66

Man kan skämtsamt säga, att Brages folk-dräkter har en 100 år gammal själ i en200 år gammal kropp, eller snarast i en

kopia av en 200-år gammal kropp. Meningen med minartikel om folkdräkterna och Brages dräktbyrås ar-bete är att redogöra för hur denna ”200-åriga kroppmed sin 100-åriga själ” mår idag, vilka vägar dennaskapelse har vandrat samt att försöka behandla åt-minstone en del av de faktorer som inverkat på hurfolkdräkterna av år 2006 ser ut. Har de rekonstrue-rade folkdräkterna varit ”tidlösa” i 100 år, eller kanman se variationer i snitt och material beroende påvilket årtionde dräkten är gjord? Hur har förändring-ar i folkdräkten tagits emot av dräktanvändarna? Vi-dare skall jag även gå in på några slag av förändring-ar som i framtiden borde göras för att Brages folk-dräkter, historiskt sett, skulle fås ännu mera riktiga.

Programförklaringen ”Folkdräkternasåterinförande”

Som diskussionsfråga på ett av Föreningen Brages för-sta programmöten hösten 1906 tog man upp fråganom ett återinförande av ”nationaldräkterna”. Magis-ter Mauritz Mexmontan, fäktlärare vid universitetetoch aktiv motståndsman mot förryskningen, höll ett

Maria Schulman

Brages folkdräkter– tidlösa i 100 år ?

långt föredrag, där han rådde landsbygdens befolk-ning att gå tillbaka till folkdräkterna eftersom det nyamodets snitt och material inte lämpade sig för lands-bygdsmiljöns fysiska påfrestningar. Föredragshållarenprisade hemslöjden och ansåg att den folkliga klädselnhade förfallit under stadsmodets inflytande och att detäven inneburit att bondens självkänsla sjunkit i och medatt man med hjälp av klädseln försökte efterlikna herr-

Folkdräkten som ”sommardräkt och turistkostym” 1910.

67

skapsfolk och stadsbor. Mexmontan ansåg vidare att manborde utnyttja arbetarklassens självmedvetande, som julåg i tiden efter storstrejken 1905, till fromma för folk-dräkterna. Den s.k. överklassen borde hjälpa allmogenpå traven och föregå med gott exempel och själva ikläsig folkdräkter vid lämpliga tillfällen, att ”taga folkdräk-ten till heders som sommardräkt och turistkostym”.Folkdräkten kunde bli en klassutjämnande faktor.

Mexmontan var ingalunda först med tankarna omhemslöjdens förfall. Redan på 1870-1880-talen insågman i akademiska kretsar att de industriellt tillverka-de tygerna och konfektionssydda klädesplaggen, somefter industrialismens genombrott i mitten av 1800-talet numera fanns att tillgå i Finland, förde med sigen materialförsämring och förlorade hemslöjdskunska-per. Studentavdelningarna vid Helsingfors universitetstartade därför redan på 1870-talet ett omfattandeinsamlingsarbete av hemslöjdsprodukter och dräkter,vilka kom att utgöra grunden för Nationalmuseets tex-til- och dräktsamlingar. Härvid vaknade även intres-set för folkdräkter i revitaliserad form och man anserfolkdräkternas ”födelsedag” vara den 5 augusti 1885.Då besökte kejsar Alexander III Finland, och i Vill-manstrand tog åtta folkdräktsklädda unga kvinnorroende i en båt emot kejsarinnan. Dräkterna flickor-na bar var kopior av dräkter i studenternas etnogra-fiska samlingar (senare Nationalmuseum). Dräkternavar sydda av Finska Handarbetets Vänner och symbo-liserade de olika landskapen. Bruddräkten från Hout-skär representerade troligen Egentliga Finland. Infly-telser från Skansen på 1890-talet bidrar även till ettmedvetande om bygdedräkter på svenskt håll i Fin-land.

Mexmontan var något dramatisk och romantisk dåhan framförde sina idéer om hur Brage skulle gå tillväga för att komma igång med dräktarbetet. Hansföredrag innehöll dock viktiga idéer om inrättandetav en dräktbyrå vilken skulle stå för tillverkning ochförmedling av folkdräkter och material. Vidare fram-

förde Mexmontan tankar om hemslöjdens renässansbåde som estetisk och ekonomisk faktor, där försälj-ning av handvävda folkdräktstyger kunde inbringaextra inkomster för landsbygdens kvinnor. År 1907inrättades en dräktbyrå inom Brages folkdanssektion.En tygprovssamling anlades och den utökades snart mednågra större donationer.

I Brages första årsskrift 1906 ingick Mexmontansföredrag samt en artikel av Gabriel Nikander, ”Ettförsök att rekonstruera några gamla folkdräkter frånPargas”. Rekonstruktionsmetoden Nikander användesig av kom att bli förebild för Brages hela storadräktrekonstruktionsarbete under 1920-talet. Nikan-ders föredrag (1908) ”Svensk allmogekultur i Finlandomkring år 1800” gav ytterligare fart åt tanken påfolkdräkterna som en allmogens festdräkt. Jacob Te-gengrens artikel ”Något om folkdräkterna, särskiltNärpesdräkten” ingick i Brages tredje årsskrift 1908och fick stor uppmärksamhet, speciellt i Österbotten.Brages medlemmar började använda folkdräkt vid

Mexmontans idé om en dräktbyrå som kunde sälja dräkteroch material förverkligades. Annons i Budkavlen 1926.

68

festliga tillfällen och som uppvisningsdräkt.De återkommande stora sångfesterna verkade posi-

tivt på spridningen av folkdräktsidén. Sångkörer upp-trädde i folkdräkt och här kan särskilt nämnas sångkö-ren från Tjöck vars dräkter fick stor uppmärksamhet iHufvudstadsbladet. Inför sångfesten i Borgå 1908 fram-fördes önskemål om ”återinförande av de gamla färg-rika och glada folkdräkterna”. Man hade också vid Bra-ge konstaterat att man saknade ”etnografiskt noggran-na beskrifningar öfver de dräkter, hvilka dels ännu be-gagnas bland folket, dels rekonstruerats”. Därför beslötman utarbeta beskrivningar och skaffa bilder av dräk-terna. Man insåg även vikten av att dräkterna måstevara ”äkta” och inte fantasifoster skapade på lösa grun-der, såsom många av de redan existerade ”dalkullekos-tymerna”.

Hösten 1909 tillsattes Brages första dräktkommit-té, där Esther Heikel började katalogisera de dräkterman redan tagit upp i Brage, och Nationalmuseets teck-nare Maja Mikander återgav dräkterna i bild. I Bragesårsskrift 1911 ingick beskrivningar av Vörå kvinno- ochmansdräkt samt kvinnodräkten och två mansdräkts-varianter, knäbyxdräkt och långbyxdräkt, från Tjöck.År 1910 gjorde Esther Heikel upp beskrivningar till 37dräkter. Till Brages dräkter hörde nu Vörå, Pedersöre,Oravais, Larsmo, Munsala, Malax, Korsnäs, Närpes,Lappfjärd, Tjöck, Sund, Jomala, Finström, Saltvik, enallmän mansdräkt ”sjömansdräkt” för Åland, Hout-skär, Pargas, Nagu, Tenala, Lappträsk och Borgnäs (se-nare Borgå). Till dessa dräkter fanns det rätt goda förla-gor på t.ex. Nationalmuseet att tillgå.

Under Gabriel Nikanders ordförandeskap fortsattedräktkommittén åren 1911-12 att göra upp dräktbe-skrivningar. Första världskriget avbröt dräktarbetet ochdet återupptogs först 1921. Fil.mag. Yngvar Heikel blevsekreterare i dräktkommittén 1911. År 1921 företogHeikel sin första forskningsresa för att teckna upp tra-ditioner om gammalt dräktskick samt samla in tygpro-ver och gamla dräktplagg. Det insamlade materialet kom

att tjäna som grund för rekonstruktionsarbetet av folk-dräkter för Finlands svenskspråkiga trakter.

I maj 1922 sammankallade Brage till ett allmänt fin-landssvenskt dräktmöte dit representanter för olika or-ganisationer (ungdoms-, sång- och musik, martha- ochhembygdsorganisationer) inbjöds. Följande stora dräkt-möte hölls i mars 1923. På mötena diskuterades revita-liseringsidén, dvs. återupplivandet av de forna folkligadräkterna till normerade bygdedräkter, forskningsme-toderna, materialet och själva rekonstruktionsarbetet.Mötet beslöt att Brage skulle leda och övervaka rekon-struktionsarbetet med bygdedräkterna och målsättning-en var att varje svenskspråkig kustsocken skulle få enkvinno- och en mansdräkt. Rekonstruktionerna skullebasera sig på historia och nedtecknande av muntlig tra-dition, gamla klädesplagg, tygprov, urkunder och bil-der.

Utställning av dräktmaterial och akvareller av Maja Mikandervid Brages vårfest i Brunnshuset 1911.

69

Rekonstruktionsarbetet

Vid rekonstruktionsarbetet följde man i huvudsak deprinciper Brage arbetat efter sedan 1910-talet och somtill stor del utarbetats av prof. Gabriel Nikander. Manutgick från en bestämd uppsättning plaggtyper för var-je dräkt. Stilmässigt strävade man efter dräkter från slu-tet av 1700-talet och förra hälften av 1800-talet. Denförsta tryckta dräktbeskrivningen Brage gjorde var”Mansdräkt från Oravais från 1820-talet”. Denna re-

konstruktion bygger på en noggrann beskrivning upp-tecknad efter Johan Höijer (1828-1920) från Kimo by,som kunde berätta om klädedräkten hans far använtännu på 1820-talet.

Dräktrekonstruktionsarbetet bedrevs i rask takt åren1923-27 under ledning av Yngvar Heikel, som underfyrtio år styrde och utformade det finlandssvenska byg-dedräktsarbetet. Heikel var till utbildningen matema-tiker med tjänst vid Finlands Bank (tjänstledig åren1924-1935 för att helt kunna ägna sig åt dräktarbetet).Tackvare sin utbildning hade Heikel förmågan att ar-beta systematiskt och byggde upp ett nätverk av med-hjälpare runt om i Svenskfinland. Lokala dräktkom-mittéer grundades i varje socken. Dräktkommittéernasmedlemmar bedrev fältforskning, besökte äldre perso-ner i byarna, letade efter gamla klädesplagg och tygbi-tar i klädbodar och loft samt antecknade allt som be-rättades om gammalt dräktskick. Yngvar Heikel självgjorde även årliga forskningsresor runt om i bygderna.

På 1700- och 1800-talet var klädesplaggens livslängdmycket lång. En festkjol höll livet igenom, den kundeärvas och användas av flera generationer, en bättre mans-rock likaså. Allmogen var konservativ och äldre män-niskor bytte ogärna dräkttyp utan klädde sig hela livetigenom på samma sätt. Intressant är därför att tänkasig, att om man år 1923 intervjuade en 85 år gammalperson är denna född år 1838. 85-åringen kan ha godaminnesbilder av hur folk var klädda från omkring år1845. Den 85-åriga sagesmannen minns kanske en gam-mal släkting som år 1845 var 80 år och således född år1765. Sagesmannen kan beskriva den åldriga släkting-ens dräkt och även minnas material, färger och snitt.Eftersom klädesplaggens livslängd var lång och man iallmänhet ännu i ålderdomen använde åtminstone vis-sa plagg som man burit redan under ungdomsåren kanman dra den slutsatsen att sagesmannen på 1920-taletkunde redogöra för, om inte en hel dräkt, så åtminsto-ne för vissa plagg från 1780-90-talet.

Brage sände ut en serie frågeformulär till över 400Tygprover från slutet av 1700-talet, Liljendal kjoltyg. Förlagantill Liljendals kjol.

70

personer. Varje serie omfattade 16 blanketter och där-med inkom 6400 ifyllda formulär om klädesplagg och2800 tygprover.

Det insamlade materialet (dräktbeskrivningar ochtygprov), korrespondensen mellan de lokala dräktkom-mittéerna och Yngvar Heikel samt Dräktsektionens pro-tokoll utgör idag Brages dräktarkiv. Brages Dräktmuse-um räknar sin början från år 1921 då Yngvar Heikelföretog sin första dräktforskningsresa. Samlingarnabestår av orginalplagg från slutet av 1700-talet och för-ra hälften av 1800-talet. Alla folkliga plaggtyper är ihuvudsak representerade. Här finns en stor samling

bindmössor, kjolar, förkläden, livstycken, mansvästar,skjortor, huvudbonader för män samt stickade och vir-kade plagg. I Brages modelldräktsamling finns uppsyddamodeller av de rekonstruerade folkdräkterna.

De stora sångfesterna fungerade som dräktrekon-struktionernas viktigaste pådrivare, bygdedräktrörel-sen växte sig stark och Brages dräktsektion blev tvung-en att arbeta i ett mycket snabbt tempo. Arbetet skeddepå frivillig bas och under rätt knappa ekonomiskaomständigheter. Dräktintresset var stort i bygderna ochdet tog inte många år innan de flesta svenskspråkigasocknar fått sina dräkter. Det snabba tempot hadebåde sina för- och nackdelar.

Akademiker, som prof. Gabriel Nikander, betonadevikten av noggrann forskning. Han påpekade att detrent historiskt inte fanns några bevis för att varje sock-en förr skulle ha haft ett eget särpräglat dräktskick ochatt man måste ta i beaktande att dräktskicket i kust-bygderna uppvisade flera gemensamma drag över sock-engränserna, att påverkan från högreståndsmodet varuppenbar och att förändringar även i allmogedräktskick-et skett kontinuerligt om än långsamt. Nikander beto-nade vikten av att inte ge sig in på skapande av fantasi-dräkter.

Förutom genomgång av museisamlingar, insamlingav gamla klädesplagg och tygprover samt intervjuer,studier av gamla teckningar och målningar, skulle fors-karna också anteckna uppgifter om dräktskicket urofficiella dokument som t.ex. sockenstämmoprotokoll ikyrkoarkiven samt ur bevarade bouppteckningar. Ty-värr ansågs inte bouppteckningarna bringa någon vär-defullare kunskap för bygdedräktsforskningen, eme-dan där endast stod skrivet ”antydningar om dräkter-nas material, färger och slag…”. Senare tiders forsk-ning har kunnat konstatera att dräktforskarna på1920-talet tyvärr begick ett misstag då de inte såg bo-uppteckningarnas värde som dräkthistorisk källa ochinte förmådde tolka dem som hela samhällsdokument.På den tiden såg man uppgifterna i bouppteckningar-

Brages Dräktmuseums samlingar består av originalplagg ochdräkttillbehör i huvudsak från slutet av 1700-talet och förrahälften av 1800-talet.

71

na mera som spridda detaljer. Genom att jämföra ma-terialtyper, tidsperioder, orter och utbredning, plaggenspenningvärde, socialklasser, yrken och övriga socioeko-nomiska faktorer hade man kunnat tillföra de revitali-serade bygdedräkterna en stadigare historisk plattform.

Illustration av Pedersöre mansdräkt utförd av Astrid Åkerberg.

Den revitaliserade dräkten – problemoch lösningar

När man väl insamlat materialet i fält börjadesammanställningen av dräkten. Man följde i huvudsakde principer som Brage arbetat efter redan på 1910-talet. Dräkterna skulle återspegla allmogedräkter frånsent 1700-tal och tidigare hälften av 1800-talet. Enkvinnodräkt består av följande plaggtyper: huvudbonad,blus, livstycke, kjol, förkläde, axelduk, kjolsäck,strumpor och skor. I början av 1930-talet komplet-terades dräkterna med en tröja som ytterplagg.Mansdräktens plagg var: huvudbonad, skjorta, väst,rock, knä- eller långbyxor med lucka, strumpor och skor.Som tillbehör till många dräkter fanns även ett bälte avläder med vidhängande mässingssöljor.

Så långt det insamlade materialet räckte följdesprinciperna för vad en ”finlandssvensk bygdedräkt”skulle bestå av och hur den skulle se ut. Fanns det rik-ligt med material och i bästa fall även original klädes-plagg på t.ex. Nationalmuseum eller ett ortsmuseum,var möjligheterna att få fram en historiskt sett så rik-tig dräkt som möjligt större. Men var materialet fåta-ligt blev problemen genast större. Det andra storadräktmötet 1923 fick ta ställning till detta problem.

På mötet ansåg man rätt långt att en ort inte kun-de lämnas utan dräkt bara för att materialunderlaginte hittats. Man ville inte heller lämna den ”material-fattiga” orten ens tillfälligt utan dräkt för att återkom-ma då eventuellt noggrannare forskning gjorts i framti-den. Trycket från bygderna på att få egna dräkter varalldeles för stort för att någon ort skulle ha kunnat vän-ta på mera ingående forskningsresultat. Man ville hasin egen dräkt ”genast”. Bo Lönnqvist, som forskatmycket i folkdräktsrörelsens historia, uppger att ”näridén väl slagit rot i svenskbygderna gick folkdräktsrö-relsen inte längre att hejda”.

Svante Dahlström, som inledde diskussionen pådräktkongressen 1923, var av den åsikten att

72

”hembygdsdräkter böra tillskapas där sådana ickeförefinnas” men att detta dock fordrade ”såväl kunskapersom takt och auktoritet”. Han såg ett sammanhang medden svenske folklivsforskaren N.E. Hammarstedts synpå folkkulturen som s.k. ”gesunkenes Kulturgut” därfolket har upptagit lån av företeelser från de högrestånden och låtit dem ”sjunka ner” till sin egen folkligakultursfär, där den efter en viss omvandling upptagitssom gångbara element. Dahlström menade attfolkdräkterna var kopior och bearbetningar av de högreståndens modedräkt. Med stöd av denna omvand-lingsteori då lån och utveckling av dräkten ägt rum,tyckte Dahlström att även Brage kunde haka på ochnyskapa dräkter vid behov. Brage har ju redan låtitförfatta nya ord till gamla folkmelodier, så man kundeanvända liknande tillvägagångssätt då det gällde att lösaproblem i bygdedräktsrekonstruktionen.

Från bygdehåll framfördes även önskemål om prak-tiska och speciellt estetiska krav på bygdedräkterna.Önskemål om t.ex. färger med symbolisk betydelse ochliknande rent känslomässiga krav kunde förekomma.Som exempel kan nämnas att ekenäsborna önskade sigatt som symboler för en skärgårdsort vågmönster ochsjöns blåa färg skulle ingå i dräkten. Sjalen skulle sym-bolisera stadens 400-åriga anor. I skapandet av denåtergick man på en damastduk ur stadsmuseets sam-lingar och önskade även väva in årtalen 1528-1928.Dräktförslaget godkändes dock inte av Brage.

Yngvar Heikel och Brage strävade efter ”historiskäkthet” och ”bygdedräktsstil” så långt det bara varmöjligt och att man inte förhastat skulle skapa eller”låna” dräktdetaljer från t.ex. Sverige innan alla forsk-ningsresultaten granskats – ett arbete som beräknadesräcka ca två år.

”Låna av grannen” och ”åstadkommaharmoni”

Även om Gabriel Nikanders, Yngvar Heikels och Bra-ges dräktsektions vision var att rekonstruera så histo-riskt riktiga dräkter som möjligt, var man stundomändå tvungen att ge avkall på sina ideal. Det fanns såväldigt många frågor av både teoretisk och praktisk artman måste ta ställning till. Det stora dräktmötet 1923bestämde att man i fastställandet av bygdedräkten fören ort skulle ha gjort en tillfredsställande utredning

Kyrkslätt folkdräkt

73

med aktgivande på historisk stiltrohet, materialets äkt-het, praktisk användbarhet, skönhetens krav och dettai samråd med ifrågavarande ort. Långt ifrån alltid fannsdet tillräckligt med källmaterial för rekonstruering aven historiskt riktig bygdedräkt för alla svensk- och två-språkiga socknar. Man blev nu tvungen att diskuteramöjligheten att låna dräktsnitt, material och färger frånett rikhaltigare dräktområde till ett ”fattigare”. Ofta lösteman frågan så att man använde samma snitt på t.ex.livstycke eller väst men gjorde det i olika färger. En kjol

kunde få samma typ av randgrupp, men bottenfärgengjordes olika i två grannsocknar (t.ex. Munsala ochOravais kjolar). Speciellt då det gäller mansdräkter kun-de man helt och hållet kopiera grannsocknens dräkt ochendast ta andra färger till västen (t.ex. Vörå och Max-mo yngre mansdräkt; Esbo, Kyrkslätt och Sjundeå mans-dräkter; Kimito, Dragsfjärd och Västanfjärd mansdräk-ter).

Vidare hade man även en önskan om att ”åstad-komma harmoni”. Speciellt gällde det västar och livs-tycken, och på många orter ville man att kvinno- ochmansdräkten både färg- och mönstermässigt skulle ”höraihop”. Många mansdräkter har därför gjorts med väs-ten i samma färger som kjolen men med randningenförminskad (t.ex. Esbo, Kyrkslätt, Sjundeå, Dragsfjärd,Ingå kvinnodräkt

Sjundeå kvinnodräkt

74

Pedersöre, Bromarv och många fler). Kjolen och liv-stycket har gjorts av samma tyg i en mycket stor del avBrages kvinnodräkter, trots att det insamlade källmate-rialet inte direkt påtalat det (t.ex. Pernå, Pargas, Snapp-ertuna). En annan typ av harmonisering var att göralivstycket enfärgat i kjolens bottenfärg (t.ex. Esbo, Kyrk-slätt, Borgå). Även förklädets färger och randning harman löst enligt samma schema för ett flertal orters dräk-ter (t.ex. Borgå, Korsholm). Förklädet fick samma fär-ger som kjolen, men med smalare ränder.

Under rekonstruktionsarbetet på 1920-talet var detmånga orters direkta önskan att kvinno- och mansdräk-ten skulle harmoniera med varandra, så att man genastsåg ”vem som hörde ihop”. Med tanke på hur mångafina västtyger det kunde ha hittats i museernas sam-lingar och om man även vågat välja ”köptyger” som t.ex.

olika kattuner (tryckta bomullstyger), sidentyger ellerfabriksvävda kalminker är det kanske ur mångfaldenssynvinkel sett litet tråkigt att så många mansdräkter äruppbyggda enligt samma schema. Med tanke på denrent praktiska, men nog så viktiga detaljen, att kunnaskaffa material till dräkterna, har det igen varit lyckligtatt även så många västtyger gått att väva själv. Då detunder årens lopp ständigt varit problem med att hittaleverantörer för olika industriellt tillverkade varor. Ettproblem som i dag fortsättningsvis är aktuellt.

En harmoniseringssträvan i dräkten skedde även gäl-lande dräkttillbehören broderade bindmössor, axeldu-kar och kjolsäckar. Bindmössor, bestående av en siden-tygsöverklädd hård pappersstomme, ofta med brode-rier föreställande blommor och bladslingor, fanns i sto-ra mängder bevarade på museer och även hemma pågårdarna. Det var här fråga om ett plagg tillverkatuteslutande för festbruk, som inte reducerats till var-dagsanvändning efter en längre tids bruk och som inte

Sibbo mansdräkt

Bindmössor var plagg för festbruk och finns därför bevaradei rätt stort antal i Brages Dräktmuseum.

75

slitits ut på samma sätt som blusar, skjortor, västar,byxor, livstycken och kjolar. Bindmössor hittades där-för på nästan samtliga orter. Vid dräktrekonstruk-tionerna lät man därför textilkonstnärer och hand-arbetslärarinnor komponera broderier med blomster-slingor i samma stil som på bindmössorna till sjalar ochkjolsäckar, trots att dylika inte varit i användning i1700- och 1800-talets allmogedräkt. Numera rekom-menderas att man använder en sidensjal istället förden broderade axelduken. En tryckt axelduk medblommönster av tunt ylletyg på vitt eller svart bottenär även ett alternativ.

Kjolsäckarna har ofta gjorts av t.ex. lappar, mångagånger av restbitar i olika material där en glänsandeliten sidenbit fått en hedersplats i blickfånget omgivenav ylletygslappar eller lappar av tryckt bomullstyg.Många av de syd-österbottniska folkdräkterna har tra-ditionella kjolsäckar av olikfärgade lappar av kläde. Kjol-säckarna har nog kunnat ha små broderier och applika-

tioner, men de har inte harmonierat med broderiernapå bindmössan. En intressant typ av kjolsäckar är de ikläde med en underliggande applikation där grant tyglyser igenom figurklippta hål underifrån (Helsinge, Par-gas, Dragsfjärd och Västanfjärd). Originalmodeller tilldessa finns på Nationalmuseum och Åbo Landskaps-museum. Vissa kjolsäckar, som t.ex. Ekenäs och Pojo,har enbart symbolbetonade broderier, ekollon och hjär-ta med ekollon. Andra igen har fått blomsterbroderi-er i jugendstil från 1900-talet (t.ex. Korpo, Nagu,Snappertuna, Karis-Svartå). Iniö kjolsäck, förkläde ochmössa har ett broderi baserat på ett ungt mönster frånDalarna och bokhandlaren Josef Herler i Nykarlebykomponerade dalainspirerade blomsterbroderier förmössor, förkläden och kjolsäckar till Nykarleby-, Mun-sala- och Jeppodräkterna. Ett större framtida forsk-ningsprojekt för Brages dräktsektion vore att rekon- Kjolsäcken till Ekenäs folkdräkt är komponerad med mönster

av ekollon för att symbolisera staden Ekenäs.

Kjolsäcken till Helsingedräkten har sin förebild i en kjolsäckbevarad i Nationalmuseum. Kjolsäcken är av kläde med enunderliggande applikation där grant tyg lyser igenomfigurklippta hål underifrån.

76

struera andra, dräkthistoriskt sett mera riktiga kjolsäckarför flertalet dräkter.

Linneplagg och hålsömmar

Det som vi nuförtiden kallar ”blus” i den moderna kvin-nodräkten motsvarades på 1700- och 1800-talet av särk,en överdel och nederdel fastsydda i varandra. Överde-len gjordes av finare linne och nertill användes ett gröv-re hemvävt linnetyg. Övredelen slutade något undermidjan. Särkens delar skars till av trådraka stycken, föratt inget tyg skulle gå till spillo. I nedredelen kundeman sätta in kilar för att få vidd. Ibland var särkenärmlös och ovanpå denna klädde man en överdel. Hals-hålen var vanligtvis fyrkantiga med rundade hörn. Fest-särkarna kunde ha kragar med upprispad kant ellerbroderier.

Det har inte bevarats någon större mängd särkar påvåra museer. Särkarna har slitits i användning och fest-särkar har med tiden reducerats till att användas somvardagssärk. När vardagssärken blivit helt utsliten harman gjort t.ex. barnlindor eller trasor av det mjuka lin-netyget. Under dräktrekonstruktionen på 1920-talethittade man därför inte så många original särkar somkunde stå modell för bygdedräkterna och sagesmännenkunde inte heller informera om gamla särkar i använd-ning under sina uppväxtår. Under dräktrekonstruktions-arbetet ansåg man också att de moderna, framtill öpp-na skjortblusarna med knäppning var mera praktiskaoch bekväma att använda än särkar samt mera estetiskttilltalande. Man hade inte heller tid att söka efter särkardå man från bygdehåll gärna skyndade på dräktarbetet.I dagens dräktarbete strävar man efter tidsmässig en-hetlighet och därför har Brages dräktsektion, i den månman funnit uppgifter om originalsärkar, strävat till attersätta de modernare öppna blusarna med tidstrognasärkar och överdelar. P.g.a. att det finns så få bevaradesärkar är arbetet svårt och mycket återstår ännu att göra.

Då det gäller mansskjortorna är situationen bättreoch här används till alla dräkter en lång linneskjortamed hög krage, som delvis viks ner över halsduken.Mansskjortorna har hals- och ärmspjäll samt steglappnertill i sidsömmen. Broderier förekommer sparsamt,förutom på brudgumsskjortor.

Ylleplagg

På 1920-talet var yllegarnerna ännu rätt bra och manfick tag på kardgarn som gav ett strävt tyg, vilket på-minde om de handvävda ylletygerna på 1700- och 1800-talet. Folkdräktsanvändarna ville dock gärna ha tunna-re och bekvämare plagg som var lättare att sy och inteså varma, så man övergick till det slätare och tunnare,tvinnade kamgarnet. Flere årtionden vävdes folkdräk-terna i kamgarn, men kamgarnet blev även det mjukarehela tiden och på 1980-talet beslöt Suomen Kansallis-pukuraati (där även Brage har en representant) att manbör väva folkdräkterna enbart med kardgarn för att ty-gerna mera skall efterlikna 1700- och 1800-talets strä-va ylletyger.

Att övergå till enbart kardgarner var ingen lättprocess. Vävrapporter och garnåtgångstabeller måstegöras om. Många väverskor fick lov att räkna milli-metrar istället för inslag i ränderna, som de var vanamed. Speciellt de spolkastade tygerna, där färgerna steg-vis övergår i varandra, vållade bekymmer. Garnernasfärgnumrering blev en annan och endel av färgvarian-terna som funnits på de större garnleverantörernas kam-garnskartor togs inte med som kardgarner (antagligenp.g.a. liten efterfrågan). Många väverskor och folkdräkts-användare tyckte att tygerna blev alltför tjocka och där-med svåra att sy och plaggen otympliga och varma attbära. Övergångsprocessen var lång och många väver-skor vägrade länge att övergå till kardgarn. Men hållerman ett 1700-talstyg i sin hand och kan jämföra gedi-genhet, tyngd, glans och hantverkskunnande är det inget

77

tvivel om att ett folkdräktstyg bör vara strävt och sta-digt.

Dessvärre har även kardgarnera under de senaste årenblivit allt mjukare, tunnare och kvalitetsmässigt sämre.Vi står igen inför samma problem som på kamgarnetstid. De handvävda ylletygen blir nu alltför mjuka ochostadiga och påminner inte längre om de sträva 1700-1800-tals tygerna. Dessutom har det förekommit atttyger i användning blir ”noppiga” på ställen där två ytorgnuggat mot varandra. Inom folkdräktsorganisationer-na har man ånyo börjat diskutera ett eventuellt byte tillen grövre garnkvalitet.

Vadmal och kläde

Den gamla hemvävda vadmalen var tjock och håll-bar, valkad vid stampkvarnen till ett mycket tätt tyg.Vadmal användes till rockar, tröjor, byxor och tjocka-

re kjolar, mest till arbets- och vardagsplagg, men ocksåtill kläder för bättre bruk (främst männens byxor ochrockar). Det industriellt tillverkade klädet var tunt, tättoch hade en skuren yta som gjorde att man inte kundeurskilja ränning och inslag. Klädet var dyrt och efter-traktat och användes enbart till förnäma högtidsplagg.Det är därför i folkdräktssammanhang meningen attskillnaden i tjocklek mellan vadmal och kläde skall vararätt stor. Emellanåt har dock kvaliteten på de bägge in-dustriellt tillverkade tygerna varierat med resultatet attvadmalen varit tunn och klädet tjockt. Det har t.o.m.hänt att läget varit så katastrofalt att man haft svårt attskilja tygerna åt. Idag är vi i den lyckliga situationen attman får både vadmal och kläde i goda kvaliteter.

I dag syr vi alla västar, livstycken, rockar och tröjormed ett foder av grovt, naturfärgat linnetyg på sam-ma sätt som folkdräkternas förebilder, de gamla plag-gen på museerna. Fodret ger stadga åt plagget och skyd-dar det ofta dyrare yttertyget från slitage. På museer-na finns även förnäma rockar med foder av blårandigtlinnetyg, som en extra fröjd för ögat. Fodret sys ävenfast med en söm där stygnen går igenom både fodretoch ovantyget och som syns som en liten prick påovantyget, en prickstickning.

Kjolens längd – en tidsspegel

En för kort kjol är den faktor som mest av allt störhelhetsintrycket av en folkdräkt. Den rätta, tidsenli-ga längden på en kjol är ca 15 cm från golvet (mättmed skorna på). Kjolarna på den serie akvareller avBrages allra tidigaste folkdräkter som målades avNationalmuseets tecknare Maja Mikander år 1910, haralla traditionell längd. På fotografier kan man se attkjolarna ännu i början av 1920-talet var tillräckligtlånga. Efter detta började modedräktens kjollängd til-lämpas även på folkdräktskjolarna, för att nå sin abso-luta kulmen på 1960- och 1970-talen då jag hört berät-Söljebälten i Brages Dräktmuseum.

78

tas att man t.o.m. klippte av folkdräktskjolarna vid knä-na. Speciellt barnkjolarna följde det rådande minimo-det.

På 1700- och 1800-talen använde kvinnorna fle-ra, upp till 3-4 yllekjolar ovanpå varandra. Detta delsför värmens skull och dels för att modeidealet var så-dant att man skulle se ståtlig ut och ha mycket kjolviddoch tyg runtomkring sig, men en smal midja. Detta varen allmogevariant av de högre ståndens krinolinmode.På 1920-talet igen rådde det s.k. charlestone-modetdå kvinnorna skulle vara pojkaktigt smala utan midjaoch byst. Därför lämnade man bort underkjolarna ochbörjade pressa skarpa veck i även i folkdräkternas kjo-lar och förkläden. De nedpressade vecken satt kvarännu till långt in på 1980-talet. Kombinationen förkort kjol med hårt pressade veck tillsammans med av-saknaden av mössa är nästan det längsta man kan kom-ma ifrån 1700-1800-talets folkliga dräkt.

Huvudbonad och frisyr

”Kronan på verket” i förvandlingen till allmogekvinnafrån 1800-talet är bindmössan med en styckespets somsluter tätt kring håret. Håret kammas bort från an-siktet och nacken och samlas upp i en knut mitt påhuvudet. Räcker inte det egna håret till en knut för-länger man det med en lösfläta av t.ex. lin eller garn.Runt håret sätter man den formsydda, stärkta och slätaspetsen så att allt hår täcks. Spetsen sys alltså ej fast imössan utan man sätter spetsen på först och mössansist. Mössan hör ovillkorligen till folkdräkt, en kvinnaskulle aldrig ha visat sig barhuvad utomhus i det gamlaallmogesamhället och efter konfirmationsålder skulle enflicka börja använda mössa. Detsamma gäller pojkarna.Folkdräktens huvudbonad döljer dessutom effektivt denmoderna frisyren.

Ännu på 1960-, 70- och 80-talen hade man spetsenfastsydd i mössan och man samlade inte heller upp hå-

ret utan det fick vara som det var, även löst nedhängan-de och permanentlockigt. Eller så använde man ingenmössa alls, eftersom många tyckte att den var ful ochopraktisk. Ännu idag stöter man ibland på folkdräkts-användare som inte vill ha mössa. Men dräkten är intekorrekt utan huvudbonad och helhetsintrycket lider ommössan saknas.

Tidlösa i 100 år?

Har då våra rekonstruerade folkdräkter varit tidlösai 100 år eller är de rentav identiska kopior av över 200år gamla dräkter? På bägge frågorna måste man nog svara

År 1923 följde kjollängden den också nu rekommenderade”15 cm från golvet mätt med skorna på”. Strax därefter börjadelängden anpassas till modedräktens kjollängd. Här stoltaBrageiter i folkdräkter i Göteborg.

79

nej. Våra rekonstruerade folkdräkter har inte varit tid-lösa i 100 år. De har genomgått förändringar och dåman ser på fotografier av folkdräktsanvändare från oli-ka tider, kan man relativt lätt säga vilket årtionde bil-den är tagen. Folkdräktsforskarna arbetar hela tiden påatt få dräkterna så lika dräktskicket på 1700- och 1800-talet som möjligt. När Suomen kansallispukuraati görnya dräktrekonstrueringar arbetar man uteslutande ef-ter originalförlagor från muséerna i kombination medmålningar, teckningar, bouppteckningar, domstolspro-tokoll, brev o.dyl.

Brage har fortfarande en del att ändra på i sinafolkdräkter för att få dem i ”1700-talsskick”. Men viär en god bit på väg. Förändringar i folkdräkten, om

Professor Bo Lönnqvist, mångårig ordförande för Bragesdräktsektion, i Dräktmuseet 1994.

också i riktning mot äldre tradition, mottas inte alltidmed entusiasm av folkdräktsanvändarna. Det händeratt folk tycker att Brage ”förstört” dräkten om vi ändratpå skärningen i ett livstycke, inte längre rekommende-rar de broderade axeldukarna eller tagit bort ett kors-stygnsbroderi i jugendstil från ett förkläde.

Folkdräkterna är inte helt identiska kopior av all-mogens festdräkter från senare hälften av 1700-talet ochtidigare hälften av 1800-talet. Materialen, t.ex. garner-na är annorlunda, vårt handalag och vår fingerfärdig-het är sämre idag. Vissa broderier på t.ex. gamla särkarär så svåra att göra att t.o.m. textilforskare som sysslatmed rekonstruering av folkdräkter i tiotals år, får käm-pa länge innan de lyckas åstadkomma en kopia av söm-men. Detsamma kan gälla en viss typ av stickteknik t.ex.vid hälhoptagningen på en strumpa eller ett paljett- ochmetalltrådsbroderi på en bindmössa. Det är nog inteheller möjligt att lyfta ut en 200 år gammal sak ellerhändelse ur sitt sammanhang och placera in dem i nu-tid och tro att allting kunde vara precis lika. Men mansträvar till att göra folkdräkterna så lika sina original-förlagor som möjligt. På detta sätt håller man gammalhantverkarkunskap och materialkännedom vid liv.

Källor

Brages Årsskrift I, 1906.Brages Årsskrift II, 1907.Brages Årsskrift III, 1908.Brages Årsskrift 5, 1910.Brages Årsskrift 12-14, 1917-1920.Brages Årsskrift 15-18, 1920-1923.Brages Årsskrift 1974-1986. Heikel Yngvar. På forskningsresor iSvenskbygden. 1986.Dahlström Svante. Svensk-Finlands Bygdedräkter. Budkavlen1956.Lönnqvist, Bo. Folkkulturens skepnader. Till folkdräktensgenealogi. Helsingfors 1991.Lönnqvist, Bo. Den finlandssvenska bygdedräktsrörelsen.Ideologier – Former – Gestalt. 1992 manus.