Sverigedemokraterna 25 år

verigedemokraternaTrygghet & Tradition

Sverigedemokraterna 25 år Jubileumsskrift

1988-2013

Sverigedemokraterna 25 år 1988-2013

Sverigedemokraterna 25 år Jubileumsskrift | Utgåva 1 2013-02-06 |

PARTIVÄNNER,Ett kvarts sekel - 25 år - har gått sedan partiet bildades den 6 februari 1988 här i Stockholm. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess och många personer har kommit och gått genom åren. Vi kan vara stolta över det fantastiska engagemang som medlemmar och sympatisörer lagt ned genom åren och det resultat vi uppnått. Resan hit har varit lärorik och att det tagit sin tid har varit nyttigt för partiet.

I denna skrift ägnas stor del - som brukligt är vid ett jubileum - till att blicka tillbaka och lära oss vår egen historia. Inte en historia som våra motståndare gärna skriver, utan en historia som bygger på faktagranskning ur vårt eget partiarkiv. Ur Mattias Karlssons artikel kan man läsa om partiets bildande och det första partiprogrammet från 1989, där det framgår att partiet på sätt och vis nu återfunnit sina socialkonservativa rötter. Cirkeln är sluten. Genom de, som han kallar det, vilsna åren har vi dragit lärdom av misstag och förhoppningsvis låtit oss vaccineras för all framtid ifrån att begå liknande misstag av samma allvarliga art igen. Det är ibland bra att saker och ting får ta sin tid. Idag har vi därför ett stabilt och ideologiskt förankrat parti. Det känns tryggt inför framtiden.

Men även om ett 25-årsjubileum är något där man gärna blickar tillbaka och talar om det förflutna är också detta jubileum ett tillfälle att blicka framåt. Vår partiordförande Jimmie Åkesson tar i sin artikel upp vikten av att fortsätta hålla samman och ena leden i tider när det blåser snålt. Under hösten, när det verkligen blåste snålt kring partiet, visades prov på detta och ur dessa händelser gick partiet stärkt. Vi är idag större än någonsin, både opinions- och medlemsmässigt. Vi kommer att fortsätta öka i takt med att vi visar omgivningen att vi är här för att ta ansvar och här för att förbättra Sverige.

Liksom Jimmie är jag övertygad om att vår rörelses viktigaste och mest tongivande egenskaper - engagemanget, enigheten och tron på oss själva - kommer att vara oss till stor hjälp på vår fortsatta resa och ta oss till nya mål. Och precis som Jimmie säger jag: låt olyckskorparna och huvudskakarna fortsätta skaka på huvudena, låt oss se vem som fick rätt om 25 år till.

Nu fortsätter vi resan framåt, tillsammans. Men innan dess skall vi njuta av en underbar och minnesrik kväll här i Stockholm. För nu firar vi 25 år! Grattis till oss alla!

På Jubileumskommitténs vägnar, Stockholm den 9 februari 2013

Björn SöderPartisekreterare


Mattias Karlsson STOLTHET OCH LÄRDOM- 25 år som ljusbärare för gemenskapens idé

”Att älska sitt folk är en fosterländsk plikt, men man kan ej så göra, om man ej tror på sitt folk, tror på och älskar det trots alla fel och trots alla missräkningar. En stark tro flyttar berg, och nu torde tiden vara inne att flytta bergen.”

- Teodor Holmberg, socialkonservativ ideolog och folkbildningspionjär, tal vid Uppsala universitet, 6 november år 1919.

FÖRORDAtt i en skrift av detta slag skriva en heltäckande betraktelse över en rörelse, som funnits i 25 år, som inom sig rymt tiotusentals olika individer och som har skrivit svensk historia, låter sig inte göras. För detta krävs det en bok av tegelstensformat. Eller kanske flera.

Nedan följer dock ett försök till sammanfattning av den sverigedemokratiska rörelsens historia, verksamhet, utveckling och betydelse såsom jag personligen uppfattar den efter att ha samtalat med partiveteraner, gått igenom partiarkivet och tagit del av politiska motståndares beskrivningar. Jag vill betona att även om jag strävat efter att vara objektiv, så är detta ändå min beskrivning av partiets historia och den är således färgad av mitt subjektiva urval och mina subjektiva analyser.

Skriften är också ett försök att ytligt beskriva de sammanhang där partiet har verkat och den påverkan som externa krafter haft på rörelsens historia. Min tanke är att fördjupa denna och andra delar av föreliggande ganska hastigt hoprafsade jubileumsskrift och så småningom lägga ut en mer komplett version på nätet.

Det primära budskapet som jag vill förmedla är att vi som rörelse aldrig får sluta att utvecklas och röra oss framåt. Vi bör ha vett att skämmas över våra misstag och rätt att känna stolthet över det vi gjort bra och över alla fina idealistiska människor som varit en del av vår rörelse. Vi skall heller inte acceptera att våra misstag döms med andra måttstockar än andras eller förstoras i illasinnade syften.

Såhär på partiets 25-årsdag bör vi tillåta oss att stanna upp, blicka bakåt och känna stolthet över att vi mot alla odds, trots egna misstag, våld, diskriminering och förtryck, har lyckats bära med oss vår ursprungliga goda vision om ett samhälle präglat av gemenskap, tillhörighet, hemkänsla, trygghet och tradition. Vi bör också känna stolthet och tillförsikt över att denna vision nu, tack vare alla dem som gjort konstruktiva uppoffringar för den sverigedemokratiska rörelsen, på allvar är på väg att vinna insteg i det svenska folkets hjärtan.

Ett stort och varmt tack till alla er som konstruktivt arbetat för att stärka partiet och vår gemensamma vision om ett varmt, tryggt, sammanhållet och svenskt Sverige. Jag önskar att jag kunde ha nämnt er alla, men det får nog anstå till 50-årsskriften, då jag förhoppningsvis har mer fritid.

Mattias Karlsson


Bildandeprotokollet förSverigedemokraterna.

Åren 1988-1991: Födelsen och de första stapplande stegen

Bildandet och dess bakgrundUnder en stor del av 1900-talet kom svensk politik att präglas av samförståndsanda och en ideologisk kompromiss mellan en demokratisk socialism och en konservatism på nationell grund. För såväl socialdemokratin som den dåvarande högern var den nationella gemenskapen någonting som betraktades som en självklar och värdefull tillgång.

Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet skulle dock detta förhållande komma att ändras. Den svenska socialdemokratin lät sig svepas med av den radikala vänstervind som blåste över västvärlden kring 1968. Folkhemstanken och Per-Albin Hanssons gemensamhetssträvanden och sociala patriotism förkastades i en handvändning och ersattes istället med klasskamp, könskamp, internationalism och mångkulturalism.

Den svenska borgerligheten genomgick i ungefär samma veva en motsvarande förändring. Konservatismen ersattes gradvis, men obönhörligen, med liberalism och patriotismen med kosmopolitism. Reaktionen på vänstervågen blev inte att försöka plocka upp Socialdemokraternas avkastade socialkonservativa mantel och slå vakt om den gemenskap som den nya socialdemokratin nu aktivt försökte rasera. Istället anammade man på många icke-ekonomiska områden en marxistisk analys och verklighetsbeskrivning och när vänstervågen hade bedarrat så hänföll man till egoism och nyliberalism.

Under den senare hälften av 1980-talet fanns det således ingen politisk rörelse i landet som försvarade de traditioner som gjort oss till ett folk eller den gemenskap som utgjort basen för vårt samhälle, vår välfärdsstat, vår fredliga utveckling och vår demokrati.

Det var som en reaktion på denna utveckling som Sverigedemokraterna föddes lördagen den 6 februari år 1988.


SverigepartietRent organisatoriskt övertog man till stor del strukturerna från det nedlagda Sverigepartiet. Politiskt och ideologiskt var man dock inte någon direkt arvtagare till detta parti och var i den meningen en helt fristående partibildning.

En relativt stor andel, dock inte alla, av de tidigaste medlemmarna i Sverigedemokraterna var före detta medlemmar i det nämnda Sverigepartiet, ett parti som existerade mellan åren 1986-1987. Sverigepartiet tillkom genom ett samarbete mellan Framstegspartiet och den invandringskritiska lobbygruppen Bevara Sverige Svenskt, BSS. Partiledare var Framstegspartiets fd partiledare Stefan Hermann.

FramstegspartietFramstegspartiet bildades redan 1968 och påminde en hel del om det senare Ny demokrati. Partiet såg sig som en svensk motsvarighet till de danska och norska Fremskridtspartierna, där bl a Pia Kjærsgaard fick sin skolning. Politiskt stod man för en folklig populism med konservativa och liberala drag. Kampen mot höga skatter, statligt förmynderi och onödig byråkrati stod högt upp på dagordningen. I familjepolitiken var man starkt konservativ, i utrikes- och säkerhetspolitiken förespråkade man formell neutralitet, men stod för en USA-vänlig och starkt antikommunistisk linje. Invandringsfrågan blev successivt allt viktigare och kritiken mot massinvandring och mångkultur blev efterhand den viktigaste profilfrågan.

BSSAtt ideologiskt definiera BSS, som bildades 1979, är komplicerat. Dels på grund av att jag endast haft tillgång till ett begränsat arkivmaterial, dels på grund av att organisationen var liten och väldigt löst sammansatt med ett välkänt och närmast mytomspunnet namn, vilket gör det svårt att veta vilka företrädare som faktiskt var utsedda av organisationen, vilket material som varit officiellt sanktionerat och vilket material som producerats av enskilda individer utan egentlig anknytning till organisationen. Dels på grund av att budskapet i det officiella materialet till vissa delar är motsägelsefullt och dels därför att organisationen hade så få frågor på agendan.

Vad man ganska säkert kan säga är att organisationen i praktiken var en enfrågerörelse, en invandringskritisk lobbyorganisation helt enkelt. Vad som också kan sägas är att organisationen var radikal, nationalistisk och tydligt influerad av konservatismen.

Idag beskrivs organisationen konsekvent som ”öppet rasistisk”. För att kunna bedöma sanningshalten i det påståendet bör man titta både på det som talar för att så var fallet och det som talar emot.


Det som talar för att BSS var en rasistisk organisation är bl a:

1. Det förekom artiklar med rasistiskt innehåll i organisationens medlemstidning och det förekom även formuleringar på vissa av organisationens flygblad och klistermärken som skulle kunna klassas som rasistiska.

2. Enskilda företrädare uttalade sig ibland direkt rasistiskt eller på ett sätt som skulle kunna klassas som rasistiskt.

Det som talar emot att BSS var en rasistisk organisation är bl a:

1. Flera av organisationens företrädare tog tydligt avstånd från rasism.

2. Organisationens program kan inte klassas som rasistiskt. Organisationen motsatte sig t ex inte alla former av icke-västlig invandring och skriver i programmet att:

”Vad gäller invandrare, som uppriktigt söker anpassa sig till våra förhållanden och utlänningar som gästar oss, bör vi visa dem särskild hänsyn. Att visa främlingar nedlåtenhet eller rentav förakt, eller att utsätta dem för trakasserier, är förkastligt.

BSS tar sålunda lika bestämt avstånd från främlingshat eller utlänningsförakt som några andra. Det är bl a av omsorg och hänsyn till våra invandrare och utlänningar i Sverige som BSS så energiskt och bestämt förordar behovet av en ny, klok, realistisk och ansvarsmedveten invandringspolitik.”

Min slutsats baserad på ett förvisso relativt begränsat källmaterial blir således att BSS var en radikal, invandringskritisk lobbyorganisation på nationalkonservativ grund, som inte var rasistisk till sin kärna, men som tyvärr hade en otydlig gränsdragning mot rasism i sin verksamhet.

Ideologiska och personliga motsättningar splittrade SverigepartietBakgrunden till Sverigepartiets korta existens var personmotsättningar i ledningen och ideologiska motsättningar i de ekonomiska frågorna mellan liberalt orienterade fd framstegspartister och mer vänsterorienterade fd BSS:are.

Sverigepartiets sönderfall medförde att det inte längre fanns något nationalistiskt eller konservativt invandringskritiskt parti med rikstäckande ambitioner som hade för avsikt att ställa upp i de allmänna valen år 1988. Detta är sannolikt en av de huvudsakliga orsakerna till att Sverigedemokraterna bildades just 1988. Bara några månader efter bildandet kastade sig partiet således ut i sin första valrörelse.


Skralt resultat i SD:s första valDå tiden för förberedelser var liten, organisationen svag och resurserna ytterst små, blev resultatet av den första valkampanjen föga förvånande minst sagt skralt. Partiet erhöll inte mer än 1 118 röster i riksdagsvalet, vilket motsvarade 0,02 %. Man erhöll heller inte några kommunala mandat, även om det var snubblande nära att det första SD-mandatet någonsin erövrades i Vårgårda kommun i Västra Götaland.

Ett värmande plåster på såren för partifunktionärerna var nej-sidans rungande seger i den hittills enda folkomröstning som hållits om invandringsmottagning. SD var delaktiga i denna seger genom att funktionärer från partiet aktivt deltagit i nej-kampanjen i Sjöbo.

Trots valresultatet beslutade man sig för att fortsätta arbetet med att konsolidera partiet och bygga upp organisationen.

Den ideologiska inriktningen slås fastEtt väldigt stort steg i partiets utveckling togs när man i juni 1989 antog det första partiprogrammet författat av Johan Rinderheim, som var en av partigrundarna. I och med detta program visade partiet att man hade ambitionen att bli en bred och seriös rörelse och att man redan hade hunnit bli någonting mer och någonting annat än bara en invandringskritisk lobbyorganisation eller en populiströrelse av danska Fremskridtpartiets snitt.

Det första partiprogrammet tog upp ett brett spektra av frågor. Givetvis innehåller det 24 år gamla programmet vissa formuleringar och förslag som dagens sverigedemokrater inte skulle kunna ställa sig bakom, men till största delen ger programmet uttryck för åsikter och principer som partiet, om än i något mer utvecklad och nyanserad form, omfattar även idag. De drag av extrem radikalism som i mångas

ögon tyvärr har kommit att bli det främsta kännetecknet för partiets tidiga period, hade således inget stöd i partiets sakpolitiska förslag och ideologiska grund, tvärtom så utgjorde den radikalism som förekom ett direkt brott mot andan i partiets grundläggande policydokument och får snarast skyllas på enskilda individer och brister i organisationen.

Den ideologiska grundtonen som slås fast i det första programmet har fått stor betydelse för partiets senare utveckling. Programmet förenar demokrati, socialt ansvarstagande, konservatism och nationalism och lägger på så vis grunden för den socialkonservatism med nationalistisk grundsyn som idag utgör partiets ideologiska beteckning.

En av partiets grundare, Johan Rinderheim, som även författade det första partiprogrammet.

Sverigedemokraternas första partiprogram


Jag kan tyvärr av praktiska skäl inte här återge hela det 20 sidor långa programmet, men jag har ändå valt att nedan vika en betydande del av denna artikels utrymme åt ett längre avsnitt med olika citat som skildrar det första partiprogrammets bredd, anda, ton och ideologiska inriktning. Detta då jag tror och hoppas att det kan bidra till att nyansera bilden av partiets första år hos både motståndare och sympatisörer:

InledningDet Sverige som vi känner på gott och som vi känner stolthet och tacksamhet över, är ett resultat av våra förfäders arbetsinsatser, av deras flit och resonliga samarbetsvilja och naturligtvis av de stora svenskar som trätt fram ur folkdjupet, genierna och snillena (…)

Fast vi skall inte förhäva oss i nationell självtillräcklighet, utan ständigt ha i minnet den stora tacksamhet vi står till vår omvärld varifrån vi fått många värdefulla lån och hämtat många ovärderliga idéer och impulser. (…) naturligtvis har även Sverige tidigt haft invandrare, som tillfört vårt land yrkesskicklighet och duglighet och även stimulerat vår kultur. Vi har tagit emot främst skandinaver, men även balter och andra nordeuropéer som snabbt har kunnat acklimatisera sig. (…) Man skall dock komma ihåg att denna invandring har varit begränsad, kostnadsfri och välmotiverad.

Den moderna politiska och sociala utvecklingen började bra i socialdemokratins barndom och som mogen rörelse bidrog den till en rättvisare fördelningspolitik. Vi fick en välfärdsstat som vi kunde vara stolta över (…) Per-Albin Hanssons folkhem var - i stort sett - en realitet (…) Men snart skulle socialdemokraterna svika och internationaliseringsprocessen börja.

Politikernas krav på ”internationell solidaritet” och på ”det öppna samhället” har röjt vägen för en invandringspolitik som öppnat vårt lands gränser för en brokig ström av föregivna invandrare och politiska flyktingar. Naturligtvis har detta lett till vad som var att vänta och bara kommer att bli värre: olösliga invandrarproblem, ökat våld, och ökad brottslighet (..) Detta leder ju ofelbart till den länge enade svenska nationens sönderfall och åsyftar ju också just detta i den bedrägliga utopin om ett fungerande ”flerspråkigt och mångkulturellt samhälle”

(…) Vår gemensamma nation har under en lång följd av år förts in på en väg där förståelsen för den nationella samhörigheten blivit allt mindre. Vissa politiker har öppet förringat och förhånat betydelsen av vårt nationella arv.


DemokratiSverigedemokraterna vill slå vakt om den parlamentariska demokratin. (…) Sverigedemokraterna ser varje inskränkning av politisk åsiktsfrihet, yttrandefrihet och mötesfrihet som ett hot mot demokratin. Likhet inför lagen skall råda och staten skall garantera varje medborgares okränkbara och lika värde oavsett status eller bakgrund.

DecentraliseringSverigedemokraterna anser att ett decentraliserat samhälle kommer människan och miljön tillgodo bättre än ett centraliserat samhälle

Ekonomi & företagandeSverigedemokraterna vill bevara den blandekonomiska struktur varpå dagens samhälle vilar. Vi vänder oss emot en alltför stark privat maktkoncentration såväl som ett socialistiskt planhushållningssystem. Marknadsekonomiska principer skall vara vägledande för den näringspolitiska utvecklingen. (…)

Sverigedemokraterna vill sprida den ekonomiska makten till fler människor. Detta kan uppnås genom en förnuftig skattepolitik som uppmuntrar småföretagsamhet. (…)

Statlig företagsamhet skall motiveras främst av nationella, regionala eller säkerhetspolitiska skäl. Kompletterande privata initiativ bör kunna prövas om det förbättrar servicen eller ekonomin i de statliga företagen. (…)

Vårt skattesystem måste vara utformat så att det uppmuntrar arbete och företagande samt ger vår befolkning en ekonomisk grundtrygghet livet ut.

ArbetsmarknadSverigedemokraterna vill införa lärlingssystem (…)

Genom god planering skall Sverige klara sina sysselsättningsproblem med inhemsk arbetskraft (…) I undantagsfall kan utländsk arbetskraft från kulturellt närstående länder ges tillfälligt arbetstillstånd (…)

Personer med handikapp eller sociala problem bör erhålla särskild hjälp för att kunna placeras på arbetsmarknaden.

Arbetsmiljön betyder mycket för den arbetandes psykiska och fysiska hälsa. Därför måste arbetsmiljöfrågorna ges särskild uppmärksamhet (…)

Fackföreningar fyller en viktig funktion i samhället (…)

Alla arbetande skall automatiskt erhålla en statlig inkomstförsäkring som ersätter inkomst vid oförskylld arbetslöshet eller sjukdom.


FamiljepolitikFamiljen är och förblir den grundläggande beståndsdel kring vilken vårt samhälle är uppbyggt. Endast ett familjevänligt samhälle har förutsättningar att erbjuda dess medborgare trygghet och en god uppväxtmiljö.(…)

Skattelagstiftningen måste utformas så att familjebildning gynnas liksom barnfamiljer med låga inkomster (…)

Sverigedemokraterna anser att modern (eller annan vårdnadshavare) skall ha rätt till avlönat hemarbete på heltid under barnets tre första år.

I förskolan skall barnens leklust och fantasi tillvaratas på bästa sätt.

Sverigedemokraterna vill skärpa lagstiftningen när det gäller aborter. Detta för att motverka den ökade respektlösheten för mänskligt liv som alltmer breder ut sig. (…) Självfallet finns det situationer där abort är en nödvändig åtgärd. Graviditet som en följd av våldtäkt och medicinska skäl är exempel på goda skäl för att utföra en abort.

SkolpolitikSkolan ska ge eleverna en kvalitativt god utbildning som skall förbereda eleverna på en tillvaro i samhället och arbetslivet (…)

För att förhindra mobbning etc bör rastvakter finnas på varje skola.

Skolans storlek måste begränsas till trivselnivå och klassernas storlek bör vara mellan 15-20 elever.

Rättvisa och kunskapsrelaterade betyg skall finnas från fjärde årskursen i alla ämnen, även ordning och uppförande.

Den högre utbildningen bör vara anpassad så att den kan svara mot arbetsmarknadens behov.

SjukvårdDet skall vara en rättighet för varje medborgare att få erhålla sjukvård med god service och bästa möjliga vårdinsats. Om den offentliga sjukvården inte kan ge tillräckligt god service så bör privata vårdformer och initiativ användas som komplement.

Samhället måste ge särskilt stöd till dem som vill vårda sjuka anhöriga i hemmet.

Sverigedemokraternas målsättning är också en höjd status för alla vårdyrken samt att ge vården en mer mänsklig framtoning.


PensionerSverigedemokraterna menar att det är angeläget att skapa grund för större ekonomisk rättvisa. Det måste vara fel att vissa pensionärer skall tvingas leva på – eller under – existensminimum…

KulturSverigedemokraterna vill slå vakt om den svenska kulturens ställning och främja dess utveckling, både på riksnivå och lokal nivå. Svenskarna har ett rikt kulturarv som inte får gå förlorat för framtida generationer.

Miljö, jordbruk och energipolitikSverigedemokraternas miljöpolitiska mål är att åstadkomma ett samhälle där all verksamhet som skadar vår miljö och vår hälsa upphör (…)

Stränga regler skall gälla för hantering av gifter och avfall. Gränsvärdena för utsläpp av giftiga gaser eller andra miljöfarliga utsläpp måste sättas lågt och varje överträdelse måste beivras. (…)

Miljövården är av globalt intresse och Sverigedemokraterna vill därför stärka det internationella samarbetet på detta område.

Energipolitiken skall syfta till att trygga vår energiförsörjning. Vi måste minska användningen av fossila bränslen…

Det svenska jordbruket skall utvecklas så väl att landets försörjning av livsmedel klaras utan import (…) Sverigedemokraterna vill ha en levande landsbygd

InvandringSverigedemokraterna anser att Sverige måste kraftigt begränsa invandringen samt verka för återflyttning av invandrare med utomeuropeisk härkomst.

KriminalpolitikAtt förebygga kriminalitet och skydda medborgarna från brott och övergrepp är en plikt för varje demokratisk statsbildning.

Förebyggande kriminalpolitiska insatser skall sättas in i hem, skola och ungdomsverksamheten (…)

Sverigedemokraterna vill att samhället ger tullen och polisen de resurser och befogenheter som de önskar för att komma tillrätta med brottsligheten.

Sverigedemokraterna anser att grova våldsbrottslingar ej skall kunna erhålla permission. Brott som mord, terrorism, upprepade grova våldsbrott etc skall kunna leda till livstids fängelse dvs resten av livet (…)

Invandrare som har begått grova brott eller fått uppehållstillstånd och senare medborgarskap på falska grunder bör utvisas ur riket för all framtid.

FörsvarSverige måste ha ett välfungerande totalförsvar för att kunna värna sin frihet och sitt nationella oberoende. Hela Sverige skall kunna försvaras. (…) Försvaret skall vara baserat på allmän värnplikt…

Internationellt biståndSverige skall kunna ge en hjälpande hand till folk i misär och offer för naturkatastrofer, svält, krig eller förtryck. Sådan hjälp skall vara rent humanitär och lämnas utan politisk eller ekonomisk baktanke oavsett rådande politiskt system.

Sverige och världenVår nordiska hemvist gör att vi skall värna särskilt mycket om ett gott förhållande till de andra nordiska länderna. Det nordiska samarbetet bör utvidgas och intensifieras i största möjliga utsträckning (…)

Sverige bör kulturellt och ekonomiskt närma sig Europa utan att binda upp sig till avtal som inverkar negativt på vårt nationella oberoende. Därför säger Sverigedemokraterna nej till den Europeiska gemenskapen (EG) i dess nuvarande form.

Sveriges utrikespolitik skall främja en fredlig utveckling i världen och öka förståelsen mellan olika folk. Som demokratisk nation skall vi respektera varje nations suveränitet och självbestämmande. Vår respekt för andra folk får dock inte leda till undfallenhet eller likgiltighet inför förtryckta folks strävan efter frihet och demokrati.

Första partisymbolen – en blommaÅr 1990 togs ännu ett steg i formaliserandet av partiet i och med att den första partisymbolen antogs genom en omröstning i SD-Bulletinen. Det segrande förslaget var en stiliserad variant av Dalslands landskapsblomma Förgätmigej. Eftersom förgätmigej på äldre svenska betyder ”glöm mig inte”, så var det tänkta budskapet bakom valet av symbol givetvis att SD var ett parti som slog vakt om traditionerna och det som hade varit bra med det gamla Sverige.

Förgätmigejen kom sedermera att ersättas av en fackla i den svenska flaggans färger. Facklan som partisymbol blev tidigt kontroversiell då partiets motståndare hävdade att inspirationen till symbolen kommit från den radikala tredjepositionistiska brittiska organisationen National Front. Att det föreligger stora likheter mellan de båda symbolerna går inte att förneka. Huruvida detta var en olycklig slump eller om man faktiskt medvetet var så klumpig att man efterliknade symbolen hos en organisation med extremt dåligt rykte, som stod väldigt långt ifrån Sverigedemokraterna ideologiskt, har jag dock inte kunnat fastställa.

Den första parti-symbolen, förgätmigej.

Den tidigt kontroversiella facklan.


Det kan i alla fall i sammanhanget vara värt att veta att det inte sig självt inte var något konstigt med en fackla som symbol. Facklan har under många århundraden använts som symbol för bland annat kamp, frihet och upplysning. Till saken hör också att nationalistiska och konservativa organisationer över hela världen använt en fackla som symbol, däribland antikolonialistiska befrielserörelser i tredje världen, det framgångsrika, demokratiska franska nationalistpartiet Front National, det framgångsrika, demokratiska belgiskt/flamländska nationalistpartiet Vlaams Blok (senare Vlaams Belang efter att det mångkulturalistiska belgiska etablissemanget helt sonika förbjöd sin främsta motståndare, som då var Flanderns näst största parti) och det konservativa brittiska Torypartiet. Oavsett varifrån inspirationen egentligen kom så var blotta misstänkliggörandet av partisymbolen givetvis negativt för partiet. Med tiden kom också facklan för många sverigedemokrater att bli symbol för den tidsperiod då partiet hade det som svårast och begick sina allvarligaste misstag.

SD var näst först i Sverige med att välja en kvinnlig partiledareEn annan partihändelse från år 1990 som är värd att notera är att Sverigedemokraterna då, som andra rikstäckande parti efter Centerpartiet i svensk historia, valde en kvinnlig partiledare. Detta då Madeleine Larsson från Norrköping utsågs att efterträda Ola Sundberg på posten som andra talesperson för partiet jämte Anders Klarström.

Sverigedemokraternas två talespersoner var en motsvarighet till Miljöpartiets modell med språkrör. Det tidiga SD lät sig i vissa avseenden inspireras av det tidiga Miljöpartiet och språkrörsmodellen hade partiet praktiserat redan från starten. Först i samband med årsmötet 1992 övergick partiet till en mer konventionell ledarskapsmodell då Anders Klarström valdes till ensam partiledare.

Bortsett från att vara den första och hittills enda kvinnliga partiledaren skrev Madeleine Larsson även in sig i partihistorien genom att hon i valrörelsen 1991, tillsammans med Anders Klarström, höll Sverigedemokraternas första tal från scenen i Almedalen. De sverigedemokratiska talen lockade många åhörare. Endast Socialdemokraterna och Ny demokrati lockade fler besökare till sina tal detta år.

Duon Klarström Larsson var de första sverigedemokrater som höll tal i Almedalen.


Organisationsuppbyggnad och uppmärksammade flygbladskampanjerMed tanke på förutsättningar tycks partiet ha haft en relativt god tillväxt under de första tre åren. Organisationen var naturligtvis bräcklig och oerfaren, men etableringen på nya orter skedde i en förhållandevis hög takt. 1991 uppgav partiet att man hade 42 lokalföreningar. Till partiledningens besvikelse var det dock bara 11 av dessa som ansåg sig mogna att kandidera i kommunalvalen.

Partiet drev ett antal flygbladskampanjer under de första åren varav några lyckades skapa uppmärksamhet i rikstäckande medier. Både flygbladet som informerade om de frikostiga möbelbidrag som nyanlända invandrare kunde få och det flygblad som informerade om att nyanlända invandrare på vissa orter hade förtur i bostadskön framför bostadslösa svenskar, skapade en tämligen omfattande debatt.

Valet 1991 - ödesdiger konkurrens från Ny demokratiValåret 1991 kom att bli ödesdigert för Sverigedemokraternas fortsatta utveckling. Detta då det nybildande populistpartiet Ny demokrati, under ledning av de medialt slipade profilerna Bert Karlsson och Ian Wachtmeister, nästan över en natt lade beslag på just de konservativa och starkt invandringskritiska väljargrupper, som Sverigedemokraterna hade hoppats kunna nå.

Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet hade motståndet mot mångkulturalismen och den allt större invandringen börjat

växa sig starkare bland befolkningen. Debatten och den invandringskritiska opinionen fick förnyad energi i samband med den tidigare nämnda folkomröstningen i Sjöbo 1988. Väljarna hade också börjat bli mer missnöjda med de etablerade partierna även på andra områden och mycket tydde på att blocklojaliteten och traditionsröstandet var på väg att luckras upp. De yttre förutsättningarna för ett sverigedemokratiskt genombrott redan 1991 var således tämligen goda.

Inte heller var det något större fel på den politik man gick till val på. Valmanifestet från 1991 går i det första partiprogrammets anda. Om den inre radikaliseringsprocessen hade påbörjat redan innan valet 1991, så hade den i alla fall inte gått så långt att den hade börjat påverka den externa retoriken och de sakpolitiska förslagen.

Det tre sidor långa valmanifestet inleds med en allmän presentation av partiet där man bland annat säger att:

”Samtliga etablerade partier undviker eller tonar medvetet ned flera frågor, som enligt SD är av fundamental betydelse för nationens förutsättningar till en trygg framtid med social rättvisa, frihet och nationell självständighet. Som motvikt till den pågående internationaliseringsprocessen har många människor under 80-talet givit uttryck för en önskan om värnandet av det som är vårt kulturarv. SD har på kort tid blivit en samlande kraft för dessa svenskar och är idag en rikstäckande och snabbt växande folkrörelse”


Därefter följer ett uttalat stöd för folkhemstanken och en uppräkning av de politiska områden man vill fokusera på. Det man lovade väljarna att försöka driva igenom var:

1. En avveckling av mångkulturen och en kraftigt minskad invandring.2. Fler folkomröstningar och en breddad och fördjupad närdemokrati.3. Ett återupprättande av lag och ordning. Hårdare straff och mer resurser till

polisen.4. En upprustning av skolan. Förbättra skolmaten. Satsa mer på basämnena

och återinföra betyg i ordning och uppförande.5. Ordning i ekonomin. Satsning på små och medelstora företag. Minskad

byråkrati. Sänkta skatter. Ett avskaffande av löntagarfonderna. Utökat stöd till barnfamiljer.

6. Rättvisa pensioner. Förbättrade ekonomiska villkor för folkpensionärerna.7. Satsning på ett miljövänligt och småskaligt jordbruk genom bland annat

slopad moms på baslivsmedel.8. En miljövänlig och verklighetsanpassad energipolitik. Behåll kärnkraften tills

vidare och satsa samtidigt på framtagande av förnyelsebara energikällor.9. En förbättrad infrastruktur genom en upprustning av landets järnvägsnät.10. En satsning på det svenska kulturarvet som finansieras genom slopat

presstöd.11. Ett stopp för nedrustningen av försvaret.12. Nej till svenskt medlemskap i EG och ja till ett reformerat U-landsbistånd.

Tyvärr så räckte det inte med en sund politisk ansats. Det sverigedemokratiska partiet anno 1991 var långtifrån redo att bli ett riksdagsparti. Organisationen var fortfarande svag, partiet saknade politisk erfarenhet och en parlamentarisk plattform och medlemsantalet uppgick inte till mer än några hundra personer. Ledningen var förvisso intelligent och verbalt begåvad, men hade brister beträffande mognad och strategiskt sinnelag. Ekonomin var närmast obefintlig och partiet var ännu inte helt ideologiskt konsoliderat. Om man därtill lägger våld och förföljelse från extremvänstern, det kompakta mediala motståndet och det faktum att några av de ledande företrädarna hade svag trovärdighet genom att de tidigare i livet haft samröre med diverse extremiströrelser, så framstår det inte som särskilt märkligt att Sverigedemokraterna inte förmådde att ge det då obefläckade, kapitalstarka och medialt slipade Ny demokrati tillstymmelsen till en match.

Resultatet av 1991 års valrörelse blev att Ny demokrati tog sig in i riksdagen med 6,7 % av rösterna och erövrade 335 kommunala mandat medan SD fick nöja sig med knappt 5 000 riksdagsröster och två kommunala mandat. De första SD-mandaten erövrades i skånska Höör och i Dals Ed i Västergötland.


Åren 1991-1995: De vilsna åren”Vi har förändrats. Det är ganska klart att vi var klart liberalare för 2-3 år sedan” - Anders Klarström vid presskonferens i Växjö 1993-07-13

Ovanstående citat är centralt för att förstå partiets utveckling under den första hälften av 1990-talet. Inte bara för att det helt korrekt beskriver ett faktiskt skeende utan också för att sammanhanget som det yttrades i är talande för hur partiledningen uppfattade tidsandan och för vilken strategi man vid den här tidpunkten trodde skulle leda till framgång.

Normalläget för en partiledning är att värja sig mot alla antydningar om att den egna politiken har radikaliserats. I det här fallet gjorde man precis tvärtom. Man valde att utnyttja, det vid denna tid högst begränsade, medieutrymmet till lyfta fram det faktum att partiet tydligt hade radikaliserats. Vad detta agerande berodde på kan jag inte säga med säkerhet, men min gissning är att man:

1. Ville förstärka och framhäva skillnaden mellan SD och Ny demokrati för att motivera sitt fortsatta existensberättigande i ljuset av de sistnämndas framgångar.

2. Trodde att den tillfälliga radikaliseringsprocessen bland framförallt arbetarklassens ungdomar, som skedde i ljuset av 90-talskrisen och invandringsrekorden, med åtföljande motsättningar, krävde en skärpning av partiets image och politik.

Med facit i hand kan man i alla fall konstatera att det var helt fel väg att gå. Både principiellt och strategiskt. Partiets problem har aldrig varit att man av vissa alienerade grupper uppfattats som för mjuka utan att man av alltför många uppfattats som alltför hårda. Och varje avsteg från principen om den öppna svenskheten riskerar att leda partiet ut på ett svårförsvarat moraliskt gungfly.

Under inflytande av chockvågen från Ny demokratis valframgångar och starka subkulturella trender rörde sig partiet under 1991-1995 bort ifrån mittfåran bland de potentiella väljarna och bort ifrån sitt ursprungliga ideologiska program. Det är av denna orsak som jag valt att kalla den aktuella perioden för De vilsna åren.


Utveckling mot ökad folklig förankring brötsSom i fallet med de flesta nybildade partier återfanns bland Sverigedemokraterna grundare och tidiga medlemmar en hel del udda existenser vid sidan av vanliga vettiga människor och även under de första åren begicks en del misstag och ideologiska klavertramp.

Att det första årsmötet valde att anta det breda och relativt moderata partiprogram, som jag ovan redogjort för, måste ändå anses säga något om ambitionerna och stämningarna i partiet vid denna tidpunkt. Detsamma torde kunna sägas om valmanifestet från 1991. Bortsett från enskilda lokalavdelningar, som t ex dåtidens Malmöavdelning, och enstaka utslag av grova ideologiska övertramp i de interna publikationerna, så är ändå den allmänna bilden av partiets verksamhet under åren 1988-1991 att partiet med små steg började röra sig i riktning mot någonting större och någonting bättre.

Den interna debatten tycks ha varit relativt bred och det tycks ha funnits ett genuint engagemang och intresse i många icke invandringsrelaterade ämnen såsom äldreomsorg, landsbygdsutveckling, skattepolitik, miljöpolitik, EG-frågan etc. Bildmaterialet från de välbesökta stormöten som mestadels hölls inomhus vid denna tid ger ett ganska folkligt och positivt intryck med normalt klädda sympatisörer i alla åldrar och väldigt få subkulturella inslag. Öppenheten mot massmedia tycks också ha varit förhållandevis stor i samband med dessa möten.

Partiet arbetade metodiskt med att knyta an till det folkliga missnöjet på orter där stora flyktingförläggningar planerades, till exempel genom den i riksmedia uppmärksammade kampanjen i Kimstad, och responsen från allmänheten tycks ha varit god.

Vid framträdandena i rikstäckande media såsom Robert Aschbergs program Diskutabelt (1989), Nattcafé med Siwert Öholm (1989) och ungdomsprogrammet Bubbel på SVT (1990) höll partiets talespersoner en förhållandevis saklig och nyanserad ton och framförde relativt modesta åsikter.

Gradvis ökade också antalet företrädare som inte var belastade av tidigare engagemang i radikala invandringskritiska eller nationalistiska rörelser av mer obskyr art.

Åderlåtningen till Ny demokrati och den därpå följande utvecklingen under den första delen av 1990-talet kom dock att allvarligt försämra möjligheterna att snabbt bli en bred och folklig rörelse.

Anders Klarström medverkar i Robert Aschbergs program Diskutabelt i TV3.


Radikalisering på flera planMed det primära syftet att bryta medietystnaden kring partiet genomförde partiet år 1991 sin första Engelbrektsmarsch i Stockholm med ca 400 deltagare och man började också på allvar att engagera sig i högtidlighållandet av Karl den tolftes minne den 30 november.

Under de kommande åren fokuserade partiet en allt större del av sin utåtriktade verksamhet mot gående demonstrationer med en hård och radikal framtoning. Manifestationerna attackerades regelmässigt av olika vänstergrupper och invandrargäng, vilket resulterade i upploppsliknande scener när deltagarna i SD:s tåg ibland slog tillbaka. Värst skall högtidlighållandet av Gustav II Adolf i Stockholm 1993 ha varit. Vänsterextremisterna skall då ha byggt renodlade barrikader på Stockholms gator och attackerat deltagarna i SD:s demonstrationståg med spetsade armeringsjärn.

Den hårda framtoningen, hotbilden och våldet som åtföljde demonstrationerna hade naturligtvis stor inverkan på vilka grupper det var som ville och vågade medverka. Detta tillsammans med det faktum att partiet, i syfte att maximera deltagarantalet, inte ställde tillräckligt tydliga krav på deltagarnas värderingar, uppförande och klädsel resulterade i att andelen konfliktsökande, unga män med subkulturella attribut successivt ökade.

Videoupptagningarna från Engelbrektsmarscherna 1991 och 1993 visar att skinnskallarna aldrig utgjorde mer än en relativt liten minoritet, men deras antal ökade med tiden och deras utseende och uppförande gjorde det enkelt för massmedia och politiska motståndare att demonisera partiet och att pränta in en bild av Sverigedemokraterna i det svenska folkets medvetande, som till viss del lever kvar än idag.

Bilder från Engelbrektsmarschen 1991 visar att skinnskallarna bara utgjorde en liten minoritet. Demonstrationsdeltagare med subkulturella attribut kom dock att öka de följande åren.


Då partiet vid denna tidpunkt bara hade några hundra medlemmar i hela landet och partiets manifestationer samtidigt samlade upp till 800 deltagare, så kan man ganska säkert säga att merparten av deltagarna i demonstrationerna inte var medlemmar i partiet. Att man inte avbröt de mest urartade manifestationerna eller avvisade de mest radikala demonstrationsdeltagarna har partiledningen senare förklarat med att man själv kände sig hotad och att de radikala elementen i ett sådant läge hade kunnat vända sig emot de sverigedemokratiska arrangörerna, vilket ju säger en del om stämningarna.

Demonstrationerna gav planenligt mycket publicitet i rikstäckande media, men den bild som förmedlades var ofta sämsta tänkbara. Fler fick upp ögonen för att Sverigedemokraterna existerade, men partiet blev snarare ökänt än välkänt.

Förutom demonstrationerna så visade sig partiets radikalisering även på andra sätt. Skrivningarna i partiprogrammet skärptes i flera steg. Dock utan att någonsin passera gränsen till rasism. Tonen skärptes också i partiets utåtriktade material. I de interna publikationerna blev de ideologiska övertrampen vanligare och innehållet smalnades av ämnesmässigt då större fokus lades på frågor kopplade till invandring och återvandring.

Urspårad ungdomssatsningI skolvalet 1991 erhöll Sverigedemokraterna ett förvånansvärt stort antal röster på flera orter. På flera skolor i bland annat Göteborg, Lysekil, Stockholm och Örebro erhöll partiet 10-26 % av elevernas sympatier, vilket fick den före detta statsministern Ingvar Carlsson (S) att gå ut i media och uttrycka sin oro för framtiden.

För att bättre kunna fånga upp och kanalisera det latenta stödet för partiet bland landets ungdomar beslutade man sig år 1992 för att inrätta ett separat ungdomsförbund. Förbundet bildades 1993 och fick namnet Sverigedemokraternas Ungdomsförbund.

Då bildandet av ungdomsförbundet tidsmässigt sammanföll med höjdpunkten av radikaliseringsprocessen både inom partiet och bland landets ungdomar, så spårade verksamheten ur tämligen omgående. Vissa uppgifter tyder på att den grupp som tog kontrollen över ungdomsförbundet till och med kan ha varit infiltratörer från mer extrema rörelser. En sådan indikation är att den person som valdes till ordförande, under hela sin tid i den sverigedemokratiska rörelsen, uppträdde under falskt namn.

Engelbrektsmarschen 1993 samlade många deltagare trots att medlemstalet i SD var lågt.

Efter framgångarna i skolvalet 1991 beslutade partiet att bilda ett separat ungdomsförbund. Tyvärr spårade verksamheten ur i ett tidigt stadium.


Ljuspunkter fanns även när det var som mörkastDen ovan skisserade utvecklingslinjen visar naturligtvis bara de grova dragen. Allt var naturligtvis inte nattsvart ens under de vilsna åren.

Under dessa år började den särskilda självuppoffrande SD-andan att bli en del av partikulturen. Partiet präglades av en kaxighet och ett mod som kom att leva kvar för lång tid framöver och ge senare företrädare självförtroende att utmana det enade etablissemanget.

Med tanke på förutsättningarna var aktivitetsnivån relativt hög och trots att organisationen och det utåtriktade materialet lämnade en del övrigt att önska så lyckades man ändå under dessa år rekrytera en rad kompetenta personer som senare skulle bli avgörande för partiets överlevnad och fortsatta utveckling. Anders Westergren, Joakim Larsson, Martin Karlsson, Pontus Bergqvist, Jakob Eriksson, Eva Nyman, Jonas Åkerlund och Mikael Jansson är bara några sådana exempel.

Precis som under den tidigaste fasen fanns det också hela tiden en stomme av personer inom partiet som närde en vision om en bredare och folkligare rörelse. På gott och ont var partiet inte särskilt konsoliderat eller likriktat vid denna tid. Politiken, imagen och graden av radikalism kunde således skilja sig mycket mellan olika delar av landet.

Inte ens de misstag som begicks var enbart av ondo. Partiet drog relativt snabbt lärdom av dessa misstag och dessa lärdomar har senare kommit att vaccinera partiets kärna ifrån att begå liknande strategiska och politiska misstag av samma allvarliga art igen.

Valrörelsen 1994Det interna självförtroendet inför valet 1994 var förhållandevis stort. Aktivitetsnivån var som tidigare nämnts relativt hög. Torgmöten och demonstrationer hölls i stora delar av landet. Partiledningens norrlandsturné gjorde att man för första gången gjorde sig bemärkt även landets norra delar. I Växjö deltog två lokala företrädare i en längre debatt som sändes i lokal-TV. Engelbrektsmarschen samlade över 800 deltagare och ca 400 personer lyssnade också till Klarströms tal i Trollhättan. På de skånska Pågatågen genomförde partiet en

uppmärksammad reklamkampanj på temat ”Vilket Sverige väljer du?”. Regeringens oansvariga invandringspolitik med nya invandringsrekord och den allmänna tidsandan

Såväl Engelsbrektsmarschen som torgmötet i Trollhättan slog publik- och deltagarrekord.

Eva Nyman satt många år i partistyrelsen och i kyrkomötet.


där invandrings- och integrationspolitiken stod högt upp på dagordningen tycktes tala till partiets fördel.

Mest lovande av allt var kanske att Ny demokrati, som 1991 eroderat stora delar av Sverigedemokraternas väljar- och medlemspotential och på så sätt tvingat fram radikaliseringsprocessen inom SD, var på väg att falla sönder i interna stridigheter.

De höga förväntningarna kom dock återigen på skam. Partiets riksdagsröster ökade visserligen till ca 14 000, vilket motsvarade ca 0,25 %, men det var långt under vad man hade räknat med. Partiet hade misslyckats med att i tillräckligt hög utsträckning nå de grupper som radikaliserats på grund av krisen och den oansvariga invandringspolitiken. Övriga väljargrupper förkastade totalt partiets radikala framtoning.

I Skåne hade man mött konkurrens av de invandringskritiska lokala populistpartierna som fanns i ett stort antal kommuner. Ny demokrati visade sig också i sitt sönderfall vara en alltför svår konkurrent. Trots nedgången och den inre turbulensen erhöll Ny demokrati ändå nästan 70 000 riksdagsröster och erövrade 53 kommunala mandat.

På det kommunala planet ökade SD:s mandat från två till fem. Förutom två ytterligare mandat i Höör och Dals Ed lyckades partiet också ta ett mandat på Ekerö i Stockholm. Det nya mandatet i Dals Ed besattes av Christina Spjuth och det nya mandatet i Höör besattes av Anders Westergren, som än idag representerar SD i Höörs kommunfullmäktige och därmed är den SD-politiker som under längst tid representerat partiet i en parlamentarisk församling.

Anders Westergren är den SD-politiker som under längst tid representerat partiet i en parlamentarisk församling.

Sverigedemokraternas reklamkampanj på de skånska Pågatågen vållade stor debatt.


Åren 1995-2001: Reformering och konsolideringUttrycket ”Ibland måste man bli färre för att kunna bli fler” har jag vid något tillfälle hört Jimmie Åkesson använda och är det någon period i partiets historia som bekräftat sanningshalten i de orden, så är det just åren 1995-2001.

Efter valet 1994 var Sverigedemokraterna ett parti i sönderfall. Besvikelsen över valresultatet var stor. Antalet medlemmar var inte högre än ca 400 st. Många aktivister hade bränt ut sig i valrörelsen. Anseendet hos allmänheten var lägre än någonsin. Partiet hade skuldsatt sig inför valet och i och med de uteblivna valframgångarna hade man nu svårt att klara ekonomin. Därtill blossade hårda falangstrider upp som dels handlade om personmotsättningar och ekonomi, men också om partiets ideologi och profil mot väljarna.

Tack vare den nya partiledningen, visionen om att bygga ett brett och folkligt parti och det tillskott av nya betydelsefulla medlemmar som detta gav, lyckades man dock inte bara reda ut svårigheterna utan också gå ur denna besvärliga fas i partiets historia som en starkare och mer konsoliderad rörelse.

Ny partiordförande med en vision om ett folkligt och konventionellt partiRiksårsmötet 1995 utsattes för en våldsam attack av vänsterextremister. Mötet attackerades med gatstenar och behållare med frätande syra. Enligt vittnesuppgifter skall Tobias Hübinette, en av tidningen Expos grundare, ha närvarat vid attacken.

I sann SD-anda lät man dock inte antidemokraterna stoppa verksamheten och 1995 års Riksårsmöte genomfördes trots angreppet.

Trots att den vänsterextrema attacken skapade total förödelse genomfördes Riksårsmötet 1995. Mikael Jansson valdes till partiledare och en ny era inleddes.


Vid själva årsmötesförhandlingarna framförde flera talare indirekt hård kritik mot partiledningen genom att angripa de föregående årens radikaliseringsprocess och strategiska misstag. Resultatet av mötet blev att Anders Klarström avgick och att Mikael Jansson valdes till ny partiordförande.

Till skillnad från Klarström hade Jansson inget förflutet i extrema invandringskritiska organisationer. Istället var han skolad inom Centerpartiet i Örebro, där han under en tid fungerande som andre vice ordförande. År 1993 lämnade han Centerpartiet för Sverigedemokraterna. Detta gjorde han framförallt på grund av missnöje med Centerpartiets hållning i invandringsfrågan och EU-frågan. Politiskt innebar Janssons tidiga ordförandeskap en breddning genom att han bidrog till att sätta ökat fokus på just EU-frågan och i viss mån även glesbygdspolitiken.

Jansson tillhörde dem inom partiet som tidigt insåg att radikaliseringsprocessen under de vilsna åren var fel väg att gå. Hans vision var inte ett radikalt ungdomsparti som kämpade med den extrema vänstern om utrymmet på gatorna, utan ett brett, seriöst, konventionellt och folkligt förankrat parti. Etablerade partikulturer är ingenting som man ändrar över en natt, men under Jansson ledarskap började partiet i alla fall ganska omgående sända ut signaler om att partiet nu hade slagit in på en ny väg.

Som en av de viktigaste åtgärderna i arbetet med att förändra partiets inriktning kan beslutet om att avveckla det urspårade ungdomsförbundet räknas. Ungdomsverksamheten fortsatte, men kom istället att knytas till moderpartiet. I en intervju med SDU:s medlemstidning Demokraten! år 2000 beskrev Jimmy Windeskog, som sedan själv skulle komma att uteslutas, händelsförloppet på följande sätt: ”Vad vi gjorde i SDU var mer radikalt, ordagrant så bad vi majoriteten av våra medlemmar att Dra åt helvete!”

Engelbrektsmarschen 1995 samlade ca 500 deltagare, men nu gjordes seriösa försök att på olika sätt styra upp demonstrationen. I syfte att sända ut en signal till skinnskallarna, om att de med sina bombarjackor och kängor inte längre var välkomna på partiets manifestationer gick partiet ut med ett meddelande om att ”uniformsliknande klädsel” i samband med partiets demonstrationer inte längre skulle accepteras. Illasinnade meningsmotståndare har senare försökt använda denna markering mot extremism från partiets sida som ett falskt belägg för att graden av extremism under de tidiga åren skulle ha varit värre än vad den i själva verket var. Detta genom att försöka ge sken av det så kallade ”uniformsförbudet” skulle ha gällt klassiska nazistuniformer med koppel och ridstövlar. Något sådant har dock aldrig förekommit inom ramen för partiets verksamhet.

Anders Klarström avtackas efter 6 år som talesman och partiledare.

Den förre detta centerpartisten Mikael Jansson valdes till ny partiledare.


Extrema veteraner sållas bort och avgårAlla uppskattade inte den nya ordningen. Efter en tids stridigheter som kretsade kring både personliga, ekonomiska, politiska och strategiska frågor lämnade en grupp medlemmar partiet och andra uteslöts. Bland dem som försvann återfanns de sista kvarvarande veteranerna från BSS.

Bland dem som lämnade eller uteslöts beslutade sig några för att försöka starta upp ett nytt konkurrerande parti. Hembygdspartiet, som detta parti kom att kallas (senare omdöpt till Konservativa partiet), radikaliserades dock på nolltid och blev aldrig någon reell utmanare till SD. Efter ett antal år av marginaliserad, sektliknande tillvaro lades partiet ned sin verksamhet. Det enda bestående avtrycket som man gjorde i svensk politik bestod i att partiledaren för det kollapsade Ny demokrati, Jan Bouvin, uteslöts ur sitt eget parti på grund av att han i valrörelsen 1998 inledde ett samarbete med just Konservativa partiet.

En person som inte hann uteslutas innan hon självmant lämnade partiet var Tina Hallgren Bengtsson, som under de vilsna åren haft en framträdande roll i partiet. Mot slutet av sin tid som partiaktiv genomgick Hallgren Bengtsson en drastisk radikaliseringsprocess. Anders Westergren berättar i partiets 20-årsskrift om hur han under en bilresa, där Hallgren Bengtsson skulle skjutsa honom hem, blev så arg på hennes nyfunna radikala åsikter att han föredrog att hoppa ur bilen och gå en mil hem i ösregn genom skogen framför att sitta kvar i bilen med henne. Kort därefter lämnade hon partiet och i samma veva lät hon sig fotograferas i en klassisk nazistuniform på en skinnskallefest. Den bilden har sedan använts av media och politiska motståndare i varje efterföljande valrörelse. Informationen om att Hallgren Bengtsson hade lämnat partiet vid detta tillfälle och att bilden inte är tagen i ett SD-sammanhang brukar fiffigt nog utelämnas.

Hur irriterad man var på skinnskallar och extremister som hade dykt upp på partiets yttre manifestationer vid denna tidpunkt visas inte minst av Eva Nymans referat från partiets nationaldagsfirande i Rålambshovsparken som publicerades i SD-Kuriren nr 28, 1996:

”Jansson framhöll hur Sverigedemokraterna nu reorganiserat partiet. Vi har gjort upp med de odemokratiska element som funnits, och vi kan se fram mot bättre uppslutning av vanligt folk kring vårt parti. (…) De ”sympatisörer” som brukar dyka upp med en kasse öl i näven och utklädda som om de tänkte leka krig lyste så gott som helt med sin frånvaro. Förhoppningsvis har de lärt sig en läxa i samband med Engelbrektsdemonstrationen, där onyktra och ”uniformerade” personer tydligt fick veta att de inte var välkomna”

Mikael Jansson talar i Rålambshovsparken i Stockholm den 6 juni 1996.


Jimmie Åkesson ansluter sigSignalerna om förnyelse som den nya partiledningen skickade ut uppfattades ganska snabbt av en del yngre personer som tidigare haft ögonen på partiet, men som på grund av radikalismen och den dåliga organisationen hade tvekat att aktivt engagera sig. Under åren 1995-1996 anslöt sig således flera personer som senare skulle komma att få en central funktion i partiet. Jens Leandersson, Björn Söder och inte minst Jimmie Åkesson är några som förtjänar att nämnas.

Riksårsmötet 1996 arrangerades i Södertälje. Partiet antog parollen ”Ett nationellt mittenparti med ekologisk grundsyn” som en övergripande beteckning på partiets inriktning. Den stora stridsfrågan på mötet blev dock abortfrågan. Skillnaden i ståndpunkt mellan ombuden var väldigt stora. Efter en intensiv debatt beslutade mötet att behålla skrivningarna där man uttryckte principiell kritik mot landets höga aborttal, men att frågan om hur abortlagstiftningen mer exakt skulle utformas skulle avgöras i en folkomröstning. Presstödet var en annan fråga som diskuterades på mötet och här beslutade man sig för att nyansera det tidigare kravet på att slopa allt presstöd.

Debatter med de etablerade partierna hörde verkligen inte till vanligheterna under denna epok av partiets historia, men 1996 fick den tidigare nämnde Joakim Larsson i alla fall chansen att möta den moderate riksdagsledamoten Gustaf von Essen i en TV-debatt.

Under Almedalsveckan 1996 utsattes Sverigedemokraternas torgmöten för systematiska störningar av bland andra Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU. Polisens reaktion på störningarna blev att dra in Sverigedemokraternas mötestillstånd (sic!). SD-funktionärerna protesterade genom en aktion där man tejpade för sina munnar och bar plakat med texten ”Tystad av SSU”, vilket väckte en del uppmärksamhet och debatt.

Björn Söder och Jimmie Åkesson anslöt i mitten av 90-talet till SD. Här ses de båda i samband med Riksårsmötet 2002.

På Riksårsmötet 1996 antogs parollen ”Ett nationellt mittenparti med ekologisk grundsyn”.

SD-funktionär protesterar mot SSU:s antidemokratiska metoder.


Trevande internationella kontakterUnder 1997 besökte en SD-delegation det framgångsrika, men kontroversiella franska nationalistpartiet Front National, FN, i syfte att undersöka möjligheterna till dialog och eventuellt samarbete. En dialog som varade i några år upprättades, men något formaliserat samarbete mellan moderpartierna blev det aldrig. Inför valet 1998 fick SD trycka sina valbroschyrer på FN:s tryckeri. Under en kort period ingick SDU i samma international som FN:s ungdomsförbund och diskussioner fördes också inom moderpartiet om att ansluta sig till den motsvarande internationalen som planerades för moderpartierna. Sedan det klarlagts att flera av de ingående partierna förfäktade åsikter som låg långt ifrån SD:s ställdes dock dessa planer in. SDU gick ner till observatörsstatus och lämnade sedan samarbetet helt.

Då själva förekomsten av ett internationellt samarbete ansågs kunna ge medial uppmärksamhet och ökat anseende upprättades på ganska lösa grunder ett formaliserat samarbete med några mer eller mindre udda småpartier i Norge, Danmark och Finland. Något konkret eller meningsfullt politiskt samarbete kom dock aldrig till stånd. Efter relativt kort tid stod det också klart att de politiska skillnaderna mellan partierna var större än man först trott och samarbetet fick därför rinna ut i sanden.

Lärdomen från dessa första trevande internationella kontakter var att partiet hädanefter blev betydligt mer försiktigt i sitt internationella arbete. Det enda utländska parti som man under överskådlig tid aktivt sökte direkt samarbete med var Dansk Folkeparti, DF.

Den första mer formella kontakten med Dansk Folkeparti upprättades under 1998, då en delegation av skånska SD:are reste till Köpenhamn för att träffa företrädare för DF.

Under 1997 besökte Mikael Jansson Jean-Marie Le Pen och Front National. Något formaliserat samarbete blev det dock aldrig på grund av de politiska skiljelinjerna.

Den första formella kontakten med Dansk Folkeparti togs när en skånsk delegation besökte danskarna i Köpenhamn 1998.


Internetlansering och fortsatt rättning i ledenEn händelse vars enorma betydelse knappast gick att överskåda vid tillfället var att SD år 1997 lanserade sin första hemsida på Internet.

Även under 1997 fortsatte uteslutningarna av gamla medlemmar med alltför extrema åsikter. Bland annat uteslöts personer i den tidigare nämnda Malmöavdelningen, som länge utgjort ett skräckexempel.

Arbetsmarknadspolitiken i fokusPå Riksårsmötet 1997 var det arbetslösheten och arbetsmarknadspolitiken som stod i fokus. Mötet beslutade att ett mer heltäckande arbetsmarknadspolitiskt program skulle tas fram.

I övrigt diskuterade man också olika åtgärder i syfte att locka fler äldre och fler kvinnor till partiet.


Samma tal, på samma plats i samma blodiga kläderUnder åren 1996-1998 genomförde partiet med Mikael Jansson i spetsen en serie av intensiva torgmöten över hela landet. De partifunktionärer som oftast flankerade Jansson var Lars Emanuelsson, Torbjörn Kastell, Jimmy Windeskog och Jakob Eriksson. I 20-årsskriften berättar Jansson att torgmötesgruppen på grund av partiets dåliga ekonomi körde egna privata bilar och bodde i tält under turnéerna.

Den tidigare nämnde Joakim Larsson, som i skrivandets stund är politisk sekreterare i riksdagen åt Mikael Jansson i försvarsutskottet, deltog också vid en del torgmöten. Den 31 augusti 1997 hölls ett möte på Sergels torg i centrala Stockholm där Larsson talade. På vägen från mötet överfölls Larsson och de tre övriga SD-funktionärerna av 20-30 vänsterextremister maskerade med rånarluvor och beväpnade med järnrör.

Samtliga sverigedemokrater misshandlades svårt. Larsson var nerdränkt i sitt eget blod och tvingades söka sjukhusvård.

En vecka senare stod Larsson på Sergels torg igen och höll samma tal, i samma nu nedblodade kläder som han hade burit veckan innan.

För mig har denna händelse alltid sammanfattat kärnan i SD-andan.

Massmedia rapporterade ytterst sparsamt om överfallet/mordförsöket och beskrev det som ett bråk mellan extremistgrupper samtidigt som man kraftigt underdrev antalet angripare.

En vecka efter att Joakim Larsson blivit misshandlad vid ett torgmöte på Sergels torg, stod han på samma torg igen och höll samma tal, i samma nedblodade kläder som han hade burit veckan innan.


Valrörelsen 1998I februari 1998 samlades partiet i Stockholm för att fira 10-årsjubileum. Därefter fokuserades all energi på valrörelsen.

Inför valåret 1998 såg de yttre förutsättningarna tämligen dystra ut. Verksamheten under de vilsna åren hade stigmatiserat partiet. Organisationen var fortsatt svag och man hade svårt att hämta sig från besvikelsen efter valresultatet 1994. Ny demokrati hade nu förvisso kollapsat helt, men detta var inte enbart en fördel. Dels använde massmedia och det politiska etablissemanget detta som en ursäkt för att lägga locket på i invandrings- och integrationsfrågorna och dels hade många väljare blivit brända från att lägga sin röst på ett oprövat invandringskritiskt parti.

Det faktum att Ny demokrati lämnat scenen innebar inte heller att det saknades konkurrens om de invandringskritiska rösterna. Ian Wachtmeister sökte politisk revansch med en invandringskritisk och delvis värdekonservativ plattform genom att bilda Nya partiet.

I Skåne hade de lokala, invandringskritiska populistpartierna väsentligt stärkt sin slagkraft genom att bilda den gemensamma valalliansen Skånes Väl.

Podiet i samband med att partiet firade 10-års jubileum.


Dessutom seglade Sveriges pensionärers intresseparti, SPI, med den populära TV-profilen Brynolf Wendt som partiledare, in på den politiska arenan. Även detta parti förfäktade i viss mån invandringskritiska idéer genom att man ställde massinvandringens kostnader mot de svenska pensionärernas intressen.

Sverigedemokraternas tre profilfrågor i valet var:

- Minskad invandring- Trygghet på gator och torg- Ett svenskt utträde ur EU

Med tanke på förutsättningarna lyckades partiet genomföra en relativt omfattande valrörelse.

Den utåtriktade verksamheten bestod nästan uteslutande av flygbladsutdelningar och torgmöten. Vad flygbladen anbelangade så var detta den första valrörelsen där partiet använde mer professionellt utformade flygblad i fyrfärgstryck.

Torgmötesturnén under valåret var oerhört intensiv. Tyvärr blev den också oerhört våldsam. På en lång rad orter möttes de sverigedemokratiska talarna av aggressiva motdemonstrationer. Ett av de värsta exemplen inträffade i Jönköping där ca 1000 vänsterhuliganer försökte storma scenen och attackerade SD:s valarbetare med en skur av stenar och flaskor. Polisen var kraftigt underbemannad och lyckades nätt och jämt freda sig själva. Mikael Jansson har i efterhand berättat att samtliga närvarande sverigedemokrater var övertygade om att de skulle dö den dagen.

Även i Uddevalla och Malmö ställde extremvänstern till med omfattande kravaller. I Malmö blev partiets andre vice ordförande Anders Westergren nedsparkad av vänsterhuliganer. Flera partifunktionärer fick också sina bilar förstörda.

Hur gör strutsen? var ett av de första flygbladen i partiets historia som var i fyrfärgstryck.


Massmedia skrev ofta om torgmötena och det var i stort sett den enda mediala bevakning partiet fick. I artiklarna stämplades dock partiet regelmässigt med diverse nedsättande epitet, Fokus låg sällan på politiken utan på motdemonstrationerna. Attacker liknande den i Jönköping beskrevs ofta i termer av ”bråk uppstod”. I vissa fall publicerade man till och med bilder på våldsamma motdemonstranter och påstod att det var sverigedemokrater.

Resultatet för de invandringskritiska partierna i 1998 års val blev att det Nya partiet fick 25 000 röster, SPI fick 53 000 röster, Skånes Väl fick 6 mandat i Region Skåne och de ingående partierna en mängd kommunala mandat.

Sverigedemokraterna fick ca 20 000 röster och totalt åtta kommunala mandat. De tre nya mandaten var fördelade på två nya mandat i Haninge och ett mandat i Sölvesborg. Mandatet i Sölvesborg besattes av en lovande ung talang vid namn Jimmie Åkesson. Mandaten i Haninge besattes av Anders Steen och partigrundaren Johan Rinderheim, som återvänt till politiken efter en längre tids frånvaro. I Höörs kommunfullmäktige tog en ung Björn Söder plats jämte den nu erfarne Anders Westergren. Under 1998 anslöt sig bland annat den framtida nyckelpersonen Runar Filper.

Åkessons första TV-debatt och nystart för ungdomsverksamhetenMed anledning av de kommunala framgångarna i Sölvesborg fick Jimmie Åkesson strax efter valet möjlighet att medverka i en direktsänd debatt mot kommunalrådet Jens Åberg (S) i TV4 Sydost.

Jimmie Åkesson var också inblandad då det nuvarande Sverigedemokratisk Ungdom, SDU, bildades. Partiet bedömde nu att den interna utvecklingen var så stabil att man utan risk kunde tillåta nystartandet av ett fristående ungdomsförbund. Grundandet av det nuvarande SDU skedde den förste november 1998 på Medborgarhuset i Stockholm. Ordförande blev Jimmy Windeskog.

Jimmie Åkesson och Björn Söder firar på partiets valvaka i Höör de nyvunna fullmäktigemandaten.

Jimmie Åkesson möter Sölvesborgs kommunalråd i en direktsänd TV-debatt i TV4.

Det första flygbladet från det nystartade ungdomsförbundet.


Ett mildare partiprogramVerksamhetsåret 1999 rivstartade med ett extra årsmöte i Helsingborg där partiprogrammet reviderades. Mötet beslutade att riva upp flera av de skärpningar av programmet som tillkom under de vilsna åren och efterdyningarna av dessa om bland annat invandring och återvandring och istället närma sig det ursprungliga programmet från 1989.

På vissa sätt blev det nya programmet mer ”liberalt” än det ursprungliga programmet, t ex genom att kravet på att införa dödsstraff slopades. Mötet beslutade också att nyansera sin tidigare skepsis mot en förnyelse av kärnkraften.

Programförändringarna innebar också att de lokala invandringskritiska partierna i Skåne började närma sig SD. Vid Riksårsmötet närvarade flera representanter från dessa lokala partier som observatörer.

Första EU-valskampanjenAtt bara några månader efter den avslutade riksdagsvalskampanjen påbörja en EU-valrörelse var en stor utmaning för partiet som vid denna tid fortfarande hade begränsat med valarbetare och små ekonomiska resurser.

Trots detta gjorde man en förhållandevis ambitiös satsning. Valrörelsen startade symboliskt med tal och kransnedläggning vid monumentet på Engelbrektsholmen utanför Örebro, där den svenske frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson mördades år 1436. Partiet utvecklade sin syn på EU i ett nytt omfattande europapolitiskt manifest och partiets valarbetare delade ut

Vid det extra Riksårsmötet 1999 nyanserades bland annat partiets hållning i invandrings- och återvandringsfrågan och man närmade sig den ideologiska grunden från 1989.

Sverigedemokraterna gick till val med ett starkt EU-kritiskt budskap och blev för första gången i ett val största icke-riksdagsparti.


över en miljon flygblad över hela landet. Till toppkandidat utsågs Johan Rinderheim. Under valrörelsen anslöt sig bland andra undertecknad, Richard Jomshof och Roger Hedlund till partiet.

Ungdomsförbundet spelade en viss roll i denna valrörelse och genomförde bland annat en relativt omfattande skolbesöksturné i Sydsverige. På många skolor blev det problem med tillstånden. I de fall SDU-funktionärerna nekades tillträde till en skola, så ställde man sig utanför skolan och delade flygblad till eleverna. På vissa skolor uppstod direkta våldsamheter. Vid ett skolbesök i Klippan fick till exempel undertecknad, Björn Söder och Jimmie Åkesson vårt informationsmaterial vandaliserat av en lärare med invandrarbakgrund och strax efteråt blev vi överfallna och utjagade från skolan av ett stort gäng invandrarelever. För att undkomma mobben tvingades vi söka skydd på den lokala polisstationen.

Resultatet i detta val blev blygsamma 8 568 röster, vilket motsvarade 0,36 %. Vårt valresultat tolkades ändå som en framgång av politiska bedömare och fick stort utrymme i massmedia. Resultatet i EU-valet 1999 var också symboliskt viktigt i den bemärkelsen att det var första gången i ett val som SD blev största icke-riksdagsparti. Förutom den mediala uppmärksamheten gav kampanjen också den effekten att partiets inställning i Europapolitiken blev mer känd bland allmänheten.

Nationalkonservativt studentförbund skapade debattUnder hösten 1999 inledde Nationaldemokratiska studentförbundet (nationaldemokrati var vid denna tidpunkt en vanligt förekommande benämning på SD:s ideologi) på allvar sin utåtriktade verksamhet, vilket skapade mycket debatt i universitetsvärlden. Förbundet syftade till att organisera nationalistiskt, demokratiskt och konservativt sinnade studenter och var partipolitiskt oberoende. En del av medlemmarna tillhörde Kristdemokraterna eller Moderaterna, men samtliga ledande företrädare var aktiva inom Sverigedemokraterna. När Björn Söder med 20 % av rösterna valdes in som ledamot i Teknologkårens fullmäktige på Lunds tekniska högskola utbröt panik. Rektorn för universitetet fördömde valet och en mobilisering vid Kemisektionen, som Björn Söder tillhörde, gjordes för att utlysa nyval. Detta resulterade i att Söder trots fler röster ändå förlorade sin plats i kårfullmäktige.

SDU-kampanj mot svenskfientliga gruppvåldtäkter gav ekoI januari år 2000 utsatte åtta unga män med bakgrund i Mellanöstern en 14-årig svensk flicka för en sadistisk gruppvåldtäkt i ett parkeringsgarage i Stockholmsförorten Rissne. Massmedia rapporterade om händelsen men nämnde ingenting om förövarnas bakgrund, signalement eller övriga omständigheter.

I syfte att väcka debatt kring sexuellt våld, svenskfientlighet och vissa invandrargruppers kraftiga överrepresentation som förövare av sexualbrott lät SDU trycka upp ett flygblad som närmare beskrev vad den 14-åriga flickan hade råkat ut för och som också avslöjade förnamnen och nationaliteten på förövarna. Flygbladsutdelningen fick ledningen, för den skola där våldtäktsoffret var elev, att arrangera en manifestation mot rasism. Någon manifestation mot själva våldtäkten eller svenskfientlighet arrangerades dock inte. Andra


som anlade ett märkligt fokus på våldtäkten var Lärarnas tidning. Deras rapportering kring händelsen bar rubriken ” Svårt slag för pojkarnas kamrater” (sic!)

Flygbladskampanjen och de efterföljande reaktionerna fick stor medial uppmärksamhet och medförde bland annat att Johan Rinderheim fick medverka i Janne Josefssons debattprogram ”Fittja Paradiso” i SVT, där just svenskfientlighet och invandrares överrepresentation i brottsstatistiken diskuterades.

Den danska tidningen Jyllandsposten skrev den 12 februari en lång artikel där kopplingen mellan våldtäkter och den svenska invandringspolitiken lyftes fram. Tidningen konstaterade att den förhållandevis omfattande debatten kring Rissne-våldtäkten sannolikt inte hade blivit av om det inte vore för Sverigedemokraterna.

Flygbladsrekord och Åkesson blir ny SDU-ordförandeEfter att ha genomgått två tuffa valkampanjer på kort tid fanns det under år 2000 ett stort behov av att fokusera på interna frågor och bygga ut och finjustera organisationen. Trots det interna fokuset höll partiet ändå en hög fart även i det utåtriktade arbetet och slog detta år rekord i antalet utdelade flygblad.

Partiet tog fram flygbladet ”Skall det vara ett straff att bli gammal?” och kampanjade för förbättrad äldreomsorg och höjda pensioner.

I samband med SDU:s förbundskongress i Stockholm valdes Jimmie Åkesson till ny ordförande för ungdomsförbundet.

Inledningsvis fokuserade Åkesson och den nya förbundsstyrelsen mycket på internutbildning och ideologisk skolning. Mycket energi lades också på att utveckla organisationen och att bygga upp SDU-grupper på landets gymnasieskolor. Satsningen gav resultat och medlemsantalet ökade relativt snabbt.

Efter att Åkesson tagit över som ordförande började förbundet också att, parallellt med SDU, kalla sig för Ungsvenskarna. Tilltaget var symboliskt och tänkt som en ideologisk markering både mot den sverigedemokratiska ungdomsrörelsens tidigaste historia och mot samtidens nyliberala Moderata ungdomsförbund, MUF.

För att uppmärksamma det som svenska medier försökte tysta ned bedrev SD en affischkampanj, som så småningom fick uppmärksamhet i Janne Josefssons TV-programFittja Paradiso.

Vid SDU:s förbundskongress 2000 valdes Jimmie Åkesson till ny förbundsordförande.


De historiska Ungsvenskarna var en demokratisk, nationalkonservativ rörelse som på 1930-talet fungerade som ungdomsförbund åt det dåvarande Högerpartiet. Ungsvenskarna bildades efter att högern hade tagit avstånd ifrån sitt ursprungliga ungdomsförbund, Sveriges nationella ungdomsförbund, på grund av att dessa hade kommit att utvecklas i en fascistisk riktning.

När MUF protesterade mot SDU:s annektering av begreppet Ungsvenskarna och lämnade in en ansökan till Patent- och registreringsverket, PRV, i syfte att skydda och knyta namnet till sig, så svarade Åkesson med en protest till PRV och följande offentliga uttalande:

”Moderata ungdomsförbundet övergav namnet Ungsvenskarna för snart 60 år sedan. Det är inte rimligt att detta ungdomsförbund, som idag står för allt annat än den sunda, fosterländska konservatism som Ungsvenskarna gjorde, fortfarande ska ha ensamrätt till detta kännetecken. Ungsvenskarna är idag betydligt mer nära förknippat med SDU än med MUF.

Ungsvenskarna var ett hedervärt ungdomsförbund, som på allvar tog strid mot nazismen när andra vek ned sig. Inom SDU ser vi därför Ungsvenskarna som en stark inspirationskälla och symboliken kring namnet är viktig för oss.

De kvarvarande konservativa krafterna inom MUF borde inse att MUF:s nyliberala inriktning inte har någon återvändo. Vill man slåss för gamla ungsvenska ideal är det Sverigedemokratisk Ungdom man bör engagera sig i och inte i MUF.”

Stormöten med publikrekordSom ett led i arbetet med att trimma organisationen och höja den interna moralen arrangerade partiet under år 2000 sex större inomhusmöten i Skåne, Göteborg och Stockholm. Mötet i Gubbängen i Stockholm den 9 september samlade ca 400 åhörare och blev därmed det största inomhusmöte som partiet dittills hade arrangerat. Talade gjorde bland andra Björn Söder och Mikael Jansson.

Antalet mötesdeltagare hade kunnat bli ännu högre om inte en stor grupp maskerade och beväpnade vänsterextremister hade attackerat Tallkrogens T-banestation, som var en av partiets uppsamlingsplatser inför mötet. Tilltänkta mötesdeltagare tvingades tillsammans med vanliga förbipasserande att fly från platsen. Vänsterextremisterna knuffade bland annat ner en äldre dam för en stentrappa. Tidningen Aftonbladet beskrev attacken i termer av att höger- och vänsterextremister ”drabbade samman”. SD:s stormöte beskrevs som ett ”nazistmöte”, men man tvingades dock medge att ”inga nassehälsningar” förekom på just detta möte…

SD börjar synas i opinionsmätningarnaFram till år 2000 hade SD:s väljarstöd varit för litet för att synas i opinionsmätningarna. Partiet bakades konsekvent ihop med andra partier under rubriken ”övriga”. Sommaren år 2000 meddelade dock Temo att SD märkbart hade stärkt sin ställning inom gruppen övriga partier med ett stöd på ca 1 %. Ett år senare, sommaren 2001, meddelade Temo att stödet för SD såg ut att ha ökat till ca 1,8 %.


Nya SD-KurirenSom ett led i den ovan nämnda organisationsförbättringen beslutade sig partistyrelsen för att genomföra en ambitiös satsning på att förbättra partiorganet SD-Kuriren. Tidningen bytte format och började tryckas i färg. Richard Jomshof blev ny chefredaktör och en ny skara fasta skribenter, däribland undertecknad, Björn Söder, Jimmie Åkesson, Jens Leandersson, Gabriella Johansson och Joachim von Ritter, knöts till tidningen.

Innehållet i tidningen förändrades i bredare och mer tidsanpassad nationalistisk och konservativ riktning. Sociala frågor kom också att beröras i högre utsträckning än tidigare och ett ökat fokus lades på intervjuer och grävande reportage.

Tidningen lanserades även på Internet, vilket kom att få stor betydelse för den interna och externa debatten. Innehållet i nätupplagan bestod framförallt av en blandning av rapporter om partiaktiviteter, löpande nyhetskommentarer och bloggar tillhörande ledande partiföreträdare.

Interna stridigheter och slutgiltig konsolideringDen aktuella konsolideringsfasen i partiets historia slutade i viss mening som den började. Det vill säga med en avknoppning av ideologiskt avvikande personer.

En Stockholmsbaserad falang under ledning av den driftige Tor Paulsson hade under ett par års tid stärkt sina positioner genom en hög aktivitetsnivå, men också i allt högre grad givit upphov till osämja inom partiet. De inledande konflikterna kretsade till stor del kring personliga och organisatoriska frågor.

Efterhand radikaliserades dock kretsen kring Tor Paulsson även rent ideologiskt. Paulsson-falangen började alltmer öppet ifrågasätta partiets ställningstagande för en öppen svenskhet och lyfte fram partiandan under de vilsna åren som ett positivt exempel. I och med detta förvandlades konflikten till en politisk strid om partiets framtid.

På Riksårsmötet 2001 kunde partiledningen visa upp ett internt dokument från Paulsson-falangen som visade hur dessa planerade att bygga upp en parallell partistruktur, avsätta den dåvarande partiledningen genom systematiska smutskastningskampanjer och genomföra en ideologisk radikalisering av partiet.

Avslöjandet resulterade i att Riksårsmötet beslutade att avsätta de ledande personerna i Paulsson-falangen ifrån alla poster. På efterföljande partistyrelsemöten kom majoriteten i den radikala falangen att uteslutas och de som inte uteslöts lämnade självmant partiet.

De uteslutna medlemmarna bildade kort därefter partiet Nationaldemokraterna. Under en tid efter bildandet försökte Nationaldemokraterna med viss framgång att framställa sig som ett ideologiskt likvärdigt, men mer seriöst arbetande alternativ till SD. Detta skapade ett visst besvär för Sverigedemokraterna, framförallt i Stockholmsregionen. De ledande nationaldemokraternas egentliga radikalism kom dock snart att visa sig i verksamheten och partiet började sedan sakta men säkert att falla sönder.


Sverigedemokraterna gick stärkta ur konflikten. Partiet var nu slutgiltigt ideologiskt konsoliderat och Nationaldemokraternas existens medförde den positiva effekten att inflödet av diverse udda existenser nästan upphörde helt. Förutsättningarna för att ta nästa steg i Sverigedemokraternas utveckling fanns nu på plats.

Åren 2001-2005: Effektivisering och parlamentariskt arbeteUnder perioden 2001-2005 gick partiet in i sin fjärde utvecklingsfas. Perioden präglades av ett nästan oupphörligt kampanjarbete. På fem år deltog partiet i fem större och en mindre valkampanj med ungefär samma ledning. Detta var naturligtvis otroligt energikrävande, men gav samtidigt ovärderliga erfarenheter och bidrog till en kontinuerlig mognad och effektivisering.

Tack vare valframgångarna 2002 fick man också bättre ekonomi och sina första heltidsanställda partifunktionärer. De kommunala framgångarna breddade också den politiska kompetensen och erfarenheten och gjorde att politiken hamnade i fokus för verksamheten på ett mer naturligt sätt, åtminstone i södra Sverige.

Det faktum att partiet under denna period var mer ideologiskt konsoliderat än tidigare gav också utrymme för idéutveckling och ideologisk fördjupning.

Kyrkovalet - partiets första framgång på nationell nivåÅr 2001 höll Svenska kyrkan för första gången val där medlemmarna direkt kunde välja sina representanter till stiftsfullmäktige och kyrkomötet. Sverigedemokraterna beslutade sig efter en tids funderande för att ställa upp som det enda konservativa alternativet till de övriga nomineringsgrupperna. Politisk och teologisk inspiration fick man bland annat ifrån den nationalistiskt och socialkonservativt orienterade Ungkyrkorörelsen, som med sin folkkyrkotanke revolutionerade kyrkans inre liv under de första åren av 1900-talet. Eva Nyman och Torbjörn Kastell utsågs till partiet toppkandidater.

Den kanske mest drivande kraften bakom kyrkovalsatsningen var Tommy Funebo. Funebo tog relativt stor plats i organisationen under de första åren på 2000-talet. Efter att under en period ha uppträtt alltmer otrevligt och labilt och gjort märkliga uttalanden i media hotades Funebo av uteslutning. Han föregick uteslutningen genom att lämna partiet och lämna över stora mängder internt material, bland annat vandelsförsäkringar där medlemmar i förtroende berättat privata saker om sjukdomstillstånd och annat, till Expo. Expo skrev en bok på materialet och Funebo blev under en period anlitad som SD-expert i media.

Valrörelsen blev mer intensiv än väntat. Partiets funktionärer delade ut hundratusentals flygblad och motståndet från riksdagspartierna och det kyrkliga etablissemanget var massivt. Kyrkostyrelsen, samtliga partier och den dåvarande statsministern Göran Persson gick ut och varnade folket för att rösta in Sverigedemokraterna i kyrkomötet. Kyrkans tidning förvägrade SD att annonsera, men upplät plats åt samtliga övriga nomineringsgrupper.


Alla var dock inte negativa till Sverigedemokraternas kandidatur. I SD-Kuriren nr 44, 2001 berättar Eva Nyman om sina upplevelser från valrörelsen:

”…jag stod på gågatan i Uppsala. Alla nomineringsgrupper var på plats. En gammal dam kom fram och kramade mig och grät. Hon ville tacka oss för vad vi gjorde för henne. Det är svårt att ta en sådan reaktion. Man känner att man inte gjort något alls. Man känner att man skulle lagt ned än mer tid och engagemang när det nu betyder så mycket. (…) kristna invandrare, som tycks tillhöra de äkta flyktingarnas skara, har ringt och stöttat mig. De skildrade hur de flytt från islamiskt förtryck och hur rädda de är nu när islam breder ut sig i Sverige. De hade väntat sig stöd i ett kristet land och var bittra och besvikna, främst på Svenska kyrkan.”

Valet blev en sverigedemokratisk framgång. Partiet erövrade två mandat i kyrkomötet och blev därmed för första gången någonsin representerade i en parlamentarisk församling på nationell nivå. Förutom de nationella framgångarna så tog sig partiet också in i Lunds och Stockholms stiftsfullmäktigen.

De sverigedemokratiska representanterna gjorde bra ifrån sig. Eva Nyman skulle komma att bli kyrkomötets näst flitigaste motionär och Sverigedemokraterna tillhörde en av de mest aktiva nomineringsgrupperna både på nationell och regional nivå.

Fädernas Kyrka bildasKyrkovalskampanjen 2001 kom också att bli startskottet för Sverigedemokraternas kristna och kyrkopolitiska förbund - Fädernas Kyrka. Namnet är hämtat från titeln på en folkkär psalm, skriven av Johan Alfred Eklund, som var en av ledargestalterna i den tidigare nämnda Ungkyrkorörelsen. Under 1970-talets vänsterpolitiska strömningar dömdes psalmen ut som alltför nationalistisk och ströks därför, trots omfattande protester, ifrån den svenska psalmboken år 1986.

Eva Nyman kommenterade år 2001 bildandet av Fädernas Kyrka på följande sätt:

”Det är ett utmärkt initiativ. I samband med kyrkovalskampanjen visade det sig att det fanns ett stort intresse och ett starkt engagemang för kyrkliga frågor hos många inom partiet. Men inom Sverigedemokraterna finns det ju andra förhållningssätt också, framförallt många som inte är religiösa alls. För dem har det kanske blivit lite för mycket av Svenska kyrkan på sista tiden. Det är därför bra om vi kristna har ett eget förbund, där vi kan knyta kontakter i vida kretsar.”

I kyrkovalet 2001 blev partiets för första gången representerat i en nationellparlamentarisk församling då SD vann två mandat i kyrkomötet. Dessa mandat besattes av Torbjörn Kastell och Eva Nyman.


Kampanjer mot EU, höga skatter och kvinnovåld Vid sidan av kyrkovalskampanjen genomförde partiet även tre mindre, sakpolitiska kampanjer under 2001.

Kampanjen ”Slå tillbaka mot kvinnovåldet” tillkom i svallvågorna efter debatten om gruppvåldtäkten i Rissne och tog upp våld mot kvinnor i allmänhet och svenskfientligt sexuellt våld i synnerhet. Affischnamn och kampanjansvarig för denna kampanj var Gabriella Johansson.

I kampanjen ”Världens högsta skatter” redogjorde partiet för hur stort det reella skattetrycket egentligen är och presenterade sina förslag över hur skattetrycket på sikt skulle kunna sänkas.

Med anledning av att Sverige var ordförandeland i EU startades också kampanjen ”Spola EU!”, där partiets EU-kritiska hållning lyftes fram.

SSU förklarade krigÅr 2001 hade Sverigedemokraterna, åtminstone bland landets ungdomar, börjat bli en så stark kraft att de etablerade partiernas ungdomsförbund var märkbart oroade. SSU genomförde detta år en kampanj som riktade sig direkt mot SD. Man vägrade ta debatt med företrädare för SD och SDU. Istället besökte man skolor runt om i landet och uppmanade skoleleverna att skicka vykort till SD med en uppmaning om att partiet inte skulle ställa upp i valet 2002. SSU stod för portokostnaderna. Resultatet blev dock minst sagt skralt. Många skolelever använde istället vykorten för att skicka vänliga hälsningar till SD och en del valde till och med att beställa informationspaket eller ansöka om medlemskap i SD på SSU:s bekostnad.

På flera skolor dök SDU:are upp i samband med SSU:s kampanjbesök och delade ut flygblad för SD och mot SSU. Detta fick företrädare för SSU att gå ut i media och ”förklara krig” mot SDU.

Valåret 2002Om utgångsläget inför valet 1998 såg dystert ut, så var läget betydligt ljusare inför valet 2002. För första gången sedan 1988 gick det inte att skönja någon riktigt allvarlig konkurrent om de invandringskritiska rösterna i riksdagsvalet (möjligen bortsett från SPI som dock valde att tona ned invandringsfrågan i denna valrörelse). Partiet var ideologiskt konsoliderat och hade fler medlemmar och mer pengar än någonsin tidigare. För första gången någonsin hade partiet också en ideologiskt sund, väl fungerande och väl utbyggd ungdomsorganisation till sin hjälp i valrörelsen

Valåret inleddes också med idel goda nyheter…


Sten Andersson ansluter sigÅret inleddes med den fantastiska nyheten att den moderate riksdagsledamoten Sten Andersson ifrån Malmö hade bestämt sig för att ansluta sig till Sverigedemokraterna. Bakgrunden till händelsen var att den moderata ledningen, på grund av Stens konservativa och invandringskritiska åsikter, bestämde sig för att peta honom från riksdagslistan trots att han hade ett massivt stöd bland medlemmarna.

Sten Andersson hade varit moderat riksdagsledamot sedan 1983. Under många års tid var han den ende riksdagsledamoten som öppet vågade kritisera massinvandringen och mångkulturen. Under sin sista tid i riksdagen representerade han Sverigedemokraternas politik, men av lojalitet med sina moderata väljare fortsatte han dock att rösta med den moderata riksdagsgruppen i voteringarna.

Ideologiskt var Sten Andersson socialkonservativt orienterad och med tanke på sin moderata partitillhörighet så hade han

ett förvånansvärt starkt stöd bland Malmös arbetarväljare. Förutom hans motstånd mot massinvandringen och hans folkliga och rättframma stil, så var hans bakgrund som varvsarbetare och facklig representant också en bidragande orsak till hans popularitet bland arbetarväljarna.

Sven-Olle Olsson ansluter sigStrax efter Sten Anderssons anslutning kom den glädjande nyheten om att även den rikskände Sven-Olle Olsson i Sjöbo hade bestämt sig för att ansluta sig till Sverigedemokraterna.

Sven-Olle hade en lång politisk karriär bakom sig. Som aktiv centerpartist hade han varit kommunstyrelsens ordförande i Sjöbo kommun under 16 år. 1988 drev han igenom en motion om att kommunens invånare själva borde få bestämma huruvida kommunen skulle börja ta emot nyanlända invandrare eller ej.

I samband med den kommunala folkomröstningen om flyktingmottagandet utsattes Sven-Olle för en hatkampanj av sällan skådat slag ifrån ett enat politiskt, medialt och kulturellt etablissemang. När nej-sidan, till viss del med Sverigedemokraternas hjälp, vann en jordskredsseger i folkomröstningen med 64 % av rösterna, så sände det en chockvåg genom samhällseliten.Efter att ha liknat Sven-Olle och de andra ledande centerpartisterna i Sjöbo vid ”bruna löss”, så uteslöt den dåvarande centerledaren Olof Johansson centerpartisterna i Sjöbo.

Den moderate riksdagsmannen Sten Andersson anslöt sig 2002 till Sverigedemokraterna och blev omedelbart ett affischnamn för partiet.

Den rikskände Sven-Olle Olsson valde i likhet med Sten Andersson att ansluta sig till Sverigedemokraterna i valet 2002.


Sven-Olle tog revansch genom att inför valet 1994 bilda det invandringskritiska Sjöbopartiet. Sjöbopartiet erhöll hela 32 % av rösterna. Centerpartiet gjorde ett katastrofval och Sven-Olle tog tillbaka sin förlorade kommunalrådspost.

Valsamarbete med Skånes Väl och anslutning av Kommunens VälÄven den tredje goda nyheten inför valet 2002 kom ifrån Skåne och den bestod i att Sverigedemokraterna och valalliansen Skånes Väl, SkV, hade tecknat ett avtal om samarbete.

Skånes Väl var en valallians bestående av en lång rad lokala invandringskritiska partier med populistisk framtoning. Många av partierna var ombildade Ny demokrati-föreningar eller resterande delar av Framstegspartiet. Som tidigare nämnts erhöll Skånes Väl sex mandat i Skånes regionfullmäktige vid valet 1998.

Samarbetet bestod i att SD och SkV skulle göra ett gemensamt utskick till samtliga hushåll i Skåne med valsedlar och valinformation och att SkV skulle uppmana sina väljare att rösta på SD i riksdagsvalet samtidigt som SD uppmanade sina skånska väljare att rösta på SkV i regionvalet.

Att ordföranden för Skånes Väl vid denna tidpunkt hette Tony Wiklander var åtminstone i viss mån symboliskt i partihistoriskt hänseende. När Framstegspartiet dåvarande partiledare Stefan Herrman år 1986 beslutade sig för att tillsammans med BSS bilda Sverigepartiet, så protesterade en falang av Framstegspartiet. Denna falang leddes av just Tony Wiklander och han blev sedermera partiledare för den del av Framstegspartiet som fortsatte verksamheten och inte sammansmälte med Sverigepartiet.

I ungefär samma veva som samarbetsavtalet upprättades beslutade sig det lokala partiet Kommunens Väl i Kävlinge för att lägga ned sin verksamhet och istället ansluta sig till Sverigedemokraterna. Kommunens Väl hade vid detta tillfälle fem mandat i kommunfullmäktige som i praktiken tillföll SD.

Sverigedemokraterna och Skånes Väl ingick 2002 avtal om valsamverkan. Avtalet slöts på Marienlyst utanför Helsingør i Danmark och innebar att SD i Skåne kandiderade till riksdagen medan Skånes Väl kandiderade till regionfullmäktige. 2005 slöts ett nytt avtal som innebar att Skånes Väl gick upp i SD. Björn Söder respresenterade SD och Tony Wiklanderrepresenterade då Skånes Väl.


Mogens Glistrup besökte DalarnaEn händelse som väckte relativt stor uppmärksamhet i media var när Mogens Glistrup gästade ett möte i Ludvika, arrangerat av SD:s dåvarande Sveadistrikt, för att tala om innehållet i sin senaste bok om islam.

Mogens Glistrup var advokat och grundare till det danska Fremskridtspartiet varur såväl Dansk Folkeparti som det norska Fremskridtspartiet är sprunget. Inför bildandet av Ny demokrati besökte också Ian Wachtmeister och Bert Karlsson Glistrup i hans hem i Danmark.

Glistrup avled år 2008. Han var på många sätt en provokatör vars åsikter på avgörande punkter skiljde sig från SD:s. Deltagarna på mötet tyckte dock det var spännande att få möta en person som haft ett så avgörande och långvarigt inflytande på skandinavisk politik.

Valupptakt med antidemokratiska förhinderInför valet 2002 arrangerade partiet två större valupptaktsmöten i Stockholm och Skåne.

Inför mötet i Stockholm försökte partiet annonsera i Dagens Nyheter, men vägrades av tidningen. Motiveringen var att formuleringen ”Vi säger vad du tänker” skulle vara rasistisk.

Inför själva mötet som hölls i Medborgarhuset i Stockholm hotades och misshandlades flera sverigedemokrater av vänsterextremister, som försökte blockera ingången. Extremisterna försökte också storma själva möteslokalen, men hölls ute av närvarande SD-funktionärer.

Mötet kunde till sist genomföras och deltagarna fick lyssna till tal av bland andra Sten Andersson.

Valupptakten i Skåne hölls utanför Helsingborg och lockade ca 200 deltagare. Mötet blev mycket lyckat. Även här talade Sten Andersson tillsammans med bland andra Mikael Jansson och Björn Söder.

Rör inte min mormor!Valupptakten i Skåne blev också startskottet på SDU:s kampanj ”Rör inte min mormor!”. Kampanjen riktade sig mot våld, brottslighet och vanvård av äldre och lanserades i samband med ett tal av Gabriella Johansson, som behandlade de äldres alltmer utsatta situation i Sverige.

”Rör inte min mormor!” kom att bli SDU:s dittills överlägset största kampanj. SDU-funktionärer besökte en stor mängd skolor över hela landet, talade med elever och delade ut tiotusentals flygblad.


Bemötandet av kampanjen var generellt bra, men tyvärr uppstod också problem på många håll. Många skolor nekade SDU tillträde och i vissa fall attackerades SDU:arna av meningsmotståndare, som t ex vid ett besök på Magnus Öbergsgymnasiet i Trollhättan där SDU:arna blev bortkörda av ett femtiotal invandrarungdomar som skanderade ”Vi skall knulla din mormor”.

Genombrott i Ungt valÅr 2002 arrangerades för första gången skolvalet ”Ungt val”, som var ett samarbete mellan Aftonbladet, Skolverket och Ungdomsstyrelsen. Parollen till ungdomarna var ”Du röstar, makten lyssnar”.

Valet blev ett kvitto på att SDU:s utveckling under Jimmie Åkessons och den nya förbundsstyrelsens ledning hade burit frukt. SD erhöll 3,8 % på riksnivå.

Att makten skulle lyssna på SD-ungdomarna var det dock inte tal om. De etablerade partierna viftade bort resultatet med ursäkter om lågt valdeltagande och annat och skolledningarna på många av de skolor där SD hade fått bäst resultat drog igång kampanjer mot främlingsfientlighet för att få eleverna att förstå att de hade röstat ”fel”.

Flygbladsutdelningar och kampanjerUnder valkampanjen 2002 delades eller skickades ca två miljoner exemplar av Sverigedemokraternas valfolder ut till de svenska hushållen.

Vid sidan av den allmänpolitiska valfoldern tog partiet också fram två sakpolitiska flygblad som man kampanjade med. Ämnena för kampanjerna var landsbygdspolitik och arbetsmarknadspolitik.

Riksårsmöte med kriminalpolitik i fokusRiksårsmötet under valåret blev välbesökt och uppskattat. Även massmedia bjöds in. Förutom valkampanjen var det lag och ordning som stod i fokus då mötet debatterade och fattade beslut om ett nytt kriminalpolitiskt handlingsprogram.

”Leijonborg högg i Sten”I början av maj bröt Folkpartiets dåvarande partiledare Lars Leijonborg mot de etablerade partiernas uttalade debattbojkott mot SD. Detta genom att möta Sten Andersson i en direktsänd TV-debatt i SVT:s Agenda.

Sten, som ju var en mycket erfaren debattör, klarade sig väl i debatten och rubrikerna i en av kvällstidningarna dagen efter löd ”Leijonborg högg i Sten”.


Bråkigt i AlmedalenUnder Almedalsveckan 2002 lyckades partiet inte få några medier att intressera sig för det politiska budskapet. Däremot blev det en del skriverier om de bråk som uppstod.

Som tidigare nämnts vägrade de etablerade partierna, med undantag för Folkpartiet, konsekvent att debattera med SD. Med anledning av detta besökte en mindre grupp SDU:are centerledaren Maud Olofsson tal. Med sig hade de ett plakat med texten ”Våga ta debatten! Vi vågar!” som man tyst och stilla höll upp. Folkpartiets företrädare Marit Paulsen blev så upprörd över detta att hon inför närvarande medier tappade besinningen och började skälla och skrika på SDU:arna.

Utöver detta attackerades också Richard Jomshof av en grupp vänsterpartister som slog honom i magen.

Folkpartiet - en oväntad och osannolik rösttjuvDe goda yttre förutsättningarna inför valet förändrades i ett trollslag när Folkpartiet i augusti presenterade sitt integrationspolitiska program. Bland de idéer som fördes fram återfanns bland annat ett förslag om en marginell skärpning av reglerna för arbetskraftsinvandring, men framförallt det numera berömda förslaget om att invandrare, som ville bli svenska medborgare, först skulle genomföra ett språktest.

Förslagen utlöste en enorm debatt där Folkpartiet anklagades för att vara rasister och jämställdes med Pia Kjærsgaard och Dansk Folkeparti. Den överdrivna och förvirrade debatten gjorde att många invandringskritiska väljare fick intrycket av att Folkpartiet inte bara stod för hårdare tag i integrationspolitiken, utan också ville minska invandringen. Resultatet blev att Folkpartiet ökade sitt väljarstöd med 8 % på bara ett par månader.

För Sverigedemokraternas del var utvecklingen en smärre katastrof. Partiet hade redan tidigare befunnit sig i medieskugga, men nu försvann man nästan helt i skuggan av Folkpartiet. Partiets egen röst var också för svag och tiden för knapp för att få ut den sanna bilden av Folkpartiets mångkulturalistiska invandrings- och integrationspolitik.

ValresultatetI jämförelse med valet 1998 blev valresultatet 2002 en stor framgång för Sverigedemokraterna. Partiet hade nu etablerat sig som det överlägset största partiet utanför riksdagen. Man tredubblade antalet riksdagsröster och erhöll 1,44 %.På det kommunala planet ökade antalet mandat från åtta till 49. Den absoluta merparten av de nya mandaten erövrades i Skåne och Blekinge.

Trots den stora procentuella ökningen kändes valresultatet ändå till viss del som förlust i jämförelse med Folkpartiets dryga 13 %, som de till åtminstone viss del vann genom att under falska Lokala valframgångar för SD


förespeglingar locka till sig potentiella SD-väljare. Att de signaler man sände ut under valrörelsen 2002 enbart var ett spel för gallerierna bevisades inte minst efter valet 2006 då Folkpartiet trots sitt maktinnehav inte lyfte ett finger för att skärpa integrationspolitiken.

SPI som trots en mycket svag valkampanj erhöll ca 0,7 % kan också ha tagit något tiotusental potentiella SD-väljare.

Bortsett från konkurrensen ifrån framförallt Folkpartiet, så kan det relativt låga valresultatet också tillskrivas svagheter i ekonomin och organisationen. Partiet hade inte en bråkdel av de etablerade partiernas ekonomiska resurser till sitt förfogande. Det relativt låga antalet valarbetare gjorde också att många brände ut sig. I detta liksom i tidigare val hade partiet för få personer för att klara att få ut valsedlar till samtliga vallokaler. Än mindre hade man möjlighet att bevaka att de faktiskt fick ligga kvar under hela valdagen.

Klirr i kassakistan på 15-årsjubileum med historiska förteckenEfter en kort tids vila efter kraftansträngningen 2002 samlades partiet i februari 2003 till 15-årsjubileum i Vadstena. Jubileumsfesten ägde rum på Starby kungsgård som är en plats med mycket gamla anor, där bland annat Gustav Vasa firat jul.

Festdeltagarna fick bland annat lyssna till en historisk krönika av Torbjörn Kastell och ett tal av Mikael Jansson. Den goda stämningen höjdes ytterligare några snäpp när Jansson meddelade att en anonym bidragsgivare hade donerat en miljon kronor till partiets valfond.

Efter middagen fick gästerna en nattlig rundvandring på Vadstena slott, där man fick bevittna ett historiskt skådespel och smaka medeltida drycker.

Omvalet i Orsa - misslyckande för etablissemangets enhetsfrontI valet 2002 erövrade partiet ett mandat i Orsa kommun. Detta mandat sattes dock på spel när ett kommunalt nyval utlystes efter protester från SPI.

På grund av den mediala uppmärksamheten kring valet började samtliga partier snart betrakta omvalet som en rikspolitisk angelägenhet. Så gott som samtliga partiledare och flera statsråd besökte Orsa under våren 2003.

De etablerade partierna beslutade sig för att bilda en enhetsfront mot Sverigedemokraterna och man deklarerade gemensamt att det

I februari firade partiet 15 år med en tillställning i Vadstena. Här ses Torbjörn Kastell, Richard Jomshof, Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson och Ulf Blomström leda festsången.

I mars hölls kommunalt nyval i Orsa, vilket engagerade stora delar av partiet.


övergripande målet inför omvalet var att se till att det inte blev några ”främlingsfientliga mandat”. SD utsattes också för en omfattande smutskastningskampanj i både lokala och rikstäckande medier.

SD svarade på utmaningen genom att bedriva en intensiv valkampanj.

När rösterna var färdigräknade visade det sig att etablissemangets enhetsfront hade misslyckat. SD behöll sitt mandat och ökade i antal röster. Detta trots att SPI samtidigt gick framåt med 4 % och att Nationaldemokraterna, som lät flytta sin partiorganisatör till Orsa och satte in alla resurser man hade, lyckades knipa drygt 1 % av rösterna.

SD-debut på svenska kommunförbundets kongressI kraft av de kommunala framgångarna 2002 erhöll Sverigedemokraterna rätten att för första gången skicka en representant till Svenska kommunförbundets kongress. Kongressen hölls i Linköping den 6-8 maj och var det dittills största parlamentariska forum där partiet funnits representerat.

Björn Söder utsågs till partiets representant på kongressen och undertecknad följde med som politisk sekreterare. Trots sitt debutantskap blev Söder en av kongressens flitigaste debattörer och Sverigedemokraternas motioner, som behandlade bland annat kommunalflyktingmottagning, hemspråksundervisning och äldreomsorg, blev också några av de mest omdebatterade.

I samband med att Söder höll ett anförande där han förklarade vikten av att slå vakt om den svenska nationalstaten reste sig flera av de övriga partiernas ombud upp och vände ryggarna mot talarstolen. Han blev också utbuad av i första hand de rödgröna ombuden. Ett agerande som måste anses vara unikt i kommunförbundets historia. Många borgerliga ombud kontaktade dock senare SD:s representanter och beklagade händelsen samtidigt som man berömde vårt agerande under kongressen.

Efter de lokala valframgångarna året innan fick Sverigedemokraterna för första gången fått en plats på Svenska kommunförbundets kongress, där Björn Söder representerade partiet.


Första principprogrammet antasSverigedemokraternas 16:e årsmöte var tänkt att hållas i Örebro. De planerna fick dock överges efter att den ena konferensarrangören efter den andra drog sig ur på grund av rädsla för negativ publicitet och skadegörelse från extremvänstern.

När bara en vecka återstod tvingades riksorganisationen byta ort och mötet arrangerades istället i Trollhättan.

På mötet valdes Björn Söder till ny vice ordförande. Den stora frågan var dock antagandet av partiets första principprogram.

I takt med partiets utveckling hade alltfler börjat anse att det gamla partiprogrammet var otillräckligt. Partiprogrammet hade lappats och lagats genom en lång rad årsmöten, men ansågs inte vara tillräckligt brett avseende de sakpolitiska förslagen och inte tillräckligt djuplodande avseende de ideologiska principerna. För att råda bot på detta beslutade man att övergå till en ordning med ett överordnat principprogram där partiets allra mest grundläggande ideologiska principer skulle slås fast, förtydligas och utvecklas. Principprogrammet skulle sedan kompletteras med mer sakpolitiska handlingsprogram på en rad områden.

Ansvaret för att ta fram det nya principprogrammet tilldelades en programkommitté bestående av undertecknad, Mikael Jansson och Jimmie Åkesson.

Programförslaget som presenterades inför årsmötet i Trollhättan blev mycket väl mottaget och antogs enhälligt.

Det faktum att partiet genom det nya principprogrammet förtydligade och utvecklade sitt tidigare ställningstagande för kulturnationalism och öppen svenskhet var det som gav mest extern uppmärksamhet.

Folkomröstning om EMU - SD försvarade kronanTrots att år 2003 inte var något ordinarie valår, så kom det ändå att bli ännu ett år präglat av intensiv valkampanj. Detta då riksdagen beslutat att en folkomröstning angående en svensk anslutning till den europeiska monetära unionen, EMU, skulle genomföras. Sverigedemokraterna beslutade sig omedelbart för att delta i kampanjen på nej-sidan och bildade för detta ändamål den fristående nationalistiska kampanjorganisationen ”Försvara kronan!”

Som enda rörelse på nej-sidan nekades Försvara kronan! att få del av det statliga kampanjbidrag som skulle säkerställa ett brett deltagande i EMU-kampanjen och en allsidig debatt. I och med detta beteende visade de övriga partierna på nej-sidan att man hellre förlorade folkomröstningen än att ge några pengar till nationalister. Vid ett jämt resultat hade en mobilisering av de nationalistiska rösterna kunnat bli avgörande.


Trots det uteblivna kampanjbidraget lyckades SD och Försvara kronan! genomföra en mycket stark valkampanj. Mer än 500 000 flygblad och foldrar delades ut, mängder med affischer sattes upp och en omfattande torgmötesturné genomfördes. Utmärkande för EMU-kampanjen var också att partiet i högre utsträckning än någonsin tidigare fokuserade på marknadsbesök och personliga möten med väljarna, vilket gav en mycket god respons.

En glädjande nyhet var att partiets torgmötesturné under denna period var den minst våldsamma som partiet någonsin upplevt. I de allra flesta städer fick partiets representanter tala helt ostört, vilket gav mötena en saklig och trevlig inramning.

Frånvaron av våldsamma motdemonstrationer vid torgmötena innebar dock tyvärr inte att 2003 blev ett år befriat från politiskt våld. I samband med en aktivitetsdag i Lidköping i april blev en partifunktionär allvarligt misshandlad av vänsterextremister. Extremisterna kastade först en gatsten i huvudet på mannen och överöste honom sedan med sparkar och slag och stampade på hans huvud. SD-funktionären fördes till sjukhus där man konstaterade att han drabbats av hjärnskakning och sydde ihop hans skadade huvud. Läkaren, som tog hand om den skadade partifunktionären på Lidköpings akutmottagning, berättade att mannen hade kunnat dö om gatstenen hade träffat några centimeter annorlunda.

I samband med Almedalsveckan överfölls partiledaren Mikael Jansson och ett par andra SD:are av maskerade vänsterextremister beväpnade med basebollträn och järnrör. SD:arnas väskor och kameror stals och en SD:are blev nedsparkad. SD:arna lyckade dock göra motstånd och driva extremisterna på flykt.

Inför EMU-kampanjen hade partiet köpt in en äldre ambulans som användes som kampanjbil under parollen ”Uttryckning för Sverige”. I juli totalförstördes fordonet efter ett brandattentat.

På temat politiskt våld så skakades Sverigedemokraterna i likhet med det övriga samhället av det tragiska mordet på utrikesminister Anna Lindh. Som en konsekvens av mordet avstannade allt kampanjarbete strax innan valet. Olustigt nog försökte flera av SD:s motståndare, bland andra tidningen Expo, utnyttja den tragiska händelsen för att smutskasta partiet. Man påstod att vi spred hat i samhället och att resultatet av detta var våld. När det senare uppdagades att mördaren var en grovt kriminell invandrare var det ingen av belackarna som kom på tanken att be SD om ursäkt.

Bara några dagar innan mordet på Lindh och kampanjens avstannande arrangerade SD sin kampanjfinal i Höganäs i Skåne. Deltagarna på det välbesökta mötet fick se folkdans, lyssna till tal, musikuppträden och allsång. Konferencier var Tony Wiklander, som nu hade anslutit sig till partiet. Många av besökarna recenserade kampanjfinalen som det trevligaste och bäst organiserade möte som partiet dittills anordnat.

Deltagarna på kampanjfinalen i Höganäs fick se folkdansuppträde.


Mest uppmärksamhet under EMU-kampanjen fick Sverigedemokraterna i samband med en debattartikel i Expressen i början av september. Expressen kontaktade partiet och undrade ifall man var intresserade av att skriva en debattartikel där man redogjorde för vad man ansåg vara positivt med de övriga organisationerna på nej-sidan. Partiet var inte dummare än att man förstod att Expressen syfte var att använda SD som slagträ mot nej-sidan i förhoppningen om att väljarna, av rädsla för att bli betraktade som nej-sägande nationalister, skulle rösta ja till EMU.

Partiet trodde dock inte att väljarna skulle påverkas på det sätt Expressen hoppades och man kände inte heller att man hade råd att tacka nej till uppmärksamheten. Johan Rinderheim skrev därför en artikel där han bland annat sade att Maud Olofsson (C), som haft en ledande roll i nej-kampanjen, hade resonerat förnuftigt i EMU-frågan. Artikeln skapade ett ramaskri bland politiker och journalister som inte tyckte att SD borde få skriva debattartiklar i stora tidningar. Maud Olofsson blev så arg att hon nästan grät och deklarerade högljutt att hon minsann var internationalist och att hon mådde fruktansvärt dåligt över att ha blivit kallad förnuftig av en sverigedemokrat.

Folkomröstningen slutade med en seger för nej-sidan som erhöll 55,9 %. För första gången dittills kunde deltagarna på Sverigedemokraternas valvaka känna oblandad glädje över ett valresultat.

Kampanjer för starkare försvar och bättre sjukvårdVid sidan av EMU-frågan drev partiet under 2003 två kampanjer. Den ena kampanjen beskrev bristerna inom den svenska sjukvården och SD:s förslag för att komma tillrätta med problemen.

Den andra kampanjen hette ”Sverige är värt att försvaras” och tog upp farorna med den pågående nedrustningen av det svenska försvaret.

EU-valet 20042004 var det åter dags för val till Europaparlamentet. Partiets analys inför valet var att man troligen skulle ha ytterst svårt att nå ett mandat med tanke dels på den medieskugga partiet befann sig i och dels på de EU-kritiska väljarnas låga röstningsbenägenhet i denna typ av val. Trots de mörka utsikterna beslutade sig partiet för att göra en omfattande satsning även i detta val. EU-frågan var ideologiskt betydelsefull för partiet och EU-valet innebar i alla fall en möjlighet att synas mer än vanligt, en möjlighet att nyansera bilden av SD som ett enfrågeparti och en möjlighet att fortsätta trimma valorganisationen inför riksdagsvalet 2006.


Partiets toppkandidater i valet var Jimmie Åkesson, Sten Andersson och Linda Hedqvist.

Sedan valet 2002 hade SD varit det överlägset största partiet utanför riksdagen och var därmed det enda parti som på allvar såg ut att kunna hota de etablerade partierna. Trots att mediernas ovilja mot partiet var uppenbar närde man ändå ett litet hopp om att medierna i EU-valet 2004 skulle ge SD den välförtjänta rollen som uppstickarparti.

Dessa förhoppningar grusades dock i samma stund som den nybildade Junilistan meddelade sin kandidatur i valet. Junilistan leddes av erfarna personer med goda kontakter inom etablissemanget. Partiet var i grunden positivt till EU, men skeptiskt till fortsatt maktöverföring till Bryssel. På samma sätt som den mediala debatten fick många väljare att tro att Folkpartiet i valet 2002 var för en minskad invandring, så fick den mediala debatten kring Junilistan många väljare att tro att de var EU-motståndare. SD hamnade totalt i skuggan av Junilistan och hade egentligen bara uppförsbacke under hela valrörelsen.

Vid sidan av den dryga miljon flygblad och foldrar som partiets valarbetare själva delade ut till hushållen (Helsingborgs- och Gävleavdelningarna var de allra flitigaste aktivisterna under denna valkampanj) lyckades partiet också samla ihop tillräckligt mycket pengar för att också göra riktade utskick till några särskilt utvalda orter och områden. I samband med detta uppstod det dock problem när brevbärare från bland annat fackförbundet Syndikalisterna vägrade att dela ut SD:s utskick.

Problem blev det också med distributionen av valsedlar till vallokalerna. Eftersom vallagen förskrev att partier som erhållit över en 1 % av rösterna i något av de två senaste valen, automatiskt skall få sina valsedlar utlagda av Valmyndigheten. Valmyndigheten valde dock, i uppenbar strid med lagens andemening, att tolka skrivningen som att det bara gällde partier som fått över 1 % i föregående EU-val och vägrade därmed att distribuera SD:s valsedlar. Partiet fick därmed i vanlig ordning åka runt med sina valsedlar själva, vilket medförde att man i vanlig ordning inte klarade få ut valsedlar till alla vallokaler.

Vid sidan av flygbladsutdelningarna försökte partiet också marknadsföra sig genom en omfattande torgmötesturné. Ett femtiotal städer besöktes av SD:s talare. Här uppstod det också problem. Lugnet från torgmöten under EMU-kampanjen var som bortblåst och istället möttes partiet av aggressiva motdemonstrationer på nästan varje ort man besökte. Under Norrlandsturnén som leddes av Runar Filper och Jan Milld stormades partiets torgmöten i Piteå och Luleå. I Malmö drog polisen vid ett tillfälle tillbaka partiets mötestillstånd med förklaringen att man inte hade tillräckligt med resurser för att kunna skydda talarna från vänstermobben. Vid ett annat torgmöte i Malmö attackerades Jimmie Åkesson med projektiler, färgbomber och rökgranater.

Sverigedemokraternas toppkandidater inför Europaparlamentsvalet 2004: Jimmie Åkesson, Sten Andersson och Linda Hedqvist.


I Malmö uppstod ytterligare problem i samband med att partiet köpt reklamplats på lokaltrafikens bussar. Reklamen bestod av mindre skyltar på bussarnas insida med en bild på Sten Andersson och texten ”Vi fick behålla snuset, men förlorade vår frihet”. Ung vänster ansåg att dessa skyltar var rasistiska och kränkande mot busschaufförer med utländsk bakgrund och organiserade därför en sabotagekampanj där man rev ned merparten av SD:s valreklam. Kommunisten Kenny Hjälte gjorde stolt reklam för aktionen i Sydsvenska Dagbladet, där han uppmanade allmänheten att följa Ung vänsters exempel. Något straff för vandaliseringen fick Hjälte aldrig. Däremot belönades han med en anställning på tidningen Expo något år senare.

Innan partiet hade hunnit ersätta de vandaliserade skyltarna med nya, så nåddes man av beskedet att regionstyrelsen hade beslutat att stoppa reklamkampanjen. Enligt uppgift hotade Vänsterpartiet med att bryta det rödgröna samarbetet om inte SD:s valinformation förbjöds på bussarna…

Under Almedalsveckan tvingades SD ställa in sina planerade seminarier då Almedalsbiblioteket, där SD hade bokat lokaler, avbokade partiet strax innan Almedalsveckan började. Orsaken var hot och rädsla för repressalier ifrån extremvänstern.

I juli 2004 blev Johan Rinderheim överfallen och misshandlad på Södra stations pendeltågsperrong. I samband med misshandeln skrek angriparna politiska slagord.

De ständiga övergreppen under EU-valrörelsen fick Jimmie Åkesson att författa en medialt uppmärksammad skrivelse till FN där han begärde en granskning det demokratiska tillståndet i Sverige och efterfrågade internationella valobservatörer inför valrörelsen 2006.

I brevet till FN skrev Åkesson bland annat följande:

Under den här valrörelsen har så gott som vartenda torgmöte saboterats av vänsterextremister och medlemmar ur de styrande partiernas ungdomsförbund. Våra talare har attackerats med rökgranater, flaskor och brinnande facklor, vi har vägrats att få lägga ut valsedlar på poströstningsställen och våra valsedlar blir hela tiden stulna, våra bilar har blivit vandaliserade och våra valaffischer systematiskt sönderslagna, våra annonskampanjer har saboterats av extremister och sedan avbrutits av den politiska majoriteten, vi har vägrats annonsering, brevbärarnas fackförbund har vägrat att dela ut vår valinformation och våra Internethemsidor har stängts ned. Hur skall vi kunna ha en ärlig chans under sådana förhållanden när de etablerade partierna dessutom vägrar att debattera med oss? Vi menar att Sverige i dagsläget knappt är värdigt att kalla sig en demokrati och vi hävdar bestämt att de övergrepp vi har drabbats av är ett solklart brott mot §19 i den internationella standard för val, som har fastslagits av Förenta Nationernas kommitté för mänskliga rättigheter.

Något svar från FN kom aldrig…


Ett nytt inslag i valrörelsen var att SD genomförde en gående manifestation på 1 maj. Bakgrunden till manifestationen var att Socialdemokraterna i Perstorp i norra Skåne meddelade att de hade för få medlemmar för att kunna få ihop ett förstamajtåg och därför tvingades ställa in sin traditionella manifestation.

I syfte att blixtbelysa att Socialdemokraterna var en döende folkrörelse som svikit folkhemstanken och Sverigedemokraterna en växande folkrörelse som fortfarande försvarade folkhemmet, så beslutade sig partiet för att ta över Socialdemokraternas nedlagda manifestation.

Även i Perstorp uppstod problem i och med att vänsterextremister ockuperade den scen där partiets företrädare skulle tala efter den gående manifestationen. Med polisens hjälp kunde dock situationen lösas. 100-150 sverigedemokrater tågade genom Perstorp med EU-kritiska paroller och nästan dubbelt så många samlades sedan i parken för att lyssna till tal av bland andra Jimmie Åkesson.

Resultatet av Europaparlamentsvalet blev att Sverigedemokraterna erhöll drygt 28 000 röster, vilket motsvarade 1,13 %. I jämförelse med EU-valet 1999 var det mer än en tredubbling, men få upplevde det som någon stor seger. Den största vinsten var att partiet nu var garanterade att få sina valsedlar utlagda av Valmyndigheten vid nästa EU-val.

Junilistan erhöll hela 14,5 % av rösterna och blev valets största och enda segrare. Sverigedemokraterna och Centerpartiet var de enda övriga partierna som inte gick bakåt i jämförelse med valet 1999. Centerpartiets ökning var dock ytterst marginell.

Fortsatt våld och Åkesson i sin första nationella TV-debattI slutet av oktober 2004 kallade SDU till förbundskongress i Östergötland. Natten innan kongressen skulle börja attackerades lokalen av vänsterextremister som krossade rutorna i lokalen och kastade in öppnade burkar med surströmming. Kongressen genomfördes ändå som planerat. Jimmie Åkesson omvaldes som förbundsordförande och SDU startade en insamling för att hjälpa bygdegården som fått sina fönsterrutor förstörda.

Under november månad startade SDU en kampanj med namnet ”Vägra kallas rasist!”. Det enkla budskapet handlade om att det i Sverige måste bli tillåtet att älska sitt land och vara kritisk till massinvandring utan behöva bli stämplad som rasist. Kampanjen uppmärksammades av media och Åkesson bjöds in till SVT-debatt för att möta folkpartiledaren Lars Leijonborg i sin första nationella TV-debatt.


Extra årsmöte och distriktsbildning i norra NorrlandUnder hösten kallade partiet till extra årsmöte i Värmland. Syftet var att börja komplettera principprogrammen med handlingsprogram i några centrala frågor. Mötet debatterade och antog handlingsprogram för familjepolitiken, skola och utbildning samt demokratisk utveckling.

Under valåret 2004 bildades också för första gången ett partidistrikt i Norrbotten och Västerbotten. Partiet var i slutet av 2004 uppdelat i 13 distrikt och kunde nu på riktigt allvar kalla sig för en rikstäckande organisation.

Dålig start på 2005 - SDU-Stockholm och partistyrelsen attackerasÅr 2005 började lika olustigt som 2004 hade slutat. I januari 2005 skulle SDU Stockholm hålla årsmöte i Medborgarhuset i Alvik. Deltagarna attackerades då av ett femtiotal svartklädda och maskerade vänsterextremister. SDU-medlemmarna hindrades från att gå in i möteslokalen och flera SDU:are misshandlades, däribland SDU:s förbundssekreterare, Martin Kinnunen. Han blev först slagen i huvudet med en flaska, därefter fick han ta emot sparkar när han låg på marken.

Några veckor senare höll partistyrelsen möte på Scandic hotell i Helsingborg. Strax efter att mötet börjat samlades vänsterextremister utanför hotellet och sedan gick de till attack. Mellan 20 och 30 maskerade vänsterextremister kastade föremål mot fönsterrutorna till konferenslokalen. Tre fönsterrutor krossades. Märkligt nog visste man exakt vilket av de många rummen på hotellet som man skulle attackera.

Förstamajmanifestation i ÖrkelljungaPartiet följde upp den lyckade förstamajdemonstrationen i Perstorp 2004 med en förstamajmanifestation i Örkelljunga 2005. Manifestationen kunde genomföras helt utan störningar och stämningen var trevlig och familjär. Deltagarna fick lyssna till tal av Gabriella Johansson, Tony Wiklander och Jimmie Åkesson. I sitt tal gick Åkesson till hårt angrepp mot Socialdemokraterna som han menade svikit folkhemstanken och rustat ned välfärden, inte minst för landets äldre.

Vid det extra Riksårsmötet i värmländska Kil i november 2004 antogs bland annat ett familjepolitiskt program, som på bilden föredras av Mattias Karlsson.


Åren 2005-2010: Professionalisering, tillväxt och förnyelseRedan under Mikael Janssons sista år som partiledare hade Jimmie Åkesson och hans närmsta medarbetare ett betydande inflytande över partiets verksamhet och utveckling. Med Åkesson som nyvald partiledare och ett tydligt förändringsmandat från medlemmarna i ryggen, så kunde och vågade dock den nya ledningen kraftigt accelerera det förändrings- och förnyelsearbete, som skulle visa sig bli ett vinnande koncept.

Under perioden 2005-2010 ökade partiets medlemsantal kraftigt. Många av dem som idag utgör nyckelpersoner i partiet, bland annat en betydande del av riksdagsgruppen, aktiverade sig på allvar under denna period. Detta tillsammans med den kraftigt förbättrade ekonomin och den breddade politiska kompetensen som framgångarna i valet 2006 medförde, gjorde att partiet kunde professionaliseras och mogna.

Vid ingången till valrörelsen 2010 stod partiet så väl rustat att man för första gången, på allvar, kunde mäta sig med riksdagspartierna.

Jimmie Åkesson väljs till ny partiledareUnder 2003 och 2004 började en allt starkare kritik mot Mikael Janssons sätt att leda partiet växa fram. Kritikerna menade att det nödvändiga förnyelsearbetet hade tappat fart, att partiet led brist på ett tydligt och utåtriktat ledarskap och att Jansson till och med hade börjat slarva i arbetet med den ideologiska renhållningen. Jansson och hans närmsta medarbetare bemötte och avvisade kritiken och deklarerade att Jansson fortsatt var den bäst lämpade partiledaren. Möten hölls för att eventuellt nå en lösning och undvika en öppen partiledarstrid, men positionerna visade sig vara alltför låsta.

I december 2004 publicerades en debattartikel i SD-Kuriren, där kritiken mot Jansson offentliggjordes. Artikeln var undertecknad av en lång rad ledande företrädare på både riks- och distriktsnivå. Även ledande företrädare för SDU undertecknade artikeln.

Debattartikeln gav upphov till en mycket intensiv intern debatt om partiledarfrågan. I februari 2005 föreslog en enig valberedning Jimmie Åkesson till ny partiledare. Motiveringen till beslutet var följande:

”Åkesson har under åren som gått alltid haft en god förmåga att leda och lyssna på både väljarna och medlemmarna. Han har en väl beprövad organisatorisk styrka, god debattvana och en förmåga att få tagna beslut att verkställas. Åkesson är en av de sverigedemokrater som har längst erfarenhet av att representera Sverigedemokraterna i parlamentariska församlingar. Åkessons person är en stabil och trygg gestalt i den politiska vardagen. Han är den som kan engagera partikadern till nya stordåd”

Inför Riksårsmötet i maj presenterade Jansson och Åkesson varsin debattartikel i SD-Kuriren där de redogjorde för sina respektive visioner och förslag för partiets framtid.


Debatten på Riksårsmötet blev intensiv, men saklig. När det blev dags för voteringen visade det sig att Åkesson vunnit stöd från en klar majoritet av ombuden och han valdes därmed till ny partiledare. Mikael Jansson avtackades med blommor och höll ett avskedstal där han lovade att fortsätta arbeta konstruktivt för partiets och Sveriges bästa och att stötta Åkesson i dennes nyvunna roll.

I skuggan av partiledardebatten fattades också ett antal politiska beslut. Riksårsmötet antog bland annat ett handlingsprogram i försvars- och säkerhetspolitik. En uppdaterad version av det ekonomipolitiska handlingsprogrammet antogs också.

Martin Kinnunen ny SDU-ordförandeI samband med att Åkesson valdes till partiledare avträdde han automatiskt sin post som förbundsordförande i SDU. En enig förbundsstyrelse valde Martin Kinnunen från Stockholm till tillförordnad förbundsordförande. SDU-kongressen i oktober fastställde förbundsstyrelsens beslut och valde Kinnunen till ordinarie förbundsordförande. Till ny vice förbundsordförande valdes Erik Almqvist.

Kinnunen som tidigare varit förbundssekreterare ingick tillsammans med bland andra Linus Bylund, Oscar Sjöstedt och Erik Almqvist i en grupp av nya SDU:are från Stockholm som på grund av sin skarpsinnighet och framåtanda snabbt hade börjat få en betydande roll även i moderpartiets verksamhet.

6/6 i Växjö - det mest omfattande angreppet i partiets historia?Inför nationaldagen 2005 kallade partiet till demonstration i Växjö. Temat för manifestationen var demokrati och åsiktsfrihet. Bakgrunden var att Richard Jomshof hade, för minst tredje gången, fått sparken från sitt arbete som lärare på grund av sina åsikter. Denna gång var det friskolan ProCivitas i Växjö som stod för övergreppet. Trots att skolans egna utvärderingar visade att Richard hade varit helt objektiv i sin undervisning och att han var en av skolans mest populära lärare, så fick han lämna sitt arbete när Smålandsposten började skriva om hans politiska engagemang.

Kvällen innan demonstrationen i Växjö samlades ett 30-tal sverigedemokrater i den närliggande orten Rottne för att umgås och äta gemensam middag. Middagen attackerades av ett 15-tal maskerade och beväpnade vänsterextremister. Mitt under middagen slogs samtliga fönsterrutor i lokalen in med järnrör och vänsterextremisterna kastade in tårgasgranater i lokalen. De SD:are som flydde lokalen för att undkomma tårgasen jagades med järnrör, knivar och yxor. Flera bilar blev sönderslagna och totalt skadades 17 sverigedemokrater på något sätt. Flera personer, inklusive undertecknad, förlorade medvetandet. En manlig SDU-medlem fick sitt finger knäckt och en ung tjej från

Vid Riksårsmötet i Norrköping i maj valdes Jimmie Åkesson till ny partiordförande efter Mikael Jansson, som suttit som partiledare i 10 år.


SDU som led av astma fick så stora andningssvårigheter att hon fick allvarliga kramper, förlorade medvetandet och fick föras till sjukhus i ambulans.

För min personliga del var attacken särskilt otäck, inte bara för att jag sprayades med tårgas och blev slagen med järnrör, utan också för att Rottne var min hemby och min 2-årige son låg och sov på bottenvåningen i mitt föräldrahem bara några hundra meter bort. Så fort jag återfått medvetandet och andningsförmågan sprang jag bort till mina föräldrars hus för att se om även det blivit attackerat. Lyckligtvis var så inte fallet.

De enda medier som mer utförligt uppmärksammade attacken var Smålandsposten och Sydsvenskan. Smålandspostens vinkel var att det var uppseendeväckande att högerextremister hade fått hyra en kommunägd lokal och Sydsvenskan indikerade att SD själva kunde ha iscensatt attacken i syfte att skapa sympatier…

Trots risken för nya attacker anslöt sig nästan samtliga offer från överfallet i Rottne till demonstrationen i Växjö dagen efter. Ca 150 sverigedemokrater tågade genom centrala Växjö och samlades sedan i Strandsbjörksparken där man fick lyssna till tal av Sven-Inge Dahlman och Jimmie Åkesson.

Åkesson vs Federley - debatten om debatten får ny fartUnder våren 2005 lanserade Centerpartiets ungdomsförbund, CUF, en kampanj där man lovade att ”städa bort” SDU:s flygblad från landet skolor. Jimmie Åkesson svarade på utspelet genom att säga att det vore bättre om CUF debatterade med SDU än att de försökte hindra förbundet från att sprida information till landets ungdomar. Den dåvarande CUF-ordföranden Fredrik Federley antog debattutmaningen. Platsen för debatten bestämdes till Almedalen. Federleys krav var att SDU skulle ordna lokal och en opartisk debattledare. SDU lyckade få tag på en lokal och anlitade statsvetaren Stig-Björn Ljunggren som debattledare.

Nyheten om den förestående debatten gjorde att den ”debatt om debatten” som existerat i flera år fick ny fart. Federley fick motta massiv kritik från journalister och andra politiker för att han ”legitimerade högerextremismen” genom att debattera med Åkesson.

Några dagar innan debatten avbokades SDU från den hyrda lokalen och ingen annan lokaluthyrare ville hyra ut till SDU på grund av rädslan för skadegörelse från extremvänstern. CUF vägrade att hjälpa till och Federley anklagade till och med SDU för att medvetet strunta i att ordna lokal av rädsla för att debattera med honom (sic!).

Slutligen genomfördes en kort utomhusdebatt som sändes i Sveriges Radio P3. Ämnet var invandrings- och integrationspolitik.


SDU-medlemmar misshandlades allvarligt i Almedalen Under politikerveckan på Visby höll SDU detta år sitt årliga sommarläger. Ungdomar från olika delar av Sverige hade kommit till Visby för att umgås och delta i politisk utbildningsverksamhet. Vid 17-tiden på onsdagen den 6 juli utsattes tre SDU-medlemmar för en våldsattack från vänsterextremister. Ungdomarna satt mitt i parken en bit från scenen i Almedalen när ett tiotal personer angrep SDU:arna bakifrån med batonger, slag, sparkar och tårgas. En medlem blödde så kraftigt att han tvingades åka till sjukhus med ambulans och fick där sy fem stygn i huvudet. Han hade fått motta flera sparkar och batongslag mot huvudet och fått tårgas sprayat mot ansiktet.

Kyrkovalet 20052005 var det dags för partiets andra kyrkovalskampanj. Även denna gång bestämde man sig för att göra en ambitiös satsning. Ca 800 000 tidningar och flygblad trycktes upp. Lokala upptaktsmöten och kampanjmöten arrangerades för att motivera de egna medlemmarna och sympatisörerna.

Det kyrkopolitiska manifestet skrevs om och breddades. Det nya manifestet lade mindre tonvikt på teologiska frågor och mer vikt vid kyrkans roll som kulturbärare och förvaltare av ett svenskt kulturarv.

Partiets ställde upp med tre kvinnliga toppkandidater i form av Gabriella Johansson, Eva Nyman och Margareta Sandstedt.

Under större delen av valrörelsen var valtemperaturen något längre än den hade varit 2001. Mot slutet av valrörelsen hettade det dock till rejält när den så kallade arbetarrörelsen i form av Socialdemokraterna, SSU och fackförbundet LO började driva intensiv kampanj mot Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna utsåg bekämpandet av SD till sin kyrkopolitiska huvudfråga. SSU och LO höll en gemensam kyrkovalsmanifestation mot SD på Sergels torg. Något som väckte stor medial uppmärksamhet var att Socialdemokraterna använde sig av en telefonrobot som ringde upp Socialdemokraternas medlemmar och spelade upp ett meddelande från statsministern Göran Persson, där han uppmanade S-medlemmarna och alla de kände att rösta bort SD ur kyrkomötet.

Offensiven från Socialdemokraterna misslyckades dock. Sverigedemokraterna fördubblade resultatet från 2001 och ökade antalet mandat i kyrkomötet från två till fyra. Därmed var SD större än Vänsterpartiet i kyrkomötet och lika stora som Miljöpartiet. Bortsett från Miljöpartiet så backade samtliga riksdagspartier i jämförelse med 2001. Valets stora vinnare blev den konservativa och starkt troende nomineringsgruppen Frimodig Kyrka som gick från noll till sju mandat. SD:s framgångar i kyrkomötet avspeglade sig även på regional och lokal nivå där partiet vann mandat i sju stift och åtta samfälligheter och församlingar.

I kyrkovalet 2005 mobiliserade hela partiet. På bilden syns aktivister från Gävleborgsdistriktet.


Valupptakt och enkel matematikI oktober 2005 arrangerade partiet den första av fyra större valkonferenser. Gruppdiskussioner kring valmanifestet och praktiska erfarenheter från tidigare valrörelser varvades med seminarier om landstingspolitik, potentiella målgrupper och framgångsrik gräsrotsaktivism.

Lite senare på hösten lanserade partiet sin kampanj ”Enkel matematik” där man kortfattat och pedagogiskt redogjorde för partiets huvudfrågor. Kampanjen blev mycket lyckad och lockade många nya intresserade och medlemmar.

SD gav stöd till Danmark under muslimsk bojkottDen 30 september 2005 publicerade den danska tidningen Jyllandsposten tolv karikatyrteckningar av den muslimske profeten Muhammed. Bakgrunden till publiceringen var att det visat sig att många av Danmarks kulturarbetare censurerade sig själva när det kom till islam av rädsla för repressalier från islamister. Jyllandsposten menade att det danska samhället riskerade att hamna på ett sluttande plan mot totalitarism om vissa grupper genom hot om våld fick diktera vad som fick sägas, skrivas och målas.

När nyheten om teckningarna så småningom spred sig till den muslimska världen ledde det till en exempellös internationell hatkampanj mot Danmark. Danska varor bojkottades och danska konsulat och företag i den muslimska världen attackerades.

Ett antal muslimska länder krävde en offentlig ursäkt från Jyllandsposten och Danmark, men såväl tidningen som den danske statsministern vägrade.

I syfte att stödja vårt danska broderfolk under denna svåra tid lanserade SD kampanjen ”Köp danskt!” där man pläderade för ökad konsumtion av danska varor i syfte att dämpa effekten av den muslimska bojkotten.

SD och den svenska Muhammed-konfliktenUndfallenheten inför den muslimska aggressionen var utbredd inom det svenska politiska och mediala etablissemanget. Många valde att fördöma Danmark för att man stod upp för den västerländska yttrandefriheten.

Sverigedemokraterna vill dock visa sitt moraliska stöd för Danmark, yttrandefriheten och de dödshotade danska tecknarna och uppmanade därför SD-Kurirens läsare att skicka in målningar av Muhammed.

Den 3 februari 2006 publicerade SD-Kuriren en av de inskickade teckningarna. Teckningen visade en ung man med arabiskt utseende som tittade på sig själv i en spegel. Han hade dock satt censurerande tejp på själva spegeln så att han inte skulle kunna se sina egna ögon. Bilden var tänkt som en ironisk kommentar och var baserad på tankespåret - ”Om det nu enligt islam är förbjudet att visa bilder av Muhammed, kunde Muhammed då titta på sin egen spegelbild?”


Publiceringen av bilden skapade starka reaktioner och fick en enorm massmedial uppmärksamhet. Utrikesminister Laila Freivalds gick till hårt angrepp mot SD. Dödshot från uppretade muslimer strömmade in på mejl och telefon.

Läget förvärrades när en libanesisk TV-kanal med nära band till den islamistiska terrororganisationen Hizbollah rapporterade om SD-Kurirens publicering.

Den 9 februari valde SD:s webbhotell Levonline att släcka ned samtliga partiets hemsidor.

Utrikesministern avgår efter övergrepp mot SDInom kort skulle det visa sig att Levonline inte hade agerat på eget bevåg vid nedsläckningen av partiets hemsidor. Företaget hade utsatts för påtryckningar från såväl säkerhetspolisen som utrikesdepartementet. Laila Freivalds nekade inledningsvis till all kännedom om påtryckningarna, men snart visade det sig att hon ljög och att påtryckningarna skett på hennes initiativ. Bland annat publicerade den statliga yemenitiska nyhetsbyrån Saba news ett personligt brev från Freivalds till Yemens regering, där Freivalds försäkrade att regeringen hade släckt ned SD:s hemsidor. Den svenska regeringen hade alltså reagerat på en stödmanifestation för yttrandefrihet genom att släcka ned ett oppositionspartis hemsidor under inledningen av en valrörelse!

Efter skarp kritik från såväl den borgerliga oppositionen i riksdagen som pressombudsmannen, meddelade Freivalds den 21 mars sin avgång.

Valet 2006 - nära skjuter ingen hare…Den interna optimismen inför valet 2006 var mycket stor. Aldrig förr hade förutsättningarna för ett riksdagsinträdde sett så bra ut. Partiet hade en ohotad position som största parti utanför riksdagen, man hade en ny ledning, en bättre organisation, en mer genomarbetad politik, fler aktivister och mer pengar än någonsin tidigare. Dessutom skulle man för första gången få sina valsedlar utlagda i samtliga vallokaler. När beskeden kom om att SPI, återigen under ledning av Brynolf Wendt, Piratpartiet, Junilistan och Feministiskt initiativ, under ledning av den medialt omhuldade Gudrun Schyman, ställde upp i riksdagsvalet, så dämpades dock förväntningarna väsentligt.

SD-Kuriren utlyste en teckningstävling om hur Muhammed kan ha sett ut. Tanken var att teckningarna skulle publiceras i SD-Kurirens marsnummer för att visa att yttrandefriheten i Sverige står över islams förbud mot att avbilda Muhammed. Publiceringen av vinnarbidraget blev en världsnyhet och ledde till att utrikesminister Laila Freivalds den 21 mars tvingades avgå eftersom hon beslutat att släcka ned SD:s hemsida.


Partiet var luttrat vid det här laget och förstod att det var sannolikt att man återigen skulle hamna i skuggan av nybildade och, i etablissemangets ögon, mer aptitliga utmanarpartier. Insikten om att man inte heller denna gång skulle få någonting gratis ökade dock den interna beslutsamheten att via egna kanaler nå så många väljare som möjligt.

Första rikstäckande utskicketValet 2006 var unikt i den meningen att partiet nu för första gången någonsin hade tillräckliga ekonomiska resurser för att kunna skicka ut valsedlar och valinformation till samtliga svenska hushåll. Detta förändrade förutsättningarna enormt eftersom partiets huvudsakliga sysselsättning i tidiga valrörelser hade varit att för egen maskin dela ut valinformation till hushållen. Eftersom partiet inte hade råd betala för packningen av utskicket, så bands många valfunktionärer upp i det monstruösa packnings- och logistikarbetet istället, men trots det så hade partiet mer tid och resurser än någonsin till att faktiskt möta väljarna direkt på gator, torg och marknader. Detta bidrog utan tvivel till att åtminstone i någon mån luckra upp de värsta nidbilderna av partiet och dess medlemmar.

Vid sidan av det rikstäckande utskicket delade partiets funktionärer ut många hundratusentals flygblad och tidningar både till hushållen och direkt i handen på väljarna.

Jobben i fokus på RiksårsmötetVid Riksårsmötet detta år debatterades och antogs nya handlingsprogram kring energipolitik och arbetsmarknadspolitik. Redan tidigt stod det klart att sysselsättningsfrågorna skulle bli dominerande i valrörelsen. SD lade fram förslag om bland annat ökad rörlighet på arbetsmarknaden och marknadsförde också idén om lärlingsjobb. Det sistnämnda var ett förslag som partiet drivit ända sedan 1989, men som vissa av riksdagspartierna först nu har anammat.

SD slår in på blåsippans vägSom en signal både till väljarna och till de egna medlemmarna om att SD hade genomgått en enorm utveckling och i allt väsentligt var ett nytt parti i jämförelse med de vilsna åren under början av 1990-talet, så förordade partistyrelsen ett byte av partisymbol.

Frågan överlämnades till medlemmarna, som visade sig dela partistyrelsens uppfattning. En medlemsomröstning angående byte av partisymbol genomfördes och när medlemsomröstningen avslutades den 25 maj hade medlemmarna röstat fram blåsippan till ny partisymbol.

En av förklaringarna till att blåsippan så snabbt blev så välkänd och omtyckt var den marknadsföring symbolen fick genom 2006 års vallåt ”Blåsippans väg”, som skrivits av Linus Bylund och Thomas Ringdahl. Denna sång blev för många SD:are soundtracket till 2006 års valrörelse.

En medlemsomröstning angående byte av partisymbol genomfördes när medlemsomröstningen avslutades den 25 maj hade medlemmarna röstat fram blåsippan till ny partisymbol.


Många SD-kandidater med utländsk bakgrundEn annan sak som hade kunnat bidra till att luckra upp nidbilden av partiet, om den hade fått någon större uppmärksamhet, var den granskning av antalet kandidater till kommunfullmäktige med utländsk bakgrund som Sveriges Radio och SCB genomförde 2006. Granskningen visade att hela 16 % av SD:s kommunfullmäktigekandidater hade utländsk bakgrund. En siffra som var högre än flera av riksdagspartiernas.

En av de många SD-kandidaterna med utländsk bakgrund var partiets andre vice ordförande Anna Hagwall, som vid sidan av Åkesson och tillsammans med Jonas Åkerlund utgjorde SD:s affischnamn i 2006 års val.

Officiellt besök av DFUUnder valborgsmässohelgen 2006 mottog SDU och Martin Kinnunen ett officiellt besök från Kenneth Kristiansen, ordföranden för Dansk Folkepartis ungdomsförbund, DFU. Regionala företrädare för Dansk Folkeparti hade tidigare besökt SD, men detta var första gången som profilerade företrädare på riksnivå kom på officiellt besök. Händelsen tolkades som att samarbetet mellan SD och DF nu var på väg att formaliseras.

Succé i Ungt valEn än mer glädjande nyhet på ungdomsfronten kom i juli, då resultatet från 2006 års Ungt val presenterades. Sverigedemokraterna erhöll hela 11,9 % av de svenska ungdomarnas röster och blev därmed tredje största parti!

Framgångarna i Ungt val medförde dock inte att partiets företrädare fick ökat tillträde till media. När SVT:s nyhetsmorgon dagen efter skulle diskutera SD:s framgångar i Ungt val så bjöd man in…Ella Bohlin från Kristdemokraternas ungdomsförbund. SVT:s förklaring var att om man hade bjudit in en företrädare för SD, som fick 11,9 %, till diskussionen om SD:s framgångar, så hade inte KD, som fick 2,9 %, velat komma.

Precis som i fallet med Ungt val 2002, så försökte många förklara bort SD:s framgångar genom spekulationer om valfusk och annat. Som ett bevis för att siffrorna från Ungt val skulle vara felaktiga framförde man bland annat resultatet från Skolval2006, där SD ”bara” fick 5,8 %. Vad man då ”glömde” att nämna var att en stor andel av skolorna som deltog i Skolval2006 hade förbjudit eleverna att rösta på partier utanför riksdagen. Många av de skolor där SD hade fått höga resultat 2002 valde också att helt ställa in skolvalet 2006. Detta eftersom man befarade att det höga stödet för SD skulle kunna ge skolan ”dåligt rykte”. En fin lektion i svensk demokrati för eleverna…


Mångårig myt krossadesI valrörelse efter valrörelse hade medierna och de etablerade partierna, under starkt inflytande av Expo, försökt måla upp en bild av SD som Sveriges mest brottsbelastade parti. Detta var också ett av huvudspåren i mediernas bevakning av SD under valrörelsen 2006. Genom att lyfta fram enskilda undantagsfall av SD-kandidater med ett brottsligt förflutet på ett sätt som man aldrig gjorde med de övriga partiernas kandidater, så skapade man en bild av att den typiske SD-politikern var en riktigt rå sälle.

SD:s svar på detta hade alltid varit att det finns tidigare kriminellt belastade personer inom alla partier, att brottslighet i ungdomen rimligen inte kunde diskvalificera en person från att inneha förtroendeuppdrag i all framtid, att SD försökte granska sina kandidater mer noggrant än något annat parti och att det inte gick att säga något generellt om brottsbelastningen inom SD kontra andra partier eftersom de stora partierna inte granskades på samma sätt.

Strax innan valet 2006 publicerade Sveriges Radio en granskning av Brottsförebyggande rådet som krossade den mångåriga mediemyten om SD:s exceptionella brottsbelastning. Granskningen visade att i genomsnitt 19 % av de etablerade partiernas kandidater var dömda för brott. Genom Expos och de övriga mediernas intensiva granskningar av SD:s kandidater hade man bara hittat drygt 10 % brottsdömda. Även om man räknade bort trafikbrotten från BRÅ:s granskning, så återstod 13 % dömda av riksdagspartiernas kandidater.

Sanningen var alltså att SD var ett av de minst brottsbelastade partierna…

Presidentvalsandan satte spiken i kistanSD:s farhågor om att hamna i skuggan av Feministiskt initiativ och Junilistan kom till stor del att besannas. Under den största delen av valrörelsen fick bägge dessa partier betydligt mer och framförallt betydligt bättre medial uppmärksamhet. Trots att SD konsekvent hade bättre opinionssiffror än de övriga, så lyckades man inte förmå medierna att förmedla det faktum att man var den främsta utmanaren. Att så gott som samtliga riksdagspartier vägrade att debattera med SD bidrog naturligtvis också till medieskuggan.

Den främsta anledningen till att SD missade riksdagen 2006 var dock varken Feministiskt initiativ, Junilistan eller debattbojkotten, utan den presidentvalsanda som byggdes upp kring Fredrik Reinfeldt och Göran Persson. Persson var en person som väckte starka känslor åt båda håll och genom Fredrik Reinfeldt hade Moderaterna för första gången på länge fått en ledare som både kunde ena borgerligheten, förnya bilden av det egna partiet och matcha Socialdemokraterna i debatterna. Ju längre valet gick desto mer förvandlades det till ett val mellan två tydliga alternativ där den grundläggande frågan var om man var för eller emot Göran Persson. Detta missgynnade naturligtvis alla småpartier, men framförallt dem som stod utanför blockpolitiken.


Intensiv valspurt med fruktlösa ljusglimtarTrots de allt sämre förutsättningarna kämpade partiet in i det sista. Partiets medlemmar slet som aldrig förr, Jimmie Åkesson åkte runt i landet på en mycket intensiv valturné och partiet presenterade en mängd förslag och utspel i valrörelsens slutskede.

Några ljuspunkter fanns också. Bara några dagar innan valet meddelade Sifo att man för första gången någonsin skulle börja särredovisa SD:s siffror i sina mätningar. Detta eftersom partiet under en längre tid nåt upp till siffror kring 2,5 % och därmed var betydligt större än övriga utmanarpartier.

En kort tid innan valet fick Jimmie Åkesson också möjlighet att återigen debattera mot Fredrick Federley (CUF). Denna gång var det dock frågan om en TV-debatt i SVT. Åkesson klarade sig mycket bra, men denna och andra framgångar drunknade dock i presidentvalsandan och avslöjanden om Folkpartiets dataintrång hos Socialdemokraterna. Bra ifrån sig gjorde Åkesson också när han några dagar innan debatten med Federley medverkade i TV3:s ”Insider” under ledning av Expoiten och den fd militante kommunisten, Robert Aschberg. Aschberg hade bestämt sig för att försöka sänka SD inför valet och hade laddat upp med en smutskastningsarsenal av sällan skådat slag. Åkesson behöll dock lugnet och gick med saklighet och patos stärkt ur striden.

Resultatet av valet 2006 blev att partiet mer än fördubblade sitt väljarstöd och erhöll 2,93 % i riksdagsvalet, vilket motsvarade ca 162 000 röster. På det kommunala planet blev valet en massiv framgång. Antalet kommunala mandat ökade från 49 till 281 och i flera kommuner blev partier vågmästare mellan blocken. Dessutom erövrade man 16 landstingsmandat. På grund av att man kommit över 2,5 % i riksdagsvalet blev man för första gången också berättigad till statligt partistöd.

Valnatten 17 september. På Sverigedemokraternas valvaka i Stockholm var glädjen över de nya valframgångarna stor.


De medialt omhuldade utmanarpartierna Junilistan och Feministiskt initiativ misslyckades helt och erhöll inte mer än ca 0,5 % vardera.

Fredrik Reinfeldt vann ”presidentvalskampen” och Sverige fick en borgerlig regering.

Sent skall syndaren vakna…När valet och ”faran” väl var över vaknade mediernas intresse för SD plötsligt med besked. Sällan eller aldrig tidigare hade partiet fått en så intensiv medial bevakning som strax efter valet 2006. Många inom etablissemanget var chockade över hur nära det hade varit att SD faktiskt kom in i riksdagen och debatten om huruvida man borde ”ta debatten” med SD vaknade på nytt.

I oktober 2006 blev undertecknad inbjuden att debattera SD:s framgångar hos den Sydsvenska pressklubben. Gissningsvis ett hundratal journalister var närvarande.

Själva debatten och de åsikter som framfördes där var en tämligen deprimerande tillställning. En rad verklighetsfrånvända teorier presenterades för att förklara Sverigedemokraternas framgångar. En av de mest populära tycktes vara att Landskronaposten, vars chefredaktör fick en hel del ovett av sina kollegor under debatten, publicerat en artikelserie där man offentliggjorde att det framförallt är ungdomar med invandrarbakgrund som ligger bakom våldsbrottligheten i staden.

Själv förde jag fram den våghalsiga teorin att folk har röstat på oss för att de faktiskt sympatiserar med våra åsikter och instämmer i vår verklighetsbeskrivning, men den idén var det inte särskilt många som köpte.

Den något tilltufsade chefredaktören för Landskronaposten, sade i uppgiven ton ungefär följande:

”Förra valet valde vi att tysta ned dem, men de gick framåt iallafall. Den här gången valde vi att lyfta fram dem och försöka visa läsarna hur okunniga de är, men då gick de framåt ännu mer. Det spelar nog ingen roll vad vi gör….”


Mediernas bevakning av SD: ”Ett förräderi mot demokratin”Några månader efter valet 2006 presenterade Lars Nord, professor i kommunikationsvetenskap, och medieforskaren Gunnar Nygren en analys av de lokala mediernas agerande under valrörelsen. Rubriken för analysen, som sammanfattades på DN-debatt, var ”Valbevakningen i lokala medier ett förräderi mot demokratin”. I analysen kunde man bland annat läsa:

”Sverigedemokraterna tigs konsekvent ihjäl i de lokala medierna, men de få gånger partiet och dess representanter framträder i artiklar och inslag är det oftast med en negativ inramning. Sverigedemokraterna var inte bara isolerade av andra partier, de var också klart negativt särbehandlade av medierna de få gånger de över huvud taget uppmärksammades.”

Det behöver väl knappast sägas att de rikstäckande medierna inte var bättre…

Våldsamheter i LundPå flera håll i landet drabbades partiets företrädare av hot och skadegörelse. Värst var kanske situationen i Lund. Under valrörelsen fick flera av partiets toppkandidater i kommunvalet sina hem attackerade och vandaliserade.

Strax innan valet blev toppnamnet Erik Almqvist överfallen av ett gäng beväpnade vänsterextremister som jagade Almqvist och en kamrat till honom. Almqvist lyckades nätt och jämnt undkomma, men kamraten blev upphunnen och blev bland annat slagen med batonger i ansiktet.

Vid det första kommunfullmäktigemötet i Lund tvingades SD:s företrädare på grund av hotbilden ha poliseskort. Mötet stördes av ett 30-tal maskerade vänsterextremister som buade och vecklade ut banderoller när Erik Almqvist höll sitt jungfrutal.

I Göteborg var polisen tvungen att kommendera ut 100 poliser för att skydda det första kommunfullmäktigemötet efter valet mot en AFA-demonstration.


Söder skadades i extremistattackStrax efter valet samlade SD:s Syddistrikt nya och gamla kommunfullmäktigerepresentanter till ett utbildningsmöte i Eslöv. Mötet attackerades av ett 40-tal maskerade vänsterextremister, som först slog sönder fönsterrutorna i möteslokalen med stenar och järnrör och sedan tog sig i byggnaden och försökte storma möteslokalen.

Några rådiga SD:are lyckade mota bort extremisterna i dörren tills polisen anlände. Bland dessa rådiga SD:are fanns partisekreteraren Björn Söder, som skadade sin arm så allvarligt under tumultet att han tvingades söka vård.

Den mediala uppmärksamheten kring attacken blev långt större än vad partiet blivit vant vid. Flera etablerade politiker fördömde också attacken och Björn Söder fick bland annat chansen att debattera demokratisyn mot en företrädare för kommunismen i TV4 Öresund.

Attacken i Eslöv förde det goda med sig att partiets samarbete med polisen genomgick en kraftig förbättring och intensifiering efter detta.

Kommunkonferens i BlekingeEfter valet fanns ett stort behov i hela landet av att samlas kring partiets kommunpolitik och skapa nätverk mellan partiets alla kommunfullmäktigeledamöter. Den 9-10 december samlades således kommunfullmäktigeledamöter från hela landet till en kommunkonferens i Karlskrona. Partiet hade dock svårt att locka externa organisationer till att komma till konferensen och föreläsa om sina frågor. Detta trots att de sverigedemokratiska kommunpolitikerna i många kommuner numera var en reell maktfaktor.

Medlemsrekord, nya distriktsbildningar, nyckelpersoner ansluter sigTrots att partiet inte nådde sin övergripande målsättning om att komma in i riksdagen, så innebar valrörelsen 2006 ett enormt kliv framåt för partiets organisation.

Ekonomin förbättrades radikalt genom det statliga partistödet och den enorma mängden nya kommun- och landstingsmandat.

Medlemsantalet ökade med hela 40 % under valåret. Ett antal av dem som senare skulle bli nyckelpersoner i den framtida utvecklingen anslöt sig, fick sina första officiella uppdrag eller började aktivera sig på allvar under 2006. Alla kan inte räknas upp här, men några namn som förtjänar att nämnas är Julia Kronlid, Per Ramhorn, Kent Ekeroth, Sven-Olof Sällström, Johnny Skalin, Carina Herrstedt, Thoralf Alfsson och William Petzäll.

I början av 2007 bildades de nya distrikten Jämtland/Härjedalen och Västernorrland.

Nytt bloggprojekt och manifestation till minne av folkmordens offerI januari 2007 startades ett nytt sverigedemokratiskr bloggprojekt med namnet SD-blogg. Denna hemsida kom under en period att få ganska stor betydelse för nyrekryteringen, interndebatten och idéutvecklingsprocessen. Drivande krafter bakom projektet var bland andra Erik Almqvist och Linus Bylund.


Senare samma månad arrangerade partiet en manifestation i Karlskrona till minne av folkmordens offer. Talade gjorde Richard Jomshof och Jimmie Åkesson. Jomshof talade om offren i de folkmord som begåtts av såväl nationalsocialistiska, kommunistiska och islamistiska regimer genom åren och vikten av att minnas dem och att bekämpa totalitarism i alla dess former.

Åkesson ifrågasatte de etablerade partiernas ovana att bedriva cyniska partipolitiska kampanjer mot demokratiska kritiker av den svenska massinvandringspolitiken i samband med manifestationer till minne av Förintelsen. Han varnade för att dylika tilltag riskerade att förringar den tragedi som drabbade judarna under nazismens terror och devalvera den verkliga faran med nazism och antisemitism.

Manifestationen stördes och försenades av en vänsterextrem motdemonstration.

Medialt genombrott - debattbojkotten hävsSom tidigare nämnts skapade valframgångarna 2006 ett medialt intresse för partiet av aldrig tidigare skådat slag. Den mediala bevakningen höll i sig även under våren 2007 och ledde fram till att flera partier bröt sina tidigare uttalade debattbojkotter mot SD. En lång rad ledande politiker deklarerade att det nu var dags att ”ta debatten” mot Sverigdemokraterna. Under april månad mötte Jimmie Åkesson såväl Folkpartiets dåvarande partisekreterare Erik Ullenhag som Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann i TV-debatter.

Mest uppmärksamhet blev det dock kring Åkessons historiska debatt mot Socialdemokraternas dåvarande partiledare Mona Sahlin.

Det var en taggad och självsäker Åkesson som mötte en förvånansvärt osäker Mona Sahlin. Sahlin använde sig primärt av känsloargument medan Åkesson blandade känslor med fakta och logik.

Några av replikerna från debatten finns i färskt minne hos många Sverigedemokrater än idag, som t ex när Sahlin anklagade Åkesson för att skuldbelägga enskilda invandrare för integrationsproblemen som uppstått i massinvandringens spår och Åkesson svarade: ”Nej, Mona Sahlin. Vi skuldbelägger inte invandrarna. Vi skuldbelägger dig.”

Eller när Åkesson talade om för Sahlin att det var märkligt att hon efter så många år i politiken inte hade lärt sig att politik till väldigt stor del handlar om att göra prioriteringar mellan olika intressen och verksamheter och sade:

Det mediala genomslaget var under 2007 enormt. Partiledare Jimmie Åkesson deltog i ett flertal TV-debatter och utfrågningar. Bland annat mötte han Socialdemokraternas partiledare, Mona Sahlin, i direktsändning.


”Pengapåsen är inte obegränsad. Det finns inget särskilt träd, inte ens hemma i din trädgård, där pengar till invandring och allt annat som är gott och snällt och fint växer.”

Den absoluta merparten av de utomstående bedömarna utropade Åkesson till segrare i debatten. Mona Sahlin fick hård kritik både externt och internt och både för att hon överhuvudtaget hade tagit debatten och för att hon hade gjort så dåligt ifrån sig. Efteråt sade hon själv att debatten var en ”engångsföreteelse” som ”inte gav mersmak”…

Välbevakat RiksårsmöteI maj 2007 höll partiet sitt kanske mest välbevakade möte hittills. Ett drygt 60-tal journalister hade tagit sig till Karlskrona för att rapportera från SD:s årsmöte.

Mötet hade blivit senarelagt på grund av allvarliga problem med att hitta en konferensanläggning som var beredda att hyra ut till partiet. Kongresscentret Louis de Geer i Norrköping, där partiet tidigt bokat in sig valde att plötsligt avboka. I början av april blev partiet även avbokat från Grand Hotell i Saltsjöbaden efter att hotellet bombhotats av SD-hatande extremister. Därefter följde avslag på avslag. Till sist såg partiet ingen annan utväg än att hålla Riksårsmötet utomlands. Riksårsmötet förlades till Hvide hus i danska Køge. Någon vecka innan mötet valde dock även det danska hotellet att avboka partiet med hänvisning till säkerhetsskäl. Med extremt kort varsel lyckades partiet dock till sist få tag i en lokal i Karlskrona.

På Riksårsmötet omvaldes Åkesson enhälligt till partiordförande och i ett bejublat tal om den speciella SD-andan citerade han för första gången filmgestalten Rocky Balboa:

”Det handlar inte om hur hårt du slår. Det handlar om hur hårt du kan bli slagen, och fortsätta röra dig framåt. Hur mycket du kan ta, och ändå fortsätta röra dig framåt. Det är så du vinner.”

På mötet antogs ett nytt invandringspolitiskt program, som tagits fram av undertecknad.

Riksårsmötet debatterade och antog också sitt första äldrepolitiska handlingsprogram innehållande en rad förslag kring hur den svenska äldreomsorgen skulle kunna förbättras. Programmet togs fram av Per Ramhorn, som personligen hade mer än 20 års erfarenhet av arbete inom vården och äldreomsorgen.

Familjevänligt nationaldagsfirandeNationaldagsfirande 2007 gick i familjens tecken, då partiets Syddistrikt bjöd in till en sammankomst på Skånes djurpark. Ett drygt hundratal Sverigedemokrater med familjer samlades för att grilla, umgås, spela boll och titta på parkens stora utbud av nordiska djurarter.


Almqvist valdes till ny SDU-ordförandeVid SDU:s förbundskongress 2007 valdes Erik Almqvist till ny förbundsordförande efter Martin Kinnunen, som självmant lämnade posten.

Almqvists ambitioner för förbundet var att göra det mer synligt och aktivistiskt. Han sade sig också vilja fördjupa partiets ideologiska grund och samtidigt slå vakt om förbundets pragmatiska hållning i sakpolitiska frågor.

Som fokusområden pekade han ut kampen mot massinvandringen och den tilltagande svenskfientligheten, skolpolitiken och djurskyddspolitiken.

Riktlinjer för SD:s kommunpolitik antas Under 2007 arrangerades en rad utbildningsträffar för nyvalda kommunfullmäktigeledamöter runt om i landet. Men det var först på partiets kommunkonferens i halländska Getinge i oktober som partiets kommunfullmäktigeledamöter antog ett program om riktlinjer för en sverigedemokratisk kommunpolitik. Efter att deltagarna delats upp i olika sakpolitiska utskott som diskuterade olika delar av det utkast till program som hade tagits fram kunde slutligen programmet debatteras och antas av den samlade kommunkonferensen.

Första kvinnonätverket och SDU bildar nordisk partigruppUnder hösten 2007 bildades SD:s första kvinnonätverk. Drivande krafter var partiets andre vice ordförande Anna Hagwall och Margareta Larsson (fd Sandstedt). Vid sitt första formella möte i oktober 2007 enades man om ett antal prioriterade politiska områden som man särskilt ville lyfta fram. Bland de områden man ville sätta fokus på återfanns bland annat:

- Villkoren inom äldreomsorgen- Valfrihet inom barnomsorgen- Egenföretagande kvinnors rätt till ekonomisk trygghet vid vård av barn och sjukdomsfall

I oktober 2007 deltog också SDU i bildandet av den nordiska partigrupppen ”Ungdom för ett nordiskt Norden, UNN”. Gruppen bestod förutom SDU av Dansk Folkepartis och Sannfinländarnas ungdomsförbund och var tänkt att verka inom ramen för Ungdomens nordiska råd. Tyvärr upplöstes gruppen efter en tid, då Sannfinländarnas ungdomsförbund drog sig ur efter påtryckningar från sitt moderparti.

Söder vs Ullenhag och kampanj mot massinvandringenI november 2007 var det Björn Söders tur att ta sig an Erik Ullenhag (FP). Vid en debatt i Gävle gick Söder bland annat till hårt angrepp mot de då nyligen införda instegsjobben, som innebär att infödda svenskar och personer som bott länge i landet diskrimineras på arbetsmarknaden till förmån för nyanlända invandrare.


Samma månad lanserade partiet en kampanj mot massinvandringen. Detta var den första renodlade invandringskampanjen som partiet hade genomfört på många år och syftet var att göra bredden och djupet i partiets argumentation mot massinvandringen och mångkulturalismen mer allmänt känd. Kampanjen innefattade bland annat utdelning av hundratusentals tidningar till hushållen.

Mindre våld, men illa nogI jämförelse med det våldsamma valåret, så var 2007 relativt lugnt. Helt befriat från våld var dock inte heller detta verksamhetsår. I Gävle misshandlades två SD-ungdomar och i Malmö blev en av partiets funktionärer nedsparkad av invandrare i samband med att han delade ut flygblad i protest mot planerna på att bygga ännu en stor moské i staden.

20-årsjubileum och framtidskonferensI februari 2008 firade Sverigedemokraterna 20 år som parti. En jubileumsfest hölls i Stockholm. Inbjudna representanter från hela landet närvarade och kunde till tal, underhållning och dans njuta av god mat och dryck. Bland talarna fanns bland annat Jimmie Åkesson, undertecknad och Gun Kullberg, partiets fd senioransvarige som varit medlem i partiet sedan 1989 med ett visst avbrott under de vilsna åren, då hon tyckte att retoriken blev för hård.

Åkesson ägnade sitt tal åt att tacka ”alla fantastiska, självuppoffrande, solidariska och stolta människor” som gjort en insats för partiet genom åren.

Han passade också på att idka självrannsakan och sade att det var viktigt att erkänna de misstag partiet hade begått. Samtidigt flikade han in att SD knappast var ensamt om att ha haft barnsjukdomar och att våra misstag framstår som relativt blygsamma i jämförelse med vissa av riksdagspartiernas:

”Vi har aldrig tagit initiativ till rasbiologisk forskning, tvångssteriliserat människor eller hyllat mördarregimer”, sade Åkesson. Resten av talet ägnade han åt framtiden och kommande valrörelser.I samband med jubileet släppte partiet boken ”20 röster om 20 år”, där ett antal ledande företrädare och en avhoppad företrädare redogjorde för sina personliga erfarenheter och sin syn på partiets historia.

I anslutning till jubileet arrangerade partiet en framtidskonferens där Jimmie Åkesson och Björn Söder redogjorde för partiets ambitioner och utmaningar inför riksdagsvalet 2010. Ett femtiotal ledande lokala företrädare samt massmedia bjöds in till konferensen.

Sverigedemokraterna firade 20 år den 6 februari 2008 och en jubileumsfest hölls i Stockholm. Inbjudna representanter från hela landet närvarade och kunde till tal,underhållning och dans njuta av god mat och dryck.


SDU i debatt mot Grön UngdomI april 2008 möttes SDU-ordföranden Erik Almqvist och Grön ungdoms språkrör Maria Ferm i en invandringspolitisk debatt. Debatten ägde rum på torget i Vellinge, en kommun som gjort sig känd för sitt hårdnackade motstånd mot att teckna avtal med Migrationsverket. Ca 100-200 Vellingebor hade sökt sig till torget för att lyssna till debatten och av publikreaktionerna att döma var det ingen tvekan om var sympatierna låg. Almqvists anföranden möttes av rungande applåder medan Ferms tal om Vellinge som en segregerad problemkommun för svenskar möttes av burop. Efter debatten skyndade sig Ferm ifrån platsen medan Almqvist stod kvar och svarade på frågor från Vellingeborna.

I samband med debatten höll också Jimmie Åkesson ett tal till Vellingeborna där han poängterade att en röst på SD är den enda garanten för en mer restriktiv invandringspolitik och bland annat ställde den retoriska frågan:

Vellinge har blivit en viktig symbol för en ansvarsfull invandringspolitik, men hur länge kommer de styrande moderaterna att kunna stå emot sina partikollegor i Stockholm?

Svaret på Åkessons fråga blev ett år. 2009 meddelade Vellingemoderaterna efter hårda påtryckningar från partihögkvarteret i Stockholm att de svängt i invandringsfrågan och nu välkomnade flyktingmottagning.

Sista RiksårsmötetDen 2-4 maj 2008 höll partiet Riksårsmöte i Karlstad. Detta Riksårsmöte blev det sista i partiets historia då nya stadgar antogs och partiet sedan dess håller Landsdagar vartannat år.

Jimmie Åkesson omvaldes enhälligt som partiordförande och höll ett tal där han betonade vikten av att slå vakt om den svenska modellen inom arbetsmarknadspolitiken och att förbättra situationen för landets äldre.

SDU-ordföranden Almqvist höll ett uppskattat tal där han lyfte fram det faktum att statsministern Fredrik Reinfeldt kan ha gjort sig skyldig till brottet landsförräderi, då han undertecknade Lissabonfördraget och lämnade över betydande nationella maktbefogenheter till främmande makt i samband med att han undertecknade fördraget utan att först tillfråga det svenska folket.

Ett av de ämnen som debatterades hårdast var frågan om religiösa friskolor. Vissa ombud ansåg att religiösa friskolor skulle förbjudas helt och hållet medan andra ombud med

Den 2-4 maj hölls Riksårsmötet i Karlstad. Detta Riksårsmöte blev det sista i partiets historia då nya stadgar antogs och partiet sedan dess håller Landsdagar vartannat år.


stöd av partistyrelsen förfäktade en mer pragmatisk hållning innebärande att endast de religiösa friskolor som kunde anses ha en problematisk och segregerande effekt på samhället skulle förbjudas. Den sistnämnda linjen gick segrande ur striden.

Matuppror och manifestation mot orättvis sjukvårdspolitikUnder våren 2008 startade vårdbiträdet Camilla Sparring i Falun en protestkampanj mot den dåliga maten inom landets äldreomsorg. Kampanjen gick under namnet ”Camillas matuppror”. Flera sverigedemokratiska kommunföreningar anslöt sig till kampanjen och anordnade torgträffar där man samlade in namnunderskrifter till stöd för bättre mat inom äldreomsorgen. Föregångare var SD:s kommunförening i Trelleborg, som på kort tid samlade in tusentals namnunderskrifter.

I april 2008 arrangerade en grupp medborgare en protestmanifestation utanför Skånehuset i Kristianstad, där man uttryckte sitt missnöje med regionfullmäktiges aviserade beslut om att ge illegala invandrare avgiftsfri sjukvård. SD delade medborgarna uppfattning om det var en stor orättvisa i att laglydiga svenska medborgare tvingas betala för vård samtidigt som illegala invandrare får vården gratis och anslöt sig därför till manifestationen. Partiet tog också strid i frågan i regionfullmäktige. En strid som man tyvärr förlorade.

Nationaldagsfiranden, utbildningsträffar och marknadsbesökPartiets Göteborgsdistrikt uppmärksammade nationaldagen genom att hålla en stor mängd torgmöten på olika platser i Göteborgs stad. Syddistriktet följde upp det föregående årets familjevänliga firande genom att bjuda in medlemmarna till en naturskön gård utanför Båstad där man anordnade grillning och tävlade i tiokamp.

Behovet av internutbildning var fortsatt omfattande och därför arrangerades ett stort antal utbildningsmöten över hela landet under 2008. EU-frågan stod i fokus vid många av utbildningsträffarna och frågan om hur man skulle kunna motivera de egna sympatisörerna att gå och rösta i det kommande EU-valet fördes.

Under sommaren 2008 besökte partiet ett stort antal marknader runt om i landet och delade ut tiotusentals flygblad till marknadsbesökarna.

Rinderheim lämnarI augusti 2008 valde den sista kvarvarande partigrundaren, Johan Rinderheim, att lämna partiet. Avhoppet skedde som en följd av att han, på grund av trovärdiga uppgifter om att ha lämnat över känslig intern information till en företrädare för ett riksdagsparti, hade uppmanats att träda tillbaka från sina förtroendeuppdrag. Partistyrelsen beklagade att han även lämnade sitt medlemskap.

SDU-kampanj mot svenskfientlighet möttes av våldI syfte att sätta fokus på den diskriminering och det rasistiska våld som infödda svenska ungdomar i all högre utsträckning drabbades av lanserade SDU en landsomfattande kampanj mot svenskfientlighet. I anslutning till kampanjen hölls ett stort antal torgmöten


i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg, Landskrona och Borås. På flera platser möttes talarna av våldsamma motdemonstranter och i Göteborg blev man överöst av projektiler ifrån vänsterextremisterna.

Värst blev dock situationen i Malmö där ungdomsförbundet tvingades ställa in ett möte eftersom polisen inte kunde garantera talarnas säkerhet. SDU bestämde sig då för att göra en markering och deklarerade att man tänkte fortsätta hålla möten till dess att polisen avdelade tillräckligt med resurser för att mötena skulle kunna hållas på ett ordnat vis. Totalt anordnade man fyra torgmöten på kort tid som möttes av våldsamma motdemonstrationer med uppemot 500 vänsterextrema deltagare. Vid flera tillfällen uppstod kravaller då vänsterextremister gjorde våldsamt motstånd mot polisens ingripanden.

Erik Almqvist fick i egenskap av SDU-ordförande motta en stor mängd hot under denna tid och drabbades även av överfall. Vid ett tillfälle tog sig en grupp vänsterextremister in i Almqvists trappuppgång och bommade igen hans lägenhetsdörr med lim och järnkilar, så att han inte skulle kunna ta sig ut ur sitt hem. Almqvist redde dock ut situationen och lyckade ta sig till torgmötet för att tala.

SDU genomförde också en mindre torgmötesturné i Värmland under ledning av bland andra Louise Erixon.

Intresseföreningar för motorintresserade och djurvänner och lansering av nytt nätforum för ungdomarUnder den senare hälften av 2008 startades en intresseförening för motorintresserade upp inom partiet. Föreningen leddes av Josef Fransson från Skövde och fick namnet SD Motor. Förutom att samla SD:are med likartat intresse, så har föreningen också besökt ett stort antal motorsportsevenemang och spridit information om hur SD vill främja dessa motorrelaterade verksamheter.

Under ungefär samma tidsperiod som SD Motor bildades, så grundades också en förening för djurvänner inom SD. Föreningen fick namnet SD Djurskydd. En hemsida med samma namn etablerades och föreningen bedrev lobbyverksamhet i djurskyddsfrågor både internt och externt. Ansvarig för verksamheten var Katarina Bengtsdotter från Stockholm.

Under den här perioden lanserade SDU också det nya Internetforumet Ungsvensk.se . Sajten, där unga sverigedemokrater och allmänt intresserade kunde mötas, skaffa sig information och utbyta åsikter fick under en period stor betydelse för nyrekryteringen och idéutvecklingen inom förbundet.


EU-valrörelsen tjuvstartade med NorrlandsturnéMed syfte att redan i ett tidigt skede påminna de EU-kritiska norrlänningarna om SD:s kommande kandidatur i EU-valet 2009 arrangerade partiet en omfattande torgmötesturné under ledning av Björn Söder, Kent Ekeroth, Erik Almqvist och partifunktionärer från Värmland.

På bara några dagar besöktes merparten av Norrlands större städer. Talen fokuserade på glesbygdsfrågor, demokratifrågor och maktöverföringen till Bryssel via Lissabonfördraget.

Turnén gav stort genomslag i de norrländska medierna. Tyvärr möttes talarna på flera orter av våldsamma motdemonstrationer. I Luleå anslöt sig de lokala moderaterna (sic!) till den vänsterextrema motdemonstration som försökte störa mötet. I samband med detta möte fick Erik Almqvist också motta allvarliga mordhot.

Kommunkonferens i GävleDen 25 oktober 2008 hölls kommunkonferensen i Gävle. Kommunpolitiker från hela landet samlades och diskuterade kommunpolitik. Detta ledde till mindre förändringar i det kommunpolitiska programmet. Till exempel så lades flera nya förslag till i kulturavsnittet i syfte att värna den traditionella, folkliga svenska kulturen. Samhällsbyggnadsfrågor blev också ett omdebatterat ämne.

Extremister attackerade SD:s fullmäktigegrupp i GöteborgDen 9 november 2008 samlades en grupp förtroendevalda och kommunpolitiskt intresserade SD-medlemmar i Göteborg på biblioteket i Högsbo för att diskutera och förbereda sig inför ett kommande kommunfullmäktigemöte. Strax innan mötet skulle avslutas attackerades lokalen av vänsterextremister som kastade in stora stenar genom fönsterrutorna.

Trots glassplittret som for in i rummet och trots att en av stenarna snuddade den lokala ordföranden Mikael Jansson, så klarade sig dock samtliga mötesdeltagare utan allvarligare skador. Att attacken skedde under kvällen på årsdagen av Kristallnatten gav naturligtvis upphov till obehagliga historiska associationer och många frågade sig om inte extremvänstern var vår tids motsvarighet till nazisternas stormavdelningar.

Provval och manifestation mot LissabonavtaletUnder november månad hölls provval till partiets vallistor inför Europaparlamentsvalet. Per-Arne Wahlberg från Tranås som hade natur- och jaktpolitiska frågor högt upp på agendan fick ett överraskande bra resultat i provvalet. Toppkandidaterna i Europaparlamentsvalet 2009 blev Sven-Olof Sällström från Östersund, Margareta Sandstedt från Gävle och Per-Arne Wahlberg från Tranås.

I samband med att Sveriges riksdag ratificerade Lissabonfördraget den 20 november 2008 arrangerade SD en protestmanifestation på Mynttorget utanför riksdagen. Jimmie Åkesson talade på manifestationen och varnade för det demokratiska underskott och den


förlust av nationellt självbestämmande som ett svenskt antagande av fördraget skulle medföra.

Debatt med Miljöpartiet i GävleI början av december 2008 mötte Roger Hedlund (SD) och Louise Erixon (SDU) två representanter från Miljöpartiet och Grön ungdom i en debatt på Vasaskolan i Gävle. Debattämnena var miljöpolitik, jämställdhet och invandring. Partiernas åsikter var föga förvånande vitt åtskilda på samtliga dessa områden och SD-representanterna gick bland annat till resolut angrepp mot Miljöpartiets förslag om att detaljstyra landets familjer genom att tvångskvotera föräldraförsäkringen

Stockholmskampanj och framgång i sociala medierI december 2008 uppmärksammade flera större medier SD:s framgångar i sociala medier. Det konstaterades att SD, i förhållande till sin storlek, var det mest framgångsrika partiet på Internet. Detta skulle sedan bli ett återkommande diskussionsämne.

Under december månad lanserade partiet också en specialutgåva av SD-Kuriren, som var särskilt inriktad på Stockholmspolitiken. Tidningen trycktes och delades ut i stora upplagor och var en del i partiets kampanj för att stärka sin ställning bland väljarna i huvudstaden. Som ett led i att effektivisera verksamheten i Stockholm hade det gigantiska Stockholmsdistriktet delats i två nya distrikt, ett för länet och ett för staden.

Valåret 2009År 2009 var ett händelserikt och valtätt år. Två val hölls, Europaparlamentsvalet i juni och kyrkovalet i september. Efter ett valupptaktsmöte i Stockholm i maj satte valrörelsen igång på allvar.

Efter EU-valet den 7 juni var det åter dags att påbörja ännu en valrörelse inför kyrkovalet den 20 september. Man tog då beslut om att i samband med kyrkovalet också lansera kampanjen ”Bli politiker!” med syfte att rekrytera nya kandidater till partiet inför kommunalvalen 2010.

Landsdagarna och Jimmie Åkesson uppmärksammade artikel om faran med att anpassa det svenska samhället efter islamismen gav partiet stor medial uppmärksamhet, som resulterade i nya opinionsrekord.

Valet till Europaparlamentet Som tidigare nämnts började partiet marknadsföra sin EU-valsatsning redan i slutet av 2008. Den tidiga våren ägnades sedan åt att utforma partiets nya Europapolitiska manifest, trimma organisationen samt utbilda och motivera partiets företrädare och funktionärer.

En av affischerna i valrörelsen 2009.


Huvudparollen för detta EU-val var ”Ge oss Sverige tillbaka!”. I jämförelse med tidigare EU-valrörelser lade partiet i denna valrörelse mer fokus på jakt- och landsbygdsfrågor. Även de sociala konsekvenserna av EU:s krav på öppna gränser fick ett ökat utrymme. Huvudfrågorna i valet var dock självbestämmande och demokratifrågorna, krav på ett svenskt utträde ur EU och ett tydligt nej till Turkiets medlemskap i unionen.

Den utåtriktade valrörelsen blev kort, men oerhört intensiv. Partiets valfolder delades ut i miljonexemplar och många medlemmar slet hårt med att stoppa in valsedlar i dessa foldrar. I jämförelse med tidigare EU-val jobbade partiet mer målmedvetet mot vissa intressegrupper och hade fler direkta och personliga möten med väljarna.

I slutet av valrörelsen genomfördes en omfattande torgmötesturné, där ett 60-tal städer besöktes under kort tid. I likhet med tidigare torgmötesturnéer, så uppstod våldsamheter på flera orter. I Sundsvall misshandlades Erik Almqvist i samband med en motdemonstration från Ung vänster och partiets talaranläggning vandaliserades. I Linköping överfölls Jimmie Åkesson under sitt tal och 18 vänsterextremister omhändertogs av polis. I Göteborg och Malmö uppstod upploppsliknande situationer och i Helsingborg omhändertogs sju vänsterextremister av polisen för bland annat narkotikabrott och vapenbrott.

Partiet fick mer medieuppmärksamhet i detta EU-val än vad som tidigare varit fallet. Trots det var bevakningen ganska blygsam. SVT:s nyheter gjorde bland annat ett inslag om partiets valupptaktsmöte och Sven-Olof Sällström fick delta i en EU-valsdebatt i TV4 Kvällsöppet mot Gudrun Schyman (Feministiskt initiativ) och en företrädare för Piratpartiet.

Den eftertraktade rollen som främsta utmanarparti gick partiet dock ännu en gång miste om. Efter att Junilistan kollapsat dök Piratpartiet upp på den politiska scenen. Mediebevakningen kring uppstickarpartier kom till stor del att domineras av dem liksom den politiska agendan under valrörelsen slutskede. SD hamnade än en gång i skuggan trots en mycket stark valrörelse. Att valdeltagandet ökade kraftigt missgynnade sannolikt också SD som hade svårare än merparten av de övriga partierna att få sina väljare till valurnorna.

Under valnatten såg det ett tag ut som att SD skulle få ett mandat i parlamentet och TT gick till och med ut med ett telegram om att så var fallet. Partiets siffror föll dock tillbaka efterhand som rösterna räknades och landade på 3,3 %, vilket motsvarade ca 104 000 röster och innebar en tredubbling i jämförelse med EU-valet 2004.

Valets stora vinnare blev Piratpartiet som stormade in i parlamentet med 7,1 % av rösterna och två mandat. Folkpartiet och Miljöpartiet gynnades av det ökade valdeltagandet och gick starkt framåt. Västerpartiet som tappade ett mandat och Junilistan som tappade samtliga var valets stora förlorare.


Almqvist utsatt för misstänkt mordförsökEfter ett medlemsmöte med SDU-Stockholm 2009 konfronterades Erik Almqvist av två män som drog fram varsin kniv och började jaga honom. Almqvist undkom knivmännen med nöd och näppe genom att ta skydd inne på toaletten på en närbelägen restaurang. Knivmännen försökte ta sig in genom den låsta dörren och hotade även restaurangpersonalen innan de gav sig av.

Den vänsterextrema terrorgruppen Revolutionära Fronten tog senare på sig dådet.

Kinnunen med sambo slogs medvetslösaKvällen innan EU-valet besökte SD:s pressekreterare Martin Kinnunen och hans sambo en vän för att titta på fotboll. På vägen hem överfölls paret av en grupp vänsterextremister som med hjälp av knogjärn, sparkar slog paret blodiga och medvetslösa.

Tre personer med kopplingar till Revolutionära Fronten dömdes till fängelse för dådet, men fler tros ha undkommit rättvisan.

Av omsorg om sin familj valde Kinnunen efter denna händelse att tillfälligt lämna både partiet och landet.

Kyrkovalet 2009Knappt hade EU-valrörelsen avslutats förrän de slutkörda partifunktionärerna tvingades påbörja nästa valkampanj. Denna gång till kyrkovalet. Partiet tryckte upp och delade för egen maskin ut flera hundratusen kyrkovalstidningar. I samband med detta lanserade man även kampanjen ”Bli politiker!” som syftade till att locka fler kandidater till partiets listor inför framförallt kommunalvalen 2010.

Toppkandidat i valet var partiets vice ordförande Jonas Åkerlund. Partiet fick en del uppmärksamhet i media, men merparten av den var negativ. Kvällstidningarnas agerande gav en bitter försmak av vad som komma skulle under 2010. Viss uppståndelse blev det när Sydsvenska Dagbladet stoppade en annons från partiet i valrörelsens slutskede. Tidningens motivering var att formuleringen ”Stoppa islamiseringen” skulle vara hets mot folkgrupp (sic!). En annan sak som uppmärksammades var att flera partiföreträdare hotades och fick sina hem vandaliserade i valrörelsens slutskede. Ett omfattande valfusk förekom på flera orter och partiet övervägde att begära omval på dessa platser.

Den dominerande politiska frågan i valet blev kyrkans ställningstagande till kyrklig vigsel vid samkönade äktenskap. SD sällade sig i denna fråga till de nomineringsgrupper som hade en kritisk syn på en sådan förändring.

Resultatet av kyrkovalet blev att SD ökade från fyra till sju mandat och tog plats i tio av de 13 stiften. Tillsammans med Miljöpartiet och den konservativa nomineringsgruppen Frimodig kyrka blev man därmed valets vinnare. Flera medier försökte dock utmåla resultatet som ett misslyckande.


Bäst resultat i landet erhölls i Gävletrakten, där partiets Gävleavdelning, som länge varit ett föredöme i praktisk aktivism, hade genomfört en mycket stark valrörelse. En glädjande trend var också att partiet gick framåt i storstadsregionerna.

I samband med EU-valrörelsen 2009 anslöt sig flera framtida nyckelpersoner såsom Hanna Wigh, Stellan Bojerud och Paula Bieler.

Landsdagarna 2009Den 16-18 oktober 2009 hölls partiets första Landsdagar. Dessa vara förlagda till skånska Ljungbyhed och blev mycket lyckade. Det massmediala intresset var enormt och SVT24 eftersände Landsdagarna på TV. Nya stadgar och arbetsmarknadspolitiska riktlinjer antogs av Landsdagarna.

Jimmie Åkessons traditionella tal till Landsdagarna handlade till största delen om arbetsmarknadspolitik och kriminalpolitik. Åkesson gick till hårt angrepp mot regeringen införande av fri arbetskraftsinvandring i en tid då mängder av svenska medborgare är arbetslösa. I talet sade han bland annat:

”Varken alliansens lönedumpningspolitik eller oppositionens bidragslinje är några framkomliga vägar att gå. Vårt alternativ är trygghetslinjen. Det går att kombinera trygghet, rörlighet och tillväxt. Grunden till tryggheten är tillgången på jobb. Tillgången på jobb kräver att företag kan och vill anställa. Vi behöver öka tillgången på riskkapital och förnya arbetsmarknadspolitiken genom nya utbildningar och lärlingssystem.”

På kriminalpolitikens område förespråkade Åkesson, förutom ökade resurser till rättsväsendet, att Sverige i likhet med bland andra England och USA skulle ta fram ett offentligt register över dömda pedofiler.

Ett femtiotal motioner behandlades om alltifrån införande av etik och moral som skolämne till återinförande av dödsstraff. Den sistnämnda motionen väckte stor debatt, men saknade helt stöd bland ombuden och röstades ned med röstsiffrorna 120-3.

I oktober höll partiet sina första Landsdagar i skånska Ljungbyhed. På bilden syns ombud från hela landet.


Artikel från Åkesson om faran med att ge efter för islamism väckte ramaskriHösten 2009 meddelade Aftonbladets chefredaktör Jan Helin att man utfärdat ett förbud mot valannonser från Sverigedemokraterna. Beslutet var principiellt och gällde alldeles oavsett vilket budskap partiet förde fram i annonserna. Händelsen uppmärksammades i andra medier och Jimmie Åkesson fick möta Helin i flera TV-debatter. I ett pressat läge under en av dessa debatter sade Helin att hans hållning inte alls var odemokratisk för även om han ville stoppa SD:s annonser där partiet oemotsagt förde fram ett budskap så var han däremot beredd att låta partiet skriva en debattartikel t ex om varför det skulle vara så farligt med islamisering.

Mot bakgrund av detta började partiet pressa Helin om att faktiskt ta in en debattartikel. Åkesson författade en artikel med rubriken ”Etablissemanget blundar för farorna med islamiseringen” och skickade in den till tidningen. I artikeln påpekade Åkesson att det liberala svenska etablissemanget verkade tro att islam skulle bli lika lätt att tämja som kristendomen, men att detta sannolikt inte skulle bli fallet eftersom islam till skillnad från kristendomen inte gör skillnad på andlig och världslig makt. Åkesson slog vidare fast att även om alla muslimer givetvis inte är bokstavstroende så fanns det en lång rad europeiska studier som visade att andelen fundamentalister bland Europas muslimer ändå var oroande hög. Artikeln avslutades med att Åkesson räknade upp en rad exempel på hur det svenska samhället redan hade börjat anpassa sig till islam. Han fördömde detta och varnade för fortsatt islamisering och utnämnde islamiseringsprocessen till det största utländska hotet mot Sverige sedan andra världskriget.

Aftonbladet höll på artikeln relativt länge i syfte att hinna förbereda en kampanj mot SD baserad på innehållet i artikeln, eller snarare baserad på Aftonbladets felaktiga tolkning av innehållet i artikeln.

När artikeln väl publicerades, dagen efter Landsdagarna, ägnade Aftonbladet större delen av sin tidning den dagen åt att fördöma artikeln och angripa SD. Likadant såg det ut de efterföljande dagarna. I syfte att få läsarna att tro att Åkesson angrep enskilda muslimer snarare än islamismen och det svenska samhällets undfallenhet inför densamma, så hade Aftonbladet utan godkännande från partiet ändrat Åkessons rubrik till ”Muslimerna är vårt största hot”. Man valde också att ackompanjera artikeln med en inte särskilt smickrande bild på Åkesson.

En rad andra aktörer och medier följde Aftonbladets exempel och den efterföljande veckan kan knappast beskrivas som någonting annat än en samfälld attack från etablissemanget mot SD. Trots att man trummade ihop alla möjliga och omöjliga experter som skulle fördöma och såga Åkessons text, så har man till dags dato inte på något trovärdigt sätt kunna belägga Åkesson med ett enda direkt felaktigt påstående.

Om tanken från etablissemanget var att den massiva attacken skulle krossa partiet, så trodde man fel. Istället sköt partiets opinions- och medlemssiffror i höjden och utgångsläget inför valet förbättrades. I november månad noterade partiet för första gången över 7 % i en opinionsmätning.


Åkesson vs OlofssonUppmärksamheten kring debattartikeln resulterade bland annat i att Åkesson fick möjlighet att möta Maud Olofsson, dåvarande centerledare och vice statsminister, i en direktsänd debatt i SVT.

Debatten påminde väldigt mycket om Åkessons debatt med Sahlin, dvs Åkesson fokuserade på sakfrågan, använde sig av konkreta exempel och förhöll sig lugn medan Olofsson primärt förlitade sig känsloargument och grova, osakliga beskyllningar.

Precis som Sahlin fick Olofsson i efterhand hård kritik dels för att hon tagit debatten och dels för att hon förlorade den. Såhär skrev t ex borgerliga Svenska Dagbladets ledarredaktion strax efteråt:

”Jag har ändrat mig. I åratal har jag tyckt att det enda rätta när det kommer till Sverigedemokraterna självklart är att, som det kallas, ”ta debatten”. Nu byter jag fot. Ta inte debatten. Låt bli.

Jag ändrar mig inte för att jag menar att man inte borde debattera med och bemöta SD, men för att det alldeles uppenbart är så att framför allt inga etablerade politiker tänker göra det på ett vettigt sätt. Då kan det lika gärna vara. Kan man inte debattera bör man avstå.

(…) I SVT ser jag Maud Olofsson hösta in ytterligare några röster åt SD. Åkesson ställer en fråga till Olofsson gång på gång. Den är inte obefogad. Han undrar om det är möjligt att kandidera för Centerpartiet om man, som Mahmoud Aldebe, har förespråkat särlagstiftning för muslimer i Sverige. (Sharialag på familjerättsområdet)

(…)Hon besvarar frågan omväxlande med ”Det viktiga är ju att du gör/tycker/säger...” eller ”Det värsta med dig är…”

Hon lägger Åkesson på soffan, gör en kort psykoanalys om att han inte är ”trygg i sin kultur”. Till slut konstaterar Åkesson att han är mer rädd för Maud Olofsson än för muslimer.

Tror jag det. Som psykoanalytiker vore hon en katastrof. Om Åkesson nu vore otrygg – han ser rätt lugn ut i soffan – så verkar det högst otroligt att den rekommenderade terapimetoden skulle vara gällt gapiga utfall av typen ”Det värsta med dig är att du är otrygg!!!”

Vem vann?

Som sagt. Ta inte debatten. Gör det inte.”


Anders Carlberg gästade partistyrelsenI december 2009 gästades Sverigedemokraternas partistyrelse av Anders Carlberg och en delegation från Fryshuset. Delegationen framförde en presentation av Fryshusets arbete och en analys av de för stunden mest alarmerande sociala problemen kopplade till barn och unga. Därefter följde en diskussion om bland annat kriminalitet, förebyggande arbete och hedersrelaterat våld. Besöket fick medial uppmärksamhet och Carlberg fick utstå hård kritik från socialdemokratiska partikollegor för att han samtalat med SD.

Valåret 2010 - vi är på gång nu!Vallåten för valrörelsen 2010 skrevs även den av duon Bylund/Ringdahl och titeln ”Vi är på gång nu” var också talande för utvecklingen och stämningen inom partiet.

Hela rörelsen genomsyrades av känslan av att det var nu eller aldrig. Förutsättningarna var bättre än någonsin. Allmänhetens missnöje med den förda politiken inom samtliga SD:s profilområden var stort. Partiet låg bra till i opinionsmätningarna. Organisationen och ekonomin var nu så stark att partiet kunde nå ut till samtliga väljare även utan massmedias hjälp. Fler väljare än tidigare sökte sin politiska information via Internet, vilket gav SD ett övertag i förhållande till flera av riksdagspartierna. Inget annat parti såg ut att ha några förutsättningar att knuffa bort SD från den eftertraktade positionen som främsta utmanarparti och Jimmie Åkesson hade växt fram som en välkänd och brett respekterad partiledare.

Valrörelsen 2010 blev den i särklass mest påkostade, mest omfattande och mest händelserika i partiets historia och partiets medlemmar överträffade sig själva beträffande idealism och aktivism. En skrift av den här omfattningen skulle kunna ägnas bara åt denna valrörelse, men jag skall nedan begränsa mig till att beröra de allra viktigaste händelserna.


ValkonferensenDen 27 mars 2010 anordnade riksorganisationen partiets valkonferens i Stockholm. Riksdagslistan antogs i relativt stort samförstånd och mötet antog också de riktlinjer som skulle utgöra grunden för det färdiga valmanifestet. De aktuella riktlinjerna omfattade 42 konkreta förslag uppdelade på 14 områden med följande rubriker:

• En ansvarsfull invandringspolitik• En trygg och meningsfull ålderdom• Ett tryggare Sverige• En politik för en tillväxtinriktad ekonomi och

förbättrade villkor för sjuka och arbetslösa• En politik för rättvisa på arbetsmarknaden

och minskad arbetslöshet • En god, rättvis och lättillgänglig sjukvård• En trygg, svensk och kunskapsinriktad skola• Ett starkt och modernt svenskt försvar• En politik för fria familjer och trygga barn• En ansvarsfull och hållbar miljö- och energipolitik• Ett nära europeiskt samarbete utan överstatlighet• En verklighetsförankrad jämställdhetspolitik och ökad trygghet för landets

kvinnor• En svensk, positiv och folkligt förankrad kultur• En levande landsbygd och ett djurvänligt samhälle

Mötet beslutade också att invandringspolitiken, kriminalpolitiken och äldrepolitiken skulle vara fokusområden i valet och att de konkreta förslag som presenterades under dessa tre översta rubriker inte skulle vara förhandlingsbara om partiet kom in i riksdagen.

Partiets första förslag till alternativ statsbudgetFör att visa att man var en seriös utmanare och för att effektivt kunna kontra beskyllningar om överbudspolitik arbetade partiet under våren fram sitt första förslag till alternativ statsbudget. Arbetet leddes av Johnny Skalin tillsammans med en budgetgrupp bestående av undertecknad, Jimmie Åkesson, Erik Almqvist och Sven-Olof Sällström. Processen var oerhört komplex. Dels därför att SD inte hade en bråkdel av de utredningsresurser som riksdagspartierna förfogade över och dels därför att forskningsläget på invandringsområdet var extremt bristfälligt. Partiet tvingades därför göra en helt egen beräkning över nyinvandringens årliga kostnader, vilket var en enormt arbetskrävande process.

Skuggbudgeten presenterades vid en presskonferens i Landskrona. Det mediala genomslaget blev förhållandevis gott. Flera medier hade anlitat nationalekonomer som skulle snabbgranska budgetförslaget, men ingen av dessa lyckades finna några avgörande fel eller brister i partiets beräkningar. Mindre glädjande blev det efterföljande

Den 27 mars 2010 anordnade riksorganisationen partiets valkonferens i Stockholm där riksdagslistan samt riktlinjer för antagande av valmanifest antogs.


torgmötet i Landskrona, som fick avbrytas på grund av attacker ifrån invandrargrupper och vänsterextremister. Minst en SD-funktionär blev misshandlad i samband med oroligheterna.

Ny debatt om debattenMot bakgrund av SD:s höga opinionssiffror vaknade debatten om huruvida partiet borde tillåtas att delta i de TV-sända partiledardebatterna. Debatten intensifierades efter att riksdagspartiernas partiledare i den första partiledardebatten, på uppmaning av SVT:s programledare, diskuterade SD och oemotsagda tilläts framföra en rad felaktiga påståenden om partiet. SVT stod dock fast vid sitt beslut om att utestänga SD.

Under Almedalsveckan fick Jimmie Åkesson chansen att debattera frågan med SVT:s programchef i SVT Debatt. SVT:s linje var att endast riksdagspartierna borde tillåtas att delta eftersom man skulle diskutera vad som hänt i riksdagen de senaste fyra åren. Åkesson kontrade med att säga att det väl inte bara var vad som hade hänt som skulle diskuteras utan även det som man vill ska hända i framtiden.

Åkessons första sommartalDen 7 augusti 2010 inledde Jimmie Åkesson traditionen med att hålla sommartal i småbåtshamnen i sin hemstad Sölvesborg. Inför flera hundra positiva SD-medlemmar och ett stort pressuppbåd talade han om vikten av att förbättra de äldres villkor och att ta krafttag mot brottsligheten. Åkesson fokuserade särskilt på kvinnors trygghet och presenterade åtgärder för att bekämpa det stigande antalet våldtäkter. I anslutningen till detta aviserade han också nyheten att partiet inom kort skulle släppa en egen våldtäktsrapport där den statistik om våldtäktsmännens nationella bakgrund som Brottsförebyggande rådet vägrade att offentliggöra skulle finnas med.

Efter talet samlades ett stort antal partimedlemmar till en trevlig fest med middag, sång och dans.

Presentation av våldtäktsrapportenVid en presskonferens i Stockholm den 25 augusti presenterade partiet sin tidigare omnämnda våldtäktsrapport. Bakgrunden var, förutom att BRÅ censurerat gärningsmännens nationella bakgrund i sin senaste rapport, att partiet fått kritik för att man använt sig av BRÅ:s tidigare statistik över anmälda gärningsmän. Kritiken gick ut på att man inte kunde säga något om de faktiska förhållandena utifrån denna statistik eftersom personerna ifråga bara var misstänkta och inte de facto dömda. Av dessa anledningar gick partiet på egen hand igenom samtliga våldtäktsdomar under 2009.

Resultatet från undersökning av dömda gärningsmän visade på exakt samma mönster beträffande överrepresentation och nationell härkomst som BRÅ:s tidigare undersökningar av samtliga anmälda gärningsmän gjort. Invandrare från muslimska länder var överrepresenterade som gärningsmän med upp till tolv gånger.


Rapporten gav upphov till en hetsig och bitvis förvirrad debatt där företrädare från BRÅ bland annat tog avstånd från sin egen forskning och hävdade att det inte gick att svara på om det var sannolikt att merparten av invandrarna från muslimska länder var muslimer.

Förutom statistiken om gärningsmännens bakgrund innehöll rapporten en allmän bakgrundsbeskrivning av den ökade otryggheten för kvinnor samt ett omfattande åtgärdsprogram för att motverka våldtäkter och förbättra omhändertagandet av våldtäktsoffren.

SD:s valfilm skapade debatt och uppståndelseStrax efter att våldtäktsrapporten presenterats, lanserade partiet sin valfilm. Omedelbart efter förhandsvisningen deklarerade TV4 att man tänkte bryta avtalet med SD och inte visa filmen som skildrade hur en svensk pensionär desperat försökte tävla om statens resurser med en grupp burkabeklädda muslimska kvinnor.

Strax efter att TV4 meddelat sitt beslut om bojkott, som fick hård kritik bland annat av danska regeringsföreträdare, bestämde sig SD för att släppa filmen på Youtube. Filmklippet fick snabbt flera hundratusen visningar.

Innehållet i filmen gav upphov till en enorm debatt och stor upprördhet. Även inom partiet fanns det många som ansåg att även om filmens grundbudskap var viktigt, så var bildspråket alltför spetsigt och kontroversiellt.

Partiledningen var naturligtvis medveten om att filmen var kontroversiell, även om man aldrig trodde att den skulle bli stoppad. Ursprungligen hade man också tänkt sig ett mindre spetsigt tema. Man ansåg dock att filmens grundbudskap om den inneboende motsättningen mellan massinvandring och välfärd behövde lyftas fram och diskuteras på allvar.

I ljuset av de opinionsframgångar som följde på debatten om Åkessons artikel om islamiseringen gjorde man också analysen att ett spetsigt budskap i valfilmen kunde vara avgörande för att få soffliggarna till valurnorna, vilket i sin tur skulle kunna bli helt avgörande för om partiet skulle komma in i riksdagen eller inte. Redan tidigt i valrörelsen hade man gjort analysen att förutsättningarna för att detta år nå helt nya väljargrupper var ytterst begränsade och att det primärt handlade om att få de värderingsmässigt redan övertygade väljare att rösta överhuvudtaget och att då prioritera SD framför chansen att påverka förhållanden mellan det röda och blå blocket.

Opinionssiffrorna tycktes också påverkas i positiv riktning strax efter den omfattande debatten om filmen.

Efter förhandlingar gick TV4 slutligen med på att visa en kraftigt censurerad version av valfilmen.


Valmanifest och tilläggsbudget lanseradesDen 2 september 2010 lanserade SD sitt valmanifest ”99 förslag för ett bättre Sverige”. Lanseringen skedde på en presskonferens utanför partiets valstuga på Sergels torg i Stockholm där undertecknad och Jimmie Åkesson talade.

Vid sidan av de tre fokusområdena valde partiledningen att lyfta fram nya jobb- och utbildningssatsningar för att tackla arbetslösheten, satsningar på förbättrad tillgänglighet för funktionshindrade och ökade resurser till djurskyddskonstrollerna i syfte att motverka djurplågeri.

Eftersom ekonomin hade förbättrats under sommaren och reformutrymmet därför hade ökat valde partiet också att i likhet med övriga partier presentera en tilläggsbudget. En stor del av det nya reformutrymmet intecknades för nya jobbsatsningar.

Den mediala uppmärksamheten kring presskonferensen blev stor.

Våldsam valspurtI slutet av valrörelsen gav sig Jimmie Åkesson ut på en intensiv valturné. Flera andra valturnégrupper där både partiledning, distrikt och kommunföreningar hade varit verksamma hade tidigare gjort en insats. Kampanjen gav mycket uppmärksamhet i lokala medier, men kantades tyvärr av samma våldsamma motdemonstrationer som partiet drabbats av i tidigare valrörelser.

Valfinal med Pia Kjærsgaard Den 11 september 2010 bjöd SD in till valfinal i Tiovoliparken i Höganäs. Huvudtalare och dragplåster var Dansk Folkepartis framgångsrika ledare Pia Kjærsgaard.

Pia höll ett intensivt och eftertänksamt tal där hon fokuserade på förföljelsen av oliktänkande i Sverige och den extrema invandringspolitik som hon fruktade skulle få hemska konsekvenser för det svenska samhället. Hon gick även till hårt angrepp mot dem som förminskade den svenska kulturen och sade att den inte fanns och avslutade med att lyckoönska SD och Jimmie Åkesson i valet.

Vid en historisk valfinal i Höganäs talade Dansk Folkepartis partiledare, Pia Kjærsgaard, tillsammans med Jimmie Åkesson. Mötet fick stort medieintresse. På bilden hälsar partisekreterare Björn Söder på Kjærsgaard.


Den 19 september 2010 skrev SD svensk historiaResultatet av 2010 års valrörelse och de 23 föregående årens hårda kamp i ständig motvind blev att SD gjorde ett succéval och skrev svensk historia.

Med 5,7 procents stöd erhöll partiet 20 mandat i riksdagen. Utöver detta vann partiet 70 mandat i 15 landsting och 612 mandat i 246 kommuner.

I valet 2010 gjorde Sverigedemokraterna ett historiskt val och tog sig in i riksdagen.


Åren 2010-2013: Ett riksdagsparti med vind i seglenOm valrörelsen 2010 var omfattande och omtumlande, så var det ändå ingenting mot vad som följde därefter. Partiets förutsättningar och verksamhet förändrades bokstavligt talat över en natt. Under de snart 2,5 år som SD har varit ett riksdagsparti så har det hänt nästan lika mycket med partiets utveckling som under de 23 föregående åren tillsammans. Jag skall nedan redogöra endast för de allra mest centrala skeendena och hoppas att läsaren fortfarande har resten i relativt färskt minne.

SD-Kvinnor bildasStrax efter valet 2010 bildades Sverigedemokraternas kvinnoförbund, SD-Kvinnor. Till ordförande utsågs Carina Herrstedt. Förbundet har på kort tid blivit en viktig och aktiv del av den sverigedemokratiska rörelsen.

Med profiler som bland annat Carina Herrstedt, Hanna Wigh, Marie Edenhager, Paula Bieler, Cassandra Sundin, Kristina Winberg, Janita Kirschberg och Therese Borg (som anslöt sig till partiet så sent som 2010) har man lyckats skapa stor medial uppmärksamhet och ökad debatt kring bland annat det hedersrelaterade våldet i samhället.

Petzäll ny SDU-ordförandeVid SDU:s förbundskongress 2010 valdes William Petzäll till ny förbundsordförande efter Erik Almqvist.

Statsministern och våldetVåldet och hoten var minst lika omfattande under 2010 års valrörelse som det varit tidigare i partiets historia. Strax innan valet blev statsministern ombedd av TT att kommentera våldet mot SD. Reinfeldts minst sagt uppseendeväckande svar blev då att:

”Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer”

Bara några dagar efter valet drabbades SD-funktionären Issa Issa, med bakgrund i Mellanöstern, av den kanske värsta attack som någon sverigedemokrat råkat ut för. Under skrik som ”SD-horunge” attackerades han utanför sitt hem i Hjällbo av ett 30-tal män som knivhögg honom 18 gånger över hela kroppen och överöste honom med sparkar och slag. Som genom ett under slapp han undan mordförsöket med livet i behåll, men fick dock tyvärr permanenta skador.

Några dagar senare mötte undertecknad, som första sverigedemokrat, statsministern i en eftervalsdebatt på Publicistklubben i Stockholm. På en fråga från publiken om huruvida Reinfeldt med tanke på den senaste tidens händelser hade anledning att ångra sitt uttalande under valrörelsen blev svaret mycket aggressivt. Reinfeldt hävdade att SD ”älskade” att bli angripna eftersom det hjälpte partiet att spela martyrer. På min följdfråga


om Reinfeldt på fullaste allvar menade att vi SD:are älskade att bli knivhuggna blev svaret återigen att vi spelade martyrer, att jag var oförskämd som avbröt och recenserade honom och att SD hade en dålig politik som gjorde att vi blev hårdare granskade än alla andra.

När jag i mitt jungfrutal i riksdagen använde statsministerns frågestund till att konfrontera Reinfeldt med hans tidigare uttalanden, där han vägrat ta avstånd från våldet mot SD, så svarade han genom att förneka att han någonsin skulle ha sagt något sådant.

Wachmeister talade på kommunkonferensI svallvågorna av valet kallade partiet till en hastigt planerad kommunkonferens med det primära syftet att ge alla nya fullmäktigeledamöter en chans att knyta kontakt med kollegor och riksorganisation. Förutom presentationer från ett antal intresseorganisationer, så gästades konferensen också av Ny demokratis grundare Ian Wachmeister, som höll ett uppskattat tal där han öste beröm över Åkesson och delade med sig av sina erfarenheter från tiden som etablissemangets mest avskydde och fruktade motståndare.

Historisk dag i AlmedalenDen 10 juli 2011 var en historisk dag då Sverigedemokraterna för första gången fick sin egen dag under Almedalsveckan i Visby. Under solens varma strålar, till tonerna av svensk folkmusik och inför närmare 1.000 personer talade Jimmie Åkesson om hur Sverigedemokraterna idag är de enda sanna förvaltarna av folkhemstanken.

Vid sidan av Åkesson talade den tillförordnade SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand.

Den 10 juli 2011 höll Jimmie Åkesson för första gången tal från scenen i Almedalsparken.

Ian Wachtmeister berömde i sitt tal på kommunkonferensen. Jimmie Åkesson.


Allvarligt sommartalJimmie Åkessons sommartal 2011 var tänkt att handla om familjepolitik, men ägnades istället helt åt det fruktansvärda massmordet i Norge.

Helt i enlighet med massmördarens planer använde delar av etablissemanget den tragiska händelsen för att genom skuld genom association angripa SD på basis av att mördaren var islamkritiker. På grund av att han var känslomässigt berörd av dådet och för att etablissemangets cyniska strategi inte skulle lyckas valde Åkesson att en gång för alla tydliggöra sin avsky för dådet, sin sympati för offren och påvisa hur extremt stora skillnader det var mellan mördarens sinnesjuka manifest och SD:s ideologi.

En svart ironi i sammanhanget var att tidningen Expo, som var drivande i försöken att genom absurda kopplingar i fjärde och femte led försöka koppla SD till mördaren sedan själva visade sig ha närmre kopplingar. Detta genom att den sista organisation som Breivik var medlem i visade sig vara infiltrerad och helt styrd av Expos norska systerorganisation SOS Rasisme. Någon medieuppmärksamhet fick dock inte detta och inte heller gav det upphov till någon debatt om de så kallade antirasisternas arbetsmetoder.

Kasselstrand ny ordinarie SDU-ordförandePå SDU-kongressen 2011 valdes Gustav Kasselstrand till ordinarie ordförande. Han hade redan tidigare fungerat som tillförordnad ordförande efter William Petzäll, som drabbats av psykisk ohälsa.

Kasselstrand arbetade vid denna tidpunkt som politisk sekreterare med ansvar för bland annat arbetsmarknadsfrågor. Tidigare hade han varit andre vice ordförande för Göteborgsdistriktet och kampanjorganisatör i centrala Göteborg under valrörelsen 2010.

Landsdagarna 2011 – SD anammar socialkonservatismenDen 25-27 november höll partiet sina Landsdagar i Eriksbergshallen i Göteborg. Det var partiets andra Landsdagar i ordningen. Landsdagarna direktsändes i TV och via partiets hemsida. Som inbjuden talare gästade också Dansk Folkepartis utrikespolitiske talesman Søren Espersen Landsdagarna.

Den stora frågan på dessa Landsdagar var förslaget till nytt principprogram. I syfte att förklara partiets idéhistoriska grund och bredda och fördjupa den ideologiska basen, så föreslog partiledningen via undertecknad, som också var huvudförfattare till programmet, att partiet skulle anamma socialkonservatismen som ny ideologisk beteckning.

Förslaget gav upphov till viss debatt, men röstades ändå igenom av en förkrossande majoritet av ombuden.

Den 25-27 november höll partiet sina Landsdagar i Eriksbergshallen i Göteborg.Det var partiets andra Landsdagar i ordningen.


Vid sidan av det nya principprogrammet debatterades och antogs nya inriktningsprogram på områdena arbetsmarknad, skola, kriminalpolitik och energipolitik.

Landsdagarna beslutade också att ett utskott skulle tillsättas i syfte att ta fram ett mer heltäckande djurskyddspolitiskt program.

Första stora partiledardebatten i TV – S & V föredrog sandlådanEn milstolpe som nästan var jämförbar med partiets dag i Almedalen var när Jimmie Åkesson i oktober 2011 för första gången bjöds in att medverka i SVT:s stora partiledardebatt. Fullt så stor som det var tänkt blev den dock inte eftersom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vägrade att medverka på grund av att de inte ville stå bredvid Åkesson i TV-studion.

För SD:s del medförde detta naturligtvis bara mer utrymme, både i lokalen och i debatten och Åkesson lyckades väl med att både visa upp partiets politiska bredd och att föra fram SD:s profilfrågor.

Inga fler papperspoliser!Under 2012 lanserade SD kampanjen ”Inga fler papperspoliser!”. Syftet var att sätta fokus på det faktum att så få brott klaras upp i Sverige och att en del av förklaringen till det är att brottsbekämpningen hamnat i bakgrunden eftersom polisen har för mycket administrativa bördor och ovidkommande sysslor.

Hela partiet deltog med liv och lust i kampanjen som blev mycket lyckad och gav mycket uppmärksamhet i lokala medier.

Socialt fokus i AlmedalenI Almedalen 2012 valde Jimmie Åkesson att fokusera på den sociala aspekten av socialkonservatismen genom att bl a tala om vikten av gemenskap som bas för välfärd och solidaritet och vikten av att hjälpa så många nödlidande i världen som möjligt med de resurser som står till buds.

Han gick också till hårt angrepp mot mångkulturalismen som han menade splittrade Sverige:

Kampanjen ”Inga fler papperspoliser” inleddes i början av maj med presskonferens och riksdagsdebatt. Den blev därefter en landsomfattande kampanj under hela maj och juni i vilken hela partiet slöt upp för att marknadsföra partiets kriminalpolitik.


”Jag har aldrig bett om att få integreras. Jag har aldrig blivit tillfrågad om jag vill integreras. Jag vägrar att integreras i detta splittrade, kalla, segregerade samhälle som de övriga sju partierna har skapat och nu gör sitt bästa för att försvara.”

Innan Åkesson talade även Carina Herrstedt som bland annat betonade vikten av att slåss för jämställdhet för både män och kvinnor i samhället och lyfte fram SD-Kvinnors arbete mot hedersrelaterat förtryck.

Sommartalet 2012 – Åkesson gick till attack mot normupplösning och uttalade stöd för skattesänkningTrots karaktären av mellanvalsår samlades flera hundra Sverigevänner för att återigen lyssna till Åkessons sommartal i Fyra årstiders park.

Denna gång höll Åkesson stora delar av det familjepolitiska tal, som han hade planerat att hålla redan 2011. Han försvarade familjernas valfrihet och gick till attack mot normupplösning och extremfeminism. Bland annat med orden:

”Individen skall givetvis ha rätt att fritt få pröva och välja leverne. Men det blir fel när resultatet av de fria valen sedan kritiseras och bestraffas för att utfallet inte blev som makthavarna hade tänkt. Som när det gäller föräldraförsäkringen. Vi har, de senaste åren, sett hårdare kvotering, vi har sett så kallad jämställdhetsbonus, vi hör krav – framför allt från vänsterhåll – på ännu hårdare kvotering. Ändå ser verkligheten ut som den gör.

Kan det inte vara så att många fördelar föräldradagarna på ett visst sätt för att man faktiskt vill ha det så? Därför att det passar bäst i den situation man befinner sig? Min och Sverigedemokraternas uppfattning är att vi inte behöver mer klåfingrig social ingenjörskonst på det familjepolitiska området.

Vi behöver inte fler genuspedagoger, genuscoacher och jämställdhetspiloter som genuscertifierar barnböcker, filmar, kartlägger och kritiserar våra barns lekar och byter kön på bestick i en närmast totalitär anda. Vad vi i stället behöver är ökad valfrihet för familjerna och ökat fokus på de jämställdhetsfrågor som verkligen hotar kvinnors trygghet och hälsa.”


Första kommun- och landstingskonferensenI oktober 2012 arrangerade partiet den första konferensen för både kommun- och landstingspolitiker. För första gången diskuterades alltså även landstingspolitik i detta forum och ett nytt, mer heltäckande region- och landstingsprogram antogs.

Vid sidan av ett stort antal seminarier i olika ämnen diskuterades även förändringar i det kommunpolitiska programmet. Nya förslag lades till, ibland annat kultur- och samhällsbyggnadsdelen. Hårdast debatt blev det dock kring miljö- och landsbygdspolitiken.

I slutet av oktober höll partiet sin första Kommun- och landstingskonferens. Konferensen hölls i Västerås och beslutade om nya riktlinjer för kommun- och landstingspolitiken.


Från nybörjare till ett av riksdagens mest aktiva partierDen första tiden i riksdagen upplevdes som tumultartad och lite skrämmande av de flesta i gruppen. Det mediala trycket var enormt. Hotbilden var påtaglig med nästan dagliga demonstrationer utanför riksdagshuset. Bemötandet från de övriga partierna var minst sagt kyligt. Mängder av formalia, regler och politiska frågor skulle läras in på kort tid. Praktiska frågor i form av boende, kontor, teknisk utrustning mm skulle lösas. Ovanpå detta skulle en hel tjänstemannastab rekryteras och skolas in och partiet förväntades dessutom redan under den första tiden prestera motioner för hela nästkommande år och en alternativ statsbudget. Det faktum att partiet var vågmästare mellan blocken gjorde också att man var tvungen att ge akt på varje fråga och i sina strategiska bedömningar ta med att regeringen skulle kunna utlysa nyval.

Redan vid det första mötet kastades gruppen rakt in i händelsernas centrum, då det var SD som i kraft av sin vågmästarroll, avgjorde valet av talman. Som första invalda sverigedemokrat i historien, som äntrat talarstolen, krävde Björn Söder dessutom att SD skulle, som det tredje blocket i svensk politik, få en av vice talmansposterna. Detta vann dock inget gehör hos övriga partier.

Den andra tunga milstolpen i riksdagsarbetet efter talmansvalet var den första partiledardebatten i november 2010, där Jimmie Åkesson höll sitt numera klassiska jungfrutal innehållande bland annat följande meningar:

”Fru talman, det är min övertygelse att det under de senaste decennierna har fattats ett antal beslut som har lett Sverige in på fel väg. Jag är så övertygad om det att jag har ägnat halva mitt liv åt att försöka ta mig in i den här församlingen och fram till den här talarstolen bara för att kunna tala om det för er och försöka få er att ändra på er. Det är så att Sverige slits isär och den främsta anledningen till det är en ansvarslös, extrem invandringspolitik.”

Den tredje milstolpen var när partiet för första gången avgjorde en tung politisk fråga. Detta inträffade i december 2010 då SD tillsammans med den övriga oppositionen drev igenom en besparing på 300 miljoner kronor på regeringskansliet. Bakgrunden var att regeringskansliet inför Sveriges ordförandeskap i EU äskat extra medel för att klara den tillfälligt förhöjda arbetsbördan, men sedan aldrig sänkte anslaget till normal nivå igen.

Trots att regeringen desperat försökte undvika fler nederlag efter det genom att kohandla med Socialdemokraterna, kovända i en rad frågor och på andra sätt trixade och fixade t ex genom att låta bli att yrka på sina egna förslag, så fälldes man hela 14 gånger bara under det första riksdagsåret. I flera fall handlade det om väldigt tunga frågor som t ex utförsäljning av statliga bolag, förbättrad a-kassa. Även när regeringen kovände så innebar det ju i praktiken att SD påverkade samhället. Ett sådant fall var framtvingandet av snabbare handläggning av ungdomsbrott. Något som sällan eller aldrig uppmärksammas är ju att SD avgör alla frågor där de rödgröna är enade mot det borgerliga blocket, även när partiet röstar med regeringen. På så vis har SD varit med om att t ex sätta stopp för en förtida avveckling av kärnkraften, ett avskaffande av vårdnadsbidraget mm.


Förvånansvärt snabbt kom SD-gruppen in i riksdags- och utskottsarbetet och blev varma i kläderna. Redan under det andra riksdagsåret lade SD:s ledamöter flest motioner, följmotioner inräknat, per mandat och man var det mest aktiva partiet vid utfrågningen av ministrarna i kammaren och hade högst närvaro vid voteringarna. Under allmänna motionsperioden hösten 2012 lämnade partiet in hela 350 motioner, vilket var överlägset flest sett till antalet ledamöter.

Partiet kan alltså känna stolthet över riksdagsgruppens insats. De enda molnen på riksdagshimmeln har handlat om enskilda ledamöters privata beteende utanför riksdagsarbetet eller innan de ens kom in i riksdagen.

Förlusten av William Petzäll var fruktansvärt tragisk och känslomässigt påfrestande för hela riksdagsgruppen.

Brister i uppförande på det privata planet kan aldrig försvaras, men det kan delvis förklaras med den närmast övermänskliga press som det innebär att vara ett av de främsta ansiktena utåt för Sveriges hårdast bevakade, mest hatade och mest våldsutsatta parti. Alla förmår inte att hantera den pressen alltid, hela tiden, vilket de omskakande händelserna under hösten 2012 visade.

Partiet lyckades dock inte bara ta sig igenom krisen, utan också gå stärkt ur den.

När Jimmie Åkesson inför valet 2010 sade att vi skulle bli landets tredje största parti, så skrattade journalistkåren, när han sade att vi på allvar skulle påverka politiken så hånlog man.

I denna stund när partiet i vissa opinionsmätningar nått 14 %, stabilt har etablerat sig som tredje största parti, avgjort mängder av beslut i riksdagen och när Moderaterna plötsligt börjat tala om vikten av skärpta straff och minskad invandring, så är det få som hånskrattar.

SD-andan har hållit vår klumpiga humla i luftenDet sägs att humlor egentligen inte borde kunna flyga, att de har för dåliga förutsättningar, att de är för klumpiga och har för små vingar. Likväl flyger de. Kanske för att de struntat i att lyssna på dem som säger att det inte går och för att de gett sig fasiken på att det skall gå fast det är jobbigt. I så fall är de själsfränder med oss sverigedemokrater.

Det vi har gjort har nämligen aldrig gjorts tidigare och borde inte varit möjligt att göra nu heller.

Partiet lyckades utan naturligt stöd från någon särskild samhällsklass, utan stöd från någon intresseorganisation.

Partiet lyckades trots det samlade motståndet från hela den mediala, kulturella, politiska och ekonomiska eliten.


Partiet lyckades trots att man inte hade några pengar, trots att man gjorde misstag och fick skämmas, trots att man nekades att hyra lokaler, kastades ut från skolorna, nekades att annonsera i tidningarna, nekades att starta bankkonton, nekades att skicka valinformation med posten, nekades att debattera, nekades att tala på gator och torg, fick sina valsedlar stulna, fick sina valaffischer, bilar och partilokaler sönderslagna.

Partiet lyckades trots att dess företrädare blev utskrattade, bespottade, stenade, slagna, sparkade, bankade med järnrör, knivhuggna, sprejade med tårgas, förlorade sina jobb, förlorade sina vänner, sparkades ur sina fackföreningar och fick sina hem förstörda.

Det borde inte ha gått… Likväl flög den klumpiga lilla SD-humlan med sina underdimensionerade vingar, ibland på avvägar, men alltid framåt.

Min idé om orsaken till det stavas – SD-andan.

Att beskriva SD-andan med några få ord är inte lätt, men om jag ändå skulle göra ett försök så skulle det bli: idealism, offervilja, trots, godmodighet, jävlar anamma, galghumor, pliktkänsla, heder och stolthet.

Som jag nämnt tidigare så är en av mina sinnebilder av SD-andan fotografiet av Joakim Larsson, när han står i sina blodiga kläder och håller samma tal på samma plats som innan han blev sönderslagen.

En annan sådan bild är de av mina partikamrater, som trots att de bara några timmar tidigare hade blivit utsatta för en terrorattack, med raka ryggar tågade genom Växjö år 2005 till stöd för en partivän som orättfärdigt förlorat sin försörjning.

En person som för mig förkroppsligade SD-andan var SD Malmös före detta vice ordförande, Birgitta Johansson. Kortfattat och med glimten i ögat skulle man kunna beskriva henne som en blandning av Pippi Långstrump, Astrid Lindgren och Margret Thatcher.

Redan i 15-årsåldern började hon arbeta och försörja sig själv. Större delen av sitt yrkesliv tillbringade hon på Posten, där hon genom flit och skicklighet arbetade sig upp till en position som registrator och administrativ chef.

Under 1980-talet valde hon att, i likhet med flera äldre släktingar före henne, engagera sig i Folkpartiet. Ett parti som hon sedan kom att representera både som ledamot i stadsdelsfullmäktige och som nämndeman i tingsrätten.

Birgitta kom dock att känna en stigande oro över den negativa samhällsutveckling, som hon menade att normupplösningen och massinvandringen till Malmö och Sverige förde med sig. Hon var inte orolig för egen del, men för samhällets och sina barn- och barnbarns framtid. Till skillnad från många andra nöjde hon sig inte med att bara beklaga sig över problemen, utan bestämde sig också för att försöka göra någonting åt dem. Hon lämnade Folkpartiet och år 2000 var hon med om att återstarta Malmös nedlagda SD-förening.


Nedan följer några anekdoter som jag hoppas skall illustrera både hur jag ser på SD-andan och hur Birgitta var som person.

Vid en våldsam motdemonstration mot en SD-manifestation stod en vänsterextremist och skrek slagord i en megafon. Plötsligt tystnade skriken och istället hördes en späd kvinnoröst i megafonen som sade: ”Vet din mamma om att du är här och inte på ditt jobb på Posten?”. Birgitta hade helt sonika gått fram till honom, tagit hans megafon och gett honom en offentlig åthutning…

Inför SD Malmös årsmöte 2006 hade föreningen bokat en möteslokal på Ungdomens hus. När deltagarna kom dit ockuperades ingången av maskerade vänsterextremister. Ingen vågade gå fram till ingången utom Birgitta som lugnt gick upp för trappan och sade åt extremisterna att flytta på sig. Istället tog de tag i Birgitta och kastade ned henne för trappan och sedan förnedrade de henne genom att kasta ägg, snöbollar och rutten frukt på henne och hälla sörja i hennes hår. En av projektilerna träffade henne så hårt i bröstet att hon fick andnöd och blev tvungen att andas i inhalator. När hon hämtat sig gav hon extremisterna en avhyvling och kallade dem för ”ynkedomar” och ”snörnosar”. Jag var själv inte närvarande när detta hände, men så fort jag blev informerad om saken kontaktade jag Birgitta och frågade oroligt hur hon mådde och om behövde prata med någon. Då sade hon åt mig att sluta ”pjoska” med henne, sedan skrattade hon och sade att hon hört att äggula skulle vara bra för hårbotten och att hon nu hade en bra anledning att gå till frissan.

Birgitta led tyvärr av en långvarig och obotlig sjukdom som gradvis förvärrades. Bara en kort tid efter valet 2006 blev hon drastiskt sämre, trots detta fortsatte hon in i det längsta att bevista partiaktiviteter och kommunfullmäktigemötena. Vid det sista kommunfullmäktigemötet hon deltog på var hon dock tvungen att ha syrgas med sig och fick avbryta i förtid eftersom hon vara nära att kollapsa. Jag och en partikamrat fick bära ut henne från fullmäktigesalen och ned till hennes make, som oroligt väntade i bilen utanför. Hon vägde vid det tillfället ca 45 kilo och hade inte lång tid kvar att leva.

Trots att hon var så sjuk som hon var, så fortsatte hon att ringa mig inför nästan varje fullmäktigemöte fram till sin död och be om ursäkt för att hon inte kunde komma, hon sade att det kändes som att hon svek partiet och oroade sig för att medierna skulle göra en stor sak av att vi nu hade en tom stol i Malmö. Detta var typiskt för Birgitta. Hon beklagade sig aldrig för egen del och hon satte alltid partiet och sina närmaste före sig själv. Något av det sista hon sade till mig var att hon mot alla odds skulle få leva tillräckligt länge för att få se de första sverigedemokraterna inta sina platser i Sveriges riksdag. Tyvärr blev det inte så och tyvärr hängde SVT ut henne och andra avlidna SD:are som avhoppare från fullmäktige eftersom de inte hade orkat titta närmare på statistiken. Jag hedrar dock Birgitta postumt här liksom jag hedrar och tackar alla andra eldsjälar som representerat SD-andan och som oförtrutet och pliktmedvetet jobbat på i det tysta och gjort helt osannolika uppoffringar för att få vår klumpiga humla att flyga.


Det tål att upprepas att:

”Det handlar inte om hur hårt du slår. Det handlar om hur hårt du kan bli slagen, och fortsätta röra dig framåt. Hur mycket du kan ta, och ändå fortsätta röra dig framåt. Det är så du vinner.”

Gemenskapens idé - vårt arv och framtidshopp Om SD-andan är orsaken till att vi orkat kämpa, så är vår värdegrund och vision anledningen till att vi ville kämpa liksom till att vår kamp har burit frukt.

Gemenskapens idé - visionen om ett tryggare och mer sammanhållet Sverige har nu börjat slå rot och lysa av egen kraft, men det hade den inte gjort utan oss.

I 25 år har vi varit ensamma ljusbärare åt idén om att Sverige är ett älskat gemensamt hem och inte bara en slumpmässig ansamling av skog, gräs, sten och vatten med godtyckliga gränser, vars olika delar ägs av olika individer.

I 25 år har vi varit ensamma ljusbärare åt tanken på svenskarna och svenskheten som någonting mer än bara en slumpmässig ansamling autonoma individer eller klass- och könsgrupperingar i ständig strid med varandra. För oss är svenskarna ett folk och svenskheten en delad identitet, en ödesgemenskap med rätt till självständighet, som binder samman människorna med landet och de döda med de levande och ofödda. En gemenskap som hålls ihop av ett gemensamt språk, en gemensam lojalitet och historia, gemensamma värderingar, traditioner, seder och bruk. En öppen, men förpliktigande gemenskap där vi har ett ömsesidigt ansvar för varandra och där den svagaste av oss alltid kan räkna med de starkas stöd.

Detta är en god idé och en god kamp och även om allt annat vi gjort skulle ha varit fel (vilket det naturligtvis inte har), så gjorde vi rätt när vi för 25 år sedan plockade upp denna bortkastade idé och med stor möda bar den med oss hit. Detta är vårt arv och vårt framtidshopp som vi har rätt att känna stolthet över.


Jimmie Åkesson

FÖRÄNDRING FRAMÅT TILLSAMMANS. Det finns saker man vet och så finns det saker man tror eller hoppas. Jag vet - vi vet - att vi tillsammans har gjort en lång och mödosam resa. En resa som vi till allra största del har goda anledningar att vara mycket stolta över. Vi har tillsammans tagit vårt parti på en resa som många utomstående inte trodde var möjlig. Vi har förstås själva trott att den är fullt möjlig, hela tiden, och det är därför den blivit av. Det är för att vi hela tiden har trott på idén om ett bättre Sverige, trott på vår egen förmåga att forma och torgföra den idén, som vår resa nu kan fira 25 år. Hade vi lyssnat på olyckskorpar och undergångsprofeter, hade vi brytt oss om de som skakat på sina huvuden och skrattat åt oss, då hade vi inte varit här idag. Då hade vi inte tagit oss framåt, tillsammans, suttit i Sveriges riksdag och knappast heller haft anledning att fira att vårt parti - idén om ett bättre Sverige - nu fyller 25 år. Det som vi trodde då vet vi idag. Man kan inte tala om framtiden utan att också tala om historien. Vår partihistoria är ofta skriven av våra motståndare och våra tidiga år beskrivs ofta som mörkare än de var. Men, och det är viktigt att poängtera, det faktum att den gängse bilden är överdriven betyder inte att vår historia i själva verket är fläckfri eller perfekt, tvärt om är jag den förste att tillstå att det finns saker i vår historia som vi inte har anledning att vara stolta över. Sammanfattningsvis handlar det om bristande tydlighet rörande våra demokratiska ideal och vad som förväntas om man vill vara en del av vårt parti. Vi lär oss hela tiden, och varje erfarenhet som vårt parti samlat på sig under åren är värdefull för att vi ska kunna växa, mogna, genomgå förändring - ta nästa steg, och nästa, och nästa.

Förutom att vi vet att vår orubbliga tro på oss själva och på våra idéer varit en förutsättning för vår framgång så vet vi också att den tron inte hade tagit oss någonstans utan hårt arbete. För hur mycket man än tror så kommer man ingen vart på tro allena. Om inte så många människor hade slitit så hårt för att vi hela tiden ska röra oss framåt och hela tiden kämpat för att ta ytterligare ett steg på vår resa så hade vi aldrig kommit dit där vi är idag.

Tusentals Sverigevänner har genom åren dragit sitt strå till stacken och gjort vad de kunnat för att vi ska kunna fortsätta framåt. Eldsjälar som i alla väder och oförtrutligt delat ut partiets flygblad, hållit torgmöten, utbildat partivänner, format partiets politik och väldigt mycket mer. Många är kvar i organisationen, andra har av olika skäl lämnat oss, ibland också jordelivet. Vi har kommit dit vi är för att många enskilda offrat mycket för vår sak. Låt oss minnas alla dessa gärningar, låt oss minnas denna tid med stolthet, tiden då partiet drogs framåt av enbart ideella krafter, och låt oss ta med den andan in i framtiden.


Det går bra nu, som man brukar säga. Efter en höst av sällan skådade mediala stormar så står vi enade. Lite mer luttrade, lite starkare, lite bättre. Så är det, när det blåser snålt sluter vi leden, håller samman, hjälps åt. Det är kanske naturligt men likväl något jag är väldigt tacksam för. Jag är övertygad om att de opinionsmässiga framgångar vi rönt under hela hösten, vintern och även in på det nya året bland annat beror på just det, att vi stått starka och enade under en period av hårt tryck. Pajkastningen och splittringen som man från motståndarhåll kanske hade hoppats på uteblev, istället trädde bilden av en stabil och professionell rörelse fram. En rörelse som tar ansvar för sina brister utan att hemfalla åt självförnekelse, utan att göra avkall på sin övertygelse.

Rekorden i opinionsundersökningarna har stått som spön i backen under väldigt lång tid nu. Det är något vi ska glädjas över och tillåtas vara stolta över. Utöver nämnda mediala exponering så tror jag att dessa framgångar också beror på att det gått en tid sedan valet och människor har getts chansen att se vilka vi är och vad vi går för. Förutom riksdagsinträdet så valdes en hel del helt nya sverigedemokratiska politiker in i olika fullmäktigeförsamlingar runt om i landet hösten 2010, det kan naturligtvis ha skapat en viss oro hos väljarna, särskilt med den bild av partiet som spridits av våra politiska motståndare. Men nu när vi i såväl riksdagen som i lokala parlamentariska församlingar visat att vi är skrattande, gråtande, tänkande, ansvarstagande, professionella och helt vanliga män och kvinnor som kämpar för att förbättra vårt land så ökar förtroendet för våra företrädare och för vår politik.

Opinionssiffror går ibland upp och ibland ner. Förändringar i trender sker ibland av orsaker som ligger utanför vår kontroll, inte minst saker som påverkar vilka frågor som diskuteras i den allmänna debatten eller hur andra partier sköter sig, eller inte sköter sig. Lika mycket som vi ska tillåta oss att glädjas över uppgångar och rekordsiffror, lika mycket ska vi vara medvetna om att det kommer att komma åtminstone tillfälliga nedgångar. De är naturliga och vi ska inte nedslås av sådana, tvärt om så ska vi fortsätta kämpa på för att vända varje neråtgående trend, så som vi alltid gjort.

Det finns saker man vet och så finns det saker man tror eller hoppas. Vi har en plan. En vision. Ett mål med allt vi gör. Sverigedemokraterna ska bli så stora att våra idéer och vår politik tillåts förbättra vårt samhälle på riktigt. Jag tror på den visionen - vi tror på den visionen. Vi vet av erfarenhet, kanske bättre än många andra, att när tillräckligt många människor tror på något tillräckligt starkt och arbetar tillsammans för att uppnå detta så kan de också lyckas. Oavsett hur många utomstående som skakar på huvudet och skrattar.

Det är med den vetskapen vi tar oss an framtiden.

Vår nya situation i svensk politik ställer nya krav. Vi måste ta ett steg bakåt - bildligt talat - vi måste var och en betrakta oss själva och fundera över hur vi uppfattas av väljarna. Inte bara de väljare som röstade på oss i valet 2010, utan alla väljare. Det är en nödvändighet om vi ska nå våra mål på medellång och lång sikt.


Sverigedemokraternas politik utvecklas varje dag. Den utvecklas av dig och mig. I lokalföreningar, i kommunfullmäktigegrupper och i Sveriges riksdag. Och den är världens bästa sverigevänliga politik - det vet vi.

Vi vet också att vår politik och vårt parti ständigt misstolkas och missförstås. Den kärlek som genomsyrar våra idéer misstas inte sällan för hat, och den energi och det driv som vårt parti är byggt på misstas alltför ofta för ilska.

Det är lätt att känna att detta beror på att det mediala etablissemanget helt enkelt tycker illa om oss och vårt parti - att missförstånden kring vilka vi är egentligen inte är missförstånd, utan avsiktliga vantolkningar. Och det stämmer säkert i någon utsträckning. Men jag är övertygad om att vi gör oss själva en stor otjänst om vi tror att det är hela sanningen, om vi tillåts tro att alla våra motgångar beror på andras brister. Så är det inte.

Vi måste idka ett visst mått av självkritik. Vi vet som sagt att vi har världens bästa sverigevänliga politik, men vi måste också tillstå att vi inte alltid varit världsbäst på att kommunicera den. En del av skulden till att vi ständigt missförstås och vantolkas vilar faktiskt på oss själva. Hur stor eller liten den delen är kan ingen veta, och sanning att säga så spelar det inte någon roll, för den är alldeles oavsett storlek den enda delen som vi själva kan påverka.

Sverigedemokraterna är makthavare som fattar beslut och stiftar lagar, vi påverkar människors vardag. Insikten om detta och förståelsen för vad som förväntas av oss som företräder partiet menar jag är nyckeln till våra framtida framgångar.

Det finns saker man vet och så finns det saker man tror eller hoppas.

Om framtiden vet jag inget. Det gör ingen. Men vi sverigedemokrater vet att det vi tidigare trott och hoppats på, det vi tillsammans kämpat för, också har blivit verklighet. Jag är övertygad om att det vi tror och hoppas på idag också kommer att bli verklighet en dag.

Vi ska fortsätta visa omgivningen att vi är här för att ta ansvar. Att vi är här för att förbättra Sverige. Vi ska visa att vi är fullt kapabla att axla den roll vi har idag såväl som den roll vi får i framtiden, med ett kraftigt ökat väljarstöd i ryggen och en storlek som anstår ett regeringsalternativ. Vi kommer inom en inte alltför avlägsen framtid få visa att vi är skickade att på allvar vara med och styra skutan Sverige, att ändra kursen, bort från självförnekelse, splittringspolitik och otrygghet och styra henne rätt - mot sammanhållning, stolthet och trygghet.

Politik tar tid, särskilt stora politiska förändringar, men jag är övertygad om att det kommer att gå vår väg. Jag är övertygad om att vår rörelses viktigaste och mest tongivande egenskaper - engagemanget, enigheten och tron på oss själva - kommer att vara oss till stor hjälp på vår fortsatta resa och ta oss till nya mål, mål som utomstående idag skakar på huvudet åt. Men skaka på ni, vi har ignorerat olyckskorpar och huvudskakare i 25 år, låt oss se vem som fick rätt om 25 år till.

Ett varmt grattis till oss, partiets alla medlemmar och sympatisörer, vi är Sverigedemokraterna och det är vi som fyller 25 år. Vi är Sverigedemokraterna och det är vi som bär idén om ett bättre Sverige in i framtiden.

Jimmie Åkesson Partiordförande


Partiets ledare

När Sverigedemokraterna bildades den 6 februari 1988 beslutades att utse två talesmän istället för ordförande och vice ordförande. Partiet hade två talesmän till 1992 då man övergick till att utse en partiordförande.

Period Namn

1988–1989 Leif Zeilon och Jonny Berg, talesmän

1989–1990 Anders Klarström och Ola Sundberg, talesmän

1990–1992 Anders Klarström och Madeleine Larsson, talesmän

1992–1995 Anders Klarström, partiordförande

1995–2005 Mikael Jansson, partiordförande

2005– Jimmie Åkesson, partiordförande

Anders Klarström Mikael Jansson Jimmie Åkesson


Förgätmigej Sverigedemokraternas första partisymbol var Dalslands landskapsblomma, Förgätmigej. Det bestämdes genom en tävling i SD-Bulletinen 1990. Förgätmigej blev inte särskilt långlivad som partisymbol, även om den aktualiserades på nytt när symbolbyte diskuterades inför valet 2006.

FacklanHistorien förtäljer inte exakt när facklan började användas som Sverigedemokraternas partisymbol, men det rör sig om tidigt 1990-tal. Till en början var facklan ungdomsförbundets symbol men den kom så småningom att användas också i partisammanhang. Det råder delade meningar om facklans ursprung. Klart står att den påminner mycket om en annan fackla som använts av extrema rörelser i Europa, vilket också var ett huvudargument när facklan byttes ut mot blåsippan.

Hjärta för Sverige Hjärta för Sverige har egentligen aldrig varit någon officiell partisymbol men har ändå använts i en rad publikationer, särskilt på senare år. Även under 1990-talet användes hjärtat som illustration på klistermärken och i partiets tidningar.

Blåsippan 2006 antog partiets medlemmar, genom en medlemsomröstning, den nuvarande Blåsippan som partisymbol.

Ryttaren Ryttaren började användas av SD-Kuriren från och med nummer 45.


Partiets publikationerUnder årens lopp har Sverigedemokraterna haft olika publikationer. Partiorganet var från början Sverige-Kuriren, men bytte 1991 namn till SD-Kuriren. Som medlemsbulletin har SD-Bulletinen utkommit fram till och med 2012.

SD-KurirenRedan från starten av Sverigedemokraterna 1988 lades mycket tid och pengar på att SD skulle ha ett partiorgan. Tidningens första namn var Sverige-Kuriren men detta ändrades i och med nummer 14 till SD-Kuriren för att poängtera att detta var en partibunden tidning. Under åren har utformning och storlek skiftat. Från början var tidningen väldigt bildsnål och på 24 sidor vilket reducerades efterhand. SD-Kuriren skulle inte få 24 sidor igen förrän våren 1996 - då tack vare Torbjörn Kastells övertagande.

Även innehållet har under åren förändrats. Då SD i slutet av 80-talet var ett mycket litet parti lades det mer utrymme på historia och debatt. Med åren skulle dock mer utrymme ges till aktiviteter.

Detta ändrades också till att SD-Kuriren började innehålla ideologi, historia och debatt, endast större SD-arrangemang medan de mindre lämnades åt SD-Bulletinen och olika lokala bulletiner.

Under 1997 började SD-Kuriren säljas tillsammans med SDU:s Ung Front av bokhandlare iFinland.

I slutet av 1999 började SD-Kuriren att omorganiseras. Ansvaret för tidningen fick RichardJomshof. Torbjörn Kastell som tidigare varit ansvarig blev politisk redaktör och en ny redaktion tillsattes. Namnet har också i dagligt tal förkortats till SD-K.

Under 2000 utvecklades även en nätupplaga av tidningen som innehöll dagliga nyhetsuppdateringar. Efter en del incidenter då Datainspektionen kritiserade Sverigedemokraterna för att det inte tydligt gick att särskilja SD-Kurirens artiklar från partiets skedde en tydlig delning av nättidningen och partiets hemsida.

Sverige-Kuriren nr 7/8 1989, SD-Kuriren nr 38 2000, SD-Kuriren nr 62 2005 och SD-Kuriren nr 100 2012


SD-BulletinenSD-Bulletinen har utkommit sedan partiets start 1988. Den hette då Medlemsbulletin, men ändrade namn i april 1990 till SD-Bulletinen. Bulletinen har under årens lopp framförallt fokuserat på nyheter och artiklar av mer partiintern karaktär. Men i början av 2000-talet utvecklades bulletinen till att bli mer omfattande. Från att i början varit kopierad började bulletinen tryckas 2002. Efter 2005 drogs ambitionerna ned något och bulletinen återgick till att bli ett rent partiinternt informationsblad.

Efter valet 2010 tog Eric Myrin över som redaktör och SD-Bulletinen fick ett rejält ansiktslyft då den för första gången trycktes i fyrfärg.

I november 2012 utkom det sista numret av SD-Bulletinen, då partiet tog beslut om attförändra partiets publicistiska verksamhet och SD-Bulletinen upphörde.

2006 utlyste SD-Kuriren en teckningstävling om hur profeten Muhammed kan ha sett ut.Tanken var att teckningarna skulle publiceras i SD-Kurirens marsnummer för att visa att yttrandefriheten i Sverige står över islams förbud mot att avbilda Muhammed. Publiceringenav vinnarbidraget på nätsidan blev en världsnyhet och ledde till att utrikesminister Laila Freivalds den 21 mars tvingades avgå eftersom hon beslutat att släcka ned SD:s hemsidor.

Från och med nummer 82, 2009 blev Tommy Hansson utsedd till ny chefredaktör. Under valåret 2010 hackades nätsidan och partiet beslutade att låta hemsidan ligga vilande tillsbeslut om partiets framtida publicistiska verksamhet tagits.

SD-Bulletinen juli 2005 och SD-Bulletinen juli 2010

Medlemsbulletin juni-juli 1988, SD-Bulletinen juli 1991, SD-Bulletinen augusti 1996,SD-Bulletinen april 2001 och SD-Bulletinen augusti-september-oktober 2002


Lite statistik

RiksdagsvalI det senaste riksdagsvalet 2010 fick Sverigedemokraterna 339 610 röster, vilket innebar5,70% av det totala antalet röster och gav oss 20 mandat i riksdagen.

Tidigare riksdagsval

Region- och landstingsvalI region- och landstingsvalen 2010 fick partiet totalt 70 mandat i 15 regioner/landsting.

Tidigare region- och landstingsval

År Procent

1988 0,02 %

1991 0,09 %

1994 0,25 %

1998 0,37 %

2002 1,44 %

2006 2,93 %

2010 5,70 %

År Mandat Regioner/Landsting

2006 16 3

2010 70 15

4

5

3

2

1

0199419911998

0,02 0,09 0,250,37

1998 2002 2006 2010

%

År

6

1,44

2,93

5,70

2%

70

16

2010

2006

Mandat


KommunvalI kommunvalen 2010 fick partiet totalt 612 mandat i 246 kommuner.

Tidigare kommunval

MedlemmarI partiets tidigare år hölls medlemssiffran hemlig. Det officiella medlemsantalet från 1990-talet var 5000 medlemmar, vilket kan konstateras var överdrivet. Från och med 2003 försordentlig medlemsstatistik. Medelåldern har de senast åren legat kring 52 år och könsfördelningen har också varit konstant kring 80 % män och 20 % kvinnor.

År Antal

2003 1126

2004 1740

2005 1802

2006 2523

2007 2913

2008 3343

2009 4094

2010 5846

2011 5343

2012 7890

År Mandat Kommuner

1991 2 2

1994 5 3

1998 8 4

2002 49 29

2006 281 144

2010 612 246

0

2000

4000

6000

8000

10000

1000

3000

5000

7000

9000

200520042003 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012

0

200

400

600

100

300

500

700

199819941991 2002 2006 2010


Nästan 28 % av de svarande blev medlemmar i partiet valåret 2010. 26 procent svarade att man blev medlemmar mellan 2006-2009. Det är endast 3 % av partiets medlemmar som gick med i partiet 1988-1995 (7,8 % 2008/2009).

En utförlig presentation av medlemsundersökningarna finns att ladda hem från partiets hemsida.

När medlemmarna gick med i partiet 2008/2009

2012

7,8%3,1%

12,8%5,1%

28,2%

9,7%

51,2%

27,3% 28,6%

16,8%9,4%

50

0

40

30

20

10

1988-1995 2002-20051996-2001 2006-2009 2010 2011 2012

13%

20%

Födda utomlands eller med föräldrar födda utomlands

2008/2009

2010

MedlemsundersökningarDet har gjorts två ordenliga medlemsundersökningar, 2008/2009 och 2012. I medlemsundersökningen 2008/2009 deltog 24,5 % av partiets medlemmar och i undersökningen 2012 deltog drygt 50 % av medlemmarna.

I undersökningen 2008/2009 uppgav 13 procent att de själva var eller hade föräldrar som var födda utomlands. I undersökningen 2012 uppgav 20 % att de själva var eller hade föräldrar som var födda utomlands.

När medlemmarna gick med i partiet 2008/2009

2012

7,8%3,1%

12,8%5,1%

28,2%

9,7%

51,2%

27,3% 28,6%

16,8%9,4%

50

0

40

30

20

10

Sverigedemokraterna 25 år Bildspecial

verigedemokraternaTrygghet & Tradition


BILDSPECIAL

1990 Anders Klarström håller tal på ett inomhusmöte.

1992 SD är tidiga med sin EU-kritik.

Redan i partiprogrammet

från 1989 säger partiet nej till EG.

1993 I ett infoblad från partiet lyfter man fram partiets olikaståndpunkter.

1992 Demonstrationer hålls runt om i landet.

1992 Engelbrektsmarschen på väg mot Odenplan.


BILDSPECIAL

1992 Demonstrationer hålls runt om i landet.

1996 I Brunnsparken i Göteborg håller partiet på hösten ett torgmöte.

1996 Ett glatt gäng från Skåne

besöker rökstenen på vägen hem

från Riksårsmötet i Södertälje.1996 Partiet håller Riksårsmöte i Södertälje. Detta är också det första Riksårsmötet som Jimmie Åkesson närvarar vid.

1997 I samband med Riksårsmötet ”spikar”

partistyrelsen i luthersk anda upp teser på

riksdagen där man kräver demokratiska

rättigheter.

1995 Mikael Jansson väljs till ny partiledare vid Riksårsmötet i Norrköping. Mikael Jansson kommer tio år senare

att avtackas i just Norrköping.


1997 SD:are protesterar i Almedalen mot SSU:s

antidemokratiska metoder.

1998 Manifestation i Ystad på nationaldagen.

1997 SD högtidlighåller Karl XIIpå Riddarholmen i Stockholm.

1998 Partiet håller Riksårsmöte i

Stockholm.

1998 Jimmie Åkesson på en torgträff i

hemkommunen Sölvesborg under valrörelsens

slutskede. Här får partiet ett av sina totalt åtta

kommunala mandat.


1998 Jimmie Åkesson demonstrerar.

1998 En vecka före valdagen hålls ett stort valmöte i Stockholm med deltagare från hela landet.

1999 Tidigt på året hålls ett extra Riksårsmöte i Helsingborg. Syftet är att anta ett nytt partiprogram.Bland annat slopas krav på dödsstraff och förstatligande av bank- och försäkringsväsendet. Även den sk 1970-årsregeln tas bort ur programmet.

1998 SDU nystartar som ett fristående ungdomsförbund vid ett möte på Medborgarhuset i Stockholm. En ny logotyp för ungdomsförbundet tas fram.

1998 Partiets valstuga i Höör fyller sitt syfte men går knappast till historien som den mest stilfulla. Kandidaterna Anders Westergren och Björn Söder verkar hur som helst nöjda.

1998 Sverigedemokraternas valfolder


1999 Partiet kräver i ett flygblad stopp mot våldet,rasismen och diskrimineringen av svenskarna. 2000 Partiet börjar profilera sig i äldrefrågorna, som

kommer att bli en av partiets profilfrågor.

2001 Ett av partiets dittills mest

omtyckta flygblad ”Om Sverige,

framtiden och tryggheten” som

tydligt tar avstånd från extrema

våldsideologier.

2001 I samband med

Sveriges ordförandeskap i

EU kampanjar partiet mot

just EU.

2000 En ny redaktion för SD-Kuriren med Richard Jomshof som chefredaktör tillsätts. Tidningen får därmed en helt ny layout.

2000 I mars hålls ett stort möte i Haninge. Partifolk från hela landet ansluter, drygt 200 personer.


2001 Efter att SD varit förbjudna att hyra kommunala

lokaler i Stockholm hävs äntligen förbudet och en

nöjd Arnold Boström kan låsa upp möteslokalen i

Medborgarhuset på Södermalm.

2002 Under valåret hålls inte mindre än tre Riksårsmöten. Det första hålls i Norrköping i februari. Vid detta antas några nya handlingsprogram, men det kommer nog att bli ihågkommet för att det är vid detta tillfälle som Sten Andersson presenterar sig för partiet. Några dagar senare offentliggör han sin riksdagskandidatur för Sverigedemokraterna.

2002 SD-Kurirens layout

ändras åter då tidningen

antar en ny symbol, ryttaren.

2002 Sten Andersson blir

naturligtvis ett affischnamn för

Sverigedemokraterna i valet.

2002 Den moderate riksdagsmannen Sten Andersson meddelar att han lämnar Moderaterna och går över till Sverigedemokraterna. Därmed harpartiet fått sitt första riksdagsmandat.


2002 I Malmö hålls i maj en valdebatt mellan StenAndersson (SD) och Allan Widman (FP).

2002 Jimmie Åkesson är förbundsordförande

i ungdomsförbundet SDU och profilerar

partiet bland ungdomarna.

2002 Utryckning för Sverige. I Örebrodistriktet blir valambulansen kändis. Något år senare, under EMU-kampanjen, är det någon som sätter eld på denna trogna medarbetare.

2002 Valflygbladet ”Ditt land – Ditt val!” Devisen

är hämtad från Dansk Folkeparti.

2002 Paul Svensson från Ystad säljer SD-prylar på marknaden i Kivik.


2002 I Malmö hålls i maj en valdebatt mellan StenAndersson (SD) och Allan Widman (FP). 2002 SD och Skånes Väl ingår valsamverkan

vilket betyder att SD ställer upp i riksdagsvalet

och Skånes Väl i regionfullmäktigevalet i Skåne.

2002 SDU:are deltar i kampanjen ”Rör inte min mormor!”

2003 Torbjörn Kastell talar vid partiets 15-årsjubileum.

2003 I samband med Riksårsmötet i Trollhättan hålls en kampanjupptakt den 3 maj. Torbjörn Kastell, Johan Rinderheim och Gun Kullberg försvarar kronan med kraft.

2003 Partiets EMU-kampanj

”Försvara kronan!” når hela

landet och blir en framgång

för partiet.


2003 Sverigedemokraterna börjar

profilera sig som Sveriges mest

försvarsvänliga parti.

2003 En annons för SD-Kuriren.

2003 Kampanjfinalen för ”Försvara kronan!” hålls i

skånska Höganäs.

2004 EU-valet närmar sig. I skånska Perstorp hållerSyddistriktet en förstamajdemonstration med cirka 100 deltagare.

2003 Richard Jomshof och Jimmie Åkessonkampanjar för att försvara kronan mot euron.

2004 Johan Rinderheim misshandlas

av en vänsterextremist på Södra

station i Stockholm.


2005 Vid Riksårsmötet i Norrköping i maj väljs Jimmie Åkesson till ny partiledare.

2004 I november drar SDU:s kampanj ”Vägra kallas rasist” igång. Jimmie Åkesson bjuds in till SVT Debatt för att möta folkpartiledaren Lars Leijonborg.

2005 Foldern ”Enkel matematik” tas fram för att berätta att man inte behöver vara raketforskare för att göra Sverige lite tryggare. Det enda som behövs är sunt förnuft.

2005 Folkpartiet gör åter ett invandringspolitiskt utspel vilket bemöts av ett SD-flygblad.

2004 Mattias Karlsson deltar i en

demonstration mot EU.


2005 SD-Kuriren går över till

tabloidformat.

2005 På kvällen innan nationaldagen anordnarpartiet en middag i Rottne. Sent på kvällen attackeras tillställningen och förödelsen är total, med sönderslagna fönster, vandaliserade bilar och medlemmar som får föras till sjukhus.

2005 Bittra miner i Växjö. Yngve Johansson

från Arvika och Johan Rinderheim från

Nynäshamn är arga för att Richard avskedats.

2005 På nationaldagen demonstrerar partiet i Växjö till stöd för Richard Jomshof, som avskedats från sitt lärarjobb på grund av sitt politiska engagemang i Sverigedemokraterna.

2005 I kyrkovalrörelsen mobiliserar hela

partiet. Här syns en aktivist från Sandviken

dela ut valmaterial.

2005 I december håller partistyrelsen en av alla sina valkonferenser för att planera valet 2006.


2006 Riksårsmötet hålls påGrand Hotel i Norrköping.

2006 På Riksårsmötet kombineras nytta med nöje. Garnleken på bilden syftar till att illustrera partiets gemenskap och speciella anda.

2006 Almedalen i juli. ”Låt den utan skuld kasta första ägget.” Mattias Karlsson låter sig äggas om någon klarar frågorna om riksdagspartiernas smutsiga historia.

2006 SD:are är ute på stan iStockholm och delar utmaterial. På bilden synsbland andra Anna Hagwalloch Gun Kullberg.

2006 Inför valet arbetar

SD:are över hela landet

med att packa valmaterial

Här packas det för fullt i

Ronneby. 2006 Partiet profilerar sig som en ny kraft i svensk politik.


2006 I Arvika drabbar Björn Söder samman med

folkpartisten Runar Patriksson, som försöker överrösta

SD trots att Björn Söder har mötestillståndet i sin hand.

2006 Förbud mot skolavslutningar i kyrkanorsakar Blomsteruppropet bland landetssverigedemokrater. Här en aktion utanför DO:s kontor i Stockholm.

2006 Valnatten 17 september. På Sverigedemokraternas valvaka i Stockholm är glädjen över de nya valframgångarna stor.

2006 Efter valet samlar Syddistriktet

alla sina nyvalda fullmäktigeledamöter

i Eslöv. Plötsligt attackerar

vänsterextremister mötet. Björn Söder

skadar sin arm så allvarligt att han

måste transporteras till sjukhus.

2006 I december samlas partiets många nya kommunpolitiker till en hastigt inkallad konferens i Karlskrona. Behovet av att träffas är stort efter valframgångarna.


2006 Förbud mot skolavslutningar i kyrkanorsakar Blomsteruppropet bland landetssverigedemokrater. Här en aktion utanför DO:s kontor i Stockholm.

2006 Tre av deltagarna på kommunkonferensen. Thoralf Alfsson från Kalmar, Magnus Persson från Bromölla och Rolf Fredriksson från Ronneby.

2007 Några veckor försenatkan Riksårsmötet till sisthållas i Karlskrona. Dettaefter att partiet blivitavbokat i Norrköping,Stockholm och till och medi danska Køge.

2007 På SD Helsingborgs 11-årsfest spelar Jimmie Åkesson piano.

2008 I samband med partiets 20-årsjubileum släpps boken ”20 röster om 20 år”. Jimmie Åkesson signerar här boken.

2007 Jimmie Åkesson talar inför

kommunkonferensen i halländska Getinge i

oktober. Mötet beslutar om gemensamma

riktlinjer för kommunpolitiken.

2007 Efter stora bekymmer kunde Riksårsmötet till sist

genomföras. SVT24 sände fyra timmar från mötet, som gick

i enighetens tecken.


2009 Partiets första Landsdagar hålls i skånska Ljungbyhed. SVT filmar och eftersänder hela kongressen.

2009 Många stämmer under Landsdagarsmiddagen in i

”Vi är på gång nu!”

2010 I mars hålls partiets valkonferens i Stockholm där valsedel till riksdag och politiska riktlinjer fastställs.

2009 I samband med

Landsdagarna presenteras

partiets nya vallåt ”Vi är på gång

nu” av Linus Bylund och Tomas

Ringdahl. Låten släpps på en

singel.


2010 I maj presenterar partiet sin första skuggbudget på en presskonferens i Landskrona. Strax därefter håller partiet ett torgmöte i centrala Landskrona som blir startskottet i valrörelsen.

2010 Partiet går till val med att

all politik handlar om prioriteringar.

”Invandringsbroms eller

pensionsbroms”.

2010 Partiets valfolder med devisen

”Ge oss Sverige tillbaka!”

2010 TV4 stoppar partiets mycket påkostade reklamfilm.

En censurerad version sänds så småningom. På nätet

finns dock den ocensurerade som når flera miljoner tittare

och skapar enorm debatt inför valet.

2010 Runt om i landet pågår valrörelsen för fullt. I Karlstad har Kent Ekeroth, Christian Westling och Björn Söder flyttat ut det sverigedemokratiska vardagsrummet för att samtala om politik.


2010 Bara timmarna innan vallokalerna stänger. Erik Almqvist, Björn

Söder, Sven-Olof Sällström och Jimmie Åkesson är spända.

2010 Jimmie Åkesson tillsammans med LouiseErixon vid riksdagens öppnande 7 oktober.

2010 Jublet vet inga gränser när det står klart att Sverigedemokraterna är Sveriges nya riksdagsparti.

2010 Delar av den sverigedemokratiska riksdagsgruppen inför en supé på Slottet i november.


2010 Årets kommunkonferens

hålls på Älvsjömässan i

Stockholm. Bland annat besöker

Ian Wachmeister konferensen

och håller ett uppskattat tal.

2010 En åldrad partisekreterare gästar middagen på kommunkonferensen ochblickar tillbaka på SD:s framgångsår.

2011 Omval hålls i både Västra

Götalandsregionen och i Örebro kommun.

Sverigedemokraterna går framåt i omvalen.

2010 Varje år i december anordnar riksdagen innebandyturneringen Julkärven för politiker och tjänstemän. Givetvis ställer Sverigedemokraterna upp med eget lag.


2011 De första Landsdagarna som riksdagsparti hålls i Göteborg i november. Det mediala intresset är stort och SVT direktsänder hela kongressen.

2012 Jimmie Åkesson debatterar mot statsminister Fredrik Reinfeldt vid partiledardebatten den 18 januari.

2011 Riksspelmannen Marie Stensby underhåller på Landsdagarna.

2012 SDU:s Alexandra Brunell demonstrerar

i Stockholm i april mot EU:s president.


2012 Kampanjen ”Inga fler papperspoliser”

inleds i början av maj med presskonferens

och riksdagsdebatt. Den blir därefter en

landsomfattande kampanj under hela maj och juni

i vilken hela partiet sluter upp för att marknadsföra

partiets kriminalpolitik.

2012 Sverigedemokraterna inleder åretsAlmedalsvecka den 1 juli. Mellan 2000 och 3000 personer lyssnar i parken på Jimmie Åkessons tal.

2012 Jimmie Åkesson sommartalar traditionsenligt i Sölvesborg i augusti.

2012 SD-Kvinnors förbundsordförande Carina Herrstedt

inledningstalar i Almedalen.


2012 Flera hundra åhörare är på plats i De fyra årstidernas park i Sölvesborg för att lyssna på

Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson.

2012 I slutet av oktober håller partiet sin första

Kommun- och landstingskonferens.

Konferensen hålls i Västerås och beslutar om nya

riktlinjer för kommun- och landstingspolitiken.

2012 Hanna Wigh från Falköping talar på Kommun- och landstingskonferensen.


Sverigedemokraterna 25 år Jubileumsskrift

1988-2013 verigedemokraterna

Trygghet & Tradition

Documents

Sverigedemokraterna 25 år