Trafikplats Jenny - raa.se

Veronica Palm, Kenneth Alexandersson, Johan Åstrand, Jhonny Therus, Nicholas Nilsson, Helena Victor

KALMAR LÄNS MUSEUMArkeologisk rapport 2014:1

Trafikplats Jenny

Särskilda arkeologiska undersökningar 2010RAÄ 175 & 176 inom Västervik 3:1 i Västerviks socken i Västerviks kommun, Kalmar län

Del 1 – Rapport

Gärdslösa kyrka • Kalmar läns museum

Författare Veronica Palm, Kenneth Alexandersson, Johan Åstrand, Jhonny Therus, Nicholas Nilsson, Helena VictorCopyright Kalmar läns museumRedaktion Per Lekberg, Stefan SiverudKartor Publicerade i enlighet med tillstånd 507-98-2848 från LantmäteriverketFörlag Kalmar läns museumISSN 1400-352X

Trafikplats JennySärskilda arkeologiska undersökningar 2010

RAÄ 175 & 176 inom Västervik 3:1 i Västerviks socken i Västerviks kommun, Kalmar län

Trafikplats Jenny • Kalmar läns museumTrafikplats Jenny • Kalmar läns museum

Abstract

concerned a larger area than the actual final excavation in 2010. The survey in 2009 also included parts of the settlement RAÄ106 and the medieval village plot RAÄ 178. The area concerned by the survey measured over 2 360 m2 within RAÄ 175 and 8 670 m2 within RAÄ 176.

Taken together, these studies further strengthen the image of an area used for se-veral thousand years. Consequently, the exca-vated areas contained numerous remains that chronologically span the period from the early Stone Age to the Middle Ages and Historical times. Remains from the late Iron Age, espe-cially the vendel period, is particularly well represented in RAÄ 176, but also Bronze Age and the Middle Ages are richly represented. The late Iron Age complex consists of traces of buildings, possibly of dominace in the local society, where various crafts were performed. But above all there is a large and interesting material in the form of Iron Age loom weights bearing witness of a comprehensive textile pro-duction. At RAÄ 175 the excavated remains are dominated by Mesolithic activities but also include traces from the Bronze Age.

This report presents the results of the archa-eological excavations performed in 2010. The remains are also analyzed in several articles av-ailable in the book Västerviks Historia – För-historia och arkeologi I (Palm 2012) published by Västerviks Museum.

In the summer of 2010 Kalmar county muse-um in collaboration with Smålands Museum and Västerviks Museum performed archaeo-logical excavations in parts of the settlements RAÄ 175 and RAÄ 176 at Målserum, parish and municipality of Västervik, Kalmar county, Småland, Sweden.

The archaeological excavations were promp-ted by the plans by Västervik municipality to construct a new intersection and road at Mål-serum and residential Jenny, just northwest of Västervik. The new road would cross an area rich in archaeological remains, which is part of a national interest for national heritage protec-tion (K91 Källåker). This is partly motivated by the rich archaeological environment with many diverse and monumental tombs from the bronze and iron age and the well-preserved na-ture and landscape of the area.

Previously Kalmar county museum, Väs-terviks Museum and The National Heritage Board at various times have conducted archa-eological surveys and excavations in the area. The current archaeological remains RAÄ 175 and 176, as well as the grave RAÄ 111, were found in 2006 during the excavations made prior to the construction of a sewer between residential Jenny and the waste station in Mål-serum. In 2009 an archaeological survey was conducted by the National Heritage Board. Due to cutdowns in the traffic plans, from a larger crossing to a smaller junction, the survey

Keywords: stone age, bronze age, iron age, archaeological excavation, prehistoric settlement, Västervik, Kalmar county, Sweden.


Innehåll

Sammanfattning .................................................................................................7Inledning ..............................................................................................................9Topografi och fornlämningsmiljö ....................................................................11Tidigare undersökningar inom exploateringsytan ........................................17Ledningsdragning år 2006 ........................................................................................................17Väg och rondell – arkeologisk utredning och förundersökning år 2009 .......................23

Metod och frågeställningar .............................................................................30Från rondell till korsning ..........................................................................................................30Vetenskapliga frågeställningar och metodiska överväganden .................................................................................................30

Metod och genomförande ...............................................................................44RAÄ 175 – mesolitisk boplats och bronsålderslämningar ................................................44RAÄ 176 – boplats- och hantverksområde ...............................................................................................................49Analyser .......................................................................................................................................52Publika insatser ...........................................................................................................................53

Resultat – RAÄ 175 ..........................................................................................54Anläggningarna............................................................................................................................55Fyndmaterialet ............................................................................................................................70Reduktionstekniker och redskapsproduktion ..................................................................................................................82

Resultat – RAÄ 176 ..........................................................................................83Anläggningarna............................................................................................................................84

Fyndmaterialet ...............................................................................................123Osteologiskt material .............................................................................................................126Litiskt material och bergart ...................................................................................................126Keramik och bränd lera ..........................................................................................................126Metallfynden ..............................................................................................................................131

Sammanfattande tolkning .............................................................................138Mesolitikum vid Målserum .....................................................................................................138Bronsåldern vid Målserum .....................................................................................................141Järnåldern vid Målserum .........................................................................................................146

Referenser .......................................................................................................151Tekniska och administrativa uppgifter .........................................................159Bilagor ..........................................................................................................Del 2


6


Skala 1:1 000 000

Fig. 1. Karta över Kalmar län med undersökningsområdet markerat.

Trafikplats Jenny • Kalmar läns museumTrafikplats Jenny • Kalmar läns museum Trafikplats Jenny • Kalmar läns museumTrafikplats Jenny • Kalmar läns museum

7

Sammanfattning

Sommaren 2010 genomförde Kalmar läns museum i samarbete med Små-lands museum och Västerviks Museum särskilda arkeologiska undersökningar inom delar av boplatserna RAÄ 175 och RAÄ 176 vid Målserum, Väster-viks socken och kommun, Kalmar län, Småland.

De arkeologiska undersökningarna föranleddes av Västerviks kommuns planer att anlägga en ny korsning och väg vid Målserum och bostadsområ-det Jenny strax nordväst om Västerviks samhälle. Den nya vägen skulle korsa ett område som är mycket rikt på fornläm-ningar och som ingår i ett riksintresse för kulturmiljövård (K91 Källsåker), vilket bland annat motiveras av den rika fornlämningsmiljön med många variationsrika och monumentala gravar från bronsålder och järnålder, samt om-rådets välbevarade karaktär och land-skapsbild.

Tidigare har Kalmar läns museum, Västerviks Museum och Riksantikva-rieämbetet UV Öst i olika omgångar genomfört arkeologiska utredningar, förundersökningar och särskilda un-dersökningar i närområdet. De aktu-ella fornlämningarna RAÄ 175 och 176 samt stensättningen RAÄ 111 påträffa-des i samband med en utredning 2006, inför nedläggning av en lakvattenled-ning mellan bostadsområdet Jenny och avfallsdeponin. Inför planeringen av den nya infartsvägen har också ytterligare en utredning och en förundersökning

genomförts 2009 av Riksantikvarieäm-betet UV Öst. De senare omfattade en större yta än den aktuella slutundersök-ningens två ytor, som är ett resultat av nedprioriteringar från rondell till vanlig korsning, och inbegrep även delar av boplatsen RAÄ106 samt Gamla Målse-rums bytomt RAÄ 178. Den särskilda arkeologiska undersökningen omfat-tade drygt 2 360 m2 inom RAÄ 175 och 8 670 m2 inom RAÄ 176.

Sammantaget har dessa undersök-ningar ytterligare stärkt bilden av ett område som nyttjats under flera tusen år och undersökningsområdet hyser en stor mängd lämningar som kronolo-giskt spänner från slutet av äldre sten-ålder fram till medeltid och historisk tid. Lämningar från yngre järnålder, framför allt vendeltid, är särskilt väl företrädda inom RAÄ 176, men även bronsålder och medeltid finns rikligt re-presenterade. Det vendeltida skiktet ut-görs av bebyggelselämningar, möjligen ett storgårdskomplex där olika hant-verk utförts, men framför allt finns ett stort och intressant material i form av vävtyngder som vittnar om omfattande textilt hantverk. Inom RAÄ 175 finns främst mesolitisk aktivitet belagd, lik-som en yngre fas från bronsålder.

I denna rapport redovisas resultaten från den arkeologiska undersökningen. En fördjupad bearbetning finns även i boken Västerviks Historia – Arkeologi och förhistoria I (Palm 2012) utgiven av Västerviks Museum.


8


9


och hagmarker. Ca 150 år senare, på 1858 års karta, är markytnyttjandet detsamma, men då finns även Nya Målserum utritat med tillhö-rande ekonomibyggnader strax öster om un-dersökningsområdet. På 1878 års generalstabs-karta finns också den smalspåriga järnvägen med tillhörande banvaktarstuga med, vilken öppnades för trafik år 1879. Gamla Målserum är rivet och banvaktarstugan är flyttad till an-nan plats sedan många år tillbaka. Kvar finns endast en äldre vägsträckning med stenbro över järnvägen, något indragen norr om dagens väg.

Inledning

Undersökningsområdet är beläget på en ås-rygg med platåindelade nivåer mellan ca 15-30 meter över havet. Åsen är relativt flack i nord-sydlig riktning, men mot väst sluttar den ned mot en dalgång och en mindre våtmark som idag ligger ca 10 meter över havet. Mot öst sti-ger marken kraftigt för att bakom nya Målse-rums gård ansluta till ett klapperstensfält och en rullstensås, Riksintresse N11 Ljungåsen, en strandvall från ancylustid, ca 10 000 år gam-mal. I ett större perspektiv kan området ka-raktäriseras som ett sprickdalslandskap där berggrunden domineras av urberg uppbyggd av sedimentära bergarter. Här hittas också den s.k. Västervikskvartsiten, en jämnkornig grå-svart till svart kvartsit är en metamorf bergart omvandlad från sandsten. Jordarten i området utgörs mestadels av sand och åsen som under-sökningsområdet är beläget på är en del av den isälvsavlagring som i sydost-nordvästlig rikt-ning breder ut sig strax söder och väster om Västerviks stad.

Markutnyttjandet i undersökningsområdet har under historisk tid utgjorts av beten, hag-mark och åkerjord tillhörande gårdarna i om-rådet; Källsåker, Mommehål, Målserums gård eller Västerviks stad. Den äldsta kartan över området dateras till år 1707. Då finns torpet Målebachien (RAÄ 178 gamla Målserums by-tomt) inritat strax sydväst om det aktuella un-dersökningsområdet, omgärdat av åker-, ängs-

Fig. 2. Karta över det aktuella området.


10


11


Markutnyttjandet i undersökningsområdet har under historisk tid utgjorts av beten, hag-mark och åkerjord tillhörande gårdarna i om-rådet; Källsåker, Mommehål, Målserums gård eller Västerviks stad. Den äldsta kartan över området dateras år 1707. Då finns torpet Måle-bachien (RAÄ 178 gamla Målserums bytomt) inritat strax sydväst om det aktuella undersök-ningsområdet, omgärdat av åker-, ängs- och hagmarker. Ca 150 år senare, på 1858 års karta, är markytnyttjandet detsamma, men då finns även Nya Målserum utritat med tillhörande ekonomibyggnader strax öster om undersök-ningsområdet. På 1878 års generalstabskarta finns också den smalspåriga järnvägen med tillhörande banvaktarstuga med, vilken öpp-nades för trafik år 1879. Gamla Målserum är rivet och banvaktarstugan är flyttad till annan plats sedan många år tillbaka. Kvar finns en-dast en äldre vägsträckning med stenbro över järnvägen, något indragen norr om dagens väg.

Topografi och fornlämningsmiljö

Undersökningsområdet är beläget på en åsrygg med platåindelade nivåer mellan ca 15-30 meter över havet. Åsen är relativt flack i nord-sydlig riktning, men mot väst sluttar den ned mot en dalgång och en mindre våtmark som idag ligger ca 10 meter över havet. Mot öst stiger marken kraftigt för att bakom Nya Målserums gård an-sluta till ett klapperstensfält och en rullstensås, Riksintresse N11 Ljungåsen, en strandvall från ancylustid, ca 10 000 år gammal. I ett större perspektiv kan området karaktäriseras som ett sprickdalslandskap där berggrunden domine-ras av urberg uppbyggd av sedimentära bergar-ter. Här hittas också den s.k. Västervikskvart-siten, en gråsvart till svart kvartsit kommen ur sandiga sediment som pressades samman och smälte ihop för mer än 2 000 miljoner år sedan. Jordarten i området utgörs mestadels av sand och åsen som undersökningsområdet är beläget på är en del av den isälvsavlagring som i sydost-nordvästlig riktning breder ut sig strax söder och väster om Västerviks stad.

Fig. 3. Panorama över undersökningsområdet och dalgången, den forna havsviken mellan Hermanstorp, Källsåker och Målserum. Längs dalgångens bägge sidor finns gravar och boplatslämningar från stenålder till järnålder. Foto: Markus Andersson, Kalmar läns museum 2010.


12

tida byggnationer och verksamheter, även om stora delar också har bevarats.

Mitt emot exploateringsområdet, vid Herr-manstorp på andra sidan dalgången i väst, finns ett stort fornlämningskomplex med en mängd stensättningar, rösen, skärvstenshö-gar och hällristningar i form av skålgropar på block som indikerar boplatslägen från bronsålder och äldre järnålder (Riksintresse K91 Källsåker). Delar av två boplatskomplex undersöktes också i samband med ombyggna-tionen av E22-infarten mot Västervik år 1992 (Sarnäs 1994 a, b, c). Här framkom över 200

Idag består bebyggelsen i området av det som förr var Nya Målserums gård och som idag nyttjas som ridskola med senare byggda ridhus och stall. Mellan exploateringsområdet och rid-skolan går befintlig infartsväg mot Målserum och Gertrudsvikområdet. Öster om vägen finns även ett par bostadshus, en bilskrot och Väster-viks avfallsdeponi. Anslutande till sträckning-ens norra del finns bostadshuset Källhagen och en cementvarufabrik. Sydväst om denna finns ett numera igenfyllt och delvis återställt grustag. Sammantaget har naturligtvis fornlämningarna påverkats av aktiviteter kopplade till dessa sen-

Fig. 4. Kartuttag från 1707 års karta.


13

seum konstatera att man grävt rakt igenom vad som tolkas som en större boplatsyta (RAÄ 106). Endast 15 m av det totalt 100 m långa ledningsschaktet var fortfarande öppet och 8 anläggningar kunde undersökas helt eller delvis. Dessa bestod av härdar och ett möjligt stolphål, preliminärt daterade till bronsålder men någon dateringsanalys genomfördes inte (Gustafsson & Schütz 1997).

På åshöjden bakom ridskolan, rakt öster om undersökningsområdets södra del, undersök-tes år 1964 två skadade gravar (RAÄ 25), som på typologiska grunder daterades till brons-

anläggningar, bl.a. rester efter två hus från bronsålder tillsammans med ett stort fyndma-terial. Vid samma tillfälle undersöktes även en av gravarna (RAÄ 42:2), en rest sten, där de brända benen i gravgömman daterades till 78-417 e Kr. I anslutning till boplatsytan finns en grund dalgång som tidigare utgjort havsvik via det som nu är sjön Kvännaren.

Även i bostadsområdet Jenny, sydväst om undersökningsområdet, har det vid tidigare ledningsdragningar framkommit boplatsläm-ningar. Vid en besiktning av ett VA-schakt 1997, kunde personal från Västerviks Mu-

Fig. 5. Kartuttag från 1858 års karta.


14

Lämningarna i området strax väst om grav-fältet, liksom området mot Gertrudsvik och sjön Maren i norr, beskrivs ytterligare i fyra rapporter från Riksantikvarieämbetet UV Öst i Linköping som utfört kulturhistoriska och ar-keologiska utredningar etapp 1 och 2 inför pla-nerad exploatering (Nilsson 2005; Ternström 2006, 2007b). Här upptas en mängd registre-rade lämningar men även ett flertal nyfynd. Vid utredningsschaktning 2007 inför en planerad golfbana mellan Målserum och Kejsarslund i nordväst, framkom boplatslämningar i form av härdar, stolphål, kulturlager och en mängd fynd vilka i huvudsak kan dateras till yngsta stenålder och äldsta bronsålder (RAÄ 177). Detta förstärker ytterligare fornlämningsbil-den i området (se Ternström 2007a).

De nu aktuella fornlämningarna RAÄ 175 och 176 samt stensättningen RAÄ 111 påträf-fades i samband med en utredning år 2006 in-för nedläggning av en lakvattenledning mellan bostadsområdet Jenny och avfallsdeponin (se

ålder-äldre järnålder (Brunke & Gustafsson 1964; Gustafsson & Brunke 1967). I gravarna fanns en stor mängd brända ben i flera ben-gömmor, samt keramik, hartstätningar, brons- och järnföremål.

Strax norr om undersökningsytan RAÄ 175, mitt emot infarten till soptippen, finns yt-terligare ett gravfält, vilket kan föras till järn-ålder (RAÄ 27-29). Gravarna består här av övertorvade högar och stensättningar. Några av högarna omnämns emellertid i FMIS som möjliga skärvstenshögar. En mindre antikva-risk kontroll utfördes i anslutning till gravfäl-tet i samband med dikesgrävning år 1986. Då syntes fyra mörkfärgningar med kol och sot, men det är osäkert vilken typ av anläggningar det rör sig om. Någon datering av dem utför-des heller inte (Sandell 1986). I samma om-råde finns även ett flertal lösa stenblock med skålgropar (bl.a. RAÄ 31, 84, 86 o 105). Vid specialinventering 2011 hittades också en ny ristning bestående av en ringfigur (RAÄ 216).

Fig. 6. Stenbron intill gamla Målserums bytomt. Foto: Johan Wildenius, Västerviks Museum 2012.


15

111, men vägområdet flyttades från denna. Dessa undersökningar har ytterligare stärkt bilden av ett område som nyttjats under flera tusen år och undersökningsområdet hyser en stor mängd lämningar som kronologiskt spän-ner från slutet av äldre stenålder fram till med-eltid och historisk tid. Lämningar från yngre järnålder är särskilt väl företrädda inom RAÄ 176, men även bronsålder och medeltid finns rikligt representerade. Inom RAÄ 175 finns främst mesolitisk aktivitet belagd, liksom en yngre fas från bronsålder.

nedan). Utredningen genomfördes av Kalmar läns museum i samarbete med Västerviks Mu-seum (Palm 2007a). Inför planeringen av den nya infartsvägen har också ytterligare en ut-redning och en förundersökning genomförts av Riksantikvarieämbetet UV Öst år 2009 (Pe-tersson & Carlsson 2010; se även nedan). De senare omfattade en större yta än den nu ak-tuella (som är ett resultat av nedprioriteringar från rondell till vanlig korsning) och inbegrep även delar av boplatsen RAÄ106 samt Gamla Målserums bytomt RAÄ 178. I ett första plane-ringsskede berördes även stensättningen RAÄ

Fig. 7. Översikt av arkeologiska ärenden i anslutning till undersökningsområdet. Kartunderlag upprättat av Helena Victor, Kalmar läns museum 2013.


16

Fig. 9. Översikt av arkeologiska ärenden inom undersökningsområdet.


17


Av dessa är några medeltida eller senare, som t.ex. keramikskärvor av stengods (typ CI) och rödgodskärl (typ BIIy). Ett flertal flintor och kvartsavslag kan dock härledas till sönderplöj-da förhistoriska kulturlager och anläggningar. I provrutorna från två ytor med kulturlager-rester fanns bl.a. keramik, flinta, brända ben, enstaka järnslagg och en brodd av järn. I an-läggningarna framkom brända ben, keramik, ett bryne av sandsten, fragment av en slipsten och två malstensunderliggare samt slaget ma-terial av flinta, kvarts och kvartsit. I många anläggningar fanns också vävtyngder eller fragment av vävtyngder. Somliga var mycket brända, nästan sintrade, vilket öppnade för möjligheten att det även kunde röra sig om blästermunstycken. Dock var ingen keramisk analys möjlig vid detta tillfälle.

Två stolphål och en härd daterades till in-tervallet 650-890 e Kr (cal 2 sigma). Urvalet för datering baserades på fyndspridningen och stolphålen innehöll en mängd fragment av väv-tyngder liksom även härden. Fyra stycken av de insamlade jordproverna genomgick makrofos-silanalys, som visade att materialet från områ-det har stor potential för denna typ av analyser. Proverna valdes ut efter att de första daterings-resultaten inkommit och med syfte att ge infor-mation om den vendeltida fasen och det som tolkades som en boplatsyta i den södra delen av RAÄ 176. Proverna härrörde från två stolphål och två härdar. De visade sig vara mycket inne-hållsrika och indikerade odlingsverksamhet, troligen med flersäde, där åkrarna omgärdats av ängsmarker. Proverna innehöll bl.a. vete, hirs och råg. I proverna fanns även sprutslagg och glödskal som kan påvisa järnhantering och

Tidigare undersökningar inom exploateringsytan

Ledningsdragning år 2006År 2006 genomförde Kalmar läns museum i samarbete med Västerviks Museum en arkeo-logisk utredning följd av en särskild undersök-ning vid Målserum (Palm 2007a, b). Västerviks Miljö & Energi AB skulle anlägga en ny VA-ledning från Målserums avfallsdeponi till en anslutning i norra utkanten av bostadsområ-det Jenny, en sträcka på totalt ca 950 m. Utö-ver detta tillkom även två utlöpare, en in mot ridskolan i öst och en ned mot våtmarken och sänkan i väst, om vardera 160 respektive 250 m (fig. 10). Schaktbredden uppgick till 2-3 meter.

Utredningens provschaktningar visade att förhistoriska lämningar fanns inom stora delar av ledningssträckan, vilka således skulle kom-ma att beröras av anläggandet av VA-ledning-en. Inom de delar som benämns 1, 2 och 4 (se fig. 10) bedömdes lämningarna vara av sådant värde att en särskild arkeologisk undersökning ansågs motiverad, med syfte att undersöka, do-kumentera och datera fornlämningarna. Uti-från resultaten kom området att i FMIS delas in i två olika boplatsytor benämnda RAÄ 176 och RAÄ 175, en indelning som alltså fortfa-rande är gällande.

Inom RAÄ 176 framkom anläggningar längs hela ledningssträckan, men med tydliga anläggningskoncentrationer i syd och i norr. Ytan däremellan var delvis förstörd av staket och en infartsväg till ridskolans hagmark. Sammanlagt framkom 112 anläggningar. En viss fördelning mellan olika anläggningsty-per kunde ses och i syd dominerade stolphål framför härdar, medan härdar och gropar/rännor var vanligast i den norra delen. Mer-parten av fynden härrör från anläggningar, men även schaktfynd påträffades i matjorden.


18

Fig. 10. Översikt över 2006 år ledningsschakt. Delområde 1-2 berörde RAÄ 176 och delområde 4 berörde RAÄ 175.


19

Schaktplan. Skala 1:200.

Grundkarta erhållen av Västerviks kommun med bearbetning av V. Palm.

Områdesindelning baserad på dateringarna

Järnålder (vendeltid)

Bronsålder

Senmesolitikum

Fig. 11. Översikt över 2006 år ledningsschakt. På kartan markeras de olika tidsskikt som då kunde identifieras inom forn-lämningsområde RAÄ 176 (i SÖ) och RAÄ 175 (i N).


20

Fig. 13. Fynd från 2006 års undersökningar. Avslag och redskap i flinta, kvarts och kvartsit. Foto: Veronica Palm, Västerviks Museum 2006.

Fig. 14. En keramikskärva, en bränd bearbetad flinta, möjli-gen en skrapa, och ett bryne från 2006 års undersökningar. Foto: Veronica Palm, Västerviks Museum 2006.

Fig. 12. Fynd i form av vävtyngder och vävtyngdsfragment från 2006 års undersökningar. Foto: Veronica Palm, Västerviks Museum 2006.


21

smide (Regnell 2007 bilaga 7 i Palm 2007b).Trots att undersökningsytan var mycket be-

gränsad kunde man ändå dela in RAÄ 176 i två typområden; en boplatsmiljö med ett antal byggnader av okänd typ och ett eller flera akti-vitetsområden med härdar och gropar. Någon typologisk bestämning av huslämningarna lät sig inte göras, eftersom de sträckte sig utan-för den upptagna ledningsbredden. De många stolphålen, både stenskodda och icke sten-skodda, antydde dock att det fanns mer än en byggnad på platsen från en eller flera byggna-tionsfaser. Dateringarna från järnåldersfasen föll väl samman i tid, vilket tillsammans med fyndspridningen och anläggningarnas karak-tär tydde på att huslämningarna i huvudsak härrör från yngre järnålder och vendeltid. I ett flertal av stolphålen påträffades fragment av vävtyngder. Kopplat till huslämningarna fanns också ett antal härdar och gropar som genom förekomsten av just bränd lera eller fragment av vävtyngder antogs vara samtida med stolphålen.

Dateringarna visade som nämnts också att aktiviteter bedrivits på platsen under bronsål-der. En av de härdgropar som daterades (A112) valdes ut just för att den skilde sig markant från

övriga anläggningar i dess närområde, dels genom sin storlek och dels genom fyllningen som bestod av upp till 0,3 m stora stenar och mycket sotig sand. Enda fyndet i anläggningen var tre skörbrända fragment av en slipsten. Anläggningen daterades till 1430-1250 f Kr (cal 2 sigma), alltså bronsålderns period II-III. Möjligen kan även några av stolphålen här-röra från denna period, liksom vissa flintor, kvarts- och kvartsitavslag. Även en härdgrop (A214) i den norra delen av RAÄ 176 erhöll en bronsåldersdatering, 1070-830 f Kr (cal 2 sigma) motsvarande bronsålderns period IV- V. Denna del av området hade mer karaktären av en aktivitetsyta även om det också här fanns enstaka spridda stolphål. Ett tiotal bitar av sla-gen kvarts tillvaratogs från två gropar. I övrigt tillvaratogs två skärvor keramik. Någon funk-tion för de gropar och rännor som framkom här kunde inte närmare säkerställas. De inne-höll som regel ingen skärvsten, men fyllningen var bitvis sotig.

Undersökningen inom RAÄ 175 omfattade ca 160 m av ledningssträckan. Anläggningar, totalt 16 st, framkom längs hela sträckan, merparten i form av härdar. I den södra de-len fanns även ett litet röjningsröse och i an-

Fig. 15. Härden A414 som daterades till yngre bronsålder 1000-840 f Kr (cal 2 sigma). Foto: Veronica Palm, Västerviks Museum 2006.


22

1994a:8), vilket också öppnade för möjligheten att en senmesolitisk aktivitetsyta kunde finnas på den aktuella nivån, ca 26-28 m ö h.

Ledningsdragningen gick här endast några meter från vägslänten till den befintliga hu-vudvägen och ytan har under många år också använts som ridväg, vilket gjorde det svårt att få någon uppfattning om anläggningsnivå ur ett kronologiskt perspektiv. Tidplanen medgav inte heller någon närmare utredning av strati-grafin mellan de olika tidsskikten. Datering-arna påvisar dock aktivitet från senmesoliti-kum och bronsålder. Stensättningen indikerar järnåldersaktivitet och röjningsröset härrör sannolikt från en medeltida eller historisk fas.

Trots den mycket begränsade undersök-ningsyta som ledningsdragningen utgjorde vi-sade ändå resultaten att det här fanns rester av ett omfattande boplatsområde med ett mycket brett tidsspann från mesolitisk tid till medel-tid. Området bedömdes ha stor vetenskaplig potential vilket har legat till grund för de fort-satta undersökningarna inför den nu aktuella vägbyggnationen.

slutning till sträckans sydvästra del ligger den stensättning, RAÄ 111, som registrerades i samband med utredningen. Några ytterligare gravar eller gravgömmor framkom inte vid un-dersökningen. Inom detta område tillvaratogs fynd från anläggningar samt i samband med schaktningen. I anläggningarna fanns slagen kvarts, en mycket eroderad trindyxa, keramik och brända ben. Vid schaktningen tillvaratogs slagen kvarts, kvartsit och flinta.

Kolprover från två härdar daterades. En härd (A414) daterades till yngre bronsålder 1000-840 BC (cal 2 sigma) och var också den anläggning som innehöll flest fynd; ett kvarts-avslag, ett bränt benfragment och en liten ke-ramikskärva. Den andra härden (A407) fick en betydligt äldre datering till senmesolitikum 4840-4680 f Kr (cal 2 sigma). I härdens övre del låg den ovan nämnda trindyxan av bergart. Fynden av kvarts i området verkade stärka den-na tidiga datering även om några artefakter av klart mesolitisk karaktär inte kunde urskiljas i det framkomna materialet. Litorinamaximum beräknas till ca 25 m ö h i detta område (Sarnäs

Fig. 16. Härden A407 som daterades till senmesolitikum 4840-4680 f Kr (cal 2 sigma). Foto: Veronica Palm, Västerviks Museum 2006.


23

schaktningen för att fastställa lämningarnas utbredning, karaktär och tidsställning.Totalt omfattades ca 10 000 m2 av utredning etapp 2, varvid ca 750 m2 provschakt upp-togs. Vid förundersökningen upptogs sam-manlagt drygt 6 200 m2 schaktyta (Petersson & Carlsson 2010:15). Utredningen och för-undersökningen berörde ytor inom och intill fornlämningarna RAÄ 106, 175, 176 och 178. Resultaten från dessa etapper finns i rapporten Målserum – en gård från yngre järnålder (Pe-tersson & Carlsson 2010), men återges i kort-het nedan.

Resultat av 2009 års undersökningar i korthetTotalt framkom totalt 414 anläggningar, va-rav 111 delundersöktes (Petersson & Carlsson 2010:17). Längst i sydväst (söder om stora in-fartsvägen), i det som kallas utredningsområde 1-3, påträffades dock varken anläggningar eller fynd förutom en del spridd skärvsten. Troligen har detta område utgjort en perifer del av en större boplats vars centrala delar har schaktats bort i samband med sentida sandtäkt. Några ytterligare arkeologiska insatser gjordes därför inte här. Man schaktade även för breddning av befintlig väg intill gravfältet RAÄ 28:1 och stensättningarna RAÄ 166, för att klargöra om ytterligare gravkonstruktioner eller an-läggningar skulle påverkas av vägarbetet, men inga sådana lämningar påträffades (Petersson & Carlsson 2010:21ff).

RAÄ 106 – boplatsDet exploateringsområde som berörde RAÄ 106, söder om stora infartsvägen, var sedan tidigare relativt förstört, vilket också bekräf-tades vid utredningen. Området genomkorsas av ledningsschakt, en bullervall och befintliga vägar. Vid förundersökningen framkom flera stora stolphål, härdar samt ett område med hantverksspår, enligt tolkning baserad på fynd av ett stycke järnslagg. De fem stolphål som do-kumenterades i områdets östra del hade sam-ma karaktär och storlek som stolphålen på den

Väg och rondell – arkeologisk utred-ning och förundersökning år 2009År 2009 genomförde Riksantikvarieämbetet UV Öst en arkeologisk utredning etapp 2 och en förundersökning vid Målserum (Petersson & Carlsson 2010). Arbetena, som föranled-des av Västerviks kommuns planer på en ny trafikplats och infartsväg till Målserum och Gertrudsvik, berörde sammanlagt en yta om ca 73 000 m2. Sammanlagt omfattade arbe-tena totalt ca 73 000 m2 exploateringsyta och föranleddes av Västerviks kommuns planer att bygga en ny trafikplats och infartsväg till Mål-serum och Gertrudsvik. I detta skede planera-des en större rondell samt en ny vägdragning något väst om den befintliga vägen mot Ger-trudsvik. Det skulle också bli en passage under den nya vägen för ridskolans hästar. Planpro-cessen fortgick under det arkeologiska arbe-tets gång vilket gjorde att sträckningen ändra-des vid flera tillfällen och nya områden lades till under pågående uppdrag. Länsstyrelsen beslutade också att utredningen direkt skulle följdas av förundersökning i de områden där fast fornlämning påträffats vid utrednings-

Fig. 17. Plan över UV Östs utrednings- och förundersök-ningsschakt 2009. Planen erhållen av UV Öst.


24

för att slutligen flyttas ytterligare en gång, så att dess kant kom att ligga 20 m väst om sten-sättningen (se fig. 12). Detta resulterade i att det inför slutundersökningen 2010 fanns min-dre ytor som ej förundersökts, liksom ytor som förundersökts men som låg utanför aktuellt exploateringsområde. De schakt som upptogs närmast stensättningen innehöll inga ytterli-gare gravar (Petersson & Carlsson 2010:24f) och således fokuserades förundersökningen på boplatsen RAÄ 175.

Förundersökningen av boplatsen RAÄ 175 genomfördes dels genom avbaning av torvskik-tet med hjälp av grävmaskin och dels genom provrutsgrävning i de öppnade schakten. Ett fyndmaterial av senmesolitisk karaktär fram-kom som, tillsammans med resultat från tidi-gare undersökningar (Palm 2007a-b), stärkte bilden av en boplats med funktionsindelade ytor (Petersson & Carlsson 2010:25ff). Sam-manlagt tillvaratogs 44 fynd, varav ett bränt ben, ett kopparmynt, en slaggbit samt 41 fynd av slagen bergart, flinta, kvarts och kvartsit (även den lokala Västervikskvartsiten före-kom). Flintan bestod till största delen av Kris-tianstadflinta men även Danienflinta fanns re-presenterad. Teknologiskt dominerade bipolär

stora boplatsen från yngre järnålder RAÄ 176 och möjligen kan flera av lämningarna i RAÄ 106 också vara samtida med denna. Även i den västra delen framkom tätt med anläggningar av samma karaktär som på den stora boplat-sen. Här fanns två härdar, ett käpphål samt sex härdspår. I den mellersta delen framkom en hägnad, tre käpphål samt tre stolphål. Ett av käpphålen daterades till 1300 - 1440 e Kr och ett av stolphålen daterades till 1410 - 1620 e Kr. Dessutom framkom enstaka skärvstenar. Vidare tillvaratogs några slagna kvartsstycken i det mellersta området, liksom en skrapa av kvarts, en knacksten av bergart samt avslag/av-fall av kvarts. Makroprover från en härd inom RAÄ 106 innehöll hasselnötsskal och brända benfragment. Utifrån resultatet förordades särskild arkeologisk undersökning om än i be-gränsad omfattning.

RAÄ 175 – boplats och RAÄ 111 – stensättningDen planerade vägsträckningen i området för boplatsen RAÄ 175 ändrades flera gånger. I ett första förslag planerades vägen gå över sten-sättningen RAÄ 111. Vägen justerades dock till ett läge omedelbart väster om stensättningen

Fig. 18. I skogsdungen ligger den mesolitiska boplatsen RAÄ 175. Foto: Markus Andersson, Kalmar läns museum 2010.


25

sökningen omfattade ett mycket stort område och lämningar framkom inom en ca 25 600 m2 stor yta, ända fram till sandtagets kant (Peters-son & Carlsson 2010:29).

Utredningen och förundersökningen ge-nomfördes här genom sökschaktning där mat-jordslagret banades av och flera större ytor togs upp i syfte att närmare studera påträffade läm-ningars karaktär. Man lade vikt vid att försöka tolka boplatsens struktur för att kunna välja vad som skulle detaljundersökas vid en even-tuell särskild undersökning. Man ville också skapa en övergripande bild av huskonstruktio-ner för att redan i detta steg försöka datera och karaktärisera de olika delarna, samt om möj-ligt skapa en hypotes rörande enhetens sociala status. En förhållandevis stor del av de fram-komna anläggningarna undersöktes därför.

Det var som nämnts sedan tidigare känt att området hyste lämningar från stenålder - medeltid/historisk tid och förundersökningen kunde ytterligare klargöra omfattningen av dessa. Ett stort antal anläggningar med snar-lik karaktär framkom, vilka främst bedömdes härröra från yngre järnålder, sannolikt med huvudsaklig datering till vendel- och vikinga-tid. Lämningarna från denna tid antydde att området varit funktionsindelat, med spår av flera hus samt hantverks- och verkstadsområ-den (se fig. 14). Man lyfte fram en tolkning om att platsen kan ha härbärgerat en större järn-åldersgård med en framskjuten plats i den lo-kala boplatshierarkin, men antydde samtidigt att det också kan röra sig om ett säsongsvis använt verkstadsområde som saknat egentlig fast bostadsbebyggelse. Inom ytan påträffades mängder med stolphål varav flera tolkades ingå i föreslagna huslämningar (se fig. 14). Ett av dessa hus hade också en väggränna. Tre om-råden utmärkte sig genom mängden stolphål, tolkade som spår av hus, men husens konstruk-tion kunde inte fastställas. Även i den norra delen av undersökningsområdet fanns tydliga stolphål, om än glesare placerade. Här fanns också fem separata områden med spår tolkade som hantverks- eller verkstadsaktiviteter som järnsmide, textilhantverk med vävning, even-tuellt bronsgjutning och möjligen också pärl-

teknik i alla tre råmaterialen och man kunde se spår av redskapstillverkning i form av kär-nor, splitter och avfall. Enligt undersökarna finns stora likheter med fynden från exempel-vis Strandvägen i Motala som daterats till ca 5 000 f Kr (Carlsson 2004; 2008).

Stenmaterialet tolkades som spår av en funktionsindelad senmesolitisk boplatsyta där tillverkningen och användningen av stenred-skap skett inom olika delytor. Ytan har troli-gen fungerat som en basboplats men också som samlings- och mötesplats för människorna i närområdet (Petersson & Carlsson 2010:50). Dessa platser känns igen genom goda kommu-nikationsmöjligheter och ett stort och varia-tionsrikt fyndmaterial som avspeglar många typer av verksamheter. Materialet från RAÄ 175 visar att man tillverkat redskap, och verk-tyg som skrapor och knivar kan påvisa skinn-beredning, hyvling av trä/ben/horn och de två yxorna illustrerar huggande i träd och grenar (Petersson & Carlsson 2010:50). Inga anlägg-ningar som säkert kunde kopplas till fynd-materialet påträffades dock vid förundersök-ningstillfället.

Merparten av området vid boplatsen RAÄ 175 har aldrig varit odlat, vilket gör att ytan har hög vetenskaplig potential. I ett schakt ute i den tidigare odlade delen av ytan framkom två härdar men inga fynd. Kolprov från härden A4028 daterades till 1270 – 1000 f Kr, vilket tillsammans med fynd samt en datering från tidigare undersökningar (Palm 2007a-b) visar att området nyttjats även under bronsålder. I förundersökningens provrutor syntes dock ingen påtaglig stratigrafisk bronsåldershori-sont (Petersson & Carlsson 2010:27).

Resultaten från förundersökningen av bo-platsen RAÄ 175 låg till grund för åtgärdsför-slaget särskild arkeologisk undersökning.

RAÄ 176 – boplatsBoplatsen RAÄ 176 ligger i ett område som sedan många år används som beteshagar av Målserums ridskola. Området har tidigare va-rit brukad åkermark. I den norra delen finns ett gammalt sandtag, sedan länge igenfyllt med diverse byggavfall, betongrester etc. Förunder-


26

Det som tolkas som huslämning 1 låg cen-tralt på boplatsen och dess nordöstra kant framtogs vid förundersökningen (Petersson & Carlsson 2010:31ff). Lämningen utgjordes av en vinkelböjd väggränna 3-5 m lång och ca 0,4-0,6 m bred. Innanför väggrännan fanns spår av en härd samt två stolphål. Här fanns ock-så ett kulturlager med starkt färgad rödbrun sand. I husets närhet fanns fler lagerrester. Kol från rännan har 14C-daterats till 650 - 780 e

tillverkning. Det ska påpekas att huslämning-arna inte är totalundersökta. Resultaten och tolkningarna är dock ändå av betydelse för att komplettera de slutundersökningsresultat som senare redovisas i denna rapport, då stora delar av boplatsen inte kom att beröras av slutun-dersökningen 2010. Nedan redovisas därför de tolkningar som gjordes utifrån förunder-sökningsresultaten, vilka måste klargöras och beläggas vid en särskild undersökning.

Fig. 19. Tolkning av funktionsindelning och husområden inom boplatsen RAÄ 176. Plan upprättad av UV Öst efter förundersökningen 2010.


27

storlek kring 0,30 m. Det är deras dimensio-ner som ligger till grund för tolkningen om en möjlig uthusbyggnad kopplad till hantverks- el-ler verkstadsaktiviteter i en perifer del av den vendel-/vikingatida gården. I ett av stolphålen fanns tydliga spår av kvar av själva stolpen (Pe-tersson & Carlsson 2010:37).

Område 6 i den planerade vägens norra arm tolkas som ett verkstadsområde. Inom ett ca 50 x 20 m stort område fanns anläggningar och fynd som undersökarna vill härleda till me-tallhantverk. I områdets norra del fanns flera härdar och pinnhål samt enstaka stolphål. Här fanns en 1,0 m stor och 0,35 m djup anlägg-ning tolkad som en nedgrävning, med fyllning av mycket hårt packad silt, spridda kolfrag-ment och en kollins i ytan. Det tolkningsförslag som läggs fram är att denna anläggning utgör ett nedgrävt underlag till en härd ämnad för specialiserad aktivitet (Petersson & Carlsson 2010:37). Detta tillsammans med avsaknaden av spår av hus i området samt anläggningarnas diversifierade tolkningar, ligger till grund för antagandet att det rör sig om ett hantverks-/verkstadsområde. I den södra delen framkom härdar, enstaka stolphål, ett flertal käpphål, en ässja med fynd av slagg samt härdar med speci-ell utformning vilka omgavs av ett område med hård, troligen bränd, silt. Härdarna innehöll i regel ingen skärvsten. Ett av stolphålen hade så-dana dimensioner att det kunnat ingå i ett hus. Bränt trä från stolpen i ett stolphål daterades till sen medeltid/tidig modern tid, 1420 - 1630 e Kr. Anläggningarna var annars svåra att ka-tegorisera.

Ytterligare ett verkstadsområde pekades ut, område 7. Inom ett ca 15 m långt avsnitt i schaktet fanns ett tiotal anläggningar, varav fyra härdar, en ränna, kulturlagerrester, en grop samt en eventuell ässja. Knappt 10 meter söder om schaktet hittades en liten bottenskålla av järnslagg. Ingen av anläggningarna kan sä-gas ha samband med någon byggnad.

Området tolkas därför som ett verkstads-område kopplat till smide (Petersson & Carls-son 2010:37ff).

Kr. Rännan och de andra lämningarna kopp-lade till huset undersöktes inte närmare. Ytligt i väggrännan hittades dock keramikfragment av järnålderstyp. Hustypen utgörs troligen av ett litet enskeppigt hus med takbärande väggar, en typ som blir allt vanligare under yngre järnål-der (Petersson & Carlsson 2010:47).

Inom en ca 25 x 20 m stor yta i undersök-ningsområdets östra del, det som benämns hus-område 2, framkom flera härdar, nio stolphål, två käpphål, en rödbränd yta (härdspår) samt kulturlagerrester. Lämningarna var mycket på-verkade av det tidigare åkerbruket, men områ-det tolkades som en yta för hus. En av härdarna daterades till vendel-vikingatid, 660 - 870 e Kr (Petersson & Carlsson 2010:33f).

I det som benämns husområde 3, en ca 30 x 25 m stor yta i undersökningsområdets västra kant, fanns en koncentration av anläggningar. Här fanns bl.a. ett 25-tal stolphål, sju käpphål, en eventuell ugnsanläggning samt kulturlager-rester. Området är tolkat som ett område för hus men någon säker konstruktionstyp kunde inte fastställas i detta skede (Petersson & Carls-son 2010:34).

Inom en ca 50 x 30 m stor yta relativt centralt på boplatsen hittades det som benämns hus- och hantverksområde 4. Här påträffades 47 stolphål, två härdar och två käpphål. Stolphå-len bör ha ingått i en eller flera huskonstruktio-ner och här fanns också ett kulturlagerområde, minst 30 x 6 m stort, i husområdets nordvästra del. I ett makroprov från ett av stolphålen fanns säd (naket korn och vete), hasselnötsskal, samt en stor mängd åkerogräs där åkerspergel var dominerade. Fynd av enstaka slaggbitar och ett vävtyngdsfragment indikerar hantverk. Un-dersökarna daterar vävtyngden typologiskt till vikingatid (Petersson & Carlsson 2010:34f). I området daterades också en ugnslämning till 770 - 980 e Kr, och strax väster om området da-tera des en härd till slutet av folkvandringstid-början av vendeltid, 530 - 660 e Kr.

Husområde 5 hittades inom en ca 30 x 20 m stor yta i undersökningsområdets nordligaste del. Här påträffades enstaka stolphål med en


28

fyndförande lager från denna tid, liknande de vid RAÄ 175, kunde inte påvisas (Petersson & Carlsson 2010:30). Bland fynden av flinta hittas fem skrapor, en kniv, två kärnor, två råmaterial och 17 avslag/avfall. I kvarts finns en skrapa, tre kärnor och sju avslag/avfall. I kvartsit finns tre kärnor och sex avslag/avfall, varav några i Västervikskvartsit. Materialet består mestadels av stora plattformsavslag.

Fem eldslagningsflintor samt tre facettera-de löpare till malstenar förs till järnåldersfa-sen. Flera av fynden, liksom tidigare material från undersökningen inför ledningsdragingen 2006, indikerar också att hantverk som väv-ning, smide och eventuellt också bronsgjutning förekommit på platsen. I fyndmaterialet finns nio fynd av järnslagg, varav ett utgörs av en bottenskålla (F156). Bland fynden av bränd lera finns en halv vävtyngd (F96) som framkom i en lagerrest och som undersökarna typolo-giskt daterar till vikingatid. Keramiken utgörs huvudsakligen av delar av kärl av järnålders-typ, men här finns även en skärva A-gods (Öst-ersjökeramik; F159) och en bottenskärva av ett stengodskärl med saltglasyr (F125), vilken kan vara relativt sentida. Av brons finns ett bleck, en spik av dekorationskaraktär, en mynnings-bit av ett bronskärl samt två spännen. Det ena spännet (F147) har dekor av stiliserad djuror-namentik som stilmässigt kan föras till tidig

Område 8 utgörs av ett hus- och verkstads-område i undersökningsområdets nordöstra del. Här framkom sex stolphål och tre käpp-hål i ett 25 m långt avsnitt. Stolphålen var av sådana dimensioner att de kan ha ingått i en byggnad. Här påträffades också flera fynd av slagg och brons, vilket kan tyda på att det pri-märt rör sig om ett verkstadsområde, möjligen med byggnadsspår.

I det sammanlagda fyndmaterialet från utredningen och förundersökningen av RAÄ 176 finns 116 fynd, med en spridning från sen-mesolitikum till medeltid. Det rör sig om både slaget stenmaterial och exempelvis brons- och järnföremål, enstaka brända ben, bränd lera, slagg och keramik. Hela exploateringsområdet avsöktes med metalldetektor, dels före avba-ning vilket inte gav något resultat, men även efter avbaningen. Vidare avsöktes dumphögar-na utefter schaktens kanter, varvid ett flertal metallföremål tillvaratogs.

Till de äldsta daterbara fynden förs ett nack-fragment av en trindyxa av bergart samt ett fis-kesänke av skiffer. Ett slaget stenmaterial med spridning från senmesolitikum till bronsålder tillvaratogs, men merparten saknar arkeologisk kontext då det insamlades från ploglager och dumphögar, och endast i några fall i toppen av orörd mark. Lösfynden var koncentrerade till zoner på nivåerna 21-25 m ö h. Några intakta

Fig. 20. Vy mot bytomten RAÄ 178. Foto: Johan Wildenius, Västerviks Museum 2011.


29

Agrara lämningarLängre österut, i den sydvästra delen av RAÄ 176, dokumenterades även ett system av agrara lämningar i form av välvda åkrar, inom ett 130 x 75 m stort område, i huvudsak utanför det då aktuella undersökningsområdet (Petersson & Carlsson 2010:45f). De välvda åkrarna är 7–12 m breda, ca 75 m långa och 0,1-0,2 m höga. Deras datering är oklar men på stadskartan från år 1707 ligger området inom ett inhäg-nat gärde med åker, äng och hagar, men själva åkerparcellerna är inte markerade på kartan.

Inom RAÄ 176 fanns också spår efter flera hägnader i form av hankgärdesgårdar med parställda gärdesgårdsstörar. I något fall föl-jer gärdesgården ett mindre dike. Kol från en gärdsgårdsstör tillhörande hägnaden A4241, som kolats i ena änden för att bättre stå emot röta, daterades till 1640 - 1969 e Kr. Hägna-dernas riktning stämmer väl överens med de historiska kartorna.

vikingatid. Bland järnfynden finns två mejslar (F134, F150), den ena föreslås kunna ha an-vänts till inpunsning av dekor. Ett fynd (F113) kan vara en agraffknapp eller en nit. Vidare framkom en hästskosöm (F163) i en härd. På ytan hittades också en blyplomb (F108), som troligen kan dateras till medeltid.

Resultaten från förundersökningen av bo-platsen RAÄ 176 låg till grund för åtgärdsför-slaget särskild arkeologisk undersökning.

RAÄ 178 – Gamla Målserums bytomtGamla Målserums bytomt RAÄ 178 hade före undersökningen status som bevakningsobjekt, eftersom delar av tomten sedan tidigare är ur-schaktade och det var osäkert om bevarade äldre lämningar över huvud taget fanns på platsen. Den aktuella utredningen och förun-dersökningen berörde en yta omedelbart öster om bytomtens gräns samt ett litet område i dess sydöstra del (Petersson & Carlsson 2010:42f). Bytomtens gräns är dock inte säkert fastställd.

Ca 5 m öst om den registrerade gränsen framkom en anläggning som tolkades som en brunn. I dess närhet fanns ett stolphål och ett käpphål. I bytomtens sydöstligaste del fram-kom ett hörn av syllstenar till en husgrund med ett kulturlager på insidan.

Ca 70 m öster om bytomten fanns ett mindre område med anläggningar bl.a. ett eldskadat trägolv. Samtliga dessa lämningar bedömdes ha samband med den historiska bebyggelsen i om-rådet, men här fanns även enstaka anläggning-ar som verkade vara av förhistorisk karaktär.

Från RAÄ 178 finns två fynd, båda av senti-da karaktär; ett fragment av en munblåst butelj samt en skärva rödgods BIIy. Inga anläggning-ar i detta område daterades närmare. I det lager som fanns ovanpå det brända trägolvet fanns en kärna av råg samt granbarr. Omfattande rågodling verkar ta fart först under medeltid eller 1500-tal, något som kan indikera att den antagna dateringen till medeltid eller senare är korrekt (Petersson & Carlsson 2010:47).

Resultaten från förundersökningen av by-tomten RAÄ 178 låg till grund för åtgärdsför-slaget särskild arkeologisk undersökning.

Fig. 21. Hägnaden A663 framkom vid förundersökningen 2009. Foto: Maria Petersson, RAÄ UV Öst 2009.


30

med att bana av stora ytor för att få överblick över boplatsens struktur i sin helhet, för att sedan göra riktade insatser mot prioriterade lämningar. I detta läge skulle också vissa ytor kunna bortprioriteras eftersom frågorna om boplatsens struktur ändå skulle gå att besva-ra. Detta förfarande var dock inte möjligt att genomföra i samma omfattning inom det nu aktuella området, eftersom man enbart kom att fokusera på en perifer del av själva boplat-sen, en del med glesare lämningar av mestadels okänd funktion.

Vetenskapliga frågeställningar och metodiska övervägandenI undersökningsplanen formelarades, utifrån resultaten från tidigare undersökningar i om-rådet samt den av Riksantikvarieämbetet UV Öst genomförda förundersökningen, en mängd frågeställningar i ett flertal periodinriktade te-man, men även övergripande områdesgemen-samma frågor. Den förändrade planen, med reducerad undersökningsyta och minskade re-surser, påverkade dock den ursprungliga mål-uppfyllelsen gentemot frågeställningarna och flera av dem har inte varit möjliga att besvara utifrån rådande undersökningsområde, fram-för allt gällande järnåldersfasen inom RAÄ 176. Trots detta redovisas frågeställningarna i sin helhet nedan. Resonemangen nedan ger en bakgrund till det kunskapsläge som fanns före aktuell undersökning och visar också på den forskningspotential som fanns och delvis fortfarande finns i området. Flera av frågeställ-ningarna är således fortfarande aktuella inför eventuella framtida insatser.

Metod och frågeställningar

Det övergripande syftet med den särskilda un-dersökningen var, i enlighet med Länsstyrel-sens förfrågningsunderlag, att ta fram ny och meningsfull kunskap om områdets lämnings-typer, fyndbild och platsens nyttjande under de tidsperioder som påvisats vid tidigare un-dersökningar i området.

Från rondell till korsningLämningarnas potential som kunskapskälla bedömdes hög och ett antal frågeställningar formulerades, vilka omfattade samtliga berör-da tidsperioder från stenålder till historisk tid. Inför slutundersökningen kom dock exploa-teringsytan att minskas väsentligt, eftersom Västerviks kommun frångick rondellalternati-vet till förmån för en vanlig korsning med en planskild gångtunnel för ridskolans passage till hagmarken. De ändrade planerna innebar stora förändringar för det arkeologiska projek-tet. Målserums gamla bytomt (RAÄ 178), den södra boplatsen (RAÄ 106) samt en stor del av den centrala delen av den mest anläggningstäta boplatsen (RAÄ 176) kom nu att ligga utanför det aktuella området. Sammanlagt omfattade slutundersökningen 9 500 m2 att jämföra med de 24 200 m2 som ursprungligen prioriterades och förundersökningens ca 73 000 m2.

Den första framlagda planen innebar att stora sammanhängande ytor av RAÄ 176 skulle exploateras och därmed undersökas. Området omfattade då såväl mycket anlägg-ningstäta ytor som ytor med glesare förekomst av boplatsanläggningar – vad som tolkades som centrum och periferi. Den första under-sökningsplanen byggde därför på en metodik


31


Fig. 22. Plan över exploateringsområdet för den nya vägen. Här syns förundersökningens schakt liksom det område som kom att undersökas i sin helhet 2010 (röd linje på planen). Planen är upprättad av Nicholas Nilsson, Kalmar läns museum 2012.


32

kvartsit över kvarts och vi ser en större homo-genitet i val av råmaterial.

Den översiktliga studien av stenmaterialet från förundersökningen visade att det i Målse-rumsmaterialet finns en hög andel kvartsit och ett relativt homogent råmaterial, dock med en högre andel kvarts än i Hermanstorp. Kvart-siten och flintan uppvisar dessutom en min-dre variation i storlek och vikt än kvartsen. I kvartsiten kunde inga formella redskap eller kärnor konstateras, medan flintan och kvart-sen uppvisade sådana. När det gäller materia-let från trakten bör man också ha i åtanke att amfibolit, som under både sten- och bronsålder användes för att tillverka bergartsyxor, före-kommer som gångbergart i kvartsit, bl.a. vid Sandebo intill Gamlebyviken, vilket ger möj-ligheten att kvartsiten på platsen är en sekun-där produkt. Amfiboliten är också en kraftigt kopparförande malm, vilket öppnar ännu fler möjligheter till forskningsaktuella övervägan-den om kvartsiten skulle visa sig kunna föras till bronsålder. Kopparförande malm hittas på många håll i Tjust.

Den preliminära studien av fyndmaterialet överensstämde alltså med de tidigare 14C-date-rade härdarna på platsen, varav en daterades till senmesolitisk och två till bronsålder (Palm 2007b:14; Ua-29196). Sammantaget motivera-de detta frågeställningar dels om lokalens kro-nologiska variation, dels om platsens struktur och nyttjande, dock med tyngdpunkt i meso-litikum.

Bronsålderslämningar inom RAÄ 175 och 176 Som framgår ovan har både dateringar och fyndmaterial påvisat aktiviteter under brons-ålder. Inför den särskilda undersökningen var det dock oklart i vilken omfattning området nyttjats vid denna tid, då endast spridda an-läggningar såsom härdar och en kokgrop da-terats till perioden (Palm 2007b; Petersson & Carlsson 2010). Vid tidigare undersökningar antyddes dock att det fanns ytterligare anlägg-ningar som särskilde sig i karaktär och utse-

RAÄ 175Vid tidigare undersökningar inom RAÄ 175 har lämningar som daterats till senmesoliti-kum och bronsålder framkommit (Petersson & Carlsson 2010; Palm 2007a-b). I förunder-sökningsrapporten tonades dock förekomsten av bronsålderslämningar ner till förmån för det mesolitiska materialet och inriktningen i Läns-styrelsens förfrågningsunderlag för RAÄ 175 fokuserade främst på det senmesolitiska mate-rialet och den senmesolitiska boplatsens struk-tur och nyttjande. Samtidigt utpekades syftet med den särskilda undersökningen vara att ”ta fram ny och meningsfull kunskap kopplat till de tidsperioder, lämningstyper samt fyndbild som finns från tidigare undersökningar”, vilket öppnade upp för frågeställningar även kring bronsåldern.

Inför undersökningsplanens upprättande gjordes en preliminär studie av fyndmateria-let från tidigare undersökningar. Framför allt kvartsens omfattning i antal och relativt stora variation i vikt- och storleksfördelning indi-kerade mycket riktigt att ett rikt mesolitiskt fyndmaterial fanns på platsen, men fyndma-terialets fördelning utifrån förundersökningen antydde också att en icke obetydlig andel av stenmaterialet härrörde från senare perioder än mesolitikum, och då företrädesvis brons-åldern.

I fyndmaterialet från tidigare undersök-ningar finns bland annat ett flertal större av-slag av den lokala Västervikskvartsiten, något som enligt Sarnäs (1994a:21) kan indikera en datering till senare perioder än mesolitikum. Detta stöds i flera undersökta material, bland annat Lilla Mark i Döderhults socken i Os-karshamns kommun (Callahan 1987), de båda bronsåldersboplatserna vid Hermanstorp samt den mesolitiska boplatsen vid Böljerum (Sar-näs 1994d), där det framhålls att råmaterialan-delen kvartsit, liksom homogenitet i råmaterial och storleksfördelning, ökat efter mesolitikum. Under mesolitikum tycks kvarts ha dominerat över kvartsit samtidigt som råmaterialsam-mansättningen varit mer heterogen. Under neolitikum och bronsålder dominerar istället


33

de, liksom relationen mellan boplats och ut-mark i dessa miljöer. De bronsålderslämningar som tidigare framkommit inom det aktuella undersökningsområdet var relativt anonyma i sin karaktär, varför man i detta skede inte kunde avgöra om Målserums bronsåldersläm-ningar ska uppfattas som en fristående bebyg-gelseenhet, som säkerligen haft någon typ av samverkan med Hermanstorp, eller om akti-viteterna vid Målserum varit underordnade Hermanstorpsboplatsen.

Eftersom så få arkeologiska undersök-ningar berört bronsåldersmiljöer i Tjustbyg-den har man idag mycket lite information om kontinuiteten hos boplatser och gravmiljöer. En aktuell fråga berörde därför förhållandet mellan bronsålderns och den äldre järnålderns lämningar. Mycket tyder på att gravmiljöerna nyttjats under lång tid. Som exempel kan näm-nas de två gravar (RAÄ 25) som undersöktes år 1964 på åsen ca 100 m öster om undersök-ningsområdet (Brunke & Gustafsson 1964; Gustavsson & Brunke 1967), där gravarnas konstruktion med flera kantkedjor och grav-gömmor i samma anläggning, liksom fynden, indikerar att gravarna varit i bruk under en lång period och inte är resultat av en enskild händelse. Bland annat har keramiken daterats till sen bronsålder eller tidig järnålder och stra-tigrafin på fynden i den ena graven indikerar att en järnkniv deponerats senare än de lägre liggande bronsföremålen. Sådana konstruk-tioner återfinns i liknande miljöer i t.ex. Upp-land (Forsman & Victor 2006) på Gotland (Petersson 1982) och i Tjustbygden på bl.a. Hjortekrogsgravfältet (Widholm 1998). Även vid Hermanstorpskomplexet har en grav da-terats till järnålder (RAÄ 42:2), en rest sten där de brända benen i gravgömman datera-des till 78-417 e.Kr. Den långa kontinuiteten i användandet av gravarna utgör ytterligare en indikation på den långa brukningstid som finns i området, men ger än så länge inte några säkra antaganden om kontinuitet. Det var till exempel förvånande att inga dateringar från äldre järnålder ännu kunnat påvisas inom un-

ende, något som skulle kunna vara kronolo-giskt betingat. Dessa preliminära tolkningar inbegrep även möjliga huslämningar.

Bronsåldern är påtaglig längs hela dalgång-en med synliga rösen och skålgropsstenar. Vid utredningsschaktning mellan Målserum och Kejserslund i nordväst år 2007, framkom bo-platslämningar i form av härdar, stolphål, kul-turlager och en mängd fynd vilka preliminärt i huvudsak kan dateras till yngsta stenålder och äldsta bronsålder (Ternström 2007). Den un-dersökta bronsåldersboplatsen vid Hermans-torp, med långhus och uthus (Sarnäs 1994b), liksom ett likartat litiskt och makrofossilt ma-terial, visar att en långvarig bebyggelse funnits i Målserums närhet, något som också indikerar platsernas samtidighet och någon form av rela-tion mellan lokalerna. Dessa boplatslämningar bör uppfattas som samverkande i någon mån.

Storlek och översiktlig struktur på bronsål-dersboplatser är annars en fråga som ofta bara kunnat diskuteras hypotetiskt då ingen boplats är undersökt i sin helhet i Sverige. Det är dock uppenbart att platser med avstånd på ett par hundra meter har haft en tydlig samverkan och tillhört samma gårds- eller bebyggelseen-het. Bronsålderskomplexet vid Pryssgården i Östergötland liksom Fosie IV i Skåne är idag de ytmässigt mest undersökta, båda med när-mare 100 000 m2 undersökningsyta (Björhem & Säfvestad 1993; Borna-Ahlkvist et al 1998), men inte heller där har hela boplatsstukturen kunnat klargöras. Varje tillfälle att undersöka olika delar av större boplatskomplex ger där-för en möjlighet att förstå deras struktur och funktion. I bronsåldersmiljön vid Målserum och Hermanstorp är det tydligt att en sådan geografiskt utspridd struktur kan påvisas. Ge-nom fortsatta arkeologiska undersökningar i detta område finns således en hög potential för förståelse av bronsålderns lämningar, deras utveckling över tid liksom deras rumsliga sam-manhang och det var därför en förhoppning att slutundersökningarna åtminstone delvis skulle kunna klargöra frågor kring bronsåldersbo-platsernas rumsliga organisation och nyttjan-


34

dragningen 2006 framkom spår av hantverk i form av vävtyngder och sprutslagg i stolp-hål och härdar daterade till vendeltid (Palm 2007 a-b) och många av förundersökningens frågeställningar (Petersson & Carlsson 2010) berörde av naturliga skäl boplatsens funktion och inre struktur.

Vid förundersökningen påträffades som redogjorts ovan minst ett hus och ytterligare områden utpekades som möjliga husområden eller områden med hantverksaktiviteter (Pe-tersson & Carlsson 2010). Trots detta kan resultaten från förundersökningen inte säker-ställa tolkningen kring en större sammanhål-len gårdsbebyggelse. Man påträffade exempel-vis inte några stolphålsrader trots omfattande sökschaktning. Det hus som påträffades hade ränna och föreföll inte höra till de vanligare typerna av hus från denna tidsperiod. Även om alla hus på en vendel-/vikingatida boplats inte behöver ha varit stolpburna är det troligt ett antal stolpburna långhus ändå har funnits inom eller i anslutning till gården.

Ytterligare iakttagelser kunde göras uti-från förundersökningsresultatet, bl.a. beträf-fande förekomsten av härdar inom boplatsen. Många boplatser från yngre järnålder har haft en tydlig uppdelning mellan husområden och aktivitetsområden. Någon större förekomst av härdar finns då i regel inte inom själva husom-rådena. Som exempel kan nämnas den under-sökta storgården vid Huseby i Kronobergs län, där ett omfattande område med huslämningar från vikingatid så gott som helt saknade härdar (Nylén & Söderberg 2009). Även vid under-sökningen av den yngre järnåldersbebyggelsen vid Järrestad i Skåne kunde man konstatera att härdar till större delen förekom i ett separat härdområde (Söderberg 2003:128ff). Närva-ron av härdar i de flesta delområdena inom RAÄ 176 antydde därför att det här rör sig om något annat än en bostadsbebyggelse, ex-empelvis ett hantverks- och aktivitetsområde utan direkt gårdsbebyggelse. Detta skulle na-turligtvis ändå kunna vara en del av en större gård vars centrala del ligger utanför aktuellt område. En annan möjlighet var att vissa av

dersökningsområdet vid Målserum trots när-varon i form av gravar.

Andra aktuella frågeställningar av mer över-siktlig karaktär berörde relationen mellan bo-platserna, exempelvis Hermanstorp och Mål-serum, och mer rituellt inriktade områden som grav- och kultplatser. Oavsett om Målserums-lokalen skulle visa sig vara en mindre boplats, en rituell samlingsplats, en hantverkslokal el-ler en omlastningsplats så är diskussioner om social interaktion, samhällsstruktur, närings-fång, graden av stratifiering samt bebyggelse-mönster aktuella, liksom i vilken utsträckning påverkan finns från eventuella kontakter med nordliga, östliga och sydöstliga samhällen som exempelvis Norrland, Baltikum, södra Finland och Lausitz-kulturen i Polen, för att inte tala om Gotland.

Frågeställningar gällande bronsåldern i kort-het:• Vilken typ av aktiviteter har utförts på plat-sen under bronsålder? • Hur har bronsålderns boplats eller aktivi-tetsyta varit strukturerad? • Kan man se om bosättningen varit perma-nent eller endast semisedentär?• Kan man se en kronologisk och geografisk förändring inom undersökningsområdet? • Är det möjligt att påvisa en avgränsning av boplatsen och därmed ge en möjlighet att dis-kutera relationen mellan boplats och utmark?• Hur har boplatsen och dess innevånare varit relaterade till omvärlden?

RAÄ 176Tidigare undersökningar inom RAÄ 176 har visat att lämningarna huvudsakligen kan föras till yngre järnålder. I den preliminära förun-dersökningsrapporten, dvs. det underlag som förelåg inför upprättandet av den särskilda un-dersökningens plan, gav man två alternativa tolkningar till den yngre järnåldersboplatsen; att det antingen rör sig om en storgård med hantverksaktiviteter eller en handelsplats med hantverksaktiviteter, bägge med ett spann från vendeltid till vikingatid. Redan vid lednings-


35

till att besvara två grundläggande frågor av förberedande karaktär:• Vad representerar boplatsen?• Vilka tidsskikt finns inom boplatsen och vilken fördelning finns mellan lämningar från olika tidsperioder?

Därefter delades frågeställningarna in i tre teman; bebyggelse, hantverk och bronsålderns boplats (se ovan), där de första två fokuserade främst på järnåldersskiktet.

BebyggelsenUndersökningen av boplatsen RAÄ 176 be-dömdes vara av stor betydelse för den regio-nala arkeologiska kunskapen. Den yngre järn-ålderns bebyggelse är annars generellt sett mindre känd än den från äldre järnålder och bronsålder. Under mellersta järnålder sker ett skifte i fråga om bebyggelselägen och boplat-serna från vendeltid och vikingatid har säl-lan kontinuitet tillbaka till romersk järnålder (Göthberg 1995:98; Larsson 1995:56). I Små-land har få undersökningar utförts av boplat-ser från vendeltid och vikingatid. Ett undantag är den nyligen utförda undersökningen av Hu-seby bytomt, invid Huseby bruk i Kronobergs län. Här påträffades ett tjugotal stolpburna hus av olika typer och funktioner inom vad som kan betecknas som en storgård (Nylén & Sö-derberg 2009). I Kalmar län är mycket lite känt om bebyggelsen under denna period (Anglert 2001:487). De enda stolpburna hus som på-träffats från perioden undersöktes i samband med utbyggnaden av E22:an i Möre söder om Kalmar. Vid Binga påträffades fyra mindre hus inom ett hantverksområde varav ett tolkades som en smedja (Gustafsson 2001:597; Having 2001:557). Samtliga kunde dateras till vendel-tid. I Hossmo påträffades ett hus i en liknande miljö som typologiskt daterades till vendel-/vikingatid. På Öland har ett antal grophus un-dersökts som daterats till vendeltid och viking-atid (Fallgren 1994, 2006; Thorén 2000) och vid en nyligen utförd undersökning vid Präst-hag i Köpingsvik påträffades flera stolpburna hus som daterats till tidig medeltid eller möjli-gen sen vikingatid (Åstrand & Papmehl-Dufay

områdets härdar och förmodligen en del stolp-hål hör andra tidsperioder. En annan tanke som formulerades inför slutundersökningen var också att en del av områdets stolphål och härdar skulle kunna höra samman med olika agrara aktiviteter som utförts i närheten av en gård där man kanske haft fållor och skjul för boskap. Tolkningen av RAÄ 176 som en sammanhållen gårdsbebyggelse betraktades således som högst osäker inför den särskilda undersökningen.

Svårigheten att avgränsa den yngre järnål-dersboplatsen inom RAÄ 176 innebar också att det var svårt att avgöra hur stora delar, och vilka delar, av en järnåldersbebyggelse som faktiskt fanns inom undersökningsområdet. I förundersökningsrapporten utgick man ifrån att boplatsen var väl avgränsad och att större delen av gårdsbebyggelsen låg inom slutunder-sökningsområdet. Denna tolkning är dock inte oproblematisk. Avgränsningen åt nordväst ut-görs av sand- och grustäkter och tidigare un-dersökningar har visat att boplatslämningar även finns ett kort stycke nordost om slutunder-sökningsområdet (delområde 2 i Palm 2007b), men även längre mot syd vid Jenny- och Kvän-narenområdet. De lämningar som finns inom RAÄ 106 kan ses som en länk mellan RAÄ 176 och dessa sydligare lämningar och däremellan har tidigare exploateringar utan antikvariska insatser förstört eventuella spår. RAÄ 176 ut-gör snarare en del av ett större boplatsområde där lämningar från olika perioder går i varan-dra, vilket ytterligare komplicerade tolkning-arna. Inom RAÄ 176 finns flera tidsskikt, vilka i sin tur kan representera olika funktioner. In-för slutundersökningen var frågan om hur stor andel av anläggningarna som hör till ett äldre skede fortfarande oklar, även om huvuddelen verkade höra till yngre järnålder. För att kunna tolka den yngre järnåldersboplatsens struktur var det därför av stor betydelse att urskilja vad som hör till de olika kronologiska skedena.

Med tidigare resultat och förundersökning-ens tolkningar i åtanke valdes att indela fråge-ställningarna för RAÄ 176 i två steg. Under-sökningens inledande frågeställningar syftade


36

sammanhanget kan säga något om influenser. Det noterades också att man vid förundersök-ningen inte påträffat några grophus vilket man förmodligen hade gjort på en motsvarande bo-platsyta från vikingatid i exempelvis Skåne. Detta antydde att byggnadstraditionen och bo-platsstrukturen mer ansluter till Mälardalens, där grophus är mer ovanliga och har mindre framträdande funktion inom boplatserna. Val av byggnader kan även visa på politiska och sociala kontakter. Ett exempel på detta är bo-platsen vid Huseby där man påträffade ett s.k. Trelleborgshus med en tydlig anknytning till en dansk sfär (Nylén & Söderberg 2009).

Bestämning av de enskilda husens funktion var också viktig för att få en bild av hur platsen eller gården varit organiserad, inte minst för att klargöra om det rörde sig om en gård eller en handelsplats. Detta gällde inte bara större byggnader utan även mindre konstruktioner som fyrstolpshus eller enklare stolprader. Fo-kus i undersökningen av huslämningar lades alltså på deras funktion och plats i den över-gripande boplatsstrukturen, alltså typologi i kombination med daterings- och makrofossila analyser samt fyndmaterial.

Diskussionen om den yngre järnålderns går-dar och bebyggelse har i mycket kretsat om-kring begreppet storgårdar, ofta utifrån plat-ser som just Slöinge i Halland och Järrestad i Skåne (Lundkvist 2000; Söderberg 2005) och utifrån två aspekter som delvis skiljer sig åt. Dels har man fokuserat på tolkningen av bo-platserna som säten för en lokal eller regional elit, dels på storgårdarna som driftsform. I den första diskussionen har frågor omkring sam-hällsstruktur och formeringen av synbara byg-der och småländer varit viktiga. I den sistnämn-da har man framförallt diskuterat storgårdar som en från kontinenten inspirerad bruksform med storskaligt jordbruk där arbetet till stor del utförs av trälar. Vissa forskare har menat att detta varit den dominerande jordbruksfor-men under yngre järnålder och tidig medeltid (Tollin 1999:19), medan andra ser det som ett

2012). Kunskapen om den yngre järnålderns boplatser i Småland är därmed mycket begrän-sad, i synnerhet i Kalmar län och i Tjustbygden i det närmaste obefintlig.

Det saknas alltså lämpliga jämförelseobjekt i närområdet och man får därför söka sådana på andra håll där yngre järnålderslämningar undersökts mer frekvent såsom i Östergötland, Mälardalen och Skåne. Tjustbygdens forn-lämningsbild från järnålder-medeltid ansluter annars mer till Östergötlands och Mälardals-områdets än till Ölands, Möres och övriga Smålands, vilket i sig öppnar för frågeställ-ningar om likheter och skillnader liksom bak-grunden till upprättandet av storgårdar och centralplatser i dessa områden. Inför slutun-dersökningen listades olika lämpliga jämförel-seobjekt. I Östergötland har flera yngre järnål-dersboplatser undersökts bl.a. vid Borgs säteri och Högby i Norrköpings kommun samt Ulle-vi, Mjärdevi-Lambohov och Valla utanför Lin-köping (Lindgren-Hertz 1995; Karlenby 1996; Lindeblad & Nielsen 1997a-b; Sköld 2007, 2012). Lämpliga jämförelsematerial gällande storgårdar från yngre järnålder finns bl.a. från Järrestad i Skåne liksom Slöinge i Halland och Lunda vid Strängnäs (Lundkvist 1997, 2000; Söderberg 2005; Andersson 2008). Den tidi-gare nämnda boplatsen vid Huseby är också ett lämpligt jämförelseobjekt. I ett lokalt per-spektiv bör man koppla boplatsens funktion till järnåldersbygden i Gamleby-Lofta (Palm 2001, 2006).

Eftersom kunskapen om vendeltida och vi-kingatida hus i Kalmar län är mycket begrän-sad ansågs frågeställningar om hustyper och husfunktioner viktig. Grunddragen för husty-per från denna tid är dock generellt väl kända (bl.a. Herschend 1989; Tesch 1993; Göthberg, Kyhlberg & Winberg 1995; Göthberg 2000, 2007) och inriktningen på undersökningen skulle fokusera på vilka hustyper som man har valt att använda i Tjustbygden. Det finns en rad olika byggnadstraditioner under yngre järnålder och valet av byggnadstyp i det lokala


37

kunna ge viktig information till kunskapen om Tjust som region och dess förhållande till omvärlden.

Boplatsens placering i landskapet var också av intresse, både ur kommunikationssynpunkt och ur ett bebyggelseperspektiv. Tjust är en bygd som uppvisar många lämningar från yng-re järnålder men man vet egentligen mycket lite om hur denna bygd har sett ut under perioden, även om plats- och gårdsnamn kan antyda en viss struktur. Undersökningsområdet ligger intill en väg som fungerat som landsväg långt tillbaka i tiden. I områdets närhet finns även flera knutpunkter i fråga om vattenvägar även om boplatsen inte legat direkt vid vatten under yngre järnålder.

Förundersökningen och den tidigare led-ningsdragningen visade att boplatsen RAÄ 176 har en hög anläggningstäthet, men att anläggningsfrekvensen och anläggningarnas karaktär växlade mellan olika ytor. Detta ty-der på att man inom boplatsen har goda för-utsättningar att urskilja olika områden med skilda funktioner, t.ex. gårdsbebyggelse eller hantverks- och aktivitetsområden och därmed kunna besvara frågor kring lämningarnas rumsliga organisation.

Temat bebyggelsen:• Hur ser bebyggelsen ut, vilken rumslig orga-nisation finns inom boplatsen?• Vilka hustyper och husfunktioner har före-kommit? • Vilka sociala förhållanden kan man avläsa ur boplatsmönster, fynd och aktivitetsytor?• Hur har boplatsen legat ur kommunikativ synvinkel?• Hur har det omgivande kulturlandskapet påverkat näringsfång och aktiviteter inom bo-platsen? Kan skillnader spåras mellan de olika tidsperioderna utifrån det makrofossila mate-rialet?• Hur ligger bebyggelsen i förhållande till övrig yngre järnåldersbygd i Tjust och till lik-nande objekt i andra delar av landet?

av flera sätt att organisera ett jordbruk (Fall-gren 2008:111ff). Mats Anglert menar att det i Möre bör ha funnits flera sådana storgårdar där mindre enheter lagts samman till en gård med stordrift (Anglert 2001) och pekar sär-skilt på den tidiga centralplatsen Hossmo som platsen för en sådan gård. Vid undersökningen av boplatsen vid Huseby kunde man i bygg-naderna se en social stratifiering av boplatsen med en stor hall som tydlig statusbyggnad men även mindre boningshus i bebyggelsens utkant som skulle kunna vara bostäder för trälar. Det finns även yngre järnåldersboplatser som inte uppvisat några storgårdar. Undersökningen av en vendeltida boplats vid Bjärred i Skåne (Pet-terson & Brorsson 2002:61ff) är ett exempel på en sådan, utan tecken på social stratifie-ring. Även i detta sammanhang är järnålders-bygden i Gamleby-Lofta av central betydelse. Den undersökta båtgraven vid Gunnerstad antyder förekomsten av en aristokratisk sam-hällsgrupp under vendeltid, liksom ytterligare undersökta gravar inom yngre järnåldersgrav-fält bl.a. vid Valstad och Hammar (Ekelund & Ginters 1962; Palm 2001; 2006). En vik-tig fråga inför undersökningen av RAÄ 176 är alltså vilken social ställning bebyggelsen i Målserum kan ha haft. Förundersökningens antagande, att det rör sig om en storgård, byg-ger till stor del på förekomsten av hantverks-spår och inte på ett egentligt resultat med ar-keologiskt säkrad gårdsstruktur. Om det vid slutundersökningen däremot kunde påvisa att gårdsbebyggelsen faktiskt finns inom under-sökningsområdet var det viktigt att avgöra om gårdsstrukturen i sig innehöll någon social skiktning. Utifrån detta skulle platsen sedan sättas in i ett regionalt perspektiv. Den yngre järnåldern förefaller vara en period då bygder och folkländer framträder med större tydlig-het än tidigare men som också uppvisar stora regionala skillnader (Svanberg 2003). Det är i detta sammanhang viktigt att definiera bo-platsens funktion både lokalt i närområdet och regionalt i Tjustbygden, något som skulle


38

var att avgöra om enbart sekundärsmide fö-rekommit, att försöka bedöma vilken typ av smide man utfört samt avgöra om arbetet haft en specialiserad eller allmän karaktär. Från Västerviksområdet finns en rad fynd av järn-slagg från skilda sammanhang som antyder att järnproduktionen varit viktig i området. Längs väg E22 mellan Verkebäck och Väster-vik har exempelvis två blästugnar undersökts med datering till yngre järnålder-medeltid (Sarnäs 1994d).

Frågan om vilka hantverk man utfört ledde naturligt över i frågan om hantverkets roll och organisation. Rörde det sig om hantverk knutet till en gårds självhushåll eller är lämningarna så omfattande att man kan anta att hantverket utförts inom ramen för en storgård där arbetet kanske utförts av trälar? Ett alternativ kunde också vara att hantverket utförts av kringre-sande yrkesmän som sysslat med specialiserat hantverk. Var det fråga om en storskalig pro-duktion i särskilt syfte? Frågor kring vilka som utfört hantverket, hur man varit organiserad och på vems uppdrag man har arbetat formule-rades. Om hantverket utförts av professionella kringresande hantverkare så borde ytterligare spår av statusbetonad produktion, som hög-klassig bronsgjutning eller pärltillverkning, kunna återfinnas i fyndmaterialet, utöver ovan nämnda glassmälta och järnmejsel. Vid flera storgårdar och handelsplatser har man hittat spår av denna typ av produktion. Som exem-pel kan nämnas den vendeltida storgården vid Slöinge där det fanns avfall från ädelme-tallsmide och granatbearbetning (Lundkvist 1997, 2000).

I förundersökningsrapporten framhölls att hantverket kan ha bedrivits inom en gård med en funktionell uppdelning av gårdstunet som en av tolkningarna. De arkeologiska spåren kunde antyda en sådan funktionsindelning men tolk-ningen får ändå sägas vara osäker i detta skede, då resultaten inte medgav en säkerställd gårds-bebyggelse i egentlig mening. Det skulle även

HantverketEn av de intressantaste aspekterna på boplat-sen RAÄ 176 är spåren efter hantverk. I förun-dersökningens rapport pekades flera ytor och anläggningar ut som spår efter smidesverksam-het (Petersson & Carlsson 2010). Från området finns också några bitar slagg samt sprutslagg framkommet i det makrofossila materialet (Palm 2007; Petersson & Carlsson 2010). I fyndmaterialet från ledningsdragningen finns även fragment av sintrad lera, möjligen delar av blästermunstycken eller deglar. Vid bägge till-fällena påträffades även rikligt med vävtyng-der, vilket visar att textilhantverk bedrivits. Från förundersökningen finns även en mejsel av järn som kan ha använts för inpunsning av dekor vid bronshantverk, liksom en bit av en glassmälta vilken då tolkades kunna höra sam-man med pärltillverkning, något som får be-traktas som osäkert såvida inte ytterligare ma-terial framkommer. Vid slutundersökningen fokuserade således ett av arbetstemana kring just hanverket, vilken typ som bedrivits, dess omfattning och organisation.

Förekomsten av smide i anslutning till stor-gårdar under yngre järnålder är känt från flera olika platser (Grandin & Hjärtner-Hol-dar 2003). Som exempel kan nämnas Huseby i Närke där det inom storgårdsmiljön fanns lämningar efter smide, bronsgjutning och ben- och hornhantverk (Hjärtner-Holdar, Lamm & Grandin 2000). Smidet har utförts på en kvalitativt hög nivå och järnkvaliteterna tyder på att man tillverkat vapen. Vid storgården vid Järrestad i Skåne påträffades omfattande spår efter smide samt i viss mån även från bronsgjutning (Grandin & Hjärtner-Holdar 2003). Även vid handels- och hantverksplat-sen vid Herrebro i Östergötland och vid Binga och Hossmo i Möre var smide viktiga syssel-sättningar (Lindeblad & Nielsen 1997a:113f; Having 2001). Även dessa platser antas som tidigare nämnts ha samband med storgårds-komplex. En primär uppgift vid undersök-ningen av smideslämningarna inom RAÄ 176


39

vid Herrebro, Binga och Hossmo. En skillnad är dock att dessa platser legat direkt vid farbara vattenvägar. Boplatsen RAÄ 176 ligger visser-ligen intill en väg som kan ha gamla anor, men omedelbar kontakt med vattenvägar saknas. Vare sig hantverkslämningarna hör samman med en storgårds självhushåll, en marknads-plats eller något annat sammanhang så stod frågorna omkring hantverkets roll och organi-sation i centrum vid undersökningen.

Temat hantverket:• Vilka typer av hantverk har förekommit?• Hur har hantverket varit organiserat?• Hur har relationen mellan gård och hant-verk sett ut?• Vilken är hantverkets sociala kontext, vem har utfört hantverket?• Har handelsutbyte förekommit på platsen?

RAÄ 176 och 178 – järnåldersgård och medeltida bytomtI den ursprungliga planen inför slutundersök-ningen ingick även delar av bytomten RAÄ 178, vilken också genom exploateringsytan var sammanbunden med RAÄ 176. Därför formu-lerades även forskningsteman kring kontinui-teten mellan järnålderns lämningar och med-eltidens bytomt i rumslig struktur och gårdens sociala status. Någon större fokus lades dock ej på dessa teman på grund av det nedskurna undersökningsområdet, även om en del läm-ningar klart inom den undersökta delen av RAÄ 176 kan kopplas till det medeltida skedet, liksom historisk tid.

RAÄ 178 – rumslig strukturMålserums gårdstomt är belägen på gränsen mellan inägo- och utmark, strax norr om den gamla vägen mellan Vimmerby och Västervik. På 1707 års karta ligger gården omedelbart innanför den hägnad som omgett inägorna. Detta läge har man förmodligen valt för att det varit funktionellt i förhållande till det jordbruk

kunna röra sig om en hantverksplats separerad från bostadsbebyggelse, där hantverk bedrivits både i mindre byggnader och under bar him-mel. I förundersökningsrapporten framhåller man att det hus med ränna som påträffades vid förundersökningen eventuellt kan vara ett hus med hantverksfunktion. Det är intressant att notera att två av de härdar som daterats till vendeltid-tidig vikingatid har varit fyllda med skärvig sten och vedartsanalysen visar att man där har eldat med alträ.

De vendeltida hantverksområdena vid Binga - Hossmo tolkades som aktivitetsområden be-lägna separat från den bebyggelse som de var knutna till (Having 2001). I Östergötland har man på samma sätt tolkat lämningarna vid Herrebro som en närbelägen men separat handels- och hantverksplats under den intillig-gande storgården Borg (Lindeblad & Nielsen 1997a:113f). Verkstadsområdet vid Herrebro hade sin tyngdpunkt i 700-talet men var i bruk fram till 1000-talet. Här fanns spår efter smide, glaspärletillverkning, ben- och horn-hantverk samt eventuellt även skeppsbyggeri. Platsen har tolkats som en lokal handelsplats som uppstått samtidigt som större handels-platser uppträder i till exempel Ribe och Åhus. Man har antagit att den storman som innehaft Borg även har kontrollerat denna handelsplats. Det verkstadsområde som undersöktes vid Jär-restad låg vid sidan av bebyggelsen men dock inte helt separat (Söderberg 2003:134f). Det är möjligt att liknande förhållanden kan ha rått vid Målserum. Vid slutundersökningen var därför skillnaderna mellan eventuell gårdsbe-byggelse och hantverksplats viktiga att studera ytterligare.

I förundersökningsrapporten ges den alter-nativa tolkningen att lämningarna även skulle kunna representera en plats för handel och va-ruutbyte. Man skulle i så fall kunna anta att hantverket haft en säsongsanknytning och kanske varit förknippad med marknader vilket man antagit då det gällde hantverksplatserna


40

lång tid. Den planerade undersökningen av delar av Målserums gårdstomt skulle inte ge en hel bild av gårdens struktur, men ändå en viss generell kunskap om gårdens utveckling och organisation. Genom att avläsa byggna-dernas orientering och inbördes läge inom den undersökta ytan skulle man i bästa fall kunna säga något om bebyggelsen haft en reglerad form eller inte. Vid förundersökningen fram-kom två byggnader inom exploateringsytan; en östligt belägen inom den kända bytomten och en i väst utanför densamma. Tyvärr date-rades ingen av dem i detta skede. Ett mål vid slutundersökningen var därför att datera och kontextualisera bebyggelselämningarna för att på så vis jämföra den östra huslämningen med den västra, där den sistnämnda möjligen skulle kunna representera ett oreglerat skede av det som i Skåne och Danmark brukar benämnas toftbebyggelse, alltså en äldre oreglerad bebyg-gelse inom det som senare skulle bli den regle-rade byns centrala odlingsmark (Schmidt Sabo 2005:157ff). Det skulle också kunna vara spår av ett äldre skede med två enheter. Man kan även tänka sig att det rör sig om ett hus med en särskild funktion som lagts vid sidan av den övriga bebyggelsen.

I detta sammanhang är även den fossila åker av intresse som vid förundersökningen mättes in omedelbart öster om gårdstomten. Den beskrevs inte närmare i den preliminära rapporten men nämns indirekt som en ryggad åker. Läget bredvid bytomten men utanför in-ägomarken är intressant. Det kan tolkas som en äldre åkerteg som föregått regleringen av markslagen eller som en senare utmarksodling. En strävan var därför att försöka klarlägga för-hållandet mellan den fossila åkern och gårds-tomten/inägogränsen.

Tanken var också att sätta resultaten från undersökningen av RAÄ 178 i relation till de lämningar från medeltid och tidig modern tid

som gården bedrivit. Ett motsvarande bebyg-gelseläge var vanligt i Halland under senmedel-tid och tidig modern tid (Connelid 1997). Man har där satt det i samband med ett boskapsdo-minerat jordbruk där man underlättat djurens tillgång till betet på utmarken. Med utgångs-punkt från kartan kan man även anta att den närmsta vägen mellan gården och utmarksbe-tet gått igenom det aktuella undersöknings-området. Dessa yttre strukturer kan ha läm-nat spår efter sig. Trots att det inte framgick av förundersökningen är det troligt att gränsen mellan inägorna och utmarken kan urskiljas i form av hägnader eller som skillnader i mark-användning. Lämningarna av den äldre vägen kan dock ha överlagrats av den nuvarande.

RAÄ 178 och 176 kan ingå i diskussioner utifrån regionalt och lokalt perspektiv gällande bybegreppet, uppkomsten av torpbebyggelsen och gården som enskild produktionsenhet. Dessa begrepp har diskuterats flitigt i forsk-ning runt om i landet (jfr bl.a. Riddersporre 1995; Schmidt Sabo 2001; Rosén 2004; Fall-gren 2006; Hansson 2001, 2008), men då inga arkeologiska undersökningar berört medeltida gårds- eller bytomter i Tjustbygden och endast ett fåtal i Småland har detta område i det när-maste uteslutits ur diskussionen för denna re-gion. Bebyggelselämningarna i Målserum, de skriftliga beläggen och befintligt kartmaterial kan ligga till grund för jämförande studier, där frågan delvis kan belysas eller åtminstone lägga en grund för framtida jämförelser när fler liknande objekt undersökts.

Gårdar och byar är alltid uppbyggda om-kring vissa strukturer. Dessa kan ofta förkla-ras utifrån hur jordbruket varit organiserat men också hur sociala mönster och ovanifrån angivna regler har format gårdens rumsliga strukturer. Även sedan den ursprungliga or-saken till en strukturs uppkomst fallit bort kan äldre mönster ibland leva vidare under


41

av yngre järnålder (Lindeblad 1995; Karlenby 1996; Petersson & Ulfhielm 2000). I Östergöt-land uppträder ett brott i platskontinuiteten vid övergången mellan äldre och yngre järn-ålder, där den yngre järnålderns lämningar ofta påträffas på samma plats som de med-eltida etableringarna. Ett intressant undantag är dock Valla utanför Linköping (Sköld 2012). Man kan också se att yngre järnåldersgravfält ligger nära eller intill de historiskt kända by-tomterna. Detta är också tydligt i Mälarda-len. I Ystadtrakten ser man att de historiska bylägena i många fall blir fastlagda under vikingatid (Riddersporre 1995) och att de ti-digare boplatslägena sammanfaller med det som kom att bli åkermark. Inom det aktuella undersökningsområdet har inga anläggningar hittills daterats till äldre järnålder, vilket i sig är intressant. Avsaknaden av sådana lämning-ar skulle kunna tyda på att det råder samma förhållande som i bl.a. Östergötland och Mä-lardalen och ett klargörande av boplatsläm-ningarnas tidsmässiga spann är därför av stor vikt.

En studie av järnåldersytan och det medel-tida gårdsläget ur tids- och rumsligt perspek-tiv, även om denna undersökning endast skulle representera en del av en större plats, kunde ändå vara ett viktigt vetenskapligt underlag för bebyggelseanalyser från denna tid i Tjustbyg-den, liksom ge möjlighet att spåra likheter och olikheter med andra mer utforskade områden i landet. Tjustbygden har i mångt och mycket en kulturell sammankoppling med Östergötland och Mälardalsområdet, vilket också ses i forn-lämningsbeståndet. En viktig frågeställning är därför att se om dessa likheter även kan spåras i det arkeologiska materialet, t.ex. i bebyggel-sestrukturen. Frågeställningar kopplade till denna problematik gällde alltså för såväl RAÄ 176 som 178.

som eventuellt skulle framkomma inom övriga undersökningsytor. Från boplatsen RAÄ 176 fanns, förutom flera gärdesgårdslämningar, exempelvis redan en stolpe som daterats till perioden 1430-1620 (Ua-29192). Inom bo-platsytan påträffades också en skärva av Öst-ersjökeramik som kan föras till sen vikingatid - tidig medeltid. Inom RAÄ 106 daterades ett störhål och en mindre stolpe till senmedeltid (Ua-29199, 29200). Dateringarna till 1400-tal kan tyda på att man under denna tid gjort en omstrukturering eller utökning av odlings- el-ler betesmark, något som teoretiskt också skul-le kunna avspegla sig även inom gårdstomten. Om 1400-talet förefaller vara ett expansivt skede för gården så skulle detta kunna höra samman med att Målserum vid denna tid kom att ingå under Västerviks stad.

RAÄ 178 – gårdens sociala statusI undersökningen ingick även frågor rörande gårdens sociala status. Eftersom såväl fyndma-terial som lämningar förmodades vara begrän-sade gällde frågorna grundläggande förhållan-den. Frågan om gårdens sociala sammanhang var även viktig ur ett bebyggelsehistoriskt perspektiv för att man skulle kunna diskutera gårdens roll som eventuell efterföljare till den yngre järnålderns bosättning. Nyetablerade medeltida ensamgårdar kan ha fyndmaterial av mycket olika karaktär. De kan präglas av såväl urban materiell kultur som högrestånds-kultur eller ha en enkel agrar föremålskultur (Rosén 2004; Schmidt Wikborg 2006; Åstrand 2007). Här kan även skriftligt källmaterial ge ledtrådar till områdets bebyggelseenheter.

RAÄ 176 och 178 – sammankopplade frågeställningarI Östergötland och Mälardalen kan man se en omläggning av bebyggelsen under början


42

I sammanfattningen presenteras respek-tive frågeställning följt av föreslagen specifik metod (utöver gängse fältarkeologisk metod) samt aktuell tidsperiod (M = mesolitikum, B = bronsålder, Y J = yngre järnålder, MT = med-eltid) för problemställningen i fråga. Sist anges om frågan främst att behandlas i basrapporten (B) eller i den vetenskapliga publikationen (V). Den mer djuplodande och analyserande veten-skapliga bearbetningen presenteras i artikel-form i boken Västerviks Historia – förhistoria och arkeologi I (Palm 2012).

Sammanfattning av huvudfrågeställningarnaDe övergripande frågeställningarna inför un-dersökningen av Trafikplats Jenny kretsade alltså huvudsakligen kring problemområdena kronologi, bebyggelseutveckling, hantverk och rumslig organisation. Utöver ovanstående teman formulerades också en mängd frågor som på olika sätt berörde delar av eller hela undersökningsområdet. I följande avsnitt sam-manfattas de huvudsakliga frågeställningarna för projektet liksom deras koppling till de pla-nerade analyserna.

Frågeställningar i sammanfattning:

Övergripande kronologiFrågeställning Analysmetod M B Y J MT B/VVilken datering har lämningarna? 14C-analys, stratigrafi, typologi X X X X BFinns flera bosättningsfaser? 14C-analys, typologi X X X X BKan man påvisa kontinuitet/diskontinuitet på platsen?

14C-analys X X X X B

Finns det en kronologisk spännvidd i aktivitetsytorna?

14C-analys, stratigrafi, typologi X X X X B

Har platsen använts kontinuerligt eller finns det tidsbrott?

14C-analys X X X X B

Finns det någon äldre järnålder på lokalen? 14C-analys X X X X BHur kan stenartefakterna dateras? typologi, litisk analys X X B

Rumslig organisation inom lokalenFrågeställning Analysmetod M B Y J MT B/VHur många hus förekommer på boplatsen? Stratigrafi, typologi (X) (X) (X) (X) B/VÄr det en byggnad per fas eller flera (om det finns flera, hur skiljer sig deras funktioner åt)?

14C-analys, stratigrafi, typologi (X) (X) X X B/V

Hur är boplatsen relaterad till bebyggelsen vid Hermanstorp?

14C-analys, typologi X V

Vilka hustyper förekom på denna gård och hur var de lokaliserade?

Typologi (X) (X) X X B/V

Finns det hyddor? Typologi X (X) B/VFinns det långhus, fyrstolpshus, grophus eller övriga småhus?

Typologi X X X B/V

Kan långhusets inre organisation påvisas (exempelvis bostadsdel/ladugårdsdel/ekono-midel)?

Makrofossilanalys X X B/V

Går det att säga något om funktioner i övriga hus (exempelvis hantverks- eller verkstadshus eller förrådshus)?

Makrofossilanalys, keramisk analys, typologi

X X B/V

Kan man lokalisera brunnar inom ytan? X X B


43

Platsens aktiviteterFrågeställning Analysmetod M B Y J MT B/VKan aktivitetsytor lokaliseras inom lokalen (exempelvis härd/härdgropsområden)?

Makrofossilanalys X X X X B

Finns det gropar för olika former av beredning, täkter eller avfall?

Makrofossilanalys, metallana-lys, litisk analys

(X) (X) X X B

Går det att utröna ässjor/ugnars utbredning och deras användning?

14C-analys, metallanalys, mak-rofossilanalys

X X X B

Finns det smidesgropar? 14C-analys, metallanalys, X X BFinns det slagplatser? 14C-analys, litisk analys X X BFinns det andra aktivitetsytor som kan knytas till redskapsproduktion?

X X X X B

Har man tillverkat keramik och i så fall var och när?

14C-analys, keramikanalys X X X X B

Har man utövat metallhantverk i form av gjut-ning eller smide och i så fall var och när? Finns det gjutformsdelar?

14C-analys, keramikanalys, metallanalys

(X) X X B/V

Har man utövat textilt hantverk och i så fall var och när? Hur är t ex vävtyngderna lokali-serade inom området?

14C-analys, keramikanalys, X B/V

Har man utövat stenhantverk och i så fall var och när?

14C-analys, litisk analys X X B/V

Hur är relationen mellan byggnader/hus och t ex härdar/gropar/gropsystemens användning?

14C-analys X X X X V

Kan gränsmarkeringar spåras genom ytan el-ler gränser mellan gårdar i form av t ex rännor eller hägnader?

X X B/V

Går det att spåra ytor där t ex rituella aktivi-teter förekommit?

V

Finns det deponeringar av keramik, säd, ben eller metallföremål?

Keramikanalys, makrofossil-analys, osteologisk analys

X X B/V

Livet på platsenFrågeställning Analysmetod M B Y J MT B/VKan man utifrån de påträffade lämningarna och deras innehåll i form av artefakter och ekofakter utläsa något om den status gården haft?

Ostelogogisk analys, makro-fossilanalys

X X X B/V

Hur är boplatsen relaterad till övriga forn-lämningar i närområdet (t ex skålgropslokaler och gravar)?

14C-analys X X X X B/V

Hur är den sociala statusen i relation till Hermanstorp och RAÄ 177? Hur ska man relatera området till speciella rituella platser som t ex Hjortekrog?

X V

Finns där fler fynd som pekar på kultur- kontakter utanför lokalsamhället?

Keramikanalys, litisk analys X X (X) V

Går det att se vilket näringsfång som varit det dominerande på platsen?

Osteologisk analys, makrofos-silanalys

X X X X B/V


44

De fynd som samlades in dokumenterades punktvis eller i kontextuella insamlingsområ-den, exempelvis en anläggning eller en ruta. Några massmaterial, såsom större mängder järnföremål, slagg eller bränd lera påträffa-des inte och någon selektion för kassering har därför inte varit aktuell. Samtliga fynd regist-rerades i Intrasis och fyndposterna överfördes sedan också till Kalmar läns museums fyndda-tabas och förvaras i väntan på fyndfördelning i Kalmar läns museums fyndmagasin under sina respektive KLM-nummer; KLM44 712 för RAÄ 176 och KLM44 713 för RAÄ 175. Fyndstrategin för metallföremålen utarbeta-des tillsammans med anlitad konservator Max Jahrehorn, Oxider AB, som också genomförde konserveringen efter ett av Länsstyrelsen god-känt fyndurval.

RAÄ 175 – mesolitisk boplats och bronsålderslämningarInom RAÄ 175 var det viktigt att använda en sådan metodik som tillät analyser av såväl den vertikala som horisontella stratigrafin i anlägg-nings- och fyndspridningen, eftersom tidigare undersökningar hade visat att anläggningar fanns på flera nivåer. En kombination av rut-grävning och två avbaningsfaser genomfördes därför tillsammans med kontextuell undersök-ning av framkomna anläggningar. Metodiken möjliggjorde att man, framför allt genom fynd-materialet, redan i fält kunde skilja merparten av de mesolitiska lämningarna från de senare och gav ett stratigrafiskt underlag för tolk-ningar av boplatsens struktur och nyttjande. Detta krävde dock att ett tillräckligt stort och

Metod och genomförande

Arbetet inleddes med att undersökningsområ-dena totalavbanades med hjälp av grävmaski-ner och dumpers. Inom RAÄ 175 (2 366 m2) togs endast grästorven bort i det första skedet och inom RAÄ 176 (8 670 m2) borttogs den omrörda åkerjorden. Avbaningen syftade till att frilägga anläggningar och kulturlager och göra ytorna överblickbara samt möjliggöra omedelbar utmarkering och inmätning av framkomna anläggningar och fynd. Det senare var särskilt viktigt eftersom marken består av lätt sandjord där anläggningar ofta blir svåra att återfinna efter regn eller blåst. Samtliga schakt, anläggningar, fynd, prover, geologis-ka formationer, störningar och diken mättes in digitalt med totalstation med efterföljande bearbetning och registrering i Intrasis och Ar-cGis. Anläggningar och lager dokumenterades genom beskrivning på särskilda kontext- och anläggningsblanketter samt genom digitalfo-tografering och i vissa fall profilritning i skala 1:20. Översiktsfotografering av RAÄ 176 skedde även från mobilkran.

Undersökningsmetodiken skilde sig åt nå-got mellan RAÄ 175 och 176 beroende på lämningarnas olika karaktär, vilket beskrivs nedan. Generellt gällde att varje anläggning undersöktes till hälften. Utvalda anläggningar som bedömdes vara särskilt viktiga för tolk-ningen eller rika på fynd undersöktes i sin hel-het. Sållning skedde endast i utvalda kontexter i de fall man hade en riktad frågeställning, al-ternativt om fyndmaterialet krävde en sådan metod för att underlätta insamlingen. Både torr- och vattensållning användes. Den valda undersökningsmetoden angavs på respektive anläggningsblankett.


45


Fig. 23. Inledande rutgrävning i område RAÄ 175. Foto: Kenneth Alexandersson, Kalmar läns museum 2010.


46

AvbaningDen första avbaningen genomfördes med två grävmaskiner och en dumper och den andra efterföljande avbaningsomgången med en ma-skin och en dumper. Två arkeologer arbetade inledningsvis vid varje maskin för att rensa det nybanade området och omedelbart markera och mäta in framkomna anläggningar.

I den första avbaningen avlägsnades torv- och matjordslagret. I stora delar av området var detta mindre än 0,1 meter vilket, tillsam-mans med det sandiga och mjuka underlaget, gjorde att provisoriska vägbankar fick kon-strueras under arbetets gång för att förhindra grävmaskiner och dumper från att sjunka ned i sanden och köra sönder fornlämningen. Avba-ningsarbetet försvårades av att området bitvis varit tätt trädbevuxet och de kraftiga tall- och granstubbar som fanns kvar gjorde att stor för-siktighet fick iakttagas då rötterna lätt kunde rubbas och röra om kulturlagren. Fynd och an-

för lokalen representativt fyndmaterial togs upp och analyseras genom samplingsgrävning. Vid förundersökningen hade inga metallfynd påträffats inom RAÄ 175 och någon metallde-tektoravsökning genomfördes därför inte här.

Inledande rutgrävningI inledningsskeendet och parallellt med den första avbaningen grävdes 36 stycken 0,5 x 0,5 meter stora provrutor jämnt spridda över undersökningsområdet. Detta för att ge en sta-tistisk bild av fyndmängden i och omedelbart under torv- och matjordslagret, såväl som en indikation på tjockleken och karaktären hos sagda lager. Det framgick tydligt att områdets södra och västra del uppvisade ett betydligt djupare matjords- och torvlager än övriga de-lar av området och dessa delar hade också en undergrund av avvikande karaktär. Rutorna spadgrävdes i 0,1 metersstick ned till fyndtom nivå och jorden torrsållades i 4 mm såll.

Fig. 24. Den första avbaningen av RAÄ 175 pågår. Här syns anläggningar framkomna i områdets sydöstra del under ett mat-jordstäcke från historisk odling. Foto: Kenneth Alexandersson, Kalmar läns museum 2010.


47

delade över det norra området. Rutorna gräv-des i stick om 0,1 meter ned till fyndtom nivå, vilket i huvudsak var ned till 0,4 meters djup. Inom vissa delar var rutorna dock fyndförande ända till ca 0,7 meters djup. Om anläggningar framkom vid rutgrävningen undersöktes dessa kontextuellt i sin helhet innan rutgrävningen fortsatte. En översiktlig analys av fyndmateria-let och framkomna anläggningar låg sedan till grund för en förtätning av provrutorna inom de ytor där informationspotentialen gällande lokalens struktur, kronologi och funktion fö-reföll störst. I detta skeende kom betydligt fler rutor än planerat att grävas, eftersom fynd och anläggningar påträffades över så gott som hela undersökningsområdet och mycket arbete krävdes för att identifiera och avgränsa speci-fika ytor inom lokalen. Enligt planen skulle 60 rutor grävas efter första avbaningen, men efter samråd med Länsstyrelsen ökades antalet till 115. Dock kom detta inte att inverka nämnvärt

läggningar påträffades direkt under och delvis i torv- och matjordslagren.

I områdets sydöstra kant framkom en yngre vägbank och i områdets västra del framkom en tydlig nedgrävningskant för det gamla och sedan många år igenfyllda grustaget. I sam-band med avbaningen togs även ett mindre djupschakt upp i syfte att få en stratigrafisk överblick.

Rut- och anläggningsgrävningRedan vid avbaningen och den första samp-lingsgrävningen var det tydligt att områdets norra del skiljde sig markant från den södra, både gällande fyndmängd som anläggnings-frekvens. Över den norra halvan, där huvudde-len av fynden och anläggningarna med tydlig stenålderskaraktär förekom, projicerades ett rutnät med 0,5 x 0,5 meter stora rutor place-rade med 5 meters mellanrum.

Inledningsvis grävdes ca 30 rutor jämnt för-

Fig. 25. En första avbaning är genomförd och rutsystemet utsatt i områdets norra del. Foto: Kenneth Alexandersson, Kalmar läns museum 2010.


48

Fig. 26. Undersökning av anläggningar i områdets nordvästra del. Foto: Kenneth Alexandersson, Kalmar läns museum 2010.

Fig. 27. Jorden i samtliga undersökta rutor sållades. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2010.


49

dinnehåll undersöktes i sin helhet. Alla större anläggningar sampelsållades. Prov för makro-fossilanalys och 14C togs ur fyllningen på an-läggningar vilka bedömdes potentiellt kunna ingå i någon form av struktur eller kontext av intresse utifrån frågeställningarna. Provmate-rial från makrofossilanalys prioriteras för 14C-analys, tillsammans med ben ur fyllningarna. Träkol togs som reservmaterial.

Den andra avbaningenNär rut- och anläggningsgrävningen frigjort tillräckligt stora ytor inleddes en andra avba-ning av området för att kontrollera förekom-sten av djupare liggande anläggningar. Mellan 0,2-0,4 meter av det fyndförande sandlagret banades av och framkomna anläggningar un-dersöktes. Efter den andra avbaningen doku-menterades också flera områden med rödfär-gad och mycket fyndförande sand.

RAÄ 176 – boplats- och hantverksområde

MetalldetekteringSom ett första moment inom RAÄ 176, före avbaning av matjorden, genomfördes en syste-matisk avsökning med metalldetektor av hela undersökningsområdet, med syfte att påträffa ytligt liggande metallföremål som skulle kun-na kopplas till eventuella anläggningar under matjorden. Metalldetektering i samband med undersökningar av yngre järnåldersboplatser i åkermark har på andra håll visat sig ge sprid-ningsbilder som är mycket värdefulla för tolk-ningar av boplatsens funktion och inre struktur (se bl.a. Uppåkra, Slöinge, Fabech & Näsmans projekt ”Mellan svear och daner” som bl.a. involverar Ölands järnålder, liksom även Fall-grens projekt på Öland samt Småländska Huse-by). För detta arbete anlitades arkeologen Jonas Pålsson. Inom utvalda partier, främst vid hus-lämningarna och hantverksytorna, genomför-des avsökning också efter avbaningsmomentet.

Vid undersökningen prioriterades utslag från ädelmetall och legeringar medan järnföre-

på tidsåtgången eftersom sanden var lättgrävd och lättsållad.

Parallellt med rutgrävningen undersöktes också framkomna anläggningar, inklusive de tre stora stenkonstruktioner som framkom vid avbaningen. Utifrån förundersökningens och 2006 års resultat beräknades ca 100 anlägg-ningar påträffas inom RAÄ 175, varav 50 % skulle undersökas. Betydligt fler framkom dock. Totalt mättes 274 anläggningar in va-rav 53 utgick efter rensning eller undersökning och 63 bortprioriterades och beskrevs endast som mörkfärgningar i ytan (se bilaga 6). An-läggningarna valdes ut efter representativitet, anläggningskategori och kontext.

Huvuddelen av de undersökta anläggning-arna grävdes ut till hälften och dokumentera-des på för ändamålet upprättade blanketter och med digitalkamera. Anläggningar som uppvisade ovanliga drag eller påfallande fyn-

Fig. 28. Samtliga anläggningar, lager, fynd och prover mättes in digitalt med totalstation. Foto: Jhonny Therus, Kalmar läns museum 2010.


50

der järnåldersfasens, något som indikerats vid tidigare undersökningar (jmf Palm 2007b:12 och Pettersson & Carlsson 2010). I den västra delen utfördes också djupschaktning på ett par platser för att även där få klarhet i hur lager-följden verkligen såg ut. Viss djupschaktning genomfördes också i den västra delen där om-fattande lerlager fanns.

Anläggningar och lagerI det ursprungliga och större exploaterings-alternativet omfattade undersökningen såväl mycket anläggningstäta ytor som ytor med gle-sare förekomst av anläggningar. Då planerades en prioritering där områdets centrala del samt norra och västra sida prioriterades framför de yttre delarna i söder och norr, där anläggnings-tätheten verkade vara mindre och där ytorna anslöt till tidigare grustäkter och vägbyggna-tioner. Planen var då att först bana av större ytor för att få överblick över boplatsens struk-

målen i regel negligerades. Metallföremål med osäker datering eller föremål som kunde föras till tiden före 1800 mättes in och tillvaratogs. Metallföremål från sen historisk tid tillvara-togs utan inmätning (se bilaga 3; rapport från metalldetektering).

AvbaningAvbaningen utfördes med två maskiner som arbetade parallellt med varandra. Den bort-schaktade matjorden kördes med dumpers till en i förväg anvisad plats norr om undersök-ningsområdet, där det tidigare bedrivits täkt-verksamhet. Vid varje maskin arbetade två arkeologer med framrensning och markering av framkomna anläggningar och fynd. Inmät-ning utfördes parallellt med avbaningen.

Inom en utvald yta i exploateringsområdets östra del gjordes även en andra avbaning i un-dersökningens slutskede, för att utröna om det kunde finnas äldre översandade lämningar un-

Fig. 29. Anläggningarna dokumenterades med digitalkamera och på anläggningsblanketter. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2010.


51

den av överblick över hela boplatsen gjorde det svårare att prioritera insatserna, vilket innebar att en något högre andel av anläggningarna istället behövde undersökas för att ge så bra kunskapsunderlag som möjligt.

Efter inmätning och framrensning av an-läggningar och kontexter gjordes en priorite-ring där sammanlagt 1 325 anläggningar (ca 85 %) av totalt 1 475 inom RAÄ 176 under-söktes. Av dessa utgick 251 stycken efter un-dersökning. Även här var representativitet, anläggningskategori och kontext avgörande för prioriteringarna. Anläggningar som kunde visa funktion och sammanhang för ytans olika delar, exempelvis stolphål som bedömdes ingå i hus och andra konstruktioner, liksom läm-ningar som bedömdes höra samman med hant-verk prioriterades i ett första steg. Anläggning-arna undersöktes som regel till hälften, utom anläggningar som uppvisade ovanliga drag el-ler hade påfallande fyndinnehåll vilka under-söktes i sin helhet. Fyllningen från utvalda an-läggningar och lager torr- eller vattensållades.

tur i sin helhet, för att sedan göra insatser rikta-de mot prioriterade ytor i de delar av boplatsen som bedömdes ha störst kunskapspotential.

Eftersom man med det senare och mindre alternativet i det närmaste helt rörde sig i vad som bedömdes vara en perifer del av den yngre järnålderns boplats, preliminärt tolkad som ett stort aktivitetsområde, var ett viktigt mål att just klargöra områdets karaktär och läm-ningarnas funktion. Här behövde man med stor noggrannhet undersöka ett antal nyck-elanläggningar, till exempel de möjliga ässjor som pekats ut vid förundersökningen, men även andra anläggningar som kunde bidra till tolkningen av hantverket, så som omgivande stolphål, härdar, kokgropar, ugnar och avfalls-gropar. Anläggningar som utifrån sitt utseende eller sammanhang lätt kunde typbestämmas samt ensamliggande anläggningar av oklar funktion, såsom rännor eller mindre nedgräv-ningar, skulle enligt den ursprungliga planen däremot ges låg prioritet, något som delvis om-värderades efter nedskärningen. Den lägre gra-

Fig. 30. Fyllningen i ett urval av anläggningar vattensållades. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2010.


52

ligt innehållsrika, både med avseende på kvanti-tet och på antalet arter, varför potentialen för att kartlägga odlingsekonomi och växtutnyttjande med denna hjälp av denna typ av analysmaterial verkade vara stor. I det makrofossila materia-let fanns även indikationer på smide i form av sprutslagg. Det fanns också möjlighet att jäm-föra materialet med tidigare analyser från Her-manstorp (Sarnäs 1994b), som utgör ett viktigt jämförelseobjekt för att belysa näringsformer och jordbruk under framför allt bronsåldern. På grund av den minskade undersökningsytan fick även det ursprungliga syftet med de mak-rofossila analyserna ändras något, från att först fokusera främst på de olika bebyggelseenheter som förväntades framkomma, till att mer berö-ra frågor kring landskap, resursutnyttjande och aktiviteter. Makrofossilanalysen omfattade 71 jordprover samt 6 stycken i fält insamlade sepa-rata växtfynd. Resultaten redovisas i bilaga 5c.

Även vissa specialstudier av fyndmaterialet genomfördes. Stenmaterialet från RAÄ 175 genomgick en litisk analys i samband med fyndregistreringen. Analysen fokuserade på teknologiska och funktionella aspekter hos stenmaterialet, i syfte att identifiera drag som kan användas vid tolkningen av materialets kronologiska och funktionella ställning. Den litiska analysen genomfördes av Kenneth Alex-andersson, Kalmar läns museum.

Fynd kopplade till hantverksaktiviteter av olika slag var också prioriterade att studera närmare. Keramiken, framför allt den tek-niska keramiken från RAÄ 176, genomgick en keramisk analys och specialstuderades för att urskilja hantverksanknutet material som frag-ment av ugnsväggar, blästermunstycken, de-glar, gjutformar och vävtyngder. Den tekniska keramiken utgjorde en viktig källa till diskus-sionen om gårdens funktion och hantverkets professionalitet. Övrig keramik studerades främst i daterande syfte. Keramikanalysen omfattade spe-cialregistrering, mikroskopie-ring av tunnslip i polariseringsmikroskåp samt termiska analyser. Detta för att ge en så god stratigrafisk och kronologisk bild som möjligt, såväl som värdefull information om kärlens uppbyggnad och tillverkningsprocess. Kera-

AnalyserTidigare undersökningar inom området hade som tidigare nämnts påvisat att förutsätt-ningarna för naturvetenskapliga analyser var förhållandevis goda, framför allt gällande vedanatomisk analys, 14C-dateringar och växt-makrofossilanalyser (Palm 2007a-b; Petersson & Carlsson 2010). Inom undersökningens ra-mar öppnades för ett flertal analysmetoder, där provernas re-presentativitet och relevans för de aktuella frågeställningarna var av cen-tral betydelse. Analyserna syftade till att ge kompletterande information gällande datering och funktion av kontexter, anläggningar, akti-viteter och fynd (t.ex. tillverkning, hantering, brukning etc.).

De vedanatomiska analyserna av förkolnade trärester hade två syften. Det ena var att urskilja träkolsprover med så låg egenålder som möjligt för att skapa ett underlag inför 14C-datering. Det andra var att erhålla information om det omgi-vande landskapet och dess nyttjande i fråga om vilka träslag som förekommit i boplatsens när-het och vilka som använts vid olika aktiviteter. Vedanatomiska analyser är lämpliga för fråge-ställningar rörande exempelvis olika hantverks-aktiviteter, konstruktioners utformning eller byggnadsverk. Analyserna genomfördes av Erik Danielsson, VEDLAB. Vedartsanalysen omfat-tade 1 prov och redovisas i bilaga 5a.

14C-datering i kombination med typologisk datering av fyndmaterialet och kontextuella analyser utgjorde de huvudsakliga metoderna för att skilja de olika kronologiska faserna åt. Här prioriterades anläggningar som kunde tids-fästa huskonstruktioner eller aktivitetsytor. Vid denna undersökning togs kolprover främst från härdar och stolphål. Förutom träkol användes även förkolnade växtrester och brända ben för 14C-dateringarna, som utfördes av Ång-ström-slaboratoriet i Uppsala. Sammanlagt genomför-des 20 analyser från de bägge lokalerna och 14C-analyserna redovisas i bilaga 5b.

Växtmakrofossilanalysen genomfördes av Mats Regnell, kvartärgeologiska institutionen vid Stockholms universitet, som också analy-serat proverna från 2006 års undersökningar i området (Palm 2007b). Då analyserades endast fyra prover men dessa visade sig vara osedvan-


53

även medel för en metallanalys i planen, något som dock frångicks då fyndmaterialet inte blev särdeles omfattande i dessa kategorier. Istället gjordes en mer detaljerad genomgång av metall-föremålen med syfte att datera och typologisera dem. Då metallanalysen inte genomfördes som planerat kunde istället större insatser läggas på växtmakrofossilanalysen och den keramiska analysen.

Publika insatserDen arkeologiska undersökningen för trafik-plats Jenny rönte ett stort intresse från allmän-heten. Utöver artiklar i lokalpressen anordna-des även visningar vid ett par tillfällen, såväl för kommunens arbetsgrupp som för allmän-het och skolklasser. Länsstyrelsen utpekade inte allmänheten som en särskild prioriterad målgrupp, men Västerviks kommun ansåg det ändå viktigt att erbjuda visningstillfällen, vilka planerades och beställdes utanför det ar-keologiska projektet. Resultaten presenterades också under arbetets gång på Kalmar läns mu-seums arkeologiblogg.

I samband med undersökningarna planera-des även en mindre utställning samt ett semi-narium på Västerviks Museum, något som på grund av den förskjutna tidplanen ännu inte kommit till stånd, men som fortfarande ligger med som ett framtida tema i museets utställ-ningsverksamhet.

mikfynden från RAÄ 176 och RAÄ 175 var, precis som lokalerna i sig, av väldigt olika ka-raktär varför tunnslip- och termiska analyser endast utfördes på fynd från RAÄ 176. Häri-från undersöktes 832 keramiska fynd med en total vikt av ca 1,2 kg. Materialet domineras av vävtyngdsfragment. Materialet från RAÄ 175 omfattar totalt 75 fynd med en total vikt av 331 g. Analyserna genomfördes av Ole Stil-borg, SKEA. Den keramiska analysen redovi-sas i bilaga 5d.

Det osteologiska materialet var förhållande-vis begränsat och bestod till största delen av brända ben, oftast små fragment. Inom ramen för undersökningen gjordes en översiktlig os-teologisk analys, dels för att urskilja vilka arter som ingått i näringsfånget eller i hantverksakti-viteter, men även för att urskilja ben som kunde användas för datering. Det analyserade benma-terialet omfattade totalt 1 121 fragment (313 gram). Av dessa härrörde 603 fragment från den särskilda arkeologiska undersökningen av RAÄ 175 och 176. De 422 fragmenten från 2006 års undersökningar utgjorde ett bra refe-rensmaterial för det område som utgick. Den osteologiska analysen genomfördes av Petra Molnar, Osteologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Den osteologiska rap-porten föreligger som bilaga 5e.

Eftersom det även förväntades framkomma metallfynd och slagg som skulle kunna kopplas till metallhantverk och smide på platsen avsattes

Fig. 31. Flera guidningar hölls under arbetets gång för allmänhet och skola. Foto: Jhonny Therus, Kalmar läns museum 2010.


54

Anläggningstyp AntalAgrarhistoriskt objekt 4Grop 50Härd 30Kokgrop 3Kulturlager 7Käpphål 1Stenpackning 3Stolphål 56Störning 4Utgår efter unders. 53Ej undersökta mörkf. 63Summa 274

i undersökningsområdets norra del. Fyndma-terialet utgjordes av ett slaget litiskt material, keramikskärvor och brända ben.

Efter matjordsavbaningen undersöktes ett glest nät av provrutor inom ytan. Ett av syftena med rutorna var att se om det fanns en rums-lig koppling mellan framkomna anläggningar och fyndens spridning, vilket skulle göra det möjligt att ge en kronologisk bild av fynden i förhållande till anläggningarna. I de undersök-ta rutorna var det fyndförande lagret ställvis mellan 0,05-0,60 m tjockt. I ett par av rutorna framgick det tydligt att det fanns anläggningar som var kraftigt urlakade i ytan eller som hade blivit översandande. När den första omgången provrutor undersökts användes resultatet som underlag för förtätning av rutnätet, huvudsak-ligen inom tre ytor i undersökningsområdet.

I samband med matjordsavbaningen fram-kom ett stort antal anläggningar spridda över ytan. Rutgrävningen liksom undersökningen av enskilda anläggningar visade att det fanns flera skikt, förmodade tids- eller aktivitetshori-sonter inom undersökningsområdet. Förekom-sten av de urlakade eller översandade anlägg-ningarna gjorde att det genomfördes en andra avbaning då mellan 0,15-0,20 m till synes ste-ril sand schaktades bort från ytan för att få fram en tydligare bild av dessa anläggningar. Efter avbaningen framträdde ett flertal mörk-färgningar som inte varit synliga i ytan samt två svagt rödfärgade lager som sammanföll rumsligt med två av de fyndkoncentrationer som konstaterades vid den inledande rutgräv-ningen.

Resultat – RAÄ 175

Vid undersökningarna i Målserum framkom relativt rikligt med stenålderslämningar, fram-förallt koncentrerade till områdets norra del, RAÄ 175. Vid undersökningstillfället ingick området i ridskolans hagmark, men den söd-ra delen har historiskt sett även använts som åker. Den västra delen av området angränsar också till ett sedan länge igenfyllt grustag. Den norra och den östra delen verkar aldrig ha varit brukad som åker i större utsträckning och hu-mustäcket var här mycket tunnare. De domi-nerande sedimenten på ytan utgjordes av sand, ställvis med inslag av grus och mindre stenar.

Inledningsvis genomfördes en provrutsun-dersökning och ett 30-tal provrutor upptogs genom matjorden och humustäcket med en jämn fördelning över ytan. Provrutsgrävning-en visade att det fanns slaget stenmaterial över i stort sett hela ytan, dock tydlig mer frekvent

Fig. 32. Tabellen redovisar antalet anläggningar kopplat till anläggningstyp.


55


AnläggningarnaSammanlagt mättes 274 anläggningar in inom ytan (se bilaga 1 och 6). Av dessa un-dersöktes 211 varav 53 utgick efter rensning eller undersökning och 63 bortprioriterades från undersökning och noterades endast som mörkfärgning i ytan. Redan i ett tidigt skede av undersökningen framgick att det fanns mer än en tidshorisont i materialet, något som också tidigare undersökningar indikerat.

Agrarhistoriska objekt och anläggningar från historisk tidI ett översta skikt fanns agrarhistoriska an-läggningar bestående av låga stensättningslik-nande odlingsrösen (A51308, 51370, 51405 och 53280) centralt i områdets östra del. En liknande anläggning undersöktes vid lednings-dragningen 2006 längre mot sydöst. Rösena var relativt små 2,5-3,0 meter långa, 1-2,3 meter breda och mellan 0,2-0,4 meter höga. Fyllningen bestod i regel av 0,1-0,3 meter stora Fig. 33. Röset A51405 i plan från väst. Foto: Jhonny Therus,

Kalmar läns museum 2010.

Fig. 34. Röset A51405 i profil från norr. Foto: Jhonny Therus, Kalmar läns museum 2010.


56

Fig. 35. Röset A51370 i plan från sydost. Foto: Jhonny Therus, Kalmar läns museum 2010.

Fig. 36. Röset A51370 i profil från söder. Foto: Jhonny Therus, Kalmar läns museum 2010.


57

Fig. 38. Den agrarhistoriska lämningen A51308 i plan från nordost. Foto: Jhonny Therus, Kalmar läns museum 2010.

Fig. 39. Stenpackningen A51650 i profil från väst. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2010.

Fig. 37. Stenpackningen A51650 i plan från sydväst. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2010.


58

Fig. 40. Stolphålen A50852 i profil och A50862 i plan från syd. Foto: Jhonny Therus, Kalmar läns museum 2010.

stenar lagda i 1-3 skift. I den ena anläggningens södra sida fanns flera stora stenar av kärnka-raktär med tydliga slagspår samt en knacksten. I samma anläggning fanns i det västra hörnet en hästsko av äldre typ. I en annan fanns frag-ment av stortegel i fyllningen och ett 0,2 meter i diameter stort järnfragment, möjligen bot-ten till en gryta. Här fanns också ett obränt ben från ett större däggdjur vilket daterades till sen historisk tid (Ua-42710: 129,4 BP). Anläggningarna ska förmodligen kopplas till områdets användning som betesmark mellan gårdarna Nya Målserum och Källhagen och de förhistoriska fynd som hittades i anläggning-arna har kommit dit vid stenröjningen. I san-den under anläggningarna fanns som förväntat förhistoriska fynd.

Strax nordost om röjningsrösena låg den övertorvade stenpackningen A51650, i plan synlig som en oval (ÖSÖ-VNV) ansamling av tätt packad sten i 1-3 skift i storlek 0,1-0,5 me-ter. Stenarna var såväl kantiga och spruckna som rundade, dock ej markant skörbrända eller skärviga. Mellan stenarna fanns mörk, något humös, sandjord. I plan var anläggningen flack men i profil syntes att den låg i en liten svacka. I ytan fanns en större flintklump och en stor slaggklump (lätt, porös). I botten i anläggning-ens mitt samt i den norra delen fanns flera järn-fragment i form av mycket korroderade tenar. Anläggningen gick in i den södra schaktkanten, varför dess fullständiga utbredning inte klar-gjordes, men den var minst 1,7 x 2,1 meter stor och intill 0,3 meter hög. Troligen utgör även denna en form av röjningslämning. Möjligen ska även stenpackningarna A53826 och 53846 längst i norr räknas till samma tidshorisont.

Strax sydväst om röjningslämningarna fanns två stora stolphål, A50852 och 50862, vilka även de kan kopplas till historisk tid. Det förstnämnda hade stenskoning, var ca 1 me-ter i diameter och 0,7 meter djupt med rester av en stående stolpe kvar. Det andra, A50862, låg endast 2 meter från det första och var upp till 1,8 meter i diameter. Det undersöktes inte närmare då det var av liknande karaktär som det första.

GroparInom boplatsen RAÄ 175 inmättes 50 anlägg-ningar tolkade som gropar med skiftande storlek och utseende. Av dessa undersöktes 46 stycken. Förmodligen representerar groparna olika ty-per av verksamhet och kan ha haft funktion som avfallsgropar, latriner och möjligen också täktgropar. De flesta undersöktes till 50 %.

De flesta groparna var ovala eller oregelbun-det ovala i plan och skålformade eller något oregelbundna i profil. Storleken i plan varie-rade men huvuddelen av groparna hade en största diameter omkring 0,5-1,0 meter. Ett mindre antal gropar var över 2 meter stora. De flesta groparna var förhållandevis grunda, mellan 0,1-0,49 meter djupa, och endast tre gropar var mellan 0,5-1,0 meter djupa. Gropar påträffades över hela undersökningsområdet, men de stora fanns framför allt spridda i om-rådets centrala del.

I fyllningen till grop A51462 fanns en buk-skärva från ett rabbat kärl vilket dateras till bronsålder (se Stilborg bilaga 5d). I samma an-läggning fanns också ett avslag av Kristianstad-flinta. Denna anläggning skiljde ut sig något då


59

Fig. 41. Gropen A51462 vari en rab-bad keramikskärva och ett flintavslag påträffades. Gropen dateras till bronsålder. Från väster. Foto: Ve-ronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2010.

Fig. 42. Gropen A50171 med svagt brungrå fyllning. Från söder. Foto: Kenneth Alexandersson, Kalmar läns museum 2010.

Fig. 43. I gropen A54115 syns tydligt olika skikt i fyllningen. Här påträf-fades 5 kvartsitavlag. Från SÖ. Foto: Jhonny Therus, Kalmar läns museum 2010.


60

viga. Sandfyllningen var mycket svagt färgad, något orangebrun, men anläggningen syntes just genom sin stenfyllning och som en svagt färgad nedgrävning i den ljusbeiga sterila san-den. I den övre delen påträffades flera flintavslag vid rutgrävningen. Pinnved från anläggningen daterades till 5848 +/-34 BP (Ua42614). Ytter-ligare en grop daterades A54517 till 3069+/-43 BP (Ua422616).

Fyllningarna var som regel fyndtomma el-ler innehöll något enstaka fynd såsom kvart-sitavslag, flintavslag med retusch eller splitter. 6 gropar (A53974, 54115, 54214, 54305, 54318 och 54836) innehöll 2-6 fynd, samtliga kvart-sitavslag. I en av groparna (A51028) påträffades ett flintavlsag samt ett bränt ben. Dessa anlägg-ningar låg i undersökningsområdets centrala del, där också kulturlagret var som mäktigast. I en av groparna (A54178) i denna del påträffades en knacksten. Merparten av groparna hör san-nolikt till den mesolitiska aktivitetsfasen med tanke på fynd och fyllningskaraktär.

dess fyllning var mörkare och kraftigare än vad som var vanligt i övriga gropar. I dess botten fanns en gles stenpackning. Den var också en av de största och mätte 2 meter i diameter och hade ett djup om 0,83 meter. Endast i två yt-terligare fall noterades fyllningen ha en kraftig mörkfärgning och i något fall en kollins i dess ytterkant. Ibland fanns inslag av kol- eller sot-linser i den varviga fyllningen och i enstaka fall noterades sten eller skärvsten. Anläggningarna hade dock inte markanta spår av eldning i själva groparna. Generellt var fyllningen annars svagt eller mellansvagt färgad och bestod oftast av flammig gråbrun eller brunorange till rödbrun sand, ofta lik den i de rödfärgade kulturlagren. I flera fall kunde man se en eller flera lager eller igenfyllnadsfaser i gropens fyllning. Exemplet A53313 visar hur svåra anläggningarna ibland var att återfinna. Denna grop framkom vid rut-grävningen och verkade vara översandad och tillhör således det äldre skiktet. I ytan fanns ett 20-tal stenar, ca 0,1-0,07 m, varav en del skär-

Fig. 44. Gropen A53313 påträffades vid rutgrävningen. Från NV. Foto: Jhonny Therus, Kalmar läns museum 2010.


61

Härdar och kokgroparVid undersökningen fördes de eldade anlägg-ningarna till kategorierna härd eller kokgrop. Sammanlagt inmättes 29 härdar, varav 23 undersöktes liksom 3 kokgropar. Anlägg-ningarna ligger spridda över området även om man kan ana en viss förtätning i områdets centrala del.

De flesta av de eldade anläggningarna utgjordes av förhållandevis grunda härdar 0,09-0,34 meter djupa med skålformad el-ler flack profil. Storleken varierade men mer-parten (18 st) var mellan 0,5-1,0 meter stora och flera (10 st) var mellan 1,0-2,0 meter stora. Några av anläggningarna kan kallas för härdgropar, det vill säga man har eldat i en grop där en packning av skörbänd sten och tydliga kol- och sotlinser ansamlats. Fyll-ningen bestod som regel av kraftig, bestående av skärvsten, gråbrun till svart sotig sand, ibland också brunorange (värmepåverkad?) sand. Några anläggningar var urlakade i ytan men hade mycket skärvsten i fyllningen samt kraftiga kol- och sotlinser i botten (ex-empelvis A50625, 51445 och 53745), vilket också tidigare konstaterats (se Palm 2006).

Fig. 46. Översandad härd A53330 daterad till 5867 BP, framkom vid rutgrävning. Från Ö. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2010.

Fig. 45. Härdar i områdets centrala del; A54405 och 54420 från NV. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Väster-viks Museum 2010.


62

Fig. 47. Kokgropen A51166 i plan från S. Foto: Karl-Oskar Erlandsson, Kalmar läns museum 2010.

Fig. 48. Flera härdar var urlakade. Här A50625. Foto: Kenneth Alexandersson, Kalmar läns museum 2010.

Fig. 49. En härd, A53745, urlakad i ytan. Foto: Karl-Oskar Erlandsson, Kalmar läns museum 2010.


63

Fig. 50. En översandad och i ytan urlakad härd A53486 från V. Foto: Åsa Alering, Smålands museum 2010.

Fig. 51. Härden A54349 överlagrade den större och översandade härden A54700. I plan från V. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2010.

Fig. 52. Härden A54349 överlagrade den större och översandade härden A54700. I profil från V. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2010.


64

Fig. 54. A54405 från NV. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2010.

Fig. 55. A54420 från SV. Foto: Nicholas Nilsson, Kalmar läns museum 2010.

Fig. 53. Härdgrop A54492 som skadats något av trädrötter. Från NNV. Foto: Jhonny Therus, Kalmar läns museum 2010.


65

Dessa anläggningar kan förmodligen föras till det mesolitiska skedet. Det fanns också härdar som var tydligt översandade (A53486, 53402 och 54700). En av dessa, A54700, överlagra-des av en mindre härd (A54349) och A54700 har daterats till 5702 BP +/- 35 (Ua42617). En hasselnöt från anläggningen A53330 datera-des till 5867+/-34 BP (Ua42615) och ett bränt ben från A54391 daterades till 2854+/-37 BP (Ua42711). Det står klart att an-läggningarna kan föras till både mesolitikum och bronsålder, vilket också förmodades före undersökningen.

De tre anläggningar som kan betraktas som kokgropar, A51166, 53563 och 53809. De var tydligt nedgrävda, 0,2-0,3 meter djupa och innehöll rikligt med skörbränd sten. Till skillnad från härdarna var inslaget av kol och sot litet i. Stenarna har värmts på en intillig-gande härd innan de lagts ned i kokgropen. Fyllningarna bestod av brun till brunsvart sand och rikligt med skörbränd sten. Anlägg-ningen A51166 syntes tack vare sin fyllning av skörbränd sten. I denna fanns fynd av kvarts, kvartsit, hälleflinta, bränd lera, keramik och brända ben. A53563 var överlagrad av sand och framkom vid rutgrävningen.

StolphålSammanlagt inmättes 56 stolphål. Alla utom tre undersöktes. Två av stolphålen (A50852 och 50862) kan föras till historisk tid.

Stolphålen varierade i form och storlek men merparten var 0,2-0,4 meter stora och 0,1-0,4 meter djupa. Vid undersökningen av stolphålen noterades också i vilken omfattning fyllningen avvek från omgivande mark, med en uppdel-ning där man angav om fyllningen var kraftigt, mellan eller svagt färgad. Fördelningen mellan dessa kategorier var tämligen jämn (sentida stolphål ej inräknade) där 13 noterades ha kraf-tig brungrå-gråsvart fyllning ofta med inslag av sot och kol, 21 noterades till mellanskiktet med brun-gråbrun fyllning ibland med inslag av sot

Fig. 56-59. Exempel på stolphål med kraftigt eller mellan-färgad fyllning (A50377, 50618, 50453, 53414). Foto: Kenneth Alexandersson och Nicholas Nilsson, Kalmar läns museum 2010.


66

och kolsplitter och 19 hade svag fyllning. En-dast i två fall fanns tydlig stenskoning och i yt-terligare sju noterades sten finnas i fyllningen, både skärvig och icke skärvig.

En handfull stolphål hade svag orangefärgad sandfyllning lik den som noterats i andra urla-kade anläggningar i det äldre skiktet. Som ex-empel kan nämnas A54002 som var 0,37 meter i diameter och lika djupt, med en mycket svagt orangefärgad fyllning men ändå tydlig tack vare sin stenskoning. Stolphålen med tydligare fyllning (kraftig och mellan) ligger spridda över hela undersökningsområdet, medan man kan se en klar tendens till att de med svagt färgad fyllning ligger i områdets centrala del, merpar-ten mellan de stora rödbruna stråk (kulturla-ger) som framkom vid den andra avbaningen. De ligger med ett inbördes avstånd 2-4 meter och kunde inte föras till någon specifik kon-struktion. Spridningen, liksom stolphålens storlek i allmänhet, gav snarare intrycket av att de inte tillhört stolpburna hus utan snarare in-gått i hägnader och andra typer av mindre kon-struktioner. Det fanns heller inte någon tydlig koppling mellan stolphålen och de eldade an-läggningarna eller groparna. Utifrån detta är det svårt att avgöra om stolphålen hör till ett yngre eller ett äldre skikt, men förmodligen ska merparten av stolphålen i den centrala delen, mellan de rödbruna stråken, föras till stenålder. Några huskonstruktioner från bronsålder kun-de heller inte urskiljas. Platsen ska nog under samtliga perioder ses som en aktivitetsyta och tillfällig boplats utan fasta huskonstruktioner.

I några stolphål fanns fynd såsom avslag av flinta, kvarts och kvartsit (exempelvis A53113, 53414, 53434, 52929, 50262, 50852, 51736, 51752, 53735, 54274). Alla utom ett av dessa stolphål ligger inom den centrala ytan, i eller intill de rödbruna stråken.

KulturlagerProvrutorna visade att ett urlakat kulturlager fanns inom den norra delen av undersöknings-området. Tjockleken på det fyndförande lagret varierade från ett par centimeter upp till ca 0,35 meter. På ett par platser låg fynden djupare men

Fig. 62. Ytterligare ett stenskott stolphål med urlakad fyll-ning (A50294). Foto: Kenneth Alexandersson, Kalmar läns museum 2010.

Fig. 61. Ett av stolphålen med mycket svag urlakad fyllning men tydlig stenskoning (A54002). Foto: Jhonny Therus, Kalmar läns museum 2010.

Fig. 60. Ett av stolphålen med mycket svag urlakad fyllning men tydlig stenskoning (A54002). Foto: Jhonny Therus, Kalmar läns museum 2010.


67

Fig. 63. Den andra avbaningen pågår och ytterligare anlägg-ningar och kulturlager i form av rödorangea stråk i sanden framkom. Från SV. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2010.

Fig. 64. Detalj av lagret A54874 från SV. Inför fotograferingen har lagrets ytterkant markerats med en linje. Flera anlägg-ningar gick ned i lagret. Foto: Jhonny Therus, Kalmar läns museum 2010.

troligen rörde det sig här om äldre nedgräv-ningar som med tiden blivit så urlakade att fyllningen var i det närmaste omöjlig att urskilja. Kulturlagret innehöll bearbetad sten, keramikskärvor och brända ben. Vid provrutsgrävningen kunde man också ur-skilja flera ytor där fyndtätheten var stör-re. Vid den andra avbaningen syntes dessa områden som stora oregelbundna ytor med rödorange sand, 4-18 meter stora (A54874, 54527, 54823, 54946). De avgränsades inte helt eftersom tre ytor fortsatte ut i schakt-kanten. Förmodligen var dessa resterna ef-ter ett från början större yttäckande kultur-lager eller mer intensivt använda ytor. Att detta inte fanns längre mot söder kan dels bero på topografin under senmesolitikum men också att den södra delen varit odlad relativt sent. Ytterligare några provrutor upptogs i lagret.


68

Fig. 65. Översikt efter andra avbaningen. Från SO. Foto: Jhonny Therus, Kalmar läns museum 2010.

Fig. 66. Provrutor i lagret A54874 längst i norr. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2010.


69

Fig. 67. Översikt över stolphål, härdar och gropar samt de rödbruna stråken (kulturlagren) i områdets norra del.


70

I en härd (A54420) fanns frö av snärjmåra som har en tydlig koppling till näringsrik kul-turmark. De övriga bestämbara växtresterna utgörs av små till måttliga mängder av förkol-nade fragment av hasselnötskal. Ett fragment av hasselnötskal från härden A53330 har date-rats till senmesolitiskt tid. Inga fynd av vare sig sprutslagg eller granbarr fanns i proverna från RAÄ 175, vilket ger ytterligare signifikans åt bilden av att aktiviteterna här är äldre än vid RAÄ 176.

Sammantaget visar de sparsmakade växt-fynden på odling av vete och korn. Odlingen, högst sannolikt kopplat till aktiviteter under yngre bronsåldern, har troligen varit av mindre omfattning om man ska dra adekvata slutsat-ser av de låga koncentrationerna av sädeskorn i proverna samt den totala frånvaron av fynd av åkerogräs. De fåtaliga fynden medger inte någon ytterligare tolkning kring miljö eller ekonomi.

I det osteologiska materialet från RAÄ 175 fanns sammanlagt 140 fragment inom 69 fynd-poster (se bilaga 5e). Merparten utgjordes av brända benfragment med en vikt mindre än 0,1 gram. De flesta kunde bestämmas som dägg-djur men endast ett fåtal kunde bestämmas närmare till art. I materialet finns 11 brända fragment av svin från rutgrävning i stick 3 och 4. Här finns också två brända fragment som kan vara från människa, ett fragment av bröstben i stick 1 samt 1 fragment av kranium i härdgropen A54391, vilken har 14C-daterats till yngre bronsålder (se bilaga 5b). Ytligt i ett agrarhistoriskt objekt, samt löst på ytan, fanns två obrända fragment av hornkvick från nöt, ett ben från svin samt ett extremitetsben från häst. Samtliga bör kopplas till områdets nytt-jande under historisk tid.

Den osteologiska analysen liksom den mak-rofossila analysen redovisas närmare i bilaga 5c och 5e och resultatet sätts i sitt samman-hang i steg 2-publikationen (Palm 2012).

FyndmaterialetFyndmaterialet finns upptaget på 1060 fynd-poster (se bilaga 2a). I undersökningsmateria-let finns ett flertal tidshorisonter representerade och dateringarna sträcker sig från senmesoli-tikum fram till yngre bronsålder. Inom ytan finns också några fåtal nedslag i historisk tid. Undersökningarna visar dock, som förväntat, att det mesolitiska materialet dominerar. De säkra neolitiska lämningarna från undersök-ningen är fåtaliga och utgörs av en liten bit dekorerad neolitisk keramik och ett fragment från en slipad flintmejsel/flintyxa. Även om den neolitiska närvaron förefaller vara mycket sporadisk är det svårt att säga hur stor del av det slagna stenmaterialet som hör ihop med denna tidshorisont. Den tvärpil som framkom vid undersökningen kan vara neolitisk, men är svår att datera mer precist än till perioden sen-mesolitikum/tidigneolitikum. När det gäller bronsåldern finns förutom en del litiskt mate-rial också ett 20-tal skärvor keramik liksom ett fåtal brända ben och sädeskorn från makrofos-silanalysen.

Spår av odling, djurhållning och jaktTotalt analyserades 20 jordprover från RAÄ 175 (se bilaga 5c). När det gäller det makro-fossila materialet är både fyndmängder och fyndkoncentrationer avsevärt mindre i pro-verna från RAÄ 175 jämfört med RAÄ 176. Sammantaget hittades bara åtta sädeskorn, varav fyra var möjliga att artbestämma, som brödvete respektive korn. Sädeskornen åter-finns såväl i den norra delen av ytan (gropen A51462 och härdgropen A54391) som i den södra (härden A50314). Tre förkolnade frön hittades bland övriga prover. I en stolphåls-fyllning (A51759) fanns ett frö av mjölon, en risväxt som återfinns i mager sandig mark i samma miljöer som lingon. Ett frö av viol hit-tades i ett prov från en grop (A53716). Många av violarterna förekommer i öppen gräsmark, men flera arter är anpassade till andra miljöer.


71

Fig. 68. Översikt över anläggningar och analyserade makrofossilprover samt de prover där säd och frö kunde artbestämmas.


72

Tre oornerade bukskärvor i stick 2 och 3 (RB51933 och RB50672) och en skärva från stick 5 (RB51993) liksom ett fragment (F52187 i A51405) kan möjligen föras till neolitikum. Brottytan antyder att de är uppbyggda i U-teknik eller N-teknik med lång överlappning, något som företrädesvis förekommer under ti-digneolitikum. Det neolitiska, sannolikt då ti-digneolitiska, materialet från RAÄ 175 är dock för litet för tolkningar kring användning och deponering.

KeramikenDet keramiska materialet från RAÄ 175 om-fattar totalt 75 fynd med en samlad vikt på 331 gram. Av dessa är 34 skärvor, 30 är skärvfrag-ment och 11 utgörs av bränd lera (se Stilborg i bilaga 5d1). I materialet finns såväl historisk som förhistorisk keramik. Av de senare fram-kom huvudparten i rutor i kulturlagret. En skärva av senmedeltida stengods CII (kärl F; F53350) är förmodligen ett gammalt inslag i det historiska avfallsmaterialet som annars be-står av yngre rödgods och tegel (F50890 och F50894; RB50616) med paralleller inom RAÄ 176. Det finns inga spår av keramik från järnål-der. Materialet har analyserats av Ole Stilborg, SKEA och rapporten återfinns i utförlig form i bilaga 5d1.

Neolitisk keramikSom nämnts finns få fynd i materialet som med säkerhet kan föras till neolitikum. Att akti-vi-teter då bedrivits på platsen kan dock påvisas utifrån fem keramikskärvor och ett fragment som påträffats inom RAÄ 175. De neolitiska skärvorna framkom i områdets norra och väst-liga del. En 11 mm tjock, glättad och deko-rerad skärva (kärl D) framkom i kulturlagret (i ruta RB52199). Dekoren består av horison-tella linjer utförda i tvärsnodd alternativt tvär-snoddsliknande intryck. Mitt på den mittersta linjen överlappar två intrycksrader varandra. Tvärsnodd användes som dekorverktyg såväl under tidigneolitikum som under sen MNB och senneolitikum. Flera av kärlen som date-rats till 3790 - 3630 f.Kr. är dekorerade med horisontella tvärsnoddslinjer på den övre delen av kärlet. Liknande horisontella tvärsnoddslin-jer pryder också tidigneolitisk trattbägarekera-mik från Runsbäck på Öland (Alexandersson & Papmehl-Dufay 2009:49; 72). Från senneo-litiska fyndplatser som Möre och Söderåkra finns det också åtskilliga exempel på dekor med horisontella tvärsnoddslinjer (Petersson 2001:179f). Tekniska analyser av dessa visar dock på gods som överlag är finare än godset i Målserumsskärvan (Stilborg 2007).

Fig. 69. Skärva med neolitisk dekor (RB52199). Foto: Kenneth Alexandersson, Kalmar läns museum 2010.

Fig. 70. Neolitisk keramik (RB50672). Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2011.


73

BronsålderskeramikBronsålderskeramiken förekommer spridd över hela undersökningsområdet, dock med koncen-trationer i den norra och den sydsydöstra delen där bland annat härden A50314 påträffades I kulturlagret bronsåldersskärvorna i stick 1 och 2. Totalt omfattar bronsålderskeramiken drygt 100 gram och utgör därmed huvudparten av de 144 gram förhistorisk keramik som framkom-mit (se Stilborg i bilaga 5d1).

Fem av åtta identifierbara kärl (A-C och G-H) kan utifrån form (A), ytbehandling (C, G) och gods (B, H) föras till bronsålder. Från kärl A finns en mynningsskärva som visar att kärlet varit en låg skål med en mynningsdiameter om ca 15 cm och glättad utsida. Denna typ är van-lig under yngre bronsålder. Kärlets utsida och mynningsläppen är mörkfärgade som en följd av användningen av kärlet, vilken också lämnat rester av förkolnat organiskt material på utsi-dan. En lätt utåtböjd, glättad, mynningsskärva från kärl B visar på en mynningsdiameter om ca 22 cm. Även denna mynning är mörkfär-gad som en följd av användningen. Typen går inte att bestämma närmare, men godset och kontexten (i härden A50314) gör en bronsål-dersdatering rimlig. I samma anläggning fanns också en 9 mm tjock bukskärva från ett rab-bat kärl. Ytterligare en rabbad skärva, Kärl C, representeras av en mynningsskärva (stick 1 i RB52211), denna från en s.k. A-kruka med rabbning helt upp till mynningsläppen, en utåt-böjd mynning och en beräknad mynningsdia-meter på 24,5 cm. Även kärl G utgörs av en rab-bad mynningsskärva från en A-kruka (F53083 i RB52862). En annan mynningsskärva repre-senterar ett tunnväggigt fingodskärl, kärl H, möjligen en skål med en mynningsdiameter om ca 17 cm (F53218 i RB52940). Utsidan är glät-tad och kärlet är nästan genomoxiderat, vilket tillsammans med godskvaliteten pekar på en bronsåldersdatering.

Ytterligare åtta bukskärvor och ett frag-ment, samtliga med rabbad utsida, har hittats i anläggningar (F53060 och F3060 i A51462), i kulturlager (i rutorna RB50728, RB51249,

Fig. 71. Rabbad skärva, sekundärt bränd (RB50728).

Fig. 72. Fingodskärl H (F53218 i RB52940).

Fig. 73. Kärl G utgörs av en rabbad mynningsskärva från en A-kruka (F53083 i RB52862).


74

RB51955, RB52718, RB53253) och som lös-fynd (F53017, F53346, F54780).

Tre rabbade bukskärvor (F3060 i A51462, F53346 och F54780) samt minst ytterligare två utan rabbning (F53017 och RB50728) har ut-satts för så hög värme att deras utsidor och/eller in-sidor sintrats. Det har skett sekundärt efter att kärlen gått sönder. F53346 och F54780 är av samma gods som buken i A51462 och åt-minstone F53346 kan mycket väl härröra från samma kärl.

Två glättade bukskärvor från mindre kärl (F54147 och RB50708), en glättad halsskärva (RB51989) samt en lite större bukskärva med vittrad utsida (F52928) och en lösfunnen, vitt-rad hals-buk-skärva har på bas av godskvalitet, uppbyggnadsteknik och bränning också da-terats till bronsålder. Från stick 1 och 2 finns ytterligare 10 fragment (RB51249, RB51273, RB51989, RB52718 och RB52895) som med största sannolikhet ska föras till bronsålders-lämningarna. I materialet finns också en 9 mm tjock skärva av porigt gods (RB51237 stick 2). Vanligen förknippas porigt gods med gropke-ramisk kultur, men det finns även exempel på porigt bronsåldersgods (Hörfors 2006:23). Då inga andra fynd från platsen kan härröras till GRK är en bronsåldersdatering mest sannolik.

Redan de tre skärvorna i härden A50314 be-lägger förekomsten av huvudbeståndsdelarna i ett hushållsinventarium från yngre bronsålder; rabbad kruka, skål och annat kärl. Denna bild stöds av de övriga skärvfynden, där de rabba-de skärvorna dominerar helt i enlighet med de kända normerna för hushållsinventariets sam-mansättning (Victor 2012103ff i Palm 2012). Skärvornas tjocklek varierar från 6 till 10 mm, vilket tillsammans med de tre beräknade myn-ningsdiametrarna visar att både små och stora kärl är representerade i materialet. Flera skärvor har sekundärt utsatts för så höga temperaturer att de delvis sintrat. Tre av de sekundärt brända och sintrade skärvorna framkom inom en ra-die av 5-6 meter i områdets södra del. Sintrade skärvor på bronsåldersboplatser har i flera fall kunnat kopplas till förekomst av gjutning på platsen (se exempelvis Stilborg 2004:119f) och kan möjligen indikera detta även i Målserum.

Fig. 78. Lösfynd. Rabbad skärva, sekundärt bränd (F54780). Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Mu-seum 2011.

Fig. 79. Lösfynd. Rabbad skärva, sekundärt bränd (F53346). Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Mu-seum 2011.

Fig. 80. Kärl B i härden A50314. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2011.


75

Det litiska materialetDet slagna stenmaterialet från undersökning-en är förhållandevis rikligt och totalt tillvara-togs 1 580 bitar, med en sammanlagd vikt på drygt 20,5 kilo.

Stenmaterialet uppvisar ett blandat råma-terialinnehåll. De vanligast förekommande råmaterialen är i fallande ordning kvartsit, kvarts, kristianstadflinta och senon-/danien-flinta. Både kvarts och kvartsit förekommer som ett naturligt inslag i både den lokala berg-grunden och som noduler i moränen. De två flintsorterna däremot visar på ett utnyttjande av icke lokala råmaterial och har med sitt ur-sprung i Skåne och västra Blekinge och har kommit till området med människans hjälp. Ser man till råmaterialfördelningen i det slag-na materialet domineras det kraftig av lokalt förekommande bergarter; kvartsit och kvarts som tillsammans svarar för 95 % av den to-tala vikten. Kvartsit utgör ensam 89 %, medan kvarts utgör 6 % av den totala vikten. Ser man till antalet bitar blir förhållandet något an-norlunda men det är fortfarande kvartsit som dominerar med 56 %. Att kvarts och kvartsit dominerar i den litiska redskapsproduktionen visar på ett kraftigt utnyttjande av lokala re-surser och skulle kunna ses som en del i en senmesolitisk regionalisering.

Den stora andelen kvartsit och kvarts är typiskt för området. Anmärkningsvärt är de förhållandevis höga anderlarna senon-/da-nienflinta och kristianstadsflinta som repre-senterar icke lokala bergarter i materialet. Ser man till antalet bitar utgör kristianstadsflin-tan 23% av det totala antalet. Statistiken visar att flintan består av små men många bitar. Fö-rekomsten av senon-/danienflinta i materialet från Målserum visar att man ingått i ett nät-verk, där flinta letat sig upp till detta område i form av byteshandel eller genom gåvor. Bland de tillvaratagna fynden finns också enstaka svallade flintor. De svallade fynden är fåtaliga och typologiskt svårdaterade men borde kun-na låsas kronologiskt, med hjälp av strandlin-jeförskjutningskurvan, till perioden före ca 5 000 f Kr.

Fig. 81. Kärl C, en rabbad mynningsskärva (stick 1 i RB52211) från en s.k. A-kruka. Foto: Veronica Palm, Kal-mar läns museum/Västerviks Museum 2011.

Kvarts och kvartsitDen slagna kvartsiten består av lokal Väster-vikskvartsit och utgörs huvudsakligen av stora avslag och plattformskärnor. Kvartsiten går inte med säkerhet att koppla typologiskt eller kronologiskt till den senmesolitiska fasen. Ser man till den ytmässiga fördelningen förekom-mer den jämt spridd över ytan (se fig. 58). För-modligen kommer kvartsiten från råmaterial som tillvaratagits i moränen, men Västerviks-kvartsit förekommer även i berggrunden strax norr och nordväst om området. Ser man till de typologiska dateringarna av stenmaterialet i stort landar de huvudsakligen i senmesoliti-kum. Vid en undersökning som genomförts på den närbelägna boplatsen vid Hermanstorp vi-sade det sig att man använt sig av förhållande-vis stora mängder kvartsit under bronsåldern (Sarnäs 1994b), något som även skulle kunna vara möjligt vid Målserum, då det finns flera bronsåldersdateringar på ytan.

I det slagna stenmaterialet ingår även en mindre andel kvarts. Det går inte att avgöra om den bearbetade kvartsen kommer från nodu-ler plockade i moränen eller om den är bruten ur fast klyft. Det finns inte heller något i den bearbetade kvartsen som morfologiskt går att koppla till någon kronologisk fas.


76

Mikrospån, obest flinta

Mikrospån, kristianstadsflinta

Mikrospån, senon-/ danien flinta

Undersökta rutor

Bipolär kärna, kristianstadsflinta

Mikrospånkärna?, kristianstadsflinta

Skrapa, kristianstadsflinta

Skrapa, kristianstadsflinta

Gräns för rödbrunt kulturlager

Tvärpil, senon-/ danien flinta

Skrapa, senon-/ danien flinta

±0 4 8 16 m

Fig. 82. Översikt över spridningen av det litiska materialets formella redskap och kärnor inom RAÄ 175. Karta upprättad av Kenneth Alexandersson, Kalmar läns museum 2012.


77

0 7,5 153,75 Meter

KvartsAntal

1 - 6

7 - 12

13 - 18

19 - 25

26 - 32KvartsitAntal

1 - 6

7 - 12

13 - 18

19 - 25

26 - 32

Fig. 83. Spridningsbilden för kvarts och kvartsit. Karta upprättad av Kenneth Alexandersson, Kalmar läns museum 2012.


78

– 4610 f Kr (2σ). Från koncentration 2 datera-des ett bränt hasselnötsskal ur en härd till pe-rioden 4785 – 4610 f Kr (2σ). Den typologiska dateringen av mikrospånsproduktionen och de naturvetenskapliga dateringarna (se bilaga 5b) av anläggningarna sammanfaller således. En stor del av de tillvaratagna mikrospånen ut-gjordes av mindre fragment. Plattformsrester på de fragment som utgjordes av proximaldelar visar att mikrospånen tillverkats genom tryck-teknik.

Att mikrospån är relativt ovanliga i området skulle kunna ha källkritiska orsaker. Under-sökningar på en mesolitisk lokal vid Järnsjön i Hultsfreds kommun uppvisar ett stort antal mikrospån och mikrospånskärnor i ett flertal råmaterial (Rosberg 1994). Är skillnaden däre-mot reell skulle det t.ex. kunna vara ett resultat av skillnader i ekonomi mellan kust och inland.

FlintaEn stor del av den tillvaratagna flintan fram-kom inom tre koncentrationer. Två av dessa koncentrationer sammanföll rumsligt med rödfärgade lager, vilka blev tydliga i samband med den andra avbaningsomgången (se fynd-koncentration 1 och 2 på fig. 59 och 60).

Vid undersökningen tillvaratogs ett 30-tal mikrospån, vilket för Tjustregionen måste an-ses vara ett stort antal. Mikrospånen framkom huvudsakligen inom de två koncentrationer som sammanföll med de rödfärgade lagren. I den ena koncentrationen tillvaratogs även en kärna, förmodligen för mikrospån. Kärnan var dock kraftigt eldpåverkad och gick inte att typbestämma med säkerhet. Den brända kär-nan framkom i anslutning till en översandad anläggning (A53313), en grop fylld med skör-bränd sten, möjligen en urlakad härd. Träkol från anläggningen daterades till perioden 4780

Fig. 84. Ett urval av de mikrospån som framkom inom RAÄ 175. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2011.


79

Rödbrunt lager

Fyndkoncentration 1

Fyndkoncentration 2Fyndkoncentration 3

Illustrationen visar samtliga undersökta provrutor inomraä ???, samt de tre fyndkoncentrationerna. De rödbrunakulturlagren framkommer i samband med den andra avbaningsomgången.

0 8 164 Meter

±

Fig. 85. Översikt över rutornas spridning över RAÄ 175 samt de fyndkoncentrationer som kunde avgränsas, liksom de röd-färgade lager som sammanföll med dessa. Karta upprättad av Kenneth Alexandersson, Kalmar läns museum 2012.


80

0 7,5 153,75 Meter

Senon-/ danienflintaAntal

1 - 6

7 - 12

13 - 18

19 - 25

26 - 32KristianstadsflintaAntal

1 - 6

7 - 12

13 - 18

19 - 25

26 - 32FlintaAntal

1 - 6

7 - 12

13 - 18

19 - 25

26 - 32

Fig. 86. Spridningen av flintmaterialet inom RAÄ 175. Karta upprättad av Kenneth Alexandersson, Kalmar läns museum 2012.


81

0 7,5 153,75 Meter

Mikrospån

Senon-/ danienflinta

Flinta

Kristianstadsflinta

Fig. 87. Spridningen av mikrospån inom RAÄ 175, fördelat på råmaterial. Karta upprättad av Kenneth Alexandersson, Kalmar läns museum 2012.


82

däremot är de små, symmetriska och har ändå tydliga plattformsrester. När man tillverkade mikrospånen krävdes en mer precis teknik och de har troligen framställts med tryckteknik. Det finns inga hela mikrospånskärnor i mate-rialet, men i den norra fyndkoncentration till-varatogs en bränd och fragmentarisk kärna i Kristianstadsflinta som eventuellt kan vara en mikrospånskärna.

Det är intressant att de olika råmaterialen bearbetats med olika reduceringstekniker. Att flintavslagen är små kan tolkas utifrån flera olika perspektiv. Antingen har man varit spar-sam med flintan och använt den så länge som det varit möjligt. De bipolära avslagen och kär-norna skulle i så fall kunna representera en sen fas i reduktionen. Det skulle också kunna vara så att flintan i högre grad lämpar sig för att tillverka små redskap, vilket innebär att även reduktionsavfallet blir finfragmenterat. Kvart-siten har troligen använts till att producera större redskap, varför man använt en grövre teknik.

Ser man till hur de olika råmaterialen lig-ger spridda över ytan kan man notera att flinta framförallt finns inom den östra delen av områ-det, medan kvartsiten är spridd över hela ytan. Kristianstadflintan uppträder huvudsakligen i anslutning till de anläggningar som daterats till senmesolitikum. Spridningen kan tolkas på flera sätt. En av tolkningarna är att kvartsiten står för en längre användningstid och att den även skall sättas i samband med den bronsål-dersaktivitet som finns på platsen. Detta med-an Kristianstadflintan framförallt utnyttjades under sen jägarstenålder och uppvisar en mer begränsad spridning både kronologiskt och korologiskt.

Reduktionstekniker och redskapsproduktionAntalet redskap i fyndmaterialet från den un-dersökta delen av RAÄ 175 vid Målserum är förhållandevis litet. Trots att flintan utgör en mindre andel av materialet som helhet finns en kraftig dominans för flinta som råmaterial till redskapen. Möjligtvis finns det en källkri-tisk aspekt att ta hänsyn till. Andelen redskap har ofta använts som en metod för att särskilja boplatser och aktivitetsplatser (Bjerk 1989; Alexandersson & Johansson 2005). I det fynd-material som deponerats på boplatser finns i förhållande till den totala materialmängden of-tast ett relativt litet antal redskap, medan det på lokaler med specialiserade aktiviteter, ex-empelvis slaktplatser, ofta finns ett större antal redskap i förhållande till den totala fyndmäng-den. Ett källkritiskt problem kan vara att det är svårt att identifiera redskap i t.ex. kvarts och kvartsit, varför proportionerna avfall/redskap kan vara missvisande.

Det finns flera sätt att bearbeta stenmate-rialet i samband med redskapsproduktionen. I materialet från Målserum finns både bipolär teknik och plattformsteknik. Vid den bipolära tekni-ken används ett underliggande städ när råmaterialet bearbetas, medan plattformstek-niken utförs på fri hand. Den bipolära tekniken är en materialbesparande teknik som ofta an-vänts vid bearbetning av små kärnor i framfö-rallt kvarts och flinta och vid tillverkning av mindre redskap, medan plattformstekniken lämpar sig bättre för t.ex. tillverkning eller re-ducering av råämnen.

Ser man till den bearbetade kvartsiten som finns i materialet från Målserum är avslag och kärnor ofta stora och har tydliga plattforms-rester, vilket indikerar att de bearbetats med en grov direkt plattformsteknik. Mikrospånen


83


stråk av lera, framför allt i den norra och nord-västra delen.

Inom boplatsen finns lämningar från sten-ålder till historisk tid, men genom anlägg-ningarnas karaktär, funktion och placering, tillsammans med fyndspridning, makrofossila analyser och dateringar kan man ändå säga att huvuddelen av anläggningarna härrör från den yngre järnåldern med tyngdpunkt i vendeltid.

Resultat – RAÄ 176

Inom det ca 9 000 m2 stora undersökningsom-råde som berörde RAÄ 176 i Målserum fram-kom en stor mängd anläggningar. Norr om undersökningsområdet finns ett sedan länge igenfyllt grustag. Vid undersökningstillfället ingick området i ridskolans hagmark, men har historiskt sett även använts som åker. Sedimen-ten utgjordes av sand, ställvis med inslag av grus och mindre stenar. I sanden fanns också

Fig. 88. Vy från VSV över undersökningsområdet inom RAÄ 176. Foto: Markus Andersson, Kalmar läns museum 2010.


84

AnläggningarnaTotalt inmättes vid avbaningen 2037 anlägg-ningar, varav 259 utgick efter närmare under-sökning. 148 mörkfärgningar inmättes men undersöktes aldrig. Initialt inmättes också 109 ytor med lerlager, som vid förundersökningen hade bedömts vara påförda lerlager och golvy-tor, en kategori som skulle visa sig till största delen vara naturliga ansamlingar av lera. Med lerlagren borträknade undersöktes och/eller dokumenterades en förhållandevis stor mängd, hela 0,92 %, vilket var betydligt fler än plane-rat tack vare den lättgrävda sandjorden. Hu-vuddelen av käpphålen dokumenterades dock enbart genom inmätning.

Anläggningstätheten var störst i de södra, centrala och östra delarna, medan de låg be-tydligt glesare i norr och i väst. Anläggnings-tätheten uppgick i genomsnitt till 0,19 anlägg-ningar/m2, med käpphålen borträknade ca 0,10/m2.

Dominerande anläggningstyper var stolp-hål och käpphål, medan andelen eldade an-läggningar, som härdar och kokgropar, var lägre. Trots att närmare 500 stolphål under-söktes fanns förhållandevis få urskiljbara hus eller andra tydliga konstruktioner (se nedan). Huvudintrycket var därför att lämningarna utgjorde spår efter en intensivt utnyttjad bo-plats, men att denna del inte utgjort primär bo-stadsyta. Undersökningsytan utgjorde snarare utkanten av den större boplatsen, med en något annorlunda karaktär och funktion än området längre mot öst.

GroparInom boplatsen RAÄ 176 undersöktes 112 gro par. Dessa hade skiftande storlek och utseende och förmodligen representerar groparna olika typer av verksamhet som avfalls gropar, latri-ner, täktgropar och svårbedömda stolphål. Så gott som samtliga anläggningar som kategori-serades som gropar genomgick undersökning, där de undersöktes till hälften. De flesta gro-parna undersöktes genom spad grävning i de fall då de inte låg nära någon konstruktion el-

Anläggningstyp AntalIngående i bo-plats RAÄ 176

Grop 112 xUgn 1 xHärd 64 xKokgrop 12 xRänna 8 xStolphål 501 xStolphål recent 35Käpphål 761 (x)Kulturlager 27 xLerlager (utgår) 109Mörkfärgning (ej und) 148Utgår 259Summa 2037

Fig. 89 a-b. Diagram och tabell över samtliga kategorier av inmätta anläggningar från undersökningen av boplatsen RAÄ 176.


85

ler innehöll fynd eller avvikande fyllning. För ungefär 20 % av groparna sållades fyllningen.

Groparna hade skiftande storlek och utse ende. Huvuddelen var ovala i plan och hade ett största ytmått omkring 0,5-1,0 meter. Ett mindre antal gropar hade en ytstorlek över 2,0 meter.

De undersökta groparna hade ofta en skål formad profil men förhållandevis många hade en oregelbunden form i profil. De oregel bund-na profilerna fanns framför allt i större gropar med växlande djup i nedgrävningens olika de-lar. De flesta gropar var förhållandevis grunda och enbart ett mindre antal var djupare än 0,5 meter.

Den bedömning som gjordes av fyllningska raktären, det vill säga hur mycket fyllningen kontrasterade från den angränsande marken, visade att mer än hälften av groparna hade en mellankraftigt färgad fyllning. Få gropar hade mörka och humösa fyllningar, vilket annars ofta kan vara utmärkande för avfallsgropar. Mer än hälften av groparna hade inslag av kol men bara en mindre del hade inslag av sten. En del av groparna hade även inslag av lera i fyllningen.

Groparna hade en förhållandevis jämn spridning inom undersökningsområdet. Det förekom dock förhållandevis få gropar i de väs tra och centrala delarna. Eftersom groparna visade en stor variation och föreföll kunna ha haft olika funktioner studerades denna anlägg ningstyp närmare.

I den norra delen av undersökningsområdet utgjorde större gropar ett tydligt inslag i bo-platsbilden. Huvuddelen av dessa gropar fanns inom en yta som låg närmast det centrala områ-det. Bland dessa gropar fanns flera med likartad fyllning. En närmare genomgång gjordes av 12 gropar som alla hade en diameter större än 1,0 meter. Många av dessa innehöll ett eller flera skikt med kol eller sot. Oftast fanns dessa kol-horisonter i nedgrävningarnas övre delar, dock sällan i ytan. Enbart i två fall fanns kol och härdmaterial som ett översta lager i nedgräv-ningen. De kollinser som uppträdde i groparna

Fig. 90. Undersökningsmetod gropar.

Fig. 91. Fördelning av groparnas storlek i plan.


86

följde inte i något fall nedgrävningarnas botten eller sidor. I flera fall fanns skikt med eldpåver-kad lera, silt eller sand i anslutning till kolhori-sonterna. Man kan därför anta att man i dessa fall antingen eldat i gropen eller att man slängt ned varma härdrester. De eldpåverkade skikten fanns dock oftast på en nivå ovanför kollagren, inte under, vilket annars brukar vara fallet då man eldat i en öppen grop. Det är därför svårt att veta om man ska tolka kolhorisonterna som rester av eldning på platsen eller som avfall.

Den norra delen av undersökningsområdet präglades också av att det fanns naturliga ler-lager som bitvis omfattade större ytor. Många av de nämnda groparna låg i eller i anslutning till dessa lerstråk och ett större eller mindre inslag av lera förekom i många av groparna. Den lera som fanns i fyllningen utgjorde oftast ett kraftigt bottenskikt. En möjlig tolkning av groparna skulle kunna vara att dessa utgjorde lertäkter som sedan fyllts igen med avfall el-ler nedrasat material. Detta motsägs dock av att de naturliga lerlagren sällan var djupare än 0,20 meter, medan groparna ofta var betydligt djupare grävda. Om man använt groparna för lertäkt så kan man därför ställa sig frågan var-för man grävt dom så djupt ned under lerlagret till den underliggande sanden. Man kan även fråga sig varför de i så fall ofta var igenfyllda med lera och inte med annat material. Leran i groparnas botten förekom ofta i kraftiga lager och gav inte intryck av att utgöra någon ler-fodring, något som annars inte är ovanligt i förrådsgropar.

Även i den östra delen av förundersöknings-området fanns en koncentration av gropar. Vid en genomgång av 23 gropar av olika storlekar inom denna del kan man konstatera att anlägg-ningarna här var av en delvis annan typ än de i den norra delen. De flesta groparna hade en oregelbunden form i ytan. Generellt sett var groparna mindre och enbart 7 hade ett största mått över 1,0 meter. Många av groparna, sär-skilt de större, hade en skiktad fyllning men inslagen av olika lager var i regel inte lika tyd-lig. Även här fanns flera gropar som innehöll spår av eldning. I tre av groparna fanns eld-

Fig. 92. Fördelning av groparnas djup.

Fig. 93. Groparnas fyllningskaraktär från svagt till kraftigt färgad.


87

Fig. 94. Översikt över groparnas spridning inom undersökningsområdet. Karta upprättad av Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2013.


88

fyllningarna fanns inte några spår av eldning i form av kolhorisonter eller eldpåverkade lager även om kolfragment och enstaka skärvsten förekom. Fem av groparna beskrevs som att de hade skiktade lager i fyllningen, men i allmän-het föreföll fyllningarna vara homogena. I det södra området fanns inslag av rotvältor och tre av groparna misstänktes antingen kunna vara rotvältor eller vara anläggningar påverkade av sådana. Till skillnad från de övriga ytorna påträffades fynd, bland annat vävtyngdsfrag-ment, i tre av groparna. Ytterligare två gropar hade i fältskedet tolkats som avfallsgropar. In-trycket från groparna i det södra området var att dessa skilde sig från de i den norra och östra delen genom att de hade mer homogen fyllning och saknade skiktvis förekommande inslag av sot och kol. Huvuddelen av groparna verkar ha utgjort mindre avfallsgropar vilket även fynd-förekomsten antyder.

påverkad sand eller silt och i två anläggningar fanns härdmaterial i ytan. Det fanns även flera gropar, både större och mindre, som innehöll förhållandevis stora kolfragment som enbart var delvis förkolnade. Liknade fyllningar med inslag av eldpåverkad sand och större kolbitar fanns även i ett antal stolphål och härdar från samma yta. Även i det östra delområdet fanns alltså gropar med en oklar anknytning till eld-ning där det är svårt att avgöra om man eldat i anläggningarna eller om det rör sig om bort-kastat härdavfall.

I undersökningsområdets södra del fanns ungefär en tredjedel av det sammanlagda anta let gropar. En genomgång gjordes av 16 stycken anläggningar som var koncentrerade till delom rådets mitt inom en yta där det även fanns huslämningar. Av dessa gropar hade hälften en ytstorlek över 1,0 meter. De flesta hade en oval eller oregelbunden form i plan. I

Fig. 95. Gropen A10770 från S. I ytan kolstråk och bränd silt. Tydlig form i profil med lerlager och eldat material och röd-bränd silt i flera skikt, möjligen flera dumpningshorisonter. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2010.


89

Fig. 97. Gropen A15327 låg inom begränsningen av ett mindre, naturligt lerlager men nedgrävningen var nästan lika stor som lerlagret. Överst fanns en humös, sandblandad fyllning med inslag av sot följt av ett lager med lera med inslag av kol. I botten fanns ett ljusare sandlager, förmodligen inrasat material. I makroprov PM33404 och 33405 fanns två obestämbara sädeskorn. Foto: Jo-han Åstrand, Smålands museum 2010.

Fig. 98. Gropen A14813 var 1,30 m stor och 0,55 m djup. I profil från SV syns överst ljusbrun sand med kolstänk och under den ett skikt med svartbrun sand med mycket träkol. Under dessa lager fanns ett lager med brun sand med ett lägre inslag av träkol och i botten fanns spridda skikt med nedrasad grövre sand samt lerbitar. Leran kan vara rest av söndergrävt lerlager. Foto: Johan Åstrand, Smålands museum 2010.

Fig. 96. A16538 från ÖNÖ, en ca 0,7 m i diameter stor grop fylld med sotig ”fet” fyllning. Foto: Cecilia Ring, Kalmar läns museum 2010.


90

Fig. 99. Gropen A14789, här från S, låg i schaktkanten. Överst fanns dels en fyllning med mycket kol och rödaktig bränd sand, dock utan tydlig eldningshorisont. Vid sidan av denna fanns en fyllning med gråbrun sandig lera med enstaka kolstänk. Under dessa fanns gråbrun svagt humös sand med kolstänk och i nedgrävningens botten fanns nedrasad sand och lerklumpar med enstaka kolstänk. Lik andra gropar med bränt material i den övre delen. Foto: Johan Åstrand, Smålands museum 2010.


91

Härdar och kokgroparVid undersökningen påträffades samman-lagt 76 stycken eldade anläggningar som vid registreringen indelades i härdar och kokgro-par. Eftersom det var svårt att särskilja dessa kategorier var det svårt att få en konsekvent re-gistrering och i denna bearbetning behandlas därför kokgropar och härdar som en samlad kategori.

Flertalet utgjordes av grunda härdar, några tydligt skadade av sentida plöjning så att bara tunna spår kvarstod. Förmodligen represente-rar dessa anläggningar en rad olika funktio-ner och de har antagligen använts både som värmekällor och vid olika typer hantverk el-ler beredning. Det fanns 12 anläggningar som kan betraktas som tydliga kokgropar. Dessa var ordentligt nedgrävda med några decime-ters djup samt innehöll rikligt med skärvsten och skörbränd sten. Till skillnad från andra eldade anläggningar hade dessa ett begränsat inslag av kol och saknade kollinser eller andra spår av att man eldat i själva anläggningen. Man kan anta att man här först värmt upp stenarna på en intilliggande härd och att man sedan lagt ned de upphettade stenarna tillsam-mans med den mat som skulle beredas i kok-gropen. Det fanns också mellanvarianter mel-lan härd och kokgrop, liksom 15 anläggningar som snarast kan beskrivas som härdgropar. Dessa påminde om kokgroparna på så vis att de var tydligt nedgrävda samt hade pack-ning av skärvsten och skörbränd sten. Men till skillnad från kokgroparna fanns en eller flera kollinser i härdgroparnas botten som visade att man primärt eldat i själva anläggningen. De flesta av de eldade anläggningarna, över 80 %, undersöktes. Ungefär hälften av dessa spadgrävdes medan hälften grävdes med skär-slev. En förhållandevis stor andel av de eldade anläggningar, 37 %, sållades.

I ytan hade de flesta eldade anläggningarna en rund eller oval form. De skiftade i storlek mellan 0,3 meter och 2,3 meter i diameter. De flesta hade dock en diameter som var omkring 0,5-1,0. De eldade anläggningar som under-söktes var i regel grunt skålformade i profil

Fig. 101. Fördelning av härdarna och kokgroparnas storlek i plan.

Fig. 102. Fördelning av härdarnas och kokgroparnas djup.


92

Fig. 103. Översikt av eldade anläggningar inom undersökningsytan. Karta upprättad av Veronica Palm, Kalmar läns mu-seum/Västerviks Museum 2013.


93

låg jämnt spridda över ytan, men en viss kon-centration av större kok- och härdgropar fanns inom den centrala delen och vid övergången mot undersökningsområdets västra del.

Det faktum att de eldade anläggningarna varierade i storlek, djup och utseende antyder att de representerar en rad olika verksamhe-ter och funktioner. Både kokgropar och mer flacka härdar kan höra samman med matlag-ning, men förmodligen finns även andra typer av eldstäder med skilda funktioner represen-terade. Den jämna spridningen inom området antyder att de flesta eldade anläggningarna inte var funktionellt knutna till någon annan anläggningstyp och därigenom inte heller till några särskilda ytor med hus- eller hantverks-lämningar.

Fig. 104. Härden A10719, här från NV, var knappt en halvmeter i diameter men hade en kraftig fyllning av kol och några få skärvstenar i ytan. Nedgrävd i ytterkant av men genom ett av de stora lerstråken ner i sanden. Grävd även vid FU. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2013.

och enbart en mindre del hade en flack botten. Djupet var i allmänhet mindre än 0,3 meter. En del härdar var skadade av plöjning så att de endast kunde betraktas som härdrester. Det fanns dock även, som tidigare nämnts, ett antal eldade anläggningar som var djupare nedgräv-da. Detta gällde främst de anläggningar som var kokgrops- och härdgropslika. Ungefär två tredjedelar av de eldade anläggningarna inne-höll skärvsten eller skörbränd sten och i många fall fanns en eller flera kollinser på anläggning-ens botten eller på annan nivå i anläggningen.

Om man ser till de eldade anläggningarnas spridning så hade dessa en något jämnare för-delning över undersökningsområdet än andra anläggningstyper. Även i den norra delen, där anläggningstätheten var lägre, fanns förhållan-devis många härdar. De eldade anläggningarna


94

Fig. 105 a-b. Härden A10687, här från NÖ, var ca 1 m i diameter men endast bottenskiktet om 0,18 m djup var bevarat. Härden låg i utkanten av större lerstråk och verkade delvis grävd ge-nom detta. I ytan fanns brända ben och skärvsten. Tydligt bränd sand och lera i kanterna och kraftigt kollager i härden. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns mu-seum/Västerviks Museum 2013.

Fig. 106. Härdgropen A6346 var 0,90 m stor och 0,24 djup, fylld med stora skärviga stenar, sotig fyllning och hade en kollins i botten. Foto: Cecilia Ring, Kalmar läns museum 2010.


95

Fig. 107 a-b. Även den 1,10 m stora och 0,32 m djupa härden A14725, här i plan och profil från Ö, hade en fyllning av skärvsten och stora mängder sot och kol. Foto: Jhonny Therus, Kalmar läns museum 2010.

Fig. 108. En härdgrop fylld med sotig sand och rikligt med kol, dock endast ett fåtal skärvstenar, A17468 från V. Foto: Johan Åstrand, Småland museum 2010.


96

Fig. 110 a-b. Kokgropen A7090, här från SÖ, hade mörk fyllning med stora mängder skärvsten, men inget kol. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2010.

Fig. 109. Kokgropen A20580 från N. Denna var oval i plan 0,90x0,55 m stor och 0,42 m djup, med en tät stenpack-ning av både skörbrända och icke värmepåverkade stenar, främst i anlägg-ningens undre del, sammanlagt ca 8-10 kg. Enbart ett litet inslag av kol och sot. Längs sidorna fanns ett lager av lera. Foto: Karl-Oskar Erlandsson, Kalmar läns museum 2010.


97

att lerlagren var naturligt avsatta genom sedi-mentering, men att de lämpade sig utmärkt för lertäkt. Eftersom det fortfarande fanns frågor omkring lerlagren, deras förhållande till andra anläggningar och eventuell förekomst av ler-täkter, så registrerades lerlagren som arkeolo-giska objekt även efter denna omtolkning. De kan generellt dock inte betraktas som boplats-spår och ingår därför inte i fornlämningen.

Sammanlagt inmättes 109 lerlager av olika storlek. De hade en tydlig fördelning till under-sökningsområdets norra och östra delar men förekom även i den centrala delen. Den norra delen av undersökningsområdet dominerades av stora sammanhängande lerlager medan fö-rekomsten i övriga delar främst utgjordes av mindre lager. De större lerlagren hade en av-lång utsträckning och var orienterade i rikt-ningen nordväst-sydost. Lerlagren utgjordes

Fig. 111. Flera anläggningar bestod av gropar där fyllningen var tydligt värmepåverkad men där det var oklart om eldning skett i själva anläggningen eller ej. Möjligen utgjorde fyllningen dumpat material. Här exemplet A12299, ca 1,20x0,65 m stor och 0,45 m djup, sedd från V. Fynd av tegel, samt yngre rödgods i ytan och flinta i den nedre delen. Liknande anläggningar med värmepåverkad sand var A11636, 1739, 2019, och 12229. Foto: Karl-Oskar Erlandsson, Kalmar läns museum 2010.

LerlagerInom undersökningsområdet fanns ett flertal ytor med lera, både stora stråk och små kon-centrationer. Då man vid förundersökningen kom i kontakt med dessa lerlager antog man att de utgjorde anlagda golvytor. Man tolkade då de frilagda delarna av lerlagret A18284 som en bevarad ässja med omgivande smedja. Inför slutundersökningen utgick man därför från att lerlagren var en del av boplatsen och utgångs-punkten var att undersöka och dokumentera dem på samma sätt som andra anläggningar. Vid undersökningen visade det sig dock att ler-lagren inte föreföll vara anlagda utan naturliga. Vid avbaningen framkom även till ytan mycket stora lerstråk som var alltför omfattande för att kunna utgöra golvytor. Kvartärgeologen Geoffrey Lemdahl vid Linnéuniversitetet till-frågades om hur man skulle tolka lagren och vid ett besök på plats kunde han konstatera


98

Fig. 112. Översikt över inmätta lerlager. Karta upprättad av Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2013.


99

Vid undersökningen gjordes särskilda in-satser omkring de två större lerlagren A18284 och A18723 i undersökningsområdets norra del. Sammanhanget omkring det förstnämnda lerlagret gavs hög prioritet, eftersom man vid förundersökningen menade att lerlagret var del av en smides- och hantverksyta. Därför handrensades hela detta lerlager. Det fanns ett flertal stolphål, härdar och större gropar inom lerlagret. Samtliga dessa anläggningar under-söktes inklusive den nedgrävning i lerlagret som vid förundersökningen antogs vara en ässja. Några spår av smide eller hantverk på-träffades dock inte och någon ytterligare slagg, förutom den mindre mängd som framkom vid förundersökningen, hittades inte. Tanken på att lerlagret utgjort golvyta inom någon form av verkstadsområde fick därför överges. De oli-ka anläggningarna bildade inte någon enhetlig kontext utan får betraktas som delar av den övergripande boplatsen. Även inom det större lerlagret A18723 rensades delar av ytan för hand men här fanns färre anläggningar.

av allt från små lerplättar av några decimeters storlek till stora ytor med lera, över 30 meter långa och mer än 10 meter breda. Lerlagren var i regel grunda och hade ett djup mellan 0,05-0,20 meter.

Sammanlagt undersöktes och dokumen-terades 17 lerlager. Huvuddelen av dessa var relativt små lerlager som undersöktes för att man skulle kunna bedöma om de var boplats-anläggningar eller inte. Då lerlagren snittades kunde man konstatera att de hade ett homo-gent innehåll av ljusgrå lera utan inslag av an-nat material. I 6 av de undersökta lerlagren fanns dock inslag av kol. Det var ibland svårt att avgöra om detta kom från intilliggande anläggningar eller inte. Då detta diskuterades med Geoffey Lemdahl framhöll han att kolet kan ha följt med annat sedimentärt material som transporterats tillsammans med avrin-ningsvatten. Kolet skulle i så fall även kunna vara från äldre, kanske mesolitiska, eldstäder eller från tidiga skogsbränder. Någon datering gjordes ej.

Fig. 113. Översikt över lerstråken i områdets västra och nordvästra del. Leran syns som ljusa stråk i sanden. Foto. Markus Andersson, Kalmar läns museum 2010.


100

Fig. 114 a-b. Gropen A32830 var ca 1,80x1,20 m stor och 0,85 m djup och påträffades i det djupschakt som upptogs i det kraftiga lerlagret 18723. Fyllningen bestod av varviga lager av ljusgrå svagt humös lera med kolstänk, kollinser och bränd lera i flera skikt. Underst fanns opåverkad ljus lera. Eftersom profilen visade att det omgi vande lerlagret 18723 endast var 0,2 m djupt bör all lera i gropen ha påförts. Två makroprov analyserades och de innehöll hasselnötsskal, granbarr och enstaka fröer. Möjligen indikerar detta att gropen hör till yngre järnålder (vikingatid?). Foto: Johan Åstrand, Småland museum 2010.

Fig. 115. En av anläggningarna i det min-dre lerlagret 14429. Foto: Karl-Oskar Erlandsson, Kalmar läns museum 2010.


101

ster av lera. Under fältarbetet prövades tanken att groparna skulle kunna vara lertäktsgropar. Detta förefaller dock mindre trolig med tanke på att de naturliga lerlagren var grundare med-an groparna var betydligt djupare och även ofta återfyllda med lera. Tolkningen av groparna är därför oklar och det är svårt att veta om det funnits något samband mellan förekomsten av lerlager och gropar.

KulturlagerKulturlager avsätts alltid där någon form av verksamhet pågått, exempelvis vid hus eller andra aktivitetsytor. Innehållet i kulturlagren kan ge information om husets användning och funktionsindelning eller vilka verksamheter som bedrivits innanför och utanför byggnaden. Tyvärr fanns inte några sammanhängande kul-turlager bevarade inom exploateringsytan vid

I slutskedet av undersökningen togs ett djupschakt upp med grävmaskin i nordsydlig riktning igenom de båda lerlagren. Man kunde då konstatera att dessa, som tidigare nämnts, var homogena och förhållandevis tunna. Vid schaktningen framkom även några kraftiga gropar, A32867, A32848 och A32830, som inte syntes i ytan före schaktningen. Dessa anlägg-ningar var nedgrävda genom lerlagret men var betydligt djupare än detta. På samma sätt hade även tidigare kunnat konstateras att A31824 och A32049 utgjorde djupare nedgrävningar inom lerlagret A18284. Som tidigare nämnts i avsnittet om gropar så hade många av dessa an-läggningar ofta ett kraftigt inslag av lera i bot-ten av anläggningarna. Leran var i regel om-rörd och svagt humös. Även några andra större gropar som var belägna vid sidan av de större lerlagren låg i anslutning till mindre förekom-

Fig. 116. Grop A32848 med liknande karaktär som A32830 framkom även den i lerlager 18723. Gropen, här sedd från Ö, mätte ca 1,20 m i diameter och var 1,0 meter djup. I makroprovet PM33410 fanns lite bränd lera och rikligt med små kvistar men inga fröer. Foto: Johan Åstrand, Småland museum 2010.


102

några kolfragment. I A4436 påträffades ett vävtyngdsfragment men förmodligen utgjorde denna anläggning snarare en grop med kultur-lagerfyllning än ett egentligt kulturlager.

De kulturlager som framkom vid under-sökningen var alltså begränsade och utgör förmodligen rester av tidigare sammanhäng-ande kulturlager. Förmodligen har fyllningen i dessa kulturlager samma innehåll som många av groparna och stolphålen.

RännorVid undersökningen påträffades 8 stycken anläggningar som registrerades som rännor. Dessa var i regel inte särskilt stora, mellan 0,5-1,5 meter långa med en bredd mellan 0,2-0,45 meter. De var grunda med ett största djup av 0,15 meter. Samtliga anläggningar undersök-tes med skärslev och fyllningen i två rännor sållades. Anläggningarna hade humös fyllning med inslag av kol.

Rännorna fanns främst i de södra och östra delarna av undersökningsområdet. Tre av de större rännorna fanns samlade i en anlägg-ningstät del av det södra området där det även fanns lämningar efter ett stolpburet hus. Rän-norna hade en likartad orientering i riktningen nordväst-sydost, men de föreföll inte ingå i nå-gon huskonstruktion. Tolkningen av rännorna är oklar. Några av de grundare anläggningar-na skulle kunna vara kulturlagerrester.

Rännor är annars en annan vanlig anlägg-ningskategori på boplatser från olika tider. Vid förundersökningen 2009 framkom exempelvis en ränna som tydligt utgjorde gavelränna i ett hus i boplatsens centrala del, men många rän-nor är svåra eller helt omöjliga att avgöra funk-tionen på.

UgnVid förundersökningen 2009 påträffades en anläggning som tolkades som en möjlig ugn, A6848 strax söder om slutundersökningens två huslämningar. I ytan hade anläggningen en oval form med större bredd i den södra delen och avsmalnande bredd i norr. Vid förunder-sökningen tolkade man den tvådelade kon-

Målserum, framför allt på grund av den sentida plöjningen. Uppodlingen av området har inne-burit att den äldre markytan plöjts bort och rörts upp i matjorden och de kulturlager som avsatts inom boplatsen har därför endast beva-rats i mindre sänkor eller ojämnheter som va-rit skyddade från plogen. Inom området fanns dock ett flertal mindre kulturlagerrester beva-rade, sammanlagt 27 stycken. De flesta lager-resterna fanns inom undersökningsområdets östra del och man kan anta att det ursprungli-gen funnits ett mer omfattande kulturlager här.

Ett exempel på detta var lagret A5263, ett mindre kulturlager beläget intill den sydös-tra schaktkanten. Mot schaktväggen kunde man se hur kulturlagret fyllde ut en naturlig svacka i terrängen. Det i plan synliga lagret hade en storlek av enbart 3 x 3 meter, men av profilen framgick att en tunn kulturlagerhori-sont fanns inom en betydligt större yta med svackans djupaste parti som centrum. Vid för-undersökningen, som omfattade en större yta än slutundersökningen, hade man påträffat ett kulturlager strax öster om A5263 och förmod-ligen utgjorde det sistnämnda avslutningen av detta lager åt väster.

De registrerade lagren var allt från små kul-turlagerrester med en diameter av enbart 0,35 meter till mer omfattande lager med en största längd av 7 meter. Kulturlagren var grunda ofta enbart några centimeter djupa.

Eftersom kulturlagren var tunna och fläck-vis förekommande lades förhållandevis lite tid på att undersöka dem. Rutor grävdes i fyra av de större kulturlagren och flera av de min-dre lagren undersöktes genom vanlig anlägg-ningsgrävning. På detta sätt undersöktes 12 av lagren vilket motsvarar 44 %. Rutgrävningen gjordes i huvudsak med skärslev, men delvis spadgrävdes och sållades även innehållet från rutorna. Fyllningen i kulturlagren utgjordes av ljusbrun humös sand utan några inslag av lera. Vid rutgrävningen av kulturlagret A2156 på-träffades fragment av bränd lera, brända ben samt enstaka små flintbitar. Dessa var de enda fynd som påträffades i de rutgrävda kulturla-gren och i övrigt innehöll kulturlagren enbart


103

Tolkningen av anläggningen är fortfarande osäker på grund av bevarandegraden, men möjligen kan också några av fynden av bränd och sintrad lera i området komma från trasiga ugnskonstruktioner. Inte heller de makropro-ver som analyserades från anläggningen gav någon ledtråd, eftersom de inte innehöll något annat än kol. Ett enda fynd påträffades i form av en keramikskärva, vilken kan dateras till järnålder, men inte närmare än så (se bilaga 5d). Pinnved med låg egenålder plockades ut för datering vilket dock angav en äldre kon-text, 1320-1080 f Kr, alltså bronsålderns mel-lersta del. Några andra bronsåldersdateringar finns inte i ugnslämningens närhet och de två förhållandevis stora stolphål som finns precis intill ugnen kan föras till vendeltid, 640-720 e Kr. I det daterade stolphålets fyllning fanns ett ugnsväggsfragment och i det andra stolphålet förekom sprutslagg i det makrofossila materia-let (se bilaga 5c). Ugnslämningens datering och funktion är alltså något oklar.

struktionen som en lågtemperturugn med plats för härd och ugnsgrop. Tolkningen av anlägg-ningen var dock osäker.

Vid närmare undersökning visade sig an-läggningen vara mycket skadad. Den norra delen av anläggningen var grund med ett djup om endast 0,10 meter och innehöll rikligt med sot och kol. Den södra delen var något djupare, 0,18 meter, och innehöll eldpåverkad sand, silt och lera. Längs botten fanns ett lager med hård silt som även följde anläggningens sidor. Endast bottensiktet om 0,18 m djup var bevarat, men innehöll rikligt med sot, kol och eldpåverkad sand, silt och lera.

Lågtemperaturugnar användes främst för matlagning eller annan verksamhet som krävde temperaturer på max 600°C-700°C. Ofta hit-tas bränd lera, keramik och förbrända sädes-korn i eller intill dem (Ölund 2010:35f). Exakt hur dessa ugnar sett ut vet man inte men mycket tyder på att de varit kupolformade, en form som också kunnat studeras i etnografiskt material.

Fig. 117. Ugnsresten A6848 från NV. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2013.


104

Fig. 118. Översikt över gropar, rännor och ugnsresten A6848. Karta upprättad av Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2013.


105

inte verkade höra till det förhistoriska skedet utan att de ingick i yngre hägnader. Därför do-kumenterades dessa enbart genom inmätning som punktobjekt och enbart ett fåtal snittades.

Huvuddelen av käpphålen uppträdde i par och ingick i hägnadslinjer i form av hankgär-desgårdar. Man kunde urskilja minst fem såda-na raka hägnadslinjer med parställda käpphål, flera också tydligt omstolpade ett flertal gånger. Den längsta av dessa korsade undersöknings-området i riktningen NNV-SSO. Denna linje överensstämde med en i bruk varande fastig-hetsgräns. I undersökningsområdets norra del fanns en annan hägnadslinje som gick i rak NV-SO riktning. Denna överensstämde med en i markytan synlig begränsning på ortofo-tokartan över området från 2007. Dessa raka hägnadslinjer kan antas vara från sen historisk

KäpphålDen största gruppen av anläggningar, käpphå-len, var mycket omfattande. Totalt mättes 761 käpphål in. De flesta var så tydliga att de inte un-dersöktes utan dokumenterades enbart genom inmätning som punktobjekt. Huvuddelen av de många käpphålen uppträdde i hägnadslinjer som sammanföll med aktuella eller historiskt kända ägogränser och det ska påpekas att inte alla käpphål ingående i dessa konstruktioner mättes in. Det fanns dock även käpphål med annorlunda spridningsmönster och man kan anta att denna anläggningskategori innehöll såväl förhistoriska som sentida anläggningar.

Till käpphål räknades anläggningar med en diameter under 0,10 meter med en spetsig profil, dvs. spår efter en neddriven käpp eller en stör. Redan vid förundersökningen hade man konstaterat att merparten av käpphålen

Fig. 119. Hägnadssystem i form av hankgärdesgårdar gick att urskilja i gyttret av förhistoriska anläggningar. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2013.


106

Fig. 120. Översikt av inmätta käpp- och störhål. Karta upprättad av Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2013.


107

samman med att Målserum vid denna tid kom att ingå under Västerviks stads ägor.

Hankgärdsgården ersatte den äldre flätverks-gärden under tidig medeltid (Hylén 2008:49f). Det finns därför inte någon anledning att anta att de tydligt urskiljbara hägnadslinjerna med parställda käpp- och störhål hör samman med järnålderns boplats. I undersökningsområdets centrala del samt även i de närmast angränsan-de ytorna av den norra delen fanns dock många käpphål av annan karaktär. Dessa ingick inte synbarligen i några hägnader, utan bör snarare höra samman med konstruktioner inom den förhistoriska boplatsen.

tid. På en lantmäterikarta från år 1707 kan man se att undersökningsområdet då i sin hel-het utgjorde bete på utmarken och hägnader förekom inte inom området vid denna tid.

Förutom de raka hägnadslinjerna fanns fle-ra kortare stråk med parställda käpphål och förmodligen har många av dessa ingått i något äldre hägnader. Vid förundersökningen date-rades ett störhål inom boplatsdelen RAÄ 106 samt en mindre stolpe till senmedeltid (Peters-son & Carlsson). Dateringarna till 1400-tal kan tyda på att man under denna tid gjort en omstrukturering eller utökning av odlings- och betesmarken, något som skulle kunna höra

Fig. 121. Spåret av gärdesgårdsstörar gick rakt genom husområdet SU1-2. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2013.


108

0,10-0,19 meter. Stolphål med så pass liten dimension brukar generellt sett sällan ingå i stolpburna långhus. Detta kan jämföras med det stora inslaget av käpphål. En skillnad här var dock att de sistnämnda ofta kunde knytas till aktuella eller historiskt belagda ägogränser, vilket inte var fallet med de små stolphålen.

Huvuddelen av de undersökta stolphålen var också förhållandevis grunda. De flesta hade ett djup under 0,29 meter och förhållandevis få hade ett djup av 0,30 meter eller mer. Den sen-tida odlingen kan naturligtvis ha bidragit till att stolphålens fulla djup inte bevarats i den lättrörda sandjorden, men djupet tillsammans med deras förhållandevis små storlekar visar att merparten utgjorts av stolpar av ganska små dimensioner.

StolphålVid undersökningen inmättes 536 stolphål va-rav 35 var tydligt recenta. Av de övriga utgjordes 67 stycken av anläggningar som tolkades som stolphål utifrån sin form och fyllning i plan, men som bortprioriterades från undersökning. Dessa utgjordes framför allt av spridda små stolphål i ytans norra och västra del, vilka inte ingick i några urskiljbara konstruktioner.

Merparten av stolphålen undersöktes med skärslev och en mindre del enbart med spade eller hacka. Fyllningen sållades från 11 % av stolphålen.

Huvuddelen av stolphålen hade en förhål-landevis liten diameter i ytan. Som framgår av diagrammet nedan hade få stolphål ett största ytmått som var större än 0,49 meter. Mer-parten, 193 stycken, hade en diameter mellan

Fig. 122. Vy över undersökningsområdets centrala del med flera gropar, härdar och stolphål. Här finns husområde SU1-2. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2013.


109

En översiktlig analys av spridningen för grunda respektive djupa stolphål visar att stolp-hålen med ett djup som överstiger 0,30 meter främst förekommer i undersökningsområdets södra och centrala delar, alltså i de områden där man kan utpeka någon form av huskon-struktioner (se nedan). De grunda stolphålen hade en betydligt vidare spridning inom i stort sett hela undersökningsområdet med få tydliga koncentrationer. Undantaget från detta var en yta i den sydligaste delen och en i den nord-ligaste där det fanns koncentrationer av små, grunda stolphål, förmodligen till någon form av konstruktioner även om någon närmare tolkning av funktion inte låter sig göras.

De flesta stolphålen hade en rund eller nå-got oval form i plan, medan formen i profil varierade. Den vanligaste formen var dock skålformad medan stolphål med u-form eller spetsig profilform var ovanligare. Någon tydlig skillnad i spridning för de olika profilformerna gick inte att urskilja. I sandig mark som den vid Målserum är det också vanligare att stolphålen har en mer rundad och mindre distinkt form än vad de har i till exempel lerjordar.

Vid undersökningen av stolphålen notera-des också i vilken omfattning fyllningen avvek från omgivande mark. Detta gjordes enligt en uppdelning där man angav om fyllningen var kraftigt, mellan eller svagt färgad. Ofta kan man utgå ifrån att färgen hos fyllningen speg-lar inslaget av humöst material. En mörkare kontrasterande fyllning kan då bero på att stolphålen ansluter till områden som utnyttjats länge eller intensivt, varvid de kulturlager som avsatts på markytan sedan kasat ned i stolphå-len. Anläggningarna har i så fall tillkommit i ett sent eller intensivt skede när kulturlager redan hunnit byggas upp på platsen. En mörk färg på fyllning kan även bero på att det finns ett högt inslag av sot och kol. Inom undersökningsom-rådet fanns det dock inte någon överensstäm-melse i spridning mellan stolphål med mörk fyllning och eldade anläggningar som härdar eller kokgropar. Man kunde heller inte se att någon träkonstruktion eldhärjats. Det verkar

Fig. 124. Fördelning av stolphålens storlek.

Fig. 123. Undersökningsmetod stolphål.


110

därför mest rimligt att anta att förekomsten av mörkare fyllning främst speglar väl använda ytor som tidigare varit täckta med kulturlager, vilka till största delen bortodlats och nu endast fanns bevarade i små ytor och svackor. Stolphål med en kraftigt färgad fyllning förekom främst i undersökningsområdets centrala del. Stolphål med mellanstark eller svag fyllningskaraktär hade däremot en jämnare fördelning. De stolp-hål som hade svagt färgad fyllning hade dock en något större spridning i undersökningsom-rådets östra del. Det är möjligt att detta speglar en annorlunda användning av anläggningarna inom denna yta eller att de har legat utanför den mer intensivt utnyttjade delen av boplat-sen. Möjligen kan några av de svagt färgade anläggningarna kopplas till en stenåldersfas, liksom de urlakade anläggningarna vid RAÄ 175.

En mindre andel av stolphålen, 78 stycken, var mer eller mindre stenskodda. I ungefär hälf-ten av dessa ingick skärvsten eller skörbränd sten i materialet, vilket visar att man använt sig av material som redan fanns på platsen. De stolphål som innehöll sten var främst spridda i undersökningsområdets södra och centrala delar och deras spridning sammanföll med kategorierna större stolphål och stolphål med kraftigt färgad fyllning. De mindre stolphålen som också hade större spridning inom området hade få inslag av sten. I fyllningen till stolphå-len nämns inslag av sot eller kol för samman-lagt 121 stycken. Stolphål med inslag av kol el-ler sot hade en jämnare spridning än stolphålen med inslag av sten. Bland annat förekom ett antal stolphål med kol och sot i undersöknings-områdets östra del.

Stolphålen utgör en stor del av det samman-lagda antalet anläggningar och hade en stor spridning även om huvuddelen fanns i under-sökningsområdets södra, centrala och östra delar. Inom vissa ytor fanns koncentrationer av stolphål, till exempel i den centrala delen, i den sydligaste delen och även en mindre kon-centration i den norra delen. Huvudintrycket var dock att stolphålens fördelning var för-

Fig. 126. Fördelning av stolphålens djup.

Fig. 125. Stolphålens fyllningskaraktär från svagt till kraftigt färgad.


111

Fig. 127. Översikt av stolphålen. Karta upprättad av Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2013.


112

a b

c

ed


113

hållandevis jämn över stora ytor, vilket också försvårade tolkningen av deras funktion och användning.

Merparten av stolphålen, ca 85 %, hade för-hållandevis liten diameter och litet djup. Detta gav intryck av att huvuddelen av stolphålen inte ingått i stora bärande konstruktioner som stolpburna hus, utan snarare att de ingått i hägnader, fållor och andra typer av små kon-struktioner. Det fanns dock stolphål som av-vek genom att vara något större och djupare, samt genom att de oftare innehöll stenmaterial och mörkare fyllning. Dessa fanns främst i de centrala och delvis i den södra delen av un-dersökningsområdet. Förmodligen har dessa stolphål i högre omfattning ingått i hus och i andra fasta konstruktioner. Totalt kunde fyra huskonstruktioner ses, SU1-4, vilka diskuteras närmare nedan.

Fig. 129. Ett av de största stolphålen, A7079, i centralområdet var 0,8 m i diameter och 0,8 m djupt. I fyllningen fanns skärv-sten och brända ben från däggdjur. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2013.

Fig. 128 a-e. Olika exempel på stolphål:

a. A12424

b. A7276 med vävtyngdsfragment i fyllningen

c. A14136 och 7260

d. A6879 med datering till 640-720 e Kr

e. A7100. A6879 låg intill ugnskonstruktionen A6848 och innehöll ett fragment av ässjefod-ring, säd och fröer.

Foton: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2013.


114

Fig. 130. Översikt av stolphål, kulturlager och naturliga lerstråk. Karta upprättad av Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2013.


115

några decimeter djupa (A7297, 7274, 7283, 7226, 7142, 14136). Alla utom ett hade sten-skoning av både skärvig och icke skärvig sten. Stolphålen ligger i tre par i nordväst-sydöstlig riktning, vilket visar att det rör sig om ett tre-skeppigt hus. Inom husytan fanns fem små stolphål, men inga av dem kan med säkerhet sägas vara spår av väggens konstruktion. De mindre och grundare stolphålen till väggkon-struktionen kan ha utraderats av odlingen i området, eller också har huset varit helt öp-pet, utan egentliga fasta väggar. Mycket talar dock för det första alternativet, eftersom det inte heller fanns några bevarade kulturlager på platsen för huset. Stolphålens fyllning var dock mörk och delvis lite sotig och visar att kraftiga kulturlager en gång avsatts på platsen. Ett litet stolphål ligger något förskjutet utåt intill det nordöstra stolphålet och kan vara spår av en ingång. De parställda stolparna låg med ett in-bördes avstånd om ca 1,0-1,5 meter och med ca 1,6-2,0 meter mellan varje par. Huset bör därmed ha varit omkring 7-8 meter långt och 4,5 meter brett, alltså relativt litet. Det fanns ingen härdlämning inne i huset, däremot fanns en odaterad härd strax väst om huset.

Området kring huset SU1 var slutunder-sökningens fyndtätaste. I husets stolphål på-träffades ett skörbränt slipstensfragment, ett vävtyngdsfragment med rörbensdekor samt brända ben från däggdjur, varav några be-stämts till får/get. Utifrån detta går det inte att närmare avgöra husets funktion mer än att avsaknaden av härd är noterbar och kan, om det inte är resultat av bortodling, tyda på att det inte rör sig om något bostadshus, utan snarare ett enklare hus. Eftersom inget kul-turlager fanns bevarat var förhoppningen att de makrofossila analyserna skulle kunna ge ytterligare ledtrådar, men de visade sig inne-hålla material av samma slag som påträffats på övriga delar av boplatsen, det vill säga obe-stämbara sädeskorn (2 st), frön från målla lik-som från olika ängs- och betesväxter och flera hasselnötsskal. I proverna fanns också relativt rikligt med sprutslagg indikerande smides-verksamhet i husets närhet. Detta ger en bild

Huskonstruktionerna SU1-4Som tidigare nämnts ringade man vid förun-dersökningen in åtta områden där stolphål eller rännor antydde att det fanns huslämningar (Pe-tersson & Carlsson 2010:33ff). Man gav då för-slag på vilka hustyper det kan röra sig om, lik-som deras funktion utifrån de sparsamma fynd som framkom i anslutning till dem. Boplatsen tolkades som en större gård med funktionsupp-delat gårdstun. Här fanns rester av ett hus med väggränna, liksom tre områden med många stolphål tolkade som spår av hus vars exakta konstruktion inte kunde fastställas vid förun-dersökningen. I den norra delen fanns ytterliga-re ett område med enstaka men mycket tydliga stolphål, samt fem separata områden tolkade som spår av hantverks- eller verkstadsaktivite-ter, möjligen också ytterligare ett husområde. Huset som benämns FU1 hade väggränna och tolkades som ett enskeppigt hus med takbärande väggar. Även när det gäller övriga hus föreslogs enskeppiga sådana. Utöver förundersökningens huslämningar kunde ett stolphålstätt område också pekas ut vid ledningsdragningen 2006, dock var schaktet för smalt för att tolkningar om konstruktion och antal skulle låta sig gö-ras (se Palm 2007a-b). Anläggningar knutna till dessa ytor har daterats till 650-870 e Kr.

Vid den särskilda arkeologiska undersök-ningen 2010 kunde koncentrationer av stolp-hål där huslämningar kunde urskiljas pekas ut inom två ytor (SU1-2 och SU3) strax sydöst om vägkorsningen mitt i undersökningsområdets centrala del. Längre söderut påträffades också fyra likartade anläggningar på rad inom en 6,5 meter lång sträcka vilket antyder att även dessa kan ha ingått i en konstruktion (SU3), dock utan bevarade vägglinjer eller dylikt. I delar av området fanns också ytterligare anläggningar som med sin storlek antyder att de kan ha in-gått i större konstruktioner, möjligen hus, men bevarandegraden gjorde att de inte kunde föras till någon säker bevarad struktur. Några grop-hus påträffades ej, vilket annars skulle kunna finnas i en funktionsindelad bebyggelse från denna tid.

Det hus som benämns SU1 utgörs av 6 stolp-hål mellan 0,25-0,5 meter stora och upp till


116

Fig. 131. Översikt av de hus (SU1-4) som kunde identifieras. Karta upprättad av Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2013.


117

Fig. 132. Plan över huslämningarna SU1 och SU2 samt närliggande anläggningar. Upprättad av Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2012.

Fig. 133. Foto från skylift över husläm-ningarna SU1 och SU2 samt närliggande anläggningar. Foto: Markus Andersson 2010 med bearbetning av Veronica Palm 2012.


118

Anläggningen är inte lik andra härdar i områ-det och den har förmodligen också en annan funktion. Fyndsammansättningen, framför allt kärlet och benet från människa, kan antyda att det rör sig om någon form av husoffer. Det finns inget som tyder på att det skulle finnas egentliga gravläggningar i området. Seden att lägga ned husoffer i eller invid hus finns belagd på många håll i landet, bland annat i vid de undersökta och samtida boplatserna vid Valla i Östergötland och Brillinge i Uppland (Car-lie 2004; Eklund et al 2007; Berggren 2009; Ölund 2010:129f; Sköld 2012). I södra Skan-dinavien verkar delar av gris ha föredragits till husoffer vid denna tid (se bl.a. Carlie 2004). Vid Målserum har också ben från gris påträffats i stolphål, om än små fragment. Även malstenar eller delar därav brukar ingå i husoffertradi-tionen under yngre järnålder. Just denna före-målskategori förekommer också, sönderslagna och skörbrända, i flera härdar och stolphål vid Målserum, liksom mängder med vävtyngds-fragment, flera sekundärt brända.

Den andra huslämningen i området SU2 lig-ger endast drygt 3 meter från SU1. Denna be-står av 3 takbärande stolpar och åtminstone 11 bevarade stolphål till väggkonstruktionen i vad som förefaller vara ett tvåskeppigt hus, också det orienterat i närmast nordväst-sydöstlig riktning. Konstruktionen är kraftigare, eller åtminstone bättre bevarad, i den södra delen. Inte heller i detta hus fanns någon härd. Fyn-den var sparsammare än i hus SU1, men likväl fanns ett tiotal fragment av vävtyngder i ett av stolphålen, flera sekundärt brända. I ett annat fanns 10 bitar lerklining, några med växtav-tryck som kan komma från en lerklinad vägg. I ett tredje fanns brända ben från okänd art av däggdjur. Någon makrofossil analys har inte genomförts, men ett fynd av hasselnötsskal daterades till vendeltid, 660-780 e Kr, vilket också vävtyngdsfragmenten indikerade. Hus SU2 har alltså en annan konstruktion än SU1, men kan troligen ha haft en liknande funktion.

Många av fynden från husområdet är eld-påverkade, men stolphålens fyllningar var inte märkbart kolfyllda, något som annars skulle tyda på att byggnaderna eldhärjats. Möjligen

av en byggnad för olika aktiviteter kanske ett kombinerat förråd och hantverkshus. Två da-teringar, ett hasselnötsskal och ett bränt ben, placerar huset till tiden 660-780 e Kr.

Inom en 10 x 15 m stor yta söder om hu-set SU1 fanns ytterligare ett 30-tal stolphål utspridda. Flera var stenskodda och har hört till stabilare konstruktioner, andra var små och grunda. 7 stolphål (A5984, 6023, 6994, 7010, 7079, 7243) skiljer ut sig i mängden på grund av sin storlek. De är alla stenskodda och mellan 0,40-0,80 meter i diameter och 0,15-0,80 meter djupa. De omgärdas av flera små stolphål, men någon konstruktion går tyvärr inte att urskilja. I ett av dem (A7243) fanns 11 vävtyngdsfragment, brända ben från får/get och andra obestämda däggdjur. I makrofossil-provet fanns 11 sädeskorn från korn, skalkorn och brödvete och en stor mängd hasselnöts-skal. Ett hasselnötsskal daterades till interval-let 680-890 e Kr. Detta, samt ytterligare tre anläggningar (A7127, 7234, 7119), två gropar och ett stenskott stolphål, har med hjälp av fynd och 14C-analys kunnat föras till samma period. I anläggningarna påträffades bland annat också bränd lera varav några bitar var kraftigt sintrade, delar av brandskadade mal-stensunderliggare, knackstenar, och ytterliga-re vävtyngdsfragment. Cirka 6 meter söder om hus SU1 finns ännu en handfull stolphål samt en ugnskonstruktion.

En knapp meter från södra långsidan av hus SU1 undersöktes en oval grop (A7127), 0,5 x 0,6 meter stor och 0,25 meter djup med härd-liknande material i fyllningen, det vill säga sot, kol och enstaka skärvsten. I gropens mitt fanns resterna av ett mycket fragmenterat keramik-kärl. Anläggningen vattensållades och ca 350 skärvor och fragment togs tillvara. Här fanns också ett eldskadat fragment av en malsten och ett makrofossilt material i form av sädeskorn, hasselnötsskal och sprutslagg. Benmaterialet visade på får/get och andra däggdjur samt en fiskkota från obestämd art. Bland benen fanns också ett fragment som troligen härrör från människa. Benen daterades till vendeltid inom samma intervall som ovan nämnda anlägg-ningar. Gropen är alltså samtida med huset.


119

bör ha ingått i en eller flera huskonstruktio-ner. I ett makroprov från ett av förundersök-ningens stolphål påträffades sädeskorn i form av naket korn och vete, hasselnötsskal samt en stor mängd åkerogräs där åkerspergel var dominerade. Fynd av enstaka slagg och ett vävtyngdsfragment indikerar hantverk (Pe-tersson & Carlsson 2010:43ff). Här framkom exempelvis en fjärdedels vävtyngd dekorerad med fingerfåra. Detta område omfattades av slutundersökningen och inom denna södra del av undersökningsområdet framkom över 100 stolphål, flera gropar och spår av eldfängd verksamhet i form av härdar och härdgropar. Anläggningarna låg spridda över hela ytan, dock med några anläggningstätare ytor i syd-väst och upp mot undersökningsområdets cen-trala del. Flera dateringar visar att området utnyttjats intensivt under vendeltid och tidig

rör det sig om medveten förstörelse och depo-nering, åtminstone av de större fynden som malstenslöparna och vävtyngderna, vilket diskuteras närmare i steg 2-publikationen (se Stilborg 2012).

De bägge husen ligger endast ett par meter från undersökningsområdets östra kant och endast ett litet förundersökningsschakt upp-togs här i anslutning till husen år 2009. En för-hållandevis stor yta i anslutning till husen har alltså aldrig undersökts och det går därför inte att säga hur dessa två huslämningar förhåller sig till anläggningar och aktiviteter öst och syd-ost om dem.

I områdets södra del utpekades vid förun-dersökningen det som benämns hus- och hant-verksområde FU4, inom en ca 50 x 30 meter stor yta. Här påträffades 47 stolphål, 2 härdar och 2 käpphål och man menade att stolphålen

Fig. 134. Plan över huset SU4. Upprättad av Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2013.


120

vikingatid, vilket också stämmer överens med vävtyngdsfynden som var frekventa här.

Merparten av stolphålen var små och enkla och kan därför inte ha ingått i bärande kon-struktioner och trots mängden stolphål kan inga konstruktioner urskiljas, med två undan-tag, SU3 och SU4. Möjligen kan vävtyngderna indikera att det funnits någon form av enklare vävstugor i området, vars konstruktioner läm-nat så få och grunda spår att delar av dem plöjts bort. På andra håll i landet har man hittat spår av grophus där bland annat textilt hantverk be-drivits, exempelvis i Skänninge i Östergötland.

SU4 utgörs av en koncentration av stolphål där 7 stycken ingår i en huslämning (5400, 5415, 5422, 5442, 5348, 5355, 5375). Förmod-ligen har även ett åttonde stolphål funnits i hu-sets sydöstra gavel, men inte observerats i sam-band med att förundersökningens schakt togs upp, vilket tangerade huset i just denna del. Huset ligger i samma riktning som SU1 och SU2, det vill säga i närmast nordväst-sydöstlig riktning och inte heller detta har någon härd. Inga väggstolpar observerades, vilket gör att

huset kan ges två möjliga konstruktionstolk-ningar; en där stolphålen är del av både vägg och takkonstruktionen i ett enskeppigt hus och en där de utgör fyra takbärande stolppar i ett treskeppigt hus. Den första tolkningen medger ett hus som är ca 7,5 x 3 meter stort medan man i den andra tolkningen får lägga till ytterligare några meter på gavlar och långsidor fram till en tänkt vägglinje, ca 9-10 meter långt och 5-6 meter brett. Liksom i huset SU1 hade delar av en eldskadad slipsten använts i stenskoningen. I övrigt fanns inga fynd i anläggningarna eller inne i huset. I två av stolphålen fanns sädes-korn, två obestämbara och ett skalkorn. Kon-struktionen har inte daterats. I närområdet finns fler fragment av slipstenar, malstenar och vävtyngder, vilka kan föra åtminstone tre an-läggningar i husets närhet till yngre järnålder.

Den konstruktion som benämns SU3 består av fyra gropar eller stolphål (A4633, 4647, 4507, 4520) som ligger i en 6,5 meter lång linje. Groparna är ca 0,35-0,50 meter i diameter och upp till 0,40 meter djupa innehållande något so-tig fyllning och enstaka skärvsten. Två av dem

Fig. 135. Foto från skylift med huslämningen SU4 markerad. Foto. Markus Andersson 2010 med bearbetning av Veronica Palm 2012.


121

Fig. 136. Plan över huset SU3. Upprättad av Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2012.

14C-daterades och intressant nog fick de en något äldre datering än merparten av de övriga daterade anläggningarna från yngre järnålder, nämligen intervallen 330-540 respektive 540-645 e Kr. De kan då föras till folkvandringstid och vendelti-dens första hälft. Här fanns inga fynd som kan kopplas till anläggningarna och anmärknings-värt nog inte heller några vävtyngdsfragment. De makrofossila proverna innehöll mycket få frön av fläder och målla och endast ett par sädeskorn av obestämd art. Förmodligen utgör stolphålen spår av ett tvåskeppigt hus, där endast de takbärande stolparna har skonats från senare tiders verksam-heter. Alla väggbärande stolphål är bortodlade liksom spår av verksamheten i form av avsatta kulturlager. Huset bör ha varit ca 8-9 meter långt och omkring 3 meter brett.

Vid förundersökningen pekades två ytor i om-rådets norra del ut som husområde FU5 och verk-stadsområde FU6. I förundersökningsschakten framkom enstaka stolphål och inom FU5 tolka-des dessa som en del av en möjlig uthusbyggnad kopplad till hantverks- eller verkstadsaktiviteter i en perifer del av järnåldersgården (Petersson & Carlsson 2010:37). Tolkningen av FU6 som verk-stadsområde bygger på anläggningar och fynd som undersökarna vill härleda till metallhant-

verk. Här fanns bland annat flera pinnhål och enstaka spridda stolphål, liksom en anläggning som tolkades som en ässja med fynd av slagg och härdar med speciell utformning, vilka omgavs av ett område med hård lera.

Inom undersökningsområdetets norra och östra del fanns som tidigare nämnts ett flertal ytor med stråk av lera. Lerlagren utgjordes av alltifrån små lerplättar med några decimeters storlek till stora över 30 meter långa och mer än 10 meter breda områden, i vissa delar genom-grävda av anläggningar. När man vid förunder-sökningen kom i kontakt med dessa lerlager i sina sökschakt antog man att de utgjorde anlagda golvytor och en eldad anläggning i ett av lag-ren (A18284) angavs som en bevarad ässja med omgivande smedja. Ett av dessa stora lerlager handrensades, för att klargöra den tanke om en smides- och hantverksyta som förundersökarna föreslog. Nedgrävda genom lerlagret fanns ett flertal stolphål, härdar och större gropar. Samt-liga undersöktes inklusive den nedgrävning i ler-lagret som vid förundersökningen antogs vara en ässja. Några spår av smide eller hantverk påträf-fades dock inte och någon ytterligare slagg hit-tades inte heller. Tanken på att lerlagret utgjort golvyta inom någon form av verkstadsområde


122

aktiviteter än textilt hantverk. Här påträffades exempelvis flera fynd av slagg, brons och kop-parlegering, vilket kan tyda på att det primärt rör sig om ett verkstadsområde, men några an-läggningar som med säkerhet kan knytas till metallframställning framkom inte. Samtliga dateringar från ytan kan föras till yngre järn-ålder, men en del av fynden, så som flinta och kvarts, indikerar att det här också kan finnas ett äldre skikt. Här gjordes också en andra av-baning, vid vilken ett fåtal anläggningar fram-kom.

Sammantaget kan sägas att 2000-talets undersökningar vid Målserum har gett oss ledtrådar om hur husen kan ha sett ut, men eftersom merparten av de konstruktioner som man tyckte sig kunna urskilja på platsen vid förundersökningen inte kom att ingå i den sär-skilda undersökningen finns inte någon klar helhetsbild och man kan heller inte med säker-het beskriva husens konstruktioner i detalj eller deras egentliga funktion.

övergavs. Kvartärgeologen Geoffrey Lemdahl vid Linnéuniversitetet kunde också konstatera att lerlagren var naturligt avsatta genom sedi-mentering, men väl lämpade för lertäkt.

Ytterligare två hus- och verkstadsområden ringades in vid förundersökningen, FU7 och FU8212, i den del som vid slutundersökningen benämns östra vägarmen. När hela denna yta upptagits vid slutundersökningen framkom ca 180 anläggningar i form av bland annat stolphål, härdar, rännor, gropar och kulturla-gerrester och ett 40-tal fyndposter med både förhistoriska fynd och medeltida eller sentida fynd. Anläggningarna utgör ett myller som saknar tydlig struktur i något avseende. Bitvis var ploglagret mycket tunt och en traktorväg in i hagmarken hade också skadat anläggning-arna bitvis. Enstaka keramikskärvor kan föras till yngre järnålder, men endast ett vävtyngds-fragment fanns inom ytan och då i den allra västligaste delen och nära huslämningen SU2. Detta kan tyda på att man här bedrivit andra

Fig. 137. Foto från skylift med huslämningen SU3 markerad. Foto. Markus Andersson 2010 med bearbetning av Veronica Palm 2012.


123


Fyndmaterialet

Fyndmaterialet omfattar 1533 föremål och finns upptaget på 295 fyndposter (se bilaga 2b). Liksom för RAÄ 175 finns det flera tidshori-sonter representerade bland fynden. För RAÄ 176 sträcker sig fyndmaterialet från stenålder till historisk tid.

Det keramiska materialet har genomgått särskild analys (se bilaga 5d) liksom det osteo-logiska materialet (se bilaga 5e). Även ett urval av det makrofossila materialet har genomgått analys (se bilaga 5c). En närmare studie av det makrofossila materialet liksom metallfynden och vävtyngderna från RAÄ 176 har gjorts i steg 2-publikationen (se Regnell, Stilborg och Nilsson i Palm, red. 2012). Delar av fyndma-terialet har också redan diskuterats och satts i sitt sammanhang med koppling till anlägg-ningar och husområdena ovan. Nedan följer därför en kortare genomgång.

Fyndspridningen visar att det finns koncen-trationer mot öster och sydöst. Vid en sam-manläggning av de huskonstruktioner som kunnat spåras på platsen och den totala fynd-spridningen uppvisar ett område en kraftig koncentration av fynd, området kring husläm-ningarna SU 1-2. Av de ca 50 fyndposter som finns inom detta område består merparten av brända ben, bränd lera, vävtyngder och kera-mik. Fynden härrörde till merparten från an-

läggningar då endast ett fåtal kulturlagerrester fanns bevarade.

När det gäller det södra området med kon-struktionerna SU 3-4 föreligger inte samma tydliga samhörighet mellan strukturer och fynd. Detta kan bero på att de konstruktioner som tolkats utifrån stolphålen haft en annan funktion. Fynd av ben, bränd lera och keramik förekommer i den sydöstra delen av området, men är oftast mer jämnt spridda över ytan. Ställvis anas fyndkoncentrationer, men då på platser där inte några konstruktioner kunnat beläggas. Förekomsten av stolphål är stor över hela ytan och fler konstruktioner och kulturla-ger som fynden ursprungligen varit knutna till har sannolikt funnits, men har inte bevarats i sådan utsträckning att de går att spåra idag. Det går också att se områden som förefaller vara fyndtomma. Tre av dem ansluter till den norra delens stråk av lera, där aktiviteterna också verkar ha varit av annat slag än i den centrala delen. I den östra delen fanns också en fyndtom yta i en annars både fyndtät och an-läggningstät del med stolphål, härdar, käpphål och kulturlagerrester. Kanske kan det här ha funnits något objekt i terrängen som hindrat bebyggelse och aktivitet just här. I den allra sydligaste delen av undersökningsområdet fanns spridda anläggningar men inga fynd.


124

Fig. 139. Antal fynd fördelat på material.

Fig. 138. Fyndmaterialet från RAÄ 176 fördelat på antal fyndposter.


125

Fig. 140. Spridningen av samtliga fynd från RAÄ 176. Kartunderlag upprättad av Nicholas Nilsson, Kalmar läns museum 2012.


126

Litiskt material och bergartInom undersökningsområdet har ett litisk mate-rial påträffats i form av flinta (40 poster), kvarts (3 poster) och kvartsit (5 poster). Delar av ma-terialet kan troligen föras till stenålder även om några daterade anläggningar från stenålder inte finns inom ytan. Det är också svårt att säga hur stor del av det slagna stenmaterialet som ska föras till bronsålder, närvaron av denna period i form av daterade anläggningar är tydlig och fle-ra fynd har paralleller med fynd från RAÄ176, framför allt gällande kvartsiten. Flintan utgörs av råmaterial och slaget material, flera har be-stämts som eldslagningsflintor och en som en möjlig bössflinta. Delar av flintmaterialet ska därmed föras till medeltid eller historisk tid.

Totalt 20 poster innefattar föremål av berg-art såsom fragment av knackstenar, slip- och malstenar, flera sekundärt brända och påträf-fade i stolphål och härdar från bronsålder men framför allt i anläggningar från den vendeltida fasen.

Keramik och bränd leraI fyndlistan fördelas keramik och bränd lera på 38 respektive 32 poster. Vid slutundersök-ningen framkom förhållandevis lite brukskera-mik sett till boplatsens storlek och tidsspann. Utmärkande är den stora mängden vävtyngder och vävtyngdsfragment. Om den särskilda un-dersökningen hade omfattat även den förun-dersökta delen i öst hade det keramiska mate-rialet sannolikt ökat markant, både vad gäller fragment från kärl liksom teknisk keramik. Vid 2006 års undersökningar tillvaratogs omkring 900 gram keramiskt material, företrädesvis i boplatsens östra del. Huvuddelen utgjordes av vävtyngdsfragment och bränd lera och endast ett fåtal skärvor härrör från kärl. Vid förun-dersökningen 2009 insamlades ett liknande material omfattande drygt 420 gram, främst i områdets sydöstra del. Totalt finns drygt 840 keramiska fynd, ca 1,2 kilo, från 2010 års un-dersökningar. Av dessa utgörs 300 fynd (695

Osteologiskt materialEtt osteologiskt material tillvaratogs och för-delas inom 96 poster i fyndlistan. Totalt om-fattade materialet 91,4 gram. Till detta ska läggas 24 fyndposter om totalt 72 gram ben som framkom inom RAÄ 176 vid 2006 års un-dersökning, vilka nu också analyserats (se bi-laga 5e). Merparten av benen är brända och har varit svårbestämda på grund av hård förbrän-ning och hög fragmenteringsgrad. Snittvikten per fragment är endast 0,12-0,17 gram. Många har kunnat bestämmas till ben från däggdjur, varav några till gräsätare av okänd art, men här finns också ben från gädda, nötkreatur, människa, får/get, fågel, svin och häst samt horn från älg.

I materialet finns 29 fragment (15,66 gram) av älghorn vilka påträffades vid ledningsdrag-ningen 2006. Inga skärspår kunde observeras på dessa fragment, men kanterna var relativt skarpa och de flesta saknade hornets spongiosa inre benstruktur, vilket kan tyda på att det rör sig om delvis bearbetat hantverksavfall. Då ben av älg i övrigt saknas i materialet kan hornen ha utgjort råvarumaterial som förts till platsen för t.ex. kamtillverkning eller liknande. I öv-rigt får man anta att merparten av det brända benmaterialet utgör matavfall, men några kan också representera husoffer, exempelvis de brända benen från människa.

Fig. 141. Fragment av älghorn påträffade 2006. Foto: Petra Molnar, OFL, 2011.


127

gram) av just vävtyngdsfragment, nära 150 fynd (210 gram) av bränd lera och 376 fynd (ca 300 gram) av fragment eller skärvor från kärl.

Sammantaget är vävtyngdsmaterialet som regel mycket fragmenterat med några få un-dantag. Ett av dessa är fragmenten från den härd som framkom 2006 (A163) där flera väv-tyngder till större delen har kunnat rekonstru-eras. Härden daterades till 560-820 e Kr. Väv-tyngderna är sfäriskt rundade, mellan 7 och 21 cm i diameter med ett hål i mitten och var fästade så att de tyngde ner varpen i en rätt-uppstående vävstol. Några fragment har dekor i form av runda cirklar intryckta i leran med hjälp av rörben. De flesta vävtyngderna är ur-sprungligen brända i en oxiderande atmosfär, alltså med fri tillgång till syre. Vävtyngdsres-terna påträffades i nästan alla former av an-läggningar; i kulturlagerrester, gropar, härdar och stolphål. Flest vävtyngdsfragment har dock hittats i stolphålsfyllningar, vilket dels kan ha en praktisk förklaring då vävstolarna ofta stod lutade mot en vägg eller en takbäran-de stolpe. Rester av trasiga vävtyngder kan ha hamnat i stolphålen i samband med stolpbyte eller nybyggnationer och med tiden kan också kulturlagerrester ha förts ned i stolphålen när stolparna förmultnat. Det kan också röra sig om medveten deponering. Flera fragment är nämligen sekundärt brända, ibland i så höga temperaturer att de har sintrat i vissa partier. Centralt på boplatsen, inom 2006 års under-sökningsyta, fanns exempelvis ett stenskott stolphål (A117) daterat till 660-820 e kr, där fragment av minst två vävtyngder, flera sekun-därt brända och sintrade påträffades. Stolp-hålet bör ha ingått i en huskonstruktion, men detta kunde på grund av den smala undersök-ningsytan inte beläggas. Utifrån ytorna fram-går att den sekundära bränningen skett efter att vävtyngden gått sönder, men fragmenten var fortfarande samlade på samma ställe. Be-tydelsen av detta liksom vävtyngdernas funk-tion diskuteras närmare i en separat artikel i steg 2-publikationen. Vävtyngderna visar att

Fig. 142 a-c. Fragment av vävtyngder från 2010 års under-sökning. Några är sekundärt brända. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2012.


128

Fig. 143 a-b. Fragment av vävtyngder från 2010 års undersökning. Några är sekundärt brända. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2012.


129

textilhantverk har varit vanligt förekommande på boplatsen under yngre järnålder, förmodli-gen inte bara till det enskilda hushållet utan möjligen också till en större region. Vävtyngds-typerna från Målserum antyder att man inte bara tillverkat grövre vardagstyger utan även något finare tyger. Liknande material har på-träffats vid stora boplatsundersökningar från samma tid bland annat i Valla i Linköping och vid Lunda i Sörmland (Andersson Strand 2010; Skyllberg 2008, Hallgren & Ahlström 2011).

Det finns få spår av klinlera i materialet, förmodligen eftersom denna sällan bevaras om inte byggnaderna eldhärjas så att leran bränns. Från Målserum finns dock fragment med avtryck från stenar och leran har då tro-ligen fungerat som utfyllnad i någon form av ugns- eller spiskonstruktion. Dock har endast en anläggning tolkats som en möjlig ugnskon-struktion, men detta betyder inte att det inte funnits sådana delvis upphöjda konstruktio-ner som förstörts och utplånats av åkerbruket. Några lerfragment har utsatts för mycket höga temperaturer, men två skiljer sig ut från resten (F218). I ytan av en av de naturliga lerytorna (A11238), ca 20 meter in i undersökningsom-rådets östra arm, fanns tydliga spår av eldfängd verksamhet vari två fragment vitbränt sintrat lermaterial påträffades. I leran fanns växtma-terial och material kallat askslagg, något som har påträffats på flera järnåldersboplatser i sydligaste Sverige och åtminstone i ett fall har en tydlig koppling till smidesverksamhet (Pet-tersson & Torstensdotter Åhlin 1999, Stilborg 2007). Intill det eldpåverkade lerlagret ligger härden A11261 samt två stolphål. En annan form av teknisk keramik utgörs av fragment av ässjefodring (F232) påvisande metallhan-tering i någon form. Indikationerna på denna verksamhet stärks också av några fåtal fynd av slagg samt de millimeterstora sprutslagger som påvisats i det makrofossila materialet.

När det gäller vardagskeramiken, alltså skärvor från kärl, är materialet ganska spar-samt. Den övervägande delen av det förhisto-riska keramikmaterialet utgörs av resterna av

Fig. 146. Fragment av vävtyngd från undersökningen 2006 (A173) med rörbensdekor. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2012.

Fig. 145. Fragment av vävtyngd från slutundersökningen 2010 (F226) med rörbensdekor. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2012.

Fig. 144. Vävtyngd (F40) från 2006 års undersökning. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2012.


130

Fig. 147 a-b. Lösfynd av keramik som kan föras till järnålder. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2012.

Fig. 148 a-d. En del av keramiken från gropen A7128. Foto: Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum 2012.


131

läggningar som plöjts sönder. Bland metallerna finns slagg, bleck, knappar, smältor, tenar och fragment av spännen och beslag, bl.a. fragment av en spännbuckla från yngre järnålder. Till detta ska räknas fynd av sprutslagg i 16 av to-talt 57 prover från det makrofossila materialet från yngre järnålder. Sprutslagg, dvs. ickemag-netiska sfäriska slaggpartiklar, 1-4 mm stora, har en karakteristisk porös yta som uppkom-mer när slagget slås ut ur det upphettade järnet.

Vid samtliga undersökningsetapper inom RAÄ 176 vid Målserum har fynd av metall på-träffats och tillvaratagits. Antalet metallfynd från förhistorisk tid är trots det relativt få, vil-ket gör att relationen mellan fyndens placering i förhållande till daterade anläggningar blir svårtolkad. De fynd som påträffats ansluter dock väl till de dateringar som erhållits och förstärker boplatsens karaktär. Spridningen av samtliga fyndkategorier i Målserum har en tendens till att vara något tätare i den centrala och sydöstra delen av undersökningsområdet, vilket även gäller för spridningen av metallfyn-den, vilket ytterligare stärker bilden av att ett bebyggelsecentra ligger öster eller sydöst om det slutundersökta området.

Vid 2006 års undersökning påträffades två metallföremål, en slaggbit samt en del av en sporre av järn, vid provrutsgrävning i en kul-turlagerrest. Under förundersökningen 2009 insamlades 24 fynd av metall varav nio fram-kom i anläggningar eller lager. Sex av dem utgjordes av slagg och endast tre av järn; en spik, en hästskosöm samt ett föremål som inte

ett och samma kärl, vilket delvis har kunnat rekonstrueras. Kärlet var mycket fragmen-tariskt men 359 skärvor och fragment kunde insamlas genom handplock och sållning av gropen A7127. Kärlet har tillverkats av en lera magrad med krossad granit. Magringen är gan-ska ojämnt fördelad, vilket tillsammans med en tydligen ganska kortvarig bränning kan vara en av orsakerna till kärlets mycket fragmentariska skick. Kärlets utsida är glättad och odekorerat sånär som på ett tunt horisontellt streck under mynningen. Kärlets form antyds av mynningen som är inåtvänd med en rundad läpp och en di-ameter på 14 cm vilket indikerar ett mindre till mellanstort kärl som i helt skick kan ha vägt ett par kilo. Typen förekommer under hela järnål-dern. Närliggande paralleller finns i Östergöt-land, vid Fiskebygravfältet från äldre järnålder och boplatsen i Abbetorp med datering till yngre järnålder. Utöver detta kärl finns ensta-ka skärvor upphittade i anläggningar och som lösfynd, vilka inte närmare kan dateras mer än till järnålder eller förhistorisk tid, men då ka-rakteristiska sten- och bronsåldersdrag saknas är järnålder den mest rimliga dateringen.

MetallfyndenInledningsvis genomfördes en metalldetekte-ring över hela undersökningsytan varpå me-tallfynd i matjorden insamlades. Metalldetek-tering har visat sig vara mycket värdefullt för tolkningen av den yngre järnålderns stora cen-tralplatser i fullåkersbygder såsom Uppåkra i Skåne och Slöinge i Halland, lika väl som även avsaknaden metallfynd kan indikera andra skillnader i en plats nyttjande. Föremål som var uppenbart sentida samlades in men har kasserats. Sammanlagt tillvaratogs 65 metall-fynd (se bilaga 3a-b), varav åtta påträffades vid grävning. Fynden kan ha hamnat på platsen av olika orsaker. En del av metallfynden, framför allt de från sen historisk tid, utgör förmodligen kasserat material och skräp som kommit att hamna i matjorden vid gödsling av åkrarna. De förhistoriska och medeltida fynden har sanno-likt ursprungligen legat i kulturlager eller an- Fig. 149. Spänne F147 från förundersökningen. Foto: Maria

Petersson, RAÄ UV Öst 2009.


132

Fig. 150. Spridning av metallfynd. Kartunderlag upprättad av Nicholas Nilsson, Kalmar läns museum 2012.


133

Fig. 151. Daterade metallfynd. Kartunderlag upprättad av Nicholas Nilsson, Kalmar läns museum 2012.


134

närmare kunnat bestämmas. Till detta ska då läggas de 65 metallfynd som framkom vid den särskilda undersökningen 2010, varav åtta på-träffades i anläggningar eller lager, bl.a. fanns en slaggbit och ett järnfragment i ett stolphål (A6281) i områdets sydvästra del. Detta inne-bär att merparten av metallföremålen är att betrakta som lösfynd påträffade i matjorden.

Endast fem metallföremål har med säkerhet kunnat dateras till förhistorisk tid och påträf-fades i områdets centrala delar. Ett platt be-slag av brons (förundersökningen F147) med en dekor av stiliserad djurornamentik kan da-teras till tidig vikingatid (Peterson & Carlsson 2010:18f). De övriga fynden påträffades vid slutundersökningen. Ett spänne (F33), även det av brons, saknar nål och är runt till formen med en nedsänkning på ovansidan, förmodli-gen för infattning av en sten. Vid infästningen syns förhöjda kulor vilka bildar en cirkel runt infästningen. Spännet dateras till vendeltid och är alltså samtida med flera av Målserumsbo-platsens huslämningar. Ett snarlikt spänne har påträffats i Lunda i Södermanland och ytterli-gare ett liknande spänne vid vid en arkeologisk undersökning vid Herresta i Uppland, där gra-var och en gård undersöktes. Fyndet tolkades då som vendeltida (Lindblom & Spijkerman 2008; Andersson & Skyllberg 2008).

Fynd nr 17 utgörs av fragment av en spänn-buckla. Dessa användes under vendeltidens se-nare del och vikingatid för att fästa samman kvinnornas hängslekjolar och då framförallt de mer välbärgade kvinnornas. Spännbuck-lorna är vanligen ovala till formen och består antingen av ett enkelt eller ett dubbelt skal av brons. Fragmentet av den spännbuckla som hittades vid Målserum är inte genombrutet och det går att ana ett närmast kvadratiskt möns-ter vid kanten. I den typologi som utarbetats för spännbucklor (efter Jan Petersens typologi 1928; se bl.a. Jansson 1985; Wilder 2005) bru-kar denna typ kallas för P37, vilka vanligen dateras till 800-talet. Denna var den vanligaste enkelskaliga spännbucklan vid denna tid och har bland annat påträffats vid tidens stora bo-

Fig. 152. Ett vendeltida spänne (SU F33). Foto: Nicholas Nilsson, Kalmar läns museum 2012.

Fig. 153. Fragment (F17) av en enskalig spännbuckla av typen P37. Foto: Nicholas Nilsson, Kalmar läns museum 2012.


135

sättningar på Björkö i Mälaren i Uppland lik-som vid Uppåkra i Skåne. De kan dock vara svåra att datera och deras ursprung kan också vara svårbestämt eftersom man ofta kopierade spännbucklor hämtade från olika områden. Typen P37 är spridd från Irland i väster till Volga i öster, men de enda kända tillverknings-platserna i Sverige är Gotland och Björkö.

Ett annat förhistoriskt fynd utgörs av ett fragment av en sölja i brons (F43). Fragmentet är ganska kantigt till sin utformning och har dekor i form av räfflor. Liknande räfflade söljor finns bland annat från gravundersökningarna på Björkö (Arbman 1940). Ett fragment (F49) utgör snarare en smyckesdetalj än en klädde-talj. Det rör sig om en ca 5,5 cm lång bit av kop-parlegering ornerad med linjer. Möjligen kan fragmentet utgöra ett förarbete till en armring eller dylikt, vilken i så fall bör ha en förhisto-risk datering.

Åtta metallfynd kan knytas till vikingatid/medeltid. Vid undersökningen 2006 påträf-fades en del av en sporre i järn (F9). Den var ganska dåligt bevarad och sporrens datering är därför något osäker, men den kan vara medeltida eller ännu äldre. Från 2009 års för-undersökning finns ett spänne i brons med en 8-formig del till en kedja fastsatt i ena änden (F149). En liknande del till en kedja påträffades vid en förundersökning i Hossmo strax söder om Kalmar år 2008. Kedjan har tolkats som en remlöpare, men har ingen närmare datering än troligen vikingatidmedeltid (Alexandersson 2008). Den blyplomb (F108) som påträffades vid förundersökningen 2009 är ca 21 mm i dia-meter och har en stämpel på ena sidan i form av en kung med en krona. Plomben är troligtvis från medeltid (Peterson & Carlsson 2010:19f; 91). Fyndet kom ca 350 meter nordöst om det undersökta området och har således ingen di-rekt kontakt med den aktuella boplatsytan, men indikerar medeltida verksamhet som för-modligen kan kopplas till bytomten RAÄ 178. Blyplomber kunde sitta på olika slags varor. Den är dock allt för otydlig i sin dekor för att dess ursprung skall kunna härledas.

Fig. 154. Sölja av brons (F43). Foto: Nicholas Nilsson, Kalmar läns museum 2012.

Fig. 156. Fragment av armring (F49). Foto: Nicholas Nilsson, Kalmar läns museum 2012.

Fig. 155. Spänne med kedja (FU F149). Foto: Maria Petersson, RAÄ UV Öst 2009.


136

Vid slutundersökningen påträffades en liten blykula (F58), ca 2,4 cm i diameter stor med en vikt om 61,9 gram. Den är sfärisk till for-men förutom på en liten del där den är något plan, vilket gör att den kan stå stabilt på ett underlag. Möjligen rör det sig om en medeltida vikt, liknande om än något mindre finns i His-toriska Museets samlingar.

Ett fragment (F34) från en relativt kantig sölja i brons med linjedekor kan föras till med-eltid, liksom troligen också ett litet bronsbeslag (F42), ca 2,0 x 1,5 cm stort. Beslaget har or-namentik på ena sidan, slät baksida och i dess mitt finns ett hål. Mitt för hålet, på den ena långsidan, finns en ögla. Möjligen utgör före-målet en del av ett gångjärn, kanske en låsning till en bok eller ett litet skrin. Även F57 kan ha suttit på en bok eller ett skrin. Det är lika stort som det andra stort och förefaller också kunna vara en del av ett litet gångjärn. En avbruten

Fig. 157. Knappar påträffade vid slutundersökningen. Foto: Nicholas Nilsson, Kalmar läns museum 2012.

Fig. 158. Dekorerad blyplomb (SU F21). Foto: Nicholas Nilsson, Kalmar läns museum 2012.


137

kvinnor (Helander 2003). Bland beslagen kan nämnas ett vikt mässingsbleck med växtdekor (F63) som suttit fästat runt något föremål. Det stansade mässingsblecket (F19) har ornamen-tik bestående av förhöjda räfflade cirklar med en förhöjd knopp och en snäcka inuti. Den bly-plomb (F21) som kan föras till sen historisk tid har ett stämplat intryck bestående av ett hjärta och ett ankare omgärdat av en rund cirkel av små kulor, siffran 4:a och bokstäverna a, p och R. Dess tillverkare har inte kunnat identifie-ras. Två blykulor (F35 och 64) utgör ammu-nition till musköter. Bland fynden finns också två mynt som kan dateras till modern tid; en kopparskilling (förundersökningen F118) från 1800-talet, samt ett kopparmynt (F16) date-rat 1718. De sentida fynden samlar sig i den centrala delen av undersökningsområdet med en dragning åt öster och ska kopplas till Nya Målserums gård.

ca 4,0 x 0,5 cm lång platt ten (F59) med rom-biskt ändavslut är något välvd i profilen och kan vara en utsirad nål till en sölja som utifrån stil och form kan vara medeltida. Spridningen av de medeltida fynden skiljer sig något från de övriga fyndens och till delarna mot norr, väster och söder, framför allt med en dragning åt områdets västra del. Målserums gamla by-tomt, RAÄ 178, ligger ca 120 meter åt sydöst. Fynden skulle kunna spegla de perifera delarna av den medeltida bytomten.

Från historisk tid kan nämnas till exempel knappar, beslag, en blyplomb, mynt och bly-kulor. Åtta knappar tillvaratogs och dessa går typologiskt att datera genom konstruktion och ornamentik. Sex stycken (F23, 36, 37, 46, 50 och 55) kan dateras till 1800-talet och möjligen kan en dateras till 1500-1600-talet. Från slutet av 1700-talet blir knappar vanliga för män hos allmogen och från mitten av 1800-talet även för


138

De kända lokalerna med lämningar efter jä-garstenåldern är fåtaliga i Tjust. Ett fåtal plat-ser har undersökts med dateringar till äldre stenålder. Vid Hälleberg i Västra Ed socken undersöktes 1992 en 7 600-7 000 år gammal härd, men inget slaget stenmaterial påträffades i dess närhet (Sarnäs & Lundgren 1993). Möj-ligen skall även den lokal vid Slingsö i Västrum socken som undersöktes av Harald (Hansson) Stale på 1930-talet dateras till jägarstenålder (Ekelund 1960). Två lokaler några kilometer sydväst om Målserum undersöktes i början av 1990-talet i samband med omläggningen av väg E22 mellan Hermanstorp och Verkebäcks-viken (Sarnäs 1994b). På den största av de undersökta boplatserna framkom 6 000 fynd spridda över ett ca 100 m2 stort område. Intill denna undersöktes ytterligare en fyndkoncen-tration i vilken det tillvaratogs närmare 290 fynd. De två lokalerna låg på ömse sidor av en mindre bergknalle. Materialet från de två ytorna är likartat och förmodligen samtida. Den slagna kvartsen dominerar klart i mate-rialet, som dock är svårdaterat. En tväreggad pilspets indikerar dock, tillsammans med höj-den över havet på ca 27 meter, att lokalen hör till sen jägarstenålder eller tidig bondestenålder (Sarnäs 1994b).

Sett ur detta perspektiv tillför undersök-ningen av RAÄ 175 vid Målserum mycket ny kunskap för området. Dagens landskapsmor-fologi skiljer sig egentligen inte nämnvärt från hur det såg ut under stenåldern, men landhöj-ningen har medfört att läget för de tre zonerna skärgård, kust och skog successivt förskju-

Mesolitikum vid MålserumStenåldern i Tjust är som de flesta perioder relativt lite beforskad. Nils Åberg fick under 1900-talets början i uppdrag att studera Öland och Kalmar läns stenålder. Åberg samman-ställde iakttagelserna i en rad spridningskar-tor som visade den geografiska fördelningen av olika yxtyper inom länet, dock blev den norra länsdelen endast översiktligt inventerad och Åbergs spridningskartor redovisar endast ett mindre antal spridda lösfynd från norra Kal-mar län (Åberg 1913, 1923). Harald Hansson och Karl-Alfred Gustawsson kom sedan att studera de norra delarna av länet mer ingåen-de. Under 1920-talet utförde Harald Hansson ett flertal mindre inventeringar som visade en betydligt mer frekvent förekomst av stenålders-lämningar i Tjust (Hansson 1925). Karl-Alfred Gustawsson lade också till ett flertal fyndloka-ler (Gustawsson 1925, 1928). Under 1930-talet genomfördes ett mindre antal undersökningar i området under Axel Bagges ledning, där loka-lerna vid Vivastemåla och Tryserum tillhör de mer välkända (Bagge 1936, 1941). Sedan dess har det under årens lopp skett en kontinuerlig ökning av antalet kända stenålderslokaler och idag finns ca 85 registrerade lokaler och ca 330 fyndplatser (se t.ex. Cedershiöld 1955; Sarnäs 1994a; Gustafsson & Petersson 2002; Erme-rud 2004, 2005; Petersson 2005). Fortfarande har dock förhållandevis få stenålderslokaler undersökts arkeologiskt. Det är först från slutet av den mellersta bondestenåldern som det finns kända gravar i området. Hällkistan i Grötebo är en av de mer välkända, vilken undersöktes 1926 av Harald Hansson.

Sammanfattande tolkning


139


som Ljungåsen utgör strax sydöst om under-sökningsområdet. Högsta kustlinjen i området kring Västervik låg mellan 120-127 meter.

I äldre stenåldersforskning såg man använ-dandet av andra bergarter än flinta som en nödlösning. Man menade att man hade varit tvingad att ta vad som fanns tillhands. Idag är synen mer nyanserad och socialantropologiska studier visar att det finns en stor medvetenhet i valet av råmaterial. Under förhistorisk tid har det sannolikt funnits regler och normer som styrt användandet av de olika råmaterialen. Det finns en tydlig variation mellan olika re-gioner i vilka bergarter som ingått i de lokala

tits åt öster, varför stenålderslandskapet inte överensstämmer rent geografiskt med dagens landskap. Människor ordnar in sin omgivning mentalt efter olika aktiviteter; under stenåldern t.ex. jakt, råmaterialinsamling, ritualer osv. Ser man till de vattendrag och åsryggar som genomkorsar landskapet har de tidvis fung-erat som viktiga kommunikationslänkar mel-lan olika områden och regioner. Människorna som nyttjade platsen valde väl för ca 7 000-6 000 år sedan. Vid tiden för littorinatransgres-sionens högsta nivå låg den undersökta ytan på den västra stranden av en ö som vände sig mot sydväst. Spår av detta syns i den strandvall

Fig. 159. Strandnivåkarta över området som visar havsnivån för 7 000 år sedan. SGU 2012.


140

Mikrospånen från Målserum visar att man tillverkat redskap här. Att den använda flin-tan skiljer sig åt i kvalité och att det finns ett flertal råmaterial involverade i produktionen talar för att det inte rör sig om ett enstaka be-sök, utan att man återvänt hit regelbundet. De härdar som finns på platsen visar, liksom de brända benen och hasselnötsskalen, att man tillagat mat. Vid denna tid svarade jakten en-dast för en del av kosten. Lika viktigt var fisket och insamlandet av vegetabilier. Ser man till de arkeologiska fyndmaterialen hittar man fram-förallt lämningar efter kostens animaliska del, medan kunskapen om den vegetabiliska delen är betydligt mer begränsad. Ett undantag ut-görs av hasselnötter, vars förkolnade skal ofta återfinns på boplatserna.

Det förhållandevis lilla antalet redskap i förhållande till det övriga avslagsmaterialet talar, som nämnts ovan, för att det rör sig om en boplats och inte en plats för mer speciali-serade aktiviteter som t.ex. jakt och fiske. Att lokalen ligger invid stranden antyder också att man hade goda kommunikationer. Med båt förflyttade man sig snabbt över relativt långa sträckor. Liksom tidigare undersökta boplatser ingår den undersökta lokalen vid Målserum i ett dåtida kulturlandskap inom vilket man rörde sig i ett invant mönster. Man hade också samlingsplatser där man ägnade sig åt festlig-heter, byteshandel osv. Den höga andelen icke lokala råmaterial talar för att boplatsen vid Målserum faktiskt kan vara en sådan. För att kunna skissera en fylligare bild av hur man rört sig inom det senmesolitiska kulturlandskapet krävs dock att man närmare undersöker var den sena jägarstenålderns lokaler, både bo-platser och mer specialiserade lokaler, varit belägna i Tjust. En specialinventering vore en god start på en sådan efterforskning. Riktade inventeringar efter jägarstenålderns lämningar i Tjust skulle med stor sannolikhet visa att det finns ett stort antal lokaler, både kustnära och längs inlandets vattendrag.

redskapsproduktionerna. Kalmarsund utgör ett gränsområde i råmaterialanvändandet. I Skåne råder oftast en total dominans av flinta medan man norrut, i t.ex. Södermanland, använt sig av betydande mängder kvarts. Ser man till de slagna stenmaterialen i Kalmarsundsområdet ingår ofta en stor blandning av olika bergarter. En generell trend är att flinta ofta dominerar i de södra länsdelarna medan kvartsit/kvarts do-minerar i de norra. Berggrunden i Tjust består framförallt av kvartsit och olika typer av gra-niter, vilket också ingår i morän och isälvsedi-ment. I fyndmaterialen ser man ofta en tydlig koppling mellan de råmaterial som dominerar i de slagna materialen och de råmaterial som finns att tillgå lokalt. Man kan ofta se att rå-materialen plockats som lösa noduler i morän, isälvsavlagringar eller framsvallade lager längs dåtida strandkanter. Det finns också exempel på att man brutit råmaterial i fast klyft, direkt från berggrunden. I Kalmar län finns ett exempel vid Bjälebo i Oskarshamn kommun. Här finns lämningar som visar att man brutit kvarts ur en pegmatitgång (Dahlin & Alexandersson 2011). Riktade inventeringar skulle troligen visa att brytning av råmaterial ur fast klyft förekommit frekvent. Andra lokalt förekommande bergarter som ingår i redskapsproduktion utgörs av t.ex. hälleflinta, diabas och porfyr. Det vanligaste icke lokala råmaterialet i Tjust utgörs av Kris-tianstadsflinta, vilken förekommer naturligt i östra Skåne och västra Blekinge (Erixon 1913). I de slagna stenmaterialen från Tjust förekommer även senon- och danienflinta, vilka förekommer naturligt i sydvästra Skåne och Danmark. Det är framförallt denna typ av flinta som använts vid tillverkningen av de slipade flintyxorna. I samband med en arkeologisk undersökning 2000 vid Fästad, i Lofta socken framkom ytter-ligare en flinttyp, kambrisk flinta, vilken finns naturligt i Västergötland (Kindgren 1991). Den stora blandningen av använda råmaterial är in-tressant ur flera aspekter och visar bl.a. på de kontakter man har haft.


141

bronsålderskomplex (Ermerud 2005, 2010; Palm 2007; Ternström 2006, 2007, 2008) Trots att väldigt få boplatser undersökts har studierna av bronsåldern i Tjust ändå en lång forskningstradition som etablerades med Ha-rald Hansson Stales arbeten på 1960-talet (Sta-le 1966). En stor studie av området med fokus på gravar, särskilt gravfälten vid Hjortekrog i Törnsfall socken och Snäckedal i Misterhult socken, har publicerats i Dag Widholms av-handling (Widholm 1998; se även Söderström 2012). Där visar han att Västerviksområdet bör uppfattas som ett rituellt centrum i en cen-tralbygd under bronsåldern. I denna central-bygd måste också den stora mängden bronsål-derslämningar i Gamleby/Lofta inkluderas (se även Goldhahn et al 2012).

Bronsåldern vid MålserumTjust är en av Sveriges mest framträdande bronsåldersregioner och har med sin topografi av relativt låga höjder, slätter, långsträckta da-lar, stora mängd sjöar och vattendrag liksom närheten till havet, kommunikativt bundit ihop stora områden med varandra vid denna tid. Resultaten från undersökta boplatsloka-ler, gravar och lösfynd av bronsföremål i Tjust vittnar, tillsammans med de ovan mark syn-liga fornlämningarna, om en väl samlad region med tydliga långväga kontaktnät. Trots detta vet man ganska lite om lokala traditioner då endast ett fåtal arkeologiska undersökningar genomförts. De största är de vid Målserum (2006, 2009-2010) och de vid Hermanstorp (1990-talet). De flesta undersökningarna har annars endast utgjorts av små nedslag i större

Fig. 160. Tabell över samtliga 14C-dateringar från bronsålder inom RAÄ 175 och 176.


142

skärvor efter tre olika typer av kärl, vilka utgör delar av huvudbeståndsdelarna i ett hushålls-inventarium från bronsålder. Många skärvor är rabbade efter typiskt bronsåldersmanér och flera har också sekundärt utsatts för så höga temperaturer att de delvis sintrat, något som på andra håll i landet har kunnat kopplas till bronsgjutning. Några övriga fynd som tyder på metallhantverk från denna tid har inte hittats i Målserum.

En mindre mängd ben från bronsålderskon-texten påträffades vid undersökningen 2010. Ett fragment av ett bränt skallben från män-niska som hittades i kanten av en härd inom RAÄ 175 och har dateras till 1130-940 f Kr. I det makrofossila materialet från härden fanns också säd i form av korn. Från ytan insamlades dessutom några brända ben av svin, ett husdjur som inte fanns under den första brukningsfasen under mesolitikum, utan alltså borde härröra från bronsålderns aktiviteter. De ben som på-träffades på ytan vid RAÄ 176 är svårare att tolka utifrån ett bronsåldersperspektiv, efter-som mycket av aktiviteterna där har skett under yngre järnålder och de flesta benen torde här-röra från den tiden. Intressant att notera är att även på denna yta har fragment av brända män-niskoben påträffats, tre fragment av kranium.

De makrofossila analyserna från RAÄ 175 tyder på att det under bronsålder sannolikt bedrevs odling av korn och vete på platsen, dock i begränsad omfattning (Regnell 2012). Ett prov, från en härd med osäker datering på RAÄ 176, visade på fynd av hirs och en stor mängd åkerogräs i form av snärjmåra, vilket pekar på ett selektivt utnyttjande. Hirs odlades främst under yngre bronsålder, men förekom också under senare tidsperioder. Hirs fanns också i makrofossila prover från bronsålders-boplatsen vid Hermanstorp (Sarnäs 1994).

Benmaterial och makrofossil visar att det i närområdet bedrivits boskapsskötsel med åtminstone svin, men förmodligen också får, getter och nötboskap, liksom odling av korn, vete och troligen också hirs, även om spåren av dessa aktiviteter är mycket svåra att uttyda i övrigt arkeologiskt material.

Målserum är beläget på en åsrygg med nivå-er omkring 15-25 m ö. h. Den mellersta brons-ålderns strandlinje uppskattas ligga ungefär 10 m ö h (Sarnäs 1994:7, Svensson 2001). Mellan Målserum och Herrmanstorp finns en grund dalgång som tidigare utgjort havsvik via det som nu är sjön Kvännaren.

Inför undersökningarna vid Målserum fanns stora förhoppningar att de bronsåldersindika-tioner som fanns från tidigare undersöknings-etapper skulle visa sig utgöra spår som vid en slutundersökning skulle ge en tydligare bild av områdets bronsåldersaktiviteter, framför allt med koppling till de undersökta boplatserna vid Herrmanstorp. Några hus eller samman-hållna hantverksytor från bronsålder framkom dock inte och möjligen kan senare tiders inten-siva nyttjande ha utraderat många lämningar. Även om bronsåldern finns representerad både i anläggningar och fyndmaterial är det därför svårt att göra mer ingående studier. Vid fält-arbetet var det också svårt att urskilja detta tidsskikt tydligt, särskilt inom RAÄ 176. Här har analysresultaten varit ett bra komplement. Analyserna av keramik, brända ben, 14C-da-teringarna och delvis också de makrofossila materialet har gett information som kan för-tydliga bilden av bronsåldern.

Sammanlagt finns sju bronsåldersdate-ringar från undersökningarna vid Målserum. Dateringarna sträcker sig mellan 1427-830 f Kr, dvs. äldre och mellersta bronsålder, med ett tydligt fokus på den äldre delen runt 1427-1000 f Kr. Det finns både äldre och lite yngre dateringar på båda ytorna. De anläggningar som daterats är härdar, härdgropar och en an-läggning vars funktion är oklar. Den ligger på den södra ytan, RAÄ 176, mitt bland andra anläggningar och fynd som framför allt härrör från yngre järnålder.

Det finns ett tjugotal keramikskärvor av bronsålderskaraktär. Det är framför allt på den norra ytan, RAÄ 175, som bronsålderskerami-ken påträffats. Det finns fragment av åtminsto-ne åtta olika kärl (se bilaga 5d), samt bitar från ytterligare kärl vars form eller storlek inte går att bestämma. I en anläggning (A50314) fanns


143

Fig. 161. Daterade lämningar och fynd från bronsålder. Kartunderlag upprättat av Helena Victor, Kalmar läns museum 2012.


144



145


Utifrån resultaten kan man ana att de spår som påträffats inom undersökningsytorna ut-gör perifera delar av en större boplats. På ytan finns främst härdar och härdgropar samt ke-ramik som tyder på olika typer av hantverk el-ler matlagning. Lerlagren vid RAÄ 176 kan ha nyttjats till lertäkt under bronsåldern och det är möjligt att man har tillverkat keramik eller hanterat lera för andra ändamål i utkanten av boplatsen. Hela dalgången vittnar om bronsål-derns aktiviteter. Strax nordväst om RAÄ 175 finns skålgropsstenar, spår efter boplatser och föremål som kan härröra från bronsålder lik-som gravar (se bl.a. Ternström 2007; 2008). Det stora sandtag som ansluter till undersök-

ningsytans västra del kan mycket väl ha för-stört en mer intensivt nyttjad del av dalgången, liksom anläggandet av bostadsområdet Jenny söder om RAÄ 176.

Under början av äldre bronsålder låg vat-tennivån på ca 15 m ö h och det är tydligt att lämningarna är relaterade till det dåtida vattnets utbredning. Genom att studera hur bronsålderns fornlämningar, särskilt rösen och stensättningar, ligger i landskapet är det också möjligt att urskilja farleder. Innerhavsvi-ken vid Målserum och Herrmanstorp har för-modligen utgjort infartsleden till området vid dagens sjön Hjorten, där nästa större bronsål-derskomplex ligger. Under mitten av bronsål-


146

två vadställen genom Målserumsvikens vatten. Troligen är avståndet delvis beroende av för-söjningsrelaterade faktorer, men har säkerligen även sociala förklaringar. I bronsåldersmiljön vid Målserum och Hermanstorp verkar det som att en modell med en geografiskt skingrad struktur kan påvisas, närmast en utspridd by med samverkan, eftersom avståndet mellan de påvisade och förmodade gårdslägena inte är mer än några hundra meter och som mest upp till en kilometer.

Det har också varit viktigt för människorna i området att bli delaktiga och inkorporerade i den sydskandinaviska bronsålderssfären, där vissa traditioner, formspråk och normer skulle uppfyllas, särskilt av en elit i samhället. Denna önskan visar sig i sättet man byggde hus, i spå-ren från jordbruket med t.ex. korn, vete och hirs, i det keramiska hantverkets former och mönster, liksom i bronsföremålens utform-ning och ornamentik, både från depåer och gravar i närområdet. Även sättet de begravde sina döda och byggde gravar på, de ceremo-nier och ritualer man utförde, exempelvis i samband med hällristande och kremeringar, liksom manifesteringen i landskapet, vittnar om djupa traditioner som inte bara är knutna till en lokal sfär.

En grundligare studie av bronsåldersläm-ningarna görs i steg 2-publikationen (Palm m.fl. 2012), där de också sätts i ett regionalt och interregionalt perspektiv.

Järnåldern vid MålserumMerparten av lämningarna inom RAÄ 176 kan föras till yngre järnålder. Intressant nog finns ingen påvisad datering från denna tid inom RAÄ 175. Inte heller i fyndmaterialet finns något som indikerar yngre järnåldersaktivite-ter inom denna yta. Intill RAÄ 175 finns dock gravar som typologiskt kan föras till järnålder; en stensättning (RAÄ 111) samt gravfält med övertorvade högar (RAÄ 27-29) och boplatsen RAÄ 176 bör ses i förhållande till dessa.

Boplatser från yngre järnålder som kan ut-göra lämpliga jämförelseobjekt till Målserum

dern har strandlinjen sjunkit till ca 12 m ö h, men det är fortfarande vatten i anslutning till bebyggelsen. Så småningom grundas vikarna upp och farlederna var inte längre farbara. Det förändrade vattenlandskapet leder till omloka-lisering i bygden.

Vid undersökningarna vid Hermanstorp påträffades samma typ av fyndmaterial som vid Målserum, dvs. flinta, kvarts och bergart och materialet har samma datering som an-läggningarna från slutundersökningsområ-det. Platsens karaktär med flertalet gravar och boplatsytor samt dateringarna som visar en brukningsperiod mellan äldre bronsålder-äld-re järnålder tyder på en långvarig bebyggelse. Det gör att boplatserna vid Målserum och vid Hermanstorp måste ha varit i bruk samtidigt.

Bronsålderns kulturlandskap i regionen upp-visar många likheter med de centrala bygder-na i Mälardalen, där bronsålderslämningarna främst koncentrerar sig till det dåtida havets stränder och de sprickdalar som genomkorsar Uppland. Det finns även många likheter med Bohuslän och sydöstra Norge. I Tjustområdet, liksom i t.ex. Uppland och Södermanland, ligger koncentrationerna av bebyggelse oftast med ca 5-6 kilometers mellanrum. Exempelvis är avståndet mellan området kring sjön Hjor-ten och Målserum ca 5-6 km. Utifrån date-ringar och fynd kan man se att bebyggelseen-heterna vid Hermanstorp, Målserum och RAÄ 177 strax norr om RAÄ 175, är samtida och därmed måste någon typ av relation ha funnits mellan dem. Antingen har det forna vattnet ut-gjort en avgränsning som gick rakt genom byg-den och delade den i en östlig och västlig del (jfr Artursson 2009). I så fall har enheterna på var-dera sidan om vattnet fungerat självständigt, där Hermanstorpskomplexet utgör en enhet med boplats, gravar, åkrar och betesmarker inom ett eget resursområde och boplatserna vid Målserum och RAÄ 177 utgjort delar av ett gemensamt boplatskomplex inom ett an-nat resursområde. Men havsvikens vatten kan också ha utgjort en sammanbindande länk där en samverkan funnits mellan bebyggelsen på bägge sidor. En närmare analys visar på minst


147

kommit. Till exempel kan avsaknaden av grop-hus tyda på att byggnadstraditionen och bo-platsstrukturen mer ansluter till Mälardalens, där grophus är mer ovanliga inom boplatserna än i exempelvis södra Sverige. Genom att titta på husens funktion och placering kan man, som vid de nämnda undersökningarna ovan, få in-formation om inte bara gårdens organisation utan också politiska och sociala kontakter. Svå-righeten att avgränsa den yngre järnåldersbo-platsen RAÄ 176 innebär att det i dagsläget är svårt att avgöra hur stora delar, och vilka delar, av en järnåldersbebyggelse som finns bevarade i området. Frånsett slutundersökningens hus (SU1-4) har också övriga föreslagna hus och husområden inom boplatsen inte undersökts i sin helhet, varför konstruktionerna ännu en-dast kan ses som förslag. Utifrån de resultat som nu finns verkar husen ändå vara av något olika konstruktion och både en-, två- och treskeppiga hus med datering till yngre järnålder finns troli-gen representerade. De hus som undersökts i sin helhet verkar inte vara bostadshus, något som avsaknaden av härdar antyder, utan snarare enklare hus, kanske en kombination av lador, stall, förråd och hantverkshus.

Sammantaget finns det idag inget som mot-säger en tolkning om att RAÄ 176 utgör en boplats i form av ett gårdskomplex med flera olika byggnader, enklare konstruktioner, häg-nader och diverse funktionsindelade ytor. Ef-tersom slutundersökningen inte kom att beröra det som verkar vara boplatsens centrala del i öster, kan dock inte några säkra tolkningar om platsens eller gårdens funktionsindelning låta sig göras. De senaste årens undersökningar visar dock att boplatsen har en hög anlägg-ningstäthet och att anläggningsfrekvensen och anläggningarnas karaktär växlar mellan olika ytor. Anläggningarna och fynden antyder att både bosättning (i öst) och hantverksaktivite-ter (framför allt i slutundersökningsytans söd-ra och centrala del) förekommit under yngre järnålder och då under vendeltid i synnerhet. Dateringarna är väl sammanhållna. Bilden hade definitivt blivit tydligare om hela den för-undersökta ytan ingått i slutundersökningens

saknas i närområdet och det är därför viktigt att söka jämförelser med olika regioner, såsom Öst-ergötland, Mälardalen och Skåne. Tjustbygdens fornlämningsbild och traditioner ansluter också mer till Östergötland-Mälardalsområdets forn-lämningsbild än till Öland, Möre och övriga Småland. I Östergötland har flera yngre järnål-dersboplatser undersökts, exempelvis vid Borgs säteri och Högby i Norrköpings kommun, lik-som vid Ullevi, Mjärdevi-Lambohov och Valla utanför Linköping (exempelvis Karlenby 1996; Lindeblad & Nielsen 1997; Sköld 2007; Sköld 2012). I Småland har i jämförelse få undersök-ningar utförts av boplatser från vendeltid och vikingatid. Ett undantag är 2009 års under-sökning av Huseby bytomt vid Huseby bruk i Kronobergs län, där 24 stolpburna hus av olika typer och funktioner framkom inom vad som kan betecknas som en storgård (Nylén & Sö-derberg 2009). Här fanns en stor hallbyggnad, fyrstolpshus och mindre en- och treskeppiga hus som både liknar och är samtida med dem i Mål-serum. I Huseby kunde man från denna period se att både stora och små hus med boendefunk-tion, liksom fyrstolpshus, fanns representerade inom de två vendel-/vikingatida gårdsenheter som kunde urskiljas. Ytterligare några under-sökningar har berört samtida material i Små-landslänen, men i Kalmar län är mycket lite känt om bebyggelsen från denna tid (Anglert 2001). De enda stolpburna hus som påträffats från perioden undersöktes i samband med ut-byggnaden av väg E22 vid Binga och Hossmo söder om Kalmar. Vid Binga påträffades fyra mindre hus inom ett hantverksområde varav ett bedömdes vara en smedja (Gustafsson 2001; Having 2001). Samtliga byggnader daterades till vendeltid. Även vid Hossmo framkom ett hus i en liknande miljö, vilket typologiskt daterades till vendel-vikingatid. Vid Prästhag i Köpingsvik på Öland undersöktes flera stolpburna hus som daterats till sen vikingatid och tidig medeltid (Åstrand, Papmehl-Dufay & Hansson 2013).

För Målserums och Tjustbygdens del är det viktigt att genom framtida arkeologiska under-sökningar se vilka hustyper som man har valt att använda lokalt och varifrån influenserna


148

område och för att få en klar och detaljerad bild av hela byggnadskomplexet, boplatsens nyttjandestruktur, rumsliga och sociala orga-nisation krävs att även denna del undersöks.

Gemensamt för hela ytan är fynden av sä-deskorn och fröer som indikerar fast verksam-het på platsen i form av odling, slåtter och bete, liksom de många fynden av vävtyngder som vi-sar att textilhantverk varit viktigt på platsen. Enstaka fynd av slagg och sprutslagg i daterade anläggningar visar klart att metallhantverk, förmodligen smide, bedrivits någonstans i om-rådet, även om bevarade lämningar i form av ässjor ännu inte påträffats. Ett fynd från förun-dersökningen som skulle kunna höra samman med hantverk är en mejsel av järn, vilken kan ha använts för inpunsning av dekor vid brons-hantverk. Vid förundersökningen påträffades också en bit av en glassmälta, men det får tills-vidare betraktas som osäkert om denna kan ha sitt ursprung i pärltillverkning eller inte. De skurna delarna av älghorn som påträffades centralt på boplatsen vid ledningsdragningen 2006 kan också utgöra spår av hantverk. Utan den detaljerade totala bilden av boplatsen är det svårt att dra några slutsatser om gårdens sociala status och hantverkets betydelse i ett större perspektiv. Klart är att textilhantver-ket utmärker sig och att man förmodligen vävt både grova och fina tyger. Det är inte helt uteslutet att textilier producerades, inte bara för det egna hushållet, utan även för ett han-delsutbyte inom en större region. Några tyd-liga spår av statusbetonad produktion, utöver textilhantverket, har i övrigt inte återfunnits inom undersökningsområdet, något som an-nars finns från andra undersökta storgårdar och handelsplatser, till exempel den vendelti-da storgården vid Slöinge där det fanns avfall från ädelmetallsmide och granatbearbetning (Lundqvist 1997).

Förekomsten av smide i anslutning till stor-gårdar under yngre järnålder är något som är känt från flera olika platser (Grandin & Hjärt-ner-Holdar 2003). Som exempel kan nämnas

Fig. 164. Sammanställning av samtliga järnåldersdateringar från 2010 års undersökning. Huvuddelen av anläggning-arna kan föras till 600- och 700-talen e Kr, med ett par dateringar i folkvandringstid-vendeltid samt ett par som tangerar övergången mellan vendeltid och vikingatid. Sammanställning och kalibrering genomförd av Nicholas Nilsson, Kalmar läns museum 2012.

Undersökning TidsintervallUtredning 2006 650-890 ADFörundersökning 2009 565-970 ADSlutundersökning 2010 330-970 AD

Fig. 165. Järnåldersdateringarna från de olika undersök-ningsetapperna av RAÄ 176.


149

fanns slagg i gravgömman till den undersökta graven med rest sten vid Herrmanstorp, RAÄ 42, daterad till äldre romersk järnålder (Ros-berg 1994) och längs väg E22 mellan Verke-bäck och Västervik undersöktes samtidigt två blästugnar som daterades till yngre järnålder/medeltid (Sarnäs 1994). Vid Gränsö kanal strax öst om Västerviks stad påträffades år 1959 ett antal järnföremål som förefaller vara ämnesjärn (dnr ATA 3608/59; Dahlin & Palm i manus 2014).

Om Målserum ändå utgjort en plats för handel och varuutbyte kan man anta att hant-verket varit säsongsanknutet och kanske varit förknippad med marknader, något man också antagit då det gällde hantverksplatserna vid Herrebro, Binga och Hossmo. En skillnad är dock att dessa platser legat direkt vid farbara

Huseby i Närke där det fanns lämningar efter smide, bronsgjutning och ben- och hornhant-verk (Hjärtner-Holdar m.fl. 2000). Vid storg-ården vid Järrestad i Skåne påträffades omfat-tande spår efter smide samt i viss mån även från bronsgjutning. Också vid handels- och hantverksplatsen vid Herrebro i Östergötland och vid Binga och Hossmo i Möre finns smide representerat (Lindeblad & Nielsen 1997; Ha-ving 2001). Även dessa platser antas ha sam-band med storgårdar. Tyvärr kan inte de idag framkomna smideslämningarna inom RAÄ 176 påvisa om det rör sig om enbart sekun-därsmide eller om arbetet haft en specialiserad eller allmän karaktär. Från Västerviksområ-det finns annars en rad fynd av järnslagg från skilda sammanhang som antyder att järnpro-duktionen varit viktig i området. Bland annat

Fig. 166. Gunnerstadhögarna. Två kvarstår och en undersöktes på 1960-talet inför ombyggnationer av landsvägen. Foto: Veronica Palm, Västerviks Museum 2006.


150

kunskapen om Tjust som egen region och dess förhållande till omvärlden.

Boplatsen vid Målserum måste också passas in i det omgivande Tjustlandskapet, både ur kommunikationssynpunkt och ur ett bebyg-gelseperspektiv. Tjust är en bygd som uppvisar många lämningar från yngre järnålder, men vi vet mycket lite om hur denna bygd sett ut under perioden, även om plats- och gårdsnamn kan antyda en viss struktur (Palm 2001; 2006). I ett lokalt perspektiv bör man koppla samman Målserum med järnåldersbygden i Gamleby-Lofta, där framför allt de stora gravhögarna vid Gunnerstad visar att området var en fram-stående bygd med förekomst av en aristokratisk samhällsgrupp under vendeltid inom ett eller flera storgårdskomplex. Järnålderns boplatser i Tjustbygden är, bortsett från Målserumsbo-platsen, i det närmaste helt outforskade och i dagsläget utgör de ovan mark synliga fornläm-ningarna den främsta källan.

För Målserum är flera av de frågeställningar som ställdes upp inledningsvis i det närmaste omöjliga att besvara i dagsläget och i det mins-kade område som slutundersökningen berörde framkom inte lämningar som kan klargöra om det på platsen finns en kontinuitet från yngre järnålder till medeltid eller om det finns en lucka i brukandet från vikingatid till den med-eltida bebyggelsenhetens anläggande. Utifrån resultaten sätts ändå Målserumsboplatsen in i ett större perspektiv i steg 2-publikationen (Palm m.fl. 2011), där också bebyggelseenhe-tens tidsställning, kontinuitet och förhållande till den medeltida gården, bytomten RAÄ 178 diskuteras översiktligt.

vattenvägar, vilket inte Målserum gjorde under yngre järnålder. De vendeltida hantverksområ-dena vid Binga var belägna separat från den be-byggelse som de var knutna till (Having 2001). På samma sätt har man tolkat lämningarna vid Herrebro som en närbelägen men separat handels- och hantverksplats under den intillig-gande storgården Borg (Lindeblad & Nielsen 1997). Verkstadsaktiviteterna vid Herrebro var intensivast under 700-talet, men var i bruk fram till 1000-talet. Platsen har tolkats som en lokal handelsplats vilken vuxit fram samtidigt som större handelsplatser som exempelvis Ribe och Åhus. Det verkstadsområde som under-söktes vid Järrestad låg även det vid sidan av bebyggelsen, men ändå inte helt separat (Söder-berg 2003). Det är möjligt att liknande förhål-landen kan ha rått vid Målserum.

Även om man kan se vissa likheter med ex-emplen ovan är det svårt att säga något om platsens eller gårdens egentliga ställning, om enheten representerar en vanlig bondefamilj med särskild kunskap i textilframställning, el-ler om det också bedrivits någon form av han-del på platsen eller om det rör sig om en storg-ård med särställning i dåtidens samhälle. Det relativt fyndfattiga materialet och den begrän-sade ytan tillåter just nu inga större jämförel-ser med samtida storgårdskomplex. Den yngre järnåldern förefaller annars vara en period då bygder och folkländer framträder med större tydlighet än tidigare, men som också uppvisar stora regionala skillnader. Det är i detta sam-manhang viktigt att definiera boplatsens funk-tion både lokalt i närområdet och regionalt i Tjustbygden. Detta kan ge viktiga bidrag till


151


Antal, Lundin, I, Stephens, M. & Johans-son, R. (red.) (1998). Översiktsstudie av Kalmar län: geologiska förutsättningar. Stockholm: SKB

Arbman, H. 1940. Birka I. Die Gräber. Text und Tafeln. KVHAA. Stockholm.

Artursson, M. 2009. Bebyggelse och sam-hällsstruktur. Södra och mellersta Skandi-navien under senneolitikum och bronsål-der 2300-500 f Kr. GOTARC Serie B: 52. Göteborg.

B

Baudou, E. 1997. Gustaf Hallström: arkeolog i världskrigens epok. Vitterhetsakademiens serie Svenska lärde.

Bagge, A. 1936. Stenåldersbopaltsen vid Humlekärrshult, Oskarshamn. Kalmar läns fornminnesförening, meddelanden 24. Sid 55-101.

Bagge, A. 1941. Stenåldersboplatsen vid Vivastemåla, Västrums socken, Småland. Kungl. Vitterhets, Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar 37:7. Stockholm.

Berggren, Å 2009. Offerbegreppet i arkeolo-gin- tolkningar och perspektiv. I: Carlie, A (red), Järnålderns rituella platser. Utskrift 9. Stiftelsen Hallands Länsmuseer Kultur-miljö Halland.

Bjerk, H.B. 1989. Mesolithic site types and settlement patterns at Vega, northern Nor-way. Acta Archaeologica vol 60. Köpen-hamn.

Björhem, N. & Säfvestad, U. 1993. Fosie IV. Bebyggelsen under brons- och järnålder. Malmöfynd 6. Malmö

Referenser

A

Alexandersson, K. 2001. Möre i centrum. Mesolitikum i sydöstra Kalmar län. I: Magnusson, G. (red) Möre – historien om ett småland. E22-projektet. Kalmar läns museum. Sid 111-128. Kalmar.

Alexandersson, K. 2008. Avstyckning av tomter i Hossmo kyrkby. Hossmo 1:53, Kalmar kn, Småland. Särskild arkeologisk utredning 2008. Kalmar läns museum. Kalmar.

Alexandersson, K. 2012. En härd vid Yoldia-havet strand. Arkeologisk undersökning 2010. Kalmar läns museum

Alexandersson, K. & Johansson, G. 2005. Senmesolitikum i ett västsvenskt inlands-område. In situ Västsvensk arkeologisk tidskrift 2003. s 79-91.

Alexandersson, K & Papmehl-Dufay, L. 2009. Två stenåldersboplatser i Runsbäck. Särskild arkeologisk undersökning 2008. Arkeologisk rapport 2009:49. Kalmar Läns Museum.

Andersson, G & Skyllberg E (red). 2008. Ge-stalter och gestaltningar – om tid, rum och händelser på Lunda. Riksantikvarieämbe-tet, Arkeologiska undersökningar skrifter.

Almgren, O. 1914. De pågående undersök-ningarna om Sveriges första bebyggelse. Fornvännen. Meddelanden från K.V.H.A. akademien 1914:1, Årgång 9, sid 1-16.

Andersson, G. 2008. Pärlor för svinen. I: Gestalter och gestaltningar – om tid, rum och händelser på Lunda. Red. Andersson G. & Skyllberg E. Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska undersökningar skrifter.

Anglert, M. 2001. Landskap, bebyggelse och makt under yngre järnålder och medeltid. I: Magnusson, G. (red.) Möre – historien om ett småland. E22-projektet. Kalmar läns museum.


152

D

Dahlin, M. & Alexandersson, K. 2011. Ett kvartssamtal: Kalmar läns första do-kumenterade förhistoriska kvartsbrott. Forntid längs Ostkusten. 2, Blankaholms-seminariet år 2010. S. 79-85.

E

Ekelund, G. 1960. Tjustbygdens forntid – en bebyggelsehistorisk undersökning. Lic. avh. manuskript.

Ekelund, G & Ginters, V. 1962. Undersök-ningsrapport. Gunnerstad 1:6, Gamleby sn. ATA.

Eklund, S, Hennius, A & Pettersson, E 2007. Att hålla det ondas fot borta från enmans hus. I: Att nå den andra sidan om begrav-ning och ritual i Uppland. I: Notelid, M (red). Arkeologi E4 Uppland, Vol 2. Uppsala.

Eriksson, G. 2003. Norm and difference: Stone Age dietary practice in the Baltic region. Diss. Arkeologiska forskningslabo-ratoriet. Stockholms Universitet.

Erixon, S. 1913. Stenålder i Blekinge. Forn-vännen.

Ermerud, H. 2004. Hellerö. Skärvstenshög RAÄ 8 samt Gropkeramisk boplats V om RAÄ 269 & RAÄ 7. Hellerö 1:2, Västra Eds socken, Västerviks kommun, Småland. Rapporter från Arkeologiska forskningsla-boratoriet 1.

Ermerud, H. 2005. Begränsad arkeologisk un-dersökning, Hellerö. Skärvstenshög RAÄ 8 samt gropkeramisk boplats V om RAÄ 296 och RAÄ 7. Rapporter från arkeolo-giska forskningslaboratoriet 1. Stockholm.

Ermerud, H. 2010. Helleröprojektet: tillba-kablick och lägesrapport. Forntid längs Ostkusten. 1, Blankaholmsseminariet de två första åren. red: Alexandersson, K., Papmehl-Dufay, L. & Wikell, R. s 113-121. Västervik.

Borna-Ahlkvist, H. Lindgren-Hertz, L., Stålbom, U. 1998. Pryssgården – från stenålder till medeltid. Arkeologisk slut-undersökning RAÄ 166 och 167, Östra Eneby socken, Norrköpings kommun, Östergötland. Riksantikvarieämbetet. Avd. för arkeologiska undersökningar. Rapport UV Linköping 1998:13. Linköping.

Brunke, W & Gustavsson, P. 1964. Rapport angående undersökning av två stensätt-ningar vid Målsrum (RAÄ 25), Västerviks stad, SM. ATA.

C

Callahan, E. 1987. An evaluation of the lithic technology in middle Sweden during the mesolithic and neolithic. Societas Archaeo-logica Upsaliensis, AUN 8. Uppsala.

Carlie, A. 2004. Forntida byggnadskult. Tra-dition och regionalitet i södra Skandina-vien. RAÄ, Arkeologiska undersökningar, Skrifter No 57. Stockholm.

Carlsson, T (red). 2004. Mötesplats Motala – de första 8 000 åren. Linköping

Carlsson, T. 2008. Where the river bends under the boughs of trees: Strandvägen – a late mesolithic settlement in eastern middle Sweden. Stockholm.

Cederschiöld, L. 1955. En stenåldersboplats i Västervik. Tjustbygdens kulturhistoriska förening, meddelande nr 12. Västervik.

Connelid, P. 1997. Halländskt odlingsland-skap under tusen år i historisk-geografisk belysning. I: Från Absalon till Järnmölle och Galtabäck. Red. Olsson, S.-O. Forsk-ning i Halmstad nr 2. Högskolan i Halm-stad.

Connelid, P. & Rosén, C. 1997. Agrarian Sett-lement and Landscape Change in Medieval Halland, South-west Sweden. I: Andersson, H., Carelli, P. & Ersgård, L. (red.) Visions of the past. Trends and Traditions in Swe-dish Medieval Archaeology. Lund Studies in Medieval Archaeology 19/ Riksantikva-rieämbetet Avdelningen för Arkeologiska undersökningar Skrifter No19, sid. 23-42. Stockholm.


153

Gustawsson, K-A. 1925. Stenåldersboplatser i Kalmar län. Fynd och forskningar. Med-delanden XIII från Kalmar läns fornmin-nesförening. Sid 29-32.

Gustawsson, K.-A. 1928. Kalmar läns stenål-der. Opublicerad lic-avhandling, Uppsala universitet.

Göthberg, H. 1995. Huskronologi i Mälar-området, på Gotland och Öland under sten-, brons- och järnålder. Red, Göthberg, H, Kyhlberg, O & Winberg, A. Hus & Gård i det förurbana samhället – rapport från ett sektorsforskningsprojekt vid Riks-antikvarieämbetet. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar, skrifter nr 14. Stockholm

Göthberg, H. 2000. Bebyggelse i förändring. Uppland från slutet av yngre bronsålder till tidig medeltid. Occasional Papers in Archaeology 25. Uppsala.

Göthberg, H (red). 2007. Hus och bebyggelse i Uppland. Arkeologi E4 Uppland vol 3. Uppsala.

Götberg, H, Kyhlberg, O & Vinberg A (red). 1995. Hus och gård i det förurbana sam-hället. Raä skrifter no 14. Stockholm.

H

Hallgren, A-L & Ahlström, J. 2011. Förbifart Norrtälje – Del av gård och gravfält från yngre järnålder. Arkeologisk undersök-ning av fornlämning Frötuna 171-173 och Norrtälje 24:2, Görla 8:1, Tälje 4:45, Frötuna och Norrtälje socken, Norrtälje kommun, Stockholms län, Uppland. Stif-telsen Kulturmiljövård Rapport 2011:60, Västerås.

Hansson, H. 1925. Den forntida bebyggelsen i Norra Kalmar län, särskilt Tjust. RIG. Föreningen för svensk kulturhistoria tid-skrift Bd 8, 1925.

Hansson, M. 2001. Huvudgårdar och herra-välden. En studie av småländsk medeltid. Lund Studies in Medieval Archaeology 25. Stockholm.

Hansson, M. 2008. Det medeltida Småland: en arkeologisk guidebok. Lund.

F

Fallgren, J-H. 1994. En vendeltida- och vikingatida grophusbebyggelse i Övra Wannborga på Öland. Tor 26. Uppsala.

Fallgren, J-H. 2006. Kontinuitet och föränd-ring. Bebyggelse och samhälle på Öland 200-1300 e kr. Aun 35. Uppsala.

Forsman, C & Victor, H. 2006. Sommaränge skog. Begravningar, ritualer och bebyggelse från senneolitikum till folkvandringstid. Rapport del 1: de förhistoriska lämning-arna vid Sommaränge skog, RAÄ 211, Viksta sn, Uppland. SAU-skrifter 2006: 18. Uppsala.

G

Goldhahn, J, Wikell, R, Broström, S-G & Ihrestam, K. 2012. Bronsålderns hällbilder i Tjust. I: Palm, V (red.) Västerviks historia – förhistoria och arkeologi I. Tjustbygdens kulturhistoriska förening. Oskarshamn.

Grandin, L. & Hjärtner-Holdar, E. 2003. Me-tallhantverk vid storgården. I: Järrestad – huvudgård i centralbygd. Red: Söderberg, B. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar Skrifter No 51

Gustafsson, M. & Petersson, M. 2002. Riks-väg 35 En stensättning och en stenålders-boplats vid Fästad, Lofta socken, Småland. Kalmar läns museum. Arkeologisk under-sökning, Rapport 2002:4.

Gustavsson, P. & Brunke, W., 1967. Två rösen från yngre bronsålder vid Målserum i Västervik. Kalmar län 1966/67. Årsbok för kulturhistoria och hembygdsvård. Årg 54: 64-67

Gustafsson, P. & Schütz, B. 1997. Rapport avseende arkeologisk undersökning vid Jenny, Stg 25 o 50, Västerviks kn, Småland. Rapport Västerviks Museum/Kalmar läns museum. Västervik.

Gustafsson, M. 2001. Från största hus till minsta hydda. I: Magnusson, G. (red.) Möre – historien om ett småland. E22-projektet. Kalmar läns museum.


154

Larsson, M. 1995. Förhistoriska och tidigme-deltida hus i södra Sverige. I: Gestalter och gestaltningar – om tid, rum och händelser på Lunda. Red. Andersson G. & Skyllberg E. Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska undersökningar skrifter.

Lindblom, C & Spijkerman, I. 2008. Her-resta. Gravar från yngre bronsålder till vikingatid och en gård från vikingatid till dess avhysning år 1681. Rapporter från Arkeologikonsult 2008:2047. Stockholm.

Liljegren, R & Lagerås, P. Från mammutstäpp till kohage: djurens historia i Sverige. Dalby.

Lindblohm, C & Spijkerman, I. 2008. Her-resta. Gravar från yngre bronsålder till vikingatid och en gård från vikingatid till dess avhysning år 1681. Rapporter från Arkeologikonsult 2008:2047. Stockholm.

Lindeblad, K. 1995. En järnåldersboplats vid Högby gamla tomt. Raä UV Linköping 1995:22.

Lindeblad, K & Nielsen, A-L. 1997a. Kung-ens gods i Borg – om utgrävningarna vid Borgs säteri i Östergötland. Raä UV Lin-köping rapport 1997:12. Linköping.

Lindeblad, K. & Nielsen, A.-L. 1997b. Cen-tralplatser i Norrköpingsbygden – för-ändringar i tid och rum 200-1200 e Kr. I: ”Gick Grendel att söka det höga huset” Arkeologiska källor till aristokratiska mil-jöer i Skandinavien under yngre järnålder. Red. Callmer, J. & Rosengren, E. Hallands länsmuseers Skriftserie No 9/ Gotarc C Ar-keologiska skrifter No 17.

Lindgren-Hertz, L. 1995. Yngre järnålder – medeltida agrarbebyggelse kring Stång. Medeltida agrarbebyggelse och exploate-ringsarkeologi – potential och problemfor-mulering. Riksantikvarieämbetet, Byrån för arkeologiska undersökningar. Stock-holm.

Having, E. 2001. Binga – Hossmo. En vendel-tida verkstads- och mötesplats. I: Magnus-son, G. (red.) Möre – historien om ett små-land. E22-projektet. Kalmar läns museum.

Helander, O. 2003. Något om knappens his-toria i Sverige. Stockholm.

Herschend, F. 1989. Changing houses. Tor vol 22. Uppsala

Hjärtner-Holdar, E., Lamm, K. & Grandin, L. 2000. Järn- och metallhantering vid en stormannagård under yngre järnålder och tidig medeltid. I: En bok om Husbyar. Red. Olausson, M. Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersök-ningar. Skrifter Nr 33.

Hylén, H. 2008. För folk och fä. Om tre järn-åldersgårdar i nordöstra Småland. Jönkö-pings läns museum. Arkeologisk rapport 2008:30.

Högberg, A & Olausson, D. 1997. Scandina-vian Flint – an Archaeological Perspective. Århus.

Hörfors, O. 2006. Tåby skola. Raä 122 och ÖLM 1. Tåby 6:2, 7:1 och Tåby Ljunga, Tåby sn, Norrköpings kommun. Arkeolo-gisk undersökning. Östergötlands Länsmu-seum. Linköping.

J

Jansson, I. 1985. Ovala Spännbucklor – en studie av vikingatida standardsmycken med utgångspunkt från Björkö-fynden. Institutionen för arkeologi Uppsala Uni-versitet. Uppsala.

K

Karlenby, L. 1996. En bosättning under 4 000 år – Ullevi, Kv Glasrutan 2. Raä Uppsala rapport 1996:53. Uppsala.

Kindgren, H. 1991 Kambrisk flinta och etniska grupper i Västergötlands senmeso-litikum. Ur Västsvenska stenåldersstudier 1 Browall, H., Persson, P. & Sjögren, K.-G. (red.) Göteborg: Institutionen för arkeo-logi, Univ.

L


155

Palm, V. 2007a. Boplatslämningar vid Målse-rum. Västervik 3:1 m fl, Västerviks stad & kommun, Småland. Arkeologisk utredning, 2006. Rapport februari 2007, Kalmar läns museum. Kalmar.

Palm V. 2007b. Boplatslämningar vid Mål-serum. Västervik 3:1 m fl. Västerviks stad och kommun, Småland. Arkeologisk undersökning, 2006. Rapport december 2007. Kalmar läns museum. Stiftelsen Väs-terviks museum.

Palm, V (red). 2012. Västerviks Historia – Förhistoria och arkeologi I. Tjustbygdens Kulturhistoriska Förening. Oskarshamn.

Palm, V, Alexandersson, K, Victor, H, Nilsson, N & Åstrand, J. 2012. Trafikplats Jenny – arkeologi inför ny väg vid Målserum. I: Palm, V (red). 2012. Västerviks Historia – Förhistoria och arkeologi I. Tjustbygdens Kulturhistoriska Förening. Oskarshamn.

Papmehl-Dufay, L. & Alexandersson, K. 2009. Två stenåldersboplatser i Runsbäck. Särskild arkeologisk undersökning 2008. Arkeologisk rapport 2009:49. Kalmar Läns Museum.

Persson, P. 1999. Neolitikums början; Un-dersökningar kring jordbrukets introduk-tion i Nordeuropa. GOTARC serie B nr. 11.Coast to coast-book 1.

Petersen, C-G. 2001. Socknar och gårdar i Tjust. Västervik.

Petersson, A-M. 1982. Skeppssättningar i Rute: en undersökning av sex gravar från den yngre bronsåldern. Visby: Riksantik-varieämbetets Gotlandsundersökningar (RAGU). Visby.

Pettersson, C. & Brorsson, T. 2002. ”Bott vid en landsväg”. I: Märkvärt medeltida – arkeologi ur en lång skånsk historia. Red. Mogren, M. Riksantikvarieämbetet Skrif-ter No 43.

Pettersson, C-M & Torstensdotter Åhlin, I. 1999. Invid sagans Halör. Skåne, Stora Hammars socken, Lilla Hammar 15:1. UV Syd rapport 1999:24. Riksantikvarieämbe-tet. Lund.

Lundkvist, L. 1997. Slöinge – om ett pågå-ende projekt. I: ”Gick Grendel att söka det höga huset” Arkeologiska källor till aristokratiska miljöer i Skandinavien under yngre järnålder. Red. Callmer, J. & Rosengren, E. Hallands länsmuseers Skrift-serie No 9/ Gotarc C Arkeologiska skrifter No 17.

Lundkvist, L. 2000. Slöinge 1992-1996: un-dersökningar av en boplats från yngre järnålder. Slöingeprojektet 2. GOTARK serie C arkeologiska skrifter no 42. Göte-borg.

Lundström, P. 1965. Gravfälten vid Fiskeby i Norrköping. Studier kring ett totalunder-sökt komplex. KVHAA. Stockholm.

M

Myrdal, Janken, Welinder, Stig, Pedersen, Ellen Anne & Widgren, Mats red. Det svenska jordbrukets historia. Band 1, Jord-brukets första femtusen år: 4000 f. Kr.-1000 e. Kr.. Stockholm: Natur och kultur/LT i samarbete med Nordiska museet och Stift. Lagersberg.

N

Nilsson, P. 2005. Gertrudsvik Sjöstad, Väster-viks stad och kn. UV Öst rapport 2005:27. Linköping.

Nylén, A & Söderberg, B. 2009. Huseby i Vä-rend – gårdsbebyggelse från järnålder och historisk tid, Småland, Skatelövs socken, Huseby 1:1, RAÄ 437, Alvesta kommun. Riksantikvarieämbetet UV Syd 2009:26 & Smålands museum 2009:28

P

Palm, V. 2001. Gunnerstadhögen – en vendel-tida båtgrav i fokus. CD-uppsats i arkeo-logi, högskolan i Kalmar.

Palm, V. 2006. Ett nedslag i Tjustbygdens järnålder. I: Rymell (red): Tjustbygden 2006. Norrköping.


156

Sarnäs 1994a. Vägar i tid och rum – om de arkeologiska undersökningarna inför om-byggnaden av E22:an vid Västervik 1992. Västerviks och Törnsfalls socknar, Små-land. Kalmar läns museum. Kalmar.

Sarnäs, P. 1994b. Hermanstorp under brons-åldern, Herrhagen 1:1, Rössle 4:1, Stg 1, Västerviks och Törnsfalls socknar, Små-land. Kalmar läns museum rapportserie 1994:6.

Sarnäs, P. 1994c. Vägar i tid och rum – en arkeologisk undersökning inför ombygg-naden av E 22:an vid Västervik 1992. Kal-mar län 1993. Årsbok för kulturhistoria och hembygdsvård. S. 68-85.

Sarnäs, P. 1994d. Från jägarstenålder till vikingatid i Böljerum. Böljerum 3:14, Gladhammar sn, Småland. Kalmar läns museum rapportserie 1994:8.

Sarnäs, P. & Lundgren, P. 1993. Hälleberg 2:1, Västra Eds sn, Västerviks kn, Småland. Arkeologisk förundersökning, Arkeologisk undersökning. Kalmar läns museum, Rap-port 1993:6. Kalmar.

Schmidt Sabo, K. 2005. Bystrukturernas dynamik. I: Byarnas bönder medeltida samhällsförändringar i Västskåne. Red: Mogren, M. Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan. Rtikvarieämbetet.

Schmidt Sabo, K. 2001. Vem behöver en by? Kyrkheddinge, struktur och strategi under tusen år. Raä skrifter no 38. Lund

Schmidt Wikborg, E. 2006. Från gård och grund uppå Sommaränge skog. Medeltida bebyggeslelämningar i Viksta socken, Upp-land. Arkeologi E4. SAU skrifter 15.

Skyllberg, E. 2008. Gudar och glasbägare – järnåldersgården. I: Andersson, G & Skyll-berg, E (red). Gestalter och gestaltningar – om tid, rum och händelser på Lunda. Riksantikvarieämbetet, arkeologiska un-dersökningar, Skrifter 72. Stockholm.

Sköld, K. 2007. Yngre järnålder i Valla. UV Öst rapport 2008:32. Linköping.

Petersson, M. 2005. Gärdsholmen – en gropkeramisk fyndplats i Tjusts skärgård, Småland. Rapport Kalmar läns museum. Kalmar.

Petersson, M & Carlsson, T. 2010. Målse-rum – en gård från yngre järnålder. Sten- och bronsålder samt yngre järnålder och medeltid i Västervik, RAÄ 106, 175, 176 och 178, Västervik 3:1 m fl, Västerviks stad och kommun, Kalmar län. Riksantik-varieämbetet arkeologiska uppdragsverk-samheten (UV). UV Öst rapport 2010:22. Linköping.

Peterson, M & Ulfhielm, A. 2000. Vilhelms-berg – ett gravfält från vendeltiden. UV öst rapport 2000:10. Linköping.

Petersson, M. 2001. Keramiska in- och uttryck. I: Magnusson, G (red). Möre – Historien om ett Småland. Kalmar läns museum E22-projektet. Kalmar.

Petersson, M. 2005. Gärdsholmen; en grop-keramisk fyndplatsplats i Tjusts skärgård, Småland. Rapport 2005. Kalmar läns museum.

R

Regnell, M. 2012. Värdefulla växter från Västervik. I: Palm, V (red.) Västerviks Historia – Förhistoria och arkeologi I. Tjustbygdens kulturhistoriska förening. Oskarshamn.

Riddersporre, M. 1995. Bymarker i back-spegel. Odlingslandskapet före kartornas tid. Medd. Lund Universitets geologiska institution nr 124, Lund.

Rosberg, A. 1994. En rest sten från äldre romersk järnålder, Raä 42:2. Kalmar läns museum rapportserie 1994:2. Kalmar.

Rosén, C. 2004. Stadsbor och bönder. Mate-riell kultur och social status i Halland från medeltid till 1700-tal. Raä skrifter no 53. Lund.

S

Sandell, J. 1986. Rapport över efterundersök-ning av vid fornl 28-29, Västerviks sn och kn. Kullbackens museum. Västervik.


157

Söderberg, B. 2003. Järnålderns Järrestad. I: Järrestad – huvudgård i centralbygd. Red: Söderberg, B. Riksantikvarieämbetet Ar-keologiska undersökningar Skrifter No 51.

Söderberg, B. 2005. Aristokratiskt rum och gränsöverskridande – Järrestad och syd-västra Skåne mellan region och rike 600-1000. Raä arkeologiska undersökningar skrifter no 62. Lund.

Söderström, U. 2012. Gravfälten vid Hjorte-krog 1958-1962. I: Palm, V (red). Väster-viks Historia – Förhistoria och arkeologi I. Tjustbygdens kulturhistoriska förening. Oskarshamn.

T

Ternström, C. 2006. Kulturmiljö runt sjön Maren, Västerviks och Törnsfalls socknar, Västerviks kn. UV Öst rapport 2006:23. Linköping.

Ternström, C. 2007a. Boplatslämningar från yngsta stenålder och äldsta brons-ålder. Objekt 1-4, Västerviks socken och kommun, Kalmar län. UV Öst rapport 2007:68. Linköping.

Ternström, C. 2007b. Forn- och kulturläm-ningar söder om sjön Maren, Västerviks sn. Uv Öst rapport 2007:4. Linköping.

Ternström, C. 2008. Fornlämningar och boplatslägen vid Målserum : RAÄ 25, 89, 106, 111, 175, 176, 178 samt utrednings-objekt Målserum 1-3 Västerviks socken och kommun, Kalmar län. Raä UV Öst rapport 2008:7. Linköping.

Tesch, S. 1993. Houses, farmsteads and long-term change. A regional study of prehis-toric settlements in the Köpinge area in Scania, southern Sweden. Uppsala

Thorén, P. 2000. Capellagården. Bebyggel-selämningar från vikingatid och medeltid i Stora Vickleby, Vickleby socken, Öland. Kalmar läns museum arkeologiska rappor-ter 2000:4.

Sköld, K. 2012. En gård från yngre järnålder i Valla, Östergötland, Linköpings stad och kommun, Kv Intellektet, RAÄ 330. UV rapport 2012:73. Linköping.

Stale, H. 1966. Om forntiden i Tjust. Väster-vik. 1966.

Stenvall, J. 2007. En Vråboplats i Kimstad. Inför ombyggnad till en ny pendeltågssta-tion i Kimstad RAÄ 258 – mesolitisk och neolitisk boplats inom fastigheten Ask 5:1, invid järnvägen och länsväg 215. UV Öst Rapport 2007:45. Linköping.

Stilborg, O. 2004. Stafsinge 116 – keramiken på en bronsåldersgård i Halland. I: Carlie, Ryberg, Streiffert & Wranning (red). Håll-platser i det förgångna. Landskap i föränd-ring. Vol 6. Hallands Länsmuseer.

Stilborg, O. 2007. Traditionella tidigneolitiska trattbägare och multikulturella senneoli-tiska kärl. KFL Rapport 07/0222.

Stilborg, O & Andersson Strand, E. 2010. Vallas vävtyngder – lera och tyg. RAÄ 330 boplats YJÅ-vikingatid. Valla, Linköpings stad, Ög. SKEA rapport. Linköping.

Stilborg, O. 2012. Vävtyngder och teorier – textilhantverk i Målserum. I: Palm, V (red). 2012. Västerviks Historia – Förhis-toria och arkeologi I. Tjustbygdens Kultur-historiska Förening. Oskarshamn.

Storå, J. 2001. Reading bones: Stone Age hunters and seals in the Baltic. Stockholm studies in archaeology. Nr 21. Stockholm.

Sundström, L. 2003. Det hotade kollektivet: neolitiseringsprocessen ur ett östmellan-svenskt perspektiv. Diss. Uppsala : Unive-sitet. 2003.

Svensson, N.-O., 2001. Strandlinjer och strandförskjutning i Möre. I: G. Magnus-son & S. Selling (red.), Möre – historien om ett Småland. E22-projektet. Kalmar: 73-110

Svanberg, F. 2003. Decolonizing the Viking Age 2. Death Rituals in South-east Scan-dinavia AD 800-1000 – Acta Archaelogica Lundensia series in 4°. No 24. Stockholm.


158

Övriga källor

FMIS – Informationssystemet om fornmin-nen; www.fmis.raa.se

Information om Riksintressen i Västerviks kommun; www.vastervik.se/templates/VVKommun_SearchPage.aspx?id=1292&quicksearchquery=riksintresse

Arkiv

Stift. Västerviks Museum, Västervik.

Kalmar läns museum.

ATA – Antikvarisk topografiska Arkivet

Tollin, C. 1999. Rågångar, gränshallar och ägoområden. Rekonstruktion av fastig-hetsstruktur och bebyggelseutveckling i mellersta Småland under äldre medeltid. Meddelande nr 101, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet.

W

Widholm, D., 1998. Rösen, ristningar och riter. Acta Archaeologica Lundensia; Series prima in 4° Nr 23. Lund.

Wilder, J. 2005. Fragment från det förflutna – En analys av ovala spännbucklor från Uppåkra. Lunds Universitet institutionen för arkeologi och antikens historia. För-historisk arkeologi (40-80 p) CD-uppsats ARK 341:3, HT 2005. Lund.

Å

Åberg, N. 1913. Kalmar läns stenålder. Med-delanden från Kalmar läns fornminnesför-ening vol VI.

Åberg, N. 1923. Kalmar läns förhistoria. Södra Kalmar län 1.

Åstrand, J. 2007a. Den medeltida gården vid Markaryd. . I red: Hansson, M. Utmarker, gårdar och människor. Om järnålder och medeltid i sydvästra Småland. Smålands museum 2007.

Åstrand, J., Papmehl-Dufay, L. & Hansson, M. 2012. En tidigmedeltida gård i Präst-hag, Köpingsvik. Särskild arkeologisk undersökning 2009, Köping 1:8, Köping sn, Öland. Rapport Kalmar läns museum 2012:7. Kalmar.

Ö

Ölund, A. 2010. I elitens landskap – folk-vandringstida och vendeltida boplats-lämningar i Brillinge, Brillinge 1:17, 4:4, Vaksala socken, Uppsala kommun, Upp-land. Särskild arkeologisk utredning etapp II/förundersökning, särskild arkeologisk undersökning. Upplandsmuseet rapport 2010:14.


159


Tekniska och administrativa uppgifter

Länsstyrelsens dnr: 431-6895-08Kalmar läns museums dnr: 33-553-09Projektnummer KLM: A2011058Uppdragsgivare: Västerviks kommun, Teknisk Service Att Casper Rosén Box 25, 593 21 VästervikLandskap: Småland Kommun: VästervikSocken: VästervikFastighet: Västervik 3:1Fornlämningsnr: RAÄ 175, 176Ekonomisk karta: 7G1j, 7G1j (RT90)X koordinat: 6405265.527, 6405560.647Y koordinat: 1545836.78, 1545988.132M ö h: 15-30 m ö hFältarbetstid: 2010-05-03 – 2010-06-03, 2010-08-02 – 2010-10-08Antal arbetsdagar: 230 dagsverkenMaskintid: 303 timmarPersonal: Helena Victor, Kenneth Alexandersson, Nicholas Nilsson, Cecilia Ring, Jhonny Therus, Michael Dahlin, Karl-Oskar Erlandsson, Kalmar läns museum.Veronica Palm, Kalmar läns museum/Västerviks Museum.Johan Åstrand, Kerstin Svensson, Åsa Alering, Smålands museum.Foto, Du nr: Du 181Fynd nr: KLM 44 712:1-298, 44713:1-1060Fynd: Fynden förvaras, i väntan på fyndfördelning, i Kalmar läns museums magasin under sitt KLM-nummer. Fynden finns registrerade i en för ändamålet upprättad Microsoft Access® databas.Analyser: 14C-analys: Ångströmslaboratoriet, Göran Possnert; Vedartsanalys: Vedlab i Glava, Erik Danielsson; Keramikanalys: SKEA, Ole Stilborg; Makrofossil-analys: Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi, Stockholms universitet, Mats Regnell; Osteologisk analys: Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet, Petra Molnar; Litisk analys: Kalmar läns museum, Kenneth Alexandersson.Dokumentation: All dokumentation förvaras på KLM.Inmätning: Koordinater och höjdangivelser i rikets koordinatsystem Sweref 99TM och RH70.

Adress Telefon Fax E-post

Box 104, S-391 21 Kalmar 0480-45 13 00 0480-45 13 65 [email protected]

Adress Telefon Fax E-post

Box 104, S-391 21 Kalmar 0480-45 13 00 0480-45 13 65 [email protected]

Documents

Trafikplats Jenny - raa.se