Fältväbeln vid Södermanlands Landtwärn Gustaf Ehrenberg död Stupade i affären wid Ratan

(Blekingeposten 1862)

Jag har i Ernberg-Ehrennbergska Släktboken1 tecknat den tjugosexårige fältväbeln Gustaf Ehrenberg död, stupad i slaget vid Ratan 1809. Han var son till timmermannen Ingemar Ehrenberg, även han omskriven i samma bokverk. Ingemars hustru Elin dog 51 år gammal i frossfeber. Då kommenderades Ingemar av sin chef att begära "utresepass" från Karlskrona, som det hette, han ”försedlades”.

Varför? Varthän? Här följer färska släkt nyheter!

Om adelsmannen som beordrade Ingemar att bli obeliskbyggare i Stockholm. Om fartyget Belona, som förde Gustaf Ehrenberg till Ratan – och in i döden. Om Loffmanska huset i Karlskrona, föräldralösa Gustafvas nya hem (mamma Elin var

ju död och pappa Ingemar hade ”emigrerat” till huvudstaden). Gustafva, nu 13 år, som blev satt i fosterhem hos bagaremästare Edvard Kindgren, som tagit över bageriet på gården.

Nu, 53 år efter fältväbelns död, skriver här en okänd penna (1862) en gripande hyllning till fältväbel Gustaf Ehrenbergs död. Jag känner starkt för denna släktgren. Med glädje förmedlar jag därför denna tidningsnotis i Blekingeposten. Först dödsannonsen 1809, sedan ”okända pennans” minne av Gustaf.

*

(Carlskrona Weckoblad 1809-12-16)

Fältwäblen wid Södermanlands Landtvärn, Gustaf Ehrenberg, yngste Sonen af före detta Bälgmakare-Mästaren wid Kongl. Skepps-Warfwet, Ingemar Ehrenberg och dess afledna kära Maka, Madame Elin Andersson, dödsskjuten i affären wid Ratan den 20 sistlidne Augusti, uti dess 26 lefnads år, warder endast på detta sätt, dess här på orten warande slägtingar, wänner och bekanta, ödmjukeligen tillkännagifwit.

… (Blekingeposten 1862-04-08)

”Om 1808 års landtwärn” har en warm uppmaning warit synlig i Stockholmstidningarne och med några ord också omnämnd i Blekings-Posten – i afsigt att bereda understöd åt de ännu lefwande wittnena om denna för fäderneslandet så hemska tid. Uppmaningen börjar med dessa ord: ”Landtwärnet från 1808! Hwilka sorgerliga minnen wäcka ej dessa ord!” Jo, det är sannt!2 Dessa minnen äro sorgerliga i mer än ett afseende; lyckligtwis blanda sig i sorgen äfwen glada minnen från sammatid, då man hörer berättelserna om den redlighet och dygd,

1 Skriven år 2012 och finns som bok i Ernbergska släktarkivet, och även som CD-skiva hos ordföranden.2 Min mor lärde mig som barn en ramsa jag aldrig glömmer: m och n stavas enkelt framför d och t.

den warma wänfasthet, det mannamod och den oftrymtade fosterlandskärlek, som äfwen då fanns hos landets söner, hwarom äfwen wi wilja lemna en bidragande uppgift.

På 1780-talet i amiral af Chapmans tid, då detta snille med sin öfwelägsenhet wisste att samla omkring sig så mycket dugligt och werksamt folk, lefde i Carlskrona en man (Ingemar) kommen från kojan och om hwilken man kan begagna Tegnérs ord, att hans arfgärd hette drift.

Denne man, som till en början war anställd wid kronans warf såsom arbetare, ådrog sig förmäns uppmärksamhet och befordrades för ådagalagd skicklighet till mästare; blef senare kommenderad att åtfölja öfwerste Lidströmer till Stockholm der han biträdde wid byggandet obelisken och Norrbro, hwarför han pryddes med Gustaf III:s stora guldmedalj med inskrift. Illis quorum meruere labores.3

Efter en skiftesrik lefnad i 96 år dog han i Stockholm 1844. Denne man hade 4 barn4, deraf de twå yngsta (Gustaf och Gustava), en son och en dotter, lefde då fadern begaf sig härifrån och lemnades hos andra, emedan modren (Elin) war död. Dessa barn saknade egne föräldrars ömma wård, blefwo derigenom mycket dyrbarare för warandra; också rådde dem emellan en sann syskonkärlek som, ofta pröfwad, aldrig swek. Sonen (Gustaf), då yngling, tillwann sig genom sitt redbara och öppna wäsende många wänner, han war älskad och afhållen af alla, som kände honom. Så förgingo några år under ungdomsglädje, men såsom all jordisk glädje är förgänglig, så war äfwen denna. Ynglingen, worden man, längtade att se sig om i werlden; han tog farwäl af sin älskade syster och begaf sig till Stockholm, der fadren wistades, arbetade der och wann nya wänner.

Så kom den olyckliga tid då fäderneslandet, hotat af mäktiga fiender, behöfde sina söners wärn. Alla manliga innewånare inom wissa åldrar utskrefwos och kallades till mönstring. På Stockholms börs förrättades mönstringen med manskapet från hufwudstaden; men som icke hela styrkan för tillfället ansågs behöflig skulle lottdragning ske med svarta och hwita kulor, om hwilka, som skulle gå ut och hwilka som för den gången woro fria. De svarta kulorna gällde för de förra, som utgingo åt ena sidan af rummet för att genast ställas under befäl och de hwita utgingo från rummet en annan wäg.

Mitt: t.v. Hedenskogs svarta kula., t.h. Gustafs vita

Den här skildrade unge mannen drog sin lott, den war hwit, och gick sin wäg. Utkommen på torget wäntade han der en intim wän vid namn Hedenskog, också utskrifwen men ännu ej mönstrad; då han fick höra att denna dragit swart kula, går han genast in till mönsterbordet med hållning, wärdig en son åt hwilken modren, fosterjorden, öfwerfallen och fårad, ropar om hjelp, och anmäler sig såsom friwillig, emedan hans bästa wän skulle gå i kriget så wille äfwen han gå med.

Denne unge mannens modiga och wackra handling ådrog sig mönsterherrns uppmärk-samhet till den grad att han straxt utnämndes till sergeant. Såsom sådan deltog han snart i 3 Latin: Åt dem vars gärningar gör dem förtjänta därav.4 Fick summa 6 barn med Elin, men Peter nummer 1 blev bara 10 månader och Peter nummer två dryga 2 år.

manskapets exercerande wid Drottningholm och befordrades kort derefter till fältwäbel wid Södermanlands landtwärn. Uti ett bref till fadren den 10 Juni 1808, hwilket föreligger författaren, helsar han från fadren och säger att gubben gret bittert då han tog afsked af honom, lemnande en ring m.m. med bön att det måtte tillställas systern (Gustafva) om han aldrig mera återkom.

Ödet wille annorlunda. Han kommenderades med en liten trupp af 40 man till Carlskrona, der truppen ombord å örlogsfartyget Bellona angreps af den förfärliga rödsot, eller s.k. landtwärnssjuka, som då härjade i denna stad. Sjelf insjuknade han i feber; manskapet fördes till sjukhusen och han inqwarterades uti ett priwat hus i staden. Systern, som då wistades i detta aktningswärda Loffmanska huset, blef då i tillfälle att gifwa den älskade brodern förnyadt prof af sann systerlig ömhet och wård. Han tillfrisknade, besökte ofta sitt sjuka manskap och såg den ena efter den andra bortbäras död, tills endast 12 man af den lilla truppen återstod på nyåret 1809.

Med dessa fick han order att afresa till Nyköping midt i wintern. Derwid hade han något att först rangera med befälet på stället, troligen rörande penningbehofwet för resan och blef uppehållen, hwaröfwer han beklagade sig, men erinnrades att intet knot mot förmän tilläts, äfwen om dessa försummade sig eller till och med woro odugliga. Denna lag föreföll honom hård och för första gången lät han systern förstå en skymt af ånger öfwer att hafwa ställt sig under en sådan lag; men banan war beträdd och han war den man som kunde fullfölja den. Ännu en gång slet han sig ur den så högt älskade systerns och sina wänners armar och begav sig dit orderna bjöd. Gud wet om han och manskapet ens hade medel att skaffa sig födan på resan.

Från Nyköping skref han den 1 Mars 1809 till systerns trolovade (blivande maken, körsnär Johan Peterson), som då war i Carlskrona, att han war dit framkommen den 21 Februari och hade fått order att straxt gå med 100 man till Åland, tilläggande. ”oroa icke min syster med att säga henne detta.” Om denna order fullföljdes känna wi ej, men troligtwis blef den under de rådande willerwallan i landet contramanderad. Wår fältwäbel kom med sin trupp till Stockholm der de gingo ombord å kanonslupar, som förde dem till Norrbotten och Rathan, där fienden möttes och ett förtwifladt slag egde rum den 6 Juni 1809. Huru wår fältwäbel derwid förhöll sig kunna wi icke weta, blott ana.

Underrättelserna om striden spridde sorg och fasa i landet och icke minst bland deltagarnes anförwanter. Säkra uppgifter woro den tid omöjliga att både få och lemna. Efter krigets slut återkom den ena flocken af landtwärnet efter den andra, men wår fältwäbel afhördes icke. Berättelserna woro olika. Den ena trodde att han blifwit af Ryssarna fångad och förd till Sibirien; den andra förmodade att han under stridens yra omkommit i wattnet, som låg mellan de stridande, till slutligen, långt derefter, en trowärdig man, som warit med i striden, intygade att han bliwit skjuten af fientlig kula och först efter sex dagars lidanden dött och blef christligen begrafwen i sitt 26:te ålders år.

Så upphörde då ett hjerta att slå, som klappat så warmt för redlighet och dygd, för wänskap och fosterlandskärlek.

Fadrens (Ingemar) sorg war stor, systerns (Gustafva) ännu större. Att skildra den hör inte hit. Hon lefwer nu, den enda af den gamla familjen, i enkestånd och har sin glädje i sina

minnen och sina många lyckliga barn.5 För dem berättar hon ännu, oaktat sin höga ålder (77 år), med godt minne ungdomlig hänförelse om den älskade brodern, hans gudsfruktan, hans redlighet och dygd, hans wänfasthet och mannamod; alltid med det tårbeglänsta milda ögat uttryckande denna önskan: gossar! blifwen så som han, den ädle!

Det gläder henne mycket att den ene sonen6, i dopet uppkallad efter morbrodern, gjort dennes namn på handelns wägnar wäl kändt och aktadt, men ännu mer skymtar för henne uppfyllelsen af hennes önskan fram, derigenom att fyra af sönerna vid första uppropet till en skarpskytteförening i Carlskrona, ilade att anmäla sig såsom vapenförande deltagare, de der med hedrande ifwer sedermera bwistadt öfningarne. Kanske är det dem, eller deras barn beskärdt att en gång möta samma fiende, som wållade morbroderns lidanden och förtida död: Måtte de hafwa då en helig skuld att afbörda och gifwa fienden öfwertygande wittnesbörd derom, att fosterlandskärleken hos dem inte dog med det skott, som sträckte deras morbror till marken. Wi lägga dem detta på minnet.

Wi hafwa gifwit denna berättelse utan anspråk, blott som en enkel blomma på den älskades mossbelupna graf. Här i samhället finnas ännu några högt aktade gamla som warit hans ungdoms wänner; de kunna wittna att han war en blomma wärd.

Om wi med denna skrifningaf om en af 1808 års landtwärn kunnat förmå till deltagande äfven i Carlscrona för de stapplande qwarlefworne af samma landtwärn, så wore det oss kärt. Kanske falla dessa rader i händerna på någon af dem, kanske de af någon, som kände wår fältwäbel, som slogs wid hans sida, förband hans sår då han föll, eller torkade swetten från hans bleknade panna, läskade hans tunga på dödsbädden, eller kanske, sedan hans ande flytt till en bättre werld, egnat hans stoft den sista tjensten.

Gerna gifwer den, som skrifwer dessa rader sin skärf i alla fall, men om någon af de qwarlefwande kunna wisa att de i någotdera afseendet gjort den älskade hädangångne en tjenst, ombedes den att vända sig hit – för hwilket ändamål wi wilja uppgifwa fältwäbelns namn: det war, så som han skref det: Gustaf Ehrenberg.

*

Jag som Blekingepostens Redaktör har med mycken tacksamhet inhändigat ofwanstående och med desto större nöje begagnat mig af dess införande i tidningen. Jag är förwissad om, att det af författaren afsedda ändamål, ganska tydligt uttalat uti sista episoden af författarens artikel, i de ord hwilka, wisserligen utan författarens medgifwande, af oss blifwit serskildt betecknade (fet stil), säkerligen skall minnas.

Kommentarer:Hur gick det nu med ingressens ”Om”?

Om adelsmannen som beordrade Ingemar att bli obeliskbyggare i Stockholm. Jonas Lidström klättrade i karriären till överstelöjtnant-mekanikus vid amiralitetet, och var en av sin tids förträffligaste mekanici. Han kommenderades att undersöka alla betydande hamnar i Sverige och Finland för att ge förslag till deras förbättrande och ombyggande. Lidström var chef för obeliskprojektet och vid dess fullbordande blev han riddare och adlad Lidströmer.

5 Denna artikel skrevs 1862, 53 år efter Gustavas broder Gustafs död i Ratan. Gustava är, när detta skrivs, änka sedan 2 år, efter körsnären Johan Petersons bortgång. Gustava födde elva barn och nu har Gustava 3 år kvar att leva. Hon har begravt tre av sina egna barn. Kvar i livet är barnen Robert, Gustaf, Charlotte, Knut, Augusta, Victor, Ludvig, Isac.6 Syftar på Gustaf som grundade handelsfirman Gustaf Ernberg & Co i Karlskrona.

Om fartyget Belona som förde Gustaf Ehrenberg till Ratan – och in döden.

Modell av Bellona på Sjöfartsmuseet Jonas Lidströmer dog året före Gustaf

Sergeanten, fältväbel Gustaf, kommenderas med 40 man ombord på fregatten Bellona, som byggdes under ledning av af Chapman 1782 i Karlskrona, bestyckad med 40 kanoner. År 1791 begav hon sig på långresa till Marocko. År 1808 deltog hon i återtagandet av Gotland och var samma år med i strider mot Ryssland i Finska viken. Rödsot drabbade Gustaf och hans 40-mannatrupp på denna seglats till Ratan. De flesta dog i rödsoten, vid framkomsten hade tjugoåtta man av Gustafs mannar givit upp andan.

Om Loffmanska huset i Karlskrona, föräldralösa Gustafvas nya hem (mamma Elin var ju död och pappa Ingemar hade ”emigrerat” till huvudstaden). Gustafva, nu 13 år, som blev satt i fosterhem hos bagaremästare Edvard Kindgren, som tagit över bageriet på gården.

Loffmans bageri startade i denna byggnad 1758 Fastigheten 1972 – nu riven

Den bagerirörelse som i början av 1900-talet övertogs av bagarmästare Alfred Johanssons familj, men slog igen 1972. Det låg vid Västra Amiralitetsgatan nummer 7 i Karlskrona. Bageriet har verkat i över 200 år i denna fastighet, som skonades från den stora stadsbranden 1790. Då blev 17 officiella byggnader och 396 gårdar lågornas rov. I arkiv finns sigillförsedda papper, ägarlängder och protokoll om rörelsens historia ännu bevarade.

År 1758 försåldes, i närvaro av en folkrik församling, tomten nr 18 i 16.de kvarteret Liewen7 vid Amiralitetsgatan 7, tillhörig sterbhuset efter avlidna Signe Loffman, änka efter likaledes hädangångne glasmästaren Klas Loffman, för 1 700 daler silvermynt till bagaren ärborne mäster Anthon Butth, varefter klubbslag skedde och önskades lycka.

Hur många “kalskroniter” minns inte bageriets ankarstock? Ankarstock är ett mjukt syrat rågbröd, som förr begagnades inom armén och flottan. Brödet infördes 1752 för att komplettera skeppsskorporna, främst ämnat åt sjöbefälen. En ankarstock vägde 1,7 kilogram, hade formen av en stock (ankare) och motsvarade två dagars ranson. Ankarstockarna levererades av kronobagerierna, men i krigstider fick även andra bagerier hjälpa till, även Loffmans i denna byggnad, främsta bageriet i staden under mitten av 1900-talet och hade ett fyrtiotal anställda.

Gustava fick elva barn, tvingades begrava fyra Officer i Södermanlands reg.

Fältväbel var den högsta underofficersgraden på sin tid, med ansvar för ett kompanis förläggning, underhålls- och expeditionstjänst. Han ställde upp kompaniet och såg till att allt stod rätt till i rotar och leder. Han skulle kunna läsa och skriva och kunde straffa soldater för mindre förseelser.

Gustav blef christligen begrafwen – det visste jag inte tidigare. Han vilar alltså inte i någon okänd massgrav i Ratan, som jag tidigare fruktat. Frid över Gustafs minne!

Jonas HökVaxholm oktober 2018

7 Generallöjtnanten vid amiralitetet greve Henrik von Liewen sökte i Turkiet förmå Karl XII att återvända till Sverige, och vann kungens förtroende. Riksrådet von Liewen blev ledare över svenska sjöförsvaret och beskrevs: ”till sitt yttre mycket oansenlig, liten och låghalt, var han i lärdom icke synnerligen utrustad, men så mycket mer på hufvudets vägnar”.