Embed Size (px)
Citation preview
Umeå Universitet Umeå Centrum för genusstudier
Genusvetenskap: Makt och kön B Vårterminen 2012 Handledare: Linda Berg
Att föda naturligt – Ett projekt för medelklassen
Susanna Bergström
Innehållsförteckning
1. Inledning ......................................................................................................................................... 1
1.1 En ingång.................................................................................................................................. 1
2. Syfte och frågeställningar ............................................................................................................ 1
2.1 Syfte .......................................................................................................................................... 1
2.2 Frågeställningar ..................................................................................................................... 1
3. Material och metod ....................................................................................................................... 2
3.1 Material .................................................................................................................................... 2
3.2 Metod ....................................................................................................................................... 2
4. Teoretiska utgångspunkter: klass & normalitet ....................................................................... 3
5. Analys .............................................................................................................................................. 4
5.1 Tillvägagångssätt .................................................................................................................... 4
5.2 Naturligt – ett begrepp i ständig omförhandling .............................................................. 5
5.3 Den rationella rädslan ........................................................................................................... 7
5.4 Den meningsfulla smärtan .................................................................................................... 9
6. Avslutande diskussion ................................................................................................................ 12
Litteratur: ......................................................................................................................................... 16
1
1. Inledning
1.1 En ingång Innan det var dags för mig att föda läste jag allt jag kom över om förlossningar, jag frossade i
förlossningsberättelser på internetforum och bloggar, läste självhjälpsböcker med olika
förlossningstekniker och tittade på dvd-filmer som lärde mig hur jag skulle andas, slappna av, råma
och sedan plocka ut barnet och lyfta det till mig med ett ”välkommen” (Wilsby 2006). Jag ville vara
så förberedd jag bara kunde, men tänkte ändå att jag skulle ta emot all hjälp som erbjöds.
Men förlossningen blev inte som jag hade tänkt. Jag kände mig inte så där stark och duktig som
böckerna förmedlat. Jag ville dö. Alla olika metoder med pilatesbollar, gåstolar, andning,
avslappning och ställningar som jag läst var de bästa – jag kunde inte göra någon utav dem. Allt jag
hade läst om barnmorskorna; hur viktigt det var att känna förtroende för dem och att jag hade ”rätt
att byta”. Visst fick jag byta, men inte för att jag ville. Jag träffade kanske femton personer under
min förlossning, men ingen stannade särskilt länge i rummet, ofta var det ett huvud som stack in
och kollade läget och tog med en hälsning till barnmorskan som var upptagen på annat håll. Jag
känner mig oerhört besviken när jag tänker på min förlossning, men jag skuldbelägger inte mig
själv utan har lyckats lyfta blicken och se att min upplevelse är en del av något större.
Jag tror nämligen att normer kring hur en förlossning ska gå till hänger ihop med föderskors
utrymme att forma sin förståelse och upplevelse av förlossningen. Jag tror att en del i att jag
upplevde min förlossning som misslyckad är att jag hade en klar idé om hur en förlossning skulle gå
till, och hur en föredömlig föderska skulle vara, en idé som gick på tvärs med hur förlossningen
faktiskt blev. Detta är en ingång som fungerat som en drivkraft i min vilja att identifiera och lyfta
upp normerna till ytan; det är nämligen bara genom att synliggöra dem som vi blir medvetna om att
de existerar.
2. Syfte och frågeställningar
2.1 Syfte Syftet med uppsatsen är att via en diskursanalys av boken Föda utan rädsla (2009) undersöka
förutsättningar för kvinnor att föda enligt rådande normer.
2.2 Frågeställningar Mina övergripande frågeställningar är:
2
1) Hur ser normerna kring barnafödande ut i boken?
2) Vilka förutsättningar krävs för att kunna föda enligt dessa normer?
3) Vilka kvinnor riktar sig normerna till – kopplat till klass?
Genom att koppla de förutsättningar som krävs till klass kommer jag att kunna se vilka som
(klassmässigt) har tillgång till dessa förutsättningar, och då också se vilka normerna riktar sig till.
3. Material och metod
3.1 Material Jag har valt att analysera Susanna Helis bok Föda utan rädsla (2009). Boken är en av ett flertal
självhjälpsböcker för föderskor som finns i handeln just nu. Anledningen till att jag valde just Helis
bok är mest en slump; jag läste ett gäng böcker i den här genren innan jag skulle föda, och Helis var
en av dem. Att jag har en personlig relation till materialet kan ses som både positivt och negativt.
Positivt för att jag själv varit målgrupp och vet med vilken kraft jag sög i mig bokens innehåll utan
ett särskilt kritiskt förhållningssätt. Min erfarenhet kan också uppfattas som negativ då man skulle
kunna se min analys som en slags personlig vendetta, att jag söker någon att skylla min traumatiska
förlossningsupplevelse på. Men min mening är inte att angripa författaren, jag menar att hennes bok
är en del i diskursen (se diskurs i metoddelen) om barnafödande som vi alla är med och skapar och
återskapar när vi exempelvis delar med oss av förlossningsberättelser, för vidare andra kvinnors
upplevelser av sina förlossningar, frågar en nyförlöst kvinna frågor som utgår från normer om hur
en förlossning ”ska” gå till som hur lång tid det tog, om hon använde bedövning osv.
3.2 Metod De rådande normer kring födande som jag är intresserad av att identifiera och undersöka kan också
kallas för den rådande diskursen kring barnafödande i denna empiri. Diskurs är ett framträdande
begrepp inom poststrukturalismen, då man utgår från att det inte finns någon objektiv sanning.
Språket har en framträdande roll eftersom att vi alltid uppfattar vår verklighet via språket. Lena
Gemzöe beskriver begreppet som ”de sätt att tala, de språkliga sammanhang inom vilka orden givits
en viss betydelse” (Gemzöe 2002:132). Den diskurs som dominerar i ett samhälle bestäms av
politiska maktförhållanden eftersom dominerande grupper har makt och utrymme att föra fram sina
uppfattningar. Inom poststrukturalismen och diskursanalysen är dekonstruktion ett centralt begrepp.
Detta förklarar Gemzöe som en: ”kritisk granskning av betydelser hos ord inom en viss diskurs”
(Gemzöe 2002:133).
Min analys av Föda utan rädsla (2009) är en diskursanalys, då jag menar att diskursen kring
3
barnafödande representeras i boken eftersom dess syfte är att hjälpa blivande föderskor att
förbereda sig inför sin förlossning. Det är genom att kritiskt granska vilka betydelser centrala
uttryck i Helis bok bär på som jag har lagt upp min analys.
För att kunna göra en så djuplodande analys som möjligt, inom den tids- och utrymmesram som
den här uppsatsen har, var jag tvungen att avgränsa mig. I min analys har jag därför valt att fokusera
på tre teman som jag identifierat som de mest dominerande i bokens diskurs kring barnafödande.
Dessa teman har jag valt ut genom att under min läsning av boken urskilja vilka teman som
författaren lade störst vikt vid, och hela tiden kom tillbaka till.
4. Teoretiska utgångspunkter: klass & normalitet Att definiera klass är inte lätt, för att lyckas ringa in den medelklass som min uppsats handlar om
har jag tagit stöd av Fanny Ambjörnsson (2003) och Beverly Skeggs (1997). Ambjörnsson beskriver
i sin bok I en klass för sig: Genus, klass och sexualitet bland gymnasieelever (2003) faran i att
alltför strikt uppehålla sig vid en viss sorts social kategorisering och hänvisar till en kritik som
många feminister riktat mot marxistisk klassanalys: ”I en alltmer globaliserad värld, där
kapitalismen ändrar karaktär och social stratifiering upprätthålls längs otaliga axlar, finns inte längre
fog för en enkel uppdelning i arbetar- medel och överklass” (Ambjörnsson 2003:35). I stället
framhåller Ambjörnsson vikten av att betrakta klass mer som en ”kulturellt, socialt och
känslomässigt uttryckt differentiering, konstruerad genom aktiva handlingar och sociala relationer”
(Ambjörnsson 2003:35).
Detta anser även Skeggs, som i sin studie Att bli respektabel (1997), använder sig av Pierre
Bourdieus klassteori som grundar sig på kapitalmetaforer. Jag har valt att presentera de tre
kapitalformer som jag kommer att använda mig av i min analys: ekonomiskt kapital (ekonomiska
tillgångar), kulturellt kapital, som kan förekomma i tre former; förkroppsligat kapital (kroppsliga
dispositioner av diskurser, exempelvis femininitet), objektifierat kapital (kulturella tillhörigheter)
och institutionaliserat kapital (utbildningskvalifikationer) och socialt kapital (baseras på
grupptillhörighet, relationer) (Skeggs 1997:20f). Skeggs menar att klass är en social position som
grundar sig på strukturell organisering, vilken möjliggör eller begränsar vår tillgång till dessa
kapitalformer (Skeggs 1997:28). De som disponerar över dessa kapitalformer är medelklassen, och
eftersom att det är samhällets dominerande grupper som har makt att föra fram sina uppfattningar
som eftersträvansvärda och normala (Gemzöe 2002:132), så är det också medelklassen som har
förutsättningar att bekräftas som normal av rådande normer. Ambjörnsson förklarar detta som att
klasskillnader upprätthålls genom att den härskande eliten framställer den rådande ordningen som
4
naturlig och självklar, en icke-kultur som är omöjlig att ifrågasätta. ”Medan eliten framstår som
neutral och normal, kommer alla andra klasser att beskrivas som specifika och avvikande”
(Ambjörnsson 2003:36).
På samma sätt framstår rådande normer kring barnafödande som självklara för den som har
förutsättningar att följa dem. De som föder ”rätt” normaliseras av diskursen, och har inga
svårigheter att formulera sin upplevelse och förståelse av förlossningen. Men för de som inte föder
enligt normen, och därmed kategoriseras som avvikande både i egna och andras ögon, har normerna
stor betydelse för upplevelsen och förståelsen av förlossningen.
Fanny Ambjörnsson problematiserar också skapandet av ”det normala”. För det första, menar
hon, avser begreppet normal två saker: både det mest vanligt förekommande och det
eftersträvansvärda, på så sätt fungerar begreppet reglerande. För det andra tar Ambjörnsson upp
maktaspekten i begreppet genom att ta stöd av filosofen Michel Foucault. Foucault menar nämligen
att makt, som tidigare utövades genom vapen och skrämsel, numera handlar om att självmant
anpassa sig till normer, ofta med en uppmaning om en lyckligare tillvaro. ”Under en sådan ordning
verkar alltså makten framför allt genom självsanering, självövervakning och självdisciplinering”
(Ambjörnsson 2003:21). Till följd av detta ändrar också förtrycket karaktär, menar Ambjörnsson
och beskriver, med stöd av statsvetaren Iris Marion Young, att förtryck bör betraktas som något som
sker i våra vardagliga möten, i omedvetna beteendemönster, medier och kulturella stereotyper
(Ambjörnsson 2003:21).
5. Analys
5.1 Tillvägagångssätt Att föda barn är någonting naturligt som din kropp vet hur den ska göra, allt du behöver göra är att
följa med. Men att följa med kroppen när den beter sig på ett sätt som du inte har kontroll över och
som du kanske aldrig tidigare varit med om är inte lätt – du kan överrumplas av smärtan och bli
rädd. Rädslan i sin tur gör dig stressad, vilket låser kroppen och risken finns att förlossningen blir
svårare, mer smärtsam och utdragen. Detta är Susanna Helis utgångspunkt när hon i sin bok vill ge
mig som läsare verktyg att handskas med min eventuella rädsla inför förlossningen. För att
kontrollera rädslan erbjuder hon fyra verktyg; andning, avspänning, rösten och tankens kraft, vilka
ska ge mig självförtroende att föda och hjälpa mig att känna mig närvarande, delaktig och stark
under min förlossning (Heli 2009:11). Med hjälp av verktygen ska förlossningen bli en ”stärkande
och positiv upplevelse både för den födande kvinnan och för hennes partner”, enligt texten på
5
bokens baksida. Jag kommer inte att gå in närmare på verktygen i min analys utan har valt att
betrakta dem som redskap som Heli förser sina läsare med för att de ska ha möjlighet att föda enligt
dessa normer, och det är normerna i sig som är mitt fokus i den här uppsatsen.
Målet med boken är alltså en stärkande och positiv förlossningsupplevelse med en närvarande,
delaktig och stark föderska. För att en blivande föderska ska nå det målet har jag i min läsning av
Föda utan rädsla (2009) identifierat ett antal tydliga teman, vilka jag menar är centrala delar i de
normer kring barnafödande som boken (re)producerar. De tre teman jag valt att lyfta fram är synen
på naturlighet, idén om smärtan som meningsbärande och idén om den rationella rädslan. Jag
kommer att analysera dessa teman med hjälp av valda citat ur boken. När jag analyserat ett tema
kommer jag att fundera kring vilka förutsättningar som krävs för att föda på det sätt normen
beskriver. Jag kommer sedan att belysa vilka kvinnor som dessa normer riktar sig till klassmässigt,
och i min avslutande diskussion kommer jag att visa hur man genom att föda enligt dem inte bara
bekräftas som normal utan också kan förstå sin förlossningsupplevelse som att föda på ”mitt sätt”.
5.2 Naturligt – ett begrepp i ständig omförhandling Utgångspunkten till alla resonemang i Helis bok är diskursen om förlossningar som någonting
naturligt. Som jag kommer att visa senare i min analys görs både rädslan och smärtan, som ofta är
vanliga inslag i en förlossning, meningsfulla eftersom de anses naturliga. Jag vill därför börja med
att stanna upp vid begreppet naturlig och börjar helt sonika med att slå upp ordet i en
synonymordbok (Walter 2000:346), där står: äkta, sann, oförädlad, obehandlad, oförfalskad...
synonymerna är många, men bara genom att läsa ett par stycken får jag en känsla av vad ordet
innebär. Naturligt är någonting sant och äkta, egenskaper som värderas som positiva i vårt samhälle.
Men betydelsen har inte alltid varit lika positiv; etnologen Susanne Nylund Skog, som forskat om
förlossningsberättelser, skriver att det naturliga omförhandlas för att passa sitt syfte ”från att ha haft
starka kopplingar till det djuriska, lägre och outvecklade, transformerades den [naturligheten] till att
beteckna något oförstört, ursprungligt och autentiskt (Nylund Skog 2011:45).
När det handlar om förlossningar står det naturliga för någonting äkta, sant och oförstört – inte,
som i många andra sammanhang, för något outvecklat som vi människor ännu inte kunnat råda bot
på. Så här skriver Heli: ”Förlossningen är ett resultat av hundratusentals års evolution där naturen
genom sin fantastiska förmåga att skapa de optimala förhållandena har valt ut just detta sätt att föda.
Allt är uttänkt in i minsta detalj” (Heli 2009:29).
Å ena sidan får jag som läsare av Helis bok veta att min kropp vet exakt vad den ska göra. Å
andra sidan vet jag att jag ska åka in till förlossningen när värkarna kommer regelbundet och tätt, på
sjukhuset finns nämligen utbildad personal som ska leda mig genom detta naturliga förlopp, som
6
med hjälp av teknik ska övervaka mina värkar och mitt barns hjärtljud. De ska se till att allt flyter på
som det ska, och annars, om jag som föderska vill, påverka förloppet genom att exempelvis
smärtlindra, stimulera värkar eller framkalla vattenavgång. Nylund Skog skriver att man i Sverige
på ett unikt sätt har inkorporerat idéerna om det naturliga födandet i den biomedicinskt organiserade
verksamheten och på så sätt gett ideologin om det naturliga födandet en specifik svensk form
(Nylund Skog 2011:46). Precis som Nylund Skogs tidigare citat visade hur betydelsen av ordet
naturlig omförhandlats för att passa sitt syfte, så tycks också vad som anses naturligt kunna
omförhandlas för att passa syftet, som verkar vara: föd naturligt (självsäkert, utan smärtlindring
osv), på sjukhus.
Att föda naturligt Som jag kommer att visa längre ner i min analys är det enligt Heli naturligt att vara (kontrollerat)
rädd under en förlossning, och naturligt att ha ont. Smärtan görs meningsfull eftersom den för mig
närmare mitt barn. Både (den kontrollerade) rädslan och smärtan blir också önskvärda när de görs
till en del av den naturliga processen. Heli menar att vi i dag har stor tilltro till samhället och
vården, men inte till vår egen kropp: ”Känslan av delaktighet och balans kan försvinna om du
'överlämnar' dig åt sjukvården i tron att de kan födandet bättre än du själv” (Heli 2009:36). Här blir
det tydligt vilket ansvar Heli lägger på mig som individ; jag ska vara delaktig när jag föder och inte
”överlämna” mig åt sjukvården. På så sätt knyter idén om naturlighet mig nära min kropp, så nära
att jag förväntas veta vad som är bäst för den, och mig. Jag som föderska görs ansvarig för min
förlossningsupplevelse. Vilka är då de kvinnor som har förutsättningar att ta på sig detta ansvar? De
som har kunskap om kroppen och förlossningsförloppet och tron på sin förmåga att föda. Om vi tar
in Bourdieus begrepp kulturellt kapital blir det tydligt att den som har kunskap om exempelvis var
väsentlig information finns tillgänglig har störst möjlighet att skapa sig en uppfattning om vad som
är bäst för sig själv och sin kropp. Vi kan också ta in det ekonomiska och sociala kapitalformerna,
då den som har ekonomiskt kapital har större möjlighet att delta i de förlossningsförberedande
kurser som finns på marknaden, och det umgänge du rör dig i och det stöd du har inför och under
förlossningen inverkar på dina möjligheter att lita till dig själv och din egen kropp. Heli skriver:
”För att öka din tillit till din förmåga att föda behöver därför både sjukvården och vi själva se på
förlossningen som en naturlig process och inte som en potentiell risk” (Heli 2009:36).
Här får jag som läsare veta Helis motiv bakom naturlighetsdiskursen; att jag som föderska ska
lita till min egen förmåga. Jag får också veta att det är fel att se förlossningen som en potentiell risk,
förmodligen eftersom att jag då kanske inte litar fullt ut på att jag ska klara av den. Det är alltså
önskvärt att tro på sig själv, och icke-önskvärt att tro att det ska gå dåligt. Detta kan kopplas
7
samman med ett annat av Helis citat: ”Många kvinnor upplever att de saknar inre strategier och
verktyg för att möta de utmaningar och känslor som en förlossning kan innebära” (Heli 2009:23).
Jag antar här att de kvinnor som Heli syftar på är de som ser förlossningen som en potentiell risk,
och alltså inte litar till sin förmåga. Genom att plocka in ett resonemang om individualitet som
Skeggs för blir det tydligt vilka det är som har möjlighet att skaffa tillgång till sina ”inre strategier
och verktyg”, och därmed sin tillit. Skeggs skriver: ”'individer' är en produkt av privilegier som
uppfyller de ekonomiska och kulturella villkor som gör det möjligt att bearbeta sig själv” (Skeggs
1997:258). ”Jagprojektet är ett västerländskt borgerligt projekt” (Skeggs 1997:257).
Mot bakgrund av detta blir det tydligt att de kvinnor som ”är” normen, medelklassens kvinnor,
har större tillgång till de kapitalformer som krävs för att göra sig själv och sitt inre till föremål för
bearbetning.
5.3 Den rationella rädslan Susanna Helis utgångspunkt (bokens namn) är att den födande kvinnan är rädd, på bokens baksida
får vi veta att allt fler kvinnor upplever en stark rädsla inför förlossningen, samtidigt som
förlossningsvården aldrig varit säkrare för mor och barn. Detta kan ses som att fokus flyttats från att
förut ha handlat om eventuella risker för moderns och barnets liv till att handla om kvinnans
upplevelse, något som Ulla Waldenström, professor i omvårdnad, tar upp i sin forskning om
förlossningsberättelser (Waldenström 2007:149).
Rädsla, som annars förknippas med någonting negativt, ges i Helis bok mening och ses som en
naturlig del av förlossningen, en rationell rädsla. ”Att vara rädd inför att föda borde anses vara
normalt eftersom att det är en naturlig del av den förändringsprocess en kvinna genomgår” (Heli
2009:41). Heli utvecklar inte detta resonemang vidare, men det ligger nära till hands att tolka den
förändringsprocess hon refererar till som den från kvinna till mamma, en förändring som kan antas
ta sin början under graviditeten och då skulle nå sin kulmen under förlossningen. Detta påstående
bottnar i föreställningen att omställningen till att bli mamma är så stor att jag måste känna den både
fysiskt (kroppens förändringar under en graviditet och smärtan under förlossningen) och psykiskt
(oron och rädslan) för att jag ska förändras, en föreställning som bland andra Berit Sjögren, docent i
obstetrik och gynekologi också skriver om (Sjögren 1998:64). Men hur kan denna föreställning leva
kvar i vår tid? Om en mamma blir mamma i och med graviditet och förlossning – hur blir en pappa
pappa? Hur blir en mamma som inte själv burit sitt barn en mamma?
En förklaring till att rädslan måste ses som naturlig, och därmed också rationell, är att det är
nödvändigt för att kvinnan ska kunna förstå sin upplevelse enligt rådande normer. Om jag upplever
8
rädsla när jag föder och vet att detta är naturliga känslor så kommer jag att förstå rädslan som
normal, och den blir inte lika skrämmande som om den förstods som onormal.
Med god självkänsla som grund Idén om rationell rädsla kan sägas innefatta de flesta; om det är normalt att vara rädd så ses ju bara
den orädde som avvikare, och den som inte är rädd har inte samma behov att bekräftas av normen.
Men det är inte riktigt så enkelt. I boken får jag som läsare veta att det är naturligt att vara rädd,
men att kvinnans uppgift blir att ”våga möta sin rädsla och inte låta sig styras av den” (Heli
2009:38). En livrädd kvinna är alltså en avvikare, någon som låter sig styras av sin rädsla och inte
vågar möta den. Här blir urskiljningsprocessen lite tydligare då jag kan anta att förutsättningarna att
möta rädsla har sin grund i god självkänsla, något som också Heli tar upp: ”rädslor kan också dölja
en mer subtil rädsla som handlar om din självkänsla eller tillitsbrist (Heli 2009:50).
Vilka är då kvinnorna som har god självkänsla? Det är så klart en omöjlig fråga att besvara så
svepande, men genom att utgå från Skeggs (1997:9) kan vi anta att de personer som bekräftas som
normala av normen, utan att behöva ägna den en tanke, har större förutsättningar till god
självkänsla. Och eftersom att normerna bestäms av dem som har makt att föra fram sina
uppfattningar som eftersträvansvärda kan vi anta att det generellt är medelklasskvinnor som har
störst förutsättningar till god självkänsla, då de bekräftas som normala och rätta.
Heli understryker dock att förmågan att möta rädslan kan tränas upp med hjälp av hennes
verktyg. Detta, sammantaget med vad som står på bokens baksida: ”Föda utan rädsla passar dig
oavsett […] om du är mycket rädd eller bara vill vara förberedd” (Heli 2009), kan kopplas till vad
etnologen Linda Berg funnit i sin forskning om självhjälpslitteratur; att subjekt och känslor beskrivs
som friställda tid och rum. I de självhjälpsböcker Berg studerat förnekar man inte att yttre
omständigheter kan påverka människor, man trycker i stället på att individen har ett val att låta sig
influeras av omständigheterna eller inte, ”hindren placeras inuti människan” (Berg 2011:109, 119).
Detta är något som jag tycker mig se även i Helis bok. Genom att osynliggöra strukturer och
människors olika förutsättningar att följa normer blir det tydligt, som Ambjörnsson skriver, att
klasskillnader upprätthålls genom att den härskande eliten framställer den rådande ordningen som
en icke-kultur omöjlig att ifrågasätta (Ambjörnsson 2003:36). För om alla kan få hjälp av Helis
bok, om alla kan övervinna sin rädsla med hjälp av hennes verktyg – då finns det ingen anledning
att prata om människors olika förutsättningar, då blir dessa en privatsak för individen att jobba med
för att kunna uppnå samma ideal som ”alla andra” klarar. Lyfter vi här in Foucaults teori om hur
makt fungerar självdisciplinerande så blir de, till synes osynliga, maktrelationer som normerna
9
kring födande ger uttryck för väldigt tydliga. Det är inte genom hot, våld eller skrämsel som någon
tvingar kvinnor att föda ”rätt”, det är genom de starka normer som råder – de normer som har
makten att definiera vissa som normala och andra som avvikande.
Nu vill jag återknyta till förlossningen som naturlig, eftersom att en viktig sak Heli gör för att
undvika att rädslan ska ta överhanden är att fylla födandet med mening. Jag ska därför gå vidare och
titta närmare på smärtan, som författaren omförhandlar till någonting meningsfullt för att inte
uppfattas som skrämmande (Heli 2009:38).
5.4 Den meningsfulla smärtan Smärta vid förlossning är positivt eftersom att smärtan är ett tecken på att kroppen gör sitt jobb och
för mig närmare mitt barn. Detta är Helis utgångspunkt, när hon genom att göra smärtan
meningsbärande motiverar för mig som föderska varför jag inte ska skrämmas av smärtan och
uppfatta den som negativ (Heli 2009:31, 81, 30).
För att problematisera en, enligt Heli, rådande syn på smärta skriver hon om hur smärtan kan
uppfattas vid andra tillfällen än förlossningar:
”Arbete, karriär och det omöjliga livspusslet tar mer och mer plats. Kroppen och kroppens
funktioner har många gånger reducerats till något besvärligt och irriterande och vi ser inte
längre på dem som meningsbärande och viktiga. Idag anser vi till exempel att smärta är
något negativt och att ett smärtfritt liv är en mänsklig rättighet. Vi stannar inte upp och
lyssnar på smärtan och tar in dess budskap.” (Heli 2009:19).
Här blir det tydligt vem Heli riktar sig till då karriär och ”det omöjliga livspusslet” är typiska
markörer för medelklassen. Att ett smärtfritt liv är en mänsklig rättighet gäller knappast dem vars
tunga yrken genererar förslitningsskador. De som förfogar över så kallat kulturellt kapital i form av
utbildning som möjliggör kvalificerade arbeten, och ett visst språk som på senare år omvandlat
stressen att hinna med arbete, barn, hushåll och sig själv till ”livspusslet”1. Det är dessa människor
som Heli talar till när hon skriver att vi inte stannar upp och tar in smärtans budskap. För vilka har
egentligen möjlighet att stanna upp? Inte den vars arbete hela tiden kontrolleras och mäts, inte heller
den som inte har råd att sjukanmäla sig. Den som har möjlighet att stanna upp och fokusera på sig
själv visar sig, precis som tidigare i analysen, vara medelklassen som har de ekonomiska och
kulturella kapital som behövs för att bearbeta sig själv (Skeggs 1997:258).
Heli skriver vidare att problemet med att vi inte stannar upp och lyssnar till smärtan, utan bara 1 Tjänstemännens Centralorganisation, TCO, står bakom begreppet livspusslet, som handlar om att kombinera
arbetsliv med familjeliv. Begreppet myntades inför valrörelsen 2002 och togs snabbt upp i den politiska retoriken. TCO. Våra frågor: Livspusslet. http://www.tco.se/Templates/Page2____710.aspx, (Hämtad 2012-06-01).
10
”tar en tablett eller går till doktorn”, är att det kan bli ett problem under förlossningen då smärtan
inte kan ”tas bort” (Heli 2009:19). Eftersom Heli i sin bok gör smärtan till någonting naturligt och
meningsfullt blir det heller inte önskvärt att ta bort den.
Smärtlindring endast vid komplikationer Heli skriver att hon inte vill ge sig in i frågan om smärtlindring, utan säger sig stå utanför. Många av
de positiva förlossningsberättelser som finns i boken kommer dock från kvinnor som fött utan
smärtlindring. Så här skriver Heli själv:
”Frågan om bedövningens fördelar och nackdelar är för komplex och mångbottnad för att
rymmas i denna bok och det finns inget enkelt svar. Alla medicinska ingrepp kan ha negativa
biverkningar och det är viktigt att känna till dessa så att du inte tror att det är en enkel väg.
En kvinna som jag var med som doula (kvinna som hyrs in som personligt stöd innan, under
och efter förlossningen, min anmärkning) beskrev beslutet att ta bedövning som att byta ut
ett jobbigt mot något annat jobbigt och att det i slutändan var svårt att veta vilket som var
värst.” (Heli 2009:33).
Här får jag som läsare veta att det inte är ett enkelt beslut att välja smärtlindring, då det finns risk
för ”negativa biverkningar”. Vad dessa biverkningar kan handla om får jag en uppfattning om bland
annat i en av förlossningsberättelserna som finns i Helis bok, där kvinnan beskriver att hon ville
föda utan smärtlindring för att undvika komplikationer för barnet (Heli 2009:56). I citatet ovan
beskriver Heli att kvinnan som till slut valde smärtlindring inte visste ”vilket som var värst”. Mellan
raderna läser jag här att möjlighet till smärtlindring finns, men att jag riskerar komplikationer för
mitt barn om jag väljer att använda mig av den. Alltså ställs mitt välmående som föderska mot
barnets hälsa, och min eventuella önskan om att ha en så smärtfri förlossning som möjligt framställs
som ett problem. I ett annat citat strimlas en sådan eventuell önskan helt sönder: ”Det som är viktigt
i ditt beslut gällande bedövning är att du inte tar den på grund av rädsla eller i hopp om att smärtan
ska försvinna helt och hållet” (Heli 2009:33). Det sista motiveras med att forskning visar att kvinnor
som tagit smärtlindring på grund av rädsla, ändå upplevde sin förlossning som skrämmande.
Det blir alltså helt illegitimt för mig som föderska att uttrycka en sådan, till synes, självisk
önskan som att vilja föda barn så smärtfritt som möjligt. När valet att föda utan smärtlindring
motiveras med att undvika komplikationer för barnet, så skuldbeläggs också kvinnan som väljer att
lindra sin smärta. Som läsare får jag veta att det inte är något lätt val att välja smärtlindring, att det
valet kan vara lika hemskt som smärtan jag skulle fått utstå om jag valt att avstå. Signalerna blir
tydliga; varför ska jag välja smärtlindring om det medför lika mycket rädsla (potentiella risker,
11
biverkningar) som den naturliga smärtan? Vad är jag för kvinna om jag tänker på mig själv framför
mitt barn? Om inte ens smärtlindring hjälper mig till en bättre förlossningsupplevelse, vad är då
meningen med att ta den?
Om smärta är någonting önskvärt och föderskan inte vill uppleva smärta görs hon till avvikande.
Detta gör att ytterligare press läggs på den enskilda kvinnan att ”klara av” sin förlossning, att
hantera smärtan, känna tillit till sin kropp och kontrollera rädslan utan hjälp och lättnader i form av
medicinsk smärtlindring. Återigen är vi tillbaka där vi redan landat flera gånger tidigare i analysen;
i Bourdieus kapital, då det är kvinnor som förfogar över kulturellt kapital som kan tillskansa sig så
pass mycket kunskap om förlossningar och kroppens funktioner att de kan förstås som något
naturligt. Kvinnor som har den ”goda smaken” att veta hur en önskvärd förlossning ska gå till, hur
en föredömlig föderska ska vara och som känner så pass mycket tillit, trygghet och stöd (socialt
kapital) att de inte är rädda för smärtan.
Men enligt Heli finns det ändå tillfällen då smärtlindring kan vara att föredra: ”ibland överväger
fördelarna nackdelarna eftersom det inte heller är så enkelt att en naturlig förlossning alltid är fri
från problem” (Heli 2009:33). Här tar Heli in begreppet naturlig i ett sammanhang där det blir
tydligt att en naturlig förlossning är en förlossning utan smärtlindring, vilket gör en förlossning med
smärtlindring onaturlig. Ibland kan dock en sådan ”onaturlig” förlossning vara motiverad eftersom
att den kan ”dämpa smärtan om den blir för överväldigande” och vara ”ett nödvändigt komplement”
(Heli 2009:33). Trots att Heli säger sig stå utanför debatten om smärtlindring tycker jag mig se ett
tydligt ställningstagande; en naturlig (önskvärd) förlossning är den utan smärtlindring, en
”onaturlig” förlossning är avvikande. Synen på smärtlindring är att den ska fungera som ett
”nödvändigt komplement”, inte att det är en rättighet för kvinnor som vill föda med så lite smärta
som möjligt.
Heli trycker på att det är mina strategier att ta mig igenom förlossningen som blir avgörande för
upplevelsen, inte huruvida jag använder smärtlindring. ”Det är upplevelsen av att föda, inte hur
förlossningen blev, som avgör om ditt självförtroende stärks eller bryts ner och det är upplevelsen
som avgör om du vill föda igen.” (Heli 2009:33)
Jag tror inte heller att det är förlossningen i sig (hur lång tid den tar, om den börjar med
vattenavgång eller värkar, i viken bjudning barnet föds osv.) som avgör om föderskan följer
normerna eller inte, det är hur hon upplever sin förlossning. Det handlar inte om hur ont det faktiskt
gör, utan om hur hon uppfattar och hanterar smärtan. Men genom att förespråka en norm som
upphöjer den som väljer bort smärtlindring och har förmågan att hantera smärtan och rädslan så gör
diskursen, som uttrycks i boken, alla de som inte har förutsättningar eller en önskan att föda på detta
12
sätt avvikande.
6. Avslutande diskussion En naturlig förlossning är en önskvärd förlossning, och en naturlig förlossning är en förlossning
utan smärtlindring där kvinnan med hjälp av självkänsla, tillit (stöd, och Helis verktyg) hanterar
smärtan och kontrollerar rädslan. Så här ser de övergripande normerna i boken ut, och när jag
undersökte dem närmare fann jag att: vad som anses naturligt kan omförhandlas för att passa
normen, och motivet till att göra såväl smärta som rädsla till naturliga delar av förlossningen är att
göra dem önskvärda, och något som är önskvärt vill/ska man inte motarbeta. På så sätt kunde en
eventuell önskan om en förlossning med så lite smärta som möjligt osynliggöras. Jag såg också
väldigt tydligt att det är den födande kvinnan som görs ansvarig för sin förlossningsupplevelse, ett
ansvar som kräver god självkänsla och tillit till sin egen förmåga, något som jag pekat på att
människor strukturellt har olika förutsättningar till.
I min analys har jag visat att det i första hand är medelklassen boken vänder sig till. Genom att
visa på bokens individfokus, och genom att ta in Bourdieus kapitalformer kunde jag se hur
förlossningen gjordes till en fråga som handlar om att bearbeta sig själv och sitt inre, en fråga som
enligt Skeggs är förbehållen medelklassen (Skeggs 1997:257). De normer kring födande som jag
identifierat i boken kan alltså ses som normer riktade till medelklassen, för medelklassen att jämföra
sig med, skapa sin förståelse utifrån och bekräftas som normal eller avvikande emot.
Att tillhöra en grupp/diskurs där dessa normer inte erkänns alls skulle alltså kunna resultera i
bättre förutsättningar för en bra förlossningsupplevelse. Skeggs skriver att olika grupper ingår i
olika ”kretslopp för värdeutbyte” (Skeggs 1997:64), där vissa erfarenheter värdesätts och andra inte.
Bokens fokus på medelklassen gör att det i min uppsats blir omöjligt att uttala sig om ”de andra”, de
som boken inte riktar sig till, de som inte har de kapital som krävs för att uppfylla medelklassens
normer. Kanske känner alla på något sätt av dessa normers krav (t.ex. i mötet med vården), eller så
struntar man högaktningsfullt i dem. För det finns fler ”kretslopp för värdeutbyte” än medel-
klassens bekräftande av sig själva, och alltså fler diskurser kring födande än de som boken ger
uttryck för.
Normer framställs som neutrala De normer som jag identifierat i boken upplevs inte som normer, ett tydligt exempel på detta är när
författaren kan säga sig ”stå utanför” debatten om smärtlindring (Heli 2009:33), utan att
problematisera vilka signaler hon själv sänder i frågan. Detta kan förstås genom det Ambjörnsson
13
skriver om hur den härskande eliten framställer den rådande ordningen som naturlig och självklar
(Ambjörnsson 2003:36).
Ett annat exempel på detta är att boken, enligt egen utsago, riktar sig till både den som är rädd
för att föda och den som bara vill förbereda sig, och till både den som vill ha bedövning och den
som väljer att föda helt utan smärtlindring (Heli 2009:baksidan). Men enligt vad jag sett i min
analys vänder boken sig till den föderska som har förutsättningar att följa normerna eftersom att
andra eventuella önskningar om hur en förlossning ska gå till osynliggörs och omöjliggörs. Sociala
stratifierande strukturer osynliggörs också när ansvaret helt oproblematiserat läggs på individen.
Eftersom att normerna i boken så tydligt riktar sig till medelklassen är det också medelklassens
kvinnor som har störst möjlighet att föda enligt dessa normer – men det är också de som löper störst
risk att ”misslyckas”. Genom att internalisera rådande normer uppfattar man också tydligt sitt
misslyckande. Om jag vet att det är jag som måste ha god självkänsla för att kunna hantera smärta
och rädsla och känna den tillit till min kropp som krävs för att jag inte ska få panik under
förlossningen – hur känner jag då efteråt om jag inte litade på min förmåga, inte kunde hantera
smärtan eller kontrollera rädslan?
Normen ger bara utrymme till den som får en normal, önskvärd förlossning. Resten av kvinnorna
har inte utrymme att formulera sin förståelse av förlossningen, och ännu mindre att ge uttryck för
denna (Nylund Skog 2011:48).
Normen bekräftar Att föda enligt rådande normer bekräftar dig som föderska som normal. En omföderska i Helis bok,
som hade med sig en doula under sin förlossning, beskriver sin upplevelse helt i linje med de
normer jag kunnat identifiera i boken och sammanfattar sedan sin förlossning så här: ”Det viktigaste
stödet denna gång var nog att jag kände att min doula trodde på mig och min kropp hela tiden. När
dessa tvivel försvann vågade jag stanna kvar och föda på mitt sätt” (Heli 2009:58).
Just kvinnans upplevelse av att ha fött på ”sitt sätt” tycker jag är intressant. Eftersom att normer
verkar i det dolda, som någonting naturligt och neutralt för den som bekräftas av dem (Ambjörnsson
2003:36) är det bara den som uppfyllt normerna som kan förstå sin upplevelse som något personligt,
som gäller bara mig. Om kvinnan hade tagit smärtlindring – hade hon då fött på ”sitt sätt”? Om hon
hade gripits av panik och tappat kontrollen – hade hon då fött på ”sitt sätt”? Om hon hade varit rädd
och känt sig utlämnad – hade hon då fött på ”sitt sätt”?
Kvinnans förståelse av sin upplevelse bidrar till att ytterligare osynliggöra rådande normer och
14
förstärka individualitetsdiskursen. När kvinnan i boken beskriver sin förlossning blir det för mitt
analytiska öga tydligt att hon uppfyller normerna på punkt efter punkt. Men eftersom att hennes
förståelse av upplevelsen är att hon födde på ”sitt sätt” är det också så hon kommer att berätta om
upplevelsen. Normerna förs vidare, men maskeras i en kvinnas val och förmåga att föda på ”sitt
sätt”.
Denna förlossningsberättelse kan också förstås i sken av det Ambjörnsson, via Iris Marion
Young, skriver; att förtryck är något som sker i vardagliga möten, omedvetna beteendemönster,
medier och kulturella stereotyper (Ambjörnsson 2003:21). Etnologen Susanne Nylund Skog har
nämligen forskat om just förlossningsberättelser och funnit att den stora spridningen av dessa fått
motsatt effekt än man kunnat tro. I stället för att fungera ”terapeutiskt” då kvinnor på allt fler forum
fått utrymme för sina berättelser så fungerar de i stället normerande och tystande. Ju fler röster som
hörs – desto mer likriktade blir berättelserna. Man ”vet” hur en förlossning ”ska” gå till, och det är
enligt den dramaturgin man berättar om sin förlossning. Har man varit med om någonting som
avviker från denna dramaturgi så vet man således att man är just avvikande och håller därför tyst.
Följden blir att en sorts berättelser hörs mest (Nylund Skog 2011:48).
Önskan om smärtfria förlossningar omöjliggörs En eventuell önskan att föda så smärtfritt som möjligt omöjliggörs genom skuldbeläggning och krav
på självkänsla, då Heli menar att smärtlindring som används vid rädsla och i hopp om att föda
smärtfritt bara kommer att generera besvikelse och en dålig förlossningsupplevelse (Heli 2009:33).
Detta effektiva osynliggörande av frågan ligger i linje med idén om förlossningen som naturlig, i ett
naturligt förlopp måste alla delar göras önskvärda och ges mening. Men i och med detta synsätt
utestängs alla kvinnor som är rädda för smärtan och inte har tilliten och självkänslan att hantera den.
Även de som inte ser meningen med att utsätta sig för smärta om det inte behövs osynliggörs.
Normen hyllar det naturliga, och omöjliggör på så sätt en politisk fråga om kvinnors rätt till
smärtfria förlossningar. Om det är önskvärt att ha ont – varför ska vi lägga pengar och tid på att
utveckla bättre smärtlindring?
Alla kvinnor förtjänar en bra förlossningsupplevelse, och dessa normer omöjliggör detta. Som
det ser ut nu är det medelklassen med förutsättningar och kapital som har möjlighet att göra ”fria”
val och föda på ”sitt sätt” – men det är också de som kan förstå sin förlossning som ett
misslyckande om inte normerna införlivas. Men också en ”misslyckad” förlossning blir ett
bekräftande av normen, eftersom att upplevelsen förstås utifrån denna norm. Naturligtvis kan man
känna sig både lyckad och misslyckad efter sin förlossning även inom andra grupper/diskurser än
15
den jag synliggjort i min uppsats, och jag tycker att det skulle vara väldigt intressant att undersöka
andra normer kring födande än de medelklassnormer jag analyserat här. Jag skulle också vilja
undersöka kvinnors egna förväntningar och upplevelser av sina förlossningar, och i den
undersökningen ta in andra aspekter än klass; som ålder, etnicitet och sexualitet.
Jag tycker ändå att dessa (medelklass)normer är viktiga att synliggöra för att de föderskor som
inte bekräftas av normen ska kunna förstå sin upplevelse på andra sätt än avvikande och
misslyckade. För att vi alla ska förstå att medelklassens idé om hur förlossningar ska gå till följer en
och samma dramaturgi och stänger ute andra upplevelser. Synliggörandet är viktigt så att
vårdpersonal får möjlighet att reflektera över hur de bemöter födande kvinnor, och så att
föderskorna själva ges möjlighet att förstå varför de blir bemötta på ett visst sätt av vården.
Även om den här uppsatsen inte ger någon fullständig bild av de diskurser som råder kring
barnafödande kan ändå medelklasskvinnors kritik av de normer jag synliggjort ses som en öppning
för en större satsning på förlossningsvård för dem, såväl som för andra. Ett synliggörande av dessa
normer kan nämligen hjälpa oss att lyfta blicken och rikta den mot makten, och se att normerna
kring förlossningar spelar politikerna rätt i händerna; om ansvaret är kvinnornas behövs inte deras
pengar och engagemang.
16
Litteratur:
Ambjörnsson, Fanny (2003). I en klass för sig: genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer.
Stockholm: Ordfront förlag
Berg, Linda (2011). ”Välj dina känslor: om subjektsförståelse och säljande känsloreglering i Mia
Törnbloms självhjälpsböcker”. Att känna sig fram : känslor i humanistisk genusforskning. S. 102-
121
Gemzöe, Lena (2002). Feminism. Stockholm: Bilda
Heli, Susanna (2009). Föda utan rädsla. Stockholm: Bonnier existens
Nylund Skog, Susanne (2011). ”I det ideala födandets gränsland: normalisering av
förlossningsberättelser i Sverige på 1990-talet”. Tidsskrift for kulturforskning. 2011(10):4, s. 36-51
Sjögren, Berit (red.) (1998). Förlossningsrädsla. Lund: Studentlitteratur
Skeggs, Beverley (1997). Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön. Göteborg: Daidalos
Waldenström, Ulla (2007). Föda barn: från naturligt till högteknologiskt. Stockholm: Karolinska
Institutet University Press
Walter, Göran (2000). Bonniers synonymordbok. 3., [omarb. och utök.] utg. Stockholm: Bonnier
Wilsby, Anna (2006). Innan du föder. Profylaxgruppen (DVD)
