#4 2015 Uppdrag Mission

1 UPPDRAG MISSION NR 4 2015:DETGODAMÖTET UPPDRAG MISSION NR 4 2015: DETGODAMÖTET 1

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 4, 2015 • ÅRGÅNG 169 • 45 KR

MALMÖ DÄRFÖR TIGGER MARIA FRÅN RUMÄNIEN 4

LIMA GATUBARNET LUIS ENRIQUE BLEV SKOLBARN 26

HAMMENHÖG ERIC STARTADE ASYLHJÄLPEN 34

TEMA:

DET GODA MÖTET

UPPDRAG MISSION NR 4 2015: DETGODAMÖTET 32 UPPDRAG MISSION NR 4 2015:DETGODAMÖTET UPPDRAG MISSION NR 4 2015: DETGODAMÖTET 3

ANALYS

Det goda mötet är

oftast ett möte med

en annan människa,

som vill lyssna till min

berättelse. Att få sätta

ord på sina erfarenheter

tillsammans med någon

som delar och förstår är

ofta en väg mot djupare

självinsikt. Den spegel

för mina tankar som den

andre är ger mig nya

insikter och horisonter,

skriver Bo Larsson,

stiftsprost i Stockholm.

PERSONLIGA MÖTEN

EMMAKOCKOMSKITUNGARNAIUGANDA 20

FLORENTINAMARIAFRÅNRUMÄNIEN 22-23

BERNTHALEXANDERSSONOMESMATSFRÄLSNING 30-31

ERICERICSONPÅASYLHJÄLPENIHAMMENHÖG 34-35

ELENASÖRBRANDOCHKVINNANITIBLISI 36

ULRICAFRITZONSARBETEIFÖRSONINGSGRUPPEN 38

DET DIGITALA MÖTET

HJÄLP GENOM KNAPPTRYCKChrister Schwartz,

diakon i Bollnäs pastorat,

startade gruppen Familj

till familj på Facebook.

Människor som inte har

råd med basala behov

får hjälp av dem som får

över av mat och kläder.

– Det är mitt sätt att

missionera, säger han

stolt om gruppens 700

medlemmar.

24 43

KRÖNIKA

ETT ANSIKTE, ETT MÖTEGår det att sätta namn

på alla de ansikten som

är synliga i en 70 år

gammal journalfilm?

Dokumentärfilmaren

Magnus Gertten lyckades

och han berättar om

mötet med norske

motståndsmannen

Svenn, en av huvud-

personerna i ”Varje

ansikte har ett namn”.

4

MÖTE GENOM DIKTEN

LYCKANS MINUT 11av Erik Lindorm är en

uppskattad dopdikt.

MÖTE I MONSUNEN 36hör till Evert Taubes mest

kända visor.

VAD GÖR ETT BRA MÖTE?

Mötesproffsen

Helena Sund (15) och

Göran Adlén (42) ger

sina bästa tips.

inne

håll

Käraläsare!

Vi har valt Det goda mötet som ett tema i det här sommarnumret av Uppdrag

Mission. En del berättelser handlar om precis tvärtom. Människor som mötts under dramatiska

omständigheter men som lyckats omvandla de första intrycken till något positivt. Som Magnus Gerttens

skildring från inspelningen av Varje ansikte har ett namn (sid 4-7).

Mötesplatsen kan ibland spela en viktig roll. För Florentina Maria från Rumänien är platsen avgörande när hon möter svenskarna med sin pappmugg framför sig (sid 22-23).

– O, så roligt med boktips om Det goda mötet, sade de hjälpsamma bibliotekarierna. Nästan alla böcker handlar ju om möten av olika slag.

Vi fick ihop en lista som vi hoppas ska inspirera i sommarvärmen (sid 46).

God läsning!

önskar Marie Bosund Hedberg redaktör

UPPDRAG MISSION NR 4 2015: DETGODAMÖTET 3 UPPDRAG MISSION NR 4 2015: DETGODAMÖTET 3

MISSIONS-

UPPDRAGET

I VÅR TID

BYGGER PÅ DIALOG

OCH INTERRELIGIÖSA

MÖTEN. LÅNGT

FRÅN DOKTRINER

OCH REGELVERK

MEN NÄRA TRON PÅ

MÄNNISKOR OCH

DERAS FÖRMÅGA.

DET ÄR DE

RÖRELSERNA VI

FÖLJER I UPPDRAG

MISSION.

UppdragMissionwww.uppdragmission.seTidskriften ges ut av Lunds Missionssällskap www.lundsmissionssallskap.se

AnsvarigutgivareSamuel Rubenson

RedaktörMarie Bosund HedbergMedia&SåntS. Promenaden 7B, 211 29 Malmö0733-60 87 [email protected]

RedaktionsrådLars Micael Adrian, ordförande Gunilla Kristiansson Mika Vähäkangas Lennart Hamark

GrafiskformAnneli Dennersten Sjunde [form & kommunikation]

[email protected] 87 54

[email protected] 0704-81 80 85

TryckLjungbergs, Klippan 2015ISSN 2001-0087

OmslagComplot/Shutterstock

UPPDRAG MISSION VILL BIDRA till fördjupad medvetenhet om den nya missionssyn som vuxit fram under de senaste hundra åren. När ”världsmissionen” samlades i början av förra seklet så tänkte man sig ”världens kristnande under det kommande seklet”. Det var ett utdöende sätt att tänka mission. Kopplingen till kolonialism och imperialism hade skenbart lätt till ”kristnande” av de västerländskt behärskade delarna av världen. Femtio år senare var situationen radikalt förändrad, och där började insikten växa. Det hade hänt något drastiskt i det kristna självmedvetandet när kyrkan blev en del av den romerska statsmakten på 300-talet. Jesus som ”underdog” ersattes av en som mer liknade kejsaren i Rom än mannen från Nasaret. Kyrkan blev en del av imperiet. Ett imperium bygger på makt, och imperiets motståndare måste besegras eller skrämmas till underkastelse. Efter några seklers inbördes kamp i Europa om rangordningen mellan imperiets ”andliga” och världsliga härskare, så vändes Europas intresse utåt mot den övriga världen. Kolonialisering och imperialism följde med mission och kyrka i släptåg. Det handlade ju ändå om en god sak: själarnas frälsning som utbyte mot jordiskt silver och guld. Men så kom 1900-talet med sin tragik och smärta och omvälvande upplevelser. Ny världskarta, nya tankar. Och en långsamt växande insikt inom kyrka och mission att världen och verkligheten mer liknade ”underdogen” Jesus med sin imperiekritik än världserövraren Konstantin. Att ”gå ut och göra alla folk till lärjungar” (Matt 28) har ingenting med att besegra folken på imperiets vis. Det handlar om att ”lärjungagöra” på efterföljelsens väg, i självutgivande kärlek och tjänst. Det egna exemplets makt som missionens enda maktutövning! Det är där vi befinner oss, under övning!

kg hammar

Mission bortom imperietänket

Gästprofessor (emer.) i teologi vid Centrum för teologi och religionsvetenskap (CTR)vid Lunds universitetLedamot i Lunds Missionssällskaps styrelse

UPPDRAG MISSION NR 4 2015: DETGODAMÖTET 5

ETT ANSIKTE, ETT MÖTE

SVENN MARTINSEN (INRINGAD PÅ ÖVRE BILDEN) KOM MED BÅTEN TILL MALMÖ HAMN DEN 28 APRIL 1945, BEFRIAD FRÅN TYSKT INTERNERINGSLÄGER. MAGNUS GERTTEN HITTADE HONOM I NORGE 70 ÅR SENARE.

krön

ika


Dokumentärfilmaren Magnus Gertten har uppmärksammats för flera olika produktioner under årens lopp. Men den senaste, Varje ansikte har ett namn, fick honom att engagera sig mer än vanligt i människorna han skulle berätta om.

Motståndskämpen Svenn i Norge var en av dem och mötet med honom har lämnat outplånliga intryck.

Ursäkta mig, säger en äldre dam längst bak i biosalongen. Jag har upptäckt mig själv i arkivbilderna i din film. Jag är flickan som står på kajen och håller en filt i handen!

Det är en kväll i Jerusalem i januari 2012. Jag har precis visat min

dokumentär Hoppets hamn för en publik på den legendariska biografen Cinematheque.

Den skildrar hur överlevare från koncentrationslägren i Tyskland anländer till Malmö under andra världskrigets sista dagar och tas om hand av Röda Kors-personal och Malmöbor som vill hjälpa till.

En av dessa dagar – den 28 april 1945 – var ett team från SF-journalen på plats och filmade när en stor grupp överlevare tog sina första steg i frihet. Många av de nyanlända överlevarna ser glada och lättade ut på filmbilderna. Men där finns också sorgsna ansikten, som tycks ha fastnat i fasorna de varit igenom.

Det är i dessa bilder Fredzia Marmur i Jerusalem känner igen sig själv. Hon står tillsammans med sin mamma och en grupp kvinnor på kajen i Malmö hamn. Då var hon nio år och hade överlevt en vistelse i gettot i Lodz, Polen, och koncentrationslägret Ravensbrück, norr om Berlin.

Under den filmvisningen föddes tanken på en nästan omöjlig utmaning: Går det att sätta namn på alla de ansikten som är synliga i den 70 år gamla journalfilmen från Malmö hamn? Det överraskande svaret är: Ja, faktiskt. Mest tack vare det faktum att passagerarlistorna från den tiden är sparade i Malmö Stadsarkiv. Det är till och med möjligt att möta några av dessa människor i dag.

FLERA ÅRS RESEARCH

Så började en rad fantastiska möten som ledde till min dokumentär Varje ansikte har ett namn (Every Face Has a Name), som hade premiär tidigare i år. Efter flera år av research kunde jag plötsligt boka in resor till olika delar av världen för att träffa människor som en gång stod på kajen i Malmö hamn.

En av dem var norrmannen Svenn Martinsen. Journalfilmen visar när han med en grupp norska lägerfångar går av färjan i Malmö hamn. Han är en blond, ung man på 23 år med en mössa på huvudet, som han har satt lite käckt på sned. Han ser glad och relativt frisk ut. Filmbilderna avslöjar inte vad han har varit med om.

Svenn satt tre år i lägret Sachsenhausen som straff för att han tillhörde motståndsrörelsen mot den nazistiska ockupationen av Norge.

Jag mötte honom i Fana, utanför Bergen. Jag hade försökt få till en intervju med den 92-årige Svenn under flera månader. Tyvärr hade han varit sjuk länge och periodvis legat på sjukhus. Ett tag tvivlade jag på att jag någonsin ska få möjlighet att träffa honom. Men Svenn tillfrisknade och jag fick chansen att med kort varsel träffa honom.

Han och hans fru bor vackert i en stuga vid kusten. Svenn är gammal och sitter orörlig i sin soffa, men lyser upp när vi hälsar på varandra. Det känns att han verkligen vill göra den här intervjun.

VILL BERÄTTA SIN HISTORIA

Jag har mött det förut när jag gjort mina dokumentärer: Människor som väntat länge på att få berätta sin historia. Svenn är gammal och vet att han inte lever länge till. Han vill berätta så länge han har möjlighet.

Jag visar honom journalfilmen och efter ett tag upptäcker han sig själv bland de norska krigsfångarna.

– Där kommer jag! Jag minns det här ögonblicket oerhört väl. Att jag har ett leende på läpparna visar att något är i färd att vakna upp inom mig. Något som varit förlamat under lång tid.

Svenn hade en svår tid i koncentrationslägret Neuengamme, söder om Hamburg. Men under vårt samtal står det snart klart att något annat är viktigare än hans eget lidande. Det handlar om en grupp på 20 judiska barn som befann sig på en klinik i lägret, där de utsattes för medicinska experiment.

– Jag kommer aldrig att glömma de barnen. Den största pojken var inte längre än så här, säger han och måttar med handen.

FOTON: AUTO IMAGES

GÅRDETATTSÄTTANAMN

PÅALLADEANSIKTENSOMÄRSYNLIGA

IDEN70ÅRGAMLAJOURNALFILMEN

FRÅNMALMÖHAMN?

FREDZIA MARMUR KÄNDE IGEN SIG SJÄLV PÅ FILMEN. HON STÅR MED EN FILT RUNT ARMEN.


RÄDDA JUDISKA BARN

Svenn och hans norska medfångar gjorde upp en plan för att försöka rädda de judiska barnen. Tanken var att smuggla med sig dem när Röda Korsets vita bussar skulle hämta norrmännen i krigets slutskede. En plan som tyvärr aldrig kunde genomföras.

– När vi gick för att hämta upp barnen hade de flyttats till ett annat ställe i närheten. Där hängde de döda i klädkrokarna i omklädningsrummet till en gymnastiksal.

Svenn är samlad när han berättar den fruktansvärda historien om barnen. Jag har svårt att bedöma hur den erfarenheten har påverkat hans liv. Men så ser han sig omkring i rummet och säger:

– Jag vet inte om det är några familjemedlemmar i huset som hör detta. De ska inte behöva veta det jag har att berätta nu, säger han.

När ”Varje ansikte har ett namn” visades i Tel Aviv i maj mötte dokumentärfilmaren Magnus Gertten två av filmens huvudpersoner, Nurit Stern och Fredzia Marmur (flickan med filten på bilden till vänster)

PRATAR MED SIG SJÄLV

– Varje natt sitter jag ensam på sängkanten och pratar med mig själv. Jag pratar med den del av mig själv som är någon annanstans. Vi hittar på historier. I dessa historier är jag tillbaka i lägret, men denna gång är det jag som är den store. Den som vinner.

Svenn sitter tyst en stund efter att han berättat om sina nätter inför min filmkamera. Han inser att hans familj nu får reda på vad som händer när mörkret sänker sig över Fana.

Jag låter bli att ställa fler frågor. Intervjun är slut. Jag tänker på privilegiet att få lov att göra dokumentärfilm. Att få ta del av människors innersta historier. Jag har inte ord att tacka Svenn. Jag kan bara ta hand om hans berättelse med varsam hand och försöka göra en så bra film som möjligt.

Svenn fick aldrig se den färdiga filmen. Sju veckor efter mitt besök i Fana var han död.

Magnus Gertten

FOTON: AUTO IMAGES

Figurerna på filmaffischen till Alla ansikten har ett namn är lika många som de som kom med båten till Malmö hamn den 28 april 1945.


UPPDRAG MISSION NR 4 2015: DETGODAMÖTET 9 UPPDRAG MISSION NR 4 2015: DETGODAMÖTET 98 UPPDRAG MISSION NR 4 2015:DETGODAMÖTET

ALLA GODA MÖTEN

BÖR HA EN MÅLTID!

text: marie bosund hedberg foto: martin olson


ET ÄR TORSDAG OCH STRAX före lunchdags i Helgeands församlingshem. Dofterna av

färskt bröd och kryddig soppa är tydliga och kön av besökare in till matsalen växer. Frida Abenius står vid spisen i det rymliga köket och smakar av en sista gång.

Torsdagarnas soppluncher är öppna för alla och något som Frida Abenius lagt stor vikt vid sedan hon började som

husmor för två år sedan. Bröd bakar hon nästan varje dag – till barngruppen, till

familjeträffarna, till konfirmanderna, till kyrkkaffet efter gudstjänsterna.

– Det ska dofta nybakat, säger hon. Det är mitt sätt att säga ”Välkommen!”

Hon är inte utbildad kock men väldigt road av matlagning. Hon talar engagerat om hur viktig måltiden är, att den föder samtal och att den är en bra plattform för kristna samtal.

– Jag ser hur människor som inte skulle mötas annars sitter tillsammans och äter min mat. Jag har ett sådant minne från ett familjeläger nyligen, när en romsk familj mötte en familj från Bjärred, ett villasamhälle i kommunen.

TEOLOGI I UPPSALA

Fridas väg till ett arbete inom kyrkan har varit lång – och har fått lov att ta tid. Som ung åkte hon till Israel och arbetade på en kibbutz. Hon

lärde sig hebreiska som hon hade nytta av när hon lite senare började läsa teologi i Uppsala. Hon tog starka intryck av de sex månader som hon studerade på sti, Svenska Teologiska Institutet, i Jerusalem och det har blivit många resor till Israel efter det. För att finansiera sina studier arbetade hon på restaurang och det betydde att hon tog sina första steg i servicebranschen.

– Men det kändes inte lockade att jobba med restaurangservice resten av livet. Jag sökte och kom in på Måltidens hus, Restauranghögskolan i Grythyttan, för att studera ”det goda värdskapet”. Där står inte bara själva måltiden i centrum utan även mötet, rummet, ekonomin, juridiken och stämningen spelar en stor roll.

Mitt under utbildningen rekryterades hon till en japansk spa-anläggning i Stockholm och där blev hon ytterligare påmind om hur viktigt det är att ta emot gästerna eller kunderna så att de känner sig välkomna. Inte stå bakom en disk utan möta dem på ett generöst sätt. Efter en tid fick hon en ny anställning, som konferensansvarig på fastighetsbolaget Vasakronan i Stockholm där hennes ledarskapstalanger uppskattades.

FÖRSTA KONTAKTEN MED KYRKAN

– Men jag kände att jag saknade meningen med jobbet, säger hon och byter spår i

Frida Abenius är kibbutzarbetaren som läst teologi, jobbat inom äldrevården och med markservice på olika flygplatser, gått på Restauranghögskolan och varit konferensansvarig på ett stort företag. Idag är hon husmor och kommunikatör i Helgeands församling i Lund och hon försäkrar att hennes brokiga bakgrund hjälper till i den största utmaningen: Att ta emot människor.

JAGSAKNADE

MENINGENMED

JOBBET.

10 UPPDRAG MISSION NR 4 2015:DETGODAMÖTET

berättelsen. Min man som är uppvuxen i Skåne ville återvända dit och jag följde gärna med. Jobbet i Helgeands församling i Lund var lockande. Mina arbetsuppgifter finns i två olika plattformar – jag är husmor på halvtid och kommunikatör på den andra halvan och allt är noga uppdelat i mitt arbetsschema.

– Nu möter jag församlingsborna på ett annat sätt än när jag bakar deras bröd och jag sätter stort värde på mitt jobb på expeditionen. För den som ringer hit är jag den första röst han eller hon möter, jag är kanske den första kontakten med Svenska kyrkan. Där har jag nytta av mina erfarenheter från servicebranschen. Man får aldrig släppa en person i telefon. Den som söker sig till oss ska aldrig behöva ringa upp två gånger utan ska lotsas till rätt person redan i det första samtalet.

– Jag deltar i församlingsarbetet på många olika sätt. Vi stöder Ahope, ett barnhem för hiv-drabbade barn i Addis Abeba i Etiopien, och jag är med och utformar informationen om den verksamheten.

UNGA SKA HITTA HIT

– Helgeand är en livaktig församling idag – men hur ser det ut om fem eller tio år? Vilka kanaler har vi för att de som är unga idag

ska hitta hit när de är vuxna? Vi lämnar allt oftare församlingsgården och söker oss ut där ungdomarna finns idag. Pedagogerna bedriver uppsökande verksamhet i skolorna och vi finns förstås både på Facebook och Instagram.

Frida påpekar att det inte bara är ett problem för hennes församling utan för hela Svenska kyrkan att synas tydligare utåt.

– Man måste arbeta mera enhetligt inom kyrkan, på alla plan. Något så basalt som att alla affischer och foldrar måste se likadana ut så att folk vet att det är Svenska kyrkan som är avsändare. Det spretar på olika sätt. Det finns ju inte ens en enhetlig mall för hur kyrkans anställda ska utforma sina mailsignaturer. Det är inte ovanligt med privata Facebook- eller Instagramlänkar. Vi måste möta våra medlemmar som EN kyrka.

Frida dukar av efter sopplunchen och kör in vagnen med tomma sopptallrikar i köket. Några av stamgästerna stannar till i dörren och tackar henne med några vänliga ord för en god måltid.

– Nu har jag kommit hem, ler hon. Det var det här jag ville göra med mina teologistudier. Det här är mitt sätt att missionera. Eller ska jag kalla det för diakoni i köket? •

HELGEANDÄR

ENLIVAKTIG

FÖRSAMLINGIDAG

–MENHURSERDET

UTOMFEMELLER

TIOÅR?

Frida Abenius möter församlingsborna som husmor och kommunikatör.

LYCKANS MINUT

Är det sant att jag håller ett barn på min arm

och ser mig själv i dess blick

och fjärdarna gnistra och jorden är varm

och himmelen utan en prick.

Vad är det för tid? Vad är det för år?

Vem är jag? Vad bär jag för namn?

Du skrattande knyte med solblekt hår

hur fick jag dig i min famn?

ERIK LINDORMpoet och författare, 1889-1941


Jag lever, jag lever. På jorden jag står

men var har jag varit förut

Jag väntade visst millioner år

på denna enda minut.

möte genom

dikten

UPPDRAG MISSION NR 4 2015: DETGODAMÖTET 1312 UPPDRAG MISSION NR 4 2015:DETGODAMÖTET

Ljuset i den mörka

utsatthetentext: lennart hamark


I DETTA KONTRASTERNAS ARBETE, som uppdraget att leva kyrka tillsammans med svenskarna i folkrepubliken Kina innebär, har vi också någon gång måst resa ett ytterst avskalat altare: endast ett otänt Kristusljus.

Men denna sårbara symbol bar ändå vittne om Guds närvaro i den allra svartaste utsatthet – när ett barn ohjälpligt dör.

Den tioårige svenske gossen hade plötsligt och oförklarligt råkat ut för en omfattande hjärnblödning under

familjens flygresa ett par veckor tidigare. Reguljärflyget från Arlanda på väg till Filippinerna hade därför tvingats nödlanda i mångmiljonstaden Chengdu långt inne i centrala Kina mitt i decembers nattmörker. Under sexton evighetslånga dygn låg gossen i djup koma på det statliga sjukhusets anonyma intensivvård i denna fullkomligt främmande vinterdystra stad. I ett land som den svenska barnfamiljen aldrig hade planerat att besöka. Långt från vänner och släkt, utkastade i den djupaste, svartaste, ensamma förtvivlan.

I Chengdu (som till skillnad från storstäderna i östra Kina inte är en turiststad) finns det inte många som kan tala engelska, inte ens på hotellet eller på sjukhuset.

I prästbostaden i Hongkong ringdes vi upp av sos International i Köpenhamn (försäkringsbolagens larmcentral) ett par

dygn efter skadetillfället: ”Kan ni åka till staden Chengdu i Kina? En svensk pappa vakar vid sin gosses dödsbädd. (Mamman och lillasyster har måst åka vidare till släkten på Filippinerna.) Familjen behöver stöd…”

Efter tre och en halv timmes flygresa landade jag i Chengdu.

UNDER MINA FÖRSTA dygn besöker pappan och jag den djupt medvetslöse gossen på intensivens sjuksal på särskilt angivna tider. Bara korta stunder varje dag. Helt täckta av sjukhusets steriliserade gröna kläder, inklusive hätta och munskydd, sitter vi vid sjuksängen. Håller gossens hand. Ber och gråter. Vi inser att hoppet är ute. Men det är mänskligt att klamra sig fast vid livet. Försöka hålla det kvar. Hoppas på det omöjliga…

Men det efterlängtade undret sker inte – gossens omfattande hjärnskador är bortom all läkning och renovering.

MITT I DENNA djupaste förtvivlan, utlämnad i denna fullständigt främmande stad; mitt i den smärtsamma väntan dygn efter dygn på att de kinesiska läkarna och den skandinaviske sos-läkaren i Köpenhamn ska komma till gemensamt medicinskt beslut – anas en strimma av oväntat ljus i det kompakta mörkret.

Detta ljus heter Mr Lui.Han är den kinesiske platschefen i Chengdu

Ljuset i den mörka

utsatthetentext: lennart hamark

MITTIDENNA

DJUPASTE

FÖRTVIVLANANAS

ENSTRIMMAAV

OVÄNTATLJUSI

DETKOMPAKTA

MÖRKRET.

DETTALJUSHETER

MRLUI.


för det hongkongska flygbolaget Cathay Pacific, som familjen flugit med.

Mr Lui hämtar personligen gossens pappa varje kväll för att äta tillsammans. Och samtala. Varje kväll. Mr Lui är inte rädd för pappans tårar. Han delar familjens förtvivlan. Och han står ut med sin egen vanmakt – att inte kunna trösta. Trots sin maktlöshet kommer Mr Lui tillbaka varje eftermiddag, för att följa pappan till sjukhuset, och varje kväll för att ta med honom till måltid och samtal. Varje dag under de sexton dygn som gossen ligger i koma på intensiven.

Mr Lui är inte kristen (det berättar han för mig). Men för gossens familj blev han en Kristusgestalt. En gudasänd vän som delade deras mörker och gjorde deras sexton dygn långa helvete i Chengdu möjligt att överleva. Mr Lui och gossens pappa kunde till och med skratta tillsammans – och därmed få en stunds välbehövlig rast från den energislukande förkrosselsen och ovissheten.

DEN OLIDLIGA LÅNGA väntan är över. Efter sexton dygn har läkarna kommit till gemensamt beslut. Den hjärndöde gossens livsuppehållande behandling ska avslutas. Detta dödsbesked blir paradoxalt nog till en enorm lättnad.

Jag tog fram ljuset med Kristusmono-grammet och den lilla rustika ljushållaren av Bodaglas ur min väska (de är alltid med under Kina-resorna). Men tändsticksasken fick ligga

kvar. Vi kunde inte tända ljuset av medicinska säkerhetsskäl där på intensivvårdssalen.

Det otända Kristusljuset, som vi placerade intill respiratorsladdarna vid gossens huvud, tycktes för oss ändå lysa med ett altares lyskraft: här är helig plats, här är Gud.

Strax skulle alla medicinska hjälpmedel kopplas bort från den hjärndöde gossens kropp. De kinesiska läkarna hade gett oss ett par minuter för avsked. Gossens pappa och mamma och jag stod tätt intill hans säng. De grät. Vi bad. ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är…”

Jag läste välsignelsen med handen på gossens kroppsvarma huvud. Lyste frid över honom: ”Du gav honom livet, tag emot honom i din frid…”

Så fick vi raskt lämna rummet medan all livsuppehållande utrustning kopplades bort. Det otända Kristusljuset stod kvar vid sjuksängens huvudända. Gossen var inte ensam – ”inte en sparv faller till jorden, utan er fader.”

Efter en kort stund, när den kinesiska sjukhuspersonalen var färdiga, fick föräldrarna och jag gå in igen till gossens kropp för ett slutligt avsked. Hjärtslagen hade tystnat, respiratorandningen likaså, kroppen kallnat.

MITT I DETTA bottenlösa mörker tycktes det otända Kristusljuset ändå brinna: här är helig plats, här är Gud. Var inte rädda. Er gosse vilar tryggt i Guds famn… •

LENNARTHAMARK

Lennart Hamark var kyrkoherde i Svenska kyrkan i Kina 2009-14.

Texten är ett utdrag ur Lennart Hamarks längre bokavsnitt Ett är nödvändigt i Visby stifts synodalmötesavhandling 2015, Andliga härdar och mobila altaren. Sven-Bernhard Fast, Lennart Hamark, Kristina Sandgren Furberg och Camilla Vallhagen.

Avsnittet publiceras med tillstånd av Visby stift. Den berörda familjen har godkänt publiceringen av berättelsen.

VARINTERÄDD.

DETFINNSETTHEMLIGTTECKEN,

ETTNAMNSOMSKYDDARDIGNUNÄRDUGÅR.

DINENSAMHETHARSTRÄNDERINMOTLJUSET.

VARINTERÄDD.ISANDENFINNSDETSPÅR.

DUÄRPÅVÄG.

ENDAGBLIRNATTENVIT.

ENDAGOCHSTJÄRNORVÄXERURHANSFAMN.

VARINTERÄDD.

DETFINNSENMÖRKLAGDHAMN,

DUSERDENINTENU,MENFÄRDASDIT.

(SVPS256:1,4)

”HAN SOM KOMMER SENT

FÖRSTÖR SAMMANKOMSTEN”

SOMALISKTTALESÄTT,HÄMTATURANTOLOGIN”EGNARÖSTER,EGNABILDER–NÄRSOMALIERSJÄLVABERÄTTAR”.REDAKTÖRLARSÅBERG.WWW.HIDDEIYODHAQAN.COM,2014

”HELLO,TWITTER.IT’SBARACK.REALLY!”

–SYFTET,ÄRLIGHETENOCHNÄRVARON

är de viktigaste komponenterna för att ett möte

ska bli bra. Det gäller både i kamratgänget och i

djupare relationer.

Vill vi verkligen träffas – eller är det för att vi inte

vågar säga nej eller för att det kan vara fördelaktigt

att träffa vissa människor? Kanske är man rädd för att

inte bli omtyckt om man tackar nej till ett möte eller

en fest men man måste inte alltid ställa upp.

Ett möte ska göra en glad, berikad, utmanad – inte ske

för att man ska göra sin plikt.

De som jag vill träffa är de som är glada över att se mig!

Annars är det ju ingen mening att vi umgås.

HELENASUNDVD,SUNDRESURS

1,1MILJARD

USAS PRESIDENT BARACK OBAMA DEBUTERADE PÅ MICROBLOGGEN TWITTER DEN 18 MAJ 2015.

SÅ MÅNGA AKTIVA ANVÄNDARE ÖVER HELA VÄRLDEN HADE DET DIGITALA NÄTVERKET FACEBOOK I MARS 2013. FÄRSKA SIFFROR VISAR ATT OMKRING TRE MILJONER SVENSKAR (EN TREDJEDEL AV BEFOLKNINGEN) HAR ETT FACEBOOK-KONTO. FACEBOOK HAR FÅTT SITT NAMN EFTER DE FOTOKATALOGER SOM I USA DELAS UT TILL STUDENTER AV UNIVERSITETENS ADMINISTRATION, VARS SYFTE ÄR ATT HJÄLPA STUDENTERNA ATT LÄRA KÄNNA VARANDRA BÄTTRE.


OSCAR VS VINCENT

HANSMISSION

HANDLAROM

ATTTRÄNAMED

KUNSKAPOCHATT

MANKANTASMÅ

STEGITAGETFÖR

ATTLÄRAKÄNNA

SINEGENKROPP

OCHSITTSINNE.



OSCAR VS VINCENT


18 UPPDRAG MISSION NR 4 2015:DETGODAMÖTET UPPDRAG MISSION NR 4 2015: DETGODAMÖTET 1918 UPPDRAG MISSION NR 4 2015:DETGODAMÖTET

ET HAR

tagit honomnågra år att upp-

fatta kampsporten mma, Mixed Martial Arts, med alla sina

sinnen. När han var yngre var fotboll, pingis, bandy och senare kickboxning hans

sätt att få utlopp för sin överskottsenergi som han själv inte visste fanns, det var något

nytt som växte upp och resulterade i att må bra. Nu arbetar han både professionellt och på sin fritid med att berätta om och

beskriva varför inte bara ungdomar behöver hårdträna sitt sinne, kropp och själ till hälsosam välmående.

Oscar Salazar Aros är vikarierande pedagog på Kraftstationen, som drivs av Svenska kyrkan i Malmö. Hit kommer ungdomar som är mellan 13 till 25 år gamla. Oscars arbetsda-gar är fyllda av olika teman med bland annat musik, matlagning, filmvisningar och pingisturne-ringar, men han möter också många i samtal kring identitets-frågor, sexualitet, politik, skolan och allt annat som är en ung män-niskas liv.

När det kom önskemål om att få träna kampsport tog

Oscar gärna på sig det uppdraget också. Nu coachar han några ungdomar för att de ska få en aktivare livsstil.

HÅRDA TRÄNINGSPASS

I höstas bestämde sig Vincent Khatibi för att bli en av dem. När han och Oscar kör sitt hårda Ruffie training-pass framför kameran märks det att han gillar det han håller på med. Han ryggar inte för närkamperna och han vill gärna hålla jämna steg med Oscar och få samma avundsvärda kondition som han har.

– Det här känns jättebra, försäkrar han när passet är slut. Det här är mycket bättre än att styrketräna med hantlar eller andra redskap.

För några år sedan var Vincent Kathibi framgångsrik konståkare och tävlade för Malmö Konståkningsklubb. Han tävlade också i isdans men när hans kvinnliga partner flyttade utomlands lade han skridskorna mer eller mindre på hyllan. Konståkning är en av de mest träningskrävande idrotter som finns och Vincent har nytta av sina erfarenheter av tio år på isen. Målet är total kontroll, över kroppen och över psyket.

Ruffie training är en avknoppning av mma, som i sin tur har rötter från pankration, som var en olympisk gren i antikens Grekland. Oscar beskriver mma som en komplett träning och att man tränar för att lära känna sig själv.

Två människor möts i en hård kamp. Koncentrationen är total. De tittar in i varandras

ögon – kanske på jakt efter distraktion. En riktad armrörelse hejdas effektivt av

motståndarens vänstra knytnäve. – Närkontakten är magisk, förklarar

Oscar Salazar Aros. Man får frid inom sig själv.text: marie bosund hedberg foto: martin olson


Hans mission handlar om att träna med kunskap och att man kan ta små steg i taget för att lära känna sin kropp, själ och sitt sinne. Passet med Ruffie training som han och Vincent kör visar hur man tränat styrka, teknik, kondition, rörlighet och uthållighet.

– Det här är något som alla människor borde ägna sig åt, säger han. Jag ser hur det ibland kan bli obalans i livet, till exempel på jobbet, och jag är övertygad om att alla skulle må bättre om de började träna med en struktur mot ett mål.

POSITIV ENERGI

– Rehabträning för människor som skadat sig antingen fysiskt eller psykiskt är ett invant begrepp – men det är hög tid att införa prehabträning i stället. Så att folk får positiv energi som hindrar dem att hamna i obalans. Det blir oerhört dyrt för samhället när människor går långtidssjukskrivna och människor ska inte behöva må dåligt eller vara deprimerade fyllda av ångest. Att kunna ta makten över sin egen kropp för ett

välbefinnande och ett meningsfullt liv oavsett kön, sexualitet, ras och klass. En förändring inom sig själv leder till vilja att förändra och vara en förebild där man bor, jobbar och umgås, att kunna sprida vidare kunskap. Det är att träna med kunskap.

Det hörs att Oscar är väldigt engagerad när han berättar om det som ger honom själv så mycket energi och gemenskap. Han säger att han har lätt för att glömma bort sig själv tillsammans med andra. Men med två mobiltelefoner igång och ett Facebook- och ett Instagram-konto verkar risken för att bli bortglömd ganska liten.

Oscar har en mångfaldig bakgrund. Hans mamma kommer från Chile och hans pappa från Bolivia. Han växte upp i den mångkulturella stadsdelen Lindängen i Malmö.

– Jag är en blandning av två kulturer som gett mig en egen kultur. Kultur bygger gemenskap medan nationalitet skapar utanförskap. •

–JAGÄREN

BLANDNINGAV

TVÅKULTURER

SOMGETTMIG

ENEGENKULTUR.

KULTURBYGGER

GEMENSKAPMEDAN

NATIONALITET

SKAPAR

UTANFÖRSKAP.

OSCAR SALAZAR AROS OCH VINCENT KHATIBI.

20UPPDRAG MISSION NR 4 2015:DETGODAMÖTET UPPDRAG MISSION NR 4 2015: DETGODAMÖTET 21

– SKITUNGARNA FÖRÄNDRADE MITT LIV

pers

onliga

möt

en

JAG KOM TILL UGANDA

första gången för snart fem år sedan tillsammans med min klasskamrat Therese Henriksson. Vi var socionomstudenter och skulle göra vår praktik på ett hem för utsatta barn i den lilla staden Kabale. Vi fick väldigt bra kontakt med barnen och lyckades samla in pengar så att de kunde börja skolan.

– Några månader senare återvände jag ensam och då förstod jag att pojkarna hade misshandlats regelbundet av chefen för organisationen som skulle hjälpa dem.

– Jag bestämde mig för att starta en egen organisation och barnen fick

vara med och bestämma vad den skulle heta. De döpte den till Emma & Therese Children´s project.

Det har hänt mycket både med Emma Kock och hemmet som tar emot barn och ungdomar i olika åldrar sedan dess. Hon har gjort ett studieuppehåll på obestämd tid för att i stället ägna all sin tid åt barnhemmet. Och åt lille Isaac, två år gammal, som hon har adopterat efter mycket papperskrångel. Hennes väninna Therese är tillbaka i Sverige och sköter bland annat organisationens hemsida och informationen om verksamheten.

– Från början pratade vi om att skicka ut ett veckobrev till de få sponsorer och givare som vi hade.

Sedan kom jag att tänka på att vore enklare och mera levande med en blogg. Men jag hade aldrig kunnat förutspå att den skulle få en sådan genomslagskraft – på ett par dagar gick besöksräknaren från ett par hundra besök upp till 12 500.

– Min blogg heter skitungarna2011.blogspot.com och det är kanske en del som tycker att det låter lite fult men det är ett uttryck som vi använder med mycket kärlek och värme. Jag brukade säga så när någon av dem hittade på något hyss och nu har alla lärt sig vad det betyder.

Text: Marie Bosund Hedberg

EMMAKOCKHARADOPTERATISAAC,ENAVPOJKARNASOMKOMTILLHENNESBARNHEMIUGANDA.


ENAVEMMASFÖRSTABLOGGTEXTER:

TORSDAG 29 DECEMBER 2011Julochnyårsfest!Gemensamt för våra pojkar är att alla har levt på gatan, vissa en kort tid och andra flera år. Anledningarna till att de hamnade där varierar men för att förenkla kan man säga att de har trasiga relationer till sina familjer. Vissa har inga föräldrar alls, andras lider av sjukdomar, några har missbruksproblem, andra psykiska bekymmer och i princip alla lever i fattigdom.

Ett av våra mål är att återuppbygga dessa skadade band och se till så att killarna kommer närmre sina släktingar igen. Att kanske en dag kunna flytta hem men om inte åtminstone känna att de vet var de har sina rötter. Detta jobbar vi på genom att låta familjemedlemmar komma och hälsa på barnen (i princip) när som helst och att vi en gång i månaden ser till så att pojkarna får åka och hälsa på sina nära och kära.

Idag slog vi flera flugor i en smäll då vi bjudit in dem allihopa till en jul/nyårsfest. Killarna öppnade tillställningen med en fotbollsmatch, därefter blev det teater- och dansuppvisning följt av mat, dryck och dans.

ENBLOGGTEXTDRYGTTREÅRSENARE:

ONSDAG 22 OKTOBER 2014GottegrisarI dessa Ebola- och Marburgtider ska jag inte förneka att jag blev lite orolig när jag hörde att två av grabbarna hade ont i magen och att en av dem kräkts. Iväg till vårdcentral för säkerhets skull där man, efter temperaturkoll och tester, konstaterade att de med största sannolikhet måste ha fått i sig något som upprört magen och att det inte fanns orsak till oro.

Men ni har väl inte varit någonstans eller ätit något de andra inte har, frågade jag. Nä, inte vad vi vet, svarade de rara gossarna oskyldigt.

Resten av killarna var inte av samma uppfattning när de fick höra historien och kiknande av skratt när de berättade hur de två, som nu drabbats av magknip, efter bakningen i helgen lade beslag på det margarin som inte gick åt och sedan i ett obevakat ögonblick smällde i sig alltihop.

Ja, det låter ju som en tänkbar förklaring.

Skitungar.

(Ska tillägga att de båda mår bra igen.)

– Jag har varit hemma i Sverige ett par gånger sedan jag startade barnhemmet och då har några av pojkarna fått följa med. Det är roligt att lyssna på deras kommentarer till vad de får se och uppleva här. Som när vi var på en lekplats och en av pojkarna förvånade sig över att det fanns en sandlåda för barnen att gräva i. ”Hemma hade någon stulit all sanden för att sälja den”. Eller när man tittade på ankorna i en park. ”Dem hade vi ätit upp direkt”. Det är sådant som jag vill förmedla till dem som engagerar sig och jag lägger också ut en massa bilder.

– Våra skitungar finns också som en facebook-grupp och vi har valt att starta den eftersom det går så snabbt att få ut informationen den vägen och att man når så många på en gång. Vi är så tacksamma mot alla våra följare och givare som finns både bland privatpersoner, företag och församlingar inom Svenska kyrkan.

BARNEN OCH UNGDOMARNA PÅ HEMMET I KABALE I UGANDA HAR INGET EMOT ATT KALLAS FÖR SKITUNGARNA.

PÅETTPARDAGARGICK

BESÖKSRÄKNARENFRÅNETTPAR

HUNDRABESÖKTILL12500.


DET ÄR MÅNGA människor som passerar här och det var ju därför jag valde just den här platsen. Men det är inte så lätt att få pengar som jag trodde att det skulle vara. Det har inte blivit mer än några hundra kronor om dagen, ibland är det mycket mindre.

Jag försöker möta blicken på dem som kommer men det är många som väljer att titta ner eller bort. Jag tror att de önskar att jag är osynlig eller inte fanns här över huvud taget.

Det har hänt att folk har kommit fram för att prata med mig men jag kan bara tala romani och så några fraser på engelska. Det händer oftare att jag får höra otrevliga saker, jag vet inte vad de säger men jag ser på deras kroppsspråk och hör på deras röster att det inte är snälla saker de säger. Ett par gånger har jag fått höra att jag ska resa hem,

”go home”, och jag har också blivit bortjagad av några som inte ville se mig sitta här.

Jag skulle gärna vilja återvända hem igen. Jag kom hit för tre veckor sedan i en buss. Det var många andra romer ombord men även andra rumäner. Jag hade hört talas om vilket fint land Sverige är och att människorna här är givmilda. Så när allt annat kändes meningslöst bestämde jag mig för att följa med i den där bussen. Det kändes som min enda chans.

Jag tror inte att någon kan föreställa sig vilket liv jag har i Rumänien. Jag kommer från byn Teregova i södra Rumänien. Jag och min familj bor i ett tält. Jag har två barn, Amando, 2, och Lariza, 1 år, och det var för deras skull som jag reste hit. Min man har lämnat mig och nu får min mamma ta hand om mina barn. Jag längtar väldigt mycket efter dem.

Jag kan varken läsa eller skriva, mina föräldrar hade inte råd att låta mig gå i skolan.

Det är kallt att sitta stilla hela dagarna, jag fryser och önskar att någon ville ge mig kläder. Jag sover i olika parker men jag är rädd varje kväll innan jag ska somna. Det finns ett läger på en ödetomt här i stan – romer och andra eu-migranter som kommit hit har byggt provisoriska hus av bräder och presenningar. Jag har aldrig sovit där, det är människor som jag inte känner. Det är många romer från Norge och Finland som flyttat hit.

Enligt eu-reglerna får jag stanna här i tre månader som turist men jag tror inte att jag klarar av att stanna kvar så länge. Jag längtar hem och önskar att någon kunde ge mig pengar till en flygbiljett hem i morgon. •

text: Marie Bosund Hedberg foto: Martin Olson

”ALLA ÄR INTE VÄNLIGA”

pers

onliga

möt

en


27-ÅRIGA FLORENTINA MARIA ÄR EN AV DE DRYGT FYRA TUSEN ROMER SOM JUST NU FINNS I SVERIGE FÖR ATT TIGGA PENGAR TILL ETT BÄTTRE LIV. HON HAR VALT ATT PLACERA SIG UTANFÖR INGÅNGEN TILL EN STOR KLÄDBUTIK VID GUSTAV ADOLFS TORG I CENTRALA MALMÖ. HON SITTER I SKRÄDDARSTÄLLNING MED EN SMÅSKRYNKLIG PAPPMUGG FRAMFÖR SIG. I BOTTEN PÅ DEN LIGGER NÅGRA SVENSKA KRONOR.


I VISBY UPPTÄCKTE Christer Schwartz och många barn for illa

på grund av fattigdom. Lagom till jul härom året startade han en insamling, knackade dörr i villakvarteren och han mötte många givmilda människor.

– Men det tog sådan tid innan vi kunde dela ut det vi hade tagit emot, berättar han. Då kom jag att tänka på Facebook. Vi startade ett konto – och det bara rasade in saker. Även företagare på Gotland uppmärksammade oss. Svenska Institutet kom med 10 000 kronor som man samlat in bland de anställda.

Christer poängterar att det här är ett av hans sätt att följa sitt anställningskontrakt. Han ska bygga nätverk och möta olika aktörer ute i samhället. I Visby lockade han centrumchefen till söndagens gudstjänster och i Bollnäs är det tjänstemännen på socialförvaltningen som hittat till Guds hus.

FOLKRÖRELSE

Han beskriver Facebook-gruppen som en folkrörelse. På tre månader har den fått över 700 medlemmar.

– Det är fantastiskt att följa hur det här mediet kan skapa social gemenskap, säger han. Vårt sätt att arbeta har spridit sig så att socialtjänsten här i kommunen tipsar om oss

till dem som har det svårt.Han är fylld av historier om människor

som lärt känna honom via Facebook och som vänt sig till honom för att få hjälp.

– En ung mamma ringde för en tid sedan och grät för att hennes son hade blivit bestulen på sin cykel igen, den andra på kort tid. Cykeln var hans allt och hon hade inte råd att köpa en ny åt honom. Jag gjorde ett upprop och han fick en ny cykel. Både hon och hennes son grät glädjetårar och nu cyklar han ofta förbi kyrkan och vill visa upp sin ögonsten.

SNABBARE MED NÄTET

Christer tror att han hade kunnat hjälpa människor utan Facebook men att allting går mycket snabbare med nätet. Akuta förfrågningar kommer sällan under kontorstid och Christer har hjälp av frivilliga administratörer som sköter hemsidan och som tar emot och delar ut saker.

Nu har han skapat en ny grupp som han vill värna om: Pensionär till pensionär. Många gamla är änkor med låg pension och deras fattigdom har blivit uppenbar. Men dem hjälper han inte via nätet utan med pappersinformation som läggs ut bland annat på vårdcentralen. •

ChristermissionerarpåFacebook


–BARNENOCH

UNGDOMARNAÄR

VIKTIGAST.DEFÅR

INTESAKNANÅGOT.

Snilleblixten kom på Gotland och fick följa med till Bollnäs när diakonen Christer Schwartz flyttade dit. Hans Facebook-grupp Familj till familj i Bollnäs hjälper människor med basala behov.text: marie bosund hedberg foto: lars rindeskog

–JAGÄRKÄNDSOM”KYRKAN”

OCHDETÄRJAGGÄRNA.JAG

VILLSKAPAENGUDSRELATION

FÖRALLA,SÄGERCHRISTER

SCHWARTZ,DIAKONIBOLLNÄS

PASTORAT.


Fråga:Fantastisk grupp må jag säga efter att tittat igenom och läst inläggen. Men en liten undran, om jag lämnar saker/kläder etc, så vill jag ju att det ska hamna hos de familjer som ABSOLUT är i behov av dem. Hur vet man att de blir så? Å hur vet ni som lämnar ut att det hamnar hos familjer som har behovet, vem som helst kan väl inte stövla in och få de som de vill ha hoppas jag?

Svar:En annan viktig sak som vi / jag varit noga med från start är att vi är diskreta. Det betyder att jag aldrig lämnar ut namn eller uppgifter på dem som varit här och behövt lite extra hjälp. Det är otroligt viktigt och inget man vill skylta med alla gånger. Kan vi hjälpa till med något så kontakta mig eller Christer och räkna med att vi är diskreta.Vi som är anställda av kyrkan har tystnadsplikt i alla fall så det är bara att höra av sig.

Kommentarfrånadministratör:Igår kväll lade jag ut en efterlysning på vagn, babysitter, täcken med mera som skulle till asylboendet i Kilafors. En bäbis som ska komma idag. Nu på morgonen står alla de saker vi behöver och fina saker också, utanför min dörr!!! Hur fantastiskt är inte det?!?! Så många som snabbt bara samlar ihop sig och hjälper till.

Var inte rädd för att be om hjälp för det går och det finns massvis där ute som mer än gärna hjälper till!

Förfråganfrånadministratör:Vi önskar Blöjor till vårt förråd i församlingshemmet, strykande åtgång på blöjor! Någon som behöver barnvagn?? Hör av er!! Snart kommer nog värmeböljan och vi har en del leksaker till badstranden för våra barn! Trevlig helg!!

Fråga:Har en hel hög med främst byxor/jeans till tjej i storlekarna 134-152 fint skick som skänkes till någon som verkligen behöver hjälp med kläder. Jag bor söder om Bollnäs, jobbar mitt i Bollnäs och har vägarna förbi Granberg varje dag.

Fråga:Någon vänlig själ som kan hjälpa oss med en matkasse?

Fråga:Vill gärna hjälpa till; har ett skötbord, fristående, vitt med lite skavanker, dock fullt användbart. Spjälsäng,vit.Detta kan tas till Bergsveden i Bollnäs om du ej har möjlighet att komma till Söderhamn där jag bor.

Fråga:Hej, vilket suveränt arbete ni gör!!! Jag har några säckar med kläder både till barn och vuxna, skor i olika storlekar plus en del leksaker, vällingflaskor mm att skänka.

Fråga:Nu är det så att min familj har bestämt oss för att sluta med socker så jag skänker en kasse innehållande; sirap, vitt mjöl, strösocker, godisask, pärlsocker, pulverkaffe, buljong mm! Hämtas gärna så fort som möjligt!

Fråga:Hej finnas behov av tjej kläder i strl 122/128 tro? Har en Ikea-kasse jag kan skänka till er.

Fråga:SÖKER ; fotbollsskor i storlek 26-27 och även skydd .Har större storlekar att byta med om någon vill.

KommentarfrånChrister:Hej familjer! I dag har jag och Daniel lämnat ut till barnfamiljer som besökt oss! Blöjor, nappar, tvättlappar o lite leksaker o konserver! Tack till er som kom! Behöver lite påfyllning av dessa uppräknade saker om någon vill skänka! Tack alla familjer som vill vara med! Kramizar

Kommentar:Ni är så underbara!

Fråga:Söker sängar, soffor och köksstolar till nyanlända. Det är två lägenheter som nu står utan möbler helt så är det någon som har att avvara.Söker även täcken och kuddar.

det digitala mötet


GATU- BARNEN

BLEV SKOL-BARN

För 25 år sedan klev en kanadensisk lärare av flyget i Lima med en dröm om att hjälpa utsatta

barn. Idag är han föreståndare för en verksamhet där 90 barn och ungdomar ges en chans

till ett bättre liv.

text och foto: johannes frandsen och mattias lundblad

GATU- BARNEN

BLEV SKOL-BARN

BARNENLIGGER

LÅNGTEFTER

SINAJÄMNÅRIGA

NÄRDETGÄLLER

LÄS-OCH

SKRIVKUNNIGHET,

OCHDEFÅRSVÅRT

ATTKOMMAIFATTI

ALLAÄMNEN.

LUIS ENRIQUE VEGA, EN AV ELEVERNA. LUNCHEN BESTÅR AV RIS, KÖTT OCH GRÖNSAKER.

ALLA BER BORDSBÖN FÖRE MATEN.


I det kruttorra landskapet i Cieneguilla ett par mil utanför Perus huvudstad Lima, finns cima, Centro de Integración de Menores en Abando, som en oas i dubbel betydelse. Här har nära hundra pojkar mellan tolv och arton år sitt hem. De flesta har levt ett hårt liv präglat av våld och droger på Limas gator. Att de hamnat på gatorna har många orsaker. Ofta handlar det om familjer som härjas av fattigdom och missbruk. Inte sällan har mödrarna hela ansvaret för barnen.

– Det är inte alls så att de är dåliga mödrar, men många är outbildade, och de arbeten som finns inom räckhåll har så dålig lön att dagarna blir mycket långa för att de ska kunna försörja sig. När barnen kommer hem från skolan finns ingen som kan se till dem, säger Jean-Louis Lebel, cima:s grundare och föreståndare.

Det var i slutet på åttiotalet arbetet med vad som skulle bli cima tog sin början. Jean-Louis lämnade sitt hemland Kanada och sitt arbete som lärare med en dröm om att hjälpa barn i nöd. Att det blev just i Peru han skulle finna sin plats var något av en slump. På den tiden fanns ingen större efterfrågan på lärare hos volontärorganisationerna, men med tiden hittade han en kanadensisk organisation som stöttade hans idéer och erbjöd honom en plats i Peru.

– Jag kunde tänka mig att åka vart som helst. Men jag ville komma till en plats där jag kunde stanna och arbeta långsiktigt.

BESÖKTE BARNEN PÅ GATAN

Då fanns inte heller mycket kunskap i I-länderna om gatubarnsproblematiken. När Jean Louis kom till Lima, rörde sig hundratalet barn kring Plaza San Martin mitt i staden. Han började gå dit varje dag under ett halvårs tid med sikte på att vinna pojkarnas tillit och respekt, och så småningom hjälpa dem att lämna livet på gatan. Han ser tillbaka på den tiden och minns särskilt en händelse.

– På torget där barnen brukade vara, samlades varje kväll en grupp män för att diskutera politik. Det hände att barnen retade upp dem eller till och med rånade dem. En

kväll när jag stod och pratade med barnen, kom männen skrikande mot mig. De trodde att det var jag som skickade barnen för att råna dem. En man tog tag i mig för att ta mig till polisstationen. Jag bad att få förklara vad det var jag höll på med och berättade att jag höll på att söka pengar till ett ställe de kunde vara på, men att jag först måste vinna deras förtroende. Mannen som tagit tag i mig ropade: ”En applåd för den här gentlemannen”. Sedan var allt lugnt.

Det tog ett par år innan det fanns möjlighet att hyra en lägenhet ett par kvarter bort, och barnhemsverksamheten kunde ta form med plats för åtta barn i taget.

– Det var en svår period. Jag hade ingen utbildning i ämnet eller erfarenhet av sådant arbete, men kunskaperna jag hade som lärare hjälpte mycket.

STÖD FRÅN HELA VÄRLDEN

24 år senare sitter vi på läktaren till barnhemmets fotbollsplan och samtalar i väntan på att barnen ska komma hem från skolan. Nu finns en personalstyrka på 40 personer. Ekonomiskt stöd kommer från olika grupper i hela världen, men från den peruanska staten kommer ingenting och ekonomin är ett ständigt bekymmer. Även om Peru klarade finanskrisen ganska bra, drabbades givarländerna hårdare. Man kan bara betala minimilön till den stora personalstyrkan och i slutet på månaden är reserverna ofta tömda. Men i sista minuten har det alltid löst sig, och de har alltid lyckats ställa mat på bordet. Att hjälpa barn i nöd är ingenting man blir rik på. För Jean-Louis är det ett kall.

– Det här är inte min plats eller någon annans. Det är Guds plats och Guds arbete. Det är ett privilegium för oss att arbeta för honom.

Vid halvtvåtiden är lunchen bestående av ris, grönsaker och kött färdig. Barnen ställer sig i kö för att i blå hinkar ta med sig maten till sina respektive hus där två pojkar är ansvariga för serveringen, en för bordsbönen. De äter

ARBETETFÖRCIMA

SERINTEUTATT

TASLUTPÅLÄNGE.

JEAN-LOUISHAR

VID76ÅRSÅLDER

SJÄLVINGATANKAR

PÅATTDRASIG

TILLBAKA.

PERU

BEFOLKNING ca 30,2 miljoner där 30 procent lever under fattigdomsstrecket.

HUVUDSTADLima med 9,2 miljoner invånare

Landet är rikt på mineraltillgångar, i synnerhet guld och koppar.


i tystnad. Efter maten går Jean-Louis runt och småpratar med barnen om livet och om fotboll. Han har en mild framtoning och tar god tid på sig att lyssna på barnen. Samtidigt utstrålar han auktoritet, och det är tydligt att barnen har stor respekt för honom. En av nykomlingarna kommer med sina föräldrar. Det visar sig att han har rymt från cima, och efter en stunds samtal med personal och föräldrar bestämmer han sig för att följa med föräldrarna hem igen. Han känner sig inte redo för att bo här, något som inte alls ovanligt. Att barnen kommer och går i början händer ofta, berättar Jean-Louis. För honom och organisationen är frihet ett nyckelord. Barnen måste själva välja att vara där, kan när som helst lämna hemmet, och är alltid välkomna tillbaka om de vill.

INTERNETBEROENDE

– Om föräldrarna tar hit sitt barn mot hans vilja säger vi nej. Det är viktigt att barnen kan känna att de inte behöver vara här om de inte vill. Att ha barn här som inte vill vara här skulle också skapa dålig stämning i gruppen.

Vilan blir kort. Klockan mitt på gårdsplanen kallar till eftermiddagens aktiviteter. Några går till hantverksrummen och sina olika projekt. I verkstaden lär sig ett par pojkar att svetsa. På fotbollsplanen tränar en grupp på en koreografi. Gården har också grönsaksodlingar, bikupor, grisar och marsvin. Här har sextonårige Luis Enrique Vega till uppgift att ge marsvinen hö. Han är allvarlig och eftertänksam. Ett år har gått sedan han på eget bevåg sökte sig hit. För hans del var det ett internetberoende som gjorde att han till slut hamnade på gatan.

– Förut satt jag på internetkaféer och spelade dataspel och kollade på saker på nätet hela dagarna. Ibland bodde jag på gatan och till slut var jag inte välkommen hem till mina föräldrar. Då hittade jag cima på nätet. Jag kände ingen här, men det gick bra. Jag har blivit väl behandlad hela tiden.

Barnen ligger långt efter sina jämnåriga när det gäller läs- och skrivkunnighet, och de får svårt att komma ifatt i alla ämnen. Dagarna slutar därför sent, vid niotiden på kvällen, med läxläsning. Att dagarna är långa och reglerna stränga tycker Luis Enrique bara är bra.

– Jag är van att gå upp tidigt. Här går jag upp kvart över fem och gör i ordning allt inför dagen, tvättar mig, går till morgonbönen, äter frukost och går till skolan. För mig är det här en plats där huvudet och tankarna får vila. Jag blir lugn av att veta vad jag ska göra varje dag, och jag tycker vi lär oss roliga och bra saker. Det kommer jag ha nytta av i framtiden. Då vill jag bli ingenjör och jobba inom industrin.

Under de år som Jean-Louis har arbetat med barnen har mycket förändrats. Gatubarnen har rört sig från Plaza San Martin till Limas ytterområden, och det är svårt att bedöma hur omfattningen förändrats. Nya utmaningar uppstår i takt med samhällets skiftningar. Luis Enrique delar sitt

internetberoende med många, och nya gängkulturer har uppstått. Arbetet för cima ser inte ut att ta slut på länge. Jean-Louis har vid 76 års ålder själv inga tankar på att dra sig tillbaka.

– Jag har många drömmar kvar. Vi har ett gott rykte och jag hoppas att staten en dag kommer

skapa verksamheter som vår. Jag drömmer också om att starta en

utbildning för lärare som kan arbeta med gatubarnen. Idag

finns inte det i Peru. Det finns mycket kvar för mig att göra. •

CIMA

På hemmet finns 6 sovsalar för 16 pojkar vardera.

Man tar emot pojkar mellan 12 och 16 år, som kan bo kvar till 18-årsåldern.

Sugen på att arbeta på Cima som volontär? Besök www.hogarcima.org

–DETHÄRÄRINTE

MINPLATSELLER

NÅGONANNANS.

DETÄRGUDS

PLATSOCHGUDS

ARBETE.DETÄRETT

PRIVILEGIUMFÖR

OSSATTARBETA

FÖRHONOM.

Jean-Louis Lebel, CIMAs grundare.

UPPDRAG MISSION NR 4 2015: DETGODAMÖTET 31 UPPDRAG MISSION NR 4 2015: DETGODAMÖTET 3130UPPDRAG MISSION NR 4 2015:DETGODAMÖTET

JAG KAN INTE komma ihåg alla förväntningar jag hade när jag kom hit till Enånger-Njutångers församling i Iggesund för snart tre år sedan. Jag ville bara arbeta som präst i en mindre församling. Den inte alltför stora församlingens fördel är att man får nära kontakt med församlingsborna och att man blir igenkänd när man handlar eller bara är ute och går. Det är en livskvalitet som jag mår bra av. Jag har fått uppleva den välsignelsen och glädjen i vår församling.

Men den stora världen har knackat på och gett mig många fler uppdrag och mer välsignelser än jag kunde föreställa mig innan jag kom hit.

Församlingen hade verkligen tagit sitt ansvar för dem som kom till flyktingförläggningen Njutångers-gården i Iggesund. Det var många fina samlingar på S:t Olofsgården. Dessutom fanns och finns fortfarande ett språkkafé med suveränt god undervisning. Man blir glad när man gör ett besök där.

UNG MAN FRÅN AFGHANISTAN

Våren 2013 kom diakonen Andreas Holmberg och ville att jag skulle hjälpa en ung man från Afghanistan. Mannen ville bli kristen. Det tillhör ju prästens uppgift att hjälpa till med sådant. Jag hade träffat muslimer och umgåtts med muslimer och kristna från många olika länder, jag hade även umgåtts med kristna som konverterat från sin muslimska tro till kristen tro. Men jag hade aldrig haft uppdraget att hjälpa till med den övergången. Hur gör man?

Jag gillar utmaningar och vi träffades en eftermiddag och satte oss på varsin stol mittemot varandra och pratade och bad. Esmat fick ta emot syndernas förlåtelse och ta emot Jesus som Herre och frälsare. Jag bad före och han bad efter. Det var verkligen enkelt. När vi sagt Amen reste han sig upp och räckte upp händerna i luften och spontantackade Gud. Jag blev nog lite förvånad och glad. Det var en viktig och avgörande stund för honom och, skulle det visa sig, också för mig.

Strax efteråt döptes Esmat. Men det fanns en sak som gjorde honom

orolig. Han var rädd att utvisas till Afghanistan. Vid den tiden visste jag väldigt lite om Migrationsverket och gränspolisens sätt att arbeta. En morgon fick jag ett uppvaknande som heter duga. Gränspolisen kom vid femtiden på morgonen och hämtade Esmat och förde honom till Migrationsverkets förvar i Gävle för vidare befordran till Afghanistan. Det var ingen trevlig dag alls.

STENAS TILL DÖDS?

Jag fick kontakt med Iggesundsbon Annasara Svantesson, som arbetat med flyktingar för fn och som engagerat sig ideellt för flyktingar i Sverige. Hon hjälpte mig och vi skrev tillsammans för att hjälpa Esmat. Efter ett antal dagar så flyttades Esmat till den öppna avdelningen på Förvaret i Gävle, och vi tog det som ett gott tecken. Mycket riktigt, lite senare fick han uppehållstillstånd i Sverige. Han behövde inte åka till Afghanistan och utsättas för risken att stenas till döds. Vi var alla jublande glada.

ESMATS FRÄLSNING STARTADE VÄCKELSEGRUPP


UPPBROTTSTID

Just nu är jag i smärtsam uppbrottstid – jag ska gå i pension och lämna uppdrag och människor som jag verkligen tycker mycket om. Härom dagen valde jag att gå ut och äta lite thaimat. En liten avskedsrunda bland mina vänner som driver olika mathak. Vad är det jag möter i denna lilla del av Sverige? Genomgående glada människor. Tre från bruket, en invandrare från Gävle. En vacker kvinna från Thailand, som lagar god och hälsosam mat. En kines som talar god svenska, han hjälper bruket med kontakter i Kina. En turkisk kurd, som tittar in och köper thaimat som omväxling till sin egen mat. Han är muslim som blivit frisk efter förbön. Jag kunde inte låta bli att lägga händerna på honom och be för några månader sedan. En muslim helad i Jesu namn. En del av dessa är mina vänner sen förr, en del av dem log mot mig för första gången. Vilken rikedom för oss alla. Framtidens Sverige är redan på plats på en lunch i Iggesund.

LÄRA SIG MER OM TRON

Iggesund har genom bruket varit på världskartan sedan många år. Kyrkan och efs har länge varit engagerad i mission i främmande länder. Frikyrkan som inte längre är lika stark som för här i samhället har också varit bärare av gränslös kärlek. På ett sätt har jag fått nåden och glädjen att vara en del av detta.

Esmat började genast berätta för sina vänner och andra om Jesus och om kristen tro. Det dröjde inte länge förrän jag hade en liten grupp pojkar omkring mig som vill lära sig mer om sin nya tro. Hossein var tolk, vi började träffas varannan onsdag och så har det fortsatt. Först i vår fina församlingsgård och sedan i den vita Iggesundskyrkan.

KONVERTITER GER GLÄDJE

När komministern Zack Lindahl tillträdde så fick jag mer tid åt invandrarna och deras problematik. Annasara Svantesson var med vid Esmats dop och hon blev mer eller mindre automatiskt en avgörande hjälp när det gällde skrivelser

till Migrationsverket och till förvaltningsdomstolarna. Den delen har tagit lång tid att lära, men hon och jag har tillsammans ordnat resning i fall som advokater misslyckats med. Vi har fortfarande ärenden som ligger och väntar på avgörande. Flyktingströmmen från Syrien har tagit stora resurser på Migrationsverket i anspråk.

När det gäller utvecklingen av gruppen konvertiter så är det en väldig källa till glädje. Det gemensamma i deras berättelser kan enkelt samman-fattas: ”Vi har kommit från mörkret till ljuset”.

I genomsnitt har vi en konvertit i månaden. När vi samlas är vi mellan tolv och femton personer. Flera har flyttat till andra orter, och där är de aktiva i Svenska Kyrkan eller någon frikyrka.

Vi har alltså av Guds nåd fått vara med och samarbetat med Gud. Det är en liten väckelse som vi fått vara med om och lära oss av. Min egen tro har fördjupats genom mötet med pojkarna.

text: Bernth Alexandersson

personliga möten


ÖTET MED DAHOUD NASSER på hans farm utanför Betlehem gjorde livsavgörande intryck på ungdomarna som reste från Norge till Israel och Palestina.

– Det borde varit vi som kom med hopp om framtiden men vi möttes av en man som bubblar

över av både tro, hopp och kärlek, säger Olle Bergenfeldt, en av deltagarna.

Han är svensk men bor och arbetar i Oslo sedan en tid. Han talar om Svenska kyrkan i Norge som en energigivande mötesplats och han är med i ungdomsgruppen ”Ung i Norge”, en utåtriktad verksamhet för att möta unga vuxna där de finns. Man gör också en längre resa varje år och nu senast gick den till Israel och Palestina.

– Vi kallade resan för Fred och bad – en pilgrimsresa, berättar Anna Runesson, präst i Svenska kyrkan i Norge. Att göra en resa i det området kräver att man tar ställning. Eftersom vi ville göra både Israel och Palestina rättvisa

var vårt mål inte att ta ställning för varken den ena eller den andra sidan – utan för båda. Vi valde att ta ställning för fred, rättvisa och rättfärdighet och samtidigt bådas rätt att finnas.

VATTEN EN FREDSFRÅGA

– Vattenfrågan är viktig i området och vi ville därför belysa denna utifrån två fokus – dels vattenresursernas betydelse för konflikt och fred i Israel och Palestina och dels att som pilgrimer besöka de viktigaste vattendragen som man kan läsa om i Bibeln. Ordet bad har med andra ord en djupare innebörd än en badsemester.

– I Beit Sahour bodde vi tre nätter hos palestinska familjer och det slog mig att deras liv inte skiljer sig så mycket från vårt, säger Karolina Andersson. Kvinnorna har bra jobb och mycket frihet, de flesta barnen går i skolan. Utbildning är viktigt och ger möjlighet att bygga en stabil framtid. Men de lever i

UNGDOMSGRUPPEN ”UNG I NORGE” RESTE SOM PILGRIMER OCH MÅLET VAR ATT RESA I JESUS FOTSPÅR FRÅN GALILEEN TILL JERUSALEM. VID JORDANFLODEN FICK ALLA MÖJLIGHET ATT FÖRNYA SINA DOPLÖFTEN.

Tankar för livettext: marie bosund hedberg foto: anna runesson, clara wimer bergman


ständig skräck i skuggan av kriget i Gaza och då är våra liv väldigt olika. Det gav många tankar.

– Jag vet inte vilka förväntningar jag hade på resan men allting bleknade i jämförelse med verkligheten, säger Olle Bergenfeldt. Vi mötte massor med fantastiska och inspirerande människor hela tiden, men jag kommer aldrig att glömma Dahoud Nasser.

TENTS OF NATIONS

Från sin farm på en kulle sydväst om Betlehem leder han organisationen ”Tents of Nations” för att bygga broar mellan människor. Men farmen är också den palestinska familjen Nassers släktgård sedan tre generationer tillbaka. De har papper på att de köpte sin mark av turkarna 1916 men sedan dess har de fått kämpa för den även mot britter och israeler. Sedan 1991 driver Dahoud Nasser en rättsprocess med israeliska staten.

– Hittills har rättegången kostat honom 170 000 dollar och antalet olivträd som har blivit uppryckta med rötterna av israeliska soldater eller bosättare är svindlande, säger Olle Bergenfeldt. Men Dahoud Nasser vänder andra kinden till. Planterar nya träd nästa dag. Vägrar vara fiende. Han utstrålar lugn och kärlek och säger sig älska sin fiende. Och jag tror honom, även om jag har svårt att förstå hur, när jag hör om hans fiende.

– När vi lämnade ”Tent of Nations” bestämde vi spontant att gå alldeles tysta mot vår buss. Men det hade inte räckt med resten av dagen under tystnad för att smälta det starka intryck som Dahoud Nasser gjorde på oss. •


UNDERJORDISK GROTTA I TENTS OF NATIONS.

Dahoud Nassers farfar arbetar fortfarande på farmen.


LAGERHYLLORNA

längs väggarna är fyllda av tröjor, leksaker, kramdjur, skor, väskor, glas och porslin. På vädringsställ i olika delar av det största rummet hänger klänningar, byxor och jackor i långa rader. Färgglada barnteckningar lyser upp väggarna. Det ser ut som en välsorterad second hand-butik men här är ingenting till salu.

Asylhjälpen i Hammenhög är en gåvobutik och bara öppen för dem som bor på någon av flyktingförläggningarna i trakten eller är asylboende i Simrishamns kommun. Ur det stora lagret av kläder och bruksföremål finns det möjligheter att skapa ett nytt liv i ett nytt land – långt borta från det som en gång varit.

”NÅGON VAR TVUNGEN ATT GÖRA NÅGOT”

Allting är gratis och har skänkts av människor som vill dela med sig av sitt överflöd.

Asylhjälpen startade i november 2013 som ett mycket privat initiativ.

– Vi mötte syrier som gick omkring i plastsandaler mitt i vintern, förklarar Eric Ericson, Asylhjälpens grundare. Någon var tvungen att göra något.

ASYLSÖKANDE HJÄLPER TILL

Han fick kontakt med den lokala Rotarykretsen som hade lokaler i Hammenhögs frös gamla butik mitt i byn. De kunde snabbt förändras för ett helt nytt syfte. Eric Ericsons målmedvetenhet och engagemang under snart ett och ett halvt år har gett resultat. Han finns på plats varenda dag även om Asylhjälpen bara har öppet

för sina kunder en förmiddag i veckan. Många av de asylsökande från Syrien, Dubai, Kosovo och Tunisien kommer från förläggningen till gåvobutiken för att hjälpa till på olika sätt – ”de har inte så mycket annat att göra på dagarna”. En del bybor ställer upp och hjälper till med hanteringen av det som lämnas in och att lära ut svenska.

Medan vi samtalar går Amran och Behran från Eritrea och Mama Sun från Somalia omkring och väljer ut vad de och deras familjer behöver inför sommarsäsongen. De visar glatt fram sina fynd och tycker att gåvobutiken är ”good”. De har bott på förläggningen i Hammenhög under några månader och har bara hunnit lära sig några standardfraser på svenska.

pers

onliga

möt

en


MÄNSKLIGA OMSORGER

– Det blir hela tiden uppenbart att det inte bara är mat och kläder som de behöver utan även mänskliga omsorger, påpekar Eric Ericson. Vi får uppleva tragedier och gripa in i situationer som vi inte trodde var möjliga. Bristen på språkkunskaper är en livsavgörande barriär.

Han får tårar i ögonen när han berättar om Sarah från Afghanistan som misshandlades av sin man och ville skiljas från honom. Skilsmässan avgjordes i tingsrätten och baserat på den domen beslutade Migrationsverket att Sarah skulle utvisas. Efter en tid fick hon ett brev från hovrätten – på svenska – men hon förstod inte ett ord. I brevet stod det att man skulle ta upp hennes fall på nytt i den högre

instansen. Eric Ericson höll kontakten med myndigheterna och det slutade med att hon fick uppehållstillstånd.

STOR GENEROSITET

Eric Ericson är pensionär efter åren som försäljare i usa för ett svenskt pappersmasseföretag. Han bodde femton år i Atlanta i amerikanska södern, historiskt känt för rasism och främlingsfientlighet. Sydöstra Skåne lyfts ofta fram som ett starkt fäste för liknande tankegångar men Eric Ericson vill inte göra några jämförelser.

– I senaste valet röstade 20 procent i Simrishamns kommun på Sverigedemokraterna men de är inga rasister. Se bara på deras stora generositet i vår verksamhet. De har bara stött ett missnöjesparti.

Han berättar också att intresset för flyktingarnas situation och behov har ökat bland politikerna i Simrishamn under det senaste året och det har bland annat lett till ett samarbete mellan kommunen, arbetsförmedlingen och ett antal hyresvärdar som ska skynda på processen som ska hjälpa de asylsökande att få en bostad och ett arbete sedan de fått uppehållstillstånd.

– Antalet asylsökande ökar hela tiden, säger Eric Ericson. Det märks att vi gör nytta med vårt engagemang och många fler borde ge sig tid att möta de här människorna som fått lämna allt och flytt för sina liv. •

text: Marie Bosund Hedberg foto: Thomas Hedberg

EricEricson grundade Asylhjälpen i Hammenhög i Skåne som erbjuder asylsökande och asylboende kläder och bruksföremål som start till ett nytt liv i Sverige.


MÖTE I MONSUNEN

Vi mötte ett skepp i den

svalkande monsun

där vi ångade mot Röda

havet opp,

en fullriggare det var och

dess namn var Taifun,

som nu segla från Ostindien

till Good Hope.

Vår kapten gav nu order att

vi skulle hissa flagg

och vi hissade den gula och

den blå,

och i samma stund så blåste

där från skeppets gaffelnock

Finlands vita flagg med blåa

korset på.

Vi höll ganska nära och

stoppade maskin

för att preja och ta budskap

med oss hem,

och då lovade hon opp där

hon gick med vinden in

ifrån babord, och vi rodde

bort till dem.

Vi fick ända från backen och

lejdare midskepps

och vår fjärdestyrman äntra

upp på den,

men i röstet står en svensk

sjöman som jag nu återser

Fritiof Andersson, min gamle

barndomsvän.

Ja, man möts ju ibland i

monsuner och passad

när man seglar mest på

värmen som vi gjort,

jag blev likväl rätt förvånad

fästän ändå mera glad,

när jag återsåg min vän på

denna ort.

– Jag blev held up i Kina, jag

blev rånad i Shanghai,

jag har suttit hos pirater uti

pant,

men jag gifte mig med

dottern till mördaren Fu Wai,

sade Fritiof, det är hemskt

men det är sant.

– Med kinesiskans hjälp kom

jag sen till Singapore

utan pass och pengar står

jag på ett torg

när en man i guldgaloner

plötsligt fram emot mig går,

Sveriges konsul, kapten

Fredrik Adelborg.

– Se goddag, Fritiof

Andersson, säjer Adelborg,

vad i Herrand namn gör du i

Singapore?

– Ifrån Gula floden kommer

jag och vill till Göteborg,

det är bäst att en hyra hem

jag får.


– Jag blev klädd i vita kläder,

jag fick låna tie pund,

jag fick pass med Kungens

vapen och porträtt,

konsulinnan bjöd på te och

jam och pratade en stund,

hon var det sötaste jag

dittills hade sett.

– Ja, så tog jag en steamer

och mönstrade på däck

och i Siam fick vi last av vilda

djur,

tigrar, lejon, elefanter, som

dom sålt till Hagenbeck,

som du varit hos i Hamburg,

eller hur?

– Men den resan var värst av

alla, det är sant,

syd om Ceylon gick vi in i en

cyklon,

ut ur buren smet ett lejon,

rök på en elefant,

vrålet blandades med storm

och böljors dån.

– Snart var luckorna bräckta

och upp kom många djur,

vår kommandpbrygga den

gick överbord,

elefanten knäckte masterna

och kastade en tjur

ut i havet, gosse, sanna mina

ord!

– Ja, Hagenbecks ombud åt

lejonet ju opp,

en gorilla klättra ner i vår

maskin.

För att härma maskinisten

slog hon fram och back och

stopp,

tills jag sköt henne med

skepparens karbin.

– Det var självaste Nemesis

från djunglerna, min vän.

Snart var bara jag och

elefanten kvar.

När cyklonen gått så fick vi

en sydväst-monsun igen

och drev in till Camarin på

Malabar.

– Men nu säger jag adjö för

din styrman går från bord.

– Ja, men Fritiof, elefanten,

vem fick den?

– När vi träffas nästa gång

skall jag besvara dina ord,

vi ska segla nu och sätta kurs

igen!

Och de brassade för fyllning

och började sin gång

och tillbaka till vår skuta

rodde vi

och där gick hon i monsunen

och jag hörde deras sång:

– Rolling home, rolling home,

across the sea!

Men jag räkna’ alla segel och

räkna om igen

ifrån flying jib till röjlar och

mesan.

Det var summa tjugotvå vita

segel som där gick

på den glittrande blåa ocean.

EVERT TAUBE ”Ultra Marin” 1936 möte genom

dikten


SEDAN 2011 arbetar Försoningsgruppen i Sverige med Restorative Justice Programme. Vi har genomfört nio försoningsveckor på olika svenska fängelser och framgångarna har fått oss att vilja ta ansvar även för det sista ledet, möten mellan förövare och brottsoffer i så kallade vod, Victim Offender Dialogue. Vi har utbildat oss i programmet på Pollsmoorfängelset i Kapstaden.

Ett brott är alltid att betrakta som en kränkning där förövaren bär det fulla ansvaret för kränkningen och brottsoffret inget. Detta får också följder för samtalet kring brottet.

NÄR DET ONDA BLIR GOTT

I vod är det brottoffrens behov, medverkan, frågor och erfarenheter som är mötets och samtalets absoluta fokus. Ett brott är alltid en kränkning och om mötet så bara handlar om att lyfta fram denna kränkning och adressera dess skador så är det oerhört värdefullt för båda parter, vilket blev väldigt tydligt i det möte som vi fick vara med om.

Samtalen var mycket betydelsefulla för både förövare och brottsoffer. Det var svåra möten, där det tog tid för förövaren att förstå vidden av de skador som han orsakat brottsoffret. Men samtidigt var det också detta som gjorde vod så viktig. Fram till det här mötet hade förövaren levt i

förvissningen om hur han skadat sitt brottsoffer och när han sen får möta brottsoffret rymmer hennes berättelse så mycket mer han inte hade kunnat föreställa sig. Utan detta möte hade förövaren inte kunnat förstå och ta ansvar för de skador han åsamkat sitt brottsoffer. Likaså för brottsoffret – utan mötet hade hon fortsatt leva i förvissningen att han skulle döda henne när han frigavs. Detta var hennes återkommande fråga och största behov – att veta och att se på honom om han menade allvar med detta eller inte. Dessutom hade hon många frågor som hon ville ha svar på, vilket hon också fick. •

text: Ulrica Fritzon foto: Jonathan Clayton

EBBA ÄLVERBRANDT I SVENSKA FÖRSONINGSGRUPPEN ÄR MED OCH FÖRBEREDER ETT SAMTAL MELLAN FÖRÖVARE OCH OFFER.

pers

onliga

möt

en


PÅ ANDRA SIDAN presidentens palats står ett helt kvarter och förfaller. Det är bara på andra sidan gatan. Gatorna och området finns inte med på kartan och det omnämns som något obegripligt i kyrillisk skrift. Snart ser jag att det nog bara rör sig om en gata. Övrigt är smala passager, gjorda i form av stigar och av vad som fanns tillgängligt. Jag har just besökt presidentens palats. Det förefaller mycket märkligt att jag bara några minuter tidigare fått ta del av ett liv i lyx och nu befinner mig på en

MÖTET I DEN VÄRLDSVIDA KYRKAN

plats, som jag först tror att ingen bor på – utan att det är övergivna hus jag fotograferar.

När jag möter barn längs stigen, förstår jag att ”här bor det människor”. En kvinna kommer ut, tandlös, mager och frågar mig försiktigt vad jag gör, hur jag törs vara ensam ute, att det är för farligt. Det visar sig att hon och jag är lika gamla, födda år 1985.

Hon bjuder in mig till sig, ett krucifix står placerat på något som ser ut som ett altare. Hennes golv är av jord och muggarna vi dricker ur är inte diskade på länge. Det finns

inte rinnande vatten eller elektricitet. Vi pratar om Gud, hon visar mig sin Bibel, översätter efter bästa förmåga dopbefallningen ur Matteus. Varför, det vet jag inte. Hon kunde ha valt vad som helst. Men i mötet med henne blir jag påtagligt medveten om att vara döpt och upptagen i den världsvida kyrkan innebär en samhörighet med världens alla kristna, en hisnande tanke som blev verklighet där och då i Tbilisis slum. På ett oväntat och välkommet sätt, som jag bär med mig fortfarande, flera år senare. •

text och foto: Elena Sörbrand

personliga möten

INGÅNGEN TILL KVINNANS HEM I TIBLISI.


MIN FOTOUTSTÄLLNING

utgår från ett gammalt skolherbarium från 1930-talet, som jag hittade för några år sedan i en second-handaffär i Göteborg. Köpte det med tanke på att det kanske kunde bli något. Mitt botaniska intresse är lika med noll, och jag har aldrig förstått det här med torkade, platta och färglösa växter i ett album. Men en gång i tiden var herbarier en central del

ANNE-MARIES HERBARIUM BLOMMAR IGEN

i svensk naturundervisning.Idag ligger de flesta herbarierna och

samlar damm på vindar och i förråd. Om de inte slängts för länge sedan.

Så, vad skulle jag göra med det?Låta växterna återuppstå! Jag ville ge dem tillbaka dess gamla

färger. Och kanske djup. Efter några år kom jag på hur. För

ett år sedan satte jag igång. Plockade fram min gamla planscanner, ställde in den på filmscanning, trixade och svor.

Men till slut fick jag fram de grundbilder som jag ville ha. I Photoshop började jag försiktigt att plocka fram färgerna.

Försiktigt, då det är så lätt att börja färglägga. Ville hitta de stråk av växtens egna färger som ligger i de torkade, 80 år gamla ämnena. Det blir lätt som med gamla svartvita filmer som färglagts.

Jag blev överraskad över hur mycket detaljer som kom fram. Eftersom

UPPDRAG MISSION NR 4 2015: DETGODAMÖTET 41PORTRÄTTFOTO: ANNA HEJDENBERG STOLTZ

scannern kan arbeta millimeter för millimeter i lugn och ro, går det att göra väldigt stora och detaljerade bilder. Det går att se minsta cell ibland.

Hursomhelst så har det blivit en kollektion, som nu har blivit en utställning. Bilder från några ängar i trakterna av Alafors för över 80 år sedan.

Där finns en tidsresa som fascinerar.”

text och foto: Per-Olof Stoltz

ÄLSKADHATAD,SAKNAD

Utställningen visas på Göteborgs botaniska trädgård t o m 9 augusti 2015 och är också med på Uppsala Fotofestival den 25–27 september 2015.

SKOLFLICKAN ANNE-MARIES HERBARIUM FRÅN 1931.


Göran Adlén är en av Sveriges mest uppskattade och prisbelönta föreläsare och bland hans uppdragsgivare finns både företag, organisationer och kommuner. Han lyfter gärna fram konsten att hålla ett bra möte som ett viktigt steg i en utvecklingsprocess. Här är några av hans bästa tips!

VAR FÖRBEREDD!

Många möten hålls emot folks vilja. Mötena på jobbet kan ses som ett nödvändigt ont och de blir inte alltid särskilt effektiva. Delvis beroende på att många kommer oförberedda.

VAR NÄRVARANDE!

Det gäller alla möten som man har valt en bestämd plats för. Ett kärleksmöte, en kompisträff eller ett planeringsmöte. Det är mycket som distraherar – inte bara mobiler och sociala medier. Är man på ett

utvecklingssamtal på dagis är det lätt att tankarna fladdrar över till jobbet.

Och tvärtom. På jobbet sitter man plötsligt och

tänker på att barnet ska iväg på sin

pianolektion.Närvaron är

viktigast. En oengagerad mötesdeltagare smittar och får de andra med sig.

LYSSNA!

Folk runt ett sammanträdesbord lyssnar inte. Man sitter och förbereder sin egen nästa replik som om man deltog i ett skådespel. Ett bra möte ska vara som ett dubbelpar i tennis, man kompletterar varandra.

När jag är konsult åt en ledningsgrupp så bryter jag ofta upp den gruppen och kompletterar eventuellt med andra personer. Med nya deltagare blir det mera energi och nya infallsvinklar. Det borde man göra oftare även i sin privata umgängeskrets så att inte samtalsämnena hamnar i samma gamla hjulspår. Alla skärper sig.

FOKUSERA!

Vi tror att vi kan göra två saker samtidigt. Sköta jobbet samtidigt som vi är på Facebook. Eller tror att ingen ser att man sitter och sms-ar vid matbordet. Det funkar inte.

VAR INTE NONCHALANT!

Lägg energin på det som är viktigt. Nonchalans är när man förbereder för att lägga ut en läcker matbild på Instagram i stället för att koncentrera sig på att laga en riktigt god måltid åt gästerna som man bjudit in.

VAR NÄRVARANDE!



I skönlitteraturen är Gud både frånvarande och närvarande i väldigt många gestalter,

skriver Bo Larsson, stiftsprost i Stockholm, i sin analys av Det goda mötet.

Det goda mötet

DET GODA MÖTET är oftast ett möte med en annan människa, som vill lyssna till min berättelse. Att få sätta ord på sina erfarenheter tillsammans med någon som delar och förstår är ofta en väg mot djupare självinsikt. Den spegel för mina tankar som den andre är ger mig nya insikter och horisonter. Det goda mötet kan vara ett planerat samtal, men det kan också vara ett spontant möte på oväntade ställen. Jag kan möta någon i ett gathörn, i en hiss eller längs en skogsstig och då få uppleva något nytt, spännande och överraskande. Kanske spelar platsen mindre roll. Det viktiga är att jag blir tagen på allvar av någon som vill mig väl.

Ännu en väg till en större självförståelse är mötet med texter av olika slag: dikter, romaner och essäer. Mötet med litteraturens kan berika på olika sätt: bekräfta en uppfattning vi redan har eller öppna mot helt nya erfarenheter och synsätt. Ungefär som hos Tomas Tranströmer:

”Morgonluften avlämnade sina brev med glödde.Snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde 700 gram inte mer.

Jag vill i denna artikel ge några exempel på skönlitterära gestalter som betytt mycket för mig i mitt prövande och mitt sökande efter nya sätt att tänka kring Gud, nämligen Sidner, Linda, Margareta och Benjamin.

analys


øSidner är huvudperson i Göran Tunströms roman Juloratoriet. När han är 12 år förlorar han sin mor. Hon kastas av sin cykel och trampas ihjäl av några kor. Hon var på väg till kyrkokörens repetition av Bachs juloratorium, men när hon dör orkar ingen fullfölja den stora musikaliska satsningen. För Sidner blir händelsen ett av ”de ögonblick som aldrig upphör” och moderns död förändrar allt. Sidner begraver sin sorg genom att skriva och om Gud skriver han:

”Gud ”finns” inte. Jag tror på honom.Skulle han ”finnas” vore han en fånge i språket och alltså vår slav.

Skulle vi ”finnas” vore vi fånge i vårt språk. Det äro vi också.

Så fort jag vänder min dvärgblick till Gud och försöker fixera honom försvinner han för att bli tydlig överallt där han inte är. Hans frånvaro är förutsättningen för hans existens. Så där kan man hålla på och det gör jag. Och jag avskyr dom som inte tror på Gud. Det är tillräckligt med tomhet i mig för att rosor skola vissna. Tillräckligt med skrik för att nätterna skola brista. Tillräckligt med längtan för att låta sig dödas i krig. Men utan Gud måste så många ord dö: de som inte längre hittar ett fäste. Nu har jag babblat färdigt om Gud. Skall babblet fortsätta får han göra det i mig.”

Det som sedan möter Sidners sökande och vänder hans sorg är upplevelsen att utan egen förskyllan nås av Guds nåd:

”Då plötsligt skedde det att rakt genom min kropp gick en Värme, som var Närvaro överallt. I löven, i säden. Jag var genomskinlig som Musik. Jag var ett Adagio. Jag var en av noterna, en nödvändig del i det stycke som spelades och när gräset och träden böjde sig, visste att det var någon som for med lätta fingrar över allt levande som över ett tangentbord.”

Sidner upplever sig vara spelad alldeles utan egen förskyllan och den som möter honom i hans sorg är Gud själv.

ø– Göm mig … mamma … någon …

Så ropar Linda i Sara Lidmans roman Regnspiran. Hon springer gråtande omkring i skogen och söker någon slags försoning. Hon är utesluten av den stränga byfromheten till följd av ett svek och upplever sig som ohjälpligt fördömd. I ljusa ögonblick erfar hon ändå att någon ”tycker om” henne och starkast blir känslan vid mötet med den nye kronojägaren. Hon vet inte vad han heter, men ger honom i hemlighet namnet Gudmund. Han tycks henne så ”ljus, så skön så överjordiskt märklig” och han talar med henne om hur alla är släkt ”genom naturen, vår moder”.

För Linda är orden uttryck för en samhörighet bortom vardagens skuld och hon önskar att hon alltid skall få vara i närheten av honom och ”dricka mänsklighet, dricka vila från all fruktan”.

Jägaren visar henne en klump från en björk och säger att den blir en fin kosa när han fått bearbeta den, men om ”den lilla knölen fått fortsätta att växa så hade snart hela björken blivit förstörd.”

Han fortsätter:– Vet ni att det är en sorts svamp, en

parasitväxt, det här som vi kallar för vrilar. Björken blir frisk och jag kan göra en nyttig sak av sjukdomen, det kan man väl kalla ett kristligt byte …

Mötet med Gudmund blir för Linda ett möte med Gud. Det är Gud själv som hon möter i en kronojägares gestalt. När allt hopp är ute för henne, då inträffar det möte i skogen som förändrar allt. Linda blir sedd och mött av någon som vill henne väl …

Bo Larsson är stiftsprost i Stockholm och författare. Han har bland annat skrivit Närvarande frånvaro (Verbum 1986) och Gestalta möjliga världar (Verbum 2007).


øMargareta är en av huvudpersonerna i Maj Gull Axelssons bok Aprilhäxan. Hon är doktorand i fysik och grubblar i hemlighet väldigt mycket över naturvetenskapens lagar i sammanhanget:

”Gravitationen. Margareta vet som alla andra hur den ska beskrivas och beräknas, men hon vet inte vad den egentligen är. Men det är hon ju å andra sidan inte ensam om. Ingen tycks egentligen veta vad gravitation är. Ändå verkar hon vara den enda som grubblar över det. Ibland ser hon sig omkring i lunchmatsalen på Institutet för rymdfysik i Kiruna och tänker: Nu gör jag det, nu reser jag mig upp och frågar. Hon kan se scenen framför sig, hur de andra släppt sina bestick och slutar äta, hur det blir alldeles tyst i matsalen.

”Jo” ska hon säga. ”Ursäkta att jag stör mitt i maten, men är det fler än jag som tror att gravitationen är Gud? Eller åtminstone Guds händer?

Jo tack. Hon kan se vad som händer efteråt; hur en trött kollega tar tag i hennes bluskrage och byxbak och hivar ut henne i en snödriva. Exit Margareta Johansson. Där blir det ingen fast forskartjänst efter disputationen. Om det nu ens blir någon disputation. Snarare ilfärd till psykakuten.

Så Margareta sitter snällt kvar på in stol i lunchrummet, dricker sin lättmjölk och tuggar sin oxjärpe. Bara ibland sluter hon ögonen för en sekund och betraktar sin längtan. Hon skulle vilja ha någon. En vän. Ett barn. En syster. Någon som kunde dela hennes undran.”

øBenjamin i Peter Nilsons roman Arken föds på Noas tid och blir den enda person som överlever utanför Noas ark när syndafloden kommer. Han får sedan leva århundrade efter århundrade, men 1755 dör han. Kroppen köps av en läkare som vill undersöka den, men när läkaren en morgon kommer in i sitt laboratorium så är kroppen bort. Den har stulits av två italienska mumiehandlare, men det bär sig inte bättre än att deras båt kantrar i floden Po och väl i vattnet vaknar Benjamin till liv igen. Han fortsätter att leva långt in i 2000-talet och får höra om en rymdfarkost som skall segla till universums ände. Benjamin kommer med på färden och till sist stannar Arkens motorer:

”Äntligen hade man seglat ut i det allra yttersta bland haven, i den allra tommaste bland tomheten: Arken var i det oändliga rum som man enligt Petrus Lombardus och Johannes de Ripa inte kan skilja från Gud och som kanske till och med är identiskt med Gud. Och denna tomhet är onekligen släkt med Gud så till vida att den är stor och ofattbar och finns överallt, samtidigt som man med gott samvete kunde påstå att den alls inte finns. Det är ju lönlöst att tvista om tomma intet, huruvida det finns eller inte finns. Inte heller om detta kan man säga något som är mer sant än något annat.”

Benjamin och Margareta söker Gud ute i universums vindlingar medan Linda och Sidner blir mötta mitt i vardagsmödan. I skönlitteraturen är Gud både frånvarande och närvarande i väldigt många gestalter, så för oss som söker efter goda möten finns det väldiga skattkammare i skönlitteraturens världar.

text: Bo Larsson

UPPDRAG MISSION NR 4 2015: LUNDSMISSSIONSSÄLLSKAP 4746UPPDRAG MISSION NR 4 2015: DETGODAMÖTET

Skönlitteraturen är fylld av spännande och tankegivande berättelser där ett eller flera möten spelar viktiga roller. Vi påminner om välkända klassiker och tipsar om uppmärksammade nykomlingar.

RAY BRADBURYFAHRENHEIT451

Norstedts 1953

HARPER LEEDÖDSSYNDEN

Bergh 1960

ÅSNE SEIERSTADBOKHANDLARENIKABUL

(Norstedts 2002)

CARL-JOHAN VALLGRENDENVIDUNDERLIGAKÄRLEKENSHISTORIA

Albert Bonniers förlag 2002

KHALED HOSSEINIFLYGADRAKE

W&W 2003

EMILY BRONTËSVINDLANDEHÖJDER


JOHN STEINBECKMÖSSOCHMÄNNISKOR


FRITIOF NILSSON PIRATENBOKHANDLARENSOMSLUTADEBADA


ERNEST HEMINGWAYDENGAMLEOCHHAVET

1952 /Nyöversättning Bakhåll 2011

LÄS MER OM DET GODA MÖTET

ANDERS PAULRUDETTÖGONBLICKSVERK


MARINA LEWYCKAENKORTBERÄTTELSEOMTRAKTORERPÅUKRAINSKA

Prisma 2006

ÉMILE AJAR MEDLIVETFRAMFÖRSEJ

Norstedts 2009

KATHRYN STOCKETT NICEVILLE

Forum 2009

PER HAGMANVÄNNERFÖRLIVET


LENA ANDERSSONEGENMÄKTIGTFÖRFARANDE

Natur & Kultur 2013

JOJO MOYES SISTABREVETFRÅNDINÄLSKADE

Printz publishing 2014

THEODOR KALLIFATIDES MEDSINALÄPPARSSVALKA


EMMA HAMBERGVÅRJAKTIROSENGÄDDA

Piratförlaget 2015)

UPPDRAG MISSION NR 4 2015: LUNDSMISSSIONSSÄLLSKAP 47

från varandra och ställer frågor som vad Malmö kan lära av Kapstaden, Hongkong eller Jerusalem. Eller tvärtom – vilka erfarenheter och lösningar kan Malmö bidra med. I Hongkong har vi gett stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, och genom detta till utbyten med universitet i Kina, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien. I Kapstaden bidrar vi till finansieringen av professuren The Desmond Tutu Chair vid den teologiska fakulteten vid University of Western Cape. I Jerusalem stöder vi Svenska teologiska institutet, STI, och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi genom bidrag till en professur i religions-teologi. I Malmö stöder vi Västra Skrävlinge församlings arbete tillsammans med moskén i Rosengård och olika nätverk för en förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt islam och kristendom.

www.lundsmissionssallskap.se

VILL DU MEDARBETA?Vill du skriva artiklar, bokrecensioner, debattartiklar eller analyser i Uppdrag Mission? Hör av dig till redaktör Marie Bosund Hedberg, 0733-60 87 54 eller [email protected].

VILL DU PRENUMERERA PÅ UPPDRAG MISSION?Tidskriften kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige, 300 kronor inom övriga Europa och 350 kronor i övriga världen.

Du kan anmäla dig antingen genom att maila till [email protected] eller genom att skriva till redaktionen, se adress sid 2. Ange namn, adress, mailadress och telefonnummer. Du kan också kontakta redaktionen, 0733-60 87 54.

GLOBALT NÄTVERK STÖDER EKUMENISKT ARBETELunds Missionssällskap grundades 1845 och är Sveriges äldsta. De allra första svenska missionärerna i Indien och Kina kunde resa ut på uppdrag av sällskapet.

Idag har missionsarbetet tagit helt nya former och utvecklats till gränslösa samarbeten, utbyten och dialog och genomförs av grupper eller enskilda. Missionsbegreppet omfattar även arbetet för fred och ickevåld och en världsvid gemenskap.

Lunds Missionssällskap har ett nära samarbete med Svenska kyrkans internationella arbete. Biskopen i Lund är hedersordförande och vi verkar utifrån de breda nätverk som styrelseledamöterna har både här hemma och utomlands. Starka band finns även till den teologiska fakulteten vid Lunds universitet, Centrum för teologi och religionsvetenskap, och särskilt till ämnena missionsvetenskap och religionsteologi.

UNGDOMARVIKTIGALunds Missionssällskap förvaltar avkastningen på de gåvor som testamenterats till sällskapet och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet, och antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.

– I första hand stöder vi ungdomar, de är viktiga för oss eftersom de har en framtid och vågar se över kultur- och religionsgränser, säger Samuel Rubenson, ordförande i Lunds Missionssällskap. Oftast söker de resebidrag för olika slags volontärinsatser. Vi stödjer även utbytesverksamhet av olika slag och vill gärna uppmuntra till en mångfald av uttrycksformer med projekt som innehåller musik, konst och film.

KUNSKAPSUTBYTENLunds Missionssällskap arbetar dessutom med fyra noder över världen. Dessa mötesplatser för utbildning oh interreligiös dialog finns i Hongkong, Kapstaden, Jerusalem och Malmö. Vi lånar erfarenheter

KONTAKTAMARIEBOSUNDHEDBERG

0733-608754

[email protected]

SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIERLunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning för tjänst i kyrkan och missionen och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer.

Resan ska vara väl förberedd och ingå i en långsiktig informations- eller utbildningsverksamhet och ansökan ska innehålla en realistisk budget för genomförandet.

NumerakanstipendieansökanbaragörasviaLundsMissionssällskapssida,www.lundsmissionssallskap.se/stipendier. Fyll i det elektroniska formuläret enligt anvisningarna och skicka det per e-post till [email protected]

Skicka in din ansökan i god tid! Sista datum för att söka stipendierna är 15 februari, 15 maj, 15 augusti och 15 november. Räkna med att du kan få svar på din ansökan några veckor senare.

När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Maila in text och bilder till [email protected]

www.lundsmissionssallskap.se

ansökan om projektbidragAnsökan skickas per epost till [email protected] Namnge pdfen med ditt namn och dagens datum, t.ex: Maria_Larsson_20110214.pdf

Eventuella bilagor ska skickas per post till Lunds Missionssällskap, Stiftskansliet,

Box 32, 221 00 Lund. Märk försändelsen med ”Ansökan Projektbidrag”. Beslutsdatum (fylls i av LMS) Beslut (fylls i av LMS)

Sökandes namn (obligatoriskt)

Telefon (obligatoriskt)

Adress (obligatoriskt)

E-post (obligatoriskt)

Projektets längd (obligatoriskt)

Samarbetspartner (obligatoriskt)

Privat initiativ eller genom en organisation (obligatoriskt)

Projektets budget (obligatoriskt)

Syfte med projektet (obligatoriskt)

1 (2)

ansökan om resestipendium

Ansökan skickas per epost till: [email protected]

Namnge pdfen med ditt namn och dagens datum, t.ex: Hans_Hansson_100805.pdf

Datum (fylls i av LMS) Beslut (fylls i av LMS)

Sökandes namn (obligatoriskt)

Telefon (obligatoriskt)

Adress (obligatoriskt)

E-post (obligatoriskt)

Resans längd, alternativt datum för utresa och hemresa (obligatoriskt)

Samarbetspartner på resmålet (obligatoriskt)

Privat initiativ eller genom en organisation (obligatoriskt)

Resans budget (obligatoriskt)

Syfte med resan (obligatoriskt)

1 (2)

NÄSTA NUMMER UTE 25/9

Halva sanningen finns på den andra sidan

en tidskrift från lunds missionssällskap nr 4 • 2011 årgång 166

Västra Jerusalem Rabbinen på baRRikadeRna 14

Östra Jerusalem det lilla huset i sheikh JaRRah 24

analys söRen Wibeck om den histoRiska konflikten 6

en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 4 • 2012 • årgång 166 • 45 kr

ilmar reepalu om sin kärlek till malmö 6

per Brinkemo somaliland är en del av malmö 16

BoB Hansson alla är olika i malmö 20

kristina olsson om framtidens malmö 39

ann

ilmar

nils

per

martin

sHifaa

–detta ärandreas

sonja

CeCilia

lina

riCHard

BoB

jeHosHua

karin

tony

marie

jonas

sandra

Birgit

Borafael

elsie

kristina

mitt malmö!

TEMANUMMER:

EN TIDSKRIFT FRÅN LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP • NR 4 • 2013 • ÅRGÅNG 167 • 45 KR

HENNES SOPBERG FÅR SYDAFRIKA ATT VÄXA 10

HÄR HJÄLPS MAMMOR OCH BARN TILL ETT TRYGGT LIV 30

INTERNATIONELL FÖREBILD I KAMPEN MOT HIV 36

FRAMTIDEN FORMAS FÖR DEN FRIA GENERATIONEN 38

Kapstaden


PAKISTAN LÄNGST NER PÅ SKALAN 10

EGYPTEN OROLIGHETERNA ÄR INTE ÖVER 30

ANALYS EMIGRATIONEN FORTSÄTTER 40

BLIR DET SOMMAR FÖR KRISTNA I

MELLANÖSTERN?




MALMÖ DÄRFÖR TIGGER MARIA FRÅN RUMÄNIEN 4LIMA GATUBARNET LUIS ENRIQUE BLEV SKOLBARN 26HAMMENHÖG ERIC STARTADE ASYLHJÄLPEN 34

TEMA:

DET GODA MÖTET

POSTTIDNINGB

Returadress:Nätverkstan ekonomitjänstBox 311 20400 32 Göteborg

4 1 1 1 8 6 3 0 0

Jag vill uppmana er som församling att anslå medel ur er budget till vårt internationella arbete i Svenska kyrkan, som ett uttryck för vårt gemensamma ansvar för internationell mission och diakoni.

Vi stödjer över 300 insatser hos våra kyrkliga samarbetspartner inom olika områden som teologisk utbildning, hållbar försörjning, hälsofrågor, fred och försoning samt katastrofhjälp.

Vi vet att detta arbete bidrar till att skapa tro, hopp och förändring för många människor!

Ert församlingsanslag ger hopp!

Erik Lyséninternationell chef

Några flickor hoppar rep under en skolrast i flyktinglägret Gendrassa i Sydsudan.

” I Sollentuna församling finns ett fantastiskt engagemang för internationella frågor hos våra medlemmar. Det råder stor enighet om att ge anslag till vårt gemensamma internationella arbete.

Vi vet att insamlade medel hanteras seriöst, jag har själv sett att det gör stor skillnad för många människor i världen.”

Björn Karlsson, kyrkorådsordförande i Sollentuna församling

Mer information om anslagsgivande: http://internwww.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/anslag Läs mer om Svenska kyrkans internationella arbete: www.svenskakyrkan.se/insamlingsprojekt

Ge ett anslag till medmänniskor i världen!

Documents

#4 2015 Uppdrag Mission