D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

25

De första9000 åren

PÄRLOR FRÅN GRAVARNA VID VRETEN. FOTO: KHODER LAAMA/ÖREBRO LÄNS MUSEUM

26

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

LITEN TIDSGUIDESedan slutet av 1800-talet har förhistorien delats in i tre perioder. Tre-periodsystemet utgick från tre olika material - sten, brons och järn - somansågs dominera perioderna. Efter hand har olika underperioder kom-mit till och skapat en stor flora av namn. Dessutom ska perioderna mot-svara en viss tid och gränserna för dessa är en ständig källa för diskussionoch debatt. Här följer en kort guide över olika beteckningar som medfördel kan jämföras med tidsaxeln i föregående kapitel.

Stenåldern brukar delas in i äldre och yngre stenålder som med merförklarande namn även kallas jägarstenålder och bondestenålder. Denäldre stenåldern kallas ofta mesolitikum, ett internationellt mera gång-bart namn. Perioden brukar i Sverige räknas från cirka 8000 f Kr till4000 f Kr. Den långa perioden brukar ibland även delas i tidig och senmesolitikum, med en flytande gräns ungefär mitt under perioden. Denyngre stenåldern kallas på motsvarande sätt neolitikum och räknas fråncirka 4000 f Kr till 1800 f Kr. Inom neolitikum finns tre underperioder:tidig- (4000-3300 f Kr), mellan- (3300-2350 f Kr) och senneolitikum(2350-1800 f Kr). Till perioden hör också sedan gammalt beteckningarpå flera ”kulturer”, till exempel trattbägarkulturen. När ”kulturerna”nämns förklaras de närmare i texten. I samband med de äldre kartor,som förekommer i avsnittet om stenåldern, används de beteckningarsom då var gällande. Där redovisas också årtal som vägledning.

Bronsåldern brukar vanligen delas in i äldre och yngre bronsålder.Den äldre brukar räknas mellan 1800 och cirka 1000 f Kr medan denyngre sträcker sig ungefär fram till 500 f Kr.

Järnåldern är ungefär lika lång som bronsåldern men delas in i flerunderperioder. En grov indelning som är viktig i sammanhanget är äldreoch yngre järnålder. Den äldre omfattar tiden 500 f Kr till 400 e Kr ochdelas i sin tur in i förromersk (500 f Kr – år 0) och romersk (0-400 e Kr)järnålder. Den yngre järnåldern har underperioderna folkvandringstid(400-550 e Kr), vendeltid (550-800 e Kr) och vikingatid (800-1050e Kr). Periodnamnen känns idag något föråldrade men används ändåeftersom de är så etablerade.

Jägarna

Läsebok i lera”Var gick vattnet?” är en fråga som arkeologer ofta får av intresseradeförbipasserande. Frågan visar att fenomenet landhöjning har slagit fastrot i det folkliga medvetandet. Detta är ju knappast förvånande efter-som enorma vattenmassors försvinnande och uppstigande jungfrulig markerbjuder ett drama som dessutom kan associeras till syndaflod och enjord renad från synder. En lika berättigad fråga i sammanhanget är na-turligtvis ”När gick vattnet?”. Hela vår förhistoriska tideräkning är upp-byggd kring möjligheten att besvara denna fråga. När pionjärerna de

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

27

Geer och von Post lärde sig att tyda lervarvens kronologi så gav de oss ettredskap för att enkelt läsa kulturlandskapet.

Örebro län är på så vis en utmärkt läsebok. Från det breda slättland-skapet i Närkes hjärta till barriären av skogar och berg är det inte särskiltmånga mil. Ändå berättas här hela historien om landet som föds ur ha-vet för att sedan långsamt befolkas och bebyggas. När isen motvilligtsläppte taget och retirerade norrut täckte smältvattnet nästan hela länet.Våra högsta berg hamnade dock aldrig under vatten. Gränsen brukarkallas högsta kustlinjen (HK). Vi hittar den i Tiveden på cirka 136 me-ters höjd, i Kilsbergen kring 160 meter och vid Grythyttan kring 180meter. Tiden är ungefär 8000 f Kr.

Först på platsMänniskor kan ha tagit de isfria ytorna i anspråk redan då. Vi har ingabelägg men skogarna har nog en del hemligheter kvar. En av hemlighe-terna avslöjades för några få sedan. Länets äldsta hittills kända boplatsantas ha legat vid Flosjöhyttan vid stranden av Halvarsnoren söder omGrythyttan. Den har daterats utifrån slagtekniken på tre kärnyxor ochen skivyxa, alla gjorda av lokal hälleflinta. En datering kring 7500 f Krhar föreslagits. Halvarsnoren förvandlades under årtusendet från en havs-vik till en insjö och stora förändringar skedde i livsbetingelserna i områ-det.

En annan hemlighet gömdes uppe i skogarna på Käglan, Bergslagensbarriär mot norra Hjälmarbygden. Vid det gamla vargskallsbergetKuphälla avtäcktes nyligen resterna av en ”jaktstation” från äldre stenål-der. Man har återkommit till platsen vid speciella tillfällen, till exempelnär säl varit möjlig att fånga. Stationen var i bruk för över 7000 år sedanoch med dateringar koncentrerade kring 5300 f Kr är den Hjälmar-bygdens äldsta undersökta plats. Kuphälla ligger 70 meter över havetmen under jägarnas tid svallade havet runt omkring. Platsen låg på enliten ö i ytterskärgården och fast land fanns inte förrän i Kilsbergen. Idag tillhör Kuphälla Götlunda socken och Västmanlands län, den endanärkesocken som inte tillhör Örebro län. Den är ändå intressant ur ett

Inlandsisen på r eträtt frånNärkeslätten.

FOTO

: M

AG

NU

S W

ESTERBO

RN

28

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

länsperspektiv eftersom liknande platser sannolikt finns på de gamlaskärgårdsöarna som nu tillhör Käglans toppar inom Örebro län.

Som kontrast till skärgårdsmiljön i Käglan kan några boplatser fråninlandet på Närkeslätten fungera. Väster om Vibysjön ligger Sågebolsom undersöktes när E20 byggdes om i början av 1990-talet. Även härfanns en liten jaktstation och tiden är ungefär densamma som vidKuphälla. Den låg på en liten kulle omgiven av våtmarkerna vid Vibysjönoch är alltså ett exempel på mesolitisk närvaro i inlandet, miljöer sombara i liten omfattning studerats inom stenåldersforskningen. Nära Såge-bol ligger Västra Backa som undersöktes i samma sammanhang. Därfanns också smärre närvaro under stenåldern men ingen närmare date-ring gick att få. Läget påminner om Sågebol och det är inte omöjligt attde båda använts på samma sätt och under ungefär samma period. Enliknande, tillfälligt använd plats undersöktes vid Skävi, vid Vibysjönssödra strand. Inga anläggningar fanns på platsen däremot många spår avstenhantverk i kvarts och kvartsit. Utifrån slagtekniken kunde Skävi da-teras till sen mesolitikum, innan 4000 f Kr.

Fynd och prickarFör att översiktligt visa utveckling och förändring under stenåldern åter-ges fyra kartor som sammanställdes av Sune Lindqvist för nästan 100 årsedan. Med prickar markeras samtliga fyndplatser för då kända lösfyndfrån sten- och bronsåldern. Det kan tyckas passé att använda ett så passålderdomligt underlag men faktum är att Lindqvists genomgång är denenda fullständiga som gjorts för Närkes del. Strandlinjerna har förfinatsoch ibland förflyttats och fler fynd har kommit till känna men hansarbete var högklassigt för sin tid och kartornas grunddrag är fortfarandegiltiga. Som pedagogiskt hjälpmedel för att visa Urnärkes framväxt ärLindqvists insats ännu oöverträffad. En stor nackdel i sammanhanget ärdock att den var begränsad till landskapet Närke, varför länets övrigadelar endast kommer att nämnas i texten. Slutligen, de något otidsenligarubrikerna är Lindqvists, men de har behållits trots att vi nu rör oss medandra begrepp. De är svåra att byta ut och de ger en god bild av tidensgång, från trindyxa till hällkista.

De flesta fynden är yxor vilket knappast är förvånande. Hållbart ma-terial och karaktäristiskt utseende gjorde att de tidigt kunde kännas igenoch tolkas i folkligt medvetande. Den äldre stenåldern kallades tidigaretill och med ”trindyxtid” efter den vanligaste yxtypen. Trindyxan var ettstandardredskap som skapades kring 6000 f Kr och som hade minst en3000-årig livstid som typ. På våra breddgrader var den oftast gjord avgrönsten eller annan lokal bergart. Under yngre stenålder kom den efterhand att ersättas av mer individuella typer, där både formgivning ochfunktion var viktiga. Inom länet finns också ett fåtal fynd av en ännuäldre typ som brukar kallas ”Lihultsyxan” efter den första fyndorten iSkee i norra Bohuslän. Den är en långsmal grovhuggen kusin tilltrindyxan.

Det finns dock skäl att diskutera hur lämpliga lösfunna fynd är för attvisa befolkningstäthet. Felkällor och störningsmoment är flera och all-varliga. Själva ordet lösfynd berättar att de är lösryckta från sitt samman-

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

29

hang och uppgifterna kring fyndplats är ofta inte särskilt exakta. Mångayxor har också legat i byrålådorna länge innan de hamnat hos museereller samlare, vilket gör att ursprungliga uppgifter kan ha förvanskatseller glömts bort. Speciellt för just yxor är att de inom allmän folktroansetts ha magiska egenskaper, till exempel en förmåga att som överna-turlig åskledare avleda blixten från mänsklig boning. Av den anledningenkan de ha färdats långa sträckor som bytes- eller handelsvara. Flera ex-empel finns på yxor som instoppade i grunden har kommit fram vidrivning av äldre hus. Yxor som hittas under sådana omständigheter böralltså betraktas med extra misstänksamma ögon.

En annan mänsklig faktor som påverkat kartbilden är de entusiasterute i bygderna som aktivt letat efter och samlat in föremål, i första handyxor och/eller föremål av flinta. Dessa personer har naturligtvis gjort enstor och viktig insats för fornforskningen i länet. Samtidigt som manerkänner detta kan det inte förnekas att verksamheten satt beståendeavtryck i spridningsbilden med en viss överrepresentation för områdeninom entusiasternas aktionsradie. Ytterligare en faktor som påverkat bil-

NERIKE UNDER TRINDYXTIDEN (6 000-3000 F KR)Hjälmaren är en stor havsvik. Norr om dagens sjö syns bara enstakadelar av Käglan. I väster går stranden upp mot Kilsbergen, i höjd medJärle, Kil, Latorp, Fjugesta och Edsbergs kyrka. Som öar i vattenspegelnsyns delar av Snavlundaåsen med den största ön från Hackvad upp motKnista. Åsryggar finns också vid Hardemo och Hallsberg längs den södrastranden. En större halvö sticker ut mot Yxhult och strax intill ligger enliten ö vid Kvarntorp. Därefter fortsät-ter stranden relativt rakt österut söderom Sköllersta och Askers kyrkor.Närkeslätten är alltså så gott som heltunder vatten, med undantag för smärreöar.

Med utgångspunkt från Lindqvistskarta ser vi en tydlig centralbygd längshavsvikens sydvästra strand. FrånKnista går en halvcirkel via Viby tillHallsberg, i den innerskärgård som bil-das av vad som idag är åsryggar. Ennågot glesare koncentration av fyndsyns längs Svartån upp mot Teen,medan en tydligare koncentration finnskring Hammar med norra Vätternsskärgård som gemensam nämnare. Enmindre samling fynd finns även mel-lan sjöarna Tisaren och Sottern därPålsbodaåsen tidigt erbjöd en torr-skodd väg och bas för mänsklig vistelse.

Fornfynd i Närke undertrindyxtiden (6000-3000 f Kr).Sune Lindqvist 1930.

30

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

den är graden av jordbruksaktivitet. Närke genomgick en oerhörd upp-odling från och med 1600-talet med en gigantisk topp under 1800-taletnär folkökning och sjösänkningar sporrade till stordåd. Det finns en visssamstämmighet mellan socknar med hög uppodling, få fornlämningaroch många lösfynd. I slutänden tvingas man dock konstatera det aldriggår att få en ”rättvis” bild. Det är dock viktigt att vara medveten om vadsom skapat dagens bilder av forntiden.

Ett antal stenyxor hämtade urlänsmuseets magasin.

FOTO

: JO

HAN

NA H

AG

EFA

LK/Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

M

Jägare vid VätternMed utgångspunkt från kartan samt de få undersökningarna kan någraiakttagelser och några frågor formuleras. Den mesolitiska bygden kringVätterns norra spets är av stort intresse för forskningen. Vättern var re-dan då avsnörd från landhöjningen och såg ut ungefär som idag. Vissaförändringar har skett genom den så kallade tippningseffekten som orsa-kas av att landhöjningen är större ju längre norrut man kommer i lan-det. För Vätterns del innebär det att strandlinjen långsamt retirerar inorr medan Jönköpingstrakten i stället får ett högre vattenstånd. Vaddetta innebär för lokaliseringen av förhistoriska lämningar har egentli-gen aldrig diskuterats. Strandnära platser från mesolitikum bör alltsååterfinnas på visst avstånd från dagens strand. Effekten kan emellertidinte jämföras med strandlinjens förskjutning inom de delar av länet somlåg vid stranden av den långsamt krympande Hjälmarhavsviken. NorraVätterns insjöskärgård med många små öar kan med fördel jämförasmed en liknande skärgård i vad som idag är Södertörn, söder om Stock-holm. Där har många mesolitiska lämningar undersökts under senare år.En av slutsatserna är att utveckling skett lokalt i högre grad än vad mantidigare trott. Svensk stenåldersforskning har mest utgått från ett syd-och västsvenskt perspektiv med södra Sverige som impulsgivare och öv-riga Sverige som mottagare. Resultat både från Mälardalen och frånNorrland har emellertid visat att bilden är mycket förenklad. Andra kon-takter och egen utveckling har spelat en stor roll. Norra Vätterbygdenhar något av en nyckelposition mellan öst och väst och mellan nord ochsyd. Vägen till Hjälmarhavsviken var bara några få mil och Snavlundaåsen

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

31

var raka spåret till centralbygden i Västernärke, med sin långa kust somerbjöd god utkomst. En grundlig specialinventering inom framföralltHammars socken borde kunna ge resultat av riksintresse, med tanke påde rika lösfynden från socknen.

Västernärke från sydvästCentralbygden i Västernärke utvecklades med tre uppstigande åsryggarsom främsta bas för lokalisering. Öar blev till landbryggor som senareblev uddar i den stora viken. Naturen var god och snart hittade männis-korna hit. Här ser vi början till den befolkningsmässiga övervikt somVästernärke länge kom att ha. Bland fynden finns märkbara inslag avflinta och västsvenska föremålsformer. Allt talar för att området befolka-des från sydväst och likheterna består i själva verket under stora delar avförhistorien. Vilken form kontakterna hade är svårt att bedöma men etthandelsutbyte fanns uppenbarligen redan under mesolitikum. Centralasocknar i sammanhanget är Edsberg, Viby och framförallt Hardemo underden äldre stenåldern. Hardemo intar en särställning när det gäller anta-let lösfynd, till en del beroende på den kände hembygdsforskaren KarlÖstlund som bodde i socknen under en längre tid.

En boplats – ett hem?Ett helt annat område är de stora bergslagsskogarna som sedan länge varavskurna från landhöjningen. De allra tidigaste lämningarna kommermöjligen från äldre mesolitikum när havsstranden fortfarande låg närainom delar av området. Både fynd och enstaka undersökningar pekardock på att även inlandet till viss del var befolkat. Man bör egentligenvara försiktig med begrepp som ”befolkat” och ännu mer med uttrycksom ”boplats”. Det sista antyder en central punkt, ett hem, en plats därman bor. Föreställningen stämmer dåligt med den rörliga jägartillvarosom antas vara periodens livsstil. Det är slående att undersökningar all-tid tycks gälla till exempel jaktstationer och tillfälliga läger. Teoriernasbasboplatser lyser med sin frånvaro och frågan är om de nånsin kommeratt hittas. De kan också vara en skapelse av vårt moderna sätt att se påtillvaron, där hemmet är basen för våra liv. Ett jagande folk kan i förstahand ha känt sin trygghet i gruppen snarare än i ett låst boende. Attgrupperna sedan kan ha återanvänt många av platserna förstärker snarastargumentet. En grupp som rör sig mellan ett antal platser inom mereller mindre avgränsade revir har knappast behov av ett ”hem”, däremotav flera lägerplatser avsedda för speciella aktiviteter.

En plats som kan belysa just frågan om stora baser eller tillfälligaläger är Vårbogrind i Nysunds socken, nära Letälvens utflöde i Skagern.Inte mindre än 26 yxor har vid olika tillfällen hittats inom två begrän-sade ytor. Inslaget av Lihults- och trindyxor visar på verksamhet undermesolitikum. Vårbogrind kan möjligen också ha varit en mötesplats ikontakterna mellan Västsverige och Västernärke. En helt annan typ avlägerplatser representerar de tio ”boplatser” som registrerades vid en in-ventering inom skjutfältet vid Villingsberg 1993. Samtliga ligger idagvid sjöstränder och påminner mycket om norrländska boplatsmiljöer.

32

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

Ingen av platserna är daterad men åtminstone en del kan ha använts närde låg i inlandet. Beroende på datering kan naturligtvis avståndet tillhavsstranden variera. Fynden dominerades av kvarts men även flinta fö-rekom. Kvarts var sin tids universalmaterial och användes för tillverk-ning av de flesta redskap som behövdes. Spill från tillverkningen är detvanligaste fyndet vid mesolitiska undersökningar. En timmas besök aven liten grupp människor under mesolitikum kunde lämna tillräckligtmed fynd för att skapa en boplats. De nyregistrerade lägerplatserna iKilsbergen är sannolikt bara toppen på isberget. Därmed innebär de intebara ett vetenskapligt utan även ett antikvariskt problem. En grupp irörelse inom ett revir på några mil skapar hundratals ”boplatser”, någotsom kan vara svårt att hantera för kulturmiljövården.

Norrland möter SvealandLängre norrut i Bergslagen finns också några platser av stort intresse,bland annat Flosjöhyttan i Grythyttan som redan nämnts. Fler boplatserfinns i Hällefors kommun bland annat kring sjöarna Norrälgen, Sörälgenoch Halvarsnoren, varav ett tiotal är registrerade. En av dessa, vid sjönFlaxen, undersöktes 1976 och tolkades som en säsongsboplats, vilketkan vara lika med ett mycket kort, kanske dygnslångt besök. Ytterligareen bygd som uppenbarligen var populär under mesolitikum fanns kringBjörkasjön öster om Lindesberg. Där har ett ganska stort antal yxor hit-tats, både Lihults- och trindyxor, men inga undersökningar har gjorts.

Den nuvarande Bergslagen inom Örebro län kan ses som ett nyckel-område när det gäller att förstå relationen mellan norrländsk och syd-svensk stenålder. Den biologiska norrlandsgränsen passerar genom södraBergslagen och Kilsbergen. Flera kulturgränser delar också länet, somnågot paradoxalt genom sitt centrala läge blir ett område med mångagränser. Där gränser möts möts emellertid också människor och grän-sernas land blir på så vis också en mötesplats. Möjligen kan vi se länetsom en slags tidig marknadsplats.

Odlarna

Bönder vid sjöstrandenEtt ständigt krympande Litorinahav lämnade efter sig jungfrulig marksom blev till bördig jord och med tiden hittade det enkla jordbruket tillHjälmarbäckenet. Kanske hade det redan då startat i Norra Vätterbygdendär mesolitiska revir följdes av neolitiska anspråk på jorden. Här var somsagt strandlinjen redan så gott som fast. Vissa kontaktvägar fanns åsvägenmot Västernärke men bygden var ändå avskild mot övriga Närke. Densammanbindande länken var i stället Vättern som erbjöd förbindelsermed götalandskapen, där neolitiska bygder redan börjat frodas.

Längre norrut började Västernärke ta form. Drumliner och åsar ska-pade spänning i ett landskap präglat av rik lövskog med eken somkaraktärsträd. Här och där syntes små gläntor där framförallt ask ochalm fått lämna plats för betande djur. Människan hade mer och mer

Skogens vita guld - råmaterial tillredskap.

FOTO

: JE

NN

Y H

OLM

/UV B

ERG

SLA

GEN

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

33

övergått till jordbruk som huvudnäring och därmed också en allt störregrad av bofasthet. Havet hade flyttat sig allt längre bort och insjöarnagav den vardagliga vattenkontakten. Men även om havet försvunnit frånsynranden så liknade kartbilden knappast dagens. Även i den här delenav Närke har många utdikningar och mindre torrläggningar gjorts imodern tid. Tidigare sankmarker och små slättsjöar har lagts under plo-gen. De första bönderna hade, precis som alla sina efterträdare, problemmed vattnet. För mycket eller för litet, sällan var det lagom.

Den tätbefolkade KumlabygdenNär havsytan låg cirka 40 meter högre än idag trängde en smal litenfjärd söderut från Stor-Mosjön, som genom ett trångt sund fortfarandehade kontakt med Hjälmarhavsviken. Som en rest av fjärden rinner nu

Fornfynd i Närke under döstiden(ca 3000-2500 f Kr).Sune Lindqvist 1930.

NERIKE UNDER DÖSTIDEN (CA 3000-2500 F KR)Hjälmaren är fortfarande en havsvik men nu har den krympt rejält. Käglanbestår av flera stora öar men landkontakt finns från Fellingsbro.Käglanhalvön ramas i norr in av en smal vik som sträcker sig upp mottrakten av Ervalla. Större norrgående vikar syns kring Lången ochTysslingen. En mindre vik sträcker sig även upp mot Ekers kyrka. Mitt ihuvudviken ligger en större långsträckt ö söder om Örebro med börjanvid Hjälmarsnäs och slut vid en punkt mitt i mellan Gräve och Täbykyrkor. I väster har stora landmassor frilagts och från Viby är det nunästan två mil till havet. En mindre vik går ned mot Kräcklinge och tvålångsmala vikar flankerar Hallsbergs-åsen som nu är frilagd till och medSäbylund. Därefter fortsätter en flikigoch oregelbunden kust österut.Kvismardalen ligger fortfarande undervatten men kyrkplatsen i Asker är ovanvatten.

Fyndbilden har en jämnare fördel-ning än på förra kartan. I norr drarTysslingen- och Långenvikarna till sigmycken uppmärksamhet. Ön söder omÖrebro är rik på fynd och den inre de-len av den blivande Kvismardalen harockså lockat till sig mycken verksam-het. I väster fortsätter aktiviteten kringEdsberg och Hardemo och vi ser ävenbörjan till slättbebyggelsen i Viby.Halvön vid Kumla som består av ensnabbt växande åsrygg är ett annat hettområde. Kring Vätterns norra spets till-tar den mänskliga närvaron.

34

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

den tämjda Kumlaån genom dalgången. Den stora långgrunda Stor-Mosjön gav idealiska förutsättningar för en blandekonomi som tog till-vara på det bästa både från vatten och jord. Sjön var nästan delad mittitu av krönet på Karlslundsåsen. Snart fanns i stället Östra och VästraMosjön, en delning som varade ända till sjöarnas slutgiltiga utplånandeunder 1800-talet. Den nyligen uppstuckna åsen huserade minst femboplatser under tidig neolitikum (äldre bondestenålder). Nära Bäcklunda,söder om Mariebergs travbana, gjordes en större undersökning år 2000,innan den så kallade Transportstaden började byggas. Två hyddbottnarvar i all sin blygsamhet rester av de äldsta husen på Karlslundsåsen, ombegreppet hus används generöst. Hyddorna byggdes ungefär 3500 f Kr.På åkern vid Bäcklunda fanns även spår både från brons- och järnålder,typiskt för Närkes komprimerade fornlämningsbild. Boplatsen vidSäbylund är känd sedan gammalt medan ”Mosåsboplatsen” i utkantenav dagens samhälle upptäcktes 1993. Bara begränsade undersökningarhar gjorts och ingen vet hur stora boplatserna ursprungligen var. VidSäbylund gjordes även en mindre insats 1999, när det lokala fjärrvärme-nätet byggdes ut. Då hittades mest kvarts men den metod som använtsför stenhantverket gav ändå en översiktlig datering. Den lilla skalan gavingen möjlighet att avgöra om 1999 års boplats var en del av den tidi-gare Säbylundsboplatsen eller om den var en separat enhet

Samma fjärrvärmenät bidrog till att avtäcka ytterligare två boplatser.Smedstorp i norra utkanten av Kumla hade en typisk närkeblandningdär tidigneolitikum var den första fasen. Sedan följde äldre bronsålder,förromersk järnålder, medeltid och historisk tid, allt inom fjärrvärme-ledningens smala sträckning. Den sista boplatsen i raden kallas Lövstaoch ligger inom Kumlas stadsgräns. Undersökningen gjordes i en del avJärnvägsgatan, mellan Norrmalmsgatan och Fredsgatan. Lövsta var tidi-gare känt som fyndplats för ett flertal yxor av tidigneolitisk typ. I schak-tet påträffades nu även keramikskärvor från perioden. Dessutom före-kom andra perioder även här, främst äldre järnålder.

FOTO

: PE

R F

ALK

EN

STRÖ

M/U

V B

ERG

SLA

GEN

Hyddbotten från Bäcklunda.

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

35

Trattbägaren och den nya livsstilenPå samtliga platser fanns trattbägarkeramik vilket anger dateringen. Tratt-bägaren var en typ av keramikbehållare som användes av de tidiga bön-derna. Den fick ett snabbt genomslag och i äldre litteratur ansågs densignalera invandring av en ny folkgrupp. Senare har man mer betonatsambandet med jordbruk och sett trattbägaren som en del i ett ”paket”där odling och boskapsskötsel var de bärande inslagen. Behovet av håll-bara kärl kom ju egentligen först när människor stannade på en platsoch behövde magasinera livsmedel och spannmål. Den nya livsstilenkan lika gärna ha anlänt längs de gamla handelsvägarna och spritts viavardagliga kontakter. Att sedan en viss inflyttning ägt rum är bara natur-ligt, inte minst med tanke på att stora markområden successivt blev torr-lagda, mark som var som gjord för odling och djurhållning.

Blandekonomi i KvismardalenVid havsvikens södra strand rådde stor aktivitet under tidigneolitikum,vilket visas av många lösfynd från Mosjö, Kumla, Ekeby, Gällersta ochSköllersta socknar. Bilden är i någon mån påverkad av alla fynd somgjordes vid sänkningen av Hjälmaren och Kvismaren. Flera av de le-dande sjösänkarna, bland annat Djurklou, var också ledande inom lä-nets fornminnesförening och uppmuntrade insamling av föremål. Menäven med detta i minnet är tendensen klar. Här fanns fortfarande mereller mindre direkt havskontakt med möjlighet att kombinera jordbruk,boskapsdrift, fiske och jakt. Området ingick i Mälarbäckenet och redannu grundlades sannolikt Östernärkes orientering mot Mälardalen, somsedan kan märkas genom hela förhistorien.

Gårdarna på KäglanEn annan typ av miljö hittar vi i Käglan, under neolitikum en innerskär-gård i snabb förvandling. Havsvikar grundades kvickt upp och torkadeut, landet växte till sig och mognade. Även Käglan började få lämpligabondemiljöer. En av dessa låg vid Skumparberget, norr om Tjugesta iGlanshammar. När Mälarbanan byggdes i mitten av 1990-talet under-söktes vad som kallats en ”neolitisk gårdsanläggning”. Centrum i dennavar ett cirka 75 m2 stort hus av mesulakonstruktion, det vill säga medtak som bars upp av väggstolparna och en central rad av stolpar. Kringhuset fanns flera ytor där olika aktiviteter, bland annat yxtillverkning,ägt rum. Bland fynden fanns naturligtvis keramik från de till synes obli-gatoriska trattbägarna. Gården vid Skumparberget gav oss en ovanligtgod inblick i de första böndernas vardag.

Ytterligare inblickar från neolitisk vardag gavs vid Skogsmossen iLillkyrka som undersöktes vid samma tillfälle och av samma anledningsom Skumparberget. Här fanns också en tidigneolitisk gårdsenhet. Inomden märktes tre olika faser i bebyggelsen, vilket tolkades som tecken påsvedjebruk, där odling återupptagits efter ungefär 200 år, när markenåterhämtat sig. Nära gården låg ett mindre kärr, av allt att döma en of-ferplats. Kärret innehöll stora mängder keramik, från minst 75 olikakärl, över 30 hela eller söndriga yxor samt ett stort antal andra fynd.

36

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

Spår av en enkel plattform visade på ett slags scen för ritualer i sambandmed offren

Vid Högby i Lillkyrka fanns också en mindre bosättning undertidigneolitikum. Den undersöktes 1998 och bland fynden fanns skärvorfrån trattbägare, en del flinta och hel del kvarts. Människorna vid Högbybodde vid en smal vik på södersidan av en av de större öarna iKäglanskärgården. Om de ägnade sig åt jordbruk bör de ha tillhört pi-onjärerna i trakten. Den enda indikationen på att de faktiskt gjorde så äregentligen keramiken men erfarenheterna från andra platser talar för attkeramiken ingick i det ”paket” som redan nämnts.

I lä vid Tysslingen och LångenSlutligen några ord om området norr om dagens Örebro. Undertidigneolitikum hade det utvecklats till en stor halvö. Den flankeradesav de blivande sjöarna Tysslingen och Lången som ännu var smala havs-vikar. Hit till gränslandet mellan Kilsbergen och havet hittade snartstenåldersbönderna. Troligen var huvudsysslan ännu jakt och fiske, nå-got som området passade perfekt för. De smala vikarna gav tillgång tillhavet men ändå ett förstklassigt lä för havsvindarna. En tät samling lös-fynd finns från halvön och mindre undersökningar som gjorts längs vä-gen Örebro-Nora, visar på verksamhet redan under mesolitikum, ennärvaro som ökar under nästa period. Redan tidigare har flera undersök-ningar gjorts vid Vallby i Kil som har kallats trattbägarkulturens sista

Fornfynd i Närke under gånggriftstiden(ca 2500-2000 f Kr). Sune Lindqvist 1930.

NERIKE UNDERGÅNGGRIFTSTIDEN

(30 M Ö H, 2 500-2 000 F KR)Hjälmaren börjar mer och mer liknadagens sjö. Den norra stranden är fort-farande en skärgård och kring Örebrostår vatten ännu i höjd med Karlslundoch Almby kyrka. Söder om sjön ärKvismardalen en vik med passpunktervid kyrkorna i St Mellösa, Asker,Norrbyås och Sköllersta

Vissa av de gamla populära bygdernastår sig. Edsberg, Viby, Hardemo ochKumla-Hallsberg har även nu mångafynd. Aktiviteten verkar ha avtagit vidTysslingen/Lången som genom snabbuppgrundning förvandlats till insjöarlångt från havet. Ett nytt stort expan-sionsområde är stränderna kring vikeni Kvismardalen där särskilt Sköllersta/Asker och Norrbyås framträder.

Fynden lig ger i påsarna ochmarkeras med gul pinne i väntanpå inmätning i Högby.

FOTO

: M

AG

NU

S W

ESTERBO

RN

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

37

utpost i norr. Välkänt är också Hjulberga i Eker där två boplatser under-sökts vid olika tillfällen. Framförallt från Hjulberga finns ett rikt ben-material som visar att både skogen och vattnet skattats på födoämnen.

Gropar och yxorVi börjar nu närma oss slutfasen av den lokala landhöjningen och där-med vattnets betydelse för valet av boplats. Här är det inte frågan omnågon direkt orsak-och-verkan relation. Det jordbrukande folket behövdeinte havskontakt och inlandet bjöd på minst lika bra livsvillkor. Denstora viken i Kvismardalen lockade dock många inbyggare och där, lik-som längs Hjälmarens norra strand, kan man anta att det dagliga brödettill stor del varierades med byte från jakt- och fiskeexpeditioner. De somi första hand bodde i kustmiljön brukar inom traditionell forskning kal-las gropkeramiker. Som framgår av namnet har en speciell kärldekorgett namnet. Gruppens motsvarighet i inlandet brukar kallasstridsyxefolket efter sina elegant utformade yxor, inspirerade av konti-nentens metallyxor. Förhållandet mellan grupperna har länge diskute-rats bland arkeologer och ännu finns många frågetecken kvar. Problemetär bristen på källmaterial. I länet har få av gropkeramikernas och ingaalls av stridsyxefolkets boplatser undersökts. Skillnaden mellan de bådagrupperna kanske inte är så stor. Den mest uppenbara är egentligen isättet att dekorera sina lerkärl, en skillnad som knappast behöver betyda

NERIKE UNDER HÄLLKIST-TIDEN OCH BRONS-

ÅLDERN (CA 2000-600 F KR)Hjälmaren återfinns nu i stort settinom 1800-talets gränser. I Kvismar-dalen är Forn-Kvismaren fortfarandecirka tre gånger större än den var innansjösänkningarna, vilket dock inte fram-går av kartan. Avsnörningen från ha-vet skedde troligen under hällkisttiden,stenålderns slutskede.

Nu framträder en del nya bygder påkartan. En finns kring Glanshammar/Rinkaby, en annan kring Hemfjärdensinre del, alltså vid dagens Örebro. IVästernärke finns en kontinuitet inomungefär samma områden som förut.Den stora magneten är emellertid byg-den söder om Hjälmaren, medKvismaren som centralpunkt. Här synsbåde en förtätning och en expansionsedan den förra kartan.

Fornfynd i Närke under hällkisttiden och bronsåldern(ca 2000-600 f Kr). Sune Lindqvist 1930.

38

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

att det rör sig om två separata folkgrupper. Lokalisering till kust respek-tive inland ryms mycket väl inom samma folkgrupp och kanske är deko-ren symbolisk, skilda användningsområden i stället för skilda folkgrup-per.

Den mest kända av gropkeramikernas boplatser i länet är Körartorp,nära Frötuna i Fellingsbro. Flera mindre undersökningar har gjorts avplatsen. Den ligger nu på en sluttning mot Arbogaån men i bruk låg denvid en havsvik. Förutom en mängd föremålsfynd fanns också ett riktoch blandat benmaterial där både nötkreatur, älg, säl och abborre före-kom, ett ”smörgåsbord” väl dukat av en vänlig natur. Nära Körartorpligger boplatsen Sjölunda där det gjorts en liten provundersökning. Tvåboplatser är också kända söder om Hjälmaren, båda i Stora Mellösa.Små undersökningar gjordes 1934 vid Bärstalund och Tallåsen därkeramiken bekräftade att gropkeramiker varit där.

Den första gårdenJorden är ett till synes enkelt och okomplicerat ord som i själva verket ärett av våra allra mest värdeladdade. Från den enkla torvan till det storagodset, från den magra ofruktbara till den feta bördiga och från den lillaträdgården till hela planeten, jorden är central i allt. Laddningen av or-det startade när människan först lärde sig att odla sin jord. Vi har redanuppehållit oss en hel del vid vattnet, den andra komponenten i den kom-bination som är grunden för civilisationen. Nu är det dags att byta fo-kus.

Pionjärbönderna bör ha tagit upp sin första odling ungefär 4000 f Kr.I Sydsverige brukar inledningen för trattbägarkulturen, som anses varaden första jordbrukarkulturen, sättas till cirka 4200 f Kr. Av allt att dömaspreds sedan det nya levnadssättet snabbt, med förhistoriska mått mätt.Den äldsta kända bondgården i länet låg vid Frotorp i Viby som bjöd påväldränerad sandjord, tillgång till dricksvatten och närhet till fiske iVibysjön. Det första huset byggdes cirka 3900 f Kr och vid undersök-ning 1993 kunde rester av minst tre hus urskiljas. Rika fynd av keramik

Att gräva rutor gjorde man föratt kunna se hur fynden i formav avslag och annat fördelade sigöver undersökningsytan iFrotorp.

FOTO

: U

V U

PPSALA

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

39

gjordes liksom av en hel del flinta. Den importerade flintan ingick i denneolitiska livsstilen med de nya metoderna och flintan vid Frotorp hadeutnyttjats maximalt. Trasiga redskap hade huggits och slipats om för attta vara på det dyrbara materialet. En följd av flintans ökade betydelse ärockså att kvartsen minskar radikalt på boplatserna. Den har inte allssamma användbarhet inom ett jordbrukssystem.

Fast eller flyttande form?Utvecklingen fortsatte under årtusendet. Länet har dock mycket få fastafornlämningar innan hällkisttiden som just genom hällkistorna visar påen långt gången bofasthet. Sannolikt har sättet att utöva jordbruk gjortatt lämningar är svåra att spåra. Svedjebruk och bruk utan trädessystemoch utan medvetenhet om gödslingens betydelse har gjort att jordarnasnabbt har utarmats. En kontinuerlig nyodling har skett samtidigt somäldre odlingar övergivits och återlämnats till naturen. Hur länge den härtypen av rörligt och resursslösande jordbruk fortsatte är omöjligt att be-döma. En förändring kom stegvis med ökad kunskap om odlingens för-utsättningar och sammanhang. Processen var säkerligen inte heller sam-tidig inom länet. Inom stora delar av Bergslagen verkar det som omfångststenåldern lever kvar ända till järnåldern. Inom länets centrala de-lar, de som tidigt drog till sig bosättares intresse, började dock grundenanas till landsbygdens livsstil. Tanken att jorden kan ägas och att familjoch ättlingar har rätt att ärva samma jord bör ha hävdats redan vid dennatid, alltså före 2000 f Kr. Äganderätten har sedan skapat gårdar, byar ochgods. Denna rätt har reglerats allt mer, enligt allt mer komplicerade se-der som sedan blev lagar. Det första tecknet är som sagt hällkistorna. Deär gemensamma gravar som tolkats som om de tillhört en familj ellersläkt använts under lång tid. Teorin ligger naturligtvis nära till handsmen har egentligen aldrig prövats. Möjligen spelar återigen vår tids idealin, med kärnfamiljer och en omhuldad hemkänsla.

Lite om hällkistorDrygt 20 hällkistor har grävts ut inom länet. Oftast var det fråga omsnabbt insatta räddningsaktioner när hällkistorna upptäckts vid uppre-pade försök att röja bort misshagliga stenar i åkermark. Några kistorsparades men de flesta är helt borta idag. Nästan samtliga hörde hemmai den gamla bondbygdens centralområde. Ett undantag är Hidinge därfyra kistor återfanns i gränszonen mot Kilsbergen. En hällkista är ocksåkänd från Svalnäs i Bo, där en isolerad men livskraftig bygd visar en långvaraktighet. Också i Hammar fanns flera hällkistor, en direkt och logiskfortsättning i den bygd som alltsedan mesolitikum drog till sig männis-kor. En av kistorna i Hidinge och de två kistorna från Yxhult i Kumla varsärskilt intressanta. De var nämligen utrustade med rundade hål inhuggnai en av gavlarna. Seden med gavelhål hör annars hemma i götalandska-pen och de två kistorna från Närke är lika med sedens nordgräns. Härser vi ytterligare ett exempel på landskapets kontakter söderöver.

Hällkistorna innehåller sällan rika fynd med undantag för den infor-mation som kan ges av benen. Speciella för hällkistorna är flintdolkarna,

Augusti 1936. Gunnar Ekelundoch Claes Claesson undersökerhällkistan vid Berga i Viby.

FOTO

: Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

MS A

RKIV

40

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

som visar utsökt hantverkskunnande från stenålderns slutskede. I ellernära intill hällkistorna har flintdolkar hittats i de flesta fall. Nu är detdock så att antalet upphittade flintdolkar är avsevärt större än antalethällkistor. I Lindqvists sammanställning från 1912 finns 114 flintdolkar,att jämföras med de då kända tiotalet hällkistor. Om dolkarna enbartlagts i gravar skulle antalet förstörda hällkistor alltså vara mycket stort.Eller fanns det även andra gravseder? En intressant socken är Glans-hammar med tolv flintdolkar men inte en enda hällkista. Stor förstörelseeller annan gravsed?

Bronsåldern-en period som inte fanns

Det absolut vanligaste fyndet från sen stenålder/tidig bronsålder är denenkla skafthålsyxan gjord av lokal bergart. Den ingick uppenbarligen istandardutrustningen för gemene man och hade troligen en allsidig an-vändning. Över tusen skafthålsyxor har hittats i länet och fyndplatsernager en grov bild av bebyggelsens utbredning. På Lindqvists kartor är deallra flesta fynden sådana yxor. De bör ha funnits på i stort sett varje gårdoch ger därmed en utmärkt spegel av forntida bygder.

Med skafthålsyxan har vi steglöst kommit över till bronsåldern, nästaperiod i det gamla treperiodsystemet. Den första metallåldern gör enblygsam entré och inom modern forskning som rör perioden hävdasofta att bronsåldern egentligen inte bör vara en egen period. Den äldredelen är i allt väsentligt en fortsättning på senneolitikum medan denyngre har mer gemensamt med äldre järnålder. Att bronsåldern särskil-des från början var mest en följd av att indelningen helt byggde på före-mål och råmaterial. De praktfulla och speciella föremålen i brons ansågsvara av stor betydelse och har i viss mån förvridit synen på perioden.Majoriteten av bronsålderns människor ägde förmodligen aldrig någotting av brons och många såg kanske inte ens något under sin livstid.Bronsföremålen var i allmänhet tillverkade på kontinenten och spelademest roller som statussymboler. Man brukar anta att de ingick i kompli-cerade handels- och byteskedjor, kanske i vissa fall också som gåvor föratt skaffa politiska fördelar. Ett mått på hur lite brons som förekom un-der perioden är uppgiften att cirka 50 bronsföremål är kända från Öre-bro län. Perioden brukar räknas mellan cirka 1800-400 f Kr, vilket inne-bär ett bronsföremål per 28: e år, utslaget på hela länet. Naturligtvis harfler föremål funnits som förstörts eller försvunnit men relationen visarändå hur lite berättigande beteckningen egentligen har. Trots konstate-randet att bronsåldern är ett ganska onödigt begrepp kommer det avpraktiska skäl ändå att användas i fortsättningen.

Gravrösen och stensättningarLänet innehåller inte många synliga spår från bronsåldern. Som typiskafornlämningar brukar man ur ett riksperspektiv nämna rösen som ärstörre än 10 meter i diameter, hällristningar och skärvstenshögar. Rösen

Plan över hällkista (nr 114) igravfält, 250 m SV om Berga by,ca 100 m SSV om vägenÖstansjö-Vretstor p, Viby sn,Närke. Uppmätt den 4-7 augusti1936 av C. Claesson och G.Eklund.

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

41

förekommer även under järnålder men är då oftast av blygsammare stor-lek. I länet finns inte mer än ungefär 25 rösen som överstiger gränsen.Den är naturligtvis bara ett riktvärde och sannolikt finns såväl mindrerösen från bronsålder, som större från järnålder. En del stensättningar ärockså från bronsålder men utan undersökning är de svåra att skilja frånjärnålderns mycket talrikare stensättningar. Kanske fanns också ännu meroansenliga gravar som nu är spårlöst försvunna. En stor flack stensätt-ning undersöktes 1997, nära Eldvalla i Glanshammar. Graven innehöllvare sig föremål eller kol för datering. Utifrån gravens utformning före-slogs en datering någonstans i skarven mellan brons- och järnålder. Ettinslag som talade till fantasin var en invändig, triangulär stenpackning.Den liknande en pil vars spets pekade mot en närbelägen boplatsyta.Dateringarna stämmer inte riktigt med graven men bara en del av bo-platsen undersöktes och en samtida del kan mycket väl finnas. Om tolk-ningen med pilen accepteras anar vi ett tidigare okänt symbolspråk ge-staltat med hjälp av gravens stenar.

Länets mest imponerande röse är utan tvekan ”Habors röse” vid Seger-sjö i Lännäs. Från början 40 meter i diameter och 4 meter högt har detnu minskat märkbart när den lätt åtkomliga stenen har använts till an-nat. En intressant trio av rösen finns i södra Fellingsbro, nära Arbogaån.Både Habors röse vid Täljeåns utlopp i Hjälmaren och rösena längsArbogaån visar hur de stora anläggningarna oftast har ett strategiskt läge.Rösena kan ses som en maktdemonstration av en lokal grupp eller ätt.Forskningen har tidigare ofta nämnt bronsåldern som eliternas tid, där”hövdingar” styrde i små lokala ”riken”. Rösena tillsammans med exklu-siva metallföremål har varit basen för denna teori. Den bygger dock påmodeller hämtade från antropologins världsarena snarare än lokala ana-lyser och frågan om dess lämplighet får anses obesvarad.

Två rösen i Närke pockar på uppmärksamhet av en helt annan orsak,”Drakrösan” på Botåsen i Hackvad och röset på Lekebacken vidHjortsberga i Kumla. De är främst intressanta eftersom de ingår i störrejärnåldersgravfält. Lekebacken är med cirka 140 registrerade gravar ettav länets största medan Botåsen har cirka 20 gravar. Med tanke på grav-typerna så verkar båda gravfälten ha använts under en märkligt lång tid.Rösena är av klassiskt bronsålderssnitt, båda har varsin domarring som iNärke brukar dateras till folkvandringstid medan de högar som finnstraditionellt hör hemma i yngre järnålder. Rösena har i båda fallen encentral placering och det är fullt möjligt att de från början låg ensammasom många andra rösen. I så fall har människor under järnåldern med-vetet återvänt till symboler från en gången tid, kanske för att låta detförflutna legitimera sin egen position. Andra exempel från yngre järn-ålder visar hur man medvetet tar upp gravformer som gått ur bruk flerahundra år tidigare, framförallt olika geometriska former av stensättningaroch treuddar, i sig en geometriskt komplicerad figur.

Till sist ett exempel från Pålsbodatrakten som visar motsatsen tillLekebacken och Botåsen. Vid Kärr, nära tätorten, ligger ett litet gravfältmed tre rösen, en kvadratisk, en rektangulär och några oregelbundnastensättningar. Från Kärr kommer också ett av socknens två bronsfynd,en avsatsyxa. Med stor sannolikhet är alla gravarna från bronsåldern ochdärmed ett av länets mycket få gravfält från perioden.

En pil av sten i graven vidEldvalla. Pilen pekar motboplatsen.

I grönskan skymtas Drakrösan påBotåsen i Hackvad.

FOTO

: B

ERTIL W

ALD

ÉN/Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

MS A

RKIV

42

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

Andra lämningarDen andra typiska kategorin av lämningar från bronsåldern ärhällristningarna. Att beskriva länets hällristningar är snart avklarat efter-som det inte finns några. Däremot kan man fundera varför så inte ärfallet. En fantasifull förklaring är att länet skulle sakna lämpliga berg-arter för ristningar. En mer trolig orsak har med seder och traditioner attgöra. Av någon anledning är ristningsseden, som fick så starkt genom-slag på vissa håll, inget som lockade innevånarna här.

Tidigare nämndes skärvstenshögarna, som främst är avfallshögar somfått sitt namn från upphettad, söndersprucken sten. Bland stenen hittasbåde ben och andra typer av fynd och högarna ger därför god informa-tion om vardagslivet. Det har också visat sig att högarna ibland innehål-ler människoben. Ibland ligger benen samlade och påminner om be-gravningar, ibland ligger de spritt och verkar mest undanstädade. Säk-rast är att konstatera att vi har mycket kvar att lära om begravningssederunder bronsåldern.

Länet har jämfört med mälarlandskapen oerhört få skärvstenshögar.Bara ett tiotal finns i fornlämningsregistret, vilket är färre än många sock-nar i Uppland. En speciell närkevariant har dock börjat dyka upp vidundersökningar under senare år. I stället för högar hittas ofta stora lagerav skärvsten gömda under dagens åkerjord. Problemet är bara att deflesta är från yngre järnålder. Exempel finns bland annat från Odensvi iViby, vid en boplats nära Hallsbergs kyrka och vid Husby i Glanshammar.Ett undantag utgör boplatsen vid Eldvalla i Glanshammar där ett drygt50 m2 stort lager kunde dateras till äldre bronsålder. I övrigt fanns baraen härd från perioden medan de andra lämningarna var från järnålder-medeltid.

Eldvalla visar på en trend som blivit tydlig under senare år, framför-allt genom de omfattande undersökningarna som gjordes när E18/E20byggdes om mellan Arboga och Örebro. Förutom Eldvalla fanns date-ringar och en del anläggningar även vid Husby, Tidesta och Krogesta iGlanshammar, dessutom vid Åsta i Lillkyrka och Kuphälla i Götlunda.På samtliga platser var bronsåldern små inslag på boplatser med i hu-vudsak annan datering. Trots att bronsåldern är närmast osynlig så finnsden uppenbarligen, men oftast på samma platser som andra perioder.Misstanken har funnits länge, att bilden med Närkes få fasta forn-lämningar är skapad av landskapets speciella förutsättningar. Oländigabergsområden har inte inbjudit till bosättning, däremot den bördiga slät-ten. Problemet är bara att slätten ända fram till 1800-talets utdikningarockså var tämligen ogästvänlig på många håll. Sankmarker och grundaslättsjöar fyllde kartan och både boplatser och odling var hänvisade tillbegränsade ytor. Åsarna och framförallt deras sluttningar bjöd på torroch dränerad mark. Generationer följde på generationer och äldrebosättningar lämnade plats för nya. På så vis kom både äldre gravar ochboplatser att röjas bort på ett helt annat sätt än i mälarlandskapen. Därspelade den pågående landhöjningen en stor roll. Efter hand frigjordesny bördig mark och förfädernas mark blev mindre intressant. I inlandetNärke hade landhöjningen spelat ut sin roll redan i slutet av stenåldern.

Även vid E20-undersökningarna som främst rörde Viby socken gavsig bronsåldern till känna på några platser, typiskt nog där gott om läm-

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

43

ningar fanns från andra perioder. Vid Frotorp vistades folk från neolitikumtill och med järnålder. Från mellersta bronsåldern hittades några härdaroch ett kulturlager. Områden med enbart härdar brukar ligga i utkantenav boplatser och troligen låg centrum söder om vägområdet.

Situationen var likartad vid Skävi strax söder om Vibysjön. Här fannsbevis på närvaro från mesolitikum till medeltid, en tidsrymd som om-fattar minst 5000 år. Bland annat fanns ett eller möjligen två hus frånbronsåldern, de första kända från länet. Dateringarna pekar på perio-dens slutskede. Andra dateringar antyder att området varit bebott ävenunder äldre bronsålder och därmed också mer eller mindre oavbrutetfrån neolitikum. Eftersom undersökningarna vid Skävi enbart gjordesinom vägområdet kan man räkna med att stora delar av boplatsytornaligger kvar och att fler hus från bronsåldern finns kvar under jorden.

En färsk undersökning från Bäcklunda i Mosjö resulterade i upptäck-ten av ytterligare ett område med lång varaktighet. Också här är brons-åldern diffus och i skymundan av senare lämningar. Keramik från yngrebronsåldern visar i alla fall på mänsklig närvaro. Några dateringar finnsfrån skarven mellan brons- och järnålder men de hör snarare hemma ijärnåldern.

Järnålder i bondebygdoch bergslag

Under järnåldern formades grunderna för det samhälle vi möter i histo-rieböckerna och det landskap vi ännu kan se på många platser. Dagensjordbruksbygder befolkades allt mer och land delades mellan gårdar ochbyar. Här finns en anmärkningsvärd likhet med prickkartorna från sten-åldern. Områden med många lösfynd under stenåldern är också områ-den med många fornlämningar från järnåldern. Ett markant undantagär Norra Vätterbygden som under alla föregående perioder varit väl re-presenterad. Vare sig existerande gravar eller lösfynd motsvarar nu ut-vecklingen inom andra regioner. Det är svårt att se att bortodling kanvara boven i dramat, eftersom nyodlingen var mer intensiv till exempel iVästernärke. Kanske har gravseden åtminstone under äldre järnålder merliknat götalandskapen, där helt omarkerade gravar förekommer underperioden.

En särskild bygd vid Viken

Ortnamnen visar på en viss utveckling men den motsvarar inte Väster-eller Östernärke. Kring Viken, Vätterns sista utlöpare mot norr, anasdock en bygd som utvecklas starkt under järnåldern, med Askersunds bysom ett slags nav. Här finns ganska få bevarade gravar men uppgifterfinns om en del ovanliga inslag. Ett av dem är den förstörda domar-ringen på Väderkvarnsbacken som blir extra intressant eftersom den lågpå Ullavis mark. Namn som slutar på –vi brukar tyda på en forntidakultplats. Guden Ull hör hemma i den äldre järnålderns uppsättning av

Först kommer maskiner ocharkeologer, först därefter kommervägbyggarna, Skävi.

FOTO

: H

ELM

UT B

ERG

OLD

/UV B

ERG

SLA

GEN

44

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

gudar som hamnar i skymundan när asatron så småningom tar över. Ett–vi som dessutom var utrustat med en präktig domarring är inte särskiltvanligt. Tyvärr syns idag inte mycket på platsen men den får anses hög-intressant. Även från Gårdsjö finns trovärdiga uppgifter om en domar-ring och ett gravfält, där både svärd och mynt ska ha hittats. Både Gård-sjö och Ullavi ingår nu i Askersunds stadsområde.

Ringar av annat slag var de två massiva halsringar av guld som år1722 hittades vid Sagersta av några soldater. Med en sammanlagd viktav drygt 1,7 kilo var guldet från Sagersta ett av Sveriges största guldfynd.Ringarna kom sedan på villovägar och smältes antagligen ned. De hanni alla fall bli avbildade och kan därmed dateras. Tiden var folkvandrings-tid, en period när mycket guld var i omlopp. Hur de kom att hamna iSagersta är en annan och okänd historia.

Att området kring Viken var attraktivt under järnåldern framgår avtvå gravfält från vikingatiden. Gravfältet vid Landsförsamlingens kyrkaär osynligt idag medan ett fåtal gravar finns kvar på Husabergsudde. Vidkyrkan har vid flera tillfällen hittats fynd från förstörda gravar, blandannat med rester av vapen. Att Askersunds första kyrka byggdes på etthedniskt gravfält är intressant men knappast unikt. Så är till exempelSträngnäs domkyrka uppförd i samma läge. Det var knappast bara detgynnsamma terrängläget som avgjorde placeringen. De kristna pionjä-rerna utnyttjade förmodligen folkets vana att samlas på denna plats. Iförlängningen kunde sedan segern över hedendomen befästas och desssymboler förstöras när det nya templet byggdes. Vid Husabergsudde finnsännu resterna av ett större gravfält. Det blev känt i slutet av 1800-taletnär en del fynd trillade fram vid grustäkt och 1916 undersöktes åttagravar. Bland dessa fanns en grav med vapenutrustning, en av de få somhittats i länet.

Kult vid Hargeviken?Motsvarande centrala positioner har två områden i Hammar. Flera upp-gifter berättar om stora men förstörda gravfält både vid Lunna och vidHammars kyrka. Från sandåsen vid kyrkan finns också ett stort antalfynd från stenåldern och mycket tyder på att platsen varit mer eller min-dre bebodd från mesolitikum till nutid. Även Hammars kyrka liggeralltså på ett stort hedniskt gravfält, centralt i bygden. Vägen är sedankort till Lunna där gravar röjts bort ända sedan 1600-talet när åsen bör-jade tömmas på grus. Uppgifter finns från flera tillfällen då keramik-urnor och brända ben dykt upp och städats undan. Flera besökare harberättat om ett mycket stort antal bautastenar, varav de sista användestill en stengrund för cirka 100 år sedan. Av beskrivningarna kan mansluta sig till att gravfältet var från äldre järnålder, med blygsammaomarkerade gravar, eller med bautastenar som minnesmärke.

Lunna ligger vid Hargeviken och där ser man konturerna av ett forn-tida kultcentrum för norra Vätterbygden. Grannbyarna Harge och Lunna,har båda direkt avslöjande namn (Harg = offerplats, Lunna = lund). VidHarge finns rester av det så kallade Hargs altare, två bautastenar somhaft sällskap av flera. Utvalda lundar var inom den germanska världenockså plats för vissa offer. Det enkla namnet minner troligen om enAltarstenen vid Norra Kärra.

TEC

KN

ING:

HER

MA

N H

OFB

ER

G/

ÖREBRO L

ÄN

S M

USEU

MS A

RKIV

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

45

sådan utvald lund och närheten till Hargs altare stärker antagandet. Attföreslå ett lokalt kultcentrum vid Harge/Lunna är knappast djärvt.

Kontakt genom vattenI sammanhang med kult och riter passar några ord om vattnets bety-delse på ett annat plan än som livgivare och råvarureservoar. Med denavgörande betydelse som vattnet har för mänskligt liv är det ganska na-turligt att olika gudomar förknippats med vatten. Två tydliga bevis förformer av rituellt och/eller magiskt tänkande finns från Äverstaån i Glans-hammar. Det välbekanta Hassle-fyndet från sen bronsålder har beskri-vits i många sammanhang. Inslaget av import från medelhavsområdetgör samlingen i Hassle till ett unikum inom svensk bronsålder. Efterupptäckten 1936 har förvånansvärt lite hänt kring Hassle. Desto merglädjande är då Hassleprojektet som nyligen startats. Avsikten är att för-söka klarlägga den lokala bakgrunden till det unika fyndet. Prov-undersökningar under 2001 har visat att en samtida boplats finns i åkernnära ån. De preliminära resultaten är mycket lovande med bland annattjocka kulturlager och inslag av importkeramik med likvärdig dateringsom fyndet.

Inom samma projekt vill man också på motsvarande sätt klarläggabakgrunden till det andra stora fyndet från Äverstaån. Detta mindre kändafynd är snarast ett klassiskt vapenoffer från romersk järnålder. Mest käntinom kategorin är Skedemosse på Öland. Fynden från Glanshammargjordes nära Äverstatorp vid årensningar under slutet av 1800-talet. En-ligt uppgifter fanns många fler föremål som kastades vid rensningarna.Kvar idag finns i alla fall bland annat 14 tveeggade svärd och 4 spjut-spetsar, hästutrustning och ben både från häst och människa. Allt kanvara resterna av ett forntida slag som sedan enligt tidens sed offrats tillmakterna. Det kan möjligen också vara en offerplats som använts vidflera tillfällen.

Stor entusiasm vid skattfyndet.Katja Waldén visar svärd nr 1.

FOTO

: B

ERTIL

WALD

ÉN/Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

MS A

RKIV

46

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

En offerplats av enklare typ upptäcktes 1906 i en mosse vid Frösvi iEdsberg. Bevarat fanns resterna efter en ungefär 80 meter lång spång avträ som ledde ut i mossen. Vid spångens slut fanns ett kulturlager sominnehöll brända ben från får, svin och nötkreatur samt några mindreföremål som daterade offerplatsen till tidig vendeltid. Troligen skym-tade här järnålderns vardagsriter som de utövades på de enskilda går-darna. Ett gott förhållande till de gudar som styrde över äring och nä-ring bör ha varit lika viktigt som att så vid rätt tid eller att skydda boskapenfrån rovdjur.

Det rika Västernärke

En bygd som behöll sin popularitet är Västernärke med Snavlundaåsensom ryggrad och central led. Trots att bortodlingen varit stor finns fort-farande många gravar kvar längs åsen. Viby med 783 och Edsberg med430 har flest registrerade gravar i länet. Till denna förhistoriska bond-bygd hör även Hackvads, Hardemo och Knista socknar och bygden somhelhet har ungefär en tredjedel av Närkes totala antal fornlämningar.Förhållandena bör ha varit närmast perfekta för jordbruk och boskaps-skötsel och både ortnamn och fördelning av fornlämningar berättar omen bygd där jord och ägor är upptagna redan under järnåldern. Natur-ligtvis har förstörelsen av fornlämningar varit omfattande även här, pre-cis som på andra håll i Närke.

Hackvad, ett exempelEtt typexempel på hur gravar och gravfält kan fördela sig kan vi hämtafrån Hackvad. Socknens 211 registrerade gravar återfinns på 15 platser.På de flesta av platserna finns enstaka stensättningar som är flacka ochibland svåra att se bland natursten och grönska. Gravar av den här typenbrukar vara från äldre järnålder och vid undersökningar ge få eller ingafynd. Gravseden under perioden var anspråkslös och innehållet inskrän-

Domarbacken på Bärsta mark,Hackvad.

FOTO

: LA

RS-G

ÖRAN K

IND

STRÖ

M/

ÖREBRO L

ÄN

S M

USEU

MS A

RKIV

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

47

ker sig ofta till några keramikskärvor och några gram brända ben. Tilläg-gas bör att ingen grav i Hackvad har undersökts. På sex platser finns ettvarierande antal gravar samlade i gravfält. Även här finns de flacka, of-tast mer eller mindre rundade stensättningarna.

Ett undantag är Domarbacken på Bärstas mark nära kyrkan. En delav de sammanlagt 90 gravarna har andra geometriska former där båderektangeln, triangeln och kvadraten kan hittas. Där finns också en delindividuella finesser som mittsten, hörnstenar och markerade kantkedjor.Även dessa typer hör hemma i den äldre järnåldern. Strax intill liggerännu ett gravfält, socknens enda med gravhögar, som brukar dateras tillyngre järnålder. Möjligen har de båda gravfälten en gång förenats av flergravar som nu odlats bort. I så fall bör detta stora gravfält ha haft enmycket lång användningstid. Ett alternativ är naturligtvis att det yngrehar anlagts som en direkt efterträdare till det äldre och att inget avbrottfunnits. Samlingen av gravar väcker tankar eftersom Bärsta ligger cen-tralt i socknen, nära sockenkyrkan. Kombinationen av gravar, kyrka ochcentralt läge gör att man kan ana Hackvads förhistoriska centrum viadessa gravfält.

I socknen som helhet finns elva byar med medeltida rötter och mednamn som inte motsäger ett ursprung i järnåldern. Sju av namnen harändelsen -sta som är mycket vanlig i Närke och antas ha varit i brukåtminstone under yngre järnålder. Betydelsen av -sta brukar tolkas somändelsen i ”bostad” alltså helt enkelt den plats där någon bor. Därför ärförsta delen i -stanamnen ofta ett mer eller mindre förvrängt mansnamn.Av de elva byarna i Hackvad har åtta gravfält, endera nu existerande ellerockså uppgifter om förstörda.

Den äldre järnålderns gravar ligger ofta i skogsmark i byarnas gamlautmarker medan de yngre gravarna ligger i dagens brukade bygd. Deäldre gravarna har därigenom haft större chans att undgå förstörelse vil-ket i viss mån påverkar fördelningen mellan perioderna. En utvecklingkan ses där gravarna i skogen antyder bebyggelsens läge under äldre järn-ålder. Flyttning till mer centrala lägen kan sedan ha skett under yngrejärnålder. En annan tolkning är att bebyggelsen redan tidigare låg i cen-trala lägen men att sed och tradition sade att gravfälten låg på längreavstånd från gårdarna och markerade gårdens ägor.

En VibyrapsodiDet finns skäl att titta lite extra på Viby, en socken som ända från sten-åldern är viktig för utvecklingen inom Västernärke. Med sina 783 gravarhar socknen med Närkemått ett ovanligt stort urval av bevarade gravar.Från Viby finns även resultat från flera moderna arkeologiska undersök-ningar, gjorda i anslutning till ombyggnaden av E20.

En lämplig startpunkt är Vibysjön, en pärla som idag ligger inneslu-ten i tät strandskog och bälten av vass. Grunda slättsjöar av den härtypen har alltid varit värdefulla för människor i grannskapet, även omvattnet varit både en välsignelse och en förbannelse. Årliga översväm-ningar har berikat ängsmarkerna nära sjön, men det oförutsägbara vatt-net kunde också stiga vid fel tidpunkt och förstöra ett helt års arbete.

48

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

Det var först med 1800-talets regleringar som vattnet åtminstone fördet mesta kunde hållas i schack.

Bygden kring Vibysjön ramas effektfullt in av den första påminnel-sen om Tiveden i väster och den dramatiska förkastningsbranten i söderdär den långa Klevsbacken för resenären från skog till slätt. Landet sjun-ker snabbt från över 200 till cirka 60 meter över havet och ofruktbartberg förvandlas till bördig lera, här kryddad av så kallade kambrosiluri-ska bergarter som gör leran extra bördig. Väster om sjön sträcker sigSnavlundaåsen som fortsätter mot Edsberg och Knista, andra tidigacentralområden. Slättlandskapet livas upp och får kontur av de mångadrumlinerna, små limpformade höjder, en speciell gåva till trakten fråninlandsisen. Drumlinerna och åsen var utmärkt väldränerad grund förde första bosättarna, både i livet och i döden. Åsen var även Västernärkesbästa och mest använda väg.

Järnålder vid södra strandenI dag heter den viktigaste vägen E20 och i trakten av Vibysjön passerasbland annat Frotorp, Vreten och Skävi som numera är kända namn inomnärkisk arkeologi. Frotorp har redan nämnts flera gånger, så även Skävi,där en bosättning uppenbarligen existerade under hela järnåldern. Res-ter av endast sex hus återstod, vilket kan verka lite för en så lång period.Troligen finns dock rester kvar av avsevärt fler hus, framförallt söder omvägsträckningen, där Skävi gård ligger idag. Stora ytor med härdar i densödra kanten av det undersökta området pekar i den riktningen. Områ-den med enbart härdar brukar ligga i utkanten av bebyggelsen. Under-sökningen vid Skävi dominerades nu i stället av de många ugnarna förjärnframställning som låg samlade nära Vibysjöns strand. Förutom de14 ugnarna fanns även smideshärdar och gropar efter lertäkt som spår avjärnframställningen. Två av ugnarna var i bruk redan under förromerskjärnålder medan de övriga täcker in hela den yngre järnåldern (Mer ikapitlet ”Berget”). Produktionen har täckt gårdens behov och möjligenäven gett ett överskott till försäljning, alltså en typ av bisyssla som gav ensäkrare ekonomisk grund för gården.

Den djupare plöjningen harskadat gravarna och lämnattydliga spår intill , Vreten, Viby.

FOTO

: M

AG

NU

S S

TIB

EU

S/U

V V

ÄST

Besökarna på arkeologidagen iFrotor p har lämnat odlings-området bakom sig och är på vägnedför slänten till boplats-området.

FOTO

: D

AN F

AG

ERLU

ND/U

V U

PPSALA

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

49

Skävis granne i öster är Vreten, som ligger på en tydlig drumlin somskärs av den nya europavägen. Vreten kallades ännu i slutet av 1700-talet”oduglig backe” på en karta över ägorna. Kort tid därefter började denstora omstöpningen av den svenska landsbygden. Vreten odlades uppoch ett stort antal misshagliga rösen avlägsnades. Snart var backen dug-lig och kom med tiden att ingå i moderna storskaliga åkersystem. Vadingen visste var att backen gömde resterna av ett stort gravfält från yngrejärnåldern. Detta avslöjades först vid den arkeologiska utredning somgjordes inför vägbygget 1991. Så småningom kom 48 gravar att under-sökas, den största enskilda undersökningen av gravar inom länet. Destomer beklagligt att all överbyggnad var borta och att alla gravgömmor varmer eller mindre skadade. Gravarna gav ändå rika fynd, delvis tack vareursprunget i vendel-/vikingatid, när den döde fick många gravgåvor.

Åkern vid Vreten gömde också en annan överraskning, en boplatsmed delvis samma datering som gravfältet. Detta är mer ovanligt änman kanske kan tro, särskilt i samband med stora linjeprojekt som väg-byggen. De flesta dateringar kom dock från romersk järnålder-folkvandringstid, boplatsens huvudsakliga användningstid. Minst sju hushade funnits vid Vreten, varav tre var byggda i U-form och bildade engård. Husen från Vreten och Skävi var dessutom när de undersöktes deförsta förhistoriska huslämningarna från länet, åtminstone där hela grund-planen var tillgänglig. Följaktligen fanns inget lokalt jämförelsematerial.Med tanke på Närkes läge, mellan öst och väst, mellan nord och syd,kan man inte heller okritiskt göra jämförelser vare sig med Mälardaleneller med götalandskapen. Vi behöver egentligen ett större material menresultaten från Viby är en god inledning. Här finns också all anledningatt påminna om undersökningarna som gjordes i norra Hjälmarbygdennär nya E18/E20 byggdes. Bygden norr om Hjälmaren har av traditionansetts vara mer riktad mot Mälardalen och därför bör utgrävningsresultatfrån de båda närkebygderna även väga tungt i den diskussionen.

Vibysjön runtVi har nu sett hur Vibysjöns södra strand är väl befolkad redan från tidigjärnålder. Har den övriga bebyggelsen kring sjön samma djupa rötter?Med utgångspunkt från Vreten, som är en sen utflyttning från Skävi,kan vi snabbt röra oss medsols kring sjön och hitta en fullödig järn-åldersbygd. Efter Skävi kommer Vretstorp, där den gamla byn låg kringtingshuset, vid korsningen mellan den gamla landsvägen längs åsen ochgamla E20, alltså vid sjöns sydvästra hörn. På åsen finns här gravfältetvid Fåfängsbacken som idag har ett 40-tal registrerade gravar. Lite längresöderut, mitt emot skolan, ligger fyndplatsen för ett par importeradebronskittlar av så kallad östlandstyp. Kittlarna hade använts som grav-behållare och den ena innehöll resterna av en krigargrav. Både kittlarnaoch krigargraven är ovanliga inslag. På Skävis mark ligger också ett pardomarringar. Vägen norrut längs åsen passerar nu prästgården Lundbyoch på dess mark, mellan vägen och sjön ligger en prydlig liten samlinggravar i sällskap med en dansbana av klart senare datum. Vid Lundbyfinns en domarring, en hög, en kvadratisk och en obestämd stensätt-

Några av de 300 pärlor somhittades i gravarna vid Vreten,Viby.

FO

TO:

KH

OD

ER L

AA

MA/

ÖREBRO L

ÄN

S M

USEU

M

50

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

ning. Kombinationen är ovanlig och ger skilda signaler ifråga om date-ring men möjligen har fler gravar funnits här.

Vidare mot norr kommer vi till det gamla herresätet Körtingsbergsom har sitt ursprung i byn Körtinge. Här finns inga bevarade gravarmen odlingen har här varit ovanligt intensiv och troligen har det funnitsett eller flera gravfält även här. Nu rundar vi sjöns norra ände och kom-mer till kyrkplatsen där kyrkan anses ha grundlagts under 1100- eller1200-talet. En del av en runsten har hittats på kyrkogården, vilket i siginte säger något om kyrkans ålder. På väg söderut igen skymtar vi Husbynära stranden. Inte heller vid Husby finns några kända fornlämningarmen namnet i sig är en mycket stark ledtråd. Husbyarna har en grund-murad ställning inom svenska historiska vetenskaper. De förekommer iett ganska så regelbundet mönster över delar av landet. Enligt de flestaforskare har husbyarna haft en central roll inom en kunglig förvaltning.Däremot finns olika uppfattningar om systemets ålder, där allt frånfolkvandringstid till 1200-tal har föreslagits. Ungefär 70 husbyar är kändaoch flest har Uppland, följt av Södermanland. I Örebro län finns fyra;förutom Viby även i Nora, Kräcklinge och Glanshammar. Vid den sist-nämnda gjordes stora undersökningar 1997-98, inför bygget av den nyaE18/E20. Resultaten kom att bekräfta uppfattningen om husbyarna somspeciella platser (Mer om Glanshammar och husbyar, se sid 61). Nu harvi snart rundat sjön och från Sjörs ska vi kasta en sista blick ut överVibysjön, mot den lilla ö som kallas Borgholmen. Där finns en cirka9x9 meter stor stengrund med troligen medeltida ursprung. Enligt le-genden har munkar huserat där men inga skriftliga källor stöder legen-den. Grunden kan också ha haft en världslig användning, ett fast hus attretirera till i ofärdstider. Här får vi nöja oss med spekulationer och baraen undersökning skulle kunna ge närmare upplysningar.

Lite annat om VibyI vår rundtur har vi bara fått se bygden kring Vibysjön men socknen harmycket annat att bjuda på. I nordöst, nära gränsen mot Hardemo, enannan socken rik på intressanta fornlämningar, hittar vi Närkes störstagravfält vid Nalaviberg. Här finns omkring 200 registrerade gravar. Avdessa är 60 högar av en typ som brukar vara från yngre järnålder. Övrigaär stensättningar av mer allmän typ. Troligen har gravfältet vid Nalaviberganlagts redan under äldre järnålder och använts under hela den yngre,vilket visar på en mycket lång kontinuitet. Ytterligare gravfält vid denärbelägna Broby, Värnsta och Folkatorp visar på en tätt befolkad bygdmed en utveckling utan avbrott. Namnet Nalavi (med det senare tilläg-get -berg) antyder också att en lokal kultplats funnits här. Efterledet -vipå kultplatser nämndes redan i samband med Norra Vätterbygden. IViby finns förutom Nalavi och Skävi (med något osäker bakgrund) ävenOdensvi och möjligen även Lundby. Tillsammans med en kultplats vidkyrkan/Husby är det lätt att ana konturerna av en ”helig geografi” som isig speglar ett organiserat bondesamhälle. Tre fornborgar i förkastnings-branten kompletterar vad som närmast liknar ett typsamhälle från järn-åldern.

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

51

Domarringar, ett diskutabelt ämne

Domarringar har nämnts flera gånger i samband med Viby. Det är näs-tan oundvikligt eftersom Viby är centrum för Närkes domarringar medungefär en fjärdedel av länets cirka 35 bevarade ringar. De finns inomhela slättbygden men nordgränsen går i Glanshammar, strax norr omHjälmaren. På så vis speglas en riksbild, eftersom ytterst få domarringarkan hittas norr om de stora sjöarna. Drygt 4000 finns registrerade iSverige, varav de flesta i norra Småland och Västergötland.

Få fornlämningar är så fästade i folkligt medvetande. Den tydligauttryckliga formen talar till fantasin. Resta, resliga stenar i cirkel antyderen speciell mening och manar till tolkning. Den som sett flera noterarsnart att antalet stenar verkar vara av vikt, i våra trakter nästan alltid sjueller nio. Stenarna kan också inhägna ganska stora ytor. Länets största,med en diameter av 18 meter, finns vid de kända Norrby ringar, straxutanför Hallsberg.

Ting i ring eller grav i cirkel?Redan i vår första fornminnesinventering, prästernas ”rannsakningar”från 1600-talet, förekommer många ”domarringar”, ”tingscirklar”,”domstensbanor” med flera beteckningar. Uppfattningen var alltså attstencirklarna använts för tingsändamål under forntiden. Den kom medtiden att ifrågasättas, inte minst därför att flera ringar kunde förekommapå samma plats, vilket rimmade illa med den bild av forntida rättskip-ning som fanns. En av de första tvivlade var provinsialläkaren HermanHofberg från Edsberg som är känd för sina stora insatser för länets för-historia och historia. År 1868 skrev han i ”Nerikes gamla minnen” att”våra förfäder väl slösat med att uppresa domarringar”. Han jämförde meddåtidens härad och såg då kända 20 domarringar i förhållande till 11härader.

Möte med ”Samfundet förhembygdsvård” i Örebro den 29juni 1935. Deltagarna samladevid domarringen i Hjortsberga.

FOTO

: E

MIL D

AH

M/Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

MS A

RKIV

52

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

Med tiden kom pendeln mer och mer att svänga över mot en tolk-ning av domarringen som en grav bland andra. Fler och fler undersök-ningar gjordes, där gravfynd påträffades inom cirklarna. Många av un-dersökningarna gjordes i Västergötland men några även i Närke. De komatt spela en viss roll för domarringens fortsatta öden. En nyckelpersonvar K E Sahlström som gjorde nästan alla undersökningar i Västergöt-land. Samme Sahlström skrev 1953 artikeln ”Närkes domarringar” i ”Frånbergslag och bondebygd”. Att han då kom till slutsatsen att ”de stå där somett tydligt västgötskt inslag” är knappast överraskande. En jämförelse medtill exempel Östergötland visar dock att likheterna är minst lika stora iden riktningen. Sahlström poängterar också att domarringarna är gra-var, även om en del senare kan ha kommit att användas för tings-förhandlingar.

Fyra undersökningar i NärkeVid denna tidpunkt hade också en standarddatering för domarringenbörjat förekomma i skrift. De ansågs vara från folkvandringstid, någotsnävt med tanke på landets 4000 registrerade anläggningar. Fyra under-sökningar från Närke hade spelat en viss roll för denna vågade riksdatering.Den första gjordes 1907 vid Snarvi komministergård i Edsberg. Ringeninnehöll ett brandlager med bland annat bitar av en glasbägare och ensvärdsknapp, två pilspetsar och björnklor. I brandlagret stod ett harts-tätat kärl med ben från samme man som bränts på bålet. Dateringenbedömdes till sen folkvandringstid/tidig vendeltid. Det skulle sedankomma att dröja 30 år men då undersöktes å andra sidan tre styckensamma år. Nära Fjugesta i Knista finns en ring som tidigare restaurerats.Fynden inskränkte sig till en skärva keramik och en del skärvsten, vilketsnarare för tankarna till en boplats. En annan undersökning rörde Vin-öns enda domarring. Under en stenpackning i mitten gömdes en delbrända ben, ett järnfragment och en bit bearbetat ben med dekorationsom ansågs datera det hela till folkvandringstid. Den tredje låg på grav-fältet vid Vinala i Sköllersta. Den innehöll en ovanlig gravgömma medett djupt nedgrävt mindre röse över en urna täckt av skärvsten. I urnanfanns brända ben och delar av en benkam som daterade gravsättningentill folkvandringstid.

Mer komplikationer, mer spänningMed tiden har det emellertid visat sig att domarringarna var mycket merkomplicerade. Undersökningar inom andra delar av landet har gett date-ringar från yngre bronsålder (Bohuslän) till vikingatid (Kronobergs län).Trots detta beskrivs de vanligen både i populär och akademisk litteratursom gravar från folkvandringstid. Det är inte bara folkliga föreställningarsom är svåra att förändra! En del av problemet ligger i själva konstruk-tionen i sig. Idén att ställa stenar i cirkel är inte särskilt originell och kanha uppkommit flera gånger på flera platser utan att ha samma idébak-grund. Fornminnesinventeringen har också ett behov av standardiseringvilket gör att relativt olika anläggningar klumpas ihop under sammarubrik. Det behöver inte alls vara så att många små stencirklar på ett

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

53

gravfält vill uttrycka samma sak som till exempel de fyra ståtliga ring-arna vid Norrby. De har för övrigt en mindre känd motsvarighet vidÅnnebrunn i Viby. Där finns också fyra ringar även om läget är mindrespektakulärt. På ytterligare två platser i Viby finns par av domarringar,vid Kungsberg och Skävi. Inga andra anläggningar finns på någon avplatserna. Att enbart kalla dem gravar är att avskärma sig från andramöjligheter till tolkning.

Därmed kommer vi in på en nyckelfråga i sammanhanget. När tolk-ningen ”grav” fastställdes som ett slags riksfunktion under slutet av 1930-talet var det uppenbarligen för att hålla rågången fri från vad man ansågvara folklig villfarelse. I denna iver bortsåg man från möjligheten att enanläggning kan ha haft fler innebörder än en. Att en begravning gjortsinom stencirkeln utesluter inte på något sätt att den också kan ha variten samlingsplats, till exempel för lokala ting eller andra angelägenheter.Kanske var K-A Gustawsson ganska nära sanningen när han 1933 skrev:

”En del domarringar ha dock endast haft till uppgift att varagravvårdar. Gränsen mellan verklig domarring och gravvårdär därför mycket svår för att icke säga omöjlig att avgöra,om man tar i betraktande att tings- och begravningsplatseroftast lågo på samma områden och att det ingalunda ärotänkbart att även den verkliga domarringen stundom kun-nat användas som gravplats för förtjänte män.”(Ur Stora Mellösa sockens förhistoria, 1933)

Cirkelns öppna form gör också att det är ytterst svårt att datera självacirkeln med hjälp av begravningen som kan ha funnits där tidigare ellertillkommit senare. En modern läsning av äldre dokumentation visar ocksåatt flera av de undersökta domarringarna förefaller att ha anlagts på bo-platser. Att fynden sedan ändå tolkats som gravfynd kan ses i den förut-fattade meningens ljus. Domarringarna kan fortfarande bjuda på mångaöverraskningar.

Östernärke – samma mynt, annan sida

Järnåldersbygden i Västernärke har en motsvarighet på andra sidanÖrebroåsen. Hjärtat i bygden är Kvismardalen, ett bördigt vattenlandmed få motsvarigheter i Sverige. Under järnåldern var stora delar av dal-gången grund sjö eller sank mark. Betesmarker och slåtterängar gav ge-

Norrby stenar, som de sågs avHerman Hofberg på 1860-talet.

TE

CK

NIN

G:

HER

MA

N H

OFB

ER

G/

ÖREBRO L

ÄN

S M

USEU

MS A

RKIV

54

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

neröst till den som var vän med sjön. Sjön var själv en opålitlig vän somplötsligt flödade över och dränkte både sådd och skörd och ibland ävenfolk och fä. Det dröjde ända till 1800-talets storslagna torrläggnings-projekt som helt sonika utplånade hela sjön, innan lantbruk kunde be-drivas med någon större grad av förutsägbarhet. Bygden hade också an-dra fördelar genom vattnet. Närheten till Hjälmaren gav goda kontaktermed de folkrika bygderna i Mälardalen och sannolikt fanns tidigt ettöverskott på handeln, där framförallt hudar fann intresserade köpare.

Östernärke har inte motsvarande utbud av fasta fornlämningar omman undantar Kumlabygden som i det här sammanhanget räknas tillområdet. Med Kumla som centralpunkt finns här en bygd där huvud-dragen förefaller att vara klara redan under yngre järnålder. Kumla sockenhar hela 12 namn som slutar på -sta, en typ av namn som brukar för-knippas med perioden. Som jämförelse kan nämnas att Hallsberg, gran-nen i söder, bara har två. I Kumla finns också tillräckligt med bevaradefornlämningar för att stödja ortnamnens bild. Juvelen i kronan är denstora och välvårdade Lekebacken vid Hjortsberga som förutom ett stortröse på toppen och en präktig domarring strax intill, även har ett stortantal högar och stensättningar. Med sina 110 registrerade gravar tillhörLekebacken ett av länets största. Antalet gravar vid undersökningar visarsig ofta vara avsevärt fler och troligen finns minst 200 gravar här. Ett likastort gravfält bör ha funnits vid Kumla by, där en sorglig rest idag på-minner om kulturmiljövårdens villkor i ett växande samhälle. Om grav-fältet finns åtskilliga uppgifter i äldre reseskildringar och topografiskabeskrivningar. Tidigt nämns också hur åsen vittjas på grus och hurkumlaborna hittar alla möjliga fornfynd i gruset. Det dröjer ända till1902 innan den första undersökningen och redan då var avsikten atträdda vad som räddas kan. Liknande insatser görs 1934 och 1979 menän idag finns en liten rest kvar. De fynd som finns från gravfältet ärfrämst från vikingatiden men den största delen har förstörts utan spår, sådet är troligt att Kumla bys gravfält, i likhet med Lekebacken, används

En bild förskräcker - det sargadegravfältet vid Kumla by.

FOTO

: B

ERTIL W

ALD

ÉN/Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

MS A

RKIV

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

55

under flera hundra år, med en trolig start redan under äldre järnålder.Andra exempel på rester av gravfält finns vid Älvesta och Örsta och omKumla inte avviker från schablonen så har även de andra byarna i socknenscentrala del haft egna gravfält.

Stora Mellösa, ett exempelEn spridningskarta över fornlämningar får onekligen ett speciellt utse-ende i sjösänkningsbygd. Stora Mellösa är idag en välmående jordbruks-bygd, urtypen för ett landskap präglat av modern drift på bördig mark.Det räcker med att gå 150 år tillbaks i tiden för att bilden ska förändrashelt. Den stora slättbygden i söder är då sump-, sank- och våtmark, medfördelning beroende på årstiderna. Här lyser fornlämningarna med sinfrånvaro, förutom på den lilla moränhöjden som pekar söderut frånsockenkyrkan. Några mindre fornlämningar finns även på åsryggen somfortsätter mot Odensbacken där resterna av ett magnifikt gravfält liggermitt i samhället. Men då har vi hamnat i Askers socken, så tillbaka norrutigen.

Samling på MellanängenDen förhistoriska bebyggelsen i Stora Mellösa har utvecklats mellanKvismardalens våtmarker och Hjälmaren. Som ett knotigt pekfinger riktatmot Vinön ligger det breda näset från stenålderns slutskede som medtiden blev strandbygden söder om Hjälmaren. Här radade järnåldernsgårdar och byar upp sig och koloniserade landet mellan vattnen. Socknenscentralpunkt blev tidigt ”Mellösa” som idag skulle skrivas ”Mellanängen”.Här låg Mellösa härads tingsplats och där byggdes kyrkan under 1100-talet. Mellösa var redan då en plats av betydelse att döma av de mångafornlämningar som ännu finns kring kyrkan. Trovärdiga uppgifter be-rättar även om mångdubbelt fler, nu förstörda gravar. Ett praktexempelvar ”Sigges hög” som uppenbarligen var mycket stor och hann beskrivasflera gånger innan den under 1800-talet helt utplånades. Ett liknandeöde mötte domarringen strax söder om kyrkan. Idag hukar där två lu-tande stenar som enda påminnelse. En annan typ av sten, en runsten,ligger inmurad i kyrkogårdsmuren och ytterligare en runsten från kyr-kans närhet har hunnit försvinna sedan slutet av 1600-talet.

Från sydväst till centrumUtvecklingen i socknen i övrigt tar fart under äldre järnålder. Bevaradegravar finns främst i den nordvästra delen, där Pålsbodaåsen bildar rygg-rad. Från Norrbyås fortsätter den väster om Hjälmarsnäs och via denlångsmala Ässön delas västra Hjälmaren i Hemfjärden och Mellanfjärden.På sjöns norra sida möter sedan udden vid Skävisund med flera bild-sköna gravfält. På mellösasidan finns ingen motsvarighet. Störst är ettgravfält med cirka 50 gravar och trolig start under äldre järnålder, ävenom de flesta är från yngre tid. Gravfältet är intressant eftersom närmastehistoriskt kända by är Våtsta, som ligger en kilometer bort. Troligen

Runstenen i södra kyrkogårds-muren, Stora Mellösa.

TE

CK

NIN

G:

HER

MA

N H

OFB

ER

G/

ÖREBRO L

ÄN

S M

USEU

MS A

RKIV

56

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

göms nära gravfältet en stor järnåldersgård eller –by som flyttats ellerförsvunnit. Även på Ässön finns ett mindre gravfält utan någon kändbebyggelse.

Under yngre järnåldern sprids sedan bebyggelsen inom hela socknenscentralbygd, alltså längs norra kanten av de sankmarker som fortfarandetar upp det mesta av socknens södra halva. Undantag utgörs av morän-höjderna som nämndes ovan. Här ger ortnamnen tydliga fingervisningarom bygdens framväxt.

Inte mindre än tio –stanamn pryder byarna längs norra kanten ochpå höjderna. Mot öster och norr finns sedan övervägande yngre typer avnamn som kan tydas som utflyttningar från kärnbygden. Socknen harytterst få av de enkla, naturbetecknande namn, till exempel Berga ochLunda, som brukar ges en hög ålder.

En tur i norra KvismardalenDen som idag åker från Örebrohållet kan se åt höger vid vägkorsningenmot Norrbyås. Där skymtar på avstånd två gravfält vid Bärsta som ärjärnålders-Mellösas sista utpost mot väster. Om resenären sedan följervägen genom kyrkbyn, numera tätorten, och fortsätter till Odensbacken

TECKN

ING:

HERM

AN H

OFB

ERG/Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

MS A

RKIV

Bautastenar vid Skävesund

Den mäktiga treudden iRöhammar.

TECKN

ING:

RIC

KARD D

YBECK/Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

MS A

RKIV

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

57

har denne väl täckt in järnåldersbygden. Den som vill se resten kan svängamot Segersjö och sedan ta vänster tillbaka mot tätorten. På höger handsyns snart Bondevrak, Åsby och Bittinge med existerande eller förstördagravar. Slutligen rekommenderas ett stopp vid Röhammar, strax eftertätorten, där Närkes största treudd finns. En plats att uppmärksamma ärockså Rynninge, nära stranden av Mellanfjärden. Här gjordes redan 1830fyndet av länets enda båtgrav. I ”lemningarne af ett skeppsvrak” hittadesbland annat ett svärd och flera spjut- och pilspetsar. Idag finns bara enspjutspets och en spännbuckla kvar. Spetsen och bucklan pekar på attbåde kvinna och man följt båten på den sista färden.

Segersjö och TunaDen som skriver om järnålderns Östernärke kan knappast undvika Seger-sjö. Med sitt läge som lås för Täljeåns utflöde i Hjälmaren har platsentidigt uppmärksammats. Habors röse, störst i Närke, har redan nämnts.Miljön har få motsvarigheter i länet med röset, två domarringar, fleramindre gravfält, en offerkälla som förvandlats till brunn och till slutNärkes största gravhög. Att detta 36 meter stora och 3,6 meter högamonument låg oupptäckt ända till 1970 kan tyckas märkligt. Förkla-ringen ligger även här i närkingens förkärlek för att återanvända eller tabort fornlämningar. Högen fick länge husera en väderkvarn och utseen-det förrycktes av en uppfartsväg till kvarnen och en del andra ingrepp.Förutom vad som finns vid Segersjö idag, berättar äldre källor både omen kungsgård och om ett kapell. Strax intill ligger Tunäs som på 1300-talet skrevs ”Tuna näs”. Tuna skulle i det här fallet vara ett äldre namn pågodset Segersjö. Namnet har precis som Husby en särställning inomsvensk förhistoria. Forskarna är ense om detta men uppfattningarna omtunaorternas funktion och ålder varierar. En allmän åsikt är dock att deingått i ett större administrativt system, som stödjepunkter för en cen-tralmakt. Åldern kan minst sättas till yngre järnålder med möjliga rötterändå tidigare. I länet finns bara ett annat säkert belagt Tuna. Det låg iÖdeby, på den stora ön i Väringen och kom senare att byta namn tillKägleholm. De båda Tuna är nyckelpunkter för den vill förstå utveck-lingen inom Närke under yngre järnålder.

FOTO

: N

ILS G

ILLG

REN/Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

MS A

RKIV

Habors röse vid Segersjö.

58

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

SköllerstaEn annan plats av stort intresse i sammanhanget är Kånsta i Sköllerstadär två stora gravhögar idag flankerar Norrköpingsvägen. Högarna är 13respektive 21 meter stora och enligt traditionen uppförda över kungar.Så är emellertid många stora högar i landet. De få som undersökts harknappast haft ett kungligt innehåll och högarna bör nog snarare ses somuttryck för ställningen hos en hel bygd snarare än en enskild person. Ifallet Kånsta passar de utmärkt in i den kompakta järnåldersmiljön inorra Sköllersta. Likheterna är stora med centrala Stora Mellösa och ävenSköllerstas slättbygd ingår i Kvismardalen. Både fornlämningarna ochortnamnen är av samma typ men Sköllerstabygden är mer kompakt, därden tränger ihop sig nedanför förkastningsbranten, ett resultat av våld-samma rörelser i jordskorpan för 250 miljoner år sedan.

Odens backeEtt säreget gravfält ligger i centrala Odensbacken och har till och medfått ge namn åt orten. Gravfältet är idag starkt reducerat och sargat menenligt äldre uppgifter fanns gravar på en 400 meter lång sträcka. I blick-punkten syns drygt 40 bautastenar, ställda i fyra rader, ibland tolkadesom rester av förstörda domarringar eller skeppssättningar. Inga trovär-diga äldre källor nämner vare sig det ena eller det andra. Utan klarläg-gande undersökningar måste den nuvarande uppställningen accepteras,även om viss restaurering under 1800-talet kan ha förvanskat situatio-nen. Odensbacken är unikt inom länet och vissa motsvarigheter finnsbara på några platser i södra Sverige. För drygt hundra år sedan utgrävdes34 av gravarna (dock inte i närheten av stenraderna) och de visade sigvara från slutet av järnåldern. Några var skelettgravar i träkistor och eninnehöll ett tyskt mynt från 1000-talet. Dateringen för hela gravfältettäcker troligen stora delar av järnåldern.

Norrbyås och NärboarnaGravfältet i Odensbacken ligger på en mindre moränrygg som delas avTäljeån och det var troligen mötet mellan två kommunikationsleder sombestämt gravfältets läge om man utgår från att vissa större gravfält ocksåfungerade som hållpunkter och mötesplatser. Två liknande skärnings-punkter finns i Kvismardalen. Den ena är Segersjö och den andra är Öbykulle i Norrbyås, också den bekant för sina fornlämningar. Kullen pågården Öns ägor hyser vad som antagits vara en borglämning och därMagnus Ladulås ska ha utfärdat ett brev 1276. Själva lämningen är inteundersökt men i närområdet har delar av hästutrustning från äldre med-eltid hittats. Platser med strategisk betydelse från medeltid har ofta ta-gits i bruk redan under järnåldern och om borgteorin har fog för sigfanns ett närbeläget gravfält som passar in i bilden. Gravfältet som varhårt åtgånget av en väg och pågående grustäkt avlägsnades till stor delvid en seminariegrävning 1982. De 17 gravar som då undersöktes varfrån vendel- och vikingatid. Någon rapport har dock ännu inte publice-rats. Detta är desto mer beklagligt med tanke på att gravfältet vid Ön

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

59

dessutom vore ett utmärkt jämförelsematerial för det förstörda gravfältetvid Vreten i Viby. Resultaten från de två skulle kunna belysa den gamlafrågan om likheter och skillnader mellan Väster- och Östernärke. Enkuriosafråga i sammanhanget är också den ibland lanserade teorin attlandskapet Närke skulle fått sitt namn från Norrbyås som ibland skrivitsNärboas. När skulle vara ett äldre namn på Kvismaren och närbor följ-aktligen de som bodde vid denna sjö. Via likheten med de angränsandeÖster- och Västerrekarne i Södermanland har ett Närrek konstruerats,för att tillsammans med de båda andra bilda ett Storrek, ett slags egetlitet Mittens rike i Svealand. Teorin är egentligen mest en lärd konstruk-tion men av stort intresse för den som funderar över Närkes identitet.

Fornborgen, ett annat diskutabelt ämne

I ett län annars fattigt på fornlämningar är fornborgarna ett undantag.Vi känner till 37 registrerade fornborgar med god spridning, åtminstoneinom närkedelen. De förekommer i två huvudstråk, längs Kilsbergsrandenoch längs förkastningsbranten i söder, där slätten raskt övergår i högläntskogsterräng, ett förebud om den stora Tylöskogen. Mindre koncentra-tioner finns även i norra Vätterbygden och i Fellingsbro. Länets störstaoch även mest kända fornborg är sannolikt Tarsta borg i Sköllersta. Drygt20 000 m2 inhägnas av en 310 meter lång vall, allt med strålande utsiktöver Närkeslätten. Strax intill Tarsta finns den mycket mindre Åmhällaborg som många anser har använts i samband med Tarstaborgen. Omta-lade är också de tolv borgarna i Kilsbergen som med sin relativt regel-bundna spridning lockat till tolkningar om en organisation inom sam-hället på hög nivå.

Rövare eller ett enat folk?När pionjären Herman Hofberg 1868 gav ut en sammanställning av”Nerikes gamla minnen” kände han till hälften av dagens fornborgar.Hofberg jämförde dem med medeltidens rovriddarborgar och kalladedem ”formliga röfvarenästen”, tillhåll för personer som måste ”likt örnar,bygga sina bon på de otillgängligaste ställen”. Hofberg tillhörde en minori-tet och den gällande tolkningen såg snarare anläggningarna som platseratt fly till vid yttre hot mot för bygdernas folk. Borgarna sågs ofta somkuggar i system, vilket outtalat förutsatte enade bygder av landskaps-storlek redan under folkvandringstid som var en standarddatering. Manser en klar tendens här. Enade ärliga medborgare i gemensamt försvarmot en obestämd yttre fiende, gärna ett vandrande folk. Mycket sällandiskuterades om borgarna i stället visade på interna motsättningar, detvill säga som lämningar av lokala uppgörelser om makt och inflytande ijärnålderns samhälle. Sällan ifrågasattes heller borgarnas funktion, mu-rarna var ämnade som skydd och borgarna var att likna vid fästningar.Däremot gjordes en indelning i aktivitetsborgar och tillflyktsborgar därskillnaden främst var vistelsens längd. Ibland förekom också termernaoffensiva och defensiva borgar där framförallt borgarnas läge inom byg-den var avgörande.

Plan över Tarsta fornborg.

TE

CK

NIN

G:

HER

MA

N H

OFB

ER

G/

ÖREBRO L

ÄN

S M

USEU

MS A

RKIV

60

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

Dessa snäva definitioner har länge varit svåra att förena med verklig-heten. Ett problem är, liksom i fallet med domarringarna, att ett be-grepp har sträckts ut för att täcka många typer av anläggningar. Densom tittar lite närmare på svenska fornborgar hittar snart stora variatio-ner och enda gemensamma nämnaren verkar vara stenmurar i otillgäng-liga lägen. Ett bra exempel finns i Ödeby vid Väringen, gränssjö mellanlandskapen Närke och Västmanland. Där finns två närbelägna anlägg-ningar, båda registrerade som fornborgar. ”Rövarborgen” på fastlandetär ett imponerande bygge i klassisk stil, på en brant bergknalle och medrejäla murar. Den andra, enbart känd som RAÄ 1, ligger nära sundet påden stora Ön, som bland annat rymmer Kägleholms slottsruin. Denna”fornborg” ligger på en obetydlig, stenbunden kulle och omges av någotsom möjligen kan kallas en gles inhägnad av sten. De två anläggning-arna i Ödeby illustrerar väl problemet med en definition som ansträngtstill det yttersta och som egentligen överlevt sig själv.

Något om dateringarRelativt sett få arkeologiska undersökningar har gjorts i fornborgar. Enorsak är deras ofta besvärliga terrängläge, en annan är storleken som göratt totalundersökningar skulle bli både långvariga och kostsamma. Lä-get gör också att de nästan aldrig är hotade av exploateringar och följakt-ligen inte heller undersöks av den orsaken. En del undersökningar hardock gjorts och en mycket mer komplex bild har växt fram. Dateringar-na sträcker sig nu från mitten av bronsåldern till vikingatiden. Ironiskt isammanhanget är att inga fornborgar har kunnat beläggas under vikinga-tiden, den period som i folkliga tolkningar oftast kopplas till borgarna.

En enda undersökning har gjorts inom en av länets fornborgar. Dengjordes 1992 och var av mindre art. Syftet var dels att få en datering föruppförandet, dels att söka efter en förklaring till att stenen inom delar avmurverket var starkt förglasad, något som bara kan ske vid höga tempe-raturer. Borgen i fråga var Kollerborg i Stora Mellösa som ligger näraden södra Hjälmarstranden. Dateringen kunde sättas till 700-talet, alltsåden senare delen av vendeltiden. Förglasningen antogs vara en effekt av

Stegfotografering pågår. Arbets-bild från undersökningarna avKollerborg, Stora Mellösa.

FOTO

: O

LLE L

ORIN

/ÖREBRO L

ÄN

S M

USEU

MS A

RKIV

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

61

bränning, kanske av ett träverk som ska ha utgjort befästningens övredel.

Resultaten från Kollerborg är viktiga för diskussionen kring just denanläggningen. Vi bör emellertid akta oss för att dra allt för långtgåendeslutsatser både om Kollerborgs väsen och Närkes fornborgar i allmän-het. Erfarenheten har visat att mer material ger fler frågor, att det tillsynes enkla blir mer komplicerat och att arkeologi är svårare än det serut.

Norra Hjälmarbygden–samma sjö, annan sida

Den tredje av Närkes centralbygder under järnåldern var landet närmastnorr om Hjälmaren. Till skillnad från den södra stranden var gränsenmellan sjö och land omärklig och innan sjösänkningarna var översväm-ningar legio, men samtidigt gav strandängarna frodigt bete och rika hö-skördar. Med andra ord syns många likheter med Kvismardalen. Bygdeni norr hade dock mindre utrymme eftersom alla socknarna hade denvresiga Käglan i ryggen. Den bördiga remsan blir aldrig mer än någrakilometer bred men utmarkerna i norr hade ju också ett värde, som bete,som bränsle och som allmän resurs. Bland fornlämningarna ser vi mestyngre järnålder. Blandningen är något avvikande vilket gör att bygdenmer än övriga Närke liknar Mälardalen. Sex stora treuddar, många run-stenar och en skeppssättning brukar nämnas som exempel. På flera hållhar detta satts i samband med en expansion av en tänkt sveastat. Utanatt behöva tillgripa denna osäkra statsbildning kan man ändå se en tyd-lig orientering österut, en intresseriktning som består långt fram i histo-risk tid. Glanshammars härad tillhör under perioder Arboga län ochböndernas affärer tar oftast vägen via Arboga och vidare mot Stockholm.

Glanshammar, ett exempelGlanshammar är mycket uppenbart bygdens centrum. Socknen är störstoch folkrikast, med tidiga centrala uppgifter som till exempel tinget.Kyrkbyn, numera samhället Glanshammar, är byggd mitt i ett forntidaområde med många spännande inslag. Kyrkan i sig är en av de äldsta ilänet, att döma av två exklusiva fynd. Två ekplankor med runslingor avsamma typ som 1000-talets runstenar hittades inbyggda i en fönster-smyg vid en renovering. Dessutom finns delar av en ”Eskilstunakista”,byggd av stenhällar och utrustad med gavlar dekorerade i samma 1000-talsstil. Slutligen finns ytterligare sex stenar dekorerade i runstil vid kyr-kan. Dagens kyrkobyggnad har gått igenom många ombyggnader menen del stildrag daterar den till 1100-talet, vilket bör innebära att en för-sta kyrka av trä relativt snart ersattes av en större stenkyrka.

Längs åsen, norrutFör ett snabbt tvärsnitt av Glanshammars socken finns två vägar att välja.Den som vill gå torrskodd väljer den klassiska åsvägen medan den som

62

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

vill ha ett annat perspektiv väljer socknens pulsåder Äverstaån. För att geen allsidig bild ska vi pröva båda, med start vid Hjälmaren. Åsvägen fåren mäktig inledning med den fascinerande samlingen av gravfält vidSkävesund som ligger strax norr om sundet mot Ässön. Drygt 140 gra-var är registrerade men troligen är det verkliga antalet avsevärt högre,med både äldre och yngre järnålder representerade. Skävesunds signaturär den triangel av höga resta stenar som står centralt inom området.Uppdelningen i tre gravfält är troligen sentida, skapad av grustäkt ochannat markbruk. Bilden är typisk, för på den fortsatta färden längs åsenpasserar vi både skadade gravfält och platser som enligt äldre uppgifterhaft gravar och gravfält. En grusås är begärlig för många och forngravarhar inte hindrat folk från att förse sig. I stort sett efter hela vägen upp tillkyrkbyn har gravar och gravfält med jämna mellanrum prytt landska-pet. De spektakulära gravarna vid korsningen mellan gamla landsvägenoch Fellingsbrovägen är en effektfull avslutning på en intensiv järnålders-bygd. Den stiliga skeppssättningen och de stora högarna är förmodligenrester av ett betydligt större gravfält. Efter denna höjdpunkt tunnar be-ståndet ut rejält även om bygden säkerligen var bebodd under perioden.Flera uppgifter berättar om försvunna gravar och ortnamnen ger sammabudskap. Vår färd längs åsen avslutas i Tjugesta med slaggfynd frånvikingatiden, där senare silverbrytning kom att bli en lokal specialitet avstor betydelse.

Längs ån, söderutNär det blivit dags att vända söderut igen har vi flyttat oss en halv kilo-meter västerut för att följa Äverstaåns dalgång. Från källflödena i södraKäglan har den växt till en rejäl å när den passerar Skogsberg, länetsäldsta släktgård. En liten skylt informerar om att Hassleskatten hittadeshär 1936 (se kapitlet Vattnet). Vid Hassle och Berga finns gravar somantyder äldre järnålder, vilket stämmer bra med namnet Berga som ansestillhöra de äldsta av våra ortnamn. Därefter följer snart Äversta som idagsaknar kända fornlämningar, men delar av en runsten har hittats på går-

Närbild av en spännbuckla somhittades vid Äverstaån, Glans-hammar.

FOTO

: JO

HAN

NA H

AG

EFA

LK/

ÖREBRO L

ÄN

S M

USEU

M

FOTO

: B

ERTIL W

ALD

ÉN/Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

M

Hassleskatten från Äverstaån.

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

63

den. I ån nedanför hittades vapenoffret, det andra av de berömda fyn-den från Äverstaån. Därefter följer vi åns stora vänstersväng och anar vidValla ett gravfält från yngre järnålder. Strax får ån ett tillskott från ettbiflöde och fortsätter med ökad kraft förbi Storsicke, vackert beläget ihöjdläge ovanför den här djupt nedskurna ån. Från gården finns lösfyndbåde från sten- och bronsålder och säkerligen var platsen bebodd ävenunder järnålder även om synliga tecken saknas idag. På gränsen motnästa gård, som är Husby, ligger dock resterna av ett gravfält med högaroch dess tillhörighet är en öppen fråga. Ytterligare ett gravfält ligger somen ö i åkern norr om Koffsta på östra sidan ån och nedanför Koffstafinns uppgifter om en äldre hamn i åkanten. Ån skulle då alltså ha varitfarbar från Hjälmaren till denna punkt vilket inte är orimligt om manser till situationen innan sänkningen av Hjälmaren som naturligtvis hadestor betydelse även för åns lopp.

Husby – husen på höjdenNu är vi framme vid Husby, den sista gården väster om ån innan denförenas med Hjälmaren. Det finns all anledning att uppehålla sig enstund vid Husby. Som redan nämnts har husbyarna en speciell ställninginom svensk historisk forskning. Husby i Glanshammar ligger i dennordvästra utkanten av husbyarnas utbredningsområde och hade längevarit en tämligen anonym medlem av gruppen. Detta ändrades med destora undersökningar som gjordes här 1997-98. Resultaten visar på enomfattande bosättning, enligt dateringarna grundlagd underfolkvandringstid. Den kan dock vara äldre, eftersom inte hela boplatsenundersöktes. Delar av den ligger kvar norr om nya E18/E20, orsaken tillundersökningen. Från och med sen folkvandringstid sker sedan en im-ponerande utveckling. Senast vid början av 600-talet byggs ett cirka 300m2 stort hus på en höjd nära ån. Stora markarbeten görs för att jämna uthöjden som till slut närmast liknar en limpa. Kring huset byggs en palis-sad. Väster om höjden byggs ytterligare ett stort hus med liknande grund-plan.

Husby - hantverketHur länge husen står kvar på höjden vet vi inte men troligen finns ettsamband med det myckna och avancerade hantverket vid Husby frånoch med 600-talet. Dåtidens hantverkare sysslade bland annat med brons-gjutning, horn- och benhantverk och kvalificerat smide. Hanteringenav järn har innefattat samtliga led. En ugn för järnframställning hittadesi sluttningen ned mot ån och flera ässjor och två smedjor fanns inomområdet. Dateringarna är dock inte helt samtida utan visar snarare på enlång tradition av högklassig hantering av järn. I hantverksområdet hitta-des också de omtalade guldgubbarna, det första fyndet av denna typ frånNärke. Gubbarna är ytterst små och präglade på guldbleck, stora som ettbarns lillfingernagel. De ger speciella signaler eftersom de bara brukarhittas i miljöer som anses ha hög status och med ovanliga fynd. Detoriginella med gubbarna från Husby var att de hittades i kulturlagret ihantverksområdet där övriga fynd mest var metallskrot från återvinn-

FOTO

: K

EN

NETH A

ND

ERSSO

N/

UV B

ERG

SLA

GEN

Rester av en mäktig byggnad iHusby, kring vilken det sjöd avaktiviteter.

64

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

ingen av förbrukade föremål. Det verkar som om guldblecket var avsettför samma öde, vilket i sig skulle betyda att Husbyhantverkarna ävenbehärskade guldsmide.

Husby – gravarnaHusby saknade länge ett gravfält men även denna brist kunde, åtmins-tone delvis, avhjälpas vid undersökningen. Ett mindre gravfält med jord-begravningar hittades på den södra delen av de stora husens höjd. De 13gravarna var grunda och så anpassade till naturen att skeletten iblandtycktes inklämda i skrevor i berggrunden. Inga gravgåvor hade lagts medde döda som dessutom låg i öst-västlig riktning. Allt tydde på en kristengravsed och två 14 C-dateringar förankrade gravfältet i 1000-talet, alltsåsnarast en period när kristen– och hedendom existerade sida vid sida.Dateringen är intressant av flera skäl, varav ett är att inga egentliga boplats-lämningar finns från senare än 800-talet. Däremot är hantverket i fullgång och troligen har själva gården redan under vikingatiden flyttat upptill dagens bytomt. En annan aspekt på dateringen är att den grovt settsammanfaller med bygget av den första kyrkan i Glanshammar. Medsockenkyrkorna kom också snart slutet för de gamla gårdsgravfälten ef-tersom de döda skulle vila i vigd jord inom kyrkans hägn. Gravarna frånHusby är sannolikt från denna övergångsperiod innan kyrkan ännu eta-blerats i Glanshammar.

Husby och RinkabyLiksom Husby har Rinkaby en speciell klang inom forskarvärlden. Ävenrinkabyarna antas ha haft en särskild funktion. En rinker anses ha variten krigare av viss rang och lokal befattningshavare underställd en centralmakt, som kan kallas kungadöme, även om storleken och varaktighetenär okänd. Husbys närmaste granne västerut är kyrkbyn i Rinkaby socken.Den som kastar en titt på den första häradskartan över Glanshammars

Guldgubbar!

FOTO

: PE

R T

ORG

ÉN/Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

M

Två begravningar i Husby.

FOTO

: T

OM

AS E

KM

AN/

UV B

ERG

SLA

GEN

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

65

härad, som är från 1688, ser snabbt hur Husby i det närmaste omges avvatten och sankmark. Tillträde till ”Husbyhalvön” går via Rinkaby därden urgamla landsvägen Ramstigen passerar. Norr om Husby ligger se-dan passagen över Äverstaån, på samma plats som dagens bro. Kringkyrkbyn finns inga fornlämningar men kanske byggdes den första kyr-kan, från 1100-talet, på ett äldre gravfält, liksom på flera andra platser ilänet?

Kägleholm och TunaInnan vi lämnar Norra Hjälmarbygden ska vi ta en sväng norrut, tillÖdeby, en liten socken på Käglan. En stor del av socknen består av Ön,som ligger i södra delen av Väringen. På ön ligger i dag resterna avKägleholm, Magnus Gabriel de la Gardies storslagna barockslott somförstördes vid eldsvåda 1712. Långt dessförinnan fanns här en gård somhette Tuna. Platser som heter Tuna är liksom Husby viktiga genom sinregelbundna spridning och höga ålder. De anses också ha ingått i ettkungligt system för kontroll och skatteinsamling. Ungefär 100 tuna-orter finns i Sverige, de flesta i Mälardalen. Ödeby ligger längst västerutav alla. Inte helt säkra uppgifter berättar om att Närkes lagman GudmarMånsson hade en av sina gårdar här. Det skulle då vara 1200-tal och atthans namn överlevt beror främst på hans sonhustru, Birgitta Birgers-dotter, mer känd som ”den heliga”. Tuna är tillsammans med nuvarandeTunäs nära Segersjö, länets enda tunaorter. Tuna i Ödeby kan antas havarit motiverat av järnhanteringen i den begynnande Bergslagen. Önligger strategiskt, en bra omlastningsplats för foror från Bergslagen somvia Väringens utlopp Arbogaån kan komma ut i Mälaren. Tuna var där-med också en utmärkt plats för insamling av olika typer av avgifter; skat-ter, tullar eller möjligen beskyddaravgifter. I närområdet har också fun-nits en ganska omfattande produktion av järn. Tre stora lokaler medslaggvarp (slagghögar) finns i Ödeby. Av betydelse är möjligen att ingenav dem finns på själva ön, men däremot i nära anslutning. Ett stort antalgravar och gravfält visar också att järnålder-tidig medeltid på Ön är enutomordentligt intressant period.

Kägleholms slott enligt SueciaAntiqua.

ÖREBRO L

ÄN

S M

USEU

MS A

RKIV

66

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

Fellingsbro – Mälardalens sista utpost

Fellingsbro hör till landskapet Västmanland och fornlämningsbilden harklara likheter med situationen längre österut. Västmanlands järnålders-bygder följer i stort sett Mälarens norra stränder och Fellingsbro räknasgeografiskt till det inre Mälarbäckenet. Ändå finns inte det inslag avöstliga fornlämningar som utmärker Norra Hjälmarbygden. Socknensaknar såväl stora treuddar som skeppssättningar och runstenar. I ställetfinns här ett demokratiskt gravskick om uttrycket tillåts. Här finns näs-tan bara runda stensättningar och högar. Även Fellingsbro har dock varitutsatt för en mycket stor bortodling och dagens läge ger bara en glimt avjärnålderns mönster. Många ortnamn tyder på en grundläggning underjärnålder utan att spår finns av gravfält. Situationen är på så vis likartadmed många andra socknar i länet.

FOTO

: JO

HAN

NA H

AG

EFA

LK/Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

M

Närbild på den metallförseddaavslutningen på svärdsslidan,Fellingsbro.

Det är framförallt slättbygden i söder som varit väl befolkad, åtmins-tone under yngre järnålder. Här har sannolikt Arbogaån spelat en avgö-rande roll. Norra Fellingsbro är av bergslagskaraktär med få fasta forn-lämningar. Ett markant undantag är ”Dansarkullen” i Grönbo, nära grän-sen mot Linde och Ramsbergs socknar. Kullen, av allt att döma en grav-hög, är en 30 meter stor hög med upp till 4,5 meters bevarad höjd. Dessisolerade läge i bergslagsskogarna är något av ett mysterium. Dansar-kullen är en verklig kontrast mot den i övrigt till synes jämlikaFellingsbrobygden.

Järnålder i Bergslagen

Vår kunskap om vad som händer i länets norra del under järnåldern ärmycket ofullständig. Bristen på registrerade fornlämningar är skriande,särskilt med tanke på att bortodlingen knappast kan ha haft sammaomfattning här som i till exempel slättbygden. Här har också mycket få

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

67

arkeologiska undersökningar gjorts. Det är möjligt att gravar, som ärden främsta grunden för arkeologiska bedömningar av bebyggelsen, härser helt annorlunda ut och att vi ännu inte lärt oss läsa av dem i landska-pet.

Trots allt finns naturligtvis tecken på liv i Bergslagen även under järn-åldern. Att området skulle varit helt avfolkat under en så lång period ärföga troligt. Mest omtalat och mest komplext är ett område vid Råsvals-lund, mellan Guldsmedshyttan och sjön Råsvalen. Förutom över 30 gra-var, både högar och stensättningar, finns här också både husgrunder ochodlingsterrasser, allt med trolig datering till yngre järnålder. Gården vidRåsvalen har få motsvarigheter i länet och är ännu så länge unik i Berg-slagen. Längre norrut i sjösystemen finns en del gravar som visar på bo-sättning kring Stjärnfors i Ljusnarsberg. Det är tydligt att sjöarna harstyrt lokaliseringen av bebyggelsen. Även vid Torrvarpen och Sörälgen iGrythyttan och vid Grängen i Hjulsjö finns anläggningar som visar påmänsklig närvaro. En bevisföring av annat slag är ett pollendiagram somvisar att odling finns inom Hällefors kommun redan före Kristi födelse,trots att fasta fornlämningar saknas helt. Sannolikt har vi ännu bara settbörjan på det intressanta forskningsområde som heter ”Järnålder i Berg-slagen”.

Agrar arkeologi

Frågan om jorden och dess odling hör ihop med frågan om ägande ochförvaltande av samma jord. Ett bofast boende baserat på jordbruk ochboskapsskötsel förutsätter långsiktig planering och ansvarstagande. Enallmän uppfattning är att dessa grundläggande problem redan i jordbru-kets barndom löstes med familjen och släkten som minsta enhet. Egent-ligen har vi ganska dimmiga begrepp om hur både familjeliv såg ut ochhur stark släktkänslan var. Delvis är bilden färgad av den modernakärnfamiljens ideal, förstärkt med ett par åldrade släktingar. De familjersom möter oss både i populära och vetenskapliga böcker är till lika delarskapad av svensk standardfamilj och exempel hämtade från antropologinsså kallade primitiva folk. Vi kan egentligen bara utgå från de modellersom finns, men vi bör tänka på att de bara är modeller.

Agrar arkeologi är en forskningsgren som vuxit sig allt starkare undersenare år. Grenen sysslar i första hand med undersökningar av äldreodlingslandskap. Om förhistoriska gravar har vi länge samlat på oss kun-skap och boplatserna har avlockats allt fler av sina hemligheter. Menkulturmiljövården har under senare år höjt blicken från enstaka objekttill hela landskapet. Den agrara arkeologin är viktig eftersom mönster ilandskapet också i viss mån speglar de mönster som styr mänskliga rela-tioner.

Agrara lämningar är ofta diskreta och svåra att urskilja för den sominte har ett tränat öga. De har skapat problem även för personal frånRiksantikvarieämbetets fornminnesinventering. När inventeringen se-nast reviderades i Närke, vilket skedde 1980-82, gjordes en särskild sats-ning just på agrara lämningar. Förutom själva inventeringen gjordes endel mindre provundersökningar, vilket gav en kvalitativ förbättring av

FOTO

: PE

R T

ORG

ÉN/Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

M

Bergslagen.

68

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

resultaten. Insatsen gav ett bra facit och underlaget från Närke är därförbättre än på många andra håll. Här finns också en rik bas av kunskapgenom de omfattande arbeten som gjorts av kulturgeografer, arbete somockså ingår i grunden för den agrarhistoriska arkeologin (Mer om dettai Ulf Janssons Örebro län. Ett län med många landskap).

Rösen och åkrarUtvecklingen och det nuvarande tillståndet för den arkeologiska sidanav Närkes agrarhistoria finns beskrivet i en nyligen utgiven artikel av AlfEricsson. Där görs bland annat ett försök att sortera i den ibland vild-vuxna floran av termer. I likhet med många grenar av vetenskapen ärterminologin ett bekymmer. Att kalla saker vid dess rätta namn är vik-tigt men ofta svårt. Fornminnesinventeringen jobbar över hela landetoch för att ge jämförbara resultat bör ett röse i Lappland se likadant utsom ett i Skåne. I verkligheten kan de emellertid se ut på väldigt mångasätt och de regionala skillnaderna är stora. Ericsson utgår från parceller-na, de odlade ytor som är åkerbrukets minsta enhet. En god men någotkomprimerad bild av vad agrarhistorikerna studerar i landskapet ges avEricssons fem kategorier:

Utan synliga parceller1. Röjningsröseområden2. Röjningsröseområden med stenvallar

Oregelbundna parceller3. Oregelbundna åkerytor med olika typer av begränsningar

Regelbundna parceller4. Bandformiga tegar, plana eller svagt välvda5. Bandformiga tegar, välvda/ryggade

Långa tider, många rösenAv kategorierna är den första, röjningsröseområdena, vanligast. De bju-der på flera komplikationer. Dateringen är en, eftersom metoden attrensa en yta från sten, träd och buskar för att sedan odla där en period,tillhör jordbrukets grunder. Den har alltså använts under mycket långtid med samma resultat, samlingar av större och mindre rösen i terrängen.Områdena kan ibland täcka stora ytor. Ett exempel är Örebro-Boforsflygplats i Täby socken som huvudsakligen ligger på byn Råbergas gamlautmark. Hundratals röjningsrösen med dateringar från vikingatid tillmodern tid har funnits här. De kommer troligen från kortvariga od-lingar, kanske ett alternativ i kristider. Ett liknande område gav sig tillkänna vid den arkeologiska utredning som gjordes inom projekteringenav ny sträckning för E18 mellan Örebro och Lekhyttan. Norr om Lanna,vid gränsen mellan Vintrosa och Hidinge socknar, karterades närmare100 små och stora rösen. Förutom rösena finns flera murar och enklarerader av sten. Troligen rör det sig även här om en mycket lång tidspe-Nytt och gammalt i Täby.

FOTO

: A

NN L

IND

QVIS

T/

UV B

ERG

SLA

GEN

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

69

riod. En tumregel är att de äldre rösena ofta är mera nedsjunkna i mar-ken och därför ibland också svårare att se.

Röjning eller begravning?Ett särskilt problem, eller kanske snarare möjlighet, med röjningsrösenaär deras likhet med förhistoriska gravar. Likheten har många gånger va-rit besvärlig för antikvarisk personal eftersom typen av fornlämning of-tast måste bestämmas utifrån vad ögat ser. Vad som blivit alltmer tydligtär att svaret på frågan inte behöver vara antingen/eller utan även kanvara både/och. Precis som skärvstenshögarna från en tidigare period kanäven röjningsrösen innehålla både fynd och ben, ibland ävenmänniskoben. De ”enkla” röjningsrösena blir mångtydiga och också enmycket mer aktiv del, inte bara i det dåtida utan även i det nutidakulturlandskapet. Att lägga människoben i ett utvalt röse kan ha varit ettsätt att befästa unionen mellan jord och brukare. Vi får utgå från attdenna och andra riter skedde inom en världsbild vitt skild från vår. Meddenna kunskap i ryggen kan vi se Närkes alltför få gravar utifrån nyaperspektiv. Om gränsen mellan odling och begravning är så flytande kanmånga av de saknade gravarna finnas bland länets mängd av röjningsrösen.Ett exempel kan hämtas från undersökningen vid Slätten i Rinkaby. Därfanns en blandning av gravar, odlingsrösen och boplatsrester. På ytansyntes ingen skillnad mellan gravar och rösen. Saken blev knappast enk-lare av att vissa gravar kan vara helt utan fynd. Skillnaden blir därmedhårfin mellan de båda kategorierna och kanske speglar det en aspekt avdet ursprungliga synsättet.

FOTO

: M

AG

NU

S W

ESTERBO

RN

Vid Slätten blandades gravar,odlingsrösen, boplatser, ritning ,mätning, grävning och mobil-telefoner.

Från hackhem till torpHackhem är ett gammalt närkiskt uttryck som kan gälla både männis-kor och deras skapelser, som i det här fallet är små hopkastade stenrösensom ofta ligger i skogsmark. Kring ”hackhemarna” finns gamla sägnerknutna om ett särskilt småväxt folk som i tidernas begynnelse kom vand-

70

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

rande till Närke. Sägnernas hackhemar har kommit närmare verklighe-ten genom ett tålmodigt arbete bedrivet av Kåre Schortz och Karl AxelStrid. De har under ett antal år fingranskat ett område mellan Hjälma-ren och de utdikade Östra Mosjön och Kvismaren, huvudsakligen inomsocknarna Almby, Norrbyås och Gällersta. Arbetet har spritt ljus överflera frågor kring hur landskapet brukades under äldre järnålder. Derasarbete visar hur viktigt det är att i detalj studera den här typen av land-skap. Gravar och röjningsrösen förekommer i samma sammanhang ochofta i samma lägen. Små odlingsytor avgränsade av stenmurar och ib-land på terrasseringar antyder ett mycket begränsat jordbruk. Schortzoch Strid anser att basen måste ha varit boskapsskötsel, framförallt medfår och getter, med tanke på den magra jordmånen. De ser det finmaskigamönstret av små odlingar, stenmurar och många platser med få gravarsom en bygd av ensamgårdar. Fram stiger bilden av den äldre järnåldernsutmarksbrukare, som i likhet med en sentida torpare försöker locka framnäring ur en mager torva.

Åkerformernas betydelseAv Ericssons övriga kategorier (se sidan 68) handlar tre om åkerytornasform. Den viktigaste skillnaden mot röjningsröseområdena är naturligt-vis att här har själva odlingsytan bevarade former. När det gäller de ore-gelbundna ytorna i kategori 3, syns begränsningar som terrasskanter el-ler hak, som bör vara ett resultat av att jorden bearbetats med årder. Denhär typen av åkerytor är vanlig i gränszonen mellan slätt- och skogsbygd.De ger även en information om samhället eftersom den här typen avåkrar tillhört ensamgårdar vars odlingsytor inte behövt anpassas efterandras. Motsvarande ytor som i stället berättar om byarnas in i detaljreglerade liv tillhör kategorierna 4 och 5. Byarnas långsmala åkertegarvar fördelade enligt gårdarnas hemmanstal, alltså deras andel i byns ägor.För att få största möjliga rättvisa i fråga om bördighet och markslagdelades samtliga ägor enligt invecklad sedvana.

Båda kategorierna har brukats med plog. Den ryggade åkerns speci-ella form är skapad genom att plogtiltorna medvetet har vänts mot teg-

FOTO

: H

ARALD

RYD

BERG/Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

MS A

RKIV

Fornåkrarna böljar i Hästhagen.

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

71

ens mitt, vilket med tiden har skapat relativt stora nivåskillnader på tega-rna. Ett utmärkt och välvårdat exempel på denna typ av åkrar finns vidHästhagen i utkanten av Örebro. Skälet till denna speciella teknik kandiskuteras men det är intressant att metoden är typisk för Västsverigeoch även här ser vi en närhet mellan Närke och götalandskapen.

Två platser i VibyFrotorp uppmärksammades vid E20-bygget genom Viby i början av1990-talet och har redan nämnts flera gånger. Ytterligare ett inslag pådenna innehållsrika plats var terrasserad åkermark belamrad medöverplöjda röjningsrösen. Åkrarna låg nedanför en drumlin och hadebevarats genom successiv jordflykt från drumlinens topp. De äldre åk-rarna hade med tiden att täckts över och överlevde på så vis även detmoderna jordbruket Åkrarna saknade tydliga begränsningar men terras-serna hade delvis stensatta kanter. De blev daterade till äldre järnålderoch är därmed länets äldsta kända åkermark, passande för en bondebygdmed traditioner. Annars finns få agrara lämningar från äldre järnålder iNärke. Troligen är orsaken densamma som skapat bristen på forn-lämningar av annat slag. Relativt begränsade ytor har ansetts lämpligaför odling och återanvänts i betydligt högre grad än på andra håll. Deäldre formerna har utplånats av modernare jordbruk och bortodlingenhar alltså drabbat även jordbrukets lämningar.

Falla undersöktes inför samma vägbygge men är exempel på en heltannan typ av övergiven odlingsmark. Falla odlades upp vid 1500-taletsslut och var en ensam gård i gränszonen mellan Vibyslätten och Tivedensutlöpare mot norr. Falla övergavs redan under 1700-talet och existeradebara i ungefär 200 år. Till skillnad från de flesta andra ödegårdar harFalla i stort sett undgått sentida åverkan. Därför kunde undersökningenklarlägga inte bara bebyggelsen, utan även inägorna som karterades. Enslutsats som kunde dras var att en medeltida uppodling skedde innangården byggdes upp. Äldre skattelängder visar också på en föregångare iform av en kronoutjord. Vid den tidigare odlingen har sedan den nyagården byggts upp vid 1500-talets slut.

FOTO

: JO

HAN

NA H

AG

EFA

LK/Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

M

Vibybrakteaten, en guldklenodfrån folkvandringstiden.

72

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

På häradsallmänningen nära Falla hittades 1938 en guldbrakteat, ettmynt/medaljong från folkvandringstid. En mindre undersökning gjor-des men inget annat fanns på fyndplatsen. Vi kan utgå från att brakteateninte har något med det senare Falla att göra. I Närke finns bara en lik-nande, från Mariedamm i Lerbäck. Det kan tyckas märkligt att två så-dana guldfynd hittas i Tivedens och Tylöskogens utkanter. I det här fal-let får frågan hänga kvar i luften.

Arkeologi + historia= Historisk arkeologi

Denna rubrik rymmer en framåt och livaktig gren inom arkeologin. Denhar dessutom kommit att bli något av en regional specialitet. Här spe-lade utbyggnaden av E18/E20 en stor roll genom att många objekt fannslängs vägen. Den historiska arkeologin kallades förr ibland ”efter-reformatorisk”, ett otympligt ord som dock tydligare säger vad det rörsig om. Ämnesområdet sysslar med alla typer av lämningar från tidenefter medeltiden, det vill säga efter cirka 1550. Det är först under senareår som de gjorts till föremål för arkeologiska undersökningar. Tidigareansågs de skriftliga källorna ge tillräcklig information. Alltmer har detdock visat sig att dokumenten ger en bild medan utgrävningen ger enannan. Egentligen är detta inte märkligt, eftersom de flesta skriftligakällor har skrivits med en särskild avsikt och ofta har med myndighets-utövning att göra. De uttrycker intentioner men verkligheten kan oftabli en annan. Det är den som kan fångas upp i undersökningsschaktet.De två bilderna behöver inte innebära någon motsättning, tvärtom kom-pletterar de ofta varandra och en mer mångfasetterad bild.

Rinkaby - kungsladugården, avelsgården och gården som inte fannsTill exemplen från undersökningarna längs E18/E20 hör Ulriksberg iRinkaby. Här finns ett ganska rikt källmaterial och en karta över gårdensbyggnader från 1692. Gården har kallats kungsladugård men var snarareen avelsgård, det vill säga en slags kunglig ranch som skulle hjälpa uppkronans finanser. Ulriksberg byggdes upp efter reduktionen och stodklart i början av 1690-talet. Snart övergick den i andra än kungliga hän-der och kom senare att ingå i Myrös ägor. Utgrävningen som gjordes1998 berörde de äldsta ekonomibyggnaderna och undersökningen gaven inblick i den lokala ekonomin. Den kunde också så vissa tvivel angå-ende kartans likhet med verkligheten. Det kan nämligen ifrågasättas omett av de tre hus som redovisas på kartan verkligen kom att byggas! Tro-ligen ritades kartan innan allt var klart och kom att avbilda en avsiktsnarare än en faktisk situation.Från Rinkaby finns också ett exempel av helt annat slag. I närheten avHagabytorp under Esplunda undersöktes lämningarna av en gård somär osynlig i de skriftliga källorna. Förutom husgrunder kunde även brun-nar och åkerytor urskiljas. Till gården hörde en smedja som av allt attdöma haft en ganska stor omsättning, så stor att det förefaller som om

I förgrunden syns en syllstensradsom en del av kungsladugården.

FOTO

: M

AG

NU

S W

ESTERBO

RN

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

73

smidet var huvudsysslan, medan jordbruket bara var ett bidrag till för-sörjningen. Den namnlösa gården återfinns bara på en karta från 1760,vare sig tidigare eller senare. Dateringen på gården är i första hand 1700-tal. Exemplet visar hur uppenbarligen en hel gård i princip kan uppstå,existera och sedan försvinna obemärkt.

Soldat i trä, soldat i stenVid Eldvalla i Glanshammar uppmärksammades ett soldattorp. Därkombinerades insatserna på fältet med en genomgång av olika skriftligakällor som utfördes av historikern Sören Klingnéus vid Örebro Univer-sitet (som för övrigt gjorde en liknande analys av Ulriksberg). Kombina-tionen gav en bred och mångsidig bild av villkoren för soldaterna mednummer 47 i Örebro kompani som bodde vid Eldvalla från 1684 till1902. Protokollen från olika torpsyner, alltså besiktningar av torpets skick,kunde jämföras med resultaten från undersökningen och skapa en bildav torpet som en ständigt pågående process, snarare än en statisk bygg-nad.

Temat soldattorp skulle visa sig återkomma på ett mer oväntat sätt iKärsta som ligger i grannsocknen Lillkyrka. Där undersöktes ett äldrestenhus, allmänt känt som ”sockenmagasinet”. Magasinen var en slagslokal bank där utsäde och spannmål skulle lagras under goda år för attsedan komma till pass när tiderna blev sämre. Systemet byggdes på kungligorder ut under 1700-talet och magasinen lades i allmänhet intill socken-kyrkan, så också i Lillkyrka. Sockenmagasinet i Kärsta var därför någotav en gåta. Undersökningen som gjordes inuti huset kunde mest konsta-tera att det var väl urstädat. En datering kunde dock föreslås till 1700-talet, vilket stämmer väl med den byggnadstekniska datering som gjor-des av byggnadsantikvarier. Efter undersökningen gjordes en grundliggenomgång av diverse skriftliga källor som bjöd på en del överraskningar.Mantalslängder visade att huset under perioder använts som bostad ochbland dessa återfanns soldater. Torpsynprotokollen kunde sedan visa atten av Kärstas två soldater bott i detta soldattorp av sten från 1765 till1820, när det dömdes ut och ett nytt torp fick byggas. Att det faktisktrör sig om just detta hus bevisades av resultaten från utgrävningarna somhade klarlagt att grunden reparerats genom att stenarna i ett hörn byttsut. Detta nämns i ett av protokollen, ett bra bevis på att arkeologi ochdokument kan komplettera varandra till bådas fördel.

Sol över backstuganVid undersökningarna i Kärsta uppmärksammades också begreppet”Malmen”, en plats utanför den ordinarie byn, där en brokig skara män-niskor bodde, de som inte platsade inom byn. Vid Kärsta hade tyvärrlämningarna i stort sett förintats av ett provbrott för marmor. Vid grann-byn Åsta blev utdelningen bättre. På Åstamalmen undersöktes lämningar-na av bebyggelse från 1600-talet som enligt en karta från perioden ut-gjordes av backstugor. Ordet förmedlar bilden av armod och elände medkrokiga människor boende i jordkulor. Återigen kunde arkeologin med-verka till att göra bilden med mångfasetterad. Backstugan vid Åsta var

FOTO

: T

OM

AS E

KM

AN/

UV B

ERG

SLA

GEN

”Sockenmagasinet” i Kärsta föreflytt.

På hackbordet går man igenomjordmassorna i jakten på fynd.

FOTO

: M

AG

NU

S W

ESTERBO

RN

74

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

en enkelstuga, den vanligaste husformen på landsbygden. Fynden visadepå en relativt god standard som inte avvek från vad som kan förväntas iett vanligt bondhushåll. Husbonden på Åstamalmen var antagligen enhantverkare, men specialiteten framgick inte av undersökningen. Hant-verkaren var ofta en mångsysslare som också hade ett litet jordbruk förförsörjningens skull och med sin breda försörjningsbas kunde han levaett ganska drägligt liv.

Smide i skog, smide vid sjöNu flyttar vi snabbt åter till Viby i Västernärke. Undersökningen av öde-gården Falla har nämnts tidigare. Den gårdsenhet som undersöktes var ibruk ungefär 200 år, med början i slutet av 1500-talet. Ett av de vikti-gaste inslagen var en smedja. Fynden visade att smedjan troligen använtsför smide till avsalu. Smidet var en viktig binäring för denna gård i mar-ginalen, eller var det till och med så att jordbruket var binäringen? VidFalla fanns en viss aktivitet redan under medeltiden, även om den inteavsatte någon bebyggelse. Efter de 200 åren övergavs Falla och platsenlåg sedan öde. Därför fanns en rik information att hämta. Förutom un-dersökningen av själva gårdstomten karterades också inägorna och resul-taten som helhet ger mycket goda möjligheter att rekonstruera livet påen 1600- eller 1700-talsgård på gränsen mellan skog och bygd.

Även i Skävi undersöktes en smedja. Den låg vid Vibysjöns strand, isamma område som blästerugnarna från yngre järnålder. En annan läm-ning på samma plats tolkades som resterna efter en tvättstuga eller möj-ligen en bastu. Både smedjan och tvättstugan/bastun hanterade öppeneld och placerades därför på betryggande avstånd från Skävi by. Smedjanär ett bra bidrag till den ganska omfattande kunskapsbank som finns ilänet i fråga om tidiga smedjor.

Ur bergets djup

Berget och dess underjordiska rikedomar är den egentliga grunden förden särskilda livsform som kombinationen av bergslag och bondebygdutgör. Få, om ens några områden i Sverige, har en sådan närhet mellantvå näringsfång som så bra kompletterar varandra. Att produktionen avjärn började tidigt inom länet är då bara följdriktigt. Introduktionensker dock i slättbygden och det dröjer innan fokus flyttas till Bergslagen,åtminstone att döma av vad vi vet nu.

Pionjärer

Inom landet tas de första trevande stegen mot framställning av järn re-dan under yngre bronsålder. Det dröjde sedan några hundra år innanblästbruket börjar få en mer allmän spridning i bygderna. Förhistoriskjärnhantering har gått under olika namn. Idag brukar man använda ut-trycket blästbruk, istället för de tidigare primitiv eller lågteknisk järn-framställning. I Närke finns en mycket tidig datering och några få date-

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

75

FOTO

: Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

MS A

RKIV

Pär Hansson friläg ger en avugnarna i Finnbäcken.

ringar från förromersk järnålder, alltså århundradena innan Kristi fö-delse. Den stora expansionen kommer sedan under romersk järnålder.Under senare år har ett stort antal platser undersökts och daterats, delvisinom de stora vägprojekten E20 och E18/E20. Pionjärarbetet gjordesemellertid av Pär Hansson som redan 1969 undersökte Finnbäcken påHardemo häradsallmänning. Fyra stenramsugnar med datering till för-romersk järnålder blev ett lämpligt startskott. När den typen av ugnarhittas idag återstår oftast bara en stenfodrad grop som utgjort ugnensundre del. Övriga delar var uppbyggda ovan marknivå och är sedan längeborta.

Hansson fick senare liknande dateringar vid Smedsgården vid Berga,också i Hardemo. Samme man publicerade 1989 en avhandling varshuvudtema var förhistorisk järnproduktion i Närke. Där redovisas ettstort antal dateringar från ett stort antal platser. I vissa fall kan omstän-digheterna kring provtagningen diskuteras och nästan alla har karaktä-ren av stickprov eftersom egentliga undersökningar bara gjorts vid Finn-bäcken och Smedsgården. Men ändå ger provserien klara besked om attframställning av järn pågått i länet sedan äldsta järnålder.

Allmän produktion i VibyE20-undersökningarna i Viby förstärkte bilden av Västernärke som enregion med tidig och med tiden stor produktion av järn. På fyra platserhittades blästugnar och vid Skävi inte mindre än 14 stycken. Dessutomundersöktes många andra anläggningar med anknytning till produktio-nen, däribland 15 smideshärdar. Blästugn är ett samlingsnamn för olika

En av ugnarna i Finnbäcken.

FOTO

: PE

R H

AN

SSO

N/Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

MS A

RKIV

76

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

typer av ugnar som använts för framställning av järn. Två av ugnarna vidSkävi var från förromersk järnålder och samtida med ugnarna från Har-demo. Övriga Skäviugnar täckte in i princip hela den yngre järnåldernmed en topp i aktiviteterna under vendeltid. Skävigrävningen var värde-full av flera skäl, inte minst därför att de stora ytorna gjorde att vi här fåren inblick i hur produktionen av järn fördelades i rummet. För en gångsskull kunde även producenternas boplats undersökas. Exemplen från Vibyvisar konturerna av en produktion närmast på gårdsnivå, men det finnsanledning att vara försiktig med slutsatserna. Materialet är fortfarandelitet och tidsspannet stort, över 1000 år.

Vid Sågebol väster om Vibysjön fanns en blästugn som bjöd på enöverraskning. Dateringen visade sig höra hemma i yngre bronsålder, underperioden 1000-800 f Kr. Därmed är ugnen från Sågebol Närkes äldstaoch en av de äldsta daterade ugnarna i Sverige. Tre andra blästugnar frånSågebol fick dateringar från romersk järnålder till vendeltid. Indikation-erna tydde på en småskalig produktion på husbehovsnivå. Även vid grann-gården Västra Backa fanns resterna av en blästugn, tyvärr mycket illaåtgången. Den kunde i alla fall dateras, till förromersk järnålder alltsåungefär samtida med Hardemodateringarna. Den fjärde platsen i Vibyvar Vreten där gravar och boplats kompletterades av två blästugnar.Dateringarna var vitt skilda, romersk järnålder respektive vikingatid.

Stomskil och Husby – två motpolerPå liknande sätt skulle undersökningarna för ny väg komma att spridaljus även över järnets första tid i Norra Hjälmarbygden. Här var docknedslagen färre och av något annan karaktär. På den flitigt utnyttjadelokalen Slätten i Rinkaby kom även en del slagg och fragment av ugns-väggar, vilket visar att produktion ägt rum i närområdet. En renodladförindustriell lämning fanns i Stomskil, på Käglan i Lillkyrka. Den hadevarit i bruk under romersk järnålder och bland annat kunde en blästugn,ett slagglager och ett antal kolningsgropar undersökas. Däremot vet viinte om en boplats fanns i närområdet eller om lokalen var enbart för

Arkeologerna br yter sten ochstubb för att kunna undersökaförindustriella lämningar iStomskil.

FOTO

: M

AG

NU

S W

ESTERBO

RN

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

77

järnproduktion i utmarken, ett slags säterdrift med annat motiv. En ännumer renodlad produktionslokal fanns i skogen söder om Torpstång iGötlunda. Det främsta inslaget var ett stort antal kolningsgropar somalltså använts för att framställa träkol. Behovet av träkol var enormt inomjärnframställning och cirka 100 kg kol behövdes för att framställa ettkilo järn. Slutligen då åter till Husby i Glanshammar. Dateringarna häri-från visade att hantering av järn pågått vid Husby från och med 600-talet och fram till tidig medeltid. Som nämnts tidigare fanns spår avsamtliga led inom järnhanteringen, från framställning till avslutandesmide. Järnet i Husby var i själva verket en av hörnpelarna för gårdensvälstånd.

Spännande nyheter från Bergslagen

Relativt färska inventeringsfynd från Hällefors kommun visar att järn-ålderns blästbruk kan vara av hög ålder även i Bergslagen. Sammanlagtsexton fyndplatser för slagg från blästbruk har registrerats. Av dessa lig-ger sex i Grythyttan, vid sjöarna Torrvarpen och Sörälgen. Sörälgen ärgränssjö mot Hällefors och vid dess norra del, samt vid Norrälgen finnsytterligare nio liknande lokaler. En mindre serie av 14C-dateringar harnyligen gjorts. Resultaten är smått sensationella. De visar att järn-framställning skett redan vid övergången mellan brons- och järnålder.Ett flertal blästplatser finns också från grannsocknen Hjulsjö, varav treligger vid sjön Lilla Grängen. En av dem har 14C-daterats till vikingatid.De många nya lokalerna visar på en tidigare okänd potential inom dennorra länsdelen. En brasklapp, ingen av fyndplatserna har ännu under-sökts. Vi vet alltså egentligen inte mycket om platsernas karaktär, menslaggen är ändå vittnesbörd i sig. Även från Grimsö i södra Ramsbergfinns nya rön som visar tidig produktion. Råvaran är ”rödjord”, där järn-ockra fällts ut i marken som då håller hög järnhalt. Inom ett liknandeområde vid Riddarhyttan, på andra sidan gränsen till Västmanlands län,har ett flertal undersökningar gjorts. Resultaten visar att produktion pågåttmellan 400 f Kr och 200 e Kr. Tidsspannet vid Grimsö är ungefär det-samma.

Från blästugn till masugnRelationen mellan den tidiga produktionen, baserad på blästbruk, ochden senare masugnsproduktionen är en av de stora frågorna inom äm-nesområdet. De två har olika råvara, olika teknologi och förefaller attske inom olika områden, men slutresultatet är ändå i grunden detsamma.Finns här en kontinuitet, är det slättlandets järnexperter som drar in ibergslagsskogarna för att bli storproducenter eller är det nya befolknings-grupper som hittar en nisch? Här är naturligtvis platser som Råsvalslundoch Tuna i Ödeby av utomordentligt intresse. De kan vara nyckellokaleri förändringen från bondebygd till bergslag. De många nyupptäckternaoch dateringarna från det egentliga Bergslagen är emellertid bevis för enmänsklig verksamhet av långt större dignitet än vad som tidigare varkänt. Frågan om järnproduktionen blir här underställd den mer gene-

FOTO:

HELM

UT B

ERG

OLD

/U

V B

ERG

SLA

GEN

Kolningsgroparna i Tor pstångvar noga rensade på sitt innehåll.I bildens mitt, under torvkanten,syns en svag mörkfärgning somär resterna av kolningsgropen. Enmindre välrensad kolningsgrophade lämnat tydligare spår.

78

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

rella frågan om Bergslagens tidiga bebyggande. Att området varit nästanobefolkat till medeltid är knappast en hållbar åsikt idag. Kanske är endel av problemet att vi inte riktigt vet vad vi letar efter. Eftersom nästaninga arkeologiska undersökningar gjorts vet vi inte heller hur det ser utunder ytan. Som tidigare nämnts är Bergslagens förhistoria en av demest spännande forskningsuppgifterna i länet.

Bergslagens födelseEn diskussion har sedan länge funnits om hur gammal Bergslagen är.Diskussionen har tagit flera vägar eftersom begreppet Bergslagen i sighar flera betydelser. Ursprunget täcker sannolikt en samling män somgemensamt ägnar sig åt att omvandla malm till järn. Begreppet komsenare att användas om ett geografiskt område med oklar utsträckningvars gemensamma nämnare var att här fanns ett antal ”bergslag”. Tillfrågan hör i högsta grad även teknologin, det vill säga masugnsprocessen.Masugnen möjliggjorde en avsevärt större produktion än blästbruketoch råvaran var bergmalm, i stället för till exempel myrmalm eller röd-jord. Nyligen gjorda experiment visar emellertid att även blästugnar kananvända bergmalm och en datering från Uppland visar att så skett underromersk järnålder. Än så länge rör det sig om enstaka indikationer ochframtiden får utvisa betydelsen av dessa.

MoshyttanBergslagens ålder har oftast diskuterats utifrån ganska få skriftliga källor.Källäget har klarnat betydligt under senare år inte minst genom att ”At-las över Sveriges bergslag” har hunnit ge ut flera delar som berör länet,bland annat Lerbäcks bergslag, Lekebergslagen och Noraskogs bergslag.Örebro Läns företagsarkiv har också gjort en inventering och en sam-manställning av allt tillgängligt arkivmaterial. Därmed över till de merhandfasta källorna. Under senare år har även en del provundersökningargenomförts för att på arkeologisk väg försöka datera när masugnarnainfördes och därmed indirekt även Bergslagens födelse. En drivande kraft

FOTO

: M

ARTIN

ED

LUN

D/Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

M

En husgrunds syllstenar stickerupp ur den barrbeklädda mar-ken.

Ett av schakten vid Oxhytte-bäcken.

FOTO

: M

ARTIN

ED

LUN

D/Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

M

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

79

i detta arbete är Allan Wetterholm som här spelat samma roll som PärHansson inom forskningen kring blästbruket. På Wetterholms initiativgjordes en mindre provundersökning vid Moshyttan i Järnboås socken.Inom den bevarade hyttplatsen togs prover för datering ur bottenskiktetpå en slaggvarp. Två prover har värden som pekar mot vikingatid, ellermöjligen övergången till medeltid. I vilket fall som helst är dateringarnauppseendeväckande. Flera dateringar från blästbruk är yngre ochMoshyttan visar att de båda metoderna kan ha existerat samtidigt. Lik-nande indikationer finns för övrigt från Lerbäcks bergslag. Helt nyligenhar också mindre undersökningar gjorts vid Alntorpshyttan och hyttanvid Oxhyttebäcken, båda i närheten av Nora. Ännu är resultaten preli-minära men det finns anledning att hålla ögonen öppna.

FOTO

: PE

R T

ORG

ÉN/Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

M

Allan Wetterholm besökerundersökningen vid Alntor pshytta.

Staden som arkeologisk arena

Örebro

Tidigare arkeologiska insatser inom Örebro stad sammanfattades 1978 ien större rapport som ingick i projektet ”Medeltidsstaden” som drevs avRiksantikvarieämbetet. Relativt få utgrävningar hade då gjorts i staden.Dessa, tillsammans med skriftliga källor och diverse lösfynd samt spriddaiakttagelser, låg till grund för den bild som presenterades i rapporten.Det medeltida Örebro låg samlat längs åsen, där Drottninggatan-Stor-gatan utgjorde längdaxeln och den böljande Svartån skapade en bred-dimension. Passagen där Svartån bröt igenom grusåsen låg bakom sta-dens uppkomst. Platser där två kommunikationsleder möts drar gärnatill sig bebyggelse. Slottet och Nikolaikyrkan, båda med rötter i tidigmedeltid, var navet som den lilla staden roterade kring.

Bromsgården och kulturlagrenSamma år som ”Medeltidsstaden” gav ut sin Örebrovolym gjordes denhittills största och mest informativa undersökningen inom staden. Den

80

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

utspelades i kvarteret Bromsgården, där affärscentrum längs Köpman-gatan nu breder ut sig. Byggnadsrester och fynd ifrån kvarteret spegladebåde enskilda personers vardag och överhetens närvaro. Bland de upp-märksammade resultaten kan nämnas beviset för att mynt präglats iÖrebro redan under 1200-talet. En annan viktig observation var att störstadelen av den medeltida bebyggelsen här låg på utfylld mark. Åssluttningenhade jämnats ut med sand och lera. Detta gjorde att kraven på lokalise-ring till åsen inte var lika uppenbara. Utfyllnaden gjorde att kulturlagrenvar bättre bevarade än vad man trott var möjligt i Örebro, eftersom leranbevarar fukt och därmed också konserverar fynd, konstruktioner ochlager. Lagren är de samlade, komprimerade resterna av århundraden avmänsklig verksamhet Kulturlagren är oerhört viktiga inom stadsarkeo-login. De kan vara upp till flera meter tjocka och kan liknas vid ett arkiv.I botten ligger det äldsta skedet, sedan följer lager på lager ända upp tillnutid. Detta låter ju idealiskt men lagren är ofta utschaktade eller mycketstörda av källare, ledningar, kablar, stolpar och liknande. En till synesmärklig effekt av den stora stadsbranden 1854 var dock att skyddet blevavsevärt bättre för de äldre kulturlagren. Brand- och rivningsmassor haranvänts för att jämna ut längs åsryggen och därmed kommit att skyddaen del äldre lager. Mot lagren finns dock ett ständigt hot. När mindreingrepp som till exempel en kabeldragning görs, skadas inte bara områ-det för kabelschaktet. Också omkringliggande kulturlager berörs, ge-nom att syre kommer in och balansen rubbas i de tidigare slutna lagren.

Tryckeriet och årsringarnaNågra år efter Bromsgården gjordes ett sensationellt fynd vid en mindreundersökning inne på Rådhusets gård. Resterna av vikingatida gravar

FOTO

: E

STRID

ESBJÖ

RN

SO

N/Ö

REBRO L

ÄN

S M

USEU

M

En tydlig lagerföljd.

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

81

flyttade i all hast den lokala historien ungefär 300 år bakåt i tiden. Desäger ju egentligen ingenting om dåtida bebyggelse, men visar ändå attåtminstone en boplats fanns redan då. Hur utvecklingen såg ut därefterkan enbart framtida arkeologiska utgrävningar ge svar på. De skriftligakällorna är stumma fram till 1202 när Örebro nämns första gången.Även under resten av medeltiden är källor som klargör stadens framväxtfå och motsägelsefulla. De relativt få undersökningar som gjorts har gettvissa glimtar men mycket är ännu ogjort. Bromsgården och det angräns-ande kvarteret Tryckeriet har gett den kvalitativt bästa informationen.Där har bebyggelse funnits från och med 1200-talets mitt. Från Tryck-eriet kommer emellertid en mycket intressant datering gjord med den-drokronologi, det vill säga årsringsdatering av trä. Den gjordes på tim-mer som återanvänts i bebyggelse från slutet av 1300-talet. Två date-ringar var från timmer, där träden fällts under 1150-talet. Någon typ avbyggnader fanns alltså här redan vid 1100-talets mitt. De har sedan fun-nits kvar och kunnat återanvändas över 200 år senare. I den östra delenav Tryckeriet, längs Kungsgatan, gjordes en mindre undersökning 1999.Den visade att bebyggelsen här tidigast etablerades vid slutet av 1500-talet. Den här delen av kvarteret ligger nedanför den egentliga åsen ochhär var förmodligen ganska blött, eftersom utfyllnad och dränering gjortsmed risbäddar och sten. Troligen har bebyggelsen växt successivt frånKöpmangatan och den östra delen kan inledningsvis ha varit bakgårdaroch trädgårdar.

Askersund

En central fråga för den som ägnar sig åt arkeologi i Askersund är natur-ligtvis: Vad fanns innan staden officiellt grundades 1643? Att markna-der ibland hölls där är en sak, en annan är om där verkligen fanns fastbebyggelse. Ett problem är att när Askersund nämns i skriftliga källorkan det lika gärna gälla Askersunds by, som idag ligger strax utanförstaden. Där hölls ting redan under 1300-talet och byn var ett slags cen-trum för Sundbo härad. Om platsen för dagens stad vet vi ingentinginnan staden fick sina rättigheter. Med tanke på läget vid sundet ochnärheten till landsförsamlingens kyrka vore det märkligt om inte någontyp av bebyggelse funnits. Frågor som den här har fått en viss belysninggenom tre arkeologiska undersökningar som gjorts i staden under 1990-talet.

Merkurius och ElefantenTrettondagen 1989 brann ett av stadens äldsta hus som hade stått ändasedan den stora stadsbranden 1776. Huset låg vid torget och har nuersatts av ett liknande hus. Innan det byggdes gjordes en arkeologiskundersökning, känd under kvartersnamnet Merkurius. Den visade ettäldsta skede med två hus från 1600-talets första hälft, alltså grovt settsamtida med stadsrättigheterna. Husen låg riktade mot Sundsbrogatansom avgränsar torget söderut. Under andra halvan av 1600-talet flytta-des husen ett stycke längre in på tomten, möjligen efter en breddning av

En vardagsbild från under-sökningarna i kvarteret Trycke-riet år 1999.

FOTO

: H

ELM

UT B

ERG

OLD

/U

V B

ERG

SLA

GEN

FOTO

: K

HO

DER L

AA

MA/

ÖREBRO L

ÄN

S M

USEU

M

Slaktavfall kan berätta om hurman hade det i kvarteret. Finnsdet avfall från nödslakt eller baraköttfattiga djurdelar (framdelar)har nog inte livet varit lätt.

82

D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N

gatan. Orsaken till breddningen kan vara att staden reglerats enligt denstadsplan som fastställdes 1643. Sannolikt är i alla fall att husen byggtsungefär vid tiden för stadsrättigheterna. Inga spår fanns av äldre bebyg-gelse. Samma svar gavs vid en liten undersökning som gjordes vidVäderkvarnsgatan, inom kvarteret Elefanten. Även där verkade det somom en liten reglering hade gjorts vid samma tillfälle.

Sjötullen och stadsbrandenDen tredje undersökningen gjordes 1997 nere vid hamnen, i kvarteretSjötullen. Större delen av tomten var utschaktad, eftersomCentralföreningens silo tidigare stått här. Trots allt hittades en del av enhusgrund längst upp på tomten, intill Storgatan. Ner mot hamnen lågresterna av en brygga, en kavelbro och syllar från två sjöbodar, typiskafynd från en tomt nära vattnet. Undersökningen förde med sig ett paroväntade bieffekter. Vid genomgång av kartor och skriftliga källor vi-sade det sig att tomten stod obebyggd hela tiden från stadsbranden till1934 när silon byggdes. Detta får betraktas som något ovanligt medtanke på läget. En annan intressant slutsats var att branden 1776 gjordeatt stadens sociala karta ritades om. Vad som innan branden var kvarterdär rådmän, borgare och hantverkare blandades blev efter branden enstad där borgare och rådmän köpte in alla tomter i anslutning till torget.Hantverkare och andra fick hålla till godo med de mindre attraktivatomterna på avstånd från torget.

Nora och Lindesberg

Länets båda bergslagsstäder fick sina stadsrättigheter 1643, samma årsom Askersund. Även för Nora och Lindesberg är frågan: Vad fanns härinnan 1643? Beläggen är bättre än för Askersund och båda städerna harcentralt belägna kyrkor som markerar ett bygdecentrum. Städerna harockså en liknande bakgrund, som marknads- och handelsplatser, därbergsmännens järn mötte slättböndernas produkter. Från arkeologisksynpunkt är alltså både Nora och Lindesberg av intresse. De kan blandannat ge mycken information om framväxten av tidiga centralorter inomBergslagen men naturligtvis även om orternas interna utveckling. Dearkeologiska insatser som har gjorts är ännu så länge mycket blygsammaoch begränsade. Städerna har en ännu inte infriad potential.

FOTO

: T

OM

AS E

KM

AN/

UV B

ERG

SLA

GEN

Vårmarknaden i Askersundmedan arkeologerna undersökerkvarteret Sjötullen. Det endasom syns av arkeologisk aktivitetär jordhögen innanför stängslet.