Vi på teve, nr 19 101203, s. 5

– Är det mig det är fel på?Under hösten har debatten rasat om villkoren för SVT:s extrapersonal. Så här upplever Pia Conde, inhyrd via ett bemanningsföretag, sin situation

Pia Conde är arg. Ledsen. Och besviken. Känslor som väckts till liv av hur SVT hanterar personalintag från bemanningsföretagen.

– Jag har alltid älskat mitt jobb men stegen är inte längre lika lätta när jag går till tv-huset. Men det inte särskilt ofta jag får gå dit, under november har jag bra haft jobb under fyra dagar.

I början av hösten delade SVT in alla som jobbar åt företaget via bemanningsföretag i tre grupper. Några hamnade i ”första klass” vilket skulle innebära bästa förutsättningarna för att få jobb. Andra hamnade längre ner på listan och därmed var utsikterna för påhugg små. Nu har det gått några månader men det jäser fortfarande bland alla som numera kallas konsulter. En som är missnöjd är Pia Conde. Detta trots att hon, enligt SVT: s klassificering, är placerad den bästa tänkbara gruppen.

– Jag har jobbat för SVT sedan 2005, framförallt som programledare på nyhetsredaktionen. Det gör att många ser mig som en SVT-profil men det har blivit ett epitet som känns allt konstigare att bära. En del av min lojalitet med SVT är borta.

Anledningen till Pia Condes ilska är att hon känner sig utnyttjad av ett system som tillåter SVT att bolla med henne och alla andra som är anställda på bemanningsföretag. Men även för att hon sällan får jobba. Totalt under november månad har hon bara blivit inringd fyra gånger.

Vi på teve, nr 19 101203, s. 5

– Syftet med att anlita bemanningsföretag är att SVT ska få en ökad flexibilitet. Men det som är positivt för företaget sker på bekostnad av oss som kastats ut i osäkerhet. Våra privata liv har blivit lidande av att vi ofta inte vet om och när vi ska arbeta.

– Hur ska vi kunna ha någon framförhållning när frågan om vi kan jobba ibland bara kommer timmar innan arbetspasset börjar? För även om avtalet säger att vi ska kallas in senast kl. 15 föregående dag är det svårt att säga nej till blixtinkallningar. Vi är inte i en position där vi kan tacka nej och därför är vi mer eller mindre livegna.

Enligt Pia Conde går otryggheten både ut över den egna självkänslan och det yrkesmässiga självförtroendet.

– Har man suttit hemma i flera dagar utan jobb kommer otryggheten smygande och frågan om det är mig det är fel på dyker upp allt oftare. Många av konsulterna vittnar även om att deras kroppar har börjat ta stryk eftersom merparten av de jobb som vi erbjuds är på udda tider och där olika pass kombineras på ett sätt som är otänkbart för SVT-anställda.

På samma sätt blir journalistiken lidande, hävdar Pia Conde. Det finns inte längre någon tid att kolla upp egna idéer och tips. Det går även att ifrågasätta om en journalist som känner personlig otrygghet kan bevaka samhällsfrågor med samma integritet som en fast anställd.

– Känslan av ledsamhet och besvikelse delar jag med flertalet av dem som är i min situation. När vi träffas pratar vi sällan om vad vi vill göra på jobbet utan nästan uteslutande om våra arbetsförhållanden. Allt fler talar om nya arbetsmöjligheter utanför SVT.

Det tidigare systemet där vikarier åkte ut efter att ha jobbat i elva månader var även det hårt kritiserat. Men enligt Pia Conde var det trots allt ett ärligare system.

– Då visste man vilka regler som gällde och man kunde ett par månader innan ett kontrakt gick ut aktivt söka sig något nytt. Det är till och med bättre att anställa, även om man senare kanske tvingas säga upp personal igen.

Få av de som jobbar åt SVT via ett bemanningsföretag vill tala öppet om hur de känner sig. Rädslan att jobben ska bli än färre finns hela tiden med i vågskålen för dem som överväger att berätta.

– För några månader sedan briserade allt och vi konsulter öste all vår ilska över cheferna. De fattade först ingenting men sen blev vi uppmanade att alltid berätta vad vi tycker. Här är min upplevelse, säger Pia Conde.

PER WESTERGÅRD

Vi på teve, nr 19 101203, s. 5