Kriminologiska institutionen

Strategier på juridikens fält

En tematisk textanalys av Högsta domstolens tilltagande

normgivningsambitioner.

Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi, kandidatkurs (30 hp) Höstterminen 2016 Albin Stenström & Max Törnblad

ii

Strategies on the juridical field

A thematic text analysis on the Supreme Court´s increasing ambition to create legal norms.

Albin Stenström & Max Törnblad

Abstract

A number of controversial verdicts, made by the Swedish Supreme court over the last couple of

years, have set off a debate concerning the creativity and especially the independence of the court.

Several critics have argued against the development by claiming that the court has been making

decisions that are too far-fetched and inconsistent with what the legislators had intended when

creating the law. The tendency is termed judicialization and is resulting in more power to the

courts and less power to the legislators.

Several studies have set out to explain the development with the utilization of judicial

research methods. This thesis will rather look at the development from a social science

perspective by creating and analysing the conflict more closely as a field with the use of Fligstein

& McAdams strategic action field theory. Except for the concept of strategy, we have been using

some of the other central elements from the theory. The study utilizes thematic analysis of

different types of relevant texts. By analysing these we have tried to further the understanding by

illustrating how the different participant in the conflict thru strategic statements justifies their

actions and argue their case in order to advance their positions in the field.

The study concludes that different actors, in different positions in the field, takes use of

their specific resources to justify and form strategic actions that aims to strengthen their positions.

The Supreme Court, and the actors that represents it, uses their access to legal expertise to present

their actions as a way to maintain the rule of law by presenting themselves as neutral and their

actions as being beneficial to the collectivity. In some cases, they also portray the legislators in a

way that diminishes their legitimacy. The legislatures, on the other hand, criticize the Supreme

Court by referencing to the principle of popular sovereignty and thereafter uses its access to

lawmaking. We therefore argue that the conflict can be considered as a dispute where different

frame of references stands against and competes with one another.

iii

Keywords: Judicialization, judicial activism, field theory, strategy, qualitative thematic text

analysis.

Innehållsförteckning

1. Inledning ...................................................................................................................... 1 1.1 Bakgrund ............................................................................................................................. 2

Narkotika ................................................................................................................................ 2 Barnpornografi ....................................................................................................................... 2 Skattebrott............................................................................................................................... 2 Mord ....................................................................................................................................... 3

1.2 Rättsliga aktörer .................................................................................................................. 3 1.3 Problemformulering ............................................................................................................ 3 1.4 Syfte & Frågeställningar .................................................................................................... 4

2. Tidigare Forskning ...................................................................................................... 5 2.2 Domstolsaktivism ................................................................................................................. 5

3. Teoretiska utgångspunkter .......................................................................................... 6 3.1 Fält ....................................................................................................................................... 7 3.2 Positioner ............................................................................................................................. 8 3.3 Strategier ............................................................................................................................. 9 3.4 Fältets tillstånd .................................................................................................................. 10

4. Metod ......................................................................................................................... 10 4.1 Empiriskt material ............................................................................................................. 11 4.2 Tematisk textanalys ........................................................................................................... 12 4.3 Urval .................................................................................................................................. 12 4.4 Tillvägagångssätt ............................................................................................................... 13 4.5 Kritiska reflexioner ........................................................................................................... 15 4.6 Etik ..................................................................................................................................... 16

5. Analys ........................................................................................................................ 17 5.1 Narkotika ........................................................................................................................... 17 5.2 Barnpornografi ................................................................................................................. 21 5.3 Skattebrott .......................................................................................................................... 22 5.4 Mord ................................................................................................................................... 24

6. Resultat & Avslutande diskussion .............................................................................. 27 6.2 Framtida forskning ..................................................................................................... 30

1

1. Inledning

Under de senaste åren har flera uppmärksammade avgöranden från Högsta domstolen (HD) givit

upphov till en debatt kring hur kreativa och självständiga domstolar kan, bör och får vara i förhållande

till de politiska instanserna. Med hänvisning till grundläggande maktfördelningsprinciper1 som

reglerar förhållanden mellan den lagstiftande och den dömande makten har flera kritiker hävdat att

HD intagit en ny firare roll i förhållande till lagstiftaren. Utvecklingen har av vissa bedömare

betraktats som ett utslag av aktivism (Wallin 2016).

HD:s nuvarande ordförande, som var justitieråd vid tillfället då uttalandet gjordes, värjde sig

mot beskrivning men tillstod att HD blivit mer aktiva. ”Det framstår emellertid enligt min mening

som klart att de högsta domstolarna med tiden har tagit på sig ett större ansvar för rättsbildningen.”

(NJA 2012:535). Flera centrala aktörer inom området har kommenterat utvecklingen med varierande

inställning.

Dåvarande chefsjustitieombudsmannen (JO) ställde sig positiv till HD:s ökade självförtroende

då ” […] Flera avgöranden därifrån synes tyda på ett ökat fokus på rättighetsperspektivet.” (Fura

2014:101). Samtidigt ansåg JO att det var bekymmersamt att HD inte enbart ingriper i tydliga

normkonflikter och poängterade därav att riksdagen snarare än HD skulle leda rättsutvecklingen

(Ibid:102f). En åsikt som hovrättspresidenten ses dela när han uttrycker att HD i flera av de

uppmärksammade fallen gått för långt i sina normgivningsambitioner (Wersäll 2014:1).

Justitiekanslern (JK) var mer direkt i sin kritik och uttryckte följande i en intervju med Sveriges

Radio (SR) ”Det bör inte vara en maktkamp mellan lagstiftaren och domstolarna utan det ska vara så

att domstolarna tillämpar den lag som lagstiftaren har skapat, säger Justitiekanslern […]” (Wallin

2016). Från politiskt håll märks bland annat en debattartikel från 2013 av dåvarande justitieministern

(M) som konstaterade att ”Domstolarna följer inte våra direktiv om straffskärpning” (Ask 2013).

Kritiken tog avstamp i 2010 års straffreform om skärpt straff för allvarliga våldsbrott som enligt

ministern inte nått upp till önskat resultat (Ibid).

I följande avsnitt ges en kort bakgrundsbeskrivning av de avgöranden, fördelat på fyra olika

brottstyper, som givit upphov till debatten, varvid grunderna för besluten och dess rättsliga samt

kriminalpolitiska implikationer redovisas.

1 Främst folksuveränitetsprincipen i RF 1 kap. 1 § där det stadgas att: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den

svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett

representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under

lagarna” (SFS 2011:109).

2

1.1 Bakgrund

Narkotika

Mefedronmålet (NJA 2011:357) som i tingsrätten och hovrätten främst behandlade det nya preparatet

mefedrons relativa farlighet i en straffrättslig mening, kom att utvecklas till vad som beskrivits som

en revolution av narkotikabrotten i straffvärdeshänseende (Asp 2011:659). I tingsrätten likställdes

mefedron med amfetamin vilket resulterade i sex års fängelse, hovrätten å sin sida betraktade det som

ecstasy vilket innebar 14 års fängelse. HD frångick den sedvanliga tillämpningen som karaktäriserats

av mekaniska bedömningar av art och mängd utifrån tabeller och menade att även andra faktorer ska

tas i beaktande. Påföljden bestämdes därav till fyra års fängelse (NJA 2011:357).

Målet kom att bli det första i raden av prejudicerande avgöranden där straffmätningen för

narkotikabrott radikalt förändrades. Förändringen innebar reella straffsänkningar på området (Wersäll

2014:6). Utvecklingen medförde att regeringen, under 2013, tillsatte en utredning i syfte att ”[…]

åstadkomma en modern straffrättslig reglering för narkotikabrott och narkotikasmugglingsbrott som

tydligt ger uttryck för en sträng, fast och konsekvent syn på all illegal hantering av narkotika.” (SOU

2014:43). 2016 infördes således två nya brottsrubriceringar: synnerligen grovt narkotikabrott och

synnerligen grov narkotikasmuggling.

Barnpornografi

I det så kallade mangamålet (NJA 2012:400) bedömde HD, med hänvisningar till

informationsfriheten och yttrandefriheten i regeringsformen (RF), att innehav av mangateckningar av

fantasifigurer med barnpornografiskt innehåll inte var straffbart. Avgörandet innebar ett

underkännande av riksdagens kriminalisering av icke-verklighetstrogen tecknad barnpornografi,

vilken HD menade stod i strid med RF.

Skattebrott

I det första avgörandet (NJA 2013:502) beslutade HD att en person som blivit ålagd skattetillägg av

Skatteverket inte fick åtalas för skattebrott då det strider mot Europarätten2. I det senare avgörandet

(NJA 2013:746) slog HD fast att förbudet mot dubbelbestraffning även ska gälla retroaktivt vilket

innebär att det i ett sådant fall är möjligt att ta upp ett mål om skattebrott på nytt enligt reglerna för

resning. Ekobrottsmyndigheten hade i april 2014 gått igenom 3000 domar och kommit fram till att

omkring 800 av dessa kunde bli föremål för en resningsprocess (TT enligt SVT 2014).

2 Europarätten är ett område inom juridiken som innefattar Unionsrätten och Europakonventionen om de mänskliga

rättigheterna, vilka Sverige genom grundlagen förbundits att följa (Hydén & Hydén 2011:83f; Zetterström 2012:58).

3

Mord

2014 infördes en ny straffskala för mord, syftet var att domstolarna i majoriteten av fallen skulle döma

till livstids fängelse (Prop. 2013/14:194). När HD avgjorde sitt första fall (NJA 2016:3) avseende den

nya lagstiftningen dömdes en man till fängelse i 16 år. Avgörandet motiverades med att lagtexten inte

överensstämmer med lagstiftarens intentioner och HD bedömde då att lagtexten ska ha företräde,

vilket i praktiken innebar att tidigare praxis kvarstod.

1.2 Rättsliga aktörer

I avsnittet redogörs för centrala aktörer och deras funktion i konflikten. Utöver de som diskuteras har

även justitieministern och hovrättspresidenten viktiga roller. HD är tillsammans med Högsta

förvaltningsdomstolen det svenska domstolsväsendets högsta instanser. HD har som huvuduppgift att

skapa vägledande avgöranden eller prejudikat på det civil- och straffrättsliga området. Avgörandena

blir därmed normgivande för hur framtida liknande frågor ska bedömas. HD har till skillnad från dess

underinstanser endast juristdomare vilka benämns justitieråd (Zetterström 2012:79). Justitieråden

utses av regeringen och ska ingå i kretsen av landets främsta jurister (Högsta Domstolen 2015).

Lagrådet är en svensk myndighet som består av justitieråd och före detta justitieråd. De har till

uppgift att granska remitterade lagförslag från regeringen och riksdagsutskotteten och kontrollerar då

att förslaget inte står i strid med grundlagen eller rättsordningen. Vidare utreds vilka eventuella

tillämpningsproblem som kan uppstå. Lagrådet har emellertid endast en rådgivande funktion

(Zetterström 2012:61ff). Justitieombudsmannen (JO) är opolitisk och utgör en av komponenterna av

riksdagens kontrollmakt. Domare som beslutat i strid med klar lag riskerar, utöver att dömas för

tjänstefel, att bli föremål för JO:s granskning och oförbindande fördömande (Ibid:59). Justitiekanslern

(JK) har bland annat till uppgift att granska myndigheter och är regeringens högste ombudsman. En

viktig uppgift är att tillförsäkra den enskildes rättstrygghet och förutsägbarhet gentemot det allmänna

och dennes agerande (Ramberg 2013:177).

1.3 Problemformulering

HD:s framflyttade position innebär en maktförskjutning i praktiken. Utvecklingen aktualiserar frågor

kring domarmakten och gränsdragningen mellan den lagstiftande och den dömande makten. Den

tidigare forskningen på området är främst av juridisk natur varigenom flera olika förklaringsmodeller

till utvecklingen förts fram. En del ser maktförskjutningen som ett resultat av att HD fullföljer sitt

uppdrag som en tydlig och aktiv prejudikatinstans, andra pekar på yttre faktorer som politisk

instabilitet och en förändrad juridisk vardag till följd av straffrättens europeisering (Derlén &

Lindholm 2016; Hirschl 2011; Wersäll 2014).

4

HD:s ökade inflytande ligger både i institutionens och enskilda medarbetares intresse, men det

sker inte obemärkt, utvecklingen har resulterat i en tydlig konflikt där HD:s agerande är starkt

kritiserat av såväl rättsliga som politiska aktörer (se exempelvis Ask 2013; Wallin 2016). I ett försök

att bidra till en djupare förståelse för hur konflikten tar sig uttryck studeras utvecklingen i denna

studie utifrån Fligstein & McAdams (2012) fältteori, varvid HD betraktas som en kollektiv aktör vars

agerande förstås som strategiska handlingar på ett fält. Fält kan beskrivas som en social ordning på

mesonivå vilken innefattar aktörer som delar uppfattningar om fältets ändamål, maktstrukturer,

relationer och regler. Inom fältet innehar de olika aktörerna varierande tillgångar och positioner. I

strävan efter att förbättra dessa pågår en ständig manövreringen bland fältets aktörer där olika

strategiska handlingar genomförs med utgångspunkt i aktörernas tillgångar och positioner (Ibid:9ff).

HD:s handlande påverkas även av hur andra aktörer på fältet agerar. Mot bakgrund av de

kraftiga reaktionerna från politiska och juridiska aktörer är det relevant att undersöka vilka

motstrategier som dessa aktörer sätter in. Dels för att bromsa utvecklingen, dels för att återställa

maktbalansen mellan den lagstiftande och den dömande makten.

1.4 Syfte & Frågeställningar

Studien syftar till att genom tematisk textanalys studera utvecklingen mot bakgrund av fältbegreppet,

och med utgångspunkt i Fligstein & McAdams (2012) teori om fält undersöka vilken strategi Högsta

domstolen tillämpar för att stärka sin position på fältet. Samtidigt vill vi undersöka vilka strategier

andra rättsliga aktörer tillämpar för att motverka och återställa maktförskjutningen. Följande

frågeställningar har formulerats:

Vilken strategi tillämpar Högsta domstolen för att stärka sin position på fältet?

Vilka motstrategier tillämpar de övriga rättsliga aktörerna för att bromsa och motverka Högsta

domstolens utveckling på fältet?

I denna studie kommer vi att argumentera för att HD:s tilltagande normgivningsambitioner medför

att domstolen intar positionen som utmanare på fältet i vad vi ser som en strävan efter inflytande inom

lagstiftarens domän. I denna strävan utför HD strategiska handlingar som har sin utgångspunkt i

domstolens främsta resurs vilken består av en omfattande juridisk expertis, varigenom långtgående

avgöranden alltid kan motiveras. HD:s strategi inbegriper således att domstolen rättfärdigar sitt

agerande genom att dels ge sken av sin egen neutralitet och istället framhåller kollektivets intresse,

ofta genom hänvisningar till rättssäkerheten. Dels formulerar beskrivningar som tilltalar juridiska

aktörer men som samtidigt är till besvär för lagstiftaren. Vi ser alltså rättfärdigandet av agerandet och

själva agerandet som sammanvävt i HD:s strategi. En strategi som går i linje med vad Fligstein &

McAdams föreslår (2012:50ff)

5

Lagstiftaren betraktas som en etablerad aktör på fältet och de motstrategier vi identifierat ses

inledningsvis bestå i att lagstiftaren offentligt kritiserar domstolens agerande genom att hänvisa till

grundläggande maktfördelningsprinciper. Nästa steg inbegriper att lagstiftaren utnyttjar sin främsta

tillgång, lagstiftning, i en strävan efter att stabilisera fältet och återställa dittillsvarande ordning. Ett

förfarande som överensstämmer med Fligstein & McAdams beskrivning av hur etablerade aktörer

förväntas agera (Ibid:12).

Vi har valt att presentera dessa strategier i ett tidigt skede för att sedan underbygga och utveckla

de i analysen och resultatdiskussionen. Förfarandet motiveras av att konflikten, tillsammans med de

strategier vi försöker urskilja, berör flera olika avgöranden som innefattar en varierande grad av

juridiskt komplexa förhållanden. Således förväntas läsningen underlättas om läsaren tillgodogör sig

studien med vårt anförande i minne.

2. Tidigare Forskning

Initialt sökte vi finna studier på området som utgick från Fligstein och McAdams (2011;2012) teori

kring fält. Vi använde oss av databaserna Google Schoolar och EBSCO Discovery Service (EDS) och

angav sökorden: judikalisering, domstolsaktivism, judiciell aktivism, judicalization, judicial activism

i kombination med termer som relaterade till teorin såsom: SAF, strategic action field, fält samt

Fligstein & McAdam. Emellertid fann vi inga studier som passade profilen vilket resulterat i att den

tidigare forskningen som presenteras nedan uteslutande är av juridisk natur. Studierna är främst

inriktade på orsaker till domstolsaktivism och judikalisering, det vill säga överföring av makt från

folkvalda till domstolar, i Sverige, Norden och EU. Således skiljer de sig avsevärt från vår ambition

att studera konflikten mot bakgrund av fältbegreppet vilket kan ses som en svaghet i sammanhanget.

Samtidigt visar det på vikten av att belysa fenomenet ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv. Vår

ambition är att förevarande studie kan bidra till det, vilket förhoppningsvis resulterar i nya insikter

kring den aktuella utvecklingen.

2.2 Domstolsaktivism

Derlén och Lindholm (2016:145f) undersökte om det fanns mätbara förändringar i Högsta

Domstolens arbete som tydde på att domstolen intagit en friare och större normbildande funktion.

Vidare huruvida det i så fall kan härledas till straffrättens europeisering eller skall betraktas som ett

uttryck för judiciell aktivism, vilket de definierar som ”lagstiftning från domskranket” (Ibid:145).

Utifrån antagandet att tilltagande aktivism förutsätter en förändrad arbetsmetod undersöktes över

4000 HD avgöranden mellan 1981 och 2014 samt ett dataset med nästan 3000 hovrättsdomar över

samma tidsperiod (Ibid:148).

6

Författarna avvisar hypotesen kring aktivism mot bakgrund av att HD under tidsperioden ökat

bruket av förarbeten vilket inte är förenligt med en större och friare roll i förhållande till lagstiftaren.

Emellertid har avgörandena blivit längre och det är vanligare att ledamöterna skriver sig skiljaktiga

vilket härleds till den tilltagande rättsliga komplexitet som är en effekt av straffrättens europeisering

(Ibid:151). Effekten är inte synlig i Hovrättens avgöranden vilket tyder på att förändring återfinns hos

Högsta domstolen som institution. Dock anser de att europarättsliga inslag i HD:s arbete både är en

naturlig och lämplig utveckling samt att det inte kan betraktas som en fullgod förklaring (Ibid:155ff).

Istället menar de att HD succesivt under den studerade tidsperioden närmat sig målen med 1971 års

fullföljdsreform (Prop. 1971/45:83) vilken förordar att institutionen skall inta rollen som en tydlig

och aktiv prejudikatinstans. Det medför enligt författarna ett förändrat arbetssätt vilket i sin tur kan

resultera i kontroversiella avgöranden (Derlén & Lindholm 2016:158).

Hirschl (2011:464) menar att ett osäkert politiskt läge är en förutsättning för domstolsaktivism

och judikalisering. I perioder av politiskt stabilitet kan domstolarna kontrolleras och aktivistiska

tendenser hållas tillbaka. Hirschl beskriver att elementen av judikaliseringen i norden måste ses i

ljuset av socialdemokratiska partiers minskade mandat och det nyliberala systemskiftet. Ett skifte

som i enlighet med sin marknadsideologiska utgångspunkt och betoning på individuell frihet minskat

den statliga styrningsförmågan. I en diskussion kring Hirschls slutsatser medger Derlén och Lindholm

(2011:156ff) att Högsta Domstolens utveckling mot en allt aktivare prejudikatinstans sammanfaller

med socialdemokratins försvagade politiska ställning men de fäster ingen större vikt vid tesen utan

hänvisar istället till fullföljdreformen som diskuteras ovan.

Under 1980-talet blev EU-domstolens arbete föremål för debatt. Kritiken tog avstamp i

Rasmussens avhandling (1986) där han anklagade EU-domstolen för aktivism. Han menade att de

missbrukat sin ställning för att nå målet om en stark Europeisk Union. En bidragande orsak var

avsaknaden av precist formulade riktlinjer för hur rättsliga konflikter skulle lösas vilket medförde att

domarna fick en politisk makt (Ibid:515). Vidare menade Rasmussen att domstolen värjde sig för

kritik genom att hänvisa till en rättslig värdeneutralitet i kombination med en juridiskt välunderbyggd

argumentation (Ibid:516).

3. Teoretiska utgångspunkter

Med utgångspunkt i studiens syfte att försöka utröna vilka strategier som tillämpas av HD och de

övriga rättsliga aktörerna används Fligstein & McAdams (2011;2012) teori om fält. Teorin möjliggör

en förståelse av hur förändring och stabilitet tar sig uttryck inom sociala arenor och hur dessa påverkas

av de aktörer som befinner sig såväl inom som utanför fälten (Ibid:2012:3). Teorin bygger vidare på

7

och utvecklar delar av tidigare teorier om fält där Bourdieus idéer ses vara av central betydelse (se

exempelvis Bourdieu 2000).

Fligstein & McAdams (2012) fältteori riktar emellertid större fokus vid kollektiva aktörer

medan Bourdieus idéer framförallt kretsar kring individers placeringar inom fältet. Samtidigt saknar

Bourdieus beskrivningar av fält vissa förklaringar över hur dessa uppstår och förändras samt hur olika

fält är sammankopplade och påverkar varandra. Fligstein & McAdam å sin sida beskriver hur nya fält

kan konstrueras och studeras och uppmanar samtidigt till studier av nya, tidigare odefinierade, fält

(Ibid:9f). Det medför att vi istället för att försöka studera redan befintliga större fält, exempelvis

juridikens fält såsom det beskrivs av Bourdieu (1987), kan konstruera ett nytt fält som är anpassat för

studiens syfte där vi tillåts definiera både gränserna och de deltagande aktörerna. Att fält i den aktuella

tappningen främst studeras med fokus på kollektiva aktörer medför att såväl stora som små aktörer

kan studeras utifrån samma premisser. Fligstein & McAdams (2011;2012) teori anses därmed vara

bättre lämpad i förhållande till denna studies syfte att redogöra för kollektiva aktörers handlingar

inom ett nytt, och till synes föränderligt, fält. Nedan presenteras teorins grunder samt de centrala

förhållanden, frågor och problem som anses särskilt angelägna vid tillämpning av teorin i förhållande

till förevarande studie.

3.1 Fält

Det grundläggande begreppet i Fligstein & McAdams (2012) teori är Strategic Action Field -

benämns härefter fält. Fält beskrivs som en social ordning på mesonivå innehållande aktörer, såväl

grupper som individer, som delar uppfattningar om syftet med fältet och hur dess relationer och regler

för handlande ter sig och kan förstås. Denna gemensamma förståelse för fältets utformning ska inte

tolkas som att det råder konsensus gällande hur ordningen på fältet ska te sig (Ibid:9). Istället ger

individers och gruppers varierande positioner, tillgångar och intressen upphov till olika

referensramar som sedermera blir föremål för konflikt (Ibid:11).

Fält framställs som i samhället grundläggande enheter där kollektiva handlingar manifesteras

genom de grupper som benämns kollektiva aktörer. Kollektiva aktörer innefattar bland annat

organisationer, sociala rörelser och statliga system som alla var för sig består av en mängd fält som

befinner sig på olika nivåer inom varje system (Ibid:9).

I denna studie betraktas alla de rättsliga aktörer som presenteras i avsnittet ovan som

representanter för den institution, instans eller myndighet som de, i egenskap av sin yrkesroll,

representerar. Aktörerna inom respektive fält innehar varierande tillgångar och positioner och strävar

efter att förbättra dessa (Ibid:9f). I denna strävan pågår en ständig manövrering av fältets aktörer där

handlingar utgår från ens position i fältet, ens tillgångar samt utifrån hur andra agerar. Att kontrollera

fältets referensramar medför en viss makt gällande fältets ordning och hur dess utformning skall

8

uppfattas och tolkas (Ibid:11). HD:s framflyttade position i förhållande till de övriga rättsliga

aktörerna undersöks i denna studie med utgångspunkt i denna tanke, som en strid om huruvida fältets

referensramar skall förändras och utformas utifrån HD:s perspektiv eller reproduceras i enlighet med

lagstiftarens, hovrättspresidentens och de statliga övervakningsenheternas, dvs. JO och JK:s, intresse.

3.2 Positioner

Fält inrymmer tre avgränsade positioner inom vilka aktörer befinner sig. Till dessa positioner hör de

etablerade som innehar stort inflytande över fältens utformning och dess regler vilka tenderar att

spegla denna grupps intressen. Utmanarna besitter istället mindre inflytande och lägre positioner.

Utöver ovannämnda består många fält av interna övervakningsenheter vars syfte är att övervaka

fältets aktiviteter, ofta med avsikten att upprätthålla status quo (Fligstein & McAdam 2012:12ff).

Även statliga organisationer med uppgift att övervaka specifika fält kan betraktas som en form av

intern övervakningsenhet (Ibid:168). Teorin betonar vidare hur gränserna för fälten inte är fasta utan

förändras och bestäms beroende på kontext och vilka ärenden som är aktuella. En konflikt som berör

flera enskilda fält kan således skapa ett helt nytt fält där strider om den aktuella frågan utspelas

(Ibid:10).

I egenskap av högsta dömande instans intar HD vanligtvis positionen som etablerad i det

juridiska fältet. När HD genom sina ageranden tar mer makt i anspråk utmanas rådande ordning vilket

öppnar upp fältets gränser och skapar ett nytt fält. HD:s agerande innebär ett försök att få ökat

inflytande inom lagstiftarens domän och domstolen intar då rollen som utmanare. Samtidigt intar

lagstiftaren positionen som etablerad på det nya fältet i enlighet med grundläggande

maktfördelningsprinciper. Dessa principer är förenat med vissa gränser för de olika aktörernas

handlingsutrymmen. Något som de statliga övervakningsenheterna JK och JO håller noga uppsikt

över, vilket tenderar att gynna lagstiftaren.

Lagrådet kan också betecknas som en övervakningsenhet, emellertid i tätt förbund med HD,

givet sin sammansättning av aktiva och före detta justitieråd. Hovrättspresidenten ses i sin tur som en

viktig aktör för lagstiftaren då denna i kraft av sin position som profilerad jurist och med hjälp av sina

juridiska sakkunskaper kan avge en konkurrerande beskrivning till den HD vill göra gällande. Utöver

att möjligtvis fungera som juridiskt alibi för lagstiftaren representerar han en underinstans som har

ett intresse av att HD trycks tillbaka och maktbalansen mellan domstolarna normaliseras. Således

intar hovrättspresidenten positionen som utmanare i förhållande till HD samtidigt som han ses dela

intresse med de etablerade aktörerna. Studien begränsar sig till att analysera de aktörer som vi anser

är centrala för konflikten och utelämnar således aktörer som förvisso kan tänkas påverka konflikten

men som inte innehar en lika betydande roll vad gäller fältets utveckling.

9

3.3 Strategier

Strategiska handlingar är inriktade på kontroll i ett givet sammanhang. Dessa kan enligt Fligstein och

McAdam (2012:17) definieras som aktörernas försök att förändra eller bevara fältets ordning genom

att engagera andra aktörer i den eftersträvade riktningen. Vidare betonar författarna (Ibid:17f) att

aktörernas handlingar alltid är resultatet av någon form av strategi. Definitionen skiljer sig således

från den innebörd begreppet ges i vardagligt språkbruk där de ofta ses som ett långsiktigt

övergripande tillvägagångssätt (NE 2016).

Strategiska handlingar är tätt förbundna och beroende av aktörernas förmåga att inducera

samarbete med andra aktörer genom att skapa och förmedla mening, gemenskap och kollektiv

identitet (Fligstein & McAdam 2012:18). Aktörernas förmåga att framkalla dessa känslor är avhängig

deras sociala färdighet. Hur väl en strategi faller ut är i så motto beroende av aktörens sociala

färdighet (Ibid:46). Samtidigt som meningsskapande är en viktig förmåga för att engagera andra

aktörer skapar aktörerna mening åt sig själva. Därav kan aktörerna inte betecknas som rationella i den

meningen att de har fasta mål, även aktörer med stor social färdighet har ett behov av att känna mening

och att de tillhör ett sammanhang som är större än de själva (Ibid:49).

Fligstein & McAdams utgångspunkter skiljer sig således från rationella handlingsteorier, vars

grundantagande förutsätter att individen handlar utifrån en rationell kalkyl i syfte att uppnå en egen

nyttomaximering. De förkastar inte de instrumentella aspekterna av mänskligt handlande men

beskriver samtidigt att det i princip aldrig är den huvudsakliga utgångspunkten. Istället menar de att

essensen av mänskligt handlande utgörs av meningsskapande samarbete, varvid gemensamma mål

tenderar att växa fram i samarbetet med andra aktörer utifrån ett pragmatiskt förhållningssätt

(Ibid:49f). Mål som aktörerna sedan försöker uppnå med hjälp av strategiska handlingar som formeras

med utgångspunkt i de resurser som aktörernas position medför (Ibid:48f)

För att kunna mobilisera stöd för sina intressen och inducera samarbete måste aktörerna bilda

sig en uppfattning av de andra aktörernas intressen och självbilder. De kräver i sin tur empatiska,

kognitiva och kommunikativa förmågor (Fligstein & McAdam 2011:7). Dessa dimensioner av social

färdighet kan vi emellertid inte komma åt empiriskt då uttalanden om aktörers kognitiva förmågor

inte låter sig göras utifrån studiens metodologiska utgångspunkter. Samtidigt avser vi inte att göra

någon bedömning kring hur väl de olika aktörerna genomför strategierna eller vilken förmåga de har

att engagera andra, vilka är det centrala elementen i social färdighet. Vi försöker snarare belysa vilka

strategier HD och de andra aktörerna tillämpar och huruvida uttalanden från olika aktörer kan tyda

på att de delar ett intresse. Vi väljer därav att följa Fligsteins och McAdams (2012:17f) antagande att

aktörernas handlingar på fältet alltid är resultatet av någon form av strategi. Således kan vi göra

uttalanden kring vilka strategier som framträder genom att relatera HD:s, såväl som de andra

aktörernas, olika utsagor till deras position på fältet samt till vilka resurser de förfogar över.

10

Författarna (Ibid:50ff) ger exempel på en mängd olika strategier. Det rör sig bland annat om att

formulera beskrivningar som tilltalar en grupp men som samtidigt är till besvär för en annan. Vidare

att övertyga aktörer att en viss riktning gynnar dem trots att så inte är fallet. Aktörerna kan även ge

sken av sin egen neutralitet och lyfta upp kollektivets intresse eller övertyga andra aktörer om att en

viss handling egentligen är deras egen idé.

3.4 Fältets tillstånd

Fält kan vara mer eller mindre stabila beroende av aktörernas manövreringar och handlingar både

inom och utanför fältet. Att försöka fastställa det aktuella fältets tillstånd är grundläggande för

förståelsen av fältet och för vilka frågor och problem som är aktuella (Fligstein & McAdam

2012:166f). Inom både stabila och ostabila fält pågår konstanta manövreringar och handlingar där de

etablerade eftersträvar att bibehålla status quo samtidigt som utmanarna testar ordningen i syfte att

avancera inom fältet (Ibid:12f). Ett fält kan befinna sig i en uppkomstfas, i ett stabilt läge eller i kris

(Ibid:165f). Dessa lägen är ofta en förenklad beskrivning och de flesta fält innehåller drag som

kännetecknas av alla tre tillstånd vilket även är fallet för det fält som analyseras i denna studie. Trots

att det råder en konflikt inom fältet präglas det inte av den stora osäkerhet som ett nytt fält, eller fält

i kris, vanligtvis gör.

Det svenska rättssystemets grundvalar är således intakta och några verkliga kristendenser kan

inte skönjas. Samtidigt innebär Europarättens inträde att en stor del av lagstiftningsverksamheteten

förpassats från Sveriges riksdag till olika EU-organ vilket medför att riksdagens handlingsutrymme

minskat. Konflikter mellan den inhemska lagstiftningen och de internationella normer som Sverige

förbundits att följa blir då allt vanligare och det är upp till domstolarna att lösa dessa. Utvecklingen

innebär att domstolarnas makt har ökat på den politiska maktens bekostnad (Reichel 2011:440;

Wersäll 2014:2). Således återfinns en osäkerhet på fältet kring domstolarnas, framförallt HD:s, roll i

förhållande till lagstiftaren. En osäkerhet som HD utnyttjar och förstärker genom sitt agerande.

Situationen kan ses i relation till Fligsteins & McAdams (Ibid:21f) beskrivning av hur perioder av

viss instabilitet präglas av en intensifiering av aktörers innovativa handlingar och en ökad osäkerhet

gällande fältets regler och maktfördelning

4. Metod

I följande avsnitt diskuteras studiens metodologiska överväganden och utgångspunkter. Till dessa

avsnitt hör beskrivningar av genomförd analysmetod, urval, materialbeskrivning, tillvägagångssätt,

kritiska reflexioner samt etiska överväganden. För att besvara studiens frågeställningar valdes

inledningsvis kvalitativa intervjuer som metod för insamlandet av material. Avsikten var att intervjua

11

medarbetare inom HD beträffande deras syn på den aktuella utvecklingen. I väntan på svar arbetade

vi med de delar som var oberoende av om studien skulle använda textanalys eller intervjuer.

Emellertid tackade domstolen nej till vår förfrågan vilket medförde att studiens syfte och

frågeställningar i huvudsak behölls men anpassades för att undersökas med en tematisk textanalys

som metod.

4.1 Empiriskt material

Det huvudsakliga materialet som studeras i analysavsnittet utgörs av avgöranden från HD. Dessa

bildar utgångspunkten för analysen då de på olika sätt givit upphov till den aktuella konflikten och

på så sätt även det fält som vi beskrivit i teoriavsnittet. Domar utgör en speciell textgenre och är

skrivna med ett svåråtkomligt juridiskt språkbruk. De produceras i syfte att tolka och tillämpa

rättsregler på specifika situationer. I förhållande till dess underinstanser tenderar avgöranden från HD

att vara mer omfattande då de har en prejudicerande funktion (Granström 2006:239).

I en del av HD:s avgöranden förekommer tillägg från ett eller flera justitieråd. Exempelvis

diskuterar vi ett tillägg i anslutning till narkotikamålen. Justitieråden Calissendorf, Lambertz och

Lindskog (2012:314) försökte i en artikel redogöra för hur dessa bör förstås och anförde då att

utformningen av den inledande mening som anger vem som svarar för tillägget kan betraktas som en

vägledning i den frågan. Tillägget är alltså endast en angelägenhet för den eller de ledamöter som

inledningsvis ställer sig bakom det. Av vikt för hur vi valt att tolka dessa är emellertid det

efterföljande resonemanget om att tilläggen i regel avges av någon som är i majoritet.

Mot bakgrund av studiens ambition att försöka belysa vilka motstrategier de övriga aktörerna

tillämpar analyseras även debattartiklar och olika former av offentligt tryck. Produktionen av dessa

texter har sin utgångspunkt i HD:s avgörande då de dels, som i fallet med debattartiklar, kan ses som

en reaktion. Dels kan sägas vara en direkt effekt av HD:s agerande såsom utredningar (SOU) och

propositioner. Det medför att de texter som analyseras i stor utsträckning bygger på varandra.

Offentliga dokument har i regel flera olika skribenter och produceras utifrån olika syften men de är

alla ett utslag av politiska beslut vilka vanligtvis föregås av förhandlingar och karaktäriseras av

kompromisser. Utöver ovannämnda material ingår även en nyhetsartikel från Sveriges Radio (SR)

från vilken vi endast använt citat från hovrättspresidenten och JK. Artikeln är en transkription från

ett radioinslag vilket medförde att vi kunde verifiera citatens riktighet.

Det kan givetvis ses som problematiskt att vi utgår från vitt skildra genrer och därigenom

försöker tillskriva de olika aktörerna olika strategier. Samtidigt är det viktigt att erinra om det

teoretiska antagandet att aktörernas handlaringar alltid är ett resultat av någon form av strategi

(Fligstein & McAdams 2012:17f), samt att HD:s agerande öppnat upp ett nytt fält där konflikten

utspelar sig. Således kan utsagor från ett avgörande såväl som utsagor från en debattartikel som riktar

12

kritik mot det aktuella avgörandet sägas utgöra strategiska handlingar på fältet. Att begränsa studien

till att endast studera avgöranden från HD hade troligtvis medfört en ensidig bild till följd av en ytlig

analys. Därutöver bidrar det polyfona materialet till att vi, såväl som läsaren, får tillgång till skilda

beskrivningar kring samma fenomen vilket förhoppningsvis resulterar i en djupare förståelse för

utvecklingen.

4.2 Tematisk textanalys

Denna studie använder tematisk textanalys som metod. Tematisk textanalys syftar till att genom

upprepade noggranna genomläsningar systematiskt utröna olika teman ur det material som

analyseras. Vilka teman som återfinns och är av intresse är beroende av studiens utformning, syfte

och vilka problem som studien söker svar på. Hur dessa teman framträder är alltså inte på förhand

bestämt (Ezzy 2002:88).

I förevarande studies tillämpning av tematisk textanalys söker vi utreda vilka strategier som

kan skönjas i materialet. Vidare granskas huruvida dessa strategier kan kategoriseras i olika teman.

Utifrån den fältteori som tillämpas var förhoppningen att en mängd olika teman gällande aktörernas

strategier kunde identifieras i materialet. Till denna process ingick att koda materialet. Kodning

innebär att materialet inordnas i olika kategorier beroende av hur materialet tolkas, vilken mening det

ges samt vilka teman som identifieras (Ibid: 86).

Kodning beskrivs av Ezzy som en process i tre steg. Det första steget är den öppna kodningen

där materialet genom noggrann granskning kategoriseras in i olika preliminära teman. Det andra

steget innefattar att vidare definiera de teman som konstruerats genom att sätta dessa i relation till

den specifika kontext som analysen berör. I den slutliga fasen av kodningen identifieras och fastställs

de för studien centrala teman. Dessa teman tolkas sedan utifrån den teori som studien grundar sig på

(Ibid:88-93).

Vi hade för avsikt att i huvudsak följa denna kodningsprocess vid analysen. Emellertid valde vi

att i analysskedet sammanfoga steg två och tre i kodningsprocessen då både teorin och kontexten varit

helt avgörande för tolkningen genom hela analysen. Metodens tonvikt vid fastställande och

kategorisering av teman anses vara väl lämpad i förhållande till studiens syfte att undersöka vilka

strategier som tillämpas av aktörerna inom det aktuella fältet. En vidare beskrivning av hur vi gått

tillväga följer i avsnittet nedan.

4.3 Urval

I inledningsskedet av urvalsprocessen gjordes sökningar på Google, dels för att få en förståelse för

utvecklingen dels för att finna material för analysen. Som sökord användes högsta domstolen

tillsammans med ett antal termer som: aktivism, kritik, offensiv och så vidare. Genom sökningarna

13

fann vi artiklar som berörde ämnet i fråga. Dessa gav oss en vidare förståelse för vilka mål samt

aktörer som ingick i konflikten.

Artiklar som framförallt bidrog till förståelsen var Derlén och Lindholm (2016), Fura (2014),

Wersäll (2014) samt debattartiklar skrivna av nuvarande HD ordföranden, då justitieråd, (Lindskog

2013) samt dåvarande justitieministern (Ask 2013). Ur dessa framträdde framförallt sex aktörer som

med utgångspunkt i den valda teorin bedömdes vara centrala för konflikten. Förutom HD som

självklar aktör förekom uttalanden från majoriteten av nedan nämnda aktörer i relation till flera av

målen. Justitieministern valdes då denne gjort en mängd uttalanden gällande konflikten, och samtidigt

betraktas som representant för de lagstiftande aktörerna.

JO och JK innefattades på grund av deras medverkan i konflikten i rollen som statliga

övervakande enheter. Hovrättspresidentens inkludering motiverades bland annat med dennes aktiva

deltagande i debatten. Samtidigt ansågs dennes skiftande positioner inom det juridiska fältet, där

rollen som hovrättspresident samt justitieråd inom HD intagits, som bidragande till förståelsen av

konflikten. Lagrådets betydelsefulla roll inom rättsordningen som granskare av lagförslag motiverade

valet att inkludera denna aktör.

Ovannämnda artiklar gjorde dessutom tydligt att de centrala målen var narkotikamålen,

mangamålet samt skattetilläggsavgörandena. Genom vidare sökningar fann vi sedermera mordmålet

som blev aktuellt först år 2016, men som hade skapat en omfattande debatt och bidragit till

diskussionen kring utvecklingen. I avgörandena gällande narkotikamålet och mordmålet återfanns

referenser till fler rättsfall gällande både narkotikautvecklingen och våldsbrottsmålet som bedömdes

vara väsentliga. Valet av aktörer och mål har framförallt motiverats av hur centrala dessa bedömts

vara för konflikten och huruvida dessa är relevanta för frågeställningen och syftet med studien.

Urvalsförfarandet går i linje med ett målstyrt urval (Bryman 2014:392).

4.4 Tillvägagångssätt

Avsikten med analysen var att utröna vilka strategier som framträdde i de olika texterna. Analysen

följde i huvudsak den kodningsprocess som presenteras i avsnittet om tematisk textanalys. Det första

steget innebar en öppen kodning där en noggrann genomläsning av materialet

gjordes. Genomläsningen utgick från en aktör åt gången för att göra tydligt dels vilka utsagor som

kom från respektive aktör, dels i anslutning till vilket mål utsagan gjorts. Vi började med att utgå från

avgörandena från HD och sorterade utsagorna i förhållande till respektive mål och aktör. Sedan

relaterades de övriga aktörernas uttalanden till de specifika mål som uttalandet gällde.

Den grundliga genomläsningen medförde att vi kunde jämföra olika utsagor som behandlade

samma skeende och i genomgången som följde fann vi ett antal omständigheter som låg till grund för

vår bedömning gällande huruvida uttalandena var av intresse eller ej. Till dessa hörde exempelvis

14

uttalanden som riktade kritik mot en annan aktör eller innefattade hänvisningar till rättsliga,

alternativt demokratiska principer. HD hänvisar förvisso till rättsliga principer i alla sina avgöranden

och urvalet måste då förstås mot bakgrund av det skilda perspektiv som de andra aktörernas utsagor

erbjuder. Totalt fann vi cirka 70 citat som i detta första skede bedömdes innehålla utsagor av intresse.

Citaten inrättades i ett kodschema där varje aktörs samlade uttalanden utgjorde var sitt preliminärt

tema.

Det andra steget i tolkningen inleddes med en genomgång av varje citat för att vidare förstå

utsagorna i förhållande till såväl konflikten som teorin, och för att slutligen fastställa de teman i form

av strategier som framträtt. Till varje citat skrevs en kontextbeskrivning för att förtydliga vilket

sammanhang citatet var taget ur. I denna process föll ett antal citat bort då de inte bedömdes relevanta

för förståelsen av konflikten.

Mot bakgrund av det teoretiska antagandet att alla handlingar föregås av strategier (Fligstein &

McAdam 2012:17f) genomfördes en teoridriven tolkning av citaten där det framkom ytterligare en

mängd omständigheter som tillskrevs varje citat och som sedermera kom att ligga till grund för de

strategier som vi kunde urskilja. Till dessa omständigheter hörde huruvida uttalandet innehöll

tillämpning av juridiska eller politiska resurser. Vidare vilken position på fältet som intogs av de

aktörer som gjort uttalandet samt huruvida syftet med utsagan var att bevara eller förändra ordningen

på fältet. När vi fastställde aktörernas positioner och deras syften med uttalandena utgick vi från

positionsbeskrivningen som återfinns i teoriavsnittet, där utmanare beskrivs vilja förändra ordningen

samtidigt som de etablerade vill bevara den. Vilka resurser som tillämpades tycktes vi framförallt se

i hur aktörerna argumenterade och motiverade sin hållning med hänvisningar till olika principer.

De fem preliminära teman som relaterade till varje aktör och som framkommit i första steget

fastställdes sedan mot bakgrund av studiens teoretiska utgångspunkter. Vi valde dock för tydlighetens

skull att här endast presentera de två teman som anknöt till de två centrala aktörerna. De övriga

aktörernas roller i konflikten är emellertid av stor betydelse för förståelsen av den och kommer därför

att belysas i analysavsnittet. De två teman som anknyter till de centrala aktörerna är:

Tema 1: Tillämpning av juridiska resurser i positionen som utmanare med målet att

förändra ordningen. (HD)

Tema 2: Tillämpning av politiska resurser i positionen som etablerad med målet att bevara

ordningen. (Justitieministrarna)

Med juridiska resurser avses HD:s innehav av omfattande juridisk kunskap vilket följer av att

justitieråden som befolkar HD ingår i kretsen av Sveriges främsta jurister (Högsta domstolen 2015).

Politiska resurser innefattar såväl aktörernas möjlighet att stifta lagar som dess möjlighet att hänvisa

till grundläggande maktfördelningsprinciper vilka är till förmån för lagstiftaren då de till skillnad från

15

domstolarna är folkvalda. Dessa teman ligger till grund för slutsatsen och utvecklas vidare där.

4.5 Kritiska reflexioner

En tendens inom kvalitativ forskning har varit att ifrågasätta värdet av diskussioner kring validitet

och reliabilitet då det är tätt förbundna med det positivistiska paradigmet. Den vetenskapliga

kvaliteten måste då bedömas utifrån begrepp som transparens och reflexivitet. Det senare inbegriper

hur väl de val som gjorts under arbetet med studien motiveras och förklaras. En viktigt aspekt är

således tydlighet, vilket vi eftersträvat genom hela studien (Ezzy 2002:52f). En del i det har varit att

ge citat en framträdande roll i analysen, vilket ses gynna transparensen då läsaren tillåts göra en egen

bedömning av underlaget för våra tolkningar (Bergström & Boréus 2012:406).

Det centrala elementet i textanalysen är tolkningen, det vill säga att utvinna mening eller

innebörd i texten. Att fullständig objektivet betraktas som ouppnåeligt föranleder att vår förförståelse

måste medvetandegöras och diskuteras då vi som läsare aldrig möter en text tomhänt. Tolkningen

kräver snarare vår förförståelse då vi behandlar komplexa juridiska teknikaliteter fördelat på flera

olika avgöranden (Bergström & Boréus 2012:32ff).

Vid inledningsskedet av studien arbetade vi utifrån uppfattningen att vi skulle genomföra

intervjuer. En viktigt del i förberedelserna var att läsa in oss på konflikten. Vi har tidigare studerat

rättssociologi vilket givit oss basala juridiska kunskaper. Den aktuella konflikten berör emellertid

flera straffrättsligt komplicerade frågeställningar som ytterligare försvåras av europarättsliga inslag.

Utöver att studera avgöranden från HD läste vi således ett 50-tal artiklar, till viss del

vetenskapliga men företrädesvis från juridiska facktidskrifter, vilka på ett eller annat sätt relaterade

till den aktuella utvecklingen. Det förberedande arbetet medförde en grundläggande förståelse för

utvecklingen utifrån olika perspektiv. En förståelse vi i egenskap av lekmän inte kunnat erhålla genom

att endast studera avgöranden från HD.

Vid sidan av att medvetandegöra förförståelsen betraktas en konsekvent användning av teori

och metod som en viktigt legitimitetsgrund för vetenskapligt producerad kunskap. Proceduren medför

att analysen blir mindre känslig för vår subjektivitet då vi betraktar och tolkar materialet utifrån ett

bredare perspektiv än vår vardagsförståelse tillåter (Winther Jörgensen & Philips 2000:30).

En problematik, i synnerhet mot bakgrund av beskrivning ovan, för förevarande studie är den i

litteraturen förhållandevis diffusa och skiftande beskrivningen av tematisk analys (se exempelvis

Bryman 2014:528ff; Ezzy 2002:86ff). Det medför förvisso fler valmöjligheter men påverkar

samtidigt metodens trovärdighet. För att motverka problematiken har vi eftersträvat en lojalitet

gentemot Ezzys (2002) beskrivning av metoden, med undantag av att vi valde att genomföra

kodningen i två steg istället för tre. Därutöver har vi försökt ge en så utförlig beskrivning som möjligt

av vårt tillvägagångssätt i avsnittet där det behandlas.

16

En ytterligare åtgärd för att öka transparensen och förståelsen för tillvägagångssättet hade varit

att bifoga kodningsschemat som en bilaga. Vi har emellertid valt att inte göra det på grund av att det

är ett omfattande dokument där vi skrivit korta kontextbeskrivningar och kategoriserat de olika citaten

utifrån aktör och avgörande. Slutprodukten torde således, för läsaren, framstå som ett relativt

oöverblickbart dokument präglat av interna termer, vilka förvisso vi förstår men som inte kan sägas

bidra till transparensen. Alternativet hade varit att konstruera ett mer lättläst dokument och bifogat

det som en bilaga, men det hade troligtvis inte speglat processen utan snarare resulterat i en osann

konstruktion i syfte att tillfredsställa en konventionell syn på uppsatsdispositioner.

I empiriavsnittet berörde vi frågan kring hur de så kallade tilläggen i HD:s avgöranden skulle

behandlas. Vi har valt att tolka dessa uttalanden som representativa för HD som instans mot bakgrund

av justitierådens beskrivning av att de i regel avläggs av någon som är i majoritet (Calissendorf et.al

2012:314). Vidare är det mindre troligt att enskilda justitieråd använder domstolens avgöranden som

en plattform för att föra ut en egen agenda. Likaledes väljer vi att tolka de olika avgörandena från HD

som representativa för instansen i stort till trots att, i regel, endast fem av sexton justitieråd är

involverade i varje avgörande. Det senare torde vara en utbredd uppfattning och det är ytterst ovanligt

att enskilda ledamöter får stå till svars för enskilda avgöranden. I mediala sammanhang har det

förekommit förklaringsmodeller (se exempelvis Anderberg 2013) kring att HD:s verksamhet skulle

vara starkt påverkad av individuella ledamöter. Dessa förkastas i Dérlens och Lindholms (2016:155)

studie såväl som av den i andra avseenden kritiska hovrättspresidenten (Wersäll 2014:2).

Avslutningsvis kan vi konstatera att HD:s avvisande av vår intervjuförfrågan och den

metodförändring det innebar medför att vårt huvudsakliga underlag beträffande HD:s agerande utgörs

av avgöranden. Dessa är skrivna med ett svåråtkomligt juridiskt språkbruk och följer en strikt form.

Vi missar därmed möjligheten till att få ta del av utvecklade resonemang kring de utsagor som ges i

avgörandena. Vidare hade en intervjusituation medfört en möjlighet att sammanfatta

intervjupersonens resonemang och artikulera dessa för att pröva tillförlitligheten i svaren och

underbygga våra tolkningar (Brinkmann & Kvale 2014:214). Det är mycket möjligt att vi erhållit

andra slutsatser om så var fallet. Likaledes är det möjligt att ett annat urval av texter medfört ett annat

resultat. Samtidigt hade även intervjuerna blivit föremål för tolkning mot bakgrund av studiens

teoretiska ramverk. Textanalys får i det avseendet ses som ett fullgott alternativ och även Bourdieu

och hans medarbetare fick utgå från textanalys då studierna kretsade kring personer som befolkade

maktfälten, vilka ogärna lät sig intervjuas av samhällsvetare (enligt Broady 1998:83).

4.6 Etik

Förevarande studie använder som nämnts textanalys på varierande textgenrer. Några är skrivna av

individer medan andra är gemensamt författade av olika politiska och juridiska aktörer. Materialet

17

består som framgått dels av offentliga handlingar som inte omfattas av sekretess dels artiklar som

publicerats offentligt där författarens namn framgår. Materialet anses därmed inte vara av speciellt

känslig karaktär. Trots att materialet är offentligt vill vi av etiska skäl undvika att enskilda individer

blir föremål för analys. Vi har därför valt att betrakta avsändarna i egenskap av deras yrkesroll och

inte deras person. Vid tolkningar av enskilda individers utsagor är det således dennes specifika

yrkesroll som blir utgångspunkt för tolkningen. För att vidare betona aktörernas handlande utifrån sin

yrkesroll har vi avstått från att använda enskilda individers namn i den mån det är möjligt.

Kravet om genomgående tydliga referenser medför emellertid att aktörernas identitet avslöjas i

de fall källan härrör från den enskilda individiden. På grund av aktörernas offentliga yrkesroller är

det emellertid möjligt att identifiera vilka individer som åsyftas. Dilemmat ligger således i att

redogöra för relationer och konflikter inom fältet utan att utpeka individuella aktörer (Bryman

2011:133f). Ett ytterligare etiskt problem som studien medför är att vi tolkar individers uttalanden

utan att ge dem möjlighet att verifiera dessa. Det finns således en risk för att våra tolkningar av

aktörernas utsagor enligt denne anses vara inkorrekta. Tolkningarna i förevarande studie påverkas i

allra högsta grad av den fältteori som studien bygger på då aktörerna genom sina handlingar strävar

efter att förbättra sina positioner. Problematiken går emellertid inte att helt undkomma och är en del

av all form av teoribunden textanalys (Bergström & Boréus 2012:39f).

5. Analys

I följande avsnitt analyseras de olika avgörandena mot bakgrund av studiens teoretiska ramverk,

målen presenteras i kronologisk ordning efter brottstyp. Vi kommer att försöka synliggöra HD:s

strategi som vi vill mena består i att domstolen rättfärdigar långtgående avgöranden genom att

framställa sig som en oberoende tillskyndare av rättssäkerheten, vilket i vissa fall inbegriper ett

undergrävande av lagstiftarens legitimitet. I ett försök att stävja HD:s offensiv sätter de andra

aktörerna in motstrategier varvid de mest betydelsefulla består i att lagstiftaren öppet kritiserar

domstolen i en auktoritär ton genom hänvisningar till grundläggande maktfördelningsprinciper.

När situationen kräver gör även lagstiftaren bruk av sin främsta tillgång, lagstiftning.

5.1 Narkotika

Mefedronmålet (NJA 2011:357)3 kom att bli startpunkten för en rad avgöranden där straffmätningen

3 Vid referenser till HD:s avgöranden från Nytt Juridiskt Arkiv (NJA) anges endast det första sidnumret då exakta

sidhänvisningar saknas i webbversionerna. Dessa återfinns endast i de tryckta versionerna av NJA, vilka finns tillgängliga

på välsorterade bibliotek. Således tvingades vi göra en avvägning där exakthet ställdes mot tillgänglighet, varvid vi valde

att ge det senare företräde.

18

för narkotikabrott radikalt förändrades. Omläggningen av praxis berörde främst vilken betydelse sort

och mängd skulle tillskrivas vid straffvärdesbedömningen av narkotikabrott. Den rigorösa

användningen av tabellverken medförde enligt HD ” [...] En närmast linjär straffmätning som avsevärt

skilde sig från straffmätningen vid nästan alla andra brottstyper.” (NJA 2012:535).

De tidigare bedömningsgrunderna fyllde, enligt HD, även en begränsad funktion vid

tillämpningen av de övre delarna av straffskalan för grovt narkotikabrott (NJA 2012:144). Vidare

anförde HD att straffmätningen många gånger blev schablonmässig i sin fokus på art och mängd,

vilket medförde att domstolarna förbisåg omkringliggande omständigheter (NJA 2012:535).

Mot bakgrund av den radikala omläggningen förde ett justitieråd, nuvarande ordföranden för

HD, en diskussion kring domstolens normbildning i narkotikamålen (Ibid). Justitierådet anförde

inledningsvis att domstolens prejudikatbildning är strikt händelsestyrd då maktfördelnings-

principerna föreskriver att riksdagen stiftar lagar som högsta domstolen sedan har till uppgift att

klargöra tillämpningen för. Därefter tillstod justitierådet att HD blivit allt mer aktiva. ”Det framstår

emellertid enligt min mening som klart att de högsta domstolarna med tiden har tagit på sig ett större

ansvar för rättsbildningen.” (Ibid).

Han framför två skäl till detta. Det första är främst pedagogiskt då han menar att HD blivit mer

generella och numer oftast lägger tonvikten på att slå fast en rättsregel vilken därefter tillämpas på

det konkreta fallet. Det medför enligt justitierådet att rättskällematerialet kompletteras med en

värdering av rättspolitiska argument som kan vara av relevans (Ibid). Det förändrade arbetssättet ska

således betraktas som ett sätt att stärka rättssäkerheten och underlätta arbetet för underinstanserna.

Samtidigt visar Justitierådet på en medvetenhet om fältets maktstruktur genom att betona HD:s

begränsade handlingsutrymme och underordnade position gentemot lagstiftaren.

Det andra skälet är betydligt mer kontroversiellt. Justitierådet tillstår först att ”Det har skett en

viss förskjutning från rättsbildning genom lagstiftning till rättsbildning genom prejudikat.” (Ibid).

Anledningen till det ses vara att ”Lagstiftaren av olika skäl på vissa områden har förhållit sig passiv

[...] Det har talats om ’maktflykt’ [...] ” (Ibid). Hänvisning till maktflykt syftar på en artikel av

presidenten för den finska Högsta domstolen, Pauliine Koskelo (2012). Hon menar att

maktförskjutningen från politiker till domstolar inte kan betraktas som ett uttryck för makthungriga

domare utan till viss del måste förstås som ett resultat av att lagstiftaren drar sig för att behandla

komplicerade eller politiskt obekväma frågeställningar. Eftersom domstolarna inte kan undvika att

behandla dessa frågeställningar blir det ett bekvämt sätt för politikerna att undgå ansvar, vilket enligt

Koskelo alltså kan betraktas som en maktflykt (Ibid:312).

Gensvaret från politikerna var dock långt ifrån Koskelos beskrivning. I en kritisk debattartikel

gentemot HD konstaterade dåvarande justitieministern (M) att ”Samtidigt har Högsta domstolen

förändrat straffmätningspraxis på narkotikaområdet så att strafftiderna radikalt har sänkts.” (Ask

19

2013). I en replik riktade HD:s nuvarande ordförande, då justitieråd, hård kritik mot ministerns

intentioner då han framförde att:

”Det måste ju vara minst lika viktigt att inte för stränga straff döms ut som att straffen inte blir för milda. Och det borde vara viktigare att straffmätningen i reell mening blir rättvis och än att den bara blir hård.” (DN Debatt, Lindskog 2013).

Justitierådet valde därtill att ta stöd i Koskelos resonemang när han i ett av de aktuella avgörandena

hänvisade till beslutet i mefedronmålet, varvid han gav uttryck för ett minst sagt anspråksfullt

förhållningssätt beträffande synen på domstolens uppdrag i förhållande till lagstiftaren.

”Ett tillrättaläggande genom lagstiftning av den oacceptabla påföljdspraxis som hade kommit att utvecklas under åren var inte att förvänta, i vart fall inte inom en rimlig tidshorisont. Då föll det på HD att ta initiativet till en förändring” (NJA 2012:535).

Den tidigare hänvisningen till grundläggande maktfördelningsprinciper är här helt åsidosatt. Högsta

domstolens agerande framställs istället som ett nödvändigt ont till följd av undflyende politiker.

Genom att använda sina omfattande juridiska sakkunskaper flyttar HD fram sin position på

lagstiftarens bekostnad. Uttalandena kan mot bakgrund av studiens teoretiska ramverk (Fligstein &

McAdams 2012) förstås som en strategi där HD försöker legitimera sitt agerande genom att framställa

sig som en tillskyndare av rättssäkerheten, utan egenintresse, vars ansvarsfulla agerande snarare

täcker upp för en handlingsförlamad regeringsmakt.

Mot bakgrund av justitieministerns kritik och hovrättspresidentens beskrivning i citatet nedan

finns det emellertid anledning att ifrågasätta justitierådets motivering om att en förändring på

narkotikaområdet inte var att förvänta.

”Men när omsvängningen skedde, genom en rad domar, hade regeringen tillsatt en utredning — Påföljdsutredningen, där jag var ordförande, som hade till uppdrag bl.a. just att föreslå förändringar av innebörd att straffmätningen för narkotikabrott skulle bli mer nyanserad. Förslagen var i princip klara och skulle redovisas våren 2012. De blev nu helt överspelade och lades aldrig fram.” (Wersäll 2014:6).

Hovrättspresidenten fortsätter sin kritik och framför att HD, om inte understött, så i vart fall tyst

accepterat den tidigare påföljdspraxis som de nu benämner som oacceptabel. Avslutningsvis pekar

han på olämpligheten i att HD vidtar förändringar som helt saknar förutsättningar för att vinna

majoritet i Sveriges riksdag (Ibid:3ff).

Hovrättspresidentens inträde i konflikten innebär vissa risker då han representerar en

underinstans men avståndstagandet medför också flera möjligheter. Genom att kritisera HD kan han

bidra till att minska deras handlingsutrymme och således återställa maktbalansen mellan HD och

hovrätterna. Vidare ses han i egenskap av sin position som profilerad jurist som ett viktigt juridiskt

alibi för lagstiftaren då han med hjälp av sina juridiska sakkunskaper kan avge en konkurrerande

beskrivning till den HD vill göra gällande.

20

Justitierådet avslutar sin diskussion med förbehållet: ”Eftersom lagstiftaren kan ingripa om de

högsta domstolarna går för långt i sin prejudikatverksamhet [...] kan en sådan rättsbildning redan av

det skälet inte anses stå i strid mot de grundläggande maktfördelningsprinciper som bör gälla i en

demokrati.” (NJA 2012:535). Det bör förtydligas att justitierådet här syftar på situationer då HD

upplever att lagstiftaren inte genomfört de lagstiftningsåtgärder som krävs (Ibid). Som vi berört ovan

delar emellertid inte de övriga aktörerna HD:s syn på saken. Situationen kan således förstås mot

bakgrund av Fligstein & McAdams diskussion kring aktörernas olika referensramar, vilka ofta blir

föremål för konflikt då de har sin utgångspunkt i aktörernas skilda positioner, tillgångar och intressen.

Genom att framställa denna mer medvetna rättsbildning som helt naturlig och inom ramen för

grundläggande maktfördelningsprinciper kan HD vinna gehör för sin ståndpunkt och mobilisera stöd

för framtida avgöranden i linje med domstolens referensram.

HD:s agerande fick snabbt konsekvenser och alliansregeringen tillsatte en utredning i ett försök

att återställa straffen vilken mynnade ut i två nya brottsrubriceringar på området (SOU 2014:43; Prop.

2015/16/111:48). Händelseförloppet blottlägger fältets maktordning och visar på HD:s begränsade

handlingsutrymme. Oavsett vad HD tar sig för innehar regeringen den avgörande tillgången,

lagstiftning. Lagstiftarens agerande går i linje med Fligstein & McAdams (2011:10) beskrivning av

hur etablerade aktörer i en strävan efter att främja stabilitet försöker bemöta utmanarnas strategier

genom att vidmakthålla dittillsvarande ordning.

Justitierådets resonemang kring att det är fritt fram för lagstiftaren att ingripa om de anser att

HD gått för långt kan även ses i relation till lagrådets yttrande kring den nya lagstiftningen. Lagrådet,

som består av före detta och aktiva justitieråd, menade att det var för tidigt att införa förändringar i

narkotikalagstiftningen då effekterna av den nya praxisen inte gått att utreda på ett tillfredsställande

sätt (Prop. 2015/16/111:48). Regeringen var av en annan åsikt och bemötte Lagrådets kritik genom

hänvisningar till drygt 120 Hovrättsmål som behandlat den nya praxisen (Ibid:19).

Till trots justitierådets beskrivning kring lagstiftarens obestridliga mandat utnyttjar lagrådet sin

möjlighet att kritisera förslaget. Det är dock viktigt att påminna om att det ligger i lagrådets uppdrag

att i sin rådgivande roll granska lagförslagen. I det avseendet är det rimligt att lagrådet framför kritik

om den föreslagna lagstiftningen inte uppfyller de krav som finns att förvänta. Samtidigt är det även

rimligt att anta att det finns en lojalitet gentemot HD då Lagrådet som bekant utgörs av före detta och

aktiva justitieråd. I det sammanhanget skulle Lagrådet kunna betraktas som HD:s sista bastion i

konflikten med regeringen. Oavsett utgångspunkt kan kritiska synpunkter från Lagrådet få kännbara

konsekvenser. Dels kan kritiken ge en fingervisning om hur HD kommer att behandla lagstiftningen

(se exempelvis NJA 2011:89; NJA:2016:3). Dels kan den användas av politiska meningsmotståndare

som slagträ i debatten. Det blev emellertid inte aktuellt i detta fall då förslaget som initierades av

alliansregeringen drevs igenom av den rödgröna regeringen.

21

5.2 Barnpornografi

Avgörandet i det så kallade mangamålet (NJA:2012:400) innebar att innehav av icke

verklighetstrogna barnpornografiska mangateckningar inte bedömdes straffbart. Av HD:s avgörande

framgår att lagstiftningen brister i diskussionen gällande hur olika typer av icke-verklighetstrogna

bilder skall bedömas:

”Utifrån den angivna bakgrunden kan avgränsningen av straffbestämmelsens tillämpningsområde anses oklar i förhållande till de nu aktuella 38 teckningarna. Tolkningen av straffbestämmelsen måste då i ett fall som detta ske även med beaktande av grundläggande principer om yttrandefrihet och informationsfrihet.” (NJA:2012:400).

På grund av den oklarhet som framställs i citatet krävdes enligt HD att straffbestämmelsen sattes i

relation till Regeringsformens hänvisningar till yttrandefriheten samt informationsfriheten. Utifrån

straffbestämmelsens avsikt att skydda barn och unga, kom HD till slutsatsen att en kriminalisering

skulle gå utöver detta syfte: ”Vid en tolkning i överensstämmelse med regeringsformen kan

straffbestämmelsen därmed inte anses omfatta innehav av dessa teckningar.” (Ibid).

Hovrättspresidenten förhåller sig kritisk till HD:s avgörande och menar att det är mycket

långtgående och i likhet med frågan om resning i skattebrottsmålet inte alls nödvändigt (Wersäll,

2014:5f). Han medger emellertid sin eventuella partiska inställning då han själv var ordförande i målet

i hovrätten. Hovrättspresidentens framhåller vidare att HD:s avgörande är något bristfälligt utförd och

skriver: ”Skrivningarna i HD:s dom är också påtagligt subjektivt präglade och allmänt hållna. [...]

Någon egentlig analys av eller hänvisningar till källor av direkt relevans för målet görs inte heller.”

(Ibid:5f).

HD bedömde till skillnad mot tidigare dömande instanser skyddandet av informationsfriheten

som högst prioriterat. Återigen rättfärdigar HD ett avgörande, som av kritikerna beskrivits som väl

långtgående, genom att framställa sig som tillskyndare av rättssäkerheten utan egenintresse.

Förfarandet kan förstås mot bakgrund av den strategi som Fligstein & McAdam (2012:50ff) beskriver

varvid aktören ger sken av sin egen neutralitet genom att lyfta upp kollektivets intresse.

Det centrala i hovrättspresidentens kritik är dels att HD gick för långt i beslutet att underkänna

kriminaliseringen dels att avgörandet präglades av brister. Samtidigt måste kritiken ses i ett bredare

perspektiv mot bakgrund av utvecklingen. HD:s utökade normgivningsambitioner skapar en

osäkerhet på fältet kring domstolens roll i förhållande till lagstiftaren men även till domstolens

underinstanser. Utifrån studiens teoretiska utgångspunkt bedöms hovrättspresidenten dela

lagstiftarens intresse av att stabilisera fältet. Hans agerande kan därav förstås som en motstrategi med

avsikt att minska HD:s handlingsutrymme genom att utifrån sin juridiska expertis nyansera bilden av

HD:s agerande.

22

5.3 Skattebrott

HD:s avgöranden i skattetilläggsmålet (NJA 2013:502) kom att förändra praxis gällande huruvida en

individ som ålagts skattetillägg även kan dömas för skattebrott. Den nya synen innebar att det inte

längre var möjligt att bli dubbelt sanktionerad genom såväl skattetillägg som påföljd för skattebrott.

Förutom en mängd hänvisningar till Europarättsliga bestämmelser och praxis i avgörandet, gällande

mänskliga fri- och rättigheter, framgår i domen att den utveckling som skett inom Europadomstolen

sedan 2009: ”[…] inte har föranlett de lagstiftningsåtgärder som hade kunnat förväntas.” (Ibid).

Uttalandet kan betraktas som kritik mot lagstiftarna som förhållit sig passiva i frågan, vilket

implicit framställer dem som ineffektiva. Återigen framträder ett uttalande som kan härledas till

diskussionen om maktflykt som förs i ett av narkotikamålen (NJA 2012:535). Beskrivningen kan i

enlighet med Fligstein & McAdam (2012:50f) betraktas som en utsaga som förmedlas bland annat i

syfte att främja och tilltala vissa rättsliga aktörer och vara till besvär för lagstiftaren.

I det andra ärendet gällande skattebrott (NJA:2013:746) beviljade HD resning för en person

som blivit dubbelsanktionerad. Avgörandet medförde att dubbelbestraffning för skattebrott kunde tas

upp retroaktivt genom resning för att avbryta den rättighetskränkning som straffet medfört. Även i

detta fall är de framförallt hänvisningar till Europarätten och dess bestämmelser gällande fri- och

rättigheter som ligger till grund för avgörandet. Det framgår att: ”Reaktionen på en

rättighetskränkning måste dock vara omedelbart tillgänglig, effektiv och adekvat. HD har för svensk

del framhållit det självklara i att rättsmedelssystemet med en viss marginal ska leva upp till kravet på

effektiva rättsmedel […]” (Ibid).

Beskrivningen av lagstiftarens passivitet och de frånvarande lagstiftningsåtgärder som

framhålls av HD i det tidigare avgörandet motsvarar inte nämnda behov av en tillgänglig och effektiv

reaktion vid rättighetskränkning. Framställningen i avgörandet ger bilden av en domstol som agerar

utan egenintresse och i värnandet av rättssäkerheten tvingas täcka upp för en regeringsmakt som inte

vidtagit de åtgärder som varit att förvänta. Ett förfarande som vi betraktar som en strategisk handling

mot bakgrund av Fligstein & McAdams beskrivning (2012:50ff)

Vidare framgår förutom det värde HD lägger vid att undvika rättighetskränkningar, hur

domstolen i det aktuella fallet (NJA 2013:746) bedömer Europarätten i förhållande till övriga

nationella lagar. Hänvisningen till Europarätten ökar HD:s tolkningsutrymme och de nationella

bestämmelserna kan i viss mån negligeras då tillämpningen av Europarättsliga bestämmelser beskrivs

som nödvändig för att upprätthålla rättssäkerheten. HD kan således rättfärdiga ett kontroversiellt

avgörande och samtidigt framstå som tillskyndare av rättssäkerheten. Ett handlande som går i linje

med Fligstein & McAdams (2012:51) beskrivning av en strategi där aktören framställer sig som

oberoende och vars agerande avser att främja kollektivet. Samtidigt är det viktigt att poängtera att

Sverige genom grundlagen förbundits att följa och således implementera Europarättsliga normer i

23

den inhemska lagstiftningen, en uppgift som i huvudsak faller på domstolarna vilket ökar risken för

kontroversiella avgöranden (Reichel 2011:440; Zetterström 2012:58).

Hovrättspresidentens kritik gentemot avgörandet erbjuder emellertid ett annat perspektiv.

Inledningsvis framförde han att ”Resningsbeslutet […] måste dock sägas vara såväl oväntat som

långtgående.” (Wersäll, 2014:4f). Vidare menar han att den aktuella utvecklingen riskerade att

medföra helt nya möjligheter att erhålla resning där ”[…] bara fantasin sätter gränser för hur

Europakonventionen kan åberopas” (Ibid:5).Han betraktar inte heller avgörandet som nödvändigt då

olika grundläggande rättsprinciper stod mot varandra och ingen kritik hade varit att förvänta ifall HD

valt att behålla rådande grunder för resning. Hovrättspresidenten framför vidare att det är djärvt att

införa en ny resningsgrund och därtill att införandet av sådana brukar föregås av omfattande

lagstiftningsprocesser (Ibid:4).

Vidare anför hovrättspresidenten (Ibid:2) att HD historiskt, såväl som under dennes egen tid

som justitieråd, intagit en försiktig roll som normgivare och avslutar med att konstatera: “Att via

rättspraxis utvidga resningsinstitutet med de mycket svårbedömda konsekvenser som det innebär bör

enligt min mening ske med stor försiktighet.” (Ibid:5).

Genom att klargöra sin tidigare position som justitieråd tydliggörs och förstärks

hovrättspresidents juridiska tillgångar i form av juridisk kompetens som sedermera ger tyngd åt

dennes uttalanden. Därtill förstärker den historiska bakgrunden bilden av att HD har förändrat sitt

arbetssätt i en offensiv riktning. Framställning ses gynna lagstiftaren och hovrättspresidentens

intresse vilket kan förstås mot bakgrund av den strategi som Fligstein & McAdams (2012:50ff)

beskriver där aktörerna formulerar beskrivningar som tilltalar vissa aktörer och är till besvär för andra.

Dåvarande JO kommenterade hovrättspresidentens artikel och höjde ett varningens finger mot

bakgrund av utvecklingen. Bland annat uppmärksammas att lagstiftningsprocessen är mer öppen och

omfattar en större mängd avväganden från ett större antal aktörer än vad en tvistelösning gör (Fura

2014:102). Vidare beskrivs hur maktfördelningsperspektivet riskerar att rubbas: ”Om Högsta

domstolen tar över rollen som lagstiftare och blir drivande i förändringsprocessen i stället för

riksdagen så blir det ju en spelare mindre på plan.” (Ibid:103).

I en intervju med Sveriges radio (SR) uttryckte JK en än mer bestämd hållning vad gäller

maktfördelningsprinciperna: ”Det bör inte vara en maktkamp mellan lagstiftaren och domstolen utan

det ska vara så att domstolarna tillämpar den lag som lagstiftarna har skapat […]” (Wallin 2016). JO

och JK:s kritik kan således förstås som strategiska handlingar i syfte att motverka förändring och

stabilisera fältet genom att återställa den tidigare ordningen, vilket går i linje med Fligstein &

McAdams (2012:12ff) beskrivning av de statliga övervakningsenheternas förehavanden.

Vidare kan motsättningarna mellan aktörerna mot bakgrund av studiens teoretiska ramverk

betraktas som en följd av olika referensramar. Det utspelas följaktligen en strävan om möjligheten att

24

kontrollera fältets referensramar där skilda principer står mot varandra (Ibid:11) Avgörandet visar på

de tolkningssvårigheter Europarättens inträde är förenat med då olika profilerade jurister gör vitt

skilda tolkningar. Situationen skapar en osäkerhet på fältet, en osäkerhet som HD ses nyttja och

förstärka i positionen som utmanare då de med utgångspunkt i en omfattande juridisk kompetens

söker utöka sitt handlingsutrymme och förändra de för tillfället dominerande ramarna.

5.4 Mord

I målet (NJA 2016:3) kom HD att pröva den nya straffskalan för mord som enligt propositionen

(2013/14:194) syftade till att domstolarna i majoriteten av fallen skulle döma till livstids fängelse.

HD bestämde emellertid påföljden till 16 års fängelse. Avgörandet motiverades med att lagtexten inte

överensstämmer med lagstiftarens intentioner, varvid domstolen bedömde att lagstiftningen skulle

lämnas företräde. ”Det finns en motsättning mellan lagtexten och det som uttrycks i förarbetena. [--]

Något självständigt betydelseinnehåll har därmed 2014 års tillägg till lagtexten knappast.” (NJA

2016:3). Vidare anförde HD att den åsyftade straffskärpning, utifrån lagstiftarens intentioner, snarare

riskerade att fungera kontraproduktivt.

”Det kan då konstateras att för den som först läser den nya lagtexten och sedan motiven måste det komma som en överraskning att det tillägg som har gjorts i 3 kap. 1 § BrB ska ha den i förarbetena angivna innebörden. Ändringen av lagtexten är ju, som Lagrådet framhöll i sitt yttrande (prop. 2013/14:194 s. 34), betydelsemässigt tämligen marginell och talar närmast för en begränsning av möjligheten att döma till fängelse på livstid för mord och i allt fall inte för en straffskärpning i förhållande till det rådande rättsläget.” (NJA 2016:3).

Mot bakgrund av citatet framstår HD:s agerande som helt naturligt då de pekar ut påtagliga brister i

straffskärpningen. Det är således ett tydligt exempel på hur HD med hjälp av sin viktigaste resurs,

den omfattande juridiska sakkunskapen söker mobilisera stöd från andra aktörer på fältet.

Formuleringen är minst sagt till besvär för lagstiftaren som närmast framstår som inkompetent.

Vidare går det i beskrivningen att skönja en raljerande underton som vanligtvis inte förekommer i

avgöranden från HD. Beskrivningen bör tilltala juridiska aktörer på fältet då den appellerar till

grundläggande juridiska värden. Värden som utgör en central del i juristernas kollektiva identitet. Till

trots att det är HD som förbisett den politiska viljan, vilket i sammanhanget får ses som det mest

anmärkningsvärda, riskerar lagstiftaren genom framställningen i avgörandet att bli föremål för kritik.

Förfarandet går i linje med Fligstein och McAdams (2012:50f) redogörelse för strategiska handlingar

som inbegriper förmågan att formulera beskrivningar som tilltalar en grupp men som samtidigt är till

besvär för en annan.

Det framgår även i citatet ovan att Lagrådet vid remissbehandlingen av lagförslaget riktade

stark kritik mot straffskärpningen. Kritiken var av lagteknisk karaktär och kom i allt väsentligt att

delas av HD. Emellertid hörsammades inte kritiken av alliansregeringen som istället menade att

25

formuleringen av straffskalan skulle innebära en väsentlig skärpning, vilket HD poängterade i sin

kritik mot regeringens lagstiftningsteknik (NJA 2016:3).

Skeendet visar på lojaliteten mellan HD och Lagrådet och kan ses som ett sätt att markera

gentemot lagstiftaren. Det bidrar också ur ett längre perspektiv till att stärka Lagrådets position då

lagstiftaren måste ta i beaktande att HD kommer att agera i linje med rådets synpunkter. Samtidigt

måste vi återigen poängtera att ett sådant utfall även är att vänta om lagstiftningen inte når upp till

kraven. I de fallen torde HD:s och Lagrådets eventuella maktanspråk vara oavhängigt utfallet.

Hovrättspresidenten intog åter, enligt vårt förmenande, positionen som regeringens juridiska

alibi och uttryckte i en intervju med Sveriges Radio (SR) att morddomen kan tvinga fram ett nytt sätt

att stifta lagar. Han framförde även en oro över utvecklingen som han menade resulterat i en

maktförskjutning där domstolarna fått större utrymme på den politiska maktens bekostnad (Wallin

2016).

I det aktuella mordavgörandet (NJA 2016:3) refererar HD även till ett annat fall där

preciseringar i förarbeten inte kunde utläsas av lagtexten. Propositionen (2009/10:147) som syftade

till att skärpa straffen för allvarliga våldsbrott behandlades i ett avgörande från 2011.

”Det kan, särskilt när det gäller ändringen i 29 kap. 1 § BrB, diskuteras hur lämplig den valda tekniken är för att uppnå det angivna syftet och i vad mån den nya regleringen är förenlig med grundläggande straffrättsliga principer (se, förutom kritiska synpunkter i Lagrådets yttrande, […] Nils Jareborg och Josef Zila , Straffrättens påföljdslära, 3 uppl., 2010” (NJA 2011:89)

Beskrivningen ovan kastar minst sagt tvivel över lagstiftarens kompetens. Exempelvis är litteraturen

som HD hänvisar till avsedd som kurslitteratur på juristutbildningens grundkurs i straffrätt.

Hänvisningen kan tillsammans med kritiken mot lagstiftningstekniken förstås som ytterligare ett led

i den strategi som diskuterades ovan, vilken Fligstein & McAdam (2012:51) beskriver som en

förmågan att formulera beskrivningar som tilltalar en grupp men samtidigt är till besvär för en annan.

HD utmanar således den rådande maktordningen med hjälp av sin främsta tillgång, juridisk

expertis. Agerandet skapar en osäkerhet på fältet kring domstolens förhållande till lagstiftaren.

Samtidigt anför HD i en senare skrivning att syftet med den aktuella propositionen borde respekteras

vid rättstillämpningen, med förbehållet att det sker inom ramen för vad som är förenligt med de

genomförda lagändringarna (NJA 2016:3). Situationen känns igen från narkotikamålen (se

exempelvis NJA 2012:535) där HD diskuterar och tillstår grundläggande maktfördelningsprinciper

samtidigt som de enligt kritikerna agerar i strid med dessa.

Justitieministern (M) var av åsikten att propositionen inte respekterats. I en debattartikel

framförde ministern att ”Domstolarna följer inte våra direktiv om straffskärpning.” (Ask 2013).

Vidare beskrev hon att ”Mot bakgrund av den tydlighet som präglade 2010 års straffskärpningsreform

är det dock anmärkningsvärt att inte hårdare straff för allvarliga våldsbrott har dömts ut.” (Ibid).

26

HD:s nuvarande ordförande, då justitieråd, replikerade indignerat att justitieministerns artikel

antydde lagtrots hos domarkåren vilket han betraktade som både grundlöst och orättfärdigt. Vidare

framförde han att politikerna borde ägna sig åt självrannsakan istället för att uttrycka missnöje över

domstolarnas arbete, i de fall reformer inte gav önskat utslag (Lindskog 2013).

I replikskiftet ovan intar justitieministern en på fältet väntad position i rollen som etablerad

aktör. Den auktoritära tonen gentemot domstolarna betraktas utifrån studiens teoretiska utgångspunkt

(Fligstein & McAdam 2012:12f) som en strategisk handling med avsikt att stabilisera fältet.

Hänvisningarna till grundläggande maktfördelningsprinciper kan förstås som ett försök att

reproducera och återställa maktbalansen mellan lagstiftaren och domstolarna utan att behöva tillämpa

den främsta resursen, lagstiftning. HD ordföranden å sin sida menar att bristerna återfinns hos

lagstiftaren vilket relaterar till de tidigare diskussionerna kring hur en nedvärdering av lagstiftarens

kompetens stärker den juridiska gemenskapen.

HD:s avgörande i mordmålet (NJA 2016:3) fick emellertid snabbt kriminalpolitiska

konsekvenser. Den tidigare justitieministern (M), då i oppositionsställning, debatterade saken genom

en skriftlig fråga till sin socialdemokratiska efterträdare. Frågan var vilka åtgärder denne skulle vidta

för att säkerställa att den ursprungliga avsikten kring påföljd för mord genomdrevs (Skriftlig fråga till

statsråd 2015/16:750). I sitt svar försäkrade ministern att han redan påbörjat arbetet (Svar på skriftlig

fråga 2015/16:750). I oktober 2016 tillsattes således en utredning med det aktuella syftet.

Förfarandet kan förstås mot bakgrund av Fligstein & McAdams (2012:14ff) beskrivning av hur

etablerade aktörer som vanligtvis konkurrerar tvingas till samarbete i tider av turbulens. Aktörerna

kan då under en period dela på fältet och genom samarbete försöka stabilisera fältet. Efterspelet till

narkotikamålen präglades också av samarbete då den rödgröna regeringen drev igenom den

straffskärpning som initierats av alliansregeringen. Att två politiska block som vanligtvis står i

opposition har en samsyn kring narkotikafrågan är emellertid inget anmärkningsvärt då det i allt

väsentligt råder konsensus kring den svenska narkotikapolitiken (Tham 2011:27). Likaledes är synen

på straff likartad mellan de två blocken och finns det några motsättningar så rör det sig om

gradskillnader, snarare än artskillnader (Tham 1999:98). Oavsett huruvida det råder konsensus eller

ej så är motsättningar en central del i den kriminalpolitiska debatten. Att särskiljas från de andra

partierna är således en viktig aspekt i striden om väljarna. I det avseendet är det ovidkommande om

det finns en reell skillnad eller ej. När ett fält präglas av turbulens är det den sortens motsättningar

mellan de etablerade aktörerna som får stå tillbaka. HD:s agerande skapar således en osäkerhet kring

domstolens förhållande till lagstiftaren vilket medför att de politiska blocken tvingas till samarbete i

strävan efter att vidmakthålla den dittillsvarande ordningen.

27

6. Resultat & Avslutande diskussion

Högsta domstolens tilltagande normgivningsambition medför att domstolen intar positionen som

utmanare på fältet i vad som framstår som en strävan efter inlyftande inom lagstiftarens domän. HD

befolkas av landets främsta jurister, domstolens viktigaste resurs är således den juridiska expertisen

varigenom långtgående avgöranden alltid kan legitimeras.

I narkotikamålet (NJA 2011:357) framställde domstolen sitt agerande som ett nödvändigt ont

till följd av undflyende politiker, likaledes anförde HD i anslutning till skattetilläggsavgörandena

(NJA 2013:502; 746) att lagstiftaren inte genomfört de åtgärder som varit att förvänta. I mangamålet

(2012:400) bedömdes en kriminalisering stå i strid med grundlagen och straffskärpningen för mord

var så illa formulerad att den i de fall den implementerades skulle leda till motsatt effekt (NJA

2016:3). I ljuset av beskrivningarna framstår HD:s agerande som fullständigt legitimt, närmast

välkommet och i sammanhanget kan det vara värt att rekapitulera Derlén och Lindholms (2016:158)

slutsats kring att utvecklingen är ett resultat av HD närmat sig målen med 1971 års fullföljdsreform.

I vilken det anges att institutionen skall inta rollen som tydlig och aktiva prejudikatinstans (Prop.

1971/45:83).

Här framträder emellertid HD:s strategi varvid domstolen i positionen som utmanare

mobiliserar sin fältspecifika resurs, den omfattande juridiska expertisen, i en strävan efter att flytta

fram positionen och legitimera det agerande som offensiven inbegriper. En strategi som går i linje

med Fligstein och McAdams (2012:50f) förslag. Den handlar dels om att HD ger sken av sin egen

neutralitet och istället framställer sig som tillskyndare av rättssäkerheten, exempelvis genom

hänvisningar till den enskildes rättssäkerhet. Dels om att HD formulerar kritiska beskrivningar kring

lagstiftningstekniken eller antyder att det föreligger en maktflykt från lagstiftarens sida. Ett förfarande

som väntas tilltala vissa juridiska aktörer då det stärker den juridiska gemenskapen. Samtidigt väcker

det frågor kring lagstiftarens kompetens och bidrar således till att undergräva regeringsmaktens

legitimitet på området.

Förfarandet har flera beröringspunkter med Rasmussens (1986:516) beskrivning av hur EU-

domstolen, under 1980-talet, värjde sig för kritik genom att hänvisa till en rättslig värdeneutralitet

tillsammans med en juridiskt välunderbyggd argumentation. Att HD framställer sig som en oberoende

tillskyndare av rättssäkerheten skulle givetvis kunnat ses som en förväntad konsekvens av HD:s

uppdrag i att följa rättsutvecklingen och fylla ut luckor i lagstiftningen. Så länge HD tar stöd i

rättsregler och förarbeten kan de argumentera för att de handlat i rättsstatens intresse och därigenom

legitimera sina avgöranden. Samtidigt sätter den omfattande kritiken domstolens agerande i ett annat

ljus.

28

Narkotikaavgörandena innebar att HD föregrep en parlamentariskt tillsatt utredning och därtill

genomdrev en övergripande förändring som helt saknade stöd i Sveriges riksdag (Wersäll 2014:3ff).

Vid mordmålet negligerade likaledes den politiska viljan och ambitionen på ett sätt som fick

hovrättspresidenten att varna för att målet kunde tvinga fram ett nytt sätt att stifta lagar (Wallin 2016).

Mangamålet och skattetilläggsavgörandena bedömdes som oskäligt långtgående varvid det senare

innebar införandet av en helt ny resningsgrund (Wersäll 2014:5f).

HD:s agerande skapar en osäkerhet på fältet kring domstolens roll i förhållande till lagstiftaren,

en osäkerhet som domstolen ses utnyttja. Att HD vid upprepade tillfällen framför och tillerkänner

grundläggande maktfördelningsprinciper för att sedan, enligt kritikerna, agera i strid med dessa bidrar

på samma sätt till osäkerheten. Dessa principer innebär emellertid att domstolen innehar ett begränsat

handlingsutrymme. Lagstiftaren kan, precis som nuvarande HD ordföranden påpekar (NJA:

2012:535), korrigera domstolens rättsbildning om de anser att den är för långtgående. Samtidigt

förutsätter det ett majoritetsbeslut i Sveriges riksdag vilket är förenat med stora svårigheter givet det

parlamentariska läget, således riskerar maktförskjutningen att befästas.

Situationen kan ses mot bakgrund av Hirschls (2011:464) tes om att ett osäkert politiskt läge är

en förutsättning för judikalisering. Förevarande studie begränsar sig till tidsperioden 2011-2016,

under vilken Sverige har styrts av två olika minoritetskoalitioner. Efter riksdagsvalet 2014 skakades

Sverige av en politiskt kris då Sverigedemokraterna fällde regeringens budget och ett extraval

utlystes. Situationen som sedermera resulterade i den så kallade Decemberöverenskommelsens

uppgång och fall (Bjereld et al. 2016:13ff) har beskrivits som ”En av de mesta dramatiska episoderna

i Sveriges moderna politiska historia.” (Ibid:7).

Utöver den minst sagt besvärliga situationen som diskuteras ovan har lagstiftaren HD:s

tilltagande ambitioner att hantera, varvid lagstiftarens tillämpar strategiska handlingar. En strategi

som i enlighet med Fligstein & McAdams (2012:12) beskrivning av etablerade aktörers handlingar

ses vara inriktad mot att stabilisera fältet och återställa ordningen. Strategin ses inledningsvis bestå i

att öppet kritisera domstolen genom hänvisningar till grundläggande maktfördelningsprinciper, ofta

genom en auktoritär ton i strävan efter att förmå HD att backa.

Nästa steg inbegriper att lagstiftaren gör bruk av sin främsta tillgång, lagstiftning. Det kan

emellertid innebära att lagstiftaren, som i efterspelet till narkotika- och mordmålen, tvingas till

samarbete med oppositionen vilket medför att det politiska spelet får stå tillbaka till förmån för att

återställa dittillsvarande ordning. Förfarandet kan förstås mot bakgrund av Fligstein & McAdams

(2012:14ff) beskrivning av hur etablerade aktörer som vanligtvis konkurrerar tvingas till samarbete i

tider av turbulens. Aktörerna kan då under en period dela på fältet och genom samarbete försöka

stabilisera fältet.

29

Lagstiftaren är emellertid inte den enda aktören som ses inneha ett intresse av att HD trycks

tillbaka. Hovrättspresidenten betraktas som en viktigt aktör för lagstiftaren då han i kraft av sin

position som profilerad jurist och med hjälp av sina juridiska sakkunskaper kan avge en

konkurrerande beskrivning till den HD vill göra gällande. Lagstiftaren får då ett juridiskt alibi i paritet

med justitieråden. En tillbakatryckt Högsta domstol skulle även föra med sig en återställning av

maktbalansen i förhållandet till dess underinstanser, vilket ligger i hovrättspresidenten intresse då han

företräder en del av dessa.

JO och JK har i sin tur framfört tung kritik gentemot HD och ses agera i enlighet med Fligstein

& McAdams (2012:12ff) beskrivning av positionen som statliga övervakningsenheter. Varigenom

hänvisningar till grundläggande maktfördelningsprinciper ämnar återställa fältets dittillsvarande

ordning. Utifrån studiens syfte är det inbjudande att betrakta lagrådet som HD:s förlängda arm givet

dess sammansättning av justitieråd och tidigare justitieråd. Vi har genom att visa på olika

omständigheter diskuterat denna möjlighet. Emellertid föreligger ingen kritik gentemot lagrådet i de

material vi studerat vilket talar för att de agerat i linje med sitt uppdrag.

I denna studie har vi, genom att betrakta de aktuella aktörernas agerande som strategiska

handlingar på ett fält, försökt att bidra till en djupare förståelse för de senaste årens utveckling där

HD beskrivits som allt mer aktiva och självständiga i förhållande till lagstiftaren. I denna utveckling

måste Europarättens inflytande över den svenska rättsapparaten beaktas då det resulterat i ett minskat

handlingsutrymme för Sveriges riksdag (Reichel 2011:440) Som vi tidigare diskuterat bidrar

situationen till flera möjligheter för HD att flytta fram sin position. Hovrättspresidentens uttalande

som återgavs i diskussionen kring skattetilläggsavgörandena visar obestridligen på möjligheterna:

”[…] bara fantasin sätter gränser för hur Europakonventionen kan åberopas.” (Wersäll 2014:5).

Vi har argumenterat för att utvecklingen resulterat i en osäkerhet på fältet kring Högsta

domstolens roll i förhållande till den lagstiftande makten. Vidare har vi framfört att HD genom sitt

agerande utnyttjar den aktuella situationen vilket ytterligare förstärker osäkerheten på fältet.

Samtidigt tycks både HD och lagstiftaren anse att de agerar i enlighet med sina respektive mandat.

Det handlar således om två konkurrerande referensramar som ställs mot varandra, referensramar som

har sin utgångspunkt i lagstiftarens och HD:s skilda positioner, resurser och intressen. Situationen

aktualiserar frågan kring maktdelning och huruvida riksdagen eller Högsta domstolen ska leda

rättsutvecklingen. 2011 års grundlagsförändring medförde enligt vissa bedömare att domarmakten

ökat i förhållande till lagstiftaren, framförallt genom avskaffandet av uppenbarhetsrekvisitet4, vilket

stärkte domstolarnas lagprövningsrätt (Abrahamsson 2014:117). Chefsjustitieombudsmannen (Fura

4 Avskaffandet av uppenbarhetsrekvisitet, tidigare RF 1 kap. 14 §, innebär att domstolarna kan underkänna en

lagbestämmelse om den står i strid med grundlagen (Knutsson 2010).

30

2014:101ff) manade i en artikel till försiktighet och poängterade att en förskjutning i maktdelning

mellan lagstiftaren och domstolarna kan resultera i ett demokratiunderskott och en legitimitetskris.

Vidare framförde hon att konstitutionella debatter av detta slag förs i flera europeiska länder och är

således inte något unikt för Sverige.

Föreliggande studie gör inga anspråk på att redogöra för vilken utveckling som bedöms vara

mer eller mindre fördelaktig. Vår utgångspunkt har istället varit att närma oss utvecklingen genom

analyser av olika texter i syfte att studera vilka strategiska handlingar de olika aktörerna tillämpar i

konflikten. Att vidare ta ställning till de orsaksrelaterade förklaringsmodeller som återges i avsnittet

om tidigare forskning övergår studiens syfte. Vi har istället valt att försöka belysa utvecklingen utifrån

olika perspektiv utan att lägga någon värdering i huruvida lagstiftaren ägnar sig åt en maktflykt eller

om HD rentav överskridit sitt mandat och därigenom sin konstitutionella behörighet

(Ibid).Avslutningsvis kan vi dock konstatera att HD:s agerande fått stora konsekvenser och tvingat

lagstiftaren till långtgående åtgärder i form av omfattande utredningar och lagstiftning (se exempelvis

SOU 2014:43; Prop. 2013/14:194; Prop. 2015/16:111).

6.2 Framtida forskning

Studien öppnar upp för många frågor som bedöms vara intressanta att utreda vidare. Tydligt är att de

råder brist på samhällsvetenskapligt inriktade studier kring konflikten och de studier som finns är

framförallt av juridisk natur. Att vidare studera hur aktörerna inom konflikten agerar med hjälp av

intervjuer skulle troligtvis medföra en ytterligare förståelse för konflikten samtidigt som föreliggande

studies slutsatser hade kunnat prövas och utvecklas. Likaledes finns det anledning att pröva och

eventuellt vidareutveckla de orsaksrelaterade förklaringsmodeller som förs fram i avsnittet om

tidigare forskning.

Framförallt motiveras uppmaningen om vidare studier av det faktum att konflikten och

utvecklingen är pågående och högst aktuell. Så sent som i december 2016 presenterade regeringen en

rad förslag på straffhöjningar för vissa allvarliga våldsbrott vilket motiverades med att den tidigare

reformen5 på området inte fått önskad genomslagskraft (Regeringskansliet 2016). Oavsett

förklaringsmodell så torde det flesta vara överens om att förhållandet mellan lagstiftaren och den

dömande makten är under förändring. Det är således av stor vikt att följa utvecklingen både för

rättsvetenskapen men även utifrån en kriminologisk synvinkel, då det senare erbjuder andra ingångar

och perspektiv.

5 Reformen: Skärpt straff för allvarliga våldsbrott (Prop. 2009/10:147) initierades av alliansregeringen och gav

sedermera upphov till kritik från både lagrådet och HD. En mer ingående diskussion ges i analysavsnittet kring

mord.

31

Referenser

Litteratur:

Abrahamsson, Olle (2014) Svea hovrätt 400 år – en framåtsyftande jubileumsskrift, I: Svensk

Juristtidning (SvJT) s. 109-121

Asp, Petter (2014) Högsta Domstolen revolutionerar narkotikabrotten, I: Svensk Juristtidning

(SvJT) s. 659-668

Bergström, Göran & Boréus, Kristina (2012) Diskursanalys, I: Bergström, Göran & Boréus,

Kristina (red.) Textens Mening och Makt, s. 353-416, Lund: Studentlitteratur

Bergström, Göran & Boréus Kristina (2012) Samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys,

I: Bergström, Göran & Boréus, Kristina (red.) Textens Mening och Makt, s. 13-48, Lund:

Studentlitteratur

Bjereld, Ulf., Hinnfors, Johan & Eriksson, Karin (2016) Förhandla eller DÖ –

Decemberöverenskommelsens och svensk demokrati i förändring, Stockholm: Bokförlaget Atlas

Bourdieu, Pierre (1987) The Force of Law: Toward a Sociology of the Juridical Field, I: The

Hastings Law Journal Vol.38 s. 805-853

Bourdieu, Pierre (2000) Konstens Regler, Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag

Brinkmann, Svend & Kvale, Steinar (2014) Den kvalitativa forskningsintervjun, Lund:

Studentlitteratur

Broady, Donald (1998) Kulturens Fält. En antologi, Broady, Donald (red.) Göteborg: Daidalos

Bryman, Alan (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber

Calissendorff, Kerstin., Lambertz, Göran & Lindskog, Stefan (2012) Tillägg till Högsta domstolens

avgöranden, samt något om skiljaktigheter, I: Svensk Juristtidning (SvJT) s. 313-318

32

Dérlen, Mattias och Lindholm, Johan (2016) Judiciell aktivism eller Prejudikatbildning? En

empirisk granskning av Högsta Domstolen, I: Svensk Juristtidning (SvJT) s. 143-158

Ezzy, Douglas (2002) Qualitative analysis: Practice and innovation, London: Routledge

Fligstein, Neil & McAdam, Doug (2012) A Theory of Fields, New York: Oxford University Press

Fligstein, Neil & McAdam, Doug (2011) Toward a General Theory of Strategic Action Fields,

I: Sociological Theory vol.29 No. 1 s.1-26

Fura, Elisabeth (2014) En offensiv Högsta domstol – en kommentar, I: Svensk Juristtidning (SvJT)

s. 101-104

Granström, Görel (2006) Att arbeta med juridiskt material – metodologiska möjligheter och

problem, I: Roxell, Lena & Tiby, Eva (red.) Frågor, fält och filter, Lund: Studentlitteratur

Hirschl, Ran (2011) The Nordic counternarrative: Democracy, human development, and judicial

review, I: International Journal of Constitutional Law vol.9 No.2 s. 449-469

Hydén, Håkan & Hydén, Therese (2011) Rättsregler, Lund: Studentlitteratur

Koskelo, Pauliine (2012) Rättsvård i ett mulipolart system – samspel, spänningar och utmaningar,

I: Juridiska Föreningen i Finland (JFT) No.4 s. 298-314

Ramberg, Anne (2013) Justitiekanslern – med uppdrag i statens, regeringens och den enskildas

tjänst, I: Göransson, Ulf (red.) Justitiekanslern 300 år, Uppsala: Iustus

Reichel, Jane (2011) Domstolar och/eller förvaltning, I: Svensk Juristtidning (SvJT) s. 440-450

Rasmussen, Hjalte (1986) On law and policy in the European Court of Justice: a comparative study

in judicial policymaking, Dordrech: Nijhoff

Tham, Henrik (2011) Brottsoffrets uppkomst och utveckling som offentlig fråga i Sverige, I:

Lernestedt, Claes & Tham, Henrik (red.) Brottsoffret och kriminalpolitiken, s. 23-49, Stockholm:

Nordstedts Juridik

33

Tham, Henrik (1999) Lag & ordning som vänsterprojekt? Stockholm: Univ., Kriminologiska

institutionen

Wersäll, Fredrik (2014) En offensiv Högsta Domstol. Några reflektioner kring HD:s rättsbildning,

I: Svensk Juristtidning (SvJT) s. 1-8

Winther Jörgensen, Marianne & Phillips, Louise (2000) Diskursanalys som teori och metod, Lund:

Studentlitteratur

Zetterström (2012) Juridiken och dess arbetssätt, Uppsala: Iustus

Internet:

Anderberg, Johan (2013) En högre makt, FOKUS 25 oktober [Hämtad 2016-12-14] Tillgänglig:

http://www.fokus.se/2013/10/en-hogre-makt/

Ask, Beatrice (2013) ”Domstolarna följer inte våra direktiv om straffskärpning”, DN Debatt 4

mars, [Hämtad 2016-11-21] Tillgänglig:

http://www.dn.se/debatt/domstolarna-foljer-inte-vara-direktiv-om-straffskarpning/

Högsta Domstolen (2015) Att arbeta som justitieråd, 13 april [Hämtad 2016-11-18] Tillgänglig:

http://www.hogstadomstolen.se/Arbeta-pa-Hogsta-domstolen/Justitierad/

Knutsson, Mats (2010) Ny grundlag – historiskt beslut utan debatt, SVT 24 november [Hämtad

2017-01-02] Tillgänglig:

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/ny-grundlag-historiskt-beslut-utan-debatt

Lindskog, Stefan (2013) ”Grundlöst och orättfärdigt om domares lojalitet” DN Debatt, 5 mars

[Hämtad 2016-11-29] Tillgänglig:

http://www.dn.se/debatt/grundlost-och-orattfardigt-om-domares-lojalitet/

NE (2016) Strategi, Nationalencyklopedin [Hämtad 2016-12-15] Tillgänglig:

http://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/strategi

34

Regeringskansliet (2016) Regeringens samlade insats mot organiserad brottslighet, 21 december

[Hämtad 2016-12-29] Tillgänglig

http://www.regeringen.se/artiklar/2016/12/regeringens-samlade-insats-mot-organiserad-brottslighet/

TT (2014) 541 har begärt resning efter skattedom, SVT 14 april [Hämtad 2016-11-18] Tillgänglig:

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/541-har-begart-resning-efter-skattedom

Wallin, Elisabeth (2016) Justitiekanslern kritiserar Högsta domstolen för aktivism, SR 24 juli

[Hämtad 2016-11-21] Tillgänglig:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6476818

Offentligt tryck:

Frågor och Svar till statsråd

Skriftlig fråga till statsråd 2015/16:750 Livstidsstraff för mord

Svar på skriftlig fråga 2015/16:750 Livstidsstraff för mord

Lagar

SFS 2011:109 Regeringsform

Propositioner

Prop. 1971/45:83, Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i

rättegångsbalken, m.m.

Prop. 2009/10:147, Skärpt straff för allvarliga våldsbrott m.m.

Prop. 2013/14:194, Skärpt straff för mord

Prop. 2015/16:111, Synnerligen grova narkotikabrott

Statens offentlig utredningar

SOU 2014:43, Synnerligen grova narkotikabrott

Rättsfall i Högsta Domstolen:

NJA 2011:89

NJA 2011:357

35

NJA 2012:144

NJA 2012:400

NJA 2012:535

NJA 2013:502

NJA 2013:746

NJA 2016:3

Stockholms universitet/Stockholm University

SE-106 91 Stockholm

Telefon/Phone: 08 – 16 20 00

www.su.se