Sociologiska Institutionen

Kandidatuppsats i sociologi, 15 h.p.

Ht 2017

Handledare: Anna Kahlmeter

”Målet är ett

narkotikafritt samhälle”

- En kvalitativ analys av hur

narkotikamissbruk och missbrukaren

framställs under två tidsperioder i

offentliga policydokument

Alexandra Shamloo och Emma Nordell

Sammanfattning

Syftet med uppsatsen har varit att bidra till kunskap om hur synen på narkotikamissbruk

uttrycks i svenska offentliga policydokument och hur den eventuellt har förändrats över tid.

Två regeringspropositioner har studerats, vilka båda behandlar den svenska

narkotikapolitiken, en från 1984 och en från 2005, och följande frågeställningar ställs; (1) Hur

beskrivs och återges synen på narkotikamissbruk och narkotikamissbrukare i respektive

policydokument? (2) Hur skiljer sig synen på narkotikamissbruk respektive

narkotikamissbrukare mellan de två tidsperioderna?

Uppsatsens teoretiska utgångspunkt har dels byggt på Michel Foucaults teori om

diskurs, och dels på Santesson-Wilsons symbolpolitiska teori. Utgångspunkten för

diskursteori är att de objekt som blir föremål för diskurser skapas och utvecklas genom talet

om dem. Således är det av stor vikt hur regeringen i sina propositioner beskriver missbrukare

och vilka värderingar som tillskrivs dem. Symbolpolitik har använts för att påvisa när

politiska beslut blir viktiga, inte uteslutande för att dess effekter är målet, utan för att beslutet

symboliserar samhälleliga värderingar.

För att besvara frågeställningarna användes en policyinriktad diskursanalys, där frågor

som utarbetats av Bacchi appliceras på texterna för att finna de underliggande meningarna i

dokumenten. Dessa tolkades sedan utifrån Euchners m. fl. ramverk, vilka innefattar moral,

hälsa och sociala villkor samt säkerhet och ordning, som syftar till ökad narkotikapolitisk

problemförståelse.

Resultatet av undersökningen visar att regeringens syn på narkotikamissbruk som ett

samhällsproblem är relativ oförändrat. Den största skillnaden går att finna mellan hur

narkotikamissbrukare framställs i propositionerna, från att i hög grad vara moraliserande och

värderande till en mer nyanserad bild, med färre negativt tillskrivna egenskaper.

Nyckelord

Narkotikapolitik, narkotika, narkotikamissbruk, narkotikamissbrukare, moral, policyanalys,

diskurs, symbolpolitik

Innehållsförteckning

1. Inledning .............................................................................. 1

1.1 Syfte och frågeställningar ................................................................. 2

1.2 Begreppsdefinitioner ......................................................................... 2

1.3 Bakgrund ........................................................................................... 3

2. Tidigare litteratur ................................................................... 5

2.1 Teori .................................................................................................. 5

2.1.1 Diskursteori ................................................................................ 5

2.1.2 Symbolpolitik .............................................................................. 6

2.2 Tidigare forskning ............................................................................. 7

3. Metod ................................................................................... 9

3.1 Undersökningsdesign ........................................................................ 9

3.1.1 Att analysera policy .................................................................. 10

3.1.2 Fyra ramverk för att tolka narkotikapolicy ................................ 12

3.2 Material och avgränsningar ............................................................. 13

4. Resultat ............................................................................... 14

4.1 Moral ............................................................................................... 14

4.2 Hälsa och sociala villkor .................................................................. 17

4.3 Säkerhet och ordning ...................................................................... 18

5. Diskussion............................................................................ 20

5.1 Förslag till vidare forskning ............................................................. 25

6. Referenser ........................................................................... 26

1

1. Inledning

Från mitten på 1900-talet har narkotika betraktats som ett av Sveriges största

samhällsproblem. Stora resurser har lagts på att bekämpa narkotikan men det var först 1977

som riksdagen bestämde att den svenska narkotikapolitiken skulle sikta på ett samhälle fritt

från narkotika (Boekhout van Solinge, 1997: 53). Idag är det olagligt att sälja, framställa,

förvärva, bearbeta, transportera och inneha narkotika i Sverige (Polisen, 2017).

Enligt Euchner m. fl (2013) grundar sig den vedertagna synen på missbrukare ofta i

frågor som rör moral och värderingar, snarare än vård och behandling. Missbrukare har

traditionellt sett uppfattats som avvikande då beteende inte är i linje med den goda

samhällsmedborgaren, således har konsekvenserna för beteendet inneburit sanktioner som

syftar till att straffa individen snarare än att vårda och behandla (Euchner m. fl, 2013: 372).

Som en respons mot en tidigare mer liberal syn på narkotika som figurerade under 1960- och

1970-talet blev narkotikapolitiken under 1980-tal istället starkt restriktiv, och den nolltolerans

som känns till idag införlivades (Regeringskansliet, 2016: 5). Därav valet av det första

urvalet, en proposition från 1984. År 2006 infördes lagen om sprutbyte, som innan dess endast

funnits i mycket begränsad omfattning, det skulle då bli möjligt för alla landsting att, med

särskilt tillstånd, bedriva verksamhet med utbyte av sprutor samt kanyler (Lag 2006:323).

Möjligtvis kan det tyda på en förändrad bild av narkotika och brukarna inom

narkotikapolitiken. Det blir således intressant att närmare undersöka detta fenomen för att se

om utvecklingen av synen på missbruk samt missbrukaren har förändrats över tid, vilket

motiverar det andra urvalet av material för uppsatsen från 2005.Studien genomförs med hjälp

av en diskursanalytisk metod. De två propositionerna studeras utifrån ett policyanalytiskt

angreppssätt och genom tre ramverk, vilka innefattar (1) moral, (2) hälsa och sociala villkor

samt (3) säkerhet och ordning, som syftar till ökad narkotikapolitisk problemförståelse.

Metoden valdes för att undersöka hur narkotika och missbruk beskrivs av regeringen i

propositionerna, vilka egenskaper och värderingar som framförs samt tillskrivs dem.

2

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att bidra till kunskap om hur synen på narkotikamissbruk uttrycks i

svenska policydokument och hur denna eventuellt har förändrats över tid. För detta syfte ställs

följande frågeställningar;

1. Hur beskrivs och återges synen på narkotikamissbruk och narkotikamissbrukare i

respektive policydokument?

2. Hur skiljer sig synen på narkotikamissbruk respektive narkotikamissbrukare mellan de

två tidsperioderna?

1.2 Begreppsdefinitioner

Nedan redogörs för de begrepp som är centrala för uppsatsen, detta för att skapa en klarare

bild av vad som menas med de olika begreppen samt hur uppsatsen förhåller sig till dessa.

Narkotika: I policydokumenten framgår ingen definition av begreppet, således

hänvisar uppsatsen till läkemedelsverkets definition, vilken utgår ifrån 8 §

Narkotikastrafflagen (1984:64).

“Läkemedel eller hälsofarliga varor med beroendeframkallande egenskaper

eller euforiserande effekter, eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor med sådana

egenskaper eller effekter. Dessutom ska ämnet antingen finnas upptaget i en internationell

överenskommelse (1961 års allmänna narkotikakonvention eller 1971 års

psykotropkonvention) som Sverige biträtt eller vara narkotikaförklarat av den svenska

regeringen.” (Läkemedelsverket, 2015).

Missbruk: Enligt Nationalencyklopedin definieras missbruk som en okontrollerad eller

överdriven användning av främst alkohol eller narkotika (NE.se, 2017).

Narkotikamissbruk: narkotikamissbruk, eller narkomani, beskrivs av

Nationalencyklopedin som vanemässigt bruk av narkotiskt medel som medför psykiska,

sociala och ofta kroppsliga skadeverkningar (NE.se, 2017). Vidare skriver

Brottsförebyggande rådet att allt icke medicinskt bruk av narkotika i Sverige betraktas som

missbruk. Det kan således innefatta allt från enstaka gånger till ett mer regelbundet bruk av

narkotika (Brå, 2000:21, 14).

3

1.3 Bakgrund

Dagens narkotikapolitik kan inte förstås isolerat, utan det är viktigt att förstå utifrån vilken

kontext den växte fram. Under mitten av 1960-talet fick ett nytt socialt fenomen plats i det

svenska samhället, inte minst för massmedia och politikernas intresse. Det skedde en ökning

av illegala droger i Västvärlden och inom vissa ungdomsgrupper i Sverige (Tops, 2009: 20).

Omkring samma år grundades Narkomanvårdskommittén då det ansågs att narkotikan var på

väg att öka i landet. Men när det rör sig om vilken drog som dominerade så skiljer sig Sverige

från övriga västvärlden. Här var det inte heroin, utan amfetamin (Boekhout van Solinge,

1997: 37).

Den svenska narkotikapolitiken fick sin restriktiva karaktär under 1980-talet, en

nolltolerans som innebär att all form av narkotika som inte är avsett för medicinskt bruk är

kriminaliserat. Det görs inte heller någon uppdelning mellan tunga och lätta droger, och inte

heller görs någon åtskillnad mellan bruk och missbruk av narkotika. Målet att nå ett

narkotikafritt samhälle har slagits fast av riksdagen och har även en stark förankring i

medborgaropinionen, i de politiska partierna, i ungdomsorganisationerna och i övriga

folkrörelser (ibid: 3). Mycket grundar sig i den försöksperiod som Sverige genomgick under

1965–1967 då narkotika skrevs ut till personer med narkotikaberoende i Stockholm. Till en

början var de medverkande endast 10 personer men under det sista året hade antalet personer

som deltog stigit till 100. Försöket blev mycket kontroversiellt eftersom studiedeltagarna

tilläts ta med sig stora mängder narkotika hem, avsett för mer än en dags bruk, eftersom det

ansågs att dessa personer själva var kapabla att ansvara för sitt bruk. Än idag finns det delade

meningar om syftet med försöksperioden då vissa ansåg att den var noga övervägd, övervakad

och utvärderad. Men det var aldrig menat som ett vetenskapligt projekt utan växte snarare

fram av ett antal läkares praktiska arbete, detta eftersom det bland annat saknades en

kontrollgrupp och det därmed var svårt att dra några vetenskapliga slutsatser. Polisen fann

under dessa två år regelbundet personer med lagligt föreskrivna läkemedel som inte deltog i

projektet, vilket innebar att många av de föreskrivna ämnena hade läckt ut. Slutligen

avslutades projektet när en 17-årig flicka i april 1967 avled till följ av en överdos av

amfetamin och morfin, som hade administrerats av en av patienterna (ibid: 42–44).

Psykiatern Nils Bejerot, som länge varit verksam inom Stockholmspolisen, beslöt att

studera förhållandet mellan narkotikaanvändning och narkotikapolitiken i Stockholm under

perioden 1965–1970. Hans studie grundade sig i att observera i vilken utsträckning det fanns

injektionsmärken på de personer som satt frihetsberövade hos polisen. Syftet var att se om det

4

fanns ett samband mellan den dåvarande, relativt liberala politiken och i vilken utsträckning

som narkotikan hade spridit sig i samhället. Under början av Bejerots studie hade cirka 20 %

av de arresterade personerna injektionsmärken till följd av missbruk, siffran steg sedan till 25

% 1966 och slutligen 33 % 1967. Den procentuella ökningen såg Bejerot som ett bevis på att

narkotika hade en epidemisk och smittsam karaktär; att människan är underlägsen drogen i

alla former (ibid: 44–45).

Den utvärderande studien som Bejerot genomförde har påverkat den svenska

narkotikapolitiken, menar Boekhout van Solinge (1997), inte minst genom att den är

återkommande inom många regeringsbeslut. Trots studiens starka inflytande är det få

professorer och andra sakkunniga inom ämnet, både i Sverige och internationellt, som delar

Bejerots idéer och de slutsatser han dragit. En kritik av studien var att Bejerot endast studerat

injektionsmärken hos personer i förvar, då det inte är något vetenskapligt mått på att

injektionsmärken beror på en liberal narkotikapolitik. Det kan även ses spegla andra

samhällsutvecklingar. Med andra ord anser kritikerna att dessa data inte kan användas som en

vetenskaplig indikator på narkotikamissbrukets förekomst. Inte heller är det rimligt att dra

slutsatsen att antalet injektionsmärken är ett direkt resultat av en liberal narkotikapolitik, utan

det kan vara andra faktorer som kan förklara förekomsten (ibid: 45–46).

I propositionen från 1984 diskuterades en lagrådsremiss, det vill säga förslag angående

ändringar i narkotikastrafflagen. Vid den tidpunkten framhölls att den individuella

konsumtionen av narkotika fortsättningsvis skulle hållas utanför strafflagen då det annars

skulle kunna få konsekvenser för narkomanvården. Det framhölls bland annat att en eventuell

kriminalisering kunde förhindra missbrukare från att söka vård, då de istället kunde riskera att

bli lagförda om de erkände sitt missbruk (Prop. 1984/85:19, 9). Vid denna tidpunkt var bruket

av narkotika inte kriminaliserat. Det var först 1988 som det ansågs nödvändigt från samhällets

sida att signalera ett kraftigt avståndstagande som narkotikamissbruket kriminaliserades.

Däremot ansågs problemet löst då det infördes en ansvarsfrihetsregel, vilket i praktiken

innebar att en missbrukare kunde undgå straffansvar om denne underkastade sig vård för sitt

narkotikaberoende (Brå, 2000:21, 13). År 1984 ansåg regeringen att det egna bruket borde

förbli lagligt, men fyra år efter propositionen kriminaliseras ändå bruket. I förhållande till

detta så är det intressant att nämna det faktum att World Health Organization (WHO) år 1986

rekommenderade att såväl rena sprutor som kanyler skulle finnas tillgängliga för alla

narkotikamissbrukare. Trots att det var en rekommendation från WHO hade Sverige fram tills

2006 endast två sprututbytesverksamheter; i Lund och Malmö (Tryggvesson, 2012: 519). En

av anledningarna till att det fram till 2006 bara fanns två sådana verksamheter var de höga

5

kraven som Socialstyrelsens särskilda föreskrifter ställde på att sprututbytet endast fick vara

en del av en bredare verksamhet som ska inkludera bland annat motiverande samtal,

hälsorådgivning av läkare och andra hälsofrämjande åtgärder (Socialstyrelsen, 2009).

2. Tidigare litteratur

2.1 Teori

I det här avsnittet lyfts två teorier fram som uppsatsen utgår ifrån, dessa är diskursteori samt

symbolpolitik. Diskursteorin har använts med utgångspunkt i Michel Foucaults studier då

uppsatsens huvudsyfte är att studera den narkotikapolitiska diskursen - för narkotikanissbruk

och narkotikamissbrukare framställs i offentliga policydokument, och därmed få en klarare

förståelse för hur denna diskurs ser ut. Vidare har teorin om symbolpolitik använts för att visa

hur den svenska narkotikapolitiken kan förstås utifrån det symboliska värdet som besluten har

för samhället, snarare än vad besluten konkret innebär.

2.1.1 Diskursteori

Aakvaag (2011) definierar diskurs som “bestämda sätt att tala om bestämda saker inom

bestämda domäner” (ibid: 335). Det existerar således olika diskurser inom samhällets olika

områden, exempelvis en vetenskaplig- och politisk diskurs, där användningen av språket är

det som ger en viss diskurs dess regelbundenhet och gör det möjligt att skilja den från andra.

Aakvaag vill dock tydliggöra att språket inte är en neutral återspegling av verkligheten utan

det är genom språket och handlingar inom en viss diskurs som människan producerar och

reproducerar verkligheten (ibid: 336).

Michel Foucault har i många avseenden influerat samhällsvetenskapen, framförallt

inom det sociologiska fältet. Han menade att människans historiska utveckling inte kan förstås

som varken linjär eller konstant. Foucault hävdade istället att utvecklingen är diskontinuerlig,

den har påverkats, och gör det fortfarande av en rad skillnader och uppbrott angående synen

på olika samhällsfenomen samt att det starkt kan variera över tid. Det som intresserade

Foucault, i hans formulering av diskurser, var att studera hur dessa historiska förändringar

tagit sig uttryck i kvarlämnade skriftliga dokument (Nilsson, 2008: 58–59).

6

Foucault jämförde bland annat medicinvetenskapens syn på olika kroppsliga

sjukdomar och hur medicinen skulle behandla dessa. Han upptäckte att det fanns stora

skillnader inom olika tidsepoker beträffande vilket sätt studierna bedrevs på, det vill säga vad

som varit föremål för medicin men också hur språket skilt sig när det kommer till olika

formuleringar inom medicinvetenskapen (ibid: 53). Med utgångspunkt i detta samt studier

inom ekonomi och grammatik såg Foucault vilka skillnader som förekom över tid, och

således kom till slutsatsen att de yttranden som gjorts inom tal och text inom ett visst ämne

och under en viss tid, är i hans mening en diskurs. Vidare ansåg han att det fanns en

uppsättning strukturer och regler som utgjorde en viss diskurs, vilket var vad han valde att

kartlägga och studera (Mills, 2003: 53). Foucault menade att när människan talar om, eller

tänker på ett ämne så deltar hon i den rådande diskursen inom ämnet, samt bidrar till att

reproducera den. Genom att tala om exempelvis missbruk så är människan delaktig i den

allmänna narkotikapolitiska diskursen och förhåller sig således till ett antal förutsatta

förhållningsregler.

Vissa ämnen kan vara provokativa enligt Foucault men han lämnade inte något större

utrymme för det individuella subjektets tankefrihet, bland annat ansåg Foucault att en diskurs

alltid är förenat med makt (ibid: 57).

“In every society the production of discourse is at once controlled, selected, organised

and redistributed by a certain number of procedures [...]” (Foucault (1981), citerad i Mills,

2003: 57).

Därmed ansåg han att de som för den starkaste rösten i samhället är de som innehar de

mest maktstarka positionerna (ibid).

2.1.2 Symbolpolitik

Santesson- Wilson har i sin avhandling Studier i Symbolpolitik (2003) gjort en genomgång av

den symbolpolitiska forskningen. Där han gjort ett försök att klargöra orsakerna bakom varför

vissa politiska inriktningar stundtals ägnar stor energi på åtgärder som visar sig effektlösa och

hur det kommer sig att små politiska frågor plötsligt får uppmärksamhet inom hela det

politiska området. Han förklarar symbolpolitiken som när politiska beslut blir viktiga, inte

nödvändigtvis för att det är dess konkreta effekter som är målet, utan för att beslutet

symboliserar det som är viktigt och av värde i samhället. Alltså tolkas olika politiska beslut på

samma sätt som exempelvis presenter, hövligheter och väntjänster, inte för vilken konkret

effekt som presenten medför, utan snarare för vad handlingen uttrycker för attityd och mening

(ibid: 2–3).

7

För att skapa ett klargörande kring vad symbolpolitik egentligen är gör Santesson-Wilson en

uppdelning där han hävdar att det vanligaste sättet att analysera olika politiska beslut är att se

till det instrumentella värdet av besluten, alltså att händelser värderas utifrån vilka konkreta

effekter som de kan tänkas ha. Därmed kan ett eventuellt avståndstagande från att vidta vissa

åtgärder baseras på antagandet om att de skulle få en oönskad effekt (ibid: 2).

Vidare kan delar av den svenska narkotikapolitiken förstås som en typ av

symbolpolitik där narkotikan kommit att bli vad Nils Christie och Kettil Bruun benämner som

Den goda fienden (1985). De uttrycker att alla vet vad narkotikan är även om det kan vara ett

ord som är svårt att definiera så finns det en allmän negativ association till narkotika, menar

de. Därmed anser författarna att det blir lämpligt, utifrån en kontrollpolitisk aspekt, att

kategorisera in allt det som önskas kontrolleras, under begreppet narkotika. På så sätt kan

samhället på rättslig nivå bekämpa allt det som faller under narkotika, samtidigt som de medel

som inte önskas kontrolleras i samma utsträckning måste hållas utanför; exempelvis alkohol

och tobak (ibid: 68).

"Det lämpliga samhällsproblemet är sådant, att ingen försvarar de angripna, att

angriparna får ära av kampen, att krigskostnaderna i hög grad får bäras av svaga grupper

och att majoritetens livsföring inte störs." (Christie och Bruun, 1985: 14).

Därmed blir narkotikan och missbrukaren den goda fienden, eftersom kampen mot den

symboliserar vilka moraliska värderingar vårt samhälle bygger på. Genom att använda

straffrätt och lagstiftning uttrycker politiken vad som anses vara centrala samhällsvärden,

menar Christie och Bruun. Grunden är inte att vårda om det svenska straffsystemet, utan

snarare att tillgodose olika politiska behov. Motivering bakom kriminalisering av vissa

handlingar är att de är icke önskvärda och det är vad lagen symboliserar som är det centrala

(ibid).

2.2 Tidigare forskning

Det finns en hel del internationell och nationell forskning om offentlig narkotikapolicy men

även om den kollektiva föreställningen om narkotikans förekomst i samhället. Euchner m. fl.

(2013) har bland annat i artikeln From ‘morality’ policy to ‘normal’ policy undersökt

skillnader mellan Tyskland och Nederländerna vad gäller narkotika- och spelpolicy.

Forskarna identifierade fyra ramverk, vilka även uppsatsen kommer använda som

analysverktyg, dessa inkluderar; moral, hälsa och sociala villkor, säkerhet och ordning samt

ekonomi (ibid: 377). De undersökte hur skillnaderna mellan länderna utvecklats under sex

8

årtionden, mellan 1950 och 2010. Inom den nederländska narkotikapolicyn fann de att

uppfattningen om missbruk traditionellt sätt fallit inom ramen för hälsa och sociala villkor.

Möjligtvis av den orsaken att landet gjort en uppdelning mellan lätta och tunga droger i

förhållande till vilken hälsorisk de utgör. 1985 introducerades normaliseringsprincipen i

Nederländerna, vilken innebär att missbruk ska ses som ett normalt socialt fenomen och

således bör behandlas som vilket annat socialt fenomen som helst (ibid: 379). I Tyskland var

de centrala ramarna inom narkotikapolicy i början av undersökningsperioden moral, hälsa och

sociala villkor samt säkerhet och ordning. Under 1990-talet minskade betydelsen av den

moraliska inramningen och hälsa och sociala villkor tog större plats, där bland annat

sprututbyte blev en viktig del av narkotikapolicyn (ibid: 380–381).

Boekhout van Solinge (1997) har studerat den svenska narkotikapolitiken för att förstå

hur den fungerar och var den härstammar ifrån, samt vilka konsekvenser det kan få för synen

på missbrukare. Han menar att det som utmärker narkotikapolitiken främst vilar på tre pelare;

förebyggande, kontrollåtgärder, och behandling (ibid: 106). I de tre pelarna går det även att

urskilja likheter med de ramverk som Euchner m.fl. identifierat i sin forskning, framförallt

verkar behandlingspelaren och ramen om hälsa och sociala villkor vara framträdande i

samtliga länders narkotikapolicy. Även om allt bruk av narkotika är kriminaliserat i Sverige

så är det politiska målet inte att straffa människorna, menar Boekhout van Solinge. Genom att

erbjuda utbildning, vård och behandling till missbrukare är målet att de ska bli drogfria och

återintegreras i samhället. Den svenska policyn om ett narkotikafritt samhälle har ett positivt

ideal menar han, även om det ibland faller i praktiken (ibid: 106).

Christie och Bruun (1985) har tidigare analyserat synen på missbruk, deras analys

visar att narkotikan kan betraktas som samhällets goda fiende, i den mening att det har

definierats som det ideala sociala problemet och därmed blivit en syndabock även för andra

sociala problem. Boekhout van Solinge (1997) är inne på samma spår, han menar att

narkotikan uppnått tillståndet där det som samhällsproblem nästintill blivit omöjligt att

debattera om, utan att uppfattas som omoralisk och icke värnande om det som är bäst för

samhällets medborgare (ibid: 173–174). Synsättet delas även av Tham (2003) som menar att

den svenska narkotikapolitiken länge varit ett omtalat ämne inom såväl politiken, media och

forskning. Dock har debatten ofta varit kontroversiell, menar han, och därmed försvårat

möjligheterna att nå fram med alternativa synsätt (ibid: 2).

Cunningham m. fl. (2012) har undersökt och jämfört den samhälleliga synen på cannabis

mellan tre länder; Kanada, Sverige och Finland. Resultatet visade att svenskar hade den mest

negativa föreställningen om cannabis och att kanadensare var minst negativa. Forskarna

9

menar att skillnaden troligtvis bottnar i en varierande grad av exponering av narkotikan, då de

fann att färre svenskar än kanadensare kommit i kontakt med cannabis. De menar vidare att

synen på cannabis influeras av både media och landets narkotikapolicy (ibid: 4–5). Således

bekräftar undersökningen vad tidigare forskare inom området också har uppmärksammat.

Förutom synen på narkotika och missbruk, har det även bedrivits forskning inom

fenomenet harm reduction, eller skademinimering. Skademinimering innebär insatser som

syftar till att förebygga narkotikarelaterade skador i samhället, snarare än att avlägsna själva

narkotikan. Drucker (2013) har undersökt hur skademinimering förordas inom

narkotikapolicy i USA, framförallt i form av sprututbyte samt metadonbehandling. Hans

resultat visar att skademinimering har en stark vetenskaplig grund, men att forskningens

influens på den officiella politiken är minimal. Anledningen, menar han, är att kampen mot

narkotika har ett sådant starkt ideologiskt motstånd mot skademinimering, då det ses som ett

hot mot policyn om nolltolerans. Forskningsresultaten i sig själv är inte tillräckliga för att

påverka narkotikapolicyn menar Drucker (2013: 685, 692). Ett stöd för detta återfinns i Lenke

och Olssons (2002) forskning om den svenska narkotikapolicyn. Resultatet visar att Sverige

på 1980-talet började ta avstånd från metoder om skademinimering, där fokus snarare

handlade mera om kontrollåtgärder och nolltolerans än om hälsa och behandlingsmetoder

(ibid: 64).

3. Metod

För att besvara frågeställningarna genomförs en policyinriktad diskursanalys av två

propositioner i syftet att fånga de underliggande meningarna i texterna. Därefter tolkas dessa

utifrån Euchners m.fl. (2013) fyra ramverk, vilka innefattar moral, hälsa och sociala villkor,

säkerhet och ordning samt ekonomi, framarbetade för att nå en förståelse av

narkotikapolitiken i samhället.

3.1 Undersökningsdesign

Valet att använda diskursanalys som tillvägagångssätt för att analysera propositionerna är för

att metoden är väl lämpad för att kartlägga samt kategorisera outtalade och indirekta meningar

i en text. Diskursanalys har en konstruktivistisk utgångspunkt och syftar till att synen på

10

samhällsfenomen skiftar mellan olika tidsepoker samt att synen är skapad av människor och

således inte existerar utan dem. I det avseendet ses även språket som en viktig aspekt då det

bistår med att skapa och tolka fenomenen, vilket får reella konsekvenser för människor och

samhället de lever i (Ahrne och Svensson 2015: 176–179).

Det förekommer flertalet diskursanalytiska inriktningar inom samhällsvetenskaplig

forskning som alla tagit inspiration från Foucaults forskning och tankar om diskurser, så även

den inriktning om policyanalys, framarbetat av Bacchi (2009), som valts för uppsatsen.

Bacchis policyanalys innebär en djupgående tolkning av vad som framställs vara problemen i

en text och på vilket sätt de konstrueras som problem. För att genomföra analysen ställs ett

antal frågor till texten med målet att förstå dess implicita policy bättre (ibid: xix).

Angreppssättet beskrivs utförligare under rubriken “Att analysera policy”.

I analysprocessen används också Euchners m. fl (2013) ramverk som identifierar olika

typer av narkotikapolitiska förståelser, vilka forskarna menar är avgörande för att kunna

estimera narkotikapolicyns kategorier och klassifikationer (ibid: 373). I uppsatsen används de

första tre ramarna, då fokus ligger på att upptäcka hur missbruk och missbrukare talas om och

framställs i propositionerna, samt att undersöka eventuella skillnader över tid.

3.1.1 Att analysera policy

När policies analyseras är intresseområdet främst att fånga upp de outtalade och

underförstådda meningarna i en text, samt att ifrågasätta hur det talas om dem för att öka

förståelsen om varför de existerar och vilken påföljd det resulterar i. För att utforska de

implicita budskapen i propositionerna används Carol Lee Bacchis (2009) policyanalytiska

angreppssätt “Whats’s the problem”. Bacchi föreslår ett annorlunda sätt att se på policy, där

en specifik policys problemförståelse och reaktion på problemet bidrar till själva

utformningen av problemet, men att det är en politisk nödvändighet att reagera samt ge

förslag till förändring. Metoden innebär att texten granskas på ett djupgående plan för att

finna hur olika problem konstrueras samt på vilket sätt de framställs som problem. Rådande

policy, anser Bacchi, bör tolkas inom sin kontext och kan, för att bättre förstå dess funktioner

i samhället, betraktas som kulturella produkter (ibid: ix).

Materialet som analyseras i den här uppsatsen är propositioner, vilket innebär förslag från

regeringen till riksdagen angående lagstiftning samt olika riktlinjer. Att analysera

propositionerna med Bacchis metodik är ett lämpligt angreppssätt då hon menar att

problematiseringar är centrala i statliga processer (Bacchi, 2009: xii). Offentlig policy, såsom

propositioner, beskriver statliga handlingsplaner där antagandet innebär att policyn är

11

någonting gott som åtgärdar olika angelägenheter i samhället, menar Bacchi. Det innefattar

samtidigt en förmodan att det finns någonting som behöver åtgärdas, en förmodan om att det

finns ett problem till att börja med (ibid: ix). Hon menar vidare att människors liv är styrda av

hur problem framställs i samhället, snarare än problemen själva, eftersom förståelsen får

konsekvenser för hur det talas om problemet och vad som anses vara den bästa lösningen.

Således anser hon att det är just problematiseringar som bör undersökas istället för problemet

i sig (ibid: xiii). För att tolka framställningen av problemen och se hur de konstrueras används

sex olika frågor som ställs till texten.

1. Vad är problemet och hur framställs det i policyn?

2. Vilka förutsättningar eller antaganden ligger till grund för presentationen av

problemet?

3. Hur har presentationen av problemet uppstått?

4. Vad lämnas oproblematiskt i presentationen av problemet? Vad tas för givet? Finns

det andra sätt att se problemet på?

5. Vilka effekter skapas av presentationen av problemet?

6. Hur/var har presentationen av problemet skapats, spridits och försvarats? Hur kan det

ifrågasättas, avbrytas eller ersättas? (ibid: xii. Egen översättning).

Då uppsatsens syfte är att undersöka hur synen på narkotikamissbruk uttrycks i offentliga

dokument, där det aktuella materialet är två regeringspropositioner, så kommer uppsatsen inte

att besvara fråga tre. Det är en fråga som syftar till att besvara vilken social kontext som

ligger till grund för presentationen av problemet, vilket inte behandlas i uppsatsen. Likaså

gäller fråga sex, där uppsatsen varken fokuserar på att ifrågasätta regeringens resursfördelning

eller den svenska narkotikastrafflagen.

Målet är att med hjälp av frågorna (1–2 och 4–5) kunna identifiera underförstådda

problempresentationer inom policyn, och vilken mening de får givet ett specifikt

språkanvändande. Det är även ett adekvat sätt att finna kontradiktioner och bristfälliga

förklaringar inom problemformuleringen samt vilka reella konsekvenser det kan få för

människorna, narkotikamissbrukarna, som inkluderas i det presumtiva problemet (ibid: 1–15).

12

3.1.2 Fyra ramverk för att tolka narkotikapolicy

Euchner m.fl. (2013) utvecklade i samband med sin forskning om narkotika- och spelpolicy

fyra olika ramar för att främja problemförståelsen inom dessa policyområden. Ramarna

omfattar, som tidigare nämnts, moral, hälsa och sociala villkor, säkerhet och ordning samt

ekonomi. De gör ytterligare en åtskillnad mellan kategorierna och delar in dem i

moraliserande samt icke-moraliserande ramar, där alla utom moralramen klassificeras som

icke-moraliserande (ibid: 377).

Enligt den moraliska ramen är narkotikaanvändning förknippat med ett bristfälligt och

olämpligt beteende som går emot samhällets fundamentala normer och principer. Förståelsen

av narkotika är således värdebaserad och ses som ett samhällshot som bör förebyggas.

Ytterligare moraliska argument kan innefatta att narkotikaanvändning äventyrar individens

fundamentala existens då det förminskar dennes personlighet och värdighet. Det övergripande

målet för den moraliska inramningen är således att skydda individen från det egna handlandet

(ibid).

Ramen som inriktar sig mot hälsa och sociala villkor karaktäriseras av resonemang

som avser negativa hälsoaspekter och allvarliga sociala konsekvenser till följd av

narkotikaanvändning. Risken för beroende betonas starkt och missbruk beskrivs generellt som

ett sjukdomstillstånd där brukarna ofta refereras till som patienter. Tonvikten för den här

inramningen läggs på att beskydda, förebygga och behandla missbruk för att minska skadorna

som förknippas med narkotikaanvändning (ibid).

Säkerhet och ordningsramen framhåller argument som kan relateras till samtliga typer

av överhängande risker för kriminella aktiviteter som förknippas med narkotika, så som

droghandel och pengatvätt. Ramen inkluderar även allmän ordning med målet att förhindra

offentlig störning och oordning föranledd av narkotikarelaterade brott, för att kunna garantera

en allmän säkerhet i samhället. Åtgärder inbegriper att skydda individer från att komma i

kontakt med narkotika, exempelvis ökad polisiär närvaro samt ett intensivt tullarbete (ibid).

Den ekonomiska ramen är, enligt Euchner m. fl, (2013) mer relevant för att analysera

spelpolicy, eftersom spelande är en accepterad och statligt reglerad aktivitet, som genererar

skatteintäkter. I teorin skulle detta även kunna gälla narkotikapolicy, förutsatt ett legalt

användande, vilket dock inte förekommer i Sverige (ibid). I Sverige kan den ekonomiska

aspekten ses utifrån de kostnader för staten som kommer ur bekämpning av narkotika, såsom

polisiära resurser, vårdinsatser, utbildning etc. Den ekonomiska aspekten spelar en viktig roll i

arbetet mot narkotika, bland annat för det förebyggande arbetet, vilket inkluderar utbildning

13

och informationsspridning, men även kontroll och behandling av narkotika. Dock omfattas

den ekonomiska ramen inte av frågeställningarna, då de undersöker synen på

narkotikamissbruk och narkotikamissbrukare. Således kommer analysen inte tillämpa ramen.

3.2 Material och avgränsningar

Det är av förklarliga skäl inte möjligt att inom ramen för denna uppsats granska den svenska

narkotikapolitiken i sin helhet. Istället har två regeringspropositioner undersökts, den första

från 1984 och den andra från 2005.

Propositionerna är utfärdade av den svenska regeringen och valdes på grund av den

maktposition författarna besitter, där förslag som läggs fram och beslut som fattas här

påverkar den rådande diskursen om hur det talas om narkotika och missbruk.

Motiveringen som ligger till grund för valet av Regeringens proposition 1984/85:19

Om en samordnad och intensifierad narkotikapolitik är att perioden inom tidigare forskning

benämns som den tid då den svenska narkotikapolitiken nådde sin höjdpunkt (Boekhout van

Solinge, 1997; Tham, 2003; Tops, 2003). Under 80-talet inrättades även målsättningen om ett

narkotikafritt samhälle där politiken skulle ta till de medel som krävs för att stoppa narkotikan

innan den hunnit etablera sig i Sverige (Tham, 2003: 5).

Valet av Regeringens proposition 2005/06:30 Nationella alkohol- och

narkotikahandlingsplaner har gjorts, i motsats till den tidigare tidsperioden, för att den

restriktiva narkotikapolitiken verkar ha tappat kraft vid tidsperioden för författandet av

propositionen. Ett tydligt exempel är införandet av sprututbytesprogram 2006 (Lag 2006:323),

vilket kan ses som ett avsteg från den tidigare restriktiva synen, och kan indikera att politiken

är på väg mot en mer hälsoinriktad syn på missbrukare.

De senare författade propositionerna som behandlar narkotikapolitik innehåller

handlingsplaner som sammanväver strategier för alkohol-, narkotika-, dopnings- och

tobakspolitik. Lite utrymme lämnas för narkotikapolitiken, vilket gör att 2005 års proposition

innehåller mer omfattande förslag till handlingsplaner. För att få en mer homogen uppfattning

om regeringens syn, som framkommer genom policydokumenten, specifikt för

narkotikamissbruk och inte andra former av missbruk så har de senare propositionerna valts

bort.

14

4. Resultat

Nedan presenteras resultatet av studien, där utgångspunkten är att applicera de tre ramverken

på materialet, med hjälp av de policyanalytiska frågorna (fråga 1-2 och 4-5). Periodvis

överlappar ramverken varandra, vid sådana tillfällen tolkas materialet utefter den mest

framträdande ramen.

4.1 Moral

Den moraliserande ramen, vilket innebär att åtgärder och synen på missbruk återges med en

värderande inställning, förekommer i båda propositionerna. Det kan bland annat beskrivas

som ett olämpligt eller normbrytande beteende som inte anses vara i linje med samhällets

värderingar. Det går att urskilja en diskursändring mellan de två propositionerna i hur det talas

om missbrukare, även om moralen är närvarande i båda.

I propositionen från 1984 beskrivs betydelsen av att personal som jobbar på anstalt

mobiliseras i kampen mot narkotika. Den extra arbetsbörda som detta anses medföra beskrivs

som “mycket ansträngande” och i texten formuleras följande;

“Att arbeta med dessa ofta svårt störda människor på ett för dem konstruktivt sätt

innebär för personalen sådana känslomässiga påfrestningar, att handledning av psykolog är

befogad.” (Prop. 1984/85:19, bilaga 1: 17)

Vidare beskrivs projektverksamheten inom frivården där olika samhällsorgan skall

bistå med hjälp för genomförandet av utbildnings- och fritidsaktiviteter och där benämns

dessa initiativ som “stöd för socialt handikappade klienter" (Prop. 1984/85:19, bilaga 1: 16).

En sådan beskrivning faller inom både fråga två och fyra enligt Bacchis policyanalys,

det är både antaganden om missbruk som kommer till uttryck samt att det tas för givet hur

missbrukare beter sig.

"Både arbetsgruppen och narkotikakommissionen konstaterar att det finns situationer

där man inte kan undvika tvång och påtryckningar i behandlingsarbetet. Detta skall ses mot

bakgrund av att livet som narkoman ger missbrukaren en identitet. Missbruket och de övriga

asociala aktiviteter som präglar missbrukarens liv – i all sin destruktivitet - också ett slags

gemenskap och ett livsinnehåll." (Prop. 1984/85:19, bilaga 2: 36).

15

Problemformuleringen ovan framställer missbruket som en del av en större kontext, där synen

på missbruk framställs som problematisk, inte minst ur en moraliserande synvinkel då den

anses ge missbrukaren en identitet. Propositionen framför att effekten av den typen av

oönskvärt identitetsskapande som missbruket medför innebär att tvång i behandling inte alltid

kan undvikas. I citatet tas det även för givet att missbrukare bedriver två typer av destruktiva

verksamheter, missbruket självt samt “övriga asociala aktiviteter”, vilka leder till både en

gemenskap samt ett livsinnehåll för dem. De egenskaper som propositionen tillskriver

missbrukare innehåller många antaganden, och förutfattade meningar, vilka även är

generaliserande.

Vidare framhålls vikten av ökat samhälleligt engagemang för att;

“[...] de som redan är fast i narkotikamissbruk skall räddas, fortsatt spridning av

missbruket skall förhindras, möjligheten att tjäna pengar på droghandel skall stoppas.”

(Prop. 1984/85:19, 2).

Bekämpningen av missbruket framställs här vara samhällets ansvar, det indikerar även

en slags ofrivillighet att individer “skall räddas” ur sitt missbruk.

Propositionen från 1984 behandlar även att sociala problem kan uppstå utifrån ett

moraliserande perspektiv, att en negativ bild av missbrukare är något icke önskvärt;

“Narkotikamissbrukare tillhör de hårdast utslagna i vårt samhälle.” och det anses

vara av vikt att “Den negativa bilden av missbrukare måste brytas.” (Prop. 1984/85:19,

bilaga 2: 41).

Det beskrivs vidare att den negativa inställningen till missbruksproblem skapar en

stigmatisering både för missbrukare och f.d. missbrukare kopplat till olika aktörer som

kommer i kontakt med dessa individer, bland annat

“[...] arbetsgivare, fackliga organisationer, arbetskamrater, hyresvärdar och

människor verksamma i föreningslivet.” (Prop. 1984/85:19, bilaga 2: 42).

Det konstateras att det krävs en förändring i inställningen till personer som haft och

fortfarande har missbruksproblem och det föreslås att åtgärder och engagemang för detta

läggs på folkrörelser och frivilligorganisationer i nära samarbete med behandlingsenheter

(ibid, bilaga 2: 42).

I propositionen från 2005 finns en generell förändring i sättet det talas om missbrukare

på. De moraliserande argumenten förekommer fortfarande men missbrukarna tillskrivs inte

negativa egenskaper på samma sätt som vid det första urvalet.

16

Regeringen framhåller att narkotikapolitiska insatser ska riktas mot tillgång och efterfrågan

mot narkotika i syfte att;

“[...] förmå personer med missbruksproblem att upphöra med sitt missbruk samt att

minska tillgången på narkotika.” (Prop. 2005/06:30, 2).

Framtoningen får en stor kontrast till 1984 års proposition där missbrukare beskrivs

som “socialt handikappade klienter” vilka “skall räddas”, till att här benämnas som “personer

med missbruksproblem”.

Det talas fortfarande i propositionen från 2005 om identitetsskapande kopplat till

narkotika, här i förhållande till brist på meningsfulla socialt utvecklande fritidsaktiviteter,

vilka kan ge upphov till kamratgäng som stärker drogpositiva miljöer. De framhåller således

att;

“Som motvikt till detta [drogpositiva miljöer] krävs ett aktivt normbildande arbete för

att hjälpa barn och unga att utveckla och stärka en drogfri identitet.” (Prop. 2005/06:30, 48–

49).

I likhet med 1984 års proposition anses fortfarande frivilligorganisationer och

folkrörelser stå för det normbildande arbetet, genom bland annat bra fritidsmöjligheter i

närmiljön.

Det förekommer dock en tvetydighet inom regeringens proposition från 2005 kring

huruvida användningen av narkotika alltid bör ses som ett missbruk. Regeringen framhåller

att;

“När det gäller narkotikaområdet är narkotikamissbruk bestämningsfaktorn. All

konsumtion är missbruk. Detta eftersom all hantering av narkotika är förbjuden enligt svensk

lag.” (Prop. 2005/06:30, 30).

Dock beskrivs konsumtionen av narkotika vid flera tillfällen på ett mer nyanserat sätt

än citatet ovan uttrycker, där exempelvis “experimentellt bruk” eller att “använda narkotika”

förekommer (Prop. 2005/06:30, 93).

Det kan således uppfattas som en diskursiv förändring jämfört med 1984 års

proposition där problempresentationen inom policyn endast refererar till ordet missbruk, inte

bruk eller experimentellt bruk. Den diskursiva förändringen kommer även till uttryck i den

underliggande synen på missbrukaren, som kommer att beskrivas som en ”person med

missbruksproblem” istället för en ”socialt handikappad klient”.

17

4.2 Hälsa och sociala villkor

Den här inramningen handlar om vilka sociala konsekvenser och hälsoaspekter som kan

härledas från narkotikamissbruk. Även riskfaktorer lyfts fram, med fokus på att skydda,

förebygga samt behandla narkotikamissbruk. Genomgående för båda propositionerna är

vikten av att skapa opinionsbildning, eftersom narkotikan har negativa konsekvenser, där

skadeverkningarna sker på samhällsnivå men även för individen.

Vid tidpunkten för det första urvalet i undersökningen, 1984, framställs narkotikan

som ett mångfacetterat problem. Delvis som en rättslig och social fråga, men även

hälsovården lyfts upp i samband med problemformuleringen. Propositionen inleds med

följande citat;

“Medvetenheten om de medicinska och psykiska skadeverkningarna – men också den

sociala nöd och kriminalitet som oftast följer i missbrukets spår - är stark.” (Prop.

1984/85:19, 2).

Narkotika framställs här i relation till en rad andra problem som alla har frambringats

av missbruket, med en betoning på hälsoaspekter och social nöd.

Dokumentet lyfter även upp behovet av informationsspridning samt opinionsbildning

mot narkotika. Det anses viktigt att inte endast informera om olika preparats effekter och

skadeverkningar, utan även de sociala följderna av missbruk, då möjligheten framhålls att det

annars kan väcka nyfikenhet (Prop. 1984/85:19, bilaga 2: 4–5). Således betonas vikten av att;

“[...] förmå ungdomar till ett aktivt ställningstagande mot att använda droger. Man

försöker sätta in drogerna i ett större socialt och delvis kulturellt sammanhang som visar att

droger är ett inslag bland många andra i en grund och botten destruktiv livsstil” (Prop.

1984/85:19, bilaga 2: 6).

Här formuleras förutsättningen för problemet, att missbruk delvis är beroende av

individens ställningstagande till droger, men att det även är beroende av personens livsstil och

sociala villkor.

På samma sätt som 1984 lyfter propositionen från 2005 upp vikten av att ungdomar

kommer till insikt med riskerna som följer av att missbruka narkotika.

“Skolan har en viktig uppgift att ge eleverna kunskaper om riskerna med alkohol och

narkotika. [...] Vidare skall skolan utveckla elevernas kommunikativa och sociala kompetens

samt uppmärksamma hälso- och livsstilsfrågor.” (Prop. 2005/06:30, 30).

I likhet med den tidigare propositionen framställs opinionsbildning som en

förutsättning för att minska missbruk i samhället, där alla berörda aktörer tar sitt ansvar, inte

18

minst i kampen mot ungdomars missbruk. Det framhålls även att narkotikan kan uppstå ur

sociala problem.

“Narkotikan får aldrig tillåtas hota individens hälsa, livskvalitet och trygghet eller

den allmänna välfärden och demokratins utveckling. Målet är ett narkotikafritt samhälle.”

(Prop. 2005/06:30, 88).

Förutom att narkotikamissbruk framhålls som beroende av sociala problem, framhålls

även att missbruket kan ligga till grund för ytterligare sociala problem och missförhållanden.

Båda propositionerna lyfter fram hälsa och sociala villkor som en viktig del i

narkotikabekämpningen, med betoning på opinionsbildning och olika sociala

skadeverkningar.

Ett annat område som är relevant för individens sociala villkor i samhället är att

förutsättningen för att erbjudas vård ska vara lika för alla medborgare.

“Det övergripande målet för den svenska folkhälsopolitiken är att skapa samhälleliga

förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen.” (Prop. 2005/06:30,

28).

Ett område som lämnas oproblematiskt i båda propositionerna är att det inte görs

någon uppdelning mellan lätta och tunga droger i den svenska lagstiftning. Detta eftersom;

“[...] all hantering av narkotika är förbjuden enligt svensk lag.” (Prop. 2005/06:30,

30).

Det medicinska bruket av narkotikaklassade preparat problematiserar dock inte i

någon av propositionerna.

Diskursen för hälsa och sociala villkor har inte skiljt sig avsevärt mellan

propositionerna, däremot är handlingsplanerna kring hälsa och sociala villkor mer

framträdande i 2005 års proposition. Det område som får stort fokus i båda policydokumenten

är ungdomars inställning till narkotika, och vikten av att skapa opinionsbildning genom

informationsspridning av negativa konsekvenser som följer av ett missbruk.

4.3 Säkerhet och ordning

Den här inramningen lägger sin huvudfokus på den allmänna ordningen och säkerheten i

samhället samt försöker detektera risker för kriminella aktiviteter. Syftet med åtgärder inom

den här inramningen är bland annat att skydda medborgarna från kontakt med narkotika. I

båda propositionerna lyfts vikten av att kriminalvården skapar olika avdelningar för att skilja

missbrukare och icke-missbrukare från varandra.

19

Presentationen av narkotika och missbruk kan eventuellt medföra effekter i form av vilka

åtgärder som föreslås kunna lösa problemet. Bland annat uttrycks en önskan i propositionen

från 1984 om att kunna realisera en differentiering mellan narkotikamissbrukare och

fängelsedömda helt utan erfarenhet av narkotika vid anstaltsplacering. Differentieringen

framhålls som viktig, särskilt för unga förstagångsdömda utan narkotikaproblematik,

eftersom;

“[...] miljö och behandlingsverksamhet kommer ha en utpräglad anti-drogkaraktär.”

(Prop. 1984/85:19, bilaga 1: 15).

Effekten av en sådan problemrepresentation blir att missbruk av narkotika anses vara

smittsamt, och genom att skilja dem åt går det att förebygga risken för nyrekrytering av

missbrukare.

Det anses även viktig att;

“[...] lagföra verkligt hänsynslösa brottslingar och, i vart fall temporärt, störa

marknaden, dels att göra det mindre attraktivt för internationella ligor att agera i Sverige.”

(Prop. 1984/85:19, bilaga 1: 4).

Samma syn av kontroll och säkerhet återfinns i propositionen från 2005 där regeringen

hävdar att det är av vikt att kriminalvården fortsättningsvis placerar sina klienter utefter

missbrukarens problematik och behov men att det inte får påverka de intagna som inte har ett

missbruk.

“Det är också viktigt att personer som aldrig varit i kontakt med narkotika skiljs från

identifierade narkotikamissbrukare.” (Prop. 2005/06:30, 110).

Behovet av att utöka kriminalvårdens behandlingsavdelningar har varit stort för att

kunna upprätthålla en differentiering mellan intagna, därmed har regeringen beslutat att

tillföra ytterligare resurser för detta avseende (ibid: 110).

Problemet med narkotikan framställs bland annat vara bristen på integration och

trygga uppväxtförhållanden i samhället. Samtidigt antas det att narkotikan innebär en viss

lockelse.

“Samhället kan bidra till att stärka individernas motståndskraft mot lockelse i olika

drogkulturer och missbruk genom att främja integration och delaktighet, verka för trygga

uppväxtförhållanden, en väl fungerande skola och arbetsmarknad, goda förutsättningar för

fysisk aktivitet etc. Ett tecken på att samhället lyckats relativt väl med det förebyggande

arbetet är att en övervägande majoritet av ungdomar är emot narkotika.” (Prop. 2005/06:30,

89)

20

Åtgärderna samhället kan vidta beskrivs här vara förebyggande arbete för att förmå ungdomar

att lyckas stå emot narkotika genom åsiktsbildning. Men även att en ökad integration och

delaktighet i samhället skapar en motståndskraft mot narkotikans lockelse.

Vidare framhålls narkotikan som ett fenomen som kommer utifrån, där ett effektivare

samarbete krävs för att uppnå ett narkotikafritt samhälle.

“Vi måste på alla sätt gemensamt försöka tränga tillbaka narkotikan från Norden.”

(Prop. 1984/85:19, bilaga 2: 51).

Likaså lyfter regeringen, i 2005 års proposition, fram behovet av att samhällets olika

aktörer samarbetar för att bekämpa narkotikan, för att säkerställa säkerheten och ordningen.

“Huvuddelen av all narkotika kommer från utlandet och det är därför regeringens

målsättning att även fortsättningsvis försöka stoppa narkotikan innan den når Sverige.”

(Prop. 2005/06:30, 88).

Därmed ses narkotikan som ett främmande inslag i samhället. Vikten av ett

gemensamt samarbete mot missbruk framhålls då;

“Effektiva kontrollinsatser, slutligen, leder inte bara till en minskad tillgång på

narkotika utan har även för många en avhållande effekt.” (Prop. 2005/06:30, 90).

Diskursen för säkerhet och ordning har emellertid inte förändrats märkbart mellan

propositionerna.

5. Diskussion

Syftet med uppsatsen har varit att bidra till kunskap om hur synen på narkotikamissbruk och

narkotikamissbrukare konstruerats i två svenska policydokument. Således har en diskursiv

policyanalys genomförts för att finna de underliggande meningarna i propositionerna samt att

applicera dessa inom de olika ramarna för moral, hälsa och sociala villkor samt säkerhet och

ordning. Detta för att studera om det eventuellt finns en förändrad syn på narkotikamissbruk

och narkotikamissbrukare över tid och om det möjligen finns skillnader i vilka värderingar

som kommer till uttryck gällande narkotikamissbruk. De teoretiska utgångspunkterna,

diskursteori samt symbolpolitik, kommer här diskuteras i relation till analysresultaten av

regeringens proposition 1984/85:19 Om en samordnad och intensifierad narkotikapolitik samt

regeringens proposition 2005/06:30 Nationella alkohol- och narkotikahandlingsplaner.

21

Den diskursiva förändringen inom moral var särskilt framträdande i jämförelse mellan

propositionerna, där de i 1984 års proposition tillskriver individer en identitet utefter deras

missbruksproblematik. De tillskrivs bland annat att de är socialt handikappade, asociala samt

att de skall räddas från sin destruktiva livsstil.

Allt icke medicinskt bruk av narkotika benämns som missbruk i båda propositionerna.

Men i motsats till de värdeladdade formuleringarna från 1984 så har propositionen från 2005

en mer neutral ton gentemot missbrukande individer. De tillskrivs inte negativt associerade

egenskaper på samma sätt, men de anses fortfarande utgöra ett stort problem för samhället.

Vad som dock blir centralt för den diskursiva förändringen är nyanseringen som förekommer

inom propositionen från 2005 om huruvida narkotikaanvändare bör tituleras som missbrukare

eller om dessa i vissa fall kan benämnas som experimentella brukare eller

narkotikaanvändare. Det har således skett en nyansering av synen på individer som

konsumerar narkotikaklassade preparat, från att endast benämnas som missbrukare, till att

även kunna benämnas inom ramen för andra former av konsumtion.

Den tidigare diskursen att tala om marginaliserade grupper på det sättet som görs i den

första propositionen är definitivt i förändring, där de tillskrivna egenskaperna hos

narkotikamissbrukare känns främmande för 2005 års propositions politiska diskurs.

Hur språket används för att tala om narkotika och missbruk är vad som ger en diskurs

sin regelbundenhet, men som Foucault menar så är människans historiska utveckling inte

linjär. De strukturer och regler som förekommer inom en specifik diskurs kan variera över tid,

då utvecklingen påverkas av skillnader och uppbrott i synen på olika samhällsfenomen. Stöd

för Foucaults teori går således att finna i skillnaden mellan propositionerna för hur

narkotikamissbrukare talas om och beskrivs. En diskurs produceras och reproduceras genom

människans handlingar och språkanvändning kopplat till fenomenet, ett diskursskifte går

således att urskilja mellan regeringspropositionerna i och med att språkbruket har förändrats.

Det är framförallt synen på narkotikamissbrukare som har förändrats, då de i 2005 års

proposition skiftar mellan att benämna dem som experimentella brukare, narkotikaanvändare

och narkotikamissbrukare. Synen på narkotikan i sig har däremot inte förändrats i samma

grad, då den i båda propositionerna framställs som ett lika stort samhällsproblem, vilket måste

kontrolleras och övervinnas.

Inom ramen för hälsa och sociala villkor finns det likheter i propositionerna gällande

vikten av att skapa opinionsbildning hos allmänheten, inte minst hos ungdomar. Regeringen

framhäver opinionsbildning i båda propositionerna, där narkotikan beskrivs som orsaken till

många andra sociala problem, men som även ger upphov till fler sociala problem. Däremot

22

finns en skillnad i hur problemformuleringen framställs mellan propositionerna. Periodvis

förekommer det moraliserande värderingar i propositionen från 1984, vilka gör att det kan

ifrågasättas huruvida argument för hälsa och sociala villkor även faller inom ramen för moral.

Bland annat framhålls det att information om narkotika inte får ske på ett sådant sätt att det

väcker nyfikenhet hos ungdomar. Istället ska informationen visa att narkotika är ett inslag i en

destruktiv livsstil, detta för att förmå dem till att ta ett aktivt avstånd mot narkotika.

Att skapa och bibehålla en negativ syn på narkotikamissbruk är enligt Christie och

Bruun (1985) nödvändigt utifrån en symbolpolitisk aspekt. Detta eftersom det underlättar för

den politiska rörelsen när medborgaropinionen överensstämmer med den politiska visionen

om en nolltolerans mot narkotika. De beskriver även narkotika som “den goda fienden”, det

vill säga det ideala sociala problemet, av den orsaken att narkotikapolitiken blir en syndabock

för andra sociala problem. Vid genomgång av policydokumenten framhålls det även att

sociala problem ofta ligger till grund för narkotikamissbrukets upphov och utifrån

ovanstående teori kan kausaliteten ibland behöva nyanseras. Detta då narkotika inte alltid är

grunden till sociala problem, utan även kan vara en följd av dem.

Den negativa inställningen till narkotikan lever kvar i propositionen från 2005, dock

har det skett en förändring av diskursen gällande narkotikamissbrukare. I den första

propositionen från 1984 är den moraliserande ramen kring narkotikamissbrukare den som är

mest framträdande. I den senare propositionen är det istället ramen om hälsa och sociala

villkor som är tydligast, även om moralramen fortfarande är omfattande. Samma resultat

återfinns i Euchners m.fl. (2013) forskning, där det framhålls att synen på missbrukare i

början av undersökningsperioden grundat sig i moraliska värderingar, eftersom missbrukare

ofta betraktats som avvikande medborgare, till att sedan övergå till en mer hälso- och

socialinriktad inramning.

Tham (2003) framhåller att i samband med målsättningen om ett narkotikafritt

samhälle under 1980-talet, så styrdes politiken i riktning mot att stoppa narkotikan innan den

hunnit etablera sig i Sverige. Det får även stöd i propositionen från 1984 där regeringen slår

fast att samhällets resurser måste arbeta för att tränga tillbaka narkotikan från Norden. Likaså

i 2005 års proposition där regeringen framhåller att merparten av narkotikan kommer från

utlandet. Genom att avhålla narkotikan från Sverige, och således minska tillgången, så är

förhoppningen att även efterfrågan på narkotika ska minska, då effektiva kontrollinsatser

framhävs ha en avhållande effekt.

Betoningen på målet om ett narkotikafritt samhälle är genomgående i båda

policydokumenten. Därför anses det vara av vikt att samhället satsar resurser på rehabilitering

23

av missbrukare, då de nämner att alla människor har rätt till ett värdigt liv samt att bo i ett

samhälle som värnar om sina medborgares bästa. Dock är narkotikans utbredning i samhället

beroende av många olika faktorer, bland annat samhällets insatser och resursfördelning, men

även av olika politiska förändringar som sker internationellt. Detta då bekämpandet av

narkotikan inte kan förstås endast genom den svenska narkotikapolitiken.

Återkommande för båda propositionerna är att regeringen anser att olika

frivilligorganisationer och folkrörelser har ett viktigt ansvar när det gäller att bryta

stigmatiseringen kring personer med missbruk. Detta med hänvisning till att olika aktörer som

varit i kontakt med missbrukande individer ofta har en negativ erfarenhet av detta möte,

därmed föreslås det att frivilligorganisationer och folkrörelser står för åtgärder och

engagemang i samspel med behandlingsenheter för att bryta stigmatiseringen. Med

utgångspunkt i att dessa spelar en viktig roll, kan regeringens möjligheter till att uppnå sin

målsättning försvåras, eftersom dessa är utom deras kontroll.

För att nå målsättningen om ett narkotikafritt samhälle måste konsumtionen stoppas,

detta innebär bland annat att förhindra införseln av narkotika, vilket verkar vara ett

återkommande utmanande arbete. Målsättningen blir således en form av symbolpolitik, där

regeringen tagit ställning för att narkotikamissbruk inte kan tillåtas i ett samhälle som värnar

om sina medborgare. Det är vad det politiska beslutet symboliserar för värderingar som har

störst betydelse, inte endast vilka resultat som uppnås av beslutet.

Formuleringen och budskapet “ett narkotikafritt samhälle” kan även påverka de

individer som använder narkotika på ett sätt som marginaliserar dem ytterligare från

samhället. Detta eftersom missbrukarna traditionellt setts som avvikande individer, då

beteendet inte är i linje med den goda samhällsmedborgaren. Vidare kan följden av en sådan

målsättning påverka diskursen om hur det talas om missbrukande individer, samt vilka

åtgärder som anses viktiga för att hjälpa dem att komma till bukt med sitt missbruk.

Med utgångspunkt i att 2005 års proposition benämner allt bruk av narkotika som

missbruk, är det intressant att det inte resoneras kring konsumtionen av narkotikaklassade

läkemedel. Medicinsk narkotika är enligt Nils Christie och Kettil Bruun (1985) ett viktigt

område som påverkar den narkotikapolitiska diskursen. Detta eftersom läkare kan auktorisera

användningen av narkotikaklassade preparat i medicinskt syfte. Således är det av intresse att

se vilken syn som råder gällande individer som föreskrivs narkotika i medicinskt syfte. Frågan

är om ett narkotikafritt samhälle, vilket uttrycks som målet för narkotikapolitiken, kan uppnås

så länge det förekommer laglig förskrivning av narkotika.

24

Enligt Tham (2003) är det tunga missbruket ofta kopplat till marginalisering och

utslagning. Undersökningar som genomförts inom området har visat på att tunga

narkotikamissbrukare i större utsträckning än andra, kommer från otrygga och instabila

familje- och uppväxtförhållanden som präglats av såväl psykiska som fysiska problem. Thams

undersökningsresultat får även stöd i 2005 års proposition där regeringen lyfter fram vikten av

att såväl skola som andra centrala aktörer i barn och ungdomars liv tidigt uppmärksammar de

individer som lever i missbruksmiljöer och som löper en större risk för att utveckla ett

narkotikamissbruk. Med utgångspunkt i att ett sådant samband existerar bör kunskapen

mellan riskfaktorer och missbruk utvecklas i den mån att en kompetensutveckling täcker vilka

metoder och åtgärder som på bästa sätt i ett tidigt stadium kan nå dessa barn och unga.

Det återfinns många likheter mellan propositionerna inom ramen för säkerhet och

ordning. Det anses till exempel viktigt i båda propositionerna att kriminalvården separerar

missbrukare från de som aldrig konsumerat narkotika för att minimera risken för

nyrekrytering. Som tidigare nämnt har narkotikan som samhällsproblem, enligt Nils Christie

och Kettil Bruun (1985) framställts i sådan proportion att den är oemotståndligt och att

människan är underlägsen drogen i alla dess former. Med utgångspunkt i att se på narkotikan

som oemotståndlig, så legitimeras kriminalvårdens differentiering av missbrukare och icke

missbrukare. På detta sätt kan kriminalvården kontrollera, i alla fall till en viss nivå, att

nyrekrytering inte sker.

Sammanfattningsvis har resultatet av denna studie visat att regeringens syn på

narkotikamissbruk som ett samhällsproblem är tämligen oförändrat mellan de två

propositionerna. Målsättningen om ett narkotikafritt samhälle kvarstår och är starkt förankrad

den politiska diskursen och inom samhällsstrukturen som helhet.

För ramen hälsa och sociala villkor var opinionsbildningen en viktig faktor i kampen

mot narkotika, eftersom den var avsedd att ha en avskräckande effekt och därmed förhindra

nyrekrytering av missbrukare. Likaså inom ramen för säkerhet och ordning - där

kriminalvårdens arbete, i båda propositionerna, anses betydelsefullt på många sätt, inte minst i

att bekämpa nyrekrytering av missbrukare på anstalsavdelningarna genom att bland annat

placera missbrukare avskilt från intagna utan erfarenhet av narkotika.

En av de mest intressanta skillnaderna mellan propositionerna var diskursförändringen

inom ramen för moral, där förändringen främst berörde sättet om hur det talades om personer

med missbruksproblematik. I diskursen för 1984 års proposition framställdes

narkotikamissbrukarna som socialt handikappade personer i social nöd och i behov av att

25

räddas. I propositionen från 2005 framhölls en helt annan, mer nyanserad bild, med betydligt

färre negativt tillskrivna egenskaper.

5.1 Förslag till vidare forskning

Eftersom målsättningen om ett narkotikafritt samhälle står fast i den svenska politiken så

skulle det kunna vara av intresse att studera vilka värderingar och problemformuleringar som

kommer till uttryck i mer nutida, men även framtida regeringspropositioner. Då narkotika

framställts som ett av vår tids största och mest svårbemästrade problem är det ett område som

bör understrykas med ytterligare adekvat forskning.

Stigmatiseringen kring missbrukare är fortfarande ett stort problem, trots den politiska

visionen om ett narkotikafritt samhälle, så kommer missbruksproblematiken att kvarstå så

länge som det finns narkotika tillgängligt, därför skulle det även behövas mer forskning kring

synen på missbrukare. Det skulle bland annat vara av intressant att jämföra den allmänna och

den politiska synen på narkotikamissbrukare. Även skillnader och likheter mellan

alkoholmissbruk och narkotikamissbruk skulle vara berikande för forskningsfältet.

26

6. Referenser

Aakvaag, G. (2011). Modern sociologisk teori. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur

Ahrne, G. & Svensson, P. (2015). Handbok i kvalitativa metoder. 2., [utök. och aktualiserade]

uppl. Stockholm: Liber

Bacchi, C. (2009). Analyzing policy: what's the problem represented to be?. Frenchs Forest,

N.S.W.: Pearson

Boekhout van Solinge, T. (1997). The Swedish drug control policy. An in-depth review and

analysis. Amsterdam, Uitgeverij Jan Mets/CEDRO

Brottsförebyggande rådet, (2000). Kriminalisering av narkotikabruk. En utvärdering av

rättsväsendets insatser. Författare: Anna Pauloff och Peter Lindström m.fl. Rapport: 2000:21.

Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

Christie, N. & Bruun, K. (1985). Den goda fienden: narkotikapolitik i Norden. Stockholm:

Rabén & Sjögren

Cunningham, J., Blomqvist, J., Koski-Jannes, A. & Raitasalo, K. (2012). Societal images of

Cannabis use: comparing three countries, Harm Reduction Journal, 9:21

Drucker, E. (2013). Advocacy Research in Harm Reduction Drug Policies. Journal of Social

Issues, 69 (4): 684-686

Euchner, E., Heichel, S., Nebel, K., & Raschzok, A. (2013). From ‘morality’ policy to

‘normal’ policy: framing of drug consumption and gambling in Germany and the Netherlands

and their regulatory consequences. Journal of European Public Policy, 20 (3): 372-389,

Lenke, L. & Olsson, B. (2002). Swedish Drug Policy in the Twenty-First Century: A Policy

Model Going Astray. The Annals of the American Academy of Political and Social Science,

Cross-National Drug Policy. 582: 64-79

27

Läkemedelsverket, 2015. Kontroll av narkotika i Sverige.

https://lakemedelsverket.se/malgrupp/Foretag/Narkotika/ (Hämtad 2017-12-26)

Mills, S. (2003). Michel Foucault. London: Routledge

Missbruk. [u.å.]. Nationalencyklopedin.

http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/missbruk (Hämtad 2017-12-23)

Narkotikamissbruk. [u.å.]. Nationalencyklopedin.

http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/narkotikamissbruk (Hämtad 2017-12-23)

Nilsson, R. (2008). Foucault: en introduktion. Malmö: Égalité.

Polisen. (2017). Narkotikabrott - lagar och fakta. https://polisen.se/Lagar-och-regler/Om-

olika-brott/Alkohol--och-narkotikabrott/Fakta-om-narkotikabrott/ (Hämtad: 2017-12-04)

Regeringskansliet, (2016). Svensk narkotikapolitik – en narkotikapolitik baserad på

mänskliga rättigheter och jämlik hälsa. [Broschyr]

http://www.regeringen.se/contentassets/efbfca69b4d6475b938df329235a1378/rk_21164_bros

chyr_narkotika_a4_sv_3_tillg.pdf (Hämtad: 2017-12-20)

Regeringens proposition 1984/85:19 Om en samordnad och intensifierad narkotikapolitik

Regeringens proposition 2005/06:30 Nationella alkohol- och narkotikahandlingsplaner

Santesson-Wilson, P. (2003). Studier i symbolpolitik. Departement of Political Science. Lund:

University

Socialstyrelsen, (2009). Sprutbyte för narkomaner är en viktig folkhälsofråga.

http://www.socialstyrelsen.se/pressrum/nyhetsarkiv/sprutbytefornarkomanerarenviktigfolkhal

sofraga (Hämtad 2017-12-20)

28

Tham, H. (2003) Narkotikapolitiken och missbrukets utveckling. I Tham, Henrik (red.).

Forskare om narkotikapolitiken. Stockholms Universitet. Kriminologiska Institutionens

rapportserie. 2003:1.

Tryggvesson, K. (2012) “Sprututbyte – visst bara de slutar med droger” Svenska

myndigheters och politikers hantering av rena sprutor till narkomaner. Nordic studies on

Alcohol and Drugs. 29:5

Tops, D. (2009). “Den svenska narkotikapolitikens födelse”, I Johansson, E., Laanemets, L.,

& Svensson, K. (red): Narkotikamissbruk - debatt, behandling och begrepp. Lund:

Studentlitteratur

Tops, D. (2003) Sverige och Holland - två modeller för narkotikapolitik. I Tham, Henrik

(red.) Forskare om narkotikapolitiken. Stockholms Universitet. Kriminologiska Institutionens

rapportserie. 2003:1.

29

Bilaga 1

Följande bilaga är hämtad från Euchner m. fl (2013)