A K T U E L L A U T S T Ä L L N I N G A R O C H P R O J E K T P Å D A L S L A N D S K O N S T M U S E U M 17 / 9 – 1 3 / 11 2 0 16

©E

lsa

Bes

kow

(Bild

en ä

r b

esku

ren

)

KONSTAKTUELLTDALSLAND32

– Vi bor ihop, vi samtalar, och vi har väldigt stort inflytande på varandras arbeten, men vi gör aldrig gemensamma verk. Var och arbetar för sig. Sen är det helheten som är det viktiga, allt kretsar kring naturen, säger Greger Ståhlgren och Hannah nickar instämmande.

De träffades första gången på en Land Art utställning i Norge, där båda ställde ut. Sedan möttes de på en utställ­ning i Holland. Förälskelse drabbade dem och för fyra år sedan flyttade Hannah Streefkerk från Holland, till Sverige. Nu bor de slående naturskönt i Norsesund strax utanför Alingsås. Hyr ett hus med skogen i ryggen och hög

och obruten utsikt över sjön Mjörn. Det är här vi träffas.

– Ja här är fantastiska solnedgångar, säger Hannah Streefkerk. Men solned­gångar är inte aktuella i hennes verk. Hon arbetar huvudsakligen med plats­specifik konst, som hon själv föredrar att kalla Land Art, och är utbildad vid konstakademierna i Maastricht och Groningen i Holland. Hon har deltagit i Land Art utställningar över hela världen och det är ofta verk med textila inslag; stygn, sammanfogningar, virkade objekt. Träd »lagade« med stora stygn och stenar som fått skyddande, virkade, överdrag är två exempel.

TVÅ I SAMSPEL MED NATURENLand Art är namnet på den konst som tar naturen som utgångspunkt och är knuten till en speciell plats. Greger Ståhlgren och Hannah Streefkerk, arbetar båda i den traditionen. Nu visar de sin gemen­samma utställning »One place after another« i den övre hallen.

Ha

nn

ah

Str

eefk

erk

– På akademin arbetade jag med

datorkonst. Jag gjorde inget med textil, men jag kände att jag saknade det, säger Hannah Streefkerk och berättar att hon är uppväxt på en ö, i en starkt religiös familj, modern var handarbets­lärarinna och mycket noga med att de sju döttrarna skulle lära sig alla textila tekniker.

– Vi handarbetade varje kväll, vi hade ingen TV, berättar Hannah som idag är glad över moderns ihärdighet. Att lämna datorkonsten blev en befrielse.

Löv har en särskild plats i hennes hjärta. Löv som fallit av sin gren och är påväg att förmultna och ansluta sig till naturens eviga kretslopp. Löv som rasslar på marken eller virvlar i höst­vinden. De använder hon. Avbildar med broderade stygn eller i brunt papper, eller använder dem sådana som de är. Hjälper de skadade med några samman­hållande stygn, lagar, så att de kan för­bli intakta, ännu en tid.

– Mitt arbete handlar om tidens gång i naturen och naturens cykliska natur. Mina verk kan ses som bilder för vårt gemensamma ansvar att skydda natu­ren, säger Hannah Streefkerk.

Om Hannahs arbeten rör sig runt det lilla, detaljerna i naturens kretslopp, jobbar Greger Ståhlgren med större objekt. Och mer svårhanterligt, för någon verkstad har han inte vid huset. På gårdsplanen ligger den stora gula lampskulpturen i trä. Nedmonterad i delar, den ska snart fraktas till Dalsland.

– Den här biten är 4,3 meter hög och svarvad i ett enda stycke, den har jag fått hjälp med att ta fram, berättar Greger Ståhlgren, och beskriver sina arbeten som »lite underfundiga«.

Nedpackad är redan den magiska trumpeten, mjukt formad av träskivor, och sedan ihopkopplad med »äkta« grenar. Han har gjort sex stycken. När han visade fyra av dem i somras, på en

Land Art utställning i Hannover, låg de ute i naturen, dramatiskt kopplade till ett slingrigt rotsystem. Verket hette »Echo«.

Trä är ett material han återkommer till. Kanske har det att göra med hans egen bakgrund. Greger Ståhlgren kommer från skogarnas Småland där pappan hade lampfabrik. Själv jobbade han som maskinsnickare innan konstintresset tog överhanden och han utbildade sig till bildlärare. Arkitektur inspireras han av, antika pelare och kapitäl är former som han återkommer till. En träpelare av speciell karaktär finns med i Dalsland, den har han gjort av secondhandfynd; skärbrädor, slevar, salladsbestick, med mera.

– Det är en hyllning till hantverket, säger Greger Ståhlgren som, likt Hannah Streefkerk, har ett omfattande utställnings verksamhet bakom sig, också som fotograf, både i Sverige och internationellt.

Utställningen visas i övre utställnings-hallen till och med 13 november.

Gre

ger

Stå

hlg

ren

»H

onou

r«

Pippis gula och svarta strumpor, Tomte­bobarnens ängsullsluvor och Alfons bruna tröja är bara några av de tjugo­talet sagoplagg som blivit verkliga och får sin stickbeskrivning i boken. Men det stannar inte där. Den innehåller också fördjupande läsning runt sagorna, om författarna och illustratörerna, om stick­ning och stickade plagg.

Ett omfattande researcharbete av för­fattaren, bildläraren och tidigare chef­redaktören för tidningen Hemslöjden Celia B Dackenberg, som, förutom

kultur historien, ägnat många, många timmar åt rekonstruktion av plaggen. Det som ser enkelt ut är inte alltid det, säger hon. Trots att hon är en sticknörd av guds nåde – om man nu får använda det uttrycket – sedan tidig barndom.

– Min mamma lärde mig sticka när jag var åtta år. Då stickade jag så mycket att mor till slut sa att »nu får du sluta«. Hon var rädd att jag skulle tycka det blev tråkigt. Men jag fortsatte sticka i smyg.

Och så har det fortsatt. Hela livet. Idag är Celia B Dackenberg pensionär sedan tre år tillbaka. Det var den ny ­blivna friheten som fick henne att sätta igång med boken och detta gigantiska stickprojekt.

– Jag har alltid läst mycket. Och jag läste många sagor och för mina barn när de var små. Stickning och läsning är två parallella spår som följt mig genom livet. Så växte idén till Sagornas stickbok fram. Det blev lite som en upp­följare till min tidigare bok om stickning och litteratur; Ylle och bläck.

Som van stickare är det lätt att avläsa vilka illustratörer som kan sticka, säger Celia B Dackenberg och nämner Lena Anderson, som gjort böckerna om Maja och Storm­Stina, liksom Gunilla Berg­

Pip

pis

str

um

por

EN STICKAD SAGOVÄRLD»Sagornas stickbok« kom förra året och blev en omedel­bar succé. En originell idé där författaren, Celia B Dackenberg, letat bland barndomens sagor på jakt efter stickade plagg. Hon hittade många. Och gav sig på att sticka upp dem. Nu finns de på museet.

Jäm

tluva

ström, författaren och illustratören bakom Alfons­böckerna.

– Många av Lena Andersons figurer bär stickade plagg. Det syns att hon är väl förtrogen med tekniken.

Och visst är det så. Det fick hon veta då hon intervjuade Lena Anderson som berät­tade att hon stickat jätte­mycket, ja till och med gjort förlagor för vecko pressen.

– Jag har också talat med Elsa Beskows barn­barn. Att hon var kunnig i handarbete och textilproduktion det vet vi och ser i Pelles nya kläder. Men hon hade ju sex söner och fullt upp med att försörja familjen så hon stickade nog inte så mycket själv, säger Celia B Dacken berg.

Tomtebobarnens luvor, vantar och ängsullströja är inte de enda plagg som hon rekonstruerat efter Elsa Beskows sagor. Hon har också stickat den röd­randiga tröjan från Lillebrors segelfärd, raggsockorna från Olles Skidfärd och den mönstrade tröjan från Lasse-liten i trädgården. Den sistnämnda var lite av en gåta för Celia, Elsa Beskows illustra­tion är otydlig och vag i sin mönster­teckning och hon gör många försök innan hon tycker att hon träffar rätt. Det blev en tolkning av en tolkning; en blomstertröja i den Halländska binge­tekniken. En speciell teknik som var mycket populär runt förra sekelskiftet.

– När jag testade den föll allt på plats. Jag tror Elsa Beskow medvetet tecknade mönstret skissartat för att inte det skulle ta över intresset, säger Celia B Dackenberg.

När hon får frågan vilken modell som

varit svårast att ta fram säger hon:

– Allt har varit svårt. Jag tror inte något

plagg har blivit rätt med en gång. Mymlans klänning (från Tove Janssons Hur gick det sen?) har jag nog sex versioner av innan jag blev nöjd.

Lättast är Alfons bruna tröja. Är man nybörjare ska man

börja med den, tycker Celia B Dackenberg. Naturen är hennes

starkaste inspirations källa. Både i detta verk och i många andra.

Utställningen visas i Galleriet till och med 13 november.

Kattresan, Lillans klänning

Berits mössa

Lass

e lit

en b

lom

ster

tröj

a

Foton: Charlotte Gawell

I den nedre utställningshal­len har museet iscensatt en av Elsa Beskows mest älskade bil­derböcker »Tomtebobarnen«. Boken gavs ut 1910 och blev en stor internationell framgång för konstnären och författaren Elsa Beskow, som redan då var en av Sveriges mest hyllade.

I alla Elsa Beskows böcker är naturen närvarande, ofta besjälad och fylld av magi, inte minst i Tomtebobarnen. »Min avsikt med denna bok är ju att rycka barnen med mig till skogen, att få dem att älska dess mossa, bark och stenar.« Så skriver Elsa Beskow själv om boken. Hon fortsätter:

»För att få detta levande för dem måste jag ju överge maneret med plana lätta

färger och kontur och istället måla mer illuso­riskt. Jag kunde ju inte annars få mossan saf­tig och grön och bar­ken hård och skrovlig.«

Citaten finns att läsa i Stina Hammars bio­grafi över Elsa Beskow (1874–1953), Solägget. Fantasi och verklighet i Elsa Beskows konst. En inträngande skildring av en ytterligt ambitiös kvinna som med stor livsglädje, kärlek och förtröstan lyckades för­

ena en stor familj – paret Beskow fick sex söner – med ett långt och framgångsrikt yrkesliv som författare och illustratör.

Att hon kunde göra dikt och poesi av vardagen som omgav henne får vi gång på gång prov på genom hennes bilder­böcker, hon gav ut ett fyrtiotal, och dess­utom många sagor. Därutöver illustre­rade hon bland annat Alice Tegnérs sångbok Nu ska vi sjunga och flera läse­böcker i serien Nu ska vi läsa .

Puttes äventyr i blåbärsskogen blev hennes stora genombrott 1901. Tomte-bobarnen kom 1910, och 1917 börjar de populära böckerna om Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin ges ut.

Elsa Beskow föddes i Stockholm 1874 som näst äldst i en syskonskara på sex. »När jag var tretton år dog mormor och tre år efteråt pappa. Sedan var det ju

VÄLKOMMEN TILL TOMTEBO­BARNEN!

slut på den roliga barn­domstiden« skriver hon. Hennes mor­mor spelade en väsentlig roll under uppväxten, inte minst som sago­berätterska.

Efter faderns död flyttar Elsas mor, Augusta Maartman, med sina fem döttrar till brodern Eugène och sina två ogifta systrar Amalia och Berta. I detta originella familjekollektiv hittar man förebilderna till sagorna om Tant Brun, Tant Grön, Tant Gredelin. Hemmet be ­skrivs som visserligen fattigt, men livligt, intellektuellt och fritänkande. Man läste och deltog i den tidens samhällsdebatt. August Strindberg, Ellen Key, Viktor Rydberg, Emilia Fogelklou, Anna Whit­lock, Ottilia Adelborg m fl, förekom i umgängeskretsen i vilken även Elsa drogs in. Man satsade på utbildning av flickorna och Elsa började på Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) 1890. Hon är en mycket flitig och begåvad elev och får stipendium redan första året.

Under studietiden träffar Elsa sin bli­vande man Natanael Beskow, prästson från Småland som med tiden blev en framstående man med stort samhälls­engagemang. Han går på Konsthög­skolan och ber att få måla hennes por­trätt. Det blir början till en livslång kärlek. Elsa och Natanaels brevväxling är omfattande och gripande. Alla livets stora frågor, religiösa såväl som världs­liga, diskuterar de.

1897 gifte de sig. Då har han studerat teologi i Uppsala och hon är färdig illus­tratör och har samma år givit ut sin för­

sta bilderbok Sagan om den lilla lilla gumman.

Några år senare flyttar de till Djurs­holm, där Natanael arbetar som predikant och rektor, och bosätter sig i villa Ekeliden, ett

hus med stor trädgård och köksträdgård. Månne är det här Elsa hittar inspirationen till Blomsterfesten i täppan (1914), en bok där trädgårdens alla växter – också ogräset – fått mänskliga drag.

I alla Elsa Beskows bilderböcker hittar man kopplingar till hennes eget liv.

Tomtebobarnen skrev och målade hon då familjen tillfälligt flyttat till Berg­slagen. Sönerna Beskow stod modell till de fyra tomtebobarnen, som följer sin mors och fars strävanden genom årsti­dernas växlingar, i naturens besjälade marker. På ett ställe tittar ett bergtroll ut och skrämmer barnen genom att ropa »Bhu«. Trollet orsakade stor debatt på dåtidens kultursidor. Ska man skrämma barn med sådana här påhitt? Tove Jans­son, Mumintrollets skapare och en av Elsa Beskows beundrare, har berättat att hon blev så rädd för trollet att hennes mor täckte över det med en pappers­lapp. Men varje gång sagan lästes ville hon ändå lyfta på lappen för att åter­uppleva skräckkänslan!

Elsa Beskow dog 1953, men hennes böcker lever som klassiker och ges ständigt ut i nya upplagor. Över hela världen.

Utställningen visas i nedre utställnings-hallen till och med 13 november.

Upperud 464 40 Åsensbruk0530­300 98www.dalslandskonstmuseum.se

M US E I CAFÉ

M US E I CAFÉ

Museet stöds av Västra Götalandsregionen, Melleruds kommun och vän­förening.

Öppettider:

Onsdag–söndag 11–17

Produktion: Dalslands konstmuseum

Texter: Anna­Stina Lindén Ivarsson

Form: Sara Lund, Reform

Välkommen till höstens utställningsperiod på Dalslands konstmuseum!Detta blir min sista vernissage som jag gör på museet. Efter elva år som museichef lämnar jag snart, med varm hand, över till min efter­trädare. Själv skall jag försjunka i den fiktiva bildvärlden, den som en gång i tiden väckte mitt intresse för bild, konst och hantverk. Att som liten flicka befinna sig i en uppdiktad värld satte igång min fantasi och fångade mig, fick mig att vilja bli konstnär. Inte minst var Elsa Beskows Tomtebobarnen en sådan bok. Kände mig helt inne i tomtefamiljens värld, såg skogens växter och djur ur deras perspektiv.

Lite farligt kanske, men mest harmoniskt. Så … i den nedre utställningshallen har vi försökt att återskapa lite av stämningen i Tomtebobarnen med uppförstoringar ur boken. Med oersättlig hjälp från Nationalmu­seum i Stockholm, som äger originalillustra­tionerna, och med tillstånd från dödsboet, har vi fått tillgång till de digitala förlagorna. Jag vill rikta ett stort tack till Elsa och Natanael Beskows dödsbo samt till Berndt

Arell, överdirektör för Nationalmuseum, för all hjälp och assistans!

Som om inte det vore nog, fick jag möjlig­heten att följa upp sagotemat med min andra stora passion; stickning. I Galleriet finns nu Celia B Dackenbergs Sagornas Stickbok, en utställning som följer boken som blev en av förra årets mest uppmärksammade kultur historiska böcker. Jag hoppas den skall inspirera till många roliga framtida stick­projekt.

I den övre hallen är vi glada att kunna visa Greger Ståhlgren och Hannah Streef-kerk utställning »One place after another« som är en reflekterande installation över tiden och naturens eviga kretslopp. I musei­parken finns också Greger Ståhlgrens stora gula lampskulptur. Båda dessa konstnärer är välkända inom Land Art rörelsen och deras utställning passar fint in i museets motto: »Naturen i konsten – Konsten i naturen«.

Helen Backlund, museichef

Eld & Ljusfest i Upperud 2016Årets Eld & Ljuskväll äger rum Lördagen den 12 november kl 17–21. Alla är varmt välkomna!