Svensk maritimum venska Botanisk - DiVA portal1203138/FULLTEXT01.pdf · 2018. 5. 2. · Onobry chis montana . och hundratals andra örter prydde de alpina betesmarkerna på Col de

Blommor i franska alper Dvärgag återfunnen i Skåne efter 63 år

MartistelMartistel Cirsium arvense var. maritimum, en alltför lite beaktad havsstrandsväxt, här dock upptäckt av en tistelfjäril Cynthia cardui.

Martistel avviker från vanlig åkertistel genom sina tjocka,

starkt vågiga blad med starka taggar. Bladen är normalt tydligt parflikiga och helt kala (vanlig åkertistel kan ha nästan oflikade och under håriga blad).

Tistelfjärilen övervintrar inte hos oss utan flyger årligen

in från Sydeuropa. Sensommarexemplar, som det på bilden, är dock kläckta i Sverige.foto: Marita Westerlind. – Gotland, Grötlingbo, Grötlingboudd 29 augusti 2009.

Volym 108: Häfte 2, 2014

Svenska Botaniska Föreningen

Svensk B

otanisk Tidskrift 108(2): 65–

128 (2014)

Svensk Botanisk Tidskrift

Nya arter och namn

128 Rävsvansmossa Thamnobryum alopecurum är Årets mossa. Lär dig känna igen

den och rapportera in dina fynd!

110 Den som inte tidigare sett skunkkallan lysa upp ett mörkt och färglöst kärr om

våren kommer att bli glatt överraskad av kallornas färgprakt.

114Esparsettsläktingen Onobrychis montana och hundratals andra örter prydde de alpina

betesmarkerna på Col de Lautaret.

78Alvarstånds Jacobaea vulgaris subsp. gotlandica hörde

tidigare hemma i släktet Senecio. Den har trotts växa enbart på Öland och Gotland men har i själva verket en vid utbred-ning i sydöstra Europa. Läs mer om nya arter och namn i nionde och sista delen av Thomas Karlssons serie.

102 Övergivna skjutfält i västra Tjeckien bjuder på många vackra och artrika miljöer, som

denna våtslåttermark vid Upolína louka.

innehåll

foto

: Åke

Sve

nsso

n

foto

: Gun

Ingm

anss

on

foto

: Åke

And

rén-

San

dber

g

foto

: Tom

as H

allin

gbäc

k

foto: Stefan Grundström

våra regionala föreningarÖrebro Läns Botaniska Sällskap (ÖLBS) grundades 1963. Några av dagens 136 medlemmar var med redan då. Länet är vårt område, därför arbetar vi inom flera landskap. Vi brukar ha ungefär sju exkursioner till olika växtlokaler och fem aktiviteter inne på vintern. Många av våra medlemmar är floraväktare.

En särskild grupp inom ÖLBS sköter Örebroherbariet med cirka 80 000 kollekter åt Örebro kommun. Gruppen träffas med jämna mellanrum.

Bland länets spännande botaniska lokaler kan nämnas Björskogsnäs naturreservat där tusentals guckuskor blommar på försommaren. Venakärret i Viker är ett av Mellansveriges största rikkärr.

Garphyttans nationalpark liksom Herrfallsäng (bilden till vänster), är sedan gammalt välkända för

sin artrikedom. En rödlistad art som har sina största förekomster i landet hos oss är hällebräckan som trivs bäst på urkalk i trakten av Glanshammar.

Läs på vår hemsida (www.olbs.se) om både kommande och genomförda aktiviteter, sällskapets historia och mycket mer.

Närkes floraNärkes flora av Lars Löfgren gavs ut 2013. Den redovisar landskapets alla växter liksom många spännande kulturhistoriska uppgifter om dessa. Vår mest kända växt, den röda näckrosen som växer

vild i Fagertärn i Sydnärke där den upptäcktes 1856, pryder omslaget.

För den halva av länet som ligger i Västmanland finns Västmanlands flora av Ulf Malmgren från 1982, medan Karlskoga kommuns flora av Owe Nilsson från 2008 behandlar växterna i en av länets värmländska kommuner.

Örebro Läns Botaniska Sällskap

KontaktinformationOrdförande Rain Nylund, Nora ([email protected])Kassör Lina Rydén, Örebro ([email protected])T-Veronikan Gunilla Dahlén, Örebro ([email protected])Webbmaster Arne Holmer, Pålsboda ([email protected])

Medlemskap 150 kr per år (familjemedlem 75 kr). Plusgiro 64 26 241.

T-Veronikan ges ut fyra gånger per år med sammanlagt cirka hundra sidor. Den har omslag med akvareller av Björn Nordzell och innehåller artiklar, kåserier och referat.

Tidskriften sköts av en självständig redaktionsgrupp med Gunilla Dahlén som redaktör.

Björn Nordzell förevisar plattlummer vid en exkursion i södra Närke.

i korth et – viktigt att veta

foto

: Arn

e H

olm

er.

foto

: Arn

e H

olm

er.

conte nts


Volym 108: Häfte 2, 2014

Artiklar Dvärgagen återupptäckt i Sverige efter 63 år som utgången Wittzell, H. 68

Nya namn på nordiska växter. 9. Järneksväxter– flockblommiga Karlsson, T. 78

Floran på övergivna militära skjutfält i västra Tjeckien Grundström, S. 102

Skunkkallan – en amerikansk invandrare AndrénSandberg, Å. 110

Betesdjuren styr majvivans höjd Toräng, P. 113

Botanisk resa till de franska Alperna Ingmansson, G. 114

Hur går det för blåklinten? Andersson, U.B. 125

Böcker Norskt atlasverk nu fullbordat 121

Praktverk om biologiska samlingar 123

Föreningsnytt Ledare: Invasiva växter 67

Ny hedersmedlem 126

Lär dig mer om gräs! 126

Inventeringsvecka i Åsele lappmark 126

Föreningskonferensen 2014 127

Guldluppen 2014 127

Årets mossa 2014: Rävsvansmossa 128

Cyperus fuscus rediscovered in Sweden after 63 years. Wittzell; p. 68. • Novelties in the flora of Norden. 9. Aquifoliaceae–Apiaceae. Karlsson; p. 78. • Flora of abandoned military areas in the western Czech Republic. Grundström; p. 102. • I met Lysichiton americanus. AndrénSandberg; p. 110.

66 Svensk Botanisk Tidskrift 107:1 (2013)


Svensk Botanisk Tidskrift publicerar original arbeten och översiktsartiklar om botanik på svenska. I första hand trycks kortare artiklar av nationellt och nordiskt intresse. SBT utkommer med sex nummer per år, varav ett (nr 3–4) är ett dubbelnummer, och omfattar totalt cirka 350 sidor.

Ägare Svenska Botaniska Föreningen. © Svensk Botanisk Tidskrift respektive artikel författare och fotograf har upphovsrätterna. Publicerade fotografier kan komma att åter användas i tidskriften eller på webbplatsen.

Ansvarig utgivare Ordföranden i Svenska Botaniska Föreningen, Stefan Grundström ([email protected]).

Redaktör Bengt Carlsson c/o Uppsala universitet, Norbyvägen 18 D, 752 36 Uppsala. Tel: 018471 28 72, 070958 10 90. Epost: [email protected]

Instruktioner till författare finns på föreningens webbplats (www.svenskbotanik.se). Kan även fås från redaktören.

Priser Prenumeration på tidskriften ingår för privatpersoner i medlemsavgiften. Prenumerationspris för institutioner och företag är det samma som medlemsavgiften för privat personer. Se vidare under medlemskap. Enstaka häften 75 kr, vid köp av fler än 25 häften är priset 25 kr styck. Häften äldre än två år kostar 10 kr. General register för 1987–2006: 100 kr. Äldre register: 30 kr styck. Porto tillkommer.

Beställningar av prenumerationer och gamla nummer av tid skriften görs från föreningskansliet (se adress nedan).

PlusGiro 48 79 11-0

Tryck och distribution: Exakta, Malmö.



Svenska Botaniska Föreningen, c/o Uppsala univer sitet, Norbyvägen 18 D, 752 36 Uppsala.

Kansliansvarig Maria Redin Telefon: 018471 28 91, 072512 10 41 Epost: [email protected]

Webbplats: www.svenskbotanik.se

Medlemskap 2014 (inkl. tidskrifter) 340 kr inom Sverige (under 25 år 100 kr), 435 kr inom Norden och övriga Europa, och 535 kr i resten av världen. Familjemedlemskap utan tidskrift 50 kr.

i ss n 0039-646x , u ppsala 2014

omslagsbild Dvärgag Cyperus fuscus återfanns sensationellt i stort antal längs Vombsjöns stränder i Skåne under fjolåret.

Läs mer om fyndet i Håkan Wittzells artikel på sidan 68.foto: Åke Svensson.

Vol 108: Häfte 2, 2014

67

Invasiva växter ledare

Vi som deltog på årets föreningskonferens fick lyssna till flera intressanta föredrag (se sid. 127). Ett av dem handlade om ett mycket aktuellt ämne, nämligen spridningen av främmande arter. Kristina Bjureke från naturhistoriska museet i Oslo berättade om det norska arbetet med att förebygga och bekämpa invasiva arter.

År 2012 kom den andra norska rapporten, Fremmede arter i Norge – med norsk svartelista, där det finns sammanställningar över de mest invasiva arterna i olika delar av landet. Det är främst de ekologiska riskerna som har bedömts.

Kristina har deltagit i arbetsgruppen för kärlväxterna och det norska arbetet med invasiva växter är föredömligt välgjort och de har byggt upp en bra organisation. De har bland annat samarbetat med trädgårdssällskap, plantskolor och blomsterhandlare då det är ifrån trädgårdsodling och parkanläggning som de flesta rymlingar kommer. Hon gav intressanta exempel på hur invasiva främmande arter konkurrerar ut inhemska hotade arter.

Det här ett gigantiskt globalt problem, man kan nämna igenväxningen av Victoriasjön i Afrika med den sydamerikanska vattenhyacinten och den våldsamma spridningen av sandlupiner på Islands jungfruliga jordar. I USA satsas stora resurser på bekämpning av invasiva växter i deras skyddade områden. Universiteten där är en viktig part som bidrar med specifika kunskaper om respektive art.

I Sverige saknas tyvärr ännu en mera sammanhållen strategi. Bekämpning av främmande arter sker i vissa naturreservat och inom en del åtgärdsprogram för hotade arter, men vi har inte gjort det gedigna arbetet med en väl förankrad och finansierad verksamhet. Det har gjorts en del utredningar och naturvårdsverket har presenterat en strategi men den är ännu inte antagen.

Regeringen har nyligen ställt sig positiv till ett ökat samarbete på EUnivå när det gäller invasiva främmande arter men säger också att den föreslagna EUförordningen måste analyseras vad gäller kostnadseffektivitet och administration.

Naturvårdsverket har ett uppdrag att under 2014 revidera den nationella strategin men något nytt anslag för verksamheten kommer inte att finnas. Det ska tas ur samma anslag som skötsel och skydd av värdefull natur. Den olyckliga uppdelningen av naturvårdsansvaret mellan Naturvårdsverket på land och Havs och vattenmyndigheten i vatten kommer heller inte att underlätta arbetet. Det känns som en omodern konstruktion att dela upp en väl fungerande myndighet och många strandbiotoper hamnar i en gråzon.

Det finns en bra hemsida om invasiva arter i Europa. EUprojektet DAISIE (www.europealiens.org) ger information om de invasiva arterna och de risker som de för med sig. På DAISIES värstinglista nämns bland andra jättebalsamin, parkslide och vresros; alla tre är exempel på arter som kommit in i Sverige via trädgårdsodling och anläggning av parker. Det är därför ett samarbete med dessa branscher är så viktigt.stefan grundström


stranden låg blottad, bestämde jag mig för att vandra österut mot Nabben drygt en kilometer bort. Dvärgagen fanns fortfarande kvar i bakhuvudet, men att försöka återfinna den efter alla dessa år kändes mer som en kittlande tanke än något att verkligen satsa på. Samtidigt som jag gick och spanade efter fåglar, slängde jag dock ett öga på marken med jämna mellanrum.

Döm om min förvåning, när jag efter ett par hundra meter står och blickar ner på en välutvecklad dvärgagstuva alldeles framför mina fötter! Under den fortsatta vandringen räknade jag till sammanlagt femtio ex längs en flera hundra meter lång sträcka.

Vad jag inte visste vid första besöket – eller rättare sagt hade glömt – var att det var just i SVviken som dvärgagen tidigare växte vid Vombsjön (Linders 1946). Två dagar senare var jag tillbaka och kunde konstatera att dvärgagen fanns spridd längs hela viken.

Vid sammanlagt elva besök mellan 18 augusti och 6 oktober har jag undersökt de flesta stränderna runt sjön och räknat in sammanlagt 2770 ex. Nittio procent av dessa växte i SVviken. Dvärgagen förekom 2013 längs en cirka 4,7 km lång sträcka som emellertid även omfattar västsidan av sjön och SOviken. Från de senare delarna verkar den tidigare inte ha varit känd.

Den 18 augusti 2013 besökte jag Vombsjön drygt två mil öster om Lund för att skåda fågel. Ryktet hade gått att vattenståndet var

extremt lågt och att de blottade stränderna lockade ner en del av de arktiska vadarfåglar som under höststräcket tvärar över Skåne från Hanöbukten mot Öresund. Första stoppet gjorde jag vid utloppet på nordvästsidan av sjön. De rastande vadarna var få, men jag lade märke till att den inre delen av stranden kantades av en inbjudande bård av växter.

Det slog mig då att det var här vid Vombsjön som dvärgag Cyperus fuscus senast sågs på en naturlig växtplats i Sverige, närmare bestämt 1950. Därefter har arten betraktats som utgången i landet (Gärdenfors 2010). Var det något år som man skulle kunna återupptäcka den, så var det i år med tanke på de blottlagda stränderna! Men var vid sjön var det den växte? Jag funderade på saken, men kunde inte erinra mig några detaljer. I stället skyndade jag vidare till sydvästviken (SVviken) där de flesta vadarfåglarna hade setts under veckan.

I SVviken var fågeltillgången bättre, men inte lika bra som jag hade hoppats på. Ett uppflog av fåglar vid Nabben, den udde som skjuter ut på sydsidan av sjön, verkade mer lovande. Eftersom upp till hundra meter av

Senast dvärgag sågs på en naturlig växtplats i Sverige var 1950,

och den har därefter betraktats som utgången i landet. Men en

utdragen fördämningsreparation och rastande arktiska vadar

fåglar bidrog till att dvärgagen sensationellt återupptäcktes i

stort antal 2013.

Dvärgagen återupptäckt i Sverige efter 63 år som utgångenHÅKAN WITTZELL

69Wittzell: Dvärgag

Den 23 september hittade Lennart och Kerstin Segerbäck oberoende av mig ett av bestånden i SVviken med 31 individ. Uppgiften spred sig som en löpeld och redan samma kväll blev den utlagd på en öppen botanikgrupp på Facebook. Tur då att detta inte var de enda exemplaren vid sjön.

Utseende och växtsättDvärgagen är en ettårig, konkurrenssvag art i familjen halvgräs Cyperaceae (Anderberg & Anderberg 2013). Arten växer på naken, fuktig mark som till exempel stränder. Stråna är i regel 5–15 cm långa och bildar mer eller mindre nedliggande eller bågböjda tuvor. Framför allt känner man igen dvärgagen på de platta axen som är samlade i huvuden (figur 1). Ytterligare fem arter i släktet är kända från Sverige, men bara som tillfälligt inkomna (Karlsson & Agestam 2013).

Som en anpassning till tillfälliga växtplatser uppvisar plantorna snabb tillväxt och tidig blomningsstart. Dvärgexemplar kan börja blomma redan 26–28 dagar efter groning, medan kraftigare individ tar dubbelt så lång tid på sig (von Lampe 1996). I gengäld är perioden för groning och blomning utdragen. Enligt von Lampe sträcker sig dvärgagens groningsperiod från mitten av maj till

början av september i östra Tyskland, medan blomningen kan pågå från början av juni till slutet av oktober. Utvecklingen från grodd till frömognad tar där 55–80 dagar.

Det framhålls ofta att dvärgagen gynnas av varma och torra somrar (Wiinstedt 1943, Lindberg 1977, Rich 1999). Utbredningsgränsen mot nordväst sammanfaller med en medeltemperatur i juli på 17 grader (von Lampe 1996). Dock är värmen i sig kanske inte helt avgörande för årsvariationen. Linders (1946) påpekade i varje fall att sommaren 1945, då dvärgagen upptäcktes vid Vombsjön, var relativt kall och våt.

Artens uppträdande är meteoriskt, det vill säga den kan snabbt blossa upp för att sedan försvinna och eventuellt återkomma efter flera år (Fries 1840, Wiinstedt 1943). Sannolikt är detta upprinnelsen till uppgifterna om att dvärgagen har en långlivad fröreserv. Uppfattningen finns redan hos Fries (1840), som räknar upp dvärgagen bland de ettåriga arter vars frön kan ligga i slammet i flera decennier utan att gro.

Det är ingen tvekan om att dvärgagen har en rik fröproduktion och kan bygga upp en stor fröbank där den förekommer (von Lampe 1996, Abernethy & Willby 1999), men det säger ingenting om fröreservens

figur 1. Dvärgag med de karakteristiska, plattade axen i huvudlik samling. Den ljusgröna bladfärgen gör det lätt att få ögonen på dvärgagen även när den växer blandad med ryltåg, som har blågrön bladfärg och röda baser. – Vombsjön, SVviken 24 augusti 2013.foto: Åke Svensson.Brown Galingale Cyperus fuscus with the characteristic inflorescence of compressed spikelets.


bevisligen ännu fanns kvar vid denna tid. Insamlarens belägg i övrigt verkar dock noggrant etiketterade.

Därefter har dvärgagen påträffats i en plantskola i Gamlestaden vid Göteborg 2001–2006 (Axelsson 2003, www.artportalen.se). Där hade den sannolikt kommit in med ett parti växter från en ungersk plantskola. Förekomsten var bara av tillfällig natur. I den senaste rödlistan betecknas dvärgagen därför som utgången i Sverige (Gärdenfors 2010).

Återupptäckten av dvärgagen vid Vombsjön stimulerade också till efterforskningar på andra tidigare lokaler i Skåne 2013. Bengt Nilsson, Åke Svensson och Charlotte Wigermo undersökte norra delen av Råbelövssjön 29 september, men de fann bara vass nästan överallt och bedömde lokalen som olämplig för dvärgag. Samma dag besökte de även Oppmannasjöns strand söder om Arkelstorp med negativt resultat (C. Wigermo i ebrev). Rune Svensson letade dvärgag i sydvästdelen av Yddinge sjön nära Roslätt, samt i Krageholmssjön. Vattenståndet var vid detta tillfälle högt i bägge sjöarna. På grund av den påtagliga igenväxningen av stränderna verkar de dock inte längre lämpliga för arten (R. Svensson muntl.).

Dvärgagen förekommer närmast i Danmark där den har varit känd från cirka tjugo lokaler på öarna (Wiinstedt 1943). Arten visar sig fortfarande sparsamt men regelbundet på två av lokalerna, dels Hjortedam i Ermelunden norr om Köpenhamn, dels vid Tystrup Sø på södra Själland (Finn Skovgaard i ebrev, www.fugleognatur.dk).

Dvärgagen vid VombsjönDet var i slutet av september 1945 som Johan Linders upptäckte dvärgagen i SVviken av Vombsjön (Linders 1946). Han skriver att han räknade ”ända till 120 tuvor utan att väl ändå ha fått med alla”. Bakgrunden var att Kävlingeåns vattenavledningsföretag 1937 fick tillstånd att sänka vattenståndet i

livslängd. Många undersökta dammar i södra Tyskland innehöll dock grobara frön av dvärgag i bottenslammet, även sådana dammar där arten inte hade observerats i vegetationen på decennier (Poschlod 1996 enligt Leck & Schütz 2005).

Går man till starrsläktet Carex, som är bättre undersökt, så tyder fröbanksstudier på att många starrarter kan behålla sin grobarhet minst 15–20 år, ibland betydligt längre (Skoglund & Hytteborn 1990, Schütz 2000). Även om Fries sannolikt gjorde sitt antagande om dvärgagsfrönas livslängd på anekdotiska grunder, så verkar uppgiften fullt rimlig (Per Milberg i ebrev).

Förekomst i SverigeDvärgagens förekomst i Sverige har utförligt behandlats av Per Sigurd Lindberg (1977). Arten har påträffats på sammanlagt ett femtontal lokaler i Skåne och på Gotland, samt en lokal i Östergötland. Dessutom är den känd som tillfälligt inkommen på två lokaler vid Göteborg (Lindberg 1977, Axelsson 2003). För närmare detaljer hänvisas till Lindbergs artikel. Observera dock att uppgiften från det Vittskövle som ligger mellan Svalöv och Ringsjön är en feltolkning. Theodor (Fredriksson) Brown var från Vittskövle i östra Skåne. Det var där fyndet gjordes (Brown 1870).

Framför allt verkar dvärgagen ha uppträtt under diknings och sjösänkningsperioden under 1800talet. Sannolikt gick den tillbaka i takt med att de gamla lokalerna växte igen och att lämpliga växtmiljöer inte längre nyskapades. Dvärgagen fanns dock kvar vid Tingstäde på Gotland till 1947 (Lindberg 1977), Oppmanna i Skåne till 1947 (B.O. Landin, belägg i LD), Råbelövssjön i Skåne till 1948 (H. Rickman, belägg i LD), och Vombsjön i Skåne till 1950 (Lindberg 1977). Kanske är det inte helt uteslutet att belägget från Oppmanna inte samlades vid själva Oppmannasjön, där arten tidigare förekommit, utan vid Råbelövssjön, där den


Kävlingeån och reglera vattennivån i bland annat Vombsjön (Hanström 1945). Effekten av arbetena visade sig i Vombsjön 1944 då en kal strandremsa bildades ”med en bredd växlande mellan ett par och ett hundratal meter” (Linders 1946). Förhållandena liknar de som rådde 2013, vilket även framgår av ett foto hos Hanström (1945).

Under de kommande åren fram till och med 1950 besökte många botanister Vombsjön och det finns ett rikt material av dvärgag bevarat i de offentliga herbarierna (belägg i GB, LD, OHN, S, UME och UPS). Uppgifterna på beläggen är tillsammans med Skånes floras kortregister (Botaniska museet i Lund) det främsta källmaterialet kring den tidigare förekomsten. En del uppgifter är ganska allmänt hållna, men det framgår att dvärgagen förekom längs hela södra stranden av SVviken bort till Nabben i öster.

Lindberg (1977) uppger dessutom att dvärgagen ”enligt herbarieuppgifter av Linders observerats på en sträcka av ca 600 m från furuskogens nordspets norrut, och på en sträcka av 500 m från Nabben SOut”, det vill säga längs södra delen av västsidan och 500 meter in i SOviken. Uppgiften verkar rimlig med tanke på mina egna fynd 2013, men den är ändå konstig. Sannolikt beror den på felaktig avskrivning eller sammanblandning av olika lokaluppgifter. Jag har inte kunnat hitta något belägg eller kortuppgift som tyder på att dvärgagen skulle vara funnen längs västra stranden. Däremot finns det en uppgift i kortregistret från ”Nabbens östsida c. 1600 m NO Vombs kyrka, Joh. Linders, 19.8.1948”. Med en välvillig tolkning (1600 m ONO kyrkan) hamnar man precis på östra sidan av Nabbens spets, men definitivt inte femhundra meter in i SOviken.

Ännu 1950 verkar dvärgagen ha varit tämligen rikligt förekommande. Fem belägg finns bevarade från det året (fyra belägg i LD, ett belägg i GB), vart och ett bestående av ett flertal individ.

Vad som sedan hände är oklart. Dvärgagen verkar ha försvunnit lika plötsligt som den dök upp, men dokumentationen för åren efter 1950 är mycket fragmentarisk. På ett belägg samlat av John Hallberg med angivelsen 200 m V Nabben till 900 m N kyrkan har Helge Rickman i varje fall antecknat ”Varit på växtplatsen 10.9.1952” (belägg i LD, nr 1369884). Tydligen återfann Rickman inte dvärgagen, eftersom han i så fall säkert hade samlat ett eget belägg. I en tillbakablick på Lunds Botaniska Förenings exkursion till Vombsjön 1950 nämner Norlindh (1958) att ”den mycket rika förekomsten av Cyperus fuscus förevisades, vilken sedermera synes ha försvunnit igen”. Det framgår dock inte hur väl dvärgagen efterforskades under 1950talet.

Kanske tätnade helt enkelt vegetationen på Vombsjöns blottlagda stränder, men försvinnandet framstår ändå som abrupt. En annan möjlighet är att regleringen av Vombsjön började få genomslag och att vatten nivån höjdes igen. Så verkar emellertid inte ha varit fallet – åtminstone inte de första åren efter försvinnandet. Mer om vattenståndet vid denna tid nedan.

VOMB

ÖVED

HARLÖSA

1 km

240

2488

42

0

0

( - )

0 ( - ) Vombsjön

( - )

fynd 1945-1950 sektorsgräns ej inventerad

figur 2. Antalet individ av dvärg ag vid Vombsjön 2013.Number of individuals of Cyperus fuscus at Lake Vombsjön in 2013. Dots indicate records 1945–1950, arrows show sector limits, and (–) not investigated sector in 2013.


Förekomsten 2013 Vid den inventering av dvärgagen runt Vombsjön som jag genomförde 2013 fann jag sammanlagt 2770 ex (figur 2). Av dessa fanns hela 2488 ex (90 %) i SVviken, som fortfarande är det starkaste fästet.

Helt oväntat visade det sig att arten också fanns spridd med 240 ex längs västra stranden till strax norr om utloppet och med undantag för en sträcka av 300 meter längst i söder. De nordligaste individen var 13 ex längs sydsidan av själva utloppet samt ett ensamt exemplar cirka hundra meter norr om utloppet. De bägge sistnämnda bestånden är de första kända i Harlösa socken, Eslövs kommun. Alla andra plantor växte som tidigare i Vombs socken, Lunds kommun.

I SOviken förekom dvärgagen mer sparsamt, men totalt hittade jag här 42 ex. De östligaste av dessa (2 ex) växte på innersta delen av stranden mittför pumphuset en kilometer sydost om spetsen på Nabben (RT90 6173394 1360370). Sammanlagt fanns dvärgagen längs en cirka 4,7 km lång sträcka av sjön.

Totalt är strandlinjen kring Vombsjön 15,5 km lång (Länsstyrelsen i Skåne län 2012). De enda strandpartierna som jag inte undersökte var en sträcka i norr och en i nordost

Under 1960talet steg Vombsjöns betydelse som dricksvattentäkt, vilket innebar att det tillåtna vattenuttaget successivt ökade och att dämningsgränsen höjdes med drygt en meter (Länsstyrelsen i Skåne län 2012). I samband med höjningen invallades också sjön 1969–1973. Därmed skulle man kunna tro att dvärgagens saga var all.

Lindberg (1977) gjorde ett besök vid Vombsjön i slutet av juli 1976 för att försöka återfinna dvärgagen. Han skriver att den del av stranden där arten tidigare hade påträffats nu i huvudsak bestod av ren sand, men att det fanns två mindre områden med gyttja och som till stor del hade växttäcke. Lindberg bedömde det som inte helt otroligt att dvärgagen skulle kunna dyka upp på något av dessa två strandpartier. Notera dock att dvärgagen 2013 inte alls växte i gyttja utan på fuktig sand.

Flera botanister har berättat för mig att de senare förgäves letat efter dvärgagen vid Vombsjön. Uppgifter har jag fått från Åke Svensson, som letade 31 juli 1983, och Göran Mattiasson, som letade 22 augusti 1984 och 24 augusti 1986. Förekomsten av lökgamander Teucrium scordium bidrog till att många botanister besökte SVviken vid den här tiden.

figur 3. Ett av de västligaste bestånden av dvärgag längs södra stranden. Vassbeståndet gör en naturlig inbuktning och lämnar plats för en tydligt utbildad sandstrand. Flertalet individ växer här precis nedanför strandlinjen eller bara någon meter ut. – Vombsjön, SVviken 22 augusti 2013.foto: Håkan Wittzell.Habitat for one of the westernmost groups of Cyperus fuscus on the southern shore.


(figur 2), eftersom de på avstånd verkade mindre lämpliga. Med tanke på hur dvärgagen bitvis växer längs västra stranden, så är det dock få sträckor längs sjön som är helt uteslutna som växtplats. Stränderna längs norra och östra sidan framstod delvis som alltför steniga eller branta, men det fanns andra partier där som verkade fullt möjliga för dvärgagen. Det gällde särskilt utanför pump huset söder om Björkaåns mynning samt norra stranden nedanför Svansjö gård. På avstånd såg NVviken också lovande ut, men det visade sig att den till större delen var täckt av ett torvlager, som när det blottlagts hade torkat ut och spruckit i fåror.

De första bestånden som jag hittade i SVviken växte på inre delen av stranden. Många av tuvorna fanns 0–1 m utanför en låg vall med vit sand, som jag uppfattar som en naturlig svallzon. Ett av de tydligaste exemplen på detta finns i västligaste delen av SVviken (figur 3). Längs cirka hundra meter växte här 138 ex i själva strandkanten och sammanlagt 54 ex spridda längre ut på stranden (RT90 6174851 1358466).

Efterhand som undersökningen av SVviken framskred upptäckte jag även rikliga bestånd på den allra yttersta delen av

stranden där denna var som bredast (figur 4). Ännu i slutet av augusti var emellertid individen där ute mycket småväxta – ofta bara några cm långa och med två, tre mycket små axsamlingar som man fick böja sig ned för att se. Dessutom fanns det många små, sterila skott som verkade vara dvärgag, men som inte gick att bestämma med säkerhet, i varje fall inte utan noggrann granskning av varje exemplar. Med tanke på von Lampes (1996) uppgifter om tillväxthastigheten, misstänker jag att dessa bestånd med småväxta individ hade grott under loppet av juli månad.

Tillsammans med Rune Svensson räknade jag de rikligaste bestånden i SVviken ännu en gång 25–26 september för att få med även sent utvecklade individ. Eftersom det rörde sig om så stora ytor märkte vi successivt upp stranden i 6–10 meter breda sektorer från strandkanten och in. Vid detta tillfälle hade utvecklingen kommit betydligt längre på yttersta delen av stranden. Många individ var ännu småväxta (figur 5), men vi uppfattade det inte som att det fortfarande fanns sterila exemplar.

Det tätaste beståndet med dvärgexemplar fanns nordväst om en muddrad båtränna som hade blottats av lågvattnet (figur 4; RT90

figur 4. Yttersta delen av stranden med det rikaste beståndet av småväxt dvärgag. Den blottlagda stranden är här hundra meter bred. På det något lägre partiet innanför var dvärgagen mycket sparsam. – Vombsjön, SVviken 26 september 2013.foto: Håkan Wittzell.The outer part of the shore with a rich occurrence of small individuals of Cyperus fuscus. The exposed shore is here 100 m broad.


var arten ganska sparsam. Förekomsten i SVviken och längs västra stranden var dock mer eller mindre kontinuerlig, om än med mycket skiftande täthet. Därför redovisar jag här bara de rikligaste och mest representativa bestånden separat.

Vegetationen i SV-vikenVäxttäcket var genomgående mycket glest och pionjärbetonat där dvärgagen fanns. De viktigaste följeväxterna var ryltåg Juncus articulatus och strandpilört Persicaria lapathifolia subsp. lapathifolia. Flera arter förekom i lägre frekvens tillsammans med dvärgagen, men de enda som förtjänar att nämnas är vägtåg Juncus bufonius, sumpfräne Rorippa palustris, brunskära Bidens tripartita och rödmålla Oxybasis rubra. Det kan vara värt att notera att det på ett par partier fanns ganska rikligt med rosetter av tiggarranunkel Ranunculus sceleratus. Jag uppfattade det som att sanden där innehöll mer organiskt material och på sådana platser växte det inte dvärgag. Här och där fanns stora tuvor av nålsäv Eleocharis acicularis, som blommade så här ovanför vattnet. Även sumpskräppa Rumex palustris och nickskära Bidens cernua förekom, men mycket sparsamt. Annars var vegetationen längs stranden ganska alldaglig bortsett från dvärgagen.

Den 18 oktober hittade Erik Ljungstrand emellertid ett ungt, sterilt exemplar av kärrnocka Tephroseris palustris precis utanför vasskanten i västligaste delen av SVviken (E. Ljungstrand muntl.). Det ledde till fler efterforskningar och under de följande veckorna hittade Joel Levin och Rune Svensson respektive Lennart och Kerstin Segerbäck två ungplantor till av kärrnocka längre österut i SVviken i anslutning till de rikaste bestånden av dvärgag (R. Svensson i ebrev). Kärrnockan är känd från Vombsjön sedan åtminstone 1858 (belägg i OHN) och uppträdde även längs södra och västra stranden 1945–1948 i samband med dvärg agens uppdykande (belägg i LD, Skånes floras

6174520 1358669). Här räknade vi in 408 ex längs hundra meter av den yttersta delen av stranden. Man kunde skönja att de växte på en svagt markerad sandrygg. De sandiga ytorna innanför var obetydligt lägre, men där var dvärgagen mycket sparsammare eller saknades helt. Det yttre beståndet tunnades ut västerut och blev mindre koncentrerat till yttersta delen, samtidigt som individen i allmänhet var bättre utvecklade. Tack vare de stora ytorna fick vi ändå ihop 602 ex 0–250 meter nordväst om föregående bestånd.

Det allra rikligaste beståndet fanns dock längre in i SVviken mittför ett smalt vassbälte (RT90 6174249 1358775). Den blottlagda stranden var här inte mer än 20–25 meter bred. På en drygt hundra meter lång strandremsa räknade jag och Rune till 727 ex varav flertalet cirka tio meter utanför vasskanten. Beståndet var inte bara tätt, utan plantorna dessutom relativt välutvecklade. Därtill fanns det på samma sträcka 16 ex spridda på våt sand med pölar innanför vassbältet. Det var det enda stället där jag har funnit dvärgagen växa innanför vassen.

Beståndet av dvärgag glesnade sedan österut igen. Längs västra sidan av Nabben

figur 5. Småväxt individ av dvärgag på yttersta delen av stranden. – Vombsjön, SVviken 26 september 2013.foto: Håkan Wittzell.Small individual of Cyperus fuscus on the outermost part of the shore.


kortregister). Kärrnockans återkomst 2013 är därför spännande, men frågan är om de funna exemplaren överlever högvattnet och isen innevarande vinter och får en chans att gå upp och blomma.

Borstsäv Isolepis setacea är en annan art som också förekom vid Vombsjön på 1940talet, men som inte verkar ha påträffats senare. Jag och Rune Svensson fann dock en kraftig tuva i det bestånd av dvärgag som växte innanför vassen i inre delen av SVviken.

Det kan tilläggas att vass Phragmites australis förekommer här och där längs södra stranden av SVviken. Det längsta vassbältet växer längst i väster. Övriga vasspartier är ganska små och lokala. Vombsjön skiljer sig därigenom från övriga sjöar i trakten, vilka kantas av sammanhängande vassbälten.

Vattenståndet i VombsjönOrsaken till det exceptionellt låga vattenståndet 2013 var erosionsskador på den kombinerade bron och regleringsdammen vid Vombsjöns utlopp i Kävlingeån (www.sydvatten.se/media/nyhetsarkiv). För att kunna genomföra gjutningsarbeten under vintern 2012/2013 var man tvungen att släppa ut mer vatten än normalt från sjön. Arbetet avslutades inte förrän i juni 2013. Då var man redan inne i en period med låg tillrinning, samtidigt som vattendomen föreskriver en viss lägsta avtappning till Kävlinge ån.

Under perioden 1 april till 31 oktober 2013 varierade vattenståndet i Vombsjön mellan 18,40 och 19,44 meter över havet (Sydvatten AB, dagliga mätningar). Som en jämförelse ligger dämningsgränsen i sjön på 20,90 m ö.h. (Länsstyrelsen i Skåne län 2012). I början av perioden var vattenståndet 19,11 m, för att i maj och början av juni ligga ganska konstant kring 19,40 m. Den 17 juli sjönk vattnet under nivån 19 m. Från slutet av september till slutet av oktober, när många botanister vallfärdade till sjön för att beskåda dvärgagen, låg vattenståndet kring

18,50–18,60 m. Först den 9 november steg vattnet åter över nivån 19 m ö.h.

Det finns dagliga mätningar av vattenståndet i Vombsjön från och med 1948. Jag har tagit del av resultaten för 1949–1952, som är i nivå med värdena 2013 eller något lägre. Ser man till perioden 1 april till 30 september 1949 (värdena för oktober saknas), så varierade vattenståndet mellan 18,26 och 19,26 m ö.h. Samma värden för april till oktober 1950 var 18,19–19,26 m ö.h. I april 1951 och april 1952 var vattenståndet något högre, men sjönk sedan snabbt till samma nivåer som de föregående åren. När Helge Rickman besökte Vombsjön 10 september 1952 var vattenståndet 18,44 m ö.h. Vattenståndet kan därför knappast ha varit en avgörande faktor för att dvärgagen inte påträffades åren närmast efter 1950.

Det är svårt att bedöma hur låg vattennivån måste vara i absoluta mått mätt för att det i SVviken ska finnas en marginell strandzon där dvärgagen regelbundet kan reproducera sig lokalt. Jag har studerat vattenståndsmätningarna i Vombsjön från och med 1994, det vill säga så långt tillbaka som de finns tillgängliga i digital form. Nivåer under 19,5 m ö.h. förekommer nästan årligen, men i regel bara under korta perioder på hösten. Vattenstånd under 20 m ö.h. kan däremot uppträdda redan på sommaren, men vid den nivån måste strandzonen vara mycket mer begränsad. Under 1994–2012 sticker 2003 ut som det minst ofördelaktiga året för dvärgagen. Då nådde vattenståndet 19,50 m ö.h. den 18 augusti och fortsatte sedan att sjunka med nästan en meter i september och oktober. Det är tveksamt om det kan räcka för en marginell förekomst av dvärgag, men så har förhållandena sett ut vid sjön de senaste decennierna.

Jag har dock svårt att tro att 2013 var det första året sedan 1950 som dvärgagen blommade och satte frukt vid Vombsjön. Om arten sedan förekommer sparsamt men oregelbundet, eller om den måste förlita sig


• Tack till Rune Svensson som ihärdigt hjälpte till vid räknandet av SVviken, och Bengt Nilsson, Åke Svensson och Charlotte Wigermo för uppgifter från SVviken. Rune och Åke skickade mig dessutom många foton till artikeln. Tack även till övriga uppgiftslämnare. Per Milberg gav tips om fröbanksstudier. Claes Gustafsson, Stefan Ericsson och Mats Hjertson bistod med uppgifter om herbariebelägg. Åsa Håkansson och Markus Holm vid Sydvatten AB gav mig tillgång till mätningar av vatten ståndet i Vombsjön.

Citerad litteraturAbernethy, V. J. & Willby, N. J. 1999:

Changes along a disturbance gradient in the density and composition of propagule banks in floodplain aquatic habitats. Plant Ecol. 140: 177–199.

Anderberg, A. & Anderberg, A.L. 2013: Den virtuella floran. <http://linnaeus.nrm.se/flora>

Axelsson, U. 2003: Dvärgag funnen vid Göteborg. Svensk Bot. Tidskr. 97: 104.

Brown, T. 1870: Anteckningar till Skånes flora. Lund. (Återutgiven i Bot. Notiser 138(2): 128, 2005).

Fries, E. 1840: Växternas fädernesland. (Återutgiven i Fries, E. 1853 och senare: Botaniska utflygter, bd 1).

Gärdenfors, U. (red.) 2010: Rödlistade arter i Sverige 2010. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Hanström, B. 1945: Regleringen av Kävlingeån i Skåne och dess konse

kvenser ur naturskyddssynpunkter. Sveriges Natur 36: 9–17.

Karlsson, T. & Agestam, M. 2013: Checklista över Nordens kärlväxter. <http://www.euphrasia.nu/checklista>

von Lampe, M. 1996: Wuchsform, Wuchsrhythmus und Verbreitung der Arten der Zwergbinsengesellschaften. Diss. Bot. 266: 1–353.

Leck, M. A. & Schütz, W. 2005: Regeneration of Cyperaceae, with particular reference to seed ecology and seed banks. Perspect. Plant Ecol. Evol. Syst. 7: 95–133.

Lindberg, P. 1977: Dvärgagen (Cyperus fuscus) i Sverige. Svensk Bot. Tidskr. 71: 69–77.

Linders, J. 1946: Cyperus fuscus vid Vombsjön. Bot. Not. 1946: 124.

Länsstyrelsen i Skåne län 2012: Vombsjön. Redovisning från Sjödatabasen.

Norlindh, T. 1958: Lunds Botaniska Förenings exkursioner under de gångna 100 åren. Bot. Not. 1958: 49–73.

Poschlod, P. 1996: Population biology and dynamics of a rare shortlived pond mud plant, Carex bohemica Schreber. Verh. Ges. Ökol. 25: 321–337.

Rich, T. C. G. 1999: Conservation of Britain’s biodiversity: Cyperus fuscus L. (Cyperaceae), Brown Galingale. Watsonia 22: 397–403.

Schütz, W. 2000: Ecology of seed dormancy and germination in sedges (Carex). Perspect. Plant Ecol. Evol. Syst. 3: 67–89.

Skoglund, J. & Hytteborn, H. 1990: Viable seeds in deposits of the former lakes Kvismaren and Hornborgasjön, Sweden. Aquat. Bot. 37: 271—290.

Wiinstedt, K. 1943: Cyperaceernes udbredelse i Danmark. I. Scirpoideae. Bot. Tidsskr. 47: 3–64.

Wittzell, H. 2014: Dvärgagen återupptäckt i Sverige efter 63 år som utgången. [Cyperus fus-cus rediscovered in Sweden after 63 years.] Svensk Bot. Tidskr. 108: 68-76. Cyperus fuscus was rediscovered at Lake Vombsjön in Skåne, southernmost Sweden, in 2013. The species occurred there between 1945 and 1950, which was the latest Swedish record except for a casual occurrence in a plant nursery.

The comeback was spectacular with 2770 individuals counted along 4.7 km of the shore. In 2013, the water level was exceptionally low for technical reasons, with up to 100 m of the sandy shore exposed during the entire

vegetation period, i.e. the same conditions as during the late 1940’s. Later, the lake became an important source of drinking water, and the regulated maximum water level was increased with more than one metre.

The coming years will show whether the species regularly occurs at low frequency at the lake, or if it is dependent on rare years with low water to survive.

Håkan Wittzell är docent i ekologi, intendent vid Botaniska museet i Lund och framstående specialist på maskrosor.

Adress: Botaniska museet, Lunds universitet, Box 117, 221 00 Lund E-post: [email protected]

på sällsynta år med extremt lågvatten för att överleva, det får de kommande åren utvisa. Med tanke på vattenregimen vid Vombsjön är det säkert en fördel om efterforskningen sker så sent på säsongen som möjligt, gärna i slutet av september. Då är sannolikheten för lågvatten som störst, samtidigt som sent grodda plantor har hunnit växa till sig.

foto

: Run

e S

vens

son

77

En mossig värld i miniatyr

Palmmossa, Climacium dendroides • Bladmossor: Skirmossor–baronmossor Kommer hösten 2014 • www.nationalnyckeln.se

Råttsvansar, guldlockar, baroner, trassel, � skekrokar och andra spännande arter i höstens nya bok.

Helsida nr 2_2014_stående Nationalnyckeln.indd 1 2014-03-04 14:50:56

Annons


Sista delen av presentationen av nyheter i den nordiska kärlväxtfloran behandlar ordningarna Aquifoliales (med familjen järneksväxter),

Asterales (klockväxter och korgblommiga), Dipsacales (desmeknoppsväxter och kaprifolväxter) och Apiales (araliaväxter och flockblommiga). Dessa fyra ordningar bildar en naturlig enhet som ibland kallas Asterider II.

Artikeln redovisar växter som är nya för Norden, som har fått nya svenska eller vetenskapliga namn, eller som har ändrat status. De växter som är nya för Sverige är i regel tillfälliga, vilket inte har angivits i varje enskilt fall. Däremot påpekas om en ny växt uppträder som bofast. Lokaluppgifter ges för att styrka att växten blivit funnen; avsikten är inte att räkna upp alla kända uppgifter eller att ange primäruppgift.

Närmast föregående artikel i serien (Karlsson 2014) ingick i februarihäftet av denna årgång av SBT.

Aquifoliaceae – järneksväxterIlex aquifolium järnek anses ha varit spontan i BhG

Askum i början av 1800talet, men uppträder i Sverige nu endast som förvildad. Den har naturaliserats på några platser i Sk (Tyler m.fl. 2007). Status blir •† med de markeringar som valts hos Karlsson (1998).

Ilex ×meserveae blå järnek (figur 1) sågs 2006 på Risängens soptipp i Vg Skövde (Herloff 2006). Det är en trädgårdshybrid mellan I. aquifolium och den japanska arten krypjärnek I. rugosa. Bladfär

gen är mera blågrön än hos järnek och bladytan är mindre starkt vågig.

Campanulaceae – klockväxterCampanula americana amerikansk blåklocka, från

centrala och östra Nordamerika, har blommor i axlik klase, djupt flikig blomkrona och Sformigt böjt stift. Den är funnen 2005 av Per Wahlén på ett jordupplag i Fransborg i Hl Snöstorp. Belägg i S.

Campanula cochleariifolia dvärgklocka är en odlad släkting till liten blåklocka C. rotundifolia men är mera lågväxt (nästan mattbildande), har mindre blommor och nickande knoppar (upprätta hos liten blåklocka). Den är funnen förvildad i Ak Ås i Norge (Lid & Lid 2005).

Campanula garganica italiensk klocka är en lågväxt art med stjärnlika blommor (lik murklocka

Thomas Karlsson avslutar här genomgången av nyheter och namn

ändringar i den nordiska kärlväxtfloran med den stora familjen korg

blommiga och dess släktingar.

Nya namn på nordiska växter9. Järneksväxter–flockblommiga

THOMAS KARLSSON

figur 1. Blå järnek Iris ×meserveae är härdigare än järnek I. aquifolium (som är en av dess stamarter) och har kanske därför en framtid som förvildad hos oss. – Danmark, Jylland, Havreballe Skov vid Århus 12 augusti 2008.foto: Åke Svensson.Ilex ×meserveae has fairly dull, bluish leaves. It has been reported as a garden escape in Denmark and Sweden.

79Karlsson: Nya namn 9

C. portenschlagiana, som dock är storblommigare). Den finns spontant i Italien och Grekland och är funnen förvildad i Sk (Tyler m.fl. 2007) och på Island (Kristinsson 2008).

Campanula persicifolia subsp. sessiliflora (tidigare C. latiloba). Växten betraktas nu som en ras av stor blåklocka. Dess svenska namn är skålklocka.

Campanula poscharskyana stjärnklocka har tidigare rapporterats från Danmark (Madsen & Lyck 1991). Håkan Andersson har nu funnit den i Sverige, i Upl Gottsunda, ödeträdgård 2004 (Jonsell 2010; belägg hos finnaren). Den har även publicerats från Klm Västervik (Edqvist & Karlsson 2007), men med reservation eftersom belägg saknas.

Campanula rotundifolia. Det svenska namnet liten blåklocka har knutits till artnivån, och subsp. rotundifolia markeras med namnet backblåklocka.

Lobelia angulata bärlobelia är påträffad på en vägkant i Odense på Fyn i Danmark (Tranberg 2010, som Pratia angulata). Den kommer från Nya Zeeland och odlas till prydnad. Den krypande arten påminner vegetativt något om linnea, men frukterna liknar tranbärets; blommorna är vita, typiska Lobeliablommor.

Phyteuma spicatum. Namnet vitrapunkel har knutits till artnivån (arten var tidigare namnlös), och subsp. spicatum får namnet äkta vitrapunkel.

Platycodon grandiflorus praktklocka kommer från nordöstra Asien och Japan och har stora, vidöppna blommor. Den är funnen i BhG Göteborg 2007 av Eva Ekeblad (Herloff 2009), i Nrk Örebro 2010 av Göran Frisk (Lindström 2010) och i Klm Målilla 2010 av Calle Ljungberg (Artportalen, med foto). – Det svenska släktnamnet är praktklockor.

Asteraceae – korgblommigaAchillea salicifolia stor nysört betraktades tidigare

som osäker, då källan till en uppgift från Upl (Jonsell m.fl. 1997) inte kunde spåras (och fyndet är heller inte medtaget hos Jonsell 2010). Nu finns en annan uppgift, från Rynge i Sk Sjörup 1893 (Tyler m.fl. 2007, med belägg i LD).

Acmella oleracea parakrasse är en grönsak med ursprung i Sydamerika. Den är lågväxt, har brett ovala, motsatta blad och klotrund eller cylindrisk korg utan strålblommor. Nadja Niordson fann den 2003 på soptippen vid Moskogen i Klm Dörby (belägg i S; Niordson 2004).

Acroptilon repens, se Rhaponticum repens.Agoseris foetida indianfibbla (tidigare smalfibbla).

Namnet har ändrats eftersom även Hieracium perelegans heter smalfibbla. Det svenska släktnamnet för Agoseris ändras till indianfibblor.

Anaphalis triplinervis ulleternell, från Himalaya, påminner mycket om pärleternell A. margaritacea

men har inrullad bladkant och spetsiga holkfjäll. Enligt Herloff (2006) påträffades den 2002 av Lennart Sundh på en soptipp i Vg Falköping, men utan kontroll av belägg får uppgiften anses osäker.

Antennaria alpina fjällkattfot. I en amerikansk undersökning (Chmielewsky 1998, refererad av Elven 2007) förs alla våra former av alpinagruppen som någon av tre underarter till A. alpina:

Antennaria alpina subsp. alpina vanlig fjällkattfot (tidigare A. alpina).

Antennaria alpina subsp. canescens gråkattfot (tidigare A. boecheriana islandskattfot och A. canescens grå fjällkattfot).

Antennaria alpina subsp. porsildii grönkattfot (tidigare A. porsildii).

Antennaria dioica kattfot. Varieteterna utgår; de är inte taxonomiskt utvärderade och används inte i praktiken.

Anthemis kullor. Lo Presti m.fl. (2010) har undersökt kloroplast och kärnDNA inom släktet Anthemis i traditionell mening; 156 av de totalt ca 200 arterna ingick i studien. Resultatet stöder en upp

figur 2. Färgkulla Cota tinctoria (förut Anthemis tinctoria) började uppträda i vårt land under 1700talet. Den är nu helt etablerad på varma, sandiga marker. – Gotland, Grötlingbo, Roes 6 juli 2014. foto: Marita Westerlind.Cota tinctoria is not native in Sweden but nowadays fully established on sandy and gravelly soils in warm places.


delning i två naturliga (monofyletiska) släkten, Anthemis i snäv mening och Cota; de är varandras närmaste släktingar (systergrupper) och behandlades tidigare som undersläkten inom Anthemis. Klyvningen stöds av ett antal blom karaktärer. Lättast att iaktta är att Cota har plattade frukter, medan frukterna hos Anthemis är runda eller kvadratiska i tvärsnitt. – Fem av de i Norden funna arterna överförs till Cota; den mest kända är färgkulla, nu Cota tinctoria (figur 2). Se vidare under släktet Cota.

Anthemis aurea utgår. Namnet är en synonym till romersk kamomill Chamaemelum nobile.

Arnica angustifolia fjällarnika. Arten representeras i Skandinavien av subsp. alpina, som är endemisk i vårt område. På Svalbard finns subsp. angustifolia, som är beskriven från Grönland och har en stor utbredning i norra Nordamerika. Underarternas svenska namn är nordisk fjällarnika respektive grönlandsarnika.

[Arnica longifolia rapporterades 2010 på Artportalen som förvildad i Klm Gårdveda, men ett belägg i S, samlat av Anders Svenson, är vägarnika A. chamissonis. Vägarnika har i norra Sverige kommit in med amerikanskt gräsfrö, men den odlas också som prydnadsväxt.]

Artemisia maritima strandmalört (tidigare Seriphidium maritimum). Strandmalörterna måste åter dras in i Artemisia: DNAstudier har klart visat att Artemisia blir heterogent (parafyletiskt) om Seriphidium separeras (Pellicier m.fl. 2011). Underarterna behåller sina epitet: baltisk strandmalört blir alltså A. maritima subsp. humifusa och vanlig strandmalört blir A. maritima subsp. maritima.

Artemisia pontica romersk malört finns kvar sedan 1912 vid Karlsborg i Västergötland (Abrahamson 2002). Detta föranleder att status ändras till bofast.

Artemisia schmidtiana krypmalört, från nordöstra Asien och Japan, har rapporterats av Crister Albinsson från skräpmark vid Molkoms bruk i Vrm Nyed, men med osäkerhet om bestämningen. Arten tas upp med frågetecken.

Artemisia stelleriana sandmalört, som en tid var etablerad på västkusten, är nu utgången.

Artemisia verlotiorum kinesisk gråbo. Epitetet ska stavas så (inte verlotorum).

Aster astrar. Aster i traditionell omfattning är mycket heterogent; det består av diverse arter som ”blivit över” sedan man urskilt grupper med särpräglade karaktärer som egna släkten. För att göra Aster naturligt skulle man behöva inkludera många

tabell 1. Nordiska arter som i relativt sen tid har förts till släktet Aster och hur de numera fördelas på släkten.Species which have been transferred from Aster to other genera.

Tidigare namn Svenskt namn Nu gällande namnAster ageratoides balsamaster Aster ageratoidesAster alpinus alpaster Aster alpinusAster amellus brittsommaraster Aster amellusAster cordifolius hjärtaster Symphyotrichum cordifoliumAster divaricatus vit skogsaster Eurybia divaricataAster ericoides ljungaster Symphyotrichum ericoidesAster holophyllus gråaster Kalimeris integrifoliaAster incisus fjäderaster Kalimeris incisaAster laevis daggaster Symphyotrichum laeveAster lanceolatus lansettaster Symphyotrichum lanceolatumAster linosyris gullborste Crinitaria linosyrisAster macrophyllus glandelaster Eurybia macrophyllaAster novae-angliae luktaster Symphyotrichum novae-angliaeAster novi-belgii höstaster Symphyotrichum novi-belgiiAster patulus torpaster Symphyotrichum patulumAster pilosus var. pringlei filtaster Symphyotrichum pilosum var. pringleiAster ×salignus videaster Symphyotrichum ×salignumAster schreberi skogsaster Eurybia schreberiAster sedifolius prickaster Galatella sedifoliaAster shortii Symphyotrichum shortiiAster sibiricus sibirisk aster Eurybia sibiricaAster squamatus Symphyotrichum squamatumAster tradescantii Symphyotrichum tradescantiiAster tripolium strandaster Tripolium pannonicum subsp. tripoliumAster ×versicolor brokaster Symphyotrichum ×versicolor


välkända släkten, som tusenskönor Bellis, binkor Erigeron och gullris Solidago. Alternativet är att splittra Aster i flera, mera homogena släkten. Det gjordes med ett världsperspektiv av Nesom (1994b), huvudsakligen på morfologiska grunder. Hans klassifikation har senare vunnit stöd genom molekylära undersökningar (t.ex. Noyes & Rieseberg 1999) och har accepterats t.ex. i Flora of North America och Euro+Med Plantbase. – Till de redan i föregående version av checklistan (Karlsson 2002) accepterade släktena gullborstar Crinitaria, fjäderastrar Kalimeris och strandastrar Tripolium kommer nu släktena skogsastrar Eurybia, prickastrar Galatella och höstastrar Sym phyotrichum (figur 3). Kvar i Aster blir endast tre odlade och ytterst sällan förvildade arter, balsamaster A. ageratoides, alpaster A. alpinus och brittsommar aster A. amellus. – Av tabell 1 framgår vad de i Norden funna arterna av traditionella Aster heter idag.

Aster ageratoides balsamaster, en ostasiatisk art, är funnen i Ög Väversunda 2011 av Anders Svenson (belägg i S, det. Thomas Karlsson 2012). Arten har korgar i yvig kvast, bleklila blommor och brett svartkantade holkfjäll.

Aster amellus brittsommaraster är inte känd från Sverige. Den upptogs med ett frågetecken som svensk hos Karlsson (1998) baserat på en uppgift från Värmland. Ett belägg har nu kommit fram och det är skönbinka Erigeron speciosus (Nilsson 2008). – Arten ska, åtminstone tills vidare, stå kvar i listan eftersom det även finns en norsk uppgift.

Asteriscus aquaticus liten strandstjärna (tidigare Nauplius aquaticus). Släktet Nauplius är en senare synonym till Asteriscus (Greuter 1997).

Calendula stellata, en ringblommeart från Sicilien och Nordafrika, togs 1949 av T. Brandt på en avstjälpningsplats i Sk Lund (belägg i LD; Tyler m.fl. 2007). De yttre frukterna i varje korg är raka, inte krumböjda som hos ringblomma C. officinalis.

Carthamus oxyacantha, tidigare känd från Danmark, är påträffad även i Sverige: Sk Åhus 1911 (C. G. G. Theorin, belägg i LD, bestämt av Otto R. Holmberg; Tyler m.fl. 2007).

Centaurea algeriensis, se C. diluta subsp. algeriensis.Centaurea alpestris och C. apiculata, se C. scabiosa.Centaurea atropurpurea, se C. calocephala.Centaurea benedicta kardbenedikt (tidigare Cnicus

benedictus). DNAkaraktärer och pollentyp visar att kardbenedikten hör hemma i artgruppen kring rödklint C. jacea (GarciaJacas m.fl. 2006).

Centaurea calocephala (tidigare C. atropurpurea). Namnet C. atropurpurea var tidigare givet till en annan art och måste därför ersättas.

Centaurea dealbata se Psephellus dealbatus.Centaurea ×decipiens se C. ×moncktonii.

figur 3. Höstaster Symphyotrichum novi-belgii. De flesta i vårt land funna arter av det gamla släktet Aster förs nu till Symphyotrichum. Arterna, som förenas av hybrider, är ganska svåra att skilja. – Värmland, Karlskoga, Lillängen 3 september 2007. foto: Owe Nilsson.Symphyotrichum novi-belgii, and closely related species and hybrids, are frequent as longpersisting relics of cultivation in Sweden. Very rarely they form naturalized stands at brooks or rivulets.


Centaurea diluta subsp. algeriensis algerklint (tidigare C. algeriensis). Algerklinten redovisas i Euro+Med (2006 och senare) som en underart till C. diluta. – Även subsp. diluta är funnen i Norden (Hylander 1978); det svenska namnet blekklint övergår från artnivå till denna underart.

Centaurea iberica insamlades år 1914 på barlast i Mpd Timrå enligt belägg i LD, bestämt av den dåtida specialisten August von Hayek (Lidberg & Lindström 2010). Arten, som har skära blommor och långa taggar på holkfjällen, kommer från sydöstra Europa och sydvästra Asien. Ett lämpligt namn kan vara kaukasusklint (epitetet ibericus syftar här på Georgien).

Centaurea jacea subsp. angustifolia (tidigare C. pannonica). Namnändring enligt Euro+Med (2006 och senare). – Den i låglandet vanliga rasen av

figur 4. Martistel Cirsium arvense var. maritimum är en starkt taggig, kalbladig ras av åkertistel. Hos oss verkar den vara bunden till havsstränder. – Gotland, Grötlingbo, Grötlingboudd 29 augusti 2009.foto: Marita Westerlind.Cirsium arvense var. maritimum, a very spiny, glabrous race which appears to be restricted to seashores in Sweden.


rödklint är subsp. jacea. Namnet rödklint stannar på artnivå.

Centaurea ×moncktonii banklint (tidigare C. ×decipiens). Det gällande namnet för banklint, en grupp av hybrider mellan rödklint C. jacea och svartklint C. nigra, är C. ×moncktonii. Den verkliga C. decipiens anses nu vara en fristående art (Euro+Med 2006 och senare).

Centaurea nigra × phrygia subsp. phrygia har bildats i Norge och förefaller sprida sig (NT Verran; Lid & Lid 2005).

Centaurea pannonica se C. jacea subsp. angustifolia.Centaurea phrygia. Som svenskt namn på den tidigare

namnlösa arten föreslås ängsklint. Det har tidigare använts för finnklint C. phrygia subsp. phrygia.

Centaurea scabiosa subsp. adpressa (tidigare C. apiculata subsp. adpressa) och C. scabiosa subsp. alpestris (tidigare C. alpestris). Dessa klintar uppfattas enligt Euro+Med Plantbase (Euro+Med 2006 och senare) som underarter till väddklint C. scabiosa.

Centaurea scabiosa subsp. apiculata är sydösteuropeisk och västasiatisk. Ett belägg i OHN, insamlat 1924 av A. J. Snell i Klm Kalmar, har bestämts till denna underart (Edqvist & Karlsson 2007). – Låglandets vanliga väddklint är subsp. scabiosa. Namnet väddklint stannar på artnivå.

Centaurea virgata subsp. squarrosa pysslingklint (tidigare C. squarrosa). Pysslingklinten behandlas i Euro+Med Plantbase (Euro+Med 2006 och senare) som en underart till C. virgata.

Centaurea virgata subsp. virgata får det nya namnet risklint; epitetet virgatus betyder risig, buskig.

Centromadia är en utklyvning ur det nordamerikanska släktet Hemizonia (se nedan). Två i Norden funna arter hör hit, sylklibbört Centromadia fitchii (tidigare Hemizonia fitchii) och klibbört C. pungens (tidigare H. pungens). – Släktet Centromadia övertar det svenska namnet klibbörter från Hemizonia.

Chamaemelum. Det svenska namnet ändras till romarkamomiller (efter C. nobile romersk kamomill). Det gamla namnet kamkullor duger inte, eftersom kamkulla (tidigare Chamaemelum mixtum) nu förs till Cladanthus (se nedan).

Chondrilla juncea risfibbla, som tidigare har uppträtt som hamnadventiv i Danmark, är nu även funnen på svensk mark, på bangården i Sk Trelleborg (Knöppel 2009; belägg i UPS).

Chrysanthemum ×morifolium krysantemum (tidigare C. ×grandiflorum). I släktet Chrysanthemum har epitetet morifolium prioritet över grandiflorum.

Chrysanthemum zawadskii höstkrage är flerårig och växer spontant i Östeuropa och stora delar av Asien. Arten odlas här till prydnad och är funnen förvildad i Bl (Fröberg 2006). Den har parflikiga, glandelprickiga blad och enstaka eller få ofyllda korgar med (oftast) vita strålblommor.

Cicerbita se Lactuca.

Cichorium intybus. Det svenska namnet cikoria knyts till artnivån och var. intybus markeras med namnet vanlig cikoria.

Cichorium pumilum klubbcikoria (tidigare C. endivia subsp. pumilum). Klubbcikoria uppfattas nu som en självständig art (Kiers m.fl. 1999).

Cirsium arvense var. arvense (tidigare var. mite). Moore & Frankton (1974) valde som typ för åkertisteln ett ark i Linnés herbarium, som representerar den måttligt taggiga och sparsamt håriga ogräsrasen. Den har fått det svenska namnet vanlig åkertistel.

Cirsium arvense var. incanum är enligt Stace (2010) det korrekta namnet på den ras vars blad är tätt filthåriga på undersidan. Den kallades tidigare var. vestitum. Ett lämpligt svenskt namn kan vara grå åkertistel. – I Sverige är gränserna mellan vanlig och grå åkertistel svåra att dra, men i större skala tycks var. incanum vara sydlig och östlig.

Cirsium arvense var. maritimum (figur 4). Den starkt taggiga havsstrandsrasen har fått det svenska namnet martistel.

Cirsium arvense × canum åkertistel × bantistel samlade Helge Rickman 1956 i Sk Klågerup (belägg i LD, bestämt av T. Tyler; Tyler m.fl. 2007).

Cirsium arvense × palustre åkertistel × kärrtistel påträffade K. B. Nordström 1907 i Bl Karlshamn (belägg i LD, Fröberg 2006).

Cirsium heterophyllum brudborste (tidigare C. helenioides). Brudborstens namn är nu åter C. heterophyllum. Typexemplaret för namnet C. helenioides är nämligen enligt Talavera & Valdés (1976) brudborste × bäcktistel C. heterophyllum × rivulare.

Cirsium heterophyllum × rivulare brudborste × bäcktistel uppkom spontant i odling på 1930talet i Sk Kristianstad (Tyler m.fl. 2007; belägg i LD).

Cladanthus mixtus kamkulla (tidigare Chamaemelum mixtum). Molekylära studier har visat att kamkulla inte är närmare släkt med Chamaemelumarterna utan hör samman med släktet Cladanthus (Oberprieler 2002). Kamkullans två varieteter behåller sina tidigare epitet och heter alltså Cladanthus mixtus var. aureus och var. mixtus.

Cnicus benedictus se Centaurea benedicta.Conyza sumatrensis sumatrabinka är publicerad från

Vg Härryda 2003 och BhG Göteborg 2007 (Herloff 2006, 2009). Arten påminner om kanadabinka C. canadensis men har större och hårigare blomkorgar. Ännu mera lik är en sällsynt gäst, boliviabinka C. bonariensis, som dock har bredare blomställning, gråaktig (inte gulaktig) hårpensel på frukten och ofta rödspetsade holkfjäll. Sumatrabinkan ökar på Brittiska öarna (Stace 2010) och kommer troligen att ses oftare än nu i södra Sverige.

Coreopsis grandiflora flicköga, från östra Nordamerika, är samlad 1943 av John Linders i Sk Vomb (belägg i LD; Tyler m.fl. 2007).


Cosmos sulphureus gullskära, en prydnadsväxt från Mellan och Sydamerika, uppträdde 2002 på en kommunal kompost i Vrm Karlskoga (Nilsson 2008; belägg i S). Den är även noterad från en liknande plats på Fyn i Danmark (Tranberg 2008).

Cota färgkullor är en utklyvning ur släktet Anthemis (se ovan) och omfattar i Norden fem arter:

Cota altissima storkulla (tidigare Anthemis altissima).Cota austriaca kvarnkulla (tidigare Anthemis austriaca).

Cota coelopoda (tidigare Anthemis coelopoda).Cota tinctoria färgkulla (tidigare Anthemis tinctoria).Cota triumfettii (tidigare Anthemis triumfettii).Cotula turbinata morotskotula. Ett belägg av denna

sydafrikanska art, bestämt av Carl Blom 1932, finns på Botaniska museet i Lund. Det insamlades på barlast i Mpd Timrå av K. A. G. Gredin, troligen i början av 1900talet (belägget är odaterat). Arten skiljer sig från kotula C. coronopifolia genom att ha finflikiga blad och korgar med korta, vita strålblommor. Det svenska namnet kommer från Medelpads flora (Lidberg & Lindström 2010), där fyndet publicerats.

Crepis jämnfibblor (tidigare fibblor). Det svenska namnet har ändrats eftersom bara en ringa del av de nordiska fibblorna hör hit. Det nya namnet syftar på de jämnhöga, ej tegellagda, holkfjällen.

Crepis tectorum var. glabrescens hällklofibbla (tidigare hällfibbla). Ändringen har gjorts eftersom namnet hällfibbla används för en hel grupp arter inom Hier acium (Karlsson & Tyler 2006). I konsekvens med detta ändras namnet på C. tectorum subsp. pumila från alvarfibbla till alvarklofibbla.

Crepis zacintha. Det svenska namnet klykfibbla utgår (klykfibbla används även om Hieracium birameum).

Cynara cardunculus kardon. Ett belägg av arten, som ej bestämts till varietet, finns från Hl Varberg 2008 (Charlotte Wigermo, Åke Svensson och Bengt Nilsson i LD; artbestämningen bekräftad av Torbjörn Tyler). – Svenskt namn på släktet är kardoner.

Cynara cardunculus var. scolymus kronärtskocka blev enligt ett manuskript från 1831 av M. G. Sjöstrand funnen i Klm Kläckeberga ”på en åker vid Tegelbruket, förvildad” (Edqvist & Karlsson 2007).

Dahlia ×pinnata dahlia (tidigare D. hortensis). Namnkorrigering efter Hansen & Hjerting (1996).

Deinandra är en utklyvning ur det nordamerikanska släktet Hemizonia (se nedan). Det representeras i Norden av två arter, spärrklibbört Deinandra fasciculata (tidigare Hemizonia fasciculata) och D. kelloggii (tidigare H. kelloggii). – Svenskt släktnamn saknas tills vidare.

Dimorphotheca ecklonis stjärnöga, en hos oss ettårig, låg prydnadsväxt från Sydafrika, har påträffats på utkast i Bl Ronneby 2000 (Fröberg 2006, belägg i LD) och rapporteras även från åtminstone fyra platser i Göteborgstrakten (Herloff 2006, 2009). – I de angivna referenserna citeras arten som Osteospermum ecklonis, men den tillhör Dimorphotheca (Nordenstam & Källersjö 2009).

Dimorphotheca jucunda kommer också från Sydafrika och odlas hos oss till prydnad. Den är samlad på en soptipp i Sk Kropp 2003 av Åke Svensson (Tyler m.fl. 2007, som Osteospermum jucundum; belägg i LD).

Dimorphotheca pluvialis väderspåman, tidigare uppgiven från Finland (Kurtto & Lahti 1987), blev

figur 5. Glandelaster Eurybia macrophylla (förr i släktet Aster) representerar en grupp astrar med breda, ofta hjärtlika blad. Hos oss är alla mycket sällsynta kulturflyktingar. – Småland, Säby, Säbydal 18 september 2010. foto: Åke Svensson.Eurybia macrophylla represents a group of broadleaved species formerly referred to Aster. In Norden they are rare escapes, but with some tendency to persist (by farcreeping rhizomes).


funnen 2004 av Roger Karlsson på utkast i Klm Västervik (belägg i OHN, det. Thomas Karlsson 2010).

[Dimorphotheca sinuata solvisare anges från Sverige i Smålands flora (Edqvist & Karlsson 2007), men belägget tillhör föregående art. Solvisare ska dock finnas kvar i listan eftersom den är känd från Finland.]

Dittrichia graveolens har fått det svenska namnet kamferkrissla. Svenskt namn på släktet är kamferkrisslor.

Erechtites quadridentata se Senecio quadridentatus. Erigeron acris gråbinka (tidigare E. acer); släktnamnet

är maskulinum.[Erigeron acris subsp. decoloratus blekbinka har rap

porterats från Jmt Ragunda (Pettersson 2007), men med osäkerhet om bestämningen.]

Erigeron acris subsp. serotinus är en mångbladig, senblommande, huvudsakligen mellaneuropeisk ras av gråbinka. Den är funnen i Köpenhamns containerterminal av Finn Skovgaard (belägg i S från 2011) och bör eftersökas i ruderatmiljö även i Sverige.

Erigeron annuus subsp. septentrionalis vit sommarbinka (tidigare E. annuus subsp. strigosus). Enligt Frey (2003) är arten nordamerikansk; bara två av dess tre raser, de triploida och apomiktiska subsp. annuus och subsp. septentrionalis, är hittills funna i Europa. Den äkta subsp. strigosus (som huvudsakligen är diploid och sexuell) räknas f.ö. oftast numera som en skild art.

Erigeron ×hybridus praktbinka, tidigare angiven från Finland, är nu rapporterad även från Sverige. Elsa Bohus Jensen fann den 2002 som trädgårdsrymling i Gtl Visby (Petersson 2003).

Erigeron uniflorus. Det svenska namnet fjällbinka knyts till artnivån, och subsp. uniflorus markeras med namnet vanlig fjällbinka.

Euphrosyne xanthiifolia iva (tidigare Iva xanthiifolia). Arten har överförts till släktet Euphrosyne baserat på kemi, kloroplastDNA och pollenkaraktärer (Miao m.fl. 1995).

Eurybia är en utklyvning ur Aster (se ovan). Släktet har fått det svenska namnet skogsastrar. Det omfattar fyra nordiska arter:

Eurybia divaricata vit skogsaster (tidigare Aster divaricatus).

Eurybia macrophylla glandelaster (tidigare Aster macrophyllus; figur 5).

Eurybia schreberi skogsaster (tidigare Aster schreberi).Eurybia sibirica sibirisk aster (tidigare Aster sibiricus).Euthamia graminifolia kvastgullris (tidigare Solidago

graminifolia). Kvastgullriset förs numera till ett eget släkte, Euthamia. Det skiljer sig från Solidago bland annat på blomställningens form och de glandelprickiga bladen; uppdelningen stöds av DNAdata (Noyes & Rieseberg 1999).

Eutrochium omfattar några arter med kransställda, oflikade blad som har skilts ut från Eupatorium på morfologiska och molekylära karaktärer (King & Robinson 1970, Schmidt & Schilling 2000, Lamont 2006). Det svenska släktnamnet blir rosenflocklar och artnamnen är:

Eutrochium fistulosum (tidigare Eupatorium fistulosum).Eutrochium maculatum fläckflockel (tidigare Eupa

torium maculatum; figur 6). Funnen i SmI Säby

figur 6. Fläckflockel Eutrochium maculatum. Släktet Eutrochium skiljs från Eupatorium (dit dess arter tidigare fördes) på de oflikade, kransställda bladen. – Bohuslän, Nödinge, soptipp vid Sörmossen 24 september 2011.foto: Åke Svensson.Eutrochium maculatum. The genus Eutrochium is sister to Eupatorium and differs i.a. in verticillate, undivided leaves. Three species have been found as garden escapes in Norden.


(belägg i S), BhG Göteborg (Herloff 2009), Vg Skövde (Bertilsson 2005) och Alingsås (Herloff 2006), Nrk (Lindström 2009) och Upl Stockholm (belägg i S), överallt som Eupatorium maculatum.

Eutrochium purpureum rosenflockel (tidigare Eupatorium purpureum) är tidigare funnen i Norge och Danmark men är nu även noterad från Sverige: Sk (Tyler m.fl. 2007), Vg (Herloff 2006), Vrm (Björndahl 2009), Nrk Hallsberg (Nilsson 2010) och Upl Knutby 1970 (belägg i S); alla rapporter under namnet Eupatorium purpureum.

Filago arvensis ullört (tidigare Logfia arvensis). Ullörten har återförts till släktet Filago baserat på en fylogenetisk undersökning av DNAdata (GalbanyCasals m.fl. 2010). Som en konsekvens av detta har släktet Filago ändrat namn till ullörter (tidigare klotullörter).

Filago eriocephala. Belägg i GB och S, samlade 1929 av Sten Ahlner i Gst Gävle, har bestämts till denna mediterrana art av Erik Ljungstrand (Ståhl 2008). Den är mycket lik klotullört F. vulgaris men detaljer i korgarna skiljer.

Galatella sedifolia prickaster (tidigare Aster sedifolius). Släktet Galatella, som har fått det svenska namnet prickastrar, är en utklyvning ur Aster (motivering, se detta släkte).

Gamochaeta pensylvanica, en noppa med världsvid utbredning i varmare länder, är funnen 2013 på komposterat parkavfall i Hl Halmstad av Anders Svenson och Per Wahlén (belägg i S). Bestämningen har bekräftats av Arne Anderberg. – Arten avviker från övriga i Norden funna noppor genom sina spatelformiga blad.

Geropogon hybridus späd haverrot (tidigare Tragopogon hybridus). Arten är visserligen till det yttre lik Tragopogonarterna, men avviker i både fruktmorfo logi och kromosombild (Wilson 1982). DNAstudier (Mavrodiev m.fl. 2004) bekräftar att Geropogon och Tragopogon inte är nära besläktade.

[Gnaphalium. Norsknoppa G. norvegicum, skogsnoppa G. sylvaticum och fjällnoppa G. supinum förs ibland till släktet Omalotheca, men behålles här under Gnaphalium enligt Anderberg m.fl. hos Kubitzki (2007).]

Gnaphalium norvegicum × sylvaticum mellannoppa. Mellanformer mellan norsknoppa och skogsnoppa är ganska vanliga i delar av Norrland och förs här provisoriskt under hybridbeteckningen. Hybriden upptas även hos Lid & Lid (2005) för Norge. Det svenska namnet mellannoppa lanserades av Stenberg (2010).

Grindelia hirsutula klibbgrindelia påträffades sommaren 2011 på en bearbetad jordyta i en blivande parkanläggning vid Bergianska trädgården i Upl Stockholm. Den skiljer sig från grindelia G. squarrosa bland annat genom att holkfjällen är mindre

starkt krumböjda. Belägg finns hos Anders Svenson.

Guizotia. Det svenska släktnamnet ändras till nigerfrön. Artnamnen ändras på motsvarande sätt.

Hedypnois rhagadioloides rörfibbla (tidigare H. cretica). Artepitetet har ändrats enligt Greuter (1976).

Helenium aromaticum äppelsolbrud är en ettårig prydnadsväxt från Chile. Den har odelade, smala, något stjälkomfattande blad och långskaftade, centimeterstora, bollformiga gula korgar utan strålblommor. Växten har en underlig doft av jordlöpare. Den är samlad på Tranås soptipp i SmI 2006 av Jörgen Josefsson (belägg i S) och har även setts i Upl Uppsala 2010 (Håkan Andersson; fotobelägg visat).

Helianthus mollis dunsolros är starkt hårig, har motsatta blad och gula diskblommor. Arten hör hemma i östra Nordamerika och är funnen 2001 på Bubbetorpstippen i Bl Rödeby (Fröberg 2006; belägg i S).

Helianthus salicifolius skobandssolros, från centrala Nordamerika, är funnen i Vg Skövde (Bertilsson 2005). Arten utmärker sig genom sina talrika, lineära eller smalt lansettlika blad.

Helichrysum italicum curryeternell är funnen av Finn Skovgaard på Köpenhamns bangård 2011. Den kommer från Medelhavsområdet och är en halvbuske med silvergrå grenar och blad och gula blommor i täta samlingar; hela växten har en stark currydoft.

Helminthotheca echioides lyktfibbla (tidigare Picris echioides). Lyktfibblan förs nu i regel till ett eget släkte, Helminthotheca (t.ex. Samuel m.fl. 2006). Det svenska släktnamnet blir lyktfibblor.

Hemizonia, ett släkte från sydvästra Nordamerika, har delats upp i tre (Baldwin 1999), och arter funna i Norden faller inom Centromadia eller Deinandra (för artnamn, se dessa).

Heterosperma pinnatum. Epitetets stavning har korrigerats (tidigare pinnata, men släktnamnet är maskulinum).

Heterotheca subaxillaris kamferört. Det gamla svenska namnet (kamferkrissla) utgår, och det svenska släktnamnet blir kamferörter; växten är inte närmare släkt med krisslorna Inula.

Hieracium sect. Amplexicaulia klisterfibblor (tidigare klibbfibblor). Det hittillsvarande svenska namnet är olämpligt, eftersom klibbfibbla H. diaphanoides inte hör till denna sektion utan är en hagfibbla. – Den enda svenska arten av sektion Amplexicaulia är H. pulmonarioides, som fanns förvildad i Uppsala botaniska trädgård (Almquist 1965).

Hieracium sect. Bifida krattfibblor är nybeskriven (Tyler 2006) och omfattar inhemska arter som tidigare fördes till skogsfibblorna sect. Hieracium eller hagfibblorna sect. Vulgata. Hithörande arter karakteriseras av långgrenig korgställning, föga


håriga och glandelhåriga holkskaft, rikligt stjärnludd på holkarna och smala holkfjäll.

Hieracium sect. Picroidea. En ännu obestämd, troligen tillfälligt införd art av denna mellaneuropeiska sektion är funnen 2002 i Upl Norrtälje (Jonsell 2010).

Hieracium sect. Sabauda savojfibblor representeras i landet av några få arter, däribland H. nemorivagum som är bofast och troligen ursprunglig i Sk (Tyler 2001b). Sektionen bör alltså betecknas som gammal och bofast.

Hypochaeris rosettfibblor (tidigare Hypochoeris). Släktnamnet ska stavas Hypochaeris, som är Linnés (1753) ursprungliga stavning. Linné (1754) ändrade själv till Hypochoeris, men enligt gällande nomenklaturregler är detta en senare s.k. ortografisk variant som inte har prioritet.

Inula helenium ålandsrot är i Sk troligen en gammal kulturföljeslagare (Tyler m.fl. 2007) och status bör alltså vara gammal bofast.

Inula racemosa fackelkrissla (figur 7). Denna centralasiatiska art, som hos oss odlas som prydnadsväxt, är upp till 2 m hög och har stora, gula korgar i

klaselik ställning i stjälktoppen. Björn Aldén fann den på två platser i Sk Ängelholm (Aldén 2009), och senare har man även funnit den i Hl, Vg och BhG. På den ena lokalen i Ängelholm är den starkt ökande sedan 2006 – ca 100 exemplar 2013 (Artportalen, access 20140202) – men tills vidare får den ändå betraktas som tillfällig.

Iva annua axiva (tidigare I. ciliata). Iva ciliata anses nu vara en synonym till I. annua.

Iva xanthiifolia se Euphrosyne xanthiifolia.Jacobaea ståndsar. DNAbaserade fylogenetiska ana

lyser (Pelser m.fl. 2002, 2007) har visat att sektion Jacobaea (dit bland annat stånds hör) är en naturlig (monofyletisk) grupp som bara är avlägset besläktad med det egentliga Senecio (typarten för släktet är korsört S. vulgaris). Man har därför valt att återupprätta släktet Jacobaea. Det har fått det svenska namnet ståndsar. Följande taxa förs dit:

Jacobaea alpina alpstånds (tidigare S. cordatus).Jacobaea aquatica vattenstånds (tidigare S. aquaticus).

– De båda underenheterna klassificeras lämpligen som varieteter, eftersom de har ungefär samma utbredning (Pelser & Houchin 2004).

figur 7. Fackelkrissla Inula racemosa, en ståtlig prydnadsväxt med tendens att etablera sig i det fria. – Skåne, Ängelholm, skräpmark vid norra infarten 24 augusti 2012.foto: Åke Svensson.Inula racemosa is a magnificent garden plant which has been reported as an escape from several provinces. It seems to have the capacity to establish.


Jacobaea aquatica var. aquatica (tidigare S. aquaticus subsp. aquaticus).

Jacobaea aquatica var. erratica (tidigare S. aquaticus subsp. erraticus).

Jacobaea cannabifolia hampstånds (tidigare S. cannabifolius).

Jacobaea erucifolia flikstånds (tidigare S. erucifolius).Jacobaea maritima silverek (tidigare S. cineraria).Jacobaea paludosa gullstånds (tidigare S. paludosus).Jacobaea subalpina (tidigare S. subalpinus).Jacobaea vulgaris stånds (tidigare S. jacobaea). – Det

svenska namnet stånds överförs till artnivå; subsp. vulgaris får heta vanlig stånds.

Jacobaea vulgaris subsp. dunensis knappstånds (tidigare S. jacobaea subsp. dunensis).

Jacobaea vulgaris subsp. gotlandica alvarstånds (tidigare S. jacobaea subsp. gotlandicus; figur 8). – Alvarstånds är inte endemisk för Öl och Gtl, vilket man trott; den finns även i sydöstra Europa (Wysk m.fl. 2009).

Jacobaea vulgaris subsp. vulgaris vanlig stånds (tidigare S. jacobaea subsp. jacobaea).

Lactuca. Släktena Cicerbita, Mulgedium och Mycelis har inkluderats i sallater Lactuca enligt en rekommendation hos Koopman m.fl. (1998), som baserade sig på DNAstudier. Nya namn:

Lactuca alpina torta (tidigare Cicerbita alpina).Lactuca macrophylla subsp. uralensis parksallat (tidi

gare Cicerbita macrophylla subsp. uralensis).Lactuca muralis skogssallat (tidigare Mycelis muralis).Lactuca plumieri fransktorta (tidigare Cicerbita plu

mieri). – Denna art är påträffad som ny för Sverige bakom Botaniska institutionens byggnader i Änggården i BhG Göteborg 2008 (Herloff 2009).

Lactuca quercina karlsösallat (tidigare Mulgedium quercinum). – Det svenska namnet karlsösallat har övergått till artnivån.

Lactuca quercina var. integrifolia uppsalasallat (tidigare Mulgedium quercinum var. integrifolium).

Lactuca quercina var. quercina äkta karlsösallat (tidigare Mulgedium quercinum var. quercinum).

Lactuca sibirica älvsallat (tidigare Mulgedium sibiricum).

Lactuca tatarica sandsallat (tidigare Mulgedium tataricum).

Leontodon autumnalis se Scorzoneroides autumnalis.Leontopodium nivale subsp. alpinum edelweiss

(tidigare L. alpinum). Den i Mellaneuropas berg vittspridda, hos oss odlade och sällan förvildade edelweissen bör enligt Greuter (2003c) behandlas som underart till L. nivale från Italien och norra Balkan.

Leucanthemum heterophyllum, en centraleuropeisk prästkrage med stora blomkorgar och många breda, tätt sågade stjälkblad, är funnen 1933 av Carl Blom i Sk Malmö (belägg i LD och S; Tyler m.fl. 2007). Troligen var den förvildad.

figur 8. Alvarstånds Jacobaea vulgaris subsp. gotlandica (förr i släktet Senecio) har ansetts vara endemisk på Öland och Gotland men har en vid utbredning i sydöstra Europa. – Gotland, Stånga, tallskogsbryn nära Stångkvie 1 juli 2008. foto: Åke Svensson.Jacobaea vulgaris subsp. gotlandica, a member of the SE European steppe element in the flora of the Baltic islands Öland and Gotland. It was formerly thought to be endemic for the two islands.


Ligularia. Det svenska namnet har ändrats till klippståndsar.

Ligularia hodgsonii orangestånds, från Sachalin och Japan, är funnen av Gunilla Olander på Lilla Hermanö i BhG Gullholmen. Den rapporterades 2003 men hade då funnits kvarstående eller förvildad sedan länge. Belägg, bestämt av Thomas Karlsson, finns i S. Arten liknar klippstånds L. dentata genom att ha stora, runda, sågade blad och en fåkorgig blomställning, men den har mindre korgar. Fyndet har publicerats i Bohusläns flora (Blomgren m.fl 2011).

Ligularia przewalskii spirstånds är tidigare känd från Norge (Imsland m.fl. 1999) men är nu funnen förvildad även i Sverige. Åke Lindström tog den 2005 vid Karlslund i Nrk Örebro (belägg i S; Lindström 2009). Den är även publicerad från två platser i BhG (Herloff 2006).

Ligularia przewalskii × stenocephala spirstånds × mörk gullstav har spirlik blomställning med smala korgar och djupt inskurna, njurlika blad. Den är funnen 2004 på kyrkogårdskompost i Vrm Karlskoga (belägg i S; Nilsson 2008).

[Ligularia sibirica sibirisk stånds uppgavs vara funnen på 4 lokaler i en artförteckning över Norrbotten (Stenberg 2003). Namnsättningen var dock bara provisorisk och i floran (Stenberg 2010) redovisas uppgifterna som obestämda Ligulariaarter.]

Logfia pysslingullörter (tidigare ullörter). Namn bytet är en konsekvens av att ullört (tidigare Logfia arvensis) överförts från Logfia till Filago.

Lonas annua kransgull är funnen tillfälligt förvildad i Vrm Karlskoga 2003 (Nilsson 2008) samt i Upl Alunda 1999 och Estuna 1997 (Jonsell 2010); ett tidigare nordiskt fynd har gjorts i Finland (Kurtto & Lahti 1987).

Madia capitata nystmadia utgår; den går enligt Baldwin & Strother (2006) inte att upprätthålla som skild från oljemadia M. sativa.

Matricaria discoidea gatkamomill (tidigare M. matricarioides). Namnet M. matricarioides hör till en helt annan, perenn, amerikansk art som nu heter Tanacetum huronense (Gandhi & Thomas 1991).

Matricaria chamomilla kamomill (tidigare M. recutita). Linné publicerade dessa båda namn samtidigt i Species plantarum 1753. Båda namnen har typifierats och de avser olika former av kamomill. I sådana fall föreskriver nomenklaturkoden att man ska följa namnvalet hos den författare, som först slog samman arterna. Enligt Applequist (2002) var det italienaren Visiani som 1844 citerade M. recutita som synonym under M. chamomilla och därmed etablerade det senare namnet för arten.

[Matricaria chamomilla × Tripleurospemum maritimum kamomill × strandbaldersbrå publicerades av Selander (1910) från Arild i Sk Brunnby. Belägget,

som finns i S, ombestämdes 1936 av Nils Hylander till kamomill.]

Melampodium montanum litet medaljongblomster är en ettårig, lågväxt, mexikansk art som odlas till prydnad. Den har jämnbreda blad och ganska små, gula korgar av prästkragetyp. Man har funnit den åtminstone i SmI Jönköping (Edqvist & Karlsson 2007), BhG Göteborg (Herloff 2006) samt Bäve och Stala (Blomgren m.fl. 2011), Vrm Karlskoga (Nilsson 2008), Nrk Lerbäck (Karl Gustaf Nilsson, belägg i OREB) och Upl Lidingö (belägg i S; Hansson 2005). – Växten säljs under namnet husarknappar Sanvitalia procumbens (en helt annan, men till det yttre lik art) och den har rapporterats ett par gånger under detta oriktiga namn.

Mulgedium och Mycelis se Lactuca.Nauplius aquaticus se Asteriscus aquaticus.Peripleura scabra (tidigare Vittadinia scabra). Släktet

Peripleura skildes ut från Vittadinia av Nesom (1994a).

Petasites pyrenaicus är det korrekta namnet för doftskråp (tidigare Petasites fragrans) enligt López González (1986).

Picris echioides se Helminthotheca echioides.Picris rhagadioloides sprengerfibbla (tidigare

P. sprengeriana). Originalmaterialet som namnet P. sprengeriana grundas på är en art av Hieracium (Greuter 2003b).

[Pilosella aurantiaca var. blyttiana eldfibbla rapporterades från Norrbotten (Stenberg 2003) men kom ej med i den färdiga Norrbottens flora (Stenberg 2010); troligen blev den ombestämd.]

Pilosella aurantiaca subsp. decolorans × suecica brandfibbla × svenskfibbla. Torbjörn Tyler har sett äldre herbariematerial av denna hybrid från Hrj Lillhärdal och från Norge.

Pilosella aurantiaca subsp. dimorpha × cymosa subsp. cymosa ängsfibbla × kvastfibbla är funnen 2006 av Anders Svenson vid Åshusby i Upl Norrsunda på en torrbacke i f.d. vallåker (belägg i S, bestämt av Torbjörn Tyler).

Pilosella cymosa subsp. cymosa × floribunda, se P. ×scandinavica.

Pilosella cymosa × lactucella kvastfibbla/blåfibbla × revfibbla är på Gtl relativt vanlig och troligen självreproducerande (Tyler 2001a). Den bör betraktas som bofast och gammal.

Pilosella cymosa subsp. cymosa × lactucella kvastfibbla × revfibbla anges från två lokaler i Upplands flora (Jonsell 2010).

Pilosella cymosa subsp. gottlandica × lactucella vätfibbla × revfibbla är samlad på uppfrysningsmark av Thomas Karlsson 1996 vid Austers i Gtl Hangvar (belägg i S, bestämt av T. Tyler 2001).

Pilosella cymosa subsp. cymosa × officinarum subsp. peleteriana kvastfibbla × mattfibbla är funnen i tre rutor i Sk (Tyler m.fl. 2007), och Torbjörn Tyler


har sett belägg även från Sm, Vrm, Srm, Upl, Vsm och Ång.

Pilosella cymosa subsp. gottlandica × officinarum subsp. peleteriana vätfibbla × mattfibbla. Torbjörn Tyler har sett material av denna hybrid från åtminstone två platser på Öl (Södra baspunkten i Mörbylånga 2009 och Eriksöre alvar i Torslunda; Artportalen, access 20140202). Hybriden är enligt Tyler mycket lik gaffelfibbla P. dichotoma men har kantblommor med röda strimmor på utsidan.

Pilosella flagellaris gisselfibbla bör kunna betraktas som bofast sedan en ny lokal har upptäckts (Upl Norrsunda) med tusentals exemplar (Svenson 2008).

Pilosella floribunda. Namnet P. floribunda användes tidigare för svenskfibbla P. suecica (se nedan) men tillhör en formgrupp som är intermediär mellan svenskfibbla P. suecica och blåfibbla P. cymosa subsp. praealta. Den egentliga P. floribunda är huvudsakligen mellaneuropeisk men finns också i Sverige, där den är inkommen i sen tid. I Sk, Klm och SmI är den bofast och under spridning, och den är även samlad på en nyanlagd vändplats i Dls Frändefors (belägg i LD, bestämt av Torbjörn Tyler). Den har fått det svenska namnet tyskfibbla.

Pilosella officinarum × suecica gråfibbla × svenskfibbla är enligt Torbjörn Tyler lokalt ganska vanlig i Bergslagen (Vrm och Vsm) och sprider sig rikligt åtminstone vegetativt; den bör klassificeras som bofast.

Pilosella ×scandinavica nordlig kvastfibbla (tidigare P. cymosa subsp. cymosa × floribunda). Växten har sitt ursprung i hybrider mellan kvastfibbla och svenskfibbla men är stabiliserad och uppträder som en art. Den bör därför ha ett binärt vetenskapligt namn.

Pilosella ×setigera är funnen av Torbjörn Tyler dels vid Marmorbruket i Ög Krokek 2004, dels i ett gammalt grustag vid Dörby gravfält i Norra Möckleby på Öl 2013 (belägg för samtliga i LD). Växten anses utgöra hybridavkomlingar av kvastfibbla P. cymosa subsp. cymosa och en östeuropeisk art, P. fallax. P. ×setigera skiljer sig från kvastfibbla genom att ha fler än 5 stjälkblad, starkare stjärnhårighet och fåtaliga (om några) glandelhår. Former av P. ×setigera kan förmodas vara spridda i sydöstra Sverige, fastän tidigare tolkade som olika småarter av kvastfibbla (notering av G. Gottschlich på ett belägg i LD). Arten bör därför preliminärt betraktas som gammal och bofast. Torbjörn Tyler har föreslagit det svenska namnet stäppfibbla.

Pilosella suecica svenskfibbla inkluderades tidigare i P. floribunda men bör behandlas som en skild art. Den är ursprunglig och finns i mellersta och norra Sverige. Namnet P. floribunda tillhör en i huvudsak mellaneuropeisk formgrupp som står mellan svenskfibbla och blåfibbla P. cymosa subsp.

praealta. Den uppträder som sentida inkomling i södra Sverige (se ovan).

Psephellus dealbatus strävklint (tidigare Centaurea dealbata). Strävklinten förs numera, på morfologiska och molekylära karaktärer, till släktet Psephellus (Wagenitz & Hellwig 2000, GarciaJacas m.fl. 2001). – Det svenska namnet på släktet Psephellus är strävklintar.

Pseudognaphalium luteoalbum vitnoppa är återfunnen i Sverige, bland annat i BhG Valla (Jonasson 2005). Den fanns ännu kvar där 2013 (Artportalen, access 20140202) men arten bör nog ändå tills vidare betraktas som i vår tid tillfällig.

Pulicaria vulgaris loppört är försvunnen från Sverige som bofast men den har visat sig tillfälligt i sen tid, bl.a. 2003 på Filbornatippen i Sk Helsingborg (Svensson 2003).

[Rhaponticum carthamoides maralrot rapporterades av Westerström (2008) från en lokal i Ångermanland och en i Jämtland. Det handlar dock om odlade förekomster.]

Rhaponticum repens hinnklint (tidigare Acroptilon repens). Släktet Acroptilon är indraget i Rhaponticum (Hidalgo m.fl. 2006). – Svenskt namn på släktet Rhaponticum är rabarberklintar.

Rhodanthe humboldtiana guldeternell, från Australien, har tagits 1993 av Nadja Niordson som kvar stående efter odling vid Torstäva i Bl Ramdala (belägg i S). Arten har många små, gula korgar i huvudlik gyttring i stjälktoppen; bladen är smala och vitulliga.

Rhodanthe manglesii sideneternell, också från Australien, är funnen i Norge (Vf Horten) 1998 (Lid & Lid 2005). Korgarna är skära och bladen stjälkomfattande.

Rudbeckia fulgida var. speciosa praktrudbeckia angavs som tveksam i en tidigare version av växtlistan (Karlsson 2002). Belägg finns nu, från Oskarsberg i Ög Ödeshög 2005 (Bert Borgström i S) och Munkegärde soptipp i BhG Ytterby 2010 (Åke Svensson i S).

Rudbeckia hirta. Det svenska namnet sträv rudbeckia övergår till artnivån; var. hirta, som var en vanlig vallfröinkomling kring och efter sekelskiftet 1900, har fått namnet vallrudbeckia.

Scorzonera. Det svenska namnet ändras till svinrötter.Scorzoneroides autumnalis höstfibbla (tidigare Leon

todon autumnalis). Sedan länge har man känt till att släktet Leontodon i traditionell omfattning är heterogent (Widder 1931). En grupp arter (hos oss sommarfibbla L. hispidus och strimfibbla L. saxatilis) har Yformade hår och hängande knoppar, medan en annan artgrupp (hos oss höstfibbla L. autumnalis) har enkla hår och upprätta knoppar. DNAstudier (Samuel m.fl. 2006) har visat att dessa två grupper är mycket distinkta. Om båda ska omfattas av Leontodon måste man dra in även bitterfibblor Picris och rosettfiblor Hypochaeris


i detta släkte. En mindre dramatisk ändring (Greuter m.fl. 2006) är att klyva Leontodon. Sommarfibbla och strimfibbla blir då kvar i Leontodon medan höstfibbla förs till släktet Scorzoneroides, på svenska höstfibblor. – Varieteternas namn blir följande:

Scorzoneroides autumnalis var. autumnalis vanlig höstfibbla (tidigare L. autumnalis var. autumnalis).

Scorzoneroides autumnalis var. keretinus gulbrun höstfibbla (tidigare L. autumnalis var. asperior). – Epitetet asperior går knappast att använda för formen med tät gulbrun holkhårighet, eftersom typexem plaret har glest svarthåriga holkar. Epitetet keretinus gavs åt en höstfibbla från Vita Havet med tät gulbrun holkhårighet och svagt flikiga blad. Det kombinerades under Scorzoneroides autumnalis av Väre (2007).

Scorzoneroides autumnalis var. pratensis svart höstfibbla (tidigare L. autumnalis var. pratensis och var. taraxaci). – Både var. pratensis och var. taraxaci har tätt mörkhåriga holkar. Om de betraktas som synonyma (som hos Elven & Murray 2008) är var. pratensis det gällande (äldsta) namnet.

Scorzoneroides autumnalis var. salina kal höstfibbla (tidigare L. autumnalis var. salina).

Senecio aquaticus se Jacobaea aquatica.Senecio cannabifolius se Jacobaea cannabifolia.Senecio cineraria se Jacobaea maritima.

Senecio cordatus se Jacobaea alpina.Senecio dubitabilis är en ettårig asiatisk korsört utan

strålblommor. Enligt Jeffrey & Chen (1984) har den ca 15 holkfjäll och 4–5 ytterholkfjäll (18–22 respektive 7–11 hos vanlig korsört S. vulgaris). Den har kommit in på en järnvägsstation i östra Finland (PK Joensuu) och är troligen bofast där (Räsänen 2003). – Ett lämpligt svenskt namn kan vara kinakorsört.

Senecio erucifolius se Jacobaea erucifolia.Senecio jacobaea se Jacobaea vulgaris.Senecio quadridentatus (tidigare Erechtites quadri

dentata). Australiens Erechtitesarter har överförts till Senecio, och denna placering stöds i en DNAbaserad fylogeni (Pelser m.fl. 2007).

Senecio leucanthemifolius subsp. vernalis vårkorsört (tidigare S. vernalis). Vårkorsörten har reducerats till en varietet (Alexander 1979) eller underart (Greuter 2003d) till S. leucanthemifolius, en västmediterran art. Eftersom det finns en klar växtgeografisk skillnad (vårkorsörten är som spontan östeuropeisk) är underarts rang det rimligaste alternativet.

Senecio paludosus se Jacobaea paludosa.Senecio pseudoarnica (figur 9) är en nordamerikansk

havsstrandsväxt, som har börjat sprida sig på stränder på Island och i norra Norge (Pálsson

figur 9. Senecio pseudoarnica, en nordamerikansk korsört som sprider sig på havsstränder i norra Norge och på Island. – Norge, Tromsø, Kvaløya på Sørfjordens östsida 28 juli 2009.foto: Åke Svensson.Senecio pseudoarnica, a robust North American seashore species which has started to spread on seashores of Iceland and northern Norway.


2004, Sortland m.fl. 2007). Den är meterhög och mycket grov med stora korgar (2–3 cm breda).

Senecio subalpinus se Jacobaea subalpina.Senecio vernalis se S. leucanthemifolius subsp. vernalis.Senecio vulgaris var. hibernicus strålkorsört anges från

Sk (Tyler m.fl. 2007). Den har strålblommor som är 3,5–5 mm långa.

Seriphidium maritimum se Artemisia maritima.Sigesbeckia orientalis asiatisk klibbstjärna har uppträtt

som ogräs i de botaniska trädgårdarna i Lund, Stockholm och Uppsala (Svenson m.fl. 2009).

Solidago altissima jättegullris har publicerats från Finland, och material som skulle kunna höra hit har samlats även i Sk (Tyler m.fl. 2007). Jättegullris är nära släkt med kanadensiskt gullris S. canadensis, men stjälkar och blad är starkare håriga och bladen är mindre djupt sågade (ibland helbräddade). Artens förekomst i Sverige får tills vidare anses tveksam.

Solidago canadensis × gigantea kanadensiskt gullris × höstgullris har angivits från BhG Mölndal (Herloff 2009), Bl Sölvesborg 1986 (belägg i LD; Fröberg 2006) och Upl Estuna 2000 och Rimbo 2003 (Jonsell 2010).

Solidago gigantea × virgaurea höstgullris × gullris har rapporterats från Sk Börringe (Tyler m.fl. 2007); även ett belägg från Bl Sölvesborg 2006 (Bengt Nilsson i LD) har förts till denna hybrid.

Solidago graminifolia kvastgullris se Euthamia graminifolia.

Solidago virgaurea subsp. lapponica lappgullris (tidigare subsp. alpestris). Enligt Wagenitz (1979) och Elven (2007) är den nordskandinaviska och cirkumpolära rasen, till vilken epitetet lapponica är knutet, skild från liknande former från Centraleuropas berg (subsp. minuta, synonym: subsp. alpestris).

Sonchus arvensis × palustris åkermolke × strandmolke har publicerats från Ålabodarna i Sk Glumslöv (Tyler m.fl. 2007). Ett belägg, insamlat av Per Wahlén 1998 och godkänt av Sven Snogerup, finns i LD. Hybriden växte bland föräldrarna.

Symphyotrichum är en utklyvning ur Aster (se ovan) och omfattar de flesta taxa som tidigare fördes dit (i Norden elva arter och två trädgårdshybrider; alla listas nedan). Släktet har fått det svenska namnt höstastrar.

Symphyotrichum cordifolium hjärtaster (tidigare A. cordifolius).

Symphyotrichum ericoides ljungaster insamlades av Th. Lange 1937 i Sk Helsingborg (belägg i LD, bestämt av Carl Blom; Tyler m.fl. 2007).

Symphyotrichum laeve daggaster (tidigare A. laevis).Symphyotrichum lanceolatum lansettaster (tidigare

A. lanceolatus).Symphyotrichum novaeangliae luktaster (tidigare

A. novaeangliae).

Symphyotrichum novibelgii höstaster (tidigare A. novibelgii).

Symphyotrichum patulum torpaster (tidigare A. patulus).

Symphyotrichum pilosum var. pringlei filtaster har rapporterats som kvarstående från Bl Asarum (Fröberg 2006, belägg i LD).

Symphyotrichum ×salignum videaster (tidigare A. ×salignus).

Symphyotrichum shortii har noterats från Norge (Ak Asker; Lid & Lid 2005).

Symphyotrichum squamatum har rapporterats från Norge (Tofte i Hurum; Berg 2006).

Symphyotrichum tradescantii (tidigare A. tradescantii).Symphyotrichum ×versicolor brokaster (tidigare

A. ×versicolor). – Tidigare upptagen med tvekan som svensk (Karlsson 2002). Växten är numera belagd åtminstone från Sk, Gtl och Srm.

Tanacetum. Det svenska namnet ändras till balsamkragar (tidigare renfanor).

Taraxacum bavaricum bayersk maskros är en för Sverige ny art av sektionen strandmaskrosor Palustria. Den har sin huvudutbredning i Mellaneuropa och var tidigare nordligast funnen på Lolland i Danmark. Den insamlades år 1990 på en strandäng vid Ledskär i Upl Österlövsta av CarlFredrik Lundevall men blev inte identifierad förrän 2012, då Hans Øllgaard reviderade Lundevalls maskrosherbarium (som nu finns i S). – Arten bör betecknas som ursprunglig och bofast, men vi vet för stunden inte om den finns kvar. Växten och fyndet presenteras närmare av Rydberg (2014).

Taraxacum sect. Taraxacum ogräsmaskrosor (tidigare sect. Ruderalia). Kirschner & Štepánek (2011) har valt en ny lektotyp för Linnés namn Leontodon taraxacum, och detta exemplar är en ogräsmaskros. Typvalet definierar även arten Taraxacum officinale, som i sin tur definierar släktet Taraxacum – och nomenklaturreglerna föreskriver att den sektion, som innehåller släktets typart, ska ha släktnamnet som sektionsnamn.

Taraxacum sect. Crocea fjällmaskrosor (tidigare sect. Taraxacum). Med ett tidigare val av typ för Leontodon taraxacum knöts sektionsnamnet Taraxacum till fjällmaskrosorna. Det tidigaste för dem tillgängliga sektionsnamnet är nu Crocea.

Tephroseris integrifolia. Underarterna utgår, åtminstone tills vidare; den ras som finns i nordöstra Norge är visserligen skild från den sydsvenska, men den är inte identisk med subsp. tundricola (Bertil Nordenstam muntl.; Elven 2011).

Thymophylla tenuiloba texaskrage kommer från sydöstra USA och Mexiko och odlas som prydnadsväxt. Arten liknar ett mycket spätt sammetsblomster Tagetes, men bladflikarna är trådsmala och frukten är krönt av fjäll som mot spetsen är uppflikade i borst. Växten är funnen 2002 på


skräpmark i Vf Larvik i Norge av Trond Grøstad (det. Thomas Karlsson).

Tithonia rotundifolia inkakrage är en ettårig prydnadsväxt från Mexiko. Den har stora, tegelröda eller orange blomkorgar i stjälktopparna; bladen är motsatta och hjärtlika med en tendens till treflikighet. Inkakragen är funnen på kyrkogårdskompost i Vrm Karlskoga 2003 (Nilsson 2008; belägg i S). – Släktets svenska namn är inkakragar.

Tragopogon. Det svenska namnet ändras till haverrötter.

Tragopogon brevirostris från Kaukasus är samlad 1923 av Nils Blomgren i Sk Burlöv (belägg i LD; Tyler m.fl. 2007), men bestämningen är inte kontrollerad. Tills vidare upptas arten med frågetecken.

Tragopogon hybridus se Geropogon hybridus.Tripleurospermum disciforme knappbaldersbrå är en

ettårig art som kommer från området Turkiet–Centralasien. Från baldersbrå T. inodorum skiljer

den sig genom att sakna strålblommor. Den är funnen 2003 på en vägkant på Ingarö i Upl. Belägg, samlat av Mora Aronsson, finns i S. För bestämningen står Arne Anderberg. Fyndet publicerades i Upplands flora (Jonsell 2010).

Tripleurospermum inodorum baldersbrå (tidigare T. perforatum). Rätt namn för baldersbrå är T. inodorum. Det baseras på Linnés namn Matricaria inodora, som tidigare har ansetts som illegitimt, men som under nu gällande nomenklaturregler är korrekt (Applequist 2002).

Tripleurospermum maritimum. Som svenskt namn på den tidigare namnlösa arten har bårdbaldersbrå lanserats. Det syftar på den hos alla underarterna markerade bruna kanten på holkfjällen.

Tripleurospermum maritimum subsp. nigriceps är en nyligen beskriven underart (Sell & Murrell 2006). Den förekommer i Skottland, på Shetlandsöarna samt på Färöarna och Island men har tidigare varit

figur 10. Blåfläder Sambucus nigra subsp. cerulea skiljer sig från vanlig fläder subsp. nigra genom de blådaggiga frukterna. – Uppland, UppsalaNäs, skogsbryn vid Lurbo 30 juli 2010.foto: Åke Svensson.Sambucus nigra subsp. cerulea from North America, with pruinose fruits, is a very rare escape in Sweden.


förväxlad med brunbaldersbrå subsp. phaeocephalum. Den senare anges vara mera lågväxt och ha mera avlånga holkfjäll. – Som svenskt namn föreslås svartbaldersbrå.

Tripleurospermum maritimum subsp. phaeocephalum brunbaldersbrå. Stenberg (2010) redovisar ett belägg av brunbaldersbrå, samlat av John Lagerkranz 1951 i Nb Pajala. Han anger att det är bestämt till brunbaldersbrå av Leena HämetAhti (som reviderade baldersbrårna i norra Norden). Detta stämmer dock inte. Bestämningen är ”Tripleurospermum maritimum subsp. phaeocephalum vel subsp. subpolare”, alltså brunbaldersbrå eller nordbaldersbrå. – Brunbaldersbrå är alltså inte påvisad från Sverige.

Tripolium pannonicum subsp. tripolium strandaster (tidigare Tripolium vulgare). Vår strandaster är inte artskild från T. pannonicum, som förekommer i salta områden i östra Europa och Asien (Wagenitz 1979). Det senare artnamnet är det äldsta av de två och har prioritet. Som underart går däremot vår västeuropeiska växt att upprätthålla (Greuter 2003a).

Vittadinia scabra se Peripleura scabra.Xanthium orientale mörkt gullfrö (tidigare X. struma

rium subsp. italicum). Mörkt gullfrö bör accepteras som en egen art. Den är en inkomling från Nordamerika, medan ljust gullfrö X. strumarium (tidigare X. strumarium subsp. strumarium) är ursprunglig i Sydeuropa. Unga exemplar av arterna kan vara svåra eller omöjliga att skilja, men verkliga mellanformer är mycket ovanliga (Wisskirchen i Wisskirchen & Haeupler 1998).

Zinnia peruviana spindelzinnia, en prydnadsväxt från tropiska Amerika, är funnen 2007 på tippen vid Moskogen i Klm Ljungby (belägg i S, samlat

av Anders Svenson). Den skiljer sig från zinnia Z. elegans genom smalare blomkorgar och frukter med ett borst.

Adoxaceae – desmeknoppsväxterSambucus nigra subsp. cerulea blåfläder (figur 10)

skiljer sig från vanlig fläder subsp. nigra genom att frukter och kvistar är starkt blådaggiga (som daggvidets kvistar). Blåflädern kommer från Nordamerika, odlas till prydnad, och är funnen 2005 av Håkan Andersson i Upl UppsalaNäs, Lurbo, skogsbryn; självföryngring. Belägg, samlat av Anders Svenson, finns i S. Fyndet publicerades i Upplands flora (Jonsell 2010, som S. cerulea). – Observera att ”cerulea” är originalstavningen och den ska enligt reglerna bibehållas.

Viburnum dentatum tandolvon kommer från östra Nordamerika och odlas som prydnadsbuske. Det är en sommargrön, svartfruktig art med breda, vasstandade blad utan stjärnhårsfilt. Martin Sjödahl fann den 2007 kvarstående vid Bäckdalsgymnasiet i SmI Jönköping (belägg i S).

Caprifoliaceae – kaprifolväxterFamiljerna kaprifolväxter Caprifoliaceae, getris växter Diervillaceae, linneaväxter Linnaeaceae, vänderotsväxter Valerianaceae och väddväxter Dipsacaceae har förenats i den senaste översikten över angiospermerna (Bremer m.fl. 2009). De utgör naturliga (monofyletiska) grupper men man strävar generellt efter ett måttligt antal familjer för att behålla översiktligheten. Centranthus calcitrapae är funnen 1906 i Sk Malmö

(belägg i LD, Tyler m.fl. 2007). Arten är lik som

figur 11. Grekvädd Knautia macedonica, spektakulär genom sina varmt röda blommor. – Bohuslän, Ytterby, Munkegärde soptipp 24 september 2011. foto: Åke Svensson.Knautia macedonica, in foliage similar to K. arvensis but with bright red flowers, is a rare and casual escape in Norden.


marpipört C. macrosiphon men blommorna har kortare kronpip och saknar (nästan) sporre.

Cephalaria transsylvanica fick det svenska namnet rumänsk jättevädd i Upplands flora (Jonsell 2010).

Diervilla sessilifolia kantgetris har uppgivits från Gunnilse grusgrop i BhG Göteborg 2007 (Herloff 2009), men med tvekan om bestämningen. Den upptas med frågetecken som svensk.

Dipsacus fullonum kardvädd betraktas som bofast i Sk (Tyler m.fl. 2007) och därmed i landet som helhet.

Knautia macedonica grekvädd (figur 11), en prydnadsväxt från Balkan, till bladen lik åkervädd K. arvensis men med mörkröda blommor, har publicerats som förvildad från Nb Piteå (Ahlm 2009; belägg i S). I S är den även belagd från Srm Botkyrka 2010 (Göran Odelvik) och Ög Väversunda 2010 (Anders Svenson), och vidare finns rapporter från SmI, BhG, Vg och Upl (Artportalen, access 20140207).

Lonicera. Det svenska namnet ändras till tryn.Lonicera acuminata vintertry (tidigare L. henryi).

Namnet har ändrats enligt Flora of China 19 (Yang m.fl. 2011). Förekomsten i Sverige var tidigare osäker, men belagda fynd från Sk, Klm, Öl och BhG har tillkommit.

Lonicera caerulea blåtry. Varieteterna utgår; de går inte att upprätthålla.

Lonicera caprifolium äkta kaprifol (tidigare kaprifol). Namnet har ändrats eftersom vildkaprifol L. periclymenum är allmännare i delar av Sverige, så att det blir oklarheter om man talar om ”kaprifol” utan närmare bestämning.

Lonicera caucasica kaukasisk try (figur 12) är ursprunglig i Kaukasus och Armenien och odlas som prydnad. Den har förvildats i Stadsskogen i Upl Uppsala, där den först samlades av Erik Almquist

1970 (belägg i UPS) och senast av Charlotte Wigermo, Åke Svensson och Bengt Nilsson 2009. Lokalen har publicerats i Upplands flora (Jonsell 2010).

Lonicera ×heckrottii blomsterkaprifol, en kulturhybrid med starkt färgade blommor, rapporteras av Owe Rosengren från Bonstorp i Nrk Örebro (Lindström 2010). Bestämningen har gjorts av Håkan Andersson. Ett belägg finns också från Bl Ramdala 2000 (Nadja Niordson i S).

Lonicera involucrata var. ledebourii kalifornisk skärmtry (tidigare L. ledebourii). Kalifornisk skärmtry bör uppfattas som en varietet av skärmtry; den har belagts från en tipp i Vrm Karlskoga (Nilsson 2008, belägg i S). – L. involucrata var. involucrata får namnet vanlig skärmtry.

Lonicera korolkowii bokharatry anges från en norsk lokal (Ak Ås) hos Lid & Lid (2005). Arten står nära rosentry L. tatarica men är småbladigare, och förbladen (vid bärets bas) är förenade nertill. Den kommer från Centralasien.

Lonicera rupicola var. syringantha syrentry (tidigare L. syringantha). Namnändring enligt Flora of China 19 (Yang m.fl. 2011).

Lonicera ×xylosteoides dvärgtry. En hybrid mellan rosentry L. tatarica och skogstry L. xylosteum som odlas som prydnadsväxt. Ett belägg i LD, insamlat 1947 av Ture Hulthén vid Kristinehov i Sk Andrarum, har bestämts av Lars Fröberg till denna hybrid; samlaren hade kallat växten L. xylosteum. Det är okänt om hybriden var kvarstående, fågelspridd eller spontant uppkommen.

Scabiosa atropurpurea praktvädd, en art från Medelhavsområdet med klarröda blommor, blev funnen 2003 på en utfyllnad vid Karholmen i BhG

figur 12. Kaukasisk try Lonicera caucasica har förvildats i Stadsskogen i Uppsala, Uppland. Den är känd därifrån sedan 1970. – Bilden togs 12 september 2009.foto: Åke Svensson.Lonicera caucasica, an ornamental shrub, is known as an escape from a wood outside Uppsala in C Sweden. It was first found in 1970.


Torslanda (foto på www.sweeds.net/bfgruderat/gallery03/karholmen/scabiosa.html).

Valeriana montana bergvänderot, från Mellan och Sydeuropa, är lågväxt och har hela blad. Den är samlad 1952 av Lars E. Kers i Upl Uppsala på en vägkant utanför Botaniska trädgården; belägg i S.

Valeriana phu kattvänderot, från Turkiet, är också lågväxt men har bredflikiga blad; den odlades förr som läkeväxt. Den påträffades enligt ett manuskript från 1831 av M. G. Sjöstrand i Klm Kalmar: ”norra vallmuren, troligen ditkommen från den derunder belägna Apoteksträdgården” (Edqvist & Karlsson 2007).

Valeriana sambucifolia subsp. procurrens hårvänderot utgår. Den har i praktiken visat sig omöjlig att separera från äkta flädervänderot subsp. sambucifolia.

Weigela. Det svenska namnet ändras till prakttryn.

Araliaceae – araliaväxterAralia cachemirica kashmiraralia ersätter Aralia

californica. Den sistnämnda publicerades från en dansk lokal av Alfred Hansen (1985), men araliacéexperten David Frodin bestämde 2009 om belägget (i C) till kashmiraralia.

Aralia chinensis kinesisk parkaralia utgår. Uppgifter om denna från Norge (Lid & Lid 2005) och Sverige (Holmberg 1975) gäller med all sannolikhet parkaralia A. elata, som tidigare ibland har gått under detta namn.

Aralia nudicaulis kryparalia är en halvmeterhög ört med krypande jordstammar och femfingrade blad. Den är en skogsväxt från norra Nordamerika som ibland odlas. På en dansk lokal (Tikøb i Sjæ) har den förvildats (Hansen 1985, som Panax quinquefolius; belägg i C, ombestämda 2009 av David Frodin).

Aralia racemosa lundaralia måste betraktas som osäker i Sverige (status ?). Belägg från Vsm Västerås uppges finnas (Malmgren 1982) men har inte varit tillgängligt för expertgranskning.

Aralia spinosa taggaralia är en nordamerikansk buske med taggiga grenar. Den har rapporterats från Gunnilse grusgrop i BhG Göteborg 2009 (Herloff 2009), men expertgranskning av ett belägg är önskvärd. Arten får tills vidare stå med ett frågetecken.

[Aralia stipulata publicerades i Smålands flora (Edqvist & Karlsson 2007), men belägget ombestämdes av David Frodin till parkaralia A. elata.]

Hydrocotyle förs numera till araliaväxter Araliaceae baserat på molekylära studier (Chandler & Plunkett 2004).

Hydrocotyle sibthorpioides trådspikblad är spridd i tropiska Asien och odlas hos oss som akvarieväxt. Arten är funnen som tillfälligt växthusogräs i Upl

Ulriksdal 2000 (Svenson 2010). Den liknar spikblad H. vulgaris men har djupare loberade blad.

Panax quinquefolius amerikansk ginseng utgår; se ovan under Aralia nudicaulis.

Apiaceae – flockblommigaDe flesta nyheterna i denna familj har publicerats i senaste bandet av Flora Nordica (Jonsell & Karlsson 2010). För enkelhets skull citeras boken nedan som Flora Nordica 6.Angelica archangelica subsp. littoralis strandkvanne.

Notera stavningen av underartens epitet (inte litoralis).

Anthriscus cerefolium dansk körvel uppträdde som åkerogräs på Gtl redan under Linnés tid och bör betraktas som gammal och bofast (arkeosynantrop).

Apium graveolens selleri har uppenbart invandrat spontant från Danmark till kusten i Sk och Hl vid flera tillfällen och har tidvis varit etablerad på ett par platser. För närvarande är arten dock inte bofast i Sverige.

Apium inundatum, nodiflorum och repens, se Helosciadium.

Bowlesia glandulosa drusa (tidigare Drusa glandulosa). Arten har överförts till släktet Bowlesia i enlighet med Thulin (1999).

Bupleurum lancifolium utgår. Arten rapporterades från Mpd av Hylander (1971), men Sven Snogerup har ombestämt belägget till anatolisk harört B. subovatum.

Caucalis platycarpos piggkörvel. Underarterna utgår; i Flora Nordica 6 betraktar Per Lassen subsp. muricata som en variant med svaga taggar utan systematiskt värde.

Cenolophium denudatum flodsilja (tidigare strandsilja). Ändringen är nödvändig då även Crithmum maritimum har fått namnet strandsilja. Namnet flodsilja är föreslaget av Leif Andersson (förmedlat av Erik Ljungstrand); växten förekommer i Balticum och Ryssland särskilt på flodstränder. – Släktet Cenolophium ändrar namn till flodsiljor.

Centella asiatica sallatsspikblad är funnen 2004 på en barkdeponi i Bu Hurum i Norge (belägg i O; Fröberg i Flora Nordica 6). Det är en ört med krypande, rotslående stjälk och cirkelrunda till njurlika blad. Trots namnet och utseendet är den inte närmare släkt med spikblad Hydrocotyle (som numera räknas till familjen araliaväxter Araliaceae). – Släktet har fått det svenska namnet centellor.

Chaerophyllum hirsutum. Det svenska namnet bergkörvel övergår till artnivån; underarterna, subsp. hirsutum och subsp. villarsii, får namnen bred bergkörvel och smal bergkörvel.


Daucus carota, som saknat svenskt artnamn, övertar namnet morot från subsp. sativa; denna underart får i stället namnet äkta morot.

Daucus carota subsp. maximus får det svenska namnet jättemorot.

Drusa se Bowlesia.[Eryngium bourgatii spansk martorn har angivits

från Norge (Lid & Lid 2005), men växten är rysk martorn E. planum enligt Lars Fröberg, som sett ett foto av exemplaret.]

Helosciadium krypflokor. Molekylära studier (Hardway m.fl. 2004) har visat att krypflokan (tidigare Apium inundatum) och dess närmaste släktingar inte hör samman med selleri Apium graveolens, som är typen för släktet Apium. De står mycket närmare bäckmärken Berula, sprängörter Cicuta, stäkror Oenanthe och vattenmärken Sium – också vattenväxter – och bör behandlas som ett eget släkte.

Helosciadium inundatum krypfloka (tidigare Apium inundatum).

Helosciadium nodiflorum fränefloka (tidigare Apium nodiflorum).

Helosciadium repens sumpfloka (tidigare Apium repens).

Heracleum ’Kungsholm’ kungsholmsloka (tidigare H. stevenii). Originalbeskrivningen av H. stevenii stämmer inte alls med vår växt. Kungsholmsloka står närmare tromsöloka H. persicum och skulle kunna vara en egen art (men är eventuellt en i odling uppkommen sort eller hybrid). Lars Fröberg kringgick i Flora Nordica 6 namnproblemet genom att ta upp växten som en sort direkt under släktet. – Material som stämmer med kungsholms loka finns samlat från Ög Jonsberg och några platser i Danmark men kan delvis representera odlade exemplar.

Heracleum laciniatum, se H. persicum.Heracleum mantegazzianum × persicum. Intermediärer

mellan jätteloka och tromsöloka, preliminärt betraktade som denna hybrid, är sedan tidigare kända från Norge men finns även i Sverige (belägg från Nrk och Ång) enligt Lars Fröberg i Flora Nordica 6.

Heracleum mantegazzianum × sphondylium subsp. sibiricum jätteloka × sibirisk björnloka utgår. Den publicerades från Trondheim i Norge (Lid & Lid 1994, 2005), men belägg har ombestämts till H. persicum × sphondylium (Fröberg i Flora Nordica 6).

Heracleum mantegazzianum × sphondylium subsp. sphondylium jätteloka × vit björnloka är dokumenterad från Danmark (Sjæ Roskilde) och Sk Lund (Fröberg i Flora Nordica 6).

Heracleum persicum tromsöloka (tidigare H. laciniatum). Tromsölokan tillhör enligt Lars Fröberg (i Flora Nordica 6) H. persicum.

figur 13. Bredloka Heracleum sosnowskyi sprider sig i stor omfattning i västra Ryssland och de baltiska staterna, men i Norden är den hittills bara uppmärksammad i Köpenhamn. – Lettland, Madona 19 juni 2008. foto: Owe Nilsson.Heracleum sosnowskyi is a pest in the Baltic states but so far only observed at Copenhagen in the Nordic countries. It may, however, well be overlooked due to its similarity with other giant hogweeds.


Heracleum persicum × sphondylium subsp. sibiricum tromsöloka × sibirisk björnloka, känd sedan tidigare och under spridning i Tr Tromsø i Norge, är funnen på Sturkö i Bl (Fröberg i Flora Nordica 6).

Heracleum platytaenium hörsneloka är en storvuxen art med blad som har brett rundtrubbiga flikar och är spindelvävshåriga undertill. Den är etablerad i Gtl Hörsne och dessutom funnen i Nrk Askersund samt på ett fåtal danska lokaler (Fröberg i Flora Nordica 6). – Ett foto finns hos Johansson & Larsson (1997, under namnet H. mantegazzianum).

Heracleum pubescens. Detta namn använde Lars Fröberg i Flora Nordica 6 för en typ av jätteloka som avviker från H. mantegazzianum genom mindre format, färre flockstrålar, mindre utdragna bladspetsar samt genom att de yttersta blommorna i varje flock inte är förstorade. Spridda belägg från Danmark, Norge och Sverige (Srm, Upl) motsvarar denna beskrivning. Identifikationen med H. pubescens är dock osäker. – Lars Fröberg föreslog namnet mindre jätteloka vilket har ändrats till liten jätteloka; sammansättningar med ”mindre” brukas inte i kärlväxtsammanhang.

Heracleum sosnowskyi (figur 13) står nära jätteloka H. mantegazzianum men har bredflikigare blad. Den är en invasionsart i Baltikum och Vitryssland (introducerad som foderväxt under Stalintiden) men är i Norden hittills bara dokumenterad från Köpenhamn (Faurholdt & Hinke 2009, Fröberg i Flora Nordica 6). – Lars Fröberg publicerade namnet bredflikig jätteloka; vilket har förkortats till bredloka.

Heracleum stevenii se H. ’Kungsholm’.Hydrocotyle finns under Araliaceae.Laserpitium prutenicum är funnen på en banvall i EP

Vaasa i Finland 1952, sannolikt inkommen med tyska trupper under andra världskriget (Lars Fröberg i Flora Nordica 6). – Svenskt namn: preussisk spenört (Ljungstrand & Sahlin 2010).

Molopospermum peleponnesiacum alpkörvel. Observera stavningen av artepitetet; peleponnesiacum är Linnés originalstavning; peloponnesiacum, som man ofta ser, är fel.

Oenanthe crocata saffransstäkra. Peter Wind fann 2010 flera exemplar av denna västeuropeiska vatten växt på en driftvall på VJy Mandø i Danmark (Wind 2010). Den är säkerligen spontan, men troligen efemär. Arten avviker från andra nordiska stäkror genom sina äggrunda bladflikar. Den är under spridning i norra Frankrike och Belgien, där den naturliga nordgränsen går. Det svenska namnet anspelar, liksom epitetet crocata, på den gula mjölksaften.

[Pastinaca sativa subsp. sylvestris vildpalsternacka avviker från vanlig palsternacka subsp. sativa genom sin starka hårighet och från följande underart genom fårad stjälk och större primär

flock. Det är möjligt att den utgörs av diverse mellanformer mellan de nämnda underarterna. Den upprätthålles här, liksom hos t.ex. Stace (2010) och Reduron (2008a, som varietet), trots att den inte accepterats i Flora Nordica 6.]

Pastinaca sativa subsp. urens är en sydeuropeisk ras. Den är hårig och jämfört med vanlig palsternacka subsp. sativa är den mera storväxt, har mera trind stjälk, kortare småblad med brett trubbig spets och primärflock som är ungefär lika stor som sekundärflockarna (hos subsp. sativa är primärflocken störst). Underarten är under spridning norrut i Europa med samfärdseln och har påträffats i Odense i Danmark 2008 och i Srm Brännkyrka 2009 (H. Gudmundson, belägg i LD; bestämningen har bekräftats av Lars Fröberg). – Som svenskt namn föreslås sydpalsternacka.

Petroselinum segetum se Sison segetum.Physospermum cornubiense, från södra Europa och

sydvästra Asien, är funnen i Sjæ København (Faurholdt & Schou 2004) och Sk Lund (Fröberg i Flora Nordica 6) som ogräs i respektive botaniska trädgård. De nedre bladen är smalflikiga, de övre saknar skiva.

Pimpinella anisoides utgår. Den har publicerats från en dansk lokal (Madsen & Lyck 1991, Faurholdt & Schou 2004) baserat på vegetativt material, som Lars Fröberg ombestämt till dansk körvel Anthriscus cerefolium.

Sison segetum höstpersilja (tidigare Petroselinum segetum). Höstpersilja förs nu åter till släktet Sison (Reduron 2008b).

Sium sisarum sockerrot utgår. Den omnämndes från Finland av Kurtto & Lahti (1987), men belägget är taget i en trädgård.

Tordylium maximum utgår. Den har publicerats från Danmark (K. Hansen 1981), men alla belägg som framkommit under arbetet med Flora Nordica 6 har kommit ur odling.

Torilis leptophylla, tidigare påvisad för Danmark och Finland, är ny för Sverige. Ett exemplar i Elias Fries’ herbarium i UPS är taget 1818 i odlad klöver vid Bäckaskog i Sk Fjälkinge (Per Lassen i Flora Nordica 6).

Torilis ucranica, från sydöstra Europa och Turkiet, blev funnen av K. B. Nordström i Bl Karlshamn 1897 (Per Lassen i Flora Nordica 6). Den liknar rödkörvel T. japonica men har fler flockstrålar, vanligen vita blommor och längre stift. Dessutom är håret i spetsen på var och en av fruktens taggar längre.

Trinia kitaibelii. Status markeras med frågetecken. Arten publicerades från Malmö av Blom (1921), men något belägg har inte kunnat letas upp.

• Tack till Owe Nilsson, Åke Svensson och Marita Westerlind för ovärderlig hjälp med bilder!


Citerad litteraturAbrahamson, I.M. 2002: I Erik Alm

quists fotspår. Calluna 19(2): 15.Ahlm, J. 2009: Växtfynd 2009. Nord rutan

14: 54–55.Aldén, B. 2009: Några botaniska notiser

från nordvästra Skåne. Bot. Notiser 142(3): 11–12.

Alexander, J. C. M. 1979: The Mediterranean species of Senecio sections Senecio and Delphini folius. Notes Roy. Bot. Gard. Edinburgh 37: 387–428.

Almquist, E. 1965. Flora upsaliensis. Almqvist & Wiksell, Uppsala.

Applequist, W. L. 2002: A reassessment of the nomenclature of Matricaria L. and Tripleurospermum Sch. Bip. (Asteraceae). Taxon 51: 757–761.

Baldwin, B. G. 1999: New combinations and new genera in the North American tarweeds (Compositae–Madiinae). Novon 9: 462–471.

Baldwin, B. G. & Strother, J. L. 2006: Madia Molina. Flora of North America 21: 304–309.

Berg, T. 2006: [Norsk botanisk forening. Årsmeldinger og ekskursjonsreferater.] 1 okt. Ruderatplante tur til Sødre Cell, Tofte i Hurum. Blyttia 64: 129–130.

Bertilsson, A. 2005: Rapport av fynd i Västergötland – eller kanske ett florasupplement? Calluna 22(4): 8–13.

Björndahl, G. 2009: Belägg vid träff med Erik Ljungstrand. Värmlands floran 24(2): 4–11.

Blom, C. 1921: Några anmärkningsvärda adventiv och ruderatväxtfynd vid Malmö åren 1912–20. Bot. Notiser 1921: 43–45.

Blomgren, E., Falk, E. & Herloff, B. 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Bremer, B., Bremer, K., Chase, M. W., Fay, M. F., Reveal, J. L., Soltis, D. E., Soltis, P. S. & Stevens, P. F. 2009: An update of the Angiosperm Phylogeny Group classification for the orders and families of flowering plants: APG III. Bot. J. Linn. Soc. 161: 105–121.

Chandler, G. T. & Plunkett, G. M. 2004: Evolution in Apiales: Nuclear and chloroplast markers together in (almost) perfect harmony. Bot. J. Linn. Soc. 144: 123–147.

Chmielewsky, J. G. 1998: Antennaria alpina (Asteraceae: Inuleae): Revision of a misunderstood arcticalpine polyploid species complex. Rhodora 100: 39–68.

Edqvist, M. & Karlsson, T. 2007: Smålands flora. SBFförlaget, Uppsala.

Elven, R. 2007: Bakgrunn for endringer i Lids flora 2005. 3. Vintergrønn familien

til korgplantefamilien. Blyttia 65: 170– 183.

Elven, R. (red.) 2011: Annotated checklist of the Panarctic flora (PAF). Vascular plants. <http://nhm2.uio.no/paf/> [nedladdad 20140207]

Elven, R. & Murray, D. F. 2008: New combinations in the Panarctic vascular plant flora. J. Bot. Res. Inst. Texas 2: 411–416.

Euro+Med 2006 och senare: Euro+Med PlantBase – the information resource for EuroMediterranean plant diversity. <http://www.emplantbase.org/home.html> [nedladdad 20140207].

Faurholdt, N. & Hinke, H. 2007: Rundløvet Bjørneklo i København – men hvor længe? Urt 31: 106–109.

Faurholdt, N. & Schou, J. C. 2004: Nordiske Skærmplanter. Dansk Botanisk Forenings Forlag.

Frey, D. 2003: Patterns of variation within the Erigeron annuus complex in the United States and Europe. Dissertation. Swiss Federal Institute of Technology, Zürich. <http://ecollection.ethbib.ethz.ch/eserv/eth:27343/eth2734302.pdf> [nedladdad 20140207]

Fröberg, L. 2006: Blekinges flora. SBFförlaget, Uppsala.

GalbanyCasals, M., AndrésSánchez, S., GarciaJacas, N., Susanna, A., Rico, E. & MartínezOrtega, M. M. 2010: How many of Cassini anagrams should there be? Molecular systematics and phylogenetic relationships in the “Filago group” (Asteraceae, Gnaphalieae), with special focus on the genus Filago. Taxon 59: 1671–1689.

Gandhi, K. N. & Thomas, R. D. 1991: Additional notes on the Asteraceae of Louisiana. Sida 14: 514–517.

GarciaJacas, N., Susanna, A., Garnatje, T. & Vilatersana, R. 2001: Generic delimitation and phylogeny of the subtribe Centaureinae (Asteraceae): a combined nuclear and chloroplast DNA analysis. Ann. Bot. 87: 503–515.

GarciaJacas, N., Uysal, T., Romashchenko, K., SuárezSantiago, V. N., Ertuğrul, K. & Susanna, A. 2006: Centaurea revisited: a molecular survey of the Jacea group. Ann. Bot. 98: 741–753.

Greuter, W. 1976: The flora of Psara (E. Aegean Islands, Greece) – an annotated catalogue. Candollea 31: 191–242.

Greuter, W. 1997: Save Asteriscus, sink Nauplius (Compositae). Flora Mediterranea 7: 41–48.

Greuter, W. 2003a: The Euro+Med treatment of Astereae (Compositae) – generic concepts and required new names. Willdenowia 33: 45–47.

Greuter, W. 2003b: The Euro+Med treatment of Cichorieae (Compositae) – generic concepts and required new names. Willdenowia 33: 229–238.

Greuter, W. 2003c: The Euro+Med treatment of Gnaphalieae and Inuleae (Compositae) – generic concepts and required new names. Willdenowia 33: 239–244.

Greuter, W. 2003d: The Euro+Med treatment of Senecioneae and the minor Compositae tribes – generic concepts and required new names, with an addendum to Cardueae. Willdenowia 33: 245–250.

Greuter, W., Gutermann, W. & Talavera, S. 2006: A preliminary conspectus of Scorzoneroides (Compositae, Cichorieae) with validation of the required new names. Willdenowia 36: 689–692.

Hansen, A. 1985: Floristiske meddelelser. Urt 9: 112–117.

Hansen, H. & Hjerting, J. P. 1996: Observations on chromosome numbers and biosystematics in Dahlia (Asteraceae, Heliantheae) with an account of the identity of D. pinnata, D. rosea, and D. coccinea. Nordic J. Bot. 16: 445–455.

Hansen, K. (red.) 1981: Dansk feltflora. København.

Hansson, M. 2005: Växt från Mexiko funnen på Lidingö. Lidingö Tidning 4 oktober 2005: 13.

Hardway, T. M., Spalik, K., Watson, M. F., KatzDownie, D. S. & Downie, S. R. 2004: Circumscription of Apiaceae tribe Oenantheae. S. African J. Bot. 70: 393–406.

Herloff, B. 2006: Tillägg till Västergötlands flora. Calluna 23(4): 2–52.

Herloff, B. 2009: Tillägg till Västergötlands flora. Calluna 26(4): 2–31.

Hidalgo, O., GarciaJacas, N., Garnatje, T. & Susanna, A. 2006: Phylogeny of Rhaponticum (Asteraceae, Cardueae–Centaureinae) and related genera inferred from nuclear and chloroplast DNA sequence data: taxonomic and biogeographic implications. Ann. Bot. 97: 705–714.

Holmberg, P.E. 1975: KärsöHögholmen, en ö i Stockholms närhet med intressant neofytflora. Svensk Bot. Tidskr. 69: 349–358.

Hylander, N. 1971: Prima loca plantarum vascularium Sueciae. Plantae subspontaneae vel in tempore recentiore adventitiae. Svensk Bot. Tidskr. 64, supplement.

Imsland, S., Ruden, Ø. & Wischmann, F. 1999: Hovedforeningens sommerexkursjon til Jæren og Ryfylke. [Norsk Botanisk Forening. Årsmeldinger for


1998 og ekskursjonsreferater for sommer/høst 1998.] Blyttia 57: 63–66.

Jeffrey, C. & Chen, Y. 1984: Taxonomic studies on the tribe Senecio neae (Compositae) of Eastern Asia. Kew Bull. 39: 205–446.

Johansson, B. G. & Larsson, B. 1997: Odlade växter i Gotlands natur II. Rindi 17: 47–139.

Jonasson, I. 2005: Vitnoppa återfunnen i Norden. Svensk Bot. Tidskr. 99: 3–6.

Jonsell, B. & Karlsson, T. (red.) 2010: Flora Nordica 6. Naturhistoriska Riksmuseet, Stockholm.

Jonsell, L. 2010: Upplands flora. SBFförlaget, Uppsala.

Jonsell, L. m.fl. 1997: Projekt Upplands flora – halvtidsrapport. Daphne 8: Supplement.

Karlsson, T. 1998: Förteckning över svenska kärlväxter. Svensk Bot. Tidskr. 91: 241–560.

Karlsson, T. 2002: Nyheter i den svenska kärlväxtfloran III. Fjällgröne växter – korgblommiga. Svensk Bot. Tidskr. 96: 234–255.

Karlsson, T. 2014: Nya namn på nordiska växter. 8. Måreväxter–verbenaväxter. Svensk Bot. Tidskr. 108: 42–58.

Karlsson, T. & Tyler, T. 2006: Svenska namn på sydsvenska fibblor. Svensk Bot. Tidskr. 100: 34–51.

Kiers, A. M., Mes, T. H. M., van der Meijden, R. & Bachmann, K. 1999: Morphologically defined Cichorium (Asteraceae) species reflect lineages based on chloroplast and nuclear (ITS) DNA data. Syst. Bot. 24: 645–659.

King, R. M. & Robinson, H. 1970: Studies in the Eupatorieae (Compositae). XXV. A new genus Eupatoriadelphus. Phytologia 19: 431–432.

Kirschner, J. & Štepánek, J. 2011: Typification of Leontodon taraxacum L. (≡ Taraxacum officinale F.H. Wigg.) and the generic name Taraxacum: A review and a new typification proposal. Taxon 60: 216–220.

Knöppel, A. 2009: Risfibbla – ny art för Sverige. Svensk Bot. Tidskr. 103: 3–4.

Koopman, W. J. M., Guetta, E., van de Wiel, C. M., Vosman, B. & van den Berg, R. G. 1998: Phylogenetic relationships among Lactuca (Asteraceae) species and related genera based on ITS1 DNA sequences. Amer. J. Bot. 85: 1517–1530.

Kristinsson, H. 2008: Íslenskt plöntutal. Blómplöntur og byrkningar. Fjölrit Náttúrufræðistofnunar 51.

Kubitzki, K. 2007: The families and genera of vascular plants. Volume VIII. Flowering plants. Eudicots. Asterales. Springer Verlag.

Kurtto, A. & Lahti, T. 1987: Suomen putkilokasvien luettelo. Checklist of the vascular plants of Finland. Pamphlet Bot. Museum Univ. Helsinki 11.

Lamont, E. E. 2006: Eutrochium Rafinesque. Flora of North America 21: 474–478. Oxford University Press.

Lid, J. & Lid, D. T. 1994: Norsk flora. 6. utgåva (red. R. Elven). Det norske samlaget, Oslo.

Lid, J. & Lid, D. T. 2005: Norsk flora. 7. utgåva (red. R. Elven). Det norske samlaget, Oslo.

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medel pads flora. SBFförlaget, Uppsala.

Lindström, Å. 2009: Några anmärkningsvärda ruderatfynd i Örebrotrakten 2005 och 2006, del 1. TVeronikan 14(2): 4–10.

Lindström, Å. 2010: Besök vid Bonstorps och Mellringe jord och komposthögar under 2010. TVeronikan 15(4): 4–8.

Linné, C. von 1753: Species plantarum. Stockholm.

Linné, C. von 1754: Genera plantarum. 5. uppl. Stockholm.

Ljungstrand, E. & Sahlin, E. 2010: Föreningens resa genom Estland, Lettland och Litauen år 2010. Calluna 27(4): 8–17.

Lo Presti, R. M., Oppolzer, S. & Oberprie ler, C. 2010: A molecular phylogeny and a revised classification of the Mediterranean genus Anthemis s.l. (Compositae, Anthemideae) based on three molecular markers and micro morphological characters. Taxon 59: 1441–1456.

López González, G. 1986: De Linnaei plantis hispanicis novitates nonnullae. II. Anales Jard. Bot. Madrid 42: 319–324.

Madsen, H. E. S. & Lyck, G. 1991: Introducerede planter. Forvildede og adventive arter. Københavns universitet, Institut for økologisk botanik og Miljøministeriet, Skov og Naturstyrelsen. Hørsholm.

Malmgren, U. 1982: Västmanlands flora. Förlagstjänsten, Stockholm.

Mavrodiev, E. V., Edwards, C. E., Albach, D. C., Gitzendanner, M. A., Soltis, P. S. & Soltis, D. E. 2004: Phylogenetic relationships in subtribe Scorzoneriinae (Asteraceae: Cichorioideae: Cichorieae) based on ITS sequence data. Taxon 53: 699–712.

Miao, B., Turner, B. L. & Mabry, T. 1995: Chloroplast DNA variations in sect. Cyclachaena of Iva (Asteraceae). Amer. J. Bot. 82: 919–923.

Moore, R. J. & Frankton, C. 1974: The thistles of Canada. Monogr. Canada

Departm. Agriculture 10. Ottawa, Canada.

Nesom, G. L. 1994a: Peripleura (Asteraceae: Astereae): a new Australian genus segregated from Vittadinia. Phytologia 76: 125–135.

Nesom, G. L. 1994b: Review of the taxonomy of Aster sensu lato (Asteraceae, Astereae), emphasizing the New World species. Phytologia 77: 141–297.

Nilsson, K. G. 2010: Floran i Hallsbergs socken. Tillägg. Del 1. TVeronikan 15(2): 4–6.

Nilsson, O. 2008: Floran i Karlskoga kommun. SBFförlaget.

Niordson, N. 2004: Tippnytt från SÖ Småland 2003. Parnassia 17(1): 12–13.

Nordenstam, B. & Källersjö, M. 2009: Calenduleae. Hos V. A. Funk, A. Susanna, T. Stuessy & R. B. Bayer (red.), Systematics, evolution and biogeography of the Compositae: 527–538. IAPT, Wien.

Noyes, R. D. & Rieseberg, L. H. 1999: ITS sequence data support a single origin for North American Astereae (Asteraceae) and reflect deep geographic divisions in Aster s.l. Amer. J. Bot. 86: 398–412.

Oberprieler, C. 2002: A phylogenetic analysis of Chamaemelum Mill. (Compositae: Anthemideae) and related genera based upon nrDNA ITS and cpDNA trnL/trnF IGS sequence variation. Bot. J. Linn. Soc. 138: 255–273.

Pálsson, J. 2004: Flóra Ellidaárdals – uppruni og útbreidsla tegunda. Reykjavikurborg, Umhverfis og Heilbrigdistofa.

Pellicier, J., Vallès, J., Korobkov, A. A. & Garnatje, T. 2011: Phylogenetic relationships of Artemisia subg. Dracunculus (Asteraceae) based on ribosomal and chloroplast DNA sequences. Taxon 60: 691–704.

Pelser, P. B. & Houchin, R. 2004: Taxonomic studies on Senecio aquaticus (Asteraceae). A recommendation for the taxonomic status of Aquaticus and Barbarei folius. Bot. J. Linn. Soc. 145: 489–498.

Pelser, P. B., Gravendeel, B. & van der Meijden, R. 2002: Tackling speciose genera: species composition and phylogenetic position of Senecio sect. Jacobaea (Asteraceae) based on plastid and nrDNA sequences. Amer. J. Bot. 89: 929–939.

Pelser, P. B., Nordenstam, B., Kadereit, J. W. & Watson, L. E. 2007: An ITS phylogeny of tribe Senecio neae (Asteraceae) and a new delimitation of Senecio L. Taxon 56: 1077–1104.


Petersson, J. 2003: Nyheter i Gotlands flora 2002. Rindi 23: 47–64.

Pettersson, B. 2007: Florafynd 2007. Rödbläran 19(2): 14–17.

Reduron, J.P. 2008a: Ombellifères de France 4. Jarnac.

Reduron, J.P. 2008b: Ombellifères de France 5. Jarnac.

Rydberg, H. 2014 (”2013”): Bayersk maskros Taraxacum bavaricum Soest, i Sverige. Daphne 24(2): 19–21.

Räsänen, J. 2003: Lisiä PohjoisKarjalan tulokaskasvistoon. Lutukka 19: 121–124.

Samuel, R., Gutermann, W., Stuessy, T. F., Ruas, C. F., Lack, H.W., Tremetsberger, K., Talavera, S., Hermanowski, B. & Ehrendorfer, F. 2006: Molecular phylogenetics reveals Leontodon (Asteraceae, Cichorieae) to be diphyletic. Amer. J. Bot. 93: 1193–1205.

Schmidt, G. J. & Schilling, E. E. 2000: Phylogeny and biogeography of Eupatorium (Asteraceae: Eupatorieae) based on nuclear ITS sequence data. Amer. J. Bot. 87: 716–726.

Selander, S. 1910: Några för Skandinavien nya hybrider. Svensk Bot. Tidskr. 4: 36–38.

Sell, P. & Murrell, G. 2006: Flora of Great Britain and Ireland. 4. Campanulaceae–Asteraceae. Cambridge Univ. Press.

Sortland, A. B., Thamdrup, S. & Elven, R. 2007: En omvendt viking – Senecio pseudoarnica (strand svineblom) ny for Norge og Europa. Blyttia 65: 86–90.

Stace, C. A. 2010: New flora of the British Isles. Ed. 3. Cambridge University Press.

Stenberg, L. 2003: Förteckning över Norrbottens kärlväxter 2003. Föreningen Norrbottens flora.

Stenberg, L. 2010: Norrbottens flora 2. SBFförlaget.

Ståhl, P. 2008: Filago eriocephala i Gävle. Ny växt för Norden. Väx 26(2): 17.

Svenson, A. 2008: Gisselfibbla, sällsynt fibbla som har landets rikaste förekomst i Uppland. Daphne 19(1): 12–13.

Svenson, A. 2010: Inomhusogräs i blomsterhandlares och handelsträdgårdars växthus. Daphne 21(2): 23–24.

Svenson, A., Wahlén, P. & Andersson, H. 2009: Klibbstjärna och asiatisk klibbstjärna, två adventivväxter på väg in i landet. Daphne 20(1): 17–19.

Svensson, Å. 2003: Ett fynd av lopp ört i Skåne. Bot. Notiser 136(4): 27–31.

Talavera, S. & Valdés, B. 1976: Revisión del género Cirsium (Compositae) en la Península Ibérica. Lagascalia 5: 127–223.

Thulin, M. 1999: Bowlesia. Hos M. Thulin (red.) Flora of Somalia 2: 270–272. Kent.

Tranberg, H. 2008: Floristiske fund fra den fynske underregion 2007. Urt 32(1): 12–17.

Tranberg, H. 2010: Floristiske fund fra den fynske underregion 2009. Urt 34(1): 13–18.

Tyler, T. 2001a: Förslag till ny taxonomisk indelning av stångfibblorna (Pilosella) i Norden. Svensk Bot. Tidskr. 95: 39–67.

Tyler, T. 2001b: Nordliga fibblor i sydsvenska landskap. Bot. Notiser 134(1): 19–22.

Tyler, T. 2006: Patterns of morpho metric variation and a new supra specific classification of apomictic taxa of Hieracium (Asteraceae) from Denmark and southern Sweden. Pl. Syst. Evol. 261: 39–88.

Tyler, T., Olsson, K.A., Johansson, H. & Sonesson, M. 2007: Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lunds botaniska förening.

Väre, H. 2007: Typification of names published by the Finnish botanist Fredrik Nylander. Ann. Bot. Fennici 44: 465–480.

Wagenitz, G. 1979: Compositae I: Allgemeine Teil. Eupatorium–Achillea.

Hos H. J. Conert, W. Hamann, W. SchultzeMotel & G. Wagenitz (red.), Hegi, Illustrierte Flora von Mitteleuropa. Band VI, Teil 3. Parey, Berlin.

Wagenitz, G. & Hellwig, F. H. 2000: The genus Psephellus Cass. (Compositae, Cardueae) revisited with a broadened concept. Willdenowia 30: 29–44.

Westerström, G. 2008: Floran i tre socknar i Ångermanland. Svensk Bot. Tidskr. 102: 225–261.

Widder, F. J. 1931: Beiträge zur Kenntnis der Gattung Leontodon II. Die „nickenden Knospen“ einiger LeontodonArten in ihrer Bedeutung für das System der Gattung. Österr. Bot. Z. 80: 136–148.

Wilson, F. D. 1982: A cytological basis for the separation of Geropogon from Tragopogon (Compositae: Lactuceae). Brittonia 34: 290–293.

Wind, P. 2010: GiftKlaseskærm – ny hjemmehørende art for Danmark. Urt 34: 110–113.

Wisskirchen, R. & Haeupler, H. 1998: Standardliste der Farn und Blütenpflanzen Mitteleuropas. Ulmer, Stuttgart.

Wysk, R., Nordenstam, B., Kadereit, J. W. & Westberg, E. 2009: The identity and geographical distribution of Jacobaea vulgaris subsp. gotlandica, supposedly endemic to Gotland and Öland (Sweden) – the importance of multiple intraspecific sampling. Taxon 58: 1133–1140.

Yang, Q., Landrein, S., Osborne, J. & Borosova, R. 2011: Caprifoliaceae. Hos W. Zhengyi & P. Raven (red.), Flora of China 19. Cucurbitaceae through Valerianaceae with Annonaceae and Berberidaceae. Science Press (Beijing) och Missouri Botanical Garden Press (St. Louis).

Karlsson, T. 2014: Nya namn på nordiska växter. 9. Järneks-växter–flockblommiga. [Novel-ties in the flora of Norden. 9. Aquifoliaceae–Apiaceae.] Svensk Bot. Tidskr. 108: 78–101.Additions and name changes in the flora of Norden during the last decade are reviewed, covering the families Aquifoliaceae

through Apiaceae in APG III order.

Thomas Karlsson var tidigare intendent vid Naturhistoriska riksmuseet och ansvarade där för de nordiska kärlväxterna.

Adress: Naturhistoriska riksmuseet, Box 50007, 104 05 Stockholm E-post: [email protected]


Stefan Grundström har besökt Tjeckien och sett hur man

där skyddar naturen i de numera övergivna skjutfälten i

det gamla östblockets västligaste utpost.

Floran på övergivna militära skjutfält i västra TjeckienText och foto: STEFAN GRUNDSTRÖM

Jag har haft förmånen att få delta i ett EUprojekt som hette ”Parks and People” och som handlat om hur naturskydd och tillgänglighet till närnatur fungerar i olika delar av Europa. Projektet har bestått av seminarier och

studiebesök där de deltagande organisationerna från sju EUländer ansvarat för varsin vecka. Det har varit lärorikt att få se hur skyddet av naturområden ser ut i olika länder och hur de görs tillgängliga.

Det finns en mängd olika typer av naturskyddade områden i Europa. Skyddet kan vara antingen via lagstiftning eller via andra effektiva styrmedel (EEA 2012). I många europeiska länder finns inte allemansrättsliga principer och då är de skyddade områdena extra viktiga för att göra naturen tillgänglig.

På många håll i Europa finns både nationalparker och så kallade regionala naturparker som kan vara mycket stora. En av de deltagande parterna i Parks and People var den regionala naturparken Causses de Quercy i centrala Frankrike, som är 1750 kvadratkilometer stor med över femtio kommuner som partners. De 46 regionala naturparkerna i Frankrike har flera syften med sin verksamhet, där traditionellt naturskydd och samarbete kring översiktlig planering ska samsas med utveckling av jordbruket och besöksnäringen.

Påfallande har varit hur naturskydd används i många länder som en möjlighet för små landsbygdskommuner att profilera sig och bli attraktiva för de boende och som besöksmål. I Sverige har det tyvärr blivit så att många av våra landsbygdskommuner tvärtom tagit strid för att slippa fler naturskyddade områden.

I juni 2012 besökte vi Tjeckien där kommunen Velká Hleďsebe stod som värd för en vecka med studiebesök, seminarier och naturstudier. En viktig del av projektet har varit att ge varandra en allmän bild av hur våra olika samhällen fungerar då

figur 1. Artikelförfattaren (till vänster) diskuterar naturvård med Slavkovskogens ansvarige biolog Premysl Tájek. I mitten biologen Marc Esslinger från Causses du Quercy i centrala Frankrike. foto: Rafaella Leonelli.The author (left) in conversation with Slavkov Forest biologist Premysl Tájek. In the middle is the French biologist Marc Esslinger from the regional park Causses de Quercy in central France.

103Grundström: Tjeckien

figur 2. Traditionen att dricka brunn är mycket gammal i området och i alla byar finns väl utmärkta och underhållna mineralrika källor It is an old tradition to drink mineral water in the Karlovy Vary region and all villages have well maintained mineral springs.

det gäller lagstiftning, historisk markanvändning och kultur, för att skapa en plattform för mera djupgående diskussioner om naturskydd.

Velká Hleďsebe ligger i regionen Karlovy Vary längst västerut i Tjeckien. Här har en stor del av befolkningen tyskt ursprung och regionen har också tillhört Tyskland under olika perioder. Karlovy Vary är nog mest känd för sina kurorter med mineralrika källor och termalbad (figur 2).

Geologiskt karakteriseras området av en gränszon mellan större kristallina massiv. I gränszonen dominerar omvandlade bergarter med inslag av grönstenar såsom amfibolit och ett stråk med serpentin. Relativt sentida vulkaniska aktiviteter från tertiärtiden gör sig påminda vilket innebär mindre tektoniska rörelser och förekomst av gasfickor i berggrunden. Detta ger det ganska högt belägna (600–1000 m ö.h.) landskapet dess karaktär med varma källor och mineral och kolsyrerikt vatten där många kurorter vuxit fram. Den här besöksnäringen är förvånansvärt stor och regionens centralort Karlovy Vary (Karlsbad) är kanske den mest kända. Nära Velká Hleďsebe finns en annan känd gammal kurort som heter Mariánské Lázně (Marienbad) med en livaktig verksamhet (figur 3).

Regionen hade på grund av sitt läge en strategisk betydelse som östblockets (från 1955 Warszawapakten) västligaste utpost. Runt Velká Hleďsebe fanns många militärområden som successivt har övergivits och som skapar en del problem för nutida samhällsplanerare och naturvårdare. De militära skjutfälten har lämnat efter sig många byggnader som är svåra att använda men

figur 3. Mariánské Lázne (Marienbad) i västra Tjeckien är en av Europas mest fashionabla kurorter med ett femtiotal lyxhotell. Mariánské Lázne in the western part of the Czech Republic is one of Europe´s most fashionable spa towns with fifty luxury hotels.


framför allt stora landområden i samhällets ägo som är på väg att växa igen. Det finns även omfattande problem med föroreningar från den militära verksamheten och det kan också finnas säkerhetsrisker med bland annat kvarlämnad skarp ammunition.

Skjutfält är i många avseenden en miljöstörande verksamhet men det finns också positiva sidor. Det är väl känt från många områden i Europa att övningsverksamheten kan gynna och vidmakthålla en störningsberoende flora och fauna och delvis ersätta naturliga störningar.

I Sverige har till exempel sandstäpper och andra typer av torrängsbiotoper som ingått i militära övningsområden klarat sig bra från igenväxning. Kända övningsfält med skyddsvärd natur i Sverige är Revingehed i Skåne och Mästocka skjutfält i Halland (se t.ex. Larsson 2007).

Väddnätfjärilen trivs i det gamla övningsområdetEtt numera övergivet militärt övningsområde ligger vid byn Drmoul i den södra delen av Velká Hleďsebe, bara några kilometer från den tyska gränsen. Området består av en mosaik av

figur 4. Warszawapaktens före detta övningsområde vid Drmoul domineras av svagt sluttande ängs och kärrmarker där viden och glasbjörk invaderar marken om den lämnas för fri utveckling. Överlag så var alla de skyddade naturområden vi besökte väl spångade och skyltningen aktuell.

Den spångade leden på bilden ingår i en längre vandringsled som den ideella organisationen Cech svatého Víta ansvarar för.The Warsaw Pact’s former training area at Drmoul is dominated by sloping fens and wet meadows. Overgrowing with deciduous trees and bushes is very quick if areas like this are left for free development.


lövskogar, småsjöar, kärr och mindre partier med sandfält (figur 4, 5), och har ett formellt skydd (Přírodní památka) som i översättning till svenska närmast blir naturmonument, men till syfte och storlek mera motsvarar våra biotopskydd.

Efter andra världskriget fördrevs folk från sina hem här och spåren efter bebyggelsen finns ännu kvar. Kring husgrunderna växer nu en medelålders högstammig blandskog med avenbok Carpinus betulus, bok Fagus sylvatica, skogsalm Ulmus glabra och skogslind Tilia cordata där fågelsången är bedövande i början av juni. Vid de små sjöarna växer bland annat kråkklöver Comarum palustre och gul näckros Nuphar lutea, sällsynta arter i Tjeckien på grund av bristen på näringsfattiga sjöar och tjärnar.

Anledningen till naturskyddet vid Drmoul är främst en god förekomst av väddnätfjäril Euphydryas aurinia. Den har här en av sina få tjeckiska lokaler. Larverna som lever i kolonier har – i Tjeckien liksom hos oss – ängsvädd Succisa pratensis som värdväxt. Ängsvädden är ännu en ganska vanlig blomma i västra Tjeckien men på grund av igenväxningen av gamla odlingslandskap minskar den även här.

Väddnätfjäril är krävande då det gäller lokalklimatet och vill helst ha en mosaik med öppna fuktiga marker med en god förekomst av värdväxten och skogsdungar. Fjärilen har en fragmenterad utbredning och är rödlistad i de flesta europeiska länder där den förekommer; i Tjeckien är den bedömd som akut hotad (CR).

Igenväxningen vilar som ett ständigt hot mot områdets ängsflora på alltifrån torr till fuktig mark. För att efterlikna den militära markanvändningen har man tagit till en del drastiska metoder. Körning med terrängfordon, röjningar och till och med schaktningar används för att bevara den störningsgynnade floran och faunan. Skötselåtgärderna görs enligt ett särskilt mönster indelat i remsor där varannan remsa åtgärdas vid ett tillfälle och de kvarvarande remsorna åtgärdas några år senare och så vidare. Stora bestånd av jätteloka Heracleum mantegazzianum förekommer i det här naturområdet och den bekämpas regelbundet. Förmodligen har jättelokan kommit till området som rymling från spaanläggningarnas trädgårdar.

SlavkovskogenNorr om Marienbad finns en större naturpark som heter Slavkovský les (”Slavkovskogen”). Den består av ungefär trettio mindre skyddade områden som ingår i ett större landskapsskyddat naturområde. Den högt belägna trakten är mycket välbesökt på grund av sin närhet till de stora kurorterna. Slavkovskogen är en sydlig utpost av den boreala taigan och domineras av nordliga naturtyper som barrskogar, mossar och små skogsbäckar (figur 6;

figur 5. Majnycklarna trivs i kärrmarkerna vid Drmoul trots att det inte förefaller att vara direkt kalkrikt här. Denna storvuxna orkidé är rödlistad i Tjeckien som sårbar (VU). The large orchid Dactylorhiza majalis subsp. majalis thrives in the meadows at Drmoul. It is assessed as vulnerable on the Czech Red List.


Chytrý 2012). Även det här området har sina problem med invasiva arter och en art som bekämpas regelbundet men med ganska magert resultat är vår vanliga blomsterlupin Lupinus polyphyllos. Förutom den rent fysiska undanträngningen av andra arter som den åstadkommer så är de tjeckiska biologerna även oroade över den långsiktiga eutrofieringen som denna kvävefixerare bidrar till i detta näringsfattiga naturområde.

SerpentinkullarI utkanten av Slavkovskogen finns ett stråk av serpentinberggrund som kallas Mnichov. Här och var sticker det upp små kullar i landskapet där serpentinen går i dagen. Den lilla bergknallen som vi besökte kallas Křížky (figur 7) och även detta område ingick i ett militärt skjutfält en period efter andra världskriget. De tyska jordbrukare som fanns i trakten kördes bort och när den militära verksamheten övergavs började området växa igen med tallskog.

År 1974 blev området formellt skyddat och ett skötselprogram påbörjades. Idag råder tillträdesförbud på serpentinkullen Křížky på grund av den unika floran men vi fick tillstånd att följa med en guide längs en stig genom området.

Bergarten serpentin finns på många olika ställen i Europa men oftast bara på små arealer. Serpentin tillhör de bergarter som kallas ultramafiska med en hög halt av kiselsyror. Den är svårvittrad, har mycket lågt innehåll av fosfor, kväve och kalium men höga halter av magnesium och vissa andra metaller (främst nickel).

figur 6. Barrskog av taigatyp runt en av Slavkovskogens småsjöar nära byn Kladská som är en lämplig utgångspunkt för vandringar i skogsområdet. I Kladská finns en utmärkt restaurang där vildsvin står på menyn och givetvis även den lokala spritsorten Becherovka.

Nära byn fick vi även se svart stork Ciconia nigra vilket gjorde upplevelsen ännu starkare.Coniferous forests around one of the small lakes near the village Kladská. Kladská is a starting point for hiking in the Slavkov Forest.

figur 7. Serpentinkullen Krížky (korsen) med de tre korsen på toppen. Korsen är ett minnesmärke över tre bröder som på 1850talet blev mirakulöst botade från en svår sjukdom. Krížky is a serpentine hill with three old crosses on the top. The crosses are a memorial to three brothers who in the 1850s were miraculously cured of a serious illness.


Det som är speciellt när det gäller serpentin är hur vissa växtarter lyckats anpassa sig till att tåla höga halter av metaller, ett lågt utbud av näringsämnen och lite förna samt ett torrt och ljust mikro klimat (se t.ex. Rune 1953). Av träden är det främst tall Pinus sylvestris och skogsek Quercus robur som klarar att växa på serpentinberggrund men skogarna förblir halvöppna på grund av näringsfattigdomen (Chytrý 2012).

Det är få kärlväxter som klarar dessa förhållanden och vissa av dem kan uppträda i höga antal eftersom konkurrensen är liten. Några arter som oftast påträffas på serpentin är ormbunkarna brunbräken Asplenium adulterinum och kilbräken A. cuneifolium (figur 8), som båda finns på den här serpentinkullen.

Den stora rariteten i Křížky är arven Cerastium alsinifolium (figur 9) som anses vara endemisk för detta serpentinområde och är rödlistad som akut hotad (CR) i Tjeckien (Grulich 2012). Den står nära fältarv C. arvense som den också är förvillande lik, men vår guide bedyrar att det han visar upp är alsinifolium. Den hybridiserar dock med den vanliga fältarven (Vít m.fl. 2009) vilket kan vara att långsiktigt hot mot dess fortlevnad. De plantor som växer direkt på serpentinklipporna är rena alsinifolium medan de som växer i grässvålar intill är antingen arvense eller hybriden. Hybriden är oktaploid och något större.

Det finns flera andra exempel på Cerastiumarter som klarar att växa på serpentinsten. Vår egen fjällarv C. alpinum har en underart som också återfinns på serpentin och andra ultramafiska underlag.

De dominerande växterna på serpentinkullen tillhör en typisk gräsmarksflora för silikatmarker med arter som kattfot Antennaria dioca (rödlistad som starkt hotad i Tjeckien), slåttergubbe Arnica montana, samt både jungfrulin Polygala vulgaris och Vår

figur 8. Kilbräken är en typisk art för serpentinområden.The fern Asplenium cuneifolium is a typical plant for serpentine areas in Europe.

figur 9. Cerastium alsini folium (till vänster) och Galium sude-ticum (till höger) var två mycket sällsynta arter som sågs på serpentinkullen Krížky. Cerastium alsinifolium is endemic to this serpentine site. Galium sudeticum has a very small distribution area and is also known from only a few similar sites in the Czech Republic and Poland.


Herres strumpor P. chamaebuxus. I vissa partier dominerar vårljung Erica carnea.

En annan raritet på kullen är måran Galium sudeticum (figur 9). Den tillhör Galium pumilumgruppen som har flera lokala former i norra Europa, till exempel vår egen endemiska ölandsmåra G. oelandicum. Galium sudeticum har en något vidare utbredning än Cerastium alsinifolium men finns bara på sammanlagt åtta ställen i Tjeckien och i angränsande bergsområden i Polen (Krahulcová & Štěpánková 1998, Cieślak & Szeląg 2010). På serpentinkullen påträffas även trumgräshoppa Psophus stridulus.

I skötseln av området ingår en kort period med betesdrift sent på säsongen och enstaka röjningsinsatser men igenväxningen går långsamt på denna typ av mark.

SmörbollsängenStrax intill serpentinkullen Křížky finns ett spännande våtmarksområde, Upolína louka (”smörbollsängen”), som sköts som slåtteräng (figur 10). En ganska extensiv skötsel med slåtter högst vartannat år innebär ändå att en artrik våtmarksflora kan vid

figur 10. Våtmarksområdet Upolína louka i Slavkovskogen sköts med slåtter vartannat eller vart tredje år, men ger trots denna ganska extensiva skötsel ett välhävdat intryck. Våtslåttermarker av denna omfattning är idag mycket ovanliga i Europa. The wetland Upolína louka in the Slavkov Forest is managed with scything every other year. Even with such an extensive management it seems to preserve a favourable conservation status. Managed wetlands of this size are nowadays very rare in Europe.


Grundström, S. 2014: Floran på övergivna militära skjutfält i västra Tjeckien. [Flora of abandoned military areas in the western Czech Republic.] Svensk Bot. Tidskr. 108: 102–109.I have participated in an EUproject called Parks and People with partners from 7 European countries. The project aims to develop relationships among the protected areas, the biodiversity and the local communities. I here describe a visit to the western parts of the Czech Republic where the

project group studied the impact from former military service areas and how to sustain the disturbancedependent flora and fauna in those areas. One of the former military training areas is a serpentine habitat containing rare endemics, e.g., Cerastium alsinifolium and Galium sudeticum.

Stefan Grundström är ekolog vid Timrå kommun och ordförande i Svenska Botaniska Föreningen.

Adress: Älgsjö 103, 871 92 Härnösand E-post: [email protected]

Citerad litteraturChytrý, M. 2012: Vegetation of the

Czech Republic: diversity, ecology, history and dynamics. Preslia 84: 427–504.

Cieślak, E. & Szeląg, Z. 2010: Genetic diversity of Galium cracoviense, G. oelandicum and G. sudeticum (Rubiaceae). Acta Soc. Bot. Pol. 79: 269–274.

EEA 2012: Protected areas in Europe – an overview. EEA Report No 5/2012, Europeiska miljöbyrån, Köpenhamn.

Grulich V. 2012: Red list of vascular plants of the Czech Republic: 3rd edition. Preslia 84: 631–645.

Krahulcová, A. & Štěpánková, J. 1998. Serpentine and polyploidy differentiation within Galium pumilum agg. (Rubiaceae) in eastern C. Europe. Folia Geobot. 33: 87–102.

Larsson, K. 2007: Bränning och markstörning gynnar hotade arter i Halland. Svensk Bot. Tidskr. 101: 85–90.

Rune, O. 1953: Plant life on serpentines and related rocks in the north of Sweden. Acta Phytogr. Suec. 31: 1–139.

Vít, P. m.fl. 2009. Hybridization of Cerastium alsinifolium. Posterpresentation S117. International conference on polyploidy, hybridization and bio diversity, Saint Malo, France. ICPHB.

makthållas. Den rosablommiga stora ormroten Bistorta officinalis är en karaktärsart för områdets fuktiga ängsmarker men finns också väl spridd på många slåttervallar i landskapet.

Färgprakten på våtmarksängen är bedårande med smörbollar Trollius europaeus, majnycklar Dactylorhiza majalis subsp. majalis, gullhavre Trisetum flavescens och strandiris Iris sibirica. Det är också kul att hitta loppstarr Carex pulicaris och granspira Pedicularis sylvatica som är hotade fuktängsarter i Sverige.

Lite förbryllande blir det att arter som vi betraktar som kalkkrävande, till exempel loppstarr och majnycklar, här växer i ett rent silikatområde, men berggrunden är komplex och det kan vara så att områden som är direkt grundvattenpåverkade kan ha påverkan från rikare mineral.

I det stora våtmarksområdet hörs fortfarande kornknarren Crex crex som annars är nästan helt borta från de moderna odlingslandskapen i Europa.

Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014)110

Skunkkallan – en amerikansk invandrareText och foto: ÅKE ANDRÉN-SANDBERG

Det finns några örter som invandrat från Nordamerika under de senaste århundradena, varav blomsterlupinen Lupinus polyphyllus nog är den vanligaste. Ja, den är nu så allmänt förekommande att den tveklöst måste räknas

som en del av vår svenska flora, och få förstår att den bara funnits i Sverige i hundrafemtio år och i början var en raritet.

En annan nykomling är skunkkallan Lysichiton americanus från västra Nordamerika, som visserligen ännu bara kan hittas på ett begränsat antal platser i Sverige, men som har förutsättningar för att under de närmsta decennierna sprida sig kraftigt.

GUL PLAST I ETT KÄRRMin egen första träff med denna spektakulära växt kom helt oväntat. Det var i början av maj när vi åkte på ”Utflyktsvägen” mellan Nyköping och Södertälje, längs vilken det finns många fina naturupplevelser (Stendörren, Tullgarns slott, Sjösakärren med flera). Strax innan Järna, helt oväntat, lyser det upp i en glänta på vägens östra sida. I förbifarten ser det ut som om någon slängt ut gul plast i ett kärr, men när vi backar tillbaka bilen ser vi att det istället rör sig om oväntat lysande, stora och stolta gula blommor. Inte en, inte två, men femtio, kanske fler.

De står alldeles stilla, värdiga och helt enastående. Samtidigt är de skyddade, nästan retligt oåtkomliga eftersom de står i ett kärr fullt av vårens vatten med små vattenspeglar mellan plantorna. Kanten på kärret är sank och man sjunker ner till fotknölarna även där det ser ut att vara fast mark. För att komma ut till de närmsta blommorna behövs det säkert mer än vanliga stövlar. Blommorna får förbli orörda och istället betraktas på två meters avstånd (med lätt våta fötter).

TRÄDGÅRDSRYMLINGARSkunkkallan som tidigare bara växte från Alaska till norra Kalifornien är numera etablerad i exempelvis England, Tyskland, Finland och Schweiz dit den införts som trädgårdsblomma. När jag ser dem i kärret i Sörmland tänker jag att de ser både stolta och självständiga ut. Jag skulle kunna tänka mig att de lite högfärdigt tänker att ”det är OK att de ger oss mat och dryck i sina fina trädgårdar ett tag, men sedan – när vi själva bestämmer oss – flyttar vi tillbaka ut i naturen igen.” Precis så gjorde de. Först

figur 1. Skunkkallan Lysichi-ton americanus tillhör familjen kallaväxter Araceae liksom vår vanliga missne Calla palustris. Som alla kallaväxter har den små och oansenliga blommor som är samlade i en kolv, vilken ofta omges av ett vackert färgat hölsterblad.

Andrén-Sandberg: Skunkkalla 111

planterades de in i de fina slottsträdgårdarna, men sedan rymde de till närmsta kärr och därifrån har de etablerat sig så att de numera är en del av dessa länders flora. Eric Hultén tog med sig de första fröna till Sverige från Alaska, och växten planterades ut bland annat i ett alkärr vid Tveta i Sörmland. Så tack Eric Hultén för att du ordnade så att jag fick träffa skunkkallan! Numera återfinns den förvildad på ett flertal platser i Sydsverige.

HÖLSTER MED KOLVI maj lyser de karakteristiska växterna med sina intensivt gula blommor – tror man. Det man kan tro är en blomma är nämligen ”bara” ett gult hölsterblad, liknande de andra bladen – fast banangult och med en liten grön spets (som för att varna botanisten att det egentligen är ett blad). De egentliga blommorna sitter i en kolv i mitten innanför hölsterbladet. Ingen av delarna är särskilt vacker, men tillsammans är de stiliga och ytterst väl anpassade till varandra. Om den enskilda plantan är stilrent vacker höjer hela träskets mångfald graden av stilla skönhet ytterligare en grad – kanske för att det klart gula hölsterbladet och dess omgivande gröna bladrosett står sig så vackert mot de mörka och lite dystra kärren.

Skunkkallan trivs bra i skuggan under trädens tunga grenar (men den tål solljus också), och i det mörka vattnet och den dova skuggan under träden finns det inte så många blommande växter att konkurrera med. Här har skunkkallan hittat en ledig biologisk nisch. När det gäller upplevelsenischen har den definitivt

figur 2. Skunkkallan blommar tidigt. Redan i april–maj lyser den upp de i övrigt ännu ganska mörka och livlösa kärren.

Skunk kallan beskrevs som en egen art – skild från den östasiatiska vita skunkkallan L. camtschatcensis – först 1931 av Eric Hultén och Harold St. John i SBT vol. 25 häfte 4.


hittat en plats där den kan dominera – här finns inget lika ståtligt och vackert om man undantar en mångtaggig älg eller älvorna som dansar dimmiga sensommarkvällar.

Skunkkallan börjar utveckla sin bladrosett i april–maj och blomställningen kommer strax därefter. När blomningen är över ändrar växten helt karaktär och den tidigare uppåtspirande växten utvecklar hängande blad som är över en meter långa och läderartade och där en enskild bladrosett kan täcka ett kvadratmeterstort område.

På sensommaren när fröna mognar är blomställningen böjd mot underlaget så att den döljs av de långa bladen. Framförallt längs bäckar sprids fröna i det rinnande vattnet och kan föras långa sträckor. Fröna gror lätt, men det kan ta flera år för växten att utvecklas från frö till blommande planta.

Skunkkallan är en härdig växt och tål ned till –15 °C, vilket ju är rimligt om den kommer från Alaska. Den klarar sig även på magra sandjordar vid bäck och sjöstränder.

LUKTAR INTE SÅ ILLA SOM DET LÅTERNamnet är lite orättvist och sannolikt bara en okritisk översättning av ett lite missvisande amerikanskt namn, men växten sägs kunna dofta även långt efter det att blad och blomma torkat in på herbariearken. Ibland kan doften mer likna vitlök än skunk.

Kolven består av små gulgröna blommor som – åtminstone i Nordamerika – pollineras av skalbaggen Pelecomalium testaceum som lockas av lukten och som äter dess pollen. Växten är flerårig och vill man – mot förmodan – bli av med den måste man dika ut kärret, annars kommer den att finnas kvar och sannolikt föröka sig.

Alla delar av skunkkallan är giftiga och ger klåda på huden, men risken att den eller de gröna bären skulle ätas av människor är inte stor – skunkkallan lockar mer till stilla beundran än uppmanar till ätande. Intressant är också att blomkolven producerar så mycket värme att man kan se den smälta vårens sista kvarvarande snö kring plantan.

Andrén-Sandberg, Å. 2014: Skunkkallan – en amerikansk invandrare. [I met Lysichiton americanus.] Svensk Bot. Tidskr. 108: 110–112.A short essay on an encounter with the Yellow Skunk Cabbage Lysichiton americanus.

Åke Andrén-Sandberg är professor i kirurgi vid Karolinska universitetssjuk huset och ivrigt fotograferande amatörbiolog.

Adress: Vintrosagatan 17, 124 73 Hagsätra E-post: ake.andren[email protected]

” …här finns inget lika ståtligt och vackert om man undantar en mångtaggig älg eller älvorna som dansar dimmiga sen sommarkvällar”

113Toräng: Majviva

Det är inte bara storskaliga skillnader i

miljön som påverkar växternas evolu

tion. Också på mycket lokal nivå kan

pollinatörer och betande djur snabbt

påverka växt populationers genetiska

sammansättning, visar forskning på

öländska majvivor.

Betesdjuren styr majvivans höjd

Det finns två olika sorters majvivor (se bild till höger). De vanliga långstjälkade majvivorna, som bär sin blomställning på någon decimeters

höjd, återfinns i hela södra Sverige, om än numera ganska sällsynt. Men på Öland finns också en lokal kortstjälkad form som presenterar sina blommor bara ett par centimeter ovanför markytan. De två typerna växer på Öland ofta sida vid sida och korsar sig fritt med varandra. Om avkomman blir lång eller kortstjälkad avgörs till stor del av en enda gen i två varianter.

Långstjälkade majvivor har en uppenbar fördel när det gäller att locka pollinatörer eftersom deras blommor syns betydligt bättre i det bruna fjolårsgräset. Men samtidigt som bin och dagfjärilar lätt upptäcker de långstjälkade majvivorna, gör också den lilla gullviveblomvecklaren det. Vecklaren lägger sina ägg i blommorna och larverna äter snart upp majvivans frön. Dessutom riskerar långstjälkade majvivor att få hela blomställningen uppäten av betande djur. Vi kan alltså misstänka att den korta stjälken hos öländska majvivor är en anpassning till ett högt betestryck med lågvuxen omgivande vegetation.

I en nyligen publicerad studie har jag och tre kollegor från Uppsala och Stockholms universitet visat att ett ändrat betestryck

snabbt leder till förändringar av andelen kort och långstjälkade majvivor (Ågren m.fl. 2013).

Under de åtta år som studien varade märktes snart en förändring av populationernas sammansättning: andelen långstjälkade plantor ökade i ytor där betande djur var utestängda medan andelen kortstjälkade plantor ökade i flertalet kontrollytor.

År 2000 fick södra Öland världsarvsstatus, och åtgärder för att hålla landskapet

öppet har bland annat inneburit fler betande djur och ett ökat betestryck jämfört med den senare delen av 1900talet. Sedan år 2000 har också andelen kortstjälkade majvivor ökat betydligt i många populationer på södra Öland.

Vår studie visar alltså att skillnader i betestryck inte bara påverkar vilka växter som dominerar i en viss miljö utan också populationernas genetiska sammansättning. Resultaten hjälper oss förstå på vilket sätt och hur snabbt skillnader i lokala miljöförhållanden kan påverka utvecklingen av genetiska skillnader mellan populationer.

Ågren, J., Hellström, F., Toräng, P. & Ehrlén, J. 2013: Mutualists and antagonists drive amongpopulation variation in selection and evolution of floral display in a perennial herb. PNAS 110: 18202–18207.

PER TORÄNG

Adress: Växtekologi och evolution, Uppsala universitet, Norbyvägen 18 D, 752 36 Uppsala Epost: [email protected]

foto: Per Toräng.


Botanisk resa till de franska AlpernaGUN INGMANSSON

Svenska Botaniska Föreningens resa gick denna gång till de franska Alperna. Vi var tjugo deltagare som under en dryg vecka (3–12 juli 2013) fick botanisera under kunnig ledning av Leif Andersson. Vi hade dessutom lokala

guider under nästan hela tiden. De första fem nätterna bodde vi ett par mil sydväst om Gre

noble, i byn LansenVercors. Därefter förflyttade vi oss österut till de mer centrala delarna av Alperna. Villar d’Arène, som då blev vår utgångspunkt, ligger nära Écrins nationalpark med sina hundratals toppar över tretusen meter.

Varje dag rattade vi hyrbilarna till nya, fantastiska platser med intressant flora och ofta hisnande vyer. Vi vandrade i kalkrika våtmarker, klättrade i slänter, åkte kabinbana upp till snölegearterna, njöt av subalpina arter i fäbodsmiljö, fick böja nackarna bakåt för att greppa kilometerhöga rasbranter, hålla oss ur vägen för cyklister som kunde dyka upp på vilka altituder som helst och sist men inte minst botanisera på de allra artrikaste och vackraste alpängar.

Här presenteras några av lokalerna vi besökte. En mer heltäckande reserapport finns på SBF:s hemsida.

Forêt de VouillantsForêt de Vouillants är ett välordnat besöksmål alldeles väster om Grenoble dit folk beger sig för att ha picknick, jogga eller vandra i omgivningarna. Det är samtidigt ett botaniskt intressant område med mindre höjdryggar nedanför höga bergsmassiv av kalk. Höjderna är rätt torra med fuktigare dalgångar. Här finns flera arter som annars trivs bäst vid Medelhavet.

Bland träd och buskar dominerade ullek Quercus pubescens, men vi såg även dvärglönn Acer monspessulanum, A. opalus, avenbok Carpinus betulus, körsbärskornell Cornus mas, perukbuske Cotinus coggygria, lagertibast Daphne laureola och bohuslind Tilia platyphyllos. Vid kanten av stigen växte ormbunkarna glansbräken Asplenium adiantumnigrum, mjältbräken A. ceterach, A. fontanum samt dansk stensöta Polypodium interjectum.

Bitvis var vegetationen riktigt tät med stickmyrten Ruscus aculeatus, en tornig sparrissläkting där blommorna sitter på bladens undersida. En trav, Arabis turrita, med enorma böjda skidor,

I fjol somras åkte Gun

Ingmansson och 19

andra blomstervänner

till de franska Alperna

för att få njuta av de

artrika alpängarna och

rasbranterna. De blev

inte besvikna.

Ingmansson: Frankrikeresan 115

klockjulros Helleborus foetidus, en liten tunn måra, Galium obliquum, och murgrönssnyltrot Orobanche hederae noterades också.

På torrare slåtterängar viftade orkidén bockyxne Himantoglossum hircinum med sina spektakulära bandlika läppar, olika fjärilar besökte blomsterkörvel Orlaya grandiflora, en sandödla kilade snabbt runt kantlök Allium lusitanicum och franskt kungsljus Verbascum chaixii. Högt uppe på en kalkklippa kunde vi se bladen på den vedartade silverärten Argyrolobium zanonii och även kyndelsporre Chaenorhinum origanifolium.

Fältlunchen, som vanligt mycket uppskattad, denna dag förstärkt med harpaté, intogs intill ett område som var omgärdat av höga murar. Innanför murarna kunde vi imponeras av enorma bestånd av hjorttunga Asplenium scolopendrium.

Charmant SomCharmant Som i Chartreusemassivet ligger under skogsgränsen. Betande kor och flockar av alpkajor höll oss sällskap medan vi njöt av floran på de pastorala betesmarkerna runt en fäbod (figur 1). Som högst var vi uppe på 1733 meter över havet, där det i vintras låg mer än sex meter snö. Längs vägkanten växte bland annat violtandrot Cardamine heptaphylla och alpvänderot Valeriana tripteris, båda med karakteristiska blad.

På de kalkrika alpängarna fick vi nu bekanta oss med många fina arter. Vi noterade gullgentiana Gentiana lutea, den mest högvuxna i släktet, vårgentiana G. verna (figur 2), lågvuxen, intensivt blå och den tidigaste i släktet, bergnejlikrot Geum montanum, lysande gul, samt en av flera arter bergskrabbor som vi skulle få se under resan: klippskrabba Globularia cordifolia.

Alpförgätmigej Myosotis alpestris, klotrapunkel Phyteuma orbiculare, gullfingerört Potentilla aurea, alpsippa Pulsatilla alpina, stormhattsranunkel Ranunculus aconitifolius och sporrviol Viola calcarata (figur 2) blev också beundrade. Här blommade även Adam och Eva Dactylorhiza sambucina och vityxne Pseudorchis albida.

figur 2. Schackbräde Melan-argia galathea på en rödklint, vårgentiana Gentiana verna och sporrviol Viola calcarata. foto: Ragnhild & Neil Crawford.

figur 1. Alpängarna nära Charmant Som bjöd på en hänförande utsikt. foto: Lizz Jillhed.


figur 3. Alpgentiana Gentiana acaulis, alpsippa Pulsatilla alpina och rostalpros Rhododendron ferrugineum. foto: Ragnhild Crawford.


ChamrousseVi tog bilarna ganska högt upp till vintersportorten Chamrousse (figur 4) i Belledonnemassivet (silikat) och sedan kabinbana upp till 2250 m ö.h. Härifrån botaniserade vi sedan i trivsamt tempo under hela dagen ner till 1750 m ö.h. Liksom hemma hade våren varit sen och därmed följde en sen snösmältning.

En av de första arterna vi såg var Ranunculus kuepferi, en snölegeart som växer på altituder över 2000 meter. Vid snöfläckarna stod också vit vårkrokus Crocus vernus subsp. albiflorus och vårlöken Gagea fistulosa. Gentianorna var förvånansvärt svåra att bestämma, men under dagen antecknade vi Gentiana acaulis (figur 3), G. alpina, G. brachyphylla, G. punctata och G. verna.

Det är inte lätt att välja ut några arter av alla dem som vi såg under vandringen. Kanske alpendemen stjärnharört Bupleurum stellatum, kanske ängstulpanerna Tulipa sylvestris subsp. australis (figur 5) eller rosenaurikel Primula hirsuta (figur 5), alla med spektakulärt utseende på olika sätt. Vi njöt av mosippor Pulsatilla vernalis och alpsippor P. alpina, både vita (figur 3) och gula.

Den sällsynta och hotade bräsman Cardamine plumieri liksom alpklocka Soldanella alpina (figur 5) hittades nära den vackra sjön, där vi dukade upp en efterlängtad lunch. Rostalpros Rhododendron ferru gineum (figur 3), med sina roströda bladundersidor, lyste upp sluttningarna. På hemvägen gjorde vi ett kort stopp vid den endemiska storblommiga tätörten Pinguicula grandiflora subsp. rosea.

Europas högsta rasbranterDagen startade med en tre timmars bilresa söderut till Devoluymassivet och Europas högsta kalkrika rasbranter nära orten La Cluse vid Montagne d’Aurouze. Vi följde sedan en mindre väg nedanför de kilometerhöga talusbildningarna. På ett ställe fick vi ta en omväg förbi tre ambitiösa vakthundar som beskyddade sin hjord med får och getter, men annars var det en behaglig vandring i perfekt väder.

figur 5. Ängstulpan Tulipa syl-vestris subsp. australis, rosenaurikel Primula hirsuta och alpklocka Soldanella alpina.foto: Ragnhild Crawford.

figur 4. Lac Achard, en vacker liten sjö som livade upp vandringen nerför berget vid Chamrousse.foto: Lizz Jillhed.


På ena sidan reste sig de imponerande grusiga branterna och på den andra bredde fjärilsrika betesmarker ut sig. Bland annat flög den iögonfallande brandgula sydlig citronfjäril Gonepteryx cleopatra (figur 7).

Vi såg rätt omgående den fina nunatakkendemen Carduus aurosicus (figur 7), som bara finns i Montagne d’Aurouze. Den för Alperna endemiska provenceklockan Campanula alpestris, liksom den puderrosa oemotståndliga klocklöken Allium narcissiflorum (figur 7), även den endemisk, fick en att dra efter andan.

Andra minnesvärda arter i de torra grusbranterna var den gula vallmon Papaver aurantiacum, bleksporre Linaria supina med sin strimmiga sporre och dvärgiberis Iberis aurosica (figur 6), också den en Aurouzeendem. Andra fina arter var martornet Eryngium spin alba (figur 10), endem för sydvästra Alperna, gräsvädd Scabiosa gramini folia och alkoholkryddan Sideritis hyssopifolia.

Col du Galibier och Col de LautaretFlera små murmeldjur visade sig längs hårnålskurvorna upp till högalpina Col du Galibier. Här på 2600 meters höjd låg snöfläckar ännu kvar efter vinterns, på sina ställen, obegripliga tjugo meter djupa snötäcke! En flock snöfinkar slog sig ner på en av dem och några gåsgamar gled över bergsidorna.

Nyligen framsmälta arter som grusvivesläktingen Androsace adfinis subsp. brigantiaca (figur 9), endem för södra Alperna, lacksenap Coincya monensis subsp. cheiranthos och den vackert gula barrdraban Draba aizoides visade sig. Endemen Veronica allionii var dock ännu inte i blom.

På en kalkknalle lite längre ner såg vi den vitblommiga snöanemonen Anemone baldensis, hedaurikel Primula latifolia, rosa och rödlistad, den vitgula myskbräckan Saxifraga moschata och fjällglim Silene acaulis. Ytterligare ungefär hundra meter längre ner blommade isranunkel Ranunculus glacialis och rödspira Pedicularis rostratospicata subsp. helvetica.

figur 6. Dvärgiberis Iberis aurosica, en endemisk art som vildväxande enbart hittas i de kalkrika rasbranterna vid Montagne d’Aurouze.foto: Gun Ingmansson.

figur 7. Sydlig citronfjäril Gone pteryx cleopatra, piggtistelsläktingen Carduus aurosicus och klocklök Allium narcissiflorum.foto: Ragnhild & Neil Crawford.


Efter en överdådig lunchbuffé valde Leif utflyktsmål efter vädret. Det var överhängande risk för åska på högre höjder så det fick i stället bli ett första besök på Col de Lautaret (figur 8) med dess fantastiska, artrika alpängar som ensamma lätt skulle kunna fylla en hel resa. Här mixas torra och fuktiga marker, kalkrika och sura.

Från och till regnade det, men vi framhärdade i tre timmar eftersom arterna avlöste varandra, en del gamla bekanta men även många nya: narcissanemon Anemone narcissiflora, stjärnflocka Astrantia major, skäggklocka Campanula barbata, svavelklocka C. thyrsoides (figur 9), klofibblesläktingen Crepis pontana, stor ormrot Bistorta officinalis, handnyckeln Dactylo rhiza majalis subsp. alpestris, alpnäva Geranium rivulare, brunkullesläktingarna Gymnadenia corneliana och G. rhellicani, pingstlilja Narcissus poeticus subsp. radiiflorus, krollilja Lilium martagon, samt paradislilja Paradisea liliastrum (figur 9).

Även hela nästa dag botaniserade vi i Col de Lautaret. Vädret var lynnigt och ständigt växlande, därför flyttade vi oss under dagen mellan olika altituder. På eftermiddagen vandrade vi i nationalparken på sluttningen nedom vägen. Vi gick tidvis i fuktiga högörtsängar med sjungande blåhakar.

Där bland björkal Alnus viridis växte bredröllika Achillea macrophylla, alpstormhatt Aconitum lycoctonum subsp. vulparia, den storbladiga gråflockeln Adenostyles alliariae, segerlök Allium victorialis, Descurainia tanacetifolia (figur 10), ett högvuxet stillfrö, och den iögonfallande vialen Lathyrus ochraceus subsp. occidentalis. På en sluttning letade vi upp några blommande exemplar av den hotade strimtibasten Daphne striata.

Harörterna väckte som vanligt intresse, den här gången långbladig harört Bupleurum longifolium, med sina mässingsfärgade blommor, och ranunkelharört B. ranunculoides, lite ljusare och tunnare. Den senare växte på ett torrare område nära vackert blommande drakblommor Dracocephalum ruyschiana.

figur 8. Paus bland blommorna på Col de Lautaret. foto: Neil Crawford.

figur 9. Svavelklocka Cam-panula thyrsoides, grusvivesläktingen Androsace adfinis subsp. brigantiaca och paradislilja Paradisea liliastrum.foto: Ragnhild & Neil Crawford.


Col d´IzoardDen sista dagen för botaniserande åkte vi sydost ut till bergstoppen Col d’Izoard (2361 m ö.h.) som ofta ingår i Tour de France. Här, högt ovan trädgränsen i det grusiga och ganska ödsliga landskapet, letade vi fram Arenaria multicaulis, en nära släkting till vår kalknarv, och ölandssolvända Helianthemum oelandicum.

Likörrot Athamanta cretensis, en lågvuxen flockblommig art, kålsläktingen Brassica repanda, i små tuvor och med rödanlupna stjälkar, och kåreln Erysimum jugicola växte i sluttningar intill en av alla hårnålskurvor. Passerande cyklister kastade förvånade blickar på oss där vi klängde omkring. Ytterligare en intensivt blå gentiana, Gentiana orbicularis, fångade våra blickar.

Alpsporre Linaria alpina (figur 10), näpet tvåfärgad, och det tuvade ”stensmycket” tuvdådra Petrocallis pyrenaica var också iögonfallande, trots sin litenhet. Nya bekantskaper för många blev Pedicularis rosea, en spira där överläppen bara har en kort ”näbb”, vänderotssläktingen Valeriana saliunca och cenisviol Viola cenisia.

Norr om Le Fontenil Vid vägen låg ett stenbrott och där intill klättrade vi upp i sluttningen. Vegetationen var stäppartad och mycket intressant, även faunistiskt med sandödlor och olika insekter. En buske av sävenbom Juniperus sabina växte högt uppe i slänten, men också mycket annat: Överblommade fältvivor Androsace maxima, imponerande akantustistlar Carlina acanthifolia, fem olika vedlar: Astragalus australis, A. danicus, A. hypoglottis, A. monspessulanus och A. versicarius, den ulliga storvuxna kandelabersalvian Salvia aethiopis, esparsettvicker Vicia onobrychioides och tallmistel Viscum album subsp. austriacum, var några av de arter som fick oss att stanna till.

Det sista stoppet för resan blev norr om La Vachette i en gles skog. Huvudnumret var endemen Prunus brigantina (= från Briançon). Dess små gula plommon används till sylt och kärnorna krossas till ’huile de marmotte’ (murmeldjursolja)!

• Stort tack till Leif Andersson för en synnerligen välplanerad och innehållsrik resa!

figur 10. Martornssläktingen Eryngium spinalba, Descu-rainia tanacetifolia (en släkting till vårt stillfrö) och alpsporre Linaria alpina.foto: Ragnhild Crawford.

Gun Ingmansson är pensionerad lärare, ivrig amatörbotanist och en av författarna till den kommande gotlandsfloran. Gun tilldelades Guldluppen 2008.

Adress: Vinkelgatan 2 B, 621 49 Visby E-post: [email protected]

121Läsvärt

läsvärtNorskt atlasverk nu fullbordatUtbredningsmönstren för många av

Norges kärlväxter är nu klarlagda i och

med att fjärde delen av den norska

utbredningsatlasen givits ut.

STEFAN ERICSSON

82 år efter det att projektet initierades (1931), har det ambitiösa arbetet med karteringen av Norges kärlväxtflora äntligen fullbordats. Den fjärde, avslutande och tjockaste delen, omfattande ”de östliga och nordöstliga floraelementen” har nu utkommit. Det bör dock noteras att verket inte omfattar samtliga växter; totalt har bara 648 taxa, en tredjedel av landets hela flora, karterats.

Det sammanlagda arbetet är naturligtvis enormt. Uppgifter från samtliga relevanta belägg i norska herbarier och åtskilliga i utländska, alla botaniska tryck, många opublicerade manuskript, och inte minst en enorm mängd fältblanketter ifyllda under de senaste femtio åren, har lagts in på kartor. Tidsspannet gör att metoderna för att åstadkomma detta har varierat – medan arbetet under långt tid utfördes manuellt och sammanställdes på papper, har den senaste volymen producerats digitalt och det växande resultatet kunnat följas på datorskärmen.

Det norska atlasverket har ibland kritiserats för sina uppenbara luckor i återgivandet av vanligare växters utbredningar. Luckorna beror på att man konsekvent, även för jämnt utbredda taxa, endast markerat bekräftade

lokaler. Personligen anser jag att norrmännen ska ha en eloge för detta, att de inte fallit i samma fälla som Hultén (1971), som i sin atlas fyllde ut med raster även där data saknades. Medan den norska atlasen ger god information om vilka trakter som ännu är värda att undersöka, får man ingen sådan hjälp från Hulténs kartverk. Andra luckor uppkommer genom taxonomiska glapp, till exempel tar man i den fjärde volymen endast upp den nordliga underarten av mattlummer Lycopodium clavatum, riplummer subsp. mono stachyon, inte arten som helhet eller den sydliga subsp. clavatum.

Den första volymen utkom för 54 år sedan, och även om grundidén hela tiden varit densamma, att presentera trovärdiga kartor och ge utförliga kommentarer, är skillnaden mellan den inledande och den avslutande delen stor. Kommentardelen har utvecklats, texten i volym 4 är den fylligaste hittills, men följer ändå samma mall. Där finns uppgifter om de första norska fynden, höjdgränser, växtens habitat, dess hemortsrätt i landet, total utbredning eller utbredning i Norden,

Distribution maps of Norwegian vascular plants. IV. The eastern and northeastern elementsElven, R., Fremstad, E. & Pedersen, O. (red.) 2013. Akademika forlag, Trondheim. 489 sidor. ISBN 9788232102464. Pris: 715 kr på Adlibris.


försök att förklara utbredningsbilden, växt geografiska slutledningar, taxonomiska avgränsningar och problem, förkastade angivel ser (nog så viktigt), och i många fall också mycket annat. Som svensk blir man inte så lite avundsjuk över att finna all denna information i ett och samma verk.

Kartorna har också utvecklats, om än i en något överraskande riktning. I den första delen, ”kustväxter” (Fægri 1960), är de knivskarpa och utsökt utförda, och glädjande lätta att läsa trots att de tryckts enbart i svart och bara återger kustlinjer och vattendrag. Kartorna i den andra delen, ”alpina växter” (Gjærevoll 1990), ger genom kraftigare linjer och större prickar ett något grötigare intryck. Ett bonus är att det för de flesta taxa finns en karta som återger utbredningen i hela Fennoskandien, om än schematiskt. Genom att fjällväxternas utbredningar i norr ofta närmast slickar landets östgräns, underlättar detta tolkningen av utbredningsmönstren.

Den tredje volymen, ”det sydöstra elementet” (Fægri & Danielsen 1996), innebar tyvärr ett lågvattenmärke. Reproduktionen är urusel med ofta stora skillnader mellan kartorna. Vattendragen är gryniga och försvinner ibland nästan helt, och prickarna flyter ihop till kakor som ofta täcker detaljer man behöver för orienteringen.

Den fjärde volymen innebär helt klart ett uppsving från svackan i trean, men trots att man gjort underlagskartan mer detaljerad, och tryckt den i tre färger (blått för kust och vattendrag, rött för fylkesgränser, svart för kartprickar), så är kartlinjerna så tunna och ljusa att läsbarheten ändå överträffas av den första volymen.

Bokserien har inte helt klarat sig från malörer. Mest påfallande är kanske språket, som i de tidiga volymerna, särskilt den första, flödar av norvagismer (jo, det heter så, jag har slagit upp det). Detta är nu åtgärdat, volym 4 är skriven på riktig engelska. Man ser det redan på omslaget; kartverkets titel har äntligen ändrats från ”Maps of distribution of ...” till det mer idio

matiska ”Distribution maps of...”. Kartorna har heller inte undgått problem. Medan de hamnade rätt i den första volymen, förväxlades två kartor i volym två och åtta kartor i volym 3. I den senare delen försvann dessutom fyra textsidor, som istället bifogades på tilläggsblad. Volym 4 saknar helt sådana krämpor.

Denna fjärde del är den första att inkludera fotografier, något som onekligen förhöjer läsupplevelsen. Det enda jag nu saknar är ett register, något som fanns i volym ett och två. Även ett samlingsregister till samtliga volymer hade varit välkommet, eftersom många kartor publicerats under namn som fallit i glömska, men framför allt för att det kan vara svårt att lista ut vilken volym en viss växt finns med i, eller om den alls finns med.

Faktauppgifterna om Norge får betraktas som oklanderliga – verket är en guldgruva – men någon gång brister det vad gäller kringinformationen. Man kan ju inte kolla allt, men det verkar konstigt att det för åtskilliga växter ges föråldrade uppgifter om utbredningen i Sverige. Delvis kanske vi har oss själva att skylla – den planerade svenska växtatlasen ligger ännu långt fram i tiden, och uppgifterna på Artportalen är heller inte till stor hjälp – men nog borde man ha kunnat vifta med manuset framför någon välinformerad svensk botanist.

Det norska atlasverket väcker beundran, något motsvarande finns inte för vårt land – ”det er bare å gratulere!” Våra grannar i väster ligger nu långt före oss vad gäller tillgängligheten till uppgifter om landets floristik. Frågan är nu bara: när börjar man uppdatera volym ett?

Citerad litteraturFægri, K. 1960: Maps of distribution of Norwegian plants. I. The

coast plants. Univ. Bergen Skr. 26. 134 sid. + 53 pl.Fægri, K. & Danielsen, A. 1996: Maps of distribution of

Norwegian vascular plants. III. The southeastern element. Fagbokforlaget, Bergen. 129 sid. + 40 pl.

Gjærevoll, O. 1990: Maps of distribution of Norwegian vascular plants. II. Alpine plants. Tapir Publishers, Trondheim. 123 sid. + 37 pl.

Hultén, E. 1971: Atlas över växternas utbredning i Norden. 2 uppl. Generalstabens litografiska anstalts förlag, Stockholm. 531 sid.

123Läsvärt

läsvärtPraktverk om bio-logiska samlingar”Jag vill också jobba där”, utropade Brita

Svensson när hon hade läst den nya

boken om de fantastiska samlingar av

växter och djur som vi har i Sverige. En

för de flesta helt okänd skattkammare.

BRITA SVENSSON

Du kommer också att vilja vara en av alla dem som i sitt arbete eller på sin fritid ser till att samlingarna, gamla och nya, bevaras för allmänhet och forskare efter att ha läst Skatter i vått och torrt. Biologiska samlingar i Sverige av Torleif Ingelög. En helt fantastisk bok!

Jag läste den från pärm till pärm, men det behöver man inte göra. Nej, börja med kapitel fyra som beskriver en handfull hängivna människor, män och kvinnor som ägnar sin tid åt att på ett eller annat sätt samla och bevara levande eller döda varelser så att vi andra kan få njuta av kunskapen de inbringar.

Kapitlen innan kan synas lite långrandiga om man inte gillar uppräkningar men läs dem ändå om du vill fascineras av allt som finns i vårt land, på museer, skolor, privata vindar och källare av insekter, ormar, valben, pressade växter av Linné själv, och herbarieark med just det exemplar av en växtart som bestämmer att just så här och på inget annat sätt ska den arten se ut!

Några läsare känner kanske redan till detta praktverk men för er andra vill jag beskriva vad det rör sig om, nämligen en mycket vacker

och läsvärd populärvetenskaplig bok om vårt lands oersättliga biologiska samlingar.

Bokens inledande kapitel beskriver vilka samlingar som finns och var, men också flera spännande sidoberättelser. Vi får bland annat lära oss hur en björn monteras i Áttjemuseet i Jokkmokk och hur pollenprognoser kommer till på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.

När jag läst dessa sidor tänkte jag att jag måste nog ta fram papper och penna och skriva upp varje museum och herbarium och hur mycket det finns vid vart och ett av torra och blöta kollekter av växter, djur, svampar och fossil. Som tur var vände jag på bladet och där fanns just en sådan tabell! Sammanlagt finns över 33 miljoner kollekter i Sveriges museer.

Så följer alltså berättelser om några passionerade samlare och forskare som med sitt idoga arbete bidragit till kunskapen om allt från kärlväxter till blötdjur. Jag lärde mig också hur viktigt det är med skickliga illustratörer när det gäller att föra kunskapen vidare till oss andra.

Det är dock varken samlare eller illustratör jag vill bli efter att ha läst boken. Nej, jag vill

Skatter i vått och torrt. Biologiska samlingar i SverigeIngelög, T. 2013. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. 368 sidor. ISBN 9789188506917. Pris: 211 kr på Adlibris.

SKATTER I VÅTT OCH TORRT Biologiska samlingar i SverigeTorleif Ingelög


vara en doldis på ett museum. En som ser till att etiketterna är i fullgott skick, att det finns sprit i alla flaskor, att inga skadedjur tagit sig in bland skatterna, för om det är något som läsaren av denna bok inser så är det att det är just detta arbete som slutligen gör de oersättliga samlingarna värdefulla. Dessa doldisar är museernas sanna hjältar!

”Juveler i skattkamrarna” kommer härnäst. Hur gick det till när den borttappade mushjorten återfanns? Det får du veta om du läser boken! Du kan däremot inte få veta var den finns för det är ännu inte bestämt, Visby eller Stockholm. I Lund finns världens viktigaste algherbarium med inte mindre än sextusen typexemplar, fantastiskt! Forskare från hela värden vänder sig till Lund för att få sina fynd bekräftade.

I de följande kapitlen beskrivs hur dessa skattkammare används, hur kollekter sorteras och etiketteras för att vi ska kunna använda dem på bästa sätt, till exempel för släktskapsstudier eller analyser av miljöförändringar.

Förutom texten, som är välskriven, inspirerande, genomarbetad och med ytterst få upprepningar vill jag framhålla Lena Eliassons layout. Inget uppslag är det andra likt! Härligt

att inte veta hur nästa sida ser ut, ingen förutsägbarhet alls. Ibland en tabell, ibland en figur, ibland en illustration som försvinner omärkligt in i texten. Ibland ett helt uppslag med en egen berättelse. Varje illustration har sin egen beskrivning som inte återfinns i texten. Skönt!

”Ytterst få upprepningar” är inte riktigt sant. Alldeles i slutet är det en hel del upprepningar, men jag är säker på att Torleif Ingelög fullt medvetet har med dem. Det handlar nämligen om statens ansvar för vården av samlingarna och hur viktigt detta är. Med författarens egna ord:

De viktigaste frågorna för huvudmännen är naturligtvis att se till att samlingarna förvaras i godtagbara lokaler och får nödvändig skötsel. Det är nödvändigt att huvudmännen verkar för bättre lokaler i flera fall och större anslag så att fler personal kan anställas. Sverige borde ha en nationell strategi för de biologiska samlingarna.

Alla läsare av SBT håller säkert med. Jag vill passa på att tillägga att det gäller även ansvaret för vår nationalnyckel som nu så sorgligt inte får fortsätta sin utgivning på det sätt som från början var tänkt. Om ”Skatter i vått och torrt” når dem som boken bland andra är tänkt för, landets beslutsfattare, kan det förhoppningsvis ske en förändring i positiv riktning.

Herbarium GB vid Göteborgs universitet räknar sina anor från 1778 och från Kungliga Vetenskaps- och Vitterhets-samhället i Göteborg och dess ”Naturalie Cabinett”.

herbariesamlingarna 1926 till Botaniska trädgården och

nybildade Göteborgs universitet tog över samlingarna år 1961 men yttade

herbariet in i Botaniska institutionens nya moderna lokaler i Botaniska trädgården. Numera ingår herbariet i universitetets institution för biologi och miljövetenskap.

Herbarium GB är nummer 40 i storleksordning bland världens drygt 3 200 registrerade herbarier och det fjärde största i Sverige. Antalet kollekter uppskattas till 1,6 miljoner varav 600 000 är nordiska. Av totalantalet är 250 000 kryptogamer. Man disponerar en lokalyta om drygt 700 kvadratmeter av vilka 600 kvadratmeter är herbariesalar med specialanpassat klimat (17–18 grader C och 60–70 procent relativ luftfuktighet). Herbarieskåpen är av kompaktmodell och är damm- och skadedjurstäta.

KärlväxterEtt av herbariets äldsta ark innehåller tre strån av rödsvingel (Festuca rubra) som är insamlade av Carl Linnaeus och bär hans påskrift. Texten lyder in paludosis prati regii Upsaliae (på fuktig mark på Kungsängen vid Uppsala) men insamlingsår saknas. Troligen skedde insamlingen på 1740-talet. Kollekten är en så kallad lektotyp. Herbarium GB har också några kollekter från kapten Cooks första världsomsegling åren 1768–1771 – bland annat två kvistar av sydkråkbär (Empetrum rubrum). Dessa insamlades av Sir Joseph Banks (1743–1820) och linnélärjungen Daniel Solander (1733–1782) i Tierra del Fuego, det vill säga Eldslandet på Sydamerikas sydspets. Flora Käralundensis 1780 är den äldsta sammanhållna växtsamlingen i Göteborgsherbariet. Den omfattar 668 växter insamlade av tullklarerare Carl Leonard Kilborg (1723–1789) kring Kärralunds egendom i Örgryte.

Herbarium GB vid Göteborgs universitet

Flora Käralundensis , 1780. I det vackra uppslaget syns tydligt att växterna är påmålade för att säkerställa en god färgåter-givning! Här ses bland annat nyponros Rosa dumalis, s. lat.FOTO CLAES GUSTAFSSON

64

GotlandBergianska LundGNMNaturarium Oskarshamn

ÖvrigaHerbGB

2 | Skattkartan

VoT-kap2-skattkartan-2.indd 64 2014-03-17 10:44

figur 1. Två illustrationer ur boken. Det pressade exemplaret till vänster av den vackra gentianan Gentiana veitchiorum finns i herbariet vid Evolutionsmuseet i Uppsala. Blommornas blå färg lyser lika intensivt som när de samlades in av Harry Smith i Kina 1922.

På bilden till höger ser vi ett uppslag ur Flora Käralundensis 1780, den äldsta sammanhållna växtsamlingen i herbariet vid Göteborgs universitet. För att säkerställa att nyponrosens färg bevarades för framtiden har någon målat på de pressade blombladen!

Från slutet av 1960-talet och till idag har fossilmaterial ständigt tillförts samlingarna, om än inte i samma omfattning som under Wimans tid. Efter Wiman inträdde tider med stora svårigheter i förvaltandet

av samlingar som orsakade viss oordning och en historisk ballast

strategi för hur man vill ha samlingarna som inkluderar noggrann ordning och tillgänglighet, och man har bara ett nummersystem. Museet står dock inför ett mycket stort arbete med att införa detta nya system och att datalägga allt material.

Evolutionsmuseet Botanik (Herbarium UPS, före detta Fytoteket)Uppsala har funnits på den botaniska världskartan sedan Carl von

och modernt material i skön blandning. Herbariet omfattar cirka 3,1 miljoner kollekter, varav en halv miljon är nordiska kärlväxter. Man har stora kryptogamsamlingar, bland annat ett av världens mest betydelsefulla lavherbarier som också är Sveriges största. Herbariet har i omgångar fått överta samlingarna från det nu nedlagda Herbarium UPSV (tidigare Växtbiologiska institutionen); totalt 200 000 kollekter, huvudsakligen kryptogamer.

Moderna lokaler med gott om utrymmeHerbarielokalerna i Uppsala hör till de modernaste i Europa och harinneburit en enorm förändring i arbetsmiljö för personal och gästandeforskare. De är rymliga – man har ”luft i systemet” vilket gör det lätt att göra omdisponeringar av herbariematerial. Ihoptryckning sliter på materialet. Bäst anser man det vara att ha facken i herbarieskåpen glest fyllda.

inkommet material), frysrum (som rymmer ett helt herbarieskåp)

samlingarna och Thunbergsrummet med de äldsta samlingarna inklusive deras typer. Dessa två rum har striktare styrt klimat än övriga herbariesalar med en temperatur under 20 grader C. På nedre plan

våtmagasin.

mossor och ett separat trädgårdsväxtherbarium.I herbariet försöker man undvika separatsamlingar utom för de

allra äldsta samlingarna. Det är lättare att hitta i samlingarna om allt är insorterat på familj, släkte, art eller annan taxonomisk grupp.

Gentianan Gentiana veitchiorum med lika intensiv blå färg som den hade när den insamlades av H. Smith i Kina 1922.FOTO CHRISTOPHER REISBORG

Evolutionsmuseet | 2

SLUUME NRMSGUEvolAjtte

21

VoT-kap2-skattkartan-1.indd 21 2014-03-17 10:43

Andersson: Blåklint 125

Hur går det för blåklinten?ULLA-BRITT ANDERSSON

Under året rapporterades 443 fynd av blåklint, fördelat per landskap enligt tabellen nedan. Dessutom besöktes tio lokaler utan återfynd. På kartan framgår tydligt den abrupta gräns där blåklintens utbredning upphör. Den

sammanfaller i stort sett med limes norrlandicus. Som förväntat ligger Skåne, Västergötland och Östergötland i topp.

Mängden rapporter varierar stort. I de landskap där inventeringar pågår (främst Öland, Östergötland och Västmanland), kan man förvänta sig en högre aktivitet. Troligen blev antalet rapporter förhållandevis lägre under 2013 eftersom en del rapportörer inte har hunnit bli bekväma med den nya Artportalen.

Växtplats angavs i 205 rapporter fördelade enligt tabellen nedan. I ruderatmiljöerna ingår exempelvis avfallsanläggningar, industrimark, grusgropar och jordhögar. Vägkantslokalerna var ofta insådda med blandningar innehållande blåklintsfrö. Detta gäller även de två nordligaste utpostlokalerna i Jämtland och Torne lappmark. Som sig bör överväger fynd från åkrar. Ofta angavs de vara höstsådda, något som gynnar blåklinten.

Antalet plantor är svårt att uppskatta i växande gröda men många rapportörer har gjort försök till beräkningar:

Till sist ett varmt tack till alla som bidragit med rapporter av blåklint under fjolåret. I år är du särskilt välkommen att rapportera dina fynd av slåtterblomma, som är Årets växt 2014.

! !!!!

!!! !!! !!!!!!!!!!!!!!

!!!!!!!!!!

!

!!

!!!!!

!

!!!!!!!!!!

!!!!!!

!!!!

!!!!

!

!!

!

!

!!!!!

!!

! !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !!

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

!

!

!!!

!

!

!

!

!

!

!

!

!!!

!

!

!

!

!!!

!!!!

!

!

!!!!!!!!!!!

!!!

!!!

!

!

!

!!

!

!!!

!

!! !!

!!! !

!

!

! !!!

!!!

!!!

!!!!!

!!!

!!!!!!!!

!

!

!!

!

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

!!

!!!!!!!!!!!!

!!

!

!!

!!

!

!

!! !!!!!!

!!!!!!!!!!

!

!!!

!!!!!!!!!!!!!!

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

!!

!!

!!

!

!!!!!!!

!!

!!!!

!

!

!!!

!!

!!!

!!

!!!! !

!!

!!

! !!!!!!!

!!

!!!!! !!

!!!! !

!

!!!!! !

!

!

!!!!

!!!!!!

!

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

!

De inrapporterade blåklintsfynden 2013 inskränker sig till Göta och Svealand. De två rapporterna från Norrland gäller insådda vägkantslokaler.

Landskap AntalSkåne 71Blekinge 35Öland 26Småland 35Halland 3Bohuslän 1Dalsland 33Västergötland 68

Landskap AntalÖstergötland 72Närke 5Södermanland 21Värmland 3Västmanland 39Uppland 29Jämtland 1Torne lappmark 1

Växtplats Antalruderat 26vägkant 10havreåker 7kornåker 15rapsåker 23

Växtplats Antalrågåker 20veteåker 15åker, övrig 6åker, ospecificerad 83

Antal plantor Antal1–10 9311–100 76101–1000 72

Antal plantor Antal>1000 23Ej angivet 179

Blåklint Centaurea cyanus var Årets växt 2013. foto: Thomas Gunnarsson.


Före

ning

ssid

or

Sve

nsk

a B

ota

nis

ka F

öre

nin

gen

De vilda blommornas dagDe vilda blommornas dag arrangeras i år söndagen den 15 juni. Registrera din vandring på SBF:s hemsida (www.svenskbotanik.se).

Ny hedersmedlemI samband med årsmötet i Uppsala den 8 mars presenterades en ny hedersmedlem i Svenska Botaniska Föreningen. Det är den kände bryologen Tomas Hallingbäcks insatser som uppmärksammas på detta sätt.

Tomas Hallingbäck är alltsedan 1970talet kunskapens källa för många svenska bryologer. Han var initiativtagare till ”Mossornas vänner på svenska västkusten” som utvecklades till den rikstäckande föreningen ”Mossornas vänner” med tidskriften Myrinia.

Tomas är författare till den första mossbildfloran i landet tillsammans med fotografen Ingmar Holm åsen. Han initierade den stora mossinventeringen 1977–1999, och blev huvudredaktör för publiceringen av resultaten i Göteborgstraktens mossor. Han har skrivit en stor del av texten i volymerna om bladmossor i Nationalnyckeln, som inneburit ett uppsving för kunskapen och ökat intresset för mossor i Sverige och Norden.

Tomas är en internationellt välkänd bryolog och representerar svenska intressen i flera internationella kommittéer. Han är också ledamot av och leder arbetet i svenska mosskommittéer.

Tomas är alltid generös med att ideellt ställa upp med att leda exkursioner och hålla föredrag. Hans sätt att presentera mossor är informativt och begripligt, både när det gäller att förklara

mosskaraktärer i fält och på föredrag. Under de senaste fyrtio åren har Tomas lärt upp flera generationer av duktiga bryologer.

Kort sagt: kunskapen om mossor i Sverige hade idag inte varit lika utbredd och välorganiserad utan Tomas mycket stora insatser.

foto

: Tom

as C

arlb

erg

Lär dig mer om gräs!En kurs om gräs och hur man känner igen dem kommer i sommar att anordnas i Sörm-land 8–11 juli. Vi kommer att hålla till på en kursgård utanför Flen. Vi riktar oss mot såväl nybörjare som till dem som kan litet mer.

Huvuddelen av tiden kommer vi att vara i fält, i fantastiska marker där vi möter gräsen i sina typiska miljöer. Vi kommer även att öva oss i att examinera gräs med flora och lupp.

Hör av dig med en intresseanmälan till oss så kommer du att få ytterligare information när detaljerna om kursen är klara. Kontakta Hans Rydberg (0158107 22, 070394 43 63, [email protected]) eller Janne Elmhag (0157506 05, 070880 45 82, [email protected]).

Inventeringsvecka i Åsele lappmarkVästerbottens läns Botaniska Förenings inventeringsvecka för länsfloraprojektet kommer i år att hållas 20–26 juli i Vilhelmina. Högkvarteret är Vilhelmina IK:s lokal på Tallåsvägen 34 (mitt emot OK). Gratis logi erbjuds. Eftersom vi inventerar i lag där alltid någon erfaren ingår, kan alla kan vara med oavsett förkunskaper. Det går även bra att droppa in och vara med i valfritt antal dagar.

Missa inte detta tillfälle att bekanta dig med södra Lapplands flora, en inventeringsvecka är den bästa växtkurs som finns!

För mer information, mejla till Stefan Ericsson ([email protected]).

127www.sbf.c.se Föreningssidor

Sve

nska

Bo

tan

iska F

öre

nin

gen

Föreningssidor

Föreningskonferensen 2014En ljum vårvind svepte över Uppsala när det var dags för årets föreningskonferens den 8–9 mars. Temat var resultat i svensk naturvård.

BENGT CARLSSON

Först ut var Sebastian Sundberg från ArtDatabanken som noggrant beskrev Sveriges redovisning till EU om situationen för våra olika naturtyper. Den nedslående slutsatsen är att de flesta naturtyper nedanför fjällen är i ganska dåligt skick och framtiden ser särskilt dyster ut för alla olika typer av gräs och skogsmarker. Läget för kärlväxterna presenteras i ett kommande nummer av SBT.

Gabrielle Rosquist från Länsstyrelsen i Skåne län berättade intresseväckande om olika sandiga naturtyper med tonvikt på situationen i sydligaste Sverige. En hög andel av de hotade arterna i Skåne är knutna till olika sandiga naturtyper och en hel del insatser görs för att bevara dem.

Tomas Hallingbäck från ArtDatabanken slog därefter ett slag för våra mossor och hur de på olika vis kan användas i naturvårdens tjänst. Mossorna är med sina 1100 arter den näst största växtgruppen i Sverige och tack vare sitt växtsätt är de väldigt känsliga indikatorer på miljön i sin närmaste omgivning.

Under punkten föreningsinformation presenterade Maria Redin på SBF:s kansli föreningens nya webbplats. Adressen är ”www.svenskbotanik.se” och Maria tar gärna emot synpunkter och förslag på hur sidorna kan förbättras.

Söndagen inleddes med att Maano Aunapuu, Naturvårdsverket, redovisade läget för alla de åtgärdsprogram för hotade arter och naturtyper som har sjösatts under de senaste åren. Verksamheten har fått vidkännas nedskärningar men förhoppningen är att nya pengar kan frigöras för det viktiga arbetet.

Kristina Bjureke från Oslo universitet berättade så på ett mycket pedagogiskt och underhållande sätt om arbetet med den norska ”Svartelisten” – en förteckning över främmande, mer eller mindre invasiva, arter som hotar den inhemska naturen. Listan kom i sin senaste upplaga 2012 (pdfversion finns på www.artsdatabanken.no) och är ett lovvärt initiativ som manar till efterföljd i Sverige.

Kristina berättade bland annat om de konflikter som blossat upp med trädgårdsmästerier och plantskolor som gärna ville fortsätta att sälja vresros och andra riskabla arter, men som nu börjar förstå att man kanske bör tänka om.

Margareta Edqvist samordnar den allt viktigare och efterhand allt mer omfattande floraväktarverksamheten i Sverige. Hon gick igenom distrikten från söder till norr och pekade bland annat på några framgångsrika exempel där floraväktarna verkligen gör skillnad.

Konferensen avslutades så av Jörgen Petersson från Gotlands Botaniska Förening som med vackra bilder och mycket intressanta utbredningskartor presenterade den särpräglade floran och naturen på Gotland. De fina kartorna är tänkta att pryda den kommande Gotlandsfloran, som förhoppningsvis blir färdig i slutet av detta år eller i början på nästa.

Guldluppen 2014I samband med föreningskonferensen i Uppsala presenterades årets mottagare av Guldluppen, SBF:s pris för särskilt förtjänstfulla insatser till botanikens fromma. Den fina utmärkelsen delades i år ut till Torbjörn Tyler, Höör.

Torbjörn har deltagit i olika florainventeringsprojekt under ett par decenniers tid. Dessutom har han dragit igång ett stort inventeringsarbete vad gäller mossor där han är synnerligen aktiv.

Torbjörn har under många år lett studiecirklar för både oerfarna och lite mera garvade

botanister och har publicerat mycket av interesse för fältbotanister.

Torbjörn är även mycket aktiv på sociala medier där han hjälper till med artbestämningar och ger synpunkter, alltid lika vänligt och kunnigt. fo

to: L

inda

Birk

edal


Före

ning

ssid

or

Sve

nsk

a B

ota

nis

ka F

öre

nin

gen

TOMAS HALLINGBÄCK

Det är något trolskt och magiskt över rävsvansmossan. Den är inte bara storväxt utan även mycket kräsen vad gäller sin växtplats. Platser där man hittar den är ofta avsatta som naturreservat eller klassade som nyckelbiotoper. Rävsvansmossan hittas i dunklet, längst inne i kanjonernas fuktiga delar på lodräta skuggiga berg-väggar eller på stenblock intill vattenfall. Rävsvansmossa har blivit utsedd till årets mossa. Rapportera dina fynd!

Rävsvansmossa Thamnobryum alopecurum bildar en krypande primärstam försedd med upprätta sekundärskott. Dessa är upp till 10 cm långa och är upptill trädlikt förgrenade med 3–4 cm långa, utstående grenar. Grenverket bildar svagt plattade plymer. Stambladen är triangulära och spetsiga. Grenbladen är ovala, svagt kupade, uddspetsade och med grova, sågtandslika tänder i bladspetsen. Arten är skildkönad och kapslar är sällsynta. Kapselskaften är 10–15 mm långa.

Praktfulla exemplar är alltid lätta att känna igen i fält. Små upprätta skott kan emellertid likna palmmossa Climacium dendroides, som dock har en mer allsidig förgrening (mer lik en palm).

Rävsvansmossa hittas framför allt på två typer av växt platser. Den vanligaste utgörs av skuggade bergväggar, såväl i kalkfattig som i kalkrik miljö, i och intill bäckar, vattenfall, i kanjoner och fuktiga grottor. I östra Sverige ställer den högre krav och växer främst i kalkhaltiga miljöer och i skärgårdsmiljö.

Rävsvansmossa förekommer mindre allmänt i de västra landskapen från Skåne till Värmland, medan den finns mer sällsynt i de östra landskapen norrut till Uppland. Dessutom finns ett äldre fynd från en grotta i Hälsingland.

Rapportera dina fynd!Kunskapen om rävsvansmossans utbredning är mycket begränsad. Är arten kanske ovanligare än vi tror, är den kanske vanligare norrut?

En annan orsak till att leta efter just rävsvansmossa är att vi nyligen upptäckt att vi inte bara har en rävsvansmossa i Sverige utan tre! De två andra arterna är nyupptäckta och man kan känna igen dem redan i fält.

Den ena är grov rävsvansmossa T. subserra-tum. Den är större och bildar mörkgröna mattor på sten och förekommer liksom rävsvansmossa i skuggiga och fuktiga miljöer.

Den tredje svenska arten i släktet är trubbig rävsvansmossa T. neckeroides. Den bildar lösare mörkgröna revor på sten i skuggiga och fuktiga miljöer. Mossan har ett karaktäristiskt utseende som påminner om vanlig rävsvansmossa, men den är mindre förgrenad och saknar plymer samt har starkt kupade, trubbspetsade och glänsande grenblad. Arten hittades förra året av Michael Hagström under en inventering av en lövskogsbrant i trakten av Norrahammar i Småland.

Rapportera dina fynd av rävsvansmossa till Artportalen (www.artportalen.se). Det går även att skriva ett ebrev ([email protected]) till mig med samma information.

2014årets mossa

Rävsvanssmossa

figur 1. Varje skott av rävsvansmossa Thamno-bryum alopecurum är oregelbundet trädlikt förgrenat, ibland med fjäderlika eller rävsvanslika plymer som gett upphov till artens namn. Rävsvansmossa bildar lösa mörkgröna mattor på sten i skuggiga miljöer. – Torsburgen, Gotland, augusti 2010.foto: Tomas Hallingbäck.

Documents

Svensk maritimum venska Botanisk - DiVA portal1203138/FULLTEXT01.pdf · 2018. 5. 2. · Onobry chis montana . och hundratals andra örter prydde de alpina betesmarkerna på Col de