Beskattning 1865-2015

BESKATTNING 1865 – 2015

– PERSPEKTIV PÅ BESKATTNINGEN I FINLAND

ISBN 978-951-53-3629-3 (sid.)ISBN 978-951-53-3630-9 (PDF)

Omslagsbild: Nils Wasastjerna, SLS arkiv (SLS 883_20)

INKOMSTBESKATTNING 150 ÅR I FINLAND4

Historien bakom vårt nuvarande skattesystem är lång, den sträcker sig så långt som 150 år tillbaka i tiden. Då började den person-liga inkomstbeskattningen i Finland. Skatteförvaltningen har låtit göra denna antologi för att ge bekräftelse åt och för att belysa olika skeden i den finska beskattningen under årens lopp. Det gällande skattesystemet speglar det samtida samhället, varför denna pub-likation också skapar en kontaktyta med den finska politiska och samhälleliga historien.

Under det senaste årtiondet har Skatteförvaltningen genomfört stora förändringar, och kommer att göra det även i fortsättningen. Bland annat organisationsreformen, IT-projekten och anpassnin-gen till de skattskyldigas nya handlingssätt hör till dessa förän-dringar. De kommande generationerna kommer inte att bedöma oss enligt samma kriterier som de tidigare generationerna har gjort. Därför är det ett bra tillfälle att stanna upp vid denna antologi och utvärdera den senaste 150-årsperioden med perspektiv på beskattningen.

FÖRORD

För skattebetalarna har den period som beskrivs i antologin varit full av förändringar. Professor Esko Linnakangas beskriver i sin artikel hur personbeskattningen blivit en betydande del av det finska skattesystemet. Professor Juha Lindgren går i sin artikel igenom hur grundskatten och företagsbeskattningen utvecklats. I den tredje artikeln beskriver företagaren och fackboksförfattaren Jouko Marttila det politiska läget under 1980- och 1990-talen som bakgrund för den stora skattereformen. Ville-Valtteri Handolin har skrivit en artikel om hur skattedeklarationen har utvecklats. Sanna Alamäki, överdirektör vid Skatteförvaltningen, avslutar med sin syn på den finska beskattningens framtid.

Jag vill tacka alla som har bidragit med artiklar samt dem som varit med och redigerat antologin.

Pekka Ruuhonen, generaldirektörSkatteförvaltningen

INKOMSTBESKATTNING 150 ÅR I FINLAND 5

Politices magister, fackboksförfattaren JOUKO MARTTILA är grundande partner i kommunikationsbyrån Kaiku Helsinki. Marttila har tidigare ansvarat för kommunikationen vid Finlands Bank och varit tjänsteman vid finansinspektionsmyndigheten i Helsingfors och London Han har även en lång erfarenhet som ekonomireporter. Marttila färdigställer som bäst en avhandling vid Helsingfors universitet om Samlingspartiets och SDP:s ekonomiska politik.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Förord .......................................................................................4Pekka Ruuhonen

Inkomstbeskat tningens uppkomst och utveckling ..........................................................7Esko Linnakangas

Utvecklingen av grundskatterna och företagsbeskattningen– från skattepersedlar och bevillning till internationell skattekonkurrens ...........................................19Juha Lindgren

Skattereformen som kom av sig ...............................................29Jouko Marttila

Skattedeklarationens utvecklingshistoria ..................................39Ville-Valtteri Handolin

Beskattningens framtid: smidigare, snabbare, lättare ....................................................48Sanna Alamäki

SANNA ALAMÄKI, magister i administrationsvetenskaper, överdirektör, har under många år haft olika ledande uppgifter vid Skatteförvaltningen, både inom beskattningen och på den administrativa sidan. Alamäki är idag överdirektör vid Företagsbeskattningsenheten, vilken handhar bl. a. beskattning av aktiebolag och skattegranskning.

Ekonomie doktor VILLE-VALTTERI HANDOLIN arbetar som ledningens expert vid Skatteförvaltningen. Han har tidigare arbetat bland annat Geologiska forskningscentralen, finansministeriet och Tekniska högskolan. Handolin är utbildad ekonomie doktor vid Vasa universitet, enheten för företagsledning och teknologie licentiat från utbildningsprogrammet för produktionsekonomi vid Aalto-universitetet.

Ekonomie doktor, professor JUHA LINDGREN har arbetat som skatteexpert både inom högskoleväsendet och Skatteförvaltningen. Lindgren har jobbat vid Åbo handelshögskola samt vid universiteten i Vasa och Tammerfors. Lindgrens uppgifter vid Skatteförvaltningen har omfattat bl. a. ordförande i skatterättelsenämnden, regionskattedirektör och överdirektör. Lindgren innehar också bisysslan som ordförande i centralskattenämnden.

Juris doktor, professor ESKO LINNAKANGAS har arbetat med skattefrågor vid Tavastehus länsstyrelse och högsta förvaltningsdomstolen. Linnakangas har varit professor i offentlig ekonomi vid Lapplands universitet och i finansrätt vid Helsingfors universitet. Utöver inkomstbeskattning har Linnakangas också forskat i allmänna och särskilda konsumtionsskatter. Under den senaste tiden har han visat ett särskilt intresse för skatternas historia.

Utgivare: SkatteförvaltningenPublikationens namn: Beskattning 1865–2015 – perspektiv på beskattningen i FinlandRedaktion: Maija Kühn, Henna Makkonen-Craig, Mikko MattinenÖversättning: Jenny SchroderusGrafisk formgivning: Museokadun Rytmi, Rami HakalaUtgivningsår: 2015



INKOMSTBESKAT TNINGENS UPPKOMST

OCH UTVECKLINGProfessor Esko Linnakangas

SKATTERNAS UPPKOMSTEn allmän skatt som grundar sig på den personliga helhetsinkom-sten är en rätt ny företeelse i skattesystemet. Till Finland kom den år 1865 då man fastställde en inkomstbevillning för statsbeskatt-ningen och en inkomstbaserad kommunalbeskattning. Runt om i världen har det dock tagits ut olika skatter redan långt tidigare.

För mer än 5 000 år sedan när jordbruket blev mer lönsamt och handel och nya arbeten uppstod, utvecklades den sumeriska kulturen vid floderna Eufrat och Tigris. Det mest betydande arvet från denna kultur är skrivkonsten, som fick sin början i samband med att första beskattarna, prästerna skulle hålla ordning på temp-lens inkomster och utgifter. Den kristna kyrkan började tvångsbe-skatta sina undersåtar på 400-talet. Tiondet grundade sig på Mose lag, men Moses själv anses vara en riktig skatteflykting. Han ledde ju judarna ut ur Egypten med dess stränga beskattning.

I och med kristendomens utbredning började man anse att myndigheterna var i Guds tjänst och därför skulle folket vara över-heten underdånig och betala skatt åt den. Under senmedeltiden började de prästlärda även betona den skattskyldiges rättsskydd, beskattningen fick inte grunda sig på godtycke.

Då man letar efter de äldsta historiska spåren av Finlands beskattning fäster man även vikt vid det finska ordet för skatt, vero. Det samiska ordet värro har betytt både offer och skatt. Det finska ordet för skatt har troligen också ursprungligen betytt offer.

Nu för tiden anses skatterna vara tvångspålagor men så har det inte alltid varit. I det forna Aten debiterades huvudsakligen inte direkta skatter av medborgarna, eftersom man ansåg att skat-terna strider mot idén om en fri man och därmed var ett tecken på någon form av slaveri. Däremot måste alla främlingar betala skatt, och om de inte göra det togs de som slavar.

Trots att atenarna hade en negativ inställning till direkta skat-ter för fria medborgare var de ändå stolta över hur var och en stödde den offentliga ekonomin med så kallade liturgier. Denna institution härstammar från den tid då staten inte kunde tvinga någon att betala skatt utan den statliga ekonomin byggde på medborgarnas moral och goda vilja. Tids nog blev liturgierna pro-fana och i praktiken blev det mer eller mindre obligatoriskt att utföra dem.

I en historisk urkund från 1285 nämns en personlig skatt (nässkatt eller allmänningsöre) som regelbundet betalades i Väst-manland, men egentligen var det en mer eller mindre frivillig skatt. Man kan ändå förstå att Tomas av Aquino som levde på 1200-talet ansåg att beskattningen är lagligt rån eftersom beskattning och rån i tiderna varit så nära varandra. Det uppskattas t.ex. att Aten fick 50 % och Rom mer än 90 % av sina skatteintäkter från områden de erövrat.

Vikingatidens danagäld som betalades bl.a. i England anses vara en av de första formerna av direkt beskattning. Denna skatt

Bild: Helsingin kansalliskirjasto


PERSPEKTIV PÅ BESKATTNINGEN I FINLAND INKOMSTBESKAT TNINGENS UPPKOMST OCH UTVECKLING

togs ut systematiskt redan på 990-talet. Från början var avsikten med danagälden att samla in pengar för att muta vikingarna så att de skulle lämna det engelska öriket i fred och inte råna det. Senare blev danagälden mer eller mindre en bestående försvarsskatt då man förutspådde krig och erövring.

Redan på 1200-talet började man betala skatt till kronan på det område som nu är Finland. Åland deltog fordom i ledungen, en organiserad upprustning av skepp. Därtill hörde även ledungs-lamen, böter som togs ut om ledungen av någon orsak inte upp-fylldes. Ett system som påminde om ledungen användes i hela Skandinavien under slutet av 1100-talet och början av 1200-talet. Ledungssystemet fanns även i de svenskspråkiga delarna av Egentliga Finland. Detta är den äldsta kända kronoskatten i Finland. Ledungslamen innebar att man kunde lösa ut sig från härfärden. Samtidigt föddes ideologin om att riddarna dvs. frälset befriades från skattebetalningen.

Enligt de historiska källorna är den äldsta kända formen av skattebetalning ett arbete som utförs för samhället eller regenten. I det språk som talades i det forna Egypten var ordet för skatt synonymt med arbete, arbetskraft och slitande. Utöver byråkratin var de väsentligaste ändamålen för skattemedlen försvaret, bevattningssystem och att samla in mat-förråd för missväxtår. Folket betalade skatt genom sitt arbete, med naturprodukter och även i pengar. Men skatterna användes även till elitens mer eller mindre privata projekt, såsom för palats och gravmonument. Särskilt under borgperioden betalades i Finland skatt i form av arbetsprestationer.

VÅRT SKATTESYSTEM FRÅN SENMEDELTID TILL 1800-TALETUnder medeltiden fick den svenska kronan de flesta inkomsterna från olika skatter som betalades av de två lägsta stånden, bor-gare och bönder. Det värdsliga frälset, d.v.s. adeln och det and-liga frälset d.v.s. prästerna var befriade från skatt. Skatteintäkterna användes till administrativa kostnader, att bygga slott och under-hålla kronohemman samt till soldatlöner. Kronan fördelade inte inkomsterna bland allmogen utan fattigvården och andra uppgif-ter i bygemenskapen sköttes om av kyrkan och socknen. Kronan kuvade även den medeltida ekonomiska makten som innehades av kyrkan genom att först ta över biskopsskatten Undan för undan gled allt fler kyrkliga skatter ifrån kronans kontroll.

Under Gustav Vasas regeringstid började man regelbundet föra jordebok och upprätta skattelängder i alla finska landskap. Både-

bönderna och fogdarna hade nytta av att beskattningen huvudsakligen fortsatte på gammalt vis. Skatteuppbördsmännen bland bönderna var analfabeter, så därför var det enklast att samla in de årliga och ordinarie skatterna på samma sätt som förut.

I början av den nya tiden levde man fortfarande i en natura-hushållning och inte i en penningekonomi, något som även kunde ses i beskattningen. Beskattningen baserade sig i synnerhet på avkastningen från jord- och skogsbruket samt på havets gåvor och man betalade skatt på olika sätt i olika delar av riket. Man känner till tiotals olika skattepersedlar. Viktiga skattebetalningsmedel var bland annat råg, korn, smör, fisk och kött.

Förutom det årliga tiondet belastades bönderna av olika hjälp-skatter som även kallades osäkra eller extra skatter. Hjälpskatterna fick en allt större betydelse i kro-nans skattepolitik från och med 1560-talet. Så kallade markgälder begärdes av bönderna bl. a. 1561, när Hertig Johan åkte till England för att tala för sin bror Erik och be drottning Elisabet I till dennes hus-tru. 1585 betalades vad som kan kallas proviantskatt, eftersom livs-medel levererades såsom skatt till kung Johan III:s bröllop, det andra i ordningen.

Det finska uttrycket ”viekää tuhkatkin pesästä” (ung. tag även askan ur spisen) håller minnet av salpeterskatten vid liv. Uttrycket torde nämligen ha sitt ursprung från salpetersjudningens tid. Orsa-ken Bakgrunden till denna skatt var det ständiga krigandet där salpeter var en ingrediens vid kruttillverk-ningen. Varje gård måste leverera en viss mängd salpeter eller dynga,

Vikt

or N

ylun

d, S

LS a

rkiv

Viktiga skattebetalningsmedel var bland annat råg, korn,

smör, fisk och kött.



ved, halm och aska åt kronan för detta ändamål.Mantalspenningen eller mantalspenningen infördes hos oss på

1600-talet. Varje myndig och oadlig undersåte måste betala ett visst markbelopp i mantalspenning till kronan, oavsett inkomster och egendom. På 1600-talet måste varje gift bonde betala 8 mark i årlig skatt för sig själv, 4 mark för hustrun och drängen och 2 mark för pigan. Mantalspenningen kan anses vara en sann plattskatt, även om man idag med plattskatt avser en proportionell skattesats såsom motsats till den progressiva. Mantalspenningen är en skatt per capita, eller mannatal (eng. poll tax) eftersom den grundar sig på antalet skattskyldiga näsor (1 st.) och inte exempelvis på inkomstbelopp.

Efter den stora reduktionen på 1680-talet privatiserade kronan skatteindrivningen på många områden och privatpersoner kunde hyra ett visst område mot en avgift som motsvarade skatteintäkterna i medeltal. Under den här perioden tjänstgjorde skat-teindrivaren Simon Affleck (Simon Hund), en man som folket minns för sin obarm-härtighet och grymhet och som orsakade flera bondeuppror i sitt område. Särskilt på 1700-talet togs det ut många olika lyx-skatter. Bland dessa fanns t.ex. perukskatt, puderskatt, pigskatt och klockskatt. Man måste även skatta för fina dräkter, te, kaffe, karameller, tobak och vagnar.

Ett vanligt skattehemman hade vid början av 1800-talet följande skatter och liknande pålagor att betala:

• jordeboksränta• kronotionde• indelta civila tjänstemäns avlöning• taffelpenning för lagman och häradsdomare• kyrkotionde och avlöning av präster• djäknepenning för att betala fattiga ungdomars utbildning• betalning för polisvård på landet i form av bro- och

skallfogdekappar• hembränningsavgift• underhåll av indelta armen eller vakansavgift• underhåll av vägar och brobyggen• underhåll och byggande av kyrkor, prästgårdar, tingshus,

gästgiverier och sädesmagasin • kronoskjutsning• fångtransport och fångvård• logi för soldater• lokala avgifter i samband med bl.a. fattigvård och

rovdjursbekämpning • brandstod till dem som drabbats av eldsvåda• lantdagsmännens dagtraktamenten

Det fanns även skatter på inkomster (ej nettoinkomst) från vissa källor, men skatterna avskaffades i och med näringsfriheten. Till exempel:

• skatt på hantverk• kvarnskatt och sågskatt• järntionde• hammarskatt för järnbruk• kopparskatt och tennskatt• guldskatt och silverskatt• skatt för utländska handelsresande• skatt för utländska underhållare

INKOMSTEN BLIR SKATTEOBJEKTEn tillfällig skatt som infördes i Stor-Britannien 1799, för att finan-siera kriget mot Napoleon, anses vara startskottet för beskattningen av nettoinkomster. I Stor-Britannien har man haft inkomstbeskatt-ning fortgående sedan 1842. Skatten i Stor-Britannien grundade

sig dock inte på helhetsinkomsten utan på inkomstkällor.

I inkomstbeskattningen måste man först reda ut vad som avses med inkomst. Vid beskattning av nettoinkomsten drar man av de kostnader som har ett samband med att förvärva inkomsten. Inkomstbe-greppet är som mest omfattande i teorin

om förmögenhetsökning. Enligt den teorin är all ökning av förmö-genheten skattepliktig inkomst. Källteorin är snävare, enligt den utgörs inkomsten endast av en sådan ökning av förmögenheten som kommer från källor med regelbunden avkastning och som nämnts i lag. Tillfälliga inkomster beskattas inte. Belåning ingår inte i inkomstbegreppet och orealiserade värdestegringar anses i allmänhet inte som skattepliktig inkomst. Vanligen lämnas arv och gåvor samt andra familjerättsliga överlåtelser utanför inkomstbe-greppet. En del av dessa kan vara föremål för arvs- och gåvobe-skattningen. Arvsskatten figurerade redan i det forna Egypten och Rom. Den egentliga arvsbeskattningen i Sverige-Finland började utvecklas på 1600-talet utgående från bestämmelser om stäm-pelskatt. När man i Finland organiserade kommunalbeskattningen under slutet av 1800-talet bestämdes även att sidoarv och sidogå-vor ska omfattas av kommunalskatt.

ALLMÄN INKOMSTBESKATTNING I FINLAND ÅR 18651865 var ett betydelsefullt år i den finska beskattnings-historien. Då utfärdades nämligen Hans Kejserliga Majes-täts Nådiga Kungörelse angående den av Finlands stän-der för åren 1865, 1866 och 1867 antagna bevillning. Statlig inkomstskatt kallades bevillning liksom även andra sådana skatter som regenten inte kunde bestämma utan ständernas samtycke. På detta sätt stiftades i Finland för första gången en lag om allmän beskattning baserad på totala inkomster. Det skedde samtidigt med kommunreformen och då den inkomstbaserade kommu-nalbeskattningen infördes. På den tiden ansågs det att skattebe-talningen hade ett samband med att vara röstberättigad i val, ett skatteöre motsvarade en röst, och i städerna kunde en skattskyl-dig ha maximalt 25 röster. Också i riksdagsvalen var rösträtten förknippad med skattskyldigheten. I elektorsvalen för borgar- och bondestånden tillämpades samma princip.

På detta sätt stiftades i Finland för första gången en lag om allmän beskattning

baserad på totala inkomster.



Den bevillningsskyldige skulle själv eller genom ombud ”inför bewillningskommittén uppgifva till hvilket belopp han uppskattar sin rena inkomst för det sistförflutna året.” I praktiken hade denna anmälningsskyldighet en liten betydelse eftersom den inte var för-knippad med en sanktion såsom skatteförhöjning. Det fanns detal-jerade föreskrifter om att deklarera huvudsakligen för myndigheter som betalade ut arvoden och ersättningar. En tjänsteman kunde bestraffas om han försummade att lämna uppgifter, men inte de skattskyldiga.

Det var svårt att reda ut nettoinkomsten. Det faktiska inkomst-beloppet var därför ofta avhängigt av den skattskyldiges moral. Beskattningen påminde om vår nuvarande beskattning enligt uppskattning. Det var intressant nog inte möjligt att i beskatt-ningen avvika nedåt från vad den skattskyldige hade anmält. Bevillningskommittén som verkställde statsbeskattningen hade ett stort handlingsutrymme. Medlemmarna skulle representera en jämlik representation av inkomstmottagarna. Vid mötena skulle en häradsskrivare, guvernör eller dennes supp-leant vara närvarande för att bistå med kun-skap, föra protokoll, upprätta skattelängd och övervaka kronans intresse.

Intäkterna från den statliga inkomstskat-ten blev på en mycket blygsam nivå. Vid riksdagen 1885 avstod man från inkomst-skatten. Riksdagen poängterade att inkomst-skattens belastning var mycket ojämn varför denna skatt bör användas endast i sådana situationer där inga andra källor är tillräckliga. Dessutom påtalade man de orimliga kostnader som systemet orsakade. Att statens första inkomstskatt var ett misslyckande berodde delvis på ekonomiska strukturer.

En fungerande inkomstbeskattning med ett omfattande under-lag förutsätter en utvecklad marknadsekonomi, industrialisering och penningekonomi. Även den liberalistiska skattepolitiken som ställde sig mycket avogt till deklarationsskyldigheten bidrog till misslyckandet. Det förelåg någon slags konflikt mellan personlig integritet och tron på att nämnden visst vet människornas rätta inkomster.

DEN STATLIGA INKOMSTSKATTEN ÅTERKOMMER I SLUTET AV 1910-TALETKring sekelskiftet 1800-1900 formades en uppfattning om att staten har ett behov av allmän inkomstskatt, och man tog modell i synnerhet från Tyskland. För att finansiera det första världskriget tillämpades i Finland, förutom upplåning, så kallade krigsskatter som introduce-rades utan riksdagens godkännande (se regeringsformen 1772). Bland dessa skatter fanns t.ex. nöjesskatt, telefonskatt och en skatt som togs ut av tågpassagerare. Den första krigsskatten som hade ett

samband med inkomstskatten var kapital- och kupongskatten från 1915. Den utgjor-des av 5 % på räntan på kapitalet. Den mest lönsamma krigsskatten var den tillfälliga och progressiva skatten på höga inkomster, vil-ken uppgick till maximalt tio procent. Grun-den för denna skatt bestod av den inkomst som fastställts vid kommunaltaxeringen. Om inkomsterna hade ökat väsentligt från före-

gående år måste man betala en strängare skatt, högst 25 %. Den sjätte december år 1917 förklarade sig Finland själv-

ständigt. Arvet från autonomins sista år blev ett skattesystem där importtullen var vår klart viktigaste skatt.

Arvet från autonomins sista år blev ett skattesystem där importtullen var vår klart viktigaste skatt.

Ate

lier

K. E

. Stå

hlbe

rg, S

LS a

rkiv



Under de första åren då Finland var en självständig stat till-lämpades inkomstbeskattning. Det handlade om en bevillning som bestämdes för ett år åt gången. Till sitt innehåll motsvarade de här bevillningarna sina föregångare, krigsskatterna som togs ut på höga inkomster. Genom krigsskatterna inrotades en uppfatt-ning enligt vilken man kan och ska ålägga de skattskyldiga med en sanktionerad deklarationsskyldighet. I den lag som utfärdades den 9.4.1919 föreskrevs även om skyldigheten att deklarera för kommunalbeskattningen, vilket visar att det här var något att räkna med i framtiden. I denna lag nämns sanktioner ifall man försum-mar sin deklarationsskyldighet. I dag verkar det underligt att frånta besvärsrätten som en följd av försummelse.

FÖRMÖGENHETSSKATTEN KOMPLETTERAR INKOMSTSKATTEN I SLUTET AV 1910-TALETBeskattningen har en grundläggande funktion – att samla in medel åt staten och andra offentligrättsliga samfund så att de ska kunna utföra sina uppgifter. Det finns medel att hämta hos dem som har tillgångar. Egendom är därför ett av de naturligaste och äldsta skat-teobjekten. Ibland sägs det också att man beskattar egendomen för att staten skyddar egendomen. Då handlar det egentligen om försäkring eller skyddspengar.

Förmögenhetsskatter kan klassificeras på många sätt, t.ex. kan skatten vara partiell eller allmän. Med en allmän förmögenhets-skatt beskattas hela förmögenheten medan en partiell förmögenhetsbeskattning riktar sig endast till en del av förmögenheten, exempelvis fastigheter. Man kan även tala om beskattning av brutto- eller nettoförmö-genheten. Från nettoförmögenheten har man dragit av skulderna medan skulderna ingår i bruttoförmögenheten.

Förmögenhetsskatten kan även indelas enligt följande: 1) avkastnings-skatt, 2) konfiskering och 3) extraskatt på kapitalinkomster. Avkastningsbe-skattningen riktar sig exempelvis till den schablonmässiga avkastningsgraden för mark och fastighet. Fastighetsskat-ten hör till den här gruppen.

Under kristider har egendomsbe-skattningen inte alltid varit begrän-sad till att tulla på avkastningen, utan man har även tytt sig till olika former av tvångsinlösen eller konfiskatorisk beskattning. Till följd av förlorade krig i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet uppbars Älvsborgs lösen, en skatt i form av egendomsöverlåtelse som levde länge kvar i folkminnet.

I Tyskland utvecklades kring sekel-skiftet 1800-1900 en ny typ av egen-domsskatt, vid sidan om beskattningen av reella inkomster. Denna förmögen-

hetsskatt på hela nettoförmögenheten ansågs vara en tilläggsskatt på den balanserade inkomsten, d.v.s. kapitalinkomsten. Mycket snart började flera stater tillämpa en sådan skatt. I Finland skedde det 1918.

INKOMSTBESKATTNINGEN STABILISERAS PÅ 1920- OCH 1930-TALENI Finland har man haft en permanent statlig inkomst- och förmö-genhetsbeskattning sedan 1920. Då propositionen behandlades i riksdagen kritiserades det gamla skattesystemet som huvudsakli-gen grundade sig på tullar och andra inkomstskatter. Man ansåg att skattebördan var ojämn och drabbade de mindre bemedlade medborgarna hårdast. En direkt beskattning kunde ändra på denna snedvridning. Det var möjligt att genomföra en inkomst-beskattning enligt engelsk modell, med beskattning av inkomst-källorna, eller enligt den tyska modellen med skatt på helhetsin-komsten.

Det engelska systemet ansågs vara föråldrat och därför antogs den tyska modellen som grundade sig på helhetsinkomster.

Inkomst- och förmögenhetsskattelagen från 1920 var i stora drag kopierad från Sve-rige. Lagen ersattes 1924 med en annan inkomst- och förmögenhetsskattelag, som i stora drag var lik den tidigare. Inkomst-beskattningen för makar verkställdes som sambeskattning. Enligt inkomst- och förmö-genhetsskattelagen från 1920 fastställdes inkomstskatten progressivt. Det fanns 14

inkomstklasser och den högsta marginalskatten var 23 %. Även försäljningsvinster på köp eller byte var inkomst, när säljaren ägt den fasta egendomen i mindre än tio år, eller lös egendom i mindre än fem år.

SLS

arki

v

I Finland har man haft en permanent

statlig inkomst- och förmögenhetsbeskattning

sedan 1920.



Beskattningen lindrades något i lagen från 1924 på grund av ett behov av att återuppliva produktionsverksamheten och för att få statsekonomin att sluta svälla. Speciellt med den nya skatteska-lan var att marginalskatten sjönk för de allra största inkomsterna. Inkomstskattens föregångare, grundskatten, som var en typ av avkastningsskatt, avskaffades i medlet av 1920-talet. Dess andel av statens skatteintäkter var endast en procent 1923.

Bönderna hade redan länge krävt att grundskatten borde avskaffas, men under 1800-talets slut motsatte sig de konserva-tiva detta. De konservativa ansåg att det stred mot Guds påbud om man avskaffade skatten. Enligt treståndsläran är människans uppgifter i samhället fastställda genom Guds ord, och böndernas uppgift var bland annat att betala skatt.

Även mantalspenningarna som tagits ut sedan 1600-talet gick till historien. Mantalspenningen var två mark för männen och en mark för kvinnorna under perioden 1865–1914. Skatten var dub-belt så stor under åren 1915–1916. Under åren 1918–1925 beta-lade alla män och kvinnor i åldern 18–64 år fem mark i skatt. Mantalspenningen utgjorde endast 0,4 % av statens skattein-täkter 1923, men det fanns ändå de som ville hålla kvar mantalspenningen. I den politiska högerns bemötande till finans-utskottets betänkande konstaterades föl-jande: ”Vi anser det viktigt att mantalspen-ningen som är vår enda skatt ska fortsätta att vara gällande. Med den kan alla medborgare på ett jämlikt sätt delta i statsfinanserna”.

Under perioden 1925–1939 gjordes inga större strukturella förändringar i inkomstbeskattningen. Man avstod delvis från

sambeskattningen av makar 1935, då man började beskatta hustrun för arbete hon utförde utanför hemmet. Samtidigt föreskrevs det om en tilläggsskatt för ensam-stående, dvs. alla som var 24 år fyllda och inte hade barn beskattades extra. De soci-ala elementen ökade något i betydelse och skattelättnader beviljade på ekonomisk-po-litiska grunder infördes. På 1920-talet övergick man i beskattningen av jordbrukslä-genheter från beskattning av den faktiska nettoinkomsten till en beskattning av areal, en schablonmässig beskatt-ning som grundade sig på medelinkomsten. De direkta skatternas andel av statens skatteintäkter varierade mel-lan 20 % och 30 % under 1920- och 1930-talen. Från

början av 1930-talet var det inte längre möjligt att betala skatt annat än i reda pengar.

TIDEN UNDER ANDRA VÄRLDSKRIGETTilläggsskatten 1938 för försvarets grundanskaffningar visade att man förberedde sig för ett krig. Denna skatt medförde en höjning av skatten på inkomst och förmögenhet med 20 %. Vid samma tidpunkt introducerades donationsavdraget i det finska skattesys-temet, och även detta hade samband med att stöda försvaret. I propositionen konstaterades att industrierna var villiga att donera åt staten för att ordna om luftvärn och gasskydd. Därför föreskrevs det att donationer till staten ska vara avdragsgilla i statsbeskatt-ningen.

Genast efter att vinterkriget brutit ut höjdes inkomstskatten som skulle betalas för 1939 med 20 % och förmögenhetsskatten med 50 %, och de här höjningarna var även i kraft åren 1940–1942. Staten behövde tilläggsinkomster och för att dämpa infla-

tionen ville man minska den privata köp-kraften.1943 stiftades en lag enligt vilken besparingar och obligationer befriades från inkomst- och förmögenhetsskatt. Det här berodde bland annat på inflationen. Skatte-uppbörden effektiverades på 1940-talet då förskottsuppbördssystemet infördes.

Under krigsåren ökade inkomstskattens andel av statens skatteinkomster väsentligt, år 1941 stod den för hela 54 %. När tullinkomsterna rasade på grund av kriget i början av 1940-talet infördes i Finland en omsättningsskatt, som kom att bli en synnerligen betydande inkomstkälla för staten.

Under krigsåren ökade inkomstskattens andel av statens skatteinkomster väsentligt, år 1941 stod

den för hela 54 %.

Gus

taf S

andb

erg,

SLS

ark

iv



FRÅN MEDLET MITTEN AV 1940-TALET TILL MITTEN AV 1980-TALETEn ny lag på skatt på inkomst och förmögenhet utfärdades 1943. Det var inte frågan om att ändra grunderna för inkomstskatte-systemet utan om detaljändringar. Man återgick till sambeskatt-ningen av makar. Fysiska personer delades in i tre skatteklasser enligt ålder och familjeförhållanden. Den högsta marginalskatten i statsbeskattningen i skatteklass I var 34 %, i skatteklass II 32 % och 29 % i skatteklass III. Finlands eko-nomi utvecklades kraftigt efter krigen, men både inkomstbeskattningen och den övriga beskattningen hölls stränga. Åren 1945 och 1946 var den högsta marginalskatten i statsbeskattningen 46 %. År 1947 var den i skatteklass I hela 65 %, 60 % i skatteklass II och 55 % i skat-teklass III. Förutom statlig inkomstskatt måste man även betala kommunalskatt som i medlet av 1950-talet i genomsnitt var 11 % och i medlet av 1970-talet hela 15 %. Utöver kostnaderna för kriget och annat liknande fanns det även övriga användnings-ändamål för skatterna. Finland började utvecklas allt mer mot ett välfärdssamhälle. Man hade kommit långt från den tid när skatterna användes i det närmaste enbart för regenternas ända-mål. I inkomstbeskattningen gjordes inga större strukturella änd-ringar på 1950-talet. Så småningom blev reglerna för den statliga inkomstbeskattningen och för kommunalbeskattningen allt mer lika. Vid ingången av 1960 harmoniserades förfarandet för stats- och kommunalbeskattningen.

De statliga inkomstskatteskalorna höjdes vid ingången av 1967. Eftersom denna skala var oförändrad i kraft till och med utgången av 1973 blev progressionen i beskattningen allt skarpare p.g.a. inflationen. År 1973 inbringade den statliga inkomst- och förmö-genhetsskatten mer än omsättningsskatten. Det skedde en stor förändring i den materiella inkomstbeskattningen under slutet av 1960-talet när en egen inkomstskattelag för gårdsbruken stiftades. Inom jordbruksbeskattningen övergick man från arealbeskattning till en beskattning av reella inkomster, men skogsbruket beskatta-des fortfarande enligt arealen. Också näringsverksamheten fick en egen inkomstskattelag i slutet av 1960-talet. Bakom reformen låg tillväxtpolitiska syften. I näringsskattelagen togs det in mer avance-rade periodiseringsregler för inkomster och utgifter. Man skapade även ett system med avdragsrätt för förluster från tidigare år mot intäkter under senare år. Arbetsmarknadsorganisationernas makt visade sig då medlemsavgifterna till dessa organisationer blev avdragsgilla i beskattningen.

I mitten av 1970-talet började man begränsa avdragsrätten för räntor med syfte att stävja skattefusket. Tidigare hade man fått dra av räntorna oberoende av vad skulden användes till, och då var det lönsamt för någon med hög marginalskatt att ta ett lån, t.ex. bara för att placera pengarna på ett skattefritt bankkonto. De materiella föreskrifterna för stats- och kommunalbeskattningen sammanför-des i inkomst- och förmögenhetskattelagen under mitten av 1970-talet.

Sambeskattningen av makar tillämpades i statsbeskatt-ningen fram till mitten av 1970-talet – makarnas inkomster räk-nades ihop och skatten fastställdes på det totala beloppet. Efter-

som beskattningen var progressiv blev beskattningen strängare än om man hade beskattat makarna separat, när båda hade inkomster. Därför beskattades makar med samma lindrigare skatteskala som tillämpades på ensamstående personer. Dess-utom fick den part som tjänat mindre ett avdrag under vissa omständigheter. På så sätt kunde man skapa en sambeskatt-ning av makar så att äktenskap snarare minskade än ökade

skattebördan. Sambeskattningen motivera-des med argument som härletts ur äkten-skapslagen. Det sades även att eftersom makarna har en gemensam ekonomi har de en gemensam skattebetalningsförmåga varför de ska beskattas gemensamt. Det

ansågs även vara motiverat att makarnas beskattning inte skulle få påverkas av hur deras inkomster råkade fördela sig. På 1960-talet uppstod ett motstånd mot sambeskattningen för att denna ansågs vara omodern och för att det inte var motiverat att binda ihop äkta makar så som sambeskattningen föranleder. Man poängterade också att sambeskattningen i vissa fall resulterar i en högre skatt. En annan viktig synpunkt var att sambeskatt-ningen höll fruarna borta från arbetsmarknaden eftersom deras inkomster beskattades enligt mannens höga marginalskatt. Inte heller förskottsuppbörden fungerade tillfredsställande i sambe-skattningen. I mitten av 1970-talet avstod man från sambeskatt-ningen av makarnas inkomster, och senare avstod man även från att beskatta förmögenheten gemensamt. Den kommunala beskattningen hade redan före det verkställts som särbeskatt-ning.

Förr i tiden var många pensioner skattefria. Från och med 1983 blev folkpensionen skattepliktig inkomst i samband med folkpensionsreformen och pensionsinkomstavdraget. Syftet med avdraget var att se till att en pensionär med låga inkomster inte måste betala vare sig stats- eller kommunalskatt. De direkta skat-ternas andel av statens skatteintäkter varierade mellan 33 % och 52 % under perioden 1960-1980. Förmögenhetsskatten spelade en mycket anspråkslös roll i början av 1980-talet. På 1950-talet betalade samfunden ungefär hälften av statens inkomstskatter men 1980 var andelen endast 12 %.

HELHETSREFORMEN I SLUTET AV 1980-TALETUnder det ekonomiska uppsvinget på 1980-talet ändrade man ordentligt på det finska skattesystemet. I den så kallade helhets-skattereformen 1989 breddades skattebasen och sänktes statens inkomstskatteskala. Man strävade efter mer neutralitet i skatte-systemet och ville minska dess styrande effekter. Man tog lärdom bland annat av Reagans skattereform i USA. Från den här tiden minns mången än hur Harri Holkeris regering skickade hem infor-mation om reformen och hur beskattningen kommer att underlät-tas. Reformen gick ut på att de olika inkomsterna borde beskattas lika. Det innebar att man började beskatta inkomster som hade beskattats ofullständigt eller inte alls. Man hade inlett en reform av överlåtelsevinstbeskattningen 1986, men ända fram till skatteåret 1989 var beskattningen av de inkomster som tidigare varit skatte-fria mycket lindrig.

Man tog lärdom bland annat av Reagans

skattereform i USA.



Man gallrade ordentligt bland avdragen. I helhetsreformen slopa-des följande avdrag:

• periodiskt underhåll• avdrag för livförsäkring• separat avdrag från avliden persons inkomst• arbetsinkomstavdrag• löneavdrag• ensamförsörjaravdrag i statsbeskattningen• avdrag för make• utbildningsavdrag• donationsavdrag (delvis)• studieavdrag• underhållsskyldighetsavdrag• förmyndaravdrag• avdrag för socialkostnad för barnskötare • förmögenhetsskatteavdrag• avdrag från ränteinkomst av intressekontor

När skattegrunden breddades var det möjligt att sänka skatteska-lorna väsentligt. Den högsta marginalskatten i statens inkomstbeskattning var 51 % 1988 medan den var 44 % 1989. Dessutom måste man under 1980–1990-talet betala kom-munalskatt som i genomsnitt låg på ca 16,5 %. Räntorna på bankinsättningar behölls skattefria för att understöda sparandet och dessutom beviljades ett avdrag för förmögenhetsinkomst på skat-

tepliktiga räntor, dividender och bostadshyror. De här lättnaderna har senare avskaffats. I slutet av 80-talet och början av 90-talet hade man i många länder infört ett system med gottgörelse för bolagsskatt, och även Finland gick över till detta system som eli-minerar dubbelbeskattningen på dividendinkomster samtidigt som det garanterar en enkel beskatt-ning.

DIFFERENTIERAD INKOMSTBESKATTNING FRÅN OCH MED 1993Esko Ahos regering som bildades 1991 under den ekonomiska låg-konjunkturen hade som målsätt-ning att fortsätta reformen av skat-tesystemet med hänsyn till den internationella konkurrenskraften. Det konstaterades i regeringspro-grammet att man strävar efter att förenhetliga kapitalinkomstbe-skattningen och att beskattningen

strukturellt ska omarbetas på samma sätt som i de övriga nordiska länderna. I programmet konstaterades även att samfundsskatten ska sänkas och att skattebasen för företagen ska utvidgas.

Den nordiska modellen till vilken vi övergick i början av 1993 kallas det differentierade inkomstskattesystemet. Dess grundläggande egenskaper är som följer:

• Förvärvsinkomsterna beskattas progressivt,• Kapitalinkomsterna beskattas med samma proportionella

skattesats• Skattesatsen för kapitalinkomsterna är väsentligt lägre än de

övre progressiva skatteskalorna • Ränteutgifternas avdragsvärde bestäms enligt skattesatsen för

kapitalinkomster

Skattesatsen för kapitalinkomster fastställdes till 25 %. Samtidigt sänktes samfundsskatten till 25 %. Dessa skattesatser var då mycket låga i ett internationellt perspektiv, alltså konkurrenskraf-tiga. Senare höjdes de så att de 2004 redan var 29 %. Den högsta

marginalskatten på förvärvsinkomster under mitten av 1990-talet var 39 % och endast 30 % år 2010. Kommunalskattesatsen var 17,5 % i mitten av 90-talet och i början av 2010-talet var den 19 %.

När inkomstskattelagen trädde i kraft vid ingången av 1993 avstod man slutligen från

särbeskattningen av öppna bolag och kommanditbolag och man

Finland blev medlem av den Europeiska unionen

1995.



började beskatta inkomsterna från dessa bolag hos delägarna. Samma år övergick man även till att beskatta den reella inkom-sten från skogsbruket, men de skattskyldiga kunde välja arealbe-skattning ända fram till 2006. Även vår nu gällande fastighetsskattelag trädde i kraft vid ingången av 1993. Med den nya kommu-nala fastighetsskatten ersattes fyra institut: beskattning av bostadsinkomst, beskattning av fastigheter enligt prövning, gatuavgift och mantalsavgift. Fastighetsskatten bestäms enligt fastighetens värde. Till skillnad från inkomstskatten grundar sig fastighetsskatten inte på den skattskyldiges betalningsförmåga, utan snarare på en förmånsprincip som nu för tiden förknippas mera med avgifter än med skatter.

1995 avstod man från beskattningen av sidoarv och sidogåvor i kommunalbeskattningen. Eftersom kommunalbeskattningen i det differentierade skattesystemet endast kunde riktas motförvärvsin-komster var man vid ingången av 1933 tvungen att på konstgjord väg föreskriva om att sidoarv och gåvor var förvärvsinkomst.

NY DIVIDENDBESKATTNING, FÖRMÖGENHETSSKATTEN SLOPAS (2005–2006)Finland blev medlem av den Europeiska unionen 1995. Anslut-ningen hade en stor inverkan på mervärdesbeskattningen och de övriga konsumtionsskatterna men allt mer även på inkomstbe-skattningen.

I statsminister Matti Vanhanens regeringsprogram i början av 2000- talet ingick ett avsnitt om en reform av företags- och kapi-talbeskattningen. Enligt regeringsprogrammet lindrades företags-beskattningen för att stärka den internationella konkurrenskraf-ten för det finska skattesystemet medan man samtidigt tryggade skattetagarnas intressen. Eftersom systemet med gottgörelse för bolagsskatt var problematiskt ur europarättslig synvinkel avstod man från det. I stället bestämdes det om en partiell dubbelbeskatt-ning av dividenderna men man ändrade inte på beskattningen av små och medelstora företag och deras dividender. Det nya syste-met för beskattningen av dividender som trädde i kraft 2005 var oerhört invecklat för dividender från privatpersoners innehav av icke-noterade bolag och i många fall mycket fördelaktigt för dem. Skattesatsen för alla kapitalinkomster hos fysiska personer sänktes samtidigt till 28 %. Skattesatsen för aktiebolag och övriga sam-fund sänktes till 26 %. Dessutom föreskrevs det att samfunden i de flesta fall inte betalar skatt på överlåtelsevinster från aktier bland anläggningstillgångarna och att överlåtelseförlusterna inte är avdragsgilla. Sverige var den närmaste förebilden. Sett ur ett historiskt perspektiv betyder detta att man gick tiotals år tillbaka.

Förmögenhetsskatten som först kallades egendomsskatt var i början betydelsefull för vår statsekonomi. Förmögenhetsskatten stod för 20–30 % av skatteintäkterna från den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen under 1920- och 1930-talen. Aktiebolagen betalade två tredjedelar av förmögenhetsskattens intäkter. Medborgarnas förmögenhet växte men det gjorde inte förmögenhetsskatten. Efter att man avskaffat förmögenhetsbe-skattningen för aktiebolag på 1960-talet började skatten kraftigt

dala. Så småningom lindrades förmögenhetsbeskattningen så att den på 2000-talet nästan inte inbringade någonting alls. Förmö-genhetsskatten påverkades negativt av de sänkta skattesatserna,

omfattande skattefriheter och den försiktiga värderingen av tillgångar

I många länder hade man slopat för-mögenhetsskatten som hade problem med luckor i skattebasen. Hushållens banktillgodohavanden och förmögenhet i masskuldebrevslån omfattades inte av för-

mögenhetsbeskattningen på grund av banksekretessen. Också sparlivförsäkringarna och pensionssparandet låg i princip utanför förmögenhetsbeskattningen. På grund av dessa luckor i systemet överförde man ofta skattepliktiga tillgångar till skattefria place-ringar över årsskiftet.

Förmögenhetsskatt genererades huvudsakligen från fastigheter och aktier. Reformen av kapitalinkomst- och företagsbeskattningen ledde till en strängare beskattning när man gick från avoir fiscal till en partiell dubbelbeskattning av vinstutdelningen. Således hade beskattningen av aktieägandet, som omfattades av förmögenhets-beskattningen, blivit strängare. Samtidigt hade beskattningen av avkastningen på sådana placeringar som inte föll inom tillämp-ningsområdet för förmögenhetsbeskattningen, blivit lindrigare när kapitalinkomstskattesatsen sänktes. Trycket på att förändra dividendbeskattningen gav anledning till att se över helheten. I stället för att beskatta ägandet ansågs det mer ändamålsenligt att beskatta avkastningen, alltså dividenderna. Därför föreslogs det att förmögenhetsbeskattningen av aktieinnehav skulle slopas.

Att slopa förmögenhetsskatten enbart för aktierna hade lett till att endast fastighetsinnehav hade genererat förmögenhetsskatt, och fastigheterna omfattades ju av fastighetsskatten. Bakgrunden för fastighetsbeskattningen är inte den samma som för förmögen-hetsbeskattningen men gemensamt för dessa båda är att skatten riktar sig till egendomen oavsett hur den avkastar. Efter att man avstått från förmögenhetsbeskattningen av aktier fanns det ingen att upprätthålla två skatteslag för fastigheter, även med hänsyn till de administrativa kostnaderna för förmögenhetsbeskattningen. På dessa grunder föreslog regeringen att förmögenhetsskatten ska slopas från och med ingången av 2006. Propositionen godkändes av riksdagen efter omröstning. Oppositionspartierna, Vänsterför-bundet och de gröna, motsatte sig.

UTVECKLINGEN PÅ 2010-TALETÄndringarna i beskattningen av förvärvsinkomster har under de senaste åren varit rätt små. Man har höjt arbetsinkomstavdraget och utvidgat tillämpningsområdet för hushållsavdraget medan man minskat avdragsrätten för bolån. Det är intressant ur ett histo-riskt perspektiv att barnavdraget har återinförts i vårt skattesystem. Skatteskalan för höginkomsttagare har skärpts en aning och man har även infört en extraskatt på stora pensionsinkomster. Skatte-satsen för kapitalinkomster hos fysiska personer har höjts och från och med skatteåret 2012 har skatteskalan för kapitalinkomster bli-vit lindrigt progressiv (skattesatsen är 30–33 % år 2015 och 2016 kan skatten uppgå till 34 %).

Skattesatsen för alla kapitalinkomster hos

fysiska personer sänktes samtidigt till 28 %.



Under 2016 lovas det lättnader i kapitalinkomstbeskattningen då avdragsrätten för överlåtelseförluster ska utvidgas så att de kan dras av från alla kapitalinkomster, när de nu kan dras av endast från skattepliktiga överlåtelsevinster. Finland har märkbart sänkt skattesatsen för aktiebolag och övriga samfund, vilket också har skett i många andra länder. Samfundsskatten i Finland var 24,5 % år 2013 och fr.o.m. 2014 endast 20 %, vilket är mindre än hälften av vad den var på 1980-talet. Den högsta marginalskat-ten på förvärvsinkomster i Finland är 31,75 % år 2015 (33,75 % på pensionsinkomster). Dessutom betalas kommunalskatt på i genomsnitt 20 %.

Vid inledningen av 2013 introducerades rundradioskatten i vårt skattesystem, för att ersätta televisionsavgifterna. Rundra-dioskatten måste betalas även om man inte äger en tv-apparat eller kan titta på den. Det är alltså en skatt och inte en avgift. Rundradioskatten kan ändå inte klassificeras som en lyxskatt. Den avviker från 1700-talets obligatoriska lyxskatter, såsom kaffeskatten, som krävde samma slags snokande som övervakningen av televisionsavgifterna. Eftersom rundra-dioskatten i viss mån grundar sig på de personliga inkomsterna kan man anse att den är en sorts inkomstskatt, men den påminner också om mantalspenningen som i Finland debiterades från 1600-talet till 1920-talet.

Sättet på vilket man verkställer inkomstbeskattningen har för-ändrats oerhört sedan dess början. De lokala nämnderna med nämndemän hade till en början en central ställning för beskatt-ningen, sedermera accentuerades tjänstemännens roll. Den mest anmärkningsvärda utvecklingen under den senaste tiden kan anses vara automatiseringen, som med stapplande steg inled-des på 1980-talet. I början av 1940-talet hade beskattarna fortfa-rande brist på såväl räkne- som skrivmaskiner. I dagsläget behö-ver endast ett fåtal skattskyldiga lämna in en skattedeklaration. Situationen påminner om hur det var i slutet av 1800-talet, men orsakerna är vitt skilda. Nu för tiden har datorerna bättre informa-tion om folks inkomster än vad de själva har. Från förtroendevalda nämndemän har man gått via tjänstemannabeskattning till maski-nell beskattning.

INKOMSTBESKATTNINGENS FRAMTIDNästan alla idéer för beskattningen i Finland har hämtats utom-lands, närmast från Sverige. Ibland känns det till och med som att man glömt att Finland och Sverige separerades redan 1809. De hundra åren tillsammans med Ryssland lämnade inga större spår i vårt skattesystem. Sedan 1995 har Finland varit medlem av den Europeiska unionen och Finland måste beakta kraven som följer av medlemskapet, även i personbeskattningen trots att den direkta beskattningen inte har harmoniserats. Även Finland måste respek-tera rörelsefriheten för personer och kapital samt principen om icke-diskriminering. Förmögenhetsskatt, arvsskatt, beskattning av kapitalinkomster och av stora pensions- och förvärvsinkomster är sådana skatter som inverkar på hur de förmögna människorna

väljer bosättningsstat, medan konsumtionsskatterna har mindre betydelse för förmögna personer.

Förmögenhetsbeskattningen har redan avskaffats i Finland och man diskuterar om att låta arvsskatten få komma på skattemuséet. Däremot har man höjt beskattningen av stora kapitalinkomster på sistone. Vi har också stiftat en extraskatt på stora pensionsinkom-ster, trots att detta är dubiöst ur europarättslig synvinkel.

Även om det verkar finnas endast begränsade möjligheter att exportera den finska skattelagstiftningen har vi i en internationell jämförelse ett fungerande beskattningsförfarande som kunde vara en mall för någon stat med ett bristfälligt rättsskydd.

Den som forskar i skatternas historia märker snart att det rent konkret inte finns något nytt under solen. Man bollar jämt och

ständigt med samma grundläggande frå-gor – skattesatsen, beskattningens ända-mål och balansen mellan direkta och indirekta skatter.

Den senaste tiden har man i skatte-politiken förringat betydelsen av den pro-gressiva inkomstskatten genom att höja konsumtionsskatterna, som är platta eller regressiva skatter i förhållande till den

personliga inkomstnivån. Även om detta är bakåtsträvan i ett histo-riskt perspektiv är vi fortfarande långt ifrån sekelskiftet 1800-1900, då 90 % av statens skatteinkomster utgjordes av indirekta skatter. Juha Sipiläs högerregering som inledde sin period 2015 nöjer sig inte med att höja de existerande konsumtionsskatterna utan före-slår en liknande skatt som fordonsskatten även för båtar. Det är ingen ny idé. Redan i den regeringsproposition som gällde den första fordonsskatten i början av 1920-talet dryftade man huruvida även motorbåtar som användes i nöjessyfte borde bli skattepliktiga. Att fastighetsskatten på sistone fått en allt större betydelse innebär ett långt steg tillbaka i tiden, till den schablonmässiga avkastnings-skatten som föregick beskattningen av faktiska inkomster.

Då man byggde upp inkomstskattesystemet kring sekelskiftet 1800-1900 var skattegraden mycket anspråkslös jämfört med vad den är idag. Men redan då kunde man seriöst diskutera om att övergå till en progressiv inkomstskatt. Till exempel vid SDP:s möte i Forssa 1903 hade man som målsättning att ersätta alla person-liga och indirekta skatter med en gradvis stigande inkomstskatt där oförtjänta värdestegringar samt ränteinkomster ska beskattas strängare än inkomster från egen tjänst eller arbete.

Även om inkomstskatten kallas skatternas kung är inkomst-skatten ingen envåldshärskare och kommer inte heller att bli det. Mervärdesskatten är nu för tiden den allra lönsammaste skatten (ca 18 miljarder euro per år). Statens skatteinkomster är i nuläget ca 40 miljarder euro. Inkomstskatten står för 12 miljarder euro. Privatpersonerna betalar ca 9 miljarder euro av denna summa och knappt 3 miljarder euro kommer från aktiebolag och andra samfund. I dagsläget inflyter det ca 19 miljarder euro per år i kom-munal inkomstskatt. De statliga och kommunala inkomstskatterna uppgår till sammanlagt ca 31 miljarder euro årligen, så inkomst-skatten är nu för tiden fiskalt den viktigaste skatten för Finland.

Syftet med inkomstbeskattningen är förutom att samla in skat-

Även om man kallar inkomstskatten skatternas

kung är inkomstskatten ingen envåldshärskare och kommer

inte heller att bli det.



LITTERATUR: Andersson, Edward – Linnakangas, Esko Tuloverotus, 2006Haapaniemi, Matti Virallisperiaate tuloverotuksessa ja tuloveroprosessissa, 2001Lappalainen, Jussi T. (toim.) Verot verta joivat – vai joivatko, Verotushistoriaa I, 1999Lappalainen, Jussi T. (toim) Verotushistoriaa 2, 2000Linnakangas, Esko Historiallinen verokirja, 2014 (netissä maksutta)Myrsky, Matti Progressiosta verotuksessa, 1997Myrsky, Matti Suomen veropolitiikka, 2013Myöhänen, Sami Katsaus Suomen verohistoriaan I ja II, Verotus 2001 ja 2002Myöhänen, Sami Verotuskäytännön keskeiset kehityslinjat muinaisista korkeakulttuureista Euroopan kaksoisvallankumoukseen, Lakimies 1999Rekola, Aarne Tulo- ja omaisuusverolaki, 1947Seppälä, Suvianna Viljana, nahkoina, kapakalana, 2009Soininvaara, Osmo Oden veromalli YouTube, Skatteförvaltningen, 2015De svenska skatternas historia, tillgänlig på www.skatteverket.seVälimäki, Hannu Kymmenyksistä kirkollisveroon, 2002Wikström, Kauko Valtion tuloveron rakenne, 1984

teintäkter även att jämna ut inkomstskillnader. Trots att inkomstbe-skattningen kanske har sett sina bästa dagar är den inte döende, åtminstone inte som en form för beskattning av fysiska personer. Däremot kan framtiden för inkomstbeskattningen av samfundens vinster vara mer hotad p.g.a. den internationella konkurrensen, även om man har försökt begränsa företagens möjligheter att undvika skatter, bl.a. genom ett ökat informationsutbyte mellan stater. Samfundsskatterna hade störst fiskal betydelse på 1950-talet då samfunden stod för ca hälften av statens inkomstskatter.

Inom ekonomiforskningen har man dryftat en så kallad negativ inkomstskatt. Att tillämpa den vore något nytt i beskattningshis-torien. I ett sådant system samlar man alla olika understöd till ett kombinerat skattestöd, med syfte att eliminera fattigdomsfällor. En individ skulle betala skatt först vid en viss inkomstnivå och före det får man pengar istället för att ge. Skatteskalan kan gå under noll. Negativ inkomstskatt har inte tillämpats av en enda stat, och Finland lär knappast vara den första som inför den.



UTVECKLINGEN AV GRUNDSKATTERNA OCH

FÖRETAGSBESKATTNINGEN– FRÅN SKATTEPERSEDLAR OCH BEVILLNING TILL INTERNATIONELL SKATTEKONKURRENS

INLEDNINGGrundskatterna hade länge en central roll i beskattningen. Det var först för cirka hundra år sen som den skattskyldiges inkomst och förmögenhet blev det viktigaste skatteobjektet. Eftersom en beskattningsbar löneinkomst var något som endast ett fåtal åtnjöt var inkomster från jordbruket och näringsverksamheten centrala objekt i inkomstbeskattningen. Skattskyldigheten inom särskilt jord- och skogsbruk samt dess binäringar kunde gälla samma per-son även om skatteobjektet ändrades.

I början var det kyrkan och dess representanter som samlade in grundskatter. Biskopen i Åbo överlät beskattningsrätten av fin-ländarna åt kungen redan på 1200-talet. Efter detta bestämde Kronan om många grundskatter och arbetsprestationer för sina behov. Den kommunala beskattningsrätten kan sägas ha uppstått som följd av en maktkamp mellan kungen och ständerna. Under slutet av 1700-talet gav kungen borgarna och städerna rätten att

taxera avgifter för städernas behov, rättigheten var i kraft inom stä-derna. Därmed hade den första grunden för både den statliga och för den kommunala beskattningen lagts.

Under autonomin behölls principerna i beskattningen i stort oförändrade. Man försökte emellertid förenkla beskattningen genom att göra alla skattebetalningsmedel mer enhetliga och genom att utfärda förordningar för kommunalbeskattningen. Stats-beskattningen grundade sig fortfarande på temporära bevillningar.

De viktigaste förändringarna under början av självständigheten med tanke på beskattningen och ändringssökandet har varit att stifta lagen om skatt på inkomst och förmögenhet såsom grund för statsbeskattningen, att avskaffa jordskatterna och att grunda högsta förvaltningsdomstolen. Kommunalbeskattningen grundade sig på förordningar både för städer och för landskommuner från 1800-talet. Även den skatt som kyrkan samlade in baserade sig på beloppen i kommunaltaxeringen.

Professor (tf.) Juha Lindgren


PERSPEKTIV PÅ BESKATTNINGEN I FINLAND UTVECKLINGEN AV GRUNDSKATTERNA OCH FÖRETAGSBESKATTNINGEN

HFD:s beslut skapade riktlinjer för tolkningen av centrala skat-tefrågor. Inkomst- och förmögenhetsskattelagen från 1943 (IFL) var redan ett mycket täckande normverk för beskattningen och lagen svarade mot utmaningarna i den växande ekonomin under ett kvarts sekel. Särskilt de komplicerade skattefrågorna som upp-kom i samband med utvecklingen av affärs- och yrkesverksam-heten, bemöttes först med skatterättslig forskning och litteratur. Efter en mångsidig lagberedningsprocess stiftades både gårds-skattelagen och näringsskattelagen på 1960-talet.

Några år senare ersattes lagen om skatt på inkomst och för-mögenhet med en ny dito. På 1990-talet ändrades grunderna för beskattning av jordägande och företagande väsentligt då man införde det differentierade inkomstskattesystemet och stiftade fastighetsskattelagen. Övriga bety-dande reformer under de senaste årtiondena är bland andra övergången från omsättningsskatt till mervärdesbeskattning och att förmögen-hetsskatten slopades. Framtidsutsikterna och utvecklingsbehovet för skattesystemet kretsar framför allt kring den internationella utvecklingen och de skattskyldigas rättsskydd.

GRUNDSKATTERDe tidiga grundskatterna i FinlandGenom historien har det varit viktigt att äga jordegendomar av många olika skäl. Därför har grundskatterna haft en central bety-delse i hur beskattningen har utvecklats i Finland. Grundskatterna har ända sedan medeltiden varit en viktig del av skattesystemet. Med grundskatter avses de skatter som av jordegendomarna beta-lades enligt skattebetalningsförmåga. Fokus låg på själva markens skattekraft, inte ägarnas. Skatten fastställdes alltså enligt hur skat-teobjektet, marken, avkastade.

Det var den katolska kyrkan som först hade makt att beskatta i Finland, och dess tionden togs mestadels ut direkt i jordbruks-produkter. Det var således biskopen, sockenkyrkan och prästen som hade andel i skatteintäkterna. På grund av brister i tiondesys-temet började man även samla in matskott till ett visst värde per hemman åt prästerna. Under tiondesystemets tidevarv betalade bönderna vanligen sitt tionde i jordbruksprodukter och i smör. På vissa områden blev det allmänt att också betala tiondet i fisk- eller sälprodukter och enligt överenskommelse även i skinn. Dessa avtalade skatter baserade sig emellertid inte på näringens årliga avkastning utan på fasta betalningar man hade kommit överens om på förhand.

Kring medlet av 1200-talet började statsmakten beskatta fin-ländarna efter att biskopen i Åbo avstått från sin beskattningsrätt till svenska kronan. Kronoskatterna eller de lokala skatterna grun-dade sig alla på jordegendomen och skatterna betalades in natura eller som arbetsprestationer. Man tillämpade skatteenheter såsom båge, krok, rök och mantal. Bågaskatten betalades av män som kunde spänna en båge och alltså jaga. Krok var den finländska benämningen för plogskatt och mantal betydde helt enkelt ”man-natal”. Så småningom ändrades begreppet mantal till att beskriva den kamerala skattekraften för ett hemman och inte personantalet.

Gustav Vasas reformer i början av 1500-talet jämnade ut den

regionala fördelningen av skattebördan. Den gemensamma skat-tegrunden utgick ändå i från de mest lönsamma socknarna vil-ket ledde till en allmänt strängare skattenivå. När man började använda jordeböcker blev kontrollen av skatteuppbörden mer effektiv. De här reformerna gjorde ändå inte skattesystemet min-dre komplicerat.

Från och med 1500-talet antecknades de s.k. permanenta skatterna i skattelängderna. Utöver dessa uppstod på 1600-talet olika bevillningar, alltså temporära (bevillnings)skatter. Exempel-vis sockenprästerna betalade 16 riksdaler i skatt per helt mantal. Medan de övriga stånden på den tiden betalade skatt för upp-rustningen. På 1650-talet blev jordeboksräntan, kronotiondet

och mantalspenningarna förevigade genom riksdagens beslut. Att göra tillfälliga och extra skatter bestående var ett fenomen som kom för att stanna.

Skatterna betalades fortfarande mest i olika naturprodukter och varor. Dessa kallades skat-

tepersedlar. Även vissa dagsverken räknades som skattepersedlar. Exempelvis en bråkdel av ett djur kunde vara en skattepersedel. Således var skattepersedlarna något som skulle beskriva skattens storlek, ett skattetal som i sin tur var ett mått på hur mycket egen-domarna skulle stå för de offentliga betalningarna. Den så kall-lade skattläggningen beskrev i vilken form och mängd man skulle beakta skattepersedlarna i en viss region då man påförde ordinarie skatt enligt skattetalen. På den här tiden blev det allt vanligare att skatten påfördes i penningar.

Redan på 1700-talet försökte man flera gånger förenkla det invecklade skattesystemet. Exempelvis 1779 skickades ett cirkulär till länsherrarna i Finland vari man uppmanade dem att utarbeta ett förslag till att förenkla de gamla regionala skattläggningarna. Endast länsherrarna i Nyland och Tavastland kom med förslag. Detta förslag blev även en temporär grund för beskattningen, och under den tiden hade såväl de som mottog skatteinkomsterna som skattebetalarna rätt att komma med anmärkningar. Även om refor-men genomfördes ansåg folket på den tiden inte att beskattningen ändrades i önskad riktning.

Grundskatterna under autonomin och självständigheten Ständerna som samlades på lantdagen i Borgå 1809 ombads att göra ett förslag till en mer tydlig och mindre komplicerad skatte-uppbörd. Det hade uppstått mycket osäkerhet eftersom beskatt-ningen var komplicerad. Hur de skattskyldiga skulle betala skat-terna som påförts enligt de olika skattepersedlarna var ett problem. Mångfalden av skatter hade också blivit svår att administrera. Ett vanligt skattehemman i början av 1800-talet hade uppskattnings-vis hela 17 skatter eller avgifter att betala. Före reformen av skat-tepersedlar på 1840-talet fastställdes skatten t.ex. i Helsinge och Sibbo socken i följande skattepersedlar: pengar, korn, havre, smör, kött, ved och hö. Dessutom betalades mantalsskatt i form av dags-verken, salpeterskatt, rusttjänst, skjuts- och färdpenningar samt boskapspenningar.

I början av 1809 hade kejsaren skjutit upp alla åtgärder visavi beskattningen fram till lantdagarna, för att ständerna där skulle

Exempelvis en bråkdel av ett djur kunde vara

en skattepersedel.



behandla och besluta om beskattningen. Med denna handling erkände och bekräf-tade han den viktiga statseko-nomiska principen om stän-dernas rätt till självbeskattning vilken hade stadfästs på 1700-talet. Kejsaren gav ett uppdrag med målsättningen att skapa ett enklare och mer transparent skattesystem som grundar sig på vissa skatter. Man bedömde att detta skulle leda till mindre skatteintäkter. Inkomsterna skulle anpassas enligt storfur-stendömets behov. Ständerna som samlades i riksdagen gav ett förslag, men förslaget genomfördes ändå inte för att det ansågs strida mot sitt upp-drag och göra beskattningen strängare.

Finlands statsekonomi anses ha fötts i och med de avslutande orden som Alexan-der I yttrade i sitt anförande på lantdagen i Borgå. Det grundläggande budskapet och frågeställ-ningarna är alltid lika aktuella.

”Långt ifrån att vilja draga någon särskildt vinning af de allmänna inkomsterne från Finland, anser Hans Kejserliga Maij:t dem ej annorlunda, än som medel att derigenom befrämja Landets eget bästa; men för att ernå detta ändamål och för att kunna aflöna och vid mackthålla en Styrelse, som med redlighet och oegennytta förenar med skicklighet och nit erfordras nödiga tillgångar. … ett Lands inre förvaltning kan aldrig vara fri och sjelfständig utan så vida det äger tillräckneliga medel och utvägar att afhjelpa egna behof”.

Slutligen reformerades skattepersedlarna på 1840-talet. För debitering av grundskatten fanns det olika skattetal och skatt-läggningar vilka ersattes med en mar-kegångstaxa gemensam för hela landet, skatterubeln. Det var meningen att den skulle bestå av endast några skattepersed-lar. Dessutom måste en tredjedel av skat-tekornen och -havren betalas i reda pengar. Snart blev det uppenbart att det tidigare komplicerade systemet med många skatte-persedlar hade varit mer förmånligt för de skattskyldiga p.g.a. skillnader i värderingen – reformen gjorde alltså beskattningen strängare. Senare har det räknats ut att skattebördan ökade med mer än 15 procent fram till år 1864 och med hela 36 procent fram till år 1882.

Den strängare beskattningen gav upphov till ett reformerings-behov, men förslagen genomfördes först när ständerna godkände nya lagar under lantdagarna 1885. I en Kejserlig förordning från juli 1886 konstateras att ”wärdet för en skatterubel beräknas med tjugufem liter spannmål, häften råg och hälften korn, tio liter hafre samt en mark trettioen penni i kontanta penningar”. Penningbe-loppet varierade mellan 1 mark och 17 penni till 1 mark och 45 penni i de olika länen. Förutom den ordinarie grundskatten måste gårdarna betala även andra skatter som fastställdes på olika sätt i enlighet med gårdens användningsändamål och ägandet.

Grundskattens tid började ändå vara förbi i Finland i början av 1900-talet då dess avkastning var liten. Efter att Finland bli-vit självständigt övergick vi till en allmän inkomstbeskattning var-med grundskatten avskaffades. Grundskatten avskaffades vid ingången av 1925 och möjligheten att betala vissa skatter med

andra medel än pengar avskaffades från och med ingången av 1931. Trots att grundskat-terna inte därefter ingick i vårt skattesystem fastställdes den beskattningsbara inkomsten av jord- och skogsbruk länge i enlighet med en arealbaserad avkastning. Dessutom har bl.a. begreppet mantal fortfarande en bety-delse i vårt rättssystem i samband med fast-

ställandet av skatter och avgifter samt ägodelning.

Vad kommer efter grundskatten?I Finland hade det tagits ut inkomstskatt såsom en temporär bevill-ning redan åren 1865–1885. Som en följd av första världskriget

Efter att Finland blivit självständigt övergick

vi till en allmän inkomstbeskattning.

Vikt

or N

ylun

d, S

LS a

rkiv



måste de statliga krigs- och bevillningsskatterna införas på nytt. En egendomsskatt kompletterade inkomstbeskattningen, och genom inkomst- och förmögenhetsskattelagen som utfärdades den 3.8.1920 infördes en allmän och ordinarie statsbeskattning. Men denna lag ersattes emellertid redan med en ny lag den 5.12.1924. Under de första årtiondena stod förmögenhetsskatten för 20–30 % av alla skatteintäkter på inkomst och egendom. Redan på den här tiden baserade sig både inkomstbeskattningen och förmögen-hetsbeskattningen på nettot. Vid värderingen av tillgångarna utgick man från det gängse värdet.

Parallellt med grundskatten hade det redan tidigare föreskrivits om skatt på avkastning, närmare bestämt på näringar. Skatteplikt-iga näringar var bland annat fabriksverksamhet, kvarnar, apotek samt hantverkarnas och lanthandlarnas näringsverksamhet. När den allmänna inkomstskatten trätt i kraft förpassa-des dessa särskilda avkastningsskatter till historien, förutom apoteksavgiften. Man kan även anse att t.ex. de avgifter som belastade banker och försäkringsinstitut var skatter. Alla före-tagsformer var skyldiga att betala skatt på inkomst av näringsverk-samhet, i såväl statsbeskattningen som kommunalbeskattningen.

Betalningar som togs ut för kommunala behov grundade sig länge på Kungl. Maj:ts För rikets borgerskap och städerna i all-mänhet utfärdade nådiga försäkran den 23 februari 1789. I enlig-het med denna försäkran fastställde taxeringsmännen, efter sitt övervägande, med vilket belopp varje betalningsskyldig skulle delta i de kommunala utgifterna. Skatten påfördes vanligen för ett visst ändamål och det fanns ingen enhetlig kommunalbeskatt-ning. Oftast var det handelsmännen och hantverkarna i städerna som hade den bästa skattebetalningsförmågan. Grunderna för

en allmän kommunal skattskyldighet i städerna hade fastställts 1873 (förord-ningen den 8 december 1873 angå-ende kommunalförvaltning i stad). Den följdes av en förordning den 15.8.1883 om kommunalförvaltning på landet). Det föreskrevs att den skattskyldiges nettoin-komster ska utgöra grunden för kommu-nalbeskattningen, både i städerna och i landskommunerna. I en lag från 1922 (L 20.1.1922 /17) föreskrevs det om skyld-igheten att avgiva inkomstdeklaration för kommunalbeskattningen.

RÄTTSPRAXIS I FÖRETAGSBESKATTNINGEN

I början av 1900-talet utvecklades ändringssökandet i skatteärenden märk-bart. Under autonomins tidevarv var förvaltningsprocessen koncentrerad när-mast till ekonomiavdelningen vid reger-ingskonseljen – senare senaten – som var högsta instans i skatteärenden. I den

Kejserliga Senaten avgjorde senatorerna t.ex. ännu i november 1907 ett ärende om taxering av ränteinkomster i kommunalbe-skattningen för Frans Vilho Palin, som hade emigrerat till Amerikas Förenta stater 1900, men fortfarande varit skriven i Ulfsby åren 1902–1904.

Efter att Finland blivit självständigt ombildades Senatens ekonomiavdelning till statsrådet och högsta förvaltningsdomsto-len. Högsta förvaltningsdomstolen grundades med en lag den 22.7.1918. K. J. Ståhlberg var en viktig person när förvaltnings-rätten och förvaltningsprocessen utvecklades. Redan vid installa-tionsföreläsningen för professorn i förvaltningsrätt vid Helsingfors universitet den 6.2.1909 konstaterade han bland annat följande:

”… därför är det mycket önskvärt och viktigt att vi genomför förslaget om att grunda en särskild högsta rättsinstans inom förvaltningen. Detta ärende inled-des både av senaten i förslaget till en ny regeringsform 1907 och av den senaste

riksdagen i sin underdåniga anhållan – om att riksdagen ska få en nådig proposition om att grunda domstolen, till vilken ska överföras den högsta dömande makten i förvaltningen från senatens ekono-miavdelning.”

K. J. Ståhlberg utsågs till högsta förvaltningsdomstolens första pre-sident den 26.7.1918 då domstolen grundades. Men han hann endast inneha denna befattning en kort tid, för ett år senare blev han Republiken Finlands första president.

De publicerade besluten av HFD bildade mycket snart en rättspraxis som underlättade tolkningen, särskilt för näringsbe-skattningen, och med hjälp av besluten blev det även lätt att hitta

HFD:s publicerade beslut bildade genast en rättspraxis som underlättade tolkningen.

SLS

arki

v



en lösning på liknande fall. När man granskar HFD:s tidiga rätts-praxis märker man att sekretessen avviker från de nu gällande principerna, under sina första år nämnde HFD de skattskyldiga och ändringssökandena med namn i besluten. Den kommun eller stad som fick skattemedlen nämndes däremot inte nödvändigtvis.

HFD:s publicerade beslut bildade genast en rättspraxis som underlättade tolkningen.

I kommunalbeskattningen ansågs det att näringsverksamhet till sin natur kan vara så varierande att det är svårt att exakt avgöra när något är en självständig rörelse. I högsta förvaltningsdomsto-lens beslut den 12.12.1918 nr 536 ansågs ett papperskontor inte vara skattskyldigt i kommunalbeskattningen i staden T.

”Eftersom firma Papperskontoret i Tammerfors, innehavare Ab. Valkiakoski, Nokia Ab., J. E. Frenckell & Son Ab. inte under beskattningsåret hade idkat självständig inkomstbringande och skattepliktig rörelse i T -stad, utan endast haft som uppgift att ta emot beställningar enligt avtal mellan bolag och sedan fördela dem mellan bolagen och även att köpa nödvändiga råvaror åt bolagen av vilka bolagen och inte papperskontoret hade haft nyttan av, och att bolaget på olaga grunder hade beskattats, hävdes beskatt-ningen.”

Däremot måste ett sågverk betala kommunalskatt i den (lands)kommun där sågen fanns, såsom framgår av beslutet HFD 14.12.1918 nr 551.

”Emedan Ab. V. Gutzeit & Co inte kunnat visa att sågbruket hade grundats endast för tillfälligt behov och sågverket därför skulle betraktas som en sådan självständig rörelse för vilket bolaget enligt vad som föreskrivs i 78 § i förordningen 15/8 1898 om kommunal-förvaltning var skyldigt att betala skatt till den kommun där sågen var belägen, och då bolaget inte ens hade försökt visa upp en utredning över att det påförts ett oskäligt belopp skatteören, för-kastades bolagets klagan”.

Det uppstod även kommunala skatteintäk-ter av en särskild affär och filial i staden enligt beslutet HFD 19.5.1919 nr 1720.

”Rautatiekirjakauppa Oy hade av järnvägs-styrelsen fått tillstånd att på viss tid idka försäljning av trycksaker och litteratur vid statens järnvägars alla stationer. Under beskattningsåret hade bolaget idkat dylik försäljning i en särskild affär i T. stad och denna näringsverksamhet var att betrakta såsom en självständig rörelse, trots att bolaget hade ett filialkontor i T.stad, och därför var bolaget skattskyldigt till T.stad med stöd av 55 § 1 mom. i förordningen om kommunalförvaltning i städer 8/12 1873. Bolagets besvär förkastades.”

HFD avgjorde besvär i samband med företagsbeskattningen men inte enbart för kommunalbeskattningen. Beslutet HFD 31.5.1923 nr 936 tog upp statsbeskattningen av näringsverksamhet i inkomst- och förmögenhetsbeskattningen och särskilt förlusten på värdeminskning av aktier. Det är anmärkningsvärt att det aktiebo-lag vars aktier sjunkit i värde, och alltså orsakat förlusten, nämn-des med namn.

”Den förlust som handelsman N hade fått på grund av värde-minskningen av aktierna i Suomen Valtamerentakainen Kauppa Osakeyhtiö var att anse som en sådan förlust som härrör ur N:s affärsrörelse och som i enlighet med 13 § i lagen om skatt på inkomst och förmögenhet från 3/8 1920 får dras av från inkom-sterna.”

Även frågan om kyrkliga utskylder för den som hade inkomst av näringsverksamhet togs upp, vilket framgår av HFD:s beslut 26.3.1919 (referat nr 70).

”Ingen skillnad i näringsidkares skattskyldighet betingades av den omständigheten att näringsverksamheten bedrevs av bolag och icke av enskild person. Bolaget påfördes kyrkliga utskylder.”

Det framgår således av rättspraxis att det för kyrkobeskattningen inte har någon betydelse i vilken företagsform verksamheten bedrivs. Grunderna för kyrkoskatten - såsom att betala lön åt prästerna och andra kyrkliga utgifter – även inom näringsbeskatt-ningen framgår i beslutet HFD 10.8.1921 nr 1154.

”Eftersom inkomst från firma enligt senatens beslut den 30/1 1893 ska ta del i prästerskapets avlöning och andra kyrkliga utskylder i Tammerfors församling i enlighet med skatteören som debiterats

Gus

taf S

andb

erg,

SLS

ark

iv



i kommunaltaxeringen och andelslaget hade debiterats skatteö-ren för år 1918 i Tammerfors stad för näring och andelslaget inte hade påstått att den ifrågavarande kyrkobeskattningen hade verk-ställts i enlighet med andelslagets kommunaltaxering, förkastades andelslagets besvär.”

Den som enligt de ovan refererade grunderna för kyrkobeskatt-ningen fick ta emot skatterna och den som alltså sökte ändring i sina skatteinkomster motsvarade inte det som vi är vana med idag. I beslutet HFD 20.3.1928 nr 622 mottogs skatten av församling-ens kyrkoherde som dock inte nämndes vid namn.

”Aktiebolaget N., som hade erlagt 20,000 mk lön åt kyrkoher-den på basis av kommunaltaxeringen för kyrkoåret 1923-1924 och 20,811 mk för följande kyrkoår hade överklagat kommu-nalbeskattningen till hfd som även hade sänkt kommunaltaxeringen så att bolaget skulle betala kyrkoherden i lön för det först nämnda kyrkoåret 4,600 mk och det senare 7,823 mk 50 p. Därför hade bolaget av landshövdingen krävt att kyrkoherden skulle åläggas att återbära vad som hade uppburits av bolaget till ett för stort belopp. Bolaget berättigades att av kyrkoherden få tillbaka det belopp som debiterats för mycket 28,387 mk 50 p., eftersom yrkandet gällde grunderna för prästerskapets löner och den som sådan kunde undersökas enligt 9 § i förordningen om utmätning den 27/2 1897, trots att ingen påpekat om uppbördslängden och kyrkomötet inte hade överkla-gat beslutet över ett sådant påpekande och när det hade utretts att bolagets skatteören hade sänkts enligt ovanstående.”

Prejudikaten var en viktig rättskälla för beskattningen under högsta förvaltningsdomstolens första år och är det fortfarande. En norm på grundlagsnivå förutsätter dock att man föreskriver om skatter i lag. Därför började man förbereda en reform av inkomst- och för-mögenhetsbeskattningen redan i slutet av 1920-talet. Tillsammans med andra lärda inom skatterätt deltog statsrådet J. K. Paasikivi med en betydande insats i detta arbete. Förberedelserna resulte-rade i den nya lagen om skatt på inkomst och förmögenhet som stiftades krigsåret 1943.

Till inkomstbegreppet i denna lag hörde bl.a. inkomster från jordbruk och annan fastighet, löner, kapitalinkomster, affärsin-komst, yrkesinkomst. Inkomsten av jord- och skogsbruk räknades fortfarande enligt en arealbaserad avkastning i såväl den statliga som i den kommunala beskattningen. Både lagen och den för-ordning som kompletterade den innehöll talrika bestämmelser för beskattningen av jordbruk och näringsinkomst. Således började beskattningen av jordbruk och näringsverksamhet allt tydligare att separeras från beskattningen av löneinkomster i och med lagen om skatt på inkomst och förmögenhet 1943. Nämnda lag inne-höll även bestämmelser om t.ex. den skattesats som ska påföras inkomster och egendom hos andelslag och aktiebolag. En intres-sant detalj är att den ursprungliga samfundsskattesatsen låg på

20 procent i statsbeskattningen när lagen stiftades. Från och med 1947 betalade aktiebolag och andelslag 32 procent i skatt på net-toinkomsten och 0,4 procent på egendom.

Övergången från beskattning enligt nationalitetsprincipen till beskattning enligt hemvistprincipen var också en viktig reform. Enligt lagen var personer bosatta i Finland samt inhemska sam-fund, inrättningar och stiftelser (globalt) skattskyldiga för alla deras inkomster och förmögenhet. De som bodde utomlands (idag begränsat skattskyldiga) var i princip skattskyldiga endast för inkomster från Finland och för egendom här.

SKATTERÄTTSLIG FORSKNING OCH MER PRECIS SKATTELAGSTIFTNING Under flera årtionden grundade sig beskattningen av näringsverk-samhet på bestämmelserna i inkomst- och förmögenhetsskatte-

lagen samt i lagstiftningen för kommunal-beskattningen. Dessa gällde oavsett med vilken företagsform man bedrev sin verk-samhet. Experterna på skatterätt började skriva artiklar om frågor kring företags-verksamhet. Den 14.5.1952 granskades den första avhandlingen om skatterätt i Finland. Lassi Kilpis avhandling ”Pääoma-vähennys – Vero-oikeudellinen tutkimus pääomanvähennyksen suhteesta luon-

nollisiin vähennyksiin tulo- ja omaisuusverolaissa” hade en stark koppling till begreppet kapitalavdrag inom företagsbeskattningen. Denna avhandling efterföljdes av bl.a. Olli Ikkalas ”Varasto ja sen arvostus tulo- ja omaisuusverotuksessa” (1955) och Edward Anderssons avhandling ”Resultatutjämning vid inkomstbeskatt-ningen” (1962). Dessa tre ansedda sakkunniga och deras omfat-tande publikationsverksamhet inverkade ända sedan 1950-talet väsentligt på hur företagsbeskattningen utvecklades i vårt land. Efter en mångsidig lagberedningsprocess stiftades både gårds-skattelagen och näringsskattelagen. Olli Ikkala var också Skatte-styrelsens första generaldirektör 1970–1971.

Lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet (24.6.1968/360) trädde i kraft vid ingången av 1969. Syftet med lagen var enligt dess förarbeten att främja den ekonomiska tillväx-ten, att trygga en hög sysselsättningsgrad och den internationella konkurrenskraften samt att jämna ut konjunkturerna. Skattemäs-sig likabehandling av eget och främmande kapital och den därmed förknippade neutraliteten, finansmarknadens verksamhet, inves-teringshinder och beskattningens roll inom den ekonomiska poli-tiken bland annat med hänsyn till sysselsättning och investeringar för företag var aktuella teman på den tiden.

Inkomstskattelagen för gårdsbruk hade trätt i kraft vid ingången av 1968 (15.12.1967/543) och enligt denna lag räknas jordbru-kets nettoinkomst ut enligt kassaprincipen för beskattningen. Exempelvis avskrivningarna på inventarier blev i stort sett det samma som vad som föreskrevs i NSL. Inom jordbruket avstod man från den arealbaserade beskattningen men inom skogsbruket blev beskattningen enligt avkastning i kraft. Från och med 1993 blev det möjligt för de skattskyldiga att övergå från beskattning

Fastighetsbeskattningens andra våg ägde också rum på 1990-talet. Den ökade

internationella mobiliteten av skatteobjekten låg bakom.



av arealbaserad intäkt till beskattning av faktisk nettoinkomst från virkesförsäljning. I fall en fysisk person, ett dödsbo eller en fastig-hetssammanslutning av dessa yrkade på skogsbeskattning enligt areal såsom tidigare, tillämpades detta i beskattningen ända fram till beskattningen av skatteåret 2005.

Det upplevdes som problematiskt att samfundens nominella skattesats blev väldigt hög i näringsbeskattningen. Således blev förtidiga kostnadsposter, d.v.s. avsättningar och avskrivningar som var avdragsgilla i beskattningen, centrala element i företagsskatte-systemet. Med hjälp av de här avdragen fick man ner aktiebola-gens skattesats väsentligt. Den nominella skattesatsen för företag var kring 60 procent åren 1968–1985 och från och med 1986 ca 50 procent, då man sänkte samfundsskattesatsen i den statliga beskattningen från 43 % till 33 %. Innan övergången till det dif-ferentierade skattesystemet betalade samfunden både statsskatt och kommunalskatt på sina inkomster vilket resulterade i denna helhetsskatt.

Det differentierade skattesystemet introducerades 1993 varmed samfundsskattesatsen slogs fast till 25 procent och kommunalbeskattningen av samfund avskaffades. Redan 1990 hade Finland infört systemet med gottgörelse för bolagsskatt (avoir fiscal). Ett centralt syfte med det differentierade skattesys-temet var att kapitalinkomsterna skulle beskattas enhetligt varför även företagens beskattning ändrades avsevärt. Parallellt med att man ändrade samfundsskatten skapades även ett system baserat på nettoförmögenheten där en del av företagsinkom-sten ansågs som delägarens kapitalinkomst. Man försökte göra beskattningen mer neutral mellan de olika företagsformerna genom att bevilja möjlighet till driftsreservering åt andra företag än samfund.

Till skillnad från många andra skatteobjekt är fastigheter inte rörliga varför de är ypperliga skatteobjekt. Fastighetsskattelagen trädde i kraft 1.1.1992 (L 20.7.1992/654) och fastighetsskatt påfördes första gången 1993. Den nya kommunala fastighetsskat-ten ersatte beskattningen enligt prövning av fastigheter, beskatt-ningen av bostadsinkomst och gatuavgiften. Samtidigt slopades mantalsavgiften. Dessa hade tidigare varit inkomstkällor inom den kommunala ekonomin. Fastighetsskatten går till den kommun där fastigheten finns och skatten fastställs årligen på basis av fastig-hetens värde.

Företagsbeskattningens bas breddades i början av 1990-talet bl.a. genom att man gallrade bland de avdragsgilla avsättningarna och skärpte beskattningen av överlåtelsevinster. Att garantera den internationella konkurrenskraften hos vårt skattesystem var en av de stora bakgrundsfaktorerna för reformen. Det internationella poängterades i och med inträdet i EU 1995. Redan året innan hade vi stiftat mervärdesskattelagen då vi gick från omsättnings-skatt till momsbeskattning. Tillsammans med den övriga EU-rätten påverkade direktiven lagstiftningen kring företagsbeskattningen. Genom implementering av dessa togs bland annat bestämmel-serna om företagsarrangemang in i näringsskattelagen.

Systemet med gottgörelse för bolagsskatt avskaffades 2004 eftersom det var problematiskt med hänsyn till EU-rätten och dessutom var systemet administrativt svårt att tillämpa. Av inter-

nationella orsaker var det snart igen dags att ändra företagsbe-skattningen och kapitalinkomstbeskattningen. På grund av den internationella konkurrenskraften och den ökade omfattningen av tillämpningsområdet för mor- och dotterbolagsdirektivet gjordes betydande ändringar i lagstiftningen, bland annat i samfundens beskattning av dividender och överlåtelsevinster. Samfundsbe-skattningen hade en bred skattebas men detta ändrades märkbart då överlåtelsevinster av samfundens näringsbetingade aktier enligt huvudregeln blev skattefria. Samtidigt slopades avdragsrätten för motsvarande överlåtelseförluster och värdenedskrivningar.

Nu för tiden anses det att direkta skatter är sådana som expli-cit riktar sig till företagsverksamheten. Då handlar det om före-tagens inkomstbeskattning, beskattning av vinstutdelning och skatter på företagens olika produktionsfaktorer. Vanligen anses det att skatt på produktionsfaktorer, såsom arbetsgivares sociala avgifter, inte är en del av den egentliga företagsbeskattningen. Mervärdesskatten riktar sig till värdeökningen på varor i deras olika stadier och skatten anses inte höra till den egentliga före-tagsbeskattningen.

Utöver den egentliga företagsbeskattningen har företagen nu för tiden avsevärt fler skyldigheter, särskilt vad gäller att redovisa indirekta skatter, förskottsinnehållning och övriga lönebikostna-der. I takt med att de elektroniska systemen utvecklas har särskilt arbetsgivarföretagens skyldigheter ökat, t.ex. genom utomståen-des allmänna skyldighet att lämna inkomstuppgifter Man försöker att koppla dessa skyldigheter till löne- och andra datasystem så att den administrativa bördan för företagen ska vara minimal då dessa skyldigheter ska uppfyllas.

DEN SENASTE TIDENS UTVECKLING SAMT FRAMTIDSUTSIKTERFastighetsbeskattningen

Man har medvetet strävat efter att öka fastighetsskattens bety-delse för den kommunala finansieringen. För 2015 uppskattades intäkterna av fastighetsskatt till 1 637 000 000 euro. Enligt Sipiläs regeringsprogram ska skatteintäkten öka ytterligare under perio-den 2016–2019. När skattetrycket ökar är det möjligt att problem och olägenheter tillspetsas.

Skat

tefö

rval

tnin

gen



Beslutsunderlaget som påverkar fastighetsskattens belopp fördelas på ett ovanligt sätt. Fastighetsskattens belopp är en pro-centuell andel av fastighetens värde. Fastighetens värde i sin tur bestäms enligt värdet på marken och byggnaderna. Utgående från en regeringsproposition bestämmer riksdagen ett intervall för de skattesatser som ska införas i fastighetsskattelagen. Kommunfull-mäktige beslutar årligen den kommunala skattesatsen inom detta intervall. Grunderna för värdering av en fastighet och dess byggnader är fördelade mellan värderingslagen, finansministeriets förordningar och närmare beräkningsgrunder som Skatteförvaltningen årligen faststäl-ler för varje skatteår och för varje kommun. Således fastställs skat-ten på synnerligen mångfasetterade grunder. Fastighetsskatt betalas inte på skog, åker eller vattenområden, detta är alltså en klar avgränsning av skatteobjektet.

Var och en som är skyldig att betala fastighetsskatt ska kont-rollera fastighetsuppgifterna som ligger som grund för fastighets-beskattningen och som Skatteförvaltningen årligen skickar ut. Därefter ska den skattskyldige meddela Skatteförvaltningen om fel eller brister i uppgifterna. Fastighetsbeskattningen får mest kri-tik för att skattegrunderna är otydliga och att den skattskyldiges skattebetalningsförmåga inte beaktas vid beskattningen. Troligtvis uppstår det utvecklingsbehov i framtiden med den allt strängare beskattningen och när beskattningsgrunderna behöver förtydligas. Här har Skatteförvaltningens handledning en allt större betydelse, även i framtiden. Skattebetalningsförmågan är också ett viktigt perspektiv – en möjlighet till delbetalning kanske vore en lösning för de skattskyldigas behov.

FöretagsbeskattningenSamfundsskattesatsen sänktes till 20 procent från och med

ingången av 2014. Då vi gick över till det differentierade skatte-systemet gällde samma skattesats, 25 procent, för samfunden och kapitalinkomsterna. Nu för tiden är skillnaden mellan dem minst 10 procentenheter. Då man sänkte nivån på samfunds-skatten ändrade man samtidigt beskattningen på utdelning från aktiebolag så att skattebördan för dividendtagaren blev större. Dividendinkomster från offentligt noterade och från icke-note-rade bolag beskattas på olika grunder. Lagstiftningen för beskatt-

ningen av dividender är invecklad och det finns en problematik kring att transformera inkomster mellan de två inkomstslagen på grund av deras olika skattesatser. En bestämmelse om dividen-der baserade på arbetsinsats infördes i skattelagstiftningen och den har tillämpats på dividend som stått att lyfta fr.o.m. skatte-året 2010.

Beskattningen av andelslagen och deras medlemmar ändra-des från och med ingången av 2015 som en följd av den nya lagen om andelslag från år 2014. Problemen kring att revidera skattelagstiftningen är som regel svåra att lösa. De har varit på tapeten redan tidigare under den period som granskats här. Redan 1947 beskrev Aarne Rekola den då gällande beskattningen för andelslag i skarpa ord. Han ansåg att andelslagens rätt att i beskattningen

dra av överskottet som betalats till medlemmarna gav upphov till en samhälleligt omstridd skattelättnad, som inte kunde motiveras med mindre än ”den starkares rätt”.

Här nämndes endast några ändringar och ändringsfaktorer i företagsbeskattningen men man ska inte glömma förhållandet mellan näringsbeskattningen och bokföringen, vilket aldrig är kon-stant. En central utgångspunkt i vår näringsbeskattning är den affärsekonomiska teorin om utgift-vid-inkomst. Bland andra peri-odiseringsreglerna och bestämmelserna om inkomstrealisering inom näringsbeskattningen grundar sig på denna teori. Föränd-ringar i bokslutslagstiftningen och – praxis, antingen av nationella orsaker eller som en följd av internationella bokslutsstandarder, har lett till spänningar och krav också på näringsbeskattningen.

Det intressanta gränslandet kring skatteplanering och skatte-kringgående, även i internationella transaktioner, kräver uppmärk-samhet av de skattskyldiga, Skatteförvaltningen, övriga lagtolkare och av lagstiftaren. Nivån på samfundsskatten, problematiken kring internprissättning, riktade skattelättnader och många andra intressanta skatterättsliga frågor är aktuella just nu. Alltså kan man på goda grunder förvänta sig att Skatteförvaltningens vägledande roll betonas allt mer. Under de kommande åren ska det bli intres-sant att följa med hur stor del av helhetsskatteintäkterna som sam-fundsskatten står för. Det är uppenbart att företagen även framöver kommer att ha en central uppgift som insamlare och förmedlare av skatter och information.

Det är framförallt den globala ekonomin, den internationella skattekonkurrensen och vissa

nationella problematiska drag i vårt skattesystem som orsakar mest press

på företagsbeskattningen.



LITTERATUR: Andersson, Edward – Penttilä, Seppo, Elinkeinoverolain kommentaari, 14. uudistettu painos, Talentum, Helsinki 2014Eberstein, Gösta, Om skatt till stat och kommun, enligt Svensk rätt, P. A. Norstedt & Söner. Stockholm del I 1929 och del II.1-II.2 1932.Hakkila, Esko, Korkeimman hallinto-oikeuden päätöksiä verovalitusasioissa, Otava. Helsinki 1931.Hallinnollista lainkäyttöä, Lakimies 1908, s. 247-250.Heikkinen, Sakari – Tiihonen, Seppo, Valtionrakentaja, Valtiovarainministeriön historia 1, Helsinki 2009. Kaira, Kaarlo, Uusi verolakiehdotus ja porvariston säätyerioikeudet, Lakimies 1953, s. 404-419. Kilpi, Lassi, Yhteisön ja sen jäsenen kahdenkertainen verotus, Suomalaisen lakimiesyhdistyksen julkaisuja, B-sarja N:o 110, WSOY. Helsinki 1962.Linnakangas, Esko, Historiallinen verokirja, Helsinki 2014.Mannio, Lauri, Maatilan kaupan verotus, Suomalaisen lakimiesyhdistyksen julkaisuja, A-sarja N:o 193, Helsinki 1993.Muistiinpanot professori R. F. Hermansonin Suomen finanssihallinto-oikeuden luennoista, Luennoitsija luvalla julkaissut Gösta Palmgren, Werner Söderström osakeyhtiö, Porvoo 1920.Myrsky, Matti – Malmgren, Marianne, Elinkeinotulon verotus, 4. uudistettu painos, Talentum, Helsinki 2014.Myöhänen, Sami, Katsaus Suomen verohistoriaan I – Agraarinen omavaraistalous, Verotus 5/2001, s. 538-553.Myöhänen, Sami, Katsaus Suomen verohistoriaan II – Kaupunkimainen vaihdantatalous, Verotus 3/2002, s. 244-259.Rekola, Aarne, Tulo- ja omaisuusverolaki, Suomalaisen lakimiesyhdistyksen julkaisuja B-sarja N:o 11. WSOY. Helsinki 1947. Saarialho, Aarne, Laki tulo- ja omaisuusverosta, WSOY. Helsinki 1925.Ståhlberg, K. J., Hallinnon ja lainkäytön rajamailta, Virkaanastujaisluento 6/2 1909, Lakimies 1909, s. 17-26.Tarjanne, Tapio, Vero-oikeus, Lainopillisen ylioppilastiedekunnan kustannustoimisto. Turku 1939.Tikka, Kari S. – Nykänen, Olli – Juusela, Janne – Viitala, Tomi, Yritysverotus I ja II. SanomaPro (jatkuvatäydenteinen)Voipio, Jaakko, Elinkeinoverolain tausta, synty ja kehittyminen, Suomen lakimiesliiton kirjasarja N:o 58, Suomen Lakimiesliiton kustannus Oy, Helsinki 1979.



Genom historien har Finlands regeringar i princip eftersträvat en lindrigare beskattning, något som man endast sällan lyckats med. Efter att Finland blivit självständigt byggdes landet upp med knappa resurser och den nationella tillväxten förbättrades inte av den internationella depressionen och kristiden under 1930-talet. För att undvika en statlig kassakris skar man ner i de offentliga utgifterna eftersom en höjning av skatterna hade försämrat läget ytterligare.

Finland råkade i krig mot Sovjetunionen i ett svagt ekonomiskt läge och situationen förändrades inte till det bättre efter kriget. Det krävde stora ansträngningar att återuppbygga landet, att placera karelarna och att betala krigsskadestånden. Industrin var så olönsam att det inte fanns ordentliga jobb åt alla dem som hemförlovades.

Statsminister Urho Kekkonens regering ställde upp en mål-sättning 1953 enligt vilken man skulle försöka erbjuda alla med-borgare ett jobb som motsvarar personens yrkesskicklighet och arbetsförmåga på den fria arbetsmarknaden. Man ville nämligen bli av med de osunda sysselsättningsjobben. Ett centralt medel för

att nå detta mål var att lätta på skattebördan både för industrin och för hushållen.

För att stödja exportindustrin tog man vid sidan av skattelättna-der till devalveringar, vilka hade som bieffekt att de inhemska pri-serna höjdes. Det lägre värdet på marken accelererade efterfrågan på papper och många andra finska produkter ute i världen men samtidigt höjdes importpriserna. Detta satte fart på lönekraven och inflationen. Den stora devalveringen 1957 ledde till en ökning de offentliga utgifterna så pass att staten hade slut på pengarna i början av följande år. Tjänstemännens löneutbetalningar måste skjutas upp tills man lånat pengar av affärsbankerna.

Statsminister Karl-August Fagerholm krävde i regeringspro-grammet hösten 1958 att statens utgifter inte får fortsätta växa och att den tunga skattebördan borde lättas. Skattelagstiftningen borde ses om framförallt för att den inte ska belasta produktionen som hittills. Exportindustrins konkurrenskraft rättades till med deval-veringar som i sin tur ökade inflationstakten. När kostnadsnivån steg uppstod arbetslöshet på hemmamarknaden och man försökte

Jouko Mart t i la, fackboksförfattare, företagare

Beskattningen har en central roll inom finanspolitiken. När regeringen byts får finansministeriet alltid ändringar i inkomstskatteskalorna, av punktskatter och

andra skatteslag att bereda. I Finland har man inte försökt genomföra en ordentlig helhetsreform av beskattningen på trettio år. Harri Holkeris rödblå regering gav sig in

på en ambitiös och omfattande reform 1987, men projektet blev på hälft.

Bild: Markku Ulander / Lehtikuva / Riksdagen

SKATTEREFORMEN SOM KOM AV SIG


PERSPEKTIV PÅ BESKATTNINGEN I FINLAND SKATTEREFORMEN SOM KOM AV SIG

mota arbetslösheten med inkomstpolitik i samarbete mellan reger-ingen och intresseorganisationerna. Mauno Koivistos regering som bildades våren 1968 prioriterade frågan att omarbeta näringsbe-skattningen på så sätt att den inhemska industrin åtminstone inte av skatteskäl skulle hamna i en sämre situation än de utländska konkurrenterna. Man hade även för avsikt att förenkla löntagarnas beskattning.

FRÅN OLJEKRIS TILL MASSARBETSLÖSHETVärldsekonomin rasade i och med den första oljekrisen 1973. Effekterna av den slog inte genast mot Finland med sin fulla kraft eftersom östhandeln som var bunden till oljepriset höll igång exporten till Sovjetunionen. Så småningom började den sval-nade västmarknaden inverka och arbetslösheten ökade. Presi-dent Urho Kekkonen tvingade fram en nödlägesregering ledd av Martti Miettunen. Dess viktigaste uppgift var att stimulera eko-nomin för att få bukt med arbetslösheten. Som medel användes bostadsbyggande, offentlig upphandling, utbildning, förbättring av skogarna, grundreparationer i jordbruket och statliga syssel-sättningsjobb. Man fick inte bukt med arbetslösheten men infla-tionen ökade.

Kalevi Sorsas andra regeringsprogram innehöll ett stimulans-paket för den privata industrin vars riktlinjer landets politiska och ekonomiska elit diskuterade vid kongresshotellet Korpilampi hös-ten 1977. Socialdemokraterna inriktade sig på att godta mark-nadsekonomin vilket i praktiken betydde att skattegraden inte skulle öka så häftigt. Sorsas regering lovade att fästa särskild vikt vid att förbättra verksamhetsförutsättningarna för små och med-elstora företag. Regeringen ville garantera hushållens köpkraft genom att motarbeta inflationen. Detta innebar en sträng utgifts-politik för staten för att hålla helhetsskatten i schack. I enlighet med lösningarna på arbetsmarknaden gjordes inflationsjusteringar i inkomstskatteskalorna och de viktigaste skatteavdragen. Samti-digt lovade regeringen att inte öka de statliga skatterna och avgif-terna. Skattepolitiken främjade låg- och medelinkomsttagarna och de mindre bemedlade.

Att förbättra sysselsättningen, få bukt på inflationen och garan-tera medborgarnas utkomst var sådana målsättningar i Sorsas regering som bibehölls i Koivistos regeringspro-gram. Att befrämja produktiva investeringar var också en central målsättning i Koivistos reger-ingsprogram. Genom skatte- och finanspolitik ville man skapa förutsättningar för att förbättra sysselsättningen och hushållens köpkraft med en långsiktig inkomstpolitik. Regeringen fortsatte på den skattepolitiska linjen enligt vilken skattegraden inte ska höjas. Man lindrade inkomst-skatteskalorna och justerade de viktigaste avdragen i enlighet med inflationen samt erbjöd tilläggsavdrag åt barnfamiljer och låg- och medelinkomsttagare. Man lovade förenkla beskattningen. Arbets-löshet och inflation plågade Finland fortfarande i början av 1980-talet.

För att sänka kostnadstrycket och minska de indirekta kost-naderna för arbetskraft bestämde Sorsas tredje regering om en temporär sänkning av arbetsgivares socialskyddsavgift och

pensionsavgifterna. Även förskottsinnehållningen i löntagarnas inkomstbeskattning lindrades tillfälligt för att stimulera efterfrågan. Indexjusteringar gjordes i inkomstskatteskalorna för att beskatt-ningen inte automatiskt skulle bli strängare.

Sorsas fjärde regering fortsatte i samma stil 1983 även om den allt svagare statsekonomin hade minskat chanserna för att stimu-lera ekonomin. Att garantera industrins konkurrenskraft priorite-rades högst genom att man dämpade tillväxttakten för priser och kostnader. Ökningen av skattegraden måste begränsas till en pro-cent fram till år 1986. Man lovade åter att förenkla beskattningen samt att förbättra skattebetalarnas rättsskydd.

HOLKERIS BEHÄRSKADE STRUKTUROMVANDLINGI regeringsprogrammet för den blåröda regering som byggde på samarbetet mellan samlingspartiet och socialdemokraterna våren 1987 ingick såväl att reducera arbetslösheten och stävja inflatio-nen som att bibehålla markens värde på en stabil nivå. På detta vis gav regeringen sitt stöd åt penningpolitiken som ville bli kvitt den besvärliga devalverings- och revalveringsspiralen.

Regeringen lovade att genomföra en omfattande skattereform som skulle leda till en enhetlig beskattning av de olika inkomstsla-gen . Avdragssystemet skulle göras klarare och avdragen bli färre. Reformen utgick ifrån att statens och kommunernas skatteintäk-ter var säkrade i alla skeden av reformen och att skattegraderna i de olika inkomstklasserna inte ändrades. Skattereformen skulle genomföras utan att inkomstfördelningen förändrades och utan att låg- och medelinkomsttagare eller barnfamiljer fick det sämre ställt. Man ville förenkla beskattningen på utdelning så att dubbel-beskattningen avskaffades.

Beskattningen i Finland gick inte fri från påverkan av den övriga världen. USA:s president Ronald Reagan och Storbritan-niens statsminister Margaret Thatcher hade genomfört stora skat-tereformer för att underlätta beskattningen för både hushållen och företagen och för att minska statens roll inom ekonomin. Även om Finlands socialdemokratiska parti (SDP) lutade mot marknads-ekonomin såg partiet Thatchers politik som ett varnande exem-pel. Handels- och industriminister Seppo Lindblom som hörde till partiets ekonomiska tänkare kritiserade thatcherismen i riksdags-

gruppens möte i Björneborg sommaren 1986. Han påminde om partiets ekonomisk-politiska principer enligt vilka SDP aldrig hade godkänt ”de höger-, thatcher- eller monetaristiska ström-ningar som rört sig i världen”.

Samma höst diskuterade riksdagsgruppen en helhetsreform av det finska skattesystemet. SDP:s Paavo Lipponen som gli-dit högerut uppmanade sina kolleger i riksdagen att sluta knåpa och ta modell av USA där Reagan lett en stor reform som lindrat beskattningen. Enligt Lipponen var inkomstskatten för hög för lön-tagarna. Han ville utvidga skattebasen så att den skulle omfatta alla produktionsfaktorer och att beskattningen framför allt skulle stödja sysselsättningen. Lipponen ville rensa bland avdragen och flytta tyngdpunkten i beskattningen från inkomstbeskattningen till konsumtion, d.v.s. den indirekta beskattningen. Genom att utvidga skattebasen var det möjligt att hålla nivån på omsättningsskatten

Man lovade förenkla beskattningen.



och inkomstskatten i styr. Lipponen uppskattade att skatterefor-men även skulle minska byråkratin i inkomstbeskattningen med sin ”noggranna syn”, förutsatt att reformen gjordes på rätt sätt. Lipponen talade för fri konkurrens och avreglering.

Skattereformen blev den viktigaste frågan i regeringsförhand-lingarna mellan Samlingspartiet och SDP, då man skrev ned det gemensamma programmet. SDP lyfte även upp en reform av spelreglerna på arbetsmarknaden vilket innebar en förbättring av arbetstagarnas situation inom företagens ledning och ett för-stärkt uppsägningsskydd. Både beskattningen och arbetslivet bakades in i strukturomvand-lingen som på förslag av Martti Tiuri (saml.) fick heta ”den behärskade strukturomvandlingen”.

Socialdemokraterna strävade efter att förenkla beskattningen men var oroliga för låginkomsttagarna och ville inte skära ner på avdragen. Man var rädd för att samlingspartiet endast skulle driva höginkomsttagarnas och företagens sak. Regeringsförhandlarna Matti Ahde och Erkki Liikanen höll sin riksdagsgrupp (SPD) upp-daterad om förhandlingarna. Liikanen påpekade att syftet med reformen var att förenkla beskattningen och utvidga skattebasen utan att inkomstfördelningen ändras. De slopade avdragen skulle ersättas med direkta inkomstöverföringar och genom att flytta över deras effekt till skatteskalorna. De invecklade systemen för avdrag, stöd och gottgörelser var ett problem för företagsbeskatt-ningen vilket ledde till att storindustrin i praktiken helt och hållet undgick att betala skatt. Reformen skulle ge ett system med gott-görelse för bolagsskatt med en enkelbeskattning av vinsten och ingen särbeskattning av dividenderna. Man trodde att detta skulle sporra företagen till att visa upp bra resultat och betala skatter och dividender.

SLOPADE AVDRAG TILLTALAR INTE POLITIKERNAVid Finlands bank ordnades ett bakgrundsmöte för regeringssam-arbetet mellan Samlingspartiet och SDP, där bankdirektör chef-direktör Rolf Kullberg gick igenom de samhällsekonomiska utsik-terna. Centralbanken meddelade att Finlands ekonomi inte var i så bra skick som den såg ut att vara. Den internationella ekonomin växte med bara två procent och dollarn sjönk i värde. Man befa-rade att prisfördelen som erhållits genom devalveringen skulle för-loras på västmarknaden samtidigt som exporten till Sovjetunionen krympte.

Den största tillväxtfaktorn i samhällsekonomin var privatkon-sumtionen som ökade importen och underskottet i bytesbalansen. Chefdirektör Kullberg krävde att man skulle hindra tillväxten av pri-vatkonsumtionen eftersom en inflation på fyra procent fortfarande var mer än dubbelt större än i de övriga OECD-länderna. Kost-naderna för arbetskraft steg med hela 16 procent i Finland åren 1986–1987 och man befarade att statsskulden skulle stiga till 16 procent i relation till den totala produktionen. Statsekonomin var allt mer i obalans. Man försökte begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna till två procent. Den utländska skuldsättningen ansågs vara den största hotbilden, alltså att bytesbalansen får ett större underskott.

Det var meningen att totalreformen av beskattningen skulle förverkligas utan att förändra inkomstfördelningen och utan att rubba balansen i den offentliga ekonomin. Då man planerade skattereformen hörde man både finländska och utländska exper-ter. En av dem var den engelska professorn Mervyn King, som besökt Helsingfors och som senare blev direktör för den engelska

centralbanken. King hade gjort en omfattande undersökning över hur effekterna av att slopa skatteavdrag inverkar på hushållens tillgäng-liga medel. Dessutom höll han ett föredrag om beskattningen av finansmarknader på Natio-nalekonomiska föreningens möte. Vid finans-ministeriet analyserade man Kings kalkyler noggrant.

Den inhemska expertgruppen leddes av samhällsekono-merna Erkki Koskela och Sixten Korkman. Professorerna Kari S. Tikka och Edward Andersson gjorde skatterättsliga utredningar åt regeringen. SDP:s före detta partisekreterare Erkki Liikanen som utnämnts till finansminister i den rödblå regeringen var ordförande i regeringens skattekommitté där även ministrarna Ulla Puolanne, Ilkka Suominen, Christopher Taxell och Pekka Vennamo var med-lemmar.

Nedskärningen av ränteavdraget för bolån och sjukdomskost-nadsavdraget väckte mest motstånd i SDP:s riksdagsgrupp. Trots motståndet drev Liikanen igenom reformerna i sin grupp. Han var orolig över att socialdemokraterna ville fly skattereformen på grund av de begränsade avdragen. Liikanen klandrade sina partikamra-ter för deras slappa inställning och uppmanade dem att kämpa för rättvisa och jämlikhet.

Regeringen hade för avsikt att skära ner ränteavdraget på bolån och att helt och hållet avskaffa sjukdomskostnadsavdraget. Detta väckte oro hos riksdagsmännen. Justitieminister Matti Lou-ekoski krävde att SDP måste kunna bevisa att man får tillbaka det man förlorar på avdragen på ett annat sätt, alltså genom att lätta på inkomstbeskattningen.

Skattereformen var ett enormt arbete och finansministeriet fick kritik för att ha för bråttom i beredningen och göra för snabba vändningar så att riksdagsgruppen inte hann med. Ministern krävdes på närmare uppgifter om vad skattereformen innehöll. Riksdagsgruppen ville ha en utomstående expert på beskattning eftersom man inte litade på den egna ministern. Liikanen blev nervös och anklagade riksdagsgruppen för att den inte orkade lyssna.

Partiets riksdagsgrupp behandlade flera gånger nedskär-ningen av ränteavdraget för bolån. Minister Liikanen ansåg att det vore mer skadligt än nyttigt att behålla ränteavdraget efter-som avdraget inte bara gällde bolån utan även konsumtions- och investeringskrediter. Liikanen ville hindra spekulationen som utnyttjade skatteavdragen. Han påminde om att staten med sitt ränteavdrag understöder börsspelet och spekulationen som yup-pierna sysslar med. Liikanen var beredd att helt och hållet slopa ränteavdraget för konsumtions- och investeringskrediter medan han talade för att ränteavdraget på bolån borde graderas enligt familjens storlek.

Kostnaderna för arbetskraft steg hela 16 procent i Finland åren 1986–1987.



FINLAND SOM EN DEL AV DEN GLOBALA KAPITALMARKNADENÄndringarna i beskattningen förbereddes samtidigt som kapital-marknaden i Europa höll på att avregleras. Finlands bank klarade inte av att styra ekonomin endast genom att höja eller sänka rän-tan nu när portarna till det utländska kapitalet hade öppnats. För att bekämpa problemet med bytesbalansen och konsumenternas efterfrågan krävde Fin-lands Bank en stram finanspolitik av reger-ingen. Varken stat, kommun eller privatföre-tag hade råd med löneförhöjningar.

Finansminister Liikanen skapade en hel-hetslösning för beskattningen, nerskärning-arna i budgeten och inkomstpolitiken som kallades Liikanens gungbräda eller giljoti-nen. En återhållsam lönebildning på arbets-marknaden var ett villkor för en lindrigare beskattning. President Mauno Koivisto befa-rade att gungbrädan skulle ta för mycket uppmärksamhet och begränsa den finanspolitiska valfriheten.

Esko Ollila som var finansminister i Sorsas fjärde regering läm-nade en budget med växande utgifter i arv åt sina efterträdare. År 1988 drev Liikanen sparåtgärder för att hindra att utgifterna fort-satte växa, men nedskärningar passade dåligt i tidsandan. Riks-dagsman Jouko Skinnari från Lahtis trodde att många ansåg spar-åtgärderna vara orsaken till kritiken mot Liikanen. Men Skinnari tyckte inte att detta var pudelns kärna. SDP:s ministrar hade helt enkelt fjärmats från det vardagliga livet. Skinnari ansåg att det var problematiskt för partiets image att socialdemokraterna nu sågs som anhängare av makroekonomin och känner till ekonomiska nyckeltal och börskurser men inte vill diskutera sjukdomskost-nadsavdragets självriskandel eller övrigt som känns oviktigt. Enligt Skinnari var det just sådant som partiet ska diskutera eftersom de här sakerna hör till de socialdemokratiska väljarnas vardag.

Samlingspartisterna sörjde inte över de slopade avdragen lika mycket som SDP:s riksdagsgrupp. Däremot yrkade samlingspar-tiet på att förmögenhetsskatten ska slopas och att insättningarna

ska få behålla sin skattefrihet. SDP ville bevara förmögenhets-skatten av ideologiska orsaker. Pertti Paasio upplevde det som ”ett irritationsmoment” för partiet att vara regeringspartner till ett konservativt parti. ”Det finns ingen sådan skattereform som ökar understödet ordentligt för den som genomfört reformen”, menade Paasio.

Paasio hänvisade till en artikel av filosofen Georg Henrik von Wright i viken skribenten jämförde socialisternas och samlingspar-tiets politik. Slutsatsen var att socialdemokratin är mycket lik alla andra politiska rörelser och alldeles särskilt lik den konservativa. Paasio betonade att den socialdemokratiska rörelsen kunde pro-filera sig genom det sociala till skillnad från den konservativa som betonar individens frihet. Paasio kritiserade borgarnas sätt att ta upp olika listor för socialisering till debatt, eftersom detta enligt honom inte var aktuellt eller betydelsefullt. Enligt Paasio verkade det som att borgarna var särskilt intresserade av om man först ska förstatliga roddbåtarna eller möjligen armbandsuren.

Statsminister Holkeri påpekade flera gånger att helhetsrefor-men av beskattningen är regeringens viktigaste uppgift. I sina tal citerade han den italienska renässansfilosofen och politiska tän-karen Niccolò Machiavelli, som ansåg att ”ingenting är så svårt att ta itu med, ingenting så väldigt att leda, ingenting så osäkert framgång, som att införa en ny tingens ordning”. Alla de som

haft det bra under den tidigare ordningen motsatte sig reformen och de som eventuellt kunde ha nytta av den talade halvdant för reformen, hävdade Holkeri.

Samlingspartiets ordförande Ilkka Suo-minen ansåg att det största problemet med skattereformen var dess stora omfattning. Han misstänkte att riksdagsgruppen sist och slutligen inte var redo för en så stor reform som planerat. Andra finansminister Ulla Puolanne försäkrade att det inte handlade om att vare sig sänka eller höja skatterna. Att minska antalet avdrag skulle förenkla

beskattningen och samtidigt vidgas skattebasen när alla inkom-ster blir skattepliktiga. Beskattningen som helhet skulle förbli på samma nivå. Det som förloras i avdrag kommer tillbaka i en ändrad inkomstskatteskala, enligt Puolanne. Hon påpekade att skattere-formen handlade om stora pengar. Bara en flyttning av avdragen till skatteskalorna skulle orsaka en förskjutning på 40 miljarder mark (6,8 miljarder euro) i fördelningen av skatterna. Liikanen erbjöd gungbrädet åt arbetsmarknaden och försäkrade att regeringen sänker beskattningen om lönerna inte stiger för mycket. I stället för en centraliserad inkomstpolitisk lösning drev arbetsgivarna en facklig inkomstlösning våren 1988. Enligt Liikanen berodde det på ett bristande förtroende mellan arbetsgivarsidan och samlingspar-tiet.

SKATTEREFORMEN I MOTVINDEn skärpt beskattning av överlåtelsevinster ingick i den planerade utvidgningen av skattebasen. Liikanen uppmanade riksdagsmän-nen att tala om en utvidgad beskattning i stället för en skärpning

Finansminister Liikanen skapade en helhetslösning

för beskattningen, nerskärningarna i budgeten och

inkomstpolitiken som kallades Liikanens

gungbräda eller giljotinen.

Skat

tefö

rval

tnin

gen



av den, eftersom det första alternativet lät trevligare. SDP ville beskatta insättningarna eftersom skattefriheten hade blivit lönsam för storinvesterare och skattesmitare, enligt Liikanen. Han räknade ut att den skattefria avkastningen kombinerad med ränteavdra-get på placeringsbostäder ledde till en sådan avkastning som man bara får från att sälja kokain eller sprit, och det med stor risk dess-utom. Liikanen trodde inte att man kunde göra snabba ändringar av skattefriheten för insättningar utan att pensionärerna skulle sätta pengarna i madrassen.

Liikanen ansåg att det allmänna motståndet, som blev allt star-kare, var det största hotet mot skattereformen. Han såg hur rädslan för förändring spred sig som en cancersvulst i det borgerliga samhället och att detta även påverkade socialdemokratins anhängare.

Skatteminister Ulla Puolanne förundrade sig över att motståndet mot skattereformen spridit sig. Enligt henne kastades det fram så många olika hotbilder att man inte han värja sig. Puolanne anmärkte inför partifullmäktige att det är nästan omöjligt att driva igenom skattereformen eftersom det alltid är någon grupp som känner sin framtid hotad. Till exem-pel påstods det att bilhandeln kommer att dö ut om man skär-per beskattningen av bilförmånerna. Restaurangerna går under om man beskattar lunchförmånen hårdare. Om man avskaffar sjukdomskostnadsavdraget förlorar man hälsan, läkarna blir arbetslösa och apoteken går i konkurs. Om överlåtelsevinsterna beskattas leder det till att företagen flyr utomlands, börsen rasar och skatteintäkterna sinar. Sådana hotbilder spred medierna enligt Puolanne, även om målet med reformen bara var att beskatta alla inkomstslagen enhetligt, sänka marginalskatten och att gallra i avdragsdjungeln och vid behov ersätta den med direkta inkom-stöverföringar. Puolanne medgav att reformen gjordes baklänges. Hon menade att man borde ha börjat reformen med att fundera på hur den ska marknadsföras.

Harri Hiltunen, ordförande för Samlingspartiets ungdomsför-bund, påpekade vid utskottets möte att man som exempel för skat-tereformen hade haft skattereformen i USA som var så radikal och omfattande att väljarna tog den till sig och därigenom fick folkets stöd. Även i Finland hade man först talat om en helhetsreform av beskattningen, men enligt Hiltunen hade man glömt detta och således snubblat på detaljerna.

Samlingspartiets ministergrupp tog upp skattereformen som en regeringsfråga och krävde att man måste fatta besluten om det första skedet av reformen inom en månad så att man får dem med i budgeten. Samlingspartiet krävde att marginalskatten ska sänkas så att den högsta skatteprocenten på en extra mark ska vara klart under 40 procent. Ministergruppen krävde märkbart större juste-ringar i skattetabellerna än vad modellerna från finansministeriets skatteavdelning förutsatte. Statsminister Holkeri konstaterade att det är en personlig fråga för honom att skattereformen genomförs enligt samlingspartiets villkor, med tanke på regeringens fortsatta arbete. Samlingspartiets riksdagsgrupp krävde också att förmö-genhetsskatten borde avskaffas. Den planerade beskattningen av räntorna på obligationer och insättningar ansågs inte ligga i parti-

ets intresse. Allt som allt förhöll sig samlingspartisterna mer positivt till skattereformen än socialdemokraterna och riksdagsgruppen påskyndade genomförandet av reformen.

Nedskärningen av systemet med ränteavdrag gjordes med små steg. Minister Liikanen poängterade problemen i det gamla avdragssystemet, varav skattearbitraget var ett av de värsta. Lii-kanen hade räknat ut att staten främjar låntagningen för mycket. Skattebetalarna stod för en stor del av avkastningen om ett lån t.ex. sattes in på banken igen. Med en avreglering av avdragssystemet ville regeringen bromsa hushållens och företagens skuldsättning. Genom att höja självriskandelen ville man göra medborgarna mer

medvetna om räntan. Hushållen skuldsatte sig fortare än någonsin tidigare.

Misstroendet mellan finansministern och SDP:s riksdagsgrupp blev allt större. Riksdagsmännen anklagade Liikanen för att sprida felaktig information i medierna. Lii-kanen ansåg att pressen är skyldig till det oklara läget och sade att man inte ska läsa

Uusi Suomi för där är det oftast felaktiga uppgifter. Man hade fått korrekt information direkt av ministern om man bara hade frågat. Liikanen påstod att i Helsingin Sanomat var det fel uppgifter igår men korrekta idag eftersom han hade dikterat och rättat sakfe-len åt tidningen. Han lovade riksdagsmännen att mer än hälften av skatteavdragen försvinner från och med inledningen av 1989, men att de sociala avdragen som är viktiga för socialdemokraterna kommer att bevaras.

Samlingspartiet bedrev kohandel om skattereformen – man var beredd att utvidga beskattningen av överlåtelsevinster om förmö-genhetsskatten avskaffades. Liikanen sade att SDP inte går med på det under några som helst omständigheter. Han begärde mer understöd av den egna riksdagsgruppen eftersom det handlade om ett historiskt beslut som skulle göra slut på storföretagens noll-taxering och införa beskattning av överlåtelsevinsterna, dividen-derna och ränteinkomsterna. Liikanen kritiserade partiet som bara framförde vad som inte fick göras istället för att ställa egna krav.

LIIKANEN VISAS PÅ DÖRRENInkomstavtalet hade höjt lönerna med fem procent åren 1986 och 1987. Våren 1988 hade arbetsgivarna avfärdat en centrali-serad lösning. Den förbundsvisa avtalsrundan fick inflationen att ytterligare accelerera, vilket tvingade Finlands Bank att höja grundräntan. Situationen föranledde att regeringen drev en stram finanspolitik. Finansministern föreslog att regeringen, arbetsmark-nadsorganisationerna och Finlands Bank borde göra upp ett sta-bilitetsprogram där inflationen bromsas upp. ”Inflationen borde stå mot väggen i början av nästa år, annars är fan lös”, varnade Liikanen partistyrelsen.

AFC var endast beredd att förhandla om lönerna. I slutet av augusti kom man överens om ett ettårigt avtal som förbättrade hushållens realinkomster med 2,5 procent efter skattelättnader och inflationsjusteringar. På grund av löneglidningar uppskattas de slutliga förhöjningarna ha uppgått till hela 11,5 procent vilket var förödande för regeringens inflationsmål. SDP:s regeringsgrupp

Liikanen ansåg att det allmänna motståndet, som blev allt starkare,

var det största hotet mot skattereformen.



kritiserade Liikanen kraftigt. I en tidningsintervju föreslog riksdags-mannen Risto Ahonen att finansministern borde få andra uppgif-ter. Vid ett gruppmöte sade Liikanen ironiskt att han tycker att Aho-nens förslag är artigt för att han erbjuder andra uppgifter och inte bara sparken. Ahonen misstänkte att skattereformen höll på att gå ordentligt åt skogen. Han sade att han skulle sova mycket bättre om nätterna om vi inte hade en sådan snabb snubbe som Liikanen till minister. Ahonen var synnerligen oroad över bolåneavdragets öde som han misstänkte att SDP skulle få om halsen.

Liikanen meddelade att han är beredd att avgå när som helst. Han erbjöd sin plats åt ordföranden Pertti Paasio som inte hade varit minister i regeringen. Liikanen sade att platsen blir ledig på en kvart om Paasio så vill. Utöver avdragen diskuterade riksdagen intensivt om tjänsteförmåner, såsom beskattningen av bilförmån. Regeringen hade förberett en modell som gagnade beskattningen av bilar med låg effekt. Turbo-Saaben som tillverkades i Finland fick inte plats i den lindrigare skatteklassen vilket väckte oro inom den socialdemokratiska gruppen, som krävde att den inhemska bilen borde ingå i samma skatteklass som japanerna. Liikanen föreslog att man skulle ordna om detta utan att lägga till Tur-bo-Saab i lagtexten.

Medierna fortsatte att skriva hejvilt om skattereformen och ministern fick upprepade gånger förklara och rätta till innehållet i nyheterna. Liikanen tyckte att den finska pressen var helt inkom-petent som inte kunde skilja på begreppen. För att råda bot på det oklara informationsläget bestämde sig regeringen för att skicka en broschyr om skattereformen till alla hem.

I medlet av maj 1988 lämnades anvisningar för lagbered-ningen av det första skedet av skattereformen över till tjänstemän-nen vid finansministeriet. Samlingspartiets riksdagsgrupp oroade sig för företagarna. Kaarina Dromberg berättade att företagarna var förbryllade över att beskattningen av överlåtelsevinster skulle skär-pas. Bulvaner som försökte locka företagare att sälja sina företag på grund av skatteändringarna var i rörelse. Gruppledaren Tapani Mörttinen och minister Puolanne lugnade ner debatten. Enligt dem var det inget underligt med företagsköpen eftersom företagen var handelsvaror inom marknadsekonomin.

Samlingspartiets anhängare kritise-rade skattereformen mer än riksdags-männen. Mörttinen tyckte att man borde ta detta på allvar. I partifullmäktiges möte påpekade han att även om riksdagsmän-nen ansåg att politiken är i sin ordning så anser inte anhängarna det. Man måste våga inse det här och ta det i beaktande. Vad det här betydde i praktiken det klargjorde Mörttinen inte desto mer, men han bestred utrikesminister Sorsas antagande om att den gamla rödmylleregeringens stridigheter höll på att dyka upp igen.

SDP:s partistyrelse bedömde att skattereformen tärde på understödet. Enligt mätningarna hade SDP minskat i popularitet från 24,9 procent i januari till 21,6 procent i maj. SDP hade nu ett mindre understöd än samlingspartiet. Ordförande Paasio som talade i riksdagsgruppen ansåg att det var självklart att skattere-

formen minskar understödet eftersom det bland anhängarna finns så mycket förvirring och rädsla kring reformen. Enligt honom hade man informerat dåligt om reformen, ingen hade förstått den eller också hade den missförståtts. Paasio ansåg att Holkeri inte alls hade profilerat sig i skattereformen. Allt negativt som hörde ihop med reformen däremot hade eller höll på att falla på Liikanen, och därigenom på SDP.

Att avskeda Liikanen togs åter till diskussion. Liikanen var själv beredd att lämna sin uppgift om partiet var säker på att detta skulle leda till att SDP fick fler anhängare. Reino Paasilinna var skeptisk till Liikanens erbjudande och sade att hans huvud inte kan kapas eftersom han har så många av dem. Att kapa ett leder ingenvart.

Jukka Gustafsson krävde att kommunikationen kring reformen skulle effektiveras på så sätt att partiet själv ger ett meddelande åt allmänheten tillhanda om vad SDP hade bestämt och vad som var syftet med skattereformen. Partisekreterare Ulpu Iivari stödde Gustafsson eftersom hon inte litade på att finansministeriet och statsrådet hade förmågan att informera om saken. Aimo Ajo berät-tade att han hört vilda historier om skattereformen bland väljarna. Någon ansåg att man borde sälja sin skog innan Sorsa och Liika-nen socialiserade den. En annan menade att man borde ta ut alla sina pengar från banken, annars tar Liikanen dem.

SDP:s riksdagsgrupp krävde att partiets ledning borde höja sin profil. Paasio fortsatte som ordförande utanför regeringen och tog inte fasta på Liikanens erbjudande om att bli finansminister. Man ville se hårdare tag av Paasio. För att lätta upp stämningen medde-lade Paasio glatt att det fortfarande råder totalt kaos i samlingspar-tiets riksdagsgrupp, enligt dem själva. Paasio lovade att göra allt för att kaoset inte genast skulle avta.

BYTESBALANSEN BLIR ETT STÖRRE PROBLEM ÄN SKATTEREFORMENEkonomiska rådet som leddes av statsminister Holkeri bestämde på mötet 20.12.1988 att låta göra en utredning över vilka åtgär-der som behövs för att minska tillväxten av bytesbalansens under-skott och få styr på den utländska skuldsättningen. En rapport

utarbetad under ledning av generalse-kreterare Seppo Leppänen färdigställdes 15.3.1989 med rubriken ”Problemet med bytesbalansen i Finland”. I rapporten varnades det för att underskottet i bytes-balansen kunde leda till ett budgetunder-skott som senast 1991 kommer att mot-svara fem procent av BNP. Ett underskott av den storleken skulle i vanliga fall leda

till en kraftig räntehöjning när penningpolitiken grundade sig på att upprätthålla en stabil valutakurs. I rapporten målades det upp en krissituation där de höga räntorna leder till konkurser och en ökad arbetslöshet.

Ekonomiska rådet föreslog att problemen löses genom att man ser till att den inhemska efterfrågan märkbart stannar av, att exporten och de industriella investeringarna ökar och att man sparar mer. Innehållet i rapporten läckte ut till Helsingin Sanomat innan det publicerades. Tidningen ansåg att det var” ett orealistiskt skräckscenario” och ”forskarnas fingerövning”. ”Att anklaga kon-

Överenskommelsen var ovanlig i Finlands Banks historia, för knappast hade man någonsin tidigare avtalat så snabbt om

saker på en gång.



sumenterna” och tanken på att skära ner efterfrågan genom att skärpa beskattningen och reducera inkomstöverföringarna ansågs som ytterst negativt. Man ansåg att åtgärderna är för häftiga och därför inte alls kan vidtas.

Statsminister Holkeri blev uppenbarligen överraskad av det mottagande som rapporten fick. I en tidningsintervju försökte Holkeri lugna ner den allmänna opinionen genom att betona att förslagen inte representerade regeringens eller arbetsmarknadens åsikt, utan att rapporten enbart var ”ett tankeexperiment”. STTK:s generalsekreterare Seppo Junttila kritiserade rapportens innehåll i Uusi Suomi med att säga att det allmänna intresset kräver att beskattningen skärps, men den enda som skulle stå för fiolerna var den gamla goda skattebetalaren.

I en intervju av tidningen Demari ansåg Tapani Mörttinen, ordförande för samlingspar-tiets riksdagsgrupp, att rekommendationerna är teoretikernas tankar och att alla dessa tan-kar inte enligt honom ens var avsedda ”att tas på allvar”. Helsingin Sanomats ledarskribent ansåg att det ekonomiska läget är under kontroll och att konsu-menterna inte på något sätt är skyldiga till den överdimensione-rade efterfrågan. Skräckscenariot om massarbetslöshet var ”pro-paganda” enligt tidningen.

Den finska marken revalverades två dagar efter att rapporten om bytesbalansen blivit klar. Den 17 mars 1989 höjdes markens värde med tre procent i förhållande till andra valutor. Genom reval-veringen försökte Finlands Bank kyla ner den överhettade eko-nomin och dämpa tillväxten av den inhemska efterfrågan. Som en följd av revalveringen steg marknadsräntorna ett par procent. Det var endast Finlands Banks ledning samt finansministern och statsministern som visste om revalveringen på förhand. Finlands Bank ansåg att man måste ta till denna åtgärd eftersom regering-ens finanspolitik inte var tillräckligt stram. Revalveringen kom som en fullständig överraskning för handels- och industriminister Ilkka Suominen och de andra i ministerutskottet.

Målet var att dämpa inflationen och den ekonomiska över-hettningen genom att höja marknadsräntan, men revalveringens effekt blev nästan obefintlig. Chefdirektör Rolf Kullbergs dröm om att stoppa konsumtionsfesten förverkligades inte. Markku Puntila, direktionsmedlem i Finlands bank, ansåg att revalveringen inte var tillräckligt stor och att den gjordes alldeles för sent. Dessutom inver-kade en ändrad valutakurs negativt på den stabila penningpolitik som Finlands Bank och regeringen drev. Exportindustrin ansåg att revalveringen var en förödande lösning som försvagade industrins konkurrenskraft då exportpriserna steg ytterligare. Dessutom för-sämrade revalveringen den redan svaga bytesbalansen.

Liikanen tyckte att revalveringen var dålig med tanke på bytesbalansen men hoppades att inflationen skulle stoppas. Han berättade för partistyrelsen att han hade pressat Finlands bank att skärpa kreditgivningen. Liikanen planerade en temporär skattelag enligt vilken man kunde ta ut en extra skatt av bankerna om deras utlåning växte för mycket. ”Jag gick till Finlands Bank med försla-get och sade att om ni inte gör någonting så lämnar finansminis-teriet ett lagförslag. Banken funderade ett par dagar och sade de

ska försöka avtala frivilligt med bankerna. Avtalet ser ganska bra ut. Man avtalar specifikt med varje bank och långivningen klipps av”, berättade Liikanen. Revalveringen ledde enligt honom till att marken förstärktes lämpligt och att räntorna inte steg för mycket.

Efter Liikanens besök den publicerade Finlands Bank ett cir-kulär där man berättade att man kommit överens om ett arrang-emang med bankerna som syftade till en ordentlig kreditåtstram-ning. Avtalet gav centralbanken möjlighet att höja bankernas kassareserver ordentligt samtidigt som bankerna uppmanades att höja sina utlåningsräntor. Brevet ansågs vara ovanligt politiskt eftersom Finlands Bank nämnde att avdragsrätten för räntor på lån för placeringsbostäder snedvrider bostadsmarknaden, och detta

missförhållande borde åtgärdas. Dessutom ville banken att man skulle höja självrisken för ränteavdraget på vanliga bolån. Överenskom-melsen var ovanlig i Finlands Banks historia, för knappast hade man någonsin tidigare avta-lat så snabbt om saker på en gång. Långiv-ningen halverades men i efterskott kan man se

att åtgärden sattes in för sent. Avtalet borde ha gjorts redan under 1987.

Finansminister Liikanen förväntade sig att utlåningen skulle sakta av och att revalveringen sänker priserna. Hypotesen var att den effekt som prissänkningen har på köpkraften och konsum-tionen utplånas då omsättningsskatten höjs, och på så sätt växer inte underskottet i bytesbalansen. Efterfrågan på krediter kunde inte lugnas ner endast genom att minska på penningutbudet i hemlandet. När räntenivån steg i hemlandet började företagen ta krediter utomlands. Regleringen av utlandskrediter gällde nu endast krediter med en löptid på mer än ett år och mindre än fem år. Företagen behövde tillstånd av Finlands Bank för valutalån. ”Vi har i all tysthet kommit överens med banken om att de ska handlägga alla papper långsammare. Det här får man inte säga högt. Tidigare kom de på en vecka, nu kan det ta ett par månader. På det här viset får man inte lov till krediter på mellan ett och fem år så snabbt”, avslöjade minister Liikanen om den hemliga över-enskommelsen med Finlands Bank som ett försök att begränsa företagens skuldsättning.

Valutalånens andel av medelsanskaffningen växte med fart i bankerna. Samtidigt ökade ränte- och valutariskerna. Under åren 1985–1991 fyrdubblades valutakrediterna från 25,7 miljarder mark till 110 miljarder mark.

I slutet av maj 1989 fastställde finansministeriet ramarna för följande års budget. Skuldsättningen och bytesbalansen verkade ha blivit allt större problem. I regeringen fruktade man för en situ-ation där tilliten på den egna valutan börjar vackla vilket skulle leda till en kostnads- och valutakris p.g.a. höjda räntor, något som rapporten om bytesbalansen förutspådde. På arbetsmarknaden oroade man sig däremot över för stora löneförhöjningar som skulle leda till en ökad inflation och arbetslöshet. Enligt finansministeriets uträkningar var en sträng budget och lönepolitik det enda sättet att få styr på underskottet i bytesbalansen och att hindra en ökning av arbetslösheten. Statens utgifter fick inte växa och lönerna fick endast höjas nominellt. ”Just nu ser det omöjligt ut, men det är

Konsumtionsfesten höll på att ta slut men

utåt sett såg allting fortfarande bra ut.



det enda sättet att undvika att hamna i en sådan här kris”, sade minister Liikanen åt partistyrelsen.

Konsumtionsfesten höll på att ta slut men utåt sett såg all-ting fortfarande bra ut. Ekonomin ökade i en takt av fem procent, arbetslöshetsgraden låg på tre procent och industrin förutspådde brist på arbetskraft. Liikanen ansåg att det inte alls var bra eller psykologiskt att tala om konsumtionsfest eftersom hushållen var ordentligt skuldsatta. Ordförande Paasio sade sig ha märkt att finländarna inte har råd med konsumtionsfesten – ”när man har det så jävla knappt att man inte kan betala tillbaka lånet på bilen, segelbåten och sommarstugan!”

Inom Samlingspartiet var man i princip beredd på stålbad. Ordförande Suominen medgav åt partifullmäktige att det hade blivit dags för en stram finanspolitik. Man måste dämpa kost-nadstillväxten. Samlingspartiet var redo att understöda den strama finanspolitiken och rätta sina budgetkrav enligt denna, men par-tiet krävde återhållsamhet av regeringspartierna. Suominen påpekade att nationalekonomin var mycket stabil trots problemet med bytesbalan-sen. Statsskulden var på den lägsta nivån sedan 1981, endast tio procent av bruttonationalpro-dukten.

Suominen ansåg att det var möjligt med en strängare beskattning om inte löneförhöj-ningarna hölls moderata. Trots hoten innehöll höstens budget indexjusteringar till fulla belopp och sänkningar av marginalskatten i alla inkomstklasser. Därefter konstaterade arbetsmarknaden att regeringen spelat ut sina skattekort.

Underskottet i bytesbalansen ökade 1989 från början av året till sommaren med 4,5 miljarder mark, och på hösten steg rän-torna kraftigt. En revalvering skapar förväntningar på devalvering. Finansministeriet uppskattade att en ränte- och kostnadskris var oundviklig om man inte kunde hindra underskottet från att växa. De korta marknadsräntorna skulle stiga med 5–6 procentenheter och arbetslösheten fördubblas inom 2–3 år. Det enda alternativet var att driva en stram finanspolitik och en vettig arbetsmarknadspolitik.

Hösten 1989 erbjöd regeringen en tvångslag åt arbetsmark-nadsorganisationerna. Med lagen skulle man förlänga kollektiv-avtalen, köpa tid för att ändra på attityderna och hitta en vettig lösning för inkomstpolitiken. Arbetsgivarna ansåg att förslaget var övermäktigt, eftersom lagen borde ha godkänts enligt grundlags-ordningen och detta hade krävt långa förhandlingar och fem-sjät-tedels majoritet i riksdagen. Idén dog av sin omöjlighet.

Riksdagsgrupperna hindrade regeringen från att föra en sträng-are finanspolitik. SDP höll fast i skatteavdragen och samlingspar-tisterna krävde att beskattningen borde lindras. I en intervju för tid-ningen Uusi Suomi betonade Ilkka Suominen att regeringen borde genomföra skattereformen så att skämtet om att ”beskattningen lindras” skulle bli verklighet och att var och en märker att beskatt-ningen faktiskt blivit lindrigare under den blåröda regeringen.

I det svåra läget i februari 1990 lämnade finansminister Liika-nen sin post och blev Finlands EG-representant i Bryssel. Justi-tieminister Matti Louekoski tog Liikanens plats i regeringen. Riks-dagen förberedde sig redan för valet följande vår varför det blev

allt svårare att bedriva en stram finanspolitik och att genomföra skattereformer. Riksdagsgrupperna trampade på den nya finans-ministern och rev sönder budgeten som Louekoski föreslagit. Samlingspartiets situation försvårades av att statsministern inte var partiordförande.

Regeringen lämnade skattereformen och stabiliseringen en av statsekonomin på hälft. Det gick inte att hindra en överhettning av ekonomin. Samlingspartiet och SDP drev sin gemensamma eko-nomiska politik med målsättningen att reformera beskattningen och lösa problemet med bytesbalansen. Men båda partiernas riksdagsgrupper motsatte sig en nedskärning av skatteavdragen och en stramare finanspolitik. De största meningsskiljaktigheterna bland ministrar och riksdagsmän inom partierna uppstod i sam-band med att förverkliga den ekonomiska politiken och dess mål.

Under varje valperiod lyfts ändringar i beskattningen fram i den politiska sångtävlingen. Traditionellt godkänner vänstern en hög

skattegrad och en skarp progressivitet i inkomst-beskattningen för att finansiera den offentliga servicen. Högern strävar efter att lindra beskatt-ningen och minska de offentliga utgifterna. Fler-partiregeringarna som är vanliga i Finland gör beskattningen splittrad då partierna försöker få igenom fördelar och mota eventuella nackdelar för sina intressenter. Beskattningen har blivit ett politiskt instrument när den kunde vara ett medel

för att förbättra konkurrenskraften och välfärden i samhället. Holkeris blåröda regering hade ett ambitiöst mål med totalre-

formen av beskattningen. Om reformen hade lyckats hade beskatt-ningen blivit klarare och mer förutsägbar. Sist och slutligen sänktes ränteavdraget för bolån endast med tio procent. Sjukdomskost-nadsavdraget slopades från skattesystemet 1992 under Esko Ahos borgerliga regeringsperiod. Förmögenhetsskatten slopades på 2000-talet då den låga räntenivån på euroområdet satte fart på den ekonomiska tillväxten och bidrog till sänkta inkomstskatter.

Den globala finanskrisen blottlade svagheterna i euroområdet. Skuldsättningen som fått fart av de låga räntorna bromsade upp den ekonomiska tillväxten, både inom den privata och den offent-liga sektorn, när tillväxtbubblan sprack. Den europeiska central-bankens räntestimulans har sparat staten miljarder euro i ränteut-gifter under 2010-talet, men trots det har beskattningen hela tiden blivit strängare. Det är lika svårt för politikerna att hitta sparobjekt nu som det var att gallra bland avdragen på 1980-talet.

Det talas om strukturomvandlingen med samma ton som för 30 år sedan, men totalreformen av beskattningen är bortglömd. Skattepolitiken har blivit en taktisk partipolitik som flackar omkring utan strategisk målsättning. Differenserna i beskattningen mel-lan de olika inkomstklasserna ändras årligen, skattestöd delas ut utan respekt för sunda konkurrensregler och företagsbeskatt-ningen svänger okontrollerat hit och dit. Investeringslusten för både inhemska och utländska företag avtar när beskattningen är oförutsägbar, och detta i sin tur underminerar skattebasen och nationens förmåga att bekosta offentlig service i det långa loppet. I Finland har regering efter regering lovat att sänka skattegraden, men dessa löften har inte infriats.

Regeringen lämnade skattereformen och stabiliseringen av statsekonomin på

hälft.



KÄLLORNationalarkivet:Harri Holkeris arkiv (HHA)Borgerliga arbetets arkiv: Ilkka Suominens arkiv: brev, tal och tidningsurklipp åren 1979–1990Samlingspartiet, protokoll och bilagor från riksdagsgruppens, partistyrelsen och partifullmäktiges möten 1986–1990

Arbetararkivet: Finlands socialdemokratiska parti, protokoll och bilagor från riksdagsgrup-pens, partistyrelsens och partikongressens möten 1986–1990Matti Louekoskis arkiv: tal och andra politiska dokument 1987–1988Kalevi Sorsas bibliografi: tal och tidningsurklipp 1975–1989

Riksdagens arkiv: Regeringens proposition RP 109 (L om skatt på inkomst och förmögenhet 1240/1988)Protokoll 3, Plenum 78–118, 13.9.–10.11.1988Protokoll 4, Plenum 119–150, 11.11.–17.12.1988

Regeringsprogram:K. A. Fagerholms regeringsprogram 29.8.1958Mauno Koivistos regeringsprogram 23.3.1968Kalevi Sorsas regeringsprogram 4.9.1972Kalevi Sorsas II regeringsprogram 15.5.1977Mauno Koivistos II regeringsprogram 26.5.1979Kalevi Sorsas III regeringsprogram 19.2.1982Kalevi Sorsas IV regeringsprogram 11.5.1983Harri Holkeris regeringsprogram 30.4.1987Tidningsartiklar och ledare åren 1986–1990 LITTERATUR: Ahde Matti, Hakkarainen Timo (2013): Matti Ahde. Sähkömies. WSOY, Helsinki.Elvytyksen linjat (1977): Talouspoliittinen konferenssi 5.-6.9.1977, Valtion painatuskeskus.Heikkinen Sakari, Tiihonen Seppo (2010): Valtiovarainministeriön historia 1-3, Edita, Helsinki.Holopainen Kauko (1989): Harri Holkeri. Kahden presidentin mies. Kir-jayhtymä, Hämeenlinna.Hulkko Kustaa (2004): Pihalla kuin lumiukko? Pankkivaltuuston keskuste-luja rahapolitiikasta ja pankkikriisistä 1982-1988. Edita, Helsinki.Hulkko Kustaa, Pöysä Jorma (1998): Vakaa markka. Teot ja tarinat. Sitran julkaisusarja 208, Atena kustannus/WSOY, Juva.Hyytinen Ari, Kuosa Iikka, Takalo Tuomas (2003): Rahoitusmarkkinoiden kehitys Suomessa 1980-2002. Kansantaloudellinen aikakauskirja 3/2003. Jakobson Max (1992): Vallanvaihto. Havaintoja ja muistiinpanoja vuosilta 1974−1992. Otava, Helsinki.Jakobson Max (2003): Tilinpäätös, Otava, Helsinki.Kahri Tapani (2001): Viheltääkö pilli? Työmarkkinamiehen muistelmat. Otava, Keuruu.Kantola Raimo (2013): Tulokahinoiden kaprokkimies. Oy Nord Print Ab.Kiander Jaakko, Vartia Pentti (1998): Suuri lama. Suomen 1990-luvun kriisi ja talouspoliittinen keskustelu. Elinkeinoelämän tutkimuslaitos, Sarja B 143, Taloustieto Oy, Helsinki.King Mervyn (1987): Rahoitusmarkkinoiden verotus. Keskustelu Suomessa. Kansantaloudellinen aikakauskirja 1987:4, 331-340. Kivelä Juhani (2000): Kronikka Arkadia-klubin vaiheista. Edita, Helsinki.Koivisto Jukka (2006): Päiviö Hetemäki. Sovinnontekijä. Edita, Helsinki.Koivisto Mauno, toim. (1960): Laajempaan kansanvaltaan, Akateeminen sos-dem yhdistys. Koivisto Mauno (1967): Taloudellisen suunnittelun mahdollisuuksia Suomessa. Eripainos: Kansantaloudellinen Aikakauskirja 1967. Esitelmä Kansantaloudellisen Yhdistyksen kokouksessa 16.11.1966.Koivisto Mauno (1968): Linjan vetoa. Kirjayhtymä, Helsinki.Koivisto Mauno (1978): Väärää politiikkaa. Kirjayhtymä, Helsinki.Koivisto Mauno (1981): Tästä lähtien. Kirjayhtymä, Helsinki.Koivisto Mauno (1994): Kaksi kautta. Muistikuvia ja merkintöjä 1982–1994. Kirjayhtymä, Hämeenlinna.

Korhonen Tapio (2011): Säännöstelystä markkinoille. Suomen Pankin raha- ja valuuttapolitiikan sääntelyjärjestelmä säännöstelyn ja liberalisoinnin kaudella 1970–1980-luvulla. Suomen Pankin yleistajuiset selvitykset A:114.Korhonen Jarmo (2014): Väyrysen valtakunta, Tammi, EU.Korpinen Pekka (1988): Talouspoliittisia avauksia. TTT, Jaarli, Turenki.Kouri Pentti (1996): Suomen omistaja ja elämäni muut roolit. Otava, Keuruu.Kuisma Markku (2004): Kahlittu raha, kansallinen kapitalismi. Kansal-lis-Osake-Pankki 1940-1995. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 973, Karisto, Hämeenlinna.Kuisma Markku (2009): Suomen poliittinen taloushistoria 1000–2000. Otava, Keuruu.Kuisma Markku, Keskisarja Teemu (2012): Erehtymättömät. Tarina suuresta pankkisodasta ja liikepankeista Suomen kohtaloissa. WSOY, Helsinki.Kujala Antti (2006): Paperiliiton historia 1906–2005. Paperiteollisuuden työmarkkinasuhteet ja suomalainen yhteiskunta. Paperiliitto. Kullberg Rolf (1996): Ja niin päättyi kulutusjuhla. WSOY, Porvoo.Suomen eduskunta 100 vuotta, Suomen ja kansanvallan haasteet 12. Edita, Helsinki.Kuusterä Antti, Tarkka Juha (2012): Suomen Pankki 200 vuotta. Parlamen-tin pankki. Otava, Helsinki.Kääriäinen Seppo (2002): Sitä niittää, mitä kylvää. Keskustan strategiset valinnat 1964-2001. Gummerus, Jyväskylä.Lassila Jaakko (1993): Markka ja ääni. Suomalaisen pääoman palveluk-sessa. Kirjayhtymä/Karisto, Hämeenlinna.Leppänen Seppo (2014): Vaihtotaseraportti talousneuvostolle. Muistikuvia 1980-luvun lopulta. Kansantaloudellinen aikakauskirja, 10. vsk. 3/2014. Lindblom Seppo (2013): Huojuva tasavalta. Otava, Keuruu.Lipponen Paavo (1986): Muutoksen suunta. Kirjayhtymä, Vaasa.Lipponen Paavo (1998): Sosialidemokratia haastaa uusoikeiston uudella ohjelmalla. Kanava 7/1988.Lipponen Paavo (2009): Muistelmat I. WSOY, Helsinki.Lipponen Paavo (2014): Murrosten aika. Muistelmat 1979–1995. WSOY, EU.Lyytinen Eino (1995): Mauno Koivisto. Tie politiikan huipulle. WSOY, Juva.Mansner Markku (2007): Suurlakosta Euroopan unioniin. Vuosisata työnan-tajatoimintaa. Elinkeinoelämän keskusliitto EK, Helsinki.Meinander Henrik (2006): Suomen historia. Linjat, rakenteet, käännekoh-dat. WSOY, Helsinki.Michelsen Karl-Erik (2013): Kone. Perhe, yrittäjyys ja yritys teollisuuden vuosisadalla. Otava, Keuruu.Mickelsson Rauli (2007): Suomen puolueet. Historia, muutos ja nykypäivä, Vastapaino, Tampere.Miettunen Martti (1983): Näinhän se oli. Weilin+Göös, Helsinki.Ollila Jorma, Saukkomaa Harri (2013): Mahdoton menestys. Kasvun paik-kana Nokia. Otava, Keuruu. Pekkarinen Jukka, Vartiainen Juhana (1993): Suomen talouspolitiikan pitkä linja. WSOY, Juva.Rekola Esko (1998): Viran puolesta. WSOY, Helsinki.Saari Juho (2010): Suomalainen konsensus. Korpilampi (1977) käännekoh-tana. Yhteiskuntapolitiikka 75:5. Salminen Juhani (1999): Eripurasta yksituumaisuuteen. Tie konsensusyh-teiskuntaan. Gummerus, Jyväskylä. Sillantaus Pentti (1988): Yöpakkasista jäittenlähtöön. Kokoomuksen kuja-njuoksu 1958–87. Gummerus Jyväskylä.Smolander Jyrki (2000): Suomalainen oikeisto ja ”kansankoti”. Kansalli-sen kokoomuksen suhtautuminen pohjoismaiseen hyvinvointivaltiomalliin jälleenrakennuskaudelta konsensusajan alkuun. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. Sorsa Kalevi (1995): Muistikuvia, mielikuvia. Otava, Keuruu.Sorsa Kalevi (2003): Kansankoti ja punamulta, politiikan kuvioita 1972–76, Otava, Helsinki.Suomi Juhani (2002): Kohti sinipunaa. Mauno Koiviston aika 1986–1987. Otava, Helsinki.Tarkka Jukka (2002): Uhan alta unioniin. Asennemurros ja sen unilukkari EVA. Otava, Helsinki.Tarkka Jukka (2006): Isänmaan unilukkari. WSOY, Juva.Vares Vesa (1999): Kaksi askelta edellä. Kokoomuksen Nuorten Liiton histo-ria 1928–96. WSOY, Juva.Väyrynen Paavo (1993): On totuuden aika 2. Tosiasioita ja muistikuvia Mauno Koiviston Suomesta. WSOY, Juva.



INLEDNINGDen här artikeln handlar om hur förfarandet med skattedeklara-tioner har utvecklats under de två senaste årtiondena. Utveck-lingen beskrivs kronologiskt. Till sist presenteras hörnstenarna i utvecklingen, alltså de centrala punkterna och vilka beslut som främjat utvecklingen. Man kan utgå ifrån att hörnstenarna i viss mån är allmängiltiga och därför kan det även vara till nytta att känna till dem då man utvecklar verksamheten i andra statliga myndigheter.

Under de senaste årtiondena har Skatteförvaltningens verk-samhet förändrats märkbart. I stället för att skicka en blank dekla-ration åt drygt fem miljoner kunder skickar man nu deklarations-blanketter som fyllts i på förhand åt de skattskyldiga. Merparten, dvs. över 70 % av kunderna behöver endast granska sin dekla-ration. Samtidigt har man övergått till en selektiv skattekontroll

SKATTEDEKLARATIONENS UTVECKLINGSHISTORIA

Ekonomie doktor Vil le-Val t ter i Handol in

där de flesta beskattningsbesluten är ett resultat av en maskinell behandling. Kunderna har även kunnat lägga märke till verksam-hetsutvecklingen då e-tjänsterna öppnades för allmänheten. I dagsläget går det att deklarera de flesta beskattningsuppgifterna med hjälp av tjänsten Skattedeklaration på nätet.

Före 1995 postades deklarationsblanketter utan förhandsin-formation manuellt från skattebyrån åt kunderna. Förhandsupp-gifterna bestod endast av kundens namn och adress samt ett returkuvert. Nödvändiga bilageblanketter delades ut på skat-tebyråerna och t.ex. på postkontoren. Kunderna måste själva deklarera allting då ingenting gavs färdigt. När deklarationsblan-ketterna fyllts i returnerades de till skattebyrån jämte alla nöd-vändiga kvitton och verifikat. Fram till 1960 var det ännu mer jobbigt att deklarera eftersom medborgarna då måste göra upp separata deklarationer för stats- och kommunalbeskattningen.

Bild: Skatteförvaltningen


PERSPEKTIV PÅ BESKATTNINGEN I FINLAND SKATTEDEKLARATIONENS UTVECKLINGSHISTORIA

På den tiden hade kommunerna och staten egna separata organ för beskattningen: i kommunerna var det taxeringsnämnden som skötte kommunalbeskattningen och skattenämnderna hade hand om statsbeskattningen. Det ansågs vara för besvärligt att fylla i två deklarationer varför man redan 1926 i riksdagen talade om att slå ihop dem. På grund av olika politiska meningsskiljakt-igheter dröjde det ändå mer än 30 år innan man var beredd att övergå till en enda skat-tedeklaration. Handläggarna i skattebyrån lagrade de returnerade deklarationerna manuellt och frågade efter dem som sak-nades. Deklarationerna ordnades alfabe-tiskt i pärmar och sparades i skattebyrån. Beskattningen verkställdes noggrant, allt som kunden deklarerat undersöktes. Bland annat räknade tjänstemännen de deklare-rade sjukdomskostnaderna och kontrollerade att den deklare-rade summan verkligen stämde.

Redan på 1970-talet deklarerade utomstående betalare uppgif-ter åt Skatteförvaltningen. Dessa uppgifter användes först som kon-trolluppgift, d.v.s. man jämförde dem med det som kunden dekla-rerat. Uppgifter som lämnats av utomstående, eller den så kallade direktöverföringen lades som grund för beskattningen på 1980-talet då man kunde börja lita på att uppgifterna man fått faktiskt stämde. Kunderna behövde t.ex. inte längre deklarera pensioner och Skat-teförvaltningen kunde fylla i dem på förhand på skattedeklarationen eftersom uppgifterna från pensionsbetalarna kunde verifieras.

En allt större inriktning på kundservice är en av de centrala för-ändringarna i beskattningsförfarandet. Detta konkretiserades i början av 1990-talet då man började kalla de skattskyldiga för kunder. Det har också skett stora förändringar i returneringen av skattedeklara-tionerna. Från och med 2005 har det inte längre varit nödvändigt för kunden att returnera sin skattedeklaration om det inte finns något

att lägga till de förhandisfyllda uppgifterna. På detta sätt har det varit möjligt att reducera antalet returnerade skattedeklarationer från 5,2 miljoner till exempelvis 1,4 miljoner stycken skatteåret 2013. Detta betyder alltså att hela 3,8 miljoner skattskyldiga får tillräckligt bra förhandsifyllda uppgifter från Skatteförvaltningen. På detta sätt har man klart lyckats minska den administrativa bördan i beskattningen,

både för Skatteförvaltningen men framförallt för kunderna. Lägg dessutom märke till att av de 1,4 miljoner som returnerar skattedeklara-tionen gör nästan hälften det elektroniskt.

Tidigare var deklarerandet för en per-sonkund förknippat med täta besök på den lokala skattebyrån. Då beskattningslagen trädde i kraft 1960 fanns det hela 215 lokala skattebyråer i Finland med en skattedirektör som ansvarade för deras verksamhet. Nästan

alla ärenden, från att hämta skattekort till ändring av beskattningen, måste skötas med ett personligt besök på byrån. Efter övergången till riksomfattande verksamhet och den ökade användningen av e-tjänster har man märkbart kunnat minska antalet skattebyråer och kundserviceställen. År 2015 hade Skatteförvaltningen sam-manlagt 54 serviceställen runt om i landet. Även skattekontrol-len har ändrats väsentligt. Tidigare granskade skattemyndigheten detaljerat och manuellt alla fem miljoner deklarationer men nu för tiden övervakas alla deklarationerna maskinellt och en noggran-nare granskning görs endast enligt förutbestämda urvalskriterier som bestämts enhetligt för hela landet. Så här är det möjligt att verkställa beskattningen med avsevärt mindre personalresurser och samtidigt kan man rikta dessa resurser på kontroll av de mest problematiska fallen. Under de senaste årtiondena har Skatteför-valtningens personalstyrka minskat med närmare 30 procent. År 1991 arbetade det exempelvis mer än 7000 personer vid Skatte-förvaltningen men antalet medarbetare underskred 5000 år 2014.

DIREKTÖVERFÖRING OCH SKATTEFÖRSLAGStartskottet för de nya riktlinjerna för utvecklingen av personbeskattningen kan sägas ha avfyrats i och med vad som konstaterats i regeringsprogram-met för Lipponens första regering för tjugo år sedan (13.4.1995). I reger-ingsprogrammet konstaterades att ” Skattemyndigheternas rätt att få upplys-ningar direkt utvecklas” och att ” Målet är att en betydande del av löntagarna inte skall behöva lämna in någon skat-tedeklaration”. Det som var verkligen anmärkningsvärt och exceptionellt med detta angreppssätt var Finlands beslut att utvidga skattemyndighetens rätt till direktöverföring. Man tog modell från Sverige medan det i andra länder var vanligare att utveckla redskap som gör

Förr fick alla medborgare en blank

deklaration med posten. Deklarationsblanketten

skulle fyllas i och returneras.

Hel

sing

in k

aupu

ngín

mus

eo



det lättare att deklarera. Riktlinjerna i regeringspro-grammet var ett resultat av det goda samarbetet mel-lan Skatteförvaltningen och finansministeriet, som beredde skattelagstift-ningen.

Syftet med direktöver-föringen som nämndes i regeringsprogrammet var i första hand att förbättra kundservicen så att mer-parten av kunderna i fort-sättningen inte alls skulle behöva returnera några blanketter. Man ansåg att detta minskar kostnaderna för att verkställa beskatt-ningen och tillåter att per-sonalen fokuserar sig på skattekontrollen. I prak-tiken innebär direktöver-föringen att Skatteförvalt-ningen fick uppgifter som är centrala för beskatt-ningen direkt av arbetsgivarna, Folkpensionsanstalten, bankerna och försäkringsbolagen. Kunderna såg detta konkret i och med att de fick ett skatteförslag i stället för en tom deklarationsblankett såsom tidigare. På skatteförslaget hade det fyllts i på förhand en utredning över beskattningsbara inkomster och förmögenhet vilka grundade sig på uppgifter som Skatteförvaltningen hade fått. Man gick över till förfarandet med skatteförslag stegvis så att förfarandet först testades vid tolv skattebyråer med heterogent kundunderlag. Testet gjordes för skatteåret 1995 och omfattade cirka 7 procent av landets skattskyldiga, alltså ungefär 358 000 personer. Skatte-året 1996 utvidgades skatteförslaget så att det omfattade hela lan-det och inkluderade 1,5 miljoner personer. Skatteåret 1997 deltog redan 2,5 miljoner personer i förfarandet.

Regeringsprogrammets målsättning att avstå från merparten av skattedeklarationerna grundade sig på en idé om att de flesta kunder inte alls behöver returnera skattedeklarationen om de föri-fyllda uppgifterna är riktiga och personen inte har några inkom-ster som påverkar beskattningen, avdrag eller annat att ändra. På denna punkt avvek man från den svenska modellen, där skyldig-heten att returnera skattedeklarationen bibehölls. Det visade sig vara en betydande ändring då man avstod från inlämningsskyld-igheten. Till exempel skattebyrån i Träskända, som var med i det första skedet för skatteförslaget, hade en inlämningsprocent på endast 25. Ett bevis på kundorienteringen är att man ville garan-tera att kunderna hade förstått det förändrade förfarandet, trots att det klart och tydligt stod på skatteförslaget att kunden själv ska lägga till eventuella avdrag. 1500 kunder i den lokala skattebyrån som inte hade ansökt om resekostnadsavdrag hördes med ett brev

trots att de inte hade yrkat på avdrag året innan heller. Med brevet påminde man de skattskyldiga om deras rätt till olika avdrag på skatteförslaget. Så här ville man försäkra sig om att kunderna inte förlorar några rättigheter på grund av det ändrade förfarandet.

Det har gjorts vetenskaplig forskning kring effekterna av skat-teförslaget. I en undersökning av Kotakorpi och Laamanen kom-mer det fram att förfarandet med förhandsifyllda skatteförslag ökar beloppet av de avdrag som redan finns på förslaget. Däremot minskar avdragen som inte omfattas av ifyllning på förhand. Det nya förfarandet hade ändå inte just någon inverkan på skatteintäk-terna eftersom de motsatta effekterna jämnade ut varandra. Dess-utom var avdragen vanligtvis så små att de inte efter självrisken ändrade personens slutliga beskattning.

PERSONBESKATTNINGEN SKA SVARA MOT FÖRÄNDRINGARNA I VERKSAMHETSOMGIVNINGENNästa stora steg för att utveckla personbeskattningen togs i januari 2001 då arbetsgruppen för utveckling av personbeskattningen till-sattes. Arbetsgruppens uppgift var att 1) grovt skissera hur person-beskattningen i framtiden ska verkställas, 2) göra upp en tidtabell för de förändringar som målet förutsätter 3) reda ut på vilket sätt personbeskattningen redan de närmaste åren kan verkställas så effektivt och billigt som möjligt.

Arbetsgruppen blev färdig med sin rapport i mars 2001. Man identifierade sex problem i personbeskattningen från den tiden. För det första ansåg man att för mycket arbete hopade sig på sommaren som en följd av att tidtabellerna för de två olika för-farandena med skattedeklarationer överlappade varandra. För

Skat

tefö

rval

tnin

gen



det andra ansågs det att beskattningen genom lagstiftningen och övriga normer styrs in på en detaljerad prövning av olika kompli-cerade avdrag trots att beskattningens insatsområde redan på den tiden hade gått över till en helhetsbedömning av kundsituationen samt en bedömning av motstridigheter i de uppgifter som kun-den deklarerat och de som lämnats av utomstående. Det tredje problemet hade samband med lagstiftning och andra normer. Det ansågs att dessa förutsatte att beskattningen verkställs i ett noggrant domstolsliknande förfarande där ärenden behandlas individuellt. Utan en väsentlig ökning av resurserna ansågs detta vara omöjligt, taget i beaktande beskattningens sanna natur, d.v.s att ca fem miljoner beskattningsbeslut årligen ska meddelas. För det fjärde ansåg man att personalen och arbetet inte var jämnt fördelade mellan regionerna. Den femte punkten var att beskatt-ningen ansågs ha blivit märkbart svårare på grund av ändringar i verksamhetsmiljön. Bland annat hade arbetskraftens rörlighet

ökat och även antalet dividendmottagare hade ökat. Det sjätte problemet som arbetsgruppen lyfte fram var obalansen mellan en rättvis beskattning och en admi-nistrativ effektivitet. Kortfattat kan man konstatera att trycket på att förändra verksamheten kom samtidigt från två håll. Samtidigt som beskattningen och skat-telagstiftningen blev allt mer komplicerade minskade Skatteförvaltningens personalresurser. Konstaterandet i arbetsgruppens PM 15.3.2001 är beskrivande; ”att verkställa beskattningen enligt nu gällande rätt hade inte varit möjligt med det administrativa förfarandet från 1980-talet”.

Arbetsgruppen funderade på hur man kunde lösa problemen som identifierats. Gruppen presenterade tre alternativa lösningar i sitt PM. Det första alternativet var att fortsätta enligt det gällande förfarandet och att godkänna dess olägenheter. Det andra alternativet var att få mer resurser och återgå till att granska alla fallen individuellt. Det tredje alternativet som arbetsgruppen presenterade var att ändra lagstiftningen så att man kunde genomföra beskattningen mer schablonmässigt än tidigare.

En ändring av lagstiftningen var i praktiken det enda realistiska alternativet. Att fortsätta med det rådande förfarandet var i praktiken omöjligt eftersom arbetsgruppen i sitt PM konstaterat bristerna och olä-genheterna i det dåvarande förfarandet. Skatteförvalt-ningen kunde inte bestämma över personalresurserna och i det rådande politiska läget verkade det inte ens möjligt att få större resurser. Den nya verksamhetsom-givningen besvarades alltså genom att förfarandet och lagstiftningen i samband med att verkställa beskatt-ningen ändrades. Från detta utgångsläge började Skatteförvaltningen hösten 2002 planera sin nya vision och strategi. I april 2003 startades projektet Person-beskattning 2005 för att genomföra den nya strategin. Projektet hade som mål att utveckla beskattningsför-farandet så att en allt större del av kunderna skulle

kunna beskattas enbart i en automatisk beskattningsprocess och att personkunderna får en skattedeklaration som har fyllts i på för-hand på basis av de data som Skatteförvaltningen hade. Man kan säga att den strategiska processen 2002–2003 stakade ut den nya riktningen för hur personbeskattningen skulle komma att utveck-las, vilket i sin tur ledde till ändringar i lagstiftningen. Det här inver-kar fortfarande på arbetet med att utveckla personbeskattningen.

LAGÄNDRINGAR I BESKATTNINGSFÖRFARANDETÅr 2005 stadfästes ändringar bland annat av lagen om beskatt-ningsförfarande, lagen om skattetillägg och förseningsränta, förskottsuppbördslagen, mervärdesskattelagen, arvs- och gåvo-skattelagen, överlåtelseskattelagen, lagen om skatteredovisning och fastighetsskattelagen. Dessa lagändringar kan ses som en sammanfattning över utvecklingen av personbeskattningen vil-ken hade inletts med riktlinjerna i regeringsprogrammet för Lip-

Skat

tefö

rval

tnin

gen



ponens första regering. Syftet med reformen var att skapa för-utsättningar för att personbeskattningen skulle kunna verkställas mer effektivt, enhetligt och jämlikt. Det bör påpekas att det i regeringens proposition konstateras ”att den ändrade bestäm-melsen anknyter till den utveckling som i själva verket redan har skett”. I beskattningen hade man redan då varit tvungen att prioritera, välja insatsom-råden och ställa vissa gränser för prövning. Med prioriteringen, urvalskriterierna och prövningsgränserna ville man garantera att beskattningen över huvud taget kunde verkställas och att de väsentliga fakta som kommit fram på skattedeklarationen hade undersökts i tillräcklig utsträckning. Man kan alltså säga att lagändringarna från 2005 skapade en ändamålsenlig grund för skattemyndighetens prövningsskyldighet och för tillämpningen av en selektiv beskatt-ning.

Det föreskrevs om prövningsskyldigheten och urvalet av skattskyldiga att skattemyndigheten ska pröva uppgifter och utredningar på ett sätt som är motiverat med hänsyn till ärendets art och omfattning, ett jämbördigt bemötande av de skattskyl-diga och skattekontrollens behov. Skatteförvaltningen gavs på sätt och vis rätten att överväga helheter med beaktande av det som nämns ovan. År 2005 godkändes lagförslag bland annat i samband med rättelse av beskattningsbeslut, skattetagares tids-frist för att söka ändring, skatteförhöjning, kvarskattebelopp och ränta, uträkning av återbäringsränta, förskottskomplettering och rättelseredovisningar. Med tanke på den framtida utvecklingen är det värt att notera att i såväl lagen om beskattningsförfarande, mervärdesskattelagen, förskottsuppbördslagen som i överlåtel-seskattelagen infördes en bestämmelse om elektronisk kommu-nikation och signering. Man hade som mål att tillämpa de nya lagarna så fort som möjligt. Ändringarna började tillämpas grad-vis under skatteåren 2005–2007.

FÖRHANDSIFYLLD DEKLARATION, INLÄMNING OCH SLOPADE VERIFIKAT En central innebörd av lagändringarna var att man införde bestäm-melser om den förhandsifyllda skattedeklarationen i lagen om beskattningsförfarande och att man beslöt att slå samman de dåvarande förfarandena med skatteförslag och skattedeklaration. Samtidigt utvidgades Skatteförvaltningens rätt att bestämma över skattedeklarationens form, innehåll och om deklarationsskyldig-heten.

Den förhandsifyllda skattedeklarationen innehåller en deklara-tionsdel där skattemyndigheten fyller i de sammanlagda beloppen av inkomster, avdrag, tillgångar och skulder, samt en specifikations-del där varje betalare nämns. Den förhandsifyllda skattedeklaratio-nen har dessutom ett beskattningsbeslut baserat på uppgifterna i deklarationsdelen och specifikationsdelen samt beskattningsintyg och giroblanketter. Om uppgifterna ändras skickar Skatteförvalt-ningen ett nytt beskattningsbeslut, beskattningsintyg och nya gire-ringsblanketter åt de skattskyldiga.

Den förhandsifyllda skattedeklarationen skickas till alla fysiska personer och dödsbon som kan antas ha skattepliktig inkomst eller förmögenhet under ett bestämt skatteår. Om skat-temyndigheten inte har tillgång till uppgifter om kundens inkom-ster, tillgångar eller andra uppgifter som påverkar beskattningen,

finns endast de identifierande uppgifterna, d.v.s. namn, adress och födelsetid på den förhandsifyllda skattedeklarationen. Det är kundens skyldighet att granska uppgifterna på skattedeklarationen. Vid behov ska man komplettera de uppgifter som saknas och rätta de felaktiga. Även om det inte längre föreligger någon skyldighet att returnera skattedeklarationen har kunden ändå all-tid rätt att returnera skattedeklarationen

till skattebyrån. Returnerar kunden inte deklarationen anses det att deklarationen har lämnats i enlighet med de uppgifter som skattemyndigheten på förhand har fyllt i på deklarationen. Redan innan den förhandsifyllda skattedeklarationen infördes hade det skett en förändring i returneringen – mer än 70 procent av dem som fick skatteförslaget beskattades enligt hur skattemyndig-heten räknat ut den slutliga skatten på basis av uppgifter från utomstående. Då lagen ändrades 2005 föreskrevs det även att man inte behöver bifoga kvitton eller andra verifikationer till skat-tedeklarationen. I stället föreskrevs det att kunden vid behov ska kunna intyga, med hjälp av kvitto eller en annan utredning, att hen verkligen har betalat en utgift som är avdragsgill i beskatt-ningen. Denna ändring underlättade övergången till elektronisk service, eftersom skyldigheten att bifoga kvitton inte lämpar sig för elektronisk deklaration.

AUTOMATISK DATABEHANDLING, SELEKTIV SKATTEKONTROLL OCH RIKSOMFATTANDE ARBETSKÖERFörändringarna i Skatteförvaltningens interna verksamhet hade främst att göra med adb-system, selektiv skattekontroll och riksom-fattande arbetsköer. I förarbetena till lagändringen 2005 konstate-rades att beskattningen de facto verkställs som ett massförfarande. Således var det motiverat att övergå till att utnyttja adb-system vid beskattningen. Man tänkte sig att detta skulle förbättra beskatt-ningens kvalitet och enhetlighet eftersom databehandling särskilt i ett massförfarande ansågs vara mer effektiv, noggrann och täck-ande än mänsklig handläggning. Det är inte möjligt att manuellt handlägga ärenden fallspecifikt på grund av de minskade perso-nalresurserna. Därför medför en systematisk maskinell kontroll enligt riksomfattande kriterier bättre kvalitet och mer enhetlighet än t.ex. om skattemyndigheten slumpmässigt skulle ha undersökt någonting mer noggrant enligt rådande arbetsläge. Man ansåg även att resultatet blir bättre och mer ekonomiskt om resurserna riktas på att noggrant undersöka de fall som har kommit fram i urvalet.

Alla beskattningsuppgifter kontrolleras maskinellt. Dessutom undersöker skattemyndigheten enligt den selektiva skattekontrol-len ungefär 30 procent av materialet noggrannare i en fallspecifik handläggning. Maskinellt behandlas bland annat logiken i uppgif-

Lagändringarna skapade en grund för skattemyndighetens

prövningsskyldighet och för tillämpningen av en selektiv beskattning.



terna, vad kunden deklarerat eller inte har deklarerat och på upp-gifterna tillämpas sekretessbelagda urvalskriterier som Skatteför-valtningen har fastställt enhetligt för hela landet. De ärenden som kommit fram i urvalet handläggs separat, fall för fall. Om ingenting kommer upp till fallspecifik handläggning, bereds beskattningsbe-slutet maskinellt.

En selektiv beskattning innebär alltså i praktiken att merparten av beskattningsbesluten är ett resultat av den maskinella hand-läggningen. Man strävar efter att göra upp sådana urvalskriterier att allting som bedöms vara väsentligt på samma nivå ska väljas för en närmare granskning. Urvalskriterierna grundar sig på sta-tistik, uppföljning och tester. Uppgifter från tidigare år samlas in som stöd för att fast-ställa urvalskriterierna. Dessa uppgifter kan vara t.ex. ändringar av eurobelopp och antal i beskattningen eller inkomster som inte har deklarerats. Urvalskriterierna testas även på uppgifter från tidigare år så att man ska kunna uppskatta antalet fall som kommer upp. Urvalskriterierna granskas årligen och man beaktar eventu-ella särdrag varje år, t.ex. omfattande värdepappershandel under vissa år.

Ärendets art, omfattning och den enhetliga behandlingen av de skattskyldiga samt skattekontrollens behov är allmänna grun-der för den selektiva beskattningen. Urvalet riktas i första hand till ekonomiskt betydande eller i övrigt väsentliga ärenden. Dess-utom försöker man välja ut sådana ärenden som löper störst risk att behandlas felaktigt utan en mer noggrann handläggning. Den ekonomiska betydelsen är alltså inte endast avgörande, utan man tar även hänsyn till en likabehandling av de skattskyldiga och till andra aspekter i beskattningen.

För att kunderna ska behandlas jämbördigt är urvalet huvud-sakligen ärende-specifikt, d.v.s. för varje kund under-söker man bara det som maskinellt har valts ut. Ibland görs även ett kundspe-cifikt urval, där allt som berör en viss persons beskatt-ning noga under-söks. Skatteåret 2013 började man inom skattekon-trollen använda sig av riksomfattande arbetsköer som en lösning på den ojämna regionala fördelningen av arbete och Skat-t e f ö r va l tn ingens

personal. De riksomfattande arbetsköerna innebär i praktiken att beskattningen inte längre verkställs i den lokala skattebyrån utan handläggarna kan ta nästa kund till behandling vid vilken skattebyrå som helst. De riksomfattande arbetsköerna förut-sätter en fungerande processledning som kan styra arbetena i hela landet.

SKATTEDEKLARATION PÅ NÄTET OCH DEN PAPPERSFRIA PROCESSENSåsom tidigare konstaterats blev det möjligt att utveckla e-tjäns-terna i och med lagändringen 2005. Kunderna såg detta exem-

pelvis då de år 2008 kunde deklarera resekostnaderna för skatteåret 2007 i tjänsten Skattedeklaration på nätet. För Skatteförvaltningen innebar detta en situ-ation där samma kund kunde ha en del av beskattningsuppgifterna på pappers-blanketter och en del i de elektroniska systemen. Skatteåret 2012 blev en slags

vändpunkt för då började man lagra pappersblanketterna i ett elektroniskt arkiv där handläggaren kan se dem. På detta sätt övergick man i personbeskattningen till den så kallade pappers-fria processen, där alla uppgifter som berör en kund i princip finns elektroniskt.

Med små steg har man ökat mängden uppgifter som kan deklareras elektroniskt, såsom framgår av tabellen nedan. På 1990-talet övergick man till skatteförslaget via regionala tester och nu utvidgas årligen utbudet av e-tjänster i hela landet. I beskatt-ningen för år 2008 var det t.ex. möjligt att deklarera hushållsavdra-get elektroniskt och i beskattningen 2009 hyresinkomster. Löner, pensioner, förmåner och övriga förvärvsinkomster togs in i tjänsten Skattedeklaration på nätet för år 2010.

En personkund kan nu för tiden deklarera en stor del av sina uppgifter för beskattningen i tjänsten Skattedeklaration på nätet. Man kan deklarera på webben om man har fått en förhandsi-fylld skattedeklaration och har de nödvändiga redskapen för att logga in, såsom t.ex. personliga nätbankskoder eller ett chipför-sett identitetskort. I nuläget sickar man en pappersdeklaration åt alla kunder men kunderna kan returnera deklarationen antingen på papper eller elektroniskt. Tillsvidare är beskattningsbeslutet, beskattningsintyget och giroblanketterna inte tillgängliga i elektro-niskt format.

Tjänsten Skattedeklaration på nätet är enbart en informations-kanal för kunden. Där kan kunden deklarera eller ändra sina egna uppgifter. De uppgifter som kunden deklarerat överförs från den elektroniska plattformen till Skatteförvaltningens operativa system nästan omedelbart efter att man skickat in dem. Tjänsten räknar ändå inte ut skatten och man kan inte heller se beskattningsbeslu-ten, skatteintygen eller gireringsblanketterna i den.

UTVECKLINGEN GÅR VIDAREPersonbeskattningen utvecklas fortfarande och det är Skatteför-valtningens målsättning att underlätta den administrativa bördan för kunderna även i fortsättningen. I planerna ingår att erbjuda

Riksomfattande arbetsköer blev svaret på den ojämna fördelningen av personal

och arbete.

5.–7.5.

KL 7–19

POP UPSKATTEBYRÅN

• Vi hjälper dej att kompletteradeklarationen på webben.

• Vi svarar på dina frågor om webbtjänsten.

VÄLKOMMEN TILL



kunderna ännu mer täckande webbtjänster. Tjänsten Skattede-klaration på nätet utvecklas vidare. En engelskspråkig version är under arbete och tjänsten ska ändras så att den är öppen året runt. Dessutom planeras möjligheten att bifoga bilagor för värde-pappershandel. Skatteförvaltningens interna verksamhet utveck-las i samband med programvaran Valmis i vilken Skatteförvalt-ningens alla separata datasystem ska samlas ihop. Detta väntas effektivisera beskattningen avsevärt. Även de program som hör till e-tjänsterna flyttas över till Valmis-programmet.

Personbeskattning i realtid hör till framtidsplanerna. Detta hänger ihop med ett projekt som finansministeriet tillsatte 27.11.2014. Projektet har som mål att bygga upp ett nationellt och centraliserat inkomstregister (Katre). Till registret ska sam-las in så omfattande och uppdaterade uppgifter som möjligt om medborgarnas löner, pensioner och övriga förmåner. Utöver Skatteförvaltningen ska även andra kunna ha nytta av regist-ret, t.ex. FPA, arbetspensionsbolagen, olycksfallsförsäkrings-bolagen, kommunala socialtjänster, arbetslöshetskassorna och arbetslöshetsförsäkringsfonden. Inkomstuppgifter i realtid gör det möjligt att i etapper frångå det nuvarande deklarationsför-farandet, minskar ändringsbehovet för skattekort och gör för-skottsuppbörden mer korrekt.

UTVECKLINGENS HÖRNSTENARDå man i nuläget ser på den utveckling som beskrivits här kan man skönja några vändpunkter och avgörande beslut. Sannolikt är dessa åtminstone delvis karakteristiska för utvecklingen vid statliga myndigheter och därför kan man sluta sig till att dessa är hörnstenar i utvecklingen. En av de viktigaste vändpunkterna var kanske då man bestämde sig för att utvidga direktöverföringen vilket banade väg för skatteförslaget. Skatteförslaget grundade sig på direktöverföringen och senare lyckades man minska just på kunder-nas administrativa börda tack vare den förhandsifyllda skattedeklarationen. För att nå målet var det viktigt att skapa sig en modig, ambitiös och originell vision. Varken vid nationella eller vid internatio-nella myndigheter var det på den tiden så vanligt att man tog kundernas bästa som rättesnöre vid utvecklingen. Det har varit mer allmänt att koncentrera sig på att göra den interna verksamheten inom en myndighet mer effektiv. Senare har det visat sig att Finland varit en föregångare med att införa direktöverföring. Idag tillämpar skattemyndigheterna i nästan vartannat OECD-land detta på något sätt.

Att identifiera förändringar i verksamhetsomgivningen och att reagera snabbt är vad som accentueras i ett senare skede av berättelsen. Skatteförvaltningen insåg att beskattningen håller på att blir mer komplicerad eftersom verksamhetsomgivningen förändras. Skatteförvaltningen ändrade sin strategi och började tillsammans med finansministeriet driva på en förändring av hur man verkställer beskattningen och den lagstiftning som regle-rar detta. Lagändringarna bildade den nya juridiska grunden

för skattemyndighetens prövningsskyldighet och att tillämpa en selektiv beskattning. Det var ett strategiskt avgörande som ledde till att beskattningsbeslutet för de flesta människor bereds helt och hållet maskinellt. Endast en del fall väljs ut till en närmare behandling. Det var möjligt att övergå till en selektiv beskattning eftersom Skatteförvaltningen var beredd att utnyttja de möjlighe-ter som avancerade adb-system och statistiken erbjuder. Mod att tillämpa ny teknologi behövs även vid övergången till e-tjäns-ter. Dessutom insåg man att tillämpningen av ny teknologi inte endast innebär att skaffa nya system utan att den också föran-leder en omfattande personalutbildning, i rätt tid när systemen ändras.

Utvecklingen under de senaste tjugo åren präglas av en mål-medveten och långsiktig strävan efter att utveckla verksamheten för att uppnå den ambitiösa visionen. Långsiktig planering föran-leder vanligen att man kan förutse vad som ska komma. T.ex. var det lättare att införa e-tjänsterna då lagstiftningen ändrades så att man inte längre behöver bifoga verifikat till skattedeklarationen samt att det blev möjligt med elektronisk signatur. Utvecklingen hade inte gått så raskt framåt om man inte t.ex. vid lagbered-ningen hade kunnat förutse vad som var nödvändigt för att för-verkliga visionen.

Även om det fanns en fördomsfri vision av den nya modellen för att minska kundernas administrativa börda, beaktades även de politiska ramvillkoren för myndighetens verksamhet. Det här gällde särskilt när de riksomfattande arbetsköerna infördes. Det framkom att antalet beskattningsbeslut och mängden personal var mycket ojämnt fördelade vid vissa byråer. I stället för att försöka lösa det hela med överföringar förknippade med regional- och personal-politiska problem började man flytta arbetet till orter där det var mest effektivt att utföra det, med beaktande av personalstyrkan.

Tanken om en lokal skattebyrå ersattes med ett nationellt processtänk. De riksom-fattande processerna ledde samtidigt till en mer jämlik beskattning och genom att koncentrera funktioner uppnåddes kost-nadsbesparingar.

När omgivningen ändras snabbt är det svårt att förutse i synnerhet tekniska förändringar. I den här berättelsen kom-

mer det fram att Skatteförvaltningen friskt har provat på nya saker och gradvis utvidgat de verksamhetsmodeller som visat sig vara funktionella. Exempelvis det förhandsifyllda skatteför-slaget provades först vid tolv skattebyråer och tjänsten Skat-tedeklaration på nätet har blivit mer omfattande för varje år. Testerna som gjordes i etapper möjliggjorde en omvärdering av det som skulle utvecklas, på basis av kunderfarenheter. Att gå framåt i etapper erbjuder även bättre möjligheter för att bedöma effekterna av en reform, eftersom man på detta sätt kan jäm-föra med den grupp som inte deltar i testet. Mångsidig kund-kommunikation är mycket viktigt då man provar på nya saker och i förändringssituationer. Till exempel under försöket med skatteförslag användes både traditionella och nya informations-kanaler.

En personkund kan i dag deklarera en stor del av sina uppgifter för beskattningen i tjänsten Skattedeklaration

på nätet.



HÖRNSTENAR I SKATTEFÖRVALTNINGENS UTVECKLING:

• identifiera förändringar i verksamhetsomgivningen och att reagera på dem

• modig och egenartad vision och en strategi som understöder den

• ångsiktigt och framförhållande samarbete med ministeriet• beaktande av politiska ramvillkor• tillämpning av ny teknik• prova på nya saker och gradvis utveckling• möjlighet att bedöma utvecklingens insatsområden på nytt på

basis av respons• beakta kunderfarenheterna• mycket och mångsidig kundkommunikation vid förändringar• utbildning av personalen i samband med systemändringar

Utvecklingen av deklarationsförfarandet är ett exempel på hur en myndighet målmedvetet strävat efter att utveckla sin verksam-het. Samtidigt belyser denna berättelse på ett allmänt plan den förändring av verksamhetsmiljön som myndigheterna har varit tvungna att bemöta under de senaste årtiondena. Förmågan att se på saken ur skattebetalarens, d.v.s. kundens perspektiv och även hur detta inverkar på dem som mottar skattemedel var Centrala teman för utvecklingen. Myndighetens visioner, strategier, lagstift-ningsprojekt, utvecklingen av verksamhetsmodeller och utnyttjan-det av ny teknologi har förverkligats så att man samtidigt beaktat kundperspektivet. Det är lätt att se att myndigheterna bör utveckla sin verksamhet även i framtiden. Verksamhetsomgivningen utvecklats allt snabbare och nya utmaningar uppstår. Utgående från den här berättelsen om utveckling kan det rekommenderas att man även i framtiden ska beakta kundperspektivet.

TABELL ÖVER HUR E-TJÄNSTERNA HAR UTVECKLATS(allt nytt för ett skatteår kompletterar de tjänster som redan finns)

SKATTEÅR MÖJLIGT ATT DEKLARERA PÅ WEBBEN:2007 resekostnader2008 hushållsavdrag, överlåtelser, underhåll, avdrag

för arbetsbostad, överföring av återbäring, avdrag inom kommunalbeskattningen på Åland

2009 hyresinkomster, räntor och skulder, underskottsgottgörelse, ändringar i familjeförhållanden

2010 löner, pensioner, förmåner, övriga förvärvsinkomster, förskott och förskottskomplettering, medlemsavgifter, obligatoriska pensions- och arbetslöshetsförsäkringsavgifter, avdrag för nedsatt skattebetalningsförmåga, donationsavdrag, återkravsavdrag, källskatteavdrag, utgifter för värdepappersförvaring

2011 kapitalinkomstpensioner och övriga prestationer, delägarlån, övriga kapitalinkomster, dividender, återbetalda delägarlån, övriga utgifter för förvärv av kapitalinkomster, frivilliga pensionsförsäkringsavgifter, jordbruksförlust för skatteåret, amortering på studielån som FPA anmält, utlandsinkomster, förmögenhet, ändring av kontonummer, uppgifter för frilansare

2012 förhandsifyllda deklarationsuppgifter för rörelseidkare och yrkesutövare, Katso-koderna togs i bruk, förhandsifyllda resekostnader från förskottsuppbörden

2013 bilagor för resekostnader, utgifter för att förvärva inkomster och hushållsavdraget

2014 specificering av hyresinkomsterna på så sätt att kundens ägande visas



KÄLLORRegeringens proposition till Riksdagen med förslag tilländring av vissa bestämmelser i anknytning till beskattningsförfarandet RP 91/2005, 23.6.2005.Henkilöverotuksen kehittämisen selvitystyöryhmä, Skattestyrelsen, 14.3.2001.Henkilöverotus vuonna 2005, PM, Skattestyrelsen, 15.3.2001.Henkilöverotus 2005-projekti, Skattestyrelsen, 29.4.2003.Kansallisen tulorekisterin perustamishanke (VM055:00/2014), finansministeriet, 27.11.2014.Kotakorpi Kaisa och Laamanen Jani-Petri, Esitäytetyn veroilmoituksen vaikutus verotuksen lopputulemiin, presentation 27.8.2015.Laitinen Mirjami, intervju 12.10.2015.Lehtinen Anja, Karhun palveluksessa, Verohallituksen 25 vuotta 1970-1995, Skattestyrelsens publikation 706, 1995, Helsingfors.Pirinen Arto, intervju, 19.10.2015.Statsminister Paavo Lipponens regeringsprogram, 13.4.1995.Railo Tanja, Kaikki veroilmoituksista, 1.7.2015.Rinne-Nirva Sirpa, intervju, 11.5.2015.Om ändringar i beskattningsförfarandet, Dnr 236/38/2007


Skatteförvaltningen har som målsättning att man i framtiden ska kunna sköta sin beskattning ännu enklare, snabbare och smidi-gare. Redan nu har Skatteförvaltningen tagit på sig den adminis-trativa bördan med att fylla i skattedeklarationen av ca 3,5 miljo-ner skattebetalare. Det var möjligt att utveckla den förhandsifyllda skattedeklarationen tack vare ett omfattande samarbete mellan

BESKATTNINGENS FRAMTID:

SMIDIGARE, SNABBARE,

LÄTTAREmyndigheter och intressenter samt med hjälp av ADB. Vi kan säkert fortsätta på den här vägen och Skatteförvaltningens kund-relationer kommer på många sätt att ändras. Samtidigt medför vår omgivning också helt nya utmaningar för beskattningen.

I förhållande till kunderna syns förändringen kanske bäst i att Skatteförvaltningen allt mer satsar på handledning, rådgivning

Sanna Alamäki , överdirektör, Skatteförvaltningen


och service. Detta förutsätter givetvis att beskattningen är entydig och rättvis. Enligt en utredning anser många finländare att det är mycket viktigt att alla andra också betalar sina skatter. Endast då är det även i fortsättningen meningsfullt att betala skatt. Det är ingen tillfällighet att Finland har ett av det minsta skattefelet i världen (skillnaden mel-lan lagstadgade och faktiska skatteintäkter). Finländarna förhåller sig väldigt positivt till skattebetalningen jämfört med folk i andra länder. De här två, den positiva inställningen till skatterna och skatteintäkterna, går hand i hand.

Att bibehålla den positiva inställningen till skatterna på nuvarande nivå är inte endast en fråga för skatteuppbörden. Visst är det viktigt hur mycket skatter man samlar in och på vilket sätt, men det handlar också om hur skattemedlen används i samhället. Genom politiska beslut avgörs vilka, vad och hur mycket som beskattas, men även hur de insamlade skatteintäkterna används. Den positiva inställningen till skattebetalningen påverkas nämligen i hög grad av att medborg-arna upplever att de verkligen får något för skatterna. Finansminis-teriet och Skatteförvaltningen kommer i framtiden att informera allt mer om hur skatteintäkterna används. Ett av de första stegen på den här vägen är det skatteträd som finansministeriet har utvecklat och där man kan se källorna för skatteintäkterna och skatternas användningsändamål. Beskattningens arbetsfördelning är fortsätt-ningsvis klar: riksdagen stiftar skattelagarna, finansministeriet styr beskattningen enligt lagstiftningen och Skatteförvaltningen verk-ställer beskattningen så effektivt som möjligt.

DEN BREDA SKATTEBASEN BEVARASÄven om det inte är Skatteförvaltningens sak, gissar jag att det i framtiden inte är möjligt att i Finland väsentligt höja skatten på arbete. Efter som vikten av konsumtionsskat-ter har blivit allt större under den senaste tiden kan man sannolikt inte heller höja dessa särskilt mycket utan att medborgarnas totala skattebörda stiger över smärtgränsen. Den finska beskattningen har inte märkbart änd-rats på tjugo år. Stora skattereformer är säll-synta, så vi får knappast se någon sådan i framtiden. Ett brett underlag för beskattningen och relativt låga skattesatser är fortfarande de grundläggande principerna för beskatt-ningen. Däremot finns det många utmaningar i samband med att förstärka skattebasen, och utmaningarna kommer från flera håll.

MINDRE BESVÄR FÖR KUNDEN I DET DIGITALA

SAMHÄLLETVi har redan kommit bra igång med att dato-risera beskattningen och under de följande 5–10 åren kommer denna utveckling att fort-sätta. E-tjänsterna utvecklas så att det blir allt

enklare för t.ex. företagare, bokföringsbyråer, aktiebolag, andelslag och enskilda medborgare att sköta sina plikter för beskattningen. Framöver får Skatteförvaltningen allt mer beskattningsuppgifter automatiskt till sitt förfogande. Det här blir möjligt redan inom en

snar framtid då man börjar använda XBRL i Skatteförvaltningens programvara. Det blir lättare för företagskunderna att rapportera då uppgifterna för skattedeklarationen och bokslutet kan lämnas i ett praktiskt format. I flera i-länder har det utvecklats system där skatteförvaltningarna samlar in transak-tionsbaserad information från företagen och utgående från denna skapar t.ex. en förifylld mervärdesskattedeklaration. Jag tror inte att

vi i Finland övergår till sådana system, utan jag anser att det är bättre om företagens egna ekonomistyrningsprogram kan skapa uppgifter för beskattningen bättre än nu, och förmedla dem till Skatteförvaltningen för beskattning eller kontroll. Det här görs bäst genom de servicekanaler som Skatteförvaltningen eller en tredje part har utvecklat.

Med hjälp av ett inkomstregister kan det bli möjligt att någon gång gå över till en personbeskattning i realtid. I praktiken inne-bär det här att skattekortet, kvarskatterna och skatteåterbäring-arna försvinner i sinom tid. Det anses ofta att beskattningen är invecklad, men processen kan underlättas betydligt med hjälp av elektronik och automatisering. Den ökade datoriseringen effektive-rar Skatteförvaltningens arbete genom att pappersarbetet minskar ytterligare. Skattekontrollen har också nytta av att datasystemen utvecklas. Utöver de traditionella övervakningsobjekten uppstår nya objekt inom elektronisk handel och service, ofta med inter-nationella dimensioner. Det är sannolikt att de olika förvaltnings-områdena i framtiden kan betjäna sina kunder så att säga via en lucka. Man strävar efter att integrera förvaltningarnas datasystem

Den positiva inställningen till skattebetalningen

påverkas i hög grad av att medborgarna upplever att de verkligen får något för

skatterna.

Skat

tefö

rval

tnin

gen


PERSPEKTIV PÅ BESKATTNINGEN I FINLAND BESKATTNINGENS FRAMTID

så att medborgarna inte längre behöver mata in sina uppgifter i många olika system.

ALLT TÄTARE INTERNATIONELLT SAMARBETEDe olika fenomenen i den digitala ekonomin ställer också nya krav på beskattningen. Framöver kan det bli allt svårare att fastställa i vilket land inkomsterna har sitt ursprung. Då den elektroniska han-deln med varor och tjänster blir gränsöverskridande måste man inom handeln fråga sig till vilket land man ska betala skatt. Skatte-förvaltningarna i de olika länderna måste däremot fundera på hur man handleder och övervakar kunderna eller hur man fastställer moms, t.ex. på en produkt som har framställts hemma med en 3D-skrivare.

Gemensamma projekt för skatteför-valtningarna i olika länder kommer att få en allt större betydelse. Ett gott exempel på detta är OECD:s handlingsplan BEPS (eng. base erosion and profit shifting), med syfte att förhindra en urholkning av skattebasen. Samtidigt med de globala fenomenen i beskattningen utvecklas och stärks även det internationella utbytet av skatteuppgifter. Det här innebär en möjlighet för de stater som vill hålla sitt skattefel i styr, men det är samtidigt en delikat fråga. Det är svårt att förutspå hur de globala skatteintäkterna fördelas i enlighet med de gemensamma spelreglerna. De flesta länder lär dock ha nytta av att skattebasen förstärks.

DELNINGSEKONOMI OCH FLERA INKOMSTKÄLLORNya ekonomiska fenomen inverkar också på den framtida beskatt-ningen. Många av dessa fenomen befinner sig i gränslandet mellan

Skatteförvaltningen

företagande och lönearbete. Ett av dessa fenomen är delnings-ekonomin, där vem som helst kan vara företagare, temporärt, småskaligt eller fortlöpande–på önskat sätt. Exempel på del-ningsekonomi är bl.a. att hyra ut sitt hem åt turister - Airbnb – eller att erbjuda taxitjänster med sin egen bil, såsom Über. Res-taurangdagen och Städdagen är finska fenomen som också visar hur enskilda medborgare plöts-ligt kastar sig in i affärsvärlden. En helt ny form av delningseko-nomi är gräsrotsfinansieringen. Vi måste utgå ifrån att ekono-miska fenomen av det här slaget kommer att växa och även tar nya former.

Lagstiftningen och den offentliga förvaltningen borde utvecklas tillsammans med

dessa nya affärsmodeller. Skatteförvaltningens uppgift är att under alla omständigheter göra det så lätt som möjligt att betala skatt och att agera rätt. Detta ger upphov till frågor: Hur kan vi skapa ett enkelt system för att betala skatt i en värld av delningsekonomi och många förvärvskällor? Vore det möjligt att betala en klumpsumma i skatt och sedan skulle skattemyndigheten reda ut hur den fördelar sig? Kunde vi t.ex. bestämma att du alltid betalar 15 eller 20 pro-cent i skatt när du hyr ut din bostad?

I framtiden sysselsätter allt fler människor sig själva som före-tagare och då kan arbetstagarens skattestatus bli en svår tolk-

ningsfråga. Detta väcker frågan om hur skattesystemet ska behandla en sådan löntagare och företagare. Hur ska skatte-frågor i sådana fall lösas på lagstiftnings-nivå? Det är viktigt för de skattskyldiga att känna till skattebehandlingen. Dessutom ska den som låter utföra eller utför ett arbete vara säker på att det rör sig om ett arbetsförhållande med lön, eller om det

snarare är frågan om en arbetsprestation. För Skatteförvaltningen borde det viktigaste vara att var och en betalar skatt på något sätt, huvudsaken är att de betalas.

LÄTT ATT GÖRA RÄTTSkattetvister har fått stor synlighet i medierna under den senaste tiden. I enlighet med lagstiftningen får Skatteförvaltningen inte kommentera en enskild kundsituation, utan kan endast ge ut all-män information som berör tvisten. Detta är en utmaning för Skat-teförvaltningen, eftersom kunderna ibland själva visar upp ytterst ensidig information i offentligheten. Personligen anser jag inte att Skatteförvaltningen eller finansministeriet i framtiden borde ändra

Det är sannolikt att de olika förvaltningsområdena i

framtiden kan betjäna sina kunder så att säga via en

lucka.

Skat

tefö

rval

tnin

gen

så att medborgarna inte längre behöver mata in sina uppgifter i många olika system.

ALLT TÄTARE INTERNATIONELLT SAMARBETEDe olika fenomenen i den digitala ekonomin ställer också nya krav på beskattningen. Framöver kan det bli allt svårare att fastställa i vilket land inkomsterna har sitt ursprung. Då den elektroniska han-deln med varor och tjänster blir gränsöverskridande måste man inom handeln fråga sig till vilket land man ska betala skatt. Skatte-förvaltningarna i de olika länderna måste däremot fundera på hur man handleder och övervakar kunderna eller hur man fastställer moms, t.ex. på en produkt som har framställts hemma med en 3D-skrivare.

Gemensamma projekt för skatteför-valtningarna i olika länder kommer att få en allt större betydelse. Ett gott exempel på detta är OECD:s handlingsplan BEPS (eng. base erosion and profit shifting), med syfte att förhindra en urholkning av skattebasen. Samtidigt med de globala fenomenen i beskattningen utvecklas och stärks även det internationella utbytet av skatteuppgifter. Det här innebär en möjlighet för de stater som vill hålla sitt skattefel i styr, men det är samtidigt en delikat fråga. Det är svårt att förutspå hur de globala skatteintäkterna fördelas i enlighet med de gemensamma spelreglerna. De flesta länder lär dock ha nytta av att skattebasen förstärks.

DELNINGSEKONOMI OCH FLERA INKOMSTKÄLLORNya ekonomiska fenomen inverkar också på den framtida beskatt-ningen. Många av dessa fenomen befinner sig i gränslandet mellan

Skatteförvaltningen

sin roll som offentlig kommentator i tvister. Skatteförvaltningen och dess överordnade ministerium ska fortsättningsvis vara objektiva, men även uppträda neutralt i offentligheten såsom det organ som verkställer beskattningen på basis av riksdagens lagstiftning. Tvister som gäller beskattningen avgörs slutligen i oberoende domstolar. De flesta skattebetalare vill ändå göra rätt för sig. Det finns situationer där lagen inte alltid kan ge ett entydigt svar, detta kan bero på att lagtexten är komplicerad eller på särdrag i själva fallet. Beskattaren har dock en klar uppgift: att samla in rätt skatt i rätt tid.

Tillsammans med andra tjänsteleverantörer konkurrerar Skat-teförvaltningen om kundernas, alltså skattebetalarnas tid. Det är i allra högsta grad viktigt att Skatteförvaltningens tjänster fungerar så enkelt, snabbt och smidigt som möjligt i vardagen. Även i fort-sättningen måste Skatteförvaltningen kunna reagera i nya situa-tioner. Det ska vara lätt för de skattskyldiga att göra rätt för sig medan det däremot ska vara svårt, och i synnerhet inte lockande, att göra fel.

Skatteförvaltningenwww.vero.fi

Documents

Beskattning 1865-2015