VALLE DELL’ORCO NEPAL LavinerJULKLAPPAR · Peder Asgei Sylte kikar ner för Half Dome. Läs mer om Yosemite på sidan 44. Foto: Ulf Renman 4 SILVIA IDAL 8 SIMONE MORO 10 NYTUR I

#164 december 2014 Pris: 50 sek.

RESOR YOSEMITE

VALLE DELL’ORCO NEPAL

VINN VINN VINNMASSOR AVJULKLAPPAR

LavinerLIVSVIKTIG KUNSKAP

Intervjuer ✓ SIMONE MORO✓ SILVIA VIDALIsklättring NYTUR I SYLARNA

2 BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014

INNEHÅLL DECEMBER

2014

Peder Asgei Sylte kikar ner för Half Dome. Läs mer om Yosemite på sidan 44. Foto: Ulf Renman

4 SILVIA VIDAL

8 SIMONE MORO

10 NYTUR I SYLARNA

18 LAVINKUNSKAP FÖR KLÄTTRARE

33 NYTT FRÅN KLUBBARNA

36 VINN JULKLAPPAR

44 YOSEMITE


Omslagsbild: Ulorna är antagligen ett av Sveriges mest natursköna klätter- områden. Peter Schön lapar sol pÅ 7a+ intill strandkanten. Foto: POA www.poaphotography.com

BERGSPORT UTGES AV SVENSKA KLÄTTERFÖRBUNDET

REDAKTIONSADRESS Bergsport, c/o Olsson, Hornsgatan 12 A, 832 42 Frösön

E-POST [email protected]

REDAKTÖRER Eva Olsson och Annika Ringstedt

LAYOUT Lotta Bernhed, Zetterqvist Tryckeri

PREPRESS Zetterqvist Tryckeri

ANNONSBOKNING Thomas Molin, 031-743 20 86 [email protected]

PRODUCERAS AV Zetterqvist Tryckeri, 031-743 20 80

TRYCK Zetterqvist Tryckeri, Göteborg

ANSVARIG UTGIVARE Jacob Sternius, Svenska Klätterförbundet

BERGSPORT kommer ut med fyra nummer per år. Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material. Texter redigeras och kortas efter behov. Bilder kan komma att beskäras. Åsikter i artiklar och debatt inlägg är författarens och inte redaktionens.

OMSLAGSBILD: David Dahlin isklättrar i den grotta som bildas på insidan av Brudslöjan i Tränglset, Dalarna. Foto: Tomas Ärlemo / www.arlemo.se

SÖK PENGAR FRÅN IDROTTSLYFTETSenast den 30 januari ska nästa ansökan om Idrottslyftsbidrag vara inne.

Idrottslyftet är ett lysande tillfälle att ge barn- och ungdomsverksamheten en extra kick.

Ni kan till exempel söka för:• Att bjuda in gästtränare för att utveckla

klubbens egna tränare och/eller ungdomar.

• Att åka och träna med en annan ungdoms-grupp på en annan ort.

• Gratis prova på-tillfällen för barn och ungdomar.

• Bidrag till möten där ni tar fram policies och riktlinjer för er barn- och ungdomsverksamhet

• Inköp av selar, skor och ett par rep för att komma igång med en prova på-verksamhet för att locka till sig intresserade barn och ungdomar.

Frågor om Idrottslyftet besvaras av kansliet på 08-699 65 20 eller via [email protected]

VEM SKA VINNA? Svenska Klätterförbundet delar årligen ut fem utmärkelser. Nu är det dags att komma med förslag på vilka som ska få dem för 2014!

KATEGORIERNA ÄR:

Årets klubb, Årets arrangör, Årets inspiratör, Årets klättrare/skidalpinist och Årets lyft.

Alla som är medlemmar i klätterförbundet kan få utmärkelsen och nu vill vi ha massor med

förslag på vilka som borde vinna nästa gång! Lämna dina förslag till Hanna

Restorp, som är sammankallande för juryn:

[email protected]

På bergsport.se hittar du vad som gäller för respektive utmärkelse.

PJÄS: DE TVÅ REDAKTÖRERNAScen 7

Plats: Ett snö- och islängtande Jämtland och ett grådisigt också snölängtande Bromma.

Annika //iförd tomteluva och glitter på kinderna//: Vad önskar du dig i julklapp, kära co-editor?Eva //med grädde på nosen efter en djupdykning i den dagliga, värmande koppen varm choklad//: Hrmmmm, en cd med program för komplett kunskap i lavinsäkerhet – som i filmen Matrix du vet, där de laddar ner ”helikopterpilotprogrammet” medan de springer mot helikoptern som de sedan flyr iväg med…Annika //med höjda ögonbryn och misstrogen uppsyn//: Ehhhh, okej…?Eva: Ja, men det är så himla komplext med laviner! Man kan ju inte veta exakt hur det ligger till med förhållanden och så. Det går ju inte att fråga snön hur den mår, liksom…Annika //bestämt//: Nä, men man kan ju faktiskt lära sig en hel del för att minimera riskerna! Fjällguiden Karin Trolin ger oss en mjukstart (sidan 18–21), men bäst är förstås en kurs – eller flera!Eva: Du är så klok. Okej, då önskar jag mig en kurs i julklapp! Det ska bli kul! Vad önskar du dig själv?Annika: Frid på jorden, fred mellan traddare och sportare och fröjd vid klipporna!Eva: Låter underbart! Annika //drömskt//: Eller en resa! Kanske till Nepal (sidan 22-23), Italien (sidan 41-43) eller Yosemite (sidan 44-47).Eva://lokalpatriot-rookie-ish//: Eller varför inte till republiken Jämtland? (sidan 10–13)Annika: Nja, Jämtland. Det kan ju bli tråkigt och trist eller… eller alldeles, alldeles underbart!

Bergsport

goes Blue C ristmas!

God jul p

å er!


Jämtlänningarna strömmade till den kata-lanska klättraren Silvia Vidals föreläsning för att höra om hennes senaste soloprojekt, förstabestigningen av femtonhundra meter långa leden Espiadimonis (A4/6b) i chilen-ska Patagonien i början av 2012. Där spen-derade hon trettiotvå dagar på bergväggen, flera dagar mer eller mindre stillasittandes i sin portaledge medan regnet öste ner. Dess-utom var hon utan kommunikationsutrust-ning och möjlighet att följa väderleksrappor-ter. Något hon medvetet väljer bort för att uppleva ensamheten på ett mer intensivt sätt, förklarar hon. – Om jag hade kommunikationsutrust-ning med mig för att använda endast vid nödfall, på vilket sätt skulle det hjälpa mig? Jag är på en väldigt avlägsen plats där ingen organiserad räddningsorganisation arbetar och där en räddningsinsats skulle vara gan-ska komplicerad.

Hon visste att projektet i Patagonien skulle bli en rejäl utmaning och att det regnade ofta där. – Jag är van vid dåligt väder när jag klättrar, som regn, kyla, snö och vind. Men när det regnade där, då kom det verkli-gen som vattenfall och höll på i flera da-gar. Då gick det inte att klättra, det var för farligt. Det hade blivit som canyoing.

I stället fick hon alltså sitta i portaledgen. Ib-land i flera dagar. – Det blir väldigt långa dagar. Jag hade med mig en bok som jag läste fyra gånger, berättar hon. Det frekventa regnandet medförde en hel del växtlighet på väggen också, så mycket att det ”nästan blev mer trädgårdsarbete än klättring ”. Vid ett tillfälle när regnet aldrig slutade, var hon beredd att ge upp och ta ner de fasta rep hon hade satt upp för att kunna ta sig neråt. Men vädret vände och aidklättringen fortsatte. – Jag gillar aidklättring för kreativiteten. Allt beror på vad och hur du placerar saker. Man får ha lite tur och tillit till utrustningenockså. Svårigheten ligger i om det du placerar håller dig uppe eller inte, säger hon. Silvia Vidal har tidigare bland annat klätt-rat i Indien, Pakistan och Chile. Vad som blir nästa projekt har hon dock inget svar på än. – Det blir något 2015, men jag berättar inte i förväg om mina projekt. Och jag berät-tar aldrig för mina sponsorer om dem innan jag ger mig iväg. Det dödar min frihet och jag vill kunna göra som jag själv vill.

Hon låter dem inte heller betala expeditio-nerna i förväg utan sparar ihop pengar själv genom att leva relativt sparsamt och genom att göra föreläsningsturnéer. Besöket i Öster-sund blev väldigt inspirerande för dem som kom och lyssnade. – Vi är väldigt glada att vi kan erbjuda föreläsningar med Silvia Vidal i en liten stad som Östersund och att så många tog chan-sen att komma och lyssna. Vi är dessutom väldigt glada att vi har trogna lokala sponso-rer som fastighetsbolaget A4 Campus, STF Ledkrysset och Naturkompaniet i Östersund som hjälper till med lokal och boende vilket gör det möjligt för oss att arrangera sånt här ihop med Klätterförbundet, säger Jonas Tof-tén, ordförande i Östersunds klätterklubb.

Text: Catarina Montell

Silvia Vidal

I mitten av november gästade Silvia Vidal, en av världens främ-sta solo-aidklättrare på stora väggar, Sverige för en miniturné. För besökarna i Östersund blev det ett inspirerande möte.

Silvia Vidal föreläser för bergtagna jämt-länningar i Östersund. I bakgrunden syns Patagoniaväggen. Foto: Anders Olsson

INSPIRERADE I ÖSTERSUND

FÖREDRAGET MED SILVIA VIDAL gavs även i Stockholm och Göteborg. Det arrangerades av Alpina kommittén tillsammans med samar-betspartners på de olika orterna. För fler föredrag, håll ögonen öppna på bergsport.se

WWW.TIERRA.SE

Värmande och skön jacka, tillverkad av återvunna material.

SINCE 1983 PRIMALOFT ECO

ETT GRÖNARE VAL

2099 kr

XS-XXL410 g

TIERRA PROCEED HOOD JACKET

BURNT YELLOW INDIGO BLACKDEEP PURPLE


nyheter

ENKLARE KONCEPT FÖR LEAD- TÄVLINGARLandslagsledningen presenterar ett nytt tävlingskoncept för leadtävlingar för juniorer som de kallar Nordic Lead Challenge. Med namnet vill man också locka våra nordiska grannländer att delta.

Initiativtagarna bakom konceptet är förbundskapten Reino ”Nicki” Horak, landslagscoach Timo Kero och landslagsläkaren Björn Alber. Syftet är att förenkla leadtävlingskonceptet så att fler arrangörer orkar, kan och vill ta på sig ett värdskap för leadtävlingar. Hittills har alla leadtävlingar krävt mycket av arrangörerna i form av stora kostnader för ledbyggare, avstängda väggar under ombyggnation, stora ideella insatser med huvuddomare, domare, säkrare, sekretariat med mera. Det kostar alltså i både tid och pengar och det har genom åren varit svårt att hitta klubbar och gym som är villiga att ta på sig arrangörskapet. Det nya konceptet frångår helt det klassiska leadtävlingsupplägget i kvalet: de tävlande får klättra på redan befintliga leder, säkra varandra och själva hålla koll på poängen på ett specialframtaget scorecard. De tävlande får ett försök vardera på max sex av de utvalda och poängsatta lederna i graderna 6a – 8a. Av dessa väljs de fyra bästa ut och bildar underlag för finalen som sker onsight och med sex minuter som maxtid på vardera av de tre finallederna. Först till finalen stängs ledväggen och isolering, huvuddomare, domare och säkrare behövs. Tre hallar har redan tackat ja till att arrangera varsin delcup under nästa år; Klätterverket och K2 i Stockholm samt Klätterlabbet i Göteborg. JSM lead som hålls i Eskilstuna i april kommer också räknas som en del i Nordic Lead Challenge men Tävlingskommittén söker ytterligare en arrangör till den femte och sista delen av hela cupen någon gång under senhösten 2015. För den som vill går det självklart utmärkt att lägga upp och genomföra tävlingen på klassiskt sätt med IFSC:s (internationella sportklätterförbundets) regelverk. För att ta reda på mer om upplägget, och/eller anmäla intresse samt få hjälp med att komma igång att arrangera en leadtävling, kontakta Tävlingskommittén på [email protected] Tävlingskommittén söker också arrangörer av bouldertävlingar för 2015.

VinterträffarEn klätterträff under vintern värmer extra gott!

Sylträffen 20–22 mars, Sylarna. Läs mer på sidan 10.

Gräsklätterträff, 3–5 januari, Grövelsjön. Antalet platser är begränsat och ansökan tas emot av Kasper Kotake på 070-217 22 55.

ÖSTERSUND 40-ÅRSJUBILERAR!Med buller och brak kommer Östersunds KK fira sin 40-års dag med nationell klätterträff i Stugun, Jämtland. Alla är såklart välkomna! Boka in Kristihimmelfärdshelgen redan nu (14–17 maj).

Foto: Johan Ringstedt

GRATTIS JURIJ!Svenska klätterförbundet skickar

sina varmaste grattishälsningar till klätterlegenden, tillika

medlemmen i Tunabergs klätterklubb, Jurij

Radon, som i dagarna har fyllt

80 år!

HIPP HIPP

HURRA!

Jurymedlemmar sökes!Vill du ingå i 2015 års jury för Svenska klätterförbundets utmärkelser?En ny jury utses varje år av förbundsstyrelsen i slutet av året för kommande årets prestationer, med utmärkelseutdelning året därpå.

Vill du vara med i juryn kontaktar du kansliet. Vi vill gärna ha jurymedlemmar från olika discipliner och landsändar.

INFO OM ”DRUG–USE–MISUSE”UIAA Medical Commission har efter fem års diskussioner och konsensusbyggande mellan experter och det internationella klättersamfundet presenterat ett nytt 16-sidigt dokument för lekmän kring användning av läkemedel i berg, med namn Drug-Use-Misuse. Dokumentet finns att se på: www.theuiaa.org/medical_advice.html

In memoriam, Andreas Fransson Extremskidåkaren och klättraren Andreas Fransson omkom i oktober i en lavin på Monte San Lorenzo i Patagonien. Även den kanadensiske skidåkaren Jean-Philippe Auclair miste då livet. Andreas Fransson växte upp i Luleå och var känd över hela världen för sina banbrytande prestationer inom skidåkningen. Han blev 31 år. Våra tankar går till hans familj och alla hans vänner runt om i världen!

Andreas filosofiska tankar lever vidare på hans webbsida (andreasfransson.se) där han själv skriver: ”You can choose to see a friends death as something tragic or something beautiful. You can choose to believe what you like on what happen after death. You can choose to create whichever reality you like. So then create a reality that you like!”

GRUNDLÄGGANDE LEDBYGGARKURS…hålls i Karlstad den 10–11 januari. Läs mer på bergsport.se

7 BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014 7

Du var ju förbunds-kapten för skidalpina landslaget fram till 2013, vad fick dig att hoppa av och vad fick dig att hoppa på igen? Tiden under förra året räckte inte till vilket jag känner att den gör i år. Det finns också ett gäng

yngre förmågor som är på väg in i skidalpinismen som jag känner att jag vill hjälpa in i sporten.

Vilka utmaningar står skidalpinismen inför nu och framöver? Skidalpinismen står fortsatt inför utmaningen att få fler engagerade i sporten, både aktiva utövare och folk som vill jobba inom organisationen och med utvecklingen av sporten.

Vad ser du som din viktigaste uppgift i rollen som förbundskapten? Att hjälpa yngre in i sporten, men även att jobba med att få fler folk som hjälps åt att arbeta inom förbundet med skidalpina frågor.

Vad sysslar du med i det civila? Idag är jag huvudtränare på längdskidåkning i skidgymnasiet i Åre.

Vad var det som fick dig att börja med skidalpinism en gång i tiden? Naturupplevelsen och den friheten som skidalpinism innebär som aktivitet.

Vad är så kul eller bra med just den här sporten? Blandningen av de olika fysiska utmaningarna som det ställs på en för att prestera samtidigt som det är en underbar känsla att röra sig i storslagen högfjällsmiljö.

Vad krävs för att bli en riktigt bra skidalpinist? För att bli bra i skidalpint så krävs det en hög aerob kapacitet samtidigt som du behöver vara duktig på att kunna hantera de tekniska moment som ställs vid byten och i utförsåkning.

Om du fick önska dig vad som helst i julklapp av tomten för din sport, vad skulle det vara då? Att vi lyckas att få fler som engagerar sig i utvecklingen av skidalpinism.

Vill du engagera dig inom Skidalpina? Kontakta Martin Persson på [email protected]

HALLÅ DÄR

Martin Persson

Martin uppskattar naturupplevelsen och den frihet som skidalpinism inne-bär. Foto: Anders Burman

MÅNGA FRÅGOR DISKUTERADESNärmare 40 personer deltog i årets kommittékonferens på Idrottens hus i Stockholm i höstas. Samtalen kretsade kring allt från nya instruktörsnormer till framtiden för svensk klättring och fjällsport.

Läs mer på bergsport.se

FRÅN BERGSPORT.SE På bergsport.se läser du det senaste från klättervärlden. Här kommer ett axplock!

nyheter

KEBNEKAISE RENSADES FRÅN SOPORI den vackra naturen kring Kebnekaise kastar besökarna mängder av skräp.

– Det var mycket värre än vad jag hade trott, säger Sarah Eriksson, som deltog i städinsatsen Clean-up Kebnekaise.

Läs mer på bergsport.se

”Dé her repet kan vi ju tå, har du kniiiven me daj?”

Hjärtat stannar en sekund där jag sitter på stand ovanför Snett åt höger (5+) i Utby och tar upp andrekvinnan. Har byggt ankaret med repet, i en martall på toppen. Sekunden senare dyker ett soligt ansikte upp: ”Oroa däj änna ente, vi båra skôja”. Jag andas ut, och känner att jag älskar Göteborg ännu mer. ”Vå krångligt du gör dé för dajj, vi geck änna rönnt!” De kassa skämten å goa gubbarna är inte bara stereotyper, de finns på riktigt. Och just här.

Läs hela Johan Eklunds krönika: ”Låt oss klättrare sprida glädje – inte hat” på bergsport.se

Konsten att sprida glädje

FULLT ÖS PÅ JULJUGGENFör fjärde året i rad lockade Östersunds klätterklubbs tävling Juljuggen klättrare från Luleå i norr till Västkusten i söder.

Tävlingen hölls den 15 november och drygt 75 personer i olika åldrar gjorde upp i bouldertävlingen som är en del av Norrlandscupen. Juniorklassen vanns av Moa Sundqvist, KFUM Skellefteå, tvåa kom Alexander Stenlund, Sundsvall och trea kom Tor Johansson, Östersund. Damklassen vanns av Nanna Söderin, Östersund, Caroline Janson, Västkustens

sportklätterklubb kom tvåa och Annelie Göransson kom trea.

Herrklassen vanns av Kristoffer Lindbäck, Luleåklättrarna. Linus Malm, IKSU, kom tvåa och Per Wermelin kom trea.

Foto: Catarina Montell


Han har gjort runt femtio olika expeditioner på var-dera tre månader. Sammanlagt har han tillbringat etthundrafemtio månader eller totalt tolv och ett halvt år med att klättra berg och utforska, både platser och sin egen mentala och fysiska förmåga. Vinteralpinisten Simone Moro från Italien har varit på några av de kallaste och farligaste platserna som finns och gör sånt som tvek-löst kan sorteras in i facket ”hårt, kallt och djävligt”. Tre av världens 8000-meterstoppar har han varit först med att bestiga på vintern, och det utan vare sig bärare eller syrgas. Han gör det varken för att vara först, bäst eller för att vinna något. Simone Moro menar att det är själva äventyret i utforskandet som är drivkraften. – Att lyckas eller misslyckas finns inte i min vokabulär. Jag har visserligen höga ambitioner men att vända hundra meter från toppen är inte ett misslyckande, säger Simone Moro under ett hastigt Sverige-besök. Faktum är att jag nog är mer stolt över mig själv de gånger jag vågat vända om bara ett hundratal meter från toppen.

Att göra vinterbestigningar är något av det tuffaste, hårdaste och farligaste en alpinist kan göra, och sättet som Simone gör det på, i alpin stil, det vill säga utan syrgas och bärhjälp (klättraren bär själv den ut-rustning, inklusive tält som hen behöver) och med bara få repkam-rater, gör det hela ännu svårare. Lägg därtill det faktum att dagarna är kortare på vintern, vädret än mer ombytligt och att temperaturen redan i baslägret kan ligga och darra på minus trettio grader för att högre upp gå ner till minus femtio. Varför väljer då en frisk sund män-niska att utsätta sig för det när bergen faktiskt står där även på våren? – Jag har alltid inspirerats av äventyrare som gör annorlunda expe-ditioner, äventyr utöver det vanliga, förklarar Simone. Jag visste tidigt

att det var alpinist jag ville bli. Min stora idol som barn var Reinhold Messner*. Han var min hjälte. Tyvärr var han också lite som en kan-nibal, han fullkomligt slukade 8000-meterstoppar, lämnade inget ogjort kvar, ler Simone. Idag är vi goda vänner, men då som ung var jag tvungen att använda min fantasi för att hitta nya sätt att erövra bergen på. Vinteralpinismen verkade vara det enda rätta. Men, och det är Simone noga med att understryka, han var inte först med vinteralpi-nism, det var polackerna. Han följde bara i deras fotspår och hittade där precis det han sökte. – Där kunde jag bli det jag det jag ville vara, äventyrare, utfors-kare och få öppna dörrar till det okända. Det handlar varken om att vara först eller störst, det är ingen tävling, något mycket djupare. Det är känslan av att vara bara jag och elementen. På vintern ändras allt, jag får uppleva bergen utan människor, inga spår, så som de såg ut för tusen år sen. Men jag gör det på mitt sätt, i lätt stil, små expeditioner, snabb approach och så vidare. Att ett berg inte klättras på samma sätt på vintern som på sommaren framstår som tämligen självklart. Vinteralpinism ställer höga krav på förberedelser, packning, logistik, mentalitet och genomförande, berät-tar Simone utan att egentligen kunna definiera mer vad som krävs, men tar en enkel sak som fotograferande som exempel. – Innan du fotar på ett berg vintertid måste du planera noga. Kylan och vinden gör att du inte har lång tid på dig innan du kan förfrysa dig och batteriet ladda ur. Du måste först tänka efter var du har din kamera, var du kan lägga dina handskar, om du har några tunna handskar att behålla på. Sen kollar du noga motivet du vill fota, därefter mycket snabbt tar du av handskarna, tar fotot, på med hand-skarna och ner med kameran igen. Inga sekunder till spillo. Det har du inte råd med. Du måste verkligen tänka på precis allt, att ha med extra strumpor, byta varje dag. Såna småsaker får man inte tulla på.

Simone Moro

”Vinteralpinismen verkade vara det enda rätta.”

Simone Moro under en övningstur i Mont Blanc-massivet, Frankrike.


FAKTA SIMONE MOROFödd: 1967Familj: Fru, dotter på 15 år och son på 4 år.Gör: Vinteralpinism, flyger räddningshelikopter. Utbildar sig till helikopterförarlärare.8000-meterstoppar som Simone gjort första vinterbestigning av: Shisha Pangma, 2005. Makalu, 2009. Gasherbrum III, 2011.Särskilda utmärkelser: För sin insats på Lothse i maj 2001, när han avbröt sin egen klättring för att söka efter och rädda brittiske alpinisten Tom Moors fick han ta emot UNESCO:s Fair Play Pierre de Coubertin, en guldmedalj för civilkurage av dåvarande italienske presidenten samt David A. Sowles minnesmedalj från American Alpine Club.Kuriosa: 2009 köpte han för egna pengar en helikopter för att utföra sök- och räddningsaktioner i nepalesiska Himalaya. Han har sen dess räddat en avsevärd mängd klättrare, sherpas, vandrare och folk i avlägsna områden.Om framtiden: ”All träning, min motivation och alla resultat visar att jag kan fortsätta hålla på som jag gör fram tills jag fyller 52. Då kommer jag börja klättra mer tekniskt avancerat i stället för fysiskt krävande och planerar att flytta till Nepal och utbilda räddningshelikopterförare.”

Långt ifrån hårt kallt och jävligt. Simone Moro på Mont Blanc.

En annan sak italienaren i honom aldrig skulle tulla på är maten. Eftersom aptiten för-svinner på höjd är det extra viktigt att hålla lusten att äta uppe, så långt det går. Och Si-mone gillar inte frystorkat och har en fru som både gillar att laga god mat och hjälpa till med expeditionsförberedelser. En rätt lyckad kombo vad det låter som. – Hon förser mig med hemlagad polenta, tortellini, ravioli, som hon lagt i vakuum- påsar. Jag behöver bara lägga i lite snö som jag sen smälter och värmer maten i. Psykologiskt hjälper det också, att äta blir en trevlig stund som påminner om hemma, säger Simone. Men självklart räcker det inte med genom-tänkt logistik, god matsäck och torra strum-por för att utöva krävande vinteralpinism. Ett starkt psyke som klarar en månads väntan i kyla och blåst i baslägret, eller att för tredje gången behöva vända ett hundratal meter från toppen är en förutsättning. (”Hemlig-heten är att jag inte ser toppen som ett mål i sig.”) En annan är så klart också en fysik över det normala. Simone Moro ägnar en stor del av det vakna dygnet med att träna – han springer tio till fjorton mil i veckan och inför expeditionerna oftast ett halvt maraton om dagen – och erkänner att han nog har ett tufft psyke. – Jag kan vara väldigt sträng mot mig själv. Det existerar inte ”jag är trött, jag är omotiverad, det är kallt, jag är hungrig”, säger Simone som tycker att vår generation gene-rellt sett känner efter för mycket. En inställning som är bra att ha med sig när det är minus femtio grader, vindarna viner och mörkret faller. När det är lätt att känna sig liten och längta inomhus. – Då måste man alltid komma ihåg att man är där av en enda anledning. Man har valt det. Det är du som valt att vara där.

Text: Annika Ringstedt. Foto: Damiano Levati

Simon Moro och Dennis Urubico på väg mot Mont Blanc en ganska glassig dag.

* Reinhold Messner - italiensk alpinist som är den förste att ha bestigit alla 8000-meterstoppar.


DJÄVULSK NYTUR

I SYLARNAI piskande snö och med klurig is tog sig Ulf Renman och Adam Thomas uppför en 450 meter hög klippvägg i Sylarna förra vårvintern. Troligtvis var det första gången som någon klättrade denna led vinter-tid. Får vi lov att presentera: Djävulstungan!

Utsikt Sylarna.


Sylträffen förra året inleddes med att vi åkte Martins åk i fantastisk snö. När vi alla kom-mit ner i Tempeldalen och precis påbörjat den tråkiga plattåkningen tillbaka till fjäll-stationen tittar vi – precis som de flesta som kommer denna väg förbi – upp i den stora rännan på Slottets sydsida. De flesta reflek-terar nog inte mer över rännan än att det är en mäktig naturformation, men jag ser på det mesta stenskravel jag passerar med frågor som ”Är det klätterbart för mig?”, ”Är det en kul linje?” och ”Är det värt besväret att ta sig hit för att prova?”. Så även denna gång. Jag fylls av fruktan bara vid blotta tan-ken. Men Adam ser på rännan med andra ögon. ”Det där ser kul ut” är väl ungefär det första han säger. Jag skrattar lite och tycker nog att han är en skämtsam och rolig kille. På kvällen kommer det upp till diskussion igen och jag förstår att han faktiskt är allvarlig och att jag borde följa med upp och klättra den. Jag avfärdar planerna den helgen men ett frö var planterat.

Ett år senare är vi tillbaka på Sylträffen och nu har jag laddat fysiskt och mentalt för att ge mig upp i rännan. Vi har redan tidigare pra-tat ihop oss om att göra ett försök på rännan om förutsättningarna stämmer. Vi har sett bilder på FB från folk som är där och provar

och den milda vintern har gjort att det blivit ovanligt bra förutsättningar med mycket is och lite snö. Tyvärr har vi inte gett oss själva de bästa oddsen, långt hårt jobb på Syltraver-sen och en trevlig men sen kväll på fjällstatio-nen dagen innan är inte en optimal uppladd-ning. Vi stretar på i den branta snön uppför rännan tills vi når den första stora isen, men klockan är för mycket och spinndriften för jobbig så vi tar fram repen och firar av istället.Det var årets chans och vi kommer inte ha tid att ta oss upp hit igen denna vinter – tror vi...Tre veckor senare är vi tillbaka med ett enda mål i sikte! Reveljen går vid fem. Jag jobbar på så gott det går med frukosten i tystnad, tidig morgonfrukost är inte riktigt min gren men jag kämpar på. 6:15 lämnar vi fjällstationen i ett strålande morgonväder. Det blåser en del men stora delar av himlen är klar och fin. Det spritter i kroppen och känns härligt att vara på väg igen. Nu är det allvar. Nu skall vi upp!En timme senare när vi börjar närma oss rän-nan blir vi dock tveksamma. Det ser ut att ha blåst in massor av otäck snö i rännan som vi inte vill ha i huvudet. Efter lite funderande över det vi ser i rännan och prognosen för dagen så blir det ändrade planer. Strax till höger om rännan finns en fin linje som ser ut att vara rolig.

Vi startar klättringen i fint väder med solen vackert lysande vid horisonten över Gåsen, men redan på de inledande repläng-derna kommer snömolnen in över oss. Jag reagerar aldrig på att det är besvärligt väder förrän det är min tur att leda på den fjärde replängden, men nu hade väderomsla-get kommit på riktigt. Redan ett par meter upp från standplatsen blir jag stående långa stunder mellan varje flytt för att försöka und-vika den skoningslösa spinndrift som kom-mer både uppifrån och nerifrån. Det går så-där bra.

Snön hamrar på och jag biter ihop. Som tur är har jag i alla fall tagit på mig min tjocka yllebalaclava innan vi började klättra, den räddar framför allt halsen och nacken. Jag försöker även med att dra upp huvan på jackan men den begränsar sikt och rörlighet för mycket på det här partiet för att det skall funka. Då och då kommer det uppehåll då vin-den avtar och snön slutar piska. Då är det dags för nästa flytt. Men först måste jag se något. Att gräva fram ögonen med handskar-na på är dock en obehaglig och svår uppgift, inte bara för att jag behöver händerna för att hålla i mig i klippan och yxorna, utan för att ansiktet redan är ömt av den hamrande

”Redan på de inledande replängderna kom snömolnen in över oss.”

Toppen.


spinndriften. Jag utvecklar en för mig helt ny teknik att skaka vildsint på hela huvudet, ungefär som när man skakar vatten ur öro-nen, för att frigöra mig från ansamlingen av snö. Det funkar hyfsat och ger mig viss frihet samtidigt som det lägligt nog även ger viss värme till kroppen. Det uppskattas. Kämpa, kämpa. Uppåt, uppåt. Det är nu det roliga har börjat! Det som från insteget såg ut som trevliga ispassager uppe i hörnet visar sig nu bestå av ganska usel is. Klätter-bar men inte säkringsbar. Jag skruvar i och ur den korta röda BD-skruven på flera stäl-len utan att få till något att lita på. Antingen går den inte in eller så är det bara luft i isen. Jag hittar något killäge istället och går vidare med yxorna så djupt planterade som möjligt. Efter ett tiotal meter lättar det av lite både tekniskt och vädermässigt. Varför skall det vara som djävligast väder på de svåraste passagerna? Jag kämpar på uppåt tills det tar slut på repet. Jag bygger en riktig toppen-stand med en stor hexa, en liten kil, ena yxan i perfekt mossa och den andra inkilad mellan stenarna som gömmer sig nere i snön. Snabbt på med värmejackan nu utan att släppa in för mycket snö i ryggsäcken. Just nu är jag varm och go men utan värmejackan skulle det inte ta lång stund innan jag var helt utkyld i den skoningslösa vinden. Tydligen tog jag god tid på mig upp, för när Adam väl dyker upp på standen har han fortfarande sin värmejacka på sig. Men Adam är gladare än någonsin. Under en dag som denna hinner och kan man inte kom-municera så mycket, det flesta konversationer innehåller fraser som: ”This is so much fun” och ”A good day in the mountains”. Den hemska spinndriften som jag slogs med i början på replängden hade tydligen varit väldigt lokal. På standen strax nedan-för det branta partiet hade det förvisso blåst, men snön som jag slogs med hade åkt upp och ner hos mig utan att lämna den brantare terrängen. Underhållande för Adam, besvär-ligt för mig.

Nu är det Adams tur att leda. Direkt ovan-för standen är det parti med is som såg ro-ligast ut nerifrån, ack så lurad man kan bli. Istället för fin solid is är det överhängande ruttna istappar ovanpå någon sorts bland-ning mellan snö och is. Adam påbörjar en kringgående rörelse ut till vänster där det ser ut att finnas lite is upp mellan stenarna. Det ser enkelt ut från där jag står, men tydligen är det lite besvärligt för Adam klättrar upp och ner, upp och ner. Så medan jag dansar på standplatsen för att hålla värmen så klättrar Adam upp och ner mellan stenarna ett antal

gånger med ökande mängd frustrationsskrik för var gång. Kroppen böjs än si än så och jag börjar faktiskt misstänka att det kommer att bli besvärligt även för mig. Till slut har Adam baxat sig upp och vi-dare utom synhåll för mig. Jag matar ut meter för meter i ett stadigt tempo nu och till slut hör jag något som låter som ”SAAAAFE”. Jag lägger snabbt av, skriker ”ROPE FREE”, och plockar ur kilen och hexan. Sen nojjar jag till – hörde jag rätt? Snabbt på med rep-bromsen igen och skriker ”TWO METERS LEFT”. Lite nervös står jag så stilla jag kan i byarna för att inte missa nästa meddelande uppifrån. Jag matar ut de sista metrarna och sen hör jag tydligt denna gång ”CLIMB WHEN READY!”. Jag meddelar ”CLIM-BING” direkt, lämnar värmejackan på och sliter snabbt på mig ryggsäcken och plockar lös yxorna. Nu skall vi se hur svårt det kan vara. Isen/snön i hörnet ser hemskare ut än jag tänkt mig när jag kommer nära och jag förstår varför Adam valde att gå ut till vänster. Men redan på traversen ut till vänster börjar jag tvivla på mig själv. Det som ser ut som is på traversen är bara en tunn ishinna som inte sit-ter fast i den släta klippan under. Det blir två nervösa flytt över hällen till den lite tjockare isen i det hörn där Adam jobbade på upp och ner. Efter en närmare inspektion av cruxet är jag nu glad över att jag inte behövde leda upp här. Det är tunt och avigt och när jag stigit så högt jag kan på isen har jag ingenstans att få fast eller hooka med yxorna på ett tryggt sätt. Jag jobbar runt med händerna för att hitta någon list eller något hörn som kan ge mig lite hjälp, men hela alltet är som en enda stor sloper. Jag jammar lite med ena benet jabbar lite med ena handen och drar mig upp i en ytterst obehaglig yxplacering. Varken speci-ellt graciöst eller kontrollerat krånglar jag mig upp till snön och isen ovanför. Aaahhhh… Nu blir det behagligare klättring upp till Adam. När jag kommer fram kollar jag av kommunikationen som var nyss. Det visar sig att jag nojjade i onödan, jag hade hört rätt första gången. Skönt! Nu är det värsta avklarat visar det sig. Kvar är fyra replängder där den första inleds med en kortare ispassage, sen är det i princip uteslutande snöklättring. Vi jobbar på upp i snön och vinden och bjuds inte på några stör-re överraskningar. Adam har sista replängden som flackar av lite, men repet räcker inte hela vägen så han vinkar till mig och vi avslutar med ett tiotal meter löpande klättring. Med ett leende på läpparna klättrar jag de sista metrarna upp och över den tydliga

kanten så att jag kommer upp på toppen. Klockan är strax före 18 och det är fantas-tiskt härligt att vara uppe. Jag tar lite bilder, tar ihop ett rep, äter en macka och softar lite innan nerfärden börjar.

Sen vi började klättringen har vi i princip inte kunnat se dalen eller fjällen omkring oss på grund av vinden och snön. Från toppen får vi korta luckor då vi kan urskilja Storsylen och Pyramiden. När vi nu börjar gå österut ner över Slottet för att ta något av offpiståken ner tillbaka till skidorna börjar det så sakte-liga klarna. När vi är tillbaka vid skidorna vid 19-tiden är det nästan helt klart. Vi skidar i solen och är tillbaka på fjällstationen 19:45.För mig är detta ett stort äventyr. Varje gång man är ute och klättrar, kort eller långt, lätt eller svårt, sommar eller vinter är det ett även-tyr. Men för mig är detta något extra som jag kommer att leva länge på. Jag har aldrig tidi-gare klättrat något så långt och seriöst utan

En insnöad Ulf.

Adam har fikapaus.

”Jag skruvar i och ur den korta röda BD-skruven på flera ställen utan

att få till något att lita på.”


att veta vad som väntar där uppe. Jag har heller inte bråkat med vädret på det sätt vi gjorde, men jag tyckte hela tiden att det var kul och spännande och kände mig hela tiden trygg i det vi gjorde även när det var besvärligt. Detta är det stora för mig, att jag fixade det med en bra känsla i kroppen hela tiden trots att det inte var optimala förutsättningar! Som en extra bonus blev det en nytur, även det stort för mig eftersom det är min första. Det finns fortfarande gott om nyturer att göra både i Sylarna och andra fjäll runt Östersund. Det finns även gott om etablerade fina turer som väntar på sin andra, tionde eller hundrade bestigning. Det var skönt att få klättra i shorts på solvarma klippor i somras, men jag ser fram emot i vinter då jag kan få ta fram yxor och stegjärn igen och bege mig upp på branta fjällsidor eller Frösöberget i lite lagom kärvt väder för att få den där härliga ”Jag fixar det faktiskt” känslan igen.

Text och foto: Ulf Renman

Boka in den 19-22 mars 2015 redan nu. Då kommer nästa Sylträff gå av stapeln! Sylträffen är en legendarisk klätter- och topptursträff som arrangeras av Östersunds klätterklubb. Både klättrare och topptursentusiaster är

såklart välkomna. Resa och boende på Sylarnas fjällstation bokar du själv. Uppge att du ska delta i Sylträffen.Mer info kommer på Östersunds klätter-klubbs webbplats ostersundskk.se.

SVERIGE

SYLARNA

Topo.

Sylarna Rännan.

Åk till Sylträffen i mars!


Allt du alltid velat veta om skimo/topptursskidåkning

men aldrig vågat fråga om!

Scenario: Vintersäsongen är här med tjocka isar, tunna isar och fantastiska linjer som slingrar sig upp för vackra fjällsidor. Försäsongens träning på mindre isar har lönat sig, du är i toppform inför vinterns mål. Men en utmaning kvarstår: Hur ska du tag dig till insteget av en av alla isturer i Lunndörren som du sett bilder på? Från Tossåsen där man parker bilen är det cirka 15 kilometer platt fjällterräng... Vad finns det för alternativ?

Syftet med den här artikeln är att förklara och ge en översikt av främst de olika former av skidutrustning, men även andra alterna-tiv, som är relevant för klättrare som vill ta sig ut i fjällen på effektivt sätt. Om snöfall sätter stopp för dina klätterplaner, deppa inte. Dåliga klätterförhållanden kan inne-bära goda skidförhållanden! Vi tar det från början och går igenom de begrepp och utrustning som idag står till förfogande för den fjälltagne!

GåTroligtvis det vanligaste sättet att ta sig fram till insteget, i alla fall i Sverige. Att gå är billigt och kräver ingen extra utrust-ning förutom ett par stavar som underlät-tar färden både dit och hem. Herman Buhl använde stavar redan på 50-talet när han gjorde förstabestigningen av Nanga Parbat solo. Vid svårare klättring där man plane-rar att ta sig ner en annan väg är det ett bra alternativ då man slipper bära med sig snöskor eller skidor. Gå funkar fint då anmarschen är relativt kort – men att gå längre sträckor i fjällen vintertid är inget alternativ.

SnöskorOm man aldrig har åkt skidor tidigare och har en begränsad budget är snöskor ett sätt att ta sig fram i fjällen. Det kräver ingen särskild förkunskap och man står stadigt

på de flesta underlag. Man kan även an-vända sina klätterskor och vid klätterturer där man planerar att ta med sig snöskorna så tar de relativt lite plats på ryggsäcken. Nackdelen jämfört med skidor är att man aldrig kan glida fram, vid varje steg måste man lyfta foten vilket är ineffektivt ener-gimässigt. På snöskor går det sakta att ta sig fram jämfört med att gå på skidor. De är också jobbiga att gå med i brant terräng och framför allt vid traverser av snöfält.

TurskidorTurskidor kan enkelt beskrivas som lite kraftigare längdskidor avsedda för åk-ning i relativt platt fjällterräng. Det finns en mängd olika modeller och bindnings-system att välja mellan beroende på perso-nens längd och vikt samt om man vill ha vallningsfritt eller ha stighudar. Det går att fästa stegjärn av remtyp på turpjäxor men är ingen bra kombination för klättring då de inte är gjorda för det. Lösningen är att skida till insteget för att sedan byta till klätterskor. Nackdelen är att det tar tid och tar stor plats i packningen. Att åka utför med turutrustning kräver god teknik och goda snöförhållanden.

Alpin skidåkningDet är nog den vanligaste formen av skid-åkning och troligen vad de flesta tänker på när man pratar om skidor. Utövas främst i

preparerad pist via liftburen access och ut-rustningen man använder är främst desig-nad med tanke på utförsåkning Det finns oändligt med modeller av pjäxor, skidor och bindningar att välja mellan. Till skill-nad från utrustning gjord för topptursskid-åkning går det inte att släppa lös hälen för att gå uppåt (med hjälp av stighudar) men kan vara ett alternativ för klättrare om man kan glida till insteget och sedan glida däri-från. Alpina pjäxor funkar att klättra med men är tunga och styva.

TelemarkTelemark är en form av skidåkning som har sitt ursprung i den del av Norge som heter Telemark, därav namnet. Skillnaden jämfört med alpin/topptursutrusning är att man använder en bindning där foten bara sitter fast vid tårna och hälen är lös för att kunna göra telemarkssvängar. Då telemarkspjäxan bygger på en ledad kon-struktion vilket gör dem mjuka är de alltså mindre lämpade för klättring.

Skidåkning med storskorVad man brukar kalla anmarschskidor för att ta sig till insteget med och som man kan använda med sina storskor. Det finns ett par olika bidningstyper, bland annat från Silvretta och Diamir, och fungerar på sam-ma sätt som annan topptursutrusning, det vill säga häldelen kan kopplas lös för färd


Skidbestigning, huda, skidalpinism, topptursskidåkning, ski-touring, alpine toruing, haute-route. Kärt barn har många namn... Foto: Kaj Söderin

uppför och låsas fast när man ska åka ner. Att åka utför med storskor kan vara svårare än med pjäxor, då de ger sämre stöd, men med lite träning går det fint.

Topptursskidåkning Ski-mo (från ski-mountaineering) ran-donée, skidbestigning, huda, skidalpi-

nism, topptursskidåkning, ski-touring, alpine touring, haute-route. Kärt barn har många namn men oavsett namn handlar det om utrustning för att gå upp för ett fjäll (med hjälp av stighudar) för att sedan åka ner. För enkelhetens skull väljer vi att kalla det för topptursskidåk-ning i resten av artikeln.

Topptursskidåkning blandas ibland ihop med turskidåkning (på platten) då man ofta säger att man ska på tur, men menar då topptursskidåkning. Innebär även att man ibland måste forcera enk-lare klätterpartier för att ta sig upp på brantare toppar med hjälp av stegjärn och isyxor och brukar då kallas skidal-

”De senaste årens snabba utveckling av utrustning gjord för topptursskidåkning

har revolutionerat sättet att ta sig fram på fjället.”


pinism. Tävlingsformen av topptursskid-åkning heter också skidalpinism. Det finns en mängd olika skidor, pjäxor och bindningar, men för klätt-ring finns det bara ett realistiskt alterna-tiv: Tech-systemet. Tech-bindningar och pjäxor utvecklades av märket Dynafit på 80-talet och kom till Sverige på 90-talet och funkar som en slalombindning, men med löstagbar häl (och hälhöjare som kan

ställas in i olika lägen beroende på vilken lutning du går i) som gör att man kan gå upp för fjället med hjälp av stighudar. Idag så finns det ett tiotal tillverkare som erbjuder både Tech-bindningar och pjäxor. Pjäxan fäster man i bindningen med hjälp av två stift som låser fast pjäx-an fram och två stift bak, vilket kräver Tech-kompatibla pjäxor. Det finns även andra tillverkare av

topptursbindningar, till exempel Diamir och Silvretta som påminner om en sla-lombindning, men är betydligt tyngre. De lättaste Tech-bindningarna väger idag runt 100 gram, medan en Silvretta till exempel väger runt 1 000 gram. Vad skulle du själv välja, en isyxa som väger 600 gram eller en som väger 6 kilo? Eller stegjärn som väger 1 000 gram eller 10 kilo? De senaste årens snabba utveckling av utrustning gjord för topptursskidåkning har revolutionerat sättet att ta sig fram på fjället. De lättaste TLT-kompatibla pjäx-orna väger lika mycket eller mindre än en storsko och är stegjärnsfasta, samt har ett rejält gångläge (full rörlighet i vristen) för en bekväm anmarsch. Hur bra är dessa pjäxor att klättra med då? Bergsguiden Krister Jonsson bor utan-för Chamonix i Frankrike och har länge använt Tech-utrustning för både toppturs-skidåkning och klättring upp till WI6 och M8. – Jag klättrar väldigt mycket i mina pjäxor. Swiss direct på Les Courtes, Star Academizte på pointe Lachenal… Ja, listan är lång. På rena isturer är de faktiskt bättre än storskor. Lättare, mer känsla och dess-utom är det bara att hoppa i bindningarna när det är dags att åka hem, säger Krister Jonsson. Dessutom kan man använda dem till att gå på vanlig fjälltur, topptursskidåk-ning och i pisten. Betydligt billigare än att ha en uppsättning utrustning för varje ak-tivitet.

En lång anmarsch är ofta mödan värd... Foto: Mikael Sundberg

Stighudar på.Foto: Anders Burman


SkidorVilka skidor som är lämpliga är en omöjlig fråga att besvara. Det finns tusentals mo-deller att välj mellan, men ur en klättra-res perspektiv så bör skidan vara relativt kort. Dels för att den blir lättare, dels för att en kort skida jämfört med en längre är betydligt lättare att klättra med när den är fastsatt på ryggsäcken.

StighudarStighudar fäster man under skidan för att få fäste i uppförsbackar och har en konstruktion liknande fiskfjäll, d.v.s. det glider åt ena hållet men inte åt det an-dra. Bra stighudar är en vital del av din skidutrustning, utan dem är det omöjligt att röra sig effektivt i fjällen. Krånglande stighudar som inte fäster på skidorna kan förstöra en hel resa, så det gäller att välja rätt stighud för olika ändamål och behov.

Stighudar finns i nylon och mohair samt olika blandningar av materialen för att uppnå olika egenskaper som glid och slit-styrka. Det kanske viktigaste är att dina hudar har gott glid då man vid en fjälltur kommer ta många steg framåt. Ett annat knep är att gnida in stighudarna med valla för att öka glidet, men även förhindra is-bildning som kan uppstå vid vissa snöför-hållanden.

StavarJusterbara eller inte, två eller tre-delade, det är frågan. Det beror såklart på hur man ska använda sina stavar och under vilken års-tid. Vid topptursskidåkning är det popu-lärt med justerbara stavar, men det är inte en fråga om, utan när justeringsanording-arna på sådana stavar kommer att krångla. Is och snö har en förmåga att leta sig in i låsanordningarna och ställa till bekymmer,

så stavar med fast längd är att föredra vin-tertid – dessutom är de lättare. Fjällklättring och framför allt fjäll-klättring vintertid ställer stora krav på dig själv och din utrustning. Konsekvenserna av en stighud som inte fäster, ett dåligt fastspänt stegjärn eller en stav som går av kan i bästa fall sluta med en oplanerad bi-vack eller att man får avbryta klättringen, om det nu går vill säga. Förhoppningsvis har den här artikeln underlättat och rätat ut de frågetecken som finns i denna djungel av både utrustning och termer – men även inspirerat. I slutän-dan handlar det inte om vilken utrustning du har, utan att du faktiskt kommer ut. Go’ tur!

Text: Kaj Söderin

Foto: Krister Jonsson

”En kort skida jämfört med en längre är betyd-ligt lättare att klättra med när den är fastsatt på ryggsäcken.”


&klättringLAVINER

Vintern närmar sig med stormsteg. Klipporna har svalnat för länge sedan. Nu är det bara att ta på sig handskarna, vässa yxorna och invänta att snö- och isbönerna faller väl ut. Vi myser i väntan framför brasan, läser guide-böcker och planerar in vilket berg som skall bestigas och vilket isfall som skall bemästras. Dagen D kommer och laddade till tänderna far vi iväg.

Klätterolyckan nedanför Skogshorn i Hemsedal, Norge tredje januari 2013. De tre klättrarna var på väg till rännan vänster i bild när lavinen gick och drog med den sista av dem. En liten lavin som tyvärr fick stora konsekvenser. Foto; Jørgen Aamot


Oavsett om det gäller isfall, snörännor eller kamvandringar är det tyvärr något med förberedelser samt genomförandet som ofta förbises. Snö- och lavinsäker-het till exempel. Exponering för väder, stenslag och fallrisk verkar ta upp den största delen i riskanalysen om vi ens hinner med någon sådan. Speciellt lätt att glömma bort snö och laviner kan det vara när det hand-lar om vår- och sommarklättring på hög höjd, till exempel nere i alperna, då det är varmt, sol och fint nere i byn och full vinter på höjd. Regnet som föll nere i da-len kom troligast som snö på höjd och i samband med mer sådant samt vind ju högre vi kommer, bygger det rejält med snö i läområdena däruppe. Snö som inte hinner stabilisera sig tills vi ska dit några timmar senare och ta oss upp på vårt stora klätteräventyr. Att offpiståkare och toppturare rå-kar ut för laviner verkar fler ha fått upp ögonen för idag. Dagens moderna ut-rustning, tillgång till information samt verktyg som gjort det smidigare att ta sig in i okänd vildmark och branta berg har bidragit till att fler personer utan större fjällkunskaper hamnar i olyckliga om-ständigheter.

Men laviner är ett stort problem även bland klättrare: Andreas Fransson och kanadensaren JP Auclair som omkom i Patagonien i september, eller den stora katastrofen på Mount Everest i april med 16 avlidna är exempel på detta. ICAR (Internationella Kommittéen för Alpin Räddning) har sedan 2000-ta-let kommit fram till att det naturliga fenomen som dödar flest vinter-rekrea-tionister i alpin terräng är just laviner. Under en diskussionspanel på ISSW, (International Snow Science Workshop), i Banff tidigare i år konstaterade man att de flesta klättrare som dör i laviner gör det på grund av oländiga fall och kraf-tiga skador, inte av syrebrist och att de begravts i snö. Diskussionspanelens re-kommendation blev att klättrare, precis som alla andra som rör sig i alpin vin-terterräng, ska ha transceiver, sond och spade med sig. Överlever man skadorna från lavinen har man enligt statistiken 18 minuter på sig att hitta sin begravda replagskompis innan överlevnadsstatisti-ken sjunker drastiskt och syret är slut.

Terrängen vi rör oss i som klättrare är många gånger lavinterräng. De flesta la-viner som alpinister utsätts för dras igång på väg till eller ifrån leden vi skall upp på. Att vi sedan vistas längre tid expone-rade för faran än tex skidåkare gör att vi måste tänka till både en och två gånger innan vi ger oss ut på våra äventyr. I skidåkarvärlden brukar man prata

om att den egentliga faran utgörs av flak-lavinerna, att det är de som dödar. De är också de som är svårast att förutsäga och ta sig ur om man åker med. Torra flaklaviner kan gå från 25 graders lutning och uppåt, men vanligast är att de går mellan 35–45 grader och mitt i prick är 38 grader. Den perfekta lutningen för offpiståkning och en vanlig lutning på våra anmarscher och nedstigningar då rasbranter och morän-

sluttningar har just den lutningen. Efter 45 grader börjar sannolikheten att dra igång lavinen minska igen. Detta för att snön som landat på brantare lutningar ofta rasar iväg redan när det snöar och blåser in mer snö. När vi kommer dit har alltså lavinen och snöraset redan gått och den snö som ligger kvar är lite stabilare. För klättrare kan även mindre ras samt lössnölaviner vara dödligt eftersom vi rör

Anmarsch i optimal lavin-startzon. Foto: Karin Trolins privata.

Håll koll på faror ovan, hur en eventuell hängdriva ser ut. Insäkring bör ske även vid lättare klättring då det blir stora konsekvenser av ett fall. Foto: Karin Trolins privata


oss i så pass farliga och branta miljöer att minsta felsteg, eller att tappa balansen, kan bli en dödsfälla. Det gäller att ha koll på snön både där vi är och ovanför oss. Liksom hängdrivor och isfall som kan rasa och bli en fara i sig själv eller starta laviner när de faller.

FLAKLAVINER: • Kan vara svåra att förutsäga.• Kan utlösas ifrån där vi står så lavinen startar under oss, ovan eller en bit bort.

Startar genom en kollaps i ett svagare lager som sprider sig och ett snöflak spricker upp och far iväg. Ett suckande ”whumpf”-ljud hörs ibland när kollapsen sker i det svaga lagret nere i snön.

LÖSSNÖLAVINER:• Startar i en punkt, oftast vid våra fötter (eller vår replagskamrats).• Drar med sig snö i en päronform när den växer nedåt.• Kan även utlösa större flaklaviner.

HÄNGDRIVOR: • Bildas av vindtransporterad snö.• Visar på åt vilka väderstreck snön ackumulerats under vintern. • Lossnar när drivans vikt blir större än dess hållfasthet eller vid värmeökning i

infästningen (försvagning av hållfastheten). • Kan starta större laviner på sluttningen under när de rasar ner.• Brister längre in mot kammen än vad vi förväntar oss (ibland 45 grader

inåt kammen).

Ofta ser man inte förrän efteråt hur nära hängdrivan man varit. Foto: Karin Trolins privata.

Det är de små till medelstora lavinerna som tar de flesta lavinoffren. I klätter-miljö räcker det med att ett flak på nå-gon kvadratmeter lossnar för att vi skall tappa balansen och falla olyckligt. Då gäller det att ha koll på hur lavinfaran ser ut, hur stabil snön är och hur vi mini-merar riskerna. Alltså måste vi under vår planering av turen, under vår approach och hela klättringen göra smarta val och hela tiden ha öppna sinnen för de tecken vi kommer över.

Planeringen behöver börja hemma med att få koll på hur det ser ut på ber-get som ni tänkt klättra. Kolla på kartor, internet, prata med lokala klättrare eller guider. Allt för att få koll på lavinprog-noser, lavinförhållanden och lokala för-utsättningar. När man sedan kommer till området måste informationen fortsätta inhämtas och behandlas. Alpinklättring på is och snö är ofta något man sysslar med under nattens

KARIN TROLIN är en 32-årig skidpatrullör och lavintekniker på Åre Lavincenter. Hon har instruktör- samt lavinteknikerutbildning via kanadensiska systemet CAA nivå 1 och 2.

Hon är klättrare sedan 2000, som helst klättrar alpint på höga berg, men gärna tränar på hemmaklippor och isar i Hälsingland eller Åre-trakten. Medlem i Åre klätterklubb där hon bor vinter-halvåret. Är hjälpinstruktör enligt SKF. Driver Äventyr och friluftsföretaget Explore 61°N.

www.explore61n.se


Ser man en lavin utlösa sig i liknande sluttningar som man skall upp i, eller som här av några renar som passerar, bör man haja till och fundera om det verkligen är rätt dag för detta projekt. Foto: Karin Trolins privata.

sista timmar och fram till förmiddagen. Om det varit varmt kanske nattkylan inte har räckt för att frysa snön, då får man vänta till en annan gång. Ibland tar klättringen längre tid än tänkt och solen hinner värma upp snön och dess bindningar. Är snön mjuk sjunker man ned i varje steg och det tar för lång tid att förflytta sig, men framför allt ökar risken att träffas av snöras eller sten väsentligt. Att då tänka till och hitta en bra och säker hemväg, när man dessutom är trött och slut på energi är kanske försent. B-planer skall planeras innan turen för att slippa dåliga beslut i sista stund som resulterar i dåligheter.

Lavinrisk består av tre faktorer: terräng, stabilitet (snö och väder) och människan. Det är ytterst sällan en lavin ”bara går” utan förvarningar. Of-tast finns all nödvändig information om lavinfaran runtomkring oss. Bara vi är observanta på tecken och känner till hur vi kan testa snön under vägen. 85 procent av lavinerna vi hamnar i sätts dess-utom igång av oss själva enligt Nordamerikanska Lavinexperten Bruce Tremper.

Om man måste korsa en brant snösluttning: Utse en säker plats innan och efter sluttningen. Gå/skida en åt gången. Håll koll på var-andra. Utse också åt vilket håll du skall försöka ta dig om lavinen går.

Hängdrive-tips: • Håll långt avstånd till drivan vid kamvandring. Säkra varandra om

ni måste gå i närheten, den brister mycket längre in än förväntat. Passage underifrån bör ske genom att hitta en försvagning i drivan där den delvis kollapsat eller är minst överhängande.

Snöränne-tips: • Fuska inte med säkringarna, även när det är lätt.• Fundera på vad som händer om du eller replagskompisen dras med

i en lavin här.• Håll dig ifrån mitten och ha koll på säkra plaster.

Sluttips: Gå en kurs och lär dig mer. Känn på och igenom snön när du går med fötterna, stav eller isyxa. Lämna inte lavinprylarna hemma. Skaffa en kompass med lutningsmätare (klinometer). Man skaffar sig snabbt ett ögonmått för lutningen om man har verktyg att kontrollera med! Dessutom är det rätt kul! Så det finns mycket vi kan göra åt vår situation på fjällklättringarna i vinter.

Text: Karin Trolin, fjällguide

FRÅGOR ATT STÄLLA INNAN OCH UNDER TUREN:• Har det gått laviner på liknande sluttningar?• Är jag i eller under lavinterräng, hur mycket lutar det?• Hör jag whumpf-ljud, ser sprickbildningar? • Har det snöat mer än 20 cm på något dygn och/ eller blåst

mycket?• Har det plötsligt blivit varmare eller regnat? • Drevar det snö?• Vad blir konsekvensen av en lavin här? Vilken är vår B-plan?• Vilka är det jag har med mig? Kan de något om laviner? Är vi

risktagare?

Länkar med mer information: Lavinkunskap: http://www.fjallsakerhetsradet.se/ forberedelser/laviner/Lavin och snöobservationer: www.lavinsmart.se Norge: www.varsom.no samt http://www.regobs.no Världen: http://www.avalanche-center.org/Bulletins/


Under våren 2013 kom ett mejl från Chris-tina S Sandström på företaget Hi On Life i Nepal, som berättade att varje gång hon googlade på sitt företag så kom klätternät-verket Girls Get Higher upp. När det hade hänt tillräckligt många gånger skickade hon helt sonika ett mejl till gruppen med en inbjudan som hon kallade ”Girls Get Higher goes Hi On Life”. Jag nappade direkt och efter lite mejl-konversation hade jag och Christina be-stämt att det var Island Peak med sina 6189 meter som gällde och att resan skulle ske under hösten 2014 för att tillräckligt många (läs jag själv) skulle hinna spara ihop pengar och träna. När sista datum för anmälan gick ut i våras hade sex tjejer anmält sig. Alla hade varierande erfarenheter med sig i bagaget men gemensamt var att alla var sugna på äventyr. Island Peak är en så kallad trekkingtopp vilket alla 6000-meterstoppar i Nepal kall-las. Detta innebär att många felaktigt tror att det är vandring upp till toppen. Tvärt-

om är det både glaciär, en snövägg med fasta rep och en smal kamvandring sista vägen till toppen. Just i år blev det dock ingen kamvandring eftersom de fasta repen hade satts fast bara några meter innan top-pen på grund av snöbrist där de vanligtvis brukar sättas. Följden blev då istället en längre klättring med yxa och jumar men det var ju bara trevligt!

Vår resa sträckte sig över 23 dagar och såg ut som följer:Dag 1. Ankomst KathmanduDag 2. Sightseeing Kathmandu, trek brie-fing och välkomstmiddagDag 3. Flyg till Lukla (2830 m) och trek till Phakding (2652 m)Dag 4. Trek till Namche (3440 m)Dag 5. Vilodag Namche med acklimatise-ringstur till Everest View Hotel (3880 m)Dag 6. Trek via Tengboche (3870 m) till Deboche (3600 m)Dag 7. Trek till Pheriche (4240 m)Dag 8. Vilodag Pheriche med acklimatise-ringstur (4750 m)Dag 9. Trek till Lobuche (4930 m)

Dag 10. Trek till Everest Base Camp (5380 m) och tillbaka till Gorak Shep (5180 m)Dag 11. Bestigning Kala Pathar (5545 m) och ner till Dingboche (4420 m)Dag 12. Trek till Chukkung (4720 m)Dag 13. Trek till Island Peak Base Camp (5100 m)Dag 14. Vilodag Base Camp med klätter-genomgångDag 15. Trek till High Camp (5600 m)Dag 16. Summit Island Peak (6189 m) och tillbaka till Base CampDag 17. Trek till DingbocheDag 18. Trek till NamcheDag 19. Trek till BenkarDag 20. Trek till LuklaDag 21. Flyg till KathmanduDag 22. Shopping och avskedsmiddag i KathmanduDag 23. Avfärd

Turen gick till en början bra för mig och jag kände mig rätt säker på att jag skulle må bra på höjd, jag som i hyfsat snabbt tempo tagit mig upp till över 5000 m förut. Det blev därför en ny (och i efterhand bra)

ISLAND PEAKOktober/november 2014

Girls Get Higher på

Guiden Christina Sandström och resten av gänget på acklimatiseringstur vid Everest View Hotel ovanför Namche.

GGH utanför Manaslu Hotel i Kathmandu: Malin Mulder , Lo Pettersson, Ingela Rindberg, Linnea Gunnarsson Knutsson, Stella Papadopoulou och Jennifer Sjöö Karlstad.

Mt Everest och Lhotse i bakgrunden.


erfarenhet för mig när jag strax innan Lo-buche började känna mig lite illamående. Jag tänkte att det nog går över men väl framme vid lodgen snurrade allt och jag kräktes tre gånger. Jag trodde huvudet skulle sprängas och jag fick kämpa stenhårt för att inte somna medan jag åt. En snabb koll visade en syre-sättning i blodet på 65 procent och jag fick stoppa i mig en Diamox mot vad Chris-tina kallade mild (kändes minsann inte så mild…) höjdsjuka. Dagen efter hade nivån höjts till 88 procent men jag kände att hu-vudet och motivationen var som bortblåst. Jag satt på sängen på morgonen och skulle packa min väska men jag hade svårt att för-stå hur det skulle gå till, jag satt bara och stirrade på väskan istället för att som van-ligt bli klar först. Christina och jag kom överens om att jag skulle gå ner till Dingboche och vänta på de andra som skulle komma dit dagen efter. Följden blev att jag missade Everest Base Camp och acklimatiseringsturen upp på Kala Pathar men jag kände att det inte spelade någon roll, jag var tvungen att hitta igen mig själv istället. Efter ett dygn för mig själv och några timmars stirrande på Island Peak som nu hade kommit rejält nära i blickfånget hit-tade jag min motivation igen. Resten av resan var för mig en solskenshistoria. Jag kände igen mig själv och min klätterlust och kände mig stark hela vägen upp till toppen och ner igen. Så himla underbar resa blev det. Tjej-erna som var med, Christina och de nepa-lesiska guiderna och klättersherporna. Alla inblandade gjorde resan till ett underbart minne för livet.

I’ll be back!

Text och foto: Ingela Rindberg

Vy från vandringen dag fyra på väg till Namche.

GGH på toppen av Island Peak den 1 november!

Boudhanath i Kathmandu, Nepals största stupa.

Hängbro med luft under fötterna: uppskattningsvis ca 60 meter...

Bönerullar i Kathmandu.


Efter att ha läst Steves nya bok ”Training for the new alpinism”, kan vi konstatera att han tycker boken är ganska onödig och att han har accepterat det vi vetat hela tiden. 80 procent sitter i huvudet.

Här kommer några tips på hur du tränar för vinteralpinism. Ledorden är: ”Klättra dåligt är bra!”• Träna på att klättra i dåliga förhållanden och i dålig terräng.

• Klättra när det är blött, löst och mossigt.

• Klättra när det är mörkt och kallt. Nu är med andra ord bästa tiden på året.

• Klättra med dåliga grejer (gärna lånade). Gör dock ett undantag för repen.

• Klättra när du är hungrig, törstig och trött (helst efter en misärbivack).

”Klättra dåligt är bra!” betyder också att du tränar på att oftare befinna dig i zonen där du klättrar sämre och blir mer komfortabel med det och därmed mindre rädd.

Sist men inte minst är det bra att träna på den riktigt tråkiga säkringstiden. Svetsa ihop en evighetsloop av tre meter rep och ställ dig i den kalla duschen eller om möjligt i närheten av en snökanon.

Vill du veta mer så kolla in bloggen ”Frozen turf and crap ice” eller anmäl dig till den Internationella Gräsklättersamlingen som går av stapeln på Båthusberget i början på januari.

Markus Andersson och Kasper Kotake, Dalarnas Klätterklubb

MENTAL TRÄNING FÖR VINTERALPINISM(Går även att applicera på annan typ av alpinism och är direkt överförbart på gräsklättring).

Båthusberget i vinterskrud.Belayträning.

Sydpillaren på Stetind.


Båthusberget i vinterskrud.

Sydpillaren på Stetind.

För att bli inomhusinstruktör måste du bli godkänd under en examination. Nästa gång det är möjligt är den 1 februari och platsen är Luleå.

Förbered dig noga med att klättra mycket, läs förbundets aspiranthandledning och övriga dokument för instruktörer, var med på klätterkurser, öva tekniker och metoder och läs även rekommenderad litteratur. Saknar du kunskap inom vissa moment, kontakta en auktoriserad instruktör och gå en kurs. Kom väl förberedd.

Anmälan: Sista anmälningsdag 16 januari via bergsport.se

Examination inomhusinstruktör

NYBILDAT: SMÅLANDS KLÄTTERFÖRBUNDSmålänningarna har gått ihop och skapat Smålands Klätterförbund. Vi på Bergsport var så klart nyfikna och ville veta mer.

Jim Wasmuth.

VILL DU OCKSÅ BLI INSTRUKTÖR inom någon av Klätterförbundets fyra discipliner; inomhus, sport, klippa, is? Läs mer om vad som krävs och hur det går till på bergsport.se/utbildning.

Där kan du också hålla utkik efter nästa utbildningstillfälle.

BERGSPORT: Varför startar ni Smålands Klätterförbund?

JIM WASMUTH, VÄSTERVIK KK: Vi har alltför lite samarbete mellan klubbarna i distriktet. Vi träffas ibland ute i bergen, på tävlingar och utbildningar. Mellan de sju klätterklubbar som finns i distriktet vill vi utveckla samarbetet och gemenskapen. I Småland har vi 57 distriktsförbund inom olika idrotter, allt från Fotbollsförbund till Rugbyförbund. De idrottsledare som jag har varit i kontakt med har alla varit positiva till sin organisation på distriktsnivå. Vi vill arrangera klätterträffar utomhus och åka på gemensamma klätterresor i Sverige och utomlands samt stödja varandra att anordna klättertävlingar i distriktet. Då det gäller access vill vi främja och säkra tillgängligheten till klättring på våra berg. I samarbete med SISU ska vi anordna utbildningar för både klättring inom- och utomhus.

Vad blir skillnaden mot hur det har varit tidigare? Flera av klättrarna har känt varandra i många år och haft sporadisk kontakt. Nu blir det i mer organiserad form för dem som vill. Det finns en enorm kompetens och erfarenhet hos klättrarna i Småland. Många har klättrat mellan 10–30 år inom olika discipliner och varit aktiva i klubbarna i flera år. Vi kommer att få ekonomiskt stöd i de distriktsutbildningar, som vi gör tillsammans med SISU. Vi får ekonomiskt stöd för verksamheten till en början, med ett schablonbidrag på 10 000 kronor per år. Ju mer verksamhet och utbildningar vi har, desto större blir det ekonomiska stödet. Vi kommer att anordna distriktstävlingar, ledbyggarkurser och tränarutbildningar i samverkan med Klätterförbundet och SISU. Tillsammans samarbetar vi och stödjer utgivning av nya klätterguider (sport/trad, boulder, is) och även uppdatering av befintliga.

Vilka klubbar är det som är med?Kalmar KK, Ölands KK, Slottbroskolans KK, Västerviks KK, Höglandsklättrarna, Sävsjö KK och Jönköpings KK.

Vad har ni för mål med förbundet?Att utveckla samarbetet på många områden och höja kompetensen bland medlemmarna i klubbarna, och utveckla ungdomsverksamheten och dess utbredning inom distriktet.

Är det något som ni tycker att andra regioner borde ta efter? Jag kan inte svara på vad andra ska göra. Klubbarna hos oss har haft ett litet men gott samarbete med varandra under många år. Vi har inte de motsättningar mellan klubbar som finns på vissa håll. Det ser annorlunda ut hos oss och det är bra. Alla våra klätterväggar drivs av klätterklubbarna och med starkt stöd av kommunerna. Vi har helt andra förutsättningar i Småland eftersom vi inte har kommersiella klätterväggar som drivs av aktiebolag och vars mål är att skapa vinst. I klubbarna finns det dessutom ett intresse av att klättrarna ska komma ut och klättra på våra fina berg och inte bara inomhus. Jag är övertygad om att det i framtiden blir möjligt för oss att hämta inspiration och kraft av varandra till att få en intressant och kul klätterutveckling i Småland.

När är det officiella bildandet?Söndagen 14 december.

KEB ALPINE RACE – DET STORA SKIDÄVENTYRETBåde elitsatsande skidalpinister, längdåkare och glada motionärer är välkomna att vara med i årets skidäventyr Keb Alpine Race den 15–19 april 2015. Det är ett tvådagars topptursäventyr och man tävlar i 2- eller 3-mannalag, dam, herr eller mix. Alpin- eller Skitour-klass. Det finns även en kortare solotävling dagen innan.

Mer info på www.svenskaturistforeningen.se

nyheter

JUNIORER I TOPP PÅ SM I LEADNär tio herrar och åtta damer tävlade om titeln som svensk mästare i lead lördagen 22 november på Klätterlabbet i Göteborg var publiken desto större och stämningen mycket god. Vann gjorde juniorerna Kajsa Rosén, Solna KK och Hannes Puman från Eskilstuna KK (läs mer om deras andra framgångar på sid. 38). Tvåa respektive trea i damklassen kom Stella Plantin, Göteborgs KK och Nanna Söderin, Östersunds KK. I herrklassen gick silvret till Fredrik Serlachius, från Solna KK, och bronset till Geir Söderin, Östersunds KK. För alla resultat se bergsport.se


BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014

David Dahlin forcerar överhänget på isfallet Brudslöjan, som ligger ungefär en kilometer söder om Sveriges högsta kraftverksdamm, Trängslet i Dalarna. Norrköpingsklättrarna David och Johan Gille hade egentligen planerat att åka till Hemsedal eller Rjukan, i Norge, men hindrades av hög lavinfara och töväder. Istället blev det Trängslet. Tur för oss, som fick två duktiga och sköna klättrare att hänga med! Foto: Tomas Ärlemo / www.arlemo.se


27

skarpladdat



skarpladdat

Åsa och Fredrik Söderqvist är på väg ner från den första gendarmen längs Arête des Cosmiques i Chamonix. Leden börjar i Col du Midi och avslutas

uppe på en av Aiguille du Midi-liftens balkonger 3800 meter över havet. Här bjuds vi på is och snö blandat med 40 miljoner år gammal guldskim-

rande granit. Den storslagna miljön med utsikt över hela Mont Blanc-mas-sivet tillsammans med stor variation i klättringen gör att man efter de blott 268 metrarna genast vill ha 268 till. När vi tar de sista kliven på stegen upp till balkongen står där en applåderande skara sightseeingturister som synar

oss beundrande uppifrån. Grandios avslutning på lika grandios klättring! Fotograf: Anette Andersson, www.textochfoto.se



skarpladdat

Hannes Puman på Rosetta i Åkers. Foto: Robin Stensson


HEJ KOMMITTÉ!Från och med detta nummer kommer vi att presentera alla kommittéer i förbundet. Vad gör de egentligen? Vad har de gjort? Vad vill de göra? Vilka är de? Så många frågor. Här kommer svaren!

BARN- OCH UNGDOMSKOMMITTÉN

kommittéer

BERGSPORT: Vad är det huvudsakligen ni jobbar med?

MORGAN HJORT, ORDFÖRANDE: Barn- och ungdomsklättringens utveckling i Sverige är uppdraget och det är det som vi alla vill skapa möjligheter till! Göra klubbarnas B&U-verksamhet enklare att driva är väl det enklaste sättet att uttrycka det på. Detta gäller inom alla delar inom klättringen och för alla mellan 7–25 år, så vårt uppdrag är både stort och intressant.

Vad har ni haft fokus på under det senaste året?Eftersom B&U har legat i träda under en längre period så har att sätta ihop en fungerande kommitté varit den huvudsakliga uppgiften. Det gick trögt i början men sen har det blivit lite av en ketchup-effekt. Nu är vi sex stycken som jobbar med detta, och det är glädjande att se att vi har lyckats få en mycket bra spridning geografiskt och könsmässigt. Sen har vi också haft Johanna som har jobbat ute i landet med att försöka nå alla klubbar och presentera de möjligheter som finns inom RF. Det har varit en stor hjälp tycker vi och vi ser fram emot att jobba vidare på detta under det kommande året.

Vad har ni i pipeline?Återigen, vi är alla nybörjare så vi försöker i stort att hitta formerna för hur vi skall jobba. Vår lista på saker som behöver göras är jättelång så vårt största jobb just nu är att prioritera bland dem och börja ”beta av” dem. En sak som vi har pratat mycket om är att vi vill synas bättre, just nu så känns B&U gömt bland mycket annat på Bergsport.se, så håll ögonen öppna för vi hoppas på ändring på det!

Vad skulle ni vilja göra om det fanns all tid och alla pengar i världen?Jösses, listan blir för lång! Vi har ju ingenting (nästan) vad gäller dessa frågor så vad vi än gör så blir det bättre...

Behöver ni fler som hjälper till i kommittén?Vi behöver alltid folk som kan vara med och bidra! Dock så kanske vi idag behöver mer folk som vill hjälpa till att delta och driva ”projekt” inom B&U-sfären, det blir lite svårt att ha en större permanent kommitté, just nu.

Är det några speciella egenskaper eller kunskaper ni efterfrågar?Nä, vem som helst är välkommen! Glädje och energi är väl det enda som behövs, jag förutsätter att vi alla har en kärlek till klättringen som sådan. Alla kan bidra med det de kan/vill.

Varför ska man gå med i er kommitté? För att vi har kul! Och det är här det kommer att hända saker under de närmsta åren, tro mig!

Hur kontaktar man er?Kolla Bergsport.se, vi finns alla med där!

Någon mer fråga ni vill få med…?Alla är välkomna med ”input” om vad ni anser saknas för att skapa utveckling inom B&U. Vi kan inte lova att vi kan genomföra allt men det är alltid bra att få veta vad behovet är. Ring någon av oss eller skriv ett mejl. Eller om ni snubblar över en av oss ute på klippan så säg hej och utmana oss, det är bara roligt! Nu när ni har fått bild på oss så kan vi ju inte komma undan längre...

DETTA ÄR B&U-KOMMITTÉN!

Hej! Jag heter Tommy Lundemo. Jag lärde mig dubbelåttan den 12 maj 2012 av en kompis på en afterski. Innan dess hade jag provat topprepa lite med min syster. Samma vår gick jag med i Sundsvalls KK med min äldsta dotter. Jag började hjälpa till med barnklättringen inomhus, som då var ganska småskalig. Eftersom jag alltid älskat berg framför allt vintertid, tog repklättringen utomhus mig med storm. Förälskelsen i klippan var stor. Jag blev snabbt hjälptränare i klubben och nästa termin hade jag hand om den yngre gruppen. Tillsammans har vi byggt upp en ganska stor verksamhet och vi är idag runt 60 aktiva i tre barngrupper trots att vi för tillfället endast erbjuder bouldering inomhus (och enstaka läger utomhus) och är på ständig jakt efter engagerade tränare. Jag har tidigare engagerat mig som tränare i längdskidåkning och får otroligt mycket glädje av att träna med barn och ungdomar. Största drivkraften för mitt engagemang i förbundet är att samla på mig och sprida kunskap om hur man kan driva och utveckla B&U-verksamheten. Jag är övertygad om att det finns massor av kunskap och fiffiga övningar och lekar ute i klubbarna som andra klubbledare är sugna på att ta del av. Bouldering och lätta sportleder utomhus är mina favoriter, kanske tack vare att det är så

lättillgängligt. Gillar även alpina toppturer och ser fram emot att lära mig lägga egna kilar, prova på isklättring och klättra flera replängder i framtiden. Jo just det, jag gillar att utmana mig själv och att dricka kaffe ur termos också. Men det är väl nästan ett krav om man ska fastna för den här sporten?


Linn Wennberg. Född och uppvuxen i Kiruna. Lämnade fjällen och gruvan och började plugga idrottsvetenskap i Umeå. För fyra år sedan skedde min klätterpremiär på Kiruna klätterklubb och jag blev såld direkt. Bouldering och sportklättring är det som gäller för min del. Klättrar mycket inomhus för tillfället, men inget går upp emot påsk-klättring i snöstorm i Norge, eller varför inte en varm och härlig sommardag i Gaisenjarga! När jag inte klättrar, åker jag helst skidor. Gärna i Riksgränsen. Varför jag är med i B&U är för att jag tycker att det är viktigt att barn och ungdomsklättring lyfts fram och att vi kan visa hur fantastiskt klättring är. Barn är vår framtid och för att klättringen ska kunna bli större tror jag det är viktigt att vi ger dem mer utrymme. Oavsett var i landet man bor, ska det finnas möjlighet till klättring. Klättring ska vara till för alla och målet borde vara glädje och att bara ha kul! På så vis förhoppningsvis väcka ett livslångt intresse!

Mikael Bladh heter jag, är 36 år och kommer från början från Gotland men har de senaste elva åren bott i Göteborg. Jag kom i kontakt med klättringen första gången 2008 på Gotland. Har klättrat mer aktivt de senaste tre åren och ägnar mig framför allt åt sportklättring men har på senare tid även börjat med tradklättring. Försöker åtminstone klättra varannan dag på vinterhalvåret då det blir mer strukturerad träning inomhus där repklättring varvas med bouldering. Jag sitter med i styrelsen för Kvibergs klätterklubb. Då Kvibergs klätterklubb har en inriktning mot barn och ungdomsklättring känns det väldigt kul att få möjligheten att vara med att på nationell nivå och skapa ännu bättre förutsättningar för barn och unga inom klättringen genom Barn- och Ungdomskommittén. Över lag så är det extremt kul att få vara med och driva arbetet framåt i en idrott/sport som verkligen är på framfart, inte minst om man tittar på antalet klättrare på våra inomhusgym.När jag inte klättrar så arbetar jag med företagsledning inom IT-branschen.

Anna Lovehed heter jag. När jag började klättra för några år sedan var det med inställningen att bara klättra i hall. Idag klättrar jag helst inte inomhus utan utomhus, gärna högt och länge i form av trad och multipitch. Jag tycker om vad klättringen gör med mina tankar. Att de bryts ner till endast fokus på här och nu, till problemlösning, överlevnad och lycka. Klättringen är för mig så mycket mer än en sport. Det är även ett sätt att umgås med vänner och en väg till fantastiska naturupplevelser. Jag är med i B&U för att jag tycker det är viktigt att lyfta fram barn och ungdom inom svensk klättring. För att sporten skall utvecklas och hållas levande behövs möjligheter och utrymme riktat till unga klättrare runt om i landet. Jag vill vara en del av den verksamhet som inspirerar och skapar dessa möjligheter för unga, att klättra mycket och mer både ute- och inomhus.

Morgan Hjort, 54 år ”ung”. Pappa till Axel 7 år och det är hans förtjänst att jag är tillbaka i den ideella världen. Han ville börja klättra och då tyckte jag att, då får vi väl fixa det. Har hållit på med klättring sen tidigt 90-tal. 1998 flyttade jag till Storbritannien och fick uppleva klättring på en helt annan nivå än vad jag var van vid. Den största grejen var att i Storbritannien är klättring en verklig folksport, klubben jag var med i firade 50 år 2004, när vi var ute (varje helg) så var vi en grupp om 20–25 personer, mellan 14 och 70 år. En ljuvlig gemenskap och glädje. 2005 flyttade jag till Sverige igen, till Malmö. Ville flytta till Helsingborg men vad jag förstod så fanns det ingen klubb där, så det fick bli Malmö men jobbade i Helsingborg. Efter ett par veckor kom det upp en websida för en nystartad klubb, i Helsingborg... Började ha en mejlkonversation med webmastern, och döm om min förvåning när han satt i samma kontorsrum som jag! Så, efter det blev det Helsingborg. Här har jag varit delaktig i att bygga upp klubben i ett tidigt stadium, byggt klätterväggar, lagt tjockmatta, arrangerat tävlingar, suttit som kassör, hållit i B&U-klättring... Var med och startade upp Sydcupen här nere i södern för våra yngsta klättrare. Numer har jag återigen tagit en B&U-grupp och tycker det är jättekul att se all den glädje det finns kring B&U-klättring, och det är lika kul att se hur roligt deras föräldrar tycker det är att umgås med sina barn och att själva klänga på väggarna! Vill också försöka återuppliva Sydcupen, det är mitt senaste mål, hoppas vi kan få igång 4–5 klubbar här nere så vi kan utmana övriga Sverige att också skapa enkla tävlingar för våra juniorer. Det är inte så svårt. Jag lovar!

kommittéer


ACCESSKOMMITTÉN BERGSPORT: Vad är det huvudsakligen ni jobbar med? ANDERS WESTER, tf ORDFÖRANDE: Vår ambition ligger i att säkra tillgången till, och öppna redan stängda klätterområden, allt från boulderfält till isklättring.

Vad har ni haft fokus på under det senaste året? Vi har jobbat mycket med information tidigare, sätta upp accessfonden, men vi lägger allt mer tid på att kommunicera med myndigheter och stötta klubbar. Vi har i närtid drivit ärenden som Skälefjäll, Trängslet och bevakar ett antal till, till exempel Ågelsjön, fågelskydd vid Kullaberg, reservatsbildning Hykjeberget, markägarproblem Finnvedsberget och så vidare. Tyvärr är vår ambition många gånger högre än vad vi klarar av eftersom vi jobbar ideellt.

Vad har ni i pipeline? Just nu är det ett ytterligare försök att öppna Bispberg, bevaka händelseutvecklingen kring de klätterområden jag nämner ovan, modernisera accessdatabasen, samt en ny fråga som dykt upp: Säkerhetsansvaret kring kommersiell bultning av klippor – vilket är en frågeställning som inte riktigt hör hemma i accesskommittén kanske. En dialog med säkerhetskommittén är viktig här.

Vad skulle ni vilja göra om det fanns all tid och alla pengar i världen? Köpa eller arrendera mark/klätterområden. Driva rättsprocesser för att få fram juridiska prejudikat kring

områden som belagts med klätterförbud i syfte att häva dessa. Öka aktiviteten mot politiker och myndigheter. Finansiera en klätterförarredaktion som skapar en nättjänst à la Sverigeföraren med accessinfo, ledinfo med mera. Tillsammans med olika länsstyrelser/Naturvårdsverket arbeta fram nya, och omarbeta befintliga, reservatsregler som tar hänsyn till och balanserar klättervärden med naturvärden och allemansrätt.

Behöver ni fler som hjälper till i kommittén? Ja, helt klart!

Är det några speciella egenskaper eller kunskaper ni efterfrågar? Brinnande intresse för access, kunskap om klättring förstås, ekologi etcetera, samt hur myndigheter fungerar.

Varför ska man gå med i er kommitté? För att vara med och bidra till att vi får och kan klättra utomhus och att inte fler klätterområden stängs på grund av okunskap.

Hur kontaktar man er? Att mejla är enklast, min mejladress finns på bergsport.se

Någon mer fråga ni vill få med...? Vi behöver en ordförande!

DETTA ÄR ACCESSKOMMITTÉN!

Anders Wester, Dalarnas KK, på Cobalt buttress Meall Gorm Skottland.

Anders Björkén, Malmö KK (här med dottern Flora).

Boel Nyberg, Dalarnas KK.

kommittéer

FRÅN OCH MED NU har Klätterförbundet också en Marknads- och kommunikationskommitté vars huvudsakliga uppgift är att hjälpa till att utvärdera vilken typ av sponsorer förbundet är i behov av, när och i vilka sammanhang förbundet vill och bör synas, samt hjälpa övriga kommittéer och klubbar med extern - till exempel pressreleaser - och intern kommunikation. Har du kompetens att bidra med är du varmt välkommen att höra av dig till Stefan Lindström på [email protected] eller Steffen Oxenvad på steffen.oxenvadyahoo.se

Fredrik Eliasson, Örebro KK.


Premiär för klätterlägerSista helgen i augusti anordnade Sundsvalls Klätterklubb för första gången ett klätterläger för barn och ungdomar. Det hade blivit svalare i luften men solen trängde in bland träden och sken ner över boulderblocken i Bergafjärden.

Av de tolv deltagarna, mellan sex och fjorton år gamla, är det några som aldrig tidigare klättrat ute och för de flesta är också bouldering utomhus något helt nytt. Ella Strömblad, sju år, har aldrig tidigare bouldrat utomhus. Nu har hon klättrat mer än halvvägs uppför ett problem flera gånger, men urtoppningen känns otäck så där tar det stopp. Ella hänger länge på ett grepp, försöker flytta om fötterna men ropar till sist ner: – Jag orkar inte mer nu, men jag vill ju samtidigt upp. Hon hoppar ner, vilar en stund, äter en bulle men är snart på samma problem igen. Denna gång har en av ledarna målat en stor pil där det finns ett stort grepp som hon kan använda vid urtoppningen. Det gör att hon nu vågar klättra hela vä-gen och ta sig upp över kanten. När Ella kommer ner igen syns det tydligt att hon är stolt över att ha klarat problemet. – Jag var nästan på väg att åka hem men jag ville verkligen klara det och nu har jag gjort det. Äntligen har jag kommit upp, säger hon. Hon säger att det är lite läskigt att klättra ute men tycker samtidigt att det är roligare att vara ute än inne. – Det blir mer spännande då. Du vet inte riktigt vilka grepp som kommer.

Bredvid Ella klättrar Alexander Sten-lund, fjorton år gammal. För honom är det också första gången han bouldrar utomhus. Han har gett sig på en 6A, med små grepp och små fotsteg. Först hittar han inte hur han ska stå på startgreppen, men efter bara ett par försök är han uppe vid kanten och tar sig över den. – Det var adrenalinet och alla som stod runt mig och peppade som gjorde att jag lyckades sätta det, säger han efteråt. På kvällen sover flera av deltagarna över på en camping i närheten. Där får de lära sig knyta åttor och kvällen avslutas med VM-finalen i bouldering.

Att Sundsvalls Klätterklubb nu anordnar ett klätterläger beror på att det finns engagerade ledare och att klubben fått ett ekonomiskt stöd från klätterför-bundet. – Tanken med lägret är att förbättra sammanhållningen i grupperna och låta barnen och ungdomarna utveckla sin klättring genom att få komma ut och också få möjlighet att testa på repklätt-ring, säger Tommy Lundemo, en av ledarna. I klätterhallen i Sundsvall finns det främst bouldering och därför är de unga klättrarna relativt ovana vid repklättring, så söndagen tillbringades på Midskogs, där det finns repklättring i alla grader.Ella Strömblad är fortfarande nöjd över sin boulderinsats från dagen innan, men efter att ha testat repklättring är hon tydlig med vad som ändå är roligast. – Topprepsklättringen var roligare. Du faller inte så långt när du har rep så det känns bättre än bouldring, säger hon.

Alexander Stenlund tycker däremot att bouldering är roligare än repklättring. – Det blir lite läskigare att klättra utan rep. Du måste lita mer på dig själv, säger han. Både ledare, föräldrar och klättrare ser nöjda ut när det är dags att säga hej då på söndag eftermiddag. – Det har varit fantastiskt roligt. Kul att se hur de har umgåtts med varandra över åldersgränserna och också hur mycket de har vågat testa i klättringsväg, säger Tommy Lundemo. Han hoppas att klubben kan anordna fler klätterläger i framtiden. – Det vore även kul att åka iväg till ett större inomhusgym eller kanske åka och titta på någon större klättertävling, säger Tommy Lundemo.

Text: Anna AhlströmFoto: Tomas Stenlund

Melvin Hedin klättrar på ett problem i Bergafjärden.

Ella Strömblad kämpar på för att ta sig upp på ett av sina första boulderproblem utomhus.

nytt från klubbarna


KLÄTTERHALLEN INVIGD!I slutet av september fick Sunds-vallsklättrarna tillgång till en tre gånger så stor klätterhall!

När Sundsvalls Klätterklubb blev uppsagd från sina tidigare lokaler var det lämpligt att börja leta efter större lokaler då klub-ben sett ett ökat intresse för klättring. Den tidigare hyresvärden har hjälpt klub-ben med bygget av den nya hallen. Klub-bens medlemmar har stått för målning, flytt av prylar från förra hallen, att placera ut mattor och avslutningsvis sätta upp nya problem. – Jag tycker att den största skillnaden är att hallen rymmer fler människor och erbjuder större variation i klättringen. Hal-len kommer vara en naturlig mötesplats för alla, både nya och rutinerade klättrare, säger klubbens ordförande Pär Åslund.Den 22 september hölls en klätterinvig-ning med bouldertävling som lockade cirka 40 deltagare. – Det känns självklart jättehärligt att hallen är klar och jag tror det är något

som klättrare i Sundsvall har stor nytta av under lång tid, säger Pär Åslund. Det är också många klättrare som ser fram emot en vinter i den nya hallen. Klättraren Amanda Eskebaeck, som nyligen flyttat hem till Sundsvall från Uppsala, är nöjd med nya hallen. – Största skillnaden är utrymmet, vi får plats och behöver inte vara oroliga för att hoppa på varandra. Jag tycker också att hallen blev väldigt bra byggd, den har alla möjliga vinklar på väggarna, säger hon. Den nya klätterhallen har 150 kvadrat-meter klätteryta. Förutom att hallen är större än den förra har medlemmarna också tillgång till ett större gym, riktiga omklädningsrum, ett större kök och gemensamhetsutrymmen. För att visa upp den nya hallen för allmänheten an-ordnades öppet hus med gratis klättring mellan 29 september och 3 oktober. Dagarna var välbesökta med uppskatt-ningsvis 50 besökare några kvällar. Nu pågår planeringen inför den årliga boul-dertävlingen Sundsvall Plastic Madness som kommer att hållas den 31 januari.

Text: Anna Ahlström

BOULDERING I FJÄLLANDSKAPDen 29–31 augusti hölls den årliga boulderträffen i ett av landets större boulderområden, Gaisenjarga.

Johan Norén klättrar den fina De Geer- areten (6A), Njurstenarna, Gaisenjarga.

Vy Västerut från baslägret i Gaisenjarga.

Området, som är beläget i fjällkedjan i den nordvästra delen av vårt land, bjöd på storslaget fjällväder och be-sökare från Stockholm, Älvsbyn och Kiruna deltog. För tredje året i rad arrangerades denna träff. Området växer för varje

år och ståtar nu med ungefär 600 pro-blem i alla grader, inklusive en mängd projekt i de övre svårighetsgraderna.Det vackra vädret med bra friktion bjöd på många fina problem att klätt-ra, från klassiker till nyturer. En dag ägnades också i nyutvecklade Njur-stenarna vilket är ett av de senaste tillskotten på udden Gaisenjarga. På kvällarna samtalades det om dagens bedrifter och den trevliga

samvaron bidrog till en härlig atmos-fär här uppe bland Kirunafjällen. Siktet är redan nu inställt på nästa års träff 2015. Förhoppningsvis anslu-ter fler klättrare och kanske, kanske får något av de vackra hårda projek-ten en förstabestigning. Väl mött i Gaisenjarga!

Text och foto: Fredrik Pudde Hansson, Kiruna KK

Emil Ragnarsson klättrar i Sundsvalls nya klätterhall under invigningskvällen. Foto: Per Arnsäter

Den nya klätterhallen har fler vinklar på väggarna än den förra. Här klättrar Anna Hessel Hassel. Foto: Per Arnäster



TÄLT, TOPPREP OCH REPELLERING

Hela glada ungdomsgänget!

Fem månader innan avresa började Karlstad klätterklubb, K3, förbereda sommarlägret för ungdomsgruppen i Östmarka vid sjön Hauktjern. Djupa sprickor och höga klippor precis intill vattenkanten, bra tältplatser och närheten till Oslo bidrog till klubbens val av resmål.

– Jag är från Norge och känner till utomhusklättringen där. Vid Hauktjern finns fyra kilometer klätterleder, bad och fin na-tur och det tar 20 minuter till Oslo centrum med tunnelbana, berättar huvudledaren Öyvind Alster. Resan blev möjlig genom ett friluftsbidrag från Svenska klätterförbundet och K3 fick dispens för att åka utomlands. Tolv ungdomar mellan 12 och 18 år, sex ledare och tre för-äldrar valde att åka med och merparten av deltagarna hade aldrig bott i tält förut. – Friluftslivet funkade kanonbra. Vi ville träna på att bo i tält och äta och bajsa ute. Nu valde vi en strategisk tältplats med tillgång till ett utedass, säger Öyvind Alster. När två fullpackade minibussar avgick från Karlstad på en fredag var det första gången några av ungdomarna var utan sina föräldrar. – Jag var spänd på hur det skulle gå socialt i och med det stora åldersspannet. Men de tog hand om varandra och det funkade jättebra, säger Öyvind Alster. Framme vid Östmarka tog det en kvart att gå till läger-platsen.Ungdomarna delade på några tremannatält medan ledarna sov i tipi. Dagen efter inleddes med en vandring till Hauktjern. – Vi gick in på en skidled och gick några kilometer, kollade på kartan och visste inte var vi var. Vi hade styrt av fel och fick gå tillbaka, så det blev en lång promenad, säger deltaga-ren Samuel Sonesson. Topprep på tio olika leder med svårighetsgrad fyra och fem stod på schemat under lördagen. Den längsta leden var 25 meter lång och flera av ungdomarna fick testa utomhusklätt-ring för första gången. – Jag har klättrat ute förut, det är stor skillnad jämfört med inne. Det finns inga utvalda stenar att hålla i, man väljer grepp efter principen att når man så får man, säger Samuel Sonesson.Han har valt att hålla på med klättring för utmaningens skull. – Det är som ett fysiskt pussel. Man kan tänka ut sätt att klara det på, säger han. På lördagskvällen tog sig gruppen in till Oslo för att äta piz-zabuffé. Och där tog tävlingsinstinkten över. – Samuel vann nog ätartävlingen, han åt jädrigt mycket, säger deltagaren Hanna Alster. För henne, och flera andra i gruppen, var söndagsförmid-dagens repellering från en 45 meter hög klippa det som fastnade starkast i minnet. – Det kommer jag aldrig glömma. Det var läskigt att titta ner över kanten, men själva repelleringen var inte så farlig. Det var riktigt häftigt. Från toppen såg det ut som att en jätte tagit en massa stenar och slängt ut. Det var tallskog och gigantiska stenar överallt, berättar hon. De ungdomar som inte ville utmana höjden valde att klättra topprep på Gammle feltet. Och efter lunch på söndagen samlades alla kring topprepen och testade nya leder innan det var dags för hemfärd. Samuel Sonesson var den enda som testade att ledklättra på en bultad led. – Jag lyckades nå ankaret och gör man det med en svår led blir man riktigt glad, det är en lättnad när man kommer upp. Repelleringen innan var fantastisk. Utsikten från 45 meter var helt underbar och man kunde ta sin tid. Jag har aldrig stått vid ett så stort stup förut, säger han. För Hanna Alster innebar resan att hon fått större förstå-else för inomhusträningen.

– Det är mer tekniskt att klättra ute. Man får titta sig om-kring väldigt mycket och lära sig hitta rätt grepp. Nu tänker jag på att vrida mer på fötterna, vrida in höften mot väggen och inte välja den enklaste vägen rakt upp när jag klättrar inomhus. Det känns bättre teknikmässigt.Huvudledaren Öyvind Alster är hennes pappa, och han har märkt av att det blir allt vanligare att klättra inomhus. – Klättringen växer som sport tack vare att det finns fler inomhushallar. När jag började klättra på 80-talet hade jag aldrig klättrat inomhus. För mig är det en utomhusaktivitet, säger han. Öyvind Alster stod för inköp av utrustning och mat, informerade om allemansrätten och skötte kontakten med vårdnadshavare innan avresa. Nu ser han och klubben fram emot fler läger med fokus på klättring och friluftsliv. – Nästa gång får nog ungdomarna köpa sin egen mat och vara mer involverade i den logistiska biten med förberedelser och packning. Vi står för tips och idéer, säger han. För K3 och ungdomsgruppen var den största vinsten med resan gemenskapen som uppstod. – Gänget träffas en och en halv timme varje onsdag och nu har de kommit mycket närmare varandra, konstaterar Öyvind Alster. – Det var väldigt kul, vi har aldrig rest ihop och umgåtts i så många dagar tidigare. Hauktjern var jättefint och vi hade tur med vädret. Det var lite varmt och svettigt när vi gick vilse en sväng, men man lärde sig mycket, sammanfattar Hanna Alster.

Text: Frida Eriksson, foto: Stefan Sonesson

Under sista dagen får de ungdomar som vågar och vill testa på repellering. Här är det Johanna Wahlström som repellerar.


Snälla tom

ten För att vinna någon av våra fantastiska julklappar behöver du svara rätt på nedanstående frågor samt skriva en priorite-ringslista på vilka julklappar du vill ha. Som nummer ett anger du den klapp du allra helst vill ha om du vinner och därefter listar du resterande i fallande önske-ordning. Glöm inte heller att ange eventuell färg samt storlek.

Vi måste ha svaret senast 24 december. Då drar vi vinnarna av dem som har alla rätt. Den som blir dragen först vinner sin första önskan, nästa inkomna rätta svar vinner sin första öns-kan om inte den redan vunnits, då blir det önskan nummer två. Och så vidare tills alla julklappar hittat sin nya ägare. Glasklart, eller hur!?

Melja dina svar, önskelista, storlek, färgönskemål, namn och adress till [email protected] Skriv JULKLAPPAR i ämnes- raden.

Tävlingen är öppen för alla som är medlemmar i någon klätter-klubb ansluten till Svenska klätterförbundet.

Frågor:A. Vad döpte Ulf Renman och Adam Thomas leden till som de klättrade i Sylarna?1. ”Djävulstungan”X. ”Djävulsdansen”2. ”Harrejavvlar vilken whiteout”

B. När Simon Moro är ute och klättrar höga berg…1. ...njuter han av att äta

frystorkad mat.X. ...äter han bara sin frus hem-

lagade medskickade mat.2. ...kan han inte äta alls.

C. Vad heter tävlingsformen av topptursskidåkning?1. SkidalpinismX. Skitouring2. Till topps!

D. Vilken klättertävling gick av stapeln helgen 4–5 oktober?1. NMX. JNM2. GKM*

*Gräsklättringsmästerskapen


Jullappsregnet startar tidigt i år! Här kommer massor med tips på vad du kan önska dig i julklapp – och fem av dem kan du vinna! Hur du gör ser du i rutan här intill...

Vinn din julklapp!

JAG VILL HA!

Skönaste understället från svenska Röjk: Primaloft Superbase sweater i värmande merionoull och fukttransporterande och snabb-torkande primaloftgarn. Tröjmodellen är löst sittande och lätt urringad, ärmar med tumhål. Finns så klart matchande långkalsonger i mer klassisk tajt modell till. Rekommenderat cirka-pris för tröja 900 kronor, kalsonger 800 kronorwww.rojk.se

Frameworkjackan från brittiska Dare2b är en skaljacka för alla typer av aktiviteter på berg i egna vatten- och vindtåliga tyget ARED VO2 20,000 . Hög andningsförmå-ga och avtagbart snöskydd och luva med plats för hjälm gör den multifunktionell. Rekommenderat cirkapris 1395 kronor. www.Dare2b.com

En app i julklapp… Calazos kartapp kan du ladda ned för en hundring styck och få otroligt detaljrika terräng- och fjällkartor över olika områden i Sve-rige. Vet du bara namnet på klätterklippan du ska till så fixar telefonens gps så att du hittar dit även om du saknar mobiltäckning. Spårfunktionen gör att du kan spara snabbaste vägen och dela med andra. www.calazo.se/kartor

En tejpad vattentät 30 liters reseryggsäck från Tierra av trelagers Gore-Tex Pro med

rullstängning. Denna lättpackade ryggsäck funkar lika bra i kajaken som till boulder-blocken och är tillverkad av restmaterial som blir över i produktionen. Kommer därför i flera olika färger.

Rekommenderat cirkapris är 445 kronor. www.tierra.se

Snälla tom

ten


Ett kompakt allt-i-ett-kök med tillhörande kaffepress från Eta Lite, Primus. Hela köket

inklusive en 100 grams gasbehållare ryms i kastrullen som inte tar mycket större plats än en mattermos. Perfekt för kalla vinter-

turer! Kaffepressen räcker till kaffe för två. Rekommenderat cirkapris är 1399 kronor.

Finns även utan kaffepress och kostar då 1299 kronor. www.primus.se

Slingsby Down Jacket från Bergans är en varm och lätt-packad förstärkningsjacka med dunfyllning ur serien Slingsby, döpt efter brit-

tiske klättraren William C Slingsby, som också kallas den skandinaviska fjällspor-tens fader. Herrmodell finns i

kastanjebrunt och dammodell i turkos. Rekommenderat cirkapris är 2295 kronor.

www.bergans.se

Packa smart inför vinterresan med Marmots Long Hauler Duffle-program. Från necessärer till stora

tåliga väskor som rymmer all din packning för Thailands-resan eller is-klättertrippen till Norge.

Flexibelt och löstagbart bärsystem så att du kan bära väskorna som ryggsäck eller axelväska men även ta bort bärsystemet

helt vid bagageincheckning. Tre innerfack. Volym mellan 35 och 113 liter och rekom-

menderat cirkapris från 200 kronor (necessär) till 1100 kronor (strl XL)

www.granitbiten.se

Vågar du ladda utan padda? Edelrids Dead-Point II-padda är en slitstark och smidig

taco style-padda där man dessutom får en Sit Start Pad på köpet. Utrustad med torkmatta

för skorna och ett skönt bärsystem. Vikt 6000 gram, mått ihopvikt 140 x 115 x 10 centimeter, och

ihoppackad 115 x 65 x 30 centimeter. Pris: 2 300 kronor www.granitbiten.se

Valiant Jacket (DMP137) är en skidjacka från brittiska märket Dare2b, i skalmodell med tejpade sömmar av materialet

ARED VO2 20,000 som är konstruerat för hög vind- och vattentålighet. Blixtlås under ärmarna sörjer för extra goda

ventilationsmöjligheter. OBS! Finns bara i herrstorlek medium, i grått eller grönt. Rekommenderat cirkapris är 2495 kronor. www.Dare2b.com

Nya klätterskon NEXXO från Evolv är designad av Chris

Sharma. Skon är bygd för att ge högsta möjliga prestanda utan

att ge avkall på bekvämligheten. De är mjuka men ger samtidigt

utväxling i tårna så att de tillåter precisa placeringar samtidigt

som de är bekväma. Kostar 1295 kronor. www.highsport.se

Marmot Megawatt Jacket – ny smart hybrid! Perfekt när du vill vara aktiv men samtidigt behöver lite mer värme. Fiffig fyllningsmix av 800-fillpower dun och Polartec Alpha i kroppen och enbart Polartec Alpha i ärmarna. Lätt, packbar, fukttransporterande och varm. Rekommenderat cirkapris 3000 kronor. www.marmot.se

ALPHA Backpack är en riktig tomtesäck för alpinism från Arc’teryx i slittåligt material

och med förlängd rulltopp med drag-skostängning för snabb

åtkomst av packningen. Rekommenderat cirkapris för

30 liter är 1399 kronor. Finns även i svart samt storlek

45 liter för 1599 kronor. www.arcteryx.com

Bomber Pile är en mjuk och följsam fleece i PrimaLoft-garn från Röjk som ger ett

mjukt fluffigt utseende och som håller dig supervarm mellan boulderpassen, men också ventilerar eventuell svett så att du som har den på under

pressen eller skidturen också håller dig torr. Du kan vinna herrmodellen i turkost eller dammodell i rosa. Rekommenderat cirkapris är 1800 kronor. www.rojk.se

37


I september 2014 var det dags för juniorernas stora klätteräventyr, JVM i Nya Kaledonien, en exotisk Stillahavsö långt bort i den södra hemisfären. Ett vilt debatterat och internationellt ifrågasatt val av lo-kalitet för ett JVM. Hur som helst avreste en grupp från Göteborg och några från Stockholm för att sammanstråla i Helsingfors och därifrån vidare via Osaka, Japan till Nouméa på Nya Kaledonien. En nätt liten resa där man halvvägs passerar Bangkok i Thailand och då enbart har ytterli-gare cirka tio timmars flygning framför sig. Gruppen bestod av mig, Katrin Amann, Kajsa Rosén, Hannes Puman och Ymer Alber. Väl framme visade sig att vårt val av hotell var bra jämfört med andra landslag. Bussen stannade 30 meter från entrén och det var ca 30 mi-nuters gångväg till tävlingsarenan. Vi anlände fyra dagar innan kvalet för att kunna tidsacklimatisera oss. Under de dagarna laddade vi med ett par pass med lätt klättring och mycket vila för att bygga upp energidepåer och skapa klättersug.

Lördag den 20 september var det dags för kval. På grund av värmen började Q1 tidigt på morgonen och Q2 på kvällen men för att göra en lång, nervpirrande och superspännande kvaldag rättvisa skulle nog inte Bergsports volym räcka till. Helt otroligt och glädjande lyckades samtliga våra eminenta svenskar ta sig genom kvalet på ett föredömligt sätt och samtliga tog sig vidare till semifinal. En historisk prestation som imponerade i de andra landslagslägren. Jag var inte speciellt orolig för kvalen även om skägget på mig blivit längre. Ett vad hade nämligen ingåtts; Jag skulle inte raka mig förrän vi hade en finalist. Plötsligt dök en tanke upp under kvalet, nästa tillfälle är Arco hösten 2015… Söndag den 21:a och semifinaldag. Klättringen skulle börja först på kvällen och dagen fördrevs med vilseledande och avdramatiserande aktiviteter som bad, mangopallning och diverse försök att öppna ko-kosnötter. I vanlig ordning startades uppvärmningen i god tid. Det

märks bland samtliga, både svenskar och öv-riga att allvaret närmar sig. Det vilar en speci-ell semi- och finalför-väntanstämning bland aktiva och ledare. Trots det är alla glada, hjälpsamma och det har under åren byggts upp en speciell gemen-skap mellan inte bara de aktiva utan även oss coacher. Att som coach och lagkamra-ter titta på semifinaler

I september hölls JVM i lead i Nya Kaledonien. Förbundskapten Reino ”Nicki” Horak som följde med våra svenska ungdomar hela vägen, berät-tar om skägg, kokosnötter, nerver och medaljer.

GULDi Nya Kaledonien

och finaler är otroligt påfres-tande. Att sedan ha fyra stycken en och samma kväll är en riktig nervpärs. Även här utelämnar jag detaljerna men kan bara efter semin sammanfatta att vi fick en fantastiskt fin utdelning.

Prestationerna under semin var fantastiska även för de två som inte fick finalchansen. Ymer slutade i sitt första VM på en otroligt fin och meriterande 18:e plats. Katrin som på grund av en olycklig skada haft ett fyra och en halv månads ofrivilligt träningsuppehåll gjorde trots det i detta och sitt sista JVM sin bästa prestation någonsin. Något som i skrivande stund faktiskt får det att tåras. En otrolig 11:e plats enbart två futtiga moves från final och hade detta JVM gått två månader senare hade jag satsat mer än skägget på att vi även haft Katrin i final! Hannes klättrade stabilt och slutade fyra efter semin. Då jag litar på chief-routsetters förmåga var detta troligen en bra placering. De sista två JVM finalerna hade nämligen slutat med en 1:a plats och favorit-skap inför finalen. Denna gång axlades detta av den sympatiske Wil-liam Bosi följd av två japaner.

Kajsas semi blev ett ormbo där det endast skilde två moves mellan samtliga finalister med Kajsa på en 3:e plats. Nu blev det så raffinerat för oss att Hannes hade final på måndag kväll och Kajsa på tisdag kväll. A-killarnas final blev en riktig rysare i ett fält där faktiskt samtliga finalister har och hade guldkapacitet även om fem av dem hade större sannolikhet till guldet. När Hannes gick ut som femma var spänningen på topp. Så här efteråt kommer jag inte ihåg någonting av hans klättring utan får titta på videon som inte heller finns. Det fanns helt enkelt inte en tanke på inspelning innan Hannes finalpress. Han klättrade dock starkt och stabilt och var klart närmast att klara det crux där ingen tidigare gått förbi. Med andra ord ledning hittills. Nu var det dags för två japaner och det troliga var nog att någon av dem skulle klara cruxet. Först ut var Yuki Hada. Han klättrade fantastiskt och såg hur stark, utvilad och stabil ut som helst när han kom till cruxet. Helt plötsligt till allas förvåning och min glädje lägger han en helt otroligt dum heel hook som bara är helt omöjlig att genomföra. Resultatet av det är att Han-nes fortfarande leder och har bronset klart. Dags för japan nummer två, Shinichiro Nomura. Även Nomura såg till en början stark ut men började halvvägs tveka och sänka klät-tertempot betydligt. Han tog fullständigt slut och lyckades inte ens komma till cruxet. Detta innebar ett säkert silver. Sist ut William Bosi. Var det någon som skulle knipa guldet från Hannes så var det William, en genomtrevlig skotte vars största pro-blem inför finalen var att hålla ordning på nerverna. Britternas ekonomiska beräkningssystem innebar att det dessutom för Wil-liam stod närmare 30000 kronor på spel i form av ett guld gjorde nog inte saken lättare. I semin klättrade han helt outstanding så den fysiska formen var det inget fel på. Efter tio moves jublade jag dock redan inombords och visste att Hannes och Sverige skulle bärga sitt första guld någonsin. William hade inte huvet med sig och var inte ens på banan under klättringen. Cirka tio moves ned-anför Hannes gick det inte längre och vårt första guld någonsin var ett faktum. Något som nästan var lika f int var de övriga coachernas ärliga lyckönskningar. Efter två ledarpositioner under två JVM i rad inför f inalen var ingen värd guldet mer än Hannes. En stor blöt kyss på kinden från Österrikes coach bekräftade det med eftertryck. Glädjen och lyckan var full-ständig. Dessutom kan Hannes nu stoltsera med familjens ädlaste medalj då även hans bror sen tidigare innehar ett JVM silver i bågskytte.

Kajsa Rosén knyter in sig. Snart är bronset hennes! Foto: Nicki Horak.


Det blev en sen natt med en skandalöst dåligt planerad dopingkontroll som tog drygt fem timmar.

Tisdag den 23 september och finaldag för Kajsa. Hon gick ut som sjätte tjej då hon var trea efter semin. Amerikanskan Hayes hade klättrat fantastiskt i finalen och låg tvåa efter Hannah Schubert som låg sist efter semin men som överträffat samtliga hittills. Kajsa såg dock stabil ut och hade fint flyt. Finalnerverna som alla har syntes inte mer på Kajsa än någon annan. Hon lyckades komma upp till samma grepp som amerikanskan och försökte gå vidare men föll av. Då var det riktigt nervöst. Fyra med två duktiga klätt-rare kvar. Schubert hade ju gjort sitt livs press så frågan var hur mycket 36+ i finalen var värt. Efter Kajsa kom Alina Ring som låg tvåa efter semin. Hon lyckades inte bättre än Kajsa men hamnade före likväl på grund av countback. En klättrare kvar, Heloise Doumont som var ensamledare efter semin. Spänningen var här olidlig och när Heloise efter lite tveksam klättring föll av långt nedanför Kajsa var glädjen än en gång helt fullständig med ytterligare en medalj; bron-set till Kajsa! En historisk prestation till av detta fantastiska landslag. Hade detta varit en populär bollsport hade Sergels Torg varit fyllt till bredden vid vår hemkomst!

Efter detta fantastiska JVM var det fem dagar kvar. Fyra av dessa skulle spenderas i och utanför Koumac, en by vid Nya Kaledoniens norra spets. Flera landslag skulle dit och samtliga skulle klättra i och på ett berg som de kallade ”Roches de Notre Dame”. En fantastisk formation som bara stod i djungeln som en veckad hålig jätteklump av sten med grottor överallt. Vi bodde hemma hos volontärer och blev hjärtligt och varmt omhändertagna. Det var mycket kritik och diskus-sioner inför detta JVM internationellt. Även nationellt hördes röster att man skulle avstå av olika skäl. Med facit i hand: Rent organisa-toriskt, servicen, vänligheten och det tillmötesgående vi fick går inte att överträffa. Med tanke på resultaten vi fick med ett guld, ett brons, en 11:e plats och en 18:e plats, vilket dessutom gav oss delat silver i totalprestation med bara Österrike före oss och länder som Frankrike, Italien och Spanien bakom oss är det nog ingen som i efterhand ångrar att vi deltog. Natten den 28:e var det dags att lämna denna fantastiska ö för att gnida drygt 20 timmar i en flygplansstol. Inget fyllt Sergels torg vid hemkomst men prestationen är inte ringare för det.

Text: Reino Horak,Förbundskapten sportklättring

3

5

6

1

2

4

1. En blivande svensk världsmästare faller på sista greppet! Foto: Nicki Horak.

2. Kvaldagen fördrevs med bad, mangopallning och diverse försök att öppna kokosnötter. Foto: Nicki Horak.

3. Katrin Amann gjorde sitt bästa JVM någonsin trots drygt fyra månaders uppehåll på grund av skada. Foto: Nicki Horak.

4. Ymer laddar inför kvalda-garna med lite lätt klätt-ring. Foto: Nicki Horak.

5. JVM-arenan i Nya Kaledo-nien. Foto: Nicki Horak.

6. Hela svenska gänget på plats. Från vänster Ymer Alber, Katrin Amann, Kajsa Rosén, Nicki Horak, Hannes Puman. Foto: Nicki Horaks privata.

NYA KALEDONIEN


När de nordiska mästerskapen för juniorer i just bouldering hölls på Klättercentret, Telefonplan i Stockholm helgen 4-5 oktober kändes det just så i alla fall!

Ett 80-tal tävlande barn och ungdomar från Sverige och våra nordiska grannländer hade anmält sig till tävlingen. Alla var vältränade, och peppade både på att tävla och äta av tävlingsfikets alla godsaker. Eftersom det också var kanelbullens dag kunde de frossa i kanelbullar, men Solna Klätterklubb som stod för värdskapet och tävlingsfiket hade självklart även bullat upp med sallad, hemgrillade kycklingfiléer, falafel, tomatsalsa, surdegsbröd med pålägg, hembakat fröknäcke och likaledes hembakta kakor.

Rykten gjorde gällande att några från Finland som inte tävlade följde med inte bara för att heja fram sina landskamrater utan lika mycket för den svenska kladdkakan. Det är möjligt, men viktigast av allt var i alla fall att alla verkade ha kul, att ledbyggarna skapat en tävling som var både rolig och utmanande för precis alla deltagare. Efter lördagens kval blev söndagens finaler i de sex klasserna en riktig publikdragare där problemen utmanade de tävlande på olika – och ibland oväntade sätt, och fick publiken att bita på naglarna. Sverige knep fyra guld genom Katrin Amann från Eskilstuna KK, Kajsa Rosén från Solna KK, Hannes Puman från Eskilstuna KK och Freja Duncan från Stockholms KK, och tog tre silver tack vare Sara Engqvist, Fredrik Serlachius och Samuel Wingårdh, alla från Solna klätterklubb. Två svenska två brons säkrades också av Fabian Förander från Solna KK och Ymer Alber från Stockholms KK. För fullständiga resultat se bergsport.se

BOULDERING, KLÄTTRINGENS POPULÄRASTE GREN?

”Alla var vältränade, och peppade både på att tävla och äta av

tävlingsfikets alla godsaker.”

Hannes Puman från Eskilstuna Klätterklubb på ett av finalproblemen. Foto: Johan Blomqvist.

Katrin Amann från Eskilstuna Klätterklubb förbereder en dyno. Foto: Johan Blomqvist.

Kluriga problem av duktiga ledbyggare, pigga delta-gare, peppande publik och glada funktionärer gjorde JNM i bouldering till en lyckad och kul tävling! Foto: Johan Blomqvist.


Supersprickor på ITALIENSKASprickor på oklanderlig gneis mitt i i ett panorama av vassa alptoppar, som kransar runt en vacker azurblå sjö. Knutpunkten, en sjö som sväljer de enorma mängder isande smältvatten som ringlar ner för bergssluttning-arna. Här och där bryts alplandskapet upp av stora beigefärgade klippväggar som utgör en enorm lekpark för oss crackoholics. Vi har anlänt till Valle dell’Orco och för oss granitvana nordbor är det ”trots allt”, för att låna ett engelskt uttryck, breath-taking.

Carl Granlund leder Incastromania (6a), en av dalens klassiska handjamsprickor. Foto: Will Pettet-Smith

41


”Det fina med Sergent är att här finns alla typer av tradklättring som man kan tänka sig på ett och samma område.”

Vi, Tove Bokrantz och Carl Granlund, anlände till dalen Valle dell’Orco och byn Ceresole Reale efter en dryg timmes bilfärd från Turin. Vid entrén till ett alphus i sten, med typiska fönsterluckor i mörkt trä och tillhörande blomsterlådor, stod två herrar med mörkt kort hår, gråsprängt skägg och en djup blick. Med stor värme och fast handslag presenterade de sig som Mauro och Claudio. Deras härjade händer och fåriga ansikten vittnade om åtskilliga timmar i bergen. Dessa två eldsjälar utgjorde navet i det som skulle bli en fantastisk vecka i de italienska alperna.

Det visade sig att vi var bland de första som anlänt, de flesta väntades komma dagen därpå då mötet officiellt invigdes. Ivriga att få komma ut och få en tjuvstart på Valle dell’Orcos pärlor bestämde vi oss för att komma i säng tidigt. Dagen därpå blev vi skjutsade till Sergent, områdets paradsektor. Med knappt tjugo minuters anmarsch och över femtio multipitcher att välja på kändes det som ett säkert val.

När jag åker till ett nytt ställe har jag alltid inställningen att jag ska ta det lugnt de första dagarna för att acklimatisera mig till klättringen. Men när jag anlänt och står vid foten av ett nytt område är den tanken som bortblåst, istället kliar det i hela kroppen och otåligheten är värre än ett barn i femårsåldern på väg i en bil till Liseberg. Som tur var hit-tade jag Hadi från Iran som var mer lugn och fick mig att välja bort en hårdare tur för den vackra Nicchia delle Torture; en fem replängders tur som tog oss genom fin slabbklättring och långa fistjamssprickor. Detta visade sig förstås vara ett bra val då den inte heller var speciellt lätt trots sin grad och således en något hård uppvärmning... Det fina med Sergent är att här finns alla typer av tradklättring

som man kan tänka sig på ett och samma område. Om du vill ha en offwidth-upplevelse så är det Fezzura della Disperazione du ska testa, vill du ha en takspricka i handstorlek ska du prova Legoland, tunn fingerspricka får du på Cannabis och om du vill klättra en oemot-ståndlig handspricka som för tankarna till Exasperation i Squamish så ska du testa Incastromania.

På kvällen när alla deltagare anlänt samlades vi på en lokal restaurang och avnjöt en härlig middag som ingen gick hungrig ifrån. Vid lång-bord fick vi tillfälle att lära känna varandra och möjligheten att dela livserfarenheter med folk från Israel, Iran, Brasilien, Japan, Storbritan-nien, Tjeckien, Nya Zeeland med mera. Det är slående att vi lever så olika liv men alla har vi en livsfilosofi som är rörande lik. Vi slåss med våra vardagssysslor och jobb för att få tid till det vi älskar mest. Vi tror på ett liv där vi får utlopp för det som gör oss glada och det som får oss glada är lika viktigt som livet självt. Som klättrare tar vi risker, för det är en risksport vi håller på med hur mycket vi än vill övertyga andra om att det inte är så farligt. En del tycker klättrare tar mer risker än andra. Om vi mår bra av vår klättring så är väl det riskförebyggande i sig, både fysiskt och mentalt? När en människa dör till följd av hjärt-/kärlsjukdom så har det ofta byggts upp av ett enormt riskbeteende under lång tid. Som en konsekvens av livet tar alla människor stora risker hela tiden, vi väljer bara att se riskerna vi tar olika. Veckan i Orco genomsyrades av spännande möten, klättring i världs-klass, härliga middagar och engagerade lokala värdar med Claudio och Mauro i spetsen. Trots lite otur med vädret fick vi gjort mest möjligt av vår tid där och vet nu att trots dåligt väder finns det all-tid något som går att klättra i dalen. Den fantastiska handsprickan på Cannabis och de breda sprickorna på Fessura della Disperazione är nog de ögonblick som sticker ut mest. Cannabis för att det är så nära Indian Creek-spricka man kommer i Europa och Fessura della Disperazione för att varken jag eller Tove någonsin behöver

Will från Storbritannien letar den perfekta kam-placeringen på utmanande fingerspricka, L’attacco dei cloni (7b+). Foto: Tove Bokrantz


bevisa att vi kan klättra sprickor i kropps-storlek igen.

Så vad är då Valle dell’Orco känt för? Det är ett av relativt få ställen i Europa som har lättillgänglig traditionell klättring på stenkvalitet som närmast liknar granit. Sprickklättringen är i världsklass och den odiskutabelt mest kända leden som finns där är Greenspit; en brant överhängande spricka som Didier Berthod klättrar i filmen First Ascent. Valle dell’Orco är stort och har mycket att erbjuda. De tre huvudsektorerna Sergent, Caporal och Torre di Aimonin bju-der i sig självt på över hundra multipitcher från 4a upp till 8b, med sprickor i alla stor-lekar uppblandat med teknisk svaklättring på bult. Nog för att den typiska anmarschen inte är längre än 10–20 minuter och att det finns klättring av alla olika former, men den italienska gästfriheten tillsammans med den goda maten gör resmålet värt ett besök i sig.

Text: Carl Granlund

Fotnot: Tove Bokrantz och Carl Granlund åkte till klätterträffen i Valle dell’Orco som representanter för Svenska klätter-förbundet. Läs mer om hur det kan gå till på sid 47.

”Vi tror på ett liv där vi får utlopp för det som gör oss glada och det som får oss glada är lika viktigt som livet självt.”

Takklättringen alla ville prova men få bemästrade. Valere Fumkin från Israel på den omtalade taksprickan, Legoland (7b+). Foto: Ilia Chekanov

48 klättrare från näst intill hela världen hade samlats för att uppleva och dela tjusningen med traditionellt säkrad klättring. Här morgonsamling med uppdelning av replag och tips för dagen med Mauro Pensa i spetsen. Foto: Tove Bokrantz.

Känslan av ett bra handjam. Foto: Ilia Chekanov

Stilfull kroppsklättring. Marit van Spijker från Holland på Nautilus (6a). Foto: Kris Schrijvers


Eichorn Pinnacle.


Jag har klättrat på Kaptenen...Den 6–11 oktober var det internationell klätterträff i Yosemite, och jag var där! Det kän-des osannolikt att av SKF bli erbjuden en plats på träffen, jag en enkel femmaklättrare från Jämtland, långt från de hårda killar och tjejer man ofta läser om i klätterpressen. Men det blev jag och jag är otroligt tacksam för det!

På andra sidan Atlanten finns det där stora USA som jag bara läst och hört talas om, och på dess västra sida den kanske mest mytomspunna klippa man kan tänka sig, El Capitan i Yosemite. Jag hade förväntat mig att det skulle finnas mycket klättring men jag hade även förväntat mig att det mesta skulle vara ganska svårt. Mängden och storleken på klipporna överväldigade mig, även mängden klättring i min svårig-hetsgrad överraskade mig. Det var en till synes oändlig mängd super-leder i lagom svårighetsgrad för mig.

Jag inleder min resa med två dagars sightseeing i San Francisco. Jag brukar inte imponeras av städer, men SF visade sig från sin bästa sida och jag uppskattade det verkligen. Bland annat besökte jag Alcatraz, cyklade över Golden Gate och promenerade upp och ner för branta gator. Så, söndagen den 4:e är det äntligen dags att åka till Yosemite. Jag möter upp med tre andra ivriga träffdeltagare på flygplatsen som jag ska dela bil med in till parken. När vi närmar oss parken har det redan blivit rejält mörkt. Jag gungar fram och åter när bilen kränger längs den allt kurvigare vägen. På båda sidor om bilen kan jag dock se att det blir mindre och mindre himmel synlig. Jag anar stora mörka träd och ibland stora svarta partier som kanske är klippor på sidan av dalen. När vi är nästan framme stannar vi plötsligt för att kolla in ”stjärnbilderna” på El Capitan. Det är enkelt att räkna till 20, 30 lampor som blinkar på den stora svarta väggen som nästan omärkligt övergår i ”vanlig” stjärnhimmel långt där uppe. Mäktigt!

INTERNATIONAL CLIMBER’S MEET YOSEMITE Träffen som arrangerades av American Alpine Club hade cirka 60 deltagare varav ungefär hälften var amerikaner. Andra hälften var internationella gäster från till exempel Norge, Mexiko, Nepal, Sydafrika, Filipinerna, Storbritannien och Brasilien.

Solnedgång vid Half Dome sedd från Olmsted Point.

Half Dome.


Måndagen inleds med en superfrukost med allt man kan tänka sig. Sen delas vi snabbt upp i fyra grupper för att åka ut och klättra och lära känna varandra. Min grupp åker till Glacier Point Apron med fem minuters anmarsch från parkeringen. Det är en gigantisk (i mina ögon) konvex svaplatta som reser sig kanske 300–400 meter rätt upp med lodräta klippor ovanför. Alla är taggade och vi sprider snabbt ut oss för att få känna på den beryktade graniten. För första gången kommer jag nu i kontakt med sprickklättring på allvar och det är en angenäm upplevelse. Dagens höjdpunkt blir Harry Daley, två replängder 5.8-spricka med perfekta finger- och handjam hela vägen. Senare under veckan inser jag dock att alla de fina fingerja-men i sprickorna är ”pin scars”, dvs sår efter decennier av klättring med pitonger som hamrats i och ur sprickorna. När jag börjar tänka på det så ser jag liknande sår på nästan alla leder jag klättrar under veckan. Allt från små fingerhål till knytnävsstora hål. Numera används inte pitonger på det sättet så hålen blir inte fler och större, men de som är där hjälper i alla fall mig upp. Vi klättrar på med både topprep och på lead tills det börjar skym-ma. Klippkvaliteten är verkligen så bra som ryktet sagt. När vi en liten stund senare är tillbaka på vår camp serveras det middag. Åter igen supermat!

Resten av veckan fortsätter i ungefär samma stil: supermat, super-klättring och trevligt umgänge. Under den sex dagar långa träffen var en av dagarna vigd åt frivil-ligt arbete. Arbetet går ut på att jobba med stigarna i skogen nedanför El Capitan. Den stora mängden människor, både klättrare och icke-klättrare, som rör sig i parken skapar stora erosionsproblem när folk väljer egna vägar genom vegetationen. Därför jobbar man i parken med både frivilliga och anställda med att försöka styra alla till att hålla sig på en stig. I min lilla grupp på fyra personer byggde vi cirka fyra

trappsteg och spärrade av sidostigar längs en liten sektion i skogen. Det kändes som vi inte hann så mycket, men med tanke på att stegen kommer att underlätta för många tusen tungt lastade fötter det när-maste seklet så var det nog ett bra dagsverke. Kul är det i alla fall! På torsdagen är det clinics vid basen av El Capitan. Klätter/fri-luftsinriktad förstahjälpen-clinic följs av standplats och reptekniks clinic för mig. Uppblandat med detta är det Offwidth-clinic. Vi klätt-rar alltså på El Capitan! Bara känslan av att få stå vid basen av denna enorma klippa och sen få klättra på den är fantastisk. Jag jobbar mig upp i en tunn spricka som övergår i en lång kamin, coolt! Jag ger även en överhängande offwidth-spricka två rejäla försök. Jag klämmer, vri-der och kämpar på men lyckas inte komma upp, det enda jag lyckas med är att producera en två centimeters jätteblåsa i handflatan, inte det jag brukar få av klättring. Men kul är det! En kväll är det bildvisning. Alla internationella gäster har blivit

”Det är enkelt att räkna till 20, 30 lampor som blinkar på den stora svarta väggen som nästan

omärkligt övergår i ”vanlig” stjärnhimmel långt där uppe. Mäktigt!”

”Bara känslan av att få stå vid basen av denna enorma klippa

och sen få klättra på den är fantastisk.”

På El Capitan var det alltid showtime. Här aidar ett team sig upp medan trunkarna hänger i luften.

Brant nedförsvandring.


ombedda att visa lite bilder från sin hemmaklättring. Jag visar lite sommar- och vinterbilder från bland annat Frösön och Sylarna. Andra visar vackra bilder på till exempel Everest, Ben Nevis och Stetind. Det finns väldigt mycket klättring runt om i världen!

Lite kändisspotting hinner jag även med: Alex Honnold, Hans Florine och The Wide Boyz bland annat. Hans, som tillsammans med Alex har nuvarande hastighetsrekordet på The Nose med 2:23:46 (de flesta använder 3–5 dagar), har en bildvisning för oss en kväll och dagen efter en förmiddagsclinic med mer repteknik och standplatsarbete. Fokus ligger på hur man rör sig snabbt och effektivt på långa leder även om det mesta är bra tips som kan användas på all klättring. Efter träffen stannar jag några dagar till i dalen. De flesta från träffen åker hem redan på söndagen efter träffen men några stannar kvar precis som jag så på sätt och vis fortsätter träffen även om vi flyttar till klassiska Camp 4 nu istället. Jag betar av några fler klätterklassiker, men min sista klätterdag innan hemresan blir förmodligen resans höjdpunkt. Jag teamar upp med två kanadensare, Laura som var med på klätterträffen och hennes man Brent som kom ner efter träffen. Vi har pratat om att göra sällskap ut tidigare under veckan men det har inte stämt riktigt. Nu åker vi tillsammans upp till Tuolumne Meadows där vi klättrar Southeast Buttress på Cathedral Peak. Lätt och fin klättring tar oss upp till toppen som verkligen är en topp där vi precis ryms att sitta alla tre med branta klippor på alla sidor. Från toppen har vi en fantastisk utsikt åt alla håll, men det som mest av allt drar till sig våra blickar är den närliggande Eichhorn Pinnacle. Några meters nedåtklättring, firning och promenad tar oss ned i ”haket” på andra sidan. Vi lunchar där och ger oss sen på Eichhorn Pinnacle på andra sidan ”haket”. Vi stiger ut från ”haket” och har några hundra meter vägg under oss innan vi klättrar de cirka 30 metrarna till toppen. Klättringen är ”wild” 5.4-klättting enligt föraren. Det är svårt att föreställa sig vad som skall vara ”wild” med 5.4-klättring. Men nu vet jag att det inte har något med svårigheten att göra, klättringen är ”wild”! Att få sitta på toppen och få skriva in sig i toppboken är overkligt. Vilken avslutning! När jag åker hem efter tolv nätter i tält har jag flera nya bekantskaper, klättertekniker och erfarenheter i bagaget. Kanske har jag även blivit lite avtrubbad, men Glacier Point Apron känns inte längre lika gigantisk. El Cap står där däremot lika hög och skräckinjagande som när jag kom. Jag har klättrat lite på dess fot, men resten av de 1000 metrarna får stå oklättrade kvar till nästa gång.

PS. Nu, två veckor efter hemkomsten så har de flesta småsår på händer och ben läkt ihop. Men nu ser ändå händerna trasiga ut eftersom jag ömsar skinn på alla tio fingertoppar samtidigt.

Text och foto: Ulf Renman

REPRESENTATION PÅ INTERNATIONELLA KLÄTTERTRÄFFAR Varje år får Klätterförbundet flera inbjud-ningar till internationella klätterträffar. Klätterförbundet har en liten budget för att låta medlemmar kunna närvara på sådana träffar.

När förbundet får inbjudan till en inter-nationell klätterträff, som bedöms vara intressant, läggs det upp som en nyhet på webben med möjlighet att ansöka om man är medlem i en klätterklubb. Kans-liet går sedan genom ansökningarna och väljer ut representanter. Klätterförbundet betalar anmälningsavgifter, kost och logi till träffen, men inte resan.

Håll ögonen öppna på bergsport.se!

Peder och Ulf på toppen av Half Dome efter en härlig klättring på Snake Dike.

Brent och Laura.

Hans Florine, hastighetsrekord-

hållare på The Nose.

Higher, Middle och Lower Cathedral Rock.


Scott Johnston och Steve House tar oss genom teori och metodik i uthållighets- och styrketräning, hur man planerar och praktiskt kan få sitt näringsbehov tillgodosett, olika skolor för höghöjdsack-limatisering, hur man bygger upp sin mentala kapacitet, mål- och styrketillämpning och sköna berättelser från världs-tarka klättrares erfarenheter.

Naturligt är att vår samtid är repre-senterad av Ueli Steck och ”början” av Peter Habeler och Voytek Kurtyka. Mark Twight med mer än 15 års extra erfarenheter har uppdaterat sitt syn-

sätt på träning från Extreme Alpinism. Klättra 15–20 timmar i veckan, inter-vall- och styrketräna cirka fem timmar, äta och vila rätt. Författarnas lista på de ihållande tekniskt svåra nyturerna i alpin stil på 8000-meters berg skriver de som sällan förekommande och är ”1984 by Nil Bohigas and Eric Lucas on An-napurna, 1991 by Marko Prezelj and Andrej Štremfelj on Kangchenjunga South, 2005 by Vince Andersson and Steve House on Nanga Parbat, 2009 by Boris Dedeshko and Denis Urubo on Cho Oyu, and 2013 by Ueli Steck on Annapurna”. Purister kanske vill ta bort en eller två av dessa som rent alpina klättringar. Som Micke Sundberg berättade nämns också det fantastiska faktum att Voytek Kurtyka och Alex MacIn-tyre fortfarande har höjdrekordet på Makalus Västvägg, när de i alpin stil klättrade där 1982. Konstigt? Nej!

Kurtyka – född 1947 – var inte bara vi-sionär utan också en extremt begåvad teknisk klättrare som solat 5.13a (8a) på klippa. House egen lista från 1990 på vad han skulle klara av tekniskt är ”nere på” 5.11 on sight, WI 4 mm och illus-trerar troligen situationen där en vanlig klättrare utgick från sin världsbild före webben. Reinhold Messner klättrade nästan på den nivå 1969. Samtidigt tar boken oss ett steg vidare på utveck-lingen; 5.10d klättrades redan 1922. Författarna har fått med bilder från suveräna klättringar och från träningar samt utmärkta illustrationer på allt som jag behöver göra! Träningsvärken infinner sig vid läsningen…

Cirkapris 198 kronor; en julklapp till femåriga Anton?

Text: Rafael Jensen

Rafaels julklappstips:

TRAINING FOR THE NEW ALPINISMISBN: 978-1-938340-23-9 (tryck), 978-1-938340-24-6 (e-bok)

Du är nybliven idrottskonsulent på Svenska Klätterförbundet. Välkommen! Var kommer du ifrån närmast? Det senaste året har jag varit föräldraledig. Innan dess var jag delägare i en webbyrå i Stockholm.

Vad betyder klättring för dig? Klättring betyder mycket för mig. Den exakta betydelsen ändras från år till år. Just nu hjälper klättringen mig att må bra och att koppla av, att komma ut i naturen och uppleva otroliga miljöer, och ger mig ett stort socialt nätverk.

Vilken är din hemmaklubb? Karbin Klätterklubb i Stockholm. Ett av mina barn är aktiv i deras ungdomsgrupper.

Vad verkar roligast med ditt nya jobb? Nätverket. Att möta alla fantastiska människor som delar intresset för klättring.

Hur kommer vi ute i klubbarna kunna använda dig? Det är väldigt kul att komma i kontakt med förbundets alla klubbar och dess medlemmar. Jag vill verka för att förenkla för klubbarna så att de kan utveckla sin verksamhet. Kontakta mig! [email protected]

HALLÅ DÄR

Andreas Enqvist

And

reas

und

er e

tt A

llhel

gona

pres

s p

å ål

änds

ka

Dju

pvik

sgro

ttor

na, i

Get

a p

å Å

land

. Fot

o: D

anie

l Blå

.


KLÄTTERFÖRARE

Bohusförare 2002. Beställes på www.bohusguide.tk, 350 kr + frakt. SLUTSÅLD!

Fyrkantenområdet, 1997, Älvsbyn-Boden-Niemisel-Piteå, 120 kr. Pg 629 41 10-9, Luleklättrarna

Klättring i Göteborg, Göteborgs Klätter klubb, 350 kr, beställes via www.gbg-guiden.info

Jämtland, Östersunds KK

Sportklättring i Västervik, Linköping och Höglandet, 1999, 150:- Pg 479 51 96-7

Stegeborg och Söderköping 2001, Björn Holst, tel 0121-400 54

Uppsala, Uppsala Klätterklubb

Umeå, Umeå Klätterklubb

Ågelsjön, 1995, 198:- Pg 476 11 16-5, Fredrik Schlyter

Klättring i Kilsbergen med omnejd, Örebro Klätter klubb 2007. 240 kr. Pg 49 11 39-2. www.orebroklatterklubb.com

Klättring i Södermanland, 2007. 329 kr (inkl frakt). Pg 100 14 83-5. Mer info på www.dangerzone.se

KOMPENDIER

Att klättra på väggarna – en handledning för inomhusklättring 60 kr + porto, Pg 467 96 58-7, Johan Lindström, Godhems gatan 13, 414 68 Göteborg. e-post: [email protected]

Höghöjdsmedicinskt kompendium 95 kr + porto, Kontakta författaren per e-post: [email protected]

Daniel Bidnerfondens brevkort. Tio olika brevkort med kuvert. Unika fotomotiv. 140 kr (inkl porto 40 kr) Pg 97 05 64-1.

ATT KÖPA FRÅN KANSLIET ATT KÖPA FRÅN FÖRFATTARE

Topprepsklättring inomhus Kurskompendium av Rasmus Jansson.

Medlemspris 80kr Ord.pris 100kr

Firning och Klättring Försvarsmaktens bok om firning, kamraträddning, laviner mm. Medlemspris 650kr Ej medlem 750kr

Svensk klättring Pionjärerna av Ewa Hellström. Klättringens historia.


Klättring inomhus Skriv in dina klätterturer, kurser m.m.


Kebnekaiseförare del 2 Kompendium, leder efter 1952.


Kebnekaiseförare del 1 Kompendium, kopia av Rossipals.


MÄRKEN

BÖCKER & KOMPENDIER

OBS! Glöm inte att betala för frakten.

Toppreps- och ledkort Topprepskort (grönt) Ledkort (rött) 1-100 ex: 10kr/st > 100 ex: 6kr/st

KategorimärkenInstruktör Finns för klippa, is, inomhus, sport Pris 10kr

Instruktörsmärke ca 5×8,5 cm. Pris 50kr inkl ett kategori märke.

Gör på följande sätt: Betala in på Plusgiro 673265-5, skriv ditt namn och adress tydligt samt klubbtillhörighet. Skriv på inbetalningen vad du beställer. Om det inte får plats så skicka gärna uppgifterna med e-post till [email protected].

OBS! På alla priser tillkommer frakt enligt nedan (gäller ej tygmärken). För beställning mot faktura tillkommer 50 kr i expeditionsavgift. Alla priser inkluderar moms.

Fraktpriser: 1 st bok 55 kr, 2 st 60 kr, 3-4 st 150 kr, 5-10 st 250 kr 1 st kompendium 10 kr, 2 st 20 kr, 3-4 st 30 kr, 5-10 st 60 kr 1 st loggbok 10 kr, 2 st 20 kr, 3-4 st 20 kr, 5-10 st 40 kr Topprep/ledkort >100 st=10 kr, 100-200=20 kr, 200-500=40 kr

Fler ex än 10 eller andra frågor? Kontaka gärna kansliet så hjälper vi dig med beställningen. Tel: 08-699 65 20

SKF:s kansli: Karin Persson, generalsekreterare, [email protected] Idrottens Hus 114 73 Stockholm e-post: [email protected] Pg: 67 32 65-5 Fiskartorpsvägen 15A tel: 08-699 65 20 webbsida: www.klatterforbundet.se Org nr: 889202-3063

förbundsadresser

Stora boken om klättringav Nils Ragnar Gustavsson.Lärobok i klättring. Medlemspris 300kr Ord.pris 350kr

Tygmärke SKF Pris 40kr

KONTAKTINFO TILL DIN NÄRMASTE KLÄTTERKLUBB HITTAR DU PÅ WWW.KLATTERFORBUNDET.SE

FUNKTION NAMN ADRESS/BOX POSTADRESS E-POST TELEFONSKF:s kansli, generalsekreterare Karin Persson Idrottens Hus 114 73 Stockholm [email protected] 08-699 65 20SKF:s kansli, idrottskonsulent Andreas Enqvist Idrottens Hus 114 73 Stockholm [email protected] 08-699 65 21SKF:s kansli, barn & ungdomskonsulent Johanna Wernqvist Idrottens Hus 114 73 Stockholm [email protected] 08-699 65 22Ordförande Jacob Sternius [email protected] 070 282 85 14Vice orddförande Peter Hermanson [email protected] 070-8810512Kassör Isabel Jantzer [email protected] 070-5315595Ledamot styrelse Per-Ola Nilsson [email protected] 070-3914624Ledamot styrelse Stefan Rasmussen [email protected] 073-0213738Ledamot styrelse Anna Stockborn [email protected] 073-6528689Ledamot styrelse Lidia Strömsten [email protected] 070-5756589Suppleant Jessica Leander [email protected] 070-7881568Suppleant Johan Ragnarsson [email protected] 0703-316317Valberedning Johan Ringstedt [email protected] 070-393 05 40Redaktörer Bergsport Eva Olsson [email protected] 0706-77 80 44 Annika Ringstedt [email protected] 070-399 16 29Redaktörer bergsport.se Andreas Enqvist [email protected] 08-69 96 521 nyhetsredaktör Andreas Harne [email protected] Accesskommitté, ordf Anders Wester [email protected] Barn & Ungdomskommittén Morgan Hjort [email protected] 070-827 22 22Alpinkommitté, ordf Rafael Jensen [email protected] 0733-24 34 34Förbundskapten Junior- och seniorlandslag Reino ”Nicki” Horak [email protected] 0705-22 61 22Förbundskapten landslag Skidalpin Martin Persson [email protected] 070-607 50 98 Förbundskapten landslag isklättring Peter Värvell [email protected] 073-982 14 42Marknad- och kommunikation Stefan Lindström [email protected]äkerhetskommitté Robin Dahlberg [email protected] 073-780 99 77Tävlingskommitté, ordf Ingemar Kallas [email protected] 0704-29 43 72Utbildningskommitté Håkan Hammarberg [email protected] 0703-50 33 05Utbildning Tränare Jim Wasmuth [email protected] 072-732 75 51 Anläggningskommitté Per Forsberg [email protected] 0733-76 55 19Medicin/Expediotionsläkare/UIAA MedCom Johan Holmgren [email protected] 073-679 02 54Förbundsläkare Anders Söderlund [email protected] 070-491 70 43UIAA anti-dopingkommission (ledamot) Anders Söderlund [email protected] 070-491 70 43UIAA accesskommission (corresponding member) Jonas Paulsson [email protected] 08-699 65 21IFSC regelkommission (ledamot) Åke Nilsson [email protected] 070-730 28 32Corresponding member UIAA Medcom Erik Gustafsson [email protected] 0702-28 36 54

50 BERGSPORT #164 · DECEMBER 201450 BERGSPORT #164 · DECEMBER 2014

Den 20 september reste jag med min kompis Alexander Raoufinia till Dolomiterna för att göra några långturer. Jag gillar Dolomiterna av många anledingar; bra mat och fina hyttor, man slipper acklimatisera sig, och man kan klättra så långa turer man orkar. Dessutom är det bara två timmars bilresa från Venedig, och efter humana anmarscher sker klättringen på otroliga lodräta torn och fantastiska formationer. Man valde faktiskt att spela in Stallonefilmen Cliffhanger i Dolomi-terna trots att den utspelar sig i Klippiga bergen i USA och det kan säga något om områdets skönhet.

Trassel på klippan Vi gav oss på en långtur första dagen: Primo Spigolo på Tofana Di Rozes runt 15 replängder. Alex hade vilat sig i form medan jag hade tränat så efter halva turen fick jag leda det mesta. Vi var lite sena i starten och fick skynda oss på slutet för att undvika mörkret. Vi hörde åska och regnet började. Motiverad av detta ledde jag lite för snabbt när jag lyckades med konststycket att få två förlängda säkringar att trassla ihop sig något dussin meter under mig så att repen fastnade. Vi det laget kunde jag se utstegsformationen 50 meter längre bort försvinna i det fallande mörkret. Upp kom jag inte, och jag bedömde att risken att klättra ner i det nu ymniga regnet var onödigt stor, så jag gjorde hängande stand och Alex fick repklättra upp och befria knuten.

NattvandringVi toppade strax ut, dubbelkollade inte väderstrecken och följde … fel stig! Efter nattligt villande fick vi sätta oss och vänta på grynings-ljuset. Eftersom någon hade höstfest, antagligen i Cinque Torre ca en mil bort tvärs över dalen fick vi iallafall musik att lyssna på medan vi tittade på åskans skådespel när den drog vidare. En sval natt senare var vi nere till frukosten i hyttan. Nästa gång glömmer jag inte överlevnadsfilten och inte heller att kolla kompassen istället för att gå på känsla.

Några axplock från vad som sker på förbundetVi har haft en kommittékonferens med 34 deltagare som givit oss alla värdefull insikt i de olika kommittéernas arbete och utmaningar.

Många kommittéer påverkar varandra och vi beslutade bland annat att när behoven uppstår ska vi organisera oss i projektgrupper för att underlätta samarbete. Det är verkligen inspirerande att träffa så många eldsjälar. Utbildningarna kommer att ses över. Det finns efterfrågan på fler certifierade instruktörer. Bergsguiderna har klippklätterinstruk-törscertifikationen som en kvalifikation för få söka till bergsguide-utbildningen. Klätterhallarna behöver kontinuerligt instruktörer för sin verksamhet, och klubbarna har ibland svårt att få tag på utbildade instruktörer som jobbar ideellt – antagligen för att det blivit dyrare och mer tidskrävande att bli instruktör under senare år. Man kom-mer att se över vilka behov som finns, hur det fungerar idag och vad SKF kan göra för att möta efterfrågan utan att tumma på kvaliteten hos de certifierade. Per-Ola Nilsson (Gotlands KK) är kontaktperson i styrelsen för utbildningsfrågor och det kommer att bildas en grupp med medlemmar både inom och utanför Utbildningskommittén. Tävlingsverksamheten kommer att ses över på liknande sätt. Lidia Strömsten från styrelsen (Kvibergs KK) kommer att leda arbetet som kommer att bestå av medlemmar både inom och utanför Täv-lingskommittén. Kansliet har fått förstärkning av Andreas Enqvist. Vi på förbun-det är mycket glada att få honom och vill hälsa honom varmt välkom-men! Glädjande är också att Johanna Wernqvist kommer att stanna även 2015 och även då jobba som barn- och ungdomskonsulent. Det känns jättebra att kunna lägga en heltidsresurs på unga klättrare. Slutet gott, allting gottHur gick det då med klätterresan i Dolomiterna? En vilodag senare gjorde vi en fantastisk tur i Cinque Torre; Torre Grandes sydtopp. Efter den första polerade replängden var resten fantastisk exponerad klättring och ren njutning i en magisk miljö - det bästa av Dolomi-terna helt enkelt. Nu skedde inga missöden, förutom att vi höll på att missa sista liften ner.

Bildtext: Jacob i Dolomiterna. Foto: Alexander Raoufinia

PÅ DRIFT I DOLOMITERNA

Jacob Sternius, ordförande.

Foto: Alexander Raoufinia

ordförande har ordet


bergsguiden leder dig till den bästa utrustningen och skönaste arrangemangen.

bergsguiden

telefon 0704-74 42 94 www.uteguiderna.se

MALMBERGET: 0970-251 83 UMEÅ: 090-780 09 00

Tipsa redaktionen: [email protected]

NÄSTA NUMMER UTE 15 MARS 2015

MANUSSTOPP 15 FEBRUARI 2015OM DU VILL ANNONSERA I BERGSPORT, KONTAKTA

Thomas Molin 031-743 20 86 eller på mejl: [email protected]

www.wattochtarrt.se

NY FÖRARE ÖVER ÖSTERGÖTLAND som beskriver över 1000 leder. Helt i fyrfärg.Beställ ett signerat exemplar på www.schlyter.com

POSTTIDNING B PORTO BETALT

Svenska Klätterförbundet, Idrottens Hus, 114 73 Stockholm

www.marmot.eu · facebook.com/marmot.mountain.europeMarmot PRO: Albert Leichtfried | Route: “Men on Wire” | Location: Norway

Klaus Kranebitter

Anzeige_BergsportSE_210x297+3mm.indd 1 02.12.14 15:55

Documents

VALLE DELL’ORCO NEPAL LavinerJULKLAPPAR · Peder Asgei Sylte kikar ner för Half Dome. Läs mer om Yosemite på sidan 44. Foto: Ulf Renman 4 SILVIA IDAL 8 SIMONE MORO 10 NYTUR I