Embed Size (px)
Citation preview
”Historia magistra vitae”
En studie om föreställningen av historien inom militärteori
1640–1750-tal
Olov Wingård
C-uppsats hösttermin 2012
Institutionen för idé- och lärdomshistoria
Uppsala universitet
Handledare: Torbjörn Gustafsson Chorell
Abstract
Olov Wingård: ”Historia magistra vitae”: En studie om föreställningen av historia inom
militärteori 1640-1750-tal Uppsala Universitet: Inst. För idé- och lärdomshistoria, C-uppsats,
hösttermin, 2012.
Denna uppsats redogör för hur föreställningen av historien som läromästare inom militärteori
började kritiseras under den tidigmoderna perioden. Undersökningen har sina utgångspunkter
i diskussionen om den militära revolutionen och i Reinhard Kosellecks teorier om hur den
moderna historieskrivningen skapades. Resultatet av undersökningen visar att
militärteoretikerna reflekterade över huruvida man kunde applicera äldre exempel på deras
samtid. Det formulerades direkt kritik mot exempelbruket och man började begränsa
användandet av antika exempel. Dessa reflektioner förekom under första halvan av 1700-talet
och inte i slutet som det rimligen borde ha gjort med hänsyn till Kosellecks teorier.
Keywords: “the Military Revolution”, historia magistra vitae, Reinhard Koselleck (1923-
2006), Michael Roberts (1908-1996), föreställningen av historien, 1640-1750-tal, militärteori.
Innehåll Inledning ............................................................................................................... 1
Syfte och frågeställning .......................................................................................................... 2
Material och avgränsningar .................................................................................................... 3
Föreställningen av historien som läromästare och dess upplösning ..................... 5
Den militära revolutionen ..................................................................................... 8
En växande kritik ................................................................................................ 12 Exempelbruket ...................................................................................................................... 12
Värderande av exempel ........................................................................................................ 13
En begynnande historiekritik ................................................................................................ 16
Kritik mot exempelbruket ..................................................................................................... 17
Sammanfattande diskussion ................................................................................ 19
Litteratur .............................................................................................................. 21
1
Inledning
Under de senaste 50 åren har den moderna föreställningen av historien och det moderna
historieskrivandets uppkomst varit ett intressant studieobjekt för idéhistoriker. En auktoritet
inom detta område är forskaren Reinhard Koselleck. I sin artikel ”Historia magistra vitae: Om
föreställningens gradvisa upplösning under den nya tiden”1 ger hans beskrivning bilden av att
perioden från antiken fram till slutet av 1700-talet var en period då föreställningen av
historien i stort var konstant. Det vill säga historien som läromästare för livet, eller som det
latinska maximet ”historia magistra vitae”.
Att beskriva föreställningen av vad historia är som konstant under cirka 2000 år anser jag
vara en grov generalisering. Hur korrekt denna generalisering är, är svårt att avgöra, men
denna uppsats är ett försök att problematisera detta. Den tidigmoderna perioden är ett bra
exempel där man kan testa hur denna typ av historieföreställning fungerade i praktiken. Ett av
de områden där föreställningen av historien som läromästare har varit stark är militärteori.
Därför är det intressant att undersöka huruvida de militära innovationerna under den
tidigmoderna perioden hade någon inverkan på hur militärteoretikerna föreställde sig
historien.
Omfattningen av de väpnade konflikterna i Europa växte drastiskt under den tidigmoderna
perioden. Ett exempel på detta är hur kurfurstendömet Brandenburgs militära trupper ökade
från 900 personer, vid år 1627 under Georg Wilhelm, till cirka 80 000 under sonen och
efterträdaren Fredrik Wilhelm I. Ett annat exempel på hur de militära trupperna ökade hittar
man hos stormakterna Spanien och Frankrike. När Spanien var en betydande militär makt i
mitten av 1500-talet hade de en styrka på cirka 40 000 man. 100 år senare hade
omständigheterna hos krigsföringen förändrats och 1600-talets stormakt, Frankrike, hade
skaffat sig en militär styrka på runt 400 000 man.2 Denna radikala ökning var en del i det som
forskare kallar ”the Military Revolution”. Begreppet myntades av historikern Michael Roberts
under en föreläsning vid Belfast universitet, 1955. Sedan dess har begreppet vitt diskuterats
och omdefinierats.
Hypotesen för denna uppsats är att föreställningen av historien som läromästare inte
förändrades vid sent 1700-tal, något som Koselleck menar, utan att den inom militärteorin
1 Koselleck, Reinhart, “Historia Magistrae Vitae: Om föreställningens gradvisa upplösning under den nya tiden”, Erfarenhet, tid och historia: om historiska tiders semantik, Daidalos, Göteborg, 2004. 2 Roberts, Michael, “Military Revolution, 1560-1660”, The military revolution debate: readings on the military transformation of early modern Europe, Rogers, Clifford J. (red.), Westview Press, Boulder, 1995, s. 19.
2
istället började falla sönder tidigare, i samband med den militära revolutionen. Eventuellt inte
på ett historiefilosofiskt eller politiskt plan, men kanske på ett militärteoretiskt plan – och i så
fall är det sannolikt att man ifrågasatte exempelbruket och de tidigare auktoriteterna inom
området.
Litteraturen inom detta specifika område är begränsad. En forskare som lyfter detta ämne
är Azar Gat i sin bok The origins of military thought: from the Enlightenment to Clausewitz.
Likt Koselleck placerar Gat förändringen inom föreställningen av historien vid slutet av 1700-
talet. I kapitlet “Machiavelli and the Decline of the Classical Notion of the Lesson of History
in the Study of War” 3 diskuterar Gat militärteoretikers föreställning av historien, utifrån
Machiavelli och Clausewitz. Dessvärre diskuterar han det som skedde under perioden mellan
dessa personer väldigt lite. Denna uppsats är ett försök att fylla denna ”kunskapslucka”. Gat
hävdade att det först var efter den franska revolutionen som ett historiskt medvetande uppkom
bland militärteoretikerna – en uppfattning jag tänker undersöka närmare.
Syfte och frågeställning
Syftet med denna uppsats är alltså att utreda hur föreställningen av historien som läromästare
fungerade i praktiken. Det mer avgränsade området jag kommer att använda mig av för att
utreda denna fråga är militärteori. Min huvudsakliga frågeställning är:
• Hade den militära revolutionen några konsekvenser för hur man inom militärteori
föreställde sig historien som livets läromästare?
Denna frågeställning kommer jag försöka att besvara genom att undersöka hur
militärteoretiker från cirka 1640-tal fram till 1750-tal argumenterade för sina teorier – hur
använde de sig av historiska exempel och fanns någon kritik mot det äldre exempelbruket?
Jag kommer alltså inte i någon högre grad diskutera ifall de teoretiska resonemang som fördes
hade någon reella praktiska implikationer utan hur deras föreställning av historia var
konstruerad.
De militärhistoriska skrifterna är bra exempel på hur man kan undersöka föreställningen av
historien som läromästare. Många militärhistoriker är överens om att perioden 1500-1700 var
revolutionerande för sättet man förde krig på. Om militärteoretiker tidigare använde sig av
historiska exempel är det möjligt att de militärteoretiska innovationerna påverkade
3 Gat, Azar, “Machiavelli and the Decline of the Classical Notion of the Lesson of History in the Study of War”, The origins of military thought: from the Enlightenment to Clausewitz, Clarendon, Oxford, 1991.
3
exempelbruket. I så fall kanske kritiken mot användandet av historiska exempel under 1800-
talet inom militärteorin, snarare hade sin bakgrund i militärteorins förändring under den
tidigmoderna perioden, än det historiemedvetandet som skapades i slutet av 1700-talet.
Material och avgränsningar
Vad är militärteori? Med detta begrepp menar jag den litteratur som behandlar krigskonsten.
Jag använder mig av Carl von Clausewitz definition av krigskonsten, som konsten att till
militära ändamål utnyttja till buds stående medel på bästa sätt. 4 Det militärteoretiska området
utgjorde under den aktuella perioden ingen homogen litteraturgenre. I denna studie har jag
koncentrerat mig på att undersöka militärteoretiska skrifter som redogör för krigskonsten i en
bredare bemärkelse, det vill säga jag behandlar ej de böcker som diskuterar alltför smala
ämnen, som hur man exempelvis ska bygga fortifikationer.
En åtskillnad som är värd att poängtera är skillnaden mellan begreppen krigsvetenskap och
krigskonst. En mer modern krigsvetenskap skapades under andra halvan av 1700-talet och
ersatte till stora delar den roll som krigskonsten hade spelat. Inom den moderna
krigsvetenskapen ställdes högre krav på att man skulle använda sig av vetenskapliga metoder.
En distinktion, som bland annat Clausewitz gör, är att målet för krigsvetenskapliga studier
utgjordes av vetandet, inte det praktiska tillämpandet som det gjordes inom krigskonsten.5
Materialvalet för denna undersökning har gjorts efter tre kriterier. Det första kriteriet är tid.
De skrifter jag analyserar ska vara producerade under de aktuella åren för denna studie. Det
andra kriteriet är att skrifterna ska vara producerade inom ett begränsat geografiskt område.
Jag har valt främst västeuropeiska skrifter då jag undersöker en först och främst västerländsk
föreställning. Ett tredje kriterium med vilken jag begränsat undersökningen är att skrifterna
antingen ska ha ansetts vara viktiga eller sådana som man använde sig av under den aktuella
perioden. För att orientera mig bland de militärteoretiska skrifterna har jag använt de titlar och
teoretiker som återkommande figurerar i sekundärlitteraturen som just militärteoretiker.
Exempel på denna sekundärlitteratur är Hans Delbrücks History of the art of war. Vol. 4, The
dawn of modern warfare, Lars Ericson Wolkes Krigets idéer: svenska tankar om krigföring
1320-1920 och Azar Gats The origins of military thought: from the Enlightenment to
Clausewitz. En relevant fråga man kan ställa sig är hur memoarer kan vara militärteori? De
4 Ericson Wolke, Lars, Krigets idéer: svenska tankar om krigföring 1320-1920, Medström, Stockholm, 2007, s 13. 5 Ericson Wolke 2007, s. 13f.
4
memoarer som ingår i mitt empiriska material skiljer sig inte i någon större bemärkelse ifrån
de övriga. De behandlar samma frågor och diskuterar dessa på ett liknande sätt.
Mitt empiriska material består av fem skrifter. Dessa är, i kronologisk ordning:
• Sulle battaglie (Concerning battle, cirka 1639-1642) av Raimondo Montecuccoli
(1609-1690).
• Memoirs (tryckt 1737) av Antoine de Pas Feuquiéres (1648-1711).
• Die general Principia vom Kriege (The Instruction of Frederick the Great for his
Generals, 1747) av Fredrik II (1712–1786).
• Mes rêveries (My Reveries Upon the Art of War, tryckt 1757) av Moritz av Sachsen
(1696–1750).
• Essai sur l’art de la guerre (An essay on the art of war 1754) av Turpin de Crissé
(1716-1793).
Större delen av de skrifter jag valt bort avhandlar alltför avgränsade och specifika
områden. Exempelvis Manoeuveres for a battalion of infantry av ”A german officer” som
detaljerat beskriver just manövrar, men går inte djupare in på något annat område. Ett annat
exempel är Cautions and advices to officers of the army, particularly subalterns av “An old
officer” då den huvudsakligen diskuterar vilka egenskaper en officer ska ha. Ett annat
exempel är The military engineer av Guillaume Le Blond, som jag exkluderat då den nästan
bara diskuterar hur man ska använda artilleri.
Militärteoretikerna i denna studie använder sig främst av tre typer av exempel. Dels antika
exempel, dels exempel som var samtida med författaren och dels exempel byggda på
stereotyper utifrån nationalitet, där man tillskriver en grupp en rad egenskaper och diskuterar
utifrån detta. Uppsatsen kommer endast diskutera de två första typerna av exempel, då
exempel utifrån stereotyper inte direkt är intressanta utifrån uppsatsens frågeställning och
syfte.
Uppsatsen har följande disposition: Jag börjar med att diskutera den äldre föreställningen
av historien och skapandet av det moderna historiebegreppet utifrån Koselleck och Gat. I
denna diskussion inkluderar jag även hur renässansens och 1800-talets militärteoretiker
föreställde sig historien. Därefter kontrasterar jag Kosellecks och Gats teorier mot teorierna
om den militära revolutionen. Under nästa rubrik analyserar jag mitt empiriska material,
uppdelat i fyra tematiska delar. Uppsatsen avslutas med en sammanfattande diskussion.
5
Föreställningen av historien som läromästare och dess upplösning
Som tidigare nämnts beskrivs den äldre föreställningen av historien ofta genom maximet
”historia magistra vitae”. Föreställningen om historien som livets läromästare har sitt
ursprung i Titus Livius inledning till sitt historieverk om romarriket. Där skrev han att
historiens viktigaste uppgifter var att tillhandahålla sedelärande exempel, som skulle ge
läsaren vägledning. De tidiga renässanshumanisterna, exempelvis Francesco Petrarca,
fortsatte att reproducera denna föreställning, som blev utbredd under renässansen. För
renässansens tänkare innehöll historien en närmast outtömlig resurs av exempel, gärna
romerska, på hur man skulle handla.6 Efter renässansen fortsatte det antika arvet att vara en
auktoritet. Hos alla historiker som berörde aspekter av krigsväsendet kunde de tidigmoderna
militärteoretikerna ge exempel på hur man skulle handla. Denna föreställning av historien höll
sig, enligt vissa forskare, kvar till slutet av 1700-talet. 7
Efter att boktryckarkonsten spritt sig i Europa började militärteoretiska skrifter tryckas. Till
en början böcker av Thukydides och Xenofon, men snart även romaren Vegetius De rei
militaris, från 400-talet, som skulle bli ett väl använt studieexempel ända fram till 1700-talet.
Under början av 1500-talet studerades han flitigt och hans tankar applicerades rent praktiskt i
militärövningar. Under 1500-talet blev även en rad andra antika auktoriteter flitigt studerade,
som Herodotos, Plutarchos, Livius, Tacitus, Pollybios, Julius Caesar, Vitrivius med flera.8
Ett exempel man kan lyfta för att beskriva föreställningen av historien och vilka
konsekvenser denna föreställning hade för krigsföringen är Machiavelli. I Diskurser över de
tio första böckerna av Titus Livius kritiserar Machiavelli militärer och politiker för att de inte
använder sig av antika exempel på samma sätt som konstnärer, läkare och domare. Han anser
att tidigare militärer och politiker snarare har beundrats när de istället borde efterliknas.9
Machiavelli uttrycker detta mer explicit i detta citat: "Kloka män brukar säga - och inte utan
fog - att den som betraktar det som är och det som har varit kan konstatera att allting i
världen, vid varje given tidpunkt, har sin motsvarighet i antiken."10
6 Hörnqvist, Mikael ”Exempla: historieskrivning och moralfilosofi”, 2002 (hämtad 121204 http://www.idehist.uu.se/distans/ilmh/Ren/hum06.htm). 7 Gat, Azar 1991, s. 7ff. 8 Ericson Wolke 2007, s. 31ff. 9 Machiavelli, Niccolò, Republiken: diskurser över de tio första böckerna av Titus Livius, Atlantis, Stockholm, 2008, s. 39f. 10 Hörnqvist, Mikael ”Machiavellis Discorsi”, 2003 (hämtad 121204 http://www.idehist.uu.se/distans/ilmh/Ren/flor26.htm).
6
Trots att detta antagligen var ett typiskt exempel på hur tidigare auktoriteter inom området
användes, fanns det kritik mot denna inställning.11 Bland annat uttryckte den florentinska
renässanshumanisten Niccolò Niccoli kritik mot detta då han hävdade att avståndet mellan
antiken och hans samtid var så stort att all återknytning var dömd att misslyckas.12 Ett annat
exempel är Francesco Guiccairdini, som invände mot maximet och menade att framtiden
alltid är oviss.13
Koselleck menar att föreställningen av historien som läromästare bygger på en
föreställning om konstans. Först och främst en konstans i den mänskliga naturen, men även en
faktisk konstans hos omständigheter i händelser, som gjorde att man kunde likställa dessa.
Detta gjorde historien till ett uppsamlingskärl för erfarenheter, som människan kunde tillägna
sig. Jämför man denna beskrivning med den bild Machiavelli, ovan, ger av sin föreställning
av historien, förefaller Kosellecks beskrivning väldigt relevant. Koselleck skriver:
[…]ger bruket av den [maximet ”historia magistra vitae”] i alla fall en fingervisning om en sak. Den hänvisar
till en genomgående förförståelse av mänskliga möjligheter i ett historiskt kontinuum. Historien kan göra
samtiden och eftervärldens människor klokare och bättre, men bara om och så länge förutsättningarna är i
princip densamma. Fram till 1700-talet var användningen av vårt uttryck ett tydligt tecken på att den
mänskliga naturen förutsattes vara konstant, så att historier kunde tjäna som repeterbara bevis för moraliska,
teologiska, juridiska och politiska läror. Men att vår formel kunde traderas byggde också på en faktisk
konstans hos de omständigheterna som gjorde att jordiska händelser kunde likna varandra.14
Vidare i samma artikel beskriver Koselleck hur föreställningen gradvis föll sönder under
slutet av 1700-talet, i samband med att den moderna föreställningen av historien skapades.
Koselleck beskriver denna utveckling i tre punkter. För det första skedde en språklig
betydelseförskjutning i det tyska språket. Ordet ”Historie”, som primärt avsåg rapporteringen
eller berättandet om det inträffade, trängdes undan till förmån för ordet ”Geschichte”. Denna
förändring skedde från och med 1750-talet. Ordet ”Geschichte” avser primärt begivenhet eller
följd av handlingar, det vill säga snarare det inträffade än rapporteringen om det. Då
”Geschichte” beskrev unika händelser eller universella händelsesammanhang kunde den inte
fungera och ge exemplariska berättelser på samma sätt som ”Historie”.
11 Ericson Wolke 2007, s. 31ff. 12 Hörnqvist, Mikael ”Imitation och emulation”, 2002 (hämtad 121204 http://www.idehist.uu.se/distans/ilmh/Ren/hum07.htm). 13 Koselleck 2004, s. 62. 14 Koselleck 2004, s. 55f.
7
En andra utveckling startade under 1770-talet. I samband med att ”Geschichte” började
användas förändrades begreppet. Fram till mitten av 1700-talet talade man om ”Geschichte”, i
sin pluralform, för att vid 1770-talet istället börja tala om det i sin singularform. Det vill säga
en förändring ifrån historier till historien. Det fanns bara en historia, i bemärkelsen
händelseförlopp, men det fanns fler historier, i bemärkelsen berättelser. Denna uppdelning var
en del i att man under denna period började särskilja på en mer vetenskaplig historieskrivning
och historiebaserad diktning.
En tredje förändring skedde under denna period; den moderna historiefilosofin skapades.
Inom historiefilosofin berövades det förflutna karaktären av modeller, och historikerna
började istället söka det unika med olika historiska förlopp. Föreställningen av historiens
naturbundna likformighet och repeterbarhet förpassades till det förflutna. Det skedde istället
en temporalisering av historien, där man utifrån historien, och inte utifrån astronomi eller
dynastier, började frilägga tider. En betydande faktor i denna utveckling var den franska
revolutionen. Vid den franska revolutionen började man reflektera över att omständigheterna,
hos exempelvis politik och krigsföring, förändrades. Revolutionen och dess konsekvenser bröt
mot tidigare erfarenhet och gjorde den äldre erfarenheten obrukbar inför framtiden.
Även militärteorin utvecklades under 1700-talet. En av de mest centrala frågorna som
diskuterades var frågan om vilket värde man skulle tillmäta generaliseringar. De medvetet
byggda teorierna skapas genom antingen studiet av företeelser i deras tidsmässiga relationer
eller genom studiet av företeelser i deras strukturella relationer. Det vill säga distinktionen
mellan det historiska och det funktionella, eller mellan det individuella och allmänna. Mellan
dessa två begrepp finns ingen tydlig motsättning. Spänningen mellan dessa två begrepp blev
en central fråga för 1800- och 1900-talens militärteoretiker.15
Clausewitz kom under 1800-talet att bli en av de viktigaste militärteoretikerna, om inte den
viktigaste. På samma sätt som vissa har hävdat att filosofin bara är en fotnot till Platon,
hävdar vissa att militärteorin bara är en fotnot till Clausewitz.16 I hans verk Vom Kriege
kritiserar han den tidigare föreställningen av historien som läromästare: ”Teorins uppgift är att
uppfostra den framtida krigsbefälhavarens omdöme; eller snarare att leda honom i hans
självuppfostran, däremot är dess uppgift inte att följa honom på slagfältet.”17 Clausewitz
diskuterade grundligt förhållandet mellan militärteori och militärhistoria. Han erkände
visserligen att man kunde förklara en teoris rimlighet genom empiriska exempel, men han 15 Johansson, Alf W., Europas krig: militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskrigets slut, Tiden, Stockholm, 1989, s. 11f. 16 Johansson 1989, s. 61. 17 Johansson 1989, s. 12.
8
varnade även för användandet av exempel. Eftersom historien var i ständig förändring, var
varje tid tvungen att förstås utifrån sitt sammanhang. Dock erkände han att det fanns element
som återkom, men i ständigt växlande former.18
Om vi granskar den nutida krigsföringen, finner vi att det främst är krigen fr.o.m. österrikiska
tronföljdskriget, som åtminstone vad avser beväpning alltjämt har någon större likhet med dagens krig. Även
om mycket har förändrats i stort och smått, står de ännu de moderna krigen tillräckligt nära för att vara
lärorika… Ju längre tillbaka man går, desto onyttigare blir krigshistorien och en blir samtidigare fattigare och
torftigare. Antikens historia är utan tvekan den mest onyttiga och torftiga […] Ty vi är varken i stånd att
värdera de relevanta händelserna korrekt eller applicera dem på våra helt annorlunda förhållanden. 19
Vilken grund hade denna historiska medvetenhet hos Clausewitz? Är han ett barn av den
utveckling som Koselleck beskriver? Clausewitz fick själv erfara krigen som följde den
franska revolutionen20 och det är mycket möjligt att han tog del av den historiefilosofiska
diskussion som fördes i samband med franska revolutionen. Kan hans medvetenhet ha sina
rötter i en militärteoretisk diskussion? Det är troligt att Clausewitz tog del av den litteratur
som tidigare skrivits inom militärteori. Känt är att han i stor utsträckning studerade
krigshistoria.21 Då Clausewitz intresserade sig för exempelbrukets komplikationer, hade han
antagligen bildat sig en uppfattning, av hur tidigare militärteoretikerna argumenterade, som
han kände sig tvungen att förhålla sig till.
Den militära revolutionen
I citatet i föregående avsnitt påstår Koselleck att maximet ”historia magistra vitae” byggde på
två konstanser, en hos den mänskliga naturen och en hos de händelserna som inträffade. Med
denna föreställning kunde man likställa vissa situationer och därefter applicera äldre
erfarenheter. Hur den mänskliga naturen är beskaffad diskuteras inte i någon större
utsträckning i det empiriska materialet och är inte i första hand relevant för denna
undersökning. Intressant för denna uppsats blir om militärteoretikerna uppfattar
omständigheterna hos krigsföringen som konstanta trots förändringarna inom den. Radikala
förändringar skedde i hur man förde krig under den tidigmoderna perioden. I detta avsnitt 18 Johansson 1989, s. 13. 19 Clausewitz, Carl von, Om kriget. Kommentarer, definitioner och register, Probus, Stockholm, 1995, s. 139f. 20 Parker, Geoffrey “In Defense of The Military Revolution”, The military revolution debate: readings on the military transformation of early modern Europe, Rogers, Clifford J. (red.), Westview Press, Boulder, 1995, s. 349. 21 Parker 1995 s. 349.
9
behandlas vilka förändringar som skedde inom krigsföringen under den tidigmoderna
perioden och den vetenskapliga diskussion som ämnet genererat.
Förändringar i hur man förde krig under den tidigmoderna perioden brukar gå under
termen den militära revolutionen. Trots att det idag är drygt 50 år sedan Roberts myntade
begreppet har detta begrepp blivit vanligt förekommande inom militär- och krigshistoria.
Roberts kan ses som den man som gjorde den tidigmoderna perioden till ett centralt
studieobjekt för militär- och krigshistoriker.22 De revolutionerande innovationerna inom
krigsföringen uppmärksammades dock innan Roberts gjorde det. Under 1900-talets första
fjärdedel skrev Hans Delbrück sin History of the art of war, där han beskrev krigsföringens
utveckling genom världshistorien. I den första halvan av History of the art of war. Vol. 4, The
dawn of modern warfare23 diskuteras Delbrück de förändringar som skedde under den
tidigmoderna perioden. Dessa förändringar diskuteras dock var för sig och lyfts inte, i någon
större utsträckning, upp i en övergripande teori.
Vad är den militära revolutionen? Enligt Roberts kritiker Geoffrey Parker byggs Roberts
teori upp av fyra viktiga händelser. Den första förändringen var att taktiken förändrades för
fältslag. De tidigare stora klumpar med infanteri byttes ut till förmån för mindre, linjära
formationer. Denna nya taktik krävde större disciplin och mycket mer träning än tidigare. Den
andra punkten är en konsekvens av den första. Taktiken gjorde det möjligt att lägga upp en
mer avancerad strategi där befälhavaren simultant kunde styra ett flertal grupper. Dessa
förändringar fick stora konsekvenser. Den tredje punkten är en av dessa konsekvenser. Då den
nya strategin krävde fler soldater, ökade de militära konflikterna lavinartat. Dessa
förändringar ledde till den fjärde punkten; Krig fick större påverkan på samhället, med
förstörelse och mer tryck på bättre administration och ekonomi.24
Sedan 50-talet har begreppet ”military revolution” integrerats i en mer allmän
historieskrivning om Europa under den tidigmoderna perioden, och inte bara inom krigs- och
militärhistoria.25 Begreppet är dock inte oproblematiskt. Det har sedan det formulerades
kritiserats. I artikeln ”In Defense of the Military Revolution” diskuterar Parker vilka
frågeställningar som lyfts inom debatten. Den största kritiken är huruvida man kan använda
sig av begreppet revolution för att beskriva förändringarna som pågick under en så pass lång 22 Parker, Geoffrey “The ‘Military Revolution, 1560-1660’ – a myth?”, The military revolution debate: readings on the military transformation of early modern Europe, Rogers, Clifford J. (red.), Westview Press, Boulder, 1995. 23 Delbrück, Hans, History of the art of war. Vol. 4, The dawn of modern warfare, University of Nebraska Press, Lincoln, 1990, del 1-2. 24 Parker s. 37f. 25 Rogers, Clifford J. ”The Military Revolution in History and Historiography”, Clifford J. (red.), The military revolution debate: readings on the military transformation of early modern Europe, s. 2.
10
period. Denna osäkerhet är inte unik, liknande problem återfinns i beskrivningarna av, ett
samtida fenomen med den militära revolutionen, den så kallade vetenskapliga revolutionen.
Om man väljer att använda revolutionsbegreppet dyker nya frågor upp. Vad är denna
revolution och under vilken tidsperiod och på vilken geografisk plats skedde den? Den sista
punkten som diskuteras är vad som var orsaken till denna utveckling. De flesta historiker som
behandlat utvecklingen inom krigsföring under den tidigmoderna perioden verkar vara
överens om att åren mellan 1500 och 1700 var väldigt betydande för krigsföringens
utveckling.
I artikeln “The ‘Military Revolution, 1560-1660’ – a myth?” diskuterar Parker Roberts
begrepp och kritiserar honom för att hans undersökning är gjord på ett så geografiskt
begränsat material. Hans poäng är att många av de förändringar som Roberts bygger upp sin
teori av skett redan tidigare. Dessa förändringar skall istället ägt rum i bland annat de
italienska stadsstaterna under renässansen och i Spanien under 1500-talet. Den ökade skalan
på krigen berodde inte främst på förändringar inom krigsföring. Parker hävdar att detta istället
skedde av fyra anledningar. Tidigare hade ingen stat haft den administrativa förmågan att
hantera större arméer, vilket man började utveckla nu. Det skedde även en decentralisering
och regeringar var tvungna att anlita entreprenörer för att hantera den växande militären.
Detta hade man länge gjort på den italiska halvön. De ökade kvantiteterna av trupper kan
också ses som en konsekvens av tekniska innovationer. Först nu kunde man, i en större skala,
tillfredställa ett av arméers mest basala behov, mat. En annan viktig förutsättning för
krigsföringen var väl fungerande kommunikation, med ett utvecklat vägnät. En sista
betydande faktor var pengar. För att kunna föra krig i en större skala krävdes ett visst
ekonomiskt välstånd och ett välutvecklat skattesystem.
Även Clifford J. Rogers problematiserar Roberts historieskrivning. I artikeln ”Military
Revolutions of the Hundred Years War”26 beskriver Rogers att de förändringar som skedde
inom krigsföringen inte handlar om en revolution, utan fyra och att utvecklingen skedde under
en lång period. Den första revolutionen ska ha skett redan under hundraårskriget, då
kavalleriet besegrades av bågskyttar och fick en mer sekundär roll i krigsföringen. Kavalleriet
började sakta men säkert bytas ut mot infanteri. Man ändrade även fokus från att beslagta
fångar till att döda sina motståndare. En andra revolution skedde vid slutet av 1400-talet, då
man började använda sig av eldvapen och artilleripjäser. De samtida försvarsteknikerna blev
omoderna, då de inte stod emot eldvapnen. Nästa revolution var en direkt konsekvens av den
26 Rogers, Clifford J. ”Military Revolutions of the Hundred Years War”, Clifford J. (red.), The military revolution debate: readings on the military transformation of early modern Europe.
11
förra. Krutet krävde en revolution inom fortifikation och man började bygga befästningar
bestående av låga försvarsanläggningar med stjärnskansar. Den sista revolutionen knyter an
till Roberts beskrivning, en revolution i administrationen.
Jeremy Black är en annan historiker som diskuterat begreppet military revolution. I
artikeln ”A Military Revolution? A 1660-1720 Perspective”27 beskriver han två revolutioner,
en vid decennierna runt sekelskiftet 1400-1500 och en vid decennierna runt sekelskiftet 1600-
1700. Den första revolutionen handlade främst om rent tekniska innovationer, som eldvapnets
och fortifikationsteknikens utveckling. Black koncentrerar sig dock på åren 1660-1720, då det
skedde ett antal förändringar. En betydande förändring var utvecklandet av bajonetten.
Bajonetten tillät att man minskade de spjutbeväpnade trupperna till fördel för infanteriet
beväpnat med eldvapen. Detta gjorde att infanteriet fick större flexibilitet och eldkraft. En
annan betydande innovation var de prefabricerade patroner och flintlåset, vilket gjorde
avfyrningsprocessen snabbare. Kavalleriet började bli mer och mer sekundärt för
krigsföringen. Krigsföringen på vatten förändrades likaså. Antal skepp ökade radikalt och
man utvecklade linjetaktiken för sjöslag. Skeppen blev mer specialiserade för en viss typ av
krigsföring och man utvecklade en rad nya skeppstyper.
Innovationerna inom krigsföringen har inte bara uppmärksammats av 1900-talets forskare.
Redan under renässansen beskrev historikern Guicciardini hur Frankrike i slutet av 1400-talet
började använda sig av eldvapen och om hur det revolutionerande kriget:
When war broke out, the sides were so evenly balanced, the military methods so slow and the artillery so
primitive, that the capture of a castle took up almost a whole campaign. Wars lasted a very long time, and
battles ended with very few or no deaths. But the French came upon all this like a sudden tempest which
turns everything upside down […] Wars became sudden and violent, conquering and capturing a state in less
time than it used to take to occupy a village; cities were reduced with great speed, in a matter of days and
hours rather than months; battles became savage and bloody in the extreme. In fact state now began to be
saved or ruined, lost and captured, not according to plans made in a study as formerly but by the feats of arms
in the field28
Både Koselleck och Gat markerar den franska revolutionen som det tillfälle då man började
reflektera över att förändringar skedde. Detta på grund av att de erfarenheter som kom med
franska revolutionen omkullkastade tidigare erfarenhet. Jag ser den militära revolutionen som
ett liknande skifte. Det är rimligt att anta att reflektionerna över franska revolutionen i stort 27 Black, Jeremy “A Military Revolution? A 1660-1720 Perspective” ”, Clifford J. (red.), The military revolution debate: readings on the military transformation of early modern Europe. 28 Parker s. 341.
12
påminner om Guicciardinis beskrivning av den militära revolutionen. Vad leder detta till? Vi
har två berättelser. En berättelse om intellektuell stagnation inom militärteorin och den andra
som beskriver en radikal förändring inom krigsföringen. För att undersöka denna spänning
analyseras, i nästa avsnitt, ett antal militärteoretiska skrifter från den aktuella perioden.
En växande kritik Exempelbruket Det äldre exempelbruket, som beskrivs i avsnitt 2, fortsätter på samma sätt i stor omfattning
under 1700-talet. Större delen av materialet som använts i denna undersökning har passager
där militärteoretikerna utan större eftertanke likställer såväl antika som samtida exempel. Vid
första anblicken verkar detta material inte tyda på att några större förändringar har skett sedan
1500-talet och Machiavelli i hur man föreställer sig historien. Jag tänker här ge några exempel
för hur militärteoretikerna använde sig av exempel.
Det tidigaste materialet i denna undersökning är Raimondo Montecuccolis Sulle battaglie,
från 1640-talet. I denna bok använder han flitigt antika exempel. Han jämför utan större
reflektion olika situationer. Här likställer han musketörer och antika projektilbeväpnade
trupper: ”As for the musketeers, whose duties are the same as those of the lightly armed
troops of the Greeks and the velites of the Romans”29 Montecuccoli fortsätter i samma stil när
han under rubriken ”Mixing Musketry and Cavalry” använder exemplet Caesar.30
Antoine de Pas Feuquiéres Memoirs trycktes postumt 1737, men skrevs rimligen före 1711
vid Feuquiéres död. I boken diskuteras exempel utförligt och håller sig på en högre
abstraktionsnivå än de övriga militärteoretikerna. Han använder sig av maximer som han
diskuterar och illustrerar med exempel. Han resonerar exempelvis över hur man ska förbereda
sig inför ett slag. Här får slaget vid Woerden, 1672 i dagens Nederländerna, och dess aktörer
exemplifiera olika positiva och negativa praktiker.31
Fredrik II använder, i Die general Principia vom Kriege, tryckt 1747, en något annorlunda
retorik i jämförelse med de övriga militärteoretikerna. Han diskuterar främst genom att sätta
sig själv i olika situationer och diskuterar utifrån det vad han skulle göra. Likväl använder han
sig av exempel. Ett ämne han diskuterar är när man ska passera ett vattendrag som vaktas av
en fiende. I detta fall ska man följa Caesars, Eugen av Savojens och Karl Alexander av
29 Montecuccoli s. 88. 30 Montecuccoli s. 106. 31 Feuquiéres vol. 2, s. 4.
13
Lothringens exempel och välja en annan väg. 32 Här likställs ett antikt exempel med två
någorlunda samtida.
Även för Moritz av Sachsen är romarna ständigt närvarande. I hans Mes rêveries
återkommer romarna som exempel för att illustrera vissa praktiker. Bland annat formationer:
”What I propose is not a novelty. It is the Roman formation.”33 En liknande reflektion görs av
Lancelot Turpin de Crissé i hans Essai sur l’art de la guerre, från 1754. I denna bok görs
nästan inga reflektioner över en föränderlighet hos omständigheterna. Hans analys av kriget
hoppar fram och tillbaka genom världshistorien. I en passage diskuterar hur man ska
disponera kavalleri och för att illustrera detta använder han sig av ett slag mellan kartager och
romare. I detta slag ska Hannibal vunnit tack vare att kavalleriet anföll på samma sätt som
Turpin de Crissés samtida husarer.34 Alla militärteoretikerna använder sig alltså av exempel.
Men det finns passager som bryter mot detta mönster.
Värderande av exempel En intressant reflektion man gör vid läsning av texterna är att militärteoretikerna använder
exempel på olika sätt. Både Feuquiéres och Fredrik II använder de antika exemplen i en
begränsad omfattning. I Feuquiéres bok hittar man dessa formuleringar om vilka exempel som
används:
”As these Memoirs are compiled with a View to corroborate my Maxims, I have, without the least Disguise,
illustrated the Subjects of the several Chapters, with those Examples either good or bad, of which I my self
have been a Spectator, or which have been transacted in my time, to make it more evident to my Son, that the
happy or unfortunate Events, have either resulted from the Observance or Neglect of the Maxims I have
recommended in the Military Art”35
“The Instances I shall produce, both with Relation to this Subject, and my general Precepts, shall be drawn
from the Events of those Battle and great Encounters, wherein I have been personally engaged; or from the
authentic Relations I have received of those which fought in my Time, and in which I happened not to be
present.”36
Dessa reflektioner skiljer sig mycket från den föreställningen Machiavelli ger uttryck för.
Feuquiéres höjer inte antika auktoriteter till förebilder för imitation. Istället poängterar han två
32 Fredrik II s. 364. 33 Moritz s. 275. 34 Turpin de Crisse s. 277f. 35 Feuquiéres Vol. 1 s. XXX. 36 Feuquiéres Vol. 2 s. 2.
14
saker. Han lyfter sin egen erfarenhet som något väldigt centralt. Varför gör han detta?
Förmodligen anser han att det faktum att han tillskansat sig kunskapen via egna erfarenheter
förstärker relevansen hos hans teorier och ger dem en mer verklighetsförankrad bärkraft. De
resterande exempel som Feuquiéres inte varit delaktig i, kommer istället från hans samtid.
Hans argumentation ska, med denna bakgrund, vara tillförlitlig för läsaren, i detta fall hans
son. Han värderar alltså sina egna erfarenheter och sin samtids händelser högre än äldre
exempel.
Detta värderande av samtida och äldre exempel bör sättas in i större kulturellt
sammanhang. Under slutet av 1600-talet rasade en debatt huruvida antiken eller det moderna
kunde erbjuda den högsta konsten. Denna diskussion påbörjades redan under 1500-talet och
nådde sitt klimax under 1700-talet. I debatten hävdade den ena sidan att man under antiken
hittat vägen till att nå den absoluta konsten. Således var imitation av antiken detsamma som
att följa det absoluta. Den andra sidan hävdade istället att de i sin moderna tid lyckas nå det
absoluta, som man under antiken inte uppnådde.37 Den militärteoretiska diskussionen stod inte
utanför denna debatt, utan var integrerad i den.38
Många av de antika auktoriteterna börjar alltså tappa sin auktoritet. Var verkligen Caesar
den bästa förebilden, eller fungerade exempelvis Gustav II Adolf lika bra? Att man värderar
antika exempel på ett annorlunda sätt är inget direkt tecken på att föreställningen av historien
som läromästare håller på att falla isär, men det kan tolkas som en indikation. Det viktiga är
varför de äldre exemplen blir, som Clausewitz beskriver, onyttiga och torftiga. Beror detta på
att man börjat föreställa sig omständigheterna som föränderliga och att man börjat uppskatta
mer samtida förebilder för att de upplevdes som mer relevanta, givet krigsföringens
förändringar? Hur värderade de tidigmoderna militärteoretikerna sitt historiska material?
Som tidigare nämnts använder Fredrik II en något annorlunda retorik och är, i jämförelse
med de andra militärteoretiker, väldigt sparsmakad med äldre exempel. Fredrik II artikulerar
inte någon direkt kritik mot användandet av exempel, men verkar ställa sig reserverad till det.
Majoriteten av de exempel han använder sig av utspelar sig bara något år innan han skrev sin
bok. Intressant nog använder Koselleck Fredrik II som ett exempel för att driva sin tes. Han
beskriver hur Fredrik II vid upprepade tillfällen formulerar tanken att historien är en skola för
härskare. Likväl avslutar Fredrik II sina memoarer om sjuårskriget39, 1756-1763, med denna
reflektion: ”Ty det är en egenskap hos människoanden att exempel inte bättrar någon. 37 Schueller, Herbert M., “The Quarrel of the Ancients and the Moderns” Music & Letters, Vol. 41, No. 4 Okt., Oxford University press, 1960. 38 Gat 1991, s. 8. 39 Detta material finns inte med i min undersökning.
15
Fädernas dårskaper är förlorade för barnen, varje generation måste begå sin egna”40.
Koselleck använder detta citat för att illustrera att maximet ”historia magistra vitae”
fortfarande gäller. När Fredrik II hävdar att man inte lär sig något av historien, har denna
reflektion sin grund i föreställningen av historien som läromästare.
Jag tycker denna passage är besvärlig att förstå. Bara för att man diskuterar exempel, faller
man då tillbaka till Machiavellis och renässansens exempelbruk och föreställning av
historien? Även Clausewitz diskuterar och använder sig av exempel, faller även han in i
”historia magistra vitae”-mallen? Är föreställningen av historien som läromästare bara ett sätt
att använda sig av exempel? I uppsatsen använder jag mig av Kosellecks egen definition av
föreställningen av historien som läromästare. Denna definition beskriver snarare en
föreställning om konstans hos människans natur och omständigheterna runt henne, än ett
exempelbruk. En viss typ av exempelbruk uppstår dock som en konsekvens av dessa två
konstanser. Exempelbruk som sådant används än idag för att beskriva teoriers rimlighet. Den
stora frågan är vilken kontext exemplet kommer från och i vilken kontext exemplet ska
appliceras på.
Hur ska man då tolka Fredrik II:s reflektion över exempelbruket? Koselleck har rätt i att
denna reflektion inte skulle kunna vara möjlig utan att Fredrik II kom från ett sammanhang
där föreställningen av historien som läromästare existerade. Citatet bekräftar föreställningen
av att människans natur ansågs vara konstant. Men vad säger reflektionen om konstansen hos
omständigheterna? Med detta citat går det inte att, med någon större säkerhet, säga vilken roll
Fredrik II anser att omständigheterna spelar. Dock är detta citat intressant. Vad Fredrik II
faktiskt säger är att exempel inte bättrar någon. Det är rimligt att tolka det som en direkt kritik
mot det äldre exempelbruket.
I det empiriska materialet för denna uppsats reflekterar Fredrik II över äldre exempel i en
väldigt begränsad utsträckning. Istället använder sig han av sina egna erfarenheter, vilka han
rimligen även reflekterar utifrån, i citatet ovan då det är hämtat ur hans egna memoarer. En
rimlig tolkning av citatet är att Fredrik II hävdar att man måste ta hänsyn till de faktiska
omständigheterna som råder, när man ska applicera exempel. Då krigsföring hela tiden
förändrades, förändrades omständigheterna. På så sätt bättrar inte Fredrik II:s exempel någon,
fädernas dårskaper är förlorade för barnen, då omständigheterna för krigsföringen skulle vara
annorlunda för den senare generationen.
40 Koselleck 2004, s. 62.
16
En begynnande historiekritik En betydande faktor för att man börjar värdera exempel på ett annorlunda sätt, än vad man
tidigare gjort, kan vara att man börjar reflektera över hur omständigheterna hos krigsföringen
förändras. En del av militärteoretikerna började reflektera över att teorier skapas i relation till
sin egen kontext och därför bara kan appliceras i en liknande kontext. En tydlig reflektion
över omständigheternas föränderlighet hittar man hos Feuquiéres. Han skriver:
But as all the Essays which have been written, in the Interval of the last thirty of forty Years, on the Interests
of Princes, are found to be entirely insignificant; and as Europe has changed its Aspect since the Beginning
of this Century41
I detta citat visar Feuquiéres en tydlig brytning från det gamla systemet. Historieböckerna
framstår i hans perspektiv som odugliga källor för inspiration och imitation. Han talar istället
om en förändring som, med tanke på hans levnadsperiod, troligen ägde rum i början av 1700-
talet. På vilket sätt Europa har genomgått denna förändring förtydligar han inte. Rimligen kan
denna förändring skett i samband med det spanska tronföljdskriget, 1701-1714. Oberoende
vilket sätt Europas ”Aspect” förändrades verkar Feuquiéres mena att denna händelse medför
konsekvenser för hur man borde värdera tidigare texterna. Texter som producerats under de
30-40 åren innan denna händelse, verkar ha blivit betydelselösa för fursten eller för den som
vill föra krig. Om konsekvenserna som följde denna förändring även berörde de tidigare
texter, går Feuquiéres inte in på. Men med tanke på sättet Feuquiéres värderar texter, som
beskrivs i föregående avsnitt, är det rimligt att anta att han inkluderar dessa.
Här reflekterar alltså Feuquiéres över att omständigheterna har förändrats, och att de därtill
har gjort det ganska fort. Den konstansen som ska finnas hos omständigheterna i
föreställningen av historien som läromästare finns inte i denna reflektion. I jämförelse med
Machiavelli märker man en distinkt skillnad. Som Machiavellis citat tidigare i uppsatsen
visar, hävdade Machiavelli att allting i världen, vid varje given tidpunkt hade sin motsvarighet
i antiken.
En liknande reflektion av förändring återfinns i Moritz av Sachsens bok. Han diskuterar i
och för sig hur den teori som funnits verkat ha förfallit:
Gustav Adolphus created a method that was followed by his disciples, all of whom accomplished great
things. But since his time there has been a gradual decline amongst us, which must be imputed to our having
learned only his forms, without regard to principles.[...] reading Montecuculli […] it is very evident that we 41 Feuquiéres s. 1.
17
have departed already more from his [Gustav II Adolf] methods than he did from those of the Romans. Thus
there remain nothing but customs, the principles of which are unknown to us.42
I detta citat talar Moritz om fyra saker, ”methods”, ”principles”, ”forms” och ”customs”. Vad
dessa begrepp egentligen innebär för Moritz är svårt att avgöra. Rimligen delar han upp
Gustav II Adolfs metod i en teoretisk del och en praktisk del, där ”principles” utgör den
teoretiska delen och ”forms” och ”customs” den praktiska delen.
Intressant här är att Moritz främst använder sig av Gustav II Adolf som ett ideal, och inte
romarna. I detta citat beskriver han en förskjutning i hur man för krig, ett gradvist förfall inom
krigskonsten. Detta eftersom man endast har kunskap om de äldre metodernas praktik och inte
deras teori. Moritz fortsätter med att hävda att hans samtids krigsföring har utvecklats mer
sedan Gustav II Adolf, än vad Gustav II Adolfs metoder hade utvecklats från romarna. Detta
är dock en negativ utveckling. Varför sker detta förfall? Denna reflektion bör sättas i samband
med debatten om det moderna och det antika som beskrivs ovan. Moritz verkar värdera de
antika auktoriteterna högre än sina samtida. Men hos honom hittar vi en kritisk reflektion över
historieskrivning. Trots att han inte reflekterar direkt över huruvida omständigheterna hos
krigsföringen har förändrats, faller han inte in i den klassiska föreställningen av historien som
läromästare. Han uttrycker klart att man inte kan säga så mycket om hur man förde krig
tidigare, och således borde man inte heller kunna använda historien som en läromästare.
Kritik mot exempelbruket Förutom att en del av texterna indikerar på en annorlunda värdering av de äldre exemplen
finns det mer explicit kritik. Moritz är den som uttryckligen kritiserar detta sätt att tänka:
All science have principles and rules; war has none. The great captains who have written of it gives us
none.[…] And it is impossible to base any judgement on the relations of the historians, for they only speak of
war as their imaginations paint it. […] That is why we have only a confused idea of the discipline of the
Greeks and Romans43
En första reflektion av detta citat är huruvida Moritz anser att ”kriget” är en vetenskap? Den
första delen av detta citat går att tolka på flera sätt. Mellan begreppen krigskonst och
krigsvetenskap finns, som tidigare nämnt, en viss spänning. Menar Moritz i detta citat att
krigsföring är en vetenskap utan några regler och principer, eller menar han att krigsföring
42 Moritz s. 189. 43 Moritz s. 189.
18
snarare är en konst för vilken inga regler kan dikteras? Eftersom en mer vetenskaplig gren av
militärteorin började utvecklas först under andra halvan av 1700-talet, är det rimligt att Moritz
inte har någon medvetenhet om denna spänning kan finnas. Oavsett om det är en konst eller
en vetenskap, fastslår han att krigsföring inte följer några regler och att det därför kanske inte
ens det är möjligt att överhuvudtaget ge några vägledningar. Detta påminner om den
diskussion som fördes inom 1800- och 1900-talets militärteori om osäkerheten i vad man kan
säga om det allmänna och det generella, som beskrivits tidigare i uppsatsen.
I citatets följande meningar, ifrågasätter Moritz två kategorier av författare, som tidigare
varit auktoriteter inom området. ”The great captains” refererar antagligen till militära ledare
som ansetts vara auktoriteter inom militärteorin, som exempelvis Caesar. Jämför detta med
vad Machiavelli skriver. Han kritiserade sin samtids militärer för att de inte använde sig av
antika exempel på samma sätt som konstnärer, läkare och domare. De beundrade bara de
tidigare auktoriteterna, när de egentligen borde försöka efterlikna dem. Det Moritz skriver är
radikalt annorlunda i jämförelse med Machiavelli.
Den andra auktoriteten som Moritz ifrågasätter är historikerna. Detta eftersom de bara
skriver om krigsföring utifrån hur de föreställer sig att den är beskaffat. Vad är det egentligen
som Moritz klarlägger här, vad saknas hos historikerna? För Moritz verkar detta vara en fråga
om erfarenhet, dock verkar inte heller erfarenhet räcka då han även ifrågasätter ”The great
captains”. Av denna anledning hävdar Moritz att man inte kan säga så mycket om hur
romarna och grekerna förde krig. Detta får stora konsekvenser för hur man kan använda sig av
tidigare exempel. Om man inte har någon korrekt bild av hur grekerna och romarna slogs, hur
ska man då kunna använda dessa som lärorika exempel? Denna kritik av historieskrivningen
är inte kompatibel med föreställningen av historien som läromästare.
Trots att Moritz framstår som den person som kritiserar exempel mest, är hans bok fylld av
exempel. Vad betyder detta? Är han otaliga exempel från antiken bara retoriska plattityder
utan något större innehåll? Eller är hans reflektioner om historieskrivning och kriget bara
tomma ord? Den rimligaste tolkningen är att Moritz är fast i en retorisk mall. Under den tiden
Moritz skrev sin bok fanns möjligen bara ett sätt att skriva militärteori. Detta var att utifrån
historiska exempel diskutera sina teser om hur man bäst för krig.
Centralt i Kosellecks beskrivning av hur föreställningen av historien som läromästare
trängdes tillbaka till förmån för en mer modern föreställning är språket. Som nämnt tidigare
skedde en förskjutning från ”Historie”, som redogör för berättandet, till ”Geschichte”, som
redogör för det som faktiskt hänt, samt en förskjutning från historier i plural till en singular
historia. Dessa förändringar hade som konsekvens att det blev svårare att använda historien
19
som läromästare. I och med detta föll förmodligen stora delar av det äldre exempelbruket bort.
De språkliga förändringarna som Koselleck beskriver kanske var nödvändiga för att man
skulle kunna reflektera utan exempelbruket.
Likväl är det viktigt att fundera över Moritz kritik. Var de språkliga förändringarna och
”historia” som begrepp så avgörande för upplösandet av föreställningen av historien som
läromästare? Detta är mycket möjligt, men dessa språkliga förändringar verkar inte ha krävts
för att man skulle kunna reflektera över att en konstans hos omständigheter kanske inte finns.
Sammanfattande diskussion
Syftet med denna uppsats var att kombinera två vetenskapliga diskussioner, en idéhistorisk
om föreställningen av historien och en krigshistorisk diskussion. Dessa två diskussioner
vittnar delvis om stagnation, ”historia magistra vitae”, och om förändring, den militära
revolutionen. Genom att kombinera dessa har jag försökt undersöka hur föreställningen av
historien var beskaffad inom kategorin militärteori under perioden 1640-1750-tal.
Inledningsvis formulerades en hypotes om att militärteoretikerna sannolikt borde reflekterat
över hur pass relevanta de historiska, främst antika, exemplen var. Min målsättning var att
undersöka det område som jag anser att historikerna Koselleck och Gat inte fördjupar sig i,
och på så sätt även problematisera deras framställningar.
Stora delar av det material jag undersökt verkar falla i kategorin för den äldre
föreställningen av historien. I den bemärkelsen verkar Kosellecks och Gats beskrivningar
återge en rimlig bild av hur situationen var beskaffad. I två av texterna, Montecuccolis och
Turpin de Crissés texter, reflekterar militärteoretikerna inte alls över vilka komplikationer
som följer med deras exempelbruk.
Samtidigt sker det något med föreställningen av historien. De övriga texterna, Fredrik II:s,
Feuquières och Moritz av Sachsens texter, ger indikationer på att de faktiskt har en
annorlunda föreställning av historien, än vad exempelvis Machiavelli hade. De reflekterar
över att omständigheterna hos krigsföringen har ändrats och ändras. Dessutom formuleras en
viss kritik mot historieskrivning och att man inte kan lita på att den återger en korrekt bild.
Föreställningen av historien verkar inte vara så homogen och enkel som den beskrivs av
Koselleck och Gat.
En frågeställning värd att reflektera över är vad ”historia magistra vitae” egentligen är och
hur dominerande den föreställningen faktiskt varit. Redan vid renässansen lyftes kritik mot
20
denna föreställning. I denna uppsats har jag utgått från Kosellecks teorier om och definitioner
av historie magistra vitae. Men till och med Koselleck reflekterar över vad denna föreställning
är och poängterar svårigheten med att klargöra skillnaden mellan bruket av en ren plattityd
och dess praktiska verkan.44 Det råder alltså många problem inom detta område som bör
undersökas vidare.
44 Koselleck 2004, s. 55.
21
Litteratur
Black, Jeremy “A Military Revolution? A 1660-1720 Perspective” i Rogers, Clifford J. (red.),
The military revolution debate.
Clausewitz, Carl von, Om kriget. Kommentarer, definitioner och register, Probus, Stockholm,
1995.
Delbrück, Hans, History of the art of war. Vol. 4, The dawn of modern warfare, University of
Nebraska Press, Lincoln, 1990.
Ericson Wolke, Lars, Krigets idéer: svenska tankar om krigföring 1320-1920, Medström,
Stockholm, 2007.
Feuquières, Antoine de Pas, Memoirs historical and military: containing a distinct view of all
the considerable states of Europe. With an accurate account of the wars ... from the year
1672, to the year 1710. ... Written by the late Marquis de Feuquieres, ... Translated from the
French..., printed for T. Woodward, and C. Davis, London, 1735-1736.
Fredrik II, “The Instruction of Frederick the Great for his Generals”, Phillips, Thomas
Raphael (red.), Roots of strategy a collection of military classics, The Military service
publishing company, Harrisburg, Pa., 1940.
Gat, Azar, “Machiavelli and the Decline of the Classical Notion of the Lesson of History in
the Study of War”, The origins of military thought: from the Enlightenment to Clausewitz,
Clarendon, Oxford, 1991.
Johansson, Alf W., Europas krig: militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden
till andra världskrigets slut, Tiden, Stockholm, 1989.
Koselleck, Reinhart, “Historia Magistrae Vitae: Om föreställningens gradvisa upplösning
under den nya tiden”, Erfarenhet, tid och historia: om historiska tiders semantik, Daidalos,
Göteborg, 2004.
Machiavelli, Niccolò, Republiken: diskurser över de tio första böckerna av Titus Livius,
Atlantis, Stockholm, 2008.
Montecuccoli, Raimondo, ”Concerning battle”, Barker, Thomas M., The military intellectual
and battle: Raimondo Montecuccoli and the Thirty Years War, State Univ. of New York P.,
Albany, N.Y., 1975.
22
Moritz av Sachsen, “My Reveries Upon the Art of War”, Phillips, Thomas Raphael (red.),
Roots of strategy a collection of military classics, The Military service publishing company,
Harrisburg, Pa., 1940.
Parker, Geoffrey “In Defense of The Military Revolution” i Rogers, Clifford J. (red.), The
military revolution debate.
Parker, Geoffrey “The ‘Military Revolution, 1560-1660’ – a myth?” i Rogers, Clifford J.
(red.), The military revolution debate.
Rogers, Clifford J. ”Military Revolutions of the Hundred Years War” i Rogers, Clifford J.
(red.), The military revolution debate.
Rogers, Clifford J. ”The Military Revolution in History and Historiography” i Rogers,
Clifford J (red.), The military revolution debate.
Rogers, Clifford J. (red.), The military revolution debate: readings on the military
transformation of early modern Europe, Westview Press, Boulder, 1995.
Schueller, Herbert M., “The Quarrel of the Ancients and the Moderns” Music & Letters, vol
41, No. 4, Oxford University press, 1960.
Turpin de Crissé, Lancelot, An essay on the art of war. Translated from the French of Count
Turpin, by Captain Joseph Otway. In two volumes. ..., printed by A. Hamilton, for W.
Johnston, London, 1761.
Elektroniska källor
Hörnqvist, Mikael ”Exempla: historieskrivning och moralfilosofi”, 2002 (hämtad 121204
http://www.idehist.uu.se/distans/ilmh/Ren/hum06.htm).
Hörnqvist, Mikael ”Imitation och emulation”, 2002 (hämtad 121204
http://www.idehist.uu.se/distans/ilmh/Ren/hum07.htm).
Hörnqvist, Mikael ”Machiavellis Discorsi”, 2003 (hämtad 121204
http://www.idehist.uu.se/distans/ilmh/Ren/flor26.htm).
