_____________________________________________________

Magisterprogrammet i journalistik _____________________________________________________

”De står tillsammans och försöker förstå det ofattbara” Medierade sorgeyttringar i svensk nyhetsjournalistik Anette Forsberg

Examensarbete 30 hp Handledare: Ylva Brune Journalistik (D-nivå) Institutionen för kommunikation och design Vårterminen 2008 Högskolan i Kalmar

2

University of Kalmar Department of Communication and Design Master Thesis in Journalism Spring semester 2008 Author: Anette Forsberg Title: “They stand together trying to understand the inconceivable” Expressions of mourning in Swedish news journalism ABSTRACT The aim of this Master thesis was to examine news journalism covering expressions of mourning related to violent or unexpected deaths. What rituals for mourning are brought out in media and do media present guidance to how mourners should behave? The questions examined were: What characterised news events that leaded to texts on expressions of mourning? How was grief framed? Which narrative patterns were there in the texts? How was the deceased represented? How were the mourners represented? 165 texts, from Swedish daily newspapers, covering 93 different news events were analysed. The methods were mainly discourse analysis with focus on identities and relations, but also semiotic analysis with focus on staging and symbols and narrative analysis with focus on patterns for storytelling. The result showed that a news story about ordinary people expressing their feelings of grief has elements of melodrama. The news story is based on the myth of the victim, and formed as a typical story where equilibrium is disturbed when the inconceivable happens and the mourners can by their actions restore equilibrium. The paradigms behind are the opposites life – death and good – evil. The deceased is represented as a victim in a mythic sense. The most important qualities of a victim are youth, innocence and goodness. The victim is framed as a person we could sympathise and identify with. The mourners in the texts praise the victim and sanctify the place where the victim died with candles, roses and notes. The mourners are essential to the story; they create identification and an identity that include us as readers in a community and a discourse of mourning and mourners. The ordinary people who appear as mourners in the texts are relatives and close friends of the victim, but also mourning tourists, media chosen friends and anonymous women who are represented, in a stereotypical way, as the professional female mourner who weep over the deceased. In some texts celebrities appear as mourners of ordinary people, and they personalize how the distinction between public and private is erased in popular journalism. They also might give a kind of legitimacy to the way media frame the story about ordinary people mourning the innocent victim. Some texts had a partly diverging story. If the victim, in some aspect, could not be framed as innocent the paradigm good – evil became problematic. When victims or mourners had foreign origin the contrast us – them was added. In some texts the ethical code for Swedish journalists was disregarded, mainly by publishing information on ethnicity or by interviewing children and people in shock Keywords: journalism, news, mourning, mediated grief, ritual, narrative, discourse, victim, myth, mourners, ordinary people

3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING 5 Syfte och frågeställningar 6

BAKGRUND 8

Sorgeyttringar i ett sociohistoriskt perspektiv 8 Professionella gråterskor 8 Spontana monument 10 Tidigare forskning om medierade sorgeyttringar 11 Mediesagan om Dianas död 11 Medierad sorg över Olof Palme och Anna Lindh 12 Nyhetsbilder om sorgeyttringar efter Estonias förlisning 13 Etik och etnicitet vid bevakningen av Göteborgsbranden 14 Medial sorgediriging 15 Etiska gränsdragningsproblem 16 Sammanfattning 17 TEORETISKA PERSPEKTIV 18

Diskurs och identitet 18 Representation och genus 19 Journalistikens popularisering och intimisering 21 Media events och medielogik 22 Tolkningspaket och typberättelser 24 Ritual och melodram 25 Myter i nyheter 26 Sammanfattning 27 METOD 29

Undersökningens uppläggning 29 Delstudie ett: Nyhetshändelsens karaktär 29 Delstudie två: Analys av artiklar om sorgeyttringar 30 Metodvalen 31 Semiotiska analysbegrepp 32 Narrativ analys 33 Diskursanalys 34 Material 35 Metodkritik 37 Sammanfattning 39

4

RESULTAT AV DELSTUDIE ETT 40

Sex undersökta faktorer 40 Offrets kön 40 Offrets ålder 40 Etnicitet 41 Dödsorsak 41 Huvudsaklig plats för sorgeyttring 42 Dag för publicering av artikel om sorgeyttringar 42 Sammanfattning 43 DELSTUDIE TVÅ: ANALYS AV ARTIKLAR OM SORGEYTTRINGAR 44

Iscensättning 44 Rubriker och bilder 45 Symboler och attribut 47 Narrativ 51 Roller och karaktärer 55 Prästen 56 Offret 57 Sörjande vanliga människor 60 Sorgeturister 64 Mediebästisar 65 Gråterskor 66 Sörjande kändisar 67 Mediets egen roll 71 Avvikande berättelser och offer 72 Etik i nyhetstexter om sorgeyttringar 79 Sammanfattning 81

SLUTSATS OCH DISKUSSION 84

Förslag till fortsatt forskning 88

REFERENSLISTA 89 BILAGA 1 – Dagstidningar i databaserna BILAGA 2 – Undersökta artiklar BILAGA 3 – Exempel på nyhetstexter om sorgeyttringar

5

INLEDNING

Under ett antal år har jag lagt märke till, och förbryllats av, en viss sorts artiklar/inslag som

ibland förekommer i samband med att press och etermedier rapporterar om händelser där

någon omkommer plötsligt och dramatiskt. Texterna publiceras tidigt i nyhetsrapporteringen

kring händelsen och de handlar om ”vanliga människors” sorgeyttringar över det som

inträffat. Texterna beskriver de sörjandes känslor och hur de agerar konkret för att ge utlopp

för dessa: De beger sig till olycksplatsen, alternativt samlas i en kyrka eller motsvarande, de

lägger ner blommor, tänder ljus och skriver hälsningar till de döda.

Hösten 2006 gjorde jag en pilotstudie av några sådana nyhetstexter om sorgeyttringar i

samband med plötsliga och oväntade dödsfall (Forsberg, 2006). I min magisteruppsats valde

jag sedan att fördjupa mig ytterligare i ämnet medierade sorgeyttringar. I mitt hittillsvarande

yrkesliv som tidningsreporter och lärare i journalistik har nyhetsjournalistiken oftast

diskuterats ur perspektivet att den handlar om information om och granskning av samhället

och samtiden. Texterna om vanliga människors sorgeyttringar väckte min nyfikenhet för att

de beskriver människors väldigt privata känslor på likartat sätt i text efter text. Kanske måste

de här texterna undersökas ur andra aspekter än de som betonar information och

samhällsnytta.

Den amerikanska journalistikforskaren Carolyn Kitch, som undersökt hur amerikanska

nyhetsmagasin bevakat kändisars död, menar att det sätt på vilket vanliga människor uttrycker

sin sorg när något förfärligt har hänt har blivit nyheter i sig och att vi numera förväntar oss att

sorg och sörjande gestaltas på ett visst sätt, när en katastrof eller ett extraordinärt dödsfall

inträffat (Kitch, 2000 s. 189).

Även etnologen Britta Lundgren, som undersökt sörjandes processer, menar att det medierade

kollektiva sörjandet i samband med större olyckor eller vid kända personers plötsliga dödsfall

har utkristalliserat rutiner som ges liv och mening genom de medier som varit med och skapat

rutinerna. Lundgren frågar sig om mediernas berättelser om sorg och förlust kan ”laddas ner”

till vars och ens egen personliga nivå och gestaltas som något eget och nära. Hon menar att

det finns alltför lite forskning kring effekterna av det medialt gestaltade sörjandet (Lundgren,

2006 s. 155 f).

6

Medieforskarna Karin Becker, Jan Ekecrantz och Tom Olsson konstaterar att

dagstidningen/journalistiken är en systematiserad samling texter som står i ett speciellt och

dynamiskt förhållande till det samhälle de presenterar eller representerar. Men vilken bild

presenteras och hur är bilden konstruerad? (Becker, Ekecrantz & Olsson, 2000 s. 26).

Enligt James W. Carey som var professor i internationell journalistik vid Columbia University

USA och inriktade sin forskning på bland annat sociologiska aspekter på

kommunikationsprocessen, har nyheter en rituell innebörd genom att medietexterna fungerar

som dramer som gestaltar vår värld och strukturerar vår verklighetsuppfattning (Carey, 1989 s

18 f). Kanske kan journalistiken om vanliga människors sorgeyttringar beskrivas ur ett rituellt

perspektiv, där texternas funktion är att inordna oss i en kulturell gemenskap?

Syfte och frågeställningar

Döden är något centralt i våra liv och något som vi alla har gemensamt. Ändå, eller kanske

just därför, talar vi inte självklart med andra och varandra om våra känslor och tankar kring

döden. Erbjuder nyhetsmedierna vägledning i hur vi ska bete oss när någon dör?

Syftet är att undersöka journalistik som handlar om vanliga, icke offentliga, människors

sorgeyttringar vid plötsliga, oväntade eller dramatiska dödsfall. Min huvudfråga är: Vilka

ritualer för sorg och sörjande lyfts fram i medierna och på vilket sätt sker det? Detta vill jag

försöka besvara genom följande frågeställningar:

Vad karaktäriserar de nyhetshändelser som leder till artiklar om sorgeyttringar?

Hur gestaltas sorgen?

- Vilka berättelsemönster finns i texterna?

- Hur gestaltas de omkomna?

- Hur gestaltas de sörjande?

Undersökningen hör hemma inom journalistikforskningen, med inriktning på populariserande

journalistiska berättelseformer. Av de fyra medieteoretiska fält som sammanfattas av

medieforskaren Denis McQuail kan undersökningen närmast positioneras som hemmahörande

i dels det mediekulturella perspektivet, dels det sociokulturella. Det mediekulturella

7

perspektivet uppmärksammar i huvudsak mediernas innehåll och form medan det

sociokulturella perspektivet bland annat intresserar sig för mediernas funktion i det sociala

livet. Undersökningen knyter också an till teorier om medierna som verktyg för att orientera

oss i och förstå världen samt hur medierna involveras i våra liv bland annat genom att

konstruera livsstilar och identiteter (McQuail, 2005 s 13 ff).

8

BAKGRUND

Kapitlet tar upp sociohistoriska och kulturella aspekter på sorg samt etnologiska resonemang

kring spontana monument över avlidna och monumentens funktion. Därefter tar jag upp

tidigare forskning kring medierad sorg. Slutligen redogör jag för vad journalistikens etiska

regelverk säger om bevakningen av dödsfall.

Sorgeyttringar i ett sociohistoriskt perspektiv

Den amerikanske litteraturvetaren Tom Lutz menar att döden må vara universell men

människors sätt att hantera den är det inte. I alla kulturer finns former för att uttrycka,

högtidlighålla och försöka bemästra döden, dess obeveklighet och dess personliga och sociala

följder. Dödens slutgiltighet har skapat riter och symboler som kan verka genomtänkta,

känslosamma, vackra, olämpliga, konstiga, otillräckliga eller moraliskt opassande. Allt finns i

betraktarens öga och är beroende av om sedvänjorna tillhör en främmande kultur eller vår

egen. Rapporter från historiens upptäcktsresande, kolonisatörer, missionärer och antropologer

har färgats, och ibland misstolkats, av att de västerländska betraktarna lade in sina egna

värderingar i beskrivningarna av främmande kulturers beteenden och ceremonier när det

gäller sorg (Lutz, 1999 s.195 f).

Professionella gråterskor

Lutz återger en skeptisk skildring från en fransk upptäcktsresande som på 1700-talet studerat

sorgeceremonier inom Wolof-stammen på afrikanska västkusten (nutidens Senegal): Inhyrda

kvinnor, som oftast inte kände den avlidne, gick främst i sorgeprocessionen och grät, skrek

och framförde klagovisor. När den döde begravts begav sig gråterskorna till den avlidnes hus

och fortsatte där med sin jämmer. Gråten och skriken avbröts bara när gråterskorna övergick

till att lovprisa den döde och hans änka. Sedan blev de bjudna in i hyddan och mottog såväl

brandy som beröm för sina rollprestationer (Lutz, 1999 s. 199).

9

Professionella gråterskor förekom i antikens Grekland, i romarrikets kultur och i rikena i

främre Asien samt senare också inom den islamska världen. Inom dessa kulturer förekom

även kritik mot gråterskeyrket; det ansågs präglat av hyckleri och vinningslystnad. Av och till

förbjöds seden med inhyrda gråterskor, bland annat av en patriark av Konstantinopel på 300-

talet. Lutz beskriver hur professionella gråterskor under medeltiden blev allt ovanligare i

Europa. Istället övertog kyrkan alltmer ansvaret för sorgeritualer och begravningsceremonier,

och präster och munkar tog också hand om de ekonomiska ersättningarna för sorgeinsatserna:

Ju generösare donation, ju pampigare begravning. Seder och ceremonier med professionella

sörjare och gråterskor finns också dokumenterade i rapporter från 1900-talets början. Dessa

redogörelser handlar om sorgeritualer i Fjärran Östern, bland annat Korea och även

Filippinerna (Lutz, 1999 s. 200f).

Elizabeth Tolbert, amerikansk musikforskare med inriktning på musikens kulturella,

etnologiska och psykologiska aspekter, har undersökt en nutida nordeuropeisk variant av

rituellt sörjande. I finska och sovjetiska Karelen finns seden att speciella gråterskor deltar vid

begravningar och vid även andra övergångsriter i livet, som dop och giftermål. Gråterskans

uppgift är att uttrycka församlingens kollektiva sorgeupplevelse och vara budbärare mellan de

levandes värld och dödsriket. Enligt Tolbert har den karelska sorgeritualen med gråterskor

sina rötter i shamanism och andedyrkan (Tolbert, 2001 s. 86).

Enligt Lutz fyller modellen med professionella gråterskor en viktig roll när det gäller

människors förmåga att anpassa sig till förlusten av en anhörig. Gråterskorna blir som en slags

medlare i en förhandling mellan den grymma döden och de drabbade anhöriga: Den avlidne

får inte vara död, utan måste kunna hållas kvar på något vis (Lutz, 1999 s. 200).

Lutz presenterar hur man i antropologiska kretsar resonerat kring kopplingen mellan

sorgesedvänjor och samhällssystem: ju mer kollektivt människor lever, ju mer gråts det vid

begravningar och det är också i kollektivt orienterade samhällen man hittar de professionella

gråterskorna vid begravningsceremonierna. De relativt sett behärskade begravningarna i

England, Skandinavien och USA skulle då kunna förklaras som ett resultat av en

individualistisk kultur där känslor är förbehållna privatlivet. Att vi inte skriker och jämrar oss

högljutt vid begravningar skulle vara ett tecken på hur lågt vi värderar kollektivet (Lutz, 1999

s. 220 f).

10

Spontana monument

Behovet av att offentliggöra privata känslor kan uttryckas genom föremål. Det visar

etnologen Billy Ehn som undersökt såväl officiella monument som inofficiella minnesmärken.

Han ger exempel på monument från 1800- och 1900-talen, statyer och minnesstenar över

officiella personer som avlidit. Men Ehn beskriver också hur privat sorg och saknad när det

gäller människor som omkommit genom olyckor och överfall offentliggörs med hjälp av olika

föremål. Vid många svenska olycksplatser byggs spontana minnesmärken som består av

blommor, brev, fotografier, gosedjur, klädesplagg etc. De småskaliga äreminnena har inte

samma uppgift som de officiella att idealisera individer bakom stora bedrifter. I stället är de

ofta ett uttryck för en önskan om att bevara minnen och visa kärlek. Föremålen blir en slags

löften om att minnas den döde, och precis som i alla eftermälen beskrivs den döde som en

ovanligt fin person. En olycksplats sakraliseras genom föremålen och de spontana

minnesmärkena blir en ”monumentalisering” som tjänstgör som medel för att uttrycka känslor

och för att omvandla något inre och privat till något som andra kan ta del av.

Monumentaliseringen har en dubbel uppgift: att frälsa både den som minns och den som blir

ihågkommen. Men Ehn konstaterar att alla vålds- och dödsplatser inte får samma

uppmärksamhet.

Inte buskaget där en kvinna våldtogs, sandlådan där pedofilen slog sig ned eller den offentliga

toaletten där en ung man tog en överdos. Några varaktiga minnesmärken (utom möjligen

resterna av polisens blåvita avspärrningsplast) över sådana händelser syns inte till, trots att de

också har förorsakat sorg och förtvivlan. Det finns även här, liksom i officiell kulturarvspolitik

och allt annat minnesarbete, en outtalad selektivitet i valet av vad som ska bevaras

(Ehn, 2007 s. 352).

Blommor, nallar, foton och papperslappar beskrivs också i den undersökning av sörjandets

processer som gjorts av etnologen Britta Lundgren. Hon har intervjuat kvinnor som mist

anhöriga under plötsliga och dramatiska omständigheter och menar att ritualer kring föremål

och platser är ett sätt att skapa länkar till den döde (Lundgren, 2006 s. 149).

11

Tidigare forskning om medierade sorgeyttringar

I sin doktorsavhandling om mediebevakningen av brottslighet konstaterar

journalistikforskaren Esther Pollack att offren för brott och olyckor fått en alltmer

framträdande roll i medierna. Tendensen är att offrens historia och perspektiv blir viktigare än

gärningsmännens och att offrets krets, i mediebevakningen, utökas till att omfatta den dödes

familj och kamrater och ibland en hel ortsbefolkning (Pollack, 2001 s.61).

Den brittiska journalistikforskaren Claire Wardle har undersökt bildpubliceringen i

dagstidningar vid tolv olika fall av spektakulära mord och/eller sexuella övergrepp på barn

som inträffade i USA och Storbritannien under en period av 70 år. Hon har studerat fall av

mord eller övergrepp på barn under 1930-talet, 1960-talet och 1990-talet, totalt över 900

nyhetsbilder. Hon fann att publiceringen under de två första studerade decennierna fokuserade

gärningsmännen samt vikten av att samhället ställer dem inför rätta. Under 1990-talet ökade

bildanvändningen och fokus i publiceringen riktades mot offren och deras familjer. I detta

material finns ett stort antal publiceringar av privata bilder på barnen samt på deras familjer.

Analysen visar också att publiceringen under det senast undersökta decenniet är mer inriktad

på känslor, både personlig sorg över barnen, men också en kollektiv sorg som även inkluderar

vrede mot förövarna och ilska gentemot myndigheterna (Wardle, 2007 s. 263).

Wardle beskriver hur nyhetsbevakningen kring sorgereaktioner på 1990-talet har förskjutits

från de tidigare decenniernas mer ”lokala” bevakning till att beskriva stora publika

sorgedemonstrationer, blomsterberg, handskrivna lappar, tända ljus och nallebjörnar. Samt en

tillresande allmänhet som deltar vid begravningarna, en slags ”sorgeturism”. Enligt Wardle

verkar rapporteringen följa en mall för hur en tragisk händelse ska konstrueras och den

diskurs som råder är att alla sörjer tillsammans och blir integrerade i en nationell konsensus

och enighet (Wardle, 2007 s. 277).

Mediesagan om Dianas död

I en studie av nyhetsbevakningen i samband med den brittiska prinsessan Dianas död år 1997

presenterar journalistikforskarna Marina Ghersetti och Håkan Hvitfelt exempel på hur

svenska medier bevakade sorg och sörjande. Artiklarna handlade inte enbart om sorg i

12

Storbritannien, utan återgav också svenskars känslor. I den enorma bevakningen finns artiklar

som handlar om sorg och sorgeyttringar: Texterna beskriver blomsterhav, ljus och

handskrivna lappar till den döda där det vanligaste budskapet är ”Vi älskar dig”. De flesta

kommentarerna i texterna görs av vanliga människor och de pratar om att det känns overkligt

att prinsessan är död och att Diana trots att hon var en fantastisk och underbar person ändå var

”som en av oss”. Även kändisar intervjuas och en del återgivna citat beskriver närmast

helgonlika egenskaper: ”Diana var den vackraste symbolen för mänsklighet och kärlek i hela

världen” (Ghersetti & Hvitfelt, 2000 s. 96).

Ghersetti och Hvitfelt konstaterar att de största svenska medierna presenterade en näst intill

stiliserad bild av skeendet från olyckan fram till begravningen. Prinsessan, hennes död och

hennes begravning blev en mediekonstruktion, en mediesaga med starka stereotypa inslag och

med en klassisk konflikt inbyggd mellan den helgonförklarade Diana och den som ondsint

utmålade engelska drottningen (Ghersetti & Hvitfelt, 2000 s. 156).

Medierad sorg över Olof Palme och Anna Lindh

En jämförelse över tid av hur allmänhetens sorg konstrueras i nyhetsartiklar har gjorts av

Mervi Pantti, kommunikationsforskare i Amsterdam. Hon har undersökt hur finsk press

bevakade mordet på Olof Palme 1986 respektive mordet på Anna Lindh 2003. Pantti fann

likheter mellan de båda fallen när det gäller hur man allmänt beskrev chocken och sorgen. De

mördade politikerna beskrivs båda två som dels unika personer som åstadkommit fantastiska

saker, dels beskrivs de som vanliga, ”som en av oss”. Pantti fann emellertid vissa skillnader

när det gäller formerna för berättande. I rapporteringen om mordet på Olof Palme beskrivs

vanliga människors känslor alltid indirekt, i reportertext. De citeras inte. I samband med

mordet på Anna Lindh rapporterar medierna inte bara om den sörjande allmänheten som en

massa, utan medborgarna berättar i direkt anföring om sina känslor. Denna individualisering

återfinns också i bildmaterialet (Pantti, 2005 s. 368).

Ett likartat resultat redovisas i en C-uppsats om svenska Aftonbladets rapportering efter

Palmemordet respektive mordet på Anna Lindh: Texterna är mer refererande 1986, och mer

dramatiserade 2003. I detta material redovisas också artiklar om sorgeyttringar, där vanliga

människor får uttala sig om sina känslor både vid Palmemordet och vid mordet på Anna

13

Lindh. I dessa uttalanden upphöjs de döda. Olof Palme beskrivs som fredsduva och en av

världens mest respekterade ledare. Anna Lindh beskrivs som kvinnlig förebild: rågblond och

lysande i en värld av herrar i kostym. Samtidigt görs hon vanlig: Hon förlorade inte

markperspektivet trots att hon hade så nära till kristallkronorna och många kvällar skyndade

hon från departementet till hemmet i Nyköping för att läsa sagor för sina barn (Nilsson &

Nilsson 2007, s 58).

Pantti har använt ett genusperspektiv i sin studie och jämfört hur mäns respektive kvinnors

sorg konstrueras av den finska pressen i samband med bevakningen av morden på Olof Palme

respektive Anna Lindh. I undersökningen redovisas skillnader mellan hur mäns respektive

kvinnors sorg gestaltas i artiklarna om Olof Palmes respektive Anna Lindhs död. År 1986 är

Ingvar Carlsson sammanbiten och yttrar att mordet på Olof Palme är ”förfärligt”, medan

Palmes kvinnliga privatsekreterare anländer till Rosenbad med svullna ögon och kämpar för

att hålla tillbaka tårarna. Hon misslyckas och brister i gråt när hon är på väg mot hissen. År

2003 klarar männen att hålla tillbaka sina tårar medan s-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul

börjar storgråta när hon erinrar sig hur Anna Lindh oroade sig för att inte orka med sin stora

arbetsbörda efter att hon fött sitt första barn. Motsvarande könsskillnader förekommer även

när de finska tidningarna skriver om allmänhetens sorg över mordet på Anna Lindh. I en

artikel beskrivs hur många gråter framför varuhuset NK i Stockholm. En manlig pensionär

torkar sig förstulet i ögonvrån medan en mamma som passerar på väg hem från jobbet låter

sina tårar flöda fritt ner i havet av rosor utanför varuhuset (Pantti, 2005 s. 373).

Nyhetsbilder om sorgeyttringar efter Estonias förlisning

En annan aspekt av gestaltningen av sorg i nyhetsmedierna har undersökts av konst- och

medieforskaren Gert Z Nordström som har analyserat nyhetsbilder som publicerades i sex

stora svenska dagstidningar i samband med passagerarfärjan Estonias förlisning i september

1994. Han tematiserar det publicerade materialet utifrån framställningsformen. Nordström

beskriver i sin analys fyra olika typer av iscensättningar av journalistiskt material: Dramatisk,

lyrisk, episk samt didaktisk. Han redovisar ett antal artiklar som handlar om sorgeyttringar,

och som kännetecknas av den lyriska framställningsformen. Denna iscensättning är

stämningsskapande och känsloladdad. Den fångar nuet och stannar tiden. Den lyriska

iscensättningen används när medierna berättar om olika efterspel till Estoniakatastrofen, som

14

begravningsceremonier, minnesstunder och ärebetygelser. Nordström presenterar exempel

från den nationella sorgedag som hölls den 2 oktober 1994. Här återfinns bilder från kyrkor

och ljusceremonier. En sammanbiten kung Carl Gustav och en drottning Silvia som gråter.

Expressen visar upp ett stort montage över ett uppslag: En havsyta med en inklippt färja och

helikopter borta vid horisonten. Bildtexten som är stort uppslagen och infälld i bilden består

av ett utdrag ur ärkebiskopens bön till minne av de omkomna (Nordström,1996 s. 29ff).

Gert Z Nordström finner också lyriska iscensättningar i den svenska kvällspressens bevakning

av attacken mot World Trade Center i New York, den 11 september 2001. Sådana

nyhetsartiklar börjar publiceras dagen efter attacken, den 12 september. De beskriver

sorgeyttringar, känslor och stämningar. Expressen publicerar under rubriken ”Trösten söks i

kyrkorna” en stämningsmättad bild från Storkyrkan i Stockholm. Prästen står med nedböjt

huvud och sänkta ögonlock och tänder ljus för de drabbade. Hon säger: ”I kyrkan får även det

ofattbara bli verkligt. Det viktiga är att vi släpper fram alla känslor kring det som hänt”

(Nordström, 2002 s.22).

Etik och etnicitet vid bevakningen av Göteborgsbranden

Medieforskarna Larsåke Larsson och Stig Arne Norhrstedt har undersökt kommunikations-

och informationsproblem i samband med den stora diskotekbranden i Göteborg år 1998 där 63

ungdomar omkom och 213 skadades. Studien är inte i första hand inriktad på publicerat

material, utan är en intervjubaserad undersökning som fokuserar myndigheternas

krishantering, journalisters erfarenheter samt hur ungdomar i de drabbades närhet upplevde

informationen kring branden. Uppfattningarna om mediebevakningen var övervägande

positiva bland de intervjuade. Framför allt rapporteringen kring sorgen betraktades som

positiv och gemensamhetsskapande. I studiens redovisas också att journalister upplevde etiska

dilemman under arbetet. Detta både på grund av det dramatiska och kaosartade förloppet, men

också på grund av att man intervjuade och skrev om personer som var dels unga, dels ovana

intervjuobjekt och dessutom i chocktillstånd. Ytterligare en dimension som präglade hur

journalister bevakade händelsen var det faktum att majoriteten av de drabbade ungdomarna

hade utländsk bakgrund. I studien beskrivs hur journalister i efterhand upplevde det som

problematiskt att en muslimsk sorgehögtid för nio omkomna pojkar fick väldigt stor

uppmärksamhet i medierna. Den sorgehögtiden fick därmed representera begravningar också

15

för andra etniska grupperingar vilket medförde att brandoffren kategoriserades som

”invandrarungdom” i största allmänhet (Larsson & Nohrstedt, 2000 s.235).

Medial sorgedirigering

De brittiska sociologerna Tony Walter, Jane Littlewood och Michael Pickering redogör för en

rad andra forskares resultat avseende sociala och medierelaterade aspekter på människors

förhållningssätt till döden. Utifrån detta diskuterar Walter et al. den roll medierna kan spela

som övervakare och föranstaltare av såväl kollektiv som individuell sorg, och konstaterar att

det är en liten del av alla dödsfall som blir föremål för ”medial sorgedirigering”. De

medierade dödsfallen kan delas upp i två kategorier. Offentliga personers död som blir

mediemässig därför att den som lever offentligt också dör offentligt. Den andra gruppen

utgörs av privatpersoner som dör ”offentligt”, till exempel genom en svår olycka eller genom

ett brott. Deras död blir uppseendeväckande, och därmed mediemässig, därför att den ofta

innefattar ett dramatiskt och ibland också våldsamt skeende (Walter, Littlewood & Pickering,

2000 s. 17).

Mediernas berättelser fokuserar känslor som övervakas, rapporteras och, som Walter et al.

formulerar det, orkestreras. De menar att texterna har en diskurs av att sorg är universellt och

naturligt. Medieberättelserna blir emotionella manuskript om ”den rätta sorgen”, om

kroppsliga beteenden, om vikten av att gråta. En tänkbar förklaring till att de emotionella

manuskripten blir så påtagliga i medieberättelserna kan, enligt Walter et al., vara att medierna

förmedlar en kulturellt accepterad norm för riktig sorg. Denna norm säger att man ska känna

djupt vid en förlust. Man ska kunna visa känslor, men inte bli alltför utagerande med

olämpligt mycket skrik och gråt vid fel tidpunkt. Walter et al. menar att medieberättelserna

kan bidra till identifikation och igenkännande av sorg och död. (Walter, Littlewood &

Pickering, 2000 s. 22ff).

16

Etiska gränsdragningsproblem

Mot bakgrunden att jag dels undersöker svenska nyhetsartiklar, dels att tidigare forskning

visar att bevakningen av sorgeyttringar kan leda till etiska dilemman är det motiverat att

klargöra hur journalistiken själv förhåller sig till etiska överväganden i samband med

publicering av nyheter som rör olyckor och brott. Enligt Esther Pollack utmanar

kriminaljournalistiken den journalistiska professionen genom att den ställer de etiska frågorna

på sin spets (Pollack, 2001, s. 10).

Medieforskarna Stig Hadenius och Lennart Weibull menar att i praktisk journalistik ställs det

grundläggande sanningskravet ofta mot det krav som gäller hänsyn till person. Vanligen

handlar det om var gränslinjen ska dras mellan det som är offentligt och det som är privat.

Gränsdragningsproblem uppstår inom journalistiken när det gäller offentliga personers privata

sfär och privatpersoner på offentlig plats. Denna problematik inom svensk journalistik

uppmärksammas i de pressetiska reglerna som handlar om journalistisk etik. (Hadenius &

Weibull, 2003 s. 386 f).

Enligt Spelregler för press, radio och TV (2007) ska den personliga integriteten respekteras.

Journalister ska noga överväga publicitet som kan kränka privatlivets helgd och avstå om inte

ett uppenbart allmänintresse kräver en offentlig belysning. Enligt publicitetsreglerna ska stor

försiktighet iakttas vid publicering av självmord och självmordsförsök, särskilt av hänsyn till

anhöriga och till privatlivets helgd. Offer för brott och olyckor ska visas största möjliga

hänsyn och publicering av namn och bild ska prövas noga med hänsyn tagen till offren och

deras anhöriga. Berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politiska

tillhörighet, religiösa åskådning eller sexuella läggning ska inte framhållas om det saknar

betydelse i sammanhanget och är missaktande. I de yrkesregler som ger anvisningar för

journalisters anskaffning av material nämns att journalister ska visa särskild hänsyn mot

ovana intervjuobjekt och visa hänsyn vid fotografering och bildanskaffning i synnerhet i

samband med olyckor och brott

17

Sammanfattning

Socialantropologisk forskning kring sorg och sorgeyttringar visar bland annat att

professionella gråterskor fyller en viktig funktion för människors förmåga att anpassa sig till

förlusten av en anhörig, genom att de uttrycker känslor offentligt och gör sorgeyttringarna

kollektiva. Behovet att offentliggöra privata känslor kan också uttryckas genom att spontana

minnesmärken placeras ut vid de platser där människor dött. Ritualer kring föremål blir ett

sätt att skapa länkar till den döde.

Tidigare forskning om medierade sorgeyttringar visar att offren, deras familjer och vänner

samt även befolkningen på hemorten får en alltmer framträdande roll när det gäller

brottsjournalistik, och i nyhetsbevakningen av sorgeyttringar tenderar dessa att göras alltmer

omfattande och publika. Forskning om nyhetsbevakning av sorgeyttringar i samband med

prinsessan Dianas död samt morden på Olof Palme respektive Anna Lind, visar att ”vanliga

människor” träder fram i texterna och uttalar sig om de omkomnas goda egenskaper. En

intervjubaserad studie om hur allmänhet och journalister upplevde mediebevakningen av

Göteborgsbranden fann att rapporteringen om sorgen upplevdes skapa gemensamhet men att

också journalister upplevde etiska dilemman i sitt arbete genom att många av de berörda var

unga och hade utländsk bakgrund.

Vissa dödsfall blir offentliga. Det gäller dels offentliga personers död, men också

privatpersoner som dör på ”ett offentligt sätt”, det vill säga dramatiskt eller våldsamt. Detta

gör även den privata döden mediemässig och medierna orkestrerar hur sorgeyttringarna kan

ske och skapar identifikation och igenkännande.

Vägledning och rekommendationer för hur svensk journalistik kan hantera problem med att

dra gränslinjen mellan offentligt och privat finns i det etiska regelverket Spelregler för Press,

radio och TV som anger som norm att den personliga integriteten ska respekteras och att offer

och deras anhöriga ska visas största möjliga hänsyn.

18

TEORETISKA PERSPEKTIV

Min studie utgår från ett diskursanalytiskt perspektiv på hur journalistiken kan konstruera

såväl mediernas innehåll som den tänkta publiken genom det sätt på vilket nyheter presenteras

och representeras. Också forskning kring den senmoderna nyhetsjournalistikens

popularisering och intimisering är relevant för min undersökning, samt hur nyhetsberättandet

arbetar med fasta tolkningsramar och tolkningspaket som ibland kan beskrivas som

typberättelser. Ytterligare en utgångspunkt är att nyheter kan ses ur ett rituellt perspektiv, som

bärare av gemensamma föreställningar, genom att appellera till känslor och

moraluppfattningar i bland annat melodramens form eller baserat på myter.

Diskurs och identitet

Eftersom nyhetstexter, deras berättelser och tolkningar av verkligheten, delas av många

människor och utgör en del vår sociala gemenskap är diskursbegreppet relevant för min

undersökning om medierade sorgeyttringar. Kommunikationsforskarna Marianne Winther

Jörgensson och Louise Phillips förklarar att diskursanalys kan ses som ett samlingsbegrepp

för ett helt fält med teorier och metoder för forskning i kommunikation, kultur och samhälle

där ett exempel på tillämning är hur bestämda fenomen och världsbilder konstrueras i

medierna. (Winther Jörgensen & Phillips, 2000 s. 7 f)

För Norman Fairclough, som är lingvist och välkänd diskursanalytiker, är diskurs dels en

social praktik, dels ett sätt att tala som ger betydelse åt upplevelser utifrån ett bestämt

perspektiv. Diskurser bidrar till att konstruera sociala identiteter, sociala relationer samt

kunskaps- och betydelsesystem (Fairclough, 1995 ; Bergström & Boréus, 2005; Winther

Jörgensen & Phillips, 2000).

Enligt Fairclough måste mediediskurser ses som komplexa och ofta motsägelsefulla. Inte bara

medieinnehållet, som nyheter, konstrueras. Även läsare, lyssnare och tittare konstrueras som

mediekonsumenter, till exempel som passiva åskådare av händelser eller som aktiva

medborgare.

19

Media texts do indeed function ideologically in social control and social reproduction; but they

also operate as cultural commodities in a competitive market […], are part of the business of

entertaining people, are designed to keep people politically and socially informed, are cultural

artefacts in their own right, informed by particular aesthetics, and they are at the same time

caught up in – reflecting and contributing to – shifting cultural values and identities

(Fairclough, 1995, s.47).

Medieforskarna Martin Eide och Graham Knight tar upp ett specialfall av hur läsaren kan

konstrueras när de diskuterar hur nyhetsjournalistiken förser publiken med information och

goda råd om hur den ska hantera vardagsproblemen. Denna ”servicejournalistik” riktar i

huvudsak in sig på problem som har att göra med antingen missnöje/klagomål eller risker.

Servicejournalistiken vänder sig till en social varelse som är en hybrid: delvis medborgare,

delvis konsument och delvis klient. Problem individualiseras på samma gång som de delas av

kollektivet. Detta medger att både individuella och kollektiva identiteter kan samexistera på

ett flytande och ambivalent sätt (Eide & Knight, 1999 s. 525).

Representation och genus

Inom medieforskningen har begreppet representation dubbla betydelser. Representera kan för

det första innebära att någon/något är en representant för exempelvis en grupp, ett land, en

uppfattning. Man representerar då något genom att symbolisera det, göra sig till talesman för

det. Den andra innebörden av representation handlar om hur något framställs, beskrivs eller

gestaltas. Representationer är då framställningar av fiktiva eller verkliga element som står för

något annat än sig själva, vilket blir relevant för min undersökning av hur nyhetsjournalistiken

berättar om vanliga människors sorgeyttringar i samband med plötsliga och oväntade dödsfall.

Medieforskaren Jostein Gripsrud (2004) samt sociologen och kulturteoretikern Stuart Hall

(2003) beskriver representation som en konstruktion av det som framställs. Representationer

framställer alltid något/någon på ett visst sätt och diskurser kan ses som ett system för

representationer där verkligheten framställs ut ett visst perspektiv (Hall, 2003)

Det konstruktivistiska perspektivet på representation innebär att vi skapar mening, kunskap

och självbilder i interaktion med omgivningen och med hjälp av språk och kodsystem.

Medierna presenterar material som vi ser oss själva igenom och blir skapare av föreställda

gemenskaper, exempelvis vad det är att vara svensk, att vara pojke eller att vara flicka.

20

Genom medierna kan vi lära oss vilka vi är, vilka vi vill bli och vad som förväntas av oss. Vi

lär oss också vilka vi inte vill vara, vad som inte är lämpligt eller tillåtet för oss. Medierna har

därmed stor betydelse för den sammansatta självuppfattning som kallas identitet (Gripsrud

2004; Hall 2003).

I min undersökning om medierade sorgeyttringar blir det också relevant att undersöka om

journalistiken använder sig av en förenklade framställningar i nyhetsberättelserna. Att tilldela

enskilda eller grupper en speciell roll i en återkommande berättelse är kännetecknande för

stereotypisering. En stereotypiserad framställning reducerar en grupp människor till några få

enkla grundläggande karaktärsdrag. Stereotypisering blir därmed en del av upprätthållandet av

den sociala ordningen, upprätthållandet av gränsen mellan det normala och icke-normala

(Hall, 2003 s. 257ff).

Medieforskaren Liesbet van Zoonen (1994), som är en av dem som lyft fram det feministiska

perspektivet i medieforskningen, menar att diskurser är ett slags maktfält. Detta eftersom både

den diskursskapande processen - symbolisk interaktion - och diskursens produkt -

uppsättningen av betydelser och narrativ - begränsar tolkningsmöjligheterna och framhäver

vissa betydelser framför andra. Diskursens makt ligger inte bara i dess förmåga att definiera

vad som är ett samhällsproblem kontra vad som är ett individuellt problem utan också i dess

beskrivningar av en fråga/ett problem: Vilken legitimitet frågan tillskrivs, huruvida de

inblandade aktörerna står för norm eller avvikelse, lämpligheten i vissa beteenden. Det vi

kallar samhället, eller vilken form av kollektiv som helst, kräver diskurser som kartlägger,

beskriver och betonar processer och händelser. Per definition blir det då så att vissa åsikter

och aspekter inkluderas medan andra exkluderas. När det gäller mediernas gestaltning av

genus ligger problemet, enligt van Zoonen, huvudsakligen i att medierna förvränger

innebörden av genus genom att förutsätta att genus är en stabil och enkelt identifierad skillnad

mellan män och kvinnor.

Such a conceptualization of gender is utterly problematic for it denies the dynamic

nature of gender, its historical and cultural specificity and its contradictory meaning

(van Zoonen, 1994 s. 31).

Enligt etnologen Britta Lundgren har forskning ur genusperspektiv kring sorg och sörjande ett

basmaterial som utgår från kvinnors erfarenhet och inte från mäns, vilket skiljer denna

21

forskning från de flesta andra former av könsskillnadsforskning. Lundgren menar att

problematiken kring död och sorg är präglad av kulturella förväntningar på kvinnors

respektive mäns beteendemönster och emotionalitet. Ansvaret för att uttrycka känslor, vårda

minnen och sköta gravar har, enligt Lundgren, i större utsträckning lagts på kvinnorna än på

männen. Därmed är sorgen i viss mån genusmärkt som kvinnlig (Lundgren, 2006 s.28 f).

Medieforskaren Gunilla Jarlbro konstaterar att kvinnor är underrepresenterade i medierna;

män får större utrymme än kvinnor i medierna. När medierna väl rapporterar om kvinnor så

representeras de, framställs de, ofta på ett stereotypt sätt (Jarlbro, 2006 s. 45).

Journalistikens popularisering och intimisering

Medieforskarna Colin Sparks (1992), John Fiske (2006) samt Monica Djerf-Pierre & Lennart

Weibull (2001) resonerar kring hur den moderna nyhetsjournalistiken blir allt mer

populariserande och luckrar upp gränserna mellan den offentliga och privata sfären genom att

intimisera nyhetsberättandet. En sida av detta är att skriva mer privat om offentliga personer,

en annan är att göra den vanliga människans upplevelser till nyheter. Att personifiera

nyheterna kan göra abstrakta strukturer begripliga; helheten synliggörs genom det individuella

fallet och ger möjlighet till identifikation. Vanliga människors berättelser och erfarenheter blir

då något betydelsefullt (Djerf-Pierre & Weibull, 2001 s.354).

En uppluckring av gränser finns också mellan olika typer av nyhetsmedier.

Sparks resonerar kring skillnader i nyhetsjournalistiken mellan det han kallar kvalitetspress

respektive populärpress och ser tendenser till att de populariserande inslagen får alltmer insteg

i kvalitetspress. Men det finns en skillnad när Sparks jämför engelska tidningar: Det

personliga anslaget i kvalitetspress presenteras som en del av en helhet, ett principiellt

exempel, medan det personliga i populärpressen inte bara är det mest betonade anslaget utan

också erbjuds som tolkningsram: Det som sker har personliga orsaker och personliga

efterverkningar (Sparks, 1992 s. 40).

Eftersom min undersökning av svenska nyhetsartiklar om sorgeyttringar omfattar både

morgon- och kvällstidningar är det motiverat att hänvisa till Gripsrud som betonar att den

populariserande pressens karaktär kan variera betydligt från land till land. Han menar att

22

svensk och även norsk populariserande press avviker från det anglosaxiska mönstret där

skillnaden mellan journalistiken i populärpresstidningar och kvalitetstidningar är större. I

Danmark finns renodlat intellektuella dagliga nyhetstidningar men också kvällstidningar

enligt anglosaxisk modell. Kvällspressen i Sverige och Norge har, enligt Gripsrud,

schizofrena drag på så sätt att den ägnar sig åt både kvalitetsjournalistik och populariserande

journalistik i samma tidning. Gripsrud förklarar denna skandinaviska avvikelse med att

Sverige och Norge är relativt små länder befolkningsmässigt, varför tidningarna måste vända

sig till många sociokulturella kategorier. Att utbildningsnivån hos befolkningen i Sverige och

Norge är jämförelsevis hög kan också vara en faktor som påverkar, liksom att länderna har ett

relativt sett omfattande pressetisk regelverk (Gripsrud 1992, s. 84f).

Medieforskaren Peter Dahlgren framhåller att det inte är fråga om några vattentäta skott

mellan varken populärkultur och journalistik eller populariserande journalistik och

kvalitetsjournalistik. Val av ämne och källor må variera, liksom graden av underhållande

inslag. Men gemensamt för båda slagen av journalistik är berättandet och enligt Dahlgren har

berättandet i botten ett begränsat antal basala mönster. På så vis är nyheterna berättelser som

vi delvis känner igen och som skapar mening och leder till kulturell integration. Samhällelig

gemenskap byggs delvis av att de människor som ingår i en kultur delar samma berättelser

och har gemensamma tolkningsramar (Dahlgren 1992 s. 14 f).

Media events och medielogik

Eftersom jag undersöker om och i så fall hur mediernas bevakning av sorgeyttringar skulle

kunna bygga upp ritualer och vägleda en tänkt läsekrets i att hantera sorg och sorgyttringar

har jag redovisat tidigare forskning kring media events som också innefattar sorgeyttringar.

Begreppet media events lanserades i slutet av 1980-talet av medieforskarna Daniel Dayan och

Elihu Katz. Media events uppstår när något extraordinärt inträffat som gör att

nyhetsbevakningens rutiner bryts. I TV-mediet innebär media events att programtablåer

ändras och bevakningen av händelsen intensifieras. Media events ger medierna utrymme för

att positionera sig själva som bevarare av sociala värden och kulturella identiteter (Dayan &

Katz, 1992).

23

Enligt Fiske innebär fenomenet media event att vi i ett postmodernt samhälle inte längre kan

förutsätta att det finns en klar distinktion när det gäller vad som är en verklig händelse och

mediernas representation av en händelse.

Consequently, we can no longer work with the idea that the ”real” is more important or even

“true” than the representation. A media event, then, is not a mere representation of what

happened, but has its own reality, which gathers up into itself the reality of the event that may or

may not have preceded it (Fiske 1996, s 2).

Flera medieforskare som studerat mediebevakningen av extraordinära tragiska händelser

konstaterar att mediernas gestaltning är märkligt likartad. Både när det gäller hur olika medier

berättar om en och samma händelse och hur olika händelser gestaltas av medierna. Genom det

sätt på vilket medierna representerar en händelse skapas tillfälligt en gemensam känsla av

konsensus och enighet i ett för övrigt fragmentariserat samhälle (Kitch, 2000; Pantti, 2005;

Pantti & Wieten, 2005).

McQuail konstaterar att uppkomsten av ett media event kan kopplas till medielogiken och

dess standardiserade berättartekniker som exempelvis tillspetsning, polarisering,

personifiering och dramatisering. (McQuail, 2005 s. 331). I medielogiken blir budskapet

underordnat presentationsformen eftersom det gäller att fånga publikens uppmärksamhet, att

väcka känslor och att vidmakthålla intresset (Mc Quail, 2005, s. 72). Begreppet medielogik

lanserades i slutet av 1970-talet, av medieforskarna David Altheide och Robert Snow, och har

därefter vidareutvecklats av en rad medieforskare. En av dessa är Martin Eide, som menar att

det är viktigt att inte underskatta journalistikens makt, och maktutövning. Journalistikens

professionella ideologi, journalismen, placerar journalisterna som oberoende förmedlare och

uttolkare i tomrummet mellan makthavare och medborgare. Journalistiklogiken förnekar

journalistikens och journalisternas egen makt och omhuldar en oberoendekult, där journalisten

blir en neutral förmedlare. Eide menar att snart sagt varje aktör i samhället är medietränad och

väldigt medveten om de medielogiska förutsättningarna och hur man anpassar sina budskap

och handlingar till journalistiken för att kunna ta plats i det offentliga samtalet. På sätt och vis,

menar Eide, är varje samhällelig institution idag en medieinstitution och journalisterna blir

nyckelpersoner i den moderna offentliga sfären (Eide, 2007 s. 22ff). Eides forskning i detta

avseende berör i första hand relationer mellan journalistiken och den politiska och offentliga

maktutövningen, men har relevans för min undersökning om det är så att även ”vanliga

24

människor”, genom att ta del av mediernas utbud, blir tränade i hur man bör uttrycka sig och

bete sig för att uppfattas som mediemässigt intressant.

Eide kopplar journalisters makt till journalistikens dramaturgi. Han menar att det centrala inte

är nyheten eller händelsen i sig, utan själva presentationen, alltså hur berättelsen och dess

aktörer konstrueras. Eftersom samhällelig makt är så beroende av medielogiken och

mediernas dramaturgi är det helt avgörande att förstå och granska de dramaturgiska arbetssätt

som utövas av journalister, hur frågor och händelser gestaltas för publiken, hur berättelsen och

dess aktörer ordnas och, som Eide uttrycker det, regisseras (Eide, 2007 s. 26).

Tolkningspaket och typberättelser

För att förstå den process som skapar en nyhet måste man, enligt medieforskaren Gaye

Tuchman, lägga ett konstruktivistiskt perspektiv på nyheter: Det finns bestämda ramverk för

berättandet inbyggt i mediediskursen. Mediediskursen kan förstås som ett antal olika

tolkningspaket med vars hjälp journalistiken kan strukturera och förklara händelser. Nya

nyhetshändelser kan anpassas till ett redan färdigt tolkningspaket, ett ramverk för en viss

berättelse (Tuchman 1991 s. 89).

Enligt journalistikforskaren Ylva Brune kan nyhetsjournalistikens tolkningspaket ibland

beskrivas som typberättelser. Nyhetsberättandet organiseras enligt en bestämd narrativ

ordning och rolluppsättning (Brune, 2004 s. 47).

Att anpassa nyheter till ramverk och skriva in händelser i ett tolkningspaket behöver inte vara

något som journalister gör medvetet eller avsiktligt. Enligt Tuchman kan nyhetsmedierna

omedvetet anpassa berättandet genom att man lägger in det man tror att läsaren föredrar. Och

journalister behöver heller inte passivt acceptera ramverket för hur berättelsen ska gestaltas.

De deltar i en aktiv process där de både producerar och själva konsumerar de symboler,

berättelser, ritualer och uppfattningar som människor kan använda sig av på olika sätt för att

förstå en viss händelse.

By (re)producing symbols familiar to their audience, reporters and editors proclaim the

‘preferred reading’ of a text. Members of the audience for news may reject that preferred

25

reading. It may not resonate with the conditions of their own lives, including personal concerns

set by the structural conditions influencing their mundane affairs. Nonetheless, even the

rejection of a preferred reading is a response to the frame promulgated by the media,

(Tuchman, 1991 s.90).

Ritual och melodram

Att uppfatta nyheter som ritual innebär, enligt James W. Carey, att se dem som drama där vi

som läsare involveras i intrigen genom att det som gestaltas är vår värld, våra gemensamma

föreställningar och värderingar. De frågor till nyhetstexten som uppstår i ett rituellt perspektiv

handlar inte om informationsvärdet utan mer om vilket slag av drama vi inordnas i, hur

rollprestationer och intrig strukturerar den tid vi lever i och vår bild av världen.

Nyhetsberättandet ses som en moralbärande verksamhet som drar upp gränsen mellan

förbjudet och tillåtet och även erbjuder redskap för att bearbeta våra erfarenheter. Careys

rituella perspektiv på kommunikation, inklusive nyhetsjournalistik som kommunikation,

kopplar han till ord som dela, deltagande, association, gemenskap samt att ha gemensamma

uppfattningar.

A ritual view of communication is directed not toward the extension of messages in space but

toward the maintenance of society in time; not on the act of imparting information but the

representation of shared beliefs. In the archetypal case of communication under a transmission

view is the extension of messages across geography for the purpose of control, the archetypal

case under a ritual view is the sacred ceremony that draws persons together in fellowship and

commonality. (Carey 1989, s. 18f ).

Gripsrud har undersökt melodramen, den genre i journalistiken som kanske allra tydligast går

att analysera ur ett rituellt perspektiv. Melodramen är, enligt Gripsrud, ett sätt att förstå

världen och tillvaron, och melodramens budskap är att det under tillvarons yta finns en värld

av starka moraliska krafter och lagbundenheter som vi måste lära oss att förhålla oss till.

Melodramen handlar om starka känslor och den appellerar till publikens känslomässiga

engagemang. Gripsrud beskriver hur även journalistik ibland använder sig av melodramens

berättelseformer. Journalister ger verklighetsstoffet form genom förenklade

konfliktkonstruktioner och emotionella apeller. Detta blir särskilt tydligt i den populariserande

journalistiken och bildanvändningen. Exempel på det senare är intensiva närbilder, enkla

26

symboler och liknande. Enligt Gripsrud är journalistiken mycket upptagen av att ge en

konkret framställning av det som egentligen är abstrakta samhällsförhållanden och sociala

krafter, och då blir det oftast enklast att personifiera dem, knyta dem till enskilda personers

handlingar och framtoning. Därmed blir det också möjligt att bedöma dessa personer

moraliskt: De kan delas in i onda och goda (Gripsrud 2004, s.183f).

Gripsrud nämner några karaktärer som används för att representera ont och gott: Den onde

fadern, den goda modern, den oskyldiga dottern. De evigt intressanta moraliska

frågeställningarna kring liv, död, sex, sorg och glädje lyfts ständigt på nytt fram av

populärpressen som det som livet och världen (och nyheterna) handlar om. Och sex och död

är de två aspekter av livet som skapar de intensivaste känslorna och därför hamnar de mest i

fokus (Gripsrud, 1992 s 87f).

Myter i nyheter

Gripsruds resonemang kring melodramen och de eviga moraliska frågorna kan kopplas till

Jack Lules journalistikforskning. Lule ser myter – och nyheter – som de stora och eviga

berättelserna om mänskligheten för mänskligheten. Synsättet utgår från att myten är något

nära nog sakralt och knutet till arketyper som offret, hjälten, skurken, patriarken eller den

goda modern. Med hjälp av arketyperna skapar vi de historier som är centrala i mänskligt

berättande. Alla arketypiska berättelser är inte myter, enligt Lule, utan myterna kommer in när

de arketypiska berättelserna handlar om grundläggande sociala aspekter och ideal.

Berättelserna blir då både modeller av vårt sociala liv och modeller för vårt sociala liv. Enligt

Lule förekommer myter alldeles särskilt i just nyheter, och nyheterna berättar samma historier

om och om igen. För Lule är det en myt att myter är osanna. Han menar tvärtom att till

skillnad från fiktiva berättelser, legender och fabler så kännetecknas myten just av att den

uppfattas som något orubbligt och sant eftersom myter, precis som nyheter, uppfattas som

verklighetsbaserade. En annan likhet mellan myter och nyheter är att de vänder sig både till

individen och till publiken som social grupp (Lule, 2001 s 15 f).

Lule (2001) identifierar sju huvudmyter som förekommer i modern nyhetsrapportering. Dessa

myter handlar om Offret, Syndabocken, Hjälten, Den goda modern, Skojaren, Den andra

27

världen samt Syndafloden. Myten om offret är den huvudmyt som verkar vara mest relevant

för min undersökning av nyhetstexter om sorgeyttringar.

Enligt Lule har historien om offret berättats och återberättats genom alla tider, och även i

nutidens nyheter finns det oskyldiga offret. Dödad i en bilolycka eller flygplanskrasch,

omkommen i branden, rånmördad eller drunknad. Offermyten inkluderar, enligt Lule, också

de som lämnas kvar: änkor, föräldrar, barn, vänner, arbetskamrater. Lule framhåller att de

anhöriga eller motsvarande oftast är goda källor för reportrarna, de har information om offret

och de är tillgängliga. De kan bidra med detaljer och human touch (Lule 2001, s. 22, s. 42).

Myten om offret får oss, enligt Lule, att omvärdera vår inställning till livet och de tragedier

som slumpmässigt kan slå till. Livet levs i närvaro av döden, men offermyten i

nyhetstappning upphöjer och omvandlar döden till en övergångsrit som kan och bör begråtas.

Enligt Lule har myten om offret funktionen att vi kan bearbeta vår egen kommande död, och

också föreställa oss hur vi blir begråtna av våra efterlevande. Vårt liv får en mening, trots det

meningslösa i att det slutar med att vi dör (Lule, 2001, s.22, s. 56).

Medieforskaren John Langer menar att ett ”bra” offer i populariserande journalistik ska vara

någon man kan känna sympati för eller identifiera sig med. Offret ska helst vara en ung

person; maktlös, sårbar och utan skuld. Det är viktigt att de motgångar som drabbar offret inte

är orsakade av offret självt. Enligt Langer måste de nyhetsberättelser som konstruerar sådana

offer kunna erbjuda publiken en position som innebär mer än bara vara iakttagare. Publiken

ska inbjudas att känna sig delaktig (Langer, 1998 s. 78f).

Sammanfattning

Mediediskurser konstruerar inte bara medieinnehållet och dess publik, utan bidrar också till

att konstruera sociala identiteter, sociala relationer samt gemensamma kunskaps- och

betydelsesystem. Diskurser kan ses som ett maktfält som betonar vissa företeelser och tonar

ner andra. Genom mediernas diskurser och representationer lär vi oss vilka vi är, men också

vilka vi inte vill vara. Representation innebär, ur ett konstruktivistiskt perspektiv, att

gestaltningen av en företeelse också tilldelar företeelsen en bestämd betydelse. Ett specialfall

28

av representation är stereotypisering, som genom förenkling och upprepning erbjuder redskap

för att staka ut upprätthålla en social ordning.

Journalistik kan ses som en del av populärkulturen, både när det gäller berättelseformer och

innehåll, och i och med att den moderna nyhetsjournalistiken populariseras luckrar den upp

gränserna mellan offentligt och privat genom att intimisera nyhetsberättandet. Vanliga

människors berättelser blir betydelsefulla. Det sätt på vilket en nyhet berättas kan kopplas till

mediernas rutiner för nyhetsbevakning, men också till de journalistiska arbetssätten för att

presentera en händelse för publiken. Gestaltningen av nyhetshändelser kan anpassas till ett

visst tolkningspaket, och ibland till en viss berättelse som följer en bestämd narrativ ordning

och har en bestämd rolluppsättning.

Jag väljer i min undersökning att se nyhetsjournalistik ur ett rituellt perspektiv, vilket innebär

att se nyheter som ett drama där vi som läsare involveras i intrigen genom att det är vår värld

och våra gemensamma värderingar som gestaltas. Genren melodram inom

nyhetsjournalistiken för fram budskapet att det under tillvarons yta finns en värld av starka

moraliska krafter där människor kan delas in i onda och goda. Berättelsen om det oskyldiga

offret och de sörjande som lämnas kvar är ett av de mytiska inslagen i nyhetsjournalistiken

och ett nyhetsmässigt ”bra” offer ska vara någon man kan känna sympati för och identifiera

sig med.

29

METOD

Metodkapitlet inleds med en presentation av undersökningens uppläggning. Därefter för jag

ett resonemang kring de valda metoderna samt beskriver hur analysen gjorts. Jag redogör för

materialet som ingår i undersökningen. Slutligen tar jag upp kritiska aspekter på mina val av

metod och material.

Undersökningens uppläggning

Undersökningen delades upp i två olika steg/delstudier. I den första delstudien ville jag ringa

in några utmärkande drag i tidningsartiklar om sorgeyttringar och svara på frågan vilka

egenskaper en händelse ska ha för att den ska ge upphov till sådana artiklar. Jag gjorde en

systematisk genomgång av 165 texter som handlade om 93 olika nyhetshändelser. I den andra

delstudien gjorde jag en fördjupad textanalys för att försöka klarlägga texternas utformning,

berättelsemönster och hur textens aktörer konstrueras.

Delstudie ett – Nyhetshändelsens karaktär

För att undersöka vad som karaktäriserar nyhetsartiklar om sorgeyttringar vid plötsliga och

oväntade dödsfall gjorde jag först en genomgång av ett antal nyhetshändelser, detta dels för

att kunna identifiera vad i en nyhetshändelse som leder till en artikel om sorgeyttringar, dels

för att kunna överblicka och systematisera materialet inför delstudie två. Jag kategoriserade

med hjälp av sex faktorer som jag valde utifrån resultatet av den tidigare pilotstudien

(Forsberg, 2006).

De 93 nyhetshändelserna kategoriserades med hjälp av fyra faktorer: Den omkomnas kön och

ålder samt etnicitet och dödsorsak.

När det gällde kön utgick jag från det sammanlagda antalet omkomna i nyhetshändelserna:

197 personer. I analysen av ålder grupperade jag i åldersintervaller, dels på tio, dels på fem år.

Faktorn etnicitet fick två värden: svensk bakgrund eller utländsk bakgrund. Oftast avgjorde

30

jag etniciteten genom namnet och/eller av att det i texterna om nyhetshändelsen direkt

klargjordes att den omkomna hade utländsk bakgrund. En nyhetshändelse, Göteborgsbranden

har ett mycket stort antal omkomna med utländsk bakgrund. För faktorn dödsorsak satte jag

sex alternativ: mord/dråp, trafikolycka, annan olyckshändelse, drunkning, brand samt annat.

Därefter gjorde jag en motsvarande systematisk genomgång av de 165 nyhetsartiklarna om de

93 händelserna avseende plats för sorgeyttringar samt möjlig dag för publicering.

Jag gick igenom varje artikel för sig och noterade vilken plats som var huvudplatsen för

sorgeyttringen. Fanns det fler platser för sorgeyttringar i texterna valde jag att markera den

dominerande platsen. Fanns det ingen plats som dominerade över andra markerade jag

oklart/annat. Jag noterade vilket datum artikeln är publicerad och räknade fram ”dag för

publicering”, en siffra som utgick från första möjliga dag för den aktuella tidningen att

publicera texter om en händelse, beroende på tidningens utgivningsdagar och tid för

presstopp.

Delstudie två - Analys av artiklar om sorgeyttringar

För att undersöka vad som karaktäriserar nyhetsartiklar om sorgeyttringar, hur medierna

gestaltar vanliga människors sorgeyttringar, vilka berättelsemönster som finns i texterna samt

hur offren och de sörjande konstrueras valde jag att i delstudie två bryta ner dessa

huvudfrågeställningar i undersökningen i ett antal delfrågor som jag ställde till de 165 artiklar

som handlar om de 93 nyhetshändelser som analyserades i delstudie ett.

Hur är texterna utformade och iscensatta, inklusive rubriker och bilder?

Vilka symboler för sorg och sörjande nämns i texter och förekommer på bilder?

Vilka berättelsemönster förekommer, och finns det typiska respektive atypiska berättelser?

Vilka aktörer förekommer i texten? Vad har de för funktioner i berättelsen?

Vem blir intervjuad/får uttala sig i texten och vad handlar uttalandena om?

Vilken bild av sorg och sorgeyttringar konstrueras? Vilken ”världsbild” skapas?

Vilka relationer framträder mellan textens aktörer och mellan textens aktörer och den tänkta

läsaren?

Vilka sociala identiteter skapas för textens aktörer och för den läsare som konstrueras i

texterna?

31

Därutöver noterade jag särskilda omständigheter; om händelsen är ett media event, om

kändisar förekommer eller om texten innehåller något speciellt avseende etnicitet, pressetik

eller offrets karaktär

Metodvalen

Den övergripande metoden i min analys av nyhetsartiklar om sorgeyttringar är diskursanalys,

eftersom den inriktar sig på relationer och identitetskonstruktioner. I analysarbetet använde

jag mig av också av några semiotiska analysbegrepp, för de moment som gällde iscensättning

och symboler, samt narrativ analys för att kartlägga berättelsemönster i texterna.

Ett led i undersökningen av artiklar om sorgeyttringar var att analysera hur texterna

redigerades, alltså hur rubriker sattes, vilka bilder som användes och hur texterna utformades.

Att genrebestämma en text innebär att klarlägga dess sätt att ordna världen. Gripsrud

beskriver hur journalisters genrekännedom gör att de vet hur reportage och artiklar ska

utformas och att publikens kännedom om genrerna gör att de snabbt kan uppfatta vad som

förmedlas (Gripsrud, 2004 s. 157).

Medieforskarna Hasse Hansson, Sten-Gösta Karlsson och Gert Z Nordström använder termen

iscensättning för den redigering och formgivning som sker på medieföretagens redaktioner.

De menar att tidningsredigerarens arbete i mycket påminner om teaterregissörens. Det handlar

om att skapa dramaturgi, att välja tonläge och uttrycksform, skapa spänning och liv åt en

berättelse som i bästa fall kan fortsätta i flera akter och därför också bli en del i en fortlöpande

diskurs (Hansson, Karlsson & Nordström, 2006 s. 132).

Gripsrud identifierar symboliska iscensättande element i exempelvis rubriker och bilder där

extrema närbilder står för intensitet, ett böjt huvud för sorg etc. Detta påminner om den

standardiserade ikonografin i den melodramatiska traditionen inom teater, film och television

där vissa poser och uttryck ska gestalta bestämda känslor. I journalistiken kan fotografer

arrangera bilder för att uppnå avsedd symbolik (Gripsrud, 1992, s. 88).

Hansson, Karlsson och Nordström presenterar fyra olika typer av iscensättningar för nyheter:

Dramatisk och lyrisk, som är de relevanta för min undersökning, men även episk och

32

didaktisk. En berättelse kan utformas med en enda eller flera iscensättningar. Vid större

händelser förekommer alla fyra iscensättningarna. De kan uppträda parallellt i samma utgåva

eller avlösa varandra i tid (Hansson, Karlsson & Nordström 2006, s 133).

Den dramatiska iscensättningen framställer nyheten som något överraskande eller chockartat

och som något som pågår i nutid eller som ger sken av att iakttas direkt. Mottagaren ska

uppleva sig som närvarande i händelsen, återgivningen sker i presens, och ingenting är

avslutat. Man vet inte hur händelseloppet kommer att utvecklas. Rubriker och kommentarer är

korta och frågande. Bilderna är vanligen dynamiska och diagonalt betonade (Hansson et al.,

2006 s. 134).

Den lyriska iscensättningen följer vanligen efter den dramatiska och framställer nyheten

emotionellt och ceremoniellt. Iscensättningen präglas av enkelhet och frånvaro av

motsättningar. Det som sker är något förväntat och ger sken av att iakttas direkt. Den lyriska

iscensättningen strävar efter närvaro och genomskinlighet. Den avstår från att kommentera

orsak och verkan. Typiskt är att den lyriska iscensättningen ”stannar till” i en större händelse,

för att uttrycka emotionella och ceremoniella sinnesstämningar. Det som skildras är stor sorg,

ibland även glädje. Händelserna är ofta förlagda till kyrkor, begravningsplatser,

katastrofplatser etc. Rubriker och kommentarer är anpassade till de känslor som utspelas.

Bilderna är vanligen lugna, harmoniska och horisontellt/vertikalt betonade (Hansson et al.,

2006 s. 134).

Den episkt iscensatta nyheten förmedlas personligt/subjektivt helst genom en

förtroendeingivande berättare som förklarar nyheten i ett större sammanhang och didaktiskt

iscensatta nyheter förmedlas strikt och opersonligt och följer upp det som förmedlats i övriga

iscensättningar genom att framställa nyheten som något logiskt i en händelsekedja (Hansson,

Karlsson & Nordström, 2006 s. 135f).

Semiotiska analysbegrepp

I analysen av de symboler för sorg och sörjande som förekom i det undersökta text- och

bildmaterialet använde jag de semiotiska begreppen denotation och konnotation, där

denotation är den bokstavliga betydelsenivån och konnotation den associativa. En konnotation

33

kan också kallas en kulturell association. Detta underförstår att det också finns helt privata

associationer, det vill säga att en enskild person kan tolka tecken utifrån sina helt egna

erfarenheter (Hansson et al. 2006 s. 28f). Det är alltså viktigt, när man analyserar medietexter,

att söka efter de kulturellt bestämda och gemensamma konnotativa innebörderna i ord och

bilder. Tolkningen av dessa kan ändå aldrig bli hundraprocentigt säker eller vara helt

gemensam för alla läsare som tillhör samma kulturkrets.

Semiotiken skiljer mellan syntagmatiska och paradigmatiska sammanhang i en text. Syntagm

är den aktuella utsagan. Paradigm är det bakomliggande systemet i en text. Det syntagmatiska

sammanhanget är textens händelseförlopp, hur händelser länkas till varandra. Det

paradigmatiska sammanhanget är textens bakomliggande symboliska koder, exempelvis

grundläggande motsatspar som ond – god eller liv – död. Även myter kan vara ett paradigm

(Fiske 2006, s. 128 ff).

För att analysera hur texterna är uppbyggda, hur händelser gestaltas och vilka berättarmönster

som finns i texterna använde jag mig av syntagm och paradigm samt också av narrativ analys

eftersom de texter jag undersökte innehåller berättelser, eller berättande element.

Narrativ analys

En narrativ i strukturalistisk bemärkelse kan definieras som ett organiserande av händelser till

en handling i en berättelse (Bergström & Boreus, 2005 s. 229).

Narratologen Tzvetan Todorov (1990) menar att en narrativ består i övergången från ett

jämviktsläge till ett annat. Det Todorov kallar en mytologisk narrativ består av att berättelsen

börjar med en stabil situation, ett jämviktstillstånd, som störs av någon makt eller kraft.

Resultatet av detta blir obalans: jämvikten är störd. Därefter vidtar kampen för att återställa

jämvikten. Ett nytt jämviktstillstånd inträder, men även om det andra jämviktsläget liknar det

första så är de aldrig identiska. (Todorov, 1990 s 27ff).

Fiske konstaterar att Todorovs modell är användbar för att analysera nyhetsjournalistik

eftersom den möjliggör en identifikation av vilka element som journalistiken utser till

jämviktstillstånd och störning av jämvikt. Fiske exemplifierar med att om jämvikten är god

34

och rättvis får den som stör jämvikten rollen av skurk och den som återställer jämvikt blir

hjälte (Fiske, 2006, s. 138).

Enligt Brune är Todorovs modell intressant för att fånga upp en överordnad logik i ett

nyhetsberättande som strävar efter slutpunkter som kan beskrivas som ett återställande av

jämvikten. Narrativ gestaltning innehåller en teleologi, strävar mot ett mål, som går att fånga i

motsatspar, exempelvis vinna – förlora, liv – död, ond – god (Brune, 2004 s. 46 f).

Diskursanalys

Berättelser innehåller också roller med olika karaktär som har olika funktioner i texten.

För analysen av de aktörer som förkommer i mitt textmaterial utgick jag från Fiskes

beskrivning av det diskursiva perspektivet på begreppet karaktär: En karaktär står i en

berättelse för en uppsättning egenskaper som vi förhåller oss till genom att vi relaterar

karaktären till andra karaktärer i berättelsen. I karaktären ryms sociala diskurser, och

ideologier, som förkroppsligas av den enskilde aktören (Fiske, 2006 s.160).

Eftersom jag undersökte relationerna mellan textens aktörer, och mellan textens aktörer och

den tänkta läsare samt vilka sociala identiteter som skapas bedömde jag diskursanalys som en

lämplig metod.

Diskursanalys är, enligt Bergström och Boréus, användbar det gäller att kartlägga

identitetskonstruktioner och sociala relationer. Genom sin tolkande karaktär möjliggör

diskursanalys att man kan studera fenomen som inte är uppenbara utan finns underliggande i

texten men bidrar till att konstruera verkligheten (Bergström och Boréus, 2005).

Jag valde att använda Norman Faircloughs modell för kritisk diskursanalys eftersom den

inriktar sig i detalj på vad som skrivs, men samtidigt ser texten som en del i en social praktik.

Forskaren tittar efter nyckelord och studerar också i vilket sammanhang orden förekommer

(Bergström & Boréus, 2005 s. 341ff).

Faircloughs tre frågeställningar till en text handlar om representationer av den ”värld” som

undersöks, identiteter för de inblandade respektive relationer mellan dem (Fairclough,

1995, s. 5).

35

För min undersökning kan frågorna kring dessa teman formuleras enligt följande: Vilken bild

av sorg och sörjande förmedlas i texten? Vilka identiteter konstrueras för textens aktörer, och

för den tänkta läsaren? Vilka relationer konstrueras i texten mellan dess aktörer och mellan

textens aktörer och läsekretsen?

Material

En del av undersökningsmaterialet hämtades ur en egen samling av tidningsklipp om

nyhetshändelser om dramatiska dödsfall, inklusive artiklar om sorgeyttringar. Samlingen

omfattade i huvudsak texter från år 2006 och framåt men även en del äldre klipp, bland annat

de som ingick i min pilotstudie (Forsberg, 2006) där jag analyserade sex artiklar om fyra olika

nyhetshändelser med avseende på i första hand konstruktionen av sörjande unga flickor.

Min egen samling bestod av texter om 24 olika nyhetshändelser som omfattade en eller,

oftast, flera artiklar om sorgeyttringar. De flesta av klippen var från kvällstidningar.

Jag sökte också artiklar i databaserna Mediearkivet och Presstext. Urvalet via Mediearkivet

gjorde jag genom att söka artiklar som innehåller den exakta frasen ”förstå det ofattbara”.

Därefter sökte jag artiklar som innehåller de tre orden ”sörjer”, ”tillsammans” samt ”ljus”.

Sökningen i Mediearkivet genomfördes 2008.02.07. Samma sökning gjordes i Presstext, dvs.

frasen ”förstå det ofattbara” samt sörjer + tillsammans + ljus. Sökningen i Presstext

genomfördes 2008.02.08.

Sökningen omfattade hela databasen, dvs. jag satte ingen tidsgräns. En förteckning över vilka

dagstidningar som i februari 2008 ingick i databaserna Mediearkivet respektive Presstext

finns i bilaga 1. I denna förteckning anger jag också vilket år tidningarna anslöt sig till

Mediearkivet respektive Presstext.

Sökningen i Mediearkivet på frasen ”förstå det ofattbara” gav 46 träffar

Sökningen i Presstext på frasen ”förstå det ofattbara” gav 31 träffar

Sökningen i Mediearkivet på orden sörjer + tillsammans + ljus gav 211 träffar

Sökningen i Presstext på orden sörjer + tillsammans + ljus gav 119 träffar

36

Jag skrev ut samtliga artiklar, och sållade bort de texter som jag bedömde inte var relevanta

för min undersökning. I det bortsållade materialet hamnade exempelvis nekrologer från

familjesidor, kulturartiklar, dikter, referat från kändisbegravningar, intervjuer med personer

som gör tillbakablickar flera år efter att de mist anhöriga samt texter som handlar om att det

gått ett antal år sedan en känd person dött, exempelvis prinsessan Diana. Jag sorterade också

bort krönikor av journalister samt texter där forskare och andra experter, som psykologer,

skriver om sorg.

Jag valde också bort vissa artiklar om mer formella och landsomfattande sorgemanifestationer

i samband med större olyckor som tsunamin eller Estonias förlisning eller i samband med

händelser som mordet på Anna Lindh. Dessa artiklar behandlar mer allmänna sorgeyttringar,

exempelvis att tyst minut hållits, eller att en utländsk regeringschef beklagar det som hänt och

uttrycker sitt stöd.

I det bortsorterade materialet finns också artiklar om händelser som inträffat utanför Sverige

och heller inte rör svenskar. Detta eftersom min undersökning om medierade sorgeyttringar

har fokus på nyhetsjournalistik som rör svenska förhållanden. Avsikten var inte att jämföra

hur journalistik gestaltar sorg i olika länder. Exempel på texter som sållades bort här är

rapporter om sorgeyttringar vid självmordsbombningar i Mellanöstern. Andra exempel är

texter om danska eller norska ungdomar som förolyckas i sina hemländer.

Några texter handlar om äldre kända personer som inte dött dramatiskt eller plötsligt utan

avlidit på ”naturligt” vis vid hög ålder. Det är därmed inte ofattbart att de är döda. Även om

texterna handlar om att människor sörjer dessa personer, så är döden i detta sammanhang inte

något tragiskt. Sådana artiklar finns om prins Bertil, Astrid Lindgren och drottning Ingrid av

Danmark. Jag beslutade mig för att sålla bort dem.

I de cirka tio fall där samma artikel om sorgeyttringar fanns i både min egen samling och från

databaserna sorterade jag bort de senare eftersom tidningsklippen var redigerade och innehöll

bilder. Artiklar från databaserna som var identiska, exempelvis TT-texter, räknade jag som en

enda artikel. Efter denna genomgång och sortering av materialet återstod 93 nyhetshändelser

om plötsliga och oväntade dödsfall där det förekom en eller flera texter om sorgeyttringar. Det

totala antalet nyhetsartiklar är 165, där 72 kom från min egen klippsamling och 93 från

databaserna. Den tidigast publicerade texten är från juli 1994. Den senast publicerade texten

37

är från februari 2008. Jag bedömde att materialet var tillräckligt stort för att jag skulle kunna

genomföra undersökningen. En förteckning över de 165 analyserade texterna finns i bilaga 2.

I bilaga 3 bifogas några artiklar som exempel på nyhetstexter om vanliga människors

sorgeyttringar.

Metodkritik

När det gäller antalet undersökta artiklar, 165 stycken, kan det vara en berättigad invändning

mot undersökningen att det blir lite motsägelsefullt med diskursanalys/djupanalys av ett så

omfattande material. Å andra sidan krävs ett relativt stort material för att just fånga in i vilka

sammanhang medierna skriver om publika sorgeyttringar. Tilläggas bör också att inte alla

artiklar i sin helhet handlar om sorgeyttringar eller innehåller långa avsnitt om sorgeyttringar.

I flera fall förekommer sorgeyttringar enbart i bildtexter eller enstaka utgångar/stycken i

artiklar som i övrigt handlar om exempelvis polisarbete eller faktiska omständigheter kring en

olyckshändelse. Samtliga 165 texter är underlag för den andra delstudiens analys av rubriker,

bilder, symboler och attribut, roller och karaktärer samt eventuella avvikelser från

grundberättelsen. Men vissa texter har analyserats mer ingående, och citeras och omnämns i

högre grad än andra i redovisningen av delstudie två.

Jag valde att inte låta min undersökning omfatta frågan hur vanligt förekommande det är med

artiklar om sorgeyttringar. Min egen klippsamling innehöll främst artiklar från åren 2006 och

2007. Sökningarna i databaserna Presstext och Mediearkivet ökade antalet artiklar väsentligt,

men långt ifrån alla svenska dagstidningar är anslutna till någon av de båda databaserna och

anslutningen har skett stegvis, från väldigt få tidningar för 10-15 år sedan till betydligt fler

under de senaste åren. Därför blev det inte meningsfullt att undersöka förekomsten av

nyhetsartiklar om sorgeyttringar över tid, det vill säga om sådana texter blivit vanligare eller

mer sällsynta och om det finns skillnader när det gäller hur man skriver om sorgeyttringar i de

texter som publicerades för exempelvis 10 år sedan jämfört med nyligen publicerade texter.

Sammansättningen av mitt material kan ifrågasättas. Jag skapade en egen samling av artiklar

om sorgeyttringar, men hade inget särskilt system för insamlingen, utöver att jag från oktober

2006 till februari 2008 ofta kontrollerade om kvällstidningarna samt lokaltidningarna i

Kalmar innehöll texter om sorgeyttringar. Jag tittade under samma period också efter texter

38

om sorgeyttringar i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, dock inte lika regelbundet.

Därutöver hade jag äldre klipp, från år 2000 och framåt, om ett fåtal nyhetshändelser med

texter om plötsliga och dramatiska dödsfall. För att utöka antalet texter och få med fler

tidningar valde jag att söka i Mediearkivet och Presstext. Både de sökningar som baseras på

ordkombinationerna ”sörjer + ljus + tillsammans” samt framför allt sökningarna på frasen

”förstå det ofattbara” kan ifrågasättas eftersom de klart styr valet mot en viss sorts attribut och

formuleringar i texterna. Det kan inte uteslutas att det finns andra texter där sorgeyttringar

beskrivs på annat sätt.

Tillvägagångssättet för att få fram undersökningsmaterialet är subjektivt och personligt, vilket

i och för sig inte behöver förta att undersökningen kan ha ett vetenskapligt värde. Dock är det

nödvändigt att mitt förfarande härvidlag, samt dess tänkbara brister, redovisas och diskuteras.

Winther Jörgensen & Phillips diskuterar forskarens roll i samband med diskursanalys och

konstaterar att det kan svårt att undersöka de diskurser man själv är nära och har en åsikt om.

Här måste man försöka sätta parentes kring sig själv och sin egen ”kunskap” så att de egna

värderingarna inte överskuggar analysen (Winther Jörgensen & Phillips, 2000 s. 28). I

sammanhanget bör därför påpekas att min egen journalistiska bakgrund innebär att jag själv är

en del av den kultur jag undersöker.

En fara för forskaren, i synnerhet med en tolkande ansats, är risken att omedvetet göra val och

hitta mönster som gynnar det man tycker sig ha börjat se i sitt material. Enligt Kvale (1989) är

validering att kontrollera, ifrågasätta och teoret