Aristoteles’ lära om det högsta goda och dygden, jemford med fordringarne på

en vetenskaplig Ethik.

A c a d e m i s k A f h a n d l i n g

som med vidi berömda 1’hilosophiska Facultetens samtycke

under in s e e n d e af

» a«. FRANZ GABR. LIGNERDocent i Politiken

för

P h i l o s o p h i s k a G r a d e n s e r h å l l a n d e

lill offentlig g r a n sk n in g framslälles

af

ISAK SWEN LAADTMANSONaf tyesfgöta Nation

â Gustavianska Lärosa len d en 2 Juni 1854

i». v. t. f. m.

II.

UPSALA, J. S u n d w a l l s o n , 1854.

k>h: - r ; Ål'* ' '-•*

VA; . 0 0 I f / j & î t ■»' •

tM W .i i ' .

blotta sinnliga gotla är det för d ju re t g o d a ; d e t ren t andliga och inre, u tan allt y ttre bihang, ä r b lo tt för Gudomligheten möjligt a t t ega ; den menskliga lycksidigheten å te r m åste hafva nyssn ä m n d a dubbla character. Dock m ycket behöf- ves icke; ty liksom en d a s t af u tom ordentlig t s to ra och svåra olycksfall de t lycksaliga lifvet a fb ry tes eller tu rberas , d å d e re m o t sm ä rre och obetyd liga re bä ra s af den dygdige m annen m ed ädel s tåndaktighet, utan att kunna synnerligen t u r b e r a hans lycka; så ä r ej heller öfverflöd af den y t t re lyckans håtvor nödvändig t för d e t inre godas bes ittning, utan blott så m y c k e t som behöfves för lifvets u p p e hälle och utförande af g o d a och sköna handlingar 2) Hvad sinnliga njutningar och nöjen beträffar, så hafva de ingalunda värde i sig sjelfva, m en kunna såsom recreations- m edel e f te r m ö d o r och ans trängningar vara et t relativt g od t Äfven ett annat u ttryck af Solon har derföre sin fulla r ig tighet: d e t bäs ta ä r att h a måttligt af egodelar, inskränka beg ä ren och utföra ädla handlingar 3).

Af d e t sagda lå te r nu äfven den frågan besvara sig, huruvida lycksal igheten kan genom menniskans fria bem ö d an d evinnas (nbrtçoy Igti /xaxhjrby ïj l&iorby rj âXXojç ncog åaxtjroy), ellerom den ä r en gudarnes gåfva, eller ren t af genom slum p blifver m enniskan tillförd. Ovärdigt vore d e t ( tia y n X ^ f l t s ) i sanning att tillskrifva den s lum pen ; fastm era kan m an m ed skäl kalla den , såsom varande d e t högsta och skönaste, för en g u d asän d gåfva i&tbçdoroy) så framt eljest nå-

/uty yccQ nçairsTat xa&antQ di oçyàycoy xa i iho yiXcoy xcei nXovrot) xtei nohnxtjg dvyä/xsoog — 'Eviviv cTi TtjTib/utyoi çvnaivovai to fxaxaßtov, olov iv y tv tia ç , IvTtxyiuç, xakkovç.

‘) Et h. Nie. I. 10. bv yccQ i v rvyaiç ro tv rj xaxwç, àkkà TiQogdtirai TovTioy b ccy&Qtomyoç ßiog. Jlr. X . 8. dtrjon d i xa i Trjç Ixtbg ivtjfxtçiag cty&QUi7iu) vyn .

*) Eth. Nie. X. 8. d t ï to aûj/ucc v y ia iv t tv , xa i TQoi/rjv xa i rijy Xoinrjv {ftQ an tiav im a çy tty bv y à ç i y Trj intßßokrj t o àvTaçxig— xa i y â q ànb utTçiiüy d'vvano âv n ç nqccntiv xcaà Trjy àntTqv.

3) Etli. Nie. s. st. — /utrçitüç jo îç ixrbç xtycoßr\yr^iivovç ntnçayoTaç d i Ta xâXkana x a i ßtßnoxorag (ïw f Qoycoç.

got så får kallas Men de t ta h indrar icke at t den genom menskligt bem ö d an d e och fri ve rksam het förvlirfvas och a r möjlig för alla, som ej aro alltför m ycket vanlottade, (ntntjQiofitvoi' 7iqoç Ttjv ('.QtTrjv). Detta följer redan af lycksalig

hetens b e g re p p alt ' a r a en inre själsverksamhel, hvartill menniskan sjelf och intet anna t kan v a ia orsaken Ilvad d e y t t re medlen beträffar, sa b e r o de visserligen icke pä menniskans egen kraft allena; men dels har staten, såsom vi ofvanföre sett, sam m a mål som den enskilde och söke r framför allt att göra sina m ed lem m ar capab la till dygd iga handlingar, dels m åste den dygdige, såsom i sin v e rk sa m het liknande Gudarne, af dem vara älskad och af dem blifva försedd m ed d e t för lifvets behof tillräckliga goda ').

Den nu angifna och förklarade definitionen p å de t högsta g o d a förblir dock alltid obegriplig, så länge de t uti densam m a använda b e g re p p e t D y g d ännu ej ä r närm are bestäm dt. På en rigtig bes täm ning h ä ra f k o m m e r allt att hero, och Aristoteles lem nar derföre i sista capitlet af l is ta boken hela undersökningen om lycksaligheten tills vidare åsido, och öfvergår till be t rak tande af dygden.

D y g d i allmänhet eller duglighet, — ty Aristoteles tager de t ta o rd i denna v idsträck tare betydelse , i hvilken d e t kan p ræ d ice ras ej blott om den fritt viljande practiska m enniskoan- den, utan äfven om den theoretiska , och icke blott om m enniskans andliga natur utan äfven om kroppen och k roppens o rganer om djur ,ja ,om yttre ting — är den beskaffenhet eller habitus

hos ett v ä s e n d e , hvarigenom det dels sjelft är g od t och b e - röm värd t ( tu tyo y , onovduioy, In a ivn by), dels väl fö rrä t tar d e t verk. som detsam m a åligger (ro tQ yov àvrov tv ånodiJioay) 3). Dä nu

') Elh, Nie. ib. o ifi xarà vovv Iv to y ù y xai tovtop &tQansvu)y, xui

ducxii/Lityoç uqiGt«, xa i iktoy tkiorarog to ix ty t lv a i x a i tovç àyanôjyrag /uåh- ora toito xa i Tijuùvraç, à y itv n o u ly , dig râiy (fikioy avroïg inijxtkov^iiyovg,

x a i oQ&ijjg Tt xa i xakùig nçùnovTaç.*) Sâs. ögats, hästens , y x a n s dygd. Eth. Nie. II- VI. E lh . E u d. II. \ .) Denna allm änna definit ion g ifves först i 6 cap. af 2:dra Bok.

i Nie. Elh. — Jfr. Magn. Moral. I. t.

h v a r je ,v ä s e n d e liar sin egendom liga såväl na tu r som u p p gift, s ä m äste menniskans d y g d ( « ^ taf&çianivrj) ') vara den för m cnm skan eller menniskosjä len (ty om k roppen kan h ä r ej vara fråga) egendom liga, b e rö m v ä rd a beskaffenhet, hvarigenom hon sjelf ä r god och väl fö rrä t tar sitt verk. Denna m enniskans dygd kan, till följe a f hennes tv e n n e olika n a tu re r el ler krafter, va ra a f tvenne slag. i lo s menniskan linnes nemligen en oförnuftig (dkoyor fxtçoç **jç och e n förnuftig (ro ftfQoç kbyov t/o v ) natur. Uti denförra af dessa kan m an åter igen urskilja 2:ne, nemligen dels den r e n t o f ö r n u f t i g a (o xo^wwï kbyov) ellervegeta tiva själen (ro &çt7mxbv), som förnämligast ä r verksam u n d e r söm nen; dels den b e g ä r a n d e själen {im&v/uqnxov xa t oyéxnxov), som p ä v i s s t s ä t t har de l i förnuftet, såsom k unnande lyda d e tsam m a ifitri^ovtia u ivroi nij Ibyov, — xcarjxoo¥ uvTov xai 7iti&uQyixor}' Den and ra naturen ä te r ä r den r e n t f ö r n u f t i g a (koyixq) eller i egentlig mening menskliga själen 2). 11 vardera af dessa kan sägas hafva s i n dygd. Den vegeta t iva själens d ygd ä r em ellertid icke nägonting för menniskan egendomligt Ix o tvy xcd o lx icv&çomivn tf td v tw t) , al ldens tund den icke alls u ttrycker någon förnuftighet. Den b eg ä ran d e själens rigtigai beskaffenhet ä r d e re m o t en verkligen mensklig dvgd ochj kallas af Aristoteles för E t h i s k , d ä den tredje eller reint förnuftiga själens d ygd ä r den d i a n o e t i s k a . Att båda* dessa äro d y g d e r följer d e ra f al t d e u tgöra beskaffenheten och färdigheter som b erö m m as 3). Jem föras de sinsemellan sä ä r den dianoetiska högre («Im-

‘ ) Oin ((QéT((l oitijLumxal talar Aristote les entlast e x e m p e l - och t iknelsevis .

*) Eth. Nie. I. 43 — E lh . End. II. t. Magn. Moral. I. 5. För ö f - nigt se r man skal et, h var IV: re Arist. s tundom förer ro {m&vjurjTtxov till to f.ifQoç kbyov fyo v , so m då iir tvåfaldig och innefattar: l:o ro ■IttiO-vuijt., rov koyov ttxovcnxbv n ( såsom ett barn i förhällande till fadren) och 2:o den rent förnuftiga sjä len, ro xvQiwg xtd t v tctvrib (scil. kby. tyov) ujotu-q twv Den vegetativa själen k o m mer dä att sammanfalla med jo ukoyov [xi^oç.

3) Eth . Nie. II. 3. t w v tÇtwv (ït tccç irttuvtricç, ÙQtràç k iyofttv .

? fy" ) såsom til lkommande den högsta formen af själ hos m enniskan och tillhör egentligen blott det Gudomliga (volç n oiùv, vôrjGiç vorjGKoç), u t tryckande, såvidt den hos menniskan finnes, hennes likhet med detta. Den elhiska åler, såsom ren t mensklig, kan ej tänkas hos d e t abso lu ta väsendet.

Hvad nu först den elhiska dy g d en angår, så m åste den såsom tillhörande den b egä rande själen, närm ast r e ferera sig på b eg ä ren och drifterna {nû&q) ‘) d. ä. till sådant som åtföljes af lust och smärta. Driften sjelf, såsom va ra n d e en ren t naturlig bestämning, kan dock icke såsom blott sådan {.nù&oç unU5?) u tgöra dy g d en : ingen beröm m es eller klandras, ingen ä r god eller ond blott derförc att han eg e r den eller den driften Af sam m a skäl vore ock orimligt a t t säga dygden vara en b lo tt f ö r m å g a eller möjlighe t •• man tillräknas ej hvad man k a n göra, utanhvad man verkligen gör. Om härtill lägges, att dygden ej heller kan bes tå uti sjclfva hand lande t el ler röre lsen och verksam heten , em edan detta blott kan sägas vara dyg d en s yttring, så å te r s tå r endast att den ä r en viss beskaffenhet Of*?) 2) hos driften såsom förm åga och princip för handlande, eller et t hes täm dt sätt, hvarpå driften i sin verksam h e t förhåller sig, m. e. o. dess b e s tä m d a m odus agendi (appe tend i, concupiscendi) Man tänke dock härvid icke på en flyktig och ö fvergående disposition (cU åStori) eller ett tillfälligt sä tt att b e te sig uti ett eller någ ra enskilda fall, utan på en hela serien af handlingar g en o m gående constant character . Då emellertid dessa bes täm ningar äro sådana , att de likaväl kunna sägas om dyg d en s m otsats ßller lasten (x a x iu , så måste vid d y g d en s defin ierande tillläggas, att den näm nda beskaffenheten skall vara god och beröm värd , d. ä. en sådan, hvarigenom driftens verk b 1 if-

’) Eth. Nie. II. 5. (cQtral h a l n tq l nQc'tÇtiç xctl i\it$ri,nuvT:l dV n å ö ttx a i n a ca tn tra i tjäoyl] xccl kintj.

’) Etli. Nie. H. ä. rit tv Ty

ver val förättadt Sålunda b es täm d ä r d y g d en följaktligen icke något a f na tu ren ( v « « ' menniskan g ifvet ,u tan en förvärfvad qvalitet. A and ra sidan ä r den dock ej heller något m o t na tu ren {n açà r^y r / l i» ) str idande, em ed a n allt sådan t till följe af sitt beg re p p omöjligen kan förvärfvas, lika litet som å t en kropp kan förvärfvas egenskapen att icke lyda tyngdlagen 2). D ygden ä r så ledes en å t den naturliga driften förvärfvad och m ed dess na tu r förenlig be röm värd cons tan t beskaffenhet och, såsom sjelfva dess benäm ning (e lh isk) 3) an tyder , en beskaffenhet, som skall förvärfvas genom öfning och vana. Den cthiska dy g d en skiljer sig härigenom från den dianoetiska. Då denna nemligen u p p k o m m e r genom erfarenhet, lära och u n d e r visning, så kan de t ta ej va ra fallet m e d den ethiska, allden- s tund den tillhör driften, hvilken ej nödvändigt följer m e d och rä t ta r sig ef ter den theore tiska insigten 4) Delta kan blott på prac tisk väg ås tadkom m as, d. ä. genom öfning. Driften, såsom allt sinnligt, h a r nem ligen charak ter af et t b i ldba r t och kan, derigenom att den en längre eller korta re tid endas t på et t visst sätt tillfredsställes, tillvänjas ett bes täm dt, constan t förhållnigssätt . Då d e t vidare är klart, a t t på beskaffenheten af den verksam het, hvarigenom det ta b ildande sker, äfven b e ro r beskaffenheten af den habitua-

*) Da detta verk består i goda och sköna handlingar, sä kan d y g d en ej vara en apathisk och hlott negativ habitus ( ccnad-ticc xa i ijçtfxice ànXuiç), ty deraf blir intet annat resultat än den rena n e g a t ionen, m en intet posit ivt, al ldraminst ett god t och skönt. Ifr. Efh. Nie. II. 3.

*) Etli. Nie. II. I. oXov o Xidog (f VCH X('

litet, som d e ra f blir resultat, sa måste , liksom genom uppr e p a d e dåliga handlingar en dålig ch a ra c te r uppkom m er, dygden förvärfvas genom öfning i goda och b e rö m v ä rd a ; så att genom sådana handlingar, uti hvilka d y g d e n s utöfning bes tår , uppkom m er den äfven *)• God blir man så led e s endast genom att göra det goda, rättvis genom att g ö ra hvad rättvisan fo rdrar (dïx«*« ngcaroyTtg dmùovg yivto& fu). E m edlcr- tid kunde de t synas, som på detta sä tt d y g d e n s förvärf- v ande skulle förutsätta sjelfva d y gden (*» y à ç n t f a m m r« Ji- x(U", r/dij tia l tfïx«*o»), och denna så ledes i sjelfva verke t icke kunna förvärfvas utan att redan förut vara förvärfvad d. v s. icke alls vara förvärfbar. På denna an märkning har dock Aristoteles tvenne svar *). Det förs ta är de t ta : man kan ganska väl skrifva någontingsom är gram m atiskt rigtigt, utan att derfö re vara g ra m m a ticus, liksom det i allmänhet ä r möjligt att ås tadkom m a ett konstverk utan att derföre vara konstnär; man kan nem- ligen göra de t af slump (/&o- Qfd Ix Twy cvTMV, x. vno TiZy u viw v y ivo v iu i, iiW ît xtci r ci f v tç y t ta t i y TOIÇ ttvroïç ÏGOVTlU.

*) Eth. Nie. II. i .

jec tiv beskaffenhet hos sjcifva handlingen, nemligen all den blifvit på grund af fritt bes lu t och m ed afsigt fö re tagen , äfvensom att viljan, hvarifrån den utgåti, ä r fast och en e rgisk b- Följaktligen, m enar Aristoteles, ligger det ingen m otsäge lse uti de t pås tåe n d e t , att dygd icke nödvändig t finnes d e r fö r e att en god handling egt r um, alldenstund afsigten och d e t fria bes lu te t samt viljans styrka detta oak tad t kunna sa k n a s : men väl kan man de re m o t s ä g a , at t genom up p re p a n d e af dylika handlingar verklig dygd succesivt kom m er till s tånd och actualilet hos menniskan. Ju oftare n e m ligen man utöfvar det goda , desto s ta rkare bör ock viljan blifva i dess u töfvande , och då goda handlingar i och för sjelfva skänka den högsta och renaste lust , så är de t ock naturligt, att afsigten och hågen derlill äfven alltmer tillväxer.

Em edlertid hafva vi härigenom fått en ytter ligare b e stämning i den ethiska dy g d en s definition, den nemligen att den ä r en g e n o m ö f v e r l ä g g n i n g (ßovktvug) och f r i t t b e s l u t (nQoctiytoiç) 2) v u n n e n b e s k a f f e n h e l (*£*? nQoaiQtnxi}) liksom att d es s u t ö f n i n g b es tå r uti h a n d l i n g a r m e d f r i h e t f ö r e t a g n a ; och skälet härtill ä r de tsam m a som till de fö regående bes täm ningarne och ligger deruti , att d y g

'} r« xttr à()tT(cç y iv o jx tv a -------------x a l ia v b no år to v mog iyujvnqurrrf noairov /uiv, i à v tidwç. i n tm i xa l npoaiQOv^ttvoç xal nçocaç. d i’ aur ic 'to d i tqitov, ia v ß tßa iw g xa î àynaxivr/Tioç i y (a v noiart]. Etli. Nie. II. 4.

*) llQoaiqtGTç tir ej delsam m a so m f r i v i l l i g h e t (ro ixovacov), ty dcni.a f iniics äfven hos djuret, m en cn form el ler y ttring deraf (ob ravTov di, åkk’ in i nkiov t b ixovetov) n em ligen en sådan so m föregå s och är resultat af ö f v e r l ä g g n i n g och val {nqoßtßovktvfxivov)- Då föremål för öfverli iggning ej kan vara annat än hvad s o m g e n o m menskliga handlingar kan b efordras el ler förhindras [oi ävÖQconot ßovktvovrai nt()i rwv dl' cilnov n^axTojv), och delta blott om m edlen för elt ändam ål, ej om ändam ålet sjelft, em edan detta och viljans r iglning ilerpå redan förutsattes ;où m ç l tmv nkiov rUA« m q I rw vnqbg ja riktj) för ö fv er lä g g n ing , så är nqoai^toig den gen o m öfverliiggning bestäm da ten d e n s en el ler begäret [oothg) till något som står i m e n - niskans makt att välja så s o m m edel för ett ändamål eller ett g o d t , vare sig det sk en b a rt ( h o s ya vk o i) el ler verkligt goda (hos åya& oi). Sjelfva viljan [ßovktjffig) går så le d e s alltid pä det goda.

den i annat fall ej kunde beröm m as, d. ii. vara i m p u t a b e l . Denna dess imputabilitet b es tå r , närm are b e s tä m d t , deri, att dess uppkom st och utöfning icke har sin g rund uti n å got annat än de t handlande sub jec te t sjelft så so m m e d veten vare lse , så ledes hvarken i y t t r e t v å n g iß i« ) eller i o k u n n i g h e t {îcyvoia). I lvad det sednare beträffar , så b ö r dock skillnad göras mellan et t handlande a f okunnighet (di’ nyvotay) oeh ett sådan t i eller u n d e r okunnighe t [nqta- Tttv àyvoù y). Det förra åtföljes af ån g e r och rue lse (/u n a ^ i- Xna) och upphäfver alltid impulabiliteten. Det s e d n a re å te r k a n vara im putabelt , em edan okunnighet ganska väl kan linnas vid en handling, utan al t denna d e ra f d é te r mineras. Detta ar händelsen dels vid förvållad okunnighet (såsom under rusigt tillstånd eller under v re d e ) , dels ock i d e t fall, att den handlande skulle hafva handlat på alldeles sam m a sätt äfven om kunskap funnits, hvilket s e d n a re kan an tagas , då ingen ånge r eller sorg följer. Förofrigt är d e t att observera , att, om okunnighet skall bo r t taga im puta- biliteten, den måste angå de vid handlingen ex is te rande speciella om ständ ighe ter (? ïxhotcc ayvoia) e ller vara hvad man kallat ignorantia facti, men ingalunda rö ra sjelfva de alimänaa principerna (ß x«& 6lov, ignorantia jur is) , e m ed a n dessa b ö ra af hvar och en kännas *).

') Eth. Nie. III. 1—5. Att d ygd en föröfrigt e g e r denna karacter af frivill ighet och fritt b e s l u t . s y n e s Aristoteles vara utom allt tvifvel? alldenstund man ej kan begripa livad annat iin den hand lande so m skulle kunna vara orsaken till handlandet. Rigtigt anm ärkes här att d y g d en s frivill ighet förutsätter frivillighct äfven l o s lasten , och att man orätt säger: ovfois ixw v noytjQeg: ty hvarföre skulle det ena vara mer ofrivilligt än det andra? Om oj dygd o c h last bada vore frivilliga, sä vore bland annat sta tens belöningar och straff o r im liga. Friheten förnekas föröfrigt icke dermed att man m edg ifver att en v iss characterjel ler tänke- och viljosätt kunna bestäm m a handlandet , ty dessa äro m en nisk an af h e n n e sjelf fritt gifna. Hvad slutligen beträffar den sa tsen alt viljan alltid gar ut pä det goda och så le de s målet alltid är bestäm dt, sa hindrar det ej frihet i valet

af medlen.

Men hvaruti bes tar nu denna genom fritt bes lu t och öfning i goda handligar vunna b e rö m v ä rd a habilualitet hoso o Odril ten , hvarigenoni den verkar p ä ett i alla afseenden b e hörigt sä tt t wf dw) ? Den b es ta r deru ti , att driften ä r b e stäm d a f en rigtig insigt (x«r oq&öv lo y o y ) och sä beskaffad, som d e n hos en Klok och förständig man ä r (*«* wç ûy yçô- n/uoç oQioéiê) eller m. a. o. alt den s ty res af 'iQoyrjais- Dä em edle rt id delta äfven är en blott formell bes täm ning, sä m åste närm are a fgö ras , hvad cn rigtig insigt ä r och hvartill en så d a n leder. Härvid kom m er Aristoteles till den sista bes täm ningen i den elhiska dy g d en s definition, att den nem ligen bes tår i iak ttagande t af livad som i hvarje fäll ä r l a g o m (fÀiooTrjç ï] nçfoç ij/uciç). Erfarenheten visar nemligen att allt förderfvas gemom fo rm ycket och förlitet, men b es tå r och conserveras g'onom att vara in te tdera af dessa b åda ytte r l igheter («xç«) eller genom att den rigtiga midten hålles. Hvarje konst undfly r derföre ytter ligheter och söker medium; hvarföre man ock b rukar säga om ett verkligt konstverk el ler hvad annat som helst, då de t är sådan t, som d e t rä tte ligen b ö r vara , uti intet deruti får bor t tagas , liksom ej heller något dit til läggas m ed mindre än att det i och m ed de tsam m a öfvergår till något säm re och klandervärdt. Så m ås te också dygden , såsom d e t b e rö m v ärd as te af allt bes tå uti iakttagandet af den rätta midten. Begären och drifterna tillåta också verkligen ett sådan t m edium , em edan de alltid eg a en viss intensitet eller g rad , hvarvid nödvändigt måste finnas e t t förmycket, et t förlitet och ett som är in te tde ra af dessa *). T renne verksam hetssä t t äro så ledes möjliga, nem ligen tvenne ytte r l igheter , som äro las tba ra , och af hvilka den ena felar genom öfveim ält , den and ra genom bris t , sam t e t t rigtigt och b e r ö r m ä id t , som håller midten mellan dessa b åd a , och detta s is tnäm nda ä r d \ g d e n 2). Med

D h t l l . N i e . II. 4 . iJ d t ( iQ tT t j , 71((OtJÇ T ty y r jÇ IC X Q lß tG T tQ K X. (C fJ tiv ü J V

t o r i y , l ü a n t f ) X ( ù r; ( j 'v G tç , t o v f j i o o v ûy t ï r j G r o ^ a G n x t j .*) Ltt). Nie. II. 8. Tf)iù>y d t ducötonoy oiaiZy, duo fxiv xnxiijv, ftttcç

d i àçHtjç o, s. v. — d w d to is använ d es här så s o m på flera andra ställen i st. f. f f o .

rä t ta sa d e derförc P y thagorecrna , u t d y g d e n å r m ått {inW«

ntntQHçjxivov) och kan blott vara på e l t s å t t , då derernot

las ten kan vara på många {utthqov) «). M«en om nu dygden

p å d e t ta sålt rigtigt b e s tä m m e s , så m å s t e dock skillnad

g ö ras mellan ett objeclivt och et t subjecttivt medium. Det

ob jec tiva imoisrtjg xicr «no tu TtQÛyp«) ^ år d e n punkt uti något

so m h a r lika afslånd från b åd a åndpunktterna och hvilket

ä r et t och sam m a alltid och i allt. E xem pel härpå ä r talet

s ex i förhållande till två och tio. 3m d e t ta ä r här ej fråga,

e m e d a n m åtte t m åste vara olika fcr olika p e rso n e r alltefter

d e r a s olika förmåga och natur. Det sub jec t iva medium

å t e r (u. ij ttqoç , som passandd kan b e tec k n as med

o r d e t l a g o m eller l a g o m h e t, är den bes täm d a g rad af

driftens intensitet i hvarje handling och fall, som för det

hand lande subjecte t hvarken ä r förmycket e l ler förlitct (»

jutjTt nktovàÇn /urjn ik k tin n ) , och hvilket ej kan vara el t och

sa m m a alltid eller för alla. Häri består d y g d en *). Det är

naturligt alt delta skall vara ganska svårt ty d in o v ) at t finna,

och några allmänna reglor derfÖr kunna svårligen upps tä l

la s , utan m åste man i hvarje enskildl fall b e s täm m a sig

e f te r sin individuella känsla (aïoOijaç) och föröfrigt se efter

h u m en förståndig man gör. En särskild svårighet ligger

d essu to m äfven deruti , att vissa drifter ( såsom skadeglädje,

a fu n d , tjufbegär m fl.) ej ega något be rö m v ä rd t lagom ,

u tan alltid och i alla g ra d e r ä ro förkastliga, liksom å te r

a n d ra tendense r (såsom l. ex. till tapperhet, måttlighet o. s. v.)

u t t rycka sjelfva lagom heten eller äro i och för sig sjelfva

goda . Härtill kom m er ytterligare al t d ygden såsom e l t

sub jec t iv t medium ej alltid och i alla drifter ligger m idt

em ellan båda y tte r ligheterna, utan s tundom något n ä rm are

d e n ena a f dem , sam t a l t såväl menniskan i a l lm änhet,

so m i olika drifter olika pe rsoner hafva olika stark b e n ä

g e n h e t för den ena och and ra ensidigheten Härvid gäl ler

'j Etl). Nie, II. 6. koOkot {.ùv y te q ù n kw ç , nccvTod\c7iœç i)i xeexoi.

s) Delta kalias ock ri» xurit tijv (cçilk/jtnxijv åvukoyiuv.

3) Sc härom utförligt EU). Nie. II. f>.

såsom regel för d e t rä t tas träffande att först och förnämligast a rb e ta sig ifrån d en ytterlighet, som är m est m otsatt m e d iu m , och att se e f te r hvilken, och söka m est undfly d e n . för hvilken man h a r största benägenhet. I a l lm änhet ä r d e t fördelaktigt att någ o t déclinera , än åt den ena , än å t den and ra sidan tills m an på sådan t sätt slutligen finner d e t rigtiga lagom *), o c h hvad som är säkert är att den förståndiga m annen , d. ä. den som ege r fjQÔvnciç, i hvarje fall träffar delta, och till cthisk dygd fordras så ledes framför allt denna. — Sam m anfa ttande hvad som nu blilvit sagdt om den cthiska d y g d e n kan man såledos definiera den så : den ä r t*n Twy n a d w v nQoctt-Qtny.q xa l WigtI] f jtn i y QoyljGtiog, d. ä. iy /utct/Tyn owcu Trt nçtbç r),uùç.

Men då nu flera ntalurliga drifter finnas, och hvar och en af dem (om ock, s ä s o m vi nyss se t t , ej alldeles utan undantag) är capabel a f en beröm värd (liksom af en klandervärd) habilualilet e l le r virtuositet genom att bli tillvand att lyda en rigtig msigtt, så m åste de t gifvas lika m ånga speciella elhiska dygder, som det gifves drifter och begär. Vid g enom gående t af d e s s a särskilda d y g d e r följer Aristote les , såsom m an lätt k a n s e , den möjliga indelningen af drifterna uti idiopathiska och sympathiska. Af de d y g d e r , som referera sig till d e t förra slaget af böje lser hö ra t a p p e r h e t e n («vety»«) a) och m å t t l i g h e t e n (

t i l l ä r a n ') (åyöyv.uog) hänföra sig till b eg ä re t att använda and ra tnenniskor såsom red sk a p för vinnande af sinnlig lycksalighet. Det andra slaget af bö je lser eller de sociala ligga till grund för sex andra d y g d e r , nemligen s a k t m o d *) (nQHÔTtiç), de fyra s ä 11 s k a p s d y g d e r u a 3) (ftQ tm i b/udtjnxcå) och de särskilda a r te rna af r ä t t r å d i g h e t 4) (thxtaoavy>j) 5).

Hvad nu vidare beträffar d e t andra slaget af dygd eller den d i a n o e t i s k a , så tillhör den n a , såsom ofvan är näm ndt, den ren t förnuftiga själen ttôyoç iv ia inw )} u tgör dess beröm värda beskaffenhet eller färdighet, uppkom m en g e nom lärande och erfarenhet. Denna Destår i allmänhet uti färdigheten att inse de t sanna och falska. Då nu den förnuftiga eller tänkande själen kan vara verksam på tvenne sä tt , nemligen dels såsom ö f v e r l ä g g a n d e och b e r ä k n a n d e (ro koyianxöv), d å dess ob ject är d e t ändliga och föränderliga , — delta ä r hvad vi skulle kalla de t practiska förs tåndet, — dels såsom ren t theore lisk t och v e t e n s k a p l i g t tänkande {ro imanj/uovrxoy), som g å r ut på det eviga och oföränderliga 6); då v idare h v a rd e ra af dessa

‘) Mellan ärelystnad (r/don^Uc) och känslo löshet derför (åytAo- nfiUc).

*) Mellan hämndgirighet (oQydbrrii) och känslo löshet för föroläm pningar (« oQytjcicc ell. åvalyrja ia ).

*) D essa äro sannfärdighet (cdq&ti«'), urbanitet [fvrçiaitX ia), up p - rigtighet (oQ&bitii), sam t tkqî n/uyy «voyv/uoç, lagom b lygsam het i a fseende pä plats och ställning.

4) Denna delas uti en a l l m ä n eller det rigtiga förhållandet till andra m en n isk o r , som innefattar alla sä l lskapsdvgderna uti s ig , sam t en s p e c i e l l so m är m edium mellan att göra och lida orätt, m ed d e ss underafdelningar. Billighet (im eixeia) är en modification af rättvisan.

s) Om de elhjska d y g d ern o i a l lmänhet s e Eth. Nie. III. 6— 12, IV., V. Magn. Mor. I. 20— 33. Eth Eudem. II. 3, III,, IV., VI. — Föröfrigt uppräknas dygderna uti de anförda skrifterna något olika; m en utrym m et tillåter o s s ej alt härpå närmare inlåta oss .

•) Eth. Nie. VI. I. Vid d en n a indelning har A ristoteles sam m a indelninsgrund so m Plato då han indelar kunskapsarterna uti JoÇa o c h voqotç, nem ligen objecternas olikhet nqbg yàq r« no y i v a Urtqu xai rûiy TrjÇ ÿyjfîç /uoçiioy trfçoy njj y iy t t to tiqoç txtatQov netf vxoç 0. S. V.

kan vara till sin beskaffenhet g o d och b e rö m v ä rd ; sa de las d e dianoetiska d ygderna i tvenne hufvudclasser. Den första classen u tgö res af riyvri ') och c/Qovqatg 2) , af hvilka d en fö rra ä r den rigtiga insigten vid f ram bringandet af y t t re p ro d u c te r (no^ cn g) , den se d n a re å te r ä r sam m a insigt i a fseen d c p å handlande {nQt&tg). Den an d ra classen å te r u tgö res af i m c i ^ 3), som ä r talangen att inse de dem on- s trab la p r inciperna, vovg *) som går ut p å d e indcm onstrabla (rå 7iQMct xcd tu n a ) och aotf ia (philosophie) som u tgör enheten af b å d a 5).

Då em edle rt id riyvrj dels ej egentligen ä r någon dygd (u tan vanligen af Aristoteles sä ttes i m otsa ts m o t denna) dels, och om den räknas bland dygderna , dock ä r en lägre, em ed a n d e s s ändam ål ä r y ttre ( % pt'v y à ç n o ^ a tu g Utiqov zb réXog), då d e re m o t ändam åle t vid cfQovtjtug ligger i verksam heten sjelf (t

att göra en riglig ÖlVerläggning i ocli för d e t practiska hand lan de t ( iv r/o t i ßovltvho& ut). Såsom sådan s tå r den i d e t närm aste sam m anhang med de ethiska dyg d e rn a . Då dessa neml. alla u tgå från ÖlVerläggning och fritt bes lu t sam t dessfö ru lan ej äro dygder, och den prac tiska k lokheten just ä r förmågan af och färdigheten i riglig öfverläggning, så är d e t så ledes i och genom den, som alla ethiska d y g d e r äro dygder . Det är denna som finner och uppstä lle r d e t rigtiga måttet, de t rä t ta lagom, i hvars fullföljande de ethiska d y g d e rn a u tgöra de i a fseende på sjelfva olika drifterna möjliga con- stanta färdigheterna. Den är derföre principen för, likasom ock enheten och sam m anfa ttn ingen af dem alla; den ä r den ethiska dygden x c a tfrx q v . På grund häraf kan man ock ändtligen säga a t t d e t i sjelfva ve rke t ej finnes enligt Aristoteles m er än de tvenne dygder , som han kallat (l QovyGiç och aotfia. Den förra innefattande uti sig alla ethiska d y g d e r ä r den i s träng mening menskliga d y g d e n såsom v arande den le d a n d e principen för de t menskliga hand lande t *); den se d n a re tillhör i sin fulländning egen tligen endast Gudomligheten, ehuru m enniskan kan i någon m ån deltaga deruti, och den är så ledes den högre och förnäm ligare {«XQißtGTtQ« Xui ((QÎOTf]) 2) .

S edan sålunda d y g d e n s b e g re p p och ar te r blifvit b e s täm da och uppvisade, kan lycksalighetens väsende fulls tändigare än förut kunnat ske angifvas. D ygden förhåller sig till lycksaligheten såsom åvva ^ ts till tVeçye*«, eller, närm are bes täm dt, såsom kraften till sin yttr ing eller p roduc t : lycksaligheten är de t verk Ciçyov) som genom d y gden ås tad- kommes. Då nu, såsom vi sett, d y g d en ä r af tvenne slag, så kan detsam m a äfven sägas om dess verk, lycksaligheten; och om de b å d a slagen af dygd till sin dignitet äro olika, så at t den ena eller v ishe ten ä r högre än den and ra eller

') Om d ess skillnad från dnvoTqç, s o m kan gå såväl på detonda s o m goda, då d e r e m o t (fqbytjaiç alltid går på det goda ochrigtiga, se Eth. Nie. VI. 12 och t3.

a) S e härom bland m ånga andra ställen Eth. Nie. VI. 13., X. 7.