Embed Size (px)
Citation preview
ZEN, ELLER ATT BYGGA ETT HUS. Varför ska en pensionär bygga ett hus på egen hand? Det finns många svar. Några som gjort det är Thoreau, Wittgenstein, och otaliga pensionerade mandariner i Suzhou, där Wen Zhengming byggde ’den ödmjuke administratörens trädgård´ och Shi Zhengzhi ’fiskemästarens trädgård’ (eller Master of Nets= Webmästaren?) med motivering liknande Thoreaus att skapa en plats för att meditera och beundra naturen. Men av dessa var det nog bara Thoreau som byggde sitt hus själv, och bara mandarinerna i Suzhou som var pensionärer. Wittgenstein byggde huset åt sin syster som terapi efter en ansträngande sejour som folkskollärare på den österrikiska landsbygden. Han var perfektionist och ville renodla Adolf Loos redan perfektionistiska idéer han behövde skickliga hantverkare, men drev dom till förtvivlan med sina extrema precisionskrav. ’He outLoosed Loos’. Administratörerna i Suzhou anlade vidsträckta trädgårdar med massor av paviljonger dom kan inte ha byggt allt själva, förmodligen inte nåt. Men en paviljong skulle passa som enmansarbete. Det är frestande att försöka bygga den klassiska paviljongen med sina vackra träsniderier, kurvade tak och takskulpturer. Men tyvärr är den inte särskilt användbar i vårt klimat. Om den gjordes genuin bleve den också tämligen dyr och arbetskrävande. Mitt favoritexempel på Google Translate finns på ett meditationsställe i den ödmjuke administratörens trädgård, de är alternativa namn på mitt hus:
Skyltar i Suzhou: Google Translate Wittgensteinstuket är frestande med sina rena linjer men tittar man på priserna för modernistiskt husbygge blir man avskräckt. Stilen är populär för moderna attefallshus men verkar huvudsakligen rikta sig till personer som har för mycket pengar. Den typiska platta takterassen med sittplatser verkar förstås praktisk men den är notoriskt svårt att få tät och lättunderhållen i hundra år. Thoreaus hus vid Walden Pond byggde han bland annat för att visa att det är realistiskt för vem som helst att bygga sitt eget hus. Han beklagar de studenter som för att kunna studera vid Harvard måste hyra sitt rum för ett högre pris än ett livstidshus, varje år, men undviker att nämna att hans squattingprincip kanske inte fungerade inom gångavstånd från Harvard ens på hans tid. Thoreau lånar en bra yxa och går ut i skogen för att bygga sig ett hus. Det låter bra,
men var? Det visar sig trots att han utförligt rekommenderar ’squatting’, dvs att bygga på frånvarande ägares mark, att just hans hus råkar ligga på mark som ägdes av hans lärare Emerson. Detta förtiger Thoreau men jag misstänker att Emerson inte var ovetande. Senare visar det sig att han inte alls tog allt material från naturen utan köpte en kåk i närheten och använde rivningsmaterialet i sin byggnad. Nettoräkningen, fyra dollar för rivningsvirket och 28 dollar för hela huset, verkar överkomlig. Men dollarn var värd mer på den tiden, Thoraeu fick krypa i fängelse för att han vägrade betala en percapitaskatt på en dollar med motiveringen att Massachusetts hade infört en lag att alla förrymda slavar måste skickas tillbaka till södern. Därmed ansåg han att delstaten förverkat sin beskattningsrätt, och i efterhand håller säkert alla med. Hans faster betalade skatten åt honom mot hans vilja, så han fick motvilligt gå tillbaka till skogen dan efter. Byråkrati Byggande är i Sverige omgärdat av en kostsam byråkrati. Det är nog praktiskt att följa lagar och beslut, även om det verkar finnas få som har aktning för byråkratin runt byggande. Det var mitt första beslut, att bortse från den visa aforismen: LAGAR ÄR TILL FÖR DOM LAGLYDIGA. Visst finns motiveringar för byråkratin i form av miljö, säkerhets och stadsbildshänsyn, men tillämpningen av dessa regler blir alltför ofta ett mål i sig och i praktiken är förorterna långt ifrån så miljövänliga, säkra eller vackra som de kunde vara. Det är förstås bra att byråkratin stoppar en del vansinnesprojekt men det sker rätt sällan, byggmästare på Tyresö verkar vara bra på att köra över byggnadsnämnden. För min del var det lämpligt att bygga mitt hus antingen på en tomt min svärfar vann på lotteri 1941, eller på den angränsande allmänningen. Eftersom byggnader numera syns i Google maps satellitbilder var det nog säkrast att strunta i Thoreaus rekommendation och i stället välja tomten. En öppning kom 2015 när en lekstuga(nedan) från 1948, stor som en friggebod, kollapsade i bjälklaget hade spikar rostat bort eftersom det inte fanns tillräckligt med galvad spik efter kriget, och det gick inte att få in en domkraft mellan bjälklaget och berget. Det är mycket sällan någon syns till på allmänningen och därför är det ingen olägenhet för någon om jag bygger vid gränsen till allmänningen. Men det sätter byråkratin i kommunen stopp för den vet ju inte vem som skulle störas eftersom det inte finns nån att officiellt fråga. Fyra och en halv meter från gränsen fick jag faktiskt tillstånd att bygga. Åttatusen spänn debiterade kommunen, för kanske två timmars oengagerat arbete. Betydligt fler timmar blev det för mig. Så här såg lekstugan ut när rivningen påbörjats:
Teknik Hur ska ett hus se ut? Visst är det charmigt att göra ett historiskt pörte där man kan mysa vid brasan under höst och vinter, men man blir mer nöjd om man utgår från praktiska och ekonomiska överväganden. En eldstad kostar med dagens säkerhetskrav mer än en ordentlig isolering som gör att behovet av vedeldning bortfaller. Utgångsmaterialet för ett litet trähus finns till överkomliga priser på förorternas byggvaruhus. Det var mitt andra beslut: att bygga ett trähus med standarduppbyggnad vad beträffar grund, stomme, isolering och inre väggar. Jag tänkte mig att använda rivningsvirket i det nya huset. Men reglarna var för klena för det nya husets isolering, gipset lite fuktigt och av fel storlek, och panelen var i ganska dåligt skick, mycket virke skadades under rivningen. Dimensionerna var annorlunda mot vad som numera säljs på brädgårdar. Det mesta blev ved, annat kördes till sopstationen, men något gick att använda till möbler och stöttor och provisoriskt golv under bygget.
Spinoff möbler Bygger man ett hus i lösvirke får man en del virkesstumpar över som är för korta för att användas det finns många bärande reglar och man ska undvika att skarva dom. Men stumparna och rivningsvirke är utmärkta att bygga möbler med. Visst är det snyggt med böjträ och moderna material, men i början av 1900talet konstruerades möbler i rakt trä på Bauhaus av Rietveld och i Adirondacks av flera snickare. Dom är bekvämare än dom ser ut. Med Rietvelds kartesiska knut gör man lätt bord av en stenskiva från ett rivet kök och överbliven bärläkt. Rietvelds blåröda stol som står på på Rijksmuseum i Amsterdam kan man också göra av överskottsmaterial. Om dom limmas och skruvas i knutarna och målas med bra utomhusfärg håller dom minst fem år utomhus. Underhålls dom regelbundet håller dom mycket längre.
Det amerikanska picnicbordet är praktiskt som arbetsyta eller för familjefester med sin stora bordsyta. Det görs av längre regelstycken, inte spillvirke. Alla plankor är 45mm reglar av olika standardbredder. Bordsyta och bänkar är drygt två meter långa. Delarna fästs ihop med vagnsbult och trallskruv. Beställ virket tillsammans med reglarna för huset så kommer det hem med lastbil. Dom som inte vill kliva över sidobänkarna får sitta på stolar vid bordsändorna. Rietvelds kartesiska förband Jag har gjort ett tiotal Ridtveldstolar av typen ’redblue chair’. Så här ser den på Rijkmuseum i Amsterdam ut (nedan). Den kartesiska knuten består av tre stavar med kvadratisk profil (typiskt överbliven bärläkt) som sätts ihop i de tre axelriktningarna och limmas eller skruvas. Om man använder limpinnar ska man egentligen borra hål för en pinne från anliggningsytan i de båda stavar den förbinder, hål som inte går igenom hela staven. Det blir tre pinnar i varje knut men dom låser varandra så den sista måste man borra in efter hopfogningen, så hålet syns på ett ställe, lämpligen nedåt. Jag gjorde så i början, men det är svårt att få hålen precis rätt så att stavytorna verkligen ligger dikt an. Hållfastheten blir mycket bättre om man bara gör hålet för en pinne enligt första metoden och borrar för de två andra efter hopfogningen. Limpinnar och anliggningsytor måste limmas noga så att limmet täcker hela anliggningsytan. Ska stolen stå
utomhus är det bra att också skruva ihop den med självborrande skruv (används för skruvning av spontade golv och takbrädor) innan limmet härdat. Skruvarna ska vara så långa att de nästan sticker ut på andra sidan. Den utstickande ‘stumpen’ i det kartesika förbandet är en kul estetisk grej, men om möblerna står kompakt kommer dom ofta i vägen och fastnar när man flyttar på stolar. Det går att korta dom så dom inte sticker ut så mycket. Den gula ändträfärgen på de svarta stavarna gör att man inte tänker på att knuten kapats när man ser den. Jag använder svart med gult ändträ inomhus och Riedvelds originalfärg, grått med vitt ändträ, utomhus.
Prickfritt barrträ utomhus Möbelunderhållet sköts enklast så att man inspekterar möblerna årligen och ser vad som behöver göras. Trä håller hur länge som helst med ordentligt underhåll, men förstörs på några år utan underhåll. Ändträ ska alltid oljas, det som står mot marken måste oljas in ordentligt varje vår i torrt väder. Vill man ha kvar träfärgen måste man tänka på att trä ändrar färg och struktur av solljuset, och att både trä och träoljor från byggvaruhuset innehåller mer eller mindre mögelsporer som snabbt ger växande svarta fläckar i barrträ, under oljan. Det gäller även finare virke och dyra träoljor. Det finns ett enkelt sätt att få träet rent under en längre tid, som inte står i handböcker jag sett. Benzalkoniumklorid och propandiol späds ut, prishöjs rejält, och säljs under namnet Prickfri. I stället för att följa bruksanvisningen bör man mesamma behandla den färdiga trämöbeln så här: Spruta på och borsta in medlet på alla träytor, särskilt dom horisontella ytorna som kan få stående vatten efter regn och snö. Låt torka ordentligt och olja in med olja som inte mörknar, jag brukar använda tungolja. Rå linolja, ljus tjärolja eller dyrare vattenbaserade oljor borde också gå bra. UVskydd i oljan är nog bra, men det har jag struntat i, tungoljan ger ett hyfsat skydd som den är. När oljan torkat och före nästa regn behandlas det oljade träet med ännu en omgång mögelskydd. Adirondackstolarna är behandlade på det sättet. Utan behandling och med en dyr vattenbaserad olja blev det prickar efter första regn på den första stolen. Den andra tog jag mögelskydd på och den har hållit sig fin i ett år nu. Om och när prickar börjar visa sig tänker jag spruta på mögelmedlet igen, innan prickarna blir störande. Jag hatar att skrapa trä, och slipar man förstörs slippappret av oljan. Picnicbordet är ca tio år gammalt och
obehandlat utom på fötterna och ändträt, som är oljat. Benen står på stenar i gräsmattan och ytan mot marken oljas varje vår. På vintern står bordet med bordsytan vertikal, det är bara att tippa upp det. Underhållet består, utöver fotvården, i att skrapa av mossan på bordsytan och bänkarna med några års mellanrum. Om man inte vill sitta eller duka på gråträ använder man stor vaxduk och sittdynor. Tryckt virke är bra till mycket, men det är oaptitligt för möbler. Dom målade Rietveldmöblerna som står utomhus är behandlade med grundolja på allt ändträ, grundfärg och fönsterfärg för trä. Dom underhålls var femte år, utom att fötterna oljas in varje vår i torrt väder. När dom inte används, särskilt på vintern, bör dom lutas så att vattnet rinner av armstöden som är horisontella. Dom blåröda stolarna är målade med grundfärg och acryl. Dom står inomhus, jag vet inte hur dom skulle klara en vinter utomhus. Dessa möbler har tillkommit så här: Googla upp några ritningar eller foton så är det lätt att bestämma sig för en modell som kan modifieras map egna önskemål och tillgängligt virke. Men vill man inte ägna några dar åt att bygga en Rietveldfåtölj kan man köpa den på nätet för 25000 spänn. Adirondackstolarna finns i många varianter och kan köpas färdiga av bra kvalitet för 35000 kronor.
Vinterförvaring av trädgårdsmöbler.
Design av hus Huset är ett Attefallshus som följer de nationella kraven. Detta klassas som komplement byggnad inte bostad eftersom man så slipper en hel del byråkrati, till exempel regeln att man ska kunna vända en rullstol på toaletten. När jag behöver den finessen tänker jag naturligtvis inte bo där. Huset begränsas till 25 kvadratmeter byggnadsyta och 4 meters höjd över medelmarkninvå. Det ger ett rymligt men inte riktigt spatiöst innandöme: jag tyckte det var viktigt att utnyttja hela ransonen. Vidare är det frestande att göra husformen vinklad, men det innebär att också taket får vinklar som är svåra att hålla täta i hundra år. En rektangulär låda är betydligt enklare att bygga om inte terrängen sätter hinder i vägen. Efter att jag bestämt mig för ett sadeltak med takås i mitten gjorde kommunen svårigheter med husets placering. Det kom närmare ett vandringsstråk och det blev mindre störande med ett lutande pulpettak utan takås. Pulpettaket är också mycket enklare att bygga (inga takstolar) och allt regnvatten samlas i ett hörn där man kan ha så många tunnor man vill som kommunicerar med hävertslangar. Vattnet räcker för trädgård och badtunna, man badar ju inte i tunnan på sommaren när mest vattning görs. Husets innanmäte delas upp i två lika stora delar: halva huset är ett vardagsrum med hög takhöjd och köksbänk, andra halvan delas mellan ett tvättrum utan vatten och ett sovrum. Här görs takhöjden lägre med vindsgolv. Två meter i tak bör det vara, friggebodar med lägre takhöjd känns instängda. Nu bestäms sovloftets höjd av dom isoleringar man tänker sig. Med bra vinterisolering blev sovloftet (eller rättare sagt förrådsvinden) lägre än jag hoppats, eftersom jag undvikit att töja på reglementet: få saker kan vara mer deprimerande än att tvingas ändra fundamentala mått på ett nybyggt hus. Efteråt visade det sig att kommunen inte brydde sig om att mäta hushöjden, och man behöver inget tillstånd för att höja marken under huset upp till bjälklaget, så loftet hade kunnat göras högre i tak. Nu är de stora linjerna klara. Det gäller så att dimensionera stomme och tak. Svenskt Trä har en utmärkt beskrivning och ritning av ett hus kallat Enkelstugan. Dessutom har dom normer för dimensionering av bärande träkonstruktioner. Enkelstugan är större än Attefallsnormen, men allt kan lätt dimensioneras ner. Efter ett tag kom jag på att dimensionerna på bjälklag, golvbalkar, ytterväggsreglar och takbjälkar för ett litet hus bestäms inte av bärighetskrav utan av vilken isolering som ska in i tak, väggar och golv. Det är alltså bara längderna som behöver kortas, dimensionerna blir som i Enkelstugan. Panelen blev liggande eftersom de flesta hus runtomkring har liggande panel. Innergolv och innertak kan göras billigt med spånplattor och gips, men det är mycket trevligare med lite halvlyxiga furubrädor. Innerväggarna däremot är gips, det ger släta väggar och brandskydd. Man kan ha plywood under gipset, det hade jag på långväggen där köksskåpen skulle upp. Men det hade nog varit bra att ha plyfa på alla väggar, nu måste man leta efter träreglarna bakom gipset om man ska hänga upp tyngre grejer. Nu återstår fönster, dörrar, kök och tvättrum. Man kan få tag i begagnade dörrar och fönster, men deras livslängd blir mycket mindre än byggstommens, och dom är inte ordentligt värmeisolerade. Nyköpta dörrar och fönster sparar mycket arbete och uppvärmningskostnader, men kräver också noggrann montering så att dom inte förstörs av vädret eller läcker värme i infästningen. Jag hade tänkt mig lösa vitvaror (kokplatta och bänkugn) och inget vatten. Huset artade sig så bra att det var frestande att ha inbyggt kök, med ugn, induktionshäll med två
plattor, kyl och frys, vatten och varmvattenberedaren. Men tyvärr, kommunen debiterar en avgift för bekvämligheten som är större än den direkta kostnaden. En toalett är bra att ha även om det finns i grannhusen. Men hällmarken på Tyresö går det inte att gräva ner avloppsrör i så en vattentoalett blir dyr och ger fula ingrepp i det vackra berget. Vi tog en elektrisk toalett, dyr men billigare än riktigt vinteravlopp och jag ser fram emot att svara på kommunens propå att jag ska ansluta den till kommunalt avlopp.... Köksavloppet stannar ett tag i en tunna så det kan användas för bevattning. Mitt hus har alltså bekvämligheter som Thoreau saknade: elektricitet, toalett, bra isolering. Det saknar å andra sidan eldstad och jordkällare. Huset är ungefär dubbelt så stort som hans. Kostnaden är svår att jämföra. Materialet till mitt hus kostade lite mindre än vad jag betalar i skatt under ett år, Thoreaus kostade 28 gånger mer än den skatt han skulle betala. I den meningen kostade det 4% av vad Thoreaus kostade (bortsett från att han inte betalade sin skatt). Arbetstiden i effektiva timmar är jämförbar, kanske ett årsarbete (dvs två år på halvtid). Det räknesättet är förstås missvisande eftersom jag får tillbaka en mindre del av skatten till sånt jag faktiskt behöver men som inte ingick på Thoreaus tid. Å andra sidan betalar jag därutöver 25% skatt på allt jag köper. Men alla jämförelser hamnar snett eftersom relationerna mellan olika kostnader ändrats fundamentalt sedan 1849. Att köpa arbete var billigt men grejer var dyrare eftersom dom inte producerades industriellt. Thoreau använde betydligt mindre industriellt tillverkat material än jag gjorde. Hur balanserar man estetik, funktion och ekonomi? Konstruktion av hus innebär många val där dom faktorerna balanseras. Jag valde tidigt att inte göra något materialval där estetiken mest träder fram för att åskådaren vet att materialet är dyrt. Delar som är dyrare än standarddelar måste motiveras med minskad underhållskostnad eller längre livslängd. Det innebär att det yttre blir ganska konventionellt. Visst kan man klara sig utan hängrännor och stuprör, men det blir tråkigt när stora regnmängder skvätter upp smuts på fasaden, och det insamlade regnvattnet från en takavvattning är användbart till bevattning och badtunna. Invärtes finns mer konstruktiva val. Jag tycker det är snyggt att undvika lister och foder. Men foder är till för att dölja den fula standardkarmkonstruktionen och ge en hållbar avslutning av gipsskivan i väggen. Ska man spola foder måste man också göra karmen på plats, ett våghalsigt projekt om man inte också gör fönster och dörrar själv. Passningen mellan fönster/dörr och karm måste helt enkelt ha bättre precision än man kan åstadkomma på en byggplats i trä till rimlig kostnad. Det bör överlämnas till dörr och fönstertillverkare som massproducerar i bekväma och välutrustade fabriker. Så eliminering av foder kostar mycket mer än det smakar. Lister kan man med fördel undvika, utom golvlisten som man behöver för att inte slå sönder vägggipset med dammsugaren. I övrigt gäller det att anstränga sig lite extra med alla inre hörn av gips eller panel. Men det behöver inte vara perfekt, det blir det med maskinell tillverkning. Jag gjorde innergolv och innertak av panel först, med plats att skjuta upp vägggipset innanför takpanelen. Det blir ett litet glapp, men inte så det stör, iallafall snyggare än taklist. I hörnen måste fogen mellan gipsplattor förstärkas med plåtprofiler och ordentliga pappremsor placeras ut i hörn och skarvar så det inte bildas glipor.
Varför bygga sitt hus? Vilka alternativ har en pensionär? Naturligtvis ska man göra annat än bygga sitt hus om man redan har dom hus man behöver, och är nöjd med dom. Det gäller ju många pensionärer. En pensionerad professor kan fortsätta att forska och undervisa på egen bekostnad även om de nya kollegerna tycker det börjar bli pinsamt och eleverna uteblir. Det är kanske bättre att sluta när det är som roligast, som min salig morbror Sven brukade säga när han lämnade en fest. En gång sa han inte utan anledning fel: Man ska sluta när man är som roligast, och det hade faktiskt varit roligare lite tidigare. Det är viktigt att pröva nya möjligheter ibland, till exempel nu. Att börja samla på saker är inte så smart eftersom samlingen snart kräver mer utrymme än man själv gör, det gäller tyvärr även pappersböcker. Studier är en mindre pretentiös form av forskning och undervisning. Internetarkivet innehåller alla böcker utgivna före 1926 som Google hittat i biblioteken, och många fler. Resten kan man låna på biblioteken, iallafall om man bor i Stockholmstrakten. Man behöver ingen plats för dom. Men flera riktigt exklusiva böcker saknas, dom får man skriva själv om man inte kan övertala nån att skriva dom. Pappa var full av fantastiska historier om vår släkt och jag försökte verkligen få honom att skriva boken om det, men han nobbade. Nu sitter jag med lite gamla album, brev, och fragment av pappas historier som jag tyvärr inte vet sanningshalten av, och ibland har jag till och med glömt vilka personer som var inblandade. Kan man göra nåt av det? Två av mina släktingar har gjort sig bemärkta, inte som husbyggare utan som byggmästare respektive byggherre. Morfar Viktor Holmgren började som byggmästare i Uppsala men började snart även konstruera hus som byggdes för privatpersoner och institutioner, de flesta i Uppsala. Så småningom blev han medlem av SAR fast han inte var utbildad arkitekt. Särskilt populär var han som byggmästare för universitetets professorer, som ofta bosatte sig i Kåbo:
Han gjorde också lite större offentliga byggnader som Hantverkarföreningen, Skrapan och Musikum. När han ritade Musikum, som även innehöll Director Musices bostad, hade han lite problem eftersom både Directors hustru och hans älskarinna, som var olika personer, hade detaljerade, men olika, synpunkter på utformningen.
Hantverksföreningen och Skrapan
Musicum
Bünsowska Byggnader Min farmors farfar Fredrik var träpatron och skapade en förmögenhet som mina förfäder precis lyckades sätta sprätt på, i några fall med råge, långt innan jag skulle ta vid. Han lät bygga ett hus på Strandvägen 2933 och ett sommarställe i Timrå nära Skönvik där hans sågverk låg. Sommarstället är numera SCAs arkiv. Jag har sett det två gånger, det kallas numera för Merlo Slott fast det först kallades Villa Merlo. Det visas för allmänheten några gånger per år, och visningarna är i allmänhet fullbokade. En amerikansk besökare tyckte det var lustigt att man i Sundsvall uppfört ett Disneylandslott, arkitekturen är faktiskt lite grann åt Neuschwansteinhållet, men inte riktigt lika storslaget. Fredriks matsal finns numera att beskåda i Sundsvalls stadsmuseum. Jag tog en selfie utanför Merlo:
Fredriks paradvåning på Strandvägen är privat och visas nog inte för allmänheten. Jag var där en gång 1962 och läste matte med min rikaste klasskamrat i Östra Real. Han åkte ofta Porsche till skolan fast han bodde rätt nära, och parkerade på lärarnas parkeringsplatser. Det gjorde inte så mycket eftersom lärarna i allmänhet inte åkte bil till jobbet, men dom blev sura ändå. Lärarna
fick till slut avstyra hans pappas Markurellinspirerade initiativ att bjuda klassen och lärarna på gubbskivan. Men vi fick ett minnesvärt besök vid familjens konst och möbelsamling på Djurgården före gubbskivan. Gossen klarade studentexamen också. Fredrik byggde som sagt inte själv och var inte pensionär då han lät bygga. Han engagerade Isak Gustaf Clason för fasader och Anders Gustaf Forsberg för inkråmet Det var första bostadshuset i Stockholm med hiss, elektricitet och vattentoaletter (enligt Wikipedia, men annars verkar det inte så sannolikt att han var först på alla dessa områden, det krävs ju ett avloppsnät och ett kraftnät först… eller gick vattentoaletterna rakt ut i Nybroviken?).
Farmors farfars hus på Strandvägen. Foto: Holger Ellgaard Jag måste erkänna att jag inte gjort lika exklusiva materialval eller skapat en lika grandios byggnad som en del av mina förfäder, men jag är relativt nöjd ändå. Thoreau har bara förakt över för människor som vill visa sin förmåga till uppseendeväckande konsumtion i sina hus, men jag förstår att det kan vara lika kul att visa upp sig med sitt hus som på andra sätt. Ett liknande fenomen ses i Stockholm på Östermalm. När vi lämnade vår sedan några år barntomma stora, 90 år gamla, våning för sju år sedan hade vi tagit fram det ursprungliga parkettgolvet, låtit måla befintliga lister och paneler och moderniserat kök och badrum med så få ingrepp som möjligt. Sedan dess har tre nya ägare blåst ut allt som var nästan nybyggt, flyttat väggar och lagt om golv. Det första golvet låg i nästan hundra år även om det säkert slipades ett antal gånger, de nya golven i lyxmaterial har varat några år och sedan rivits ut av nästa ägare för att ersättas, kanske, med något ännu lyxigare. Ett annat spår är att fullborda några funderingar jag haft i mina forskningsområden sen länge utan att riktigt få ihop en övertygande story. Några av dessa områden är numera befolkade av
drösar med hungriga unga män och kvinnor som producerar tankar och pek som ligger avsevärt utanför både min förståelse och mitt intresse, och det vore patetiskt att försöka tävla med dom. Men sånt som har anknytning till antika funderingar är enklare eftersom det är meningsfullare och samtidigt inte lika attraktivt som meriteringsväg. Den senare aspekten har jag numera all anledning att strunta i. Statistisk inferens, som numera ofta kallas machine learning, är ett sådant område. I konkurrensen om jobb och ära blir det numera viktigast att göra något fort, jag tycker det är minst lika roligt att försöka göra något som är rätt eller till och med visa att något är omöjligt. Jag vill gärna bringa klarhet i en kontrovers om förhistorien: Spreds de indoeuropeiska språken via jordbruket för 9000 år sedan, eller med en hästbaserad klientkultur för 6500 år sedan? Kan man få ett svar värt att tro på, eller kan man visa att detta är omöjligt? Segling, skridskoåkning, tennis, cykling, löpning, fiske och svampplockning är aktiviteter jag testat lite, och dom duger alla. Men risken för belastningsskador finns överallt, och även i studier. Nåja, matlagning och vinprovning ger inte belastningsskador men innebär andra risker... Byggandet har faktiskt varit det roligaste och minst skadebenägna området för mig, trots att jag slagit in tusentals stora spikar, kapat många hundra reglar, brädor och paneler och passat in massor av gipsplattor. Det gäller förstås att inte ramla av stegen man ofta står på, att inte hamra på tummen, cirkelsåga i handen, figursåga med handsticksåg (det ger häpnadsväckande snabbt samma skador som musarm), andas in för mycket slipdamm eller mineralullsisolering eller koppla elen fel, men det gör man inte när man inser risken och motiveringen för säkerhetsråden i bruksanvisningarna. Elinstallation får man bara göra om man har tillräcklig kunskap och det har jag eftersom jag blev godkänd i teoretisk elektroteknik på KTH efter tredje försöket år 1965. Huvudproblemet med omtentorna var att jag envisades med att lösa problemen med Laplacetransform eller direkt i stället för att använda professorns omhuldade Heavisidetransform. Byggande ger en närhet till praktiskt tänkande, tränar både korttidsminne (memorera kaplängder, trigonometriska huvudräkningar) och planeringsförmåga, lagom mycket motion, naturupplevelse om byggplatsen är bra, och lagom mycket gräl med byggnadsnämnden för att man ska hålla sig vaken. Fel i korttidsminnet får man omedelbar feedback på när man står där med en felkapad bräda.
