Upload
others
View
3
Download
0
Embed Size (px)
Citation preview
Team Hitec Products
Mitt femte år som elitcyklist har kommit till enda. Jag har gjort stora framsteg som cyklist sedan jag, som 16 åring 2006, tävlade mot de äldre och snabbare elittjejerna för första gången. Jag har kämpat igenom rädslor efter en stor krasch jag gjorde 2007 som första års junior, med utslagna tänder som en av följderna. Sjukdomar till förbannelse 2009 till 2011 med mera, med mera. Samtidigt har jag lagt de flesta slantarna jag fått, på att cykla utomlands i holländska klubblag för att få erfarenhet till det jag nu äntligen har framför mig.
Som cyklist har man det sällan så lyxigt som det kan låta, det skulle vara de få gångerna man är på träningsläger och solen skiner varje dag då. Jag har suttit på vinden i olika hus i Holland i veckor, ibland med mössa på huvudet och jacka för att värmen var för dyr. Jag har varit i Italien för att få timmar på cykeln i bättre klimat men istället haft snö/regn, 3 grader och varmare i Sverige. Jag har varit i lag där cyklisterna knappt kan engelska och bott i trånga, smutsiga skolrum med en madrass var, tätt intill varandra som enda möbler.
Mitt första år som proffscyklist väntar nu 2014, i det norska laget Team Hitec Products. Ett lag som ligger fyra på rankingen av cykelvärldens alla damlag, ett gäng stjärnor och massor av laganda är receptet som används. Jag har redan mött alla utom tre lagkamrater nu under hösten på en träff i Stavanger. Det är ett härligt gäng som jag ser fram emot att spendera större delen av nästa år tillsammans med.
Jag ser fram emot kommande säsong med en skräckblandad förtjusning. Jag kommer äntligen ha ett fullt utlands program och det med ett lag som vid varje tävling har chans till medalj. Jag kommer leva i en resväska från januari till oktober, spendera vårsäsongen i Belgien och ha större utmaningar än jag någonsin haft förut. Jag förväntar mig inget lyx och inget kommer att komma gratis. Men jag känner mig väl förberedd och jag är säker på att nästa år blir ett bra år.
Bring on 2014, I can’t wait!
Sara Olsson
Felix rapport för 2012-‐2013.
Hej senast jag skrev i UCK bladet var 2011, så jag tänkte sammanfatta 2012 och 2013 Det har givetvis hänt massor med saker men jag skall försöka var lite kortfattad. Jag har slutat jobbet som instruktör på cykelgymnasiet bland annat för att hinna med mer av egen träning. Men Falun är fortfarande min hemmabas förutom familjen i Uddevalla givetvis. Falun är platsen som ger mig de allra bästa förutsättningarna och förberedelserna inför kommande säsong. Jag jobbar fortfarande med min tränare från tiden på cykelgymnasiet Tommy ”Tompa” Johansson. Vinterträning och förberedelser är sig likt bara lite ökad dos. 2012 Säsongen 2012 var helt fantastisk med några podieplatser i 4XProTour (världscupen) men kronan på verket var förstås EM-‐guldet i Polen. Det visade sig bli ett mycket speciellt mästerskap för mig. Det började med att jag kontaktade förbundet och frågade om någon från förbundet kunde följa med som lagledare och serviceman. Men svaret på det var ett rakt nej! Ok tänkte jag, kul, hur tänker dom nu…? Det blev inte bättre än att jag fick bli min egen kapten, lagledare, mekare och cyklist. Inte det mest optimala kanske men så fick det bli. Jag packade bussen och körde ner till södra Polen, det är ganska långt att köra och på polska vägar. Har ni någon gång kört bil i Polen så vet ni vad jag menar… Väl på plats, EM 2012: Tidskvalet gick riktigt bra och när heaten väl kom igång så kände jag att formen var på plats. Heaten gick kanon och jag gick hela vägen till final. Väl där så hade jag 3:e spåret inte det bästa, men mycket kan hända i 4X. Starten gick, grinden föll och vi var riktigt jämna fram till första svängen. Vi hade hög fart och jag märkte att dom andra inte kunde hålla linjen riktigt. Jag tog en riktig rövare och svängde in bakom dom andra från ytter till inner. Körde om samtliga och jag höll ledningen ända till mål, EM-‐ guldet var klart, vilken känsla! Det var en fantastisk prisutdelning, mycket högtidligt med svenska nationalsången och en dröm som gick i uppfyllelse. Resultat EM 2012 topp 4a: 1 Beckeman Felix 2 Pesko Marek 3 Mechura Lukas 4 Slavik Tomas. Podiet EM 2012 nationalsång och allt
Jag måste även passa på och tacka det brittiska landslaget som verkligen ställde upp och hjälpte mig när alla deras cyklister var utslagna ur tävlingen. Helt plötsligt fick jag tillgång till ett helt team med full support mellan heaten, kan det verkligen vara så här bra tänkte jag. Efter prisutdelningen skulle jag på en massa åtaganden som ingår med en seger, div. intervjuer, polsk TV och inte minst dopingprov som kan ta lite tid. Det blev riktigt stökigt faktiskt, jag skulle ju ta hand om allt, och dopingprovet skulle tas långt från tävlingsarenan. Hur skulle jag få ihop detta packa bussen ta mig till hotellet mm? Då hjälpte britterna till återigen. Dom ställde verkligen upp och fixade allt, packade bussen, körde den till hotellet där jag bodde. Dom sa bekymra dig inte detta fixar vi. När vi aktiva står på startgrinden är det krig och ingen viker sig en millimeter, men utanför så har vi verkligen en bra sammanhållning mellan cyklisterna. Detta är idrott när det är som bäst. 2013 Det började helt fantastiskt med ett SM-‐brons i velodromsprint, inte riktigt min gren men väldigt roligt var det. Under SM-‐veckan vinter 2013 så var det extra roligt med uppmärksamheten som cyklingen fick i media, många var intresserade. Det skall även sägas att detta var första SM i velodrom i modern tid, vet inte när det var sist men det var för länge sedan i varje fall. 4X-‐säsongen 2013. Det skulle visa sig att jag skulle få helt nya förutsättningar inför årets 4x-‐säsong. Jag blev kontaktad av ett av de bästa teamen på touren R.S.P mountainbike team från Österrike och dom ville att jag skulle köra för dom i världscupen 2013. Vilken möjlighet och jag blev fantastiskt glad och tvekade givetvis inte en sekund över detta. Första fotot i nya Teamtröjan
Vi är tre cyklister i teamet och mina teamkompisar är verkligen inte vilka som helst. Michael Marosi en legend inom Mountainbike, han har hållit på hur länge som helst. Tomas Slavik rankad etta i världen och vann VM 2010. RSP Teamet Felix, Marosi och Slavik Snacka om att det finns erfarenhet att ta del av! Vi har en jättebra sammanhållning och jag kände mig riktigt välkommen i teamet på en gång. Teamet drivs verkligen professionellt och det saknas inget. Teamchefen Gerhard Fernbach är en klippa och fixar med det mesta för att vi skall ha dom allra bästa förutsättningarna. Numera behöver jag inte köra bussen till alla tävlingarna och det är verkligen skönt. Jag slipper tänka på allt det praktiska, hotell, käk mm. Förut la jag mer tid på transporter och planering än träning kändes det som. I år har jag ”bara” behövt koncentrera mig på det sportsliga. Det är verkligen stor skillnad och det har också visat sig genom betydligt bättre jämnhet i racen. Det är detaljerna som gör det lilla extra. Många nya erfarenheter har jag fått, mycket mer händer runt omkring. Men det är bara kul. Som exempel kan jag också nämna att vi har ett eget filmteam med oss på alla tävlingar där vi gör en podcast varje gång, se exempelvis länken http://mpora.com/videos/AAdjomikohrx Jag är verkligen nöjd med min säsong 2013 i sin helhet, ett antal podieplatser i världscupen och min första vinst (nationalsång igen), en ny dröm som gick i uppfyllelse. Kan det bli bättre…? Inför sista deltävlingen låg jag 4:a sammanlagt och hade 65 poäng till andraplatsen. Slavik var redan klar etta och ingen kunde hota honom. Var jag bara före de andra två i racet så skulle jag ta 2:a platsen. Spänt var det, men redan i kvalet fick jag ett litet övertag, jag hade 4:e bästa tid. Det blev en 3:e plats i tävlingen och det var klart, jag blev 2:a sammanlagt i cupen. Det kunde inte bli bättre utdelning för teamet 1:a och 2:a i cupen och podieplatser i samtliga deltävlingar.
Första segern i ProTour nationalsång igen, kepsen i handen vackert Resultat totalt top 4 ProTour 2013: 1 Tomas Slavik 2 Felix Beckeman 3 Michal Prokop 4 Scott Beaumont Övrigt: En av de roligaste händelserna under året var att SVT-‐sporten kom och hälsade på mig och Tompa i Falun och gjorde ett reportage om 4X och min träning inför VM. Det var riktigt kul, dom var där en hel dag och ville få klart för sig hur 4X på cykel går till. Jag fick förklara och vi kollade på en hel del klipp från världscupen, tyvärr fick dom inte ta med det i reportaget, det handlar om sändningsrättigheter. Dom blev i varje fall jätteintresserade. Kul att mountainbike fick lite uppmärksamhet i Svensk TV! Klippet kan ni se här: http://www.svt.se/sport/felix-‐beckeman-‐mastare-‐i-‐fourcross VM var det enda som inte gick enligt planerna i år. Jag blev 9:a, vilket är årets sämsta tävling för min del som jag fullföljde. Lite surt men sånt händer, det kommer fler VM så det är inget man behöver fundera så mycket över. Jag kommer igen… Sista tävlingen för året skulle bli SM i Downhill. Det var ett tag sedan jag körde DH men det kändes verkligen bra och på träningen så hade jag kanontider. Men så hände det som inte får hända. Sista träningsåket innan tävlingen drog igång så skrotade jag ganska rejält och slog i tummen. Det såg verkligen inte bra ut och tummen pekade åt ett onaturligt håll, inte nu igen tänkte jag. Tror det är 3:e gången som jag skadar samma tumme. Det blev inget SM tyvärr, det blev operation och gips istället. Jag är fortfarande gipsad i skrivande stund men det åker av om någon vecka ”hoppas jag”. Om man nu ändå skulle skada sig så var det egentligen ett ganska bra tillfälle då min viloperiod skulle börja direkt efter DH-‐SM.
Jag ser verkligen fram emot vinterträningen, många timmar i gymmet, velodromen och inomhus-‐4X-‐ banan i Falun, det är hur kul som helst. Jag ser fram emot nästa säsong, nya utmaningar och nya målsättningar. Jag kommer fortsätta köra för R.S.P även nästa säsong i touren så dom bästa förutsättningarna finns även för nästa år. Tack för mig och Gott nytt år alla cykelvänner! Fortlöpande information kan ni följa på: Min facebook: https://www.facebook.com/felix.beckeman#!/felix.beckeman RSPs facebook: https://www.facebook.com/#!/pages/RSP-‐mountainbike-‐team/131936773547784?fref=ts 4XProTour hemsida: http://www.4xprotour.com
Övriga bilder: Kolla landskapet
Vilken stämning, kvällsrace och massor med folk..
Grym racing helt enkelt…
Den långa berättelsen om det snabbaste loppet.
Så var det den tiden på året då medlemstidningen skickas ut, och likt tidigare år så tänkte jag dela med mig av någon händelse från det gångna tävlingsåret. Denna vinter blir det ingen tävlingsanekdot, utan istället en återberättelse från ett motionslopp som utmanade mig mer än vad jag kunnat tro. Många av er som kommer till att läsa dessa rader känner till delar av berättelsen, men här kommer en närmare tankarna och händelserna kring min första Vätternrunda. Rundan engagerar som känt en otrolig mängd cyklister på alla nivåer, detta kraftprov på trettio mil som kräver mycket viljestyrka och många mils träning. När jag startade i Motala hade jag en högt satt målsättning. Att bli den snabbaste någonsin.
Uppstart Redan i januari månad så började det försiktigt att talas om ett nytt rekordförsök runt Vättern, sedan tidigare så hade en grupp elitcyklister under fanan av ”Ride of Hope” visat att det gick att ta sig runt sjön på en tid långt under sju timmar med en rekordnotering på sex timmar och trettiosju minuter. Nu talades det om en grupp med cyklister från Göteborgsområdet som skulle göra ett rekordförsök med delar av Sveriges enda proffslag People4You, och jag fick en förfrågan om jag var intresserad av att medverka, de ville vara runt 15 cyklister till start i gruppen och var i behov av draghästar. Jag gav inget definitivt svar på vårkanten utan lämnade dörren öppen för ett senare beslut då jag inte var helt säker på hur mitt säsongsupplägg skulle bli. Mattias Reck, förbundskapten och samordnare av rekordförsöket intalade mig att det var en utmärkt genomkörare innan SM-‐tävlingarna en vecka efter Vätternrundan. I maj bestämde jag mig för att ge utmaningen en chans, ett äventyr som detta måste man ta tillvara på när man har möjligheten.
Den slutgiltiga och definitiva uppställningen blev offentliggjord några dagar innan starten på detta motionsloppens gigant, och det var många av de stora namnen inom svensk elit som presenterades. Det såg lovande ut för en riktigt snabb tid. Det började bli nervöst.
Förberedelser Veckan innan loppet, alltså 14 till 6 dagar före, så tränade jag riktigt hårt och lade många timmar i sadeln för att vara komfortabel med långa distanser. Jag brukar vanligtvis klara av långa distanser bra på tävling och träning, men trettio mil är något utöver det vanliga så lite extra nötande av sadellädret var på sin plats. Jag minns särskilt ett träningspass då jag åkte ut på förmiddagen och cyklade tre timmar i distanstempo innan Mikael mötte upp för att plåga mig på lite högre hastigheter i vindskydd bakom bilen. När jag slitit ont bakom bilen under en timmas tid följde sedan sex stycken backintervaller där jag skulle kräma ur den sista juice som otroligt nog fortfarande fanns kvar i kroppen. Det passet satt hårt i benen under flera dagar.
Helgen innan Vätternrundan så tävlade jag i Stockholm, tre stycken korta och intensiva tävlingar kördes med slitna ben från den föregående veckans hårda träning. Det blev bra fart i loppen och på helgens sista tävling blev det dessutom lite extra teknikträning då vi rullade på ”belgisk vajer” i
utbrytningen som jag skapade i ett tidigt skede. För övrigt en tävling som min lagkamrat Marcus Johansson vann och där jag slutade som femma.
Kroppen hade fått gräva långt ner i reserverna under tävlingshelgen, och nu var det välbehövlig tid för återhämtning fram mot trettiomilaren den kommande lördagen. Jag huserade i Linköping under veckan och tränade endast på lågintensiva zoner från måndagen till onsdagen för att kroppen skulle få en chans till återhämtning.
På torsdagskvällen så körs enligt tradition varvloppet Vättern Grand Prix, ett varvlopp i centrala Motala. Jag ställde upp till start men hade inte krafter nog att täppa luckor och hänga med i svängarna inne på Motalas smala gator utan fick se mig avkopplad från täten relativt tidigt. Min prestation den dagen var rent usel. Det skulle behövas mer vila för att kroppen skulle vara med i matchen igen.
Fredag kväll, och de första startgrupperna börjar rulla iväg från Motala ungefär samtidigt som jag och resten av rekordförsöksgruppen hade en gemensam middag och ”taktikgenomgång”. Vi fick information och sponsortröjor från Hjärtebarnsfonden i vars färger vi skulle cykla för att samla in bidrag till hjärtsjuka barn. Runt bordet satt många kända ansikten, ett av dem ganska illa sargat efter en ”hundincident” på varvloppet kvällen innan. Michael Olsson blev fälld av en vilsen hund mad bara något enstaka varv kvar på varvloppet, och sviterna från den kraschen tvingade honom att avstå lördagens utmaning. Ett riktigt tungt bortfall för gruppen och riktigt tråkigt. Men det fanns gott om starka draghästar ändå, de allra flesta med nationella och även internationella framgångar. Som alltid kvällen innan det ska cyklas långt så var det pastaparty och stafettlöpning till kastrullerna, och min tanke var att ”idag är dagen då man inte kan äta för mycket” så det blev en och annan penne och spaghetti som trillade ner i magen. Efter middagen hämtade jag ut min nummerlapp och köpte en chokladkaka som såg god ut, och den töjde ut magen lite till..
All mat jag stoppat i mig på kvällen gjorde att jag knappt kunde somna på kvällen, det spände och kved i magen och jag låg och blev nervös inför morgondagen. ”Du måste sova nu, kom igen, slappna av nu Johan, det är en stor dag på cykeln i morgon” gick tankarna runt i huvudet. Jag var genuint nervös för morgondagen, mer än för någon tävling jag kört de senaste säsongerna.
När jag vaknade på morgonen så var nervositeten på betydligt lägre nivåer. Jag hade inte sovit som jag brukar, kroppen kändes mosig och klumpig efter allt frossande i mat kvällen innan och jag tänkte att ”den här dagen får bli som den blir”. Känslan i kroppen var inte tipp-‐topp, det vibrerade i musklerna och aptiten var obefintlig, men det gjorde på något sätt att jag slappnade av och släppte pressen på mig själv vilket nog var en god förutsättning för att spara energi fram till start.
En dryg timma innan start så stod jag och de flesta andra i ”supergruppen” och pumpade däck, testade att cyklarna var redo för start och fyllde fickorna med mat. Det fanns många teorier om hur hårt man skulle pumpa däcken och hur många bars eller flaskor man skulle ha med sig från start. Jag spelade mina kort på komfort, oavsett om det skulle bli rekord eller ej så skulle det bli en lång dag i sadeln så jag ville inte ha för mycket mikrovibrationer i cykeln eller tyngder i bakfickorna. Alltså inte maxtryck i däcken och inte mer än nödvändig cykelmat för att täcka de första tolv milen. Efter tolv och tjugotvå mil hade vi planerat våra egna arrangerade depåstopp, min plan var att vara tom i fickorna när vi kom till de depåerna.
Det blev säkert femhundra meters uppvärmning ned till startområdet, inte mer, där blev det små intervjuer för några av stjärnorna i gruppen medan övriga cyklister nervöspratade med varandra. Det blev fotografering av den sexton man stora gruppen och när vi sedan rullade in i startfållan så greps man lite av stundens fantastiska stämning. Precis innan start sa jag till de som stod närmast mig -‐”nu försöker vi njuta av den här dagen så mycket vi kan”. Just då så förstod de kanske inte helt vad jag menade.
Tid för prestation, eller prestation mot tid När tiden var inne så trycktes det till rejält på alla pedaler och det pressades ett hårt tempo direkt från det första av alla hundratusentals tramptag vi skulle göra under dagen. Benen surnade till av den kalla starten och den starka motvinden greppade tungt i cykeln och kroppen när jag var framme och tog mina förningar. Planen var att tjäna tid på den första delsträckan, till Jönköping, då vi kunde ha stor nytta av alla sexton cyklister i gruppen genom snabba växlingar och hög intensitet.
Efter tre mil var redan två cyklister avhängda. Tyvärr hade vi inte råd att vänta på dem, planen vi följde hade utrymme för att någon eller några skulle ha en dålig dag så det var bara att försöka få maskineriet att fungera på fjorton. Den belgiska kedjan rullade vidare mot Vätterns sydliga spets.
Vinden var stark på förmiddagen och vi mötte en motvind på 6-‐7m/s och vi förmådde inte att jobba i hastigheter högre än cirka 45-‐46km/h, vilket i sig är bra, men det var inte vad vi hoppats på inledningsvis. Borträknat vinden så var det första riktigt jobbiga partiet när vi närmade oss Gränna, eller närmare bestämt backen mot Uppgränna och stigningen ut ur Gränna centrum. Den långa och sega vägen ut ur Gränna kramade musten ur ytterligare en av mina gruppkamrater, och jag själv bet hårt i styret då jag fick möta vinden längst fram i gruppen. Tretton man kvar.
Intensiteten var inte riktigt lika hög i uppförsbackarna som på slät mark, men samtidigt kunde vi inte tillåta oss att sänka farten alltför mycket då tiden snabbt springer iväg när det lutar uppför. Som känt så blir en liten lucka uppför backen ofta en ganska stor lucka när man når krönet..
En av de mest intressanta vägsträckorna på den södra sidan var sträckan mellan Kaxholmen och Bankeryd. Där finns många svårigheter om man vill hålla en hög snitthastighet och optimera sin tid. Först har vi backen upp genom Kaxholmen, en ganska brant rackare på två kilometer som sedan följs av en lång fartramp ned mot Huskvarna. Därefter följer tätare trafik, refuger och vägskäl som kan vara riktigt utmanande när man färdas i höga hastigheter. För att inte tala om fartbromsen till backe som väntar i Bankeryd alldeles efter den mentalt jobbiga skylten ”180km kvar till Motala”.
Kaxholmen klarade jag bra, jag kände mig stark nog att gå med fram och ta förningar, men det var många i gruppen som verkade ivriga och gjorde hårda förningar längst fram i klungan. Jag valde därför att hålla mig kall och sparade så mycket energi som var möjligt utan att släppa luckor i gruppen. För stunden var det ett utmärkt drag. Lite senare skulle det visa sig kostsamt.
Alla som har åkt berg-‐o-‐dalbana vet att om man väljer en plats långt fram i ekipaget så hinner man en bit över krönet på banan innan det skjutsar iväg och börjar gå riktigt fort, medans den sista vagnen skjuter upp i fart direkt då den passerat toppen. Exakt samma effekt fick jag smaka på när mitt ekipage kom över krönet och skulle upp i högsta möjliga fart ner mot Huskvarna. Gruppen sträcktes ut och det gick så fort att många hade problem att hålla hjul, hastigheterna översteg goda 70km/h
och när man tagit sin korta förning i vinden så var det full spurt som gällde för att komma in i ledet. Bristande fokus för en sekund skulle innebära att man var chanslös att komma ifatt gruppen igen. Jag hann ta två förningar i utförslöpan, och hade precis kommit in på sista hjul i gruppen när vi skulle in på knixiga smågator nedanför det klassiska cykelområdet Klevaliden. Härifrån var planen att åka på ett led genom stadstrafiken för att undvika trånga situationer. Sista hjul och dessutom bakom den långe göteborgaren Anders Ekh var inte en helt säker kombination, för jag fick då ingen förvarning om de hinder som vi passerade tätt intill. Det kändes som miljoner refuger, korsningar, mötande bilar och andra hinder som passerade väldigt fort förbi på nära avstånd. Mitt inne i centrala Jönköping passerade vi även jättegruppen från ”High Capparrall” och i den stunden var det bara att lita på att cyklisten framför tog hänsyn till att det följde ytterligare en cyklist efter, för jag såg inte mycket av vägen och det kändes som att det gick hiskeligt fort. Men det gick. Vi klarade oss alla igenom den täta trafiken med hjulen under oss och med ett gott snitt, min cykeldator visade på 44,3 när vi mötte nästa utmaning, backen mot Bankeryd.
Tagen av intensiteten och hetsen att hålla hjul på Anders genom centrum gjorde att jag inte hade en tanke på att ta en förning i stigningen. Den nämnda skrämmande skylten som visade på att vi hade en hel SM-‐distans kvar till mål stärkte tanken att det nog var bäst att spara. Mot slutet av stigningen kom vi in i ett flackare parti där vi svängde av riksvägen och in på cykelbana och en lokal väg. Plötsligt såg vi vår servicepersonal längs vägkanten och då alla i gruppen var antingen superfokuserade eller trötta, eller bådadera, så lade vi märke till att vi kommit till depån först i allra sista stund. Trots att kommunikationen ändå varit ganska god utmed vägen så blev detta en första mental avslappning och lägeskoll, hur låg vi till och hur kände sig alla, frågorna ropades ut och det verkade fortsatt vara en god stämning. Någon sade att vi hade en minut tillgodo på gällande rekord, vilket stärkte moralen och gav lite positiv energi till gruppen.
Rent praktiskt så innebar stoppet ett byte av flaskor, mina två tomma flaskor byttes mot nya, skräp tömdes ur fickorna och jag stoppade ner korvbröd med sylt, någon bars, två gels och en ”flygplanscola”. Det första stoppet tog ungefär trettio sekunder från det att jag stannade tills att alla rullade igen, kanske en minut ”från marschfart till marschfart”. Mycket bra stopp.
Den snabba västsidan När vi kom iväg så fortsatte stigningen ytterligare en bit, och jag hade gjort ett snabbt stopp och hamnade bland de främsta. Därmed fick jag ta förningar, flera av gruppmedlemmarna hade helt kommit ur rytmen när vi stannat och låg kvar där bak i ledet vilket gjorde det jobbigt för oss fyra-‐fem som snurrade runt belgiskt längst fram. När backen var avklarad och hela gruppen började arbeta som en helhet igen så började det ändå märkas att några hade lite mer att ge och andra började bli slitna, då togs beslutet att jobba på ett rakt lagtempoled där man själv valde hur lång tid man ville leda gruppen så länge man höll ett jämnt tempo. Det visade sig vara en ”win-‐win” då tempot blev jämnare och vilan mellan förningarna längre, dessutom var vinden numera betydligt medgörligare då den pustade hårt i ryggen. Nu väntade en flack resa mot Vätterns topp, i medvind och höga hastigheter. De inledande svårigheterna var bakom oss.
Bortsett från småhändelser som att jag råkade skvätta ner en familj med Coca-‐Cola samt att jag fick en spottloska på knät av en annan cyklist så var det en ganska monoton resa mot Karlsborg, vår fina
reservhuvudstad. Hastigheterna hölls kring 50-‐52km/h på slät mark och man behövde inte använda växelreglaget så ofta, det var helt enkelt en fartsträcka där stora maskiner gynnades.
Kring Karlsborg väntade vårt andra depåstopp, och detta såg jag starkt fram emot då både energi-‐ och vätskenivåerna kändes kritiskt låga. Trots att jag räknat kilometrarna till det planerade stoppet efter 22mil, och det var jag säkert inte ensam om, så blev det ett lika abrupt stopp som det första. Det kom nämligen tidigare än väntat. Vår servicepersonal hade ställt upp vår depå i slutet av en stor busshållplats och vår bil och våra ledare skymdes av partytält från andra team som valt att serva sina cyklister på samma serviceplats. Det blev en tvärnit och infart på bussplatsen från ”fel håll” då vi nästan var förbi när vi fick syn på den.
Jag hittade min kasse som jag laddat med mat och dryck, en efterlängtad RedBull hade jag kvar, jag hade också två flaskor, en banan och två gels. Det kändes som att det var knapert. Jag såg att det stod en stor blå låda märkt ”Motala AIF” bredvid min kasse, och den var välfylld med gels och bars från Maxim. Alla tre motalacyklister som startat i gruppen hade vid det här laget släppt kontakten, så jag tog för mig av fyra gels och två bars. Det blev min räddning.
Det andra stoppet gick fortare än det första, möjligen för att vi var färre kvar i gruppen, möjligen för att vi kände att vi hade en bra trend med all vind i ryggen de senaste timmarna. Nu skulle det börja bli sådär riktigt jobbigt igen.
När terrängen började bli rullande så blev även intensiteten i benen högre, vi visste att vi fortfarande höll den snitthastighet vi planerat men det skulle blåsa hård vind i ansiktet de sista fem milen så vi behövde en marginal att spela på. I några av Tivedens halvbranta backar så var det några som inte orkade hålla hjul och tappade några meter, och tappar man några meter uppför så blir det långa meter att ta ifatt när man kommer över krönet. Efter så många mil så är det inte en lätt uppgift att ställa sig upp och öka tempot för att ta ifatt tio meter, än mindre tjugo..
Kampen och manfallet Plötsligt var vi bara nio man kvar i gruppen, jag vill minnas att det var ganska kort efter depåstoppet. Åtta mil kvar. Förvisso var det nio riktigt starka cyklister, men efter 22 cyklade mil så är även starka cyklister trötta. Flera av de som var kvar började stå över förningar allt oftare och det var sällan mer än sex cyklister som gick med fram och tog vind. Än så länge var vinden i ryggen, men hur skulle de gå när vi vände söderut igen? Sockerkickad av energidryck och gels försökte jag hålla mina förningar i femton sekunder varje gång jag gick fram, och trots manfallet så hölls tempot uppe. Men det ska sägas att härifrån så var varje förning otroligt smärtsam, nu krävdes en enorm viljestyrka för att framhäva krafter som normalt sett inte skulle vara så märkvärdiga. Det kved och ilade i kroppens muskler, från vader och lår till armar och axlar.
Jag visste ganska väl hur vägen såg ut upp mot Hammarsundet, och hoppades att avfarten från riksvägen skulle komma riktigt snart. När den väl dök upp där och det var dags att svänga höger så var vi nära på att missa svängen. Misstag kommer så lätt när man är trött och färdas i hög fart, men vi klarade oss utan vurpor denna gången.
Nu passerade vi cyklister hela tiden, allt från enskilda cyklister till större klungor, en del med vanliga stadscyklar, de flesta dock på racer men till min stora förvåning så såg jag en man på enhjuling!
Vilken krigare, det är en verklig bragd att färdas trettio mil på enhjuling. När vi passerat denne hjälte (eller dåre) till cyklist så var vi framme vid en karaktärsskiftning längs resan, det var dags att vända mot vinden igen och ta sig från Hammarsunds broar och ta riktning Motala.
Det var fullt med cyklister på vägen och vi som färdades i en betydligt högre hastighet än de flesta andra, vi cyklade längs mittsträngen. Vinden kom snett från höger så svansen på vår grupp levde vid några tillfällen farligt då vi fick mötande trafik och passerade klungor av cyklister i samma skede. Som av en tillfällighet så låg jag längst bak i gruppen under en ”lugn stund” trafikmässigt, precis i samma stund som vi enligt min cykeldator passerade 255km. Tiden stod då på fem timmar och trettiofem minuter, och trots tröttheten och intensiteten så var det en lätt uträkning för att komma fram till att vi behövde hålla 45km/h under den sista timmen för att slå det gällande rekordet. En tuff uppgift. På vägen fram genom ledet så coachade jag mina lagkamrater och informerade om förutsättningarna, och det verkade stärka de flesta trots att alla av oss grinade riktigt illa av den fysiska ansträngningen.
I det här stadiet så kändes det som att tiden runtomkring oss flög iväg i en rasande takt, och att vi rörde oss i en bubbla där allt gick långsamt, tungt och segt. Jag stod över en förning och svepte dubbla gels i ett desperat försök att hitta energi, bakom mig låg nu två av våra åkare statiskt på hjul och kunde inte förmå en förning. Bara en kort stund senare förlorade vi en av de starkaste draghästarna under dagen, Alexander Wetterhall, som hade jobbat slut på all sin energi och bara droppade av från gruppen. Nu var vi åtta kvar.
Trafiken blev allt tätare när vägen smalnade av mot slutet, först längs riksvägen där det emellanåt blev riktigt tight med trafik, och senare på den smala lokala vägen efter Medevi, den sista kontrollen.
Just vid Medevi så kändes det som att kroppen gick över en gräns den aldrig gått över tidigare, i den korta men mustiga backen upp mot kontrollen fick jag stå för dragjobbet och det kändes om att jag gjorde det med krafter som jag inte hade. Den sista biten över krönet så hade jag krampkänningar i både innanlår och vader, men av någon konstig anledning så högg det aldrig till fullt ut och jag kunde gå in i gruppen igen och kämpa mig vidare. Jag fick fina uppmuntringar efter min förning av gruppens gigant Alexander Gingsjö, som tyckte att jag jobbade starkt, och att få höra det gav mig lite positiv energi att forstätta kämpa med förningar i täten. Efter Medevi så var det inte med glädje man såg cyklisten framför gå åt sidan och lämna plats för man visste att krampen kunde vänta efter nästa förning, vi var nu endast fyra stycken som snurrade längst fram i gruppen. De övriga kunde på sin höjd gå med i vart fjärde-‐femte varv på lagtempot. Några kom inte fram alls utan stannade med sina krämpor bak i ledet.
Finalen ”Motala 10km”. En mil kvar. Detta kan ju gå vägen, tänkte jag. Varje förning fick vad jag tyckte var ”allt som var kvar” och det kändes som det gick tokfort, Gingsjö, Linus Dahlberg och jag själv skickade på alla små watt vi kunde utbringa för vi kände att det var nära.
Så med bara sex kilometer kvar kommer vi ifatt en stor och bred klunga i svarta continentalkläder, och de tar verkligen upp hela vägen. Vi ropar,stojar och skriker åt klungan framför oss att hålla åt höger och lämna plats, vi tappar hastighet och åker i 35km/h ett tag innan vi lyckas klämma oss förbi dessa svartklädda däcksladdare som tog sig tid att ta fram mobiltelefoner och ta kort på oss istället
för att hjälpa oss och lämna plats. Väl förbi så trixar vi oss upp längs en avfart och genom en rondell ned på en lokal väg, där hade tydligen banan ändrats från året innan då man bara åkte rakt fram på riksvägen. Benen, ryggen, huvudet, allt gjorde ont men nu var det rekordet som gällde, smärtan fick man acceptera.
Kilometerjakten på slutet fick svansen på gruppen att försöka sig på en sista förning, jag påbörjade min sista med en kilometer kvar till mål och höll den i trehundra meter. När jag blev passerad så var det av Gingsjö, som ökade tempot från mina 52 till 55km/h, svängde ned vänster mot strandkanten med mig och Dahlberg tätt efter och därifrån var det bara att spurta för allt vad benen kunde bära. Inte så mäkta imponerande spurtprestationer i detta tillstånd, ska väl tilläggas. Gingsjö bröt mållinjen först, tätt följd av Dahlberg och mig bara någon meter efter. Kvar i den från början sexton man starka gruppen var också Marcus Svensson, Erik Saeden, Jimmy Rönn, Anders Ekh och Marcus Johansson.
Målet
För första gången på mycket länge så fick man efter målgång lägga kraft på bromsarna och sätta ner fötterna i backen. Några långa sekunder av kvidande med kroppen hängande över styret så kom tankarna ifatt, hade vi slagit rekordet? Vilken tid hade vi registrerat? Min klocka stod på 6h35m30s, men den hade antagligen lite felmarginal med tanke på depåstoppen, Linus som stod bredvid mig hade en minut mer på sin klocka, men vad skulle den officiella tiden säga? Linus blev intervjuad av speakern vid målet och den officiella tiden efterfrågades, på målbilen tog de sig tid att titta i datorn och väntan på tiden kändes oändlig, åtta trötta cyklister riktade sina tunga blickar mot en digital skärm och väntade otåligt. Så ropades äntligen tiden ut, som en rekordnotering, nytt världsrekord, 300km kilometer långa Vätternrundan på 6h37m09s. Starka känslor av lättnad, glädje, smärta och tomhet blandades i en härlig mix. En känsla av stolthet och lycka över prestationen som jag och gruppen gjort under dagen, den fysiska tomheten och smärtan i min utnötta kropp. Jag kan ärligt säga att det var den hittills hårdaste dagen jag upplevt på cykeln.
De trötta tankarna och lättölen När hjärnan blivit helt mosig av alla känslor så fick andra delar av kroppen göra sig påminda för att styra den knappt funktionella kroppen vidare in i målfållan. Belöningen i form av en medalj, en portion mat och en lättöl var en tuff uppgift att hantera i det tillstånd jag befann mig. Maten och lättölen vet jag vart den tog vägen, men medaljen kan jag inte minnas var jag gjorde av.. Med stor möda satte jag mig ner och intog långsamt matlådan tillsammans med de av mina sju gruppkamrater som korsade mållinjen samtidigt som mig. Efter hand anlände några av de andra som bidragit till rekordet, några via målfållan och andra från servicebilen. Jag fick många ryggdunkar av kända och okända ansikten där jag satt, med ben så stela att jag knappt kunde sitta upprätt på gräset utan att stödja mig med armarna. Medan det sedvanliga snacket cyklister emellan fortgick där på gräset intill vattnet så började jag inse vad vi gjort, hur hård men ändå fantastisk idrotten kan vara, hur mycket jobb det ligger bakom stora prestationer och hur krokig vägen dit kan vara. Jag visste att jag hade haft en otroligt bra dag på cykeln, och verkligen kunnat göra en skillnad, samtidigt insåg jag att jag hade ett flertal vänner som hade samma känslor i kroppen och tillsammans hade vi hjälpt varandra fram. Tacksamheten mot de andra, och deras mot mig, värmde. Vilken tur att jag bestämt mig för att njuta av resan redan från start. Nu kanske mina vänner förstod min tanke bakom orden i startfållan.
Det som är så häftigt med Vätternrundan är att det engagerar så otroligt många människor, och rekordet skapade mer uppmärksamhet kring mitt cyklande än vad några tävlingsresultat gjort. Det är häftigt att tänka tillbaka på hur många cyklister jag såg längs med vägarna, och hur de på något sätt fick en relation till min grupp då vi passerade. Troligtvis så kommer jag inte att köra Vätternrundan igen för att försöka toppa min tid, jag hittar säkerligen andra målsättningar att uppfylla, men jag hoppas att den runda jag nu återberättat ska ge lite inspiration för er att fortsätta trampa mot era mål med cyklandet. Vi ses säkert på vägarna..
Johan Nystrand