View
2
Download
0
Category
Preview:
Citation preview
Umeå universitet Statsvetenskapliga institutionen
Kemalism: En idéanalys av statsideologins påverkan på den turkiska författningsdomstolen
Magisteruppsats i statsvetenskap vid Umeå universitet VT 2014
Rebin Tely Amen
Abstract: This Master thesis analyzes the influence of the state official ideology, Kemalism, on the
Turkish Constitutional Court’s decisions and reasoning regarding the ban and closing of
Kurdish political parties. In order to do so two analytical approaches are used,
Postcolonialism and Historical Institutionalism. Postcolonialism with its interpretivist belief
focuses on the deconstruction of the language in order to illustrate the hidden reality that
creates dichotomies and thereby retains and legitimizes the dominance of one actor over the
other. Historical Institutionalism demonstrates the importance of the historical legacy and its
impact on actors’ behavior over time. It also claims that formal and informal institutions have
a great impact on how actors behave. Given these two theoretical starting points, this thesis
has a double ambition. First (based on Postcolonialism and Historical Institutionalism) to
explain the Turkish Constitutional Court’s decisions and reasoning with regard to the
influence of the Kemalist ideas and second to promote a better understanding of the
Constitutional Court’s conducts.
Förkortningar:
AKP Rättvise och utvecklingspartiet
AYM Turkiska författningsdomstolen
CHP Republikanska folkpartiet
DTP Demokratiska samhällspartiet
DEP Demokratipartiet
ECHR Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter
EU Europeiska unionen
HADEP Folkets demokratiska parti
HEP Folkets arbetarparti
PKK Kurdistans arbetarparti
TBKP Turkiets enade kommunistparti
ÖZDEP Frihets- och demokratipartiet
Table of Contents
Abstract: ............................................................................................................................................. 2 Förkortningar: .................................................................................................................................. 3 1. Inledning: ....................................................................................................................................... 1 1.2 Problemformulering: ........................................................................................................................ 2 1.3 Syfte och frågeställningar: ............................................................................................................... 3
Frågeställningar: ......................................................................................................................................................... 3 1.4 Avgränsning: ........................................................................................................................................ 4 1.5 Tidigare forskning: ............................................................................................................................ 4
2. Teori: ............................................................................................................................................... 6 2.1 Postkolonialism: ................................................................................................................................. 6
2.1.1 Orientalism: en variant av postkolonialism ............................................................................................ 7 Kritik: .............................................................................................................................................................................. 9
2.2 Institutionalism: .............................................................................................................................. 10 2.2.1 Historisk institutionalism: ...................................................................................................................... 11 2.2.2 Stigberoende: ................................................................................................................................................. 11 2.2.3 Idéernas roll: ................................................................................................................................................... 13
2.3 Val av Teori: ....................................................................................................................................... 14 3. Metod: .......................................................................................................................................... 15 3.1. Forskningsdesign: Teorikonsumerande och teoriprövande ........................................... 15 3.2 Metod för att analysera empirin: ............................................................................................... 16
3.2.1 Idéanalys: ......................................................................................................................................................... 16 3.2.2 Förklarande idéanalys: ................................................................................................................................ 17 3.2.3 Diskursanalys som förklarande idéanalys: ........................................................................................... 18
3.3 Operationaliseringar: .................................................................................................................... 20 3.4 Empiriskt material: ......................................................................................................................... 20
4. Bakgrund: ................................................................................................................................... 21 4.1 Arvet från Atatürk: .......................................................................................................................... 21 4.2 Kemalism som den turkiska republikens fundament: ....................................................... 23 4.3 Den Turkiska författningsdomstolen och lagen om politiska partier: ......................... 24
5. Resultat och analys .................................................................................................................. 26 5.1. Författningsdomstolen, Atatürks nationalism, minoritetsstatus och kurdernas minoritetsegenskaper. ......................................................................................................................... 26 5.1.1 Författningsdomstolen och Atatürks nationalism: ...................................................................... 26 5.1.2 Författningsdomstolens förhållningssätt till minoriteter inom den ”turkiska nationen”: .................................................................................................................................................................. 29 5.1.3 Kurder och dess minoritetsegenskaper i författningsdomstolens synvinkel: ................. 30 5.1.4 ideologisk-‐bunden approach: ............................................................................................................... 32
5.2 Postkolonial-‐ och historisk institutionalistiskanalys: ........................................................ 33 5.2.1 Postkolonialanalys: .................................................................................................................................... 33 5.2.2 Institutionell analys: .................................................................................................................................. 37
6. Sammanfattande analys och teoretisk diskussion: ...................................................... 40 7. Referenser: ................................................................................................................................. 43
1
1. Inledning: Kemalismen och Atatürks personkult är påfallande närvarande i det vardagliga livet i Turkiet.
Vid flygplatser och gränsstationer möts besökaren av stora porträtt av Atatürk. Samma sak
upprepas i hotellentréerna och bilder av honom följer besökaren även på mynt och sedlar.
Hans staty står i centrum i alla städer och hans bilder finns i klassrummen, banker och
affärer.1 Lika självklart är Kemalismens närvaro i det offentliga och politiska livet i landet.
Kemalismen deklareras som statens officiella ideologi i den turkiska konstitutionen som
tillkom efter militärkuppen 1980. ”Atatürks principer” och ”Atatürks nationalism” utgör den
ideologiska grunden av konstitutionen.2 Ideologin som representerar ”Atatürks väg” har
kallats för Kemalism, eller mer allmänt Atatürkism som generellt tillskrevs idéer som ledde
det nationella självständighetskriget (1919-1923) och följande reformer och åtgärder som
genomförts under Atatürks styre.3 Dessa idéer institutionaliserades senare som de sex
principer, nämligen republikanism, nationalism, sekularism, populism, estatism och
revolutionism/reformism. De inkorporerades i republikanska folkpartiet (CHP) och officiellt
kallades för Kemalism 1935. Åtminstone två av dessa principer lever starkt i dagens Turkiet
och är bland de grundläggande principerna i konstitutionen, dessa principer är nationalism
och sekularism.4
Efter att Kemal Mustafa Atatürk utropade den turkiska republiken år 1923 som president,
började den kemalistiska eliten sträva efter att skapa en modern, homogen och sekulär
nationalstat och därmed närmare band med Europa. Stora åtgärder vidtogs för att undanröja
ottomanska rikets arv som sågs som ett hinder för ett nationalistiskt och sekulärt
moderniseringsprojekt.5 Turkiets enda chans för överlevnad var enligt Atatürk att hinna ikapp
västvärlden. Alla tankar och krafter koncentrerades på en modernisering och återuppbyggnads
projekt av de områden som utgjorde den nya republiken Turkiet.6
Det kulturella och islamiska arvet från ottomanska riket sågs som det största hindret för
Atatürks moderniseringsprojekt. Därför vidtog den kemalistiska eliten drastiska åtgärder för
att undanröja allt som påminde om Orienten som Turkiet skulle nu definitivt lämna bakom
sig. Kalifatet, religiösa domstolar och arabiska alfabetet avskaffades, huvudstaden förflyttades 1 Karlsson, Ingmar, 2007: 66-67 2 Dagi, Ihsan, 2012: 29-30 3 Bagdonas, Özlem 2008: 100 4 Ibid: 100 5 Karlsson, Ingmar, 2007: 72 6 Karlsson, Ingmar, 2007: 61.
2
från Istanbul till Ankara, den gregorianska kalendern proklamerades, en ny obligatorisk
klädedräkt föreskrevs och europeiska lagar övertogs.7 Vägen till västvärlden och moderniteten
visades av de ”sex pilarna”(detta utvecklas i avsnitt 4.1).8 Atatürk tillsammans med den
styrande eliten såg nödvändigheten av att alla medborgare ska omfatta samma kultur och
identitet som en avgörande element för att realisera sin vision.9 Grundarna av den nya
republiken ledda av Atatürk var fast beslutna om att den nya republiken i motsatts till
ottomanska rikets grundläggande funktion att vara en muslimsk stat som företräder hela den
muslimska världen skulle bli en modern nationalstat. Som ett resultat alla som bodde i Turkiet
skulle bli medborgare lika inför lagen oavsett religion och etnisk bakgrund.10
1.2 Problemformulering: En bred konsensus verkar finnas bland forskare över faktumet att Kemalismen har och har
haft starkt inflytande på det turkiska politiska systemet. Men vilka effekter ideologin haft på
landet råder det delade meningar om. Samuel Huntington menade att kemalistiska reformer
var nödvändiga steg mot en sekulär modern nationalstat.11 Utifrån ett postkolonialt perspektiv
menar Welat Zeydanlioglu att Kemalismens nationsbyggandeprojekt har lett till förödande
konsekvenser för icke-turkiska grupper i landet, inte minst den kurdiska befolkningen i
Turkiet.12
Kemalismen i dagens Turkiet syftar till att bevara den turkiska statens enighet och dess
sekularism från hot från separatistiska och religiösa grupper.13 Tillsammans med militären
och byråkratin, har rättsväsendet fungerat som en av de starkaste pelare i den härskande
ordningen.14 Inte mindre än 24 politiska partier har förbjudits av den turkiska
författningsdomstolen (Anayasa Mahkemesi AYM) sedan dess upprättande i början av 1960-
talet. En grupp som anses ha en separatistisk agenda i landet är den kurdiska befolkningen 15
därför har de pro-kurdiska politiska partierna inte förskonats av AYM domslut och praxis,
och förbjudits efter anklagelsen för bl.a. separatism. Något lagligt kurdisk parti fanns inte
7 Karlsson, Ingmar, 2007: 63. 8 Ibid: 61. 9 Karlsson,Ingmar, 2009: 138. 10 Hakyemez, Yusuf, Akgun, Birol, 2010: 63 11 Huntington, 1968: 347-348 12 Zeydanlioglu, Welat, 2008: 13-14 13 Davies, Mathew, 2013: 520 14 Bayir, Derya, 2013, Representation of Kurds by the Turkish Judiciary, sid: 119 15 Davies, Mathew, 2013: 520
3
fram tills början av 1990-talet. Därefter har AYM gång på gång förbjudits kurdiska politiska
partier med olika motiveringar.16
Det teoretiska ramverket i denna uppsats består av ”postkolonialism” och ”historisk
institutionalism”. Generellt sätt bidrar det teoretiska analysverktyget med att förenkla och
bryta ner den komplexa verkligheten. Postkolonialismen med sitt interpretivistiska
förhållningsätt fokuserar på hur aktörer rättfärdigar, kontrollerar och behåller sin dominans
över andra genom att konstruera en uppdelning mellan sig och de andra som resulterar i
skapandet av en ”positiv nödvändighet” för kontroll och dominans. Med ett sådant perspektiv,
söker man svaret i diskurser och de djupa strukturerna. Med hjälp av detta analysverktyg
kommer jag i uppsatsen att visar hur de postkoloniala inslag i AYMs resonemang har
konstruerat den ”orientaliska” bilden av kurder och därmed en nödvändighet för kontroll och
dominans. Historisk institutionalism däremot belyser vikten av det historiska arvet för hur
saker och ting ser ut idag. Teorin belyser också betydelsen av de formella och informella
institutionerna i samhället och påstår att dessa institutioner begränsar aktörernas handlande.
Idéernas roll och inflytande ges särskild vikt inom analysinriktningen. Genom att använda
historisk institutionalism kommer jag att kunna förklara varför det turkiska rättsystemet ser ut
som det gör genom att hänvisa till de idéer och tankestrukturer som växte fram i republikens
tidiga dagar, samt förklara AYMs agerande utifrån formella/oformella regler och dess
mandat.
1.3 Syfte och frågeställningar: Uppsatsens syfte är att beskriva och förklara Kemalismens påverkan på den turkiska
författningsdomstolens resonemang och domslut i samband med förbudsfall mot kurdiska
politiska partier. Uppsatsen har utifrån detta både en teorikonsumerande och teoriprövande
ambition.
Frågeställningar: Hur har författningsdomstolen värderat Kemalismens principer?
På vilka grunder har författningsdomstolen fattat sina beslut?
Hur kan författningsdomstolens agerande förklaras utifrån de valda teorierna?
16 Landguiden, 2013: Kurderna
4
1.4 Avgränsning: Det begränsade friheten som politiska partier har i Turkiet, började uppmärksammas under
1990-talet och har ansetts vara ett de allvarligaste problem för demokratin i Turkiet. AYM
som ansvarar för att övervaka de politiska partierna har bannlysts många politiska partier.17
De flesta partierna har förbjudits av AYM efter att de ha anklagats för att stödja ”separatism”
eller främja ”islamisk fundamentalism”.18 Förbudsfallen som handlar om partier som ansetts
ha främjat ”islamisk fundamentalism” kommer inte att inkluderas i uppsatsen, utan det
empiriska materialet kommer att bestå av texter om AYMs resonemang i samband med
domslut mot kurdiska partier. Syftet med granskningen av AYMs domslut är inte att
undersöka lagligheten av dess domslut utan syftet är att tydliggöra och förklara Kemalismens
påverkan på dess resonemang och handlande. Som ett resultat kommer fokus att ligga på den
nationalistiska principen av Kemalismen istället för sekularismen.
1.5 Tidigare forskning: Olika forskare har tolkat och beskrivit Kemalismen på olika sätt. Vissa har deklarerat
Kemalismen för att vara det mest effektiva sättet för att modernisera Turkiet medan andra har
illustrerat de mörka sidorna av Kemalismen och beskrivit den som auktoritär och
inkompatibel med demokratins grundläggande principer.
Suna Kili hävdar att Kemalism som ideologi har varit avgörande för den moderniseringen
som skett i Turkiet. Kili deklarerar Kemalismen och Atatürks arv inte bara som det mest
effektiva sättet för modernisera Turkiet utan också som ett oumbärligt element för att befria
turkarna från utländsk dominans. Hon hävdar vidare att Kemalismen har fört Turkiet närmare
nivån av de avancerade staterna i världen. Vidare skriver hon att den nationella enigheten som
uppnåddes under Atatürks tid gör att många turkar förnyar sin lojalitet till Kemalismen och
dess moderniseringsprojekt. 19
Den kända amerikanske författaren Samuel Huntington nämner Kemalismen och Atatürks
moderniseringsprojekt i sin bok ”Political Order in Changing Scocieties”. Huntington menar
att Atatürk mötte alla ”problem” av moderniseringen, nämligen ”definitionen av nationell
gemenskap, skapandet av en modern och sekulär nationalstat, invigningen av kulturella och
17 Hakyemez, Yusuf, AKgun, Birol, 2010: 54 18 Ibid: 62 19 Kili, Sunna, 1980: 383
5
sociala reformer och främjandet av ekonomisk utveckling”20. Enligt Huntington hade Atatürk
framgångsrikt mött alla problem som hans moderniseringsprojekt stod inför. Skapandet av ett
etnisk homogent samhälle var en nödvändighet för effektiviseringen av politiska institutioner
menar Huntington. Detta gjorde det möjligt för de styrande att genomföra kulturella, sociala
och religiösa reformer genom dessa institutioner. Atatürk var enligt Huntington också
tvungen att eliminera alla former av traditioner och seder för att öppna vägen för
industrialisering och ekonomisk tillväxt. Huntington ser Atatürks försök för att skapa ett
etniskt homogent samhälle och elimineringen av alla traditionella former och sedvänjor som
nödvändiga åtgärder för att uppnå modernisering och ekonomisk tillväxt. Han skriver att ”
den ekonomiska tillväxten krävs kulturell modernisering, kulturell modernisering krävs
effektiv politisk auktoritet, effektiv politisk auktoritet måste ha sin grund i ett etniskt
homogent samhälle”. 21
Andra forskare har hyllat Kemalismen på ungefär samma sätt, men det finns också de som har
attackerat Kemalismen med postkolonialt perspektiv. I åtminstone två av hans artiklar,
diskuterar Welat Zeydanlioglu den politik som genomförts av den turkiska staten för att
kontrollera kurder utifrån ett postkolonialt perspektiv. Zeydanlioglu påstår i sin artikel ” The
White Turkish Man’s Burden: Orientalism, Kemalism and the Kurds in Turkey” att den
turkiska staten har brutalt attackerat etno-religiös mångfald i Turkiet i moderniseringens
namn. Han analyserar kemalisternas diskurser och menar att dessa diskurser har skapat en
positiv nödvändighet för den turkiska staten för att kontrollera och förtrycka kurder i den
sydöstra delen av landet. Han menar att ”turkisk orientalism” gynnar kemalistiska eliter för att
stärka sin makt och position, genererar möjlighet för de för att utöva makt och legitimerar
deras användande av tvång.22 Zeydanlioglu avslutar sedan sin artikel genom att hävda att den
fortsätta förtrycket mot kurder i nutida Turkiet mer eller mindre ett resultat av vad han kallar
det ”Kemalistisk trauma” som härrör från kemalisternas misslyckanden för att skapa en
etniskt homogent nationalstat.
I en annan artikel under rubrik ”Turkey’s Kurdish Language Policy”, undersöker
Zeydanlioglu den turkiska statens assimileringspolitik gentemot kurderna och det kurdiska
språket. I denna artikel också använder han sig av ett postkolonialt perspektiv. Han påstår att
elimineringen av kurder och det kurdiska språket blev ett av de främsta syften med den
20 Huntington, Samuel, 1968: 347 21 Ibid: 347-348 22 Zeydanlioglu, Welat, 2008: 13-14
6
turkiska nationsbyggandeprojekt genom att definiera kurder som ”öst”, ”banditer”,
”bakåtsträvare” och ”stamväsendet”.23 Zeydanlioglu nämner att vissa framsteg har genomförts
gällande det kurdiska språket i landet det senaste decenniet av AKP-regeringen (rättvise och
utvecklings partiet AKP) p.g.a. EU-relaterade reformer. Men AKP-regeringen har enligt
Zeydanlioglu backat på sin egen politik p.g.a. våldsamma motstånd från kemalistiska
krafter.24
I denna uppsats kommer jag att anta samma perspektiv (det postkoloniala) när jag analyserar
författningsdomstolens resonemang och domslut. Men postkolonialismen har vissa brister
som nästan inte går att bortse ifrån. Postkolonialismen tenderar att fokuserar enbart på
diskurser och språket som används av aktörer för att legitimera sin politik. Dessutom tar
postkolonialismen ingen hänsyn till det historiska arvet som har lett till en viss ordning eller
en viss bild konstruktion. Därför tycker jag är det viktigt med historisk institutionalismen inte
bara för att förklara Kemalismens fortsättning som statens officiella ideologi genom att
hänvisa till det historiska arvet och idéer som tillkom i republikens första dagar, utan även för
att förklara AYM agerande utifrån dess mandat, formella lagar och regler.
2. Teori: Det teoretiska ramverket av uppsatsen presenteras i detta avsnitt. En diskussion kring de två
olika perspektiven och ett påpekande på de svagheter som jag tycker finns inom
postkolonialismen framgår i avsnittet. Under rubrik ”val av teori” diskuterar jag bl.a. de olika
ontologiska och epistemologiska antaganden samt betydelsen av ett positivistiskt
förhållningssätt i denna uppsats.
2.1 Postkolonialism: Edward Said anses vara grundaren för den postkoloniala teorin. Innan jag går in på Edward
Saids Orientalism kan det vara värt att kort förklara begreppen kolonialism och
postkolonialism. Kolonialism kan definieras som erövring och kontroll över andra
människors land och tillgångar. Med andra ord erövring, kontroll och exploatering av
områden som ligger utanför kolonisatörens primära territorium.
Kolonialism inskränker sig inte bara till de olika europeiska intrång i olika delar av världen,
utan den kan ses som ett återkommande inslag i människans historia. Termen används bl.a.
om romerska imperiets, mongolerna rike under Djingis Khan, Aztekernas rike och
23 Zeydanlioglu, Welat, 2012: 105 24 Ibid: 120
7
ottomanska riket. Kolonialism är idag ett samlingsbegrepp oftast kopplad till den europeiska
kolonialismens globala makt och effekter. Marxismen gör en distinktion mellan
förkapitalistiska och kapitalistiska kolonialism. Den kapitaliska kolonialismen nöjde sig inte
med bara att uppbära tribut och tillgångar från de erövrade områdena, de omstrukturerade
dessutom ekonomierna vilket ledde att kolonierna drogs i ett komplex beroendeförhållande.25
Före detta koloniserade länder behöver inte nödvändigtvis beskrivas som postkoloniala.
Begreppet postkolonialism beskrivs inte som någonting som bokstavligen efterträder
kolonialismen och tillkännager dess slut, utan istället förstås som ett ifrågasättande av den
koloniala dominansen och kolonialismens följder. En sådan ståndpunkt gör det möjligt att
innefatta inte bara de som har blivit geografiskt omflyttade av kolonialmakter, utan även att
sammanfoga det antikoloniala motståndet med dagens mångförgrenade kamp mot den
västerländska kulturen. Förtrycket som etablerades under kolonialismen har en stor påverkan
på dagens människor i såväl tidigare koloniserade som i tidigare koloniserande länder. 26
Postkolonialismen illustrerar kolonialismens avgörande betydelse för framväxten av idéer om
modernitet, humanism och civilisation. Prefixet ”post” markerar att nutida samhällen
fortfarande präglas av det koloniala arvet och den kunskapssyn som växte fram under
kolonialismen som rättfärdigar över- och underordningsrelationer och som idag återskapas
globalt och lokalt.27 Postkolonialismen är starkt influerad av det poststrukturalistiska
perspektivet som betonar vikten av språkets betydelse för skapandet av identiteter och politik.
Enligt detta perspektiv, avspeglar inte språket som används verkligheten som existerar där
ute. Inte heller kan språket analyseras som enkelt utryck för talande och skrivande intentioner.
Istället inom poststrukturalism försöker man visa hur välden konstrueras och struktureras
genom språket.28
2.1.1 Orientalism: en variant av postkolonialism Erdward Said anses vara en av grundarna av postkoloniala teoribildningen. I sin bok
”orientalism” markerar Said en ny metod för att studera kolonialismen. Said analyserar hur
kunskap om ”de andra” i olika typer av västerländska texter om ”Orienten”.29 Said menar att
framställningen av orienten i europeiska romaner, reseböcker och andra skrifter bidrog till
upprättandet av en dikotomi mellan européer och icke-européer (de andra). Dikotomin var
25 Loomba, Ania, 2006: 24-25 26 Ibid: 32 27 Nationalencyklopedin, 2014, Postkolonialism 28 Thörn, Håkan, Eriksson, Catarina, Baaz, Maria, 1999: 17-18 29 Thörn, Håkan, Eriksson, Catarina, Baaz, Maria, 1999: 20.
8
lika centralt för skapandet av den europeiska kulturen som den var viktigt för att bibehålla och
även utvidga kontrollen över kolonierna.30
Med orientalismen menar Said att det är ett sätt för västerlandet att förhålla sig till det som
benämns som Orienten. Orienten i sin tur har bidragit till skapandet av Västerlandets
definition genom att vara dess motbild, motidé, motsatta personlighet och en motsatt
erfarenhet. Vidare menar Said att termen Orientalism betyder flera olika sammanhängande
saker.31
Den första är den forskning och kunskap som kretsar kring orienten och dess kultur i den
akademiska traditionen i Västlandet. Orientalismen är också ett sätt att tänka som grundar sig
i en uppdelning mellan Orienten och Västerlandet (Occidenten). Enligt Said har ett mycket
stort antal skribenter, oavsett om de är poeter, romanförfattare, filosofer, politiska teoretiker
och ekonomer antagit denna grundläggande skillnad mellan Orienten och Occidenten. På så
sätt har denna tankestruktur varit utgångspunkt för omfattande skrifter och redogörelser om
orienten. Den tredje formen av orientalismen är den samman fällda institution som användes
för att hantera orienten sedan slutet av 1700-talet. Orienten hanteras genom att göra yttranden
om den, beskriva den, härska över den och kolonisera den. Alltså ett sätt för Västerlandet för
att dominera och utöva myndighet över orienten.32 Den europeiska kulturens hegemoni
bygger på den binära uppdelningen mellan oss och dem, Västerlandet och Österlandet,
occidenten och orienten. Han hävdar att den viktigaste komponenten i den europeiska
kulturens hegemoni är idén om en europeisk identitet som är överlägsen i relation till icke-
europeiska folk och kulturer. Dikotomierna oss och de, och hegemonin av dessa europeiska
idéer om orienten understryker occidentens överlägsenhet gentemot orienten och dess
efterblivenhet.33
Said är mycket influerad av Michel Foucault och hans begrepp diskurs. Said menar att
begreppen makt och kunskap ligger väldigt nära varandra. Enligt Said fungerar orientalismen
som kunskapsregim som i sin tur bidrar till etablerandet av kategorier sanningar och
uppmuntrar och främjar vissa typer uttalanden och yttranden samtidigt som den motarbetar
och hindrar andra. Han hävdar att man måste undersöka orientalismen med en
diskursanalytisk metod för att kunna förstå den europeiska tankestrukturen som inte bara
30 Loomba, 2006: 60 31 Said, Edward, 1997: 63-64 32 Ibid: 63-65 33 Ibid: 71
9
lyckades styra orienten, utan även producera politiska, ideologiska och kulturella bilden av
denne.34 Orientalismen och ”diskursiva andra” fungerade som ett stöd för kolonialmakternas
politiska och ekonomiska dominans genom att konstruera och producera den orientaliska
bilden av österlandet. Orientalismen bidrog till förstärkandet av Västerlandets självbild som
överlägsen civilisation.35
Vidare menar han att kunskapen om orienten aldrig kunde vara objektiv, utan bilden och
kunskapen om orienten skapades och presenterades av människor som hade ensidiga politiska
visioner om verkligheten vars struktur framhävde skillnaden mellan det kända, nämligen Vi,
Europa och Västerlandet och det okända, De, Orienten och Österlandet.36
En annan filosof Said är influerad av är Anonio Gramsci och hans tankar och idéer om
begreppet hegemoni. Gramsci har enligt Said gjort en distinktion mellan frivilliga och
tvångsmässiga sammanslutningar.37 Hegemoni enligt Gramsci är maktutövning genom en
kombination mellan tvång och samtycke. Gramsci menar att makthavarnas dominans och
hegemoni grundar sig inte bara på tvång och hot, utan också deras förmåga att skapa
undersåtar som frivilligt går med på att låta sig styras. 38
Kritik: Trots sin framgång och inflytande, har den postkoloniala varianten som är känd som
”orientalismen” varit föremål för omfattande kritik från olika teoretiker. Said har bl.a.
kritiserats för att ha presenterat en alltför homogen och enhetlig bild av orientalismens diskurs
utan att ta hänsyn till historiska förändringar. Saids antyder på att den binära uppdelningen
mellan öst och väst har varit nästan oförändligt i Västerlandets diskurser från antiken tills
idag. Kritikerna menar att europeiska attityder mot icke-européer har varierat oerhört över tid,
plats och kontext, och att Saids analys nästan uteslutande vilar på de litterära skrifter som
producerade orientens bild. Said har också kritiserats för att han inte kopplar den orientaliska
kunskapsproduktionen till kolonialismens historia och dess samband med kapitalismens
utveckling. Enligt Aijaz Ahmad, överdriver Said betydelsen av litterära och diskursiva uttryck
på bekostnad av institutionella och materiella realiteter.39
34 Said, Edward, 1997: 66 35 Thörn, Håkan, Eriksson, Catarina, Baaz, Maria, 1999: 20 36 Loomba, 2006: 61 37 Said, Edward, 1997: 70 38 Thörn, Håkan, Eriksson, Catarina, Baaz, Maria, 1999: 20 39 Loomba, Ania, 2006: 57
10
Som nämndes tidigare är postkolonialismen starkt sammanflätad med poststrukturalismen och
bygger på antaganden om att det inte finns en verklig verklighet utan allt som finns runt
omkring oss är socialkonstruerad. Därför är det nästan omöjligt genom ett sådant perspektiv
undersöka de materiella realiteter, i form av formella lagar, aktörernas mandat och det
historiska arvet, utan fokus ligger istället på det dolda (diskurser) som har skapat denna
verklighet. Historiskt institutionalism är betydelsefullt i detta sammanhang, i den mening att
man med hjälp av den kan undersöka de institutionella och materiella realiteter, inte minst när
det gäller de formella etablerade institutioner. Till skillnad från postkolonialismen och
orientalismen som inte belyser vikten av den historiska återblicken och dess avgörande
betydelse, ger historiskt institutionalism relevanta verktyg för att koppla mellan de idéer och
institutioner som växte fram under en specifik tidsperiod, och mellan fortsättningen och
konsekvenserna av dessa idéer långt in i framtiden.
2.2 Institutionalism: Institutionalism handlar om att ta reda på vilken roll institutioner spelar i det politiska livet
och samhället som stort, samt vilken betydelse institutioner har för individernas beteende.
Huvudtanken är alltså att staten och politiska institutioner har betydande effekter på hur
samhället utvecklas.40 Historien bakom institutionalismen går långt tillbaka i tiden, till
antikens tid och Aristoteles rekommendationer om hur man designar normativa institutioner,
tills Hobbes argument om nödvändigheten av starka institutioner för att rädda människan från
hennes egna onda natur och tills Montesquieus idéer om maktdelningsprincipen mellan olika
institutioner.41
Nyinstitutionalism kom som en reaktion mot de individorienterade analysinriktningarna,
nämligen behavioralism och rational choice som var helt dominerade inom statsvetenskapen
efter andra världskriget. Både behavioralism och rational choice påstår att individer agerar
självständigt utifrån sina socialpsykologiska egenskaper eller rationella överväganden av
självintressen. Vidare hävdar dessa teorier att individer inte är begränsade av de formella och
informella institutioner som de verkar i. Traditionell institutionalism fokuserar bara på de
formella strukturerna av institutioner och var mycket deskriptivt och juridiskt i sin karaktär,
Nyinstitutionalism som dök upp i början av 1980-talet kastar ljuset inte bara på de formella
40 Premfors, Rune, 1999: 11 41 Peters, Guy, 2012: 3-4
11
institutionerna utan även informella institutioner samt interaktionen mellan institutioner och
individer.42
2.2.1 Historisk institutionalism: Enligt Guy Peters är Historisk institutionalism den äldsta grenen av nyinstitutionalism. Den
fokuserar på skapandet och vidmakthållandet av institutioner och betonar det historiska arvets
betydelse för hur institutioner fungerar.43 När Peter Hall analyserade ekonomisk
policyutvecklingen i Frankrike och Storbritannien 1986, påpekade han vikten av institutioner
för formandet av policys över tid och presenterade de grundläggande komponenter av
historisk institutionalismen.44 Premfors menar att förklaringar i den historiska
institutionalismen per definition är historiska, i den bemärkelsen att det handlar om att söka
förklaringar till senare utfall genom att göra empiriska kartläggningar av en händelsekedja
som har lett fram till den situation forskaren vill förklara. Detta antagande härrör från den
accepterade idén bland samhällsforskare om att historien är betydelsefull för att förklara
många nutida samhällsfenomen. 45
Precis som andra versioner av institutionalismen pekar historisk institutionalism på
institutionernas centrala betydelse för samhälls- och policyförändring. Premfors menar att
”politiska institutioner” ges en vid innebörd i den meningen att statens i dess egenskap av
formell organisation, som ett system av lagar och som uppsättning av offentliga program
ingår i begreppet. Även informella regler, processer och begränsningar som formar
individernas samspel och agerande inkluderas i begreppet.46
2.2.2 Stigberoende: Historiska institutionalister menar att de val man har gjort i samband med institutionens
bildande har en stor betydelse för hur institutioner kommer att vara och fortsätta i framtiden.
När ett beslut är taget och när en politisk väg är vald finns det en tendens att alla
nästkommande beslut baseras på denna väg. Ett centralt begrepp inom historisk
institutionalismen som förklara detta fenomen är ”Path Dependency” (stigberoende). Peter
Hall klargjorde att policys är starkt beroende/påverkade av de policyval man har gjort
tidigare. När en stat/regering initierar sin politik i ett specifikt politikområde, tenderar denna
42 Peters, Guy, 2012: 1-3 43 Ibid: 71 44 Ibid: 71 45 Premfors, Rune, 1999: 12 46 Ibid: 10
12
politik att bestå även om beslutfattarna byts ut.47 I ett ”formativt moment” där det finns
alternativa färdinriktningar, avgörs inriktningen på en händelsekedja på ett sådant sätt att den
vidmakthåller och förstärker en given utvecklingskurs, d.v.s. ”positivt feedback”. Positiv
feedback innebär alltså att utvecklingsstegen och färdinriktningen inom en institution är
beroende av hur tidigare liknande problem har hanterats och löst inom institutionen. 48 När ett
visst handlingsalternativ väljs blir det mycket svårt att återvända till utgångsläget. Att det blir
svårt att återvända till utgångsläget för att välja andra tillgängliga alternativ beror på att de val
man gör initialt skapar grund för krafter som senare formar händelseutvecklingen i en viss
färdinriktning. På så sätt blir de krafter som vidmakthåller en viss färdinriktning
självförstärkande. Dessa självförstärkande krafter bidrar till att utvecklingen visar stabilitet
och kontinuitet över tid. 49 Premfors menar att sådana stigberoende utvecklingar i samhället är
vanligt förekommande i politiken och samhället som stort.50
Idéerna om timing och sekvenser är också viktiga för historiska institutionalister. Likadana
händelser kan leda till olika resultat beroende på när de sker. Samt identiska händelser och
beslut kan ha drastiskt olika konsekvenser vid olika tidpunkter. Premfors menar att effekterna
av en serie händelser kan variera kraftigt beroende på ordningsföljden emellan.51 Premfors
skriver att aktören som ”är först till kvarn” ges ju inte bara möjligheten att mala först, utan
denna aktör kan också avgöra vem/vilka som fortsättningsvis alls får ”mala” och eventuellt
också ordna en ”malningskö”.52
Enligt Sven Steinmo, som är en framstående forskare inom historisk institutionalism, befinner
sig historisk institutionalism mellan rational choice och normativ/sociologisk institutionalism
i den meningen att den anser att individer är både norm/regelförljare och egenintresserade
rationella aktörer.53 Förändring enligt Steinmo är svårt att åstadkomma på grund av flera
orsaker. Först att ändra en regel eller en institution kommer att innebära konsekvenser för
vissa grupper. De grupper som undermineras av förändringen kommer att motsätta sig till
förändringen.54 För att vidare utveckla denna punkt, kan man använda sig av det s.k. ”vested-
interest” versionen av stigberoende. Denna version är baserad på tanken att om de grupper
47 Peters, Guy, 2012: 72 48 Premfors, Rune, 1999: 13 49 Premfors, Rune, m.fl., 2009: 55 50 Premfors, Rune, 1999: 13 51 Premfors, Rune, m.fl. 2009: 56 52 Premfors, Rune, 1999: 14 53 Steinmo, Sven, 2008: 163 54 Ibid: 167
13
som tjänar på det rådande systemet har monopol på makten eller åtminstone mer makt i
relation till de som vill ha förändring, kommer förändringen inte hända.55 För det andra
förändringar kan ha långsiktiga effekter som kan vara svåra att förutse. Steinmo hävdar att
osäkerheten som en förändring kan medföra, resulterar i att många skulle föredra att fortsätta
med de regler de redan har även om de inte är optimala.56 Institutioner kan också bli (in)låsta
(locked-in), inte minst eftersom förändring skulle innebära kostnader, därför motståndet
kommer att komma från de som inte vill stå för nya kostnader. Slutligen eftersom institutioner
påverkar beteenden, med tiden kan de också forma individernas preferenser. Aktörer föredrar
en viss institutionell inställning inte minst eftersom det är vad de är vana vid.57
2.2.3 Idéernas roll: En annan viktig komponent som särskiljer historisk institutionalism från andra
institutionalistiska varianter är dess fokus på idéernas och ideologiernas inflytande i historiska
processer.58 Trots att historiska institutionalister betonar vikten av formella strukturer och
procedurer inom dessa strukturer, finns det en särskild betoning på idéernas inflytande inom
dessa institutioner.59 Idéerna inom institutioner har samma funktion som
”lämplighetslogiken” har inom normativ institutionalism. När ”lämplighetslogiken” fungerar
som en guide för aktörer om hur de kan agera lämpligt inom normativ institutionalism, sätter
idéerna gränser för acceptabel handlande av aktörer i historisk institutionalism. Med andra ord
ger idéerna en uppsättning färdiga lösningar på politiska problem som uppstår inom ett
specifikt politikområde.60 Idéerna inom historisk institutionalism har också en betydande roll
gällande formandet av institutioner. Fokus på integreringen av idéer i institutionernas
formella struktur kan tas som definitionen av en institution. Historiska institutionalister
hävdar att en institution skapas när en idé accepteras och förkroppsligas i en formell
struktur.61
En annan variant av institutionalism som ger idéerna en viktigare roll är ”diskursiv
institutionalism”. Teoretikerna inom denna variant betonar vikten av idéer särskilt mycket,
men de tenderar att göra detta med uteslutande av strukturella överväganden. Historisk
institutionalism till skillnad från detta fokuserar såväl på de formella strukturerna, såsom
55 Alexander, Gerard, 2001: 265 56 Steinmo, Sven, 2008: 167 57 Ibid: 168 58 Premfors, Rune, 1999: 15 59 Peters, Guy, 2012: 72 60 Ibid: 75 61 Ibid: 76
14
lagstiftande organ och byråkratier som idéer för att definiera institutioner. Vid diskursiv
institutionalism lyfts idéernas roll fram för att förklara förändringar i institutioner, medan i
historisk institutionalism ger idéer en viktig roll i samband med formativa moment.62
Eftersom jag i denna uppsats kommer att behandla både formella strukturer i form av
lagstiftning och idéernas roll i dessa strukturer anser jag att historisk institutionalim är mer
relevant än den diskursiva och andra varianter av institutionalism.
2.3 Val av Teori: Politik och politiska fenomen analyseras med hjälp av teoretiska verktyg. Ungefär som en
mekaniker som behöver en verktygslåda för att göra sitt jobb, behöver forskaren också en
sådan verktygslåda för att analysera och undersöka ett politiskt fenomen. Verktygslåda består
av teoretiska ramverk som ger forskaren ett medel genom vilket han/hon analyserar, förklarar,
förstår och eventuellt förändrar världen.63
Inom statsvetenskapen finns det olika syn på verklighet och kunskap. Den ena skolan
”foundational positivist approach” påstår att det finns en observerbar verklighet som kan
mätas och observeras genom externa iakttagelser, medan den andra skolan ”anti foundational
skolan” hävdar att verkligheten runt omkring oss är socialkonstruerad och inte kan observeras
utifrån.64 En av de teorier som jag ämnar använda i uppsatsen tillhör gruppen anti-
foundational skolan, nämligen postkolonialism. Författarna till boken ”Doing political
Science and International Relations”, Savigny och Marsdens nämner inte postkolonialismen
och inte heller placeras postkolonialismen under en specifik grupp. Men trots detta är det
ganska tydligt att den tillhör gruppen anti-foundational skola. Som nämndes tidigare är
postkolonialismen starkt influerad av poststrukturalismen. Verkligheten enligt den
poststrukturalistiska analysinriktningen är socialkonstruerad och kan inte observeras utifrån
utan är förmedlad genom de normer och värderingar vi fostras in i. Detta innebär att
kunskapen som vi tar emot inte kan vara objektiv utan är baserad på normer och värderingar.
Detta i sin tur gör det svårt att presentera, kausala förklaringar, förutsägelser och universiella
lagar.65 Därför hävdar postkolonialismen att man måste undersöka de djupa strukturer som
leder till en viss situation. De kategoriseringar som skapas i samhället, språket och
dikotomierna som ”vi och de” som används som ett medel för dominans och kontroll, måste
62 Peters, Guy, 2012: 75 63 Heather, Savigny och Marsden Lee, 2011: 5 64 Ibid: 5 65 Ibid: 105
15
dekonstruera för att belysa de underliggande maktstrukturer.66 Med utgångspunkt i detta
kommer jag att använda postkolonialismen för att analysera hur AYM har motiverat och
rättfärdigat sina beslut. Alltså fokus kommer att ligga på de underliggande maktstrukturerna i
form av diskurser. Eftersom postkolonialismen betonar diskursernas roll och betydelse
kommer jag att leta efter dikotomierna som AYM har skapats samt språket som har använts
för att representera kurder. Dikotomierna och språket som har bidragit till att forma och
konstruera bilden av kurder och dess politiska partier som Turkiets ”orient”.
Historisk institutionalismen däremot ligger närmare gruppen ”foundational postitivt
approach”, i den meningen att man letar efter svar genom att göra externa observationer på de
synliga processerna. Vissa varianter av institutionalismen som till exempel ”normativ
institutionalism” kan dock vara närmare ”anti-foundational” skolan eftersom den fokuserar på
normer och värderingar. Den positivistiska skolan har olika ontologiska och epistemologiska
antaganden om verklighet och kunskap. Till skillnad från postkolonialismen och anti
foundational approachen hävdar positivister att genom en objektiv och värderingsfri analys
kan man presentera kausala förklaringar, förutsägelser och universella lagar. Som det står
ovan kan forskaren enligt institutionalismen, förutse hur aktörer kommer att agera genom att
undersöka deras mandat och titta närmare på kontexten de verkar i. Utifrån detta synsätt
kommer jag att förklara AYMs agerande utifrån dess mandat, formella regler, vikten av det
historiska arvet i form av idéer, samt AYMs hänsynstagande till tänkbara konsekvenser av
eventuella förändringar.
3. Metod:
3.1. Forskningsdesign: Teorikonsumerande och teoriprövande Uppsatsen kommer att ha både teorikonsumerande och teoriprövande ambitioner. Först
kommer jag att konsumera teorierna på den valda analysenheten i uppsatsen. I
teorikonsumerande studier står fallet i centrum där man försöker ta reda på varför det blev
som det blev i det enskilda fallet med hjälp av den teorin som har valts.67 Uppsatsen handlar
om att ta reda på Kemalismens implikationer på den turkiska AYMs handlande i samband
med förbudsfall mot kurdiska politiska partier. Materialet som redovisas om detta kommer
därefter att analyseras utifrån de valda teorierna, postkolonialism och historisk
institutionalism. Detta innebär en konsumering teorierna där jag visar hur dessa olika teorier
66 Heather, Savigny och Marsden Lee 2011: 5 67 Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik & Wägnerud, Lena, 2012: 89
16
betonar olika saker i fallet som behandlas. Den teoriprövande karaktären ligger i uppsatsen
sista del där det diskuteras/prövas bägge teorier mot varandra och förklaras varför den ena är
bättre, eller har mer fördelar än den andra. Teorierna kommer förmodligen att betona lite olika
saker i den valda analysenheten, inte minst eftersom de har olika ontologiska och
epistemologiska antaganden. Med postkolonialismen kommer fokus att ligga på diskurser och
språket som har använts av AYM för att motivera och rättfärdiga sina förbudsbeslut mot de
kurdiska politiska partierna. Medan historisk institutionalismen kommer att betona kontexten
där AYM har agerat i med hänsyn till de formella/oformella regler samt det historiska arvet i
form av idéer som har växt fram i samband med republikens etablerande. Till skillnad från
teorikonsumerande studier som bara säger något om de fall som ingick i undersökningen, kan
man i teoriprövande studier generalisera resultaten till de fall som inte ingick i studien. 68
3.2 Metod för att analysera empirin: Metoden som ska användas för att analysera empirin ska redovisas i detta avsnitt. Den består
av statsvetaren Ludvig Beckmans idéanalys med två olika dimensioner, nämligen förklarande
idéanalys och diskursanalys med förklarande ambitioner.
3.2.1 Idéanalys: Den idéanalytiska metoden handlar om att analysera texter utifrån de idéer som presenterats.
En idé kan ses som tankekonstruktion som kan vara en föreställning av verkligheten, en
värdering av företeelser eller en föreställning om hur man bör agera.69 Ludvig Beckman
menar att det pågår en ständig strid mellan politiska idéer och föreställningar överallt där
diskussionen gäller vad staten bör göra och inte göra och vilka lagar bör ändras, stiftas eller
avskaffas. Beckman menar att idéanalys utgör ett verktyg för att studera dessa politiska idéer
och föreställningar.70 Beckman skriver att idéanalys används som ett samlingsnamn för olika
kombinationer av syften, frågeställningar och analystekniker som används av forskare i
studier av politiska budskap. 71
Vidare gör Beckman en distinktion mellan åtminstone två olika typer av idéanalys, nämligen
innehållslig- och funktionell idéanalys. Den innehållsliga idéanalysen studerar politiska
budskap som en samling argument. Forskarens uppgift med en sådan analys är att pröva och
kritisera argumentens giltighet och hållbarhet. Den funktionella idéanalysen skiljer sig från
den innehållsliga i den meningen att politiska budskap betraktas som variabler i en kedja av
68 Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik & Wägnerud, Lena, 2012: 89 69 Bergström & Boréus, 2012: 140 70 Beckman, Ludvig, 2005: 9 71 Ibid: 11
17
händelser snarare än argument. Forskarens uppgift kan vara att studera hur en uppfattning
blev den dominerande inom en grupp eller ett politiskt parti. Syftet med en sådan studie är
inte ta ställningen om budskapet är riktigt, istället ligger fokus på budskapen och motiven
eller andra bakomliggande orsaker. Forskaren i en funktionell idéanalys är antigen intresserad
av politiska idéernas ursprung, dess spridning, eller deras konsekvenser. 72 Enligt Beckman
kan idéanalytisk studie ha olika syften, antingen att beskriva, förklara eller ta ställning till
materialet. Forskarens uppgift kan vara att beskriva innebörden av politiska budskap, eller ta
ställning till giltigheten av argument i politiska budskap, eller förklara de politiska
budskapens uppkomst och konsekvenser. Att dessa syften bör hållas isär innebär inte att de
inte kan kombineras. Det huvudsakliga syftet med idéanalytisk studie bör framgå tydligt i
studien. 73
3.2.2 Förklarande idéanalys: I förklarande idéanalys ligger fokus på politiska idéers orsaker och konsekvenser, där
politiska budskap betraktas som ett resultat av sociala, ekonomiska eller intellektuella
processer i ett samhälle vid en viss tidperiod. När man klargör ideologin eller politiska
budskap i relation till andra fenomen är syftet då förklarande. Man spårar ursprunget för en
idé och sedan tar man reda på idéns betydelse för politiska beslut och upprättandet av
institutioner.74 Idéanalyser med förklarande ambitioner kan också ges status av oberoende
variabel. I sådana studier kan man undersöka i vilken mån ett politiskt budskap eller en
idé/ideologi förklarar uppkomsten av en institution eller en reform.75 Beckman menar att
forskaren måste vara medveten om vissa utgångspunkter i förklarande idéanalyser.
Förklarande idéanalyser är inte analyser av textens eller politiska budskapets innehåll och
innebörd utan politiska budskap och uttalanden snarare används som indikatorer till ett motiv
för en handling eller ett beslut. Beckman skriver också att idéerna själva inte kan ha
konsekvenser utan det är människors föreställningar om dessa idéer som orsakar och
producerar konsekvenser. Människans föreställningar om dessa idéer påverkar hennes
handlande. 76 När det gäller att förklara aktörernas mänskliga handlande är det inte rimligt att
tala om orsaker på samma sätt. Beckman menar att för att förklara en agerande i termer av
skäl är det ”ändamålsförklaring” (även kallas ”motivförklaring”) som gäller. Man fokuserar
72 Beckman, Ludvig 2005: 12-13. 73 Ibid: 14-15. 74 Ibid: 81 75 Bergström & Boréus, 2012: 147 76 Beckman, Ludvig, 2005: 81-82
18
här på skäl och avsikter snarare än orsaker som förklaringar. Det kausala sambandet mellan
det som förklara och det som ska förklaras är fortfarande relevant.77
3.2.3 Diskursanalys som förklarande idéanalys: Diskursanalysen i Beckmans bok beskrivs som en variant av förklarande idéanalysen, med
skillnaden att diskurser är övergripande och gemensamma föreställningar om verkligheten.78
Diskurser anses vara gemensamma för grupper och andra kollektiv, d.v.s. att det inte är
individerna som först och främst upprätthåller diskurserna. Detta gör det svårt för individer att
frigöra sig från föreställningsvärlden som diskurserna förmedlar.79
Enligt författarna Göran Bergström och Kristina Boréus i boken textens menings och makt
kan ordet ”diskurs” ha både en vid och snäv innebörd. Diskursens snäva lingvistiska
betydelse utgör en ”sammanhängande sjok av skrivet eller talat text” medan den vida
innebörden kan vara likställas med ”synsätt” och ”social praktik”.80
Michel Foucault anses vara den person som är starkast förknippad med diskursanalys. Med
det foucauldianskt perspektiv betraktas diskurser vid den vida innebörden. Diskursbegreppet
enligt Foucault är en praktik som frambringar en viss typ av yttranden”. En diskurs enligt
detta synsätt är ”ett regelsystem som legitimerar vissa kunskaper men inte andra och som
pekar ut vilka som har rätt att uttala sig med auktoritet”.81 Diskurser innehåller ett antal
övertygelser om hur vi ser på världen. Foucault menar att när en diskurs skapas leder detta till
att människor kontrolleras. Detta sker genom procedurer som Foucault kalla det för
”utestängningsmekanismer”. 82 Hypotesen bygger på antaganden att diskurser skapar hinder
som kan likställas med fysiska murar och därmed avgöra vad som är rätt och fel.83
Diskursanalysen ska enligt Beckman användas som analysteknik och inte som vetenskap eller
samhällsteori. Använder man diskursanalysen med den socialkonstruktivistiska
förhållningssätt som tenderar att behandla verkligheten som inget annat än människans
representationer är Enligt Beckman bara ”trivialt” och ”absurd”.84 Beckman menar att den
viktigaste skillnaden mellan orsak- och ändamålsförklaring och diskursanalysen är att
diskursanalysen behandlar förhållandet mellan föreställningar och handlanden som
77 Beckman, Ludvig 2005: 83 78 Ibid: 93 79 Ibid: 89 80 Bergström & Boréus, 2012: 358 81 Ibid: 358 82 Ibid: 361 83 Beckman, Ludvig, 2005: 93 84 Ibid: 92
19
”konstitutivt” istället för ”kausalt”. Premissen för en diskursanalys tycks vara ”politiska
budskap och föreställningar är en form av politisk handlande”. Det som skrivs, uttalas eller
uttrycks på någon annat sätt utgör en del av politiken eftersom den bidrar till att skapa och
omskapa den politiska verkligheten.85 De språkliga diskurserna är dessutom resultatet av
djupliggande föreställningar om verkligheten, därför är det nödvändigt att ”dekonstruera”
texter för att nå kunskap om den.86 En annan viktigt poäng som enligt Beckman bevisar att
diskursanalysen har förklarande ambitioner snarare än beskrivande är att diskursanalysen
”beaktar konsekvenserna av språkanvändning”, alltså fokus ligger på de ”sociala
konsekvenser” av ett visst språkbruk.87
Eftersom syftet med uppsatsen är att undersöka Kemalismens inflytande på AYMs agerande
är det den förklarande idéanalysen en användbar metod för att analysera empirin. Denna
metod ligger också nära de två teoretiska perspektiv som används i uppsatsen. Trots att de
flesta postkoloniala teoretiker använder diskursanalysen för att beskriva verkligheten som
diskursen förmedlar, kommer diskursanalysen i denna uppsats att ha en förklarande ambition.
Med hjälp av Beckmans argument att diskursanalysen kan beaktar konsekvenserna av en viss
språkanvändning kommer jag att undersöka AYMs resonemang och leta efter mönster som
har skapat den orientaliska bilden av kurder i Turkiet. Med hänsyn till Kemalismens påverkan
på AYM kommer jag att granska konsekvenserna av språkbruket som AYM har använt och
dess betydelse för konstruerande av den kurdiska bilden i landet. Det konstitutiva förhållandet
mellan föreställningar om Kemalismen och AYMs handlande kommer att belysas med denna
analysmetod. I de traditionella diskursanalyserna ligger fokus på samling språkliga uttryck
och föreställningar kring ett ämne som sedan skapar en diskurs,88 men i detta förklarande
diskursanalys kommer fokus istället ligga på den kemalistiska diskursens konsekvenser på
AYMs agerande.
Den kausala orsaksförklarande idéanalysen kommer att användas med historisk
institutionalismen. Vid orsaksförklarande idéanalys ligger fokus på idéernas orsaker och
konsekvenser vilket ligger ganska nära med både uppsatsens syfte och historisk
institutionalismen. Eftersom historisk institutionalismen kopplar det historiska arvet med det
som sker i nuet är det relevant med denna analysmetod för att spåra idéernas ursprung och
belysa dess betydelse/konsekvenser för upprättandet av viktiga institutioner och handlande. 85 Beckman, Ludvig, 2005: 93 86 Ibid: 93-94 87 Ibid: 94 88 Ibid: 89
20
Det historiska arvet i detta fall består av de kemalistiska idéerna som uppstod när den turkiska
republiken upprättades i början av 1920-talet. Närvaron av kemalistiska idéer i den turkiska
konstitutionen och lagen om politiska partier liksom AYMs agerande och resonemang i de
valda fallen kommer att spåras tillbaka till de Atatürks idéer om att skapa en etnisk modern
homogen nationalstat. Med andra ord de kemalistiska idéers orsaker och konsekvenser på
AYMs agerande kommer att kartläggas med hjälp av den orsaksförklarande idéanalysen.
3.3 Operationaliseringar: Operationalisering är den process där den teoretiska definitionen tilldelas en eller flera
operationella indikatorer. Det är viktigt att göra teoretiska begrepp mätbara för att sedan
kunna mäta och använda de på empirisk nivå. De operationaliseringar som används i en
undersökning har en stor betydelse för vilka resultat man kommer fram till. 89
Postkolonialister med Saids metod ”orientalism” är intresserade av diskurser som upprättar en
dikotomi mellan occidenten som är modern och överlägsen och orienten som är occidentens
motbild och därmed bakåtsträvare och efterbliven. I den empiriska delen av uppsatsen
kommer jag att leta efter mönster i AYMs resonemang som har bidragit till upprättande av en
sådan dikotomi och konstruerad en orientalisk bild av kurder och deras politiska partier. Vid
historisk institutionalismen betonar man vikten av det historiska arvet samt betydelsen av
kontextens och aktörernas mandat. Att förklara AYMs handlande med detta perspektiv
innebär ett hänsynstagande till inte bara det historiska arvet och idéer som växte fram när den
turkiska staten skapades, utan även AYMs mandat och formella regler. Det historiska arvet
består av Atatürks idéer och strävan för att skapa en etnisk homogen nation. Jag kommer
alltså att leta efter konsekvenserna av dessa idéer på AYMs handlande.
3.4 Empiriskt material: Den empiriska delen av denna studie kommer till största del att bestå av sekundära källor.
Detta beror dels på att dessa domar varken finns på engelska eller svenska och dels på mina
bristande kunskaper i det turkiska språket, vilket innebär att jag blir beroende av vad andra
har skrivit om AYMs dömande och resonemang. En bok som kommer att använda ganska
flitigt för att svara på uppsatsens syfte och frågeställningar är ”Minorities and Nationalism
Turkish Law” skriven av Derya Bayir. Som bokens namn indikerar handlar den om
nationalismen i lagen och dess konsekvenser på minoriteter i Turkiet. Bayir har bl.a. skrivit
om AYMs resonemang i samband med förbudsfallen mot kurdiska politiska partier. En hel
del vetenskapliga artiklar kommer också att användas i uppsatsen. Den europeiska domstolen
89 Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik & Wägnerud, Lena, 2012: 55.
21
för mänskliga rättigheter (ECHR) har dömts att Turkiet har brutit mot Europakonventionen i
ungefär samtliga förbuds domslut mot kurdiska politiska partier.90 En del information har
hämtats från ECHRs domar som har beskrivit AYMs grunder för förbuds beslut.
En viss kritik mot användningen av andrahandskällor bör nämnas, inte minst eftersom
författarna av de flesta av dessa böcker och vetenskapliga artiklar har haft ett kritiskt
förhållningssätt till AYMs agerande. Samt att relevanta artiklar i lagen om politiska partier
och den turkiska konstitutionen var översatta från turkiska till engelska och jag senare har
översatt vissa till svenska. Dessutom kan man tycka att vissa av AYMs citat och resonemang
som används i uppsatsen är tagna ur sina sammanhang och skulle uppfattas annorlunda om
man hade tagit hänsyn till hela händelsen. Allt detta kan naturligtvis skada uppsatsens
trovärdighet. Men trots detta tycker jag ändå att användandet av dessa källor kommer att
producera en ganska klar bild av AYMs resonemang kring Kemalismen och grunder för
förbuds beslut mot kurdiska politiska partier för att sedan kunna förklara det utifrån de två
valda perspektiven.
4. Bakgrund: Syftet med bakgrunds kapitel är att bl.a. ge läsaren en bredare uppfattning kring det historiska
arvets som Atatürk har lämnat bakom sig för att sedan kunna förklara dess betydelse för
AYMs agerande i samband med de valda fallen.
4.1 Arvet från Atatürk: Som nämndes inledningsvis, Atatürks väg till moderniteten och västvärlden visades av de
”sex pilarna” som skulle definiera den nya republikens karaktär. Dessa pilar bestod av
republikanism, nationalism, populism, etatism, sekularism och reformism. Republikanismen
innebar en definitiv avbrytning från det osmanska förflutna och manifesterades inte minst i
avskaffandet av Kalifatet. Med nationalismen syftade man till att skapa en etniskt homogen
turkiskt samhälle. Populismen innebar att suveräniteten ska ligga hos folket och att detta ska
realiseras genom valda representanter på den turkiska nationalförsamlingen. Med etatismen
försökte man förstärka statens roll i samhället. Staten skulle enligt denna princip ha
huvudansvaret för inte bara den ekonomiska utvecklingen utan även för politiska och
kulturella sfärer på bekostnad av autonoma grupper. Det civila samhället betraktades som
90 Se, Case of United Communist Party of Turkey and Others vs Turkey 1998, Case of Yazar, Aktas, Aksoy and The People’s Labour Party vs Turkey 2002, Freedom and Democracy party (ÖZDEP) vs Turkey Judgment 1999, Case of Dicle For the Democratic Party (DEP) of Turkey vs Turkey, 2003 Case of Dicle For the Democratic Party (DEP) of Turkey vs Turkey, 2003, DTP fallet är pågående.
22
något farligt eftersom den låg utanför statens kontroll. Folkets krav möttes med
misstänksamhet. Kemalismen utgick från utgångspunkten att byråkraterna i statens tjänst
alltid visste bäst. Sekularismen innebar inte bara en åtskillnad mellan religion och stat, det
innebar också en nationalisering och statlig monopol på religionen, där staten fick avgöra vad
som är korrekt turkisk islam. Reformismen syftade på den nya republikens vilja för att
genomföra övergripande förändringar i samhället.91
Under befrielsekriget hade Atatürk välkomnat alla som anslöt sig till honom och kämpade
mot ockupanterna. Men när segern och republiken var ett faktum, tvekade han inte att
hårdhänt slå tillbaka alla krafter som han uppfattade stod i vägen för hans
moderniseringsprojekt.92 Atatürk var själv övertygad om att det osmanska rikets svaghet och
död berodde på dess multikulturalistiska karaktär och dess acceptans av mångfald hade gjort
imperiet sårbart för utländska manipulationer. Enligt honom kunde Turkiet uppnå den
”moderna civilisationsnivån” genom att bli en sekulär homogen nationalstat. De militära
officerare som utgjorde kärnan i den kemalistiska eliten var starkt influerade av Europas
dåvarande nationalistiska och fascistiska diskurser.93 Enligt de, kunde en nation bara bestå av
ett sekulärt samhälle som delar samma ideal, språk, territorium och kultur. Ziya Göklap som
fastställdes den teoretiska grunden för turkisk nationalism hade då sagt att ” idag i Europa tros
bara de stater som har ett språk ha en framtid”.94
Förändringarna inom ramen av de nationalistiska reformerna hade fått stora konsekvenser
mellan turkisk nationalism och den kurdiska befolkningen. Skapandet av en homogen
nationalstat krävdes en förtunning av det största kulturella och lingvistiska icke-turkiska
gruppen i Turkiet. Kurderna uppfattades av Atatürk som det största hindret för hans
nationalism princip och viljan för att skapa en etniskt homogen nationalstat som var en
förutsättning för att bli en del av västlandet. Det kurdiska, traditionella klädseln, folklore
förbjöds och rekonstruerades som turkiskt. De kurdiska bönder som bara kunde modersmålet,
bötfälldes kraftigt för varje kurdisk ord de använde. Alla hänvisningar till ett område som
kallas för ”Kurdistan” togs bort från kartor och officiella dokument och turkiska namn
ersattes successivt namnen på kurdiska byar och städer. Alla religiösa skolor samt
undervisning på icke-turkiska språk förbjöds. 95 Symboler för den republikens ideologi spreds
91 Karlsson, Ingmar, 2007: 62 92 Ibid: 62 93 Zeydanlioglu, Welat, 2012: 100 94 Ibid: 100 95 Zeydanlioglu, Welat, 2008: 7-8
23
överallt, slagord som ”hur lycklig är den som säger jag är turk”, ”en turk är lika med hela
världen” och ”ett språk ett folk en flagga”.96 Ordboken som var utgiven av statens officiella
språkinstitution definierade ord ”kurd” som följande: ”Namn på en grupp eller en medlem av
denna grupp med turkiskt ursprung, många har ändrat sitt språk, pratar en bruten form av
persiska och bor i Turkiet, Irak och Iran”.97 Kurderna motsatte sig både reformernas- och
nationalstatens logik. Detta gjorde att reformistiska-nationalister uppfattade den kurdiska
frågan som en fråga att omvandla en heterogen socialordning som styr imperiets logik till en
homogen socialordning styrd av nationalstatens logik.98
Reformerna som genomfördes under republikens första år resulterade i en växande kurdiskt
missnöje. Ett missnöje som ibland uttrycktes i form av revolt mot statsmakten.
Stamhövdingarna i den kurdiska delen av landet revolterade mot den nya ordning år 1925.
Upproret slogs ner brutalt och 47 kurdiska ledare hängdes sedan i staden Diyarbakir, den
största kurdiska staden i Turkiet. 99 Talet som framfördes av Självständighets Domstolens
ordförande i samband med dödsdomen av upprorets ledare, ger en klar bild av hur de
kemalistiska eliterna tänkte och hur de rättfärdigade sina handlingar:
“Some of you used people for your personal interests, and some of you followed foreign incitement and political ambitions, but all of you marched to a certain point: the establishment of an independent Kurdistan. [...] Your political reaction and rebellion were destroyed immediately by the decisive acts of the government of the Republic and by the fatal strokes of the Republican army. [...] The poor people of this region who have been exploited and oppressed under the domination of sheikhs and feudal landlords will be freed from your incitements and evil and they will follow the efficient paths of our Republic which promises progress and prosperity…”100
4.2 Kemalism som den turkiska republikens fundament: Den nuvarande konstitutionen tillkom efter militärkuppen 1980.101 Atatürks ideologi,
Kemalisem, är en återkommande inslag inom konstitutionen.102 I Konstitutionens ingress
deklareras Kemalismens som statens enda legitima och giltiga ideologi som alla måste ansluta
sig till på följande sätt:
96 Zeydanlioglu, Welat, 2008: 8 97 Ibid: 9 98 Yegen, Mesut, 2007, p. 127 99 Karlsson, Ingmar, 2007: 62 100 Yegen, Mesut, 2007, p. 128. 101 Gunter, Michael, 2012: 119 102 Ibid: 120
24
”No protection shall be accorded to thoughts or opinions contrary to Turkish national interests
as an indivisible entity with its state and territory, Turkish moral values, or the nationalism,
principles, reforms and modernism of Atatürk.”103
Denna situation vidareutvecklas och definieras av de första tre artiklarna. Den första artikeln
konstaterar att ”den turkiska staten är republik”, artikel två beskriver republiken som
”demokratiskt, sekulär…… lojal till Atatürks nationalism, och bygger på de grundläggande
principer som anges i ingressen”. Artikel tre konstaterar att den ”turkiska statens” har en
”odelbar enighet med dess territorium och nation”, och att "dess språk är turkiska”.104
4.3 Den Turkiska författningsdomstolen och lagen om politiska partier: Den turkiska författningsdomstolen (AYM) är en institution som skapades efter den militära
interventionen 1960. Etablerandet av AYM var en reaktion på en utbredd uppfattning bland
den militära eliten att partiet som hade majoritet i parlamentet mellan 1950 och 1960
missbrukat makten i ett försök för att eliminera politisk opposition men framförallt förstöra
republikens grundläggande principer.105 AYM beslut är bindande på andra statsmakt
branscher. AYM består av elva ordinarie domare och fyra suppleanter. Alla domare utses av
presidenten, tre på ett direkt sätt men andra bland de kandidater som andra statsorgan
nomineras, såsom högsta domstolen, statsrådet, militärens högsta domstol och militärens
högsta förvaltningsdomstol. AYM har tre huvuduppgifter, nämligen pröva lagarnas
konstitutionsenlighet, avgöra vissa fall där högtuppsatta statstjänstemän och politiker är
inblandade och avgöra fall om bannlysning av politiska partier.106 Efter ett annat militärt
ingripande på 1980-talet förstärktes AYMs roll. Inte mindre än 24 politiska partier har
upplösts av AYM och antalet fall har ökat kraftigt efter antagandet av 1982 konstitution. Den
främsta anledningen var att dessa partier hade ”religiösa eller ”etnisk separatistiska” tecken
och uppfattades som hot och utmaning till konstitutionen och det rådande systemet.
Konstitutionen innehåller tydliga bestämmelser som tillåter AYM att upplösa anti-
konstitutionella partier. Bestämmelserna innebar en förstärkning av republikens grundpelare, i
synnerhet dessa som gäller sekularismen och statens territoriella integritet. Konstitutionens
författare hade som mål att se till att politiska partier betedde sig i enlighet med republikens
grundpelare.107 I den turkiska konstitutionen är politiska partier nödvändiga inslag i det
103 Gunter, Michael, 2012: 120 104 Ibid: 120 105 Arsalan, Zühtü 2012: 12 106 Ibid: 13 107 Güney & Baskan, 2008: 266
25
demokratiska politiska livet. Men artikel 68 fastställer att ”stadgar och program, liksom
verksamheten i de politiska partierna skall inte vara i konflikt med statens självständighet,
dess odelbara integritet med dess territorium och nation”.108 Denna artikel hävdar inte explicit
att alla politiska partier ska vara turkiska till identiteten, men den hänvisar till konstitutionens
första artiklar som betonar vikten av republikens fundament, nämligen den ”turkiska
nationens odelbara enhet”. Artikel 69 stipulerar att åklagarmyndigheten kan väcka åtal mot
politiska partier som bryter mot bestämmelserna i artikel 68 och ger AYM makten att
permanent förbjuda dessa partier.109
Det finns bestämmelser i Lagen om politiska partier (lag no:2028) som är minst lika
problematiska för de pro-kurdiska partier som de som finns i konstitutionen. I avsnittet
gällande ”partiernas mål och verksamhet” i lagen, är det tydligt specificerat vilka skall vara
partiernas legitima mål och verksamhet. Artikel 78 i lagen fastställer att politiska partier inte
skall syfta till, eller delta i någon verksamhet som syftar till att förändra:
”a) (….) bestämmelser som föreskrivs i artikel 3 av konstitutionen, gällande statens odelbara
integritet med dess territorium och nation, dess språk, dess flagga, dess nationalsång och
huvudstad, (….),. Att skapa språk, etnicitet, hudfärger, sekt och religion, eller på något annat
sätt skapar en statordning som bygger på dessa begrepp. b) politiska partier skall inte grundas
på principer om region, en viss person, grupp, gemenskap, sekt eller religiös grupp eller
använda namn på dessa.”110
Den viktigaste artikeln som har varit grund för många förbud domar är artikel 81 under rubrik
”förebyggandet av minoritets skapande”, artikel anger att politiska partier: a) får inte hävda att
det finns minoriteter inom den turkiska republikens territorium, som bygger på skillnader i
nation, religiös kultur, ras eller språk, b) får inte fullfölja syften eller deltar i aktiviteter som
skadar den nationella enigheten genom att skapa minoriteter inom den turkiska republikens
territorium, genom att skydda, utveckla och sprida språk och kulturer än den turkiska språk
och kultur, c) får inte använda eller distribuera affischer, plakat, ljud- och videoband,
broschyrer och deklarationer skrivna på andra språk än den turkiska, samt publicering av sina
stadga, program, kongresser i både slutna och öppna sammankomster, offentliga möten och
108 Turkiets konstitution, artikel 68. 109 Turkiets konstitution, artikel 69. 110 Europarådet, 2003: 6
26
propagandaaktiviteter. Emellertid kan deras program och stadgar översättas till främmande
språk, detta är inte förbjudet enligt lag.111
Artikel 96 av lagen förbjuder politiska partier att använda vissa ord i partinamnen. Enligt
artikeln ”Inget politiskt parti skall bildas under namnet ”kommunist”, ”anarkist”,
”teknokratiskt”, ”socialnationalist”, namn på religion, språk, ras, sekt av religion, eller en
beteckning som innehåller ett av ovanstående namn eller något liknande”. 112
5. Resultat och analys
5.1. Författningsdomstolen, Atatürks nationalism, minoritetsstatus och kurdernas minoritetsegenskaper. I detta avsnitt kommer jag presentera en redovisning om AYMs uppfattning av Atatürks
nationalism, minoritetsstatus och kurdernas minoritetsegenskaper. En presentation av dessa
begrepp utifrån AYM synvinkel är viktigt för att kunna svara på uppsatsens syfte och
frågeställningar samt för att sedan förklara AYMs resonemang och handlande utifrån
postkolonialism och historisk institutionalism.
5.1.1 Författningsdomstolen och Atatürks nationalism: Konstitutionens ingress har beskrivits av AYM som den del som innehåller de grundläggande
principerna i konstitutionen, som speglar ”kärnan av Atatürks ideologi” och har betraktat dem
för att vara bland de högtuppsatta principerna i konstitutionen.113 Dessutom har AYM
betraktat hänvisningarna till etniciteten i ingressen, ”turkarnas nationella intressen”, turkarnas
existens”, och ”historia och den andliga värden av turkisheten” som de fundamentala Atatürks
principer.114
AYM betraktar Atatürks nationalism som ”enande och integrerande nationalism” som syftar
till att förhindra grupper som inkluderas inom majoriteten att ha minoritetsstatus. Atatürks
nationalism har enligt AYM vissa särskilda egenskaper: ”den bygger på en ”gemensam
kultur”, den är inte rasistisk, den hävdar jämlikheten mellan de som etablerade republiken
oavsett deras ursprung och utesluter diskriminering. AYM anser att ”språk, kultur, utbildning
och Atatürks nationalism” är element som konsoliderar principen ”statens integritet med dess
territorium och nation”. Således hävdar AYM att etniska grupper kan främja dess språk och
kultur så länge det inte leder till motverkande och försämrande av nationens territorium och
111 Özbudun, Ergun, 2010: 129 112 Arsalan, Zühtü 2012: 16 113 Bayir, Derya, 2013: 189 114 Ibid: 189
27
integritet. Att behandla principen om ”statens integritet med dess territorium och nation” som
en förutsättning för skyddande och främjande av etniska kulturer och språk gör det möjligt för
AYM att hävda att detta kan bara ske inom ramen av det turkiska språket, kultur, utbildning
och respekt för Atatürks nationalism. 115
Eftersom principen om den ”territoriella integriteten” är en återkommande inslag i AYMs
domslut, är det värt att redovisa AYMs egen uppfattning av principen. AYM har definierat
principen på följande sätt:
”The principle of the indivisible integrity encompasses the protection of the independence and the territorial and national integrity of the state. This historical characteristic of the Turkish republic, which has been a unitary state since its establishment, has been reflected in the Constitutions and strict sanctions have been provided for its protection…. This structure is the raison d´étre of the nation, and it cannot be compared with the conditions of other multi-national countries. No concessions can be made with regard to this fundamental principle…. The constitution, which is based on the principle of unitary state, does not permit federal state. Therefore, political parties cannot include federal system in their programs, and cannot advocate such a structure… As the principle of nation-state does not permit the notion of multi-national state, there is no room for a federal structure in such a system. In a federal system, (multiple) sovereignties are exercised by the federated states. Whereas, in a unitary state, there is only one sovereignty.”116
Turkiets enade kommunistparti (TBKP) förbjuds av AYM år 1991 med motiveringen att
partiet hade skadat principen genom hänvisningar i sitt parti program till den kurdiska
nationen. Partiet hade påpekat att det finns två nationer i Turkiet, den kurdiska och den
turkiska, något som enligt AYM strider mot principen om ”statens territoriella integritet, dess
enighet och nation”.117 Självbestämmanderätt liksom regional autonomi var förbjudna enligt
konstitutionen, staten var unitär, odelbar och det fanns bara en nation konstaterade AYM.
Därför fastställde AYM att hänvisningar i TBKP:s partiprogram uppmanade till separatism
och landets uppdelning.118
Folkets arbetarparti (HEP) förbjöds på ungefär samma grunder. Ett uttalande som citerades av
åklagarmyndigheten var framförts av en HEP partimedlem där han krävde ”en demokratisk
kontext där man kan diskutera den kurdiska frågan med alla dess dimensioner”.119 AYM
konstaterade att partiet främjade sociala skillnader i syfte att förstöra statens ”odelbara
115 Bayir, Derya, 2013: 201 116 Özbudun, Ergun, 2010: 128 117 ECHR, Case of United Communist Party of Turkey and Others vs Turkey, 1998: 5 118 Ibid: 6-7 119 Kogacioglu, Dicle, 2004: 444
28
enighet” som existerar mellan den turkiska nationen och det turkiska folket.120 Vid samma
dom hyllade AYM nationens enhet och arvet från Atatürk. I utgångspunkt i Atatürks skrifter
och personliga anteckningar, åberopade AYM att utländska krafter har tidigare gjorts försök
för att tillfoga kurdiskheten på folket i Anatolien. Vidare slog AYM fast att i den moderna
turkiska republiken beviljandet av minoritetsstatus på grundval av olika språk och etniciteter
är oförenligt med principen om nationen och hemlandets enighet. HEP stod för principer som
var oacceptabla för demokratins fortsättning och därför var man, enligt AYM, tvungen att
upplösa den.121
Vid flera tillfällen har AYM anklagat kurdiska politiska partier för att vara ”centrum för
illegal verksamhet mot statens odelbara integritet” och hävdat att partierna hade samröre med
det förbjudna Kurdistans arbetarparti PKK. Vid Demokratiska samhällspartiets (DTP) fall
som förbjöds 2009122 fastställde AYM at DTP hade blivit ”ett centrum för verksamheter mot
statens odelbara integritet” och deklarerade partiets permanenta upplösning123 med
motiveringen att partiet hade spridit ”separatistiska propagandan” under demonstrationer och
folksamlingar som anordnades av partiets lokala kontor.124 I samband med fallet mot Folkets
demokratiska parti (HADEP) hade åklagarmyndigheten anklagat partiet att ha blivit ” centrum
för illegala verksamheter mot Turkiets integritet” genom att hänvisa till brottsfall som väcktes
mot partimedlemmarna för att de hade bl.a. spridit ”separatistiska propagandan”. 125 AYM
citerade en del av partiledarens Murat Bolzaks tal, Bolzaks hade under ett möte sagt ”
kurdernas existens i Turkiet som inte var tillåtna att prata sitt eget språk förnekas. PKK, trots
de pågående militära operationerna, massakrer och provokationer höll sitt eldupphör. Inget
kan lösas med militära operationer och ockupation”. AYM menade att han framställde
Turkiets kamp mot terrorismen som ”ockupation” och framställningen av kurder som en egen
nation är bevis på att Bolzaks stödjer PKK.126 AYM har i många andra fall kopplat kurdiska
partiers på självbestämmande rätten och mer kulturella och lingvistiska rättigheter med
uppmaning till ”självständighetskrig” och anstiftan till uppror.127
120 Kogacioglu, Dicle, 2004, 443 121 Ibid: 447-448 122 ECHR, Case of HADEP and Demir vs Turkey, 2010: 2-3 123 Europeiska Kommissionen, framstegsrapport om Turkiet, 2010: 7 124 Human Rights Watch, 2009 125 ECHR, Case of HADEP and Demir vs Turkey, 2010: 2-3 126 Ibid: 2-3 127 ECHR, Freedom and Democracy party (ÖZDEP) vs Turkey Judgment, 1999: 7
29
5.1.2 Författningsdomstolens förhållningssätt till minoriteter inom den ”turkiska nationen”: AYM har bara en gång definierat termen ”minoritet”, detta var i samband med ett fall 1980.
Termen definierades på följande sätt: ”Citizen groups who have a different being from the
majority group in terms of language, religion, race, etc. and who have the legal right to pursue
their (different) being”. Men det har också tydligt förklarat vilka kvaliteter måste existera för
att en grupp ska erkännas som minoritet. Gruppen måste alltså ha ”objektiva skillnader” och
att ha en erkänd status som minoritet. Bara existensen av dessa grupper är dock inte
tillräckligt enligt AYM, för att få minoritetsstatus och ha särskilda rättigheter.128
Minoriteternas rättigheter är också i AYM synvinkel ”begränsade rättigheter” i den meningen
att minoritetsstatus innebär färre rättigheter än vad majoriteten har. Därför har AYM betraktat
krav på minoritetsstatus som meningslösa, eftersom detta skulle innebära en vändning från
utnyttjande av obegränsade rättigheter till begränsade rättigheter genom att vilja bli
klassificerad som minoritet istället för att vara en del av själva nationen. Detta resonemang
har AYM repeterat flera gånger.129 Dessa grupper som kräver minoritetsstatus har enligt
AYM negativa intentioner, inte minst eftersom det leder till att försämra det sociala
utrymmet, statens integritet och skapar hat och fientlighet bland folk. Vidare hävdar AYM att
prata om etnicitet, lingvistiska och kulturella skillnader uttrycker idéer som bygger på rasism.
AYM har också diskuterat termen minoritet utifrån en demokratisk synvinkel och menat att
det inte är en demokratisk nödvändighet eftersom det är bara ”provocerande” och
”destruktiv”. 130 Minoritet är enligt AYM en ”artificiell formation” och något som kan formas
av politiker. Artikeln som förbjuder ”skapandet av minoriteter” innebär att minoriteter skapas
efter behag och inte finns i själva verket. Därför ska AYM hindra dessa ”artificiella
formationer” som lagstiftarna och politiker försöker skapa.131
Samma hållning har AYM haft gällande skyddande, förbättrande och främjandet av ett annat
språk och kultur än det turkiska. AYM har hävdat att skyddande, förbättrande och främjande
av ett annat språk eller kultur än den turkiska skulle leda till ”skapande av minoriteter”.
Dessutom har strävanden för att främja icke-turkiska språk och icke-turkisk kultur behandlats
128 Bayir, Derya, 2013: 203 129 Ibid: 205 130 Ibid: 206-207 131 Ibid: 207
30
som separatism eftersom detta skulle bidrar till idén om att man tillhör en annan nation än den
turkiska. 132
I fallet mot HEP menade AYM att det finns många grupper i Turkiet som kunde fritt
praktisera sina distinkta traditioner, men detta i sig enligt AYM inte kunde göra underlag för
att kräva minoritetsstatus. Krav på mer kulturella och lingvistiska rättigheter kunde inte
betecknas som något annat än uppmaning till separatism, enligt AYM. Eftersom HEP
uttryckte dessa påståenden i den politiska sfären av landet var det statens legala och
demokratiska rättighet att skydda statens enlighet och dess allmänna ordning och därmed söka
HEP upplösning.133 Förslagen i TBKPs partiprogram som krävde stöd för icke-turkiska språk
och kulturer syftade enligt AYM till att skapa minoriteter i landet och därmed skada nationens
enighet.134 Vid fallet mot Demokratipartiet (DEP) som förbjöds 1994135 citerade AYM ett
uttalande av partiledare i Bonn. Yasar Kaya sa: ”……it is impossible to deny that Kurds
exist….”136 Genom att hänvisa till liknande uttalande som var framförda av partimedlemmar
menade AYM att DEP har försökt att skapa minoriteter i landet, nämligen ett separat kurdiskt
folk i Turkiet.137 Vid fallet mot frihets- och demokratipartiet (ÖZDEP) som upplösts av AYM
1993138 hänvisade AYM till ÖZDEPs partiprogram och menade att det bygger på antaganden
att det finns ett separat kurdisk folk i Turkiet som sin egen kultur och sitt eget språk.139
5.1.3 Kurder och dess minoritetsegenskaper i författningsdomstolens synvinkel: AYM har erkänts att det finns kurder som bor i Turkiet, men har vid flera tillfällen konstaterat
att kurder inte besitter de egenskaper som krävs för att erhålla minoritetsstatus. Kurder kan
enligt AYM inte behandlas som kulturellt och lingvistiskt distinkt grupp som skiljer sig från
turkar och därför inte kan anses som minoritet. 140 Utifrån AYM uppfattning ” finns det inget
samhälle i Turkiet (förutom turkarnas samhälle) som har en originell/äkta sociologisk
struktur”. AYM har kommit fram till att kurder inte är berättigade till minoritetsstatus
eftersom de saknas ”kvaliteter som är förenliga med en minoritets sociologiska och lagliga
definition” och vetenskapligt saknar nödvändiga egenskaper och element för att kunna
132 Bayir, Derya, 2013: 201 133 Kogacioglu, Dicle, 2004: 446 134 ECHR, Case of United Communist Party of Turkey and Others vs Turkey, 1998: 6-7 135 Güney & Baskan, 2008: 273 136 Ibid: 273 137 Güney & Baskan, 2008: 274 138 Ibid: 273 139 Ibid: 273 140 Bayir, Derya, 2013: 210
31
betraktas som minoritet.141 AYM har åberopat frågan om språket för att ”bevisa” att kurder
inte är annorlunda från turkar. Det kurdiska språket är inte ”originellt” har AYM noterat.142
Det kurdiska språket har också beskrivits som ett ”lokalt språk” av AYM. Ett ”lokalt” språk
som talas av en etnisk grupp som är en del av ”nationell enighet”. Medan detta lokala språk
kan talas till exempel hemma, är det officiella språket som gäller i den offentliga sektorn och
utbildning. AYM har inte bara underminerat det kurdiska språkets betydelse genom att
beteckna det som ”icke-originellt och lokalt”, utan även ökar vikten av det turkiska språket
med motiveringen att det är det ”vanligaste språket som talas av individer med olika
ursprung”.143 Vid fallet mot DEP citerade AYM delar av partiprogram som angav att
”kurderna måste få kunna använda och utveckla sitt språk, kultur och konst för att kunna
uttrycka sig” och att ”rätten till utbildning i modersmål bör beviljas samt sändning på
kurdiska bör vara möjligt”. AYM menade att DEP i detta avseende hade brutit mot
konstitutionen.144
Med utgångspunkt i dessa antaganden har AYM konstaterat att kurder varken är minoritet
eller nation utan inkluderas av den turkiska nationen och statens integritet. Enligt AYM
åtnjuter kurder alla rättigheter och friheter som i Turkiet, de bor, arbetar och studerar i landets
olika delar. AYM har hävdat vid många tillfällen att varken kurdernas språk, kultur eller
ursprung har förnekats i Turkiet och att de har kunnat tala sitt ”lokala språk” och praktiserat
sina seder och traditioner i det privata livet. Men kurdernas etniska ursprung är enligt AYM
inte bara ”diskutabelt” utan även en ”hypotes” och har kallat kurderna för folket som
”beskrivs som kurder”. Kurdernas krav på kulturella och lingvistiska rättigheter har bedömts
av AYM som ”bakåtsträvande mål” som bygger på ”hypoteser, kommentar och ursäkter”. 145
Påståenden att kurder har blivit föremål för förtyck, assimilering eller exploatering på grund
av sin etnicitet är inget mer än ”fiktiva hypoteser”, har AYM slagit fast. 146 AYM har förnekat
att staten har genomfört en assimileringspolitik i kurdiska områden och anklagade de kurdiska
partier att omnämna att det pågår en assimileringspolitik i de östra regioner är bara ett försök
för att visa att det finns en enhet som är separat från majoriteten och har rätten till en rättslig
erkännande. AYM har i vissa beslut påpekat det svåra ekonomiska och sociala
omständigheterna i östra regioner i relation till andra delar av landet, men detta i sig enligt 141 Bayir, Derya, 2013: 211 142 Ibid: 211 143 Ibid: 212 144 Güney & Baskan, 2008: 274 145 Bayir, Derya, 2013: 213-214 146 Ibid: 215
32
AYM bevisar inte att det finns en assimileringspolitik. De svåra förhållanden i som folk kan
ha upplevts i dessa regioner har olika skäl och statens stränga åtgärder som har vidtagits är var
nödvändiga för att skydda statens existens och enlighet, därmed kan detta inte likställas med
”påtvingad assimilation”.147
5.1.4 ideologisk-‐bunden approach: AYM har explicit värderat Kemalismen och Atatürks nationalism och deklarerat att dessa
principer är bland de mest värdefulla i konstitutionen. Ingressen som exkluderar allt och alla
som inte accepterar Kemalismen (Atatürks nationalism och andra principer) innehåller enligt
AYM konstitutionens grundläggande spelregler. Med en sådan approach har AYM fungerat
som statens lojala väktare, dess grundläggande principer och dömts till förmån för det
rådande systemet på bekostnad av allt annat inklusive mänskliga fri- och rättigheter.
Granskning av vad AYM har sagt och gjort i samband med beslut om bannlysning av
kurdiska partier visar att AYM är fast bunden av Kemalismen/konstitutions grundläggande
principer. Som Bayir beskriver har AYM strängt begränsat den legitima politiska sfären i
enlighet med statens officiella ideologi. AYM har förklarat att dessa principer är fastställda i
konstitutionen för att se till att politiska partier inte avviker från dem. Idéer och handlande
som inte överensstämmer med statens ideologi har resolut bekämpats och förbjudits av
AYM.148 Mångfalden av politiska, kulturella, lingvistiska och sociala idéer har strängt
bekämpats av AYM genom dess strikta tillämpning av den officiella ideologin. I detta
avseende, har AYM varit delaktig i homogenisering av samhället genom tillämpningen av den
officiella ideologin.149 Som Arslan skriver, AYM tillvägagångsätt är starkt ideologisk-
baserad. Med denna approach menar Arslan att, fri- och rättigheter inte är bara förnekas och
begränsas godtyckligt, men de förnekas av hänsyn till den officiella ideologin. Rättigheter
erkänns men endast i den mån de inte strider mot eller underminerar ideologin.150 Enligt
Arslan är denna ideologi-baserade strategi ett typiskt exempel på det han kallar för
”judicialization of politics”.151
Samtliga pro-kurdiska partier har förbjudits av AYM på grundval av deras påstående att det
finns minoriteter i landet baserad på etnicitet och språk, partiernas främjande av icke-turkiska
kultur och språk. Följaktligen har dessa partier enligt AYM, undergrävt statens enlighet och
147 Bayir, Derya, 2013: Turkey, the Kurds, and the Legal Counter on the right to self-determination,: 24 148 Bayir, Derya, 2013: 188 149 Ibid: 189 150 Arsalan, Zühtü 2012: 15 151 Ibid: 15
33
principen om ”statens odelbara integritet med dess territorium och nation”. 152 Att prata om
kurdernas existens som en nationell enhet, att förneka existensen av en gemensam nationell
kultur och identitet, strävan efter att skapa möjligheter för etniskt-religiösa minoriteter för att
främja sin kultur inom en fri miljö eller kräva modersmål undervisning, att prata om den
kurdiska nationen som har förföljts och assimilerats, att differentiera kurder från turkar, och
sträva efter att upprätta en ny ordning i detta syfte var alla legitima och rättfärdigade
anledningar för att förbjuda de kurdiska partierna. Partierna har dessutom anklagats av AYM
för att vara ”agenter för rasdiskriminering” eftersom de har antagit synpunkter på ras, och
skapat en hämndkänsla, fientlighet och olikhet mellan medborgarna vilket delat den turkiska
nationen mellan turkar och kurder. I de flesta fall har AYM fattat sina beslut enhetligt, vilket
innebär att det finns en utbredd konsensus bland domare att alla dessa motiveringar är
legitima för att förbjuda politiska partier.153
5.2 Postkolonial- och historisk institutionalistiskanalys: I denna del av uppsatsen förklaras AYMs agerande utifrån postkolonialismen och historisk
institutionalismen.
5.2.1 Postkolonialanalys: Civilisation och modernitet var västvärlden hade Atatürk deklarerat. Eftersom västlandet
består av homogena och sekulära nationalstater, är det enligt Atatürk en förutsättning för den
nya republiken att ha en nation, en kultur och ett språk för att uppnå vad kemalisterna kallar
för ”den moderna civilisationsnivån”. Därför inkluderar Kemalismens civiliserande uppdrag,
skapandet av en homogen etnisk nationalstat, med bara en enda kultur och ett enda språk
inom ramen för nationalism principen. I ljuset av detta, behövde man på något sätt integrera
den kurdiska befolkningen i den turkiska nationen. Kurder var plötsligt ”bergturkar” som
hade glömt sin ”turkiskhet” pratade ”bruten form av persiska” och behövde få veta sanning.
AYM har fastslagit att Ataürks nationalism och modernismprojekt är bland de grundläggande
principerna i konstitutionen. AYM har med detta menat att man inte kan uppnå var
kemalisterna kallar ”den moderna civilisationsnivån” utan Atatürks nationalism och övriga
kemalistiska principer.
Redan vid 1925 framförde Självständighetsdomstolens ordförande ett yttrande i samband med
dödsdomförklaring av 47 kurdiska ledare, vilket delade upp landet mellan två olika krafter.
Precis som Yegen förklarar pratar ordföranden om en dödlig rivalitet. Mellan å ena sidan
152 Bayir, Derya, 2013: 191-192 153 Ibid: 191-192
34
politiska reaktionärer, banditer, schejker och feodalherrar och republikens regering och armé
som lovade framsteg och välstånd på den andra sidan. Kriget var uppenbart mellan de krafter
som motsatte sig ett modernt, sekulärt statssamhälle. Väktare av ett sådant statssamhälle var
republikens regering och armé. Politiska bakåtsträvare, banditer och schejker, i korthet
”djävulens gäng”, har samlat för att motsätta grunden för nationalstaten. Kurdernas revolution
och missnöje var inget annat än ett krig mellan de ”nuvarande” som lovade framsteg och
välstånd och mellan de ”dåvarande” som ville behålla allt som var gammalt.154 Kurderna
framställs som representerar av den mörka bakåtsträvande medeltidens folk och Turkiets
osynliga ”orient” som härskades av vidskepelser, medan den nya republiken är hela hoppet
om en ljus framtid, civilisation, modernitet och välstånd.
Att konstruera den bild av kurder som, schejker, banditer som lever i ett bakåtsträvande
feodalsamhälle och motsätter sig till nationalstatkonceptet och moderniteten, rättfärdigade
inte bara republikens handlande och förtyck i de kurdiska områdena, den skapade också en
positiv nödvändighet för kontroll och dominans.
Bilden av kurder som konstruerades av Självständighetsdomstolens ordförande fortsätter att
existera i AYMs resonemang. AYM har gång på gång konstaterat att kurdiska krav på mer
kulturella och lingvistiska rättigheter inte bara skadar principen om ”statens integritet” utan
också är ”destruktiva” och ”bakåtsträvande” mål. Det kurdiska folkets existens har
underminerats av AYM vid flera tillfällen, bl.a. genom att referera till de som folket som
”beskrivs som kurder” och kalla dess existens för ”artificiell formation” och ”hypoteser,
kommentar och ursäkter” därför påståenden om kurdernas existens som nation är ett brott mot
konstitutionen. AYM har erkänt existensen av det kurdiska folket i Turkiet men slagit fast att
kurder inte besitter de egenskaper som krävs för att anses som minoritet. Kurder är ett icke-
originellt folk som saknar sociologisk struktur, element och egenskaper som är vetenskapligt
nödvändiga. Benämningen ”bergturkar” används inte explicit av AYM, men implicit
påminner AYM om denna benämning av kurder som ett folk av turkiskt ursprung, saknar
sociologisk struktur, har glömt sitt språk, sin turkiskhet och till varje pris behöver få veta
sanningen.
AYM har också konstaterat att det kurdiska språket är ett ”lokalt” och ”icke-originellt” språk
som inte kan användas inom den offentliga sfären och utbildning. Genom dessa uttalanden
har AYM betecknat det kurdiska språket som ett bristfälligt, outvecklat och olämpligt språk
154 Yegen, Mesut, 2006: 128
35
som därmed inte kan användas på den offentliga sektorn och utbildning utan det är knappast
passande att talas hemma. AYM vägrade stannade där utan förstärkte betydelsen av det
turkiska språket och konstaterade att det är det vanligaste språket som talas av individer med
olika ursprung. Om politiska partier kräver användande av ett sådant bristfälligt och
outvecklat språk i offentliga sammanhang är det AYMs skyldighet att motverka detta bl.a.
genom att deklarera partiernas permanenta upplösning.
Påståenden att kurder har blivit föremål för förtryck och assimilering är inte mer än ”fiktiva
hypoteser” konstaterar AYM. Men AYM har inte tvekat att påpeka det ”svåra sociala och
ekonomiska” förhållanden i de östra regioner och menat att statens stränga åtgärder är
nödvändiga för att skydda statens enighet. AYM rättfärdigar ”statens stränga åtgärder” i öst
regionerna genom att påpeka det svåra sociala och ekonomiska situationen som kan utgöra ett
hot mot resten av staten. Östregionerna (kurdiska områden) betecknas av AYM som
omoderna och bakåtsträvande vilka präglas av sociala och ekonomiska svårigheter. Detta
rättfärdigar inte bara ”statens stränga åtgärder” i form av undantagslagar, påtvingat
förflyttningar och assimileringspolitik, utan även bidrar till skapande av den ”orientaliska”
bilden av kurder och även bidrar till formandet av bilden av ”occidenten” som orientens
motbild. Republiken har återigen en demokratisk skyldighet att strikt reglera dessa områden
för att inte utgöra ett större hot mot resten av landet.
De kurdiska partierna har ofta bannlysts av AYM efter att de anklagades för att sprida
”separatistiska propagandan” och att ha blivit ett ”centrum för verksamheter mot statens
odelbara integritet”. Partiernas krav på mer kulturella och lingvistiska rättigheter och på en
demokratisk miljö där man kan diskutera den kurdiska frågan har betecknats av AYM som
”separatistiska propagandan” och försök för skapandet av minoritet som därmed skulle skada
den moderna republiken. I samband med fallet mot HADEP, konstaterade AYM att det pågår
ett krig mot terrorismen i de kurdiska områdena. I detta sammanhang formas bilden av kurder
och dess politiska partier som ”separatister”, ”terrorister” som har negativa intentioner och
försöker ödelägga den nya moderna republiken. Allt detta skapar en positiv nödvändighet för
dominans och kontroll och rättfärdigar statens åtgärder inklusive förbud mot dessa ”onda”,
”separatistiska” och ”rasistiska” politiska partier.
AYM har också stämplat de kurdiska partierna för att vara ”agenter för rasdiskriminering”
eftersom de har tagit synpunkter på etnicitet och delat den turkiska nationen mellan kurder
36
och turkar. De har kallats för ”rasistiska” eftersom deras påståenden om kulturella och
lingvistiska skillnader uttrycker idéer som bygger på rasism.
Postkoloniala inslag är tydliga i AYMs resonemang, generellt kan man säga att man
fortfarande låtsas att Turkiet är en etnisk homogen nationalstat, precis som de europeiska
staterna, och att AYM försöker främja och skapa ett sådant land genom att bl.a. förbjuda
kurder från att främja sin sak genom helt konventionella metoder. AYM upprättar en klar
uppdelning mellan den turkiska staten som står för modernitet och civilisation och statens
demokratiska karaktär och mellan de som kännetecknas av ondska och efterblivenhet. AYM
har konstruerat den orientaliska bilden av kurder och hanterat kurder som Turkiets osynliga
orient som präglas av ”terrorism”, ”separatism”, ”rasism”, med onda avsikter och ”sociala och
ekonomiska svårigheter” och som dessutom är ett artificiellt folk som talar ett bristfälligt
språk. Denna efterblivenhet och bakåtsträveri passar inte i ett sekulärt, modernt turkisk
republik. Detta har i sin tur bidragit till skapandet av occidentens bild som orientens motpol,
motidé och motsatta personlighet, som originellt, medborgerligt, modernt som utlovar
ekonomisk tillväxt och social utvecklingen och därmed rättfärdigar AYMs agerande för att
motverka den orientaliska ondskefulla efterblivenhet och främja den occidentaliska önskvärda
värden och målsättningar. De flesta teoretikerna som använder postkolonialismen fokuserar
på skapandet av dikotomierna på den internationella arenan mellan olika länder. Men
orientalismen fungerar inte bara för att skapa dikotomierna och dra linjer mellan olika länder,
utan den kan också dra linjer inom samma land.
Den kemalistiska diskursens dominans om att den turkiska nationen består av ett folk, en
kultur och ett språk har uppenbarligen påverkat AYMs agerande avsevärt. Dessa övergripande
och gemensamma föreställningar om verkligheten har starkt influerat AYM handlande. AYM
har fattat och motiverat sina beslut utifrån den verklighetsbilden som den kemalistiska
diskursen förmedlar. Dessa övertygelser och föreställningar har skapat vad Foucault kallar det
för “utestängningsmekanismer” och avgjorde hur AYMs verklighetsbild ser ut. AYM har
alltså agerat utifrån den verklighetsbilden som de kemalistiska diskursen har skapat. Det är
med andra ord inte möjligt för AYM som en aktör, även om den ville, att frigöra sig från den
verklighetsbilden som de kemalistiska diskurserna förmedlar.
Som diskursanalytikerna påstår det är ganska viktigt att ”dekonstruera” texter och språket för
att nå kunskap om verkligheten. En dekonstruktion av AYMs språkbruk visar den binära
uppdelningen och dikotomierna som har skapats mellan kurder och den turkiska staten. Precis
37
som Beckman beskriver, har diskursanalysen förklarande ambitioner i den meningen att den
tar hänsyn till konsekvenserna av en viss språkanvändning. I det här fallet har
språkanvändning som AYM använts i samband med förbudsfallen mot kurdiska partier
konstruerat den orientaliska bilden av kurder. Följaktligen har denna språkanvändning haft
betydande konsekvenser för hur man ska hantera den kurdiska frågan. Den kemalistiska
diskursens hegemoni som manifesteras i AYMs resonemang har verkligen avgjort vad som är
rätt och fel. Antagandet och diskursen om att Turkiet består av ett folk har gjort varje
association med kurdiskheten att betecknas som förräderi och separatism. AYM har
konstitutivt genom sina resonemang och uttalanden starkt bidragit till att bibehålla den
politiska verkligheten som är förenlig med Kemalismens antaganden, strävanden och
grundprinciper.
5.2.2 Institutionell analys: Som nämndes tidigare betonar institutionalismen vikten av institutioner i form av formella
och oformella lagar och regler. Historisk institutionalismen framhäver dessutom betydelsen
av det historiska arvet och idéernas roll i sin analys. Till skillnad från postkolonialismen,
belyser historisk institutionalismen vikten av det historiska arvet för att söka förklaringar till
senare resultat. Färdriktning som de kemalistiska eliter hade valt i samband med republikens
upprättande har en avgörande roll för hur AYM fungerar idag. Den kemalistiska eliten som
leddes av Atatürk under republikens första dagar var fastbundna till idén om att skapa en
etnisk homogen nationalstat för att realisera sitt moderniseringsprojekt och därmed skapa ett
land som liknar de europeiska stater. De var också beslutsamma om att eliminera allt som
påminde om ottomanska rikets kulturella arv, dess dynasti, religion och multi-nationella
karaktär. Detta innebar förnekade av alla andra språk, kultur, och etnicitet än den turkiska.
Stigberoende eller de ursprungliga besluten som togs har haft stora konsekvenser på den
framtida utvecklingskursen och medfört restriktioner för AYMs handlingsutrymme. Faktumet
att den turkiska republiken förklarades med antagandet att Turkiet är en etniskt homogent
nationalstat kan betraktas som ett formativt moment. AYM har därmed hanterat ”problem”
gällande den kurdiska frågan på ett precist likadant sätt som man tidigare hade ”lösts”,
nämligen genom förnekanden och statstvång.
Idéerna om timing och sekvenser är också relevanta här. Liknande händelser kan leda till
väldigt olika resultat beroende på när det sker. Den turkiska republiken byggdes på det
ottomanska rikets ruiner. Som det framgick i det redovisade materialet, var Atatürk och den
kemalistiska eliten övertygade om att den multi-nationella karaktären i det ottomanska riket
38
var en börda och den främsta orsaken för rikets undergång. Det är också mycket troligt att
idéer om nationalism och den turkiska rasens överlägsenhet som bl.a. manifesterades i
slagorden såsom ”hur lycklig är den som säger jag är turk” och ”en turk är lika med hela
världen” kan ha hämtats från den fascistiska och nazistiska retoriken som var framträdande i
Europa under den tiden som de kemalistiska reformerna pågick. Men eftersom det finns lite
belägg för detta resonemang vill jag inte utveckla det mer.
Med utgångspunkt i det redovisade materialet är det ganska uppenbart att Atatürks idéer om
att skapa en etnisk homogen nationalstat lever väldigt starkt i dagens Turkiet och påverkar
AYMs resonemang och domslut kraftfullt. ”Problem och utmaningar” som dyker upp
gällande kurdernas krav på mer fri- och rättigheter löses genom att gå tillbaka till Atatürks
idéer som presenterar en uppsättning färdiga lösningar på dessa problem, nämligen att den
turkiska republiken består bara av en etnicitet, har ett språk och en kultur. För att legitimera
och rättfärdiga sina beslut har AYM explicit hänvisat till Atatürks idéer om nationalismen och
modernismen i sina resonemang och domslut mot kurdiska politiska partier.
Kemalistiska idéer är starkt inkorporerade och institutionaliserade i den turkiska
konstitutionen och lagen om politiska partier och har haft väldigt stora konsekvenser på AYM
agerande mot kurderna i Turkiet. Närvaron av Atatürks idéer och Kemalistiska principer i
form av formella regler i den turkiska konstitutionen och lagen om politiska partier är tydlig.
Konstitutionens ingress deklarerar Kemalismen som statens överlägsna ideologi och erbjuder
ingen skydd till tankar och idéer som avviker från ideologin. Utöver detta genomsyras lagen
om politiska partier av Kemalistiska idéer och därmed förbjuder politiska partier från att
hävda att det finns minoriteter i landet. AYM har bl.a. mandat att tolka konstitutionen och
lagen om politiska partier i samband med förbudsfall mot politiska partier. Enligt min mening
har AYM inte alls haft stort handlingsutrymme när det gäller fall mot kurdiska partier som
krävt mer kulturella och lingvistiska rättigheter och hävdat kurdernas existens i landet som ett
distinkt folk vilket skiljer sig från den turkiska nationen genom sin kultur och språk. Utan
AYM har kraftigt begränsats av de tydliga bestämmelserna i lagen som explicit förbjuder
politiska partier att kräva sådana rättigheter och hävda sådana påståenden. Idéerna presenterar
inte bara en uppsättning färdiga lösningar på problem som dyker upp, utan även sätter gränser
för acceptabelt handlande. I detta avseende är den institutionalistiska antaganden att aktörerna
påverkas av idéer och begränsas av de formella regler och strukturer relevanta och tillämpliga.
39
AYMs upprättades i början av 1960-talet efter att militären uppfattade det regerande partiet
som ett hot mot republikens grundläggande principer. Detta innebär att AYM främsta uppdrag
är att säkerställa att republikens grundläggande principer efterlevs. Etatismen som var en av
Kemalismens grundprinciper och som byggde på antaganden att folkets krav ska bemötas
med misstänksamhet och att det var statenstjänstemän som visste bäst, kan kopplas med
AYMs upprättande som institution. Utifrån fallen mot kurdiska partier kan man notera att
AYM är fast besluten att upprätthålla Kemalismen som statens officiella ideologi.
Tillsammans med militären och byråkratin anser rättsväsendet sig själv vara de sanna
arvtagare till det kemalistiska arvet och de legitima väktare av de nationella intressen mot de
pluralistiska intressen som representeras folkvalda politiker och politiska partier.155. De
informella institutionerna/reglerna som den institutionalistiska ansatsen pekar på består ofta
av de dominerande normer och värderingar som i sin tur skapar förväntningar på aktörer. Man
kan påstå att AYM möter förväntningar när den uppfyller sin funktion att skydda och
upprätthålla Kemalismen som statens officiella ideologi. Som Steinmo nämner med tiden kan
en viss institutionell inställning forma individernas preferenser. Kemalismen har varit
republikens ideologi sedan dess upprättande och har mest troligt format många aktörers
preferenser, inklusive inom AYM.
Som Premfors förklarar blir de krafter som vidmakthåller en viss färdriktning
självförstärkande. Steinmo nämner att historisk institutionalism ligger mellan normativ- och
rational choice institutionalism, vilket innebär att man kan betrakta aktörer inte bara som
norm och regel följare utan även egenintresserade. Det är ganska uppenbart att AYM är en av
de starkaste institutionerna i Turkiet. I detta sammanhang har AYM varit mycket hängiven till
den kemalistiska utvecklingskursen och Atatürks nationalismen och i och med det
förstärkt/vidmakthållit sin roll i landet som en av de starkaste institutioner. En förändring av
utvecklingskursen skulle naturligtvis innebära risker att AYM förlorar sina privilegier och sin
mäktiga position. AYM kan alltså ses som en aktör som tjänar på det rådande systemet och
har genom sin strikta tillämpning av den officiella ideologin skickat tydliga varningssignaler
till alla krafter som försöker eller ämnar förändra status quo.
Steinmo beskriver också att förändringar kan ha långsiktiga effekter som inte går att förutse.
Detta gör att man fortsätter med befintliga regler och strukturer även om de inte är optimala.
AYM fortsätter att förneka kurdernas existens och strikt tillämpar Kemalismen som statens
155 Shambayati, Sütcü, 2012: 109
40
överlägsna ideologi trots den internationella kritiken inklusive EU kommissionens och
ECHR:s fördömanden mot Turkiet. Vid flera tillfällen har AYM konstaterat att varje försök
till att ändra den unitära karaktären av den turkiska republiken ska bemötas med
misstänksamhet och markerat att Turkiet inte är ett multi-nationell land, därför får politiska
partier inte inkludera federala system i deras program. Krav på självbestämmande rätt, mer
kulturella och lingvistiska rättigheter har bedömts av AYM som hot mot statens odelbarhet
och unitära karaktär. AYM har varit väldigt konservativt i detta sammanhang och har
betraktat dessa krav som grunder för upprättandet av ett nytt system på bekostnad av den
rådande ordningen. Någon form av autonomi till kurder, eller mer kulturella och lingvistiska
rättigheter skulle enligt AYMs uppfattning leda till oförutsedda konsekvenser som möjligtvis
skulle dela upp landet. Dessa ”oförutsägbara konsekvenser” gör att AYM fortsätter med att
strikt tillämpa Kemalismen trots den internationella uppmärksamheten.
Man kan tycka att eftersom historisk institutionalismen är väldigt inkluderande och bredd
teoretisk ramverk, finns det möjlighet att förklara nästan allting med det. Men den viktigaste
förklaringen som detta perspektiv bidrar med är betydelsen av kontexten som i det här fallet
AYM verkar i. Ett särskilt hänsynstagande till det historiska arvet, formella regler och
informella institutioner och AYMs mandat är oumbärligt för att kunna förstå och sedan
förklara dess agerande mot kurdiska politiska partier. Beckmans orsaksförklarande analys är
ganska relevant här, inte minst eftersom den ligger ganska nära historisk institutionalismen.
Att spåra idéernas ursprung och sedan leta efter dess konsekvenser är gemensamt för både
orsaksförklarande idéanalysen och historisk institutionalismen. Både de normlydande och
egenintresserade elementen i AYMs agerande som påpekas här, kan förklaras i termer av skäl
och motiv som den ändamålsförklarande idéanalysen framhäver. Den skiljer sig från
orsaksförklaringen genom att den anger skäl och avsikter snarare än orsaker som förklaringar.
6. Sammanfattande analys och teoretisk diskussion: Atatürks idéer om att skapa ett etnisk homogen nationalstat lever fortfarande starkt i dagens
Turkiet och påverkar AYM. AYM har starkt begränsat det legitima politiska sfären i enlighet
med statens officiella ideologi genom att resolut förbjuda politiska partier som avviker från
detta. De kemalistiska principerna har värderats av AYM som de mest värdefulla principer i
konstitutionen. Konstitutionens ingress som förklarar Kemalismen som statens överlägsna
ideologi har beskrivits av AYM som ”kärnan i Ataürks ideologi”. Hänvisningar till principen
om ”statens integritet med dess territorium och nation” är återkommande inslag i AYMs
41
resonemang och domslut. Denna princip anges i konstitutionens artikel 3. Artikel 78 av lagen
om politiska partier förbjuder politiska partier att syfta till att förändra bestämmelserna som
föreskrivs i artikeln. Samtliga kurdiska partier har förbjudits av domstolen efter att AYM
konstaterat att de har med sina krav och påståenden skadat denna princip. Artikel 81 i lagen
om politiska partier som reglerar ”förebyggande av minoritets skapande” har visat sig vara
minst lika problematisk för kurdiska politiska partier. Påståenden att det finns en distinkt
kurdisk befolkning som har sitt eget språk och sin egen kultur i Turkiet, är försök att skapa
minoriteter i landet vilket är oförenligt med artikel 81.
AYMs agerande i samband med förbudsfall mot kurdiska politiska partier har här förklarats
utifrån två olika perspektiv. Postkolonialismen med sitt interpretivistiska förhållningsätt har
på ett bra sätt visat den binära uppdelningen som AYM har skapat mellan de kurdiska
reaktionära krafterna och deras motbild, nämligen den moderna republiken. I korta drag
beskrivs kurder och dess politiska partier som ”separatister”, ”rasister” som präglas av
”ekonomiska och social svårigheter” och har ”destruktiva” och ”bakåtsträvande” mål med
sina tankar, ambitioner och handlande. Som Said beskriver skapas occidentens bild i samband
med konstruerant av den orientaliska bilden. Som resultat av detta, var det AYMs rättsliga
och demokratiska skyldighet att skydda republikens önskefulla värden, dess originalitet,
språk, kultur och inte minst dess odelbarhet från dessa ondskefulla krafter. Dikotomierna som
har skapats mellan orienten och occidenten och den orientaliska bilden av kurder har fungerat
som en rättfärdigande mekanism för AYMs beslut.
Men trots denna förklaring finns det andra aspekter som jag tycker är viktiga att ta hänsyn till
om man ska förstå och förklara AYMs agerande på ett bättre sätt. Postkolonialismen har
kritiserats för att inte ha kopplat den västerländska kunskapsproduktionen om orienten med
kolonialismens höjdpunkt och dess samband med kapitalismens utveckling. Inte i det här
fallet heller kan man med postkolonialismen koppla det historiska arvet och politiska budskap
som växte fram i samband med republikens förklarande med AYMs agerande. Dessa aspekter
utgörs av det historiska arvet, formella regler och AYMs mandat. Som det nämns vid den
institutionalistiska analysdelen har det historiska arvet ett avgörande inflytande på AYMs
agerande. Arvet som Atatürk hade lämnat bakom sig i form av idéer har inte bara starkt
införlivats i den turkiska konstitutionen och lagen om politiska partier, utan fungerar även
som uppsättning färdiga lösningar på ”utmaningar” som AYMs konfronteras av. I sitt
dömande har AYM vid flera tillfällen hänvisat till Atatürks nationalism och de kemalistiska
principer för att motivera och legitimera sina beslut. De tydliga formella regler i
42
konstitutionen och lagen om politiska partier (som härrör från Atatürks idéer) begränsar
AYMs handlingsfrihet. Mandatet som AYM besitter har visat sig betydelsefull. AYM
upprättades som institution med det främsta uppdraget att skydda republikens grundläggande
principer. Därför har AYM agerat i enlighet med dessa principer, och mött omgivningens
förväntningar genom att strängt begränsa de pluralistiska värdena i den politiska sfären till
förmån för statens officiella ideologi och kemalistiska principer. Tillsammans med dessa
normlydande och regelföljande praxis kan man även se vissa rationalistiska element i AYMs
agerande, nämligen att den bidrar till upprätthållandet av Kemalismen och därmed
vidmakthåller sin position som en av de starkaste institutioner i landet.
Postkolonialismen utgör en användbar/relevant analysmetod för att studera hur aktörer skapar
den binära uppdelningen med sig och ”de andra” i syfte att upprätthålla och rättfärdiga sin
kontroll och dominans. Men dess största problem är dess starka interpretivistiska och
socialkonstruktivistiska förhållningssätt som innebär att verkligheten betrakts som mänsklig
representation. Konsekvenserna av ett sådant synsätt blir att man i detta fall inte tar hänsyn
till AYMs mandat, de formella strukturerna och inte minst den historiska återblicken och dess
avgörande betydelse. Därför var det nödvändigt med ett positivistiskt förhållningssätt som
beaktar de materiella realiteter och därmed presentera kausala förklarningar för att frambringa
en bättre och kompletterande analys till den postkoloniala analysen.
43
7. Referenser:
Alexander, Gerard, 2001, Institutions, Path Dependence and democratic consolidation,
Journal of Theoretical Politics, 13(3): 249-270.
Arsalan, Zühtü 2012: Conflicting Pradigms: Political Parties in the Turkish Constitutional
Court. Critical Middle Eastern Studies, 11 (1): 9-25.
Bagdonas, Özlem, 2008, The Clash of Kemalisms? Reflections on the Past and Present
Politics of Kemalism in Turkish Political Discourse, Turkish Studies, 9 (1): pp 99-114
Bayir, Derya, 2013, Minorities and National in Turkish Law, Farham, Ashgate.
Bayir Derya, 2013, Turkey, the Kurds, and the Legal Counter on the right to self-
determination, Kurdish Studies, 1 (1): pp. 5-27.
Bayir, Derya, 2013, Representation of Kurds by the Turkish Judiciary, Human Rights
Quarterly, 35 (1): pp. 116-142
Beckman, Ludvig, 2005, Grundbok i idéanalys: Det kritiska studiet av politiska texter och idéer. Uppl. 1. Stockholm, Santerus,
Bergström & Boréus, (red.), 2012, Textens mening och makt, metodbok i samhällsvetenskaplig text och diskursanalys. Uppl.3, Lund, Studentlitteratur.
Constitution of the Republic of Turkey, Grand National Assembly: http://global.tbmm.gov.t
Dagi, Ihsan, 2012, Why Turkey Needs a Post Kemalist Order, Insight Turkey, 14 (1): pp. 29-
34.
Davies, Mathew, 2013, The Legacy of Atatürk: the limits of Turkish European union
membership negotiations. Australian Journals of International Affairs, 67 (4) pp 511-525
ECHR, 2010, Case of HADEP and Demir vs Turkey, file:///Users/rebinamen/Downloads/ECHR_CASE%20OF%20HADEP%20AND%20DEMIR%20v.%20TURKEY_2011_en%20(5).pdf
ECHR, 2003, Case of Dicle For the Democratic Party (DEP) of Turkey vs Turkey,
ECHR, 2002, Case of Yazar, Aktas, Aksoy and The People’s Labour Party vs Turkey, http://hudoc.echr.coe.int/sites/eng-press/pages/search.aspx?i=003-532666-534222#{"itemid":["003-532666-534222"]}
44
ECHR, 1999, Freedom and Democracy party (ÖZDEP) vs Turkey, http://hudoc.echr.coe.int/sites/eng/pages/search.aspx?i=001-58372#{"itemid":["001-58372"]}
ECHR, 1998, Case of United Communist Party of Turkey and Others vs Turkey, http://hudoc.echr.coe.int/sites/eng/pages/search.aspx?i=001-58128#{"itemid":["001-58128"]}
Europarådet,2003,Turkey,http://www.coe.int/t/dghl/monitoring/ecri/legal_research/national_l
egal_measures/turkey/Turkey_SR.pdf
Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik & Wägnerud, Lena, 2012, Metodpraktikan: Konsten att studera samhälle, individ och marknad. Uppl. 4. Stockholm, Norstedts Juridik.
Gunter, Michel, 2012, Turkey: The Politics of a New Democratic Constitution, Middle
Eastern Policy, 19 (1): pp. 119-125
Güney, Aylin, Baskan, Filiz, 2008, Party Dissolution and Democratic Consolidation: The Case of Turkey, South European Society & Politics, 13 (3): pp. 263-281
Heather, Savigny och Marsden Lee,(2011) Doing political science and international
relations, New York, Palgrave Macmillan,
Hakyemez, Yusuf, AKgun, Birol, 2010, Limitations on the Freedom of Political Parties in
Turkey and the Jurisdiction of the European Court of Human Rights, Mediterranean Politics,
7 (2): pp.54-78.
Human Rights Watch, 2009, http://www.hrw.org/news/2009/12/09/questions-and-answers-about-case-against-democratic-society-party
Huntington, Samuel, 1968, Political order in changing societies, London, Yale University Press.
International Helsinki Federation on Human Rights, (2006), Turkey: A Minority Policy of Systematic Negationp
Ismail, Besikci, 2004, International Colony Kurdistan, Parvana, London.
Karlsson, 2007, Europa och Turken, betraktelser kring en komplicerad relation, Stockholm, Wahlström & Widstrand.
Karlsson, Ingmar 2009, Vem och Vad är en Turk? i Höjelid, Stefan, (red.) Turkey: from
tutelary to liberal democracy, Lund, Sekel.
Kili, Sunna, Kemalism in contemporary Turkey, International Political Science Review, 1(3): 381-404.
45
Kogacioglu, Dicle, 2004, progress, unity and democracy, dissolving political parties in
Turkey. Law and Scoiety, 38 (3): 433-461
Landguiden 2013, Kurderna i Turkiet, https://www.landguiden.se/Konflikter/Kurderna/Kurderna%20i%20Turkiet Loomba, Ania, 2006, Kolonialism/Postcolonialism, Stockholm, Tankekraft.
Muller, Mark, 1996,(RED) Nationalism and the Rule of Law in Turkey: The Elimination of the Kurdish Representation During The 1990s, i Robert W. Olsen, The Kurdish Nationalist Movement In 1990s.
Nationalencyklopedin, 2014, Postkolonialism, http://www.ne.se/postkolonialism
O’Neil, Mary Lou, (2007), (RED) “Human Rights in Turkey”, Arat, Kabasakal Zehra, University of Pennsylvania
Peters, Guy, 2012, Institutional Theory in Political Science, The New Institutionalism, uppl. 3. London, Continuum.
Premfors, Rune, Ehn, Peter, Haldén Eva, Sundström, Göran, 2009 demokrati och byråkrati.
Uppl. 2. Lund, Studentlitteratur ab.
Premfors, Rune, 1999. Sveriges demokratisering: Ett historiskt-institutionalistiskt perspektiv.
SCORE Rapportserie 1999:3. Stockholm: SCORE. Stockholms universitet.
Said, Edward, 1997, Orientalism, Stockholm, Månpocket.
Shambayati, Hootan, Sütcü, Güliz, 2012, The Turkish Constitutional Court and the Justice
and Development Party (2002–09), Middle Eastern Studies, 48 (1): pp. 107-123
Steinmo, Sven (2008) “What is Historical Institutionalism?” i Della Porta, Donatella & Keating, Michael (red.) (2008) Approaches in the Social Sciences. Cambridge UK: Cambridge University Press. http://spot.colorado.edu/~steinmo/HI.pdf
Thörn, Håkan, Eriksson, Catharina & Eriksson Baaz, Maria (red.) (1999).Globaliseringens kulturer: den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället. Nora: Nya Doxa
Yegen, Mesut, (2007), Turkish Nationalism and the Kurdish question, Ethnic and Racial Studies. 30 (1): pp. 115-151
Zeydanlioglu, Welat, 2012, Turkey’s Kurdish Language Policy, International Journal of the Sociology of Language, nummer, 117, pp.99.
46
Zeydanlıoğlu, Welat 2008, “The White Turkish Man’s Burden” : Orientalism, Kemalism and the Kurds in Turkey“ in Guido Rings and Anne Ife (eds.) Neo-colonial Mentalities in Contemporary Europe? Language and Discourse in the Construction of Identities, Newcastle upon Tyne: Cambridge Scholars Publishing, pp. 155-174. Özbugun, Edgun,2010 Party prohibition cases: different approach by the Turkish
Constitutional court and the European court of human rights, Democratization, 17 (1): 125-
142.
Recommended