Att läsa den moderna litteraturens klassiker.

Bokens titel:PärlanBokens författare: John SteinbeckNamn och datum för lässtart:Nemo Karlsson Asp, MU1. 8/2 2011Tankar innan jag började läsa:När jag fick syn på listan över de klassiker som jag fick välja så blev det inte ett svårt val när jag såg att ”Pärlan” fanns med. Jag har bra erfarenheter av Steinbecks skrivande och valde just därför denna bok. När jag lyckades få tag på den så blev jag lite förvånad över dess storlek; en liten bok med stora bokstäver. Den var också ganska sliten, vilket nog betydde att många hade läst den. Jag läste inte på baksidan, utan började på sida ett men jag hade ändå mina föraningar om att den nog skulle handla om relationer mellan människor och ibland ha långa och detaljerade miljöbeskrivningar (typiskt John Steinbeck). Bokens inledning:Innan första kapitlet berättar Steinbeck, i ett sätt som liknar en legend, om ett ungt par som hittar en pärla men som sedan förlorar den. Han berättar att många personer kan legenden i staden detta utspelades i. Eftersom det till stor del är berättelser som direkt säger något som lever kvar i generationer tänker jag att denna historia har tydliga budskap.

Sedan kommer första kapitlet. Vi får inte veta var vi är, men vi lär känna en familj som bor i en hydda i en liten by vid havet. Steinbeck blottar sin skrivarteknik genom att inte direkt börja med dialog utan först förklara stämningen; att Kino (mannen i familjen) hör vågorna och morgonens ljud som musik och att han egen familj ligger och sover. Förutom hans fru, som ligger halvvaken. De tittar på varandra och jag känner att de har en lugn livssituation just nu. Om de har det svårt ställt ekonomiskt, det lyckas jag inte än förstå med tanke på att jag inte vet var de är, men hyddan är spartanskt inredd med några mattor och en plats för en liten eldstad.

Kino hör ofta sånger i huvudet vid speciella tillfällen i sitt liv. Det finns sången om det onda och sången om familjen. Juana (hans fru) lagar en simpel frukost bestående av majskaka. Nu ljuder sången om familjen inom honom och jag tänker på att de har det ganska bra ändå trots den materiella avsaknaden. Steinbeck betonar ”Det Hela” som en förklaring på vad Kino känner.

Deras barn, Coyotito, är mycket litet och är deras första barn. Helt plötsligt när föräldrarna äter frukost kommer det krypandes en skorpion vid barnets säng. Nu viner sången om Det onda genom Kino och jag blir lite rädd för att Coyotito kan bli stungen. Barnet blir faktiskt stunget och Kino bestämmer sig för att dra till staden i närheten och söka upp doktorn. Bokens huvudpersoner:Det finns många personer i ”Pärlan” som har mycket betydande roller, men här kommer de som har stor betydelse för handlingen: Kino är en man som antagligen är i 20-årsåldern. Han är en väldigt fridfull man i som i bokens inledning känner att han har allt han behöver. Han tänker mycket och har ett sinne

för musik och gemenskap med sina familjemedlemmar. Jag fattar tycke för Kinos stil.

Men många människors beteenden styrs mycket av vad som händer runt omkring dem. När han hittar pärlan så bevisas detta och han blir mer och mer stressad och sönderriven ju mer han har den. Han blir paranoid och de mest basala instinkterna (skydda sig själv, pärlan och sin familj) drar hans mer breda och kärleksfulla drag åt sidan. När jag ser den förvandlingen så tycker jag mycket synd om honom och familjen. Hans ilskna humör förstärks, och detta ses i denna mening när han ser att hans båt (som har funnits i hans familj sedan länge) har blivit sönderslagen:

”Att döda en man är inte så ont som att döda en båt. För en båt har inga söner, och en båt kan inte försvara sig, och en skadad båt kan inte läkas”

Hans tankar om att hans folk ska ta sig ur århundraden av förtryck ifrån människorna ifrån Europa blossar upp i och med pärlans entré och det känns faktiskt bra att han tänker stora tankar om att hans son ska lära sig läsa med mera. Men jag känner också mer och mer att detta inte kommer att gå bra.

Juana är ett mysterium i första kapitlet, eftersom att hon mest följer efter Kino och hennes tankar hörs nästan aldrig. Men hon bryr sig mycket om sitt barn och en sak jag finner mycket rörande och intressant är när hon försöker kasta tillbaka pärlan i havet igen, ett sätt att försöka få allt tillbaka till inledningens livssituation igen. Hon är stark som flyr med Kino och hennes vilja att följa med honom bevisas när han säger åt henne att gå en annan väg för att smita undan några som vill åt pärlan:

”Då sökte han efter ett tecken på svaghet i hennes ansikte […] men det fanns inget”

Doktorn är en man som verkar ha kommit till Mexiko för att söka pengar. Han är lat och bor flott i staden. Han nekar Kinos barn vård och när Kino fått tag på pärlan så lyser girigheten upp i hans sinne. I en scen lurar han Kino och Juana att en liten lila fläck vid Coyotitos öga skulle vara ett tecken på att skorpionens gift inte har försvunnit (barnet börjar redan må bättre när pärlan hittas) och ger den lille medicinen i onödan. Jag äcklas av hans beteende när jag läser detta.Bokens huvudkapitel:Jag skulle valt kapitel 1 och 3 som huvudkapitel för boken. Varför jag tänkte välja bägge två är på grund av händelserna i dem som speglar hela boken; Coyotito blir stungen, vilket leder till doktorsbesöket i staden och misslyckandet där. Här börjar också hans vrede titta fram. Även om han hittar pärlan i kapitel 2, så ser man inte vart han är på väg förrän i kapitel 3 då han talar om hans planer inför byn. Jag ser tidigt att detta inte kommer att sluta väl; delvis på grund av Aristoteles dramaturgiska modell (jag börjar misstänka att den finns här när han hittar pärlan) men också för att Steinbeck visar ett tydligt budskap tidigt: att han mådde bättre utan pärlan och hade positivare känslor (Steinbeck visar att pärlelyckan är tunnare än kärleken till hans värld). Men mitt slutgiltiga val är kapitel 5. När jag tänkte över mina val så insåg jag nämligen att kapitlens händelser mycket lite berodde på figurernas val; skorpionsticket kom utan att någon egentligen kunde göra så mycket åt det och pärlan kunde likväl inte ha hittats av Kino just den där dagen. Det femte kapitlet handlar om handlingar som görs av människor, i detta fall på grund av något självklart: pärlan. Allt ifrån att Kino blir attackerad och mördar en person till att han slår Juana, och man ser vad pärlan gör med honom. Punkten för ingen återvändo börjar faktiskt i och med att han attackerar mannen utanför huset; då sätts det som leder till det

sorgliga slutet i verklig gungning. Bokens slut:I ett intensivt och långt kapitel 6 så följer man paret som är på jakt efter en fristad, bort ifrån jägarna. De upptäcks nästan utav dem men lyckas undkomma. De söker sig upp i bergen till en liten källa. Jägarna kommer dit och då inser Kino att han kommer att behöva döda jägarna för att klara sig, för att rädda Coyotito och Juana. Han smyger sig på dem när det är mörkt (nu är det riktigt spännande skrivet) och lyckas döda dem allihopa. Men en av jägarna råkar skjuta Coyotito. Jag får en känsla av meningslöshet i hela sista kapitlet, och det är mycket sorgligt när de kommer hem och Coyotito ligger död i knytet.De kastar pärlan i havet och boken slutar mycket sorgligare än den börjar. Tankar om varför just denna bok har blivit en klassiker:Jag tror att denna pärlan blivit en klassiker för att den har tydliga budskap och är en kort, lättläst bok som därför många blir lockade av att läsa. Budskapen kan tolkas som att förtrycket som handlarna ifrån Europa påtvingade lokalbefolkningen i Mexiko var vidrigt, men den huvudsakliga idén med boken och pärlan var nog att Juana och Kino hade det så mycket bättre utan den: de hade inte mycket pengar, och inte mycket materiella ting över huvud taget, men de hade något som Steinbeck vill visa är viktigare: ett fridfullt liv nära till varandra och sig själva. När Kino hittar pärlan så blir han mer paranoid, och jag tror att många kan känna igen situationen han blir satt i (fast med pengar). Pärlan får stå som metafor för viljan att ha och äga saker och hur det förstör människor på olika sätt. Och just eftersom att den västra västvärldens bild av ett bra leverne under 1900-talets andra hälft blev just som pärlans metafor så tror jag att boken har levt kvar som en påminnelse om hur fel det faktiskt kan vara. Och hur illa det kan gå.Och om det verkligen är det bästa sättet att leva på.

//Nemo! 2011.