1020,lördagsöndag kl 1216. Samma tider på entrétorget med kafé och museibutik.Faktarum och arkiv helgfri tisdagfredag kl 1016.

WestmannaArvet Besöksadress: Industrigatan 35, Hallstahammar. Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 02139 32 22. Fax 0220247 51.

TEMA MINNESLUCKOR

VÄSTMANLANDS HEMBYGDSFÖRBUND OCH FORNMINNESFÖRENING www.hembygd.se/vastmanland

VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM www.vastmanlandslansmuseum.se

25

Avsändare: Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås