28 29

När du kommer Helsingfors nästa gång, ring mig, så ska jag binda dig. Jag gör det gratis; det här är ett löfte. Du kommer att behöva en timme. Jag kommer att binda för dina ögon så att du inte kan se något, jag tjudrar fast dina händer så att du inte kan göra något, och jag sätter öronproppar i dina öron, så att du inte hör. Så lämnar jag dig där. Du kan lita på att jag släpper dig när du ber mig göra det. Men jag vill hålla dig i en timme och du kommer att uppleva att tiden försvinner. Du kommer att gå så långt och sjunka så djupt in i din egen fantasi att du kommer att gråta. Du kommer att gråta och be om mer.

Jag heter Tinttu Henttonen, jag är trettiotvå år gammal. Jag skulle beskriva mig själv som fri konstnär. Eller ett slags garderobskonstnär: jag har inte vågat mig ut i offentligheten så mycket med min konst. Jag arbetar mer i små undergroundkretsar. Tidigare jobbade jag under pseudonym, nu under eget namn. Mest av praktiska skäl, när man svarar i telefon skulle man ju helst veta vilken persona som efterfrågas.

Repet har varit en intressant teknik för mig, repets filosofi och ideologi, men jag jobbar med andra saker också, fotografi, sömnad… Vi deltog i den finländska kärnkraftdebatten genom att bokstavligen binda fast oss i kärnavfallskapslar på riksdagshusets trappa. För att protestera mot hur vi mot vår vilja har bundits till det här avfallet. Det var mitt sätt att föra samman bondagekonsten och samhällsdebatten.

Bondage var ursprungligen en av de japanska samurajernas kampsporter. I Japan är det inte en så stor sak att ha begått ett brott, men att ha blivit påkommen, att offentligt visas upp som brottsling, det är extremt fördmjukande. Där finns bondagekonstens rötter. De hade färgkodade rep, på vilka man kunde se vilket brott brottslingen hade gjort sig skyldig till. Om han hade mördat, till exempel, var repen svarta. För vanligt bonnfolk besvärade man sig inte om färgade rep, då använde man vanlig hampa för att visa att det här, det här är en vanlig nobody.

Japan har en sensei-kultur som är extremt respektbaserad. Det är inte möjligt för en västerländsk flicksnärta att dyka upp och säga åt någon fantastisk kampsportsmästare att du, lär mig den den här tekniken. Jag vill inte vara din slav i tio år, jag vill bara lära mig den här specifika grejen. Det är liksom inte en möjlighet. Då är fetischfolket mycket friare med sina kunskaper, och det var i fetischvärlden jag lärde mig bondage.

På Sexmässan i Finland hade jag haft förmånen att göra sminket åt modellerna för en kvinnlig japansk bondagemästare som heter Benio. Det var då jag föll för konsten. Det slog mig på en gång, hur fantastiskt det var, att en människa kan vara så vacker när hon är alldeles bunden. Hon är helt oförmögen att agera, helt hjälplös. Det tilltalade mig eftersom jag alltid har känt att i vårt samhälle måste vi vara så mycket. Vi måste vara framgångsrika, vi måste vara vackra, vi måste vara sportiga…Och när du har uppnått en viss status – du har den fina bilen och dina hippa intressen och så vidare – så har vi så mycket som

binder oss till den rollen. Om vi är tillräckligt fina i kanten, då kan vi inte visa oss i vissa sammanhang, vi får inte ha en viss typ av vänner, eller om vi är mammor då är vi bundna till de jävla barnen, eller vad det nu kan vara. Om vi är hippies är vi bundna till att vara emot industrier. Bondage attraherade mig för att det representerade ett slags trygghet. Självklart ser det också väldigt sexigt ut.

Även i japansk kultur är bondage hett idag och det är definitivt sexuellt; numera kontrolleras bondage helt och hållet av fetischscenen. Det var också så jag lärde mig. I tre års tid jobbade jag på en fetischbar i Tokyo och tränade bondage åtta timmar om dagen.

Om du berättar dina värsta fördomar om det japanska samhället, sexualitet, japanska män, säger jag att det är sant och kan dessutom kontra med en historia som är tio gånger värre. Det beror på den extrema återhållsamheten i kulturen. Den gör människor blyga; normalt sexuellt umgänge förekommer egentligen inte.

I Japan finns en övertygelse om att kvinnor bara vill ha sex tills de har fött ett barn. Att det är något med själva födandet som magiskt får kvinnor att förlora sina lustar. Den tron är lika stark som vår övertygelse att efter vinter följer vår. Det är en orsak till alla drömmar om unga flickor. Sextonåriga tjejer dejtar fyrtioåriga män i en månad och får en Louis Vuitton-väska i belöning; jag kallar det prostitution men när jag frågade sade folk att det är helt normalt. Det stämmer också att flickor säljer sina använda underkläder - jag har aldrig gjort det själv, men jag känner samlare.

olika slags kunder men de flesta är män. Jag tror att vi kvinnor just nu lever i en brytningstid där vi under inga omständigheter kan visa oss svaga. Vi får vara allt annat – men inte hjälplösa. Och när du är bunden, då är du hjälplös, du är ett objekt. De orden är ju svordomar i kvinnorollen idag. Medan för män kan den där feminina rollen vara något de villl uppleva.

Män har allt bra lustiga böjelser. Många brukar säga at

t de utövar

makt över kvinnor genom sex. Framförallt när de besöker

sexarbetare.

Men är det så enkelt? Mums skickar Johanna Koljonen till

Helsingfors

för att ta reda på mer. Där stöter hon på Tinttu, som bi

nder män för

pengar, på japanskt vis.

Tinttu (32) jobbar som dominatrix:

Text: Johanna KoljonenIllustration: Kwok-Hei MakFoto: Kaoru Ito forts. s. 77

“Bind mig - älska mig” forts fr s 29

För en del är det meditativt, de söker det meditativa i processen. Många ser sig själva som fula och när jag binder dem kan de se sig själv i spegeln och på något sätt, hjälpta av det vackra reparbetet, se skönheten i sig själva. En del upplever det som upphetsande.

Vissa kunder ber mig klä mig i lack och läder men jag tycker inte traditionella S/M-plagg behövs. Om de vill ha speciella kläder klär jag både kunden och mig själv i kimono. Han får öva på bugande och annan elegant underkastelse och bondagen blir som en belöning. Det finns också de som vill ha speedy bondage, och då blir hantverket förstås inte det samma. Då jobbar man hastigt och effektivt, med att fånga en människa så snabbt som möjligt.

Reglerna hos mig är generellt sett ganska strikta, det handlar mycket om respekt. Man får till exempel inte svära hos mig och helst niar vi varann. Den japanska uppskattningskulturen är modellen. Då blir det högtidsstämning – och det är ju också ganska dyrt. Om det är viktigt att ta mycket betalt för att kunden ska känna att tiden är hans? Absolut. Det skriver jag under på.

Och om kunden har ett behov att tala om sina egna perversioner, då kan vi komma överens om det på förhand. Sedan när kunden är bunden kan jag ge honom tillåtelse att tala – att för en gångs skull, berätta med sina egna ord. Jag fördömer inte. Självklart inte!

De som är mest ömkansvärda är egentligen… de som kämpar starkast för att hålla masken. De som har en skitdyr kostym och är så sjukt fångna i den egna rollen. Får inte gråta, får inte skämta, får inte framstå som dumma, måste vara såna jävla hårda killar. Det tycker jag

är ömkansvärt, i motsats till en vägarbetare som kanske brister i gråt när han är bunden, och berättar att han alltid känner sig ful. Det är han som är den verkliga vinnaren, för han är närvarande i situationen, han helgar den åt sig själv, sina egna känslor. Och åt sin kropp.

Självklart finns också de som… hur ska jag säga det här lite nätt… som inte annars skulle få någon fysisk, någon sexuell kontakt med en kvinna. Det är synd att inte samhället accepterar sådant här mer. Det är synd att de behöver känna sig perversa.

Mitt arbete har gjort att jag upplever människan som mänskligare, mer mångfacetterad i mina ögon. Jag har fått uppleva männens känslighet, deras osäkerhet i det här samhället, hur små de känner sig i den stora världen. Men samtidigt har jag också sett hur storartade de kan vara i vardagliga situationer. Dem som vågar gråta offentligt, eller erkänna att nu vet jag inte svaret på den här frågan.

Jag får höra många hemligheter. Jag vet att när det gäller mina äldre kunder i sjuttioårsåldern, då berättar de saker för mig som de aldrig någonsin har kunnat tala med någon om i hela livet. Inte för sina fruar, inte för sina älskarinnor, inte för sina närmaste vänner. Men i den här situationen hos mig, då kan de berätta.

Ofta handlar det om det så kallat förbjudna, sådant som inte skulle få finnas. En man som hade velat dansa balett men aldrig har haft den möjligheten, han kan berätta det för mig. Eller om man är förälskad i sin brors hustru, då kan man komma till mig för att skämmas över det. För det är en hemlighet som man aldrig någonsin berättar för någon. Mycket handlar också om förväntningar på livet – om framgångar och motgångar. Alla känner vi ju oss misslyckade för att vi inte en madonnor eller beckhams. Ganska långt är det ett psykologjobb jag har.

För många är det här arbetet sexuellt, men inte för mig. Av någon anledning har bindadet fört mig så nära människans själ och hjärta… Så här: om du kan berusa dig på folköl eller på fin konjak, då är människans inre värld konjak. Sexualiteten är folkölen. För mig är den ganska långt bara en reflektion av andra saker.