Vrak i Östersjön

Öster sjön är ett hav med uppskattningsvis mer än 100 000 tusen förlorade

fartyg på dess bottnar och varje vrak när de väl hittas kan berätta sin unika

historia om hur de hamnat där..

Sjöfart över Östersjön har ju under minst 1000 år varit betydelsefull för transport

av råvaror och spannmål, trupper och vapen o annat gods. Det har också varit ett

ofredens hav med kampen om herraväldet och värdefulla laster t.ex järnmalm.

Under Hansans storhetstid blomstrade handeln med svenska hamnar inklusive

med Gotland. Koggen blev ett stadigt och pålitlligt fraktfartyg och ett antal

koggar har påträffats i modern tid .

Två världskig har ju även delvis utspelats på Östersjön och krävt sina offer. Tänker

då bl på frakten av järnmalm till Tyskland och kol och andra importvaror till

Sverige.

All denna sjöfart har genom århundraden gett Östersjön fartyg som kapats och

sänkts, gått under i sjöslag, förlist i stormar eller via grundstötning. Så när

marinexperter talar om 100 000 vrak förefaller det inte orimligt.

Bara en bråkdel av alla dessa vrak har till dags dato hittats eller registrerats.

De senaste 30 åren har dock antalet identifierade vrak ökat stort - både de

med angiven poition för förlisningen och andra genom idogt letande med

moderna tekniska hjälpmedel som idag står till buds.

Ett av de senast hittade offentliggjordes i början av februari i år (2017. Det

är ett linjskepp från 1680-talet, Blekinge, som hittats i Karlskronas örlogshamn.

Det har ungefär samma storlek som Vasa. Bestyckat med 70 kanoner.

Från och med 1600-talet började man använda en dykarklocka med en

luftficka för att undersöka fartyg som Vasa och Kronan. Imponerande resultat

åstadkoms med denna enkla uppfinning (från slutet av 1500-talet. Bl a bärgades ca

50 dyrbara kanoner från regalskeppet Vasa med denna enkla konstruktion.

I mitten av 1700-talet förbättrades dykarklockan av Mårten Triewald som bl

a introducerade luftpåfyllnng via trätunnor som sänktes ned till dykaren.

Triewald konstaterade även att hur djupt man än sänkte ned klockan så

kvarstod alltid en luftficka högst upp.

Med mer moderna redskap som tryckluftstuber med regulator,

minidykfarkoster, undervattenskameror sonar och batymetri

(multistråle-ekolod) upptäcks varje år ett antal nya vrak.

Detta har dock även resulterat i att grupper av dykare och marina experter med

god ekonomi har blivit skattletare och konkurrenter om åtråvärda vrak. Det

förekommer hemlighetsmakeri om fyndplatser och ibland processer (inklusive

rättsprocesser om ägar/dykrättigheter kring vraken.

Ander Franzen (Vasa och Kronans upptäckare) är ju en profil i sammanhanget. De

senaste 20-30 åren har Anders Jallai + kollegor klivit fram som experter på att

använda de moderna sökhjälpmedlen.

Anders ledde gruppen med bl a Björn Hagberg (marinarkeolog) som till sist fann

den försvunna svenska DC 3-an 2003 inte långt från Estonias förlisningsplats.

Han återfann även samma år den Catalina som sköts ned under sökandet efter

DC-trean.

Han hittade även den ryska u-båten S7 utanför Söderarm (som sänkts av en finsk

U-båt under 2;a världskriget.

En gynnsam miljö för vrakletniing

Vattnen i Östersjön är kalla, mörka och syrefattiga. Salthalten är låg och allt

detta gör att skeppsmasken (som i andra vatten varit förödande) inte överlever

här. Kvar på bottnen finns då en unik historia av välbevarade vrak av trä.

En annan bidragande orsak till ett stort antal fynd är att Östersjön generellt sett

inte är något djupt hav. Det finns några djupare ställen dels utanför Gotland och

dels i bottenviken där djupen ligger runt 250 m samt på väg mot Åland med 300

m. Allra djupast är dock landsortsdjupet med drygt 450 m. En populär plats under

en tid för dumpning av allsorts vapen och ammunition samt mildare former av

radioaktivt material.

Annars talar vi om 25 - 50 upp till 100 meter. Som exempel där Estonia,

150 meter, lång förliste - hade fartyget sjunkit med fören mot botten så hade

en 1/3 av fartyget stuckit upp över havsytan. Då djupet utanför Riga-bukten

är ca 50 m.

Ett annat exempel är vattnen runt Öland med ett djup av 25 - 50 meter. Säkert en

orsak till att så många vrak hittats där inklusive Kronan och Svärdet.

Men det det finns många variationer runt dessa siffror - vilket lett till nyupptäckta

grundklackar (ej markerade på sjökort) ofta i samband med förlisningar.

!863 var mästerlotsen Erik Boman på väg mot Gävle med en skonert vid namn

Argo. Plötsligt törnade båten mot något hårt och när han böjde sig över relingen

såg han då en berghäll mellan vågtopparna. Väl iland rapporterade han fyndet till

myndigheterna men blev inte trodd. Platsen var ju markerad med 30-35

djupmeter.

Boman stod på sig och fick följa med en sjömätningsexpedition till området. Efter

två dygn törnade detta fartyg rätt på grundet (men utan skador). Boman fick rätt

och grundet har efter markering kallats Argos grund och lades in i sjökorten. Men

trots denna åtgärd följde senare en rad förlisningar vid grundet.

Ångaren Cedric med kol från England rände, 1910, i storm o dis och dålig sikt

rätt upp på Argos grundet och sjönk. Av en besättning på 15 man överlevde 3.

1940 fastnade den tyska ångaren Köln på grundet. Hon stod kvar ovanför

vattenytan under 1 år tills en annan tysk båt, Gerda Ferdinand , rände upp på

grundet och fastnade i Köln. Båtarna satt fast tillsammans tills hösten 1942 då en

hård storm svepte farygen ner i djupet runt grundet (8 - 35 meters) sluttning mot

botten. Där ligger de fortfarande tillsammans med ett par fartyg på grundare

djup som delvis bärgats som skrot. Efter kriget byggdes en fyr på grundet till

varning till sjöfarten.

Östersjöns flygande Holländare

I mitten på 1700-talet var Jungfru Katarina - med last av kalk på väg från

Amsterdam Till S.t Petersburg. Fartyget gick på grund vid Salvorev norr om

Gotland. År 1747 drev fartyget in till Fårö. Där bärgade man så mycket som gick av

lasten. Detta innebar även extrainkomster till lokalbefolkningen som

assisterade. Men plötsligt en morgon var Jungfru Katarina borta, hon hade

glidit ut från stranden och herrelöst seglat iväg utan manskap ombord. Hon

passerade utanför Hävringe -där hon siktats- för att till sist gå till botten vid

Högskär söder om Oxelösund nära Bråviken. Där hittades hon av marinarkeologer

1980. Men då visste man först inte vilket fartyg man hittat. Men lasten och

föremål om bord gav lösningen.

Regalskepp var under stormaktstiden beteckningen på flottans största

skepp. Ofta men inte alltid, bar fartygen namn som syftar på riksregalier.

Vasa som kantrade och sjönk 1628 på premierturen utanförBeckholmen, efter

ungefär 1000 meters seglats, återfanns av Anders Franzen 1956. Fem år senare

nådde Vasa vattenytan. Resultatet har ju gett Stockholms sannolikt mest

besökta turistattraktion i form av Vasa-museet.

Gustav den II Adolf hade höga förväntningar på Vasa. Den svenska flottan var i

dåligt skick efter flera förlorade sjöslag mot Polen. Vasa skulle bli det nya

ésset i rockärmen för Gustav. Vasa bar ett stort antal kanoner ombord men blev

tack vare detta mycket instabil och fartyget klarade inte stabilitetstester vid kaj.

Många menade att hon för tidigt begav sig iväg. Men kungen utövade

påtryckningar. Vasa behövdes i sjökriget mot Polen. Så hon seglade ut under

befäl av Amiral Claes Fleming. Ombord fanns ca 145 sjömän och 300 soldater.

Fleming försökte övertyga kungen att fartyget inte var i bästa skick pga

instabiliteten men förgäves. Vasa mötes av en kastvind, krängde över och

kantrade.

Vasa hade byggts relativt grundgående och flatbottnad så en del av den tilltänkta

barlasten fick inte plats.

Vasamuseet visar kläder, vapen,kanoner, verktyg, mynt sam sex av Vasas 10 segel

förutom det konserverade skeppet. Fynden ger även en bra bild av hur man levde

på 1600-talets första hälft,

Regalskeppet Kronan togs i bruk 1672. Ett av världens största fartyg vid den tiden

med 3 kanondäck och bestyckat med ca 110 -120 bronskanoner. Besättningen

skulle bestå av 550 man sjöfolk och 300 knektar. 1676 skulle Kronan utgöra en

vinstgivande resurs i kampen om sjöherraväldet i södra Östersjön. En dansk och

en holländsk eskader förföljde då den svenska flottan som på försommaren sökt

skydd söder om Öland. Befälhavare var amiral Lorentz Creutz (d. ä) en

´landkrabba' som varit landshövding och riksråd men aldrig varit till sjöss.

Den svenska flottan var indelad i 3 eskadrar under befäl av en amiral och 2

vice-amiraler.

Det blev snart uppenbart att Creutz brist på kompetens ledde till ett antal

konflikter ombord på Kronan. Det rådde osämja mellan befälen. Dessutom var

även Kronan från början instabil men hade ändå varit i tjänst i flera år utan

några missöden1 timme

Tanken var att slaget vid Ölands sydöstra udde utanför byn Hulterstad skulle

inledas med ett kanonskott från det svenska skeppet Svärdet.

Kronan skulle göra en stagvändning men missade då att reva seglen tillräckligt.

Kanonportarna stod öppna. Skeppet började luta kraftigt, vatten trängde in

genom kanonportarna. En kraftig vindby välte skeppet åt sidan så masterna låg

parallet med vattenytan. Krutförrådet i förskeppet exploderade och sprängde

bort en del av förskeppet. Bärkraften försvann och efter att ha legat knappt över

vattenytan under gick Kronan till botten.

Planen var då att Claas Ugglas regalskepp Svärdet skulle ta befälet men i röran

efter Kronans öde isolerades Svärdet från resten av flottan och blev omringat av

fiendeskepp. Efter 11/2 timmes beskjutning antändes Svärdet och exploderade.

Resten av svenska flottan flydde d förföljda av fienden. Slaget var redan avgjort på

några timmar.

Resultatet Blev danskt sjöherrevälde i drygt 6-7 månader efter slaget.

Endast ca 40 av 850 man på Kronan överlevde. Kronan återfanns 1980 - 25 år

efter Vasa av en grupp ledd av Anders Franzen. Resterna av Kronan ligger på 26

meters djup 6 km utanför byn Hulterstad. Ca 30 000 föremål

har plockats upp och många återfinns på Kalmar läns musem.

Vid mitt besök där 1995 blev jag mest imponerad av en helt intakt apotekarväska

från den tiden.

Riksäpplet var vice-amiralskepp under slaget vid Öland och ledde den 3-e

eskadern under striden vid Öland. Efter Kronan och Svärdets öden drog flottan

sig tillbaka mot Dalarö - en marinbas vid den tiden. Då danskarna följde efter

ankrade man nära klipporna för att få skydd. En storm blåste upp, ankaret släppte

och Riksäpplet grundstöte vid ett litet skär och sjönk - som regalskepp nummer

3 bara 5 dagar efter slaget vid Öland

Vraket låg på 15 meters djup fram till 1921 då det sprängdes för att återanvända

svarteken. Delar lär finnas i portarna till Stockholms Stadshus.

Innan vi lämnar de gamla träskeppen - helt kort - sommaren 2011 hittades ett

större vrak 10 sjömil öster om Ölands norra udde. Efter dykningar visade sig vara

Erik den IV s paradskepp, Mars- som deltog 1564 under det första slaget vid

Ölands norra udde. fartyget vägde 600 ton mer än Vasa och var mer som ett

flytande kanonskepp med ganska dåliga segelegenskaper men med en väldig

eldkraft från en enorm bredsida som sköt kulorna långt.

Striden mot danska flottan blev oavgjord men Amiral Klas Fleming drog sig tillbaka

mot Älvsnabben och lämnade Mars i sticket. Efter mycket hårt motstånd ledd av

amiral Bagge mot överlägsna danska skepp började Mars brinna. Man övergav

skeppet som därpå sprängdes i luften. Ett antal av de totalt ca 140 kanonerna har

bärgats och stämplar på kanonerna kunde bekräfta att detta var regalskeppet

Mars.

Första slaget om malmtrafiken

1:a Världskriget introducerade nya tekniska vapen - och till sjöss gör fr a

U-båtarna entre. Det var tyska och engelska U-båtar som opererade i

Östersjön. En part ville skydda järnmalmsleveranserna till Tyskland medans

engelsmännen ville sätta dessa leveranser ur spel.

Marinminister Churchill ville till varje pris stoppa malmtrafiken till Tyskland.

Planer som aldrig blev av var bl annat annektering av norra Sverige alternativt att

sända slagskepp in i Östersjön. Det senare föll bort på grund av det låga

vattenståndet i Öresund.

De engelska u-båtarna som blev ända alternativet måste passera Öresund.

Churchill valde att initialt sända två båtar som till sist lyckades ta sig in. Som

senare följdes av ytterligare 4 st.

U-båt från 1;a Världskriget

E-19 under befäl av kapten Cromie låg strax söder om Öland i oktober 1915.

Man siktade ett tyskt fartyg ; Walter Leonard. Enligt Haag konventionen från 1907

måste man först beordra fartyget att stanna. Informera kaptenen om att man

avsåg att sänka fartyget samt se till att besättningen kunde sätta sig i säkerhet via

livbåtar eller tas ombord av neutrala fartyg. I detta fallet ett svenskt neutralt

fartyg som passerade förbi. Man öppnade bottenventilerna, apterade en

sprängladdning och Leonard fullt lastad med järnmalm gick till botten. Efter mer

än 60 år hittades hon.

Nästa fartyg lastat med järnmalm, Germania, siktades omgående. Germania

flydde och gick på grund i kalmar s av E-19und. Sedan avverkade E-19 i rask takt

ytterligare 3 fartyg med järnmalm samma dag och med samma procedur så att

besättningarna kunde räddas. Det sista fartyget hette Nicomedia. Väl ombord

på fartyget blev engelmännen bjudna på öl av tyskarna i hopp om att båten

skulle undkomma. Engelsmännen erbjöds även att få med sig ett antal flaskor över

till U-båten men Kapten Cromie lät sig icke mutas utan öppnade bottenventilerna.

Fyra fartyg sänkta och ett annat på grund samma dag av E-19. Ett facit som inte

ens de tyska u-båts-essen 25 år senare kunde slå.

Batymetribild av vraket efter Nicomedia.

Järnmalmstransporterna ställdes temporärt in i avvaktan på tyska krigsfartyg som

kunde bilda konvojer tillsammans med järnmalmstransporterna. Några dagar

senare sänkte E-19 den tyska kryssaren Undine väster om Bornholm som var

avsett för konvojtrafik.

Efter en separatfred 1918 mellan Ryssland och Tyskland sänktes alla engelska

U-båtar i Östersjön frivilligt för att inte falla i fiendens händer.

Vraköl

1982 hittades vraket efter Nicomedia där tyskarna bjöd på öl innan sänkningen.

Sommaren 1999 bärgades några flaskor öl från vraket. Kontakt togs med

Slottskällans bryggeri i och dykarna kom förbi med en kylväska och några 65 cl

flaskor. Man provsmakade ölet i flaskan och man kunde konstatera att det

tyska veteölet var klart drickbart. Det smakade som en blandning av veteöl och

fruktig ale.

En kemist i Uppsala lyckades isolera jäststammen i flaskorna så Slottskällan

kunde provbrygga några satser som lanserades på båtmässan år 2000 i en

specialbar. Ölet var även med på Stockholm Beer Festival det året.

Alkoholhalten var då 5,4 %. Men jästen var lätt aggresiv och det fanns en risk för

vildjäsning i Slottskällans andra produkter. så det blev inga fler satser med denna

jäststam. Det sägs att Slottskällan har några oöppnade originalflaskor kvar +

jästen i någon form av frysförvaring.

Det var länge det äldsta ölet som hittats i Östersjön tills man sommaren 2010

bärgade 5 flaskor öl från ett vrak i den Åländka ytterskärgården. Det var ett

mindre fartyg som tros ha sjunkit 1840. Samtidigt hittades 145 flaskor champagne

från två olika tillverkare som var i utmärkt skick och såldes sedan för mellan

24.000 - 30.000 Euro per flaska. Flaskorna hade då legat på 50 meters djup i ca

170 år.

Det åländska bryggeriet Stallhagen fick rättigheterna att återskapa ölet som

hittats - kallat ´Stallhagen historic beer 1842.´ Det rörde sig om tre olika sorters öl

- två gyllengula samt en mörkare i kopparröd ton.

Flaskorna man hittat var bruna handblåsta glasflaskor förslutna med kork som nu

återskapats i en första serie om 2000 flaskor som förpackats i en trälåda efter

bryggningen. De 2000 numrerade flaskorna började lanseras ombord på Viking

lines alla kryssningar från den

15 juni 2014. Priset på de första flaskorna i trälåda var 113 - 200 Euro.

Även Stallhagen var oroad över risken för kontaminering av ordianarie produkter

så fortsatt tillverkning flyttades till Belgien.

Andra slaget om malmtrafiken

Under 2-a världskriget gällde inte längre några gentlemanna-regler mellan

U-båtsjägare och handelsfartyg. Från och med 1942 - då den finska/tyska

mineringen över finska viken försvunnit - tog sig ryska U-båtar ut ur finska viken

och hade som huvuduppgift att stoppa malmtransporterna till Tyskland och annat

frakt som stödde de tyska trupperna i

Lapplandsarmen.

Man tog inte hänsyn till om fartygen tillhörde en neutral stat i.e. Sverige. I juli

sänktes malmfartyget Margareta - Sverige utanför Arkösund i Norrköpings

skärgård av U-båten S-7 - kapten Lisin. Margareta var en liten ångare lastad med

koks på väg till Köping efter att lossat järnmalm i nordtysk hamn. Hon sänktes

utanför Arkösund. 4 av en besättning om 18 personer kunde räddas av en annan

ångare SS Hemsö från Härnösand. Torpeden klöv Margareta i två delar. Hon

hittades på 53 meters djup. Totalt torpederades 4 svenska fartyg och sjönk den

sommaren där totalt 69 sjömän miste livet.

SS Margareta

Flera svenska fartyg sänktes innanför territorialvattengränsen men sovjetunionen

tillbakavisade de svenska protesterna. Inte ens när en rysk torped - med tydlig

rysk text hittades söder om Öland där ångaren Ada Gorthon sänkts. Då påstod

ryssarna att det var en tysk provokation !!

En annan ångare - Bengt Sture var spårlöst försvunnen hösten 1942 i södra

Östersjön. Hon var på väg till Oxelösund. Inga spår kunde ses vid den sist angivna

positionen. Båten var försvunnen. Ca 50 år senare framkom vissa papper samt

en artikel i en sjöfartstidning där kapten Osipov brättade att han sänkt Bengt Sture

med två torpeder som sedan sprängts itu och hastigt sjunkit. 6 av 15 ur

besättningen hamnade i vattnet och räddades av u-båten SC-406. Väl iland

överlämnats dessa till ryska kontraspionage- avdelningen i Kronstadt. Och där

slutar alla spår efte de sex. Den mest sannolika teorin är att svenskarna

avrättats och att alla papper rörande deras öde förstörts eller finns i hemliga arkiv.

Det visade sig långt senare, efter svenska regeringens påstötningar om fartygets

öde när Chrustjov besökte Sverige 1964 - att 4 sidor i ett krigshistoriskt verk om

Bengt Sture rivits ut och ersatts av annat material i hela upplagan om ca 11.000 ex

. Ytterligare papper antyder med viss säkerhet att 6 personer ur besättningen

arkebuserats i ryskt fångläger

Den finsk/tyska avspärrningen 1943 - 1944

Strax före jul 1942 hade de ryska U-båtarna och deras sänkningar blivit mycket

besvärande för Tyskland så ett avtal slöts med Finland om att tillsammans

fullständigt spärra av finska viken med ytterligare minor (nu totalt 10.000) och ett

dubbelt gigantiskt stålnät (56 kilometer långt) som hölls uppe med flytbojar.

I början förskte man forcera spärrarna men resultatet blev bara ett 20-tal sänkta

ryska U-båtar. Malmtrafiken gick relatit ostört fram till september 1944 då

eldupphör-avtalet med ryssarna slöts och Finnarna tvingades sänka U-båtsnätet

och rensa minfälten.

De kvarvarande ca 18 ryska U-båtarna slapp ut och startade ett hänsynslöst

torped-krig mot såväl tyska som neutrala fartyg.

Torpederingen av Hansa på hösten 1944, på väg från Nynäshamn till Visby, var

ju bara ett exempel på detta. Marinens inställda eskort, hösten 1944 var sannlikt

orsaken till olyckan.

Kända vrak efter sjunkna ryska U-båtar. Intresset för att hitta dessa vrak har

ökat på senare år. I vattnen mellan Sverige och Åland har tre stycken hittats och

identifierats.

U-båten S-7 som var så framgångsrik under sommaren 1942 var på hösten 1942

utanför Söderarm på gränsen mellan stockhlms skärgård och Ålands hav. Den gick

i övervattensläge för att ladda accumulatorerna. Samtidigt fanns den finska

u-båten Vehisiisi ungefär 4 distansminuter därifrån. Den finska u-båten lyckades

smyga sig närmare och identifierade U- båten en rysk av S-klassen. En bogtorped

från Vehisiisi sänkte S-7. Fyra ryska sjömän som stod i U-båtstornet togs

tillfånga ombord på U-båten.

Under tiden hade Kapten Lisin som togs tillfånga - utnämts till Sovjetunionens

hjälte pga de fyra fartyg han sänkt tidigare i svenska vatten. och hans porträtt

hängts upp i officersklubben i Leninggrad. När nyheten om att han tagits till fånga

av finnarna nådde ryska marinen försvann porträttet diskret från väggen.

I juli 1998 upptäcktes vraket -S-7 av en svenskt/åländskt dykarlag. Det råder

dyk-ankrings och fiskeförbud i närområdet kring vraket.

2005 fick ett dykarlag dispens för att dokumentera vraket. Det kan nämnas att

Ålandsfärjorna dagligen passerar på sin vanliga rutt till Mariehamn precis över

vraket.

Lite längre norrut ligger vraket av SC-305 utanför Grisslehamn på 130 meters

djup. SC-305 sänktes i november 1942 efter att ha ramats av finska u-båten

Vetehinen. Båtarna satt fast i varandra en stund men tillslut var Vetehinen loss

och kunde ta sig hem för egen maskn. U-305 gick till botten med 38 man ombord.

Båten hittades hösten 2006 men dess position offentligjordes ej då området

skyddas som sk krigsgrav.. I juni 2007 upptäcktes båten av en annan dykargrupp

som filmade vraket med en sjöuggla.

Ännu lite längre norut vid märkets fyr i södra kvarken ligger S-2 som varit

försvunnen sedan januari 1940. Man befarade att hon minsprängts men

sökningar gav inget resultat. Ombord fanns 50 personer inklusive kapten och

chefen för 13,e U-båts divisionen.

Samma grupp som hittat SC-305 fann nu även S-2 på en plats där man redan 1940

misstänkte att en minsprängning ägt rum.

Mot bakrund av alla sänkta handelsfartyg söder om Öland är det inte förvånande

att ett ev två minsprängda U-båtsvrak hittats på drygt 40 meters djup sydost om

Öland.

2015 blev det känt att en grupp hittat en mindre U-båt ca 3 km utanför Sveriges

kust utanför Grisslehamn/Arholma. Fyndet gav upphov till spekulationer om att

det var en mini-U-båt som förlist under operationer av underrättelsekaraktär.

Snart fick man dock klart för sig att det var en gammal U-båt från 1:a världskriget.

Sannlikt hade man hittat den U-båt som våren 1916 blev påseglad och sänkt av SS

Ångermanland - ett passagerarfartyg som gick från Luleå utmed en svenska

kusten. Katenen uppgav att han sett ett periskop 150 meter framför fartyget.

Periskopet vände mot Ångermanland och dök under fartyget men för sent för att

inte träffas av fartyget. Ombord fanns 18 man som följde med ner.

Sammantaget bägge världskrigen och England/Tyskland/Ryssland finns

fortfarand sannolikt ett hundratal försvunna U-båtar som väntar på att hittats

Dödens pärlband 1945

Man kan inte förbigå den mänskligt sett värsta fartygskatastrofen i antal förlorade

liv någonsin i Östersjön. Utanför Polens kust ligger 3 fartyg på rad som sänktes

under de sista krigsmånaderna 1945.

Efter kapitulationen vid Stalingrad av de tyska styrkorna kom en slutlig vändpunkt i

kriget.

På hösten 1944 trängde röda armen in i Ostpreussen och tyskarna förlorade helt

initiaivet vilket ledde till att 15 milijoner tyskar (soldater,sårade och

civilbefolkning) var på flykt mot hamnarna i nuvarande Polen inför historiens

största evakuering till sjöss beordrad av Karl Dönitz. Huvudsyftet var att rädda

trupper och förråd undan ryssarna.

Operation: Unternehmen Rettung. Historiens största evakuering till sjöss.

Operation Únternehmen Rettung´ lyckades evakura nästan 2 miljoner tyskar från

Ostpreussen men alla gick det inte lika bra för. I januari 1945 blev paniken

fullständig och alla trängdes för att få en plats på evakueringsbåtarna. Många

grymheter från SS trupper utspelades på kajerna för att fr a rädda stridsdugliga

tyska soldater ombord undan röda armen

Passagerarfartyget Wilhelm Gustloff - ett flaggskepp bland de tyska

kryssningsfartygen - skulle löpa ut den 30 januari 1945 - tungt överlastad med

passagerare (soldater inklusive sårade , sjukvårdspersonal civila flyktingar,

familjer). Då det inte fanns något register/passagerar-rullor är det endast en

uppskattning som anger att ungefär 10.000 personer trängdes ombord. Utmed

den planerade färdrutten mot Kiel och Flensburg cirkulerade Stalins U-båtar

hämdlystna efter tyska armens grymma härjningar de senast åren.

U-båten S-13 med kapten Alexandr Marinesco smög in i Danzig-bukten. Den

hade två veckor tidigare avgått från Hangö för att patrullera kusten utanför

Preussen. Det var en stormig kväll, kallt och 0-gradigt i vattnet och omöjligt att

sikta det lilla periskopet som stack upp framför fartyget. Runt kl. 21.00

avfyrades 3 torpeder mot Gustloff som samtliga träffade. Gustloff sjönk på 10

minuter. Ca 1000 passagerare lyckades via livbåtar eller flytande med de få

flytvästar som fanns ombord och lådor och annat däcksgods räddas av andra

fartyg . Paniken var fullständig och många trampades ihjäl under försöken att ta

sig ur fartyget. Gustloff gick i konvoj så det fanns följefartyg som kunde plocka

upp de få som räddats.

Över 9.000 miste sina liv den dagen.

Sentida fotografier från vraket visar tecken på att det genomsökts och mycket

förstörelse och oreda. Det kopplas till myten om att bärnstensrummet

dekorerat med guld och bärnsten som tyskarna lade beslag på i Leningrad skulle

finnas ombord. Man hade monterat ner hela rummet och packade det i lårar.

Dessa fördes med tåg till Königsberg och sedan finns inget spår av dyrbarheterna.

Ryktet säger att det lastats på Gustloff. Både ryssar och forna Östtyskland har

haft grupper som letat efter

dessa dyrbarheter. Och kan då även möjligtvis ha genomsökt vraket.

Sannolikt fann man ingenting då man nu fottsätter letandet en bunker nära Hitlers

varglya alternativt det tåg som spårats till en tunnel i Polen.

General von Steuben eller enbart Steuben var ett kryssningsfartyg som byggts om

till lasarettsfartyg. Den 9 februari var hon fullastad med skadade soldater, civila

och flyktingar - ca 4300 ombord. Fartyget följde samma rutt som Gustloff.

Kl 1.00 på natten slog en enorm vattenpelare upp över fartyget. En torped hade

träffat och Steuben började sjunka. Endast 650 ombord kunde räddas. Det var

även här S-13´s torpeder som träffat Gustloff.

Kapten Marinesco telegraferade hem att han skickat Hitlers soldater i de hör

hemma. Först mycket senare fick delar av U-båtens besättningen veta vilka som eg

var ombord.

16 april låg Goya -ett 141 meter långt lastfartyg och tog ombord resterande

skadade soldater och flyktingar. Trots nyheterna om Gustloff och Steubens

sänkningar fylldes Fartyget snabbt till bristningsgränsen. Närmare 7.000

trängdes i lastrum och maskinrum och därhelst det fanns plats. Man kan tycka att

med mindre än 1 månad kvar tills man skrev på fredsfördraget borde riskerna till

sjöss ha minskat.

Men därute väntade U-L3 som dessutom nu hade tyska sjökort där farleden var

utmärkt och med platserna där de två tidigare fatygen sänkts. Strax före midnatt

denna natt i april siktatdes Goya och torpederna gick iväg.

På 7 minuter sjönk Goya ooch ställde sig på botten på 75 meters djup. På ytan

brann det och de få överlevande fick använda flottar som placerats på däck. Några

livbåtar hann man inte med att fira ned. Av de nästan 7.000 ombord räddades

163.

Totalt omkom närmare 20.000 soldater, sårade och civilister under dessa 3

sänkningar. Ett antal som får Titanic eller Lucitania´s antal omkomna att blekna

något. Det visar också hur grymt krig kan utvecklas till utan några som helst

spärrar och avsaknad av hederskodex.

SS Roslagen

Vill avsluta med en liten mildare förlisning i Stockholms mellanskärgård som jag

har en viss relation till. Jag var vid tillfället 5 år och hade veckan innan åkt till

Stockholm med ångfartyget Roslagen - en traditionell vit Vaxholmsbåt -

tillsammans med familjen inklusive flyttlass från sommarstället ute vid Möja. Den

gick för övrigt hela sommaren på rutten Stockholm - Vaxholm - Möja, under

befäl av Kapten C-G Gottling med 26 års erfarenhet på samma trad.

Roslagen färdades en tidig morgontur - 30 augusti, 1951 - från Möja till

Stockholm. Med på resan var den kände skärgårdsmålaren/skribenten Roland

Svenson och Möja-prästen. Roland Svensson har återberättat hela historien i en

av sina böcker Vädret var lugnt,vattnet låg spegelblankt

Båten skulle precis hämta fler resande vid Ytterö brygga . Mycket bagage fanns

ombord som fyllde gångar och fördäck. Då for båten plötsligt över en hittills

okänd grundklack som rev upp bottenplåtarna. Enligt Svensson lät det som en

järnhand klöste sönder skeppsbotten. Sjökortet hade visade fritt vatten ner till

19 meter. Propelleraxeln skadades av .grundkänningen så fartyget började

driva i den milda morgonbrisen.

Katenen erbjöd kaffe och mazariner gratis i aktersalongen för att söka lugna

passagerarna

Under tiden att livbåten sjösattes - hjälpte passagerarna till med att flytta

mat-och dryckesförråden från undre däck upp till aktersalongen. Det var

biffstekar, köttbullar, ost och sill. Manfolket var speciellt noga med att rädda

ölen. Efter 15 minuter var livbåten i sjön lastad med kvinnor och barn - ca 30

stycken.

En liten motorbåt kom puttrande från Ytterö - bryggan som skulle angöras av

Roslagen - och tog ombord alla passagerars bagage.

Båten drev mot en hög holme där den gjordes fast med grova trossar och

stålvajrar runt tallar och stenblock. Alla klättrade iland - manfolk och

servitrisen - utom skepparen som var kvar på båten. Roslagen fylldes med mera

vtten. Efter cirka två timmar brast trossar och vajrar. Båten började kränga utåt

sjön.

Kaptenen hoppade som siste man i sjön och simmade i iland och strax därpå gick

Roslagen till botten.

Skepparen var en mycket pålitlig (o nykter) person. Så vid sjöförklaringen blev

orsaken denna okända grundklack som inte fanns angivet sjökortet. Roland

Svensson reflekterade över hur det hade kunnat sluta om båten som var vanligt

var under högsommartid varit full med folk och bagage.

Sex år senare - togs vraket upp av en tysk bärgningsfirma och skrotades.

Grundklacken är nu ordentligt utmärkt med en ´ruskprick´.

Referenser: Hagberg B; Dahm J; Douglas C.: Vrak i Östersjön

Prisma, Stockholm 2008

Linder J; Lundberg L. : Ofredens hav,

Östersjön 1939 - 1992

Jan Linder förlag, Avesta 2002

Svensson R: Min skärgård och Din

Alb. Bonniers boktryckeri. 1964, Stockholm