Viner i Spanien Vinodlingen i Spanien går långt tillbaka i historien. Redan under romartiden fanns många  blomstrande vindistrikt från Gerona och Barcelona i nordost, via ögruppen Balearerna och Don Quixotes Valdepeñas ner till andalusiska Betica. Man har räknat ut att över 20 miljoner amforor exporterades till Rom under det andra århundradet e. Kr. De kom främst från Tarragonatrakten och skärvorna från amfororna bildar tillsammans med krossade olivoljekärl en 35 meter hög och en och en halv kilometer lång kulle, Monte Testaccio mellan Rom och den forna hamnstaden Ostia. 

Trots att vindrickande var förbjudet under den Moriska eran och stora mängder rankor drogs upp med rötterna överlevde vinodlingen. Spanien är idag det största vinlandet globalt sett när man ser till den odlade arealen och ligger med i runda tal ca 40 miljoner hektoliter på tredje plats efter Frankrike och Italien i produktion.  

Spaniens klimat varierar stort. Skyddande bergskedjor gynnar på sina håll vinregionerna och vinodlingarnas förhållandevis höga altitud möjliggör ett klimat som ägnar sig för vinodling på områden som annars vore för heta. Stora delar av centrala Spanien upptas av en högplatå, meseta, som är ett av den Iberiska halvöns särdrag. Detta betyder att vintrarna är stränga och somrarna extremt heta ända upp till 40 grader Celsius. Regnmängden varierar också stort: Rioja får i snitt 450 mm/år medan mera än det tredubbla fås i Galicien och den Baskiska kusten. I söder och öster influeras klimatet av Medelhavet med långa varma somrar och milda vintrar. Variationen i klimat ger den spanska vinfloran stora variationer: en mångfald av olika vintyper och en riklig botanik med en mängd olika druvsorter som är anpassade till sina växtområden. 

 

Spaniens viner indelas i kvalitetsklasser som regionalt kan ha sina egna beteckningar beroende på lagringstid och speciella framställningssätt. Huvudindelningen görs dock i 6 olika kvalitetssteg, som etiketten berättar: 

Denominación de Origen Calificada (DOCa eller DOQ) är den högsta kvalitetsvinsklassen och innehas för närvarande endast av Rioja i norra Spanien och Priorat i Katalonien. 

 

 

Denominación de origen (DO) är tydligt avgränsade områden med speciella krav på bl.a. druvsorter, framställning, avkastning och lagring. 

Denominación de Origen Pago (DO Pago) är en ny klass som kommit till för mycket betydelsefulla viner från en bestämd och avgränsad vinodling. 

Vino de Calidad con Indicación Geografica (VCIG) är ett lantvin som närmar sig DO status 

Vino de la Tierra (VdlT) lantvin med motsvarighet i Frankrike och Tyskland  

Vino de Mesa (VdM) standard bordsvin (katalansk Vi de Taula VdT)  

 

Riojaområdet i norra Spanien som för många är det bäst kända av de spanska vinerna har sin egen underindelning, som beskriver mognadsprocessen. Detta gäller de röda riojavinerna. 

Crianza (som egentligen betyder lagring) – vinet har fått mogna på fat i minst tolv månader och ett år till på flaska och får säljas först tredje året efter skörden. Vinet har mycket av fruktinslaget kvar men är ändå typisk Rioja med sin lätta fatkänsla. 

Reserva – ett vin som måste lagras i minst tre år och minst ett år av dessa på fat. Det har mera utvecklade nyanser och mindre fruktighet än crianzan. 

Gran Reserva har legat 2 år på fat och tre år på flaska eller tvärtom och kommer till försäljning först det sjätte året efter skörden. 

Några enklare versioner hittar man också i Rioja:  Cosecha eller Vino Jovén, Sin Crianza och Clarete som i allmänhet är lätta, men också kan vara kraftigare rödtjut som ”Tinto”. 

Riojaområdet skyddas från de kalla atlantvindarna av Kantabriska bergen på nordsidan. Rioja indelas i tre basområden: det varma Rioja Baja i södra delen och Alta och Alavesa i väster och norr med svalare klimat. Floden Ebro rinner genom landskapet och åtskilliga bifloder korsar landskapet. En av dem Rio Oja har gett namn åt regionen. 

  

   

 (Kartan: Systembolaget 1996) 

 

 

Den viktigaste druvan i Rioja är Tempranillo som bidrar med en stram fruktighet, men som genom eklagringen ger en mjuk, ibland läderaktig karaktär med doft av ek. Rioja är ofta blandviner av flera druvsorter som blå Garnacha som ger fyllighet, aromrika Graciano och syrliga Mazuelo (Cariñena). Klassisk Röd Rioja görs på blandningar av viner från olika växtplatser och delområden. Namnet betecknar i dessa fall  ett varumärke snarare än berättar om terroiren dvs. växtplatsens egenskap och skötsel. 

En klassisk Vino fino från Rioja har lagrats en lång tid på amerikansk ek. Den har typiska fattoner och är drickfärdigt efter åren i bodegan. Skördeuttaget är större och man blandar ofta viner av olika druvor med Tempranillo som huvuddruva. 

Modern Rioja, eller Vinos Alta expresión har lägre skördeuttag och man använder ofta fransk ek. Lagringstiden på fat är kortare och vinet blir då fruktigare och stramare och vinner ofta på lagring hos köparen. Alkoholhalten är högre och man använder ofta bara en druva. Viner från enskilda vingårdar blir allt vanligare.    

Landskapet med floddalar och kullar är vackert och storslaget. Under de senare åren har man satsat på modärna bodegor med påkostad arkitektur. En av dem är Bodegas Ysios i Alavesa strax norr om den baskiska bergsstaden Laguardia. Byggnaden harmonierar med ett av de många förbergen till Cordillera Cantábrico i bakgrunden. 

 Arkitekten heter Santiago Calatrava, mannen bakom ”Turning torso” i Malmö. 

Navarra, regionen som är östlig granne till Rioja har kritiserats för att den tillåtit odling av de utländska standarddruvorna Cabernet, Merlot, Chardonnay etc. och på så sätt utsatt sig för global konkurrens. Stora delar av Navarra med undantag av de nordligare höglanden nära Pyreneerna kan jämföras med Rioja Baja och vinerna är fylliga och kraftiga. En nyare tendens i odlingen är att använda mera inhemska druvsorter främst Tempranillo. En särskilt intressant kategori är Grenachevinerna, som kommer från gamla rankor, 

 

 

”viñas viejas”. De är en högklassig specialitet, som framöver torde kunna ge skjuts åt intresset för vinerna från det forna kungariket Navarra.  

Den första sträckan av pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela går på spanska sidan genom Navarra. 

Många väljer att påbörja sin vandring i Navarras huvudstad Pamplona, berömd för sina ”tjurrusningar”. Vandraren bjuds därefter i Navarra på 100 kilometer av historia och vackra vyer. De mysiga byarna har utifrån sett knubbiga, gråbruna kyrkor, med interiörer som överraskar med stiliga mönster av höga sengotiska ribbvalv och med påkostade altaruppsatser i barock.  En speciell upplevelse är vinkranen i väggen på Bodegas Irache invid det gamla klostret, där den trötte vandraren kan vederkvicka sig med en klunk rödvin innan 70‐milafärden fortsätter vidare till Santiago.   

 

Navarras främsta bodega är utan tvivel Arinzano som är belägen nära den lilla staden Estella. Navarrafamiljen Chivite har här förvärvat en stor egendom, som numera har status av Pago. Med design av arkitekten Rafael Moneo har man byggt ett vingods med modern tillverkning i fina källarutrymmen där man på ett ypperligt sätt inkluderat de äldre byggnaderna från tre olika århundraden, som fanns på platsen från tidigare. 

   

 

 

Det har blivit på modet internationellt sett inom vinindustrin igen att satsa på arkitekturen. Förebilderna är snarast 1800‐talets Bordeaux med sina flera 100‐tals yppiga chateauer. Där är alla stilarter representerade från palladioklassism och s.k. protektoratstil till nyrenässans och alla de slag av eklektisism. Idag bygges och förnyas det igen i Gironde och allra helst de finaste arkitekterna, de som fått Pritzkerpriset engageras.                        Rafael Moneo, som är född i Navarra är en av pristagarna. Han har bl.a. ritat Moderna Museet i Stockholm och många andra offentliga byggnader i Europa och Amerika. En del av dem är omstridda, vilket hör till när smaken varierar. 

I Arinzano imponerar den arkitektoniska helheten. En vandring i byggnaderna bjuder på fina vyer i olika vinklar över området. En sinnrik konstruktion med landgång och sammanhållande fackverk ger ett mäktigt intryck i stora källaren. 

Vinerna är högklassiga. I Pagovinet utökas numera Tempranillons andel på bekostnad av de internationella druvorna. Druvsammansättningen i den röda La Casona som nu finns på Alko är 80% Tempranillo och 20% Merlot.                                            Pago de Arinzano Gran Vino Blanco är en Chardonnay  från läget ”Canteras”, som är en högt belägen dalsänka en bit från bodegan torde kunna tävla i kvalitet med de stora Burgunderna.   

Katalonien är främst känd av två orsaker. För det första: Cavan d.v.s. skumvinet tillverkas i stora mängder, 95% av Spaniens cavas produceras i området. För det andra: Miguel Torres generationer av vinmakare i Penedès.                                                                                                                                                                        Firman Codorníu har långa traditioner av vinodling med en business som går tillbaka till mitten av 1500‐talet. Josep Raventos, vars förfader gifte sig in i familjen Codornìu, framställde för första gången skumpa i Spanien år 1872 med den traditionella andra jäsningen på flaska. Företaget, som är beläget i byn San Sadurni d’Anoia, är numera störst i världen på skumvin. I samma by finns Freixenet, som tävlar i storlek med Codornìu. De katalanska cavorna görs på de egna gröna druvorna Parellada, Macabeo och Xarel‐lo, men på senare tid har också champagnedruvorna Chardonnay och Pinot Noir tagits med i en del produkter. Cavan kan med sitt livliga bubbel, sin något strama fruktighet och lätta jordighet och sin prisvärdhet vara ett bra alternativ till Champagnen, när budgeten sätter gränser. 

Miguel Torres är ett aktat namn i världens vinkretsar. Redan under faderns tid slog firman igenom med Sangre de Toro, ”tjurblodet” med plasttjuren vid kapsylen.  Priset var överkomligt och vinet smakade dessutom gott.  Under Miguel Torres Jr (bilden) skedde den verkliga expansionen. Torres Jr har haft framgång med sina innovationer. Han vann den s.k. vinolympiaden i klassen Cabernet Sauvignon Blends i Paris med sin Gran Coronas Mas la Plana året 1979. I sina Gran Coronas Reserva använder han också en del Tempranillo, som i Katalonien kallas Ull de Llebre.   

 

 

Han har lyckats nå framgång med sin idé att odla druvor på högre altituder, som för sin syra behöver ett kallare klimat. Han har tagit autoktona d.v.s. ursprungliga druvsorter i bruk, som annars skulle ha dött ut och glömts bort.   

I sitt främsta vin Grans Muralles använder han de forntida druvorna Querol och Garro tillsammans med Garnacha, Mazuelo (Carñena) och Monastrell (Mourvédre i Frankrike). Antika sorter som Moneu och Gonfaus, som är bland de sista i projektet med målsättningen att rädda 40 katalanska druvor från att dö ut, räknar han med att ha sin största potential i extremt torra områden.   

Torres var en av de första europeerna som etablerade sig i Chile, där han haft framgång med sin Santa Digna i rött, vitt och rosé. I Spanien finns han redan i flera viktiga regioner som Rioja, Rueda och Ribera del Duero. I Rueda gör Torres ett vitt vin på druvan Verdejo och i Ribera del Duero ett rött vin ”Celeste” på Tinto Fino som Tempranilloklonen kallas där. Tinto Fino dominerar där, men andra druvsorter både spanska och globala druvor får också tas med. Grön Albarillo får också användas till högst 5%. 

Ribera del Duero ‐  Vega Sicilias och Pesqueras hemregion har varit ett av Spaniens framgångsregioner och odlingsarealen har fyrdubblats sedan 80‐talet. Rödbetsodlarna har övergått till vinrankan och antalet bodegor har ökat från 9 registrerade år 1982, då området upphöjdes till DO till nuvarande 280! Vinerna var från början täta och koncentrerade med kraftiga ekinslag, men har sedermera blivit mera balanserade, fräscha och fruktigare i stilen. Priserna har också gått ner.  

Regionen Toro ligger längre västerut längs Duerofloden. Den har blivit en guldgruva av gamla rankor som i det kärva klimatet ger kraftfulla viner; arombomber med hög alkoholhalt. Tempranillon heter här Tinta de Toro.  

I Toro har också firmornas antal ökat explosionsartat och de har femdubblats de senaste 15 åren. De gamla rankorna liknar stubbar och har alltså ingen likhet med den ursprungliga ”lianväxten” vinrankan.  

Torres har etablerat sig vidare i Priorat, som nu är en hett eftertraktad region. Den ligger i Kataloninen avsides i bergen ovanför Tarragona. Området började bli känt i internationella vinkretsar först på 90‐talet. Det karga landskapet hade gott om övergivna vingårdar med gamla rankor, som väntade på att bli omhändertagna. Jorden består av sönderbruten skiffer ”llikorella”, som visar sig vara utmärkt för vinodling. Torres röda vin  som heter ”Salmos” görs på druvorna, som är allmänna här, nämligen Garnacha, Cariñena och Syrah.  

Mannen vars förtjänst vid sidan av Rene Barbier ‐ upptäckaren av området, det är att Priorat hamnat i strålkastarljuset är Alvaro Palacios. Han lyckades köpa l’Ermita den branta vingården med gamla rankor i början av 1990‐talet. Vinet med samma namn har lyckats med konststycket att gå förbi Vega Sicilia Unico i pris och bli Spaniens dyraste                                                                                          Bilden: Alvaro och hans kompanjon, systersonen Ricardo i Bierzo.                            

 Alvaro Palacios är nummer sju av nio barn från en vinodlarfamilj i Rioja. Han studerade vintillverkning i Frankrike, Spanien och USA och fick söka sig ut och börja på 

 

 

egen hand, först med att sälja tunnor. Hans filosofi är ”ett stort vin är inte en designprodukt; det är den rena, skära frukten av ett priviligierat läge eller dess miljö”.                                                                    

Alvaro har också lyckats ”rädda” en annan region från sin anonymitet, nämnligen Bierzo, som ligger nära gränsen till Galicien. När den trötte pilgrimmen har vandrat genom Kastiliens tråkiga högslätt som tar vid efter Leon med sina hedar (om han eller hon inte klokt nog tagit buss den sträckan) möter kullarna med vingårdar och källare till lisa för själen och den trötta kroppen. Rödvinsdruvan i Bierzo heter Mencia och är en relativt sen uppenbarelse på vinhyllorna i Europa och i flera versioner även på Alkos listor. Den är också Galiciens röda druva och ger fina viner värda att smaka. Också vitvinsdruvan Godello kommer från nordvästra Spanien och vin av den druvan syns alltmer i handeln. Även den är en angenäm bekantskap.   

Om de vita vinerna i Spanien  

När man tänker på Spaniens viner är det främst de röda som kommer för en. Men det odlas stora mängder gröna druvor, som för det mesta inte kvalitetsmässigt är så framträdande, men som fungerar utmärkt som vardagsviner och är välanpassade till den de lokala maträtterna. 

Druvsorten Airen odlas i centrala Spanien, La Mancha, Valdepenas och Andalusien. Med sina 300 000 hektar är det den mest odlade vitvinsdruvan i världen! Trots en nedgång under de senaste decennierna täcker den fortfarande en tredjedel av Spaniens vinodlingsareal. Den ger ett neutralt vin utan större anspråk och får en hög alkoholhalt. Det är ett viktigt grundvin i destillation för den spanska brandyn. 

Av vitvinssorterna Parellada, Macabeo och Xarel‐lo görs förutom cava också vanligt vittvin. Torres har en bred palett av vin på dessa druvor, men också blandningar med Chardonnay, Riesling, Chenin Blanc och Muscat etc förekommer. De utländska druvorna har fått en viss andel av kakan som tycks bestå. 

Ruedas vita sort är druvan Verdejo som mycket väl står för sig själv utan inblandning med sin speciella lätta arom av tioler. Den påminner om Sauvignon Blanc och den blandas rätt ofta med denna sort men också med Chardonnay, Muscat och ibland med någon av katalanerna. Verdejon är fin som ett pratvin, kall och läskande i den heta sommaren, men den är också ett bra matvin. 

Rioja är för många främst ett rödvinsdistrikt. Men det görs goda vita viner också. Druvorna är huvudsakligen Viura (Macabeo) som oftast blandas med Garnacha Blanca och Malvasia. Sedan år 2007 har  sex andra druvor godkänts. Chardonnay, Sauvignon Blanc och Verdejo får som utländska druvor användas till högst 49%. Consejo Regulador de la Denominación de Origen Rioja har intressant nog tagit med 3 gamla Riojadruvor Maturana Blanca, Tempranillo Blanca och Turruntés (som inte har något med Torrontes att göra), som därmed kan räddas från att dö ut. Viura odlas på 90% av arealen men man säger att den p.g.a. sin neutrala karaktär behöver en skvätt av Malvasia eller Verdejo för att få mera aromer.    

Det främsta landskapet för vita viner anses idag vara Galicien med sina  regioner. Den blåsiga och regniga yttersta landtungan av Spanien mot Atlanten med karga berglandskap kan framstå som omöjlig för vinodling, men Rías Baixas och grannarna producerar viner som hör till toppen av de vita viner Spanien kan erbjuda. Pilgrimmen som äntligen når sin destination Santiago de Compostela kan här undfägna sig med havets frukter ‐ framför allt skaldjur ‐ i perfekt harmoni med de krispiga, friska vinerna. Druvsorterna är Albariño, som det lönar sig att spana in på etiketten, men Godello, Trincadeira och Loureiro är också värda att prova. Albariñons lätta och friska karaktär med syrlighet och äppelfrukt har bidragit till framgången ute i världen. 

 

 

 

Södra Spanien  

Druvan som innehar den största arealen i Spanien är som nämnts den gröna Airén. Som tvåa kommer Tempranillon. Trean är en doldis, nämnligen Bobal. Åker vi ner längs östkusten med korta avstickare inåt landet passerar vi vinområden som Utiel‐Requena och Valencia. Här har man chansen att påträffa Bobal som odlas tillsammans med de vanligaste spanska druvorna och Monastrell.                               

Längre söderut i Murcia med distrikten Jumilla, Yecla och Bullas är det Monastrell som dominerar.        Bland de vita kan man också hitta druvan Merseguera. Monastrell heter Mourviedre i Frankrike. 

Söderom Madrid ligger det stora området La Mancha med sin gigantiska högslätt ‐ den stora folkhjälten Don Quixotes gamla tassemarker. 90% av vinerna är här enkla och vita i olika torra till söta upplagor. Druvan Airén dominerar.                                                                                                                                                För rött vin är Cencibel, som Tempranillon kallas här den viktigaste (kärt barn har många namn ‐ i Portugal kallas den dessutom både Tinta Roriz och Aragonez!). Det finns 8 DO‐områden inklusive två DO‐klassade vingårdar.  Det sydligaste området Valdepeñas har för Nordens monopolbolag varit av stor betydelse eftersom det kunnat leverera förmånliga lagrade Reserva‐ och Gran Reserva viner under många år.  

Andalusien är Europas sydligaste vindistrikt. Det indelas i 4 delregioner med egen DO‐status. Vid kusten ligger Malaga och Sherry‐Manzanillaområdet och Montilla‐Moriles inåt landet och Condado de Huelva delvis vid kusten.  Malagavinerna är kända för sin sötma av olika Muscateldruvor och den svulstiga Pedro Ximenes som ger söta nästan sirapsliknande viner. Pedro Ximenesviner var kända i våra nordliga hamnar redan i början på 1600‐talet och namnet blev till Pettersement i våra nordiska förfäders vokabulär. 

Sherry, Manzanilla  och Montilla 

I dessa tre distrikt görs de mest underskattade vinerna i världen.  Ändå hör den ljusa torra och eleganta Fino‐sherryn enligt mången till de ädlaste vinerna på vår jord. Sherryn har fått sitt namn av staden Jerez de la Frontera och här tillverkas olika viner som skiljer sig från varandra i smak främst beroende på tillverkningssättet. Den bara jordmånen består av en vit krita, albariza som bidrar till Finons ypperliga kvalitet. Den andra mycket viktiga faktorn för Sherryns kvalitet är druvsorten. Den heter Palomino Fino.                     Sherry är som regel torrt och uppspritas till ca 15 % alkohol genom tillsats av druvdestillat. Sherryn tillverkas i solera där det undergår en lång mognadsprocess. Av det enkla torra vita vinet får man då ett moget komplext vin.   

Soleran är en lång rad av tunnor, criaderas staplade på varandra och när man tappar ur vinet ur fatet i ändan på criaderan fyller man på hela raden bakifrån och tappar det yngre vinerna ur överliggande fat                   successivt ner till de äldre vinen.  Faten är från början fyllda till tre fjärdedelar och på ytan bildas ett lager av den ädla mögeljästen som kallas flor.  

Flor kan bli upp till 10 cm tjockt. En Fino har därför fått en del av sin smak från soleran och har vid sidan av sin fräscha, torra karaktär också ett inslag av valnöt. 

 

 

Manzanillan kommer från kuststaden Sanlúcar de Barrameda och får av havsluften tjockare florskikt. Manzanillan är torr, lätt och syrlig, valnötig med 15 % alkohol.  (Bilden: Flor på vinets yta i tunnan) 

Oloroson som kommit till utan flor är mörkare, smakrik med en liten fruktsötma och nötkaraktär.  . Alkoholhalten som tillsatts det unga vinet är ca 19 %.  Oloroson härstammar från jordar med lerinslag och kan vara både torr och halvtorr 

Amontilladon är brunaktig i färgen. Den är också uppspritad mot 19 %. Den har uppstått så att florskiktet har försvunnit och en oxidation av vinet har kunnat äga rum. Den är torr men mjukare i smaken än Fino. Den är aromrik, har nöttoner och inslag av torkad frukt. 

Palo cortado har syrlighet och är rik på aromer, vilket gör att den ligger i smaken något mellan Oloroson och Amontilladon.  

Cream Sherry tillverkas genom att man sötar oloroson med ett inkok av söt Pedro Ximenes. Den kan variera i sötman och en del produkter uppvisar ibland rätt futila egenskaper.  

Distriktet Montilla Moriles finns i trakten av Cordoba och har kalkaktiga jordar och sand. Här använder man druvorna Pedro Ximenez, Airen, Moscatel, och exoter som Torrontéz och Baladí. Vinerna görs i både söta och torra (Fino) versioner. Den söta påminner om en Cream Sherry medan Finon är ganska lika en Amontillado. Det är därför inte underligt att Amontilladon betyder ”i Montilla‐stil”.                                  Montilla Moriles Fino är ett mycket gott alternativ till de mera aromatiska torra Sherrysorterna och passar utmärkt till traktens smårätter, tapas. Varför inte prova den till Spaniens förnäma luttorkade  Jamón Ibérico de Bellota, skinka från den svarta grisen som fått livnära sig på ekollon.   

Andalusien är en gammal kulturbygd, som har gett Spanien många seder och traditioner. Iberier och tartessaner idkade guvdrift redan 3000 år före Kristus längs Rio Tinto, floden med det röda vattnet.      Tusen år före Kristus besökte fenicierna handelsplatser här och anlade staden Cadiz. Sedan kom grekerna och romarna. Vandaler och västgoter avlöste innan araberna kom på 700‐talet. Morerna förblev herrar i Andalusien ända till 1400‐talet, en period då regionen upplevde en blomstringstid.   

Här frodas flamencon i sin elegans, skönhet och med uttryck av både passion och smärta. Här uppföds boskap. Hästar och framför allt de tuffaste tjurarna i landet kommer härifrån.  600 kilos bjässar med vassa horn levereras till corridorna runtom i Spanien. Förutom vin exporterar man vete, ris och sydfrukter, oliver, mandel, fikon m.m.    

En smal kustremsa som är den torraste och varmaste i Europa utgör Andalusiens kust mot Medelhavet.   Hit kommer tusentals nordbor till det sköna klimatet för att bo året om eller vistas de månader när det är kallt i Norden. Att få njuta av vin och gastronomi, kanske golfa och besöka de gamla kulturbygderna tar en långt bort från melankolin i Europas nordöstliga hörn.  // TNe 

Artikeln ingick i tidskriften EstElle, som numera finns i portalen Skriftly