Transcript

-raFogelc^Äst, Torsten

Till Gustaf Frödings Minne,

[Studentföreningen Verdandis

Småskrifter. 179].

in iiiiiit'ii!i[iriiimHninit iiiiTrfiiniiiniintniiiunn

STUDENTFÖRENINGENi min m b y h n 1 1 h ii ii ii i' i

1

, ii 1! h Vi t i! it hb inr wmrirftrftf iniirffiHHHiiiTia

VERDAND1SS/\\SKRIFTER-

179.

Hl

JL

t'

1

A

LL GUSTAF FRÖDING8

MINNEAV

TORSTEN FOGELQVIST

ANDRA UPPLAGAN

SCANDINAVIAN»i™ BOOKS *g*mwm tny .

btockhol BONNIER'S r B0NNira

Av Yerdandis Småskrifter hava hittills utkommit 260 häften.Varje häfte kostar 1 kr.

1. Om människans ursprung av lektor 0.

Adleris. 1888. »:e nppl. 18.

2. I vår befolkningsfråga av prof. EjalmarÖhrvall. 1917.

S. Koranen, Muhammedanernas bibel, avprof. U. Almkvist. 4:e nppl. 18.

4. Nutidens arbetssätt av byraingenJBr Karl

af ffeijerstam. 3:e nppl. 07.

5. Om överläggningar och beslut, en hjälp-

reda, av Axel Svenson. lS:e nppl. 19.

6. Istiden av prof. A. 0. Högbom. 5:e nppl. 19.

7. Lars Johan Hierta av bibliotekarien EaraldWieselgren. 2:a nppl. 08.

'

f. Skolans ställning till religionsunder-visningen i Sverge och andra länderav Anna Whillock. 2:a nppl. 06.

9. Skatterna till staten av red. Harald SekUman. 2:a uppl. 03.

10. Från människosläktets barndom av Ellen

Key. 4:e uppl. 20.

11. Den industriella arbetarfrågan av GustafSiösteen. 89. 2:a nppl. 04.

12. Husdjurens skötsel av folkhögskollärarenJ. T. Hallenborg. 3:e nppl. lå.

18. Tillståndet i Frankrike före revolu-tionen 1789 av 0. v. Zueigbergk. 4:e nppl. 14.

14. Voltalre och hans strid mot fördomarna1 religion och samhälle av Hellen Lind-gren, 4:e nppl. 15.

It. Om tanke- och yttrandefrihet av JohnStuart Mitt. Öve», av prof. Hj. Öhrvall.4:e nppl. 14.

18. Jorden ooh solsystemet av prof. KarlBoklin. 4:e nppl. 14.

17. Om . pängar av bankfallmäktig K. Meyer.

Övers, och bearb. av bankdir. Johan Lll lie-

hö ök. 2:a nppl. 02.

II. Oiordano Bruno, en tankefrihetens martyr,av Jok. Bergman. 8:e nppl. 07.

II. Syndafloden, efter Edv. Suees, »v prof.

Gunnar Anderisen. 3:6 nppl. 08.

20. Den politiska rösträtten av fa. dr DåtidBergström. 90. 6:8 nppl. 05.

21. Färgernas betydelse i djur- och växt-världen av 67. Steffen. 2:a nppl. 05.

22. Den stora franska revolutionen av red.

O. v. Ziceigbergk. 4:e nppl. 15.

21. Om förebyggande av eldfara och omeldsläckning av B. Wavrinsky.

24. Karl Ivarsson och lantmannapartiet avlitteratör Emil Svensén.

25. Huru böra mejerierna betala mjölken ?av K. >\ Lundin.

28. Folkbildningspolitikern Adolf Dlester-weg av fridtjuv Berg.

27. Socialdemokratin, deet uppkomst cek ut-

veckling, av Aec. Danielsson. I. 2:a nppl. redig,

»v Bj. Branting. 09.

28. Socialdemokratin, dess uppkomst cek ut-

veckling, av Ax. Danieltson. II. 2:a nppL redig,

av Bj. Branting. 09.

29. Församlingsrätten av t. häradshövdingKarl Staaff. 91. 2:a nppl. 06.

50. Språket, dess liv och ursprung av fil.

dr Karl Ljungstedt. 3:e nppl. 20.

51. Likbränning eller begravning? av ingen-

jör Per Lindell. 3:e nppl. 08.

32. Slumpen. Något om sannolikhetsberäkn. avfil. dr /. Damm. 2:a nppl. 10.

33. Normalarbetsdagen av prof. Gust.l. Steffen.

2:a apnl. 07.

34. Finland av bibliotekarien Marald Wieselgren.

Med karta. 2:a nppl. 08.

35. Moralens utveckling av Jf. Key. Se nppl. 11.

30. Om rättstavningen av K.B.Lind.l.t. nppl. 17.

37. Irland och Parnell av 0. W. *Jun&.

38. Om testamente av Jnri» kand. Bernt E.

Drakenberg. 92. 2:a nppl. 07.

39. Konstgjorda gödselämnen av agronom #.Berglund.

40. Industrin och kvinnofrågan av övering.S. A. Andrée. 2:a nppl. 08.

41. Elden av doc. Wilhelm Palmeer. 2 :a nppl. 12.42. Rättskrivningens grunder av prof. Adolf

Xoreen. 2.a upp], 20.

43. Kolumbus ock upptäckandet av Amerika avprof. Karl Ahlenius. 2:a nppl. 13.

44. Robert Burns av Oust. Iråding. 2:a nppl. 10.45. Socialismen av Bj. Branting. 3:e nppl. 08.43. Modersmålet eeh dess utvecklingsskeden av

K. Ljungstedt. 93. 4:e nppl. 20.47. Den svenska nykterhetsrörelsen av prof.

Joh. Bergman. 3:e nppl. 05.

48. Kulturkampen mellan semiter och leds-européer av doc. K. L. Tallqvist.

48. Fredsrörelsen av Anna B. Wieksell. 2:a nspL12.

50. Billigare järnvägsresor av K. Trtttig. 94.51. Husdjurens yttre sjukdomar och deras

behandling av J. Vennerholm. 2:a nppl. 13.

52. Växternas skyddsmedel emot yttervärl-den av prof. B. Lidforss. 2:a nppl. 09.

53. Almanackan och tideräkningen av pref.C. V. L. CkarUer. 2:a nppl. 11.

54. Om naturkrafternas växelverkan avHehnkoliu. 95. %:a nppl. 20. Övers, av Hj. Öhrvall.

55. Individualism och socialism av MilenKey. 3:e nppl. 10.

56. Progressiv beskattning av prof. K. Wiek-sell. 2:a nppl. 03.

57. Slaveriet i antiken av prof. Joh. Bergman.96. 2:a nppl. 05.

68. Häxeriet och häxeriprocesseraa av med.dr A. Xyström. 2:a nppl. 07.

68. Om psykisk uttröttnlng av prof. Bj. Öhr-vall. 3:c nppl. 06.

60. Norge av Harald Wieselgren.

61. Folkundervisningens anpassning till

den moderna kulturen av lärares M.Ohlsson-Hörle. 2:a nppl. 09.

(2. Hur den svenska folkskolan kom till

av 01. d:r Karl Linge. 97.

63. Om tobak av C. G. Santeseem. 2:a nppl. 08.

64. Våra torvmossar »v prof. B. Sernander.3:e nppl. 16.

65. Om naturvetenskapernas betydelse förvärldsåskådningen av Karl af Oeijeretam.

2:a nppl. 04.

66. Om sjukdomar hos sädesslag av lektorKarl Starbåck. 2:a nppl. 09.

6T. Bildning av Ellen Key. 5:e nppl. 10.

68. Astronomi och kultur av prof. C. T. 1.

CkarUer. 2:a nppl. 06.

60. Sverges inre tillstånd under Karl XIIav Bugo Larsson. 2:a uppl. 07.

70. Bergens uppkomst av prof. Carl Wimem.Med 22 flg. 3:e nppl. 13.

71. Spanien och Kuba av B. Sveneén. 08.

72. Om Norrlands näringar av prof. A. 0.

Högbom. 2:a nppl. 08.

73. Förfalskningar av närings- och njut-ningsmedel av John Landin. 2:a nppl. 11.

74. Gladstone sv Qustaf8iieie*n. 99.1:» nppl. IG.

T5. Om skidor eeh skidlöpning av prof. L. A.

Jägerskiöld. 2:a illnstr. nppl. 04.

78. Om Insjöfisket och insjöfiskaren av Carl

Cederslröm. 2:a nppl. 10.

77. Skönhet för alla av Ellen Key. 5:en»pl. IS.

78. Om arbetarnas konsumtionsföreningarav 6. B. v. Kock. 2:a nppl. 02.

78. Några ord om Berzellas av prof. B. ff.

Söderbaum. 2:a nppl. 15.

80. Om stjärnornas natur av fil. dr X. T. K..

Xordenmark. 2:a nppl. 10.

81. Olika slag av fortplantning inom djur-riket av L. A. Jägerskiöld. 2:a nppl. 08.

STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 179.

TILL

GUSTAF FRÖDINGSMINNE

AV

TORSTEN FOGELQVISTSKRIFTSTÄLLARE

ANDRA UPPLAGAN

STOCKHOLMALBERT BONNIERS Fö B LA (i

Innehåll.

Till Gustaf Frödings minne.

1. Fröding som humorist 4

2. Fröding och det svenska folklynnet 9

3. Frödings poetiska stil 14

4. Fröding som problemdiktare 16

5. Fröding och Almqvist 18

6. Poeten och människan 29

Förord till andra upplagan.

Denna småskrift utgör, med några smärre ändringar och tillägg,

manuskriptet till ett tal, som hölls vid en minnesfest över Gustaf

Fröding, anordnad av Studentföreningen Verdandi på Norrlands nation

i Uppsala den 2 mars 1911. Då nu efter 11 år en andra upplaga av

denna småskrift trvckes, vidtages ej, hur behövligt det än ur andra

synpunkter kunde vara, några nya ändringar, eftersom skriftens

karaktär av tidsdokument och aktstycke vid ett bestämt historiskt

tillfälle därigenom skulle upphöra.

Förf.

STOCKHOLMALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1922

Gustaf Fröding.

Efter en oljemålninE- av B i ch ar il Bergh.

Det var en sällsynt storslagen hyllning, som kom den

döde Gustaf Fröding till del. Intet tillfälligt missljud mäk-

tade förringa det faktum, att här stod en hel nation samlad

kring ett av sina största sångarminnen. Det gäller nu för

alla litterärt intresserade att söka bibringa nationen i dess

helhet en riktigare och fylligare Frödingsbild. Ty den

Fröding, som presenteras av populära nöjesarrangörer i

skilda delar av vårt land, är ofta nog en karikatyr, en

komiker blott utan djupare fäste i själslivets och folk-

lynnets hemlighetsfulla värld. Den bilden måste snarligen

ersättas av en annan. Vi tolerera ej längre, att en diktare,

som slagit an vårt folklynnes dolda strängar och som i

sin konst brottats med de tyngsta problem, värdesättes som

en tredje klassens upptågsmakare. Det komiska hos Fröding

har visserligen haft sin historiska mission: att bereda väg

för skalden. Men det var en komik av det adlade 3lag, som

vi kalla humor.

4 TILL GUSTAF FRÖDINGS MINNE

1, Fröding som humorist.

Pröding »kom och såg och segrade». »Guitarr och Drag-

harmonika» var på en gång debut och seger. Och i den

segern hade humoristen Fröding sin dryga anpart. Vi fingo

i honom en ny Bellman, en Bellman redivivus, fastän bak-

grunden till och innebörden av dessa båda diktares humor

i många avseenden ter sig olika. Det är alltid humoristens

olycka, att hans humor har två vitt skilda sidor eller rät-

tare sagt att humorns medel äro ett, målet ett annat. Ty

ofta nog är det endast medlen, som uppskattas och skatta

humoristen hans ryktbarhet. Man ser löjet och förbiser all-

varet, man hör skrattet och saknar öra för gråten, »som

darrar osedd under». I sin utsökta lilla studie över »Enkla

och sammansatta stämningar i dikten» yttrar Hans Larsson

bl. a. följande: »Att vara glad är en god sak. Att i glädjen

över något förlora minnet av allt ledsamt i världen är en

svaghet, som gör människor lyckliga. Att under glädjen

dock hava i minnet livets mörka sidor kan vara en svag-

het, som förstör människors lycka, men det Jean vara en

styrka, som försmår en korttänkt glädje, eller en styrka

som gjuter glädje och sorg samman till en stämning.»

Den styrka, som författaren till »Studier och meditationer»

här talar om, är alltid humoristens. Hos honom är det

alltid allvar i leken och allvaret är huvudsaken, leken

medlet blott. Men det är mestadels leken, som observeras.

Hur ofta har man icke försett sig på Frödings versirika-

toriska och humoristiska hjälpmedel utan att skärpa synen

vidare mot djupet bakom. Skrattet, uppsluppenheten, krum-

bukterna och grimaserna, trolleriet och härmningskonsten

i hans mjuka och svingande vers — vem kunde motstå

allt detta! Men det var dock medel blott. Där log »harr-

gårstösa i äppelapla» så soligt gott, att vi måste le med;

där hördes suckarna och jämmern från bönhuset efter den

FRÖDIXG SOM HUMORIST 5

förlupne broder Andersson. Där stod spjuvern och såg på

världens komiska gång och människornas skrattretande svag-

heter och skröpligheter. Och det kan här tilläggas, att det

aldrig var någon elak, utan en godhjärtad spjuver, som

kände varmt med sina figuranter. Det gick alltid med

skalden som i societetshalen på stadshuset:

Mitt förakt för mänskorna tog slut

och länets hövding såg rätt klyftig ut

och vasariddarna de gingo an

och brännvinsbrännarn blev en hedersman

och major Gyldenstorm eu stel och satt

och högst sympatisk gammal toddytratt

till veteran frän livets bistra brottning

och flicknoblessen blev ett hovfruntimmer

från forna dagars trolska- sagoskimmer.

(Dikten »Balen».)

Humorn smusslar alltid in färgat stoff i ögat, som kom-

mer grått och svart att skifta och glimma. Därmed äro vi

framme vid humorns egentliga mål. Den åsyftar försoning.

Försoning med en kall, hårdhjärtad och blodbesudlad verk-

lighet.

Frödings livssyn som skald var i det stora hela pessi-

mistisk. I det brokiga liv, som myllrar i hans diktning, är

kampen för tillvaron lag.

Skarp som nordanstormen

allas kamp mot alla

kyler genom märgen

och gör hjärtan kalla.

I Infruset.)

Han såg med sin naturvetenskapliga och realistiska tids-

ålders syn. Ser man på världens gång, så ser man, hur

Jan Ersa och Per Ersa hata livet ur varandra. Envar får

hjälpa sig själv, bäst han gitter, och medkänsla är ingen

vardagskost.

6 TILL GUSTAF FRÖDINGS MINNE

Havet valte, stormen ven,

vågorna rullade asklikt grå.

»En man är vräkt över hord, kapten!»

Jaså.»(Världens ?äng.)

Det är de vekaste och finaste, som först och oftast duka

under.

De stucko en ögonsten med tagg.

De kastade smuts i en liljas dagg.

(Käv, säv, susa.)

Själva kärleken är ingenting annat än en kamp mellan

könen med korta mellanstunder av lycka och vapenvila.

Så låter oss samfällt lida

och sörja vårt livs elände

och hata och träta och strida

och älska till världens ände.

(Mannen och kvinnan.)

Frödings ärftliga anlag för tungsinne, hans egen sönder-

brustenhet gjorde naturligtvis denna livsvy ännu mörkare.

Det är på den punkten, som humoristen hos honom griper in.

Skulle jag sörja, då vore jag tokot,

ty ingen gör rakt, vad vår Herre gör krokot,

och ingen sorg på livsens stråt

kan tvättas bort med gråt.

(Ett Helicons blomster.)

Finast och mest träffande har han belyst detta humorns

väsen av försoning med verkligheten i dikten om »Den evige

juden». En vacker sommardag, då skalden njuter sin siesta

och »sjön går böljegång mot videsnåret», ser han uppe på

krönet av en svensk skogsbacke »världsomvandrarens titan-

figur».

Tiden tyngde på hans gamla nacke

härjad var han hårt av ur och skur

och hans pannas valv var mörkt som brottet,

mörkt som skuggan av det syndafall,

som all tid har tyngt på världen all.

FRÖDING SOM HUMORIST 7

Och i blicken låg ännu den pina,

som i människornas liv är lagt

av den makt, som iilskar att förtvina,

vad den själv till sol och lycka bragt,

födelsens och dödens hårda makt.

Men i silverskäggets munvik drog det

som till ett föryngrat löjets drag,

mitt i ögats dystra pina log det

som mot nattens moln en nyfödd dag,

full av hopp och värme och behag.

Titanen ger själv förklaringen till denna underbara kon-

trast, som fyller skalden med upprördhet och häpnad.

1 min själ har droppat ned en droppe

av ett löje över livet» lott.

Det är någonting på tok däroppe,

det är somt vår Herre missförstått,

även ban förväxlar ont och gott.

Lyckan kommer, sorgen kommer även,

som ett tjuvpojkstreck av något barn,

någon står och smusslar in i väven

av värt liv ett nyckfullt spunnet garn,

som till helgon gör oss eller skarn.

Världsförloppet vecklar ut sig galet,

det är komiskt mitt i all sin ståt,

därför ler jag åt det långa kvalet,

det är icke värt en klagolåt,

när all världen är att skratta ät.

Här ha vi fått klaven till humorns väsen, liksom ock till

Frödings diktning.

Humorn inrymmer den människovänligaste av alla livs-

uppfattningar. Ty det är inte bara med * världsförloppet»,

som den försonar oss, utan också med människornas misstag

och dårskaper. Den har sin givna tvillingsyster och tvilling-

systern heter medkänsla. Hos små själar löper pessimismen

8 TILL GUSTAF FRÖDINT.S MINNE

oftast ut i knarrighet, misantropi och giftig sarkasm. Hos

stora och vida bjärtan söker den lika ofta sin utlösning i

humor och medkänsla. Humoristen ersätter de hårda och

föraktfulla domarna med ett befriande löje. Han finner

världen full av don Quixottetyper och clowner och han skrattar

åt dem, men han glömmer aldrig, att de äro människor

och att varje människa har sitt onämnbara lidande och sin

oåtkomliga höghet, som förbjuder en vis man att döma

eller skratta elakt. Det bofälliga yttre, som tituleras »skal-

den Wennerbom» och som skulle förleda moralismen till

predikningar och hjärtlösheten till att peka finger, bär på

en sjunken skatt av ungdomsdrömmar och skönhetssyner,

som bjuder skonsamhet och tystnad. Och diktaren låter

parkens medlidsamma kronor sila

litet ljus kring skalden Wennerbom,

milt kastanjen regna ned sin blom.

Fröding såg rosorna i de spruckna krusen. Människorna

voro för honom »bröder i ondskans flod» och han ådagalade

alltid den mildhet i omdöme, som är ett adelsmärke hos

den verklige humoristen. Ingenting är humoristen mer

fjärran än obehärskade utfall och feta fördömande ord. Han

tar på allt med lätta händer och gruset rinner som guld

mellan hans fingrar. Därför står hans människouppfattning

som den värdigaste och människovänligaste av alla. Och

det verkar som en befrielse att t. ex. från det Strindbergska

rättshaveriet med processer, trätor och skarprättarbragder

komma in i den stillsamt sorgmodiga värld, som belyses

av Frödings humor och medkänsla. Han har som Bellman

trollglaset i sin band och det kan i hans dikt understundom

glittra som vårljus och morgondagg från detta liv av näv-

rätt, nöd och mänsklig svaghet.

FRÖDIXG OCH DET SVENSKA FOLKLYNNET 9

2, Fröding och det svenska folklynnet.

Man har påstått, att humorn är oupplösligen förenad

med det svenska lynnet. Under sådana omständigheter är

det intet under, att Frödings diktning liksom Bellmans

blivit en nationaldiktning. Ty det är icke blott den svenska

skogsnaturen, som lever i Frödings konst, så att man vid

hans bår kunnat säga:

sommar var du och lekande vår —sävens sus vid sjöarnas stränder.

I all sin impressionistiska och ljudmålande fullkomlighet

äro hans naturskildringar blott ramen kring den bild av

svenskt folklynne, som han samtidigt ger oss. Fröding

hörde till de lyckliga diktare, som äro nationella utan att

vara nationellt begränsade. Historiens och nutidens tusen

vindar spelade i kronan på hans sångarträd, det var ingen

entonig och tröttande musik, men trädet hade sina rötter

djupt i den svenska myllan. Och där ha vi tvivelsutan att

söka den hemligaste orsaken till hans stora popularitet.

Han kom vårt väsen nära som ingen.

I sin bekanta skrift »Om den svenska fattigdomens be-

tydelse» har Carl Jonas Love Almqvist med bilder ur

djurens liv och växternas värld tagit sig för att symboli-

sera det svenska folklynnet. Han stannar bl. a. inför

nyponbusken. »Nyponbusken förtjänar att närmare ses —den är för heden utmärkande. Betrakta dess lilla enkla,

ljusröda blomma och känn den utomordentligt fina, nästan

svaga lukten, den ädlaste likväl, som luften bär!» Och han

fångar dess väsen i de tre epiteten »fattigdom, vilt behag,

kyskhet». Den blir honom en blommande sinnebild för

svenskhetens väsen. En liknande stämning har inspirerat

Fröding.

10 TIIJ. GUSTAF FRÖDINGS MIXXF.

Fin som nypenrosa står

tili, ti li , når dä dagger

selverdröp å blåa vagger

lent där möraväre går.

tnt just lik e trägårsros,

int så stolt å mett i sola,

int så grann å stor i ola,

mer litt bly å mer te tros.

Töcken stog mi Anna Lek,

ljns i båre, rö i kläe,

>rosa stecker- , sa di, näe,

Anna mi va utta svek.

Hennas tagg va lätt te se,

are roser, are flecker

gär sä lene, når di Btecker,

Anna gjord sä allri te.

Harrgårsplan mä roser i

gjord mä itno kälekshoga,

nypenrosa bål ve stöga

dä va rosa rosa mi.(Nypenrosa.)

Utan tvivel har Fröding menat denna lilla dikt enkelt

utan alla avsikter. Stora skalder äro i allmänhet inte så

förtvivlat djupsinniga, som man vill göra dem till, och de

ha långt mindre undermeningar, än de sjuttio uttolkare

söka krysta fram. Men genom den intuition, med vilken

de gripit det osökta och enkla fallet, kan detta få en all-

männare och större innebörd. »Nypenrosa» kan tjäna som

symbol för svenskheten i Frödings konst och Anna Lek är

hans sångmö. I sin blandning av fattigdom, kyskhet och

vilt behag blir hon en representant för den svenska folk-

själen i dess naiva ursprunglighet.

Vi ha haft två författare, som teoretiserat över »den

svenska fattigdomens betydelse». Den förste var som sagt

Almqvist, uppfinnaren av det geniala uttrycket. Den andre

var Heidenstam i »Svenskarnas lynne» och »Karolinerna»

(läs t. ex. kapitlet »Dumma svenskan»), som ju utmynnade

i en hymn till »det folk, som i sin storhets fall gjorde

sin fattigdom ärad inför världen». Hur många av vår

nations lynnesdrag ha icke sin upprinnelse i denna källa.

Där ha vi först att söka orsaken till vår optimism, oför-

brännligheten, förmågan att i hårda tider »hålla nacken

rak under hatten» som Karlfeldts envise dalkarl. Den,

FRÖnrNG OCH DET SVENSKA FOLKLYNNET 11

som vant sig att stå i skuggan, ser med jämnare sinne

ljus' och mörkers omskiftelse än den, som är van vid ett

grellare och ymnigare solljus. Han blir liksom lättare

»sin lyckas överman». Där hittas också orsaken till vår

naivitet i världsliga ting. Den, som fått sparsamt av värl-

dens håvor, lär sig att bruka dem, som om han brukade

dem icke. Och där ha vi slutligen källan till humorn i

värt folklynne. Den bortskämde blir bitter och förtvivlad,

när han får inskränka staten. Den åter, som lärt sig att

garva sina vackraste önskningar med sträv försakelse, kan

alltid kasta humorns bränsle på lågan, när det fryser och

börjar bli gråkalit. Så växer då fram ur fattigdomens

karga jordmån den svenska blandningen av tungt sinne

och lätt sinne, vilket i sämre stunder och svaga ögonblick

kan urarta till lättsinne, men som eljest kan bli ett med

den segaste självbevarelse. Det är en munterhet med

döden i hjärtat och skuldbrev på fickan, men i denna

munterhet ligger icke så litet av självbehärskning och

viljeanspänning.

Gustaf Fröding rör sig ofta i samma ämneskrets. Men

hos honom saknas alla teorier och paradoxer. Han illustrerar

flärdlöst och rättfram, där andra teoretiserat, Hans snille

satt som Bellmans i ögat. Och i sin stora ödmjukhet

skulle han nog i likhet med Bellman ha velat karaktärisera

sig själv som »en herre av mycket litet djupsinne». Menögat har också sitt djupsinne, som ofta träffar, där tanken

skjuter bom. Med sin intuitiva träffsäkerhet förkroppsligade

Fröding vårt lynnes djupaste hemlighet, den svenska fattig-

domens betydelse. Det blev bara en liten grå och knotig

bonde — det blev »Lars i Kuja», som står i sin låga stug-

dörr och med humorns glimt i ögonvrån ser på den teg,

som ger honom mer stenar än bröd.

Och fast han blott ilger skjortan kvar,

-å tror LarB i Kuja på bättre dar

så ock Lars i Kujas käring.

12 TILL GUSTAF FRÖDINGS MINNE

Här ha vi den svenska nationens stamfar och stammor

placerade på en värmländsk stenbacke att äta sitt bröd

i sitt anletes svett. Lars i Kuja kan, vad Almqvist anser vara

svenskarnas styrka — »vara fattig när det gäller». Och

när den enkla visan om honom förklingat, sjunger tonen

en lång stund efteråt. Den fann resonansbotten i vårt väsen

och den kan svälla ut till ett stycke kulturhistoria.

Vilken knotig och seg kultur är inte den svenska! Den

växer i allmänhet inte fort och inte högt, men den bär

alltid hoppets friska skott varje vår. God tid går fram och

ond tid, men jämnmodet och optimismen förbliva. Ena

dagen dricker den segrande svenske soldaten Khenvin i

sin stormhatt med semlor som tilltugg och en världs jubel

kringbrusar honom, nästa dag står han och bänder sten i

sin gamla backe med några slevar nävgröt som lockande

arbetslön. Det var fattigt i de små torvtäckta stugorna och

mörkret gapade ur skogarna. Men ur dem gick fram en

ras, som planterade segerfanor i Europa. Och när den

fick vända om hem igen och bli korpral igen från att ha

varit segerherre, så skedde inte återtåget med ryggen i

krum och hopplösheten i hälarna som skuggan.

Korpralen gör sig bister,

han bär i sin tornister

en creneralfältmarskalkstav.

Så kan det hända sig, att den svenska fattigdomen blir

den svenska yverborenheten, att det rent av kommer något

»trumslageriskt» in i folklynnet. Även den sidan har Frö-

ding belyst med en figur, en situation, en liten dikt. Se

blott på »Korperal Storm», hur han spänner sitt bröst

och sin hårda krigarvad »på Trossnäs för kung och för

land». Hela regementets ära utstrålar kring hans gestalt

och regementet är centrum i världen. Flytta upp typen på

ett något högre kulturplan och han blir en Olaus Kudbeck,

som kröner den svenska kulturens vårdträd med sin Atlantica

FKÖDING OCH DET SVENSKA FOLKLYNNET 13

och gör trädet självt till stamträd för all civilisation. Det

ligger skryt i sådant, men det skrytet har ofta varit skal

kring en ädlare kärna.

Och hur fint har inte Fröding blottat, vad Heidenstam

träffande kallat för »lönngångarna under de svenskes mun-

terhet» och yverborenhet. I hans galleri finns en typ, som

heter »Jägar Malm». Slamrande, skroderande, full av

vild skogshälsa stövlar han in i stugan och kastar jakt-

bytet i vrån. Prata ut skall han och dricka skall han.

Han rullar upp en hel erotisk odyssé från de värmländska

finnskogarna, full av hårt och strålande humör, men just

när hans berättarton sprungit upp i höjden, sticker ett

blekt och bröstsjukt kärleksminne fram och en mild ve-

modets källa börjar porla i hans tal.

Allt hon gjorde för mig, allting

gott och snällt och viint hon gav mig

sade aldrig ont emot mig

och ju mera hård jag var,

desto mera hull hon av mig,

det var Elis svar.

Men I vet väl, hur det går en,

och I vet, vad den får tåla,

som en likar mest av alla,

allt en får och allt en tar,

och det gir en som de snåla,

det blir inget kvar.

Har I följt ett stackars skjutet

fattigt rådjurskräk i spåren,

har I sett, hur milt det tittar,

fastän sårat och förblött,

hur det sörjer och förstår en

och med ens är dött.

Det var så som Eli-lita

såg på mig, när sist om hösten

hon med ett sjönk ned på stigen

14 TILL GUSTAF FRÖDINGS MINNE

häftigt som hon gick och stod

och det rosslade i rosten

och ur mun kom blod.

Och niir blodet frusat länge

och det sen begynte stillna

var hon vit som kalk i synen,

där hon ej av blod var röd,

när jag ville tala till'na

var hon redan död.

Jag har lagt na under roten

av en tall i ödemarken,

det är bara mull och mossa,

ris och barr på Elis grav,

men jag skar ett kors i barken

och en namnbokstav.

Lönngången öppnar sig under Jagar Malms munterhet

och det rinner len sav fram ur den skrovliga barken.

Men när han märker, att andra märkt det, slår han morskt

och stolt igen dörren till de skygga känslornas sorgehus.

Men det där Ur länge sedan

och att någon för en flicka

går och sörjer lungsot på sig,

det är bara käringsnack,

giv mig något starkt att dricka,

skål och tack!

Hur äkta är inte detta sett och känt. Det enkla tonfallet,

det konstlösa ordvalet framhäver så mycket starkare känslans

äkthet. Fröding såg rakt in i folksjälens elementära liv.

Och därför var det, som han grep oss.

3. Frödings poetiska stil,

Kvintessensen i Frödings konst — vi ha nyss sett

exempel därpå — är just den, att han aldrig går åt sidan

FRÖDINGS POETISKA STIL 15

eller förirrar sig i konstiga labyrinter för att finna det

märkliga och markanta. Han möter det överallt: på gatan,

på landsvägen, i en gammal saga eller en historisk anekdot.

Och han berättar flärdlöst utan allt låtsat psykologiskt

djupsinne. Han låter det sedda tala för sig själv utan att

brodera ut det med pretiösa ord och tankar, men med

tillhjälp av sin oförlikneliga ljudmålnings- och efterhärm-

ningsförmåga. Mången tycker kanske, att det bara är roliga

gubbar och sorgliga gubbar, glada jäntor och ledsna jäntor,

ett marknadståg eller ett likfölje, som drager förbi. Menskalden såg nog vad han gjorde och vad han valde. Han

begagnar sig av småsaker och vardagligheter för att belysa

något större och allmängiltigare. Frödings konst är en

konst, som når det högsta genom stark förenkling. Han

spelar hellre med enkla melodier och teman än med arabesk-

artade fugor, men djupet är där ändå. Finns det ett ögon-

blick av högre konst, än när Beethovens kaos löser sig i

ett litet enkelt andante cantabile. För min del har jag

alltid tänkt mig konstens uppgift att lösa sig så. Och det

kan den blott för intuitiva begåvningar som Frödings. Tag

t. ex. Frödings erotiska lyrik. Det finns väl knappast något

område, där man förlorat sig i så mycket pretiöst djup-

sinne och vridit sig i så deklamatoriska konvulsioner som

på detta. Läs med den saken i minnet »Flickan i ögat»,

osminkat naturlig och rörande i sin brustna självanklagande

sorgsenhet, eller hör pärlan av alla dessa melodier, KungEriks »visa till Karin, när hon hade dansat*.

Av ädla blomster vill jag linda

en slinga kring min käras hår,

av kära minnen vill jag binda

en krans åt dig för åldern* år.

Med mina händer vill jag vira

den kringom den jag haver kär,

ditt gråa hår skall kransen sira

ännu, när jag ej mera är.

16 TILL GUSTAF FRÖDINGS MINNE

Si dejelig och ung i dansen

min kära är, men icke glad

— så är en tagg i denna kransen

och gift i dessa blommors blad.

Jag ser en droppe blod, som stänker

av kransen kring min käras hår,

så är ett kval i allt jag skänker,

min skänk gör ont, min krans ger sår.

Skönheten i ett sådant språk och känsloliv är aldrig en

utstyrd skönhet, utan en ren skönhet. Ärlig som Fröding

var i liv och konst föraktade han posen och det naturliga

tonfallet hörde till hans modersmål. Vi visste före honom

här i Sverige knappast att man kunde skriva vers, som

man talar utan att därför släppa poesiens uppgift att vara

poesi och mer än rimmad prosa. Vi trodde, att man först

måste skruva upp sig till högre och högtidligare, nästan

prästerliga tonfall. Hans vers är visserligen alltid konstrikt

fasetterad och slipad och han stannade aldrig vid det formlöst

brusande kaos, som blott är diktens första uppenbarelseform,

men den slipningen bestod främst i att utmönstra all onödig

och överflödig grannlåt, all död prakt. Frödings poesi gjorde

därför epok i den svenska poesiens historia. Till det yttre

konstlös betecknar den nära nog den lyriska fulländningen.

4. Fröding som problemdiktare.

Att söka göra Fröding till en spelman blott med guitarren

på ena knäet och dragharmonikan på det andra och ett

sentimentalt kvällslandskap eller en skara skuttande och

struttande bygdefolk i bakgrunden är en lika vanlig som

krass orättvisa mot genien i hans konst. Och det är ägnat

att väcka förvåning, att i kultur och livsåskådning vitt

skilda människor kunnat komma till samma ytliga och

grova missuppfattning. Att han för en viss sorts basar-

FRÖDIXCS POETISKA STIL 17

och folkmötespublik och för en poetisk uppfattning å. la

handelsresande andligen smälter ihop med mister Johans-

son och broder Andersson, Nils Utterman och studenterna

»vid grinden på vägen till Lindane Le» — det kan man

ju förstå. För den outvecklade smaken var poesien alltid

ett upptåg och folknöje blott och poeten en clown Clopo-

pisky, »som stod på huvudet och grät och gol». Men

att Fröding för ledande litterati av så diametralt motsatt

uppfattning som Oscar Levertin och C. D. af Wirsén

blir i huvudsak detsamma och att man på sådana håll

söker att förenkla hans skimrande och rika partitur medalla dess djupa tongångar av grubbel och lidande till en

liten tunn och vattenklar folkmelodi, det är och förblir

en gåta. Jag kan endast förklara det så, att det i Frödings

poesi verkligen finns en ytterkant, som låter inkorporera

sig inom en trädgårdsrestaurang eller en Folkets park.

Men det vittnar för mig blott om hans mänsklighet och

mångsidighet. Kanske beror det också på, att han, som

nyss är sagt, funnit de enklaste uttrycksmedel för de

högsta frågor, att han inte behövde granna och kultur-

doftande ord eller invecklad tankeskolastik för att göra ett

ädelt innehåll njutbart. Glömmer man då hela den under-

ström av metafysik, än vild och än stillsamt sorgmodig, som

slutligen splittrar sig i Gralstänk? Och finns det ett

mera halsbrytande alpbestigar- och gruvschaktsproblem än

problemet om ont och gott, du får och du skall? Givs

det ett avlägsnare mål för en sökande ande än att leta

rätt på det samvete, den människa, det sol- och morgon-

land, där himmel och jord, drift och själ, plikt och önskan

ingått ett evigt fridens förbund? Det var frågorna i Frö- .

ding3 poesi, frågorna, som brände hans ärliga tanke. Och

det var livsfrågor och inte estetiska schackproblem. När

man ger sig dylika spörsmål i våld, nödgas man ibland

släppa till sig själv, hela sin människa och inte sin rim-

begåvning blott. För Fröding blev det en väg genom is

2. — Verdandia sm/xnkrifter. 179.

ig TILL GUSTAF FRÖDIXGS M1WE

och eld. I sin förtvivlade kamp för att finna ett svar

gick han den fruktansvärdaste och konsekventaste av alla

vägar, Nietzsches väg och den som Almqvist lät sin Fer-

rando Bruno gå: genom ont till gott, till avgrundens

botten för att se, om där inte fanns genomgång till andra

sidan.

Mig lyster skåda Orkos, lyster smaka,

hur mörkret är, till dess mig lyster stiga

på nytt till ljuset och min fader Zevs.

(Alkibiades.)

Sådant kallas på religiöst språk att brottas med Gud

och det är inte en lek för vilken liten estetiker som helst.

Undra då på, att sånggudinnan till slut inte kunde följa med

på så mörka och brådstörta vägar och att människan

Fröding fick vandra där ensam, heroiskt sluten och tyst.

Det är detta, som var bakgrunden hos Fröding och mot

den bakgrunden blir ingen melodi en vulgär slagdänga.

Det ökade vår respekt för Frödings konst, att man visste,

att bakom stod en människa, som tog sitt öde och sig

själv på fullt och redligt allvar och inte nöjde sig med

att bestämma sig för problemets lösning efter någon av de

billiga hjälpredor, som heta dagens parti-, konst- och livs-

åskådningar.

5. Fröding och Almqvist.

Om humoristen Fröding hade en avlägsen frände i

Bellman, så har grubblaren Fröding en nära frände och

föregångsman i Carl Jonas Love Almqvist. Den tanke-

gång, som fick sin avslutning i Gralstänk, har åtskilliga

beröringspunkter med Almqvists s. k. törnrosfilosofi, vilken

i sin tur var starkt påverkad av tysk filosofi och nyromantisk

förgudning av känslo- och instinktliv. Likheten blir så

FRÖDING OCH ALMQVIST 19

mycket mer bestyrkt, som man vet, att »törnroslärans präst»

hörde till Frödings allra äldsta bokbekantskaper.

Utan tvivel är Almqvist den längstgående individualist,

som vår svenska litteratur har att framvisa. Att i full-

komlig trygghet och omedveten oberördhet av all yttre

sedvänja leva just efter sin instinktiva egenart innebar för

honom det sedliga idealet. Alla hans törnrosmänniskor äro

en enda fortgående illustration till, vad en av hans tyska

föregångare, Friedrich Maxmilian Klinger, låter en av sina

hjältar yttra: »Var och en av dina skapade varelser måste

verka i sin ursprungliga, honom egendomliga, påtvungna

stämning.» Almqvist själv säger om rubinen, att den har

att inom sig utföra det evigas purpurdikt». Varje män-

niska har en sådan dikt att utföra, en särskild sträng att

spela på. Skulle det skorra i andras öron eller ljuda falskt

mot samhällets lagar, så ha vi inte att bekymra oss därom.

Vi höra in under en högre harmoni än den samhälleliga,

ty nägon avsikt bör det ju vara med, att envar fått sitt

särskilda kynne. Och för samstämmigheten i världen sörjer,

menar den fromme revolutionären, Gud. »Gud väver, menfråga icke likväl, huru han gör med brottslingens fasoner

för att få dem till blommor.» Vi ha blott att bygga på

den dunkla urgrunden i vårt väsen och »ve den, som bryter

sin karaktärs första stråt».

Lika stark är den individualism, som genomandas Frödings

diktning, ehuru den hos honom mer är en personlig fri-

hets- och oavhängighetsträngtan, då den Los Almqvist var

en underkastelse under förmenta gudomliga rådslut. Redan

bygdespelmannen Fröding sjunger på sitt trohjärtade lands-

mål:

Ja vell int var strå äll kork,

iu t hö äll vesne bla,

i blåsten på sjön, i het å tork,

ja vell vare mä ajul ända

20 TILL GUSTAF PRÖDIXGS MINNE

Men torken må bränn mä å blåst på sjön

hantér mä varr än ja töl,

når live mä släpper te sist ve dön

så vell ja höll fast i mä sjöl.

(Mä sj61.)

Storslagnare och mera tillspetsad form får samma tanke-

gång i Frödings »Alkibiades». Den ateniensiske genomsnitts-

borgaren anklagar och Alkibiades svarar.

Du går allt vidare på trotsets väg,

all sed förtrampar du med fräcka fötter,

du hånar gudarna, du kränker lagen

och heliga mysterier skändar du!

»Du talar vist och rätt om statens lagar,

jag lyder lagen i min egen själ,

den Zevs mig gav, när i min moders kved

min första längtan strävade mot dagen.

Den lagen gav mig rätt att leka fritt

med eld och gudar och vad andra frukta.»

En så beskaffad individualism måste på otaliga punkter

stöta mot den mur, som samhällsmoralen uppdragit mellan

lovligt och otillåtet. Ett krigstillstånd inträder mellan den

naturliga inre driften å ena sidan samt konvention och

auktoriserad rätt å den andra. I sin skrift om »Europeiska

missnöjets grunder» uppmålar Almqvist denna ödesdigra

tvedräkt mellan lagen i vår egen själ och lagen utom oss.

»Människan försättes i en vild strid mellan de yttre stad-

gade samhällsgrundsatsernas fordringar på henne

och hennes sanna inre humanitet. Vilketdera skall

hon lyda? Detta är livets förbannelse på jorden.» Han ser

som Andreas Löwenstjerna endast två utvägar: »att bliva

olycklig eller att bliva brottslig». Och Almqvist för sin del

hoppas på ett kristendomens andra skede, då »människan

skall uppvakna från sin gigantiska fantasi om lex, rex, grex»*

(»Tre fruar i Småland»).

* Lex = lag; rex = konung; grex = hjord.

FRÖDIXG OCH ALMQVIST 21

På en sådan konflikt mellan samhällslag och naturlig

instinkt följer alltid en omvärderiDg av gott och ont. Alm-

kvist och Fröding äro omvärderare. De ha en inrotad

misstro mot all hallstämplad dygd. Den medvetna godheten,

som stinker av självhärlighet och självberöm, bjuder dem

djupare emot än något annat. Bakom »kyskheten som ytter-

plaggs (Almqvist) låter alltid ett hyckleri ana sig. Det är

detta, som gör, att Almqvist »flyr för alla s. k. fullkomlig-

heteri!, att han i en sådan fullkomlighetsmänniska ser »en

stel pastellmålning med emaljögon och vaxläppar». Bruket

av falska varumärken är aldrig så vanligt som i fråga omdygden; aldrig äro människorna så lättrogna. »Flärdgod-

heten» är, för att tala med Jagtslottets skald, »ett slags

sirapsstång, varpå tusende flugor fastnat». Det gäller därför

att öva kritik och göra åtskillnad. Det är en sådan åtskillnad

Almqvist gör, då han i »Colorabine» säger, att han »älskar

dygden, men avskyr dygderiet , och i »Ninon de Lenclos»

kallar »de titulerade dygderna» för »de sanna dygdernas

värsta fiender och ett stöd för lasten». Alla dessa tankar

och uttryck rinna samman i Frödings dikt om »De gode

och de ädle». Den är en senfödd arvtagare till Almqvists

antipati mot dygderiet.

Jag vill ej vara ädel, jag vill ej vara god,

de gode och de ädle de ställa upp sin stod

i skönaste belysning på högsta piedestal

med inskrift om bedrifter i hörnet av sin sal.

Sen stå de och betrakta sin älskeliga bild,

hur ädel är ej minen, hur god och blid och mild,

de länka i sitt hjärta: Si, allt är ganska gott!

— men bakom står Hin onde och hostar .-mått.

Denna negativa sida av Almqvists och Frödings om-

värderingslust har en positiv motpol — sympatien för det

skuldbelastade och dömda, allt, som står under samhällets

22 TILL GUSTAF FRÖDINGS MINNE

bann, människornas förakt och historiens löje. De dväljas

hellre bland publikaner och skökor än bland fariséer. Båda

ledas av den hos dem nästan fixa idén att, som Fröding

uttrycker det,

utrannsaka

dygd i brott,

träcks renhet,

enhet

mellan ont och gott.

(l"r Gralfökarens saga.)

Den sanna godheten är alltid omedveten och omedelbar,

springer fram impulsivt utan överläggning och anspråk,

medan åter fariséens mänsklighet alltid är anlagd och

överlagd. Därav kommer det sig, att dygd så ofta står

att finna under en dräkt, bakom vilken man minst väntar

den, hos människor, som varken kunna eller vilja göra

några anspråk på förträfflighet. Pariseismens många dygder

räcka aldrig till att skyla hjärtats ödslighet och tomhet.

Hos publikanen däremot överröstar den enda rena tonen

de många skorrande och falska. Almqvist liknar just i

»Colombine» dygden vid en »hemlighetsfull, ensam, klar

oövervinnelig ton» i ett kaos av missljud och lågheter.

Man måste lägga märke till denna enda ton. Det är den

tonen, som Almqvist hör hos Colombine, Tintomara, Ninon,

Amorina, Johannes — alla dessa efter yttre mått tvetydiga

och förvillade existenser, som äga hans sympati och över

vilkas öde man skulle kunna sätta som motto, vad Fröding

låter sin fattige Skaramunk säga till sig själv:

Dock var jag ej än i den ondes klor,

ty mycket gott i människan bor.

Det är samma enda rena oförstörbara ton, som Fröding

lyssnar ut bakom Alkibiades' trots, hos den fule, gall-

sprutande Tersites, ur skalden Wennerboms rossliga bröst

och den råbarkade Jäger Malms erotiska landstrykarliv.

Almqvist och Fröding förkunna samma milda lära. Vi må

FRÖDIXG OCH ALMQVIST 23

icke förse oss på brottet. Det kan vara ett mänskligt skal

kring en gudagnista. Ja, det kan rent av ha blivit till

genom lydnad för en högre lag än samhällets och konven-

tionens. Dagens brott kan bli morgondagens genombrott.

Denna tankegång om moralbegreppens relativitet, som Alm-

qvist utspinner i sin Smålandsroman och som får sin

slutliga formulering i det berömda yttrandet, att »varje

ny bildningscykel har utgjort den förnämsta dödssynd, som

den föregående bildningsformen högst av allt förbjudit»,

är också Fröding inne på i »En fattig munk från Skara».

Fredlös, bannlyst, blodbesudlad irrar han kring i skogen.

MenTörhända när tusende år ha gätt

som skyar hän över kojor och slott

det drager i skogen' en ryttare fram

och binder sin häst vid björkens stam

och gläntar på dörren och tittar in

på torftigheten i hålan min.

Och då får han se mitt fattiga pränt

med vildpenna skrivet på pergament.

Då säger han: »Se, han visste, han,

vad nu är känt av varje man

men kostat så längan långan strid

på jorden i långan långan tid.»

En omvärdering av ifrågavarande slag är ju icke så

litet paradoxal och kan, missuppfattad och tagen till intäkt

för vad som helst, vara ytterst riskabel. Men den besitter

en djup fond av sanning. Och vad mer är — den bidrager

till en mänskligare människouppfattning. Få skalder ha

varit så relativa och så sant mänskliga i sina omdömensom Fröding och Almqvist. Medvetandet om svårigheten

att dra gränser mellan gott och ont gjorde dem fria från

allt otidigt rättshaveri. De sökte på olika vägar att kommaden psykologiska svart- och vitmålningen till livs, de be-

24 TILL GUSTAF FRÖDINGS MINNE

kämpade poesiens urartning till världsdom mellan får och

getter och öppnade ögonen för den mänskliga människo-

skildringen. Visdom, mildhet och relativitetskänsla låg redan

i den syn på människornas liv, som Nordens åldrigaste

visdomsurkund, Havamal, sökte göra gällande: »Laster och

dygder de dödlige blandade i bröstet bära; ingen är så

felfri, att ej fläck han har, ingen så usel, att till intet han

duger.» Mer än en gång har denna humana syn reflekterats

i svensk dikt. Det var den, som besjälade Lidner, när han

proklamerade sig som uslingens vän och bror; det var den,

som stänkte försoningens ljus över Fredmans och Mollbergs

miljö: »Ingen gemen, här ä bara korpraler.» Den samlar

sig till ett genomtänkt helt hos Almqvist och Fröding.

»Den djupaste djävul är om icke bror, dock säkert kusin

med den högste ängel», säger Johannes i Almqvists

»Amorina». Och hos Fröding är det den fattige munken,

som talar samma språk.

Den gode han är väl ej så god,

som själv han tror i sitt övermod.

Den onde han är ej så ond ändå,

som själv han tror, när kvalen slå.

Ty skall man ej mycket berömma,

ej mycket häckla och döma.

Här kommer man tillbaka till den individualistiska ut-

gångspunkten. Domen över gott och ont står i den enskildes

eget inre. Den inre vissheten, den inre renhjärtenheten,

därpå är det som allt kommer an.

Låter oss själva förlåta oss,

så varda vi synderna loss.

(Fröding, En syn.)

Från denna utgångspunkt blir också domsmänniskan,

»förmyndarmänniskan» (Fröding, Efterskörd), den enda män-

niska, på vilken Fröding och Almqvist urladda sin satir,

framför allt där hon ingått äktenskap med hyckleriet. Hon

kan eljest uppträda i skilda skepnader. Hon kan visa sig

FRÖDIXG OCH ALMQVIST 25

i form av > vänner vid sjukbädden» (Fröding) och »bringa

köksmoralens senapsdeg» eller lägga »fingrarna på sår som

svida». Hon kan vara samhällenas styrande kraft, som

gör, att »samhället lägger vikt på vad ting och män-

niskor heta» (Almqvist), utan att »nöja sig med vad de

äro», och som skapar de många »sätten att vara». Omdenna typ yttrar Fröding: »Förmyndarmänniskans rätts-

och sanningsbegrepp äro mycket solida. De likna kolum-

nerna i en mycket ordentlig affärsmans kontorsböcker. /rar kahtmn äro i tur och ordning efter nummer och

namn uppAinjerat och präntat allt vad vi skola göra och

icke göra samt huru vi oss i tankar, ord och gärningar

förhålla skolc. För en annan måste vid varje särskilt till-

fälle efter bästa samvete och förnuft avgöras, vad som

är rätt och sant — någon linjering och numrering kan

icke komma i fråga. Förmyndarmänniskan däremot be-

höver bara slå upp sin stora kontorsbok — han pekar

för sig med fingern och finner den rätta kolumnen på

debet eller kredit — där står domen skriven på förhand.

När därför förmyndarmänniskan öppnar sin mun för att

döma är det den absoluta vissheten och rätten som talar

därur, det finnes icke några tvivelsmål varken hos honom

själv eller andra.» (Kfterskörd.) Vad är detta annat än en

skiss över samma typ, som Almqvist gjorde till skottavla

för sitt hån och sin kvickhet i »Ormuzd och Ahriman»

— Ormuzd, som uppställer reglementen för alla sina

skapade varelser och som sätter ont och gott i paragrafer

för att få en god och lättskött världsordning. De förut

kursiverade orden ur Frodings »Kfterskörd» äro nästan

som ordagrant avskrivna ur »Ormuzd och Ahriman». Alm-

qvist har själv i sin studie över »Den sansade kritiken»

direkt använt ordet förmyndare om typen, då han säger

sig »beundra vissa personers godhet, som vilja vara våra

förmyndare», men tillägger, att han »fruktar blott till sluts,

att denna ömhet om oss är litet tillgjord samt att rätta

26 TILL GUSTAF FRÖDIXGS MINNE

meningen torde vara att få behärska oss emot vår egen

naturliga känsla». Och samma döda, opersonliga rätts-

ordning, som Pröding här karaktäriserar med de upp-

linjerade kontorsböckerna och i »Salomos insegel» med de

etiketterade flaskor, i vilka andarna korkas in, liknar Alm-

qvist en gång vid »rutorna i schackbrädet».

Den etiska uppfattning, för vilken Almqvist och Frö-

ding göra sig till målsmän, leder dem så småningom fram

till det stora metafysiska jätteproblemet om ont och gott,

stötestenen, mot vilken så mången drömmare sårat sina

fötter. Den individualistiska instinktmänniskan råkar, omhon är konsekvent, alltid samhälleligt vilse. Det bästa blir

det sämsta; det renaste smutsigast. Blind åtlydnad för

instinkt och natur för till brottets avgrunder och djurets

märke visar sig på människans panna. Almqvists hjältinnor,

Tintomara, Amorina och vad de allt heta, äro änglar med

smuts och blod på sina vingar. Och hos Fröding går det

också så, att

det som drömmer fagrast och det som blickar mildast,

brutalast och vildast

skall brytas mot jord och besudlas med mull.

Här börjar det stora tvivlet. Den gralsökande Fröding

sysslar med samma tvivel som assessor Björkegren i

Almqvists »Jagtslottet». Antingen är min instinkt, min

natur ond. Men hurudan är då den makt, som lagt ned

den i mitt väsen — — gud, livet? Grym, ond? Eller

också är den god. Men hur kan jag då i tryggt för-

litande på dess sanning råka rakt in i det onda? Hur

kan ont uppstå ur gott? Gralsökaren hos Fröding och

Ferrando Bruno hos Almqvist ge samma svar: icke grubbla,

det är bara att gå på, bure det också till Satan i stället

för till Gud. Det, som är mitt väsen, måste ha mening.

Det måste på min »karaktärs första stråt» finnas en genom-

gång. Liksom för vissa religiösa österländska sekter blir

FRÖDIXG OCH ALMQVIST 27

dem det onda en renings- och skärseld till det goda, ett

oundvikligt övergångs- och prövningsstadium, för vilket

man ej får rygga tillbaka. I denna hemska belägenhet

klamra sig båda fast vid enhetsdrömmen, helhetsdrömmen.

Fröding löser aldrig frågan hur ont blir gott igen, når

aldrig fram till enheten. Han kom, som han själv säger,

»för nära det oerhörda». Men lösningen föresvävar honom

som symbol, en diktares dröm om Gräls heliga kärl och

smycke, som återfunnet skall bringa jämvikt och enhet i

vårt väsens tveklyvning mellan plikt och önskan, natur

och ande, gott och ont, göra det söndrade helt. Men det

visar sig emellertid, att han varit inne på samma stråt

som Almqvist. Det gäller för oss att »bli instinkt för

andra gången». När människan följer sitt väsens mystiska

lag som barnet, blomman, djuret utan att oroas av frågor,

utan att reflektera på skillnaden mellan gott och ont —omedvetet, oskuldsfullt — då först kommer hon på rätta

vägen och dissonanserna lösa sig. Det är reflexionen,

som skapar ont och gott, tvekan, villrådighet, samvets-

kval. Lyssnandet på de många stridiga rösterna utom-

kring oss gör oss vacklande och snubblande. Vi förlora

oskulden, instinkten mister sin säkerhet, vi trampa miste

och störta ned i avgrunden. »Det djuriska, som står under

oss i de flesta fall, står dock över människan i ett. Det

djuriska sättet att vara, instinktlivet, visar den harmoniskt

intagande bilden av en hög enighet med sig själv. Ni har

väl hört talas om mystikernas tanke om animal coeleste *.

Människans strävande skall verkligen vara att till slut bliva

natur igen, att bliva liksom ett djur» (Almqvist, Drott-

ningensjuvelsmycke). Denna tankegång erinrar om Nietzsches

framställning av moralens tre stadier: kamelen, lejonet,

barnet. Lägst står kamelstadiet, plikt- och lydnadsstadiet

med »sitt mulna hyckleri» och »sin fega lystnad under fåra-

huden» (Fröding). Människan handlar med piska bakom

* Det himmelska djuret.

28 TILL GfSTAF FRÖDINGS MINNE

ryggen: du skall — du skall icke. Moralen är en nejmoral:

du får inte. Men så reser sig lejonet, frihetsmänniskan inom

oss och skakar sina fjättrar. Nedbrytar- och frihetsstadiet

tager vid. Människan säger ja till livet, likhetstecken sättes

mellan jag vill och jag får. Friheten i detta stadium är

emellertid en frihet under trots, disharmoni och strid. Där-

för är det ej det högsta. Över står barnets värld, oskuldens

och instinktens rike, där man ej väger mellan plikt och

önskan, mellan vad man vill och vad man skall, varken

lyder eller trotsar, utan är — är blott. Kamel — lejon —barn! Tankegången är fullkomligt Almqvistsk. Och den är

Frödingsk. Var det inte den vägen, som också Fröding

tänkte sig i sin »morgondröm» om »gudarnas ättling, älsk-

ling och like», som »strövar i skogen, en fri, ung man»?

Var det inte det stadiet, oskuldsstadiet, barnstadiet, »det

himmelska djur»stadiet, som han såg som »En flik av

framtiden»?

Följ var trotsig drift du

följde nyss i fruktan

fritt, som lagens skrift du

s:\ge fagd däri.

Synd och skuld och luktan

äro nu förgångna,

all den fordom fångna

livets kraft är fri.

Då man sökt göra dessa drömmar liksom också Almqvists

törnrosfilosofi till en drifternas hedendom, en oansvarig-

hetens anarki, i släkt med grov osedlighet, så visar det

blott, att man inte orkar föra deras tankegång till slut,

utan släpper själva deras förutsättning. Fröding liksom Alm-

qvist förutsätter paradiset, oskulden, barnet, det himmelska

djuret. Från en sådan förutsättning har man rätt att »leka

fritt med eld och gudar och vad andra frukta».

POETEN OCH MÄNNISKAN 29

6, Poeten och människan,

Det finns en gammal romantisk föreställning om, hur

poeten bör se ut, nedärvd genom lång tradition och belyst

genom åtskilliga diktaröden ur litteraturens historia. Poeten

är ett vilsekommet barn här i världen. Han talar medannat tungomål än vi. Pä dagens praktiska värv har han

litet förstånd. Kantstött av människors domar och fördomar,

jäktad av fordringsägare, övergiven och försmådd av den

han höll kår, beskrattad av prosans barn, tafatt och blyg,

känslig och lättsårad går han sin skygga och törnströdda

väg genom vimlet. Mjuka händer bädda sällan hans bädd.

Där eld brinner på härd och varma läppar mysa, där för-

troenden bytas och vänner glamma, där står han utanför.

Han är »den grimme aelling» * och för honom finns ingen

plats i kedjan. Luggsliten är ofta hans rock, vildvuxna hår

och skägg. Sorgen stod fadder vid hans dop och fattig-

domen slog följe med honom på vägen. Det är hos honom

som hos Frödings Publius Pulcher:

Skuggan sitter som gäst och som gammal förtrogen

mörk vid din sida och stirrar och nickar och tiger;

öde och stum är din boning, en stämma ej höres

— icke en viskning.

Eller också vandrar han som en clericus vagans**

stormiga och vilda vägar och sitter till bords med publi-

kaner och skökor. Han är en hemlös och samhällets värld

* Den fule ankungen.

** Clerici vagantes = kringströvande klerker. 84 kallades fordom

präster och munkar (även studiosi), som av en eller annan orsak för-

lupit sina ämbeten och sedan förde ett irrande strykarliv. De voro

under medeltiden och ännu ett stycke in i nyare tid internationella

bärare av sagor och visdiktning och utgjorde ofta ett oppositionellt

element, icke minst emot den kyrkliga myndigheten.

30 TILL GUSTAF FRÖDINGS MINNE

är ej hans rätta miljö. Men när han lutar sitt öra mot

strängen, då brusar hela världen ur hans harpa. Då är han

den starke — allbetvingarn, och alla de andra bara

dansande toner i hans skala.

Denna gamla romantiska uppfattning håller nu för tiden

på att dö undan. Vi äro vana att möta skalderna på gatan

i cylinderhatt, lackkängor och käpp med silverkrycka. De

äta middagar med börsmän och magnater, de ha aktier

och rösta vid riksdagsmannaval. De finna sig väl medsamhället och samhället finner sig väl med dem. Poesien

hör med till ordningen för dagen och kan följaktligen vara

ganska trivial. När därför någon gång den »verklige», den

gamle poeten dyker upp i vår väg, återfår poesien sin

gamla hemlighet och tjuskraft. Den blir åter det stora

undret: — hymnen, som stiger ur det sjuka bröstet, vinet,

som spränger sin egen lägel.

Jag vill inte påstå att alla de gamla romantiska sig-

nalementen passa in på Gustaf Fröding. Men han hörde

till typen. Han var den siste i en lång rad av svenska

diktare, olika i mycket, men lika i ett: främlingskapet,

fågelfriheten och obetydligheten här i världen: Wivvallius,

Lucidor, Kunius, Bellman, Lidner, Stagnelius — en fattig

svensk poet och intet mer utom människa, men just där-

för så mycket renare poet och renare människa. Det är

skönt att kunna låta alla draperingar och postament falla,

när så behövs, men det är friare att inga ha. Förbin-

delserna, förtroendeposterna, samhälls- och partiställningen,

makten, äran — allt detta, som så ofta gör samhälls-

människan större, gör lika ofta poeten mindre. Sällan

kan någon tjäna två herrar, allra minst en gudom vid

sidan av Apollo, lyrans och bågens gud, den strängaste av

dem alla.

Inför denna ras av svenska poeter kommer man att

tänka på en liknelse, som en fransk skald gjort. Bland

stormfåglarnas släkte finns där en — albatrossen, bekant

POETEN OCH MÄNNISKAN 31

för sina väldiga, smala vingar, vilka bära honom hundrade

mil över vattnen. Söderhavens sjömän bruka roa sig med

att locka ned denne luftens resenär på skeppsdäcket för

att njuta av de komiska försök, som han gör för att gå,

hindrad och snärjd av samma vingar, som annars föra

honom, dit ingen annan orkar följa. Beaudelaire, den store

franske diktaren, har i en bekant liten dikt tillämpat fallet

på poeten. Han är albatrossen.

Ses grandes ailes de géant

1'empéchent de marcher.

»Hans väldiga jättevingar hindra honom att gå.» Vad

som för honom är en källa till- svaghet, missmod och skam

människor emellan, är hans stora kraft över människorna

och de världsliga tingen.

Så var det också i viss mån med Gustaf Fröding. Vemstannade inte här inför kontrasten mellan det bräckliga och

mörka människoödet och verket med all den rytm, som

orden få, då man talar om detsamma. Man förstår så väl

Frödings gravsångare:

Underbart stort är ett människoöde:

vågor och lågor och skummande Höde,

men hon själv är det sköraste rör.

Vem kan väl se den okunnige statsvetenskapstentanden

Fröding hos gamle gubben Svedelius eller den olycklige

rättegängsreferenten i Karlstadstidningen, sådan som bio-

graferna skildrat honom, eller den dystre, enstörige sjuk-

lingen från senare år och ställa honom i jämbredd medApollosonen Fröding med » sängen svärmande kring sin

vigda mun>, utan att dröja i tysta tankar inför denna

motsatsernas lag, som behärskar vårt liv. Det är nästan,

som om kontrasterna gjorde bilden större. Odraperad och

82 TILL CISTAF FHÖDIXOS MINN"

E

odekorerad, så blev oss Fröding kärast och mest mänsklig.

Kan man över huvud rista ett större ord på en skalds

minnessten än detta gamla enkla: Homo sum? Blott

människa, blott poet.

K. Om lapparna i Sverge »v prof. X. B.

Wiklund. 2:8 uppl. 10.

13. Vad bör Pettersson kalla sig? En bokom eläktnamn aT X. Trottig. 2:8 nppl. 09.

84. Renlighet och frisk luft »t prof. Hjal-

mar Okrtoli. 3:e upp!. 09.

86. Om skogsodling av G. «. Paykull.

U. Sagoskalden Hans Christian AndersenaT H. Lindgren. 2:a nppl 06.

•T. Det svenska språket i Amerika av fli.

dr Gustav Andreen. 1900.

te. Om fosterutvecklingen av prof. J. Aug.

Hammar I. 3:6 nppl. 19.

M. Om fosterutvecklingen av prof. J. Aug.

Hmmmmr. 11. 3 e nppl. 19.

80. Victor Hugo av Risk. Stegen. 2:anppL 20.

ti. Ur boken» historia av ff.*«*ucjt. 2:anppl. 12.

92. Vår bokhandels barndom av H. Sekick.

93. Författningsstriden 1 Finland av red.

Valfrid Sfingberg.94 Människans Inälvsmaskar av (11. dr J.

Krtkton. 2:a översedda oeh tillökade nppl. 19.

I». Om Individualitetens betydelse för detallmänna bästa av Stuart Mill. 2:anppl. 01.

M. Fornskandinaviska upptäcktsfärder avKarl Aklemut.

97. Ur de djurfångande växternas Ht avlektor K. Btarbåek. 2:a nppl. 22.

96. Råd och anvisningar till Sverges in-

sjöfiskare »v dr C. Cedertirtm.

99. Fredsrörelsen på 1890-talet av Anna B.

Wickttll.

100. Adolf Hedin av Y. Spångberg. 2:a nppl. 12.

101. Om vården av späda barn av stadslak.

R. i. Pott. 5.e nppl. 22.

102. Om villkorlig dom av A. Rydin.

103. De engelska rösträttsreformerna avGustaf äiöitom. 02.

104. Träldomen I Norden »v K. Stwmtwm.2:a nppL 14.

105. Vår kropps egna skyddsmedel motbakterier av A. Sttckten.

109. Gustaf Frödings skaldskap av dot. RubenG:ien Borg. nppl. 14.

101. Den svenska arbetareskyddslagstift-ningen och yrkesinspektionen av Jnr. i

kand. 0. Stjernstedt.

108. Anders Fryxell »v J. Bergman.199. Allianser mellan arbetare och arbets-

8ivare av prof. X. Witkttll.

im folkbibliotek av A. Steenberg.

111. Bad är hälsa av dr R. t. Pott. 03. 2:» sppL 08.

112. Runeberg av prof. 0. Sylttan. 3. e nppl. 21.

111. Rättigheter ocb skyldigheter gentemotstatskyrkan av Jnris kand. Storg Stjtm-tttdt. 2:a oppl. 07.

114. Striden om den danska statsförfatt-ningen 1866—1991 av P. Mnnck.

115. Ryggradsdjurens närmaste förfäder avfll. iic. L. O. Andtriton.

Ut. Handledning vid elementära dissek-tioner. I. Däggdjuren av prof. J. Ang.Hammar. 3:e nppL 21.

117. Råd och anvisningar beträffande hön-sens skötsel av Jtk. Bymtm. 2 a sppL 17.

Ut. De veneriska sjukdomarnas betydelseav prof. X. Wtlandor. 2 a nppl. 07.

Ut Åkerjorden av A. O. Xellgren. 04.

120. Om läsning av Georg Brändes. 3 e apel. 22. !

121. Om anstaltsvård av sinnessjuka ar !

prof. frty tMUM.122. Ett modernt renhållningasystem av dr

É. t. Ptrt. Ht-. 22 flg.

123. Regeringsformen av C. O. Btrgman.124. Skråtvånget av X. Bommari».125. Det skönas problem av Ar». Bergh. J.a i

sppl. 09.

121. De i Sverge i stort odlade kulturväx-terna ar A. B. Xtllgrt».

121. Kort översikt av vårt livförsäkringe-väsende av t. t. intiitrn. 05.

128. De smittosamma sjukdomarna eebhemmen. L Av dr A.». Pott. n«pl 15. I

121 Socialiststaten och nutidssamhället av[

prof. Xnut WttkitH. 2a sppL 13. '

130. Handledning vid elementära dissek-tioner. II. Fåglarna av prof. J. Ang.Hammar. 2:a uppl. 15.

131. Ett hem, dess byggnad och inrednragav prof. R. Getberg. ö:e appl. 21.

132. De smlttosamma sjukdomarna eohhemmen. II. Av dr B. v. Post 2:a nppl. 15.

133. Språkforskningens strid mot gällandedogm av H. Almkvist.

134. Nordisk folktro och fornnordisk reli-

gion av prof. H. Sckuck. 2:a nppl. 11.

135. C. Larsson av G. Nordensvan. 06. 2:a nppl. 08.

136. Bruno Liljefors av Tor Hedberg. 2:auppl. 08.

137. Anders Zorn av Tor Hedberg. 2:auppl. 08.

138. Naturminnesmärken och naturskyddav prof. Rutger Sernandtr. 2:a nppl. 21.

13*. Tänderna och deras vård tw tandmkarsAlb. Lenhardtson. 2:a nppl. 09.

140. Henrik Ibsen av T. Fogtlqtist. 2:a nppl. 14.

141. Om rudimentära organ hos människansom bevis för hennes ursprung avpror. Hj. Öhrvall. 2:8 uppl. 11.

142. Första kammaren i Sverge och andraländer av redaktör Y. Spångberg.

143. Det internationella hjälpspråkspreble-met av AL dr H. B. Goodwin. 07.

144. Kommunal rösträtt 1 Sverge av fll. kacd.X. J:ton ThuliH. 2:8 nppl. 08.

146. Kommunal rösträtt i utlandet av fll.

kand. X. J.son Thulin.

146. Våra vanligaste främmande ord modnttal och förklaring av doc. 0. Östergren.

5:e nppl. 14.

147. Om lösningar. Ett kapitel nr den modernakemien av G. Starek. 2:8 nppl. 17.

148. Kristendom och moral av prof. Mit.Westermarck. 2:a nppl. 13.

Ht. Religion och magi av prof. Xdt. Westtr-marek. 2:a nppl. 20.

150. Jordreformen av Sten Britman.151. Vattnet av fll. d:r H. Sandqtist. 2:8 nppl. 22.

152. Massornas själsliv och andlig smittaav prof. B. Gadeliue. 2:8 nppl. 12.

153. Om besatthet och talande med tungo-mål av prof. B. Gadeliue. 2:8 nppl. 12.

154. Sinnessjuka och sinnessjukvård »vprof. B. Gadeliut. 08.

156. Förbrytaren ooh samhället av pr»f. B.Oadeliut.

166. De gammaltestamentliga böokernastillkomst av prof. H. Sckuck. 2:a nppl. 13.

157. Den israelitiska litteraturens utveck-ling av prof. H. Stkiiek. 2:a nppl. 20.

15?. Telegrafer! n g utan tråd av civilingenjörMax Grenander. 2:8 nppl. 12.

16t. Kyrkan och prästen enligt Svergestidigaste lagar av fll. dr Arnold Bratt.

160. Jesu liknelser av doc. Sttn Léniorg.\tl. Paulus av doc. Ssen Léniorg.162. Fredsrörelsen och kulturen av X. Xey.1(3. Språk i språket av Gustaf Cederiohiéld.

I. Översikt av stilarna. 09. 3:o nppl. 20.

164. Språk 1 språket av Gustaf CedertcktOld.

II. Stilgranskning. 3:e nppl. 20.

166. S. A. Andrée. En lsvnadsteekninfr.

186. Charles Darwin av Isktor Gottfrid Ailtrt.

2:s nppl. 09.

1(7. Om kycklingens utveckling i ägget arprof. J. Aug. Hammar. 10.

16t. Flygmaskinen av T. Angttråm. I.

16*. Flygmaskinen av T. Ångström. II.

176. Läran om befolkningen av prof. KnutYTitkstU.

Ml. Michelangelo Buonarroti av L. Lunik.172. Om hembygdsforskning ar folkskollärare

X Kdberg.173. William Shakespeare av prof. Xrit BjSrk-

na». 2 a nppl. 19.

174. Bibel och Babel av doc. W. åfyhrman.175. Ur grävsteklarnaa liv av ltktor Gottfrid

Adltrt. 11

176. Instinkt och förståndshandlingar blandgrävstcklar ar lektor Gottfrid Adltrt.

177 Huru länge har kvinnan betraktatssom mannens egendom ar riksantikva-

o

<<ti

O4»

sn

fl

*

>

ries Oscar Xtntetius. I. Äktenskap genomrov; äktenskap genom köp.

176. Huru länge har kvinnan betraktatssom mannens egendom av riksantikva-rien Osear Montelius. II. Äktenskap genomgåva; kvinnans nuvarande ställning.

HB. Till Gustaf Frödlngs minne av TtrttmFogelqyist. 2:a uppl. 22.

180. 1899 års revolution av prof. Jf»7» Eäén.I. Revolutionens förhistoria.

Wl. 1899 års revolution av prof. Nils Sdin.II. Gustav IV Adolfs avsättning.

162. August Bebel. Ed biogTaflsk studie »v B.von Gerlach.

18S. Tusen nätter och en natt eller Denarabiska sagosamlingen av David W.Myhrman. 12.

184. Hedvig Charlotta Nordenflycht av YngveÖstergren.

185. De viktigaste knutarna. En handledningför sjöfolk, fiskare, scouter ia. fl. »v Hj.

Öhrtell. 2:a uppl. 22.

188. Charles Dickens av Ida B. Gooduin. 13.

187. Våra vanligaste folkvisor av fil. d:r

Sixten Belfrage.

188. Fredrika Bremcr av fil. d:r Sverker Ek.

189. Verner v. Heidenstam av Oåran Lindblad.ICO. Ådalen o. Norrlandsfrågan av O. Buekt.

191. Norrländskt skogsliv av Otto Buckt. 1.

192 Norrländskt skogsliv av Oita Buokt. II.

183 Svensk enighet. Tal av Henrik SehUak.

194. Beethoven av Surl-Erik Forsslund.

195. Mozart av Karl-Erik Fcrsslund.

196. Det offentliga tålandets konst av OdalOtletin I. Innehåll och form. 3:c uppl. 20.

197. Det offentliga tålandets konst av OdalOtletin 11. Talaren och auditoriet. 3:e

uppl 20.

188. Ernst Ahlgrcn av Xatkias Fiuk.199. Svensk nationalitet i Finland av rektor

Mirik Hernborg. 14.

100. Om det svenska rikets uppkomst avprol. Otto von Fritttn. 15.

101. RIarcus Aurelius och hans tid av pref.Einar Löfstedt.

202. Om dövstumhet och dövstumundervie-ning av dövstumliir. /. if Ingvarsson.

203. Den kommunala rösträtten av fil. ArDavid Bergström.

204. Ärftligheten och dess lagar av EjnarMalmberg.

205. Om realism och idealism av Friedrichvan Sehiller. Inledning och civer*, av J o h a

n

Nord ström.20S. Erasmus av Rotterdam. En studie av

X Bergiut.

207. Den nytestamentllga textens ursprung'liga form av prof. Ivar A. Heikel. 16.

208. Hellenisk utvandring 1 forntid och nutid av prof. Sam Wide. 17.

209. Om konkurs av Juris kand. F. Östergren210. Platons livssyn av K. Bergius.

211. Minnesord över ICerI Staaff av advokaB 8 Drakenborg.

S12. Tal vid mlnneestoden över Ernest Renan av inetoU Frenee. övers, »v bibi. HJLandgren.

219. Ballonger ooh luftskepp av Terd X. Ång-ström 18.

214. Reformation och renässans av prof. M.Schack

216. Den folkliga föreläsningen. I. Mil ockmedel av lektor 6dal Otletin.

216. Den folkliga föreläsningen. TI. Formoch utförande av lekter Odal Otletin.

217. Två föregångskvinnor I kriget motkriget av Ellon Key.

218. Ärftlighetsforskningens restpade på människan av fil d

211. Lord Byrons liv sch diktErik Björkman.

220. Den svenska olycksfalls!enl. lagen d. 17 jini 1916 av J

Tage Östergren.

221. Dopet och nattvarden av lek222. Författningsfrågan och va

dansk belysning av red. Bin223. Siffror, som tala sanning

av lektor Oösta Setterberg. K224. Landsbygdens elektriflerin

A''- i» E:son SorrgArd.225. Det ekonomiska förhålla

äkta makar.. av e. o. bovrÖstergren. 1. Äktenskap ingin

226. Himmelens mekanik av C»~227. Om nyttan ay religion av

Övers, av Hj. Öbrvall.

22S. Kvinnorösträttens historlmande länder i kortasteav Ann Margret Holmgren.

229. Kvinnorösträttens historiaska länderna i kortaste saAnn Margret Holmgren. 20.

230. Susan B. Anthony. AroerTwoman av Ann Margret Holmg.

231. Kvinnornas del i moralen-av Ellen Key. I. Återblick.

232. Kvinnornas del i moralensav Ellen Key. 11. Framtidsb

233. Magin, den primitiva i

naturvetenskap. Kn psykolo™historisk studie av Henrik Petr

284. Har människan fri vilja?)Selterberg.

235.*Den fysiologiska döden otydelse för livet av Hialmai

236. Jenny Lind av Maria Holmst

237. Kortfattad väderlekslära i

Timberg. 1. Om väder och233. Vårt folk och bildningen

C. Cederblad.

239. Något om folkskolans uncplan av lektor Gösta Setterber_

240. Krut, dynamit och andra sr

av lärov.-adj. Albert Sjöstrand

241. Två internationella kvir

tioner av Ann Margret Holm242. Om prisindexberäkningar243. Om politiska val. I. Maj

tf, Tenow.

244. Om arbetssånger av Ousta

245. Skogens betydelse för Sv-Petrini.

246. Det ekonomiska förhålla)

äkta makar av jnr. kand.

II. I äktenskap ingångna efter

247. Spiralnebulosorna av fil. lic

248—249. Björnstjerne Björns'hövdingen, politikern. I—II. A'

Holmgren.250—251. Om sinnesvillor. I—TI

252. Den klassiska gudavärlddiktning av prof. Hugo Berge.

253—2,">4. Om den inre sekreAv.7. Aug Hammar.

255. Emilie Flygare-Carlén av

256. Constantin Meunier av En257—258. Snorre Sturlasson oc .

I—II. Av Gustaf Cederschiöld. I

259. Om meteorer och meteor,Högbom. »i

260. Fredrika Bremer »v A. JLt261. Voltaire av Georg Brändes. ?

Skrifterna redigeras av en av Studentföreningen Verdandi vald Smaskriftsko»-

ende »v fem medlemmar. P. n. ntgöres kommittén av: Ante-n Blanck, professor, Up£

Fogelqvtst, redaktör, Stockholm, Olto ». Friesen, professor, Uppsala, Rutger Semunder, prof

och Hj. Öhrvall, professor, Uppsala (redaktör). >

Återförsäljare erhålla goda villkor och antagas, Sven pa obetvdUra platoer

•Krom göres hos Albert Bonniers Förlag, Stockholm. ftlBiSQ ill oi

- • 1H1MI

g) 10

ra ca3 &ä

CJ

srl•H

Si

Al

öJ+3 i

W :

81

•H i

En;

UmVersify of Toronto

Library

DO NOT

REMOVE

THE

CARD

FROM

THIS

POCKET

Acme Library Card PocketUnder Pat. "Ref. Index File»M^e by LIBRARY BUREAU


Recommended