MIRASAd20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_attachment/y2acehld… · äventyrare i nuvarande Kongo. Innan han långt senare slutade sina dagar i en helt vanlig hyresrätt

MIRASA

MIR

ASA

Som ung vid förra seklets början skulle Sigfrid Orre från Mjölby bli jurist. Men istället för ett stillsamt liv som tjänsteman blev Sigfrid Orre jakthövdingen Mirasa och levde som storviltjägare, guldgrävare, handelsman och äventyrare i nuvarande Kongo. Innan han långt senare slutade sina dagar i en helt vanlig hyresrätt i Mjölby fick Mie Engman och hennes pappa Åke E. Andersson ta del av hans fascinerande och bitvis häpnadsväckande berättelser.

Sigfrid Orre berättar i Mirasa – Jakthövdingen från Mjölby målande om hisnande jaktäventyr där han nedlade elefanter, bufflar, leoparder och krokodiler, och den största trofén av dem alla – människoätande lejon. I text och bild följer vi Orre på strapatsrika expeditioner i trakter där ingen vit tidigare satt sin fot. Vi möter spännande och unika karaktärer, hövdingen som skänkte Orre sin dotter i gåva, den blodtörstiga drottningen och jägaren som såg spår efter livs levande dinosaurier i djungeln. Till och med hans sista äventyr, resan hem med de svenska FN-soldaterna, är självklart av det mer magnifika slaget.

Förord 6En hövding presenteras 8Tack 15Farliga och dråpliga möten med lejon 16Faran med ovana lejonjägare 17Att jaga en Maneater 18Lejonens jakt 20Lejonens beteende och läten 21Kallblodig jägare 26Eld håller inte maneatern borta 27Elefanten – ett tungt vägande byte 29Jakt utan blodtörst 30Mycket kött 31Snabb och rörlig 34Skjuten med en silverkula 35Massaker i raseri 36Det läckra fotfettet och andra specialiteter 38Buffeln – en farlig främling på vägen 39Klickande gevär 42Buffel i bakhåll 44Leoparden 45Leoparden under sängen 47Ormar 49Puffadern 49Grön och svart mamba 50Kobran 50Skorpioner och flygfän 51

Markernas övriga villebråd 53Hotad av en gnu 53Zebraflocken saknar ledare 54Den orädda pukun 54Hyenan - undantaget 56Hunden som jaktkamrat 58Den hjälpsamma katten 59Den vackra blå apan 62Honungsgöken – djurvärldens sjunde underverk 62Brontosaurus 64Några afrikanska fabler 66Jakt som yrke 67Första jaktfärden 1917 68Organisera en jaktexpedition 70Praktiska kläder 71Lövhydda och badkar 72Jaktens aristokrati 76Salt och vatten 78Att svedja marken 78Aldrig onödigt lidande 79Att vänta ut döden 80Ju färre skott, desto bättre 80Man hör var skottet tar 81Jägarens position 813 000 kilo kött per vecka 82När ”medicinen” svek 84Trollet som jag inte sjöng för 84

INNEHÅLL

En orienteringsövning 86Kartläggning på skyttelinje 88Gott om guld 89Den märkliga metallen 90Vänner och andra 91En man med egen ordning 92Tims sista jakt 93Olycklig kärlek med lyckligt slut 94One-eyed Mac – terrorn personifierad 94Den skäggige Old Bill 95En fantasirik greve 98Jakt- och bridgekamrater 99Distriktskommissionären 101Vandring med läkare 102Kanske ett Eden 105Personligheter bortom ”civilisationen” 105Vem kan ena Kongo? 106Mwata Yamfu – Herre över döden 109Lukanon – en verklig maktsymbol 110Hövdingadygd – artighet 111Ett glas whisky som avstyrde krig 112En hövding nalkas 113En pratstund i natten 114Hövding Kanongesha 115Grannsämja 117Barotsedrottningen Murena Mokwai 118En hövdingadotter i gåva 121

Blodsbrödraskap 123Konflikt med en Native Commissioner 123Tronpretendent i Barotseland 127Brott och straff 130En lektion 131Tålamod och bluff 133Hövdingens rätt att döma och straffa 135Ovilliga vittnen 136Ett egenmäktigt straff 137Straff av annat slag 140Smicker och list 141Undantag från överfall 142Vän för evigt 143Äktenskap och skilsmässor 144En liten tanke att suga på 148Sista äventyret 151Flygplan med svenska FN-soldater illa ute i Sahara-tyfon 1961 151

6 | MIRASA – JAKTHÖVDINGEN FRÅN MJÖLBY

FÖRORD

D et okända är som ormens öga, lockar och betvingar. Den som stirrar in i det okändas hemlighetsfulla djup fängslas

trots eller kanske på grund av det skrämmande däri. Det okända har alltid förtrollat människan. Hennes nyfikenhet och lust att jaga på främmande marker har ofta varit hennes fördärv men också skänkt stor framgång. Det okända erbjuder fria vidder för hennes utforskarlust – men också en chans till flykt från vardagstristessen och från snärjande plikter.

Sitter man som västerlänning, för första gången vid en lägereld i en uttorkad flodarm, som stenig och sprickhård ringlar väg genom savannen, då befinner man sig nära det okändas hemlighetsfulla djup. Man har nått dit en obestämbar längtan och kanske en desperat protest har fört en: från den grå vardagen, mitt in i detta annorlunda, lockande ormens öga.

De många dagsljusfåglarna har dämpats, och nattskärrorna har tagit över kören, hyenor och schakaler skäller mot månen och väntar på smulorna från lejonens bord som just nu dukas där ute i mörkret. Ett ängsligt skri, hovar på flykt någonstans i mörkret, ett triumferande gläfs från lejonhonan. Snart nog tystnar hyenorna, lejonens belåtna smågurgel berättar för den lyssnande savannen att den kungliga måltiden är över och att det fjäskande småfolket kan ta hand om benresterna, som när gryningen slår över savannen ska rensas av skrikande gamar.

Månen hänger lågt över horisonten och stjärnorna står vita mot en kylig, klar och mörk natthimmel. Den skarpögde skulle vid horisonten i söder kanske kunna se den mjuka tvåtusenmeterskullen Kalene Hill sätta hatt på det kurviga gränslandet mellan Katanga och Nord-Rhodesia, ett afrikanskt Ångermanland med gröna och runda skogsklädda höjder. Gränslandet tjänstgör som vattendelare för stora floder. Här rinner en del av källorna till den mäktiga Sambesi upp – de drar söder och öster ut. Där vi sitter på norrsidan börjar en del av de många bifloderna till Kongofloden sina slingrande och äventyrliga färder från höglandet ned mot Kongobäckenet, där

MIRASA – JAKTHÖVDINGEN FRÅN MJÖLBY | 7

de så småningom förenas. Och i majestät och väldighet drar den mäktiga Kongofloden gul och trög mot västkusten, där den skänker arbete åt stuvarna i Matadis hamn.

Från Kalene Hill och dess grannar i söder håller rovfåglarna utkik över tre länder. I norr sjunker landet in mot hjärtat av det naturresursrika Katanga, denna omstridda Kongoprovins. I väster möter Angolas vilda berg och djungler och i söder breder Nordrhodesia ut sina väldiga vidder. Befinner man sig här har man trängt in långt in i det okända. Ty Afrika är än så länge mer än något annat på detta klot det okändas och det hemlighetsfullas land.

Men så vist är det ordnat, att det okända skrämmer endast så länge dess hemligheter är intakta. När de spruckit, så kan det okända fortfarande vara främmande och ovant och därigenom fortsätta att fascinera – men det skrämmer inte längre.

Många lägereldar senare har du kanske hittat några nycklar till de gåtor vars svar du sökte. Och svaren lär dig återigen att det som förr var dig främmande och okänt och hemlighetsfullt och skrämmande – det skrämmer dig inte längre. Men det fascinerar dig fortfarande.

Viljan att förstå är den första nyckeln. Förmåga att förstå den andra. Tid att förstå den tredje nyckeln. Och med dem i din hand kan du glänta på dörren till detta land.


EN HÖVDING PRESENTERAS

D et sitter en gammal hövding och berättar, i en knarrande stol i en HSB-lägenhet i östgötasmåstaden Mjölby. Året

är 1963. Han har kommit hem efter att ha tillbringat 45 år på olika platser i Afrika där han levde som storviltjägare, äventyrare och ansedd hövding. Hans slutliga hemfärd kom att bli helt i hans smak, ett storslaget äventyr tillsammans med en del av de svenska FN-soldater som varit stationerade i Kongo. De kom dit och det var första gången på många år som Sigfrid Orre åter fick prata sitt fädernespråk, vilket medförde att hans längtan hem till Sverige väcktes.

Hans hövdingnamn är Mirasa. Det betyder ”råmjölk”, och med fin logik har de som gett honom namnet förklarat vad det innebär: ”Råmjölk är det bästa av allt, det viktigaste och mest livgivande och mest närande som modern kan ge sitt nyfödda barn”, förklarar Mirasa högtidligt.

Han har också andra namn. Som till exempel ”Mwendujora”, vilket betyder ”Hövdingen som färdats vida och sett mycket”. Det namnet fick han av ett av de folk som lever i gränstrakterna mellan Nordrhodesia och Katanga.

Och visst har han ”färdats vida och sett mycket”, ty han föddes långt därifrån. I den svenska staden Linköping, med anor i medeltiden, och där fadern var chef för Hypoteksföreningen. 1890 fick han nyfödd sitt första namn, Sigfrid Orre. I Linköping blev han så småningom student och han fortsatte sina studier vid högskolan i Stockholm. Han skulle bli jurist.

Så kom första världskriget, och allt detta som skapade kaos och oreda, som slet människor från deras trygga spår och ut på ett gungfly. För den blivande juristen Sigfrid Orre kom detta att betyda att han hamnade som storviltjägare, malmletare, skogshuggare, farmare och handelsman i Afrika.

Den officiella orsaken var trivial. När kriget kom fick han liksom så många andra ungdomar avbryta sina studier för att tjäna fosterlandet. Själv var han reservofficer. Under halvannat år låg han i beredskapstjänstgöring vid sitt regemente i


Linköping. Sedan fick han chansen att ta avsked, och eftersom tjänsten lockade föga ur karriärsynpunkt – han hade begränsade möjligheter att avancera – så lämnade han armén åt dess öde. Det kan även ha varit så att ett amoröst äventyr gjorde det angeläget för den unge mannen att lämna hemlandet, det hela är lite oklart.

Vad skulle han istället ta sig för? Kriget hade rubbat cirklarna – att fortsätta studierna var inte lockande och Sverige kändes trångt och instängt. Så fick han av en tillfällighet chansen att bli kompanjon i en svensk import- och exportfirma i Johannesburg i Sydafrika. Han reste dit.

Affärslivet i Johannesburg trivdes han dock inte så väl med. Under inspektionsturer för firmans räkning kom han efterhand att stifta bekantskap med ett annat, mer okänt Afrika. Slutligen förvärvade han en farm i dåvarande Nordrhodesia (idag Zambia). På den tiden fanns det planer på att en järnväg skulle dras från Lubumbashi, som då hette Elisabethville, i Kongo och utmed gränsen mellan Kongo och dåvarande Nordrhodesia och till Benguela vid Angolas kust. Svensken spekulerade i de möjligheter som den nya järnvägen skulle ge, den skulle nämligen stryka tätt förbi hans farm. När järnvägen kom skulle här bli gyllene tider. Till Broken Hill, vilket var närmaste järnvägsstation, var det 800 kilometer från detta område. Den nya järnvägen skulle alltså i ett slag flytta kommunikationerna till inpå knutarna.

800 kilometer måste alltså den post gå som 1918 kallade hem Sigfrid Orre till Sverige. Det var en mobiliseringsorder och han ansåg sig tvungen att resa. Men det var lång väg – innan han ännu hunnit ned till järnvägsstationen i Broken Hill, så var det fred i Europa. Det visste han dock inte då.

Han kom alltså hem till ett Europa i fred. Vad skulle den hemkomne syssla med? Mobiliseringsordern var inhiberad och han avböjde erbjudandet om fortsatt reservofficersutbildning. Snart nog hade han fattat sitt beslut. Han skulle återvända till Afrika. Där hade han en farm – eller kanske rättare sagt en blivande farm – som skulle ge honom en förmögenhet och en tryggad tillvaro när järnvägen äntligen var färdig.


Han återvände alltså till Nordrhodesia – bara för att konstatera att hans storslagna farmaredrömmar krossats. Järnvägen, som skulle vara förutsättningen, var dragen på annat vis ett bra stycke norr om hans tilltänkta farm. Det återstod inte mycket mer än att realisera marken, konstatera att penningpungen var mager och försöka slå sig på något annat.

Orres svenska officersutbildning hade i vart fall gjort honom till en god skytt och med det svenska skyttemärket i guld som moraliskt stöd i bagaget inledde han sin jägarebana i Afrika. Under årens lopp skulle han vid många olika tillfällen komma att tjänstgöra som professionell jägare som i huvudsak arbetade med att skaffa fram kött. Totalt lade han ned sju lejon.

Han prövade under sina många afrikaår emellertid även andra yrken, som till exempel timmerhuggning. Men framförallt blev han malmletare för det belgiska storbolaget Union Minières räkning. Under sina långa resor som malmletare och jägare lärde han känna många människor och personligheter som antingen levt hela sitt liv i de här delarna av världen, eller liksom han sökt sig hit.

Sammanlagt bodde han cirka fyrtiofem år i Syd- och Nordrhodesia och Angola bland annat.. Han ledde omfattande expeditioner som gjorde att det kunde dröja månader – vid ett tillfälle ett helt år – innan han såg en annan vit. Med tiden blev han betraktad som en stor hövding – man trodde bland annat att själen efter en berömd avliden byhövding hade funnit sin boning i denne vite mans kropp. Han lyckades vinna förtroende i de olika byarna, och blev därigenom invigd i en rik skatt av seder och bruk, traditioner och legender, i en föreställningsvärld annan än vår.

Få tordes alltså ha hans förutsättningar att bedöma lokalbefolkningens tänkande, logik, och deras syn på de vita – även om han själv kraftigt understryker att han bara rört sig inom ett begränsat område av en ofantlig kontinent. Han har lärt känna några stycken stammar och folk i en världsdel där det finns hundratals folk och tusentals stammar med skiljda karaktärsegenskaper, traditioner och levnadssätt.


Som talesättet anger: Det förhållandet att båda är européer gör det väl inte lättare för en icke-europé att förstå svenskens väsen genom att studera italienarens? Så är det givetvis också i Afrika – man kan inte generalisera omdömen om de olika folken där, bara för att de bor på samma kontinent och har liknande hudfärg, poängterar Sigfrid Orre själv.

I den här boken kommer den gamle hövdingen Mirasa att berätta mycket om jakt, om malmletning, om kontakter med befolkningen, om legender, trosuppfattningar, moral och mycket annat. Allt lokaliserat till dagens Zambia, Zimbabwe och Angola.

Sigfrid Orres sista år i Katanga fördunklades i bokstavlig bemärkelse. Hans syn avtog nämligen alltmer, och till slut måste han som pensionär slå sig ned i dåvarande Elisabethville, som idag heter Lubumbushi. Där pågick konflikten kring Kongos självständighet, och Sigfrid fick uppleva oroligheterna efter självständighetsdagen – han var en av de få svenskar som på Katangasidan mötte FN-svenskarna när dessa marscherade in i dåvarande Elisabethville.

Orre kände stolthet över sina landsmän som uppträdde så lugnt och professionellt. Hans hövdingavänner var övertygade om att de alla kom från hövdingasläkter eftersom de uppträdde så värdigt. Detta berörde Orres hjärta djupt, och han drabbades av hemlängtan till Sverige och bestämde sig för att ta möjligheten att resa hem tillsammans med FN-soldaterna.

Väl hemma med alla sina minnen i bagaget insåg Mirasa att han ville berätta sin historia för eftervärlden. Min far Åke E Andersson kontaktades. Intervjuer, brev, telefonsamtal och anteckningar avlöste varandra. Jag minns hur Pappi skrev på boken långa och många nätter, han arbetade då som lokalredaktör i Söderköping för Norrköpings Tidningar och Östergötlands Dagblad. Av olika skäl kom aldrig boken på pränt då.

Sigfrid Orre donerade några unika föremål till bland annat Etnografiska museet. Vid ett tillfälle var min dotter Sara där. Hon hittade en lapp med information som beskrev Sigfrid Orre som missionär. Sara ringde sin morfar, för hon kände inte


igen beskrivningen riktigt när hon tänkte på alla historier som Pappi berättat för henne om den gamle äventyraren. Pappi som insåg det fatala misstaget (Orre skulle inte ha uppskattat beskrivningen) gjorde en uppdatering som skickades till museet.

På så vis fick Elise Killander möjlighet att komma i kontakt med Pappi i juli 2011. Hennes släkting Henrik Stiernspetz hade varit en nära vän till Orre, och nu höll hon på med en bok om Stiernspetz. Vi träffades och letade efter olika sätt för att låta ”herrarna” samverka, men bestämde oss för att göra böckerna först. Elise Killander har nyligen gett ut boken Sista brevet från Kasempa (2014). Jag tog i min tur över historien om Mirasa, en historia som börjat berättas för nästan 100 år sedan.

Äventyraren, storviltjägaren och storskrävlaren som legat i skrivbordslådan i 50 år kan inte längre vara tyst. Nu släpper jag honom fri.

Det har varit en rolig och spännande resa, på flera sätt. I vissa avseenden har det varit ett rent detektivarbete. På lustiga omvägar har jag kommit i kontakt med Sigfrid Orres barnbarnsbarn Carolyn Sigedt, som lever i Lusaka idag. Carolyns farmor (som var dotter till Orre) gifte sig med en av Sigfrid Orres närmsta män, svensken Sigurd Schönström. De fick fyra barn tillsammans innan Sigurd dog i Katanga, endast 50 år gammal.

När jag fick kontakt med Carolyn, tack vare den nya lilla lappen på Etnografiska museet, så var hon i färd med att söka sina rötter på sin farfars sida. Hon visste inte säkert att Sigurd var svensk. Carolyn och hennes familj hade letat under flera år i Tyskland, men jag gjorde några sökningar på nätet och jag kan inte beskriva det lyckorus jag kände när jag snart fick upp hela Sigurds ansedel med fotografier och släktbeskrivning! Och tänk att jag med endast några klick kunde vidarebefordra det hela till Carolyn i Lusaka. Idag har hon kontakt med sina svenska släktingar.

Carolyn har också gett mig information om Orre och hans kvinnor, och berättat att det fortfarande finns platser som bär namnet Mirasa, uppkallade efter honom. Hennes översättning


av det gamla hövdinganamnet är dock en annan – hon menar att det betyder lång och vitblek. Men vi låter honom behålla tron om den ädla råmjölken.

Vidare har Carolyn berättat att något år efter att Sigfrid åkte hem till Sverige så begav sig två av hans barn till dåvarande Elisabethville för att söka upp honom och försonas med honom. De fick då besked om att den gamle mannen hade dött, så de fick aldrig veta att han återvänt hem till Sverige och levde där.

Ibland har jag varit irriterad på Sigfrid Orre för att jag har tyckt att han var en riktig uppblåst mallgroda, men ofta har jag också glatt förvånats över hans kritiska inställning till de vita. Och i många avseenden hyste han en stor respekt för urinvånarnas sätt att se på livet, och han förstod tidigt att även om många missionärer och andra vita hyste en god vilja, så ställde de till det på många sätt när de tvingade på det afrikanska samhället en annan kultur.

Detta är i korthet Sigfrid Orres spännande historia. I följande kapitel berättas mera om hans upplevelser, och ordet förs huvudsakligen av den gamle hövdingen Mirasa själv. Vi möter också några andra spännande personligheter, av olika nationaliteter, som han träffade och som delade hans halsbrytande äventyr.

Jag ber läsaren att ha i åtanke att det språkbruk som delvis används i boken är av sin tid, med andra ord från tidigt 1900-tal, och färgat av just den tidens idéer och föreställningar. Sydrhodesia och Nordrhodesia som Orre skriver om heter i dag Zimbabwe respektive Zambia samt Kongo som idag heter Demokratiska republiken Kongo.

Det svåra och till stor del även det roliga med att skriva den här boken har varit att begränsa mig. Det är ett högst levande material jag arbetar med. Sigfrid Orre må ha gott bort för många decennier sedan, men ju mer jag gräver desto mer spännande och aktuella fakta kommer fram. Från början visste vi inte ens om ifall det fanns någon familj överhuvud taget i Zambia. Det visade sig så småningom att han hade nog ett ganska vidlyftigt kärleksliv


och idag finns det tydligen gott om anförvanter. Se brevet nedan som dessutom har en udda twist med den försvunne jägaren…. Fortsättning följer på bloggen, mirasablogg.com

Hello Mie Engman Great to know you. Thanks for the information. When I was young doing my secondary education my late father was a senior civil servant working in Mwinilunga which is northwest part of Zambia where the source of the Mighty Zambezi river is. At that time i knew quit a good number of the Sigfrid’s family. That was around 1980 to 1989. Most of them were coloreds (mixed race) black and white combination and a few were slightly dark for those that had married black African spouses. Apparently I went to school with one of them but I learnt from friends later that he had gone missing in the bush after a hunting expedition.I guess due to education and persuit for employment and other things they are scattered all over Zambia and abroad. But I know of one of the familymembers who married a Zambian career diplomat and is based in Solwezi town. With this development I will try to locate some of them so that we can see what can be done.

Regards Maseka


BUFFELN – EN FARLIG FRÄMLING PÅ VÄGEN Lejonet och elefanten är kanske de mest mytomspunna bytena för storviltjägaren. Många anser också att de är de farligaste. Jag är nog inte benägen att hålla med om det, säger den gamle jägaren Mirasa. Det finns andra som är farligare att möta på jaktstigen – och den farligaste av dem alla är den afrikanska buffeln.

Även om elefanten och noshörningen är starkare än buffeln så har de två förstnämnda svag syn, så trots att de är snabba kan män med kalla nerver lyckas leka blindbock med dem. Men buffeln är stark, den har ett raseri och ett mod som är fruktat, den är snabb, den handlar sällan oöverlagt och använder sig av sluga knep för att komma jägaren inpå livet.

När man går på buffeljakt får man inte vara nervös. Överhuvudtaget ska man inte ge sig på buffel förrän man är absolut säker på sig själv. När det gällde buffel – och i regel även elefant – jagade jag allra helst ensam såvida jag inte kände min tilltänkte jaktkamrat som en mycket god jägare. Alltför många ovana buffeljägare tappar huvudet i ögonblickets hetta – och då går det galet. Buffeljakten försvåras ytterligare av att bufflarna håller till i tät skog där man måste spåra dem längs smala djurstigar.

Det lugn som buffeljakten fordrar ska helst vara medfött och av det slaget att när man en tidig morgon hör ett farligt djur så spritter man kanske till, men när man väl ser det så är man kall och ens handlingar automatiska och konsekventa. Jag har varit med om många olustiga och dramatiska händelser – även vid andra slags jakter – men är man gammal och van så handlar man instinktivt och snabbt utan att varken ha eller ge sig tid att reflektera över nästa åtgärd. Då måste istället den automatiska handlingen vara konsekvent och korrekt, och utföras utan rädsla eller tvekan.

Under en jaktfärd i ett urskogsområde där man kunde finna buffel, upplevde jag en gång ett kusligt äventyr. Jag hade skickat ut ett par män för att rekognoscera. Tämligen snabbt kom de

”Dr Taylor och Sigfrid Orre, något orakade.”


springande tillbaka till lägret och rapporterade om att buffel fanns i närheten. Jag gav mig genast iväg följd av några av mina pojkar. Snart nog hördes bufflarnas råmanden och vi såg spår som vi kunde följa.

Plötsligt får jag syn på en buffel som står och trycker bakom ett träd. Det är en präktig buffeltjur – ett grant djur, större än den värsta herrgårdstjur, och med en vikt på kanske upp mot ett ton. Trädet hindrar mig från att träffa djuret i hjärtat, men jag skjuter av någon anledning ändå. Buffeln ger sig ögonblickligen iväg, men verkar vara rätt svårt sårad. Eftersom det är en given sak att ett sårat djur måste följas tills det kan avlivas, så följer jag mycket långsamt och vaksamt i hans blodiga fotspår.

Det är tidigt på morgonen. Solen står ännu lågt, men dess strålar tränger dock ibland igenom den täta bushen vänster om mig. Då får jag plötsligt en solglimt rätt i ögat, men från fel håll, från höger sida. Nu är det inte min första buffeljakt, och jag vet sedan gammalt att en buffels väldiga utåtbågade horn blir fullkomligt blankslipade av den ständiga nötningen mot bushens träd och grenar. Jag förstår alltså instinktivt varifrån solglimten kommer. På bråkdelen av en sekund snurrar jag runt och får upp geväret i skjutställning. Där, cirka två meter från mig, vid sidan av stigen och i skydd bakom ett träd lurar buffeln, färdig till angrepp. Jag skjuter samtidigt som den går till attack. Mitt skott hinner före och den anfallande tjuren faller död ner framför mina fötter.

KLICKANDE GEVÄRVid ett annat tillfälle gick jag på jakt med en annan vit som tänkte sig att bli jägare, vilket han aldrig blev eftersom det var för ansträngande. Han hade tunga skor, och vit tropikhjälm förstås. Så hittade vi färska spår efter en präktig buffel och de ledde in i en tät dunge. Jag gav min kamrat mitt bästa gevär och sa åt honom att gå åt vänster runt dungen till dess andra sida – vinden kom från höger – så skickade jag min bössbärare för att föra oväsen

”Huvudet av en stupad buffel -

jaktstigens farligaste motståndare.”


och driva ut buffeln mot den aspirerande jägaren. Själv stod jag kvar med en gammal bössa som jag lånat. Nu åstadkom emellertid min vän mer buller än pojken, och den vita solhjälmen gjorde väl sitt till. Buffeln vände helt om, kom rakt ut mot mig och gjorde sig klar för anfall. Jag sköt förstås och … klick! Patronen fastnade, jag kunde inte ladda om. Så jag slängde muskedundret, rusade upp i närmsta träd och lyckades precis rädda mig undan buffeln. Han blev tydligen snopen över mitt plötsliga försvinnande, tittade sig omkring och försvann. Och tur var nog det för om han hade sett mig och gett det lilla trädet en knuff hade jag säkerligen ramlat ned som ett äpple.

BUFFEL I BAKHÅLLUnder dagen håller buffeln, liksom ofta även elefanten, till inne i den liansnåriga djungeln, som ibland är så tät att man måste hugga sig fram eller gå på elefantstigarna – ofta med en sikt på bara några få meter. Djuren drar sig gärna in i djungeln när de är skrämda eller sårade. Har man skottskadat ett djur så måste man som sann jägare följa efter det och döda det. Det är en hederssak – även om många söndagsjägare hellre går hem.

Att följa efter en sårad buffel i dessa svårforcerade marker är ett tufft och farligt företag. En gång följde jag efter en sårad buffel i tät skog. Först hade den sprungit med de andra i hjorden när de flydde för mitt skott. När jag försiktigt närmade mig hjorden så fick jag se hur buffeln stod bakom ett träd och såg oavvänt åt mitt håll, bufflarna ”gömmer” sig ofta på detta egendomliga vis. Man får faktiskt intrycket att de tror att de själva inte syns. Det händer också att en sårad buffel kan gå av vägen och i en vid båge gå tillbaka mot jägaren och falla fienden i ryggen. Många påstår att bakhållet är en slump – men jag har sett det så ofta att det är min övertygelse att djuren handlar fullt medvetet. I varje fall bekräftar det påståendet att ett djur som är i stånd till en så pass slug manöver också är en farlig motståndare på en jakt, allra helst som jaktmarkerna ofta är terrängmässigt svåra.


Många tycks vara felinformerade om hur en buffel anfaller, man tror ofta att den gör det med sänkt huvud som kamptjuren under en tjurfäktning. Men det är fel – buffeln kommer rusande i expressfart med nosen framsträckt, vilket gör det svårt och ibland nära nog omöjligt att bromsa den med ett skott i pannan. Det kan möjligen gå med en 6,5 mm kula, men allra bäst är att i ett sådant fall sätta en 9 mm kula i bröstet eller skuldran på djuret.

Har buffeln däremot kommit sin fiende inpå livet så tar han givetvis sina vassa horn till hjälp i närkampen – men jag kan glatt meddela att jag sluppit studera detta närmare.

LEOPARDEN Leoparden räknas med rätta till de farligaste djuren, det händer till och med att den ger sig in i hyddor och tält. Jag har själv dessbättre inte varit med om något sådant, men en av mina hövdingavänner har berättat för mig att ett par leoparder en natt krafsat undan dörren till en hydda i utkanten av hans by, tagit sig in och släpat med sig två kvinnor som legat och sovit ute i skogen. På morgonen följde man deras spår och fann de blodiga resterna efter kvinnorna.

Själv har jag haft en hel del möten med leoparder och det kusligaste ägde rum en morgon på min farm i Nordrhodesia. Mitt hus låg i närheten av ett djungelparti en bit från en bäck som ringlade sig fram mellan täta snår. På andra sidan bäcken bodde mina tjänare i sina hyddor. I anslutning till denna fanns en avbränd slätt.

En morgon kom en av tjänarna rusande och berättade att det låg en leopard och åt vid den lilla bäcken mellan mitt hus och byn. Jag tog mitt svenska armégevär, Kajima, och skyndade ned mot bäcken. Men där syntes ingen leopard. Däremot låg där ett griskadaver som berättade att leoparden verkligen nyss varit framme och hämtat sig en måltid bland mina djur.

Jag räknade med att leoparden skulle finnas inne i snåren framför slätten. För att så snabbt som möjligt kunna sätta ett


skott i den ville jag sätta eld på gräset inne i snåret och på så vis tvinga ut leoparden på slätten.

Jag ger alltså tjänaren en ask tändstickor och beordrar honom att sätta eld på gräset. Själv tänker jag gå runt för att möta leoparden när den kommer ut ur det brinnande snåret. Jag vänder mig om för att gå. I samma ögonblick som tjänaren ska utföra min order hoppar leoparden fram ur gräset där den legat gömd alldeles intill oss. På ett ögonblick har den kastat sig över mannen och med ett slag med sin väldiga tass skalperat honom och slitit ut hans ena öga. Jag hinner inte sno runt och få upp bössan förrän leoparden är försvunnen. Han har smitit ned mot byn. Mannen är svårt tilltygad och jag ropar på några av mina arbetare så att de kan ta hand om honom medan jag själv följer efter leoparden med geväret redo.

I byn har män, kvinnor och barn klättrat upp i träden eller gömt sig var de kunnat, i skräck för den farliga besökaren. Leoparden är långsamt på väg mot slätten när jag åter siktar honom. Jag knappar in på avståndet till djuret, som snart observerar att det är förföljt. Då och då vänder den stora katten på huvudet och betraktar mig som sammanbitet följer efter den.

Till slut dyker han upp bakom en stor termitstack . Jag anar vad han har i sinnet, han tänker gå runt kullen och anfalla mig i ryggen när han lockat mig att följa efter honom. Jag i min tur går runt kullen åt motsatt håll och halvvägs möter jag den fräsande leoparden. Jag är beredd med geväret, när den tar sats för att kasta sig mot mig skjuter jag i kall vrede, utan förbarmande och med tankarna hos min skadade tjänare.

Därefter skyndade jag tillbaka till mitt hus för att ta hand om den skadade mannen. Några män ordnade fram en hängmattebår och jag tvättade den svårt sargade mannen med permanganat och rättade till det avflådda skinnet på hans skalle så gott det gick. Det ena ögat hängde i sina trådar ut från ögonhålan. Jag tvättade det rent och försökte stoppa in det igen, men det lyckades inte.

Mannen var trots skadorna vid sans. När det gäller utvärtes skador är de svarta i regel alltid mycket tåliga och lugna. Den


här mannen satt tyst och såg på mig. Jag försökte tala lugnande till honom. Och det egendomliga var att när han med sitt friska öga följde mig med blicken så följde även det utrivna ögat med i rörelserna, trots att det hängde halvvägs ner på kinden.

Han blev efterhand återställd från det vådliga äventyret som dock kostade honom hans ena öga.

LEOPARDEN UNDER SÄNGENEn av mina vita vänner och hans fru hade en kuslig upplevelse med en leopard i dessa trakter. De låg och sov i sina sängar under ett tält som var öppet tvärsigenom. På natten vaknade mannen och gjorde en fasansfull upptäckt: han hade blivit skalperad! Skalpen hängde utmed skallen på honom och blodet rann. Han var dock inte så allvarligt skadad som man först hade kunnat tro. Han vacklade upp ur sin säng, bara för att göra en ännu värre upptäckt: den lilla sängen där familjens baby hade legat var borta. Han tog sin bössa och gick ut ur tältet och lyckades skrämma bort en leopard som var i färd med att släpa bort sängen från tältet. Han sköt och lyckades döda leoparden. Babyn var tack och lov oskadd, han hade sovit i djupaste frid under hela äventyret!

En annan familj var med om en omtumlande händelse när de plötsligt väcktes i sina sängar, också i ett öppet tält, av ett fasligt liv. Familjens hund hade intresserat en förbipasserande leopard som förmodligen sett en passande middag i husdjuret. Leoparden satte efter hunden som rusade in i tältet och in under parets sängar, och leoparden följde morrande efter, utan att bry sig om de sovande människorna. Hunden smet ut ur tältet igen, och leoparden följde efter. Efter kom en nu vaken och ilsken familjefar som rusade åstad och sköt leoparden.

Denna leopard hade blivit en maneater. Den sköts sedan den bland annat rivit ut ett öga på en av mina män.”

Documents

MIRASAd20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_attachment/y2acehld… · äventyrare i nuvarande Kongo. Innan han långt senare slutade sina dagar i en helt vanlig hyresrätt