B E R Ä T T E L S E R O M U P P S Ö K A N D E U N G D O M S A R B E T E
E t t l i v i l a g o m s t o r l e k
Innehåll
FÖRORD
PROFFS PÅ ATT MÖTAS Ingen gårdag, ingen morgondag… 5
EN UPPSÖKARE FÅR SITT ELDDOP En syster och hennes bror… 6
UPPSÖKARE BERÄTTAR OM SITT ARBETE I begynnelsen var gatan, patrullen och uppsökaren… 8 Det sista halmstrået… 8 Ska jag vara förmyndaraktig eller släppa taget? ... 10 En uppsökares kunnande… 11
DEN MÅNGKUNNIGA UPPSÖKAREN: I BYRÅKRATINS LABYRINTER Fallet Sara… 13 Uppsökarens tankar om fallet Sara… 13
TRE OLIKA FALL Någonting hände med Thomas då skolan slutade... 15 Internatfl ickan Lena… 16 Nono blev kvar i natten… 18
UPPSÖKAREN SOM PERSON Mod att kasta sig ut… 20
NÄR JÄMVIKTEN RUBBAS - utdrag ur en uppsökares dagbok När psyket inte håller… 23 Ung och ensam i glesbygden... 24 Deprimerad gymnasiefl icka… 27 Med familjevåld i bagaget… 28 Tonårsgraviditet… 31 Våld och rädsla i uppsökarens arbete… 32
UPPSÖKANDE ARBETE ÄR ETT LAGSPEL Specialläraren tog kontakt… 34 Tytti tänkte avbryta för tredje gången… 34 Flicka 20 år ... 34 Stil hör till ungdomarnas grundrättigheter… 35 Livet i övergångsskedet och efteråt… 36 Ingen får försvinna... 36 Uppsökande ungdomsarbete i samarbete med skolan… 36
2
REDAKTIONENS ANMÄRKNING:
DE UNGA PERSONERNA PÅ
BILDERNA HAR INGET
SAMBAND MED BERÄTTELSERNA I
PUBLIKATIONEN
3
”När man inte ser något bra i sig själv, är
det andra som ser, och när de andra berät-
tar vad de ser, börjar ens egna ögon öpp-
na sig.” Så skriver en av många uppsökan-
de ungdomsarbetare om sitt möte med en
ung person.
Den här publikationen har uppkom-
mit på initiativ av uppsökande ungdoms-
arbetare och med hjälp av texter som de
har skickat in. Uppsökarna träffar årligen
över 8 000 unga personer och med unge-
fär 3 000 av dem fortgår arbetet under en längre tid. Arbetet inne-
bär att ge råd och vägledning, att uppmuntra och delta. Det vikti-
gaste är ändå närvaro i den ungas liv och diskussioner – om livet!
Världen omkring oss har förändrats och uppsökande ungdoms-
arbete har förändrats med den. Tidigare kunde vi bättre observera
ungdomarnas problem i de ungdomsgrupper och gäng som bil-
dades i gathörn, vid kiosker och i närheten av skolor och idrotts-
platser. Nuförtiden har de ungas problem allt mera försvunnit från
gatan och hittas istället bakom neddragna persienner. Samtidigt
har problemen individualiserats. Gänget el-
ler gruppen som tidigare kunde inge en
falsk trygghetskänsla har splittrats och den
unga möter sina problem ensam med nå-
got forum i den virtuella världen som sitt
kanske enda stöd.
Uppsökande ungdomsarbete med be-
toning på individen håller på att lösa vår
tids paradox. Samtidigt som ungdomsar-
betarens och den ungas möte grundar sig
på inbördes respekt och förtroende, grun-
dar sig det långsiktiga arbetet allt mera på de nätverk som omger
dessa två och vars kraftresurser tas i användning. Det individuella
arbetet grundar sig i bästa fall på en stark grupp. Den första för-
troendefulla relationen ger den unga individen kraft att också li-
ta på större nätverk, utan vilka man inte klarar sig i dagens värld.
Hur vet vi att vi är på rätt väg i vårt arbete? Till exempel när
det kommer ett tack från en ung person, mitt i natten, som ett
sms till ungdomsarbetaren: ”… tack så jättemycket, det är svårt att
förklara, typ, men tack”.
I Tavastehus den 1 juni 2010
Redaktionen
”Därför är detbra med ett
liv som är i lagom storlek
för just en själv.”
FÖRORD
4
Mod
PROFFS PÅ ATT MÖTAS
Ingen gårdag, ingen morgondag
Vi får telefonsamtal varje dag. Ib-
land från myndigheter, ibland
från en mamma eller pappa, me-
ra sällan från ungdomarna själva. Men al-
la som ringer berättar samma historia, de
är oroliga för en ung person som de kän-
ner, oroliga för personens liv.
Om vi träffar den unga personen första
gången genom tidsbeställning via myndig-
hetsnätverket är det en större utmaning
att skapa en kontakt. Den unga kan va-
ra aningen på sin vakt eller helt nonchalant. Många har levt hela
sitt tjugoåriga liv i olika myndighetsnätverk och de har ingen ga-
ranti för att livet just denna gång skulle förändras till det bättre.
Om vi har kommit överens om vårt första möte per telefon,
med den unga själv, träffas vi i en avslappnad miljö någon annan-
stans, i ett ingenmansland. I vilket fall som helst, senast under vårt
andra möte på tumanhand brukar den unga öppna sig för mig, en
helt okänd människa, och berätta hela sitt levda liv utan att ute-
lämna pappas supande eller mammas mentala problem. Men inte
för att få medlidande. Många av ungdomarna i projektet har redan
i ett tidigt skede lärt sig att defi niera sig själva genom diagnoser,
genom socialarbetares och andra myndigheters rapporter och för-
väntningar. De har inte endast fallit ut ur servicesystemet, utan de
har också fjärmats från sig själva och sitt eget liv.
De här ungdomarna har ingen gårdag, och morgondagen är
inte ännu tillgänglig. De lever här och nu, vilket å ena sidan kunde
vara beundransvärt, om det inte hindrade dem från att bygga upp
vägen till framtiden. De ser på världen från väldigt olika utgångs-
lägen och bakgrunder. Gemensamt för dem alla verkar vara för-
trängda känslor och en ovana att blunda för svåra problem. De har
bristande förmåga till vardagshantering och klarar inte av att enga-
gera sig i planeringen av sitt eget liv eller att genomföra planerna.
En stor del av våra ungdomar har redan i ett tidigt skede
5
”De här ungdomarnahar ingen
gårdag, och morgondagen är
inteännu tillgänglig.”
skapat sig egna överlevnadsstrategier,
av vilka den starkaste verkar vara för-
trängning av känslor. Med hjälp av den
strategin har de klarat av att leva i väl-
digt kaotiska och otrygga förhållanden,
men när de blir vuxna vänder sig strate-
gin mot dem själva. De kan inte förstå att
det skulle kunna hända något som är bra
för dem, eller att de faktiskt kanske har
ett värde eller att de kunde vara till gläd-
je för någon annan. När det inre hemmet
ser ut så här, är det säkert att den unga personen upple-
ver besvikelser, brist på motivation, hinder för utvecklingen,
inlärningssvårigheter och svårigheter att engagera sig.
Många av ungdomarna har redan tidigare prövat på att bo en-
samma, med vräkning som resultat. I ungdomens glöd har de före-
ställt sig vara fria, men de har inte klarat av att ta ansvar. Alla har
inte haft en egen familj som stöd i vägen mot självständighet. Det
är så många som inte vet hur man tvättar kläder eller lagar mat.
Det har också varit förbryllande att de som har fått en ny egen lä-
genhet har glatt sig under själva fl ytten, men sedan fortsatt att bo
hos kompisar och bekanta de följande månaderna. Hur skrämman-
de kan det inte kännas att plötsligt märka att man är helt ensam?
Men hur vet jag då att jag har gjort framsteg tillsammans med
en ung person? Hur vet jag att han eller hon har fått krafter och
börjat tro på sig själv? När han första gången på fem månader vå-
gar ta av sig mössan som dittills har varit långt neddragen över
ögonen, när hon redan för andra gången har klarat av att gå en-
sam till den förberedande utbildningen, när jag ser skymten av ett
leende på hans läppar för allra första gången, när hon på eget in-
itiativ frågar när vi ska träffas nästa gång, när han har fått en in-
sikt om sig själv och är väldigt ivrig över upptäckten, eller när hon
mitt i natten skickar ett sms: ”Tack så jättemycket, det är svårt att
förklara, typ, men tack”. Då vet jag att vi är på rätt väg.
6
EN UPPSÖKARE FÅR SITT ELDDOP
En syster och hennes bror
En unken trappuppgång… hur ska
jag orka ännu en våning upp,
till den femte? Jag frågar ”Allt-
så, vad ska vi säga när de öppnar dörren?”
Mitt arbetspar konstaterar ”Det får vi se,
vi säger det som behöver sägas…” (??) Vi
ringer på dörrklockan och dörren öppnas,
där står familjens mamma. Vi presenterar
oss och berättar varför vi är där. Dottern
har inte tagit emot sin studieplats. Studie-
handledaren är orolig. Vi träffar henne för
första gången – en blek fl icka med svart
hår. Vi presenterar oss. Mitt arbetspar med
sin egen otvungna stil och jag litet mera
lågmält. Som svar får vi ett gnyende ljud... En snabb blick in i lä-
genheten, fl yttlådor i hörnen och också annars litet halvfärdigt in-
rett. Vi berättar för mamman varför vi har kommit. Mamman ver-
kar nöjd och pratar mycket. I samma andetag konstaterar hon att
i det andra rummet fi nns en pojke också… hade inte kommit in i
skolan på ellinjen och sedan har det inte blivit till någonting. Det
kommer fram att pojken är 19 år och att han efter grundskolan
bara har varit hemma. Så började ett arbete som skulle komma att
ta månader och år.
Diskussionerna började långsamt. När vi frågade någonting
kunde vi få vänta i fl era minuter på ett svar, eller så måste vi för-
klara närmare, och när svaret sedan kom, kunde det vara någon-
ting mellan ”nä” och ”vet inte”. Så fortsatte vi. Vi hade matlag-
ningskvällar tillsammans med syskonen, vi övade att gå i affärer
och vi gick på bio. Vi pratade om saker som de var intresserade av.
Flickan var intresserad av djur, så vi red och skötte hästar tillsam-
mans. Den fåordiga fl ickan började så småningom öppna sig och
i stället för ”vet inte” började hon säga si-
na åsikter. Genast i början gick vi förstås
med båda ungdomarna till arbetskraftsby-
rån och anmälde dem där. Därifrån till yr-
kesvägledningen och slutligen till neurolo-
giska polikliniken. Utlåtanden fi ck vi ock-
så. Vi inledde introduktion till arbetsliv och
olika yrken för bådas del genast den för-
sta hösten. Åt fl ickan hittade vi en prak-
tikplats med anknytning till hennes intres-
se för serieteckning. Då framkom emeller-
tid nya saker. Flickan kunde inte använ-
da kollektiva transportmedel, så vi fi ck öva
den saken. Vi såg ut de rätta hållplatserna
och åkte rutten med buss och övade att trycka på knappen vid rätt
tidpunkt. Vi kontrollerade också i tidtabellen vilka turer hon skul-
le åka. Socialbyrån hjälpte till med att skaffa busskort. Allt verka-
de bra. Förtroendet växte allt eftersom vi gjorde saker tillsammans
och höll överenskommelser.
Det var i december som vi insåg att ungdomarna faktiskt in-
te stiger ut ur lägenheten om vi inte hämtar dem därifrån! Vi såg
till att pojken fi ck kontakt med ungdomspsykiatrin. Också till de
mötena gick han bara om någon av oss var med. När sjukskötarna
föreslog att de skulle göra hembesök tyckte vi att det var en bra
idé, men det visade sig att pojken inte släppte in dem, så någon
av oss fi ck gå med också på hembesöken. Vi hade ju också gan-
ska ofta fått stå utanför pojkens dörr och prata, ibland med re-
sultat, ibland utan. Men ändå oftast med resultat. Han hade trots
allt godkänt oss. Efter årsskiftet inleddes medicinering och vi tog
en paus med arbetssökandet.
Flickan för sin del tillbringade jultiden hemma och funderade
Jag frågade ”Alltså,vad ska vi säga när de öppnar dörren?”
Mitt arbetspar konstaterar
”Det får vi se,vi säger det som behöver sägas…”
7
på någon ny praktikplats. En gång satt vi i min bil och jag berät-
tade ivrigt om verkstaden. Vi funderade på en plats för rehabilite-
ring. Vi besökte stället, men fl ickan var tveksam. Jag bestämde än-
då att hon måste börja någonstans, annars skulle hon stanna i sitt
rum för gott. Till slut gick hon med på att försöka, och den reha-
biliterande perioden på verkstaden inleddes. Till all lycka var pen-
ningersättningen tillräckligt motiverande och fl ickan deltog plikt-
troget i praktiken i fyra månader, dvs. hela våren. Hon fäste sig
också vid verkstadshandledaren, som blev en slags stödperson. Vi
hälsade på fl ickan med jämna mellanrum och bekantade oss under
vårens lopp med olika utbildningsmöjligheter. Matlagningssidan på
yrkesläroverket intresserade henne. Läraren där var tillmötesgåen-
de och redo att ta med fl ickan i gruppen till hösten. De formella
ärendena och pappersbyråkratin sköttes i juni. I juli fi ck fl ickan ha
ledigt och sedan i augusti skulle skolan börja och hon skulle fl ytta
till ett stödboende. En arbetsvinst! All verksamhet utanför hem-
met verkade ha en positiv inverkan på fl ickan.
Läraren höll regelbunden kontakt med oss och besökte fl ick-
ans hem för att göra ett individuellt studieprogram, så att också
mamman skulle aktiveras. Allting gick bra under hösten, med un-
dantag av några olovligt förlängda veckoslut. Läraren larmade oss
om fl ickan inte dök upp i skolan. Givetvis efter att först upprepa-
de gånger ha försökt kontakta hemmet. Vi hade samma mål som
läraren – att få fl ickan att fortsätta i skolan. Där fi ck hon också
kompisar, som hon helt hade saknat efter grundskolan. Dessutom
lärde hon sig livshantering och samtidigt ett yrke, och blev själv-
ständig. Litet armbrytning blev det om användningen av pengar.
Flickan blev till och med arg på oss då vi tyckte att hon inte kun-
de köpa en gitarr för studiestödspengarna, eftersom det inte skulle
bli tillräckligt med pengar över till busskortet, som hon ju behöv-
de för att ta sig till studieplatsen, för att inte tala om en månads
kvällsmat och andra utgifter. Oj vad dumma vi var då!
Nu är det augusti och fl ickan är fortfarande i skolan. Under
arbetspraktiken uppstod vissa problem, men de löste sig. Vi mär-
ker tydligt att fl ickan, som snart fyller 19 år, genomgår något slag
av pubertet, och det är vi lyckliga över. Så osäker, skygg och rädd
var fl ickan under de första månaderna.
För broderns del övergick situationen under våren till vård av
de psykiska problem som hade hindrat honom från att delta i so-
ciala aktiviteter, som till exempel att gå i affärer. Under våren och
sommaren träffade vi honom några gånger. På hösten när systern
började i skolan besökte vi familjen igen. Tillsammans med pojken
började vi planera någon slags aktivitet, åtminstone något reha-
biliterande. Medicineringen hade han slutat med efter en månad,
eftersom han tyckte att den inte hjälpte... Besöken hos ungdoms-
psykiatern fortsatte. Arbetsverkstaden, som var bekant sedan ett
år, började kännas som en plats han kunde tänka sig. Vi är lyckli-
ga om han börjar med någonting utanför hemmet. Han skulle få
ut så mycket av det. Han skulle känna att han vågar.
De här ungdomarna var två av våra allra första deltagare, efter
dem har följt över hundra andra. Men de här ungdomarna minns
vi särskilt väl, de är speciella... vi har så många gånger upplevt yr-
kesmässig otillräcklighet med dem, det har varit så många frågor
utan svar, oro, besvikelser och däremellan helt underbara stunder.
Som vår utfärd till Vetenskapscentret Tietomaa, när vi pausade vid
en servicestation där det fanns ett fågeltorn. Där klättrade ungdo-
marna upp, den ena nyss fyllda 18, den andra 20. Som små barn,
tävlade sinsemellan och kikade med kikarna. Vilka vingar ska bära
dem sedan, i framtiden? Vi försöker vårt bästa för att fl ickan ska
fortsätta i skolan på en annan ort, vi stöder henne vid behov. För
pojkens del skulle effektiv medicinering kanske öppna nya möjlig-
heter, eller så inte. Ibland har vi funderat över om de fortfarande
skulle sitta på sina rum om vi inte hade ringt på dörrklockan den
där gången när vi funderade på vad vi skulle säga. Eller om ing-
en hade öppnat dörren…
Uppmuntran
8
UPPSÖKARE BERÄTTAR OM SITT ARBETE
Till en början hade vi inget annat alternativ än att bara
sätta igång och pröva oss fram. Den ursprungliga tanken
var att patrullera på gatorna och stöta ihop med ung-
domar helt spontant . Vi märkte emellertid mycket snart att det
arbetssättet inte riktigt fungerade i vårt distrikt. Ungdomarna
hade allt mera fl yttat sig från staden till
privata sammankomster och hemmafes-
ter. Därför slutade vi ganska snabbt med
det egentliga patrullerandet. Vi besluta-
de oss för att pröva på motsatt system,
dvs. låta ungdomarna hitta oss. Att hålla
sig framme och tillgänglig hade den för-
delen att också många anhöriga, som var
oroliga över någon ung person, tog kon-
takt. Fortsatt synlighet, reklam och delta-
gande i allahanda evenemang gav resul-
tat och vi började förstå hurdana ungdomar vi egentligen ha-
de att göra med.
De ungdomar jag träffade kom ofta från väldigt olika för-
hållanden och befann sig i olika livssituationer. De fl esta hade
emellertid en sak gemensamt: de var rådvilla angående sin egen
livssituation och framtid och totalt utleda på allt bollande och
på att bli skickade än hit och än dit. Ungdomarna hade blivit för-
virrade av den servicedjungel som omgav dem. Ibland undrade
jag för mig själv om de här ungdomarna var sådana som myn-
digheterna redan hade gett upp hoppet om. Många ungdomar
berättade att den hjälp de hade fått hade varit ytlig och tillfäl-
lig. Man behandlade symptomen, inte orsakerna. Ungdomarna
var tvungna att gå igenom varje delområde av livet med olika
personer vid olika myndigheter och varje gång fi ck de ändå för-
klara allting från början. Ibland kunde också en väldigt otrevlig
”Det tyngsta med uppsökande
arbete är att vara det sista halmstrået.”
inställning till den unga personens livssituation få honom eller
henne på defensiven. När ungdomarna får ett ovänligt motta-
gande då de söker hjälp, är det lätt hänt att de ger upp helt och
hållet. Så börjar en nedåtgående spiral.
Marginalisering av ungdomar och ungdomsarbetslöshet mäts
ofta i pengar. En marginaliserad ung per-
son kostar samhället en miljon euro, osv.
De här uträkningarna visar ändå inte det
mänskliga lidande som dessa ungdomar
går igenom. En ung persons livssituation
väcker ofta många frågor i honom eller
henne. Varför är jag så här? Varför kan
jag inte lyckas? Varför duger jag inte?
Det sista halmstrået
Det tyngsta med uppsökande arbete är att vara det sista
halmstrået. Vid olika instanser har man redan försökt allt som
kan tänkas och sedan ber man uppsökaren om hjälp. Då bör-
jar vi fundera över vilken tjänst eller aktivitet som kunde få den
unga personen att engagera sig, eller vilken slags hjälp han el-
ler hon kunde ha bäst nytta av.
Den som håller på med uppsökande arbete måste ibland
kanske helt enkelt gå med på att vara det sista halmstrået. Det
är emellanåt tungt och ibland känns det på något vis orättvist.
Dåliga dagar tänker man kanske att till oss skickas bara det som
blir över vid andra serviceenheter. Men för den unga personen
är det förstås en fördel att det fi nns ännu en möjlighet och en
chans. I uppsökande arbete gäller det att svara på dessa utma-
ningar och höja sig till den nivå som krävs. Det är mycket jobb,
men för mig är uppsökande arbete värt allt det jobbet.
I begynnelsen var gatan, patrullen och uppsökaren
9
Värdighet
10
Ska jag vara förmyndaraktig eller släppa taget?
Ungdomars rädsla för att binda sig är ett gissel i uppsökande arbe-
te. De klart mest krävande deltagarna är just de ungdomar som av
en eller annan anledning inte klarar av att utnyttja erbjudna tjäns-
ter. Antingen är det jobbigt att gå till socialen, pinsamt att ringa
till läkaren eller så är det bara omöjligt att orka stiga upp på mor-
gonen. Vilken orsaken än må vara, verkar det som att en del ung-
domar helt enkelt inte kan ta emot hjälp. Det är uppsökarens upp-
gift att ta reda på var det verkliga problemet ligger och hur man
kan lösa det. Jag har åtminstone inte ännu själv lyckats hitta några
snabba eller enkla lösningar på den här utmaningen.
Att ta emot hjälp kan tidvis vara svårt för vem som helst. Trös-
keln verkar också bli allt högre ju längre situationen lämnas oupp-
klarad: man vänjer sig vid att ligga hemma och skammen över syss-
lolösheten växer.
Ett problem för sig är att uppsökande arbete grundar sig på
frivilligt deltagande och den unga personens samtycke. Om någon
vägrar ta emot handledning så är det i princip hans eller hennes
eget beslut och därmed jämnt. Å andra sidan skulle det kännas yt-
Att bry sig om
11
terst ansvarslöst att i det läget ge upp och förklara fallet avslutat.
Uppsökande arbete känns i praktiken som en fortsatt balansgång
mellan att vara förmyndaraktig och att helt släppa taget. För att
uttrycka saken något positivare kunde man till exempel tala om att
respektfullt erbjuda hjälp med de problem som den unga personen
själv upplever som viktiga.
Frivilligheten kan nämligen helt klart också ses som en möjlig-
het. Uppsökaren har inte makt att bestämma över den unga per-
sonens utkomst eller utfärda karens, utan diskussionen förs på ett
mera jämbördigt plan. Hur mycket man än kan längta efter något
konkret verktyg att ta till som stöd för hjälpandet, så är det ändå
en lättnad att man i handledningen kan koncentrera sig enbart på
diskussion och själva handledandet. Det här verkar också göra det
lättare för ungdomarna att prata. Uppsö-
kande arbete upplevs som mindre offi ciellt
än till exempel ett besök på arbets- och nä-
ringsbyrån. Ibland kan man säga att uppsö-
karen nästan fungerar som den unga per-
sonens bundsförvant mot alla övriga myn-
digheter och deras uppmaningar, blanket-
ter och byråkrati.
En sådan motsatsställning är förstås i
sig inte särskilt rättvis eller fruktbar för nå-
gon part. Ändå lönar det sig för uppsöka-
ren att undvika att ordna alltför stora nät-
verksdiskussioner. Den unga personen borde i och med det upp-
sökande arbetet ges en möjlighet att starta från rent bord. Ibland
måste man till och med beskydda denna möjlighet och fungera som
medlare om det skär sig riktigt ordentligt mellan den unga perso-
nen och någon instans. Uppsökande arbete kan i bästa fall funge-
ra som en neutralt utomstående instans, som rycker loss den situa-
tion som har kört fast, så att man kommer framåt igen.
Risken verkar vara att den unga personen har varit tvungen att
springa från den ena myndigheten till den andra, och fått råd och
anvisningar i det oändliga. I det här skedet behövs en förmåga att
endast vara tillgänglig. För mig är det viktigt att i det uppsökande
arbetet presentera olika alternativ och hjälpa den unga individen att
välja mellan dessa. Något behöver göras och därför har den unga
personen hamnat hos mig. Följande steg är att ta reda på vad den
unga personen vill och kan göra åt saken och vilken hjälp han el-
ler hon behöver för att klara av det. Ibland är ett viktigt steg fram-
åt att helt enkelt konstatera att den unga till exempel på grund av
mentala problem inte kan göra just någonting. Också den insikten
kan kräva en lång handledningsprocess, under vilken man har prö-
vat alla möjliga lösningar och blivit besviken upprepade gånger då
försöken alltid av någon oförklarlig anledning misslycka.
En uppsökares kunnande
Långa och slingrande processer kräver uthållighet även av uppsöka-
ren. När samma deltagare hänger kvar på listorna under en lång tid
och inte verkar komma någon vart i sitt liv är det lätt att börja tvivla
på sin egen förmåga som handledare eller
huruvida arbetet räcker till. Det kan emel-
lertid handla om att deltagaren helt enkelt
inte har varit redo att fortsätta framåt. Den
rätta tjänsten har inte hittats och i uppsö-
karens ögon ser det ut som att deltagaren
bara hänger kvar.
I ett sådant läge är samarbete det en-
da alternativet. Det gäller att i något nät-
verk hitta den hjälp som kan vara till nytta
för den unga personen. Samarbetet måste
fortsätta också efter att en lovande tjänst
har hittats. Uppsökaren kan för sin del hjälpa den unga personen
att gå med i verksamheten och stanna kvar i tjänsten. Uppsökaren
kan också stå till tjänst med bakgrundsuppgifter och i övrigt fung-
era som ett arbetspar. När man kommer så här långt kan man re-
dan dra en första lättnadens suck, ett steg har tagits eller ett mål
har satts upp. När det handlar om en ung person som har varit rik-
tigt ute i blåsten känns redan det här som en stor vinst.
I det här arbetet har jag fått använda allt det kunnande som
jag har samlat på mig genom åren. Utmaningar fi nns alltså så det
räcker. Såväl min utbildning som mina matlagnings- och däckby-
teskunskaper har behövts. Ibland har det känts som att jag borde
vara polis, jurist, läkare, lärare, psykolog och dessutom expert inom
alla övriga tänkbara branscher. Jag har alltid emellanåt förundrat
mig över hur mycket jag faktiskt vet om olika saker!
”Jag har alltid emellanåt
förundrat mig över hur mycket
jag faktiskt vet om olika saker!”
12
Samarbete
13
DEN MÅNGKUNNIGA UPPSÖKAREN: I BYRÅKRATINS LABYRINTER
Fallet Sara
Sara drygt 20 år, tog kon-
takt med oss. Hon stude-
rade deltid och ville ha ett
sommarjobb. I telefondiskussionen fram-
kom att hon hade sökt oavlönad prak-
tikplats vid ett ämbetsverk. Hon kunde
emellertid inte antas direkt, eftersom en
praktikant måste vara försäkrad. I prak-
tiken innebär detta att man måste kom-
ma till praktikplatsen den formella vägen,
t.ex. via arbetslivsträning eller arbetspröv-
ning. På ämbetsverket var man redo att ta emot henne för som-
marjobb, bara den formella biten ordnades.
Sara har en vårdkontakt på grund av problem med sin menta-
la hälsa, så med hennes tillåtelse kontaktade jag den vårdande in-
stansen för att höra deras syn på hennes möjlighet att orka arbeta.
Jag började utreda Saras möjlighet att bli klient vid servi-
cecentret för arbetskraft (TYP). Men vid TYP kunde man inte ta
emot Sara som klient, eftersom hon inte var arbetslös arbetssö-
kande. Jag ringde till rehabiliteringsrådgivaren på arbetskrafts-
byrån. Arbetskraftsbyrån kunde för sin del inte ta emot Sara som
klient, eftersom hon räknades som stude-
rande. Då ringde jag till Fpa och tog reda
på möjligheterna att få yrkesinriktad reha-
bilitering. Yrkesinriktad rehabilitering kan
ansökas genom att fylla i en blankett och
bifoga behövliga bilagor, t.ex. B-intyg av
läkare. Efter några telefonsamtal och mö-
ten fyllde vi tillsammans i ansökningarna
och postade dem. Nu väntar vi på ett be-
slut och hoppas att ärendet ska behandlas
snabbt, så att Sara hinner jobba i sommar!
Givetvis under förutsättning att beslutet är positivt.
Uppsökarens tankar om fallet Sara
Det är möjligt att utnyttja olika tjänster, eller åtminstone att an-
söka om dem, men processerna tar tid. Bara det att få informa-
tion om vilka tjänster den unga personen har rätt att ansöka om
kräver många kontakter till olika instanser. Det får mig att fun-
dera på att många ungdomars kraftresurser kanske tryter redan
efter de allra första telefonsamtalen.
”Efter några telefonsamtal
och möten fyllde vi tillsammans i
ansökningarna och postade dem.”
Respekt
14
15
TRE OLIKA FALL
Någonting hände med Thomas då skolan slutade
Thomas var en tians elev i grundskolan. Han klarade stu-
dentexamen utan att plugga särskilt mycket. Han hade
gott om kompisar i skolan. På kvällarna satt han hemma
vid datorn, spelade spel och chattade och på morgonen for han
till skolan igen. Hemmet var helt vanligt. Pappan var i byggbran-
schen och mamman var tjänsteman. Föräldrarna skilde sig då Tho-
mas var 16 år. Thomas har två äldre brö-
der som nu är ordentligt över tjugo år, ar-
betar och har examen.
Thomas har på något sätt alltid va-
rit annorlunda än sina bröder. Han tar ak-
tivt del i samhällsfrågor och oroar sig över
krig och djurplågeri. Han har aldrig riktigt
kunnat tåla det goda socialskyddet i Fin-
land, utan anser att var och en borde klara
sig på egen hand. Thomas har inte heller
sökt in till någon utbildning och inget jobb
känns tillräckligt intressant. Samhällsfrågor
är intressanta och sådana kan han diskutera hur länge som helst.
Någonting hände med Thomas då skolan slutade. Plötsligt var
han utan kompisar, eftersom han inte hade lyckats knyta kamrat-
kontakter utanför skolan. Också de äldre bröderna, som Thomas
hade tillbringat mycket tid tillsammans med som yngre, hade fl yt-
tat hemifrån och nu levde han plötsligt ensam med sin mamma.
Thomas hade hunnit fylla 21 och bodde fortfarande hemma. Han
var av den åsikten att något stöd från samhället söker han inte
och han ville inte ens höra talas om någon arbetskraftsbyrå. Han
behövde ingenting sådant.
Thomas mamma tog kontakt med oss första gången för fem
månader sedan. Vi diskuterade Thomas situation och kom överens
om att mamman försöker få Thomas att komma och träffa oss. Till
det första mötet kom endast mamman. Thomas hade nog lovat att
komma, men hade sedan inte orkat. Mamman var djupt orolig för
sin son och vi funderade på de olika alternativ som vi kunde er-
bjuda Thomas, för att han skulle få grepp om vardagen. Eftersom
bröderna var viktiga för Thomas, och de också var oroliga för ho-
nom, kom vi överens om att försöka få Thomas att komma till ett
möte tillsammans med den ena brodern.
Äntligen fi ck jag träffa Thomas. Han
var en slagfärdig och social person. Han
verkade vara en ung och vis man, om än
något på sin vakt. Han var i försvarspo-
sition liksom för säkerhets skull, eftersom
han inte ännu visste vem det var han ha-
de att göra med.
Det första mötet blev ganska ytligt.
Eftersom också mamman och brodern var
med, var situationen naturligtvis en annan
än om vi hade träffats på tumanhand. Det
var som om Thomas hade ett skyddsglas framför sig, och han
släppte ingen ny människa nära inpå.
Thomas gav en sådan bild av sig själv att han inte var intres-
serad av någonting och att han nog skulle hinna arbeta och gå i
skola senare. Vi arbetar vidare på Thomas villkor och det är han
som bestämmer hur fortsättningen blir.
Tiden har gått och i morse kom det ett meddelande från mam-
man om att hon skulle vilja prata om Thomas. Vi har avtalat om
en telefontid imorgon, men om Thomas inte själv tar kontakt ver-
kar situationen mycket utmanande. Vår tro är ändå orubblig och vi
söker tillsammans olika alternativ att stödja Thomas. Vi går lång-
samt men säkert framåt och till all lycka har han en mamma och
bröder som bryr sig om och ger stöd. Det är det inte alla som har.
”Till det första mötet kom endast mamman.”
16
Internatfl ickan Lena
I oktober 2008 blev jag första gången
kontaktad angående Lena. Hon hade ef-
ter grundskolan kommit in på förberedan-
de utbildning, som hon hade avbrutit. Nu
hade hon ingenting att göra på dagar-
na. Hon bodde på ett internat där hon
fi ck hjälp med dagliga göromål i den mån
det behövdes, till exempel med planering
av ekonomin. Internatföreståndaren ha-
de hört om uppsökande verksamhet av
kommunens socialarbetare, som emeller-
tid inte hade Lena som klient.
Under vårt första möte fi ck jag uppfattningen att Lena var
en sympatisk, musikaliskt begåvad, omtänksam och öppen ung
kvinna. Dessutom hade hon klart för sig vilken bransch som in-
tresserade henne. Arbete med barn och ungdomar var hennes
bransch. Trots sin unga ålder hade hon redan upplevt många
förluster och svåra situationer, vilket gjorde det viktigt att hitta
en meningsfull sysselsättning. Hon hade också svårigheter med
koncentration och livshantering.
Lena behövde också enligt mig snabbt få någon sysselsätt-
ning på dagarna, så jag började ta reda på olika möjligheter
till fortsatt utbildning. Eftersom hon visste vilken bransch hon
ville arbeta i, frågade jag vid grannkommunens morgon- och
kvällsgrupper för skolelever om hon kunde få en praoplats. Ef-
ter en intervju var de villiga att ta emot henne. Avtalsformen
var jag tvungen att hitta på själv, eftersom hennes ålder och
situation gjorde att inga befi ntliga avtal var tänkbara. Försäk-
ring i anslutning till avtalet fi ck hon via
internatet. På arbetsplatsen var alla nöj-
da med henne. När hon hade arbetat tre
månader tänkte vi att hon borde få be-
kanta sig med någon annan arbetsplats
också. Eftersom hon under denna peri-
od hade deltagit i yrkesvägledning var
arbetsprövning ett möjligt alternativ. En
sådan plats ordnades via arbets- och nä-
ringsbyrån.
På den andra platsen var hon ett
halvt år och hon skötte sina arbetsupp-
gifter väl. Enligt yrkesvalstesterna var branschen lämplig för
henne. Eftersom en lång utbildning på två till tre år inte är
lämplig för Lena, tog vi via arbetsprövningsplatsen reda på ett
kortare alternativ. Tyvärr borde hon vara 20 år eller arbeta inom
branschen för att få delta i den lämpliga utbildningen. Men hon
kom in på en utbildning med inriktning på arbete med ungdo-
mar, vilken arrangeras av en förening.
Jag har träffat Lena med ungefär tre månaders mellanrum.
Hon värdesätter sig själv och planerar för hur hennes situation
ska ändras då hon snart fyller 18 år. Hon har klart för sig hu-
rudan bostad hon vill ha och i vilken stadsdel. Jag har nu följt
hennes väg mot vuxenlivet under två och ett halvt år, och jag
är stolt över henne. Hon har själv arbetat aktivt för sin framtid.
Hon har idag en studio i sitt hem där hon gör musik och hon
har redan gjort tiotals egna låtar. Också hennes klädstil har för-
ändrats från tonårsaktig till sofi stikerat vuxen.
”Jag har följt hennes väg
mot vuxenlivet under två och ett
halvt år och jag är stolt över
henne.”
Engagemang
17
Lyssnande
Nono blev kvar i natten
Jag såg Nono första gången på ett foto taget av polisen. Jag ha-
de tidigare på morgonen varit hemma hos Nono tillsammans med
en socialarbetare från barnskyddet. Mamman visste inte var pojken
fanns, systern kunde berätta en del, men inte ge så exakta uppgif-
ter om broderns kompisars namn och adresser att vi hade kunnat
få tag på någon av dem. Socialarbetaren visade ett foto och fråga-
de om jag kände till Nono sedan tidigare. Vid tillfället för arreste-
ringen hade polisen hittat pojken i en annan stad på morgonnatten.
Socialarbetaren berättade att Nonos familj hade kommit till Finland
några år tidigare. Det hade börjat gå dåligt i skolan och man hade
också anmält drogmisstankar. Testresultatet var negativt. Man vis-
ste att Nono rörde sig med landsmän som var äldre än han själv och
att han hade gjort överraskande resor både norr- och söderut. Till
exempel när han hade fått pengar av sin mamma till att köpa en
tröja så hade han rest några dagar till en annan del av Finland och
inte kunnat eller velat berätta vad för slags resa det hade varit. En
morgon var Nono hemma. Systern sade att han sov. Vi gick igenom
den rymliga lägenheten för att väcka honom. Jag var på mitt första
hembesök och tyckte att det fanns rum i alla riktningar och i varje
rum en dörr till. Socialarbetaren väckte pojken. Rummet såg ut som
vilket ungdomsrum som helst, en plansch på väggen, på skrivbor-
det spelade en bandspelare knappt hörbart, i den halvtomma bok-
hyllan låg skolböcker, cd-skivor, allt möjligt. Nono mumlade. Jag
skämdes. Jag var hemma hos okända människor och jag skämdes
över att blanda mig i deras liv, stå mitt i deras morgon och le, och
på så vis påstå att vi kunde något som de inte kunde, och att det
gav oss rätten att tränga oss in i deras morgon och i deras liv. Ett
barn i blöjåldern stod på en stol i köket och log ihärdigt och upp-
repade samma barnspråksord om och om igen. Mamman svarade
med mjuk och tyst röst. Jag gick tillsammans med socialarbetaren
till vardagsrummet för att vänta. Efter ungefär en kvart kom Nono
och vi träffades för första gången. Vi skakade hand.
Socialarbetaren förklarade situationen; man måste gå i skolan,
även om man inte vill. Socialarbetaren pekade på mig och berätta-
18
19
”Vi gick alla tre över järnvägen
och viadukten till socialcentralen.”
de om möjligheten att gå i skola på arbetsverkstaden. Till slut gick
Nono med på att följa med. Blöjbarnet tog farväl av sin bror med
ett leende, storebror tittade på barnet och sade något med lågmäld,
stadig röst, sedan tittade de på varandra en liten stund.
Vi gick alla tre över järnvägen och viadukten till socialcentralen.
Emellanåt gick Nono först, med keps och säckig täckjacka, jeans
som nätt och jämt hölls uppe, emellanåt gick han efter oss och vi
fi ck vänta då han rättade till jeansen.
På socialcentralen blev Nono arg. Vi satt alla tre i socialarbetarens
rum. Först lyssnade han och försökte svara
och hitta förklaringar, men då han inte hit-
tade någon förklaring och inte heller någ-
ra ord, och inget motiv till vår verksamhet,
började han anklaga socialarbetaren, som
barmhärtigt lät mig sitta bredvid och bara
se på. Nono klandrade oss. Varför fi ck han
inte vara i fred? Varför måste någon alltid
komma till hans hem, till hans eget rum?
Varför tror ni att jag inte kan klockan? Till
slut steg han upp, sade något och gick sin
väg. Vi hörde hans steg i korridoren.
På skolmötet var vi fl era deltagare, vi presenterade oss och rek-
torn började tala. Först redovisade han Nonos frånvarotimmar och
erbjudna och förkastade möjligheter. Möjligheten att gå i skola vid
arbetsverkstaden tyckte han var makalös och orimlig, det kunde
inte vara lagligt! Rektorn räknade upp vad som måste göras, hur
sakerna skulle skötas: nu börjar den här pojken komma till skolan
och han ska bli till, ja, någonting. På eftermiddagen hörde jag att
Nono hade varit i skolan ungefär en lektion innan han försvann.
Några vintermorgnar körde jag bilen nära det stora trähuset,
halkade över gården fram till trappan, där det enligt namnskylten
till största delen bodde invandrare. På Nonos dörr stod inte famil-
jens efternamn. Pappan kom emot mig på den övre trappavsatsen,
lik en besynnerlig skatteinspektör, och försvann i trappans dunkel
med en portfölj i handen och en röd mössa långt neddragen över
öronen. Vi växlade aldrig ett ord med varandra.
Några morgnar stod jag i tamburen och lyssnade då mamman
på ett främmande språk förklarade vad som hade hänt, blöjbar-
net pratade i bakgrunden, tvättmaskinen surrade, systern lyssnade
på sin mamma och berättade samma saker som hon hade berättat
de andra morgnarna. Nono gick nog och lade sig på kvällen, men
stack sin väg på natten. Mamman sade någonting och log. ”Nono
bra pojke. Skolan svår.”
Jag var i kontakt med skolan och barnskyddet och till slut sa-
de socialarbetaren att det hade kommit ett meddelande från högre
instans om att vi inte längre skulle jaga pojken.
Från skolan fi ck jag höra att Nono inte hade synts till där. Un-
der träningen på sommaren frågade jag Nonos klasskamrater om
de hade sett till honom, men ingen kunde eller ville berätta nå-
got särskilt.
Nästa gång jag såg Nono var på hös-
ten. Han stod och hängde tillsammans
med några andra ungdomar vid en kiosk.
Jag körde förbi, men vände tillbaka, bana-
de mig väg genom gruppen av ungdomar
och ryckte honom i ärmen. Han sade att
han kom ihåg mig, vi bytte nummer ge-
nom att han ringde till min telefon. Någ-
ra andra telefonsamtal oss emellan har det
inte varit sedan dess.
Strax före jul var vi till skolan och be-
rättade om träningen på sommaren. Längst bak i klassen skymta-
de jag en förstulen nickning. Jag fi ck höra att skolan hade börjat
smaka. Nu såg jag hans namn bland de invandrarelever som avslu-
tade grundskolan. Jag frågade upp saken av hans lärare, som kon-
staterade att Nono genom språkprov sökte till förberedande utbild-
ning. Men. De gamla fasonerna hade återvänt, med många från-
varotimmar. En sjundeklassens elev, uppskattade läraren. Han bör-
jar snart vara i den åldern att han styrs vidare från grundskolan,
från övergångsklassen.
För ett år sedan, inte lång tid efter vårt första möte, hade det
kommit ett samtal till min mobil från honom. Hade han ringt rätt
nummer? Hade han något ärende, och i så fall, vad? Vad hade hänt
om jag hade svarat?
En gång såg jag honom på natten i närheten av kiosken. Det
var sommar. Jag såg på avstånd en grupp på tre personer, de såg
ut att kivas och en av dem gick åt sidan och gjorde några försva-
rande och hotfulla rörelser. De båda andra höll sig på avstånd. Jag
körde förbi i bilen. Nono blev kvar i natten, förstenad i en märklig
försvarsposition. Håll er på avstånd.
20
”När vi träffas fi nns vi bara till för den unga
personen och hans eller hennesärenden.”
UPPSÖKAREN SOM PERSON
Mod att kasta sig ut
Uppsökarens personlighet in-
verkar mycket på hur man
lyckas möta den unga per-
sonen och vinna förtroende. Uppsöka-
ren måste ha tålamod och klara av den
unga personens ständiga rörelse fram-
åt och bakåt i livet. Uppsökande arbete
kräver snabba reaktioner och problem-
lösningsförmåga, ett uppsökande arbets-
grepp samt utmärkta sociala färdigheter. I
det här arbetet krävs att arbetstagaren har
beredskap och fi nkänslighet och vågar kasta sig ut i det okända
och skjuta egna värderingar, åsikter och egen bakgrund åt sidan.
Även om deltagarinriktning är ett nyckelord i mitt arbete, öpp-
nar det inga dörrar. Dialog och närvaro är grunden såväl för att
vinna förtroende som för att skapa en känsla av värde, men sär-
skilt när det gäller ungdomar som har blivit illa behandlade stö-
ter jag ofta på problemet att mina ord inte når fram utan går
helt förbi, vilket å andra sidan är väldigt förståeligt. De här ung-
domarnas liv är fyllda av svek och brutna löften och de tror in-
te längre på ordens kraft.
När vi träffas fi nns vi bara till för den unga personen och
hans eller hennes ärenden. Vi har tid, och det är just tid vi ger
den unga personen, vi går inte fram som ett ånglok. Pressen på
att nå snabba resultat är ändå kännbar i kontakten med många
myndigheter, även om vi alltid försöker
påminna om att Rom inte byggdes på en
dag, och Paris inte på en vecka.
För mig består uppsökande arbete av
två lika viktiga delområden: att möta den
unga personen individuellt och att byg-
ga upp ett service- och samarbetsnätverk.
När det handlar om samarbete tar arbetet
naturligtvis aldrig slut. Nya tjänster upp-
står och åtminstone enskilda arbetstaga-
re byts ut. Uppsökaren måste hänga med
i utvecklingen och se till att han eller hon är känd i servicenät-
verket. Grunden måste vara färdigt byggd för att hjälp och lämp-
lig samarbetskontakt alltid snabbt ska fi nnas till hands när det
behövs.
Den individuella handledningen är en annan sida av saken:
den egentliga orsaken till varför samarbetsnätverket byggs upp.
För det uppsökande arbetets del fi nns det ingen orsak till att in-
te se varje ung person som ett helt individuellt fall. Det här för-
pliktar också klart uppsökaren att möta ungdomarna på ett ge-
nuint sätt och på allvar. Inom uppsökande arbete fi nns en unik
möjlighet att uppnå en handledningssituation som är nästan helt
fri från baktankar eller mål som dikteras av en organisation. Det
här är enligt min mening en av de mest krävande och givande
sidorna med uppsökande arbete.
Förtroende
21
Uppskattning
22
23
”Det handlar om en pojke som
inte kan lämna sitt hem på grund av sitt psykiska
tillstånd.”
NÄR JÄMVIKTEN RUBBAS
När psyket inte håller - utdrag ur en uppsökares dagbok
Tjänsteinnehavaren kontaktade mig per telefon. Han ha-
de berättat för klienten om uppsökande arbetsparverk-
samhet, och för klienten passade det att vi besöker ho-
nom i hans hem. Det handlar om en poj-
ke som inte kan lämna sitt hem på grund
av sitt psykiska tillstånd. Det är osäkert om
han fortfarande har en aktiv vårdkontakt.
Pojken behöver hjälp med att hitta en väg
ut ur isoleringen. Vi kom överens om ett
hembesök, dit jag gick tillsammans med
tjänstemannen.
Under besöket kom det fram att poj-
ken hade haft en vårdkontakt tills han på
grund av sitt psykiska tillstånd inte läng-
re klarade av att gå dit. För tillfället är den enda vården medicine-
ring, och av medicinen fi nns inte mycket kvar.
Pojken berättade att han har ständiga symptom som försvå-
rar vardagen. Han vågar inte lämna lägenheten utan sällskap av
kompisar.
Pojken vill själv få ordning på sin tillvaro, som till exempel
vårdkontakten och ekonomin. Han är villig att skapa en aktiv vård-
kontakt. Jag letade upp numret till mentalvårdscentralen på nä-
tet. Vi kom överens om att han ringer dit och berättar om sin si-
tuation och bokar en tid. Jag ska ringa honom följande dag och
fråga vilken dag tiden är och boka in tiden i min kalender så att
jag vid behov kan följa med honom. Pojken är intresserad av nå-
gon aktivitet dagtid, men han tror inte att han för tillfället klarar
av att ta sig dit. Aktiv vård är alltså det primära målet.
Under de två följande dagarna försökte jag få kontakt med
pojken per telefon. Jag skickade ett sms där jag frågade om han
vill att jag bokar en tid åt honom på mentalvårdscentralen. I nästa
sms föreslog jag att vi skulle träffas, men jag fi ck inte svar på något
meddelande. Jag ringde till den tjänsteinnehavare som kontaktat
mig tidigare och berättade om läget. Tjänsteinnehavaren berätta-
de att han också ibland hade försökt ringa
i fl era veckor innan han hade fått kontakt.
Jag fortsatte att ringa till pojken, utan
att få något svar.
Tjänsteinnehavaren och jag diskutera-
de igen och konstaterade att det inte vo-
re någon bra lösning att lämna fallet öp-
pet. Pojken ville ju träffa uppsökaren och
han ville helt klart få hjälp med sin situa-
tion, så det hade varit fel mot honom att
lämna ärendet ouppklarat. Vi funderade
på möjligheten att kontakta mentalvårdscentralen. Jag fundera-
de också tillsammans med en annan uppsökande arbetare på om
det är etiskt rätt att ta tag i saken även om man inte får kontakt
med klienten.
Tre veckor efter hembesöket försökte jag först ringa pojken.
Därefter skickade jag ett sms där jag berättade att jag kommer och
ringer på hans dörrklocka. Genom postluckan släppte jag ner ett
brev där det stod att jag hade varit och ringt på och att jag var
orolig för honom och följande dag tänkte kontakta mentalvårdsby-
rån. Jag bad också att han skulle kontakta mig redan samma dag.
Nästa dag försökte jag ringa honom och jag skickade också
ett sms innan jag ringde mentalvårdsbyrån. Efter samtalet skicka-
de jag ett sms till pojken igen.
Några dagar efter mitt samtal till mentalvårdsbyrån kontak-
tade de mig därifrån. De var också oroliga över pojkens tillstånd
och vi kom överens om en tidpunkt för hembesök. Jag hoppas att
han öppnar dörren.
”Flickan satt mest hemmaoch for just inte
någonstans.”
24
Ung och ensam i glesbygden - utdrag ur en uppsökares dagbok
På hösten tog socialarbetaren från barnskyddet kontakt angåen-
de en fl icka som hade gått ut grundskolan. Flickan hade fått en
studieplats men hade inte varit redo att inleda studier på en annan
ort. Istället bodde hon tillsammans med sina pensionerade föräld-
rar på familjens sommarstuga vid slutet av en skogsväg i en liten
avlägsen by. Flickan satt mest hemma och
for just inte någonstans. Hon träffade inte
heller några kompisar. Till närmaste buss-
hållplats var det några kilometer och det
gick ungefär fem bussar per dag. En upp-
sökande ungdomsarbetare kom överens om
ett möte med fl ickan på ortens ungdoms-
verkstad. Flickan dök inte upp, så uppsö-
karen kontaktade föräldrarna för att utreda
möjligheterna till hembesök. Flickans för-
äldrar var positivt inställda till hembesök,
vilket gjorde det möjligt att genast besöka
fl ickan. När barnskyddsmyndigheterna hade besökt hemmet hade
fl ickan gömt sig i skogen och kommit hem först när socialarbetar-
na hade åkt. Nu var den blyga och tysta fl ickan på plats.
Flickans förtroende väcktes så småningom under besöket och
under höstens gång träffade uppsökaren fl ickan då och då i or-
tens ungdomsverkstad, dit hon skjutsades av sina föräldrar. Syftet
med mötena var att på ett tryggt sätt utvidga fl ickans värld och
ge vardagen en rytm. Så småningom, när träffarna framskred, bör-
jade vi fundera på en arbetspraktikperiod vid ungdomsverkstaden.
När fl ickan i början av året fyllde 17 år besökte jag TE-byrån till-
sammans med henne och vi bad om en tid till servicecentret för
arbetskraft, så att vi därigenom skulle kunna starta rehabiliterande
arbetsverksamhet vid verkstaden, till en början några dagar i veck-
an. Som bakgrundsmaterial förde vi till servicecentret för arbets-
kraft en beskrivning av fl ickans livssituation som uppsökarna hade
skrivit. Samtidigt fi ck fl ickan också träffa arbetstränaren och den
individuella tränaren på verkstaden, så att
platsen skulle kännas så bekant som möj-
ligt. Vi funderade också noggrant ut lämp-
liga arbetsdagar och möjlig tid för start.
Personalen vid servicecentret för ar-
betskraft började snabbt ordna arbets-
prövningsärendet, eftersom man ansåg att
fl ickans ärende var brådskande. Men till vår
stora besvikelse uppfyllde fl ickan inte kri-
terierna för rehabiliterande arbetsverksam-
het, så verkstadsperioden kunde inte ge-
nomföras enligt planerna. Den uppsökan-
de ungdomsarbetaren fi ck senare kännedom om saken av den in-
dividuella tränaren på verkstaden och fortsatte därefter att reda
ut situationen.
Nu har tid reserverats för fl ickan hos psykologen på service-
centralen för arbetskraft, och den uppsökande ungdomsarbetaren
följer med till mötet. Uppsökarens roll är att presentera fl ickans
situation för servicecentralens personal och presentera verkstaden
som en för fl ickan lämplig åtgärd. Målet är att få verkstadsperioden
genomförd som en arbetsprövning, varvid perioden skulle kunna
inledas försiktigt med några dagar i veckan. Handledningsproces-
sen är ännu oavslutad.
Uppmuntran
25
Sympati
26
27
Deprimerad gymnasiefl icka - utdrag ur en uppsökares dagbok
Studiehandledaren på gymnasiet tog kontakt i början av året och
gav kontaktinformationen till en 18-årig fl icka, eftersom hon ha-
de så mycket frånvarotimmar att största delen av kurserna inte blev
fullgjorda. Uppsökaren kontaktade fl ickan och man kom överens om
ett möte i mars. Klienten hade föregående höst börjat i gymnasiet
på bildkonstinriktad klass och fl yttat från
föräldrarna till en annan ort och börjat bo
ensam. Flickan hade haft konstaterad de-
pression första gången några år tidigare på
högstadiet och tillståndet hade nu försäm-
rats. Hon hade lämnat mycket skoluppgifter
ogjorda på grund av omvänd dygnsrytm.
Studiehandledaren på gymnasiet hade
redan hunnit vägleda fl ickan till mental-
vårdens tjänster och den första läkartiden
var bokad. När fl ickan kom till uppsökarens
kännedom fi ck hon redan hjälp av fl era oli-
ka tjänster, men behövde råd om hur hon skulle ordna sin utkomst
och någon som hjälpte henne att sköta olika ärenden och se till
att hon kom iväg hemifrån på dagarna. Jag gick till exempel med
henne på det första läkarbesöket, då hon fi ck sjukledigt åtminsto-
ne till slutet av maj. Psykiatern och socialarbetaren rekommendera-
de ett dagcenter för ungdomar som stöd för vården och för att få
ordning på dygnsrytmen. Flickan gick med på att åtminstone prö-
va det och vi besökte dagcentret och bekantade oss med verksam-
heten. För tillfället äter fl ickan depressionsmedicin och går hos psy-
kiatern ungefär en gång per månad.
Flickan har med min hjälp dessutom bekantat sig med en ut-
bildning som är avsedd som förberedande och stöd för rehabilite-
ring för ungdomar som lider av problem med den mentala hälsan.
Flickan blev intresserad och sökte in till utbildningen som inleds
nästa år. Vi gick också till gymnasiet för att lämna in anmälan om
avbrutna studier, eftersom gymnasiet inte i något skede hade känts
som rätt plats för henne och fortsatta gymnasiestudier efter sjuk-
ledigheten inte kändes som ett vettigt al-
ternativ. Sedan ordnade vi blanketterna till
Fpa, annullerade studiestödet och fyllde i
ansökan om sjukdagpenning.
Flickan är fortfarande min klient och vi
har träffats ungefär en gång per vecka. För
närvarande arbetar vi med ärenden i anslut-
ning till hennes utkomst, eftersom fl ickan
på grund av fördröjningar i stöden från Fpa
inte har haft råd att betala hyran. Uppsö-
karen följer också med då besöken på dag-
centret för unga inleds och hjälper till med
att hitta andra alternativ ifall fl ickan inte kommer in på den utbild-
ning hon har sökt till.
Det har ända från början varit lätt att arbeta med den här fl ick-
an, eftersom stödnätverket redan från början var täckande. Inte hel-
ler vårdrelationen till mentalvårdssidan har behövt byggas upp från
grunden. Det att fl ickan själv har insett sitt problem och tagit emot
vård har naturligtvis också varit ett stort steg som har underlättat
det fortsatta arbetet. Den största delen av överenskomna möten ge-
nomförs, situationen går hela tiden framåt på fl era olika delområ-
den och fl ickan har en egen vilja att få sakerna i ordning. Flickan
är ändå i en sådan livssituation att hon inte ensam skulle klara av
allting och hon behöver någon som puffar på.
”Sedan ordnade vi blanketterna till Fpa, avbokade
studiestödet ochfyllde i ansökan om sjukdagpenning.”
”Pojken trivdespå praktikplatsen,där han fi ck bättre
självförtroendeoch en välbehövlig
paus frånhemarbetet.”
28
Med familjevåld i bagaget - utdrag ur en uppsökares dagbok
Pojkens mamma tog kontakt med uppsö-
kande ungdomsarbetare efter att ha fått
kontaktinformationen från TE-byrån. Hen-
nes son hade nyligen fl yttat till orten till-
sammans med familjen. Den inledande yr-
kesutbildningen på den förra hemorten ha-
de avbrutits och pojken var huvudsakligen
i hemmet, där han bar ansvar för sina yng-
re syskon. I bakgrunden hade familjen en
allvarlig traumatisering och utmattning på
grund av den tidigare livssituationen. En
uppsökande ungdomsarbetare var i kontakt
med barnskyddet, genom vilket en praktikplats åt pojken ordna-
des i en närbutik. Pojken trivdes på praktikplatsen, där han fi ck
bättre självförtroende och en välbehövlig
paus från hemarbetet. Dessutom var upp-
sökaren med och representerade pojken vid
socialarbetets familjemöte, så att hans lil-
la röst skulle höras i de stora frågorna. Vid
mötena framkom pojkens och hela famil-
jens erfarenheter av grovt våld. Utgåen-
de från den informationen tog uppsöka-
ren med pojken till en stödgrupp för ung-
domar som har utsatts för våld i familjen.
En uppsökande ungdomsarbetare som poj-
ken redan har lärt känna fi nns med som en
av ledarna i stödgruppen. Dessutom får pojken stöd i att slutföra
kurserna i grundskolan.
Självförtroende
29
30
Stöd
”Graviditeten varen överraskning
och något av en chock för
henne.”
31
Tonårsgraviditet - utdrag ur en uppsökares dagbok
Flickan skickas vidare till oss från TE-byrån. Hon har gått nästan
ett år i gymnasiet, men avbrutit studierna i april. Hon berättar
själv att orsaken är att hennes läs- och skrivsvårigheter försvåra-
de bl.a. språkstudierna och hon inte fi ck tillräckligt stöd i studier-
na i gymnasiet. Hon är en aktiv ung kvin-
na som har mycket arbetserfarenhet för
sin ålder och fl era hobbyer.
Hon berättade att hon inte hade kom-
mit in till den yrkesutbildning hon sökte
till genom gemensam elevantagning. Vi
föreslog att hon skulle gå en kurs som två
uppsökande ungdomsarbetare anordnar
och därefter arbetspraktik. Vi kom överens
om att hon skulle delta i kursen och se-
dan börja en arbetspraktik, där hon skul-
le få litet annat slag av arbetserfarenhet,
vilket hon också själv önskade.
Flickan deltog i kursen nio dagar av tio. En dag meddelade
hon att hon inte kunde komma eftersom det regnade. Då häm-
tade vi henne hemifrån, men senare blev hon bekant med en an-
nan kursdeltagare och de kom överens om samåkning. I början
av kursen var fl ickan tyst, men blev aktivare när hon lärde känna
handledarna och kursdeltagarna.
Jag försöker få tag på fl ickan per telefon, men hon svarar in-
te. Jag försöker få tag på henne på nytt, men hon svarar inte. Jag
lämnar ett meddelande på telefonsvararen och ber henne ringa.
Jag besöker fl ickan i hennes hem enligt överenskommelse.
Hon har själv ringt dagen innan och bett mig komma. Flickan be-
rättar att hon är gravid och att hon inte har orkat träffa uppsöka-
ren. Graviditeten var en överraskning och något av en chock för
henne. Nu har hon varit på rådgivningen
och det har kommit fram att graviditeten
är långt gången. Hon har diskuterat med
kursledaren och de har kommit överens om
att hon avbryter kursen. Flickan och jag
diskuterar länge om hennes situation och
jag för fram positiva aspekter på hennes
livssituation. Jag lovar att stödja henne.
Jag hjälper fl ickan med att sköta hen-
nes ärenden på TE-byrån och Fpa. Dess-
utom fyller vi i ansökan om moderskaps-
och föräldrapenning, som jag för till Fpa.
Dessutom ringer jag och tar jag reda på möjligheterna till en ar-
betspraktikplats på ett daghem. Jag ska få besked om ärendet ef-
ter jul. Flickan vill få erfarenhet av barnvård innan barnet föds.
Flickan kommer till vår arbetsplats och gör ansökan till den
gemensamma elevantagningen. TE-byrån kräver det inte av hen-
ne eftersom hon är gravid, men vi beslutar oss ändå för att gö-
ra det. Flickan berättar att hon ska fl ytta ihop med sin pojkvän.
Hennes mamma hjälper till med att ordna lägenhet.
Jag ringer till fl ickan. Hon berättar att hon har mått bra. Jag
ber henne meddela mig när barnet har fötts.
32
”Han säger att jag får
se upp när han
blir frisläppt.”
Våld och rädsla - utdrag ur en uppsökares dagbok
Jag besöker socialbyrån tillsammans med
pojken, som är min klient. Han får inga
pengar och blir arg. Han säger att det är
lika bra om han försvinner, ju förr desto
bättre. Jag föreslår att vi besöker mental-
vårdsbyrån en gång till och han låter mig
boka en tid dit. Jag ringer också till poj-
kens nära anhöriga och ber dem komma
dit. Först diskuterar pojken med en psy-
kiater. Sedan diskuterar hans nära anhö-
riga med psykiatern. En av de anhöriga
berättar att pojken också har hotat henne, då hon inte alltid
har gått med på att ge pojken bensinpengar. Psykiatern sänder
pojken till ett psykiatriskt sjukhus för intagning. Pojken följer
inte med frivilligt utan måste beledsagas av polisen.
Pojken ringer mig från det psykiatriska sjukhuset. Han säger
att han är bitter på mig för att jag har skickat honom till men-
talvårdsbyrån och för att han hamnade in på vård. Han säger
att jag får se upp när han blir frisläppt. Jag lyssnar på honom
och ber honom diskutera orsakerna till intagningen med läka-
ren. Jag säger att beslutet i sista hand har fattats av läkaren.
Jag ringer genast till det psykiatriska sjukhuset och berät-
tar om hotelsen. Jag gör en brottsanmälan till polisen om ho-
telsen och berättar om saken vid mentalvårdsbyrån. Dessutom
ringer jag till pojkens nära anhöriga och berättar om situatio-
nen och ber att de ska berätta för pojken
varför han blev intagen för vård. Jag be-
rättar också att den fortsatta vården sker
på mentalvårdsbyrån. Jag ringer även an-
gående hotelsen till pojkens egenvårda-
re på mentalvårdsbyrån. Slutligen tar jag
upp ärendet med verkstadens verksam-
hetsledare. Jag diskuterar hotelsen med
verkstadens handledare, mitt arbetspar
och med verksamhetsledaren. Verksam-
hetsledaren lovar att också tala med po-
lisen om saken.
Jag var inte i kontakt med pojken efter detta, eftersom jag
var orolig för min egen och mitt arbetspars säkerhet. Jag litar
på min intuition och jag befarade att denna unga man skulle
göra någonting värre, vilket jag också berättade för både poli-
sen och mentalvårdsbyrån.
Senare antogs pojken som deltagare i ett annat projekt på
min arbetsplats och han hade också besökt rummet bredvid mitt
på min arbetsplats. Jag hade rapporterat om pojkens tillstånd på
min arbetsplats, men jag fi ck inte i något skede information om
att han återigen hade antagits som deltagare i ett annat pro-
jekt på min arbetsplats. Jag var upprörd över detta, men mina
kommentarer togs inte på allvar. En tid senare knivhögg pojken
sin kamrat och för tillfället sitter han häktad.
33
Godkännande
34
”När vi ingrep snabbt och i ett
tidigt skede räckte det med en liten tillrättaläggande
åtgärd.”
UPPSÖKANDE ARBETE ÄR ETT LAGSPEL
Specialläraren tog kontakt
Specialläraren tog kontakt angående tillståndet för en
pojke på åttonde klass. Han hade samlat på sig en
stor mängd frånvarotimmar och lämnat skolupp-
gifter och prov ogjorda. Det verkade som att pojken inte skulle
klara av att gå ut åttonde klass.
Rollen för det uppsökande ungdomsarbetet var att kartläg-
ga och arrangera en lämplig praktikplats
för slutet av våren. Skolans rektor godkän-
de planen. Vi hittade en praktikplats och
kom överens om att träningen skulle ske
vardagar på eftermiddagen. På förmidda-
garna gick pojken hos specialläraren och
slutförde sina ogjorda skoluppgifter. Poj-
ken fi ck positiv respons på praktikperio-
den och samtidigt klarade han av att gö-
ra undan skoluppgifterna. Som ytterliga-
re motivation fi ck han ett kort sommarar-
bete på praktikplatsen. När pojken börja-
de nionde klass fi ck han enligt eget önskemål börja i en special-
klass. Studierna i specialklassen kom igång exemplariskt och ut-
an onödiga frånvarotimmar.
När vi ingrep snabbt och i ett tidigt skede räckte det med en
liten tillrättaläggande åtgärd..
Tytti tänkte avbryta för tredje gången
När Tytti för tredje gången tänkte sluta skolan, tog studiehand-
ledaren från yrkesläroanstalten kontakt med mig för att få Tytti
att hållas inskriven någonstans, eftersom risken för marginalise-
ring var stor. Vi kom överens om att Tytti skulle besöka mig på
verkstaden, och hon dök upp – yes!
Där började vårt gemensamma arbete, jag vid hennes sida.
Jag vägledde henne vidare till ungdomsverkstaden, men hon har
inte ännu klippt navelsträngen till mig.
När det gäller den här fl ickan och vissa andra ungdomar,
särskilt 16-åringar, tycker jag att det verkar som att de längtar
efter någon vuxen persons närvaro, någon som lyssnar och som
verkligen bryr sig. Jag vet inte vad det beror på, men i de fall som
jag har stött på har föräldrarna varit skilda eller så klarar de in-
te av att få den unga personen ut ur sitt
rum. En mammas kommentar var ”jag or-
kar inte längre med den här pojken, han
lyssnar inte på goda råd utan sitter bara
på sitt rum vid datorn, nu får ni se till att
det ordnar sig för honom”.
– Vilket ansvar för mig eller för vår or-
ganisation! Nå, från den här punkten bör-
jar vi sedan bygga upp förtroendet. Jag
anser att det är viktigt att gå framåt på
den ungas villkor och i den takt som pas-
sar för honom eller henne. Vi planerar allt-
så små steg i riktning mot ledstjärnan, om det fi nns en sådan, och
ofta har ungdomarna drömmar och tankar om vad de vill göra i
framtiden. Jag har märkt att den unga personen fäster sig vid en
viss människa och att det krävs en person som går vid den ung-
as sida från en tjänst till nästa, så att man inte bara skickar iväg
den unga personen till nästa instans. Och här är den uppsökan-
de arbetarens roll betydelsefull, som den som går vid den ungas
sida, så att navelsträngen inte klipps av genast utan så småning-
om. Vem ska stödja den unga, om inte ens de egna föräldrarna?
Enligt mig är det viktigt att den unga personens föräldrar
också är med, även om det har förekommit tillfällen då det mitt
under ett möte har blivit spänd stämning eller till och med gräl
mellan den unga och föräldrarna. I dessa situationer är nätver-
ket till stor hjälp, eftersom det i ett krisläge behövs hjälp för he-
la familjen. Utan nätverk vore arbetet ensamt.
35
Närvaro
Flicka 20 år
En 20-årig fl icka har avbrutit sina studier inom restaurangbran-
schen. Läraren kontaktar oss och ber oss reda ut situationen. Jag
går med mitt arbetspar hem till fl ickan och där kommer vi över-
ens om ett nytt besök för ytterligare diskussion. Flickan avbo-
kar tiden några gånger och jag undrar för mig själv om det ska
bli till någonting.
Men till slut lyckas jag få till ett möte med fl ickan. Hon stu-
derar redan sista året, men vill ändå avbryta studierna. Det är in-
te hennes bransch. Jag funderar för mig själv över hur klokt det
är att avbryta studierna i det här skedet, men jag beslutar mig
för att inte säga något kritiskt. Flickan vill till vårdsektorn, på lä-
roavtal till ett daghem. Hon vill inte längre gå i skola.
Vi går vidare på så sätt att vi följande vecka först besöker
skolan för att meddela om avbrutna studier och därefter besö-
ker vi arbetskraftsbyrån. Flickan får en lista på daghem som kan
ta emot praktikanter. I bilen blir det tal om vuxenlinjen för när-
vårdare. Flickan har inte ens hört talas om linjen tidigare och blir
ivrig. Då förstår jag att det är åldern det handlar om. Det är klart
att en 20-åring inte längre orkar studera med sådana som just
har gått ut grundskolan.
Vi håller kontakt via sms. Flickan söker in till skolan och skö-
ter själv om att skaffa praktikplats på ett daghem. Efter någ-
ra månader kommer jag plötsligt på att jag inte har hört något
av fl ickan på ett tag och skickar ett sms och frågar hur det går.
”Bra, igår fi ck jag brev om att jag har kommit in på linjen! Är
här på dagiset ännu och trivs jättebra. Det här är min bransch!””
”Skulle du gå till skolanom du fi ck
ha mössan på?”
36
Stil hör till ungdomens grundrättigheter
En fl icka på nionde klass har skolkat i två veckor. Man kontak-
tar mig från skolan och på kvällen ringer mamman. Hon är för-
tvivlad och jag lovar komma på besök nästa morgon. Hemma
hos fl ickan kommer det fram att orsaken
till att fl ickan inte går till skolan är att
hennes hår har blivit fult klippt – enligt
henne själv, alltså. Jag pratar med fl ickan
först om litet allt möjligt och sedan om
att gå till skolan. Jag försöker ta fl ickans
problem på största allvar, jag förringar det
inte. Vi funderar tillsammans på olika sätt
att lösa problemet. ”Skulle du gå till sko-
lan om du fi ck ha mössan på?” Nå kan-
ske, jo. Jag ringer till skolkuratorn. Nästa
morgon hämtar jag fl ickan hemifrån och
för henne till en överenskommen träff med kuratorn. Också ku-
ratorn tar fl ickans problem på allvar. Flickan får lov att ha möss-
san på i skolan, och hon skolkar inte mera.
Livet i övergångsskedet och efteråt
Vi hade en grupp med tre pojkar i nionde klass. De var re-
dan ”överåriga”, två invandrare och en fi nländare. De-
ras skolmotivation var obefi ntlig och i elevvårdsgruppen
var man orolig för om de ens skulle få något avgångsbetyg,
för att inte tala om fortsatta studier. Studiehandledaren och ku-
ratorn bad om vår hjälp. Vi kom överens om att träffa pojkarna
ungefär en gång per månad för att prata om allt möjligt. Vi träf-
fade pojkarna enskilt och i grupp. Vi pratade om studier, fritids-
sysselsättningar, hobbyer, framtidsplaner, fl ickvänner, ”LIVET”…
Vi besökte olika läroanstalter, sökte sommarjobb – men fi ck ing-
et. Alla tre lyckades få en studieplats. Vi är fortfarande regelbun-
det i kontakt med pojkarna och vi hjälper dem i olika ärenden
som t.ex. med Fpa, armén, att söka bostad. Pojkarna ringer ock-
så till oss ifall det är något.
Ingen får försvinna
Klassläraren till en nionde klass ringde om en av våra deltaga-
re alltid när han försvann. Vi for ut på gatorna och letade ef-
ter honom. Vi tog hjälp av skolkompisar, föräldrar, hans mormor.
Vi hittade pojken. Efter två veckor hördes
ingenting från skolan längre. Jag ringde
dit och fi ck höra att pojkens skolgång går
mycket bättre och att det också annars är
bättre med honom.
Uppsökande ungdomsarbete i samarbete med skolan
När vi inledde utvecklingen av skolsam-
arbetet hade samtliga arbetstagare erfa-
renheter av skolvärlden och av såväl goda
som dåliga samarbetsmodeller. Enligt våra erfarenheter tog sko-
lorna ofta kontakt med uppsökare i det skedet när den unga ha-
de varit borta från skolan i månader eller blivit relegerad. I så-
dana situationer är det svårt för ungdomsarbetaren att skapa en
förtroendefull relation med den unga och motivera honom eller
henne. I den ungas ögon är uppsökaren en främling och ännu en
myndighet som ställer krav. I sådana fall är det svårt eller omöj-
ligt att få till stånd ett gott samarbete med den unga personen.
Det har gått bättre att skapa kontakt med ungdomarna när de
har vägletts från skolan i samarbete med skolans personal. Ung-
domsarbetaren har kallats till skolan för att diskutera med den
unga personen och på så vis har man tillsammans kommit över-
ens om fortsatta åtgärder. Det skulle alltså vara på skolans ansvar
att ta itu med saken innan den unga försvinner från skolan helt
och hållet. På så vis uppkom idén om en förebyggande modell.
Hur kan vi förhindra elevbortfall och hur kan vi få kontakt med
ungdomar innan problemen i skolan har blivit dem övermäktiga?
Och hur skapar och motiverar vi samarbetet med skolans lärare?
Vi beslutade att först inrikta samarbetsförsöket på en sko-
la och sedan vid behov utvidga samarbetet om resurserna räckte
37
till. Uppmuntrade av det första årets försök överförde vi model-
len till den andra skolan i området. När samarbetet med de två
skolorna hade lyckats utvidgade vi under följande termin kon-
takten också till tiondeklasserna.
Ungdomsarbetarnas erfarenhet är att invandrarungdomar of-
ta är mindre engagerade i skolan och därigenom är risken stör-
re att de hamnar vid sidan av utbildningsstigen. Av den orsaken
har vi planerat samarbete speciellt för de skolor som har invand-
rarklasser. I dessa klasser studerar ungdomarna fi nska första året
eller går i en förberedande klass.
Utgångspunkten för samarbetet har varit lärarnas uppriktiga
intresse för saken samt förståelse för metoder och ideologi in-
om ungdomsarbete. Verksamheten är, till skillnad från den inom
skolvärlden, frivillig för ungdomarna och framskrider enligt de-
ras behov och förmåga. Samarbetet med ungdomsarbetarna ska
inte framställas som ett krav utan som en möjlighet, som ung-
domarna kan utnyttja om de själva vill.
Samarbetet med skolan kräver att man utarbetar gemensam-
ma spelregler och enhetlig praxis. Lärarna har förstått ungdoms-
arbetets karaktär väl och de har visat förtroende för ungdomsar-
betarnas yrkesskicklighet. När samarbetet med skolan har lyckats
har det varit till nytta för alla parter.
För att samarbetet ska lyckas krävs en del resurser. Förut-
om samarbetsförmåga behöver man ordna lokaler, marknadsföra
ungdomsarbetarna och omarbeta läroplanen så att man får ung-
domsarbetarnas timmar inpassade i undervisningen. Dessutom är
det önskvärt att en lärare är med på lektionerna. Läraren har då
fått vara i en annorlunda roll som observatör och som en delta-
gare bland ungdomarna.
Ungdomsarbetarens närvaro i skolan har erbjudit lärarna ett
stöd i skolarbetet. Lärarna har haft möjlighet att vägleda elever
till ungdomsarbetaren, ifall eleverna har haft behov av hjälp ut-
anför skolan. På så vis har lärarna kunnat koncentrera sig på un-
dervisningen. Samarbetet visade sig klart förbättra lärarnas ork
i arbetet.
Samarbetet gav mera färg och djup åt skolundervisningen.
Ungdomsarbetarna besökte klasserna och höll lektioner under vil-
ka eleverna lärde känna varandra och övade sig att arbeta i grupp.
På så sätt blev ungdomsarbetarna bekanta med eleverna och fi ck
berätta om ungdomsarbetarnas roll i skolan. För några klasser
hölls också Friends-lektioner, där syftet var att lära sig prata om
känslor, att förbättra självkänslan och lära sig vara en god vän.
Friends-lektionerna var ett paket som innehöll nio aktiva lektio-
ner med diskussioner på klarspråk. Eleverna och lärarna har tagit
emot Friends-lektionerna öppet och positivt.
Ungdomsarbetarna deltog också i skolans informationsmö-
ten för föräldrar. Med hjälp av tolkar var det möjligt att berät-
ta om idén med ungdomsarbete för vårdnadshavare och ungdo-
mar. Särskilt invandrarfl ickor nås bättre via sina vårdnadshavare.
Ungdomarna upplevde ungdomsarbetarnas närvaro som
positiv och hade en öppen inställning. Eleverna deltog gärna
i Friends-lektionerna och ungdomsarbetarna var alltid väntade.
Många ungdomar gjorde stora framsteg som märktes genom att
de övervann sin tillbakadragenhet och slutenhet, glatt tog del i
verksamheten och aktivt tog kontakt med ungdomsarbetarna gäl-
lande sina personliga utmaningar.
För uppsökarna inom ungdomsarbete har försöket med skol-
samarbete erbjudit en fi n erfarenhet av fungerande samarbete i
skolan. Ungdomsarbetarna togs emot som experter inom sitt eget
område och de gavs möjlighet att arbeta enligt de metoder och
principer som används i ungdomsarbete. Lärarnas och ungdoms-
arbetarnas olika sätt att arbeta kompletterade varandra. Modellen
utgör ett klart fungerande verktyg för uppsökande ungdomsar-
bete. Att göra saker tillsammans och vara närvarande inger för-
troende och skapar kontakt med ungdomarna nästan obemärkt.
Det är lätt att ta itu med ungdomarnas utmaningar i livet då man
redan under skoltiden bygger upp en förtroendefull relation. Som
metod för att nå ungdomarna är modellen lyckad, eftersom ung-
domarna också har kontaktat oss efter att de har gått ut skolan.
37373373737373737
Deltagande
38
Uppgifter om uppsökande arbete från år 2009
Källa: Undervisnings- och kulturministeriets rapport Uppsökande arbetsparverksamhet 2009, statistik.
Statistiken har samlats in bland uppsökande ungdomsarbetare, varav nästan alla svarade på enkäten.
Enkäten och statistiken har sammanställts av Erik Häggman, inspektör för bildningsväsendet vid Närings-, trafi k- och miljöcentralen i Egentliga Finland.
Hur många ungdomar kontaktades?
Den uppsökande verksamheten var år 2009 i kontakt med sammanlagt 8 200 unga personer. Av ungdomarna var 5 129
pojkar och 3 071 fl ickor. De uppsökande arbetsparen arbetade med 3 000 unga personer. Under året hade uppsökarna
32 400 myndighetskontakter. Av de unga personerna mottog 70 % någon form av åtgärd för välmående, vilken uppsö-
karen stödde. Av kommunerna deltar 40 % i verksamheten. Som uppsökande ungdomsarbetare arbetade 137 personer.
Hurudana ungdomar?
Av de kontaktade ungdomarna var den största delen i åldrarna 16–20 år (66 %).
Av de kontaktade ungdomarna var 95 % under 25 år.
Av ungdomarna var 7 % i grundskolan, 4 % hade avbrutit grundskolan, 25 % hade enbart grundskolutbildning, 1 %
var i gymnasiet, 2 % hade avbrutit gymnasiet, 1 % hade gått ut gymnasiet, 2 % var studenter, 13 % inom andra sta-
diets yrkesinriktade utbildning, 25 % hade avbruten yrkesinriktad grundexamen, 7 % hade avlagt yrkesinriktad grund-
examen 1 % hade avbrutit högskoleexamen, 3 % hade övriga examina, för 10 % av ungdomarna saknades uppgifter.
Av de nådda ungdomarna var 10 % invandrare.
Av ungdomarna hade 28 % anmält sig som arbetslösa arbetssökande.
Av ungdomarna var 18 % arbetslösa som inte hade anmält sig som arbetssökande.
Hur fi ck ungdomarna sin utkomst?
Av ungdomarna fi ck 13 % utkomstskydd för arbetslösa, 22 % långvarigt utkomstskydd och 12 % studiestöd. Av ung-
domarna fi ck 20 % stöd av sina föräldrar. Hela 26 % av ungdomarna var sådana, för vilka utkomsten antecknades
som ”annan”, eller för vilka inga uppgifter om utkomst fanns. För resten av ungdomarna utgjorde lön, sjukdagpen-
ning och integreringsstöd huvudsaklig utkomstkälla.
Hur bodde ungdomarna?
Av ungdomarna bodde 42 % hos sina föräldrar och 30 % i egen hyreslägenhet. För 12 % av ungdomarna fanns inte
uppgift om boende, den resterande delen bodde på internat, i stödbostad eller hos släktingar och vänner.
Hur fi ck man kontakt med ungdomarna?
Grundskolan 7 %, gymnasiet 1 %, yrkesutbildning på andra stadiet 15 %, ungdomsarbete och arbetsverkstäder 14 %,
social- och hälsoväsendet 17 %, arbets- och näringsförvaltningen 6 %, föräldrar 6 %, kamrater 5 %, gatuarbete 7 %,
elektroniska medier 3 %, direkt kontakt av den unga personen 7 %, övriga aktörer 12 %.
Med hela 27 % av ungdomarna fi ck man kontakt genom olika sociala nätverk.
39
Ett liv i lagom storlek. Berättelser om uppsökande ungdomsarbete.
Redaktion
Juha Kaakinen, Tom Tarvainen, Päivi Bosquet (Sosiaalikehitys Oy), Tapio Kuure (Tammerfors universitet)
Erik Häggman (Närings-, trafi k- och miljöcentralen i Egentliga Finland)
Styrgrupp
Petri Karhu (Iisalmi), Ulla Nord (Helsingfors), Sami Renberg (Åbo), Tommi Lyttinen (Äänekoski),
Jaana Männikkö (Lempäälä), Maaria Ahlstén (Rovaniemi), Virpi Huittinen (Uleåborg)
Redigering av texterna: Tapio Kuure och Tom Tarvainen
Genomförande och arrangemang: Juha Kaakinen, Tom Tarvainen och Päivi Bosquet
Produktion och koordinering av material: Erik Häggman
Fotografi er: Vilja Tamminen
Ombrytning: Jyri Taipale ADStudio Oy Tavastehus
Översättning till svenska: Eva Berg, LingArt
Denna bok har översatts till svenska och publicerats inom ESF-projektet ULA – Ungdom/Lärande/Arbete. Projektet fi nansieras av Närings- tra-
fi k- och miljöcentralen med medel från Europeiska Socialfonden samt Svenska Kulturfonden och Svenska Folkskolans Vänner.
Finansiär
Undervisnings- och kulturministeriet
Texterna i publikationen har redigerats utifrån uppsökande ungdomsarbetares egna beskrivningar av sina arbeten och av sina möten med ung-
domar i olika delar av Finland. Beskrivningarna har valts ut bland de 90 texter som hade skickats till redaktionen. Texternas språkdräkt har så
långt som möjligt bevarats i sin helhet. För att skydda ungdomarnas anonymitet används fi ngerade namn och alla hänvisningar till ortnamn har
tagits bort.
Tack till er, alla uppsökande ungdomsarbetare! De texter som ni har skickat till oss speglar ett mod att ta upp även svåra problem, engagemang
i ert arbete och en professionell uthållighet i att i bygga upp det nätverk som behövs i arbetet. Att hjälpa en enskild ung person är ett lagspel.
40
BERÄTTELSER OM UPPSÖKANDE UNGDOMSARBETE
I Finland arbetar för tillfället cirka 150 uppsökande ungdomsarbetare, som årligen träffar över
8 000 ungdomar. För många unga personer är litet hjälp och uppmuntran allt som behövs för
att de ska klara av att fortsätta framåt i livet. Sådana ungdomar som tampas med allvarligare
problem kan vi arbeta med i veckor, månader eller till och med i fl era år.
Ett liv i lagom storlek är en samling berättelser skrivna av uppsökande ungdomsarbetare,
där de beskriver sitt arbete och de ungdomar de möter. Ofta hittar man inte dessa
ungdomar ute på gatorna, utan i hemmet bakom neddragna persienner. De uppsökande
ungdomsarbetarnas berättelser är beskrivningar av hur man bryter sig ur ensamhet, visar
ömsesidig respekt och skapar förtroende mellan ungdomsarbetare och unga personer.
Fotograf Vilja Tamminens bilder löper som en fristående berättelse genom samlingen.
Samlingen kan rekommenderas för alla som vill stödja och hjälpa ungdomar
på vägen mot ett självständigt liv.
ISBN 978-951-97713-8-0
E t t l i v i l a g o m s t o r l e k
Recommended
