1

”Kreativiteten ska frigöra! Människor vill betyda något, växa som människor, vara med där det händer, och bidra till något som skapar värde. De vill vara med i skapande ögonblick. Och som nation kommer vi de närmaste decennierna

antingen vara vinnare eller förlorare i den globala kreativa ekonomin. Vi måste tro på och arbeta för att alla kan frigöras till att bli del av det kreativa samhället. Såväl arbetarklass som medelklass. Genom att uppmuntra, stötta och ekonomisera kreativitet vart än den sker, av vem den än skapas och på vilket sätt den än uppkommer, kommer vi att kunna utgå från människors drivkrafter – och skapa ett rikt, välmående och rättvist samhälle. Vi ska bygga landet igen! Då var det energiproduktionen, fabrikerna och vägarna. Det var våra skolor, sjukhusen och våra förortscentrum. Nu ska vi bygga den kreativa infrastrukturen.”

Tal av partiordförande Håkan Juholt, (S)-kongressen november 2013

Från postindustriellt till allkreativt samhälle

av Kerem Yazgan

2011-09-01

2

Innehållsförteckning

Förord Vi är världsmästare på jämlikhetspolitik – men vad hände med frigörelsepolitiken? ........................... 4

Varför förlorade vi de två senaste valen? .......................................................................................................... 5

1. Vi har blivit de halta och lyttas parti, ”Förlorarnas representanter” ......................................................... 5

2. Vi har svikit medelklassen och övergivit storstaden .................................................................................. 6

3. Vi förstår inte den individuella människans drivkrafter – system går före individ/människa (även i

diskussionen/debatten)................................................................................................................................ 10

Vi har misslyckats med vårt viktigaste uppdrag: Frigörelse ............................................................................. 12

Den nya svenska drömmen .............................................................................................................................. 15

Från det postindustriella till det allkreativa samhället ................................................................................. 15

Ökande kreativitetsklyfta ............................................................................................................................. 18

Politik för kreativitetsutveckling................................................................................................................... 18

Den solidariska kreativiteten ........................................................................................................................ 21

Kreativa medborgare .................................................................................................................................... 23

Kreativitet förutsätter urbanitet ...................................................................................................................... 26

URL/IRL ......................................................................................................................................................... 27

Framtiden tillhör förorten ............................................................................................................................ 29

Moderaternas fattiga ekvation ........................................................................................................................ 31

Öppenhet för mångfald är värdeskapande. Sverigedemokraterna är gårdagens parti. .................................. 32

Vi måste göra oss av med den fabriksproducerade politiken inom partiet ..................................................... 33

Politik för kreativitetsutveckling: reformförslag ............................................................................................. 34

Utgångspunkter ............................................................................................................................................ 34

Skola och utbildning: K2 – Kunskap+Kreativitet .......................................................................................... 34

Haningemodellen som grund ................................................................................................................... 34

En ny läroplan som tar sig an att tolka omvärlden och vågar peka ut en riktning för skolan:

Kunskap+Kreativitet ................................................................................................................................. 35

Uppvärdera de estetiska ämnena – för att öka kunskap+ kreativitet i alla ämnen, i alla sammanhang

(inte bara ”kulturella”) ............................................................................................................................. 37

Teoretisk grund på alla gymnasielinjer .................................................................................................... 37

33 gymnasiala kreativa utbildningspalats ................................................................................................ 38

Kreativt pedagogiskt institut, för att utveckla skolbarns kreativitet ........................................................ 38

Utveckla vuxnas kreativa kompetens ........................................................................................................... 38

IKS (Individuellt kompetenssparande) ..................................................................................................... 39

Allomfattande komvux ............................................................................................................................. 39

3

En modern statligt finansierad folkbildning – fokus på kreativitet. ......................................................... 39

Utvecklingspengar för kreativa projekt .................................................................................................... 40

Trepartssamtal - stat, arbetsgivarna, facken ............................................................................................ 40

Föräldraperspektivet ................................................................................................................................ 40

Kulturpolitik för kreativitetsutveckling ......................................................................................................... 40

Gratis inträde till museer och maxtaxa på kommunal kulturskola .......................................................... 40

Forskning och utveckling .............................................................................................................................. 41

Förstärkt infrastruktur för mikrofinansiering (mikrolån). ........................................................................ 41

Satsning på inkubatorer och teknik- och forskningsparker ...................................................................... 41

Finans- och skattepolitik............................................................................................................................... 42

Stadsutvecklingspolitik ................................................................................................................................. 43

Kreativa centra ......................................................................................................................................... 43

Effektfull politik för kreativitetsutveckling och urbanitet ............................................................................ 43

Urbaniseringsminister och urbaniseringspolitik ....................................................................................... 43

Skapande av kreativitetsindex .................................................................................................................. 44

Referens- och inspirationslista ......................................................................................................................... 45

4

Förord Vi är världsmästare på jämlikhetspolitik – men vad hände med frigörelsepolitiken?

Solidaritet, jämlikhet, rättvisa och tillväxt – och nu ”social demokrati” – är de begrepp kring vilka vi socialdemokraterna diskuterar och skapar politik. Ofta till förtret för annan socialdemokrat, då den ene upplever den andre fokusera för mycket på än det ena än det andra. Må så vara. Det är priset vi betalar för en levande debatt om politiken. Det är allvarliga saker vi debatterar, och det ska märkas i tonläget. Som parti är vi på väg att etablera en tradition av att sitta på våra händer, vända bort våra öron och sluta våra ögon när vi inte håller med partiledningen. Vi håller kollektiv käft. Ska vi som parti fortsätta vara starkt, måste den interna debatten vara kraftfull.

Denna skrift är en analys av läget för socialdemokratin med utgångspunkt i de två senaste valförlusterna, samt förslag för väg framåt. Det är ett försök att skapa en kappa för vår politik, en berättelse som medborgarna kan tro på, vilja sluta upp kring, och vara med att utveckla.

Det är också ett försök att beskriva en politisk inriktning som det senaste decenniet varit försummat eftersom vi som parti haft svårt att förstå samtiden och framtiden. Förhoppningsvis kan den inspirera till fortsatt debatt och utveckling.

Kerem Yazgan f.d. informationsombudsman SSU och politisk sakkunnig

5

Varför förlorade vi de två senaste valen?

Vad är det i verkligheten som förändrats? Jag skulle vilja skriva fram tre punkter som förklaring.

1. Vi har blivit de halta och lyttas parti, ”Förlorarnas representanter” Vår politik har blivit en politik för ”dom” . Nämligen ”dom” som inget har (”Men vi själva, vi s- företrädare har allt vi önskar, och skulle aldrig drömma om att kräva något för egen del”). En politik för de ”som är utsatta och saknar möjligheter”.

Socialdemokratin har övergivit den allmänna välfärden och försöker numera skapa politik byggt på medlidande. Det är de halta och lytta vi ska hjälpa, de som inget har, de som inte kan hjälpa sig själva. Vi har blivit förlorarnas representanter. Problemet med detta är att vi själva har anammat en världsbild som innebär att det finns ”grupper” av människor som är förlorare, och som behöver upplysta politikers hjälp.

Visst, som parti har vi alltid lyckats påvisa utanförskap och utsatthet, men vi har aldrig tryckt ned lösningar uppifrån. Arbetarklass har genom att erövra makten i samhället (genom partiet och LO!) själva lyft sig från utsatthet genom satsningar på utbildning, folkbildning, anställningstrygghet, sociala reformer och ekonomisk utjämning.

Medlidandepolitiken skiner igenom. Ingen vill bli utnämnd till förlorare. Alla vill vara bidragande, känna att livet är fullt av möjligheter, och att man tar makten över sitt liv, antingen gemensamt – via politiken – eller på egen hand, med de verktyg som erbjuds. Jag vill inte ha min grannes medlidanderöst. Jag vill istället känna att jag och min granne, oavsett våra livssituationer, är på väg åt samma håll, att vi är del av samma samhälle. Men med socialdemokraternas inriktning i valet 2010 snarare stärkte man uppdelningar i ”vi” och ”dom” genom att ständigt peka ut sjuka, arbetslösa och fattiga som fokus för politiken. Detta görs med utgångspunkt i den heliga socialdemokratiska principen: att politikens viktigaste uppgift blir att motverka eller helt ta bort ojämlikheter genom att kompensera de grupper som anses vara orättvist behandlade. Samtidigt görs kompensation uttalat på bekostnad av medelklassen. Anne-Marie Lindgren skrev den 22 juni 2009 en artikel i Socialdemokraternas nyhetstidning AiP med rubriken ”Medelklasspolitik är inte lösningen”. Partiet ska alltså inte försöka vinna medelklassens väljare. Istället ska de uttryckligen få stå tillbaka till förmån för arbetarklass, eftersom medelklassen varit vinnare under den borgerliga regeringen.

Stycket från valmanifestet andas att det finns en grupp/flera grupper – nästan av gud bestämda – som vi ska göra allt för att rädda. På detta sätt befäster man ”förlorargrupper”. Stefan Svallfors skriver i en debattartikel i Aftonbladet den 31 januari 2011: ” Moderaterna har fått god hjälp av Socialdemokraternas handfallenhet. Man har låtit sig reduceras till ett parti som pratar för ”svaga grupper” i samhället. När man i valrörelsen pratade om socialförsäkringen formulerades detta ofta som att ”vi” som är friska och har jobb ska visa solidaritet med ”dom” sjuka och arbetslösa. Men vi är alla potentiellt sjuka och många kan snart vara arbetslösa. ”

6

Vårt eget parti befäster i retorik och politik två tredjedelssamhället. Därmed får vi den utsatta tredjedelens röster, medan de två tredjedelarna – mycket riktigt! – upplever att de inte får plats i den socialdemokratiska omvärldsbeskrivningen.

2. Vi har svikit medelklassen och övergivit storstaden Inom socialdemokratin finns en besvikelse över medelklassen.”Hur kan de överge oss? Det är ju tack vare våra reformer sedan sjuttio år som de numera kan kallas sig medelklass. Varför röstar de inte på oss?”

Och det är sant. Socialdemokratin har genom progressiv politik i över 70 år frigjort stora delar av arbetsklassen till en växande och relativt välmående medelklass. Den enskilt viktigaste aspekten för att detta lyckats är satsningen på den generella/allmänna välfärden. Som parti valde vi tidigt att satsningar som gynnar om inte alla så det stora flertalet är det bästa sättet att bygga samhället. Barnbidraget, de allmänna socialförsäkringarna, allmän förskola med maxtaxa, avgiftsfri högskola är bara några exempel på reformer som innebär att miljonärer får samma tillgång till välfärden som fattiga. Varken mer eller mindre. Med breda satsningar följer brett stöd.

Men medelklassen upplever att vi brutit samhällskontraktet, att (S) inte längre står upp för deras behov. Att (S) enbart fokuserar på de svagaste. Och att vi framförallt saknar förståelse och empati för medelklassen livsbetingelser. Det är alltså vi som svikit dem.

När Mona Sahlin i sitt Almedalstal säger att Moderaternas politik gynnar de rikaste 10 %, samtidigt som tre fjärdelar av landet befolkning tycker att Sverige går att rätt håll, uppstår en klyfta i retoriken. Helt plötsligt blir därmed en vanlig medelklassmedborgare ”beskylld” för att tillhöra den rikaste tio procenten, och för att agera egoistiskt. Man känner inte igen sig i retoriken.

Ur Mona Sahlins tal i Almedalen 2009: ”Den moderatstyrda regeringspolitikens hela syfte är att gynna 10 procent av befolkningen. De rikaste. De med de högsta lönerna, de stora förmögenheterna och de dyraste villorna – i hög utsträckning män. Det är dem politiken gynnar. Skulle Moderaterna bedömas efter den politik de faktiskt genomför borde de vara ett 10-procentsparti - för rika män. Och skulle de erkänna det öppet så skulle det kanske bli så… *…+ Politiken måste syfta till att öka tryggheten och frigöra kraften hos alla människor! Hos 100 procent av svenska folket – inte bara 10 procent.”

7

Den växande storstaden är inte social-demokratins växtmarker

Befolkning

8

9

När Mikael Damberg, som representant för Stockholms Läns Partidistrikt den 24 februari 2010 i SvD opinion går ut och ger sitt stöd till RUT – dock reformerat med fokus på att öka jämställdheten i hemmen – får han smisk på fingrarna av partiledningen.

En del av den socialdemokratiska kritiken mot RUT – och att RUT överhuvudtaget diskuteras – är att det rör så liten andel. Endast 4 % av befolkningen använder RUT.

I Stockholms partidistrikts valanalys står följande: ”Många menar att valrörelsen främst kom att handla om plånboksfrågor, snarare än vilket samhälle vi vill bygga och leva i, något som missgynnade socialdemokraterna. Förslagen om höjd fastighetsskatt och slopat RUT-avdrag gynnade knappast S, men det är orealistiskt att tro att de skulle ha påverkat valutgången mer än på marginalen. Att fokus kom att hamna på den typen av perifera frågor är snarare ett tecken på att de stora politiska frågorna lyste med sin frånvaro i debatten. RUT kom att bli en symbol för näringspolitiken, vilket måste betraktas som ett fattigdomsbevis.”

RUT som reform ger möjligtvis liten effekt, och dessutom kanske den inte är optimalt konstruerad. Men för väljarna är RUT ett uttryck för den borgerliga regeringens förståelse för medelklassens mödor och behov. Att den dessutom skapat vita jobb gör det ännu mer oförståeligt varför (S) är emot. Motståndet mot RUT blir det yttersta beviset för att (S) ställer arbetarklass mot medelklass, och att (S) alltid i den fingerade kampen står upp för arbetarklass (Piga mot Herrefolk). Och att (S) inte har ambitioner att förstå medelklassen. Att kalla det politiska resultatet för den insikten ”perifert” är ytterligare ett bevis för att (S) inte förstår medelklassen.

I storstaden är den tjänsteproducerande medelklassen överrepresenterad. I boken Tillväxt och tradition, perspektiv på Stockholms moderna ekonomiska historia skriver Camilla Elmhorn att Stockholmsregionen är en utpräglad postindustriell region med 87 procent sysselsatta inom tjänstesektorn. 24 procent arbetar inom vad som brukar kallas vår tids tillväxtbranscher – företagstjänster och finansiell verksamhet. Tjänstesektorns utveckling är alltså personligt avgörande för många i den urbana medelklassen. Dany Kessel, (S)-förbundare från Stockholm, skriver i en artikel i Tvärdrag den 5 januari 2011: ”Vårt nuvarande skattesystem utformades i slutet på 1980-talet, då det framförallt var i den kapitaltunga basindustrin som man ville undvika att skapa snedvridande och negativa incitamentsstrukturer. Man skapade därför ett system där man i för stor utsträckning undvek att beskatta kapital och miljöfarlig varuproduktion och istället beskattade arbete förhållandevis hårt. Att det är något fel på detta system

10

gestaltas tydligt av att små skattereformer som RUT får så mycket uppmärksamhet. RUT belyser nämligen ett problem som faktiskt finns i systemet, vilket är att tjänsters relativa pris gentemot varor är för högt. Systemet utformades innan vi egentligen hade sett massarbetslösheten och innan vi förstått omfattningen av klimathotet. Skenande arbetslöshet, klimatkrisen och peak oil borde ha lett till att vi omvärderade vilka negativa effekter vi vill minimera i vårt skattesystem.”

Idag talar många (S)-företrädare om behovet av ett nytt skattesystem. Problemet är att medelklassen misstror (S) förmåga att se tjänstesektorns behov inom ramen för en sådan process.

3. Vi förstår inte den individuella människans drivkrafter – system går före individ/människa (även i diskussionen/debatten) Vi svenskar är statsindividualistiska. Detta är en tes som lyfts fram av historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren i boken Är svensken människa – gemenskap och oberoende i det moderna Sverige.

Det innebär i princip att svenskarnas individuella friheter garanteras med hjälp av staten och i allians med staten. Berggren och Trägårdh talar om tre maktpoler: individen, staten och familjen. I den amerikanska modellen står individen och familjen tillsammans mot staten, som ska hållas borta från det privata livet. I den svenska modellen har stat och individ bildat allians mot familjen.

Inglehart-Welzel visar tydligt i sin forskning att vi svenskar är individualister – och Trägårdh och Berggren visar att det är drivet och sanktionerat av staten. Det är i mångt och mycket en socialdemokratisk tradition.

Niklas Ekdal skriver i Axess: ”Det unika med Sverige är

kombinationen av individualism och kollektivism. Genom att

alliera sig med staten har individen befriat sig från sociala

band. Det har resulterat i världens högsta skatter – men

också världens starkaste sug efter självförverkligande, om så

bara i form av en tatuering på skinkan. Två politiker har

betytt mer än andra på vägen till detta exotiska samhälle:

socialdemokraterna Per Albin Hansson och Olof Palme. Den

förre lånade idén om folkhemmet från de konservativa. Den

senare fullbordade bygget genom radikala reformer och

skattehöjningar.”

Vår folkrörelse, i samklang med andra folkrörelser, har drivit individens frigörelse. Ju längre vi rör oss utmed den

Societies near the traditional pole emphasize the importance of parent-child ties, deference to authority and traditional family values, while rejecting divorce, abortion, euthanasia and suicide. These societies have high levels of national pride, and a nationalistic outlook. Societies with secular-rational values have the opposite preferences. In nearly all industrial societies, worldviews have shifted from Traditional toward Secular-rational values. But with the rise of the knowledge society, cultural change moves in a new direction. The transition from industrial society to knowledge society is linked with a shift from Survival values toward Self-expression values. In knowledge societies, an increasing share of the population has grown up taking survival for granted. Their priorities have shifted from an overwhelming emphasis on economic and physical security toward increasing emphasis on subjective well-being, self-expression and quality of life. (World Values Survey Brochure)

11

tangenten desto viktigare blir självförverkligande och meningsfullt arbete i jämförelse med den ekonomiska ersättningen.

Det har gjort oss till individualister! (Konstigt att vi som parti har så svårt att acceptera något så enkelt …) ”Svensken vill klara sig själv. Gå sin egen väg, stå på egna ben, göra rätt för sig och inte sätta sig i beroendeställning. Normen om oberoende är ännu stark i vår kultur och har så varit under lång tid”, Skriver Hanna Welin i ingressen till en intervju med Lars Trägårdh i Sydsvenskan 27 december 2010. Vi måste förstå vad det är som driver människor.

Detta är vårt partis möjlighet! Medborgarna, individerna, ser till staten för att skapa garantier för fortsatt frigörelse. Inte till familjen, inte till näringslivet, inte till kyrkan, utan till staten. Detta måste vi leva upp till. Det är ett kollektivt rop på hjälp för att få fortsatta möjligheter att utveckla sin individualism.

Ett intressant inspel – som berör individens förhållande till arbetsmarknaden – kommer Dan Pink med. Han hävdar att forskningen idag visar att ekonomisk ersättning eller belöning inte längre fungerar som drivkrafter för arbeten som kräver kognitiv, konceptuell eller kreativt inslag. För mekaniska, enkla arbeten, fungerar det fortfarande bra: mer lockelse om mer pengar jobbar man hårdare. Morot och piska funkar.

Men för de som arbetar med mer komplicerade saker än så, är det andra drivkrafter som är gällande. Dock med en viktig premiss: att osäkerheten om försörjning är undanröjd. Pengar får inte vara ett bekymmer. Då är det tre drivkrafter som driver oss, hävdar Dan Pink.

Den första är självständighet. Det är vår vilja att styra våra egna liv, på och utanför arbetsplatsen. Självständigheten driver i sin tur på engagemanget, vilket naturligtvis är önskat utfall.

Det andra är skicklighet. Varför spelar vi instrument på vår fritid, trots att vi aldrig kan försörja oss på det eller ge oss andra fördelar? För att vi vill bli bättre. Att förstå denna drivkraft – och låta den få utrymme – skapar engagemang och kraft.

Det tredje är mening. Jag vill gå till jobbet, inte bara för att tjäna pengar, eller för att enbart klara av mina arbetsuppgifter. Jag vill att det ska betyda något i sammanhang som är större än mig själv.

Som parti måste vi bidra till människans självständighet, och samtidigt visa vartåt samhället ska för att skapa gemensam riktning och mening.

Dan Pink Drive: The surprising truth about what motivates us http://www.youtube.com/watch?v=u6XAPnuFjJc

12

Vi har misslyckats med vårt viktigaste uppdrag: Frigörelse

Men låt oss grävare djupare än så. Allt det ovan sagda är redan känt. Det finns andra krafter som spelat avgörande roller, en mer komplex dynamik kring samhälle, klass, tillhörighet och frihet som behöver analyseras.

Socialdemokratin har genom progressiv politik i över 70 år frigjort stora delar av arbetsklassen till en växande och relativt välmående medelklass. Men i många delar är det en postindustriell medelklass som lever och verkar i industrialismens efterdyningar. Vi har ”fått det bra”, men vi varken är eller känner oss helt fria.

Vi arbetar fortfarande i strukturer och under förutsättningar som byggdes upp under industrialismen: Arbetsdelning, stämpelklockor och hierarkier. Avdelningar, intern-PM och stelbenta arbetsbeskrivningar. På många sätt är vi fortfarande kvar i den organisatoriska verklighet som kan fångas i begreppet organisationsskiss. Alla har vi vår plats, och vi är rädda om den, oavsett om vi gillar den eller inte. Med byråkrati och internpolitik inte bara räddar vi vår plats, vi klättrar också uppåt i organisationen.

Detta sätt att ordna arbetet, världen och våra liv formades redan i början an 1900-talet. 1956 utkom forskaren William H. Whyte med boken Organization Man. Whytes centrala tes är att den amerikanska organisationen – särskilt storföretagen – systematiskt undergräver vår individualism, att vi låter detta ske, men att denna förlorade individualism kommer att vara ödesdiger såväl för individen som för företagen i förlängningen. Man blir fången i ett slags brödraskap, där man tror att tillbedjan till själva organisationen är framgångsfaktorn. Man gör allt för att slipa till sina kugghjulständer, för att de ska passa i andra. Huvudsaken är att allt flyter på, och att organisationen fungerar.

Whyte skriver: ”Management has tried to adjust the scientist to The Organization rather than The Organization to the scientist. It can do this with the mediocre and still have a harmonious group. It cannot do it with the brilliant; only freedom will make the harmonious.”

Detta präglar fortfarande vårt arbetsliv, i olika styrkor och former.

Det senaste uttrycket för detta är SAAB:s omstart. DN Motor skrev en artikel den 12 februari 2010 om nya SAAB:s ettåriga födelsedag. Rubriken: ”Saabandan lever vidare”. Ett utdrag ur texten:

13

”Produktionsledaren Håkan Ekholm vittnar om en gemenskap och en anda som är bättre än han någonsin upplevt på arbetsplatsen. Då har han 32 tjänsteår att jämföra med. Han berättar om en söndag härom månaden när månadsbokslutet skulle göras och materialbrist innebar att man inte kunnat bygga så många bilar som behövdes för att siffrorna skulle bli de rätta.

– Jag kallade in alla 34 på avdelningen på kontoret och frågade hur många som kunde jobba söndag för att vi skulle klara det. Alla 34 kom, säger Ekholm, som inspirerad av den lyckade julfesten nu ska bjuda hela avdelningen på vårfest. Det har heller aldrig hänt förut.”

Här ser vi hur den (blinda?) tillbedjan till organisationen bygger SAAB:s återhämtning. Naturligtvis är det positivt. Men det är också i förlängningen utarmande för initiativkraften och individens ansvar. SAAB:s återhämtning är osäker. Ändå investeras engagemang och tro. Och potential och kraft ”låses inne” i ett riskabelt projekt.

Samtidigt har vi de senaste decennierna - i andra delar - byggt ett samhälle som gått snabbare i sin utveckling än vårt sätt att jobba. Ett öppet samhälle som hyllar mångfald och idéutbyte, en progressiv förskola som bygger sin pedagogik på lekens grund, en kunskapsorienterad och kollektiv skola som värnar samtal och diskussion, en samhällssyn på människor där vi säger ”du” till varandra samt genomgripande användning av internet och sociala medier är alla faktorer som gjort oss till kreativa och bidragande, till tänkande och ifrågasättande.

De två senaste valen – som (S) förlorat – har vi som parti fokuserat på den ekonomiska frigörelsen. Men vad gör en hundralapp mindre i maxtaxa på dagis då jag känner att jag som människa inte kan växla ut hela min potential? Då jag saknar jobb, eller sitter på ett jobb jag hatar? Då jag antingen är rädd för olyckor på arbetsplatsen, eller rädd att arbetsplatsen ska skada min psykiska hälsa? S måste ”återigen” våga tala om kulturell och social frigörelse, om medelklassens bojor i samma andetag som arbetarklassens allt för trånga livsrum.

Ja, vi kan jämföra och vi kan snabbt finna att vissa har smärtsammare problem än andra. Men istället för att säga att (S) bara bryr sig om de mest, både kan vi och måste ha förmågan och viljan att säga att vi kan sträva efter frigörelse för alla.

I Yarden av Kristian Lundberg får vi oss en bild av vårt sekels trasproletariat, människor som aldrig tillåts växa eller komma in i värmen.”Det finns ingen här som inte har två eller flera arbeten. Tidningsbud. Telefonförsäljare. Skrotarbetare.

Det är tidningen Chef som gått igenom trenderna som analysföretaget Gartner förutspår. Av Gartners trender har Chef valt ut 5:

1. Rutinjobbens tid är över. Enligt Gartner så kommer arbetsuppgifter som inte kan automatiseras dominera arbetsplatserna. Idag är 25 procent av företagens arbetsuppgifter av icke-rutinkaraktär och innefattar innovation, ledarskap, försäljning med mera. Enligt Gartners prognoser kommer denna siffra att öka till 40 procent redan år 2015. Om tio år kommer siffran att vara ännu högre.

2. Svärmen tar över avdelningen. Enligt Gartner kommer vi att jobba allt mindre i fasta team eller avdelningar. Istället kommer vi att jobba i löst sammansatta "svärmar" där personerna ofta är nya för varandra. Arbetsgrupper av geografiskt utspridda personer kommer också bli vanligare.

3. Skissen tar över planen. Företagen ökar hela tiden takten och snart finns inte längre tid för att arbeta efter noggranna planer och projektstrukturer. Istället arbetar man efter snabba skisser som hela tiden förändras över tid.

4. Arbetet blir aldrig klart. Produkter och tjänster kommer hela tiden att utvecklas och aldrig ses som "färdiga". Gartner liknar det med IT-världens "Beta-tillstånd" som på företag som Google blivit konstant - det vill säga man har aldrig utvecklat tjänsterna färdigt. Detta angreppssätt kommer att bli vanligare i alla branscher och traditionella produktlanseringar kommer att bli mindre betydelsefulla.

5. Gränserna mellan fritid och arbete minskar ytterligare. I takt med att vi jobbar mer och mer globalt och ständigt är uppkopplade kommer gränserna mellan arbetsliv och privatliv att minska ytterligare och det kommer enligt Gartner att vara svårt att hålla arbetstiden mellan åtta och fem. Konstant tillgänglighet kommer att bli en utmaning då den lätt leder till stressrelaterad ohälsa.

14

Städare. Byggarbetare. Bilmekaniker. Taxiförare. Listan är lika lång som uppdragen ingen vill utföra. *…+ Jag skall berätta. Det är en djävulsk situation. På denna anonyma arbetsplats med timanställda är de få som arbetar full tid, oftast landar det runt tolv till fjorton dagar, vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som alltid tackar ja; vi kommer så fort visselpipan ljuder.”

Dessa människor måste begripas och bekräftas av politiken. Lundbergs prosa andas kamp i det att det finns jävlar anamma i viljan att jobba, göra rätt för sig och bidra. Och en tydlig vilja att utvecklas. Men man tillåts inte, eftersom man förutsätts klara en viss sorts jobb och inget mer.

Samtidigt har samhället – utan och utanför politiken – skapat en bild av en allt mer pressad löntagargrupp. Idag är ordet ”livspussel” vedertaget som ett sätt att beskriva hur Organization Man försöker tampas med det nya seklets utmaningar.

Vi – som löntagarkollektiv – saknar idag de verktyg, egenskaper och färdigheter som behövs för att ta hela vårt liv in i det nya samhället. Vi är Organization Man – och Woman – i alla våra sfärer: arbete, familj, fritid.

Maria Svelands omtalade bok Bitterfittan är en mer eller mindre självbiografisk kamp för att kliva utanför den kvinnliga arvssynden. Och många kvinnor känner igen sig (säkert många män också!). Det handlar om vanliga människors kamp att frigöra sig från de ok och bojor som tradition, sociala normer och familjetraditioner skapar åt oss. ”Jag är trettio år. Jag har en liten son på två år som ger mig sömnbrist och nu behöver jag ta en paus från allt en stund. Det är inte sämre än vanligt, ingen äktenskaplig kris eller så. Bara onormal trötthet kombinerad med logistiska mästerverk i dagishämtning och två fullblodskarriärer som vi båda hyser ett skadligt begär till.” (Citatet är från teateruppsättningen av Stockholms Stadsteater.)

Tiden då trohet till Sandvik, och därmed Sandviken, eller SAAB, och därmed Trollhättan, eller Korsnäs, och därmed Gävle, skapade värde är på väg att gå över. Och man är vilsen. Man måste plötsligt bli individ, istället för en kugge i företagets maskineri.

(S) behöver vara en frihetsrörelse igen. Inte enbart från de formella och synliga ofriheterna – de har vi lärt oss känna igen – utan från de sociala och kulturella ofriheterna som präglar vårt multikulturella, heterogena, splittrade och moderna samhälle.

15

Den nya svenska drömmen

I många år har mantrat ”Vi är och ska vara ett kunskapssamhälle” tjänat som svar på arbetarklassens frigörelse. Det har tjänat medborgarna, landet och även partiet väl. Nu är det dags att vi utvecklar detta.

Vi ska fortsätta vara ett kunskapssamhälle, och fortsätta satsa på utbildning på alla nivåer. Men detta är inte tillräckligt. Efter decennier med en progressiv utbildningspolitik har vi fortfarande inte ett arbetsliv som fullt ut tar vara på människors fulla potential. Vi måste vara ambitiösare än så.

Idag går vi igenom ett kraftfullt normskifte. Under organisationsåldern uppmuntrades homogenitet, likriktning och förmåga att passa in. Idag ser vi hur individualism, självförverkligande och öppenhet styr människors liv i större grad. Människor vill betyda något, vara med där det händer, och bidra till något som skapar värde. De vill vara med i skapande ögonblick.

Kunskap och information ska vara medlen, inte målet. För ett halvår sedan var jag i Shanghai och slogs av den kraft, målmedvetenhet och nyfikenhet hos alla jag träffade. Och Kina satsar mycket på kunskap. Fredrik Härén skriver i sin bok Bli en vinnare i den globala världen att Kina sammanlagt har 17 miljoner studenter fördelade på 2000 universitet. Antalet kinesiska högskolestudenter har femdubblats på fem år och de flesta av de 2000 universiteten är yngre än 20 år. I detta läge är det svårt för Sverige att konkurrera med ”enbart” kunskap. Men mitt besök gjorde mig övertygad om att Sverige har en global konkurrensfördel som vi som måste satsa på och utveckla. När jag besökte DDB:s kontor i Shanghai – som är en av världens största reklambyråer med kontor över hela världen – berättade kontorschefen att på DDB:s sju Kina-kontor finns inte en enda CD, Creative Director, som är kines. ”Vi kineser kan mycket, men vi är inte så kreativa.”

Från det postindustriella till det allkreativa samhället

Som parti måste vi förstå att vi måste stödja ett paradigmskifte: att kreativiteten är den viktigaste faktorn i vår ekonomi och vårt samhälle. Det är den mest grundläggande ekonomiska resursen. I slutändan är det förmågan att komma på nya idéer och bättre metoder som höjer produktiviteten och följaktligen även levnadsstandarden. Ändå uppmuntrar vårt samhälle

16

fortfarande bara en liten minoritet att vara kreativ medan majoritetens kreativa kapacitet ignoreras.

Som parti måste vi tro på och arbeta för att alla kan frigöras till att bli del av det kreativa samhället. Såväl arbetarklass som medelklass.

Socialdemokraterna är som en gigantisk maskin som efter ett hundra år verkar varva ned: ”Jag har ju lyft ett trasproletariat till välmående medelklass. Mitt jobb är över.” Men varför ska vi som parti nöja oss med ett samhälle som består i huvudsak av en postindustriell medelklass?

Genom att uppmuntra, stötta och ekonomisera kreativitet vart än den sker, av vem den än skapas och på vilket sätt den än uppkommer, kommer vi att kunna utgå från människors drivkrafter – och skapa ett rikt, välmående och rättvist samhälle. Människor som med hjälp av kreativitet i arbetet utvecklar verksamhetens produkter och tjänster har roligare och är i högre grad delaktiga eftersom de tillför kreativt värde. Deras insats spelar roll.

Det kreativa samhället är bortom Organisationen. Det är ett samhälle som uppmuntrar var och en att bidra med kreativitet. Men då måste vi våga använda politiken för att frigöra de sociala och kulturella bojorna. Detta är i grunden en jämlikhetspolitik.

Med fokus på kreativitet kan vi motverka en ökad lönespridning genom en fortsatt produktivitetsspridning, få fler att bidra med mer, genom kunskap och kreativitet, och få lön därefter. Det är Sveriges vapen mot ökade klyftor. Den stora frågan är hur vi ska uppmuntra och slå vakt om var och ens kreativa förmåga och vilja att bidra.

Kreativitetsforskaren Richard Florida skriver i sin bok Den kreativa klassens framväxt: ”Ett misstag som många gör är att reducera kreativitet till skapandet av en ny sensationell uppfinning, nya produkter eller företag. Dagens ekonomi genomsyras av kreativitet som är ständigt pågående; vi förändrar och förbättrar konstant varje produkt, aktivitet och process och fogar samman dem på nya sätt.” Richard Florida hävdar dock att kreativitet mest är angelägen för en särskild kreativ klass. Men kreativitet är en angelägenhet för alla. Att fokusera på en särskild klass är varken fruktbart eller önskvärt. Det slår bara in kilar i samhället.

Problemlösning och utmanande av rådande status quo är angeläget för alla delar av samhället och ekonomin. Kreativitet är alltså inte en fråga som bara berör den kreativa sektorn. Det är inte enbart konstnärer, författare och artister som är och ska vara kreativa. Kreativiteten är också ett av de viktigaste verktygen för att vi som mänsklighet och nation ska

17

kunna tackla de stora globala frågorna: klimatkris, urbanisering, befolkningsökning, matkris, resurshushållning. Snarare än att se kreativitet som output från en näring, blir kreativitet en del av ett komplext system av sociala nätverksrelationer, som i förlängningen kan ekonomiseras och bli sociala nätverksmarknader.

Tom Bentley, utbildningspolitisk rådgivare till Australiska regeringen och före detta chef för den brittiska tankesmedjan Demos, summerar fyra färdigheter som gör en människa kreativ:

1. förmågan att ifrågasätta förmodanden samt omdefiniera problemställningar,

2. överföra kunskap mellan olika kontexter, 3. att förstå att inlärning sker stegvis och att misstag är

en del av lärandet, och 4. förmågan att fokusera med syftet att uppnå ett mål.

Kreativitet är steget mellan fantasi och innovation. Fantasi är idéer, fritt tänkande och föreställande helt utan begränsningar. Divergerande tänkande är ett mer strukturerat tänkande som skiljer sig från normen. Det är att ta ansats i fantasin, och i det redan tänkta, för att tänka nytt. Kreativitet är att skapa nytt på ett sätt som fungerar i verkligheten. Innovation är en ekonomisering av kreativitet, att omsätta en kreativ idé så att den fungerar på en marknad.

FantasiDivergerande

tänkandeKreativitet Innovation

”I define creativity as the act of turning new and imaginative ideas into reality. Creativity involves two processes: thinking, then producing. Innovation is the production or implementation of an idea. If you have ideas, but don't act on them, you are imaginative but not creative.” (Linda Naiman)

18

Ökande kreativitetsklyfta

I boken Tillväxt och tradition, perspektiv på Stockholms moderna ekonomiska historia skriver Camilla Elmhorn:

”Saskia Sassen hävdar att den ekonomiska omstruktureringen leder till en social polarisering, som också bidrar till en rumslig segregering utifrån etnicitet och klass. Hon visar att dagens tillväxtbranscher, d.v.s. företagstjänster och finansiell verksamhet, skapar en större andel hög- och låginkomstarbeten än vad tillverkningsindustrin gjorde. *…+ Den avancerade urbana tjänsteekonomin skapar sålunda både högkvalificerade och lågkvalificerade arbeten, samt en arbetsmarknad strukturerad efter könsmässiga, klassmässiga och etniska skiljelinjer.”

Lönespridningen i såväl Stockholm som hela Sverige har ökat mellan 1995 och 2003. Det enklaste sättet att redovisa detta är ginikoefficienten. Och när vi ser på ännu längre tidsintervall, de senaste fyrtio åren, ser vi att löneskillnaderna ökar.

Det betyder att vi ser en ökande kreativitetsklyfta. Det är till viss del gångna tiders s-regeringars fel. Vi måste ge alla individer, oavsett position, lönenivå, ansvar, förmågan att bidra än mer till positiv förändring och effektivitetsutveckling genom att stärka var och ens kreativa färdigheter och egenskaper.

Kreativa samhällen är rikare och mer sammanhållna. I samhällen där talang, nyskapande och deltagande får flöda skapas värden i snabbare takt, såväl ekonomiska som kulturella och sociala.

Politik för kreativitetsutveckling

Vi socialdemokrater måste bygga en politik som inte bara främjar individers ”anställningsbarhet” utan också förmåga att delta i produktivitetsökningen. Under våra år i regeringsställning misslyckades vi med detta. Men vi tror på människan. Vi tror att alla kan arbeta effektivt, bidragande, utvecklande och stimulerande.

Människor vill hitta meningsfulla jobb och leva i samhällen som bekräftar deras fulla identitet. Vi vill vara oss själva och leva som vi vill, oavsett arbetsplats och position. Eyvind Johnsson lär ha sagt: ”Det var först när jag blev personlig som jag erövrade världen.”

19

Det som krävs är att alla löntagare, oavsett position, rang, ansvar, och lönenivå, känner ansvar för att utveckla och effektivisera arbetet. Och har verktygen för att kunna bidra till sådan utveckling. Vi måste ge alla löntagare verktyg att tänka nytt, att ifrågasätta, att stå på sig när man vet att man är rätt ute, att tänka tillsammans i grupp för att hitta nya lösningar. (S) måste helt enkelt skapa en politik för kreativitetsutveckling.

När alla på en arbetsplats, från VD till den mest juniora medarbetaren, tar kreativt ansvar, känner ansvar för att stärka processer och arbetssätt, då kommer alla att bli vinnare. När de som är längst ute i linjen, eller de med lägst inkomster, eller de med minst ansvar, ökar sitt ansvar för produktivitetsutvecklingen, genom kreativitet, skapar de ett lönetryck uppåt. De bidrar till ökat löneutrymme som stärker reallöneutvecklingen.

Det är genom produktivitet vi som nation lyckats klara vårt välbestånd, välbefinnande och välfärd. Genom att hela tiden jobba smartare och mer effektivt klarar vi oss i den globala konkurrensen. Vi ställer om vårt näringsliv och arbetsliv, från det som inte är effektivt till det som fungerar på marknaden. Mellan 1994 och 2006 ökade svensk ekonomis produktivitet mest i världen (jämte USA), med ca 6 % per år. Det betyder att sex gubbar av hundra får gå från pappersverket om företaget håller samma tillväxt. Men genom nya företag, nya produkter och nya tjänster skapas fortsatt efterfrågan på arbetskraft.

Detta ska ställas mot såväl moderaterna som vänsterpartiet.

Före valet 2006 gjorde Reinfeldt ett generalangrepp på ”den den produktivitetsdrivna ekonomin”. Det är detta angrepp som legat till grund för moderaternas samlade politik. I riksdagsdebatten den 18 januari 2005 säger Fredrik Reinfeldt:

”Det är ett knepigt ord det där – produktivitet. Det är inte varje dag som man känner att det är det ord som man vill använda allra mest. Men det betyder någonting viktigt; det betyder att merparten av den tillväxt som vi har och det faktum att vår ekonomi växer kommer att vi blir alltmer effektiva när vi producerar saker. Om ni tänker efter så är det precis det som ni nu har sett tio års effekter av. Vi gör alltmer på allt färre händer. Det är så den produktivitetsdrivna ekonomin ser ut.

Problemet är att den blir som en hiss – upp för några och ned för andra. Det kan ni se runtomkring er. En del märker att det blir allt högre tempo på arbetsplatserna och allt större krav och att man blir mer produktiv. Med detta följer också bättre löner och bättre livsmöjligheter, även om många säger: Glöm inte bort stressen! Glöm inte bort hur svårt det är att få livet

20

att gå ihop! Detta är den ena utvecklingen som vi har sett under Göran Perssons statsministertid. Det är många som åker med hissen uppåt och får det bättre.

Men effekten blir också en hiss som går nedåt. Där åker de som märker att de inte får plats i den produktivitetsdrivna ekonomin. Jag som just passerade 50 verkar inte räknas in, tänker de. Jag får inte riktigt plats. Och jag som är ung och som bara har min goda nya utbildning och viljan att arbeta, men ingen erfarenhet, får inte komma in. Jag som är lite sjuk ibland och som har känt av stressen sorteras bort av arbetsgivare som reagerar på en vänstermajoritet som har lagt över kostnaderna för sjukfrånvaron på företagarna snarare än att de bärs av skattebetalarna, som förut. Vi sorterar bort människorna. Många åker hiss nedför.

Vi har ställt oss frågan: Hur ska vi kunna skapa ett Sverige där faktiskt alla ska få komma till sin rätt? Där ska vi skapa vägar tillbaka från utanförskap, och där vägrar vi att acceptera att vi stämplar ut människor och att många ska åka hissen ned. Hur ska vi skapa ett Sverige som gör att människor får komma till sin rätt utifrån egna förutsättningar? Det är därför det är så viktigt med maktperspektivet. Börjar man hos människorna i strävan att försöka förbättra för dem eller börjar man i egen förtjusning över tabeller och siffror, berusad av makten för egen del? Det avgör vilken sorts projekt man skapar för sig själv, för sitt parti och för sitt politiska alternativ.”

Reinfeldt säger i detta debattinlägg att han inte tror på människan. Jo, på en del. De som klarar av att effektivisera sitta arbete och växa med uppgifterna tror han på. De är en del av den produktivitetsdrivna ekonomin/tillväxten, och ska fortsätta vara så. Uppåt med hissen. Sen finns det de andra. De som Reinfeldt förbarmar sig över. ”De som åker hiss nedåt.” De som inte klarar av att effektivisera, att vara en del av arbetslivet. De får stå kvar på den våning där de är. De anses inte kapabla att följa med hissen uppåt, och lämnas därför kvar.

Reinfeldt buntar ihop alla som inte får plats på dagens arbetsmarknad som oförmågor utan plats i den produktivitetsdrivna ekonomin. De ska egentligen inte vara del av samma tillväxtskapande ekonomi som alla andra. Så länge de har arbete, effektivt eller inte, så är det nog.

Moderaterna vill genom sänkta skatter för låginkomsttagare (jobbskatteavdraget) minska trycket uppåt på lönerna (”Äh, jag behöver inte så mycket mer i lön när jag nu fått så mycket skattesänkningar”). Med relativt sett mindre reallöneökningar för de med lägst löner skapas ett nytt paradigmskifte. ”Om du bara håller dig på mattan med de (enkla) arbetsuppgifter du nu gör, kommer du ha jobbet kvar.

21

Ja, de andra kommer att springa ifrån dig lönemässigt, men det är för att vi tror på dem. Vi tror inte på dig.”

Vänstern å sin sida bryr sig inte om att enbart en del av arbetskraften – alltså de högre avlönade – ökar sin produktivitet och därmed springer ifrån lönemässigt. Vänstern är ”netto”-politiker. Visst, brutto kanske de springer ifrån, men det är därför vi har skatt som det viktigaste politiska verktyget. Vi skattar de högavlönade ännu högre och utjämnar därmed alla skillnader. På så sätt har vänstern en människosyn som inte bygger på människors potential: ”Äh, strunta i att utveckla jobbet. Vi ska se till att alla får lika lön, ändå. Du behöver inte känna att arbetet du utför har något som helst samband med vad tjänar.”

Den solidariska kreativiteten

De företag som förmår utveckla såväl varumärke som produkter är öppna inför omvärld och förändring, och samarbetar kring forskning och utveckling.

Den nya kreativiteten - som varje enskild medborgare som näringslivet måste förhålla sig till - kan bäst uttryckas i ”Fuck Einstein”.

Copyright: Paul Alarcon

22

Detta är ett paradigmskifte i paradigmskiftet. Inte bara sker en förskjutning till förmån för kreativitet, utan kreativiteten förändras. Detta är denna utveckling som såväl politiker som näringsliv haft svårt att förstå i Sverige. Hela Pirate Bay-debatten kan ses i detta ljus. Unga människor är i dag del av ett flöde av kunskap, inspiration, idéer, infall och uttryck, via nätet och på stadens gator och torg. Att vara delaktig i detta flöde är avgörande, för såväl den egna sociala utvecklingen, som möjligheten att skapa sig sysselsättning och jobb. Men också för möjligheten att bidra till de stora frågorna. Därför blir hotet att stänga ned Pirate Bay av ”etablissemanget” ett direkt hot mot livsstil, framtid och kapacitet. De som växt upp med den nya sortens kreativitet vägrar stängas av från flödet.

Denna nya syn på kreativitet bär tydliga socialdemokratiska värderingar. Det är en process där man skapar tillsammans, man delar med sig, lyssnar på varandra, och struntar i formell auktoritet och hierarkier. Våra ungdomars vilja att lösa frågor i grupp, att diskutera med varandra, att skapa sig nyanserad förståelse bortom det förenklade är drivkrafter vi ska vara stolta över som svenskar. Det vi ser är en förlängning av alla de gånger en svensk förälder sagt ”dela med dig” till sitt barn. Det är precis vad de gör. De sprider glädje, inspiration och utvecklingskraft mellan sig. Därför blir de upprörda över ”etablissemangets” reaktion (på t.ex. fildelning). Sociala nätverksrelationer är grunden för kreativitet, inte enbart distributionsväg för redan kreerad materia.

Creative commons och “free software” är uttryck för denna nya ekonomi och kreativitet.

”Free” i ”free software” står inte för att det är gratis, utan för att källkoden är gratis. Det är för att man vill bidra till en kollektiv utveckling av programvaran på ett sätt som gynnar såväl ”mig” som ”dig”. Detta sätt att dela med sig och se på kollektiv kreation stärker innovationskraften.

Creative commons är en ny upphovsrättslig modell vars syfte är att enklare dela med sig av kreativitet och estetiska utryck. Istället för en strikt upphovsrätt, har upphovsmannen genom Creative commons möjlighet att släppa på upphovsrätten under reglerade former. Man låter helt enkelt ”commons” att använda det man skapat utan svåra upphovsrättsliga trösklar. Man skapar en sorts kreativ allemansrätt. På så sätt blir det kollektiva kreativa flödet än kraftigare. Man inspirerar varandra, använder varandras verk (under reglerade former) för att skapa något ännu bättre eller annorlunda. Det är en kollektiv kreativ utvecklingsprocess.

A shared culture http://www.youtube.com/watch?v=1DKm96Ftfko

Jonny Johansson, kreativt ansvarig på ACNE, intervjuas i en intervju med The Times den 22 augusti 2009:

If the A in Acne stands for ambition, that

certainly characterizes the way the collective

of four has grown into a family of successful,

independent companies – companies that

have been known to bail each other out

when they’ve run into financial difficulties,

which the fashion side did at one point, when

Johansson got too ambitious for his own

good and made too many jeans in one early

season. But there’s still a kind of

interdependent, social democratic quality in

evidence within the Acne family – very

Swedish.

“We sometimes get into trouble when we

deal with American or British companies,

because as Swedes we tend to work very

collaboratively and to ignore the

hierarchies,” admits Max Ahlbom, co-

ordinator on Acne Digital. That thought is

echoed by Johansson, who with a generosity

also seldom found in fashion, attributes his

own success as a designer to the fact that “I

like to work with people who are better than

me”: people like Frida Bard, in charge of

womenswear, and Christoffer Lundmann,

head of menswear design.

23

I Sverige har vi ännu inte växlat ut insikten att det är slöseri med mänsklig förmåga att låta mängder med människor syssla med enahanda och rutinmässiga uppgifter. I finans- och arbetslöshetskrisens spår är det än svårare att växla bort från det gamla industriella samhället. Vi håller fast vi det vi kan. Och det räddar oss idag. Och även imorgon. Men inte om tio år.

Större delar av arbetslivet måste utveckla metoder och arbetssätt som bättre uppmuntrar och tar tillvara på medarbetarnas kreativitet.

Kreativa medborgare

Frågan är: hur fostrar vi fram ännu kreativare medborgare? Det enkla svaret idag är: vi gör det inte, utan vi gör motsatsen. Vi kväser kreativiteten.

Och den största skurken är skolan. Utbildningsforskaren Ken Robinsons tes är att dagens skola är utformad utifrån två principer: den industriella ekonomin och upplysningens syn på kunskap och förmåga.

Den industriella ekonomin bygger på arbetsdelning. Olika arbetsmoment utförs av olika personer i olika rum och tider. Fords löpande band är sinnebilden för detta. Men det är bilden/symbolen för det mekaniska arbetet. Än viktigare var så klart uppdelningen i ”tänkandet” och utförandet. Det var en liten, välbeställd och upplyst grupps rätt att bestämma vad som skulle produceras och hur.

Upplysningens främsta kraft var att bryta kyrkans makt över tanken, och istället hävda förnuftets och kunskapens makt. Det var en tro på människans förnuft. Och i detta fanns en jämlikhetstanke, att alla människor kan tänka själva. I förlängningen var det denna filosofi som ledde fram till den obligatoriska skolan. Alla kan utbildas.

Men ändå inte. Upplysningstiden präglades av elitism. Till exempel fanns det bland upplysningens största tillskyndare en syn på att länder inte kan låta sig styras av folkvilja. Istället skulle upplysta envåldshärskare styra i folkets intresse. Det fanns under hela upplysningstiden en konflikt mellan idealet och synen på den enkla människans outbildbarhet.

Denna konflikt är idag del av den svenska skolans DNA. Främsta förespråkare är Jan Björklund. ”Alla vill inte gå på högskolan”, säger Jan Björklund. Med det menar han att alla inte kan. Och därför inte bör. ”Kan inte” eftersom de är arbetarklassungdomar som inte klarar av den akademiska bördan. ”Bör inte” eftersom Jan Björklund är ”organisationens” främsta tillskyndare: hans jobb är att se till att den redan etablerade och organiserade arbetsmarknaden

Sir Ken Robinson Changing Education Paradigms http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U

24

får de anställda de behöver (trots att industrin behöver omformas och att ungdomarna själva kanske vill annat).

Skolan i sig är en fabrik. In- och utringning, olika lokaler för olika ändamål, de utbildas i bestämda och rigida enheter (klasser). Och de klustras efter ålder, trots att ålder är det minst relevanta de har gemensamt när det gäller utbildning och kreativitet.

Detta sätt att ordna skolan är inte bästa sättet att gynna bildning. Däremot är det bästa sättet att standardisera. Och det är ju dagens utveckling. Att standardisera. Ken Robinson hävdar att vi måste gå åt andra hållet.

Vi måste hitta sätt att bygga vidare på den kraft som vi alla verkar födas med: fantasin. Och utveckla den till förmåga att tänka ”divergent”. Därifrån är vägen kort till kreativitet (som är att tänka divergerande på ett värdefullt sätt).

Ken Robinson hänvisar till en undersökning som visar hur vår förmåga till divergerande tänkande avtar med åren. Inte ökar, utan avtar. När man frågar ”vad kan man göra med ett pappersgem” brukar de allra flesta komma på tio till femton användningsområden. De som är duktiga kommer på upp emot två hundra. Undersökningen ställde sådana frågor och gjorde en skala där de som hamnade i översta skiktet kunde klassas som genier. Och så lät man förskolebarn svara på frågorna. Och sedan samma barn när de var 8-10 år. Och sedan igen när de var 13-15. Hur många kunde klassas som genier i förskoleåldern? 98 procent. När de var 8-10 år? Cirka hälften. Progressionen är tydlig. Skolan urholkar människans inneboende förmåga till divergerande tänkande.

Over Sernhede skriver i ”Territoriell stigmatisering, ungas informella lärande och skolan i det postindustriella samhället”: ”Skolan har inte längre uppgiften att fostra till lönearbete, varken i innerstaden eller i förorten. Men medan medelklassens barn i innerstadsskolorna får en utbildning som på ett adekvat sätt ger dem möjligheter att möta det postindustriella samhällets krav på entreprenörskap, kreativitet och egna val, så ter det sig som om förortens skolor närmast har funktionen att fostra barnen till acceptans av marginalitet och underordning. Ser vi till resultat vad gäller avgångsbetyg och vad som händer med de unga från förorten efter skoltidens avslutande så framträder ett mönster. De ledarskapsideologier och pedagogiska modeller som regerar på de skolor som ingår i vår studie har som mål att bryta detta mönster, men det tycks ändå som om oavsett vad skolan har för avsikter och mål, oavsett vilken pedagogik eller vilka visioner man har med undervisningen, så är skolan kontaminerad av den dominerande diskursen om förorten.”

25

I en skola som uppmuntrar kreativitetsutveckling är detta inte acceptabelt. Den borgerliga alliansens politik, där alla ska hitta sin plats i organisationsskissen och inte ska tro att de är mer än så, är förödande för oss, såväl mänskligt som ekonomiskt.

Ett omfamnade av kreativitet och frigörelse är att acceptera viss oordning. Därför är social trygghet försäkrad av staten avgörande för såväl individens som samhällets utveckling.

Joel Mokyr skriver i boken ”The lever of riches”, 1990: ”Såväl ekonomer som historiker inser den stora skillnaden mellan homo economicus och homo creativitus. Den ena gör det mesta av vad naturen har givit honom, medan den andra gör uppror mot naturens regler. Teknologisk kreativitet är, liksom alla annan kreativitet, rebellisk.”

1974, i det radikala klimat som då var, skrev feministen Inga-Lisa i HSB:s tidning Att Bo om småhusägaren: ”Han är skuldsatt och bunden av räntor och amorteringar (strejkar alltså ogärna, säger inte upp sig i hastigt mod), han är fullt upptagen på fritiden med att klippa gräsmattan och laga staketet (ofarliga sysselsättningar), han har gott om utrymme och stora ”behov”, och är alltså, i motsats till den som bor kollektivt, en idealisk konsument. Han äger och är följaktligen samhällsbevarande: ett folk av villaägare gör förvisso inte revolution!” Trots det allt för radikala kommunistiska anslaget, och att vi idag kanske mer renoverar kök än bygger staket, kan vi känna igen oss i beskrivningen. Vi har landat i den största organisationen av alla, samhället, och har inga incitament att rubba detta. Detta hämmar kreativiteten.

När kreativiteten och dess utlopp får styra form och sammansättning blir det industriella sättet att jobba begränsande. Detta måste (S) förhålla sig till. Vi måste välkomna en utveckling som förändrar vissa grundfundament i hur vi arbetar. Men det som talar mest för en stark socialdemokrati och en stark fackföreningsrörelse i framtiden är arbetsmiljöns relevans för den kreativa utväxlingen.

26

Kreativitet förutsätter urbanitet

Richard Florida, forskare vid University of Toronto, hävdar att de kreativa motorerna i samhället är städerna. Det är staden, med alla dess flöden, mångfald av kompetenser, kreativt spetskunnande och öppenhet inför det nya, ifrågasättande och inspirerande som kan ta hand om och ekonomisera kreativiteten. Han har skapat ett kreativt index, som mäter städers förmåga att vara kreativa, och bygger på tre perspektiv: Teknologi, Tolerans och Talang. Kreativa människor söker sig till städerna. Att värna städers attraktionskraft är därför ett sätt att stödja kreativiteten, och därmed den ekonomiska tillväxten.

Socialdemokraterna måste acceptera städernas potential. Ökad kreativitet kommer i symbios med ökad urbanisering. Och visst, det betyder att storstadsregionerna får allt mer makt och inflytande. Och så ska det vara. En förflyttning av politikens fokus till urbanitet är egentligen bara att erkänna den roll storstäderna spelar idag, för den sociala, ekonomiska och miljömässiga utvecklingen. Nationalstatens vikt urholkas sakta men säkert.

Men det är mer än så.

Enligt SCB är andelen boende i tätorter i Sverige 84 % (En tätort har minst 200 invånare). Detta visar att Sverige inte lägre är ruralt. Men är vi urbana?

Alla medborgare påverkas av och är en del av urbaniseringen, och dess utvecklingskrafter påverkar i princip alla, oavsett var i landet vi bor och på vilket sätt. Men vad är urbanitet? Hur ska man stötta det, politiskt? En av de mest inflytelserika urbaniseringsforskarna, Jane Jacobs, skrev redan på 50-talet i boken The Death and Life of Great American Cities vad det är som skapar värde (ekonomiskt, socialt och kulturellt) i staden:

1. Att det är blandade funktioner istället för att separera dem. Med andra ord, vi ska inte bo på ett ställa, jobba på ett annat och handla på ett tredje. Där dessa funktioner blandas, i kvarteret, skapas värde.

2. Korta kvarter och öppna ytor för möten mellan människor, i olika åldrar, olika bakgrund, olika klasser, ute på olika ärenden.

3. Gamla byggnader blandat med nya. Det skapar ett område med olika typer av människor.

4. Tätbefolkat, för att skapa ett synligt och attraktivt stadsliv.

27

URL/IRL

Hur kan Åmål lyckas med detta? Svårt, och dyrt att göra IRL (In Real Life). Men att förstå att dagens unga generation redan lever urbant på nätet (URL/på Internet) är viktigt att förstå för Åmål. De principer som Jane Jacobs listade för en kreativ stad går att återfinna på nätet.

Multifunktionalitet. På nätet gör vi allt, och möts i multifunktionaliteten. På särskilda platser, fora, såsom Facebook, kan vi dela med oss av olika skärvor av våra liv, arbete, fritid, familj, etc. Det blir ett inspirerande flöde.

Korta kvarter. På nätet är det inte ”långt att gå” mellan olika funktioner, och tätheten är hög. På en webbsida kan utgången till andra alternativ vara hundratals.

Olika åldrar på byggnader. Olika ”åldrar” och funktioner på webbplatser, som gör att människor blandas, oavsett klass, etnicitet, inkomst och ålder.

Täthet. Nätet klarar av täthet som inte klaras i det fysiska rummet. Antal vänner i dialog samtidigt kan vara uppemot hundratal på en kommentarsslinga till ett facebookinlägg. Det skulle krävas en konferensplanering för att ordna det i riktiga livet.

På så sätt agerar idag många människor i en ”urban miljö” dagligdags. Men urbanitet är något mer. Det är ett förhållningssätt till människa, ekonomi, samhälle som präglas av det täta livet. Vad är det vi säger oss vara när vi är urbana?

Richard Floridas tre T:n är en bra utgångspunkt. Han hävdar att storstadsområden med hög koncentration av högteknologi, konstnärligt verksamma personer, ett stort inslag homosexuella och en grupp som han beskriver som "high bohemians" står i samband med en hög nivå av ekonomisk utveckling. Som ett sätt att ranka detta värderar han städer eller stadsdelar efter de tre T:na: Teknologi, Talang och Tolerans. Genom att främja dessa tre främjas urbanitet.

Att vara urban är också något annat.

I rapporten Stadsutbredning och kärnor (Stockholm 2009, Region- och trafikplanekontoret vis Stockholms Läns Landsting) visas hur aktivitetstäthet faller med avståndet från den centrala kärnan.

28

En artikel från Strategy+Business refererar till Geoffrey West, forskare vid Santa Fe Institute: “A global study by Geoffrey West, a theoretical physicist and former head of the Santa Fe Institute. West found that the creativity of a city scales to the quarter power with respect to size. What that means is that a metropolis 50 times the size of a nearby town is, on average, 130 times more innovative on measures such as the quantity of inventors, number of inventions, research and development budgets, and so on. Further, West found that the average resident in that city is three times as creative as his or her smaller-town neighbor.”

Staden med dess mångfald av möjligheter låter invånarna utforska olika vägar genom livet, om det så är för att undersöka vingummifärg eller skapa nya tjänster. Impulser ges utrymme att fortsätta längs sin egen tangent, utan att hindras av omständigheter, tradition eller öppettider. Den kreativa staden blir ett medie där medborgarskapad kreativitet mixas och flödar runt. Staden blir inkubatorer för sociala nätverksmarknader.

Det är denna urbanitet som är vägen framåt för såväl det socialdemokratiska partiet som Sverige. Att förstå att alla är på väg att urbaniseras, IRL och URL, oavsett om man bor i Almvik, med 201 invånare, eller i Stockholm. Vi ska öka urbaniseringstakten. Som Richard Florida säger: ”Kreativitet behöver en social och ekonomisk miljö som kan vårda den i alla former.”

I perspektivet av den kreativa frigörelsen i städerna finns också en längtan efter gemenskap, att vara delaktig i en pågående samhällsförändring. Den individuella utvecklingen vill speglas och bekräftas i ett kollektivt sammanhang, på orten, i staden eller på nätet. Ett socialdemokratiskt perspektiv.

29

Framtiden tillhör förorten

Per Wirtén skriver i sin bok ”Där jag kommer från – kriget mot förorten” om skillnaden mellan möjligheter som politikens blick medskapar. ”Hälsovägen skär som en rak gräns mellan två Flemingsberg. Jag ser ingen som passerar över den. Övergångsställena ligger tomma. På höger sida ligger arbetarstaden och på vänster sida kunskapsstaden. I den senare ligger Universitetssjukhuset med medicinska nischer i världsklass, Karolinska Institutet med en tredjedel av sin forskning, Tekniska Högskolan KTH som tillsammans med Karolinska utvecklar arbete kring medicinsk teknik och naturligtvis Södertörns högskola. *…+ Men båda sidor förenas av att de är mer globala stadsdelar än de flesta i Storstockholm. De sträcker ut sig mot avlägsna platser. Forskarna spinner drömmar om elituniversiteten i Europa och USA: Cambridge, Harvard, Duke, Stanford. I arbetarstaden löper kommunikationsvägarna mot helt andra världsmetropoler: Istanbul, Teheran, Bagdad. Somalier i Flemingsberg kan bläddra mellan somaliska teveprogram som sänds från städer som Bryssel, Chicago, Stockholm och Mogadishu. Plats och tillhörighet är komplicerade saker på båda sidor Hälsovägen. I kunskapsstaden värderas de globala nätverken högt och kallas kreativa. I arbetarstaden anses de hota landets språkliga och kulturella sammanhang. Politiska rapporter och utredningar förmedlar uppfattningen att de skapar tillväxt i ett hus och utanförskap i ett annat.”

Som parti är vi skyldiga. Se bara på rapporten ”Bokslut Rinkeby - så har fyra år med en borgerlig politik slagit mot Stockholms fattigaste” som partiet i Stockholms Stad tog fram inför valrörelsen 2010. Där utmålar vi Rinkeby som ett utsatt område. Det är den ena eländeskvoten efter den andra. Inget verkar fungera. Och vi gör det genom att redovisa ytliga makroperspektiv istället för att se mänskliga mikroperspektiv. Vi skriver själva fram och befäster utsattheten. Rapporten stinker av bedömningen att Rinkeby är förlorat. Så blir det när innerstadsbor kämpar för förorten. ”Borgerligheten har gjort dem till förlorare, men med min politiska kapacitet ska jag göra dem till mindre förlorare.” Per Wirtén använder sig av ett annat begrepp: ”Politiken i Stadshuset domineras av stadskärnans begränsade perspektiv och den ”över medelklass-etnocentrism” som Herbert Gans identifierade för snart femtio år sedan.” Otroligt att de fortfarande röstar på oss, när vi inte ens har mage att se dem som handlingskraftiga människor.

Vår tids normer – tydligt i de yngre generationerna – är individualism, självförverkligande och öppenhet, framför industriålderns värderingar: homogenitet, likriktning och en

De två första meningarna i rapporten lyder: ”Rinkeby är ett av de socioekonomiskt sett mest utsatta områdena i Stockholms stad. Det är den stadsdel där medelinkomsten är allra lägst, liksom förvärvsfrekvensen.” http://www.socialdemokraterna.se/upload/webbforalla/ak/stockholm/dokument/pdf/stadshuset/2010/Bokslut%20Rinkeby.pdf

30

vilja att passa in. Och i Sverige mer än i många andra länder. Och häri ligger (S) problem med att förstå förortens/ytterstadens ungdomar. I (S) ögon borde de vilja vara offer, eftersom de är fattiga, segregerade och inte kan språket som en riktig svensk. Men dessa ungdomar är fostrade i Sverige. De har frigjorts från tvingande familjetraditioner. De har gått i demokratiskt inriktade förskolor, som byggt verksamheten på lekens grund. De är flerspråkiga och växlar mellan identiteter. Och de tar del av subkulturer som fötts i alla delar av världen. Sverige har fostrat all ungdomar, också förortens ungdomar, till kreativa, självständiga individer med skaparlust. Men samhället kan inte ta upp den här energin.

Urbaniseringen flödar utifrån in. Nya centra utanför de redan etablerade historiska centrumen kommer att växa fram, s.k. edge cities. I Stockholm är det tydligt att kreativ plats och innovation också förläggs till nya centra: Telekom och Kista, Medicin och Huddinge/Södertälje. Frågan är hur man lyckas använda omgivningens potential. I ytterstaden finns den solidariska kreativitetens hjärta.

(Svenska Dagbladets tunnelbanekarta över hur stockolmarna röstade i 2010 års val)

31

Moderaternas fattiga ekvation

Moderaterna har i och med Reinfeldt åter hittat sin själ och sin berättelse. ”Gör din plikt: arbeta”. Det är genom att jobba, och få pengar i plånboken (och dessutom mer pengar i och med skattesänkningar) som du kan köpa frihet. Köp dig tid. Köp dig kultur. Köp dig bildning. Köp dig materiell trygghet. I deras samhällssystem måste jag konsumera min mänsklighet. Och det tar upp all vår tid. Vi är nu inne i vad Göran Persson fruktade: inte bara marknadsekonomi, utan ett allt mer utstuderat marknadssamhälle.

För moderaternas är ekvationen enkel: anställning + marknadsekonomi = frihet. För dem har aldrig social och kulturell frihet – bortom klass – varit önskvärt. De är i grunden i ett konservativt parti som vill behålla samhällsordningen. Då ska alla förbli på sin plats. Klassfrigörelse skapar oordning på ”marknaden” (i alla dess former) och rubbar därmed jämvikten i deras ekvation. Sällan har vi haft så visionslöst styrd regering. Anders Borg är som den stora Oz, fast med en whiteboard-penna där han på en gigantisk whiteboard gör en organisationsskiss över samtliga invånare i kungariket.

Medan moderaterna säger ”Var den du är” – i produktionen, på orten, i klassen, i bildningen – måste Socialdemokraterna säga ”Var mer än du är”. Det stora gemensamma projektet för samhällsförändring delegerar vi till individen, vi ber dem anamma sig själva som kontinuerliga förändringsprojekt. Är du inte mån om frigörelse, så förbli. 2000-talets politik är inte för dig.

32

Öppenhet för mångfald är värdeskapande. Sverigedemokraterna är gårdagens parti.

Med den syn på mångfald, värdeskapande och ekonomisk tillväxt med utgångspunkt: kreativ urbanitet kommer Sverigedemokraterna blir det förgångnas parti.

Sveriges tillväxt och styrka bygger på att utnyttja och kapitalisera på mångfald och nya idéer genom kunskap och kreativitet. I det samhället har Sverigedemokraternas perspektiv ingen plats. Deras samhällsbygge kommer att ruttna inifrån. Detta måste bli socialdemokraternas främsta kritik mot Sverigedemokraterna. Att de är tillväxtfientliga och kommer att kosta oss jobb och utvecklingskraft.

33

Vi måste göra oss av med den fabriksproducerade politiken inom partiet

Socialdemokraternas inre demokrati är såväl avundsvärd som problematiskt. Partiets folkrörelserötter har skapat ett parti och en organisation som med mycket – och många – starka institutioner samt tydliga regler för hur politik ska tas fram är demokratisk. Jag som enskild kan få en motion bifallen av partiets högsta organ, partikongressen. Men vägen dit är lång, genom lokalföreningen, kommunen och distriktet. Det är diverse styrelsen som ska bifalla på vägen för att det ska lyckas.

Framförallt är det så politiken skapas. Punkt. Förslag ska in någonstans utmed denna värdekedja (är man vanlig lokalmedlem är det längst ned i lokalföreningen, är man partiordförande är det bara att presentera dem för partikongressen). Men partiet kan aldrig gå utanför kedjan. Och är något beslutat är det fastslaget. Inget utrymme för förbättring eller förändring finns förrän fyra år senare till nästa partikongress.

Denna ”löpande band”-metod för att skapa politik fungerar inte längre. I ett samhälle där allt fler löntagare arbetar i processer, med kontinuerlig utveckling av varor och tjänster, och där det är tjänstefel att inte förbättra när tillfälle ges, framstår det socialdemokratiska partiet som utvecklingsfientliga. Vi måste inse att beslut ska tas fortare, att öppen dialog om föregående beslut ger underlag för fortsatt förbättring av beslutet, och att samhället kräver att politiken är flexibel och anpassningsbar.

Materiell produktion

Immateriell produktion

Input Produktion Output

Output Input

34

Politik för kreativitetsutveckling: reformförslag

Utgångspunkter Detta är naturligtvis inte en uttömmande lista av reformförslag. Snarare ska de ses som exempel på förslag inom ett antal politikområden som kan bidra till ökad kreativitet i samhället. Många av förslagen är dessutom ”gamla” socialdemokratiska förslag. Men kreativitetsanslaget ger ofta de gamla förslagen ytterligare tyngd.

Reformförslagens effekter påverkar en eller samhällsaspekter av kreativitet. Dessa kan delas in i tre sfärer:

1. De kreativa näringarna. Präglas av: a. Produktion, näring, experter, slutna system

2. Kreativa tjänster. Präglas av: a. Tjänsteekonomi, slutna nätverk, experter,

kluster 3. Kreativa medborgare. Präglas av:

a. Samhällskultur, öppna nätverk, användargenererat

Skola och utbildning: K2 – Kunskap+Kreativitet

Haningemodellen som grund Haningemodellen kom till 2005. Socialdemokraten Robert Noord satte sig ned tillsammans med sina borgerliga kollegor för att göra något åt att Haninge var Sveriges sämsta barnkommun och Sveriges sämsta barnkommun. Resultatet blev en politik som mixade Jan Björklunds nya politik med den gamla socialdemokratiska. Men istället för att antingen som Jan Björklund hävda att eleven själv har allt ansvar för att tillgodogöra sig kunskap, eller som socialdemokratin hänvisa till att dåliga resultat i skolan är det omgivande

Kreativa medborgare

Kreativa tjänster

Kreativa näringar

35

samhällets fel, blev Haninges svar att det är på skolan det beror. I boken Att riva plåstret – Tankar om en ny (S)kolpolitik beskrivs modellen: ”Med höjda förväntningar kommer också höjda resultat, det var hypotesen Haninge arbetade efter. Man hade sett hur lärarnas låga förväntningar styrde och den negativa effekt detta fått på elevernas kunskapsinhämtning. I Haninge trodde enbart 60 procent att det var möjligt för Haninges elever att klara av de grundläggande målen. Det var också precis det som var resultatet: 60 procent av Haninges elever lämnade grundskolan med fullständiga betyg.” Skolverket skyllde dessutom de dåliga resultaten på den socioekonomiska strukturen i kommunen.

Robert Noords recept för en framtid socialdemokratisk skolpolitik är avgörande för att frigöra varenda unge, och kunna ge barnen verktyg för att vara kreativa. ”Det absolut viktigaste är att vi får en skola som har höga förväntningar på alla elever. *…+ Det är också viktigt att slå fast att det är elevens rätt att få lämna skolan med tillräckliga kunskaper och det är skolan som har ansvaret för att eleven kan tillgodogöra sig kunskapen.”

Det är de höga förväntningarna som skapar självförtroende, lust och förmåga att gå den kreativa vägen. Höga förväntningar är avgörande om Sverige ska klara sig i den globala kreativa ekonomin.

Kunskap+Kreativitet är en ambitionshöjning av skolpolitiken. Kunskap räcker inte längre.

En ny läroplan som tar sig an att tolka omvärlden och vågar peka ut en riktning för skolan: Kunskap+Kreativitet Läsåret 2011/2012 börjar den nya läroplanen gälla. Det är ett läro-och kursplansarbete som initierades av Jan Björklund och bär hans signum. När läroplanen presenterades sa utbildningsministern: ”Kraven i skolan ska vara tydliga och konkreta. Lärare, föräldrar och elever ska förstå vad som förväntas under lektionerna. Läroplanen slår fast att eleverna har rätt till strukturerad, lärarledd undervisning. Det är dags att uppvärdera läraren och undervisningen i skolan.”

Det betyder:

Mer katederundervisning – ”läraren har ordet”

Läraren som kunskapsförmedlare ska ha respekt – ”Jag är facit”

Struktur, ordning och reda – ”Tyst, stilla och blickarna framåt i klassen”

36

Standardiserade mål som skapar en standardiserad undervisning – ”Du ska kunna det här – och det är så här du lär dig”

Roger Sjunner skriver i sitt examensarbete från Malmö Högskola Kreativitet i äldre, nuvarande och kommande läroplan för grundskolan följande:

”När industrin som arbetsplats, med sina producerande maskiner, tar mindre plats i det allmänna medvetandet, fungerar maskinen allt sämre som metafor för andra samhällsföreteelser. Eleverna som går till skolan varje dag förväntas inte längre komma till skolan som tomma tavlor – enligt John Lockes idé om den nyfödda människan som en tabula rasa – som ska fyllas med fakta och termer innan dagen är slut. I stället förväntas eleverna vara delaktiga i sitt lärande. Lärarna är inte längre förmedlare av kunskap i samma grad. Lärarna blir i stället handledare, som hjälper eleven till lärande och utveckling.”

I samma anda beskriver Sten Svensson utmaningen i Lärarnas Tidning (nr 3, 2009):

”Under 1900-talet gjorde det svenska samhället en resa från ett odemokratiskt samhälle till ett demokratiskt. Från en odemokratisk skola där eleverna disciplinerades med våld till en skola med en demokratisk och human människosyn. [---] Svenska skolelever är frimodiga och kreativa och de vågar ifrågasätta om de anser något vara fel. Svenska elever gör inte skoluppgifterna för att de är rädda för lärarna utan för att de har en inneboende lust att lära. Precis som vi vuxna. Det är en elevsyn och en skola som vi ska vara väldigt rädda om. ” Det betyder att Jan Björklund i ett alexanderhugg tar skolan tillbaka ca 50 år istället för framåt. Socialdemokraterna kan vid ett maktskifte inte låta detta bero. En ny läroplan måste fram. En läroplan som bygger på den demokratiska grunden i skolan – samtalet, öppenheten, respekten för människan istället för auktoriteten – men också utvecklar skolan till att forma kunskapsdrivna kreativa medborgare. Den nya läroplanen låtsas inte om att det finns en värld utanför den svenska skolporten. Inte en rad ägnas åt att sätta in skolan i den ekonomiska och arbetslivsmässiga globala logik vi kommer att leva med de närmaste decennierna. En ny läroplan måste våga prata om globaliseringen, om förskjutningen från kunskap till kunskap+kreativitet, om Sveriges förmåga att hävda sig i en global marknadsekonomi, om den enskildes väg till egenmakt via förstärkt kreativitet.

37

Uppvärdera de estetiska ämnena – för att öka kunskap+ kreativitet i alla ämnen, i alla sammanhang (inte bara ”kulturella”) Nordiska Rådet genomförde år 2008 en studie för att mäta värdet av estetiska ämnen för skolelevers trivsel och prestationer i teoretiska ämnen.

I förstudien har Nordiska rådet kartlagt flera exempel på att kreativiteten förbättrar inlärnings- och undervisningsmiljön. Resultatet är entydigt. ”Eleverna tar ett betydligt större ansvar för den egna inlärningen och bättre på att presentera sina ämnen när kreativ utveckling ingår som en del av undervisningen i skolan. Och en bieffekt är också att eleverna presterar bättre i modersmålsundervisningen och matematik, vilket kan avläsas direkt i PISA-sammanhang”, säger Mogens Jensen, ordförande i Nordiska rådets kultur- och utbildningsutskott.

I Sverige innebär Jan Björklunds nya gymnasieskola att all estetisk verksamhet berövats sin ställning som obligatorium och som meriterande kurser överhuvudtaget. Eftersom kurserna är valbara, och samtidigt inte längre ger meritvärde, styrs eleverna till att välja bort dem om de vill få höga betyg för att kunna läsa på högskolan.

I Skolvärlden (2010-09-15) säger den renommerade forskaren Anne Bamford – som bland annat gjort den globala studien ”The Wow Factor”, om kreativitetens roll i undervisning – att det kan leda till att Sverige tappar den kreativitet som skapat IKEA och andra internationella framgångar. ”De länder som toppar Pisas rankning har starka inslag av konst och kultur", säger hon, och att ”de innovationer vi ser i det Svenska samhället i dag är resultatet av den utbildning som bedrevs för 20 år sedan”.

Den socialdemokratiska vägen är åt andra hållet. Stärk den estetiska undervisningen. Obligatorium på alla program, och ger meritvärde. Skapa samarbeten med det omgivande samhället. Kan England, så kan vi. England avsatte år 2008 320 miljoner pund till satsningen ”Every primary School to become a musical school.

Teoretisk grund på alla gymnasielinjer Regeringens nya gymnasieskola, med yrkesförberedande program som inte ger allmän behörighet till högskolan, skapar onödiga trösklar och begränsningar som hämmar utveckling och kraft. Som socialdemokrater ska vi ha höga förväntningar på ungdomar, och ge skolorna tillräckligt med resurser för att se till att alla klarar allmän behörighet. Jan Björklunds syn på vissa elever som outbildbara har nu blivit omsatt i reform. Detta måste (S) förändra.

38

33 gymnasiala kreativa utbildningspalats En tydlig socialdemokratisk idé vi som parti måste förstärka är att statligt styrd verksamhet kan fungera som marknadsutvecklare. SBAB är det främsta exemplet. Under många år var SBAB marknadsledande när et gällde bolåneräntor, och pressade marknaden på ett för kunden fördelaktigt sätt. I USA tog regeringen över krisande General Motors, rustade upp bolaget, tog det till svarta siffror, och sålde tillbaka bolaget till finansmarknaden med oerhörd vinst.

Staten kan med sin styrka och resurser visa och utveckla såväl välfärd som marknad.

Staten bör därför finansiera 33 stycken gymnasiala kreativa utbildningspalats över hela landet. Dessa ska få något mer resurser än vanliga gymnasieskolor (Skolpeng 1,5 gånger friskolenormen). Låt kommunerna ansöka om att få driva skolorna.

Skolorna ska få i uppgift att leda utbildningssystemet i utvecklingen mot kunskap+kreativitet. Det ska ställas krav på att de samarbetar med högskola/universitet, med något eller några näringar/kluster, att de finns i städer/orter med stor etnisk och annan mångfald och att de har förmåga att använda den senaste teknologin.

Intagning sker dels med betyg, dels på intagningsprov baserad på kreativitet/talang (”Creative aptitude”). Betyg får aldrig stänga ute en elev som har potential att bli superkreativ.

Kreativt pedagogiskt institut, för att utveckla skolbarns kreativitet Skapa ett kreativt pedagogiskt institut som får i uppgift att utveckla pedagogiken kring kreativitetsutveckling. Detta institut kopplas till de 33 gymnasiala kreativa utbildningspalatsen, men får i uppgift att bistå hela utbildningsväsendet. Ska presentera ny forskning och göra den applicerbar på verksamheten i skolan. Låt lärarhögskolorna få ansöka om vem som ska få institutet.

Utveckla vuxnas kreativa kompetens Alla medborgare, oavsett arbete, utbildning och livssituation, behöver hitta avsättningsytor för kreativt tänkande. Det är först när man kliver ur den situation man är i, antingen enbart tankemässigt eller fysiskt, och därmed möter nya intryck och infall, och därmed kombinerar flera världar, som kreativitet hittar sitt bränsle. Att enbart sitta på sin arbetsplats för att utveckla sin arbetsplats duger inte.

39

Här kan staten vara främsta garant för att ta ansvar för att detta sker.

IKS (Individuellt kompetenssparande) Människans egna drivkrafter måste ligga till grund för fortsatt utveckling av kunskap och kreativitet. Som parti behöver vi uppmuntra alla att ta eget ansvar för kreativitets- och kunskapsutveckling. Därför bör staten införa Individuella kompetenskonton. Utformningen kan ske på olika sätt, och därmed också statens finansiering. Globaliseringsrådet skriver i sin slutrapport:

”Eftersom Rådet anser att tillkomsten av ett bra finansieringssystem för återkommande utbildning är en strategisk utbildningspolitisk fråga vill vi redan här slå fast att det offentliga bör ta ett delansvar för finansieringen av ett sådant system, antingen i form av avdragsrätt för sparade medel eller genom att staten kompletterar privata insättningar (till exempel från individer och arbetsgivare) med bidrag av skattemedel.

Allomfattande komvux Komvux ska vara flexibelt, tillgängligt och utvecklande för alla. För de som saknar gymnasial utbildning får det inte finnas en enda tröskel för att kliva in i komvux. De ska uppmuntras till att utbilda sig vidare, och vidga sina vyer. Om en högutbildad upplever att komvux är ett alternativ för att utvecklas vidare – till exempel genom att lära sig ett nytt språk – ska det offentliga uppmuntra detta. Sänk spärrar, finansiera för fler platser och uppmuntra människor med olika bakgrunder att kliva ut och in i utbildning.

En modern statligt finansierad folkbildning – fokus på kreativitet. Folkbildningen får årligen 1,5 miljarder kronor av staten, genom studieförbund och folkhögskolor, för att genomföra studiecirklar och folkhögskolekurser. I dag får 150 folkhögskolor och tio studieförbund del av statsbidraget. Antal deltagare är stort:

Antal deltagare i studiecirklar/år: 2,1 miljoner

Antal studiecirklar/år: 285 000

Antal besökare på kulturprogram/år 15 miljoner

Antal kulturprogram/år: 250 000 Folkbildningens idégrund har många kännetecken. Idégrunden är ickeformell då den saknar nationellt fastställda läroplaner och betyg. Folkbildningen värderar både praktiska och teoretiska färdigheter. Folkbildning har förmågan att agera flexibelt med okonventionella metoder för att möta nya behov i samhället. Folkbildningens uppdrag är att själpåtaget uppdrag, och staten stöttar detta. Men staten är också en medpart i folkbildningen. En socialdemokratisk regering bör ge

40

folkbildning ett tydligt uppdrag att stärka deltagarnas kreativitet.

Utvecklingspengar för kreativa projekt Många medborgare har idéer på projekt som är kreativa, gynnar samhället i stort och utvecklar verksamheter. Staten bör starta en fond som stöttar utvecklingsprojekt som utvecklar kreativitet inom kultur, arbetsliv, föreningsliv, offentlig sektor, etc. Benchmark är Allmänna Arvsfonden, som beskriver sin verksamhet så här: ”Arvsfonden stödjer ideella föreningar och andra icke-vinstdrivande organisationer, som vill pröva nya idéer för att utveckla verksamheter för barn, ungdomar och personer med funktionsnedsättning på deras egna villkor. Vi vill ge organisationerna möjlighet att pröva nya idéer som kan utveckla verksamheten inom olika områden.”

Trepartssamtal - stat, arbetsgivarna, facken En socialdemokratisk regering bär ta initiativ till trepartssamtal mellan stat, arbetsgivarna och de centrala fackliga organisationerna om hur löntagarna ska utvecklas för att kunna delta än bättre i den produktivitetsdrivna ekonomin.

Föräldraperspektivet Det finns också ett föräldraperspektiv i detta. Ska vi utveckla våra barns kompetens och kreativa kunnande måste vi som föräldrar också leverera. Barn till föräldrar med akademisk utbildning har det dubbelt förspänt: Inte nog med att hälsa, välbefinnande och trygghet är sämre hos barn med icke-akademiskt utbildade föräldrar, de får dessutom sämre möjligheter att utveckla sitt kreativa kunnande.

Kulturpolitik för kreativitetsutveckling

Gratis inträde till museer och maxtaxa på kommunal kulturskola Denna reform har (S) slagits för i många år. Den infördes mellan 2002 och 2006 men togs bort av den borgerliga regeringen under förra mandatperioden. Vår argumentation för denna reform är rättvisa och jämlikhet. Bra så. Men utifrån ett kreativitetspolitiskt perspektiv är det framförallt en investering, i den enskilde och i samhället. I rapporten Making of Me argumenterar författarna Jen Lexmond och Shelagh Wright hos tankesmedjan DEMOS för att bryta ned sådana barriärer som kostnader och praktiska faktorer för deltagande i kultur. ”We need to find a way to connect all

41

young people with more opportunities to develop wider social networks and capital that will help the shape their economic and cultural lives in a way they are then able to grow, sustain for themselves and pass on to their children.” Möten med kultur – som på museer – bidrar till att inspirera och ifrågasätta, och därmed dra igång kreativa processer. Det leder dessutom till förvärvandet av ”mjuka” kunskaper såsom initiativförmåga, applicerbarhet, empati, social kompetens och känslomässig självkontroll. Något som föräldrar lär sina barn. En förälders besök gynnar alltså även barnen, trots att de inte är med. De 100 miljoner kronor den borgerliga regeringen tror att de sparar, förloras i en ständigt läckande rännil ur den kreativa potentialen.

Vi ska inte stödja kulturskolan enbart för att det ger tillgång till konst, kutlur, musik och skapande för den enskildes fördel och lust, ”något roligt att göra efter skolan”. Det är det också. Men ur ett politiskt perspektiv är det en nödvändig investering i kreativitet, ett sätt att stärka allas kreativa färdigheter.

Forskning och utveckling

Förstärkt infrastruktur för mikrofinansiering (mikrolån). Idag erbjuder Almi mikrolån, men till högre ränta än bankerna. En socialdemokratisk politik ska leda vägen på det här området. Låt Almi agera marknadsledande istället, precis som den socialdemokratiska regeringen lät SBAB göra med räntorna på bostadslån: sänk räntan under dagens nivåer.

Låt den ideella sektorn få ta del av medlen. Sänka nivåerna, sänk trösklarna, sänk kraven. Se det som en långsiktig investering. Idag är högsta gränsen 250 000 kr hos Almi. Skapa en ny nivå: högsta nivå 50 000. Tänk projekt. Tänk samhällsvärde.

Satsning på inkubatorer och teknik- och forskningsparker Inkubatorn bistår entreprenörer med aktiv och anpassad managementsupport, finansiella, tekniska och kommersiella nätverk samt en kreativ tillväxtmiljö med tillhörande kontorsservice. En Science Park erbjuder en stimulerande och utvecklande miljö för utvecklingsföretag i tillväxt. Parken kan beskrivas som en mötesplats mellan människor, men också mellan idéer, människor, kunskap och kreativitet (Branschföreningen SiSP – Swedish Incubators and Science Parks). Staten kan gå in som garant och finansiär av Science Parks och Inkubatorer. Enligt branschorganisationen SiSP är Return

42

of Investment 10 kronor för varje investerad krona i de inkubatorer som är medlemmar hos dem. Men uppdraget bör vara att skapa ännu öppnare inkubatorer, som verkligen tar sig an att möta det omgivande kreativa samhället.

Finans- och skattepolitik Hur kan man utforma skattepolitiska incitament som kultiverar kreativitet? Inom vilka sektorer, mot vilka målgrupper, med vilket syfte?

Man kan strukturera de olika lösningarna utifrån tre olika perspektiv:

1. Incitament för individuella kulturproducenter. I t.ex. Irland ger man konstnärer och kulturskapare skattelättnader på inkomstskatten. De får lättnader för inkomster under 250 000 pund årligen för inkomster som kan relateras till ”original and creative work that has either cultural merit or artistic merit”.

2. Incitament för lokal/regional kreativitetsutveckling Flera länder och stater i USA försöker nu stärka kreativa platsers förmåga att generera värde och attrahera kreativa människor. I staten Rhode Island har man utsett nio s.k. ”arts districts”. Verkande kulturarbetande får olika sorters individuella skattelättnader om de verkar och säljer kultur inom området. I staten Maryland har de samma mål, och har därför skattelättnader på t.ex. fastighetsskatt om man upplåter fastigheten för kulturella ändamål, eller skattelättnader på inträdesbiljetter till olika kulturella verksamheter.

3. Incitament för den kreativa näringens utveckling Många stater i USA och Canada har genomfört skatteincitament för utveckling av film- och televisionproduktion. Dessa incitament kan delas in: skattelättnader för produktionskostnader, skattelättnader för kostnad av anställda och skattelättnader för investeringar.

RUT-avdragets konstruktion och logik är att skatteavdrag på konsumtionen ska öka efterfrågan, och därmed öka produktionen. Detta ger stärkt näring, ökad tillväxt och fler jobb. Håkan Juholt har ju också skrivit en riksdagsmotion som föreslår Konst-ROT, utformat på samma sätt som ROT/RUT, men riktat mot kultursektorn.

En finans- och skattepolitik som stöttar kreativitetsutveckling är förmodligen det kraftfullaste verktyget i den politiska verktygslådan – men också det svåraste. Denna utmaning bör en skatteöversyn tas särskild hänsyn till.

43

Stadsutvecklingspolitik Professor John Hartley från Australien skriver I rapporten Creativity as emergence: policy issues for creative cities: “In terms of physical infrastructure, it will be important to focus not on production plant but on relationship‐formation,

shifting attention from real‐estate solutions to what my colleague at the CCI Jason Potts calls ‘novelty bundling markets’ (Potts 2010). These include ‘scenes,’ festivals, incentive competitions or awards, and venues that allow the integration of cultural and economic approaches to creativity, the mixture of ideas, and a rich interaction between ‘productive consumers’ and creative enterprise.”

Kreativa centra Redan i början 200-talet tog det Sydkoreanska staten initiativ till att skapa 10 stycken Design Innovation Centers. Dessa Centers har mål att skapa designklusters. Det offentliga tar därmed ansvar för att stötta företag – ofta små – i denna växande näring. Stat, kommun och landsting i Sverige kan göra samma sak. Det offentliga går in och finansierar grunden, näringslivet möter upp. Utifrån olika lokala och regionala förutsättningar kan olika centers skapas, t.ex. design, filmproduktion, textil/mode, etc. Staten garanterar finansiering, t.ex. bidrag till lokalhyra i centret, förutsatt att man uppfyller vissa krav.

Effektfull politik för kreativitetsutveckling och urbanitet

Urbaniseringsminister och urbaniseringspolitik I en artikel i Svenska Dagbladet från 1 november 2010 visar statistik från Arbetsförmedlingen hur glesbygden tappar allt mer av sin befolkning. Stockholm, Göteborg, Malmö och ett antal högskoleorter växer, medan resten av landets kommuner tappar invånare. Naturligtvis är detta ett problem, då välfärd och jobb hotas. Men det är för att politiken, förvaltningen och skattesystemet som finansierar välfärden är konstruerat så att det blir ett problem. Den ökade urbaniseringen i Sverige är något positivt eftersom de som flyttar vill utbilda sig, lyfta sig från nuvarande begränsningar och förhoppningsvis verka i kreativa och stimulerande miljöer. Eskil Erlandsson är idag landsbygdsminister, med uppdrag att arbeta mot avfolkning. En modern socialdemokratisk regering ska istället tillsätta en urbaniseringsminister, som verkar för kontrollerad och effektiv urbanisering – gärna ökad! – och samtidigt har i

44

uppdrag att mildra de negativa effekterna. Det kommer att ge fler jobb, högre utbildningsgrad, ökad mångfald, och i förlängningen bättre välfärd – också för små orter, om vi fördelar skattemedlen på ett bättre sätt.

I slutet av 1990-talet kom den så kallade storstadspropositionen (1997/98:165, Utveckling och rättvisa – en politik för storstaden på 2000-talet). För första gången formulerades en statlig storstadspolitik, och därmed fanns en uppvägning mot den glesbygdsorienterade regionalpolitiken. Nu är det dags att ta nästa steg. Det behövs en statlig urbaniseringspolitik, som uppmuntrar inflyttning tillstorstäderna, men samtidigt försöker sprida urbanitetens positiva aspekter till alla delar av landet.

Skapande av kreativitetsindex 2009 utnämnde EU till ”kreativitetens år”. Just nu pågår en intensiv debatt i Europa om hur ekonomierna kan ställas om till att bli mer kreativt inriktade. För att skapa politik för kreativitet krävs uppföljning som visar om politiken fungerar. Just nu diskuteras hur man ska kunna mäta kreativitetsutveckling, såväl i samhället i stort men kanske framförallt inom utbildning.

Sverige bör gå före i detta. Målet är att utforma index som visar hur vårt samhälles kreativitet utvecklas över tid, och i relation med andra länder.

45

Referens- och inspirationslista

Anna Amnéus, Robert Noord, Att riva plåstret – Tankar om en ny (S)kolpolitik, Åva Förlag, 2009

Per Wirtén, Där jag kommer från – Kriget mor förorten, Albert Bonnies Förlag, 2010

Jane Jacobs, The Death and Life of Great American Cities, Vintage Books, 1961, 1992

Kristian Lundberg, Yarden – en berättelse, Symposion, 2010

William H. Whyte, The Organization Man, University of Pennsylvania Press, 1956, 2002

Henrik Berggren och Lars Trägårdh, Är svensken människa? – Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Norstedts, 2006

Fredrik Härén, Bli en vinnare i den globala världen, Pocketförlaget, 2008

Richard Florida, Den kreativa klassens framväxt, Daidalos, 2006 Anthony Giddens, Tredje vägen – om förnyelse av socialdemokratin, Atlas, 1999 Red. Håkan Lindgren och Tom Petersson, Tillväxt och tradition: perspektiv på Stockholms moderna ekonomiska historia, Stockholmia Förlag, 2008. John Hartley, Digital storytelling around the world. Paper for the 27th National Informatics Conference, September 22-23, 2010, Ankara, Turkey. Jen Lexmond and Shelagh Wright, Making of Me, Demos, 2009 Socialdemokraternas valmanifest 2010, Fler jobb och nya möjligheter, 2010 Stockholms Läns Landsting, Regionplane- och trafikkontoret, Livsstilar och konsumtionsmönster i Stockholmsregionen – ett regionalt utvecklingsperspektiv, 2008 KEA European Affairs, THE IMPACT OF CULTURE ON CREATIVITY - A Study prepared for the European Commission (Directorate-General for Education and Culture), 2009

46

Arenagruppens valanalys, Tio råd till dagens socialdemokrati, 2010 Mt. Auburn Associates, Utilizing Tax Incentives to Cultivate Cultural Industries and Spur Arts-Related Development Socialdemokraterna, Valanalys 2010 – Rapport från den socialdemokratiska kriskommissionen, 2010 Stockholms Socialdemokratiska Partidistrikt, ANALYS av VALET 2010, 2010 World Values Survey, Values Change the World Globaliseringsrådet, Bortom krisen – Om ett framgångsrikt Sverige i den nya globala ekonomin, slutrapport, 2009 Ove Sernhede, Territoriell stigmatisering, ungas informella lärande och skolan i det postindustriella samhället, Utbildning & Demokrati, 2009 Paul Roberts, Nurturing Creativity in Young People – A report to Government to inform future policy, Department for culture, media and sport, 2006 Del ur LGR 11, Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet: kapitel 1 och 2, 2010 Panel on Fair Access to the Professions, Unleashing Aspiration – The final report of the Panel on Fair Access to the Professions, 2010 Roger Sjunner, Kreativitet i äldre, nuvarande och kommande läroplan för grundskolan, Examensarbete, Malmö Högskola, Lärarutbildningen, 2010