1

3

Den skånska historienFöre skrivkonsten

Sven Rosborn

4

Tryck: Team Offset & MediaPapper: 130 g Silverblade artMalmö 1999ISBN: 91-973777-0-8

Bilden på titelsidan: Framgrävning av skelett frånvikingatiden från gravfältet vid Grötehögen iFosieområdet. Foto Göran Winge.

Då inget annat anges kommer fotografierna i dennabok från författarens eget bildarkiv.

Copyright Sven Rosborn 1999.

5

Innehåll

Inledning

Vad är tid?

Att datera forntiden 9

De äldsta spåren(10.000 f.Kr. – 4.000 f.Kr.)

En renjägarfamiljs lägerplats 13Ett annorlunda landskap 18På den skånske jägarens boplats 20

De som började odla jorden(4.000 f.Kr. – 1.800 f.Kr.)

Från jägare till bonde 33Hindby mosse 38De slipade flintyxorna 41Bönderna reser stenmonument 49Skåningen börjar markera revir 58Samtal med en död kvinna 63Gamla skånska hus 74

Bronsets tid(1.800 f.Kr. – 500 f.Kr.)

Forntidssiluetter mot horisonten 83Högarnas folk 89Stridsvagnarna i Göingeskogen 94Bilder från bronsåldern 103Bronset och vattnet 111Med lågorna till dödsriket 123Det spökar vid fornminnena 127

Smidessläggans tidevarv(500 f.Kr. – 1000 e.Kr.)

Om järn och romare 137En krigisk tid 141Om tron 146De döda i mossarna 149Men gravarna finns kvar 153Och de hade tak över huvudet 161Uppåkra 169Vikingar i Fosie 174

6

Förord

Föreliggande bok är ett gott exempel på samar-bete på olika plan. Fotevikens Museum har sedanlänge haft planer på att komma ut med ett antalböcker om Skånes äldre historia; Fosie stadsdels-förvaltning har samtidigt haft en önskan att de mångaoch viktiga utgrävningar som gjordes i området un-der 1960-1970-talen bättre kommer till allmänhe-tens kännedom än vad som hittills varit fallet. Närstadsdelschef Jürgen Lindemann därför kontaktadeundertecknad var det naturligt att starta det bok-projekt som du här ser resultatet av.

Det är mycket arbete med att producera en bok.Att skriva ett manus kan i säg vara en stor arbets-prestation men när väl manuset ligger färdigt är dubara knappt halvvägs. Det ska fram bilder, det skaläggas layout, det ska korrigeras och korrekturlä-sas m.m. Under mitt arbete med denna bok har jagi dessa stadier av bokens tillkomst haft ett antal per-soner och institutioner som välvilligt stött mig ochsom jag gärna vill omnämna.

Lunds Universitets Historiska museum är givet-vis en viktig institution om man vill sätta sig in i Skå-nes förhistoria och arkeologi. Stort tack till Ham-pus Cinthio, Ulla Silvegren och Bengt Almgren förderas hjälpsamhet. Antikvarisk Topografiska arki-vet i Stockholm har jag haft anledning att besökaett antal gånger i jakten på den skånska forntiden.Personalen har alltid ställt upp på ett positivt sätt.Så också personalen vid Malmö Stadsarkiv när jagsökt i detta arkivs stora samling av tidningsklipp.Tack också till de journalister och tidningar - Syd-

svenskan, Arbetet och Skånska Dagbladet - sombidragit med olika tidningsartiklar.

På Malmö Museum och på Stadsantikvariskaavdelningen vill jag framföra mitt tack till IngmarBillberg och Catharina Ödman som hjälpt mig medatt uppdatera vissa fynd. Raimond Thörn och NilsBjörhem var bistått med viktigt fotomaterial ochGöran Winge har med sin goda kunskap om de äldreFosieutgrävningarna varit ett bra ”bollplank”. Hanhar också hjälpt till med framtagning av många tid-ningsartiklar. Stort tack även för bra samarbete medövriga arkeologer och museets fotoavdelning.

Utan stadsdelsförvaltningen i Fosie hade dennabok fått vänta många år på fullbordan. Tack LindaAllansson för att du sände det e-mail som startadevårt samarbete. Linda har lagt ned ett förtjänstfulltarbete med de två tidigare böckerna om Fosie stads-dels historia och har också lämnat förslag på för-projekteringen till denna bok. Göran R Buckhornhar bistått på ett förtjänstfullt sätt med arbetet kringdet äldre tidningsmaterial som ingår i boken.

Slutligen ett stort tack till museichef Björn MJakobsen vid Fotevikens Museum som aktivt tagitdel i mina många våndor kring denna produkt. Dettacket ska också högt ljuda för alla mina arbets-kollegor på samma museum.

Foteviken 1999-10-19

Sven Rosborn

7

Inledning

Ofta när man är ute och håller föredrag om vårskånska forntid och historia är det någon eller någrasom kommer fram efteråt och ställer frågan:

-”Var kan jag läsa mer om det du berättat?”

Vilket svar får de nyfikna? Bibliotekens katalo-ger över litteratur om Skåne är imponerande; mankan t.ex. sitta i evigheter i den fantastiska samlingeni Skånerummet på Malmö stadsbibliotek. Men deflesta böcker är skrivna för redan frälsta - för allade som har så mycket kunskap i bagaget att detkänns naturligt att kasta sig över en faktaspäckad,ofta lite ”torrt” skriven bok. Så är det definitivt inteför merparten av dagens skåningar.

Den här boken vänder sig till en bred kategoriav de som söker Skånes långa historia på ett liteannorlunda sätt. Här finns inga diagram och jag harinte ansett mig behöva långa akademiskt inriktadeförsvarstal över ståndpunkter som framförs. De ärhelt enkelt min syn på vår historia; en syn som jagförvärvat genom ett långt liv som främst museimanoch arkeolog. Med boken hoppas jag i framtidenlätt kunna svara på frågan om vad för bok man skaläsa om man vill få inblick i vår spännande skånskahistoria. Jag kan ju sedan bara hoppas att du somläser denna bok blir så intresserade att du går vi-dare och lättare kan ta del av den rika och viktigalitteratur som finns i ämnet och som skapats avmånga andra forskare och författare.

Boken har sin hemvist i Fosie, en gammal kyrk-socken söder om det forna Malmö som i dag är en

särskild del av storstaden, stadsdelsområde Fosie.I boken återvänder jag ständigt hit efter mina ut-blickar och nedslag på andra platser i Skåne och iDanmark. Det har känts naturligt att knyta upp be-rättelsen till just Fosie. Ingen annan socken i helaNorden har nämligen blivit så genomsökt av arkeo-loger som denna gamla jordbruksbygd. Här kan vifölja historien från äldsta tid fram till det modernasamhällets intågande på den historiska arenan.

Det var i samband med den stora industribyggar-epoken och bostadsexpansionen under främst 1960-och 1970-talet som bönderna och deras traktorer iFosie ersattes av byggjobbare med sina schaktmas-kiner. Socknen övergick vid denna tid till att bli enviktig del av det mångfasetterade moderna sam-hället. Än i dag finns emellertid spåren efter tiotu-sen års historia ganska så påtagligt i Fosie. Du kanse det i kvarters- och gatunamn, i gamla bondgår-dar som har överlevt, i en del gators sträckningarm.m. Men har du inget facit till den skånska histo-rien kan du omöjligtvis förstå den. Den här bokenger dig en inblick till denna annorlunda värld.

Stadsdelsförvaltningen i Fosie har under ledningav stadsdelschef Jürgen Lindemann tidigare produ-cerat ett antal böcker om stadsdelens historia. Av-sikten har varit att erbjuda befolkningen ett hjälp-medel att lättare förstå historien i den nutidsbygdman lever och verkar i. Den här boken sätter inforntiden i Fosie i ett övergripande skånskt perspek-tiv. För att rätt förstå sin egen lilla värld måste manju även ha ett brett synfält.

8

9

Vad är tid?

Enligt strikt vetenskaplig definition är det mänsk-liga begreppet ”tid” baserad på periodiskt återkom-mande astronomiska fenomen som t.ex. växlingenmellan dag och natt. Men tiden kan faktiskt ocksåvara något synnerligen abstrakt ... ”för länge se-dan”, ”när seklet var ungt” och ”i forntiden”. Detfinns underbart exakta mätningar för tiden men närmänniskor upplever distansen till en händelse funge-rar plötsligt inte längre hjärnans välprogrammeradeuppfattningsförmåga. Ju längre bort från nutid, jumera abstrakt blir verklighetsförnimmelsen. Denegna släkten har ofta medlemmar som någon gångträffat släktingar vilka levt för ett sekel sedan. Ingenkan däremot ståta med att ha mött människor somlevde när Gustav III mördades 1792. För att intetala om Gustav Vasas tid på 1500-talet. Och dessaexempel på tidsavstånd mellan nutid och dåtid ärändå så oändligt små i jämförelse med hela den tids-period som det finns spår efter människor här uppei Norden och i Skåne.

En blick i historieböckerna visar denna bristandetidsuppfattning. För att hålla ordning på årtusendenahar forskarna indelat vår historia i så kända begreppsom stenåldern, bronsåldern och järnåldern vilkenju avslutas med vikingatiden. Ju längre bortåt i ti-den man når, desto längre i antal år mätt tenderarde olika tidsepokerna att bli. Bronsåldern är fyragånger så lång som vikingatiden, bondestenåldernsju gånger så lång ... jägarstenåldern ska vi barainte tala om. Ändå behandlas ofta dessa egentligengigantiska tidsskillnader som tämligen lika långaperioder. Tag bara den sista delen av stenåldern,

den s.k. bondestenåldern. Den varade här i Nordenunder en längre tidsrymd än den tid som förflutitmellan nutid och den stund som Jesus vandrade iGalileen … mer än tvåtusen år. Ger man sig tid attriktigt tänka efter är detta faktiskt en enormt stortidsrymd.

I den svenska skolans historieböcker är tids-aspekten emellertid helt omvänd den faktiska tiden.Här är jägarstenålder och bondestenålder ofta en-dast några sidor lång medan sidantalet ökar i taktmed närheten till nuet. Detta fenomen är i sig inteonaturligt; det är viktigt att lära den historia somskett ”bakom knuten” för att få perspektiv på sam-tiden. Men exemplen illustrerar hur svårt det kanvara för en som inte är väl insatt i forntid och av-lägsen historia att verkligen begripa hur ofantligatidsdimensioner det är frågan om; att begripa huroändligt mycket som har utspelats under dessa långaperioder ... och framför allt, hur ofantligt lite somblivit bevarat av det som kunnat berätta om bara enliten smula av allt det som en gång hänt.

Att datera forntiden

Norden är egentligen något av världsarkeologinsvagga. Kanske för många ett märkligt påstående;kanske är det också något storvulet att nämna dettamen det är faktiskt inte helt fel. Arkeologin är jukonsten att få stumma föremål och lämningar efterför oss anonyma människor att tala, att berätta ommänniskor och dagligt liv i en dimmig forntid. Hur

10

kan föremål berätta en historia? Låt oss börja dennabok med en gammal dansk!

Christian Thomsen föddes i Köpenhamn 1788.Som tonåring fick ynglingen en gåva i form av någragamla, utländska mynt. Presenten väckte Thomsensintresse för samlandets magi. Vid engelsmännensbeskjutning av Köpenhamn 1807 råkade en kanon-kula rasera ett hus i vilket en ovärderlig myntsam-ling förvarades. Thomsen lyckades i nattens mör-ker rädda samlingen och han var själv med att förade räddade föremålen till föreståndaren i det Kung-liga antikvitetskabinettet. Därmed hade ödet knutitsamman de nödvändiga trådarna; de personliga kon-takterna var skapade och nu gick det av sig själv.Thomsen kom snart med i den kommission somdanska staten utsett för att bevara landets synligafornlämningar. Mängder av fornsaker hade då re-dan samlats in från hela Danmark. De låg nu ochskräpade på hyllor och i lådor. Berget av föremålvar högt samtidigt som kunskapen om dem i stortvar lika med noll. Man visste inte ens vilka föremålsom var de äldsta och vilka som var de yngsta!

Med hela sin ungdomliga energi började Thom-sen ordna upp föremålen efter de principer som hanvar van vid från faderns handelsmagasin - sten,metall och keramik hamnade var för sig. Året 1819öppnade han sitt museum på kyrkvinden till Trini-tatis kyrka. Entrén gjordes från kyrktornet i väster,det kanske icke obekanta Rundetårn mitt i Köpen-hamn. I det första rummet möttes besökaren avstensaker, i nästa rum av bronsföremål och i dettredje av järnsaker. Thomsen hade med sin till sy-nes enkla uppdelning skapat världens första veten-skapligt inriktade arkeologiska museum med de se-nare så klassiska begreppen sten-, brons- och järn-ålder. En fast tidsuppdelning av den stora och dit-tills okända forntiden hade tagit sin början.

Det skulle komma att bli de lärde i Lund i Skånesom först anammade Thomsens s.k. treperiods-system. Snart koncentrerades emellertid forskar-insatserna till Stockholm. Här satt Oscar Monteliuspå Statens Historiska museum. Treperiodsystemethade också lärt honom att lägga den stora mängdav fornsaker i museet i tre gigantiska högar medsten, brons och järn var för sig. Den revolutione-rande tanke som emellertid Montelius kläckte, därhan satt dold bakom sina fornsakshögar, var att manskulle kunna uppdela varje hög i ännu mindre högar- eller perioder - och samtidigt inordna alla dessahögar i en kronologi från äldsta till yngsta tid. Föratt lyckas måste man noga studera föremålen ochkatalogisera dem genom att detaljbeskriva föremå-lens utseendet och deras fyndomständigheter. Dåskulle man efterhand kunna finna att vissa föremålalltid hade hittats tillsammans med andra föremåls-former - alltså måste de vara samtida. Man skulleockså få klart för sig vilka föremål som aldrig på-träffades tillsammans - vilka alltså måste vara åt-skilda i tid. När Montelius på detta sätt gått igenomt.ex. hela bronsålderns föremålsbestånd hade hankunnat urskilja sex underperioder av grupper medföremål som uppträdde samtidigt.

Montelius gick vidare. Klassiskt är hans exem-pel hämtad från utseendet på de engelska tågvag-narna! När en nymodighet, som t.ex. en tågvagn,introducerades för första gången, var konstruktio-nen enkel och funktionsduglig; en fyrkantig låda påhjul. Allteftersom tiden gick utvecklades emellertidformerna beroende på tekniska nyvinningar menockså i allra högsta grad på människans önskan attdekorera och utsmycka vagnarna. Montelius fannatt samma förfarande gällde för forntidens före-mål. Under bronsåldern introducerades t.ex. fibulan,våra dagars säkerhetsnål. Från början var detta enmycket enkel konstruktion, men den blev snart allt-

11

mer avancerad och otymplig med stora dekorplat-tor och överväldigande dekor. Genom jämförandestudier kunde man alltså sortera upp föremålen inomvarje period i en utvecklingsserie. Hela forntidenkunde på detta sätt indelas i efter varandra följandetidsperioder där man visste vilka föremålstyper somanvänts. Montelius typologiska system hade settdagens ljus.

Den stora nackdelen var emellertid fortfarande ibörjan av 1900-talet att både Thomsen och Monte-lius skapat en relativ kronologi, inte en kronologi iabsoluta årtal. När slutade t.ex. stenåldern och närbörjade järnåldern? Hur många faktiska år repre-senterade t.ex. bronsålderns tredje period? Lös-ningen på problemet skulle emellertid snart komma.

Mellan åren 1890 och 1920 blev Stockholm fak-tiskt ett av dåtidens internationella centra för arkeo-logivetenskap. Montelius och ytterligare två mänskulle bli banbrytande genom sina sensationella be-drifter i studiet av forntiden. På den elfte interna-tionella geologkongressen i Stockholm 1910 höllGerard De Geer inledningsanförandet. Föredragetväckte sensation. Med ett stort antal studenter hadeDe Geer genom provtagningar utmed hela vårt av-långa land lyckats sammankoppla olika lerlager sominlandsisen lämnat efter sig när den för länge sedandrog sig norrut. På kartor kunde man nu exakt av-läsa var inlandsisen befann sig vid olika århundrade;man hade fått en absolut kronologi, en tidsmätareomkodad i verkliga årtal. Det hade tagit något min-dre än 5.000 år för det som i dag är Sverige att blihelt isfritt. Efter anförandet ställde sig hundratalsgeologer upp och applåderade. Triumfen var full-ständig.

På mötet fanns också en ung student, Lennartvon Post. Han skulle bli det tredje stora svenskaforskarnamnet i arkeologin-geologins forsknings-historia. De Geer hade studerat hur inlandsisen bil-dat lager på lager av leror, von Post studerade hurdet i mossar och sjöar varje år avsattes pollenlager.All omgivande växtlighet avgav pollen och de pol-len som föll ner i sjöar sjönk till botten och skapadei bästa fall obrutna serier av pollenlager. Genom attmäta olika pollens frekvens i varje lager kunde mangöra sig en bild av hur landskap och miljö föränd-

Exempel på Montelius typologiska uppdelning; utveck-lingen av s.k. fibulor - nutida säkerhetsnålar - underbronsåldern.

12

rats år från år från forntid till nutid. Hittade manforntida föremål i mossar med avläsbara pollenlagerkunde man få en absolut datering av saker. Ju flerfynd desto säkrare kunde man knyta samman Mon-telius relativa kronologi med en kronologi i verkligaårtal.

Efter 1920 var Stockholms storhetsepok i inter-nationell arkeologisk forskning förbi. Med atom-forskningen i USA skulle arkeologen få ytterligarehjälpmedel för att bestämma föremåls ålder i exak-ta årtal. Radioaktivt kol finns i konstant mängd ivarje levande ting. När en organism dör börjar dettaradioaktiva kol att sönderdelas och successivt min-ska i en bestämd hastighet. På 5.568 år minskarmängden radioaktivt kol med hälften. Genom att taprover på föremål som innehåller kol kan man alltsåmed en viss noggrannhet bestämma föremålets ål-der. Denna metod kallas C-14-metoden.

Den mest exakta dateringsmetoden är i dag dens.k. dendrokronologin eller årsringsdateringen. Ettträds årsringar blir olika tjocka beroende på skif-tande klimatförhållanden under växtåret. Ett tvär-snitt av ett träd från kärnan till barken kan alltsågenom mätningar av årsringarnas bredd ställas uppi ett diagram. Genom att ta träprover från träd somväxt under olika tider har man kunnat koppla sam-man dessa diagram till en obruten kurva långt ner iforntiden. Vill man sedan ha ett träföremål daterat,kontrollerar man var detta föremåls egen kurvasammanfaller med den långa kurvan. Har man tu-ren att ha bark kvar på provet kan man t.o.m. be-stämma om träprovet ifråga huggits under vår-som-

mar eller höst-vinter ett speciellt år. Resultaten ärförbluffande exakta. Först ut att datera skånsk his-toria med denna nya vetenskap var Thomas Bartho-lin i Lund på 1970-talet. Ett annat känt namn inomårsringsdateringsarbetet i Sverige är Alf Bråthen.

Efter denna mycket korta introduktion till fornti-den och till det spännande forskningsarbete somskett av både arkeologer på museer och forskarepå laboratorier, kastar vi oss nu handlöst ut i denskånska forntiden. Du kommer att finna att mångaexempel för att belysa den fantastiska berättelsenom människor under mer än tiotusen år är hämtadefrån Malmö och då speciellt Fosieområdet. Det somhände i Fosie från slutet av 1960-talet och fram tillbörjan av 1980-talet var nämligen något tämligenunikt för den dåtida arkeologin i Sverige. En enormindustribebyggelse skulle anläggas och arkeologer-na hade beslutat att varje schaktning skulle beva-kas och alla fornlämningar som kom fram underden avbanade matjorden skulle grävas ut. Succes-sivt växte hela det forntida landskap fram som le-gat dolt under jorden. Fram till då hade det varitbrukligt att göra smärre s.k. ”provgrävningar”; småtitthål ner i forntiden. Var dessa grävningar förla-des var upp till forskarnas godtycke. Nu fick man istället hela bebyggelsemönstret över stora ytor. Ar-keologin gick på allvar från sakforskning över tillmiljöforskning. Resultaten från Fosie var bland deförsta inom arkeologin som berättade det skånska,ja faktiskt det svenska, kulturlandskapets historia;med byar, gravfält och vägar. De resultat som ska-pades den gången har legat till grund för mycket avden moderna skånska arkeologin.

13

De äldsta spåren (10.000 f.Kr. – 4.000 f.Kr.)

En renjägarfamiljs lägerplats

I dag kan platsen vara ett inferno av bilar, avga-ser och jäktade människor. Själv fastnade jag enmorgon i en bilkö som aldrig ville ta slut. Sakta kröpbilen upp för motorvägsakvedukten över Segeå vidMalmö norra infart. Jag hade själv ingen tid att passa.Annat var det uppenbart för grannen i bilen i denandra körfilen. Han satt lika hårt fast och han varsmått förbannad. Jag däremot hade tid att fundera,inte att svära och banna Vägverket och Malmökommun. Tänk om jag kunde ta dig med på en an-norlunda resa, min anonyme granne i bilen bred-vid. Platsen där vi satt var nämligen väl vald för enhistorisk resa så där tiotusen år bakåt i tiden. Vadförvånad både du och jag skulle bli!

Det är konstigt med oss människor. Vi lever såmycket i nuet att vi nästan över huvud taget aldrigfunderar på hur saker och ting varit lite längre bakåti tiden. Det är nu vi lever och allting tillhör oss; na-turen, vattnet och luften. Likadant var det för tusenår sedan, för tretusen år sedan, för tiotusen år se-dan. De människor som då trampade vår jord tänkteantagligen på samma sätt. Men med en väsentligskillnad. De levde hand i hand med moder natur;tog det de behövde men aktade sig nog att våldförasig på livsgåvorna. Tänk om jag kunde ta dig medpå en baklängesresa! Hade du gillat det, föraren iWolksvagen GOH 609?

Plötsligt skulle alla kända orienteringspunkter havarit som bortsopade. Ingen motorväg, ingen akve-

dukt och platsen för Sydsvenskans höghus hadeförvandlats till en sumphåla. Den ynkligt smala Sege-ån hade blivit till en bred vik med gnistrande, kris-tallklart vatten. Vi hade stått där tillsammans, duoch jag, vid den sandiga vattenkanten, och undrat –du mest eftersom du aldrig sysslat med arkeologi.Inget träd så långt ögat kunde se, bara sly och lågabuskar. På en liten förhöjning i terrängen ett hund-ratal meter bort har några människor slagit upp någramärkliga tält strax intill vattnet.

-”Ser ut som en sameby för turister i Lappland”,hade du säker sagt. ”Hur tusan hamnade vi här?”

Nej, några lappkåtor har det inte varit fråganom. Tycker jag mig inte se ett större tält av upp-spända skinn. Framför tältet sitter de på huk, våraförfäder. En ren ligger död och uppsprättad på mar-ken och det pågår ett väldigt skärande och skra-pande med stenverktyg. Kommer vi lite närmarekan vi definitivt avslå tanken på likheter med same-kulturen. Tyg lyser t.ex. helt med sin frånvaro. Skinn-kläder täcker kropparna och det är inte mycket somlämnas bart. För det är inte någon angenäm värmeprecis, trots att vi är inne i sensommaren.

Men myggen är lika ihärdiga som i nutida Norr-land. Flugorna likaså. Egentligen är det märkligt attdet inte är större olikheter mellan denna tid och våregen - bortsett från människorna. De sitter där bortapå huk och oförståeliga ord bubblar upp ur derasmunnar. Någon håller på att frenetiskt tugga på enstörre skinnbit, antagligen för att göra den mjuk.

14

-”Primitiva satar!”, säger du.

Stilla tänker jag att du borde ha haft förmånenatt träffa Lars Persson. Han var kurskamrat medmig i Lund; vi läste arkeologi tillsammans 1970.Egentligen var han antropolog men tyckte att hanborde veta lite mer om arkeologi. Kunde vara braatt ha när han drog genom Sydamerikas regnskogaroch träskmarker. Det hände att han anlitades avFN för att hjälpa till att utreda urindianernas lagligarättigheter. Han var hatad av många regimer somterroriserade indianerna eftersom han rörde sig iskogarna lika naturligt som en infödd stockholmarevet att nyttja tunnelbanan. Indianerna var hans vän-ner och han svek dem inte. Alla dessa stunder dåLars berättade om indianernas liv var fascinerande.Vid en lägereld ute på Löddesnäs sommaren 1970kom vi in på ”det gröna apoteket”. Kursdeltagarnahade just avslutat den obligatoriska utgrävningsprak-tiken på ett boplatsområde invid Löddeå nära Öre-sund. Här hade det bott människor för sådär en sex- sjutusen år sedan och vi, framtidens arkeologer,hade under en vecka prydligt förpassat framgrävdastenverktyg, pilspetsar och flintavslag till papplådorav olika storlek. Nu var det tid till eftertanke. Vadvar det egentligen för människor som levt här? Hurhade dom fungerat tillsammans?

I papplådorna låg deras testamente till oss i nu-tiden. Jordiga föremål av sten. Inget annat hadebevarats. Utifrån dessa enkla och till synes okom-plicerade stenfynd var det väldigt lätt att se ett an-tal ”primitiva” Löddesnäsinnevånare annu dazumal.Lars berättade emellertid en annan historia. För ho-nom var föremålen bara ett sätt att få kontakt mel-lan dåtid och nutid. Flintbitarna i lådorna berättadeegentligen väldigt lite om människorna. Man kundefå reda på åldern på boplatsen, man kunde se ettytterst litet urval av de föremål som en gång tillver-

kats och använts och man kunde genom pollen-analyser och andra naturvetenskapliga metoder fåfram lite om den dåtida naturen och miljön. För atträtt förstå dessa avlägsna släktingar måste manemellertid själv möta dem, tala med dem, upplevadem som människor och inte bara se dem som ettvarusortiment av prylar.

Ta bara det gröna apoteket. Hur många av osskan i dag använda vildväxterna i vår hage för att hatill hands vid allehanda tillfällen? Lars berättade omjämförelser mellan en lärd professor i USA, somansåg sig kunna allt om växterna i urskogen, och enav dessa många urindianer som han själv lärt känna.Urinnevånaren kunde betydligt mer om växternaoch deras egenskaper än vad professorn någonsinskulle få kunskap om. Så var det också med våraförfäder här i Skåne. De levde tillsammans mednaturen på ett sätt som vi moderna människor ald-rig riktigt kan sätta oss in i.

Tyvärr kan du aldrig träffa honom. Lars Pers-son, en av våra främsta experter på vad du kanskekallar ”primitiva” människor, dog i en bilolycka iSydafrika bara några år efter kvällen vid Öresund.

Tillbaka till nutid. Den anonyme föraren till bilenGOH 609 har fått fritt körfält och försvinner föralltid för min syn. Själv har jag förpassat mig överSegeå och lämnat den gamla boplatsen bakom mig.För bara ett fåtal decennier sedan var detta en lugnidyll och man kunde då bättre än i dag förstå hurdet en gång sett ut här vid strandkanten till Segeå.

Sedan länge hade man haft kunskap om att dethär fanns en stenåldersboplats och våren 1960 drogLunds universitet ut för att göra en större utgräv-ning. Mycket riktigt fann man tjocka kulturlager medföremål och andra rester efter en större boplats från

15

Vid utgrävningar brukar arkeologerna spara lodräta schaktväggar. När dessa renskrapats syns tydligt de olikajordlagren. Bilden visar Segebroboplatsen. Nederst jordlager med fynd från den äldre jägarstenåldern. Därefterett av naturen ditforslat sandlager och överst jordlager med fynd från den yngre jägarstenåldern.

så där en femtusen år före vår tideräknings början.Ordet kulturlager är arkeologernas benämning påjord med rester efter mänsklig aktivitet. I kulturla-ger kan man hitta dåtida sopor men också tappadeföremål eller rester efter hus och härdar m.m. Dessalager vid Segeå låg direkt på den finaste sjösand;sand som skapats av naturen. Historien kunde havarit slut där men en tillfällighet gjorde att ett gräv-ningsschakt blev djupare och en sensationell upp-täckt kom i dagen. Under det av naturen skapade,tjocka sandlagret dök det upp ett nytt, jordigt kul-

turlager. Upphetsningen i grävarlaget måste ha va-rit på kokpunkten för i detta lager fanns flintred-skap som var drygt tiotusen år gamla. Sveriges dåäldsta boplats hade hittats.

Under en kortare tid hade en eller flera renjägar-familjer slagit sig ned här för att jaga. Kvar fannsbl.a. ett stort antal bearbetade flintstenar som engång utgjort redskap. Lägerplatsen hade varit be-gränsad till ytan men indirekta spår efter ett storttält kunde påvisas. Vid två platser hade renjägarna

16

suttit och knackat flintstenar till skrapor, knivar ochpilspetsar. Här låg halvfärdiga redskap och flint-avfall i högar. Med hjälp av runda knackstenar harman slagit flisor - ”spån” - ut ur större flintblock,s.k. spånblock. Dessa avlånga spån har man sedanknackat till ytterligare. Vissa har blivit till karakte-ristiska s.k. tångespetsar som användes till vapen.Andra har fått en trubbig kant och blivit till använd-bara skrapor. Dessa första Malmöbor var noma-der. Djuren man jagade var livsviktiga för existen-sen. Av främst ren och älg fick man kött men ocksåskinn till kläder, tält, transportemballage och mycketmera. Djurens senor blev till symaterial, benen ochhornen blev arbetsredskap. Man reste sina tält avdjurhudar; kvinnorna tillredde det kött som männenefter lyckade jaktfärder kunde föra hem till läger-platsen. Med flintredskapen kunde man bearbetahudar, trä och djurens horn och ben.

Det var rena turen som gjorde att boplatsen vidSegebro kunde hittas. Lek bara med tanken på hurstor sannolikhet det är att så här gamla fynd överhuvud taget kan göras. Hur många människor hardet varit som den gången som renjägare strövat ge-nom Skåne? Kanske runt hundra familjer eller grup-per. Och av allt skräp man kastat finns bara till-huggna stenar och några smärre benföremål kvar-lämnade på boplatsområden som endast är på etthundratal kvadratmeter. Du har många gånger störrechans att vinna stort på Lotto än att hitta spårenefter våra äldsta släktingar. Som arkeolog har dudock lite ”stalltips” att tillgå. Jägarboplatserna lågt.ex. gärna på platser invid rinnande vatten, på uddareller vid trånga vattenpassager. Platser som i dagär igenväxta men fortfarande kan omges av sankamarker, typ mossar eller liknande.

Efter fyndet vid Segeå 1960 har arkeologer un-der 1990-talet tillsammans med ivrigt spejande

amatörarkeologer faktiskt lyckats att finna fler spårav renjägare i Skåne. En hel del lösfynd har inrap-porterats och i dag finns ett trettiotal kända platserdär riktigt gamla stenåldersfynd gjorts; de flesta iSkånes inland. Äldst verkar en boplats vid Finja-sjöns norra strand att vara. Här har man vid Mölle-röd funnit stenredskap efter en troligtvis tillfällig rast-plats för förbiströvande renjägare redan för så dären 14.000 år sedan. Funna pilspetsar är gjorda delsav en typisk flinta från området norr om Kristian-stad men också av flinta som bevisligen kommerfrån södra Skåne.

Dessa bevis för att renjägarna i Skåne rört sigöver stora områden och på detta sätt använt sig avolika sorter av flintsten är också belagt i ett nyligengjort fynd från Fjälkinge norr om Kristianstad. Enamatörarkeolog kunde till Regionmuseet i Kristian-stad inrapportera en samling flintföremål som vi-sade sig vara ungefär 11.000 år gamla. Åtta red-skap och tio flintavslag har denne amatörforskaregenom sina kontakter med museet berikat den skån-ska stenåldersforskningen med. Tre av dessa är casju centimeter långa flintspetsar. En av spetsarnahar troligen varit fäst i ett horn och använts somspetsigt huggvapen medan de andra varit spjut-spetsar - kanske pilspetsar. Liksom redskapen frånMölleröd är fynden från Fjälkinge gjorda av flintafrån dels sydvästra, dels nordöstra Skåne.

Egentligen är det inte mycket vi har kvar efterdessa första ”skåningar”; lite sten insamlade i papp-lådor, placerade i museernas magasin eller ocksåhittar du dem i utställningsmontrar. Men jag kan lovadig att det är något alldeles speciellt om man fårprivilegiet att hålla ett sådant här riktigt gammaltflintföremål i sin hand. Känna skärpan som fortfa-rande finns kvar i flintpilens egg. Tiotusen år blir iett nu till intet. Vem var den man som en gång lik-

17

som jag lät tummen avgöra skärpan? En av våraförsta invandrare som hade fränder vida omkring.Dessa jägare har nämligen att döma av de likar-tade redskapsformerna ingått i en sammanhängan-de kultur som sträckt sig från dagens England ändatill Ryssland.

I Malmöområdet är det inte enbart vid Segåsmynning som intressanta fynd från våra jägarsläk-tingar finns. Segeå gick för tusentals år sedan in ilandet som en relativt bred å eller snarare som ensmal havsvik. Inåt landet delade ån upp sig i enmängd vattenleder. Det är här, kring de forna sjöar-na och åloppen, som vi kan finna många av jägar-stenålderns boplatser. I en stor, igenvuxen mosse iBara har man t.ex. hittat ett renhorn med små in-skärningar gjorda av människohand och i Aggarpvid Svedala hittades i en mosse en vacker benhar-pun. En del av Segeås våtmarker sträckte sig i enbåge runt nuvarande Malmö och vidare söderut.Bulltofta gamla flygfält var på den tiden en sjö, ge-nomfluten av ån, och längre söderut låg en stor sjöinvid nuvarande Hindby och Fosie, klassiska arkeo-logiska områden med rika fynd från i stort sett helavår skånska forntid.

Renjägarna levde under en klimatperiod vilkenarkeologer och geologer kallar för den senglacialatiden. Vid slutet av denna period började den lågamarkvegetationen skjuta i höjden och en ljus, glesskog började sprida ut sig över Skåne. Det kallaklimatet vek successivt undan och det blev allt meraangenämt att bo här. Björk och tall gav skugga åten rik undervegetation och för åttatusen år sedanfanns också alm, ek, lind, ask och al; kort sagt deflesta av våra trädslag i dag. Granen lyste dock medsin frånvaro. Tittar man i äldre litteratur framställsnästan denna scenförändring på naturens teater somnågot som skett tämligen snabbt, närmast i pausen

mellan två akter. Så var det givetvis inte. Föränd-ringen har tagit sin tid men eftersom vi har en vissbenägenhet att bortse från att tusen år i forntidenfaktiskt var lika långt som en tusenårig period i dagverkar allting ha skett så hastigt. Det tog kanskefemton till tjugofem människogenerationer för land-skapet att totalt skifta karaktär, från ett öppet, låg-buskigt scenario under senglacial tid till en frodig,ljus och sommarfuktig skog.

Med vegetationens förändring följde också enönskan hos människorna att bättre och mera effek-tivt utnyttja naturresurserna till egen fördel. Dennainstinkt och uppfinningsrikedom har alltid varit för-knippat med människorasen, både nu som då. Skulleman bearbeta de grövre träden behövdes andra ty-per av redskap än de som renjägarna i det tundra-liknande landskapet haft. Skånes forntida välsignel-se, flintan, fanns över stora områden. Det var enpraktisk sten, lätt att hugga till. Därtill både vassoch funktionsduglig om den hanterades på rätt sätt.Tidigare hade man använt den till pilspetsar, skraporoch andra småföremål där kraften i handen varitensamt avgörande. Nu började man sätta in störreflintor i skaft som förlängde armen och fick på dettasätt med fysikens hjälp ett förträffligt slagredskap,yxan gjorde entré på allvar.

I Lund satt en dag på 1850-talet museimannenNils Gustaf Bruzelius och arbetade med sin livs-uppgift och sin hobby, studiet av skånska fornsaker.Sida efter sida plitade han ner uppgifter i sin digrahandskrift om märkliga skånska fynd, om utgräv-ningar men också om spöklegender som var kopp-lade till de skånska fornminnena. Nils Gustaf skullesnart sluta sin museimannabana och 1860 anslutasig som lärare till Malmö latinskola. Men sitt storaintresse för forntiden bibehöll han livet ut. Just nusatt han emellertid här på Lunds Universitets His-

18

Älghornsfyndet från Hyllie mosse som en bondefördärvade på 1800-talet.

toriska museum och studerade i detalj den fina ochstora samling av fornfynd som ryttmästaren Edvardvon Gerber lämnat in. Ett märkligt fynd i samlingenintresserade honom speciellt. Det kom från Hindbyi Fosie socken strax söder om dåtida Malmö ochvar så intressant att den kom med i den blivandeadjunktens handskrift:

”En likaledes högst märkvärdig fornsak, funneni en torfmosse i Hindby, är en yxa af elghorn medskafthål. Hvad som gjorde detta fynd så högst säll-

synt, var den omständigheten att vid yxans uppta-gande qvarsatt ännu som egg en liten flintbila, hvil-ken var omvirad till en del jemte nedra ändan afhornet med djursenor. Upphittaren lösbröt stenenoch afskar med sin knif påbindningen, efter hvilketdock ännu synas tydliga spår på hornet.”

Detta redskap är imponerande; drygt två deci-meter långt och i ena änden genomborrad för fästetill ett numera försvunnet träskaft. I den andra än-den är det urholkat och det är här som ”flintbilan”

en gång suttit. Tyvärr har det även bland skånskabönder funnits dumbommar. Varför i hela friden skarman av senorna och kastade bort flintyxan! Nu kanman bara ana sig till att det varit en större flintasom i åtta - tiotusen år tillsammans med hornet le-gat och väntat på sin burduse upphittare ute vid mos-sen mellan Hindby och Fosie.

Ett annorlunda landskap

På Segebroboplatsen överraskades arkeologer-na av att det fanns ett boplatslager under ett avnaturen, genom översvämning bildat tjockt sand-lager. Havets vattenyta måste således under de se-naste 12.000 åren ha stått åtminstone ett par meterhögre än det gör i dag. För att man bättre ska för-stå detta fenomen måste jag här sticka in ett avsnittom moder naturs nyckfulla beteende. Det hela äregentligen en otrolig historia om något så primärtsom is, vatten och jord.

Fram till för 15.000 år sedan var Skåne och öv-riga Norden en tämligen ogästvänlig plats. Markentäcktes då av ett enormt islager, bildat tack vare enköldperiod på tiotusentals år som lagt de norra de-larna av jordklotet i fryst tillstånd. Enorma globalavattenmängder låg förpackade som bunden is. Isenbröt med sin tyngd och sin ständigt långsamma för-flyttning successivt ned även den hårdaste bergart.Genom stora isvattenälvar forslades dessa krossademassor i form av lera, sand och grus bort av ström-marna för att lagras utanför själva nedisningsom-rådet. När klimatet började bli varmare börjadeockså isen dra sig tillbaka. Vid isranden lagradesdet sönderbrutna materialet som bildade långa ochhöga strängar i det successivt frilagda landskapet,likt utmatad korvmassa bildar långa korvar i mo-derna charkuterifabriker. Nu bildades många av våra

19

skånska landskapsdrag; det vackert backiga land-skapet med sina rullstensåsar och svagt markeradesänkor där en gång ett kraftigt isvattenflöde gåttfram.

Landskapet i t.ex. sydöstra Malmö är en pro-dukt av denna tid. Strax öster om Fosie och Malmöinre ringväg ligger en dominant höjdsträckning. Trotsatt den moderna bebyggelsen inte lämnar någrastörre friytor för naturen har människan vackert fåttlov att följa vad naturen skapade för tiotusentals årsedan. Går du upp på de mäktiga gravhögarna it.ex. Fosie, utbreder sig stora delar av staden fram-för dina fötter. Här uppe är det lättare att förstå detforntida landskapet. Du kan fortfarande skönja delägre liggande landskapstarmar som en gång ut-gjorde Segeås delta. Du kan se hur villor och små-hus fortfarande följer den mjukt böljande terrängensom formades av naturens krafter under ett obe-gripligt stort antal år.

När mycket vatten var bundet i is var havsytanbetydligt lägre än i våra dagar. Detta förklarar var-för det står mängder av trästubbar efter furor djupnere på Östersjöns botten. Fiskare har under hela1900-talet med sina nät dragit upp stubbar från både30 och 80 meters djup, bevis på hur lågt vattenytanen gång stod. Den typiska skånska kartbilden fannsinte; Skåne hängde samman med kontinenten ochman kunde nästan torrskodd ta sig ända bort tilldagens England.

I samband med att temperaturen globalt sett höj-des, frigjordes en mängd is och världshavsytan steg.Under en tidsperiod från ca 7.500 f.Kr. till 6.000f.Kr. höjdes t.ex. vattenytan i Öresund med femtonmeter. Det var under denna tidsrymd som Skånedefinitivt förlorade sin landbrygga med Själland. Ca6.500 f.Kr. hade vattenytan stigit så mycket att

Öresunds grundaste del, den mellan Limhamn ochDragör lagts under vatten. Under kort tid kundeman plaskande ta sig fram på denna mark som idag ligger sju meter under vattenytan. Vattnet fort-satte emellertid att stiga och Själland förlorade land-kontakt med både Skåne och Fyn; Öresund och Bäl-ten hade skapats. För drygt sjutusen år sedan stodvattenytan på den nivå den har i dag. Men den fort-satte att stiga. Knappt 5.000 f.Kr. stod vattnet uppmot tre meter över dagens nivå och stora strand-områden som i dag är land kom att ligga under vat-ten. Det var bl.a. nu som det täckande sandlagretvid Segebro kom till. Slutligen drog sig vattnet till-baka till den kustlinje som vi numera känner.

Detta är givetvis en ytterst förenklad version avvad som verkligen hände. Vattenytan både steg ochsjönk under årtusenden. Landet, som varit ned-pressat under inlandsisens tyngd, började resa sig;olika fort på olika avsnitt beroende på berggrunden.Det mest fascinerande i hela denna historia tyckerjag dock är det faktum att vi i dag kan finna boplat-ser efter människor djupt under vattenytan. Åtskil-liga jägarstenålderboplatser har t.ex. lokaliserats påÖresunds botten, de flesta runt sjutusen år gamla.Som ett exempel kan nämnas att när man muddradeutanför Limhamns hamn år 1891 följde det i mud-dermassorna med både torv och stenåldersföremålvarav inte mindre än 13 stenyxor. Fynden kommerfrån en sjutusenårig boplats på två-tre meters djupunder Öresunds vattenyta.

Visst är det spännande att stå ombord på någonav Danmarksfärjorna och blicka ut över Öresundsvattenspegel och veta att det långt där nere i djupetdöljer sig lämningar efter våra förfäders bostäder.Faktiskt är det en helt jungfrulig arkeologisk marksom finns där under båten; bland spättor, spigg ochkrabbor. Det är först på senare år som det på allvar

20

Kronhjortsyxan från Segebro. Fyndet ledde till att man 1935 hittade ensjutusen år gammal skånsk boplats. Efter teckning av Ingeborg Kalling.

blivit intressant att utforska Öresunds botten. Åren1979-1980 kunde idoga sundsbetraktare notera attdet ofta låg en dykbåt vid den djupränna som Saxånbildat ut i Öresund. Saxån mynnar i dag strax söderom Landskrona men under stenåldern gick den ut inuvarande Öresund, genom hamnen i Landskronaoch mynnade ute vid Ven. Av denna forna å åter-står i dag en djupränna på botten av sundet. Genomatt undersöka åravinens sidor har dykare kunnatspåra flera under vatten dolda boplatser. En av des-sa ligger på grundet Pilhaken.

Från en bottennivå på sju meter under vatten-ytan stupar den forna åravinen ner till ett djup avfjorton meter. På kanten till ravinen hittade arkeo-logerna rester efter en boplats. Föremål låg ned-bäddade i ett tjockt gyttjelager. Mängder med flint-avslag, flintskrapor och s.k. flintsticklar - dvs småskärverktyg för finbearbetning av horn eller ben -kunde samlats ihop. Ben från uroxe, kronhjort ochrådjur visade att de som en gång levt här vid enåmynning till Öresund inte bara livnärt sig på fiske.Bland fynden finns också flera trästickor av en fing-ers tjocklek vilka blivit brända i ena änden. Utgrävar-na tror att dessa kan ha fungerat som bloss vid t.ex.ljustring av ål under nattens mörka timmar.

Med tanke på den kulturskatt som bevisligendöljer sig under vattenytan som omger Skåne ärdet beklagligt att svenska staten tydligen fullstän-digt ignorerar dessa gamla kulturspår. När kraft-kabeln från Blekinge till Polen började grävas nerpå Östersjöns botten 1999 gavs från regeringen ingamöjligheter till arkeologiska undersökningar trots attman skulle muddra sig igenom klassiska områdenmed fynd av trädstubbar på stort djup. En kraftig,forntida åravin på 30 meters djup under vattnet vidHanöbukten uppvisar t.ex. alla de förutsättningarsom en riktigt gammal renjägarboplats ska innehål-la. Här drogs utan förbarmande mudderverket raktgenom det forntida landskapet. Om kulturarvet un-der vatten kan man bara krasst konstatera att detman inte kan se från landbacken heller inte verkatvara intressant att undersöka!

På den skånske jägarens boplats

År 1935 genomfördes en avloppsgrävning pa-rallellt med Segeå invid järnvägen Malmö-Lund.Plötsligt fann man ett stort, genomborrat hjorthorn.Efter avtvättning kunde man tydligt se att ett möns-ter inristats i hornet. Personal från Malmö museum

21

strömmade till och man kunde nu kartlägga en bo-plats från jägarstenålderns yngre del. Det var bl.a.denna boplats man åter grävde i när fyndet av denäldre renjägarboplatsen påträffades 1960. Underåren har det blivit många utgrävningar i området,den sista företogs 1976. En datering av denna bo-plats ger vid handen att den existerat i perioden 5.800f.Kr. till 5.500 f.Kr.

Ibland gör arkeologer lite udda fynd; fynd somkastar en nyfikenhetens ljuskägla bakåt i tiden, fyndsom råkar belysa någon vardaglig forntida händel-se. En dag för väldigt längesedan, för sådär sjutu-sen år tillbaka i tiden, stod ett barn vid stranden tillSegeån. Barnet njöt av godis; stod och tuggade påen kåd- eller hartsbit från ett träd. Detta var dåti-dens tuggummi. Med en kraftig spottbloska seg-lade kådbiten slutligen ut i vattnet och sjönk ner tillbotten. Slam och sand täckte denna munsbit ändafram till den dag då en förvånad arkeolog grävdefram det svarta godiset. De ännu bevarade tand-avtrycken i kådan berättar historien. Barnet bör havarit äldre än 13-14 år men tänderna har inte varitutsatta för slitage vilket gör det troligt att vi här stårinför Malmös äldsta kända tonåring, låt vara endastrepresenterad i ett tuggummiavtryck!

Nu ska vi nog vara lite försiktiga om vi för nermodern godisindustri till stenåldern. Den fyra cmlånga klumpen är troligtvis av harts. Harts fram-ställdes genom destillation av bark, främst björk-bark. Materialet har använts som fogmassa, t.ex.när man satte in små skarpa flintbitar i skåror ibenharpuner för att gör dessa mera effektiva. Ge-nom att tugga hartsen har man mjukat upp den föreanvändning.

Länge låg tuggklumpen i en monter på Malmömuseum och vi kunde stolt annonsera den som värl-

dens äldsta tuggummi. Säg den lycka som varar förevigt. Åren 1993-1994 grävde man ut en stor bo-plats i Huseby klev på Orust som var niotusen årgammal. I en grop hittade man närmare hundrahartsstycken, många med tandavtryck. Intressantär att nästan samtliga tandavtryck kommer från ton-åringar. Det var tydligen de som med sina starkatänder hade att utföra tuggandet. En del av dessaavtryck hade på ena sidan mönster efter träfibrervilket visar att man använt hartsen att täta trä-föremål med. I just Orustfallet misstänker arkeo-logerna att man tätat en enklare typ av båt med justtuggad harts.

Genom sitt fyndmaterial har Segebrofynden i höggrad ökat vår förståelse om den skånska jägarsten-åldern. Men detta är inget jämfört med de fynd somför tjugo år sedan gjordes vid Skånes sydkust. Dessabörjade nämligen i grund att förändra vår tidigaresyn på denna avlägsna del av vår historia.

En god vän till mig, Sven Persson från Limhamn,är en idog amatörarkeolog, ständigt på jakt efternya upptäckter. Under många år har han strövatigenom det skånska landskapet och sökt efter spå-ren av människor tusentals år tillbaka. Många är defynd som han kunnat inrapportera till den arkeolo-

”Tuggummit” från Segebro med tandavtryck efter Mal-mös äldsta påvisbara tonåring.

22

giska institutionen vid Lunds universitet. Det finastefyndet är nog upptäckten av Skateholmsfolket.

En höstdag 1979 hade Sven fått med sig forska-ren Lars Larsson ut till gården Sjöslätt vid Skate-holm, belägen mitt emellan Trelleborg och Ystad,endast ca sexhundra meter från den nuvarandekusten. Här spankulerade de två herrarna omkringpå den plöjda jorden, ivrigt sökande, ständigt boc-kande sig för att ta upp intressanta stenar. Det blev

nog mycket bockande den där dagen. På ett om-råde av 50*100 meter fanns nämligen rikligt medav människohand bearbetad flinta. Sven Perssonhade hos gårdsägaren observerat några flintföremålpå en bokhylla och på detta sätt kommit fyndplatsenpå spåren. En av Skånes mest berömda boplatserfrån jägarstenålder hade dykt upp.

Lars Larsson skulle under ett flertal år bedrivautgrävningarna vid Skateholm. Redan vid undersök-

En skånsk jägare, död och begraven vid våra dagars Skateholm för sju och etthalvt tusen år sedan.

23

Den mycket skicklige benexperten, osteologen OvePersson (t.h.), utför en första besiktning av en gravfrån Skateholm.

ningens öppnande våren 1980 kom det fram spän-nande fynd i de två små schakt som då grävdes. Idet ena hålet konstaterades ett bottenlager av sotoch kol med mängder av ben och bearbetad flinta.I det andra saknades nästan detta bottenlager menhär dök det istället upp ett människokranie. Det varsäker mycket upphetsade arkeologer som gjordefyndet. För första gången i Sverige hade man hittatinte bara föremål och kulturlager från jägartidens

människor utan också en människa som kunde kopp-las till dessa lämningar.

Genom de stora utgrävningarna som följde efter1980 kunde man på ett säkert sätt klargöra hur mil-jön här vid Skånes sydkust förändrats från ca 5.600f.Kr. till ca 4.700 f.Kr., dvs under den period somtre olika boplatser avlöst varandra. Östersjöns vat-tenytan hade under den första boplatsens existenslegat ca två meter över dagens vattenyta. Tull-storpsån rann på den tiden ut i en lagun i vilkenfunnits en avlång, sandig ö. På denna ö hade jägar-folket slagit upp sina bopålar. Endast genom att fär-das med båt, dvs stambåtar eller skinnbåtar, har mankunnat komma ut till boplatsen. Runt lagunen harlövskogen trängt på med ek och hassel som domi-nerande trädslag. Dessa ger möjligheter för en rikundervegetation så man kan lätt föreställa sig detgröna, heltäckande bälte av löv och växter somomgärdat strandmarkerna. Längre in från strandenhar trädslag som alm och lind dominerat. Dessa trädkännetecknas av att de lämnar djup skugga ochdärför måste här undervegetationen varit betydligtöppnare än ute vid strandbrynet.

Det är märkligt att stå på samma plats i dag.Ögat kan följa markens mjuka böljande drag. Detsom en gång var en ö utmärker sig i dag som enmindre höjdsträckning. Det som en gång var en vat-tenlagun skönjer man som en svag sänka i det öpp-na åkerlandskapet. Om du skulle berätta för en oin-vigd att han stod på platsen för en gammal ”skå-nings” bostad och att detta hem, när det begav sig,var omgivet av en tät urskogsliknande grönska, hadehan ifrågasatt din nykterhet. Det ska till mycket fan-tasi för att begripa att detta verkligen en gång harvarit sant i Skateholm. Tack vare arkeologernas en-visa och dryga forskningsarbete både i fält och vidskrivbord kan emellertid fantasin bli till verklighet.

24

I projektet Forntid i Nutid i Skånes Djurpark rekonstruerades på 1980-talet en av jägarsten-ålderns sommarhyddor utifrån arkeologiska kunskaper om skånska boplatsfynd.

Fisket har varit betydande för dessa jägare. Benefter olika fisksorter visar att man tillrett ett brettsortiment av fisk som fångats i lagunens bräcktavatten, både mört, abborre och gädda - ja, t.o.m. ål.Bland fisksorterna finns också torsk, plattfisk ochsill, alltså saltvattensfisk som fångats ute på öppnahavet. Givetvis har man förutom fisk kunnat nyttjaden rikedom av vilt som skogen gett. Av allt detta,det forntida skafferiet av fisk och kött, återstår idag endast mängder med benavfall.

Runt 5.400 f.Kr., alltså efter en bosättningstidvid Skateholm på kanske tvåhundra år, hade Öster-

sjöns vattenyta stigit så mycket att man fick övergeboplatsen ute på ön, helt enkelt därför att den blivitallt mindre. Tvåhundra år senare, runt 5.200 f.Kr.dyker det upp en ny boplats några stenkast längreinåt i landet; på den tiden på en mindre ö invid denhavsvik som vattenhöjningen bildat. Runt 4.800 f.Kr.var det åter dags att flytta p.g.a. det stigande Öster-sjövattnet. En ny och högre ö utvaldes till boplatsoch här har man kunnat följa de mänskliga spårentill runt 4.700 f.Kr.

Det säger sig självt att man i Skateholm, genomatt boplatsen successivt fått flytta, har ett utmärkt

25

fyndmaterial för att beskriva den skånska stenål-dersjägaren under nästan tusen år. Det kanske mestspännande är dock alla de gravar som påträffades.Plötsligt hade man fått närkontakt med dåtidensmänniskor. De döda har begravts i direkt närhet tillboplatsen, ett tecken på en nära relation mellan för-fäder och levande individer. I många gravar hademan strött ut rödockra över de döda, dvs ett röttpulver som framställts genom bränning av jord inne-hållande någon järnförening. Fortfarande efter sju-tusen år framträdde den röda färgen tydligt i grav-groparna. Det är ingen tvekan om att denna rödafärg måste ha med själva begravningsritualen attgöra. Tyvärr vet vi föga om dessa människor reli-gion. Det faktum att man i flera gravar hittat spårefter mat som den döde fått med sig måste emeller-tid tyda på en tro på ett liv efter detta.

På den äldsta boplatsen vid Skateholm påträffa-des 22 gravar och på den därefter följande boplat-sen inte mindre än 63 människor. Gravskicket harvarit väldigt varierat; här finns gravar där man lagtden döde horisontellt i graven, eller där den dödeplacerats sittande eller halvsittande i gravgropen.

En framgrävning av ett skelett väcker osökt frå-gor om t.ex. hur den döde en gång sett sin omvärld,vad som hänt henne eller honom och på vilket sättdöden en gång hann ifatt tiden. I en grav möter vitroligtvis dåtidens skicklige och ärade jägare. En20-åring har som gravgåvor fått med sig sju storakronhjortshorn, alla placerade över fötterna. Av stor-leken att döma måste hornen ha suttit på mycketstora tjurar. En annan grav avslöjar kontakten mel-lan man och kvinna. En 40-50 års man har grav-lagts tillsammans med en flicka i 17-19-års åldern.I en tredje grav möter vi kvinnornas gissel genomtiderna, döden i barnsäng. En medelålders kvinnahar satts ned sittande i graven med ett spädbarn

lagt i knät. Hon har haft en skinndräkt med påsyddaprydnader i form av en mängd genomborrade vild-svinständer. På resan till dödsriket har hon fått medsig ett matknyte med olika fiskar och en stor benbitmed vidhängande rådjurskött.

De flesta vuxna har dött i en ålder av 35-50 år.Om man räknar med att en generation, dvs barna-födande ålder, motsvarat kanske 25 år, skulle denäldsta boplatsen ha existerat i ca 8 generationer ochden mellersta dubbelt så lång tid. Detta skulle be-tyda att endast 2-5 individer per generation påträf-fats i jordgrävda gravar. Var är resten? Även omman räknar med att boplatserna kanske inte varit ibruk så länge eller att man använt dem endast iåterkommande perioder under åren, fattas rimligt-vis de flesta människorna. Man har t.ex. ansett attupp mot ett femtiotal människor kan ha ingått i ge-menskapen vid Skateholm. Om så är fallet är deten försvinnande liten del som redovisas i gravarna.En förklaring kan vara att man haft ett annorlundagravskick som skett parallellt med begravning imarken. Kanske har de döda satts ut i naturen påsamma sätt som t.ex. är belagt bland indiankulturer.I så fall kan de som begravts på själva boplatsen hahaft en särställning, utgjort någon form av elit.

I samband med den nya Västkustbanans byg-gande har nyligen, dvs 1999, en stor utgrävning vidSaxån söder om Landskrona avslöjat forntidsläm-ningar som för all framtid kommer att befinna sighögt upp på listan över de arkeologiska upptäcktersom format vår kunskap om nordborna, och ”skå-ningarna”, för sju-åttatusen år sedan. Vad de gamlarallarna inte kände till - de som en gång för längesedan byggde järnvägsbanken här ute vid Öresunds-kusten vid Tågerup - var att man byggde på en marksom i forntiden legat vid stranden till den betydligtbredare ån precis där denna hade sitt utlopp i det

26

dåvarande Öresund. Numera följer arkeologernanybyggena med helt annat intresse och resultatenlåter inte vänta på sig. Men de fantastiska fynd somdök upp här hade ingen kunnat förvänta sig!

Under jägarstenåldern har det funnits en mycketstor boplats nere vid stranden. Rester efter hus ochalldagliga lämningar efter människor kunde doku-menteras. Vattnet direkt utanför boplatsen har an-vänts som soptipp och de föremål som inte sköljdesbort sjönk till botten och bäddades in i bottenleran.Tack vare detta lufttäta förpackningsmaterial har

mängder av organiska föremål bevarats. Innan ut-grävningen kände man t.ex. inte till s.k. mjärdar frånstenåldern annat än genom några ytterst fragmen-tariska och obetydliga fynd. En mjärde är en strut-liknande, flätad behållare där fisken lockas in i ensmal öppning och sedan inte kan hitta ut igen. Påboplatsen vid Tågerup har grävts fram mer än tio-talet mjärdar, många mycket välbevarade. För attlocka in fisken hade man ute i vattnet anordnat långafångstarmar, gjorda av nedslagna pålar och flätverk.Dessa pålkonstruktioner kunde också dokumente-ras i detalj vid utgrävningen.

Utgrävningen vid Skateholm fordrade försiktig frampreparering av de ömtåliga skeletten. En del gravar togsupp i orubbat tillstånd och finns nu till beskådande på olika museer.

27

Boplatsen har haft pålverk och bryggor för an-göring av båtar. Några båtfynd gjordes dock inte.Kanske ligger båtresterna på det område som i forn-tiden var lite djupare vatten, i dag det område därden gamla banvallen går fram. Uppe på själva bo-platsen hittade man också mängder av avfall mengivetvis endast sådant gjort av sten eftersom alltannat förmultnat. Tonvis med slagen flinta berättarom en livlig hantverksaktivitet. Genom att med horn-föremål slå på större flintstycken har långa, smalaflintspån kunnat utvinnas. Dessa påträffades i tu-sentals. Av spånen kunde stenåldershantverkarnasedan göra mindre flintföremål.

På boplatsen hittades också spår efter ett antalhus i olika former och storlekar. Här fanns ett runt,kåtliknande hus på ca åtta meters diameter; härfanns ett troligt verkstadshus på knappt tjugo me-ters längd men också ett bostadshus på drygt fem-ton meters längd. Husen storlek överraskade arkeo-logerna. En sådan här boplats kan mycket väl ha

haft mer än hundra innevånare. Kanske har folk-tätheten i det dåtida Skåne varit betydligt större änvad man tidigare trott.

Några av boplatsens människor dök också upppå ett påtagligt sätt under utgrävningen. En 35-årigkvinna har t.ex. blivit begravd i en djup grav. Ske-lettet är otroligt välbevarat; så till den grad att t.o.m.tandsten kunnat påvisas. Tänderna är i övrigt kraf-tigt slitna men i det närmaste i total avsaknad avkaries. Lite högre upp i gravgropen låg ett barn ifemårsåldern. Barnet har ett halsband gjort av kron-hjortständer. Två flintknivar har också fått följa medi graven. På traditionellt jägarstenålderssätt har manspridit ut rödockra i barngraven. Tron på de högremakterna går igen även i de fynd som gjorts i vatt-net utanför boplatsen. Ett sådant offerfynd är ettstort yxskaft, tillverkat av horn. Skaftet är helt täcktav inristade ornament; dvs av tidstypiska geomet-riska figurer. Här har du ett av de första spårenefter skånska konstnärer!

Hacka av älghorn, påträffat i Malmötrakten. Det sedanlänge försvunna trähandtaget har suttit fästat i detborrade hålet.

28

29

Okänd tidning 8/1 1928

30

31

32

Trattbägaren från Oxie; ett av Skånes äldsta, mera hela keramikfynd.De delar som saknas har ersatts med färgad gips.

33

De som började odla jorden(4.000 f.Kr. – 1.800 f.Kr.)

Flintyxa från Oxieboplatsen.

Från jägare till bonde

Hur gick det egentligen till när den skånske bon-den skapades ur den skånske jägaren? Ja, detta ärfaktiskt en av de stora arkeologiska frågor som mansedan länge sökt svaret på. Det är ju inte helt lättatt av de stumma arkeologiska fynden göra sig enuppfattning om mänskliga relationer och idéer. Mentill viss grad går det. Jag ska inte gå in på detaljer,endast konstatera att arkeologin i dag inte så myckethandlar om enbart föremål utan om olika försök attsätta in dessa i ett mänskligt perspektiv. Helt enkeltlåta människan komma fram ur historiens dimma.Även om dimman är kompakt kan man här och varskönja konturer som berättar om idéer och tros-föreställningar, om mänskliga kontakter, handels- ochvänrelationer m.m.

Tidigare trodde man att införandet av bonde-kulturen i Norden varit frågan om en tämligen agg-ressiv invandrarhandling. Så sent som 1964 skrevden erkänt skicklige arkeologen Mårten Stenber-ger följande:

”Denna invandring får inte betraktas som enmäktig folkbölja som oemotståndligt och på en gångsköljde in över länderna och drev undan eller förin-tade den äldre befolkningen. Snarare har det varitsmå grupper av människor, som efterhand vandratin .… Helt utan konflikter har väl ett sådant inträng-ande knappast kunnat ske. I Sydskandinavien fannsen äldre befolkning, må vara gles och utan inbördessammanhållning, som med oblida ögon måste ha be-

traktat nykomlingarna med deras egendomliga va-nor. Denna äldre befolkning fördrevs nog från denför jordbruk och boskapsskötsel tjänliga jorden menfortsatte inte desto mindre att inom stora områdenleva sitt eget liv.”

34

Ett förändrat livsmönster och förändrat utnytt-jande av de naturliga resurserna sågs alltså som eninvandring av ett nytt folkslag. En jämförelse medövriga delar av norra Europa visade tidigare fors-kare att detta ”erövrarfolk” fanns spritt över helaområdet. P.g.a. den speciella keramiken kalladeskulturen för ”trattbägarkultur”. Numera talar maninte gärna om en forntida invandring. Förändringarinom livsföringen kan lika gärna - vilket faktiskt ärmest troligt - ha att göra med mänskliga handels-och vänskapskontakter. Det kan ha varit idéernasom invandrat, inte människorna.

Under slutet av jägarstenåldern fanns i Skåneutomordentligt rika lövskogar med ett flertal träd-slag representerade men där lind och alm domine-rade. Förändringar skulle emellertid komma. Ge-nom att studera pollenavlagringar i gamla mossarkunde man redan före mitten av 1900-talet kons-tatera att almbeståndet runt 4.000 f.Kr. plötsligt bör-jat minska så mycket att trädslaget nästan blivitsällsynt. Där tidigare täta almbestånd varje år gettrikligt med pollen, som vid sjöar sjönk till botten ochlagrades i sjösedimenten, upphörde eller kraftigtminskade nu plötsligt inslaget av almpollen i lagren.En första reaktion på dessa forskningsresultat vargivetvis att se almens försvinnande som ett resultatav att människan har börjat röja skog för åkrar. Denforntida täta lövskogen hade fått ge vika och i ställetöppnade sig landskapet.

Nu skulle det snart visa sig att det troligtvis integått så snabbt med miljöförändringen som forskarnaförst tänkt sig. I Skåne var det speciellt välbevaradepollenlager i den stora, torrlagda Bjärsjöholmssjönvid Ystad som gav klara indikationer på att upp-odlingen inte skett med en gång utan i olika etap-per. I början av bondestenåldern, den s.k. tidigneo-litikum, skedde en förändring till en glesare skog.

Denna följdes ett antal hundra år senare, under denefterföljande s.k. mellanneolitiska perioden, av yt-terligare en skogsavhuggningsperiod.

Så kom då den s.k. almsjukan 1979 och farsotenslog i Skåne ned med förödande kraft. Den vackraÖrups almskog vid Ystad förtvinade på bara någrafå år. Man fick plötsligt upp ögonen för att ”alm-fallet” i förhistorisk tid faktiskt kunde bero på natu-ren själv och inte bara som resultat av människanssvettiga odlingsansträngningar. I dag är forskarnaöverens om att almens radikala minskning understenåldern ska ses som ett resultat av flera faktorer,som t.ex. almsjuka, klimatförändringar, mänskligpåverkan osv.

Även om både almar, lindar, ekar och askar –träd som det fanns rikligt av för sextusen år sedani Skåne – kan bli väldiga i sina dimensioner, kanman faktiskt med viss möda och under längre tid”tämja” dessa utan att ha tillgång till stora yxor.Genom ringbarkning kunde man effektivt hålla nereskogen. Barken flås av runt trädet på manshöjd ochdelen över ingreppet dör medan stubb och rotskottslår upp och ger låga, lövrika ”trädbuskar”. Densena jägarstenålderns små flintyxor kan mycket ef-fektivt ha använts vid denna typ av avbarkning. Pådetta sätt kan man ha skaffat sig speciella markerför rika lövtäkter och det härigenom öppnare stubb-landskapet gjorde det också lättare för tamboskapatt beta. Genom att bränna av en del frigjord markmellan stubbarna kunde också små åkerytor ska-pas. Förlagan till de långt senare så stora skånskasädesfälten hade sett dagens ljus.

Den jägarkultur som föregick bondstenåldern harkommit att kallas för ”Erteböllekultur”. Namnet kanverka konstigt men förklaringen är enkel. En av deförst påträffade boplatserna från denna kultur gräv-

35

des fram i Ertebölle i Jylland. Vår arkeologiska his-toria vimlar av sådana kulturer eller kulturgruppermed ortnamn inblandade: Brommekultur, Magle-mosekultur, Oxiegruppen osv. Det är ett sätt förarkeologerna att hålla isär olika perioder som kän-netecknas av olika föremålsbestånd. För den oin-vigde kan dock alla dessa märkliga namn bli lite imäktigaste laget. Trots detta måste jag kort nämnaen del sådana namn på boplatser, vilka alla har be-tydelse för stenåldern i Skåne.

Erteböllekulturen slutade ca 4.000 f.Kr. Däref-ter kom en period som forskarna kallar för tidig-neoltitikum. Denna uppdelas i två skeden. Tidigneo-litikum I, eller ”TN I”, är daterad till 3.950 f.Kr. -3.650 f.Kr. Den efterföljdes av tidigneolitikum II,eller ”TN II”, som varade under perioden 3.650f.Kr. - 3.300 f.Kr. Ett karakteristiskt drag för bo-platslämningar från tidigneolitikum är förekomstenav keramik, och då av en alldeles speciell typ avkeramik, s.k. trattbägare. Av namnet framgår detatt keramiken har formen av bägare med halspartiutvinklade som en tratt. Den äldsta trattbägar-keramiken är oftast formad till stora och tämligenotympliga keramikkärl. De människor som använten sådan keramik måste ha varit hårt rotade; defi-nitivt inga som ständigt skiftat boplats. Trattbägar-keramiken har därför kommit att bli ett signum förde första bönderna i Skåne.

Redan i denna tidiga typ av keramik framträdermänniskans konstnärliga ådra. Den våta leran varett förträffligt material, dels vid själva formgivningenmen också vid dekoreringen. Intressant att konsta-tera är att den sparsamma dekor som finns verkarha varit ungefär den samma på olika men samtidaboplatser men däremot skiftat med relativt kortatidsintervall. Förhållandet tyder på att befolkningeni Skåne, eller i varje fall i större delar av landskapet,

haft nära kontakter med varandra. Genom olikheteri bl.a. ornering av keramik kan arkeologerna sär-skilja olika grupper vilka motsvarar olika kortaretidsperioder under tidigneolitikum. I Skåne återfin-ner vi t.ex. grupperna Oxie, Svenstorp, Mossby ochBellevuegården. Under varje namn döljer sig enutgrävd boplats. Till den äldsta fasen av tidigneo-litikum, TN I, hör Oxie, Svenstorp och Mossbyfyndenmedan fynden från Bellevuegården i södra Malmöär yngre och placeras i TN II. Oxiegruppen känne-tecknas av s.k. trattbägare med en kort hals på vil-ken finns ornament av korta streck och små groparrunt mynningen. År 1962 hittades av en tillfällighetstenåldersboplatsen vid Svenstorp i Skabersjö. Deforntida keramikerna i Svenstorpgruppen har, tillskillnad från sina fränder i närbelägna Oxie, använtsig av snörornamentik, dvs i den fuktiga leran harman tryckt in ett snöre som gett ett mycket karak-teristiskt mönster.

Givetvis finns det också föremål av sten fråndessa boplatser från den tidiga skånska bondesten-åldern. Genast vid en snabbtitt kan man konstateraatt det är Oxiegruppen som haft de flintföremål somstått den sena erteböllekulturen närmast. Här finnsskivyxor, kärnyxor, tvärpilar och spetsnackiga yxor,vilka alla indikerar att Oxiegruppen kan vara denäldsta representanten för bondestenåldern i Skåne.Dessa stenåldersfynd från Oxie kommer från denstora höjdsträckning, jag skulle vilja kalla det backe,som finns söder om Oxie kyrka. Upptäckten avboplatsen gjordes tidigt men tyvärr skedde ingenordentlig kontroll av marken när villor skulle uppfö-ras. Något riktigt kulturlager efter en boplats sak-nas därför. Däremot finns lösfynd från plöjning, fyndfrån äldre grustäkter och fynd från tre igenfylldaavfallsgropar vilka kom fram vid planeringen avnybebyggelsen. I en av dessa gropar låg ett till storadelar bevarat keramikkärl av typisk trattbägarform,

36

Flintredskap från Oxieboplatsen. Överst olika typer av yxor, i tredje raden spånblock,borrar och tvärpilar och i den nedersta raden olika typer av skrapor.

37

ett praktfynd tillverkat av en av Skånes genom fyn-det äldsta dokumenterade men tyvärr numera ano-nyma keramiker.

Lösfynd som tidigt kommit i dagen vid bl.a. plöj-ning avslöjar att Oxieboplatsen täckt en yta på åt-minstone 5.000 kvadratmeter. Den bristande ut-grävningstekniken gör det dock omöjligt att sägaom bosättningen varit uppdelad på ett eller flera heltavskilda områden. Karakteristiskt för dessa sten-åldersbosättningar under sen ertebölletid och tidig-neolitikum verkar nämligen ha varit smärre boplat-ser på kanske en familjs storlek, vilka legat spridda iområden med lätta sandjordar. Från början kan inteodlingsarbetet ha varit alltför omfattande. Att mangärna lade sina boplatser på lättodlade jordar somsaknar tung lera tyder dock på en medveten formav ett primitivt jordbruk vilket gått hand i hand medjaktnäringar.

Tillbaka till den intressanta frågan om hur detegentligen gick till när jägaren blev bonde. Vad vardet för saker som styrde en så genomsyrad föränd-ring i det dåtida samhället? Övergången från jägar-nas erteböllekultur till böndernas trattbägarkulturverkar ha gått snabbt. Under den yngre delen averteböllekulturen kan arkeologerna påvisa att tidi-gare större jägarbosättningar, typ Skateholm, ver-kar ha spruckit upp i mindre grupper på kanske nertill en familjs storlek. Det verkar ha varit dessa smågrupper som först började odla den skånska mar-ken. Spåren efter de äldsta odlingarna finns i deorörda jordlager som bl.a. finns kvar under den ti-dens uppkastade gravanläggningar, de s.k. långhö-garna. I dessa har forskarna funnit pollenbevis påhur den tidiga jägaren/bonden öppnade landskapetoch en gles skog med björk och hassel tog vid. Spårefter brandlager med efterföljande sädesodling harockså kunnat beläggas även om just bevisen för sä-

desodling i den äldsta delen av trattbägarkulturen ärytterst få. Från den tidiga trattbägarboplatsen i Moss-by i Skåne har man dock lyckats hitta ett fåtal beva-rade sädeskorn; i övrigt har man enstaka bevis påsädesproduktion genom att sädeskorn av misstaglämnat avtryck i fuktig keramiklera.

Viktigt för förståelsen av den äldsta fasen avtrattbägarkulturen är också det faktum att man förförsta gången här i Sydskandinavien börjat uppförastörre gemensamma gravanläggningar. Detta tyderpå ett väl sammanhållet samhälle där de mindregrupperna i ett område ändå känt så stor inbördessamhörighet att de förenats med ättens medlem-mar i döden. Samtidigt visar den enhetliga keramik-typen att man måste ha haft intensiva kontaktermellan grupper i hela Sydskandinavien och i norraÖstersjöområdet. Hur ska man utifrån denna bildav det dåtida samhället kunna förklara att man påett antal hundra år gick över från en urgammal eko-nomi baserad på jakt och fiske till en blandekonomidär odling och boskapshållning alltmera kom att spelahuvudrollen? Kan det vara så enkelt att mindre grup-per lättare har möjlighet att anamma något nytt änfallet varit om man levt samman i stora bebyggelse-koncentrationer? Och när väl någon börjat anammadet nya följer andra då lättare med? Ja, exempel påatt så är fallet finns faktiskt i mängder ända in i vårteget moderna samhälle.

Från de första bönderna – eller snarare jägare-bönderna – under tidigneolitikum förflyttar vi ossnu en bra bit fram i tiden, till så där 2.500 f.Kr. Vibefinner oss då i en period som arkeologerna kallarför mellanneolitikum, dvs mitt under bondestenål-dern. Nu har åter forntidens ”skåningar” samlats istörre flerfamiljsbosättningar. Vi ska hälsa på i en”by” från den tiden invid Fosie kyrka i dagens Mal-mö. Men först ett snabbt besök till 1970-talet!

38

Utgrävningen i Hindby mosse sommaren 1969. Arkeologerna gräver i rutor på en gånger en meter ochfynden från olika lager läggs i olika kartonger för vidare bearbetning. I bakgrunden Gullviksskolan.Foto Göran Winge.

Hindby mosse

Tänk så mycket som kan förändras i ett land-skap under mindre än en mansålder! Som ung arkeo-logistudent i Lund 1970 hade jag fått mitt första ar-bete som grävningsledare på Malmö museum. Dethade kommit på mitt ansvar att säkra de sista spå-ren efter det centrala partiet av en stor stenåldersbo-plats, Hindby mosse. Nu skulle det städas upp efternågra intensiva grävningssäsonger; nu skulle de sistaytorna grävas fram; de sista jordproverna tas. Med

cykel förflyttade jag mig varje morgon från de östradelarna av Malmö till de södra. Mestadels gick fär-den utmed villagator och förbi åkrar och ängar. Idag finns det inte en enda bit odlad mark kvar pådenna sträcka. Utgrävningsplatsen var en idyll, be-lägen bakom några kolonier. Jordlagret var intetjockt, mindre än en meter. Man kunde nästan intekalla det för jord eftersom det var minst lika mycketgråsvart torv som mylla. Fastän vi bara var två somgrävde vilade ansvaret för utgrävningen tungt påmina axlar. Bredvid mig arbetade amatörarkeologen

39

Malte Gullstrand. Vem som ansvarade för vem kanifrågasättas. Malte var en människa som man lyss-nade till, inte kommenderade. Vi blev vänner förlivet under de tre veckor utgrävningen varade.

Malte hade aldrig gått på universitet eller bryttsig mycket om bokstudier. Han var självlärd. Över-allt där schaktningar pågick dök han upp, spanandeoch hittande. Ständigt fick arkeologerna på Malmömuseum kommenderas ut till nya fynd.

-”Jag har näsa för det här. Jag kan lukta migfram till ett fornfynd”, sa han alltid.

Och jag var böjd att hålla med. Alltid när detgällde att gräva fram gamla igenfyllda avfallsgro-par från forntiden spelade hans luktsinne in. När viandra arkeologer kunde ligga i timmar och kanskebara hitta några ynka keramikskärvor, kunde Malteligga bara några meter bort och fylla den ena fynd-lådan efter den andra med de mest fantastiska sa-ker. Det måste ha varit hans näsa!

Hindby mosse var ett stort, låglänt område somen gång ingått i Segeås stora vattenområde mensom under årtusendenas lopp alltmera torkat upp.Vid ingången till bondestenåldern var delar av om-rådet dock fortfarande en mindre sjö. Åt norr ochväster bildade sjön en svagare sluttande strandkantoch här låg boplatsen. Öster om mossen reste sigterrängen tämligen högt och bildade den långa ochbreda höjdsträckning som än i dag är så dominant idet här befintliga industriområdet. Här, vid strand-kanten, hade någon eller några människor för sådär en femtusen år sedan stått och planerat ett då-tida bostadsområde. Så måste det ha gått till. Nå-gon måste ha sagt de förlösande orden: -”Här byg-ger vi våra nya hus!” Vem var dom, de nya hus-byggarna vid stranden?

Lämningarna efter denna stora boplats är intehelt lätta att tolka trots den stora fyndmängden. Tackvare den under höst och vår fortfarande mycketvattensjuka marken hade området skonats från allt-för omfattande djupplöjning. Jordlagret var därförendast omrört i de översta delarna medan alla före-mål och stenkonstruktioner djupare ner fanns kvarpå samma plats där de lämnats för femtusen år se-dan. Centralområdet utgjordes av ett tjockt, svart,sotigt, nästan fettaktigt s.k. kulturlager; dvs jordenvar nedsmutsad av mänsklig aktivitet. Detta lagertunnades ut åt sidorna, klart markerande det om-råde som en gång varit mest använt.

Husen då? Ja, tyvärr är det så att man i tjockakulturlager, där inte organiskt material som t.ex. trä-konstruktioner bevarats, har svårt att hitta spår avhuskonstruktioner. Så var det här i Hindby mosse.När väl kulturlagret var bortgrävt avtecknade sigflera igenfyllda stolphål i den underliggande ljusasanden. Av alla de stolphål som måste ha funnits isjälva kulturlagret fanns däremot inget att se närarkeologerna grävde sig igenom den mörka jorden.Med dessa brister i dokumentationen kunde maninte skapa någon klar bild över de hus som bevisli-gen måste ha stått på platsen. Givetvis en missräk-ning, men sådant får man finna sig i som arkeolog.Det rika fyndmaterial av sten, ben, horn och kera-mik som kunde bärgas från det mörka kulturlagretvar däremot nog med plåster på såren.

Benmaterialet från boplatsen i Hindby mossevisar tydligt att de människor som levt här varit bön-der. Man har nämligen hållit tamboskap. Detta hind-rade emellertid inte att pilbågen och kogret med pi-larna ändå har hängt löst på väggen. Ofta har dentagits ner när bonden velat utnyttja de omgivandeskogarnas förråd av vilt. Mängder med benavfallfrån boskap, svin, får och getter låg blandat med

40

Kohornet strax efter friläggning i Hindby mosse. Foto Göran Winge.

ben från kronhjort och rådjur. Vi befinner oss i forn-tiden, återvinningens tidevarv. För dessa männis-kor har djuren, både tama som vilda, varit en av defrämsta råvarutillgångarna. De gav inte bara köttoch hudar. Senorna togs tillvara som bindmaterial,benen och hornen bearbetades till redskap och ge-nom att koka klövarna kunde dessa tillsammans medandra lämpliga ingredienser omvandlas till hållbartlim och tätningsmedel.

Det är spännande att sitta med en jordig benbit ihanden, kanske nyss framgrävd ur ett kulturlager.Med fingrarna är det lätt att peta bort jorden. Ärdet frågan om en bortslängd rest efter en måltideller har min anonyme köttätare från historien läm-nat efter sig ett personligt visitkort? Några skåror ibenet efter en flintegg visar att så har varit fallet.Kanske finns det ett borrat hål, kanske har ben-biten slipats eller så har den medvetet skurits av,

41

allt tydliga tecken på att den kommit till användningefter måltiden. Benprylar, dvs bennålar i olika dimen-sioner, var de vanligaste bensakerna som hittadespå boplatsen i Hindby mosse. Med sådana här verk-tyg har våra stenålderssläktingar effektivt kunnatarbeta med skinn och skinnsömnad. Genom att spjäl-ka djurben på längden har man fått användbaramejslar, vilka i ena änden genom slipning försettsmed en vass egg. Av kronhjortshornen har man till-verkat olika former av slagverktyg. Dessa har oftaslagmärken och nötningsspår i båda ändar; teckenpå att de använts som mejslar vid stenarbeten, t.ex.vid tillverkning av flintyxor.

Ett speciellt intressant fynd var ett helt kohornsom plötsligt dök upp ur den mörka kulturjorden.Hade det varit på vilken annan utgrävning som helsthade man som arkeolog bara förpassat ett sådanthorn till en märkt papplåda som sedan antagligenglömts bort i ett arkeologiskt magasin. Så blev intefallet med detta horn. Vi befinner oss i bondesten-åldern och tamboskap var ett nytt inslag som inför-des med de första bönderna. Även om kossan frånHindby mosse inte levt tillsammans med de allraförsta bönderna hade hon ändå en anmärknings-värt hög ålder. Hennes horn hamnade därför i enmonter på Malmö museum.

Våra nötkreatur härstammar från den s.k. ur-oxen, en djurart som tyvärr numera är utdöd. För-vandlingen från djur i vilt tillstånd till tamboskapanses ha påbörjats i medelhavsländerna för så dären åttatusen år sedan. De första nötkreaturen i nor-ra Europa har antagligen varit storvuxna och mycketlika anfadern uroxen. Så småningom minskade de-ras storlek och under t.ex. medeltiden fanns det full-vuxna kor som bara hade en mankhöjd på runt enmeter; att jämföras med mått runt 1.30 som är van-ligt i dag.

De slipade flintyxorna

Jag tror att den sista flintyxan vid Hindby mosse-boplatsen hittades den 12 juli 1970. Vi höll just påmed att avsluta grävningen av det centrala boplats-lagret, endast de två sista kvadratmeterna av kul-turjord skulle undersökas. Och där låg den framförmina ögon, lika vass nu som den var för femtusenår sedan. Yxan var uthuggen ur ett stort flintstens-block och den hade sedan blivit slipad och blankpo-lerad. Ytan var så blank att man nästan kunde speglasig i den. Hur lång tid hade det tagit att slipa yxan?Här hade du suttit i solen i åtskilliga timmar och sli-tit med att få verktyget blankpolerat, du min anonymemen genom redskapet högst påtaglige förfader. Vadhade du använt för slipmaterial? Antagligen sandfrån sjön men flintan är hård och kunskapen hur ar-betet i detalj gått till har du för alltid tagit med dig igraven.

Men - olyckan hade varit framme. Ett missrik-tat hugg med yxan hade knäckt den. Det var baraden främre delen av verktyget som vi hittat. Hadeyxan gått sönder under det första provhugget ellerhade den varit i bruk en tid innan felhugget? Vardet lätt att ha sönder dessa flintyxor - eller snarare- hur svårt var det egentligen att använda dessa?

Flintyxan som föremål är i allra högsta grad nå-gonting som man förknippar med bondestenåldern.Och visst är det riktigt att göra så. Det fordradeskraftiga yxor för att rå på de stora träd, främst löv-träd, som för drygt femtusen år sedan bildade djupaoch täta skogar i landskapet. Redan under jägarsten-åldern hade man visserligen haft yxor men dessavar lätta och mäktade inte gärna med att fälla storaträd. Jägarnas flintyxor var dels s.k. ”kärnyxor” somtämligen rått huggits till ur en mindre, avlång flint-bit, dels s.k. ”skivyxor” som man fått fram genom

42

Amatörarkeologer!

Ett ord som både kan väcka entusiasm och irritation.Under åren har jag haft förmånen att träffa många avdessa historiskt intresserade, ”självlärde” arkeologer. Förmig har det varit självklart att man tar till vara det djupaintresse som finns här och var i stugorna. Redan på ettarkeologmöte i Stockholm 1972 fick jag emellertid klartför mig att det inte var rumsrent att som seriös arkeologgå utanför de akademiskt skolade kretsarna. Sådant hyck-leri känner jag väldigt lite för. Självklart måste all arkeolo-gisk verksamhet ledas av fullt utbildad personal, själv-klart måste man ta hänsyn till att de utövare av det mycketkompetenta arkeologiyrke som i dag finns har tryggadearbetsförhållanden. Men kunskapen och jakten på vårtkulturarv får inte enbart bli till en sysselsättningsfråga.Vi har alla rätt till vårt kulturarv. Det bästa sättet att väckahistorieanden inom dig är när du får vara med på en ut-grävning. Har du då dessutom förmånen att finna en ke-ramikskärva eller ett flintredskap så är du med stor san-nolikhet såld för arkeologi för resten av ditt liv.

I dag sker avschaktning för nybyggen ofta som gi-gantiska markarbeten. Arkeologerna tvingas, dels avkostnadsskäl, dels av prioriteringsskäl att släppa områ-den som man inte undersöker för att i stället koncentrerasig på sådana som kan tillföra ny vetenskaplig kunskap.Här borde det kunna finnas utrymmen för intresseradeatt få sin ”historiekick”. Under ledning av en museimanfrån det lokala museet skulle man kunna arrangera gräv-ningar en eller ett par dagar tillsammans med föredrag.Tala om framtidens levande museer.

Den skånska arkeologin har många framstående ama-törarkeologer att tacka för upptäckter av fornlämningarvilka berikat forskningen. På 1970-talet startades Lim-hamns arkeologiförening, en förening som troligtvis ären av landets främsta i sitt slag. Varje år bjuder man inmängder med ytterst kompetenta föreläsare. Bilden visaren av föreningens första exkursioner till utgrävningenav en boplats i Fosie.

43

att med ett hårt slag ”skiva” ett större flintblock.Dessa tidiga flintyxor var säkert funktionsdugliga,men knappast effektiva nog att börja röja urskogmed, om man med röjning menar nedhuggning avstörre träd.

Under tidigneolitisk tid, ca 3.950 f.Kr. - ca 3.300f.Kr. var det däremot dags för de slipade flintyxornasintåg på historiens arena i Sydskandinavien. Förstut var de s.k. ”spetsnackiga” yxorna som är typis-ka under den tidigneolitiska perioden och som före-kommer redan på den s.k. Oxiegruppens äldstaboplatser. Yxtypen påträffas i stor myckenhet i justSkåne. Redan den legendariske svenske arkeologi-forskaren Montelius insåg i slutet av 1800-talet atttypen tillhörde de äldsta slipade flintyxorna. Denspetsnackiga yxan är helslipad och jämnt tillspet-sad mot nacken. Den saknar smalsidor; yxans tvåvälvda sidor möter istället varandra i en markeradkant.

Under mellanneolitisk tid kommer en helt ny typav yxa, den oftast betydligt större och framför alltlängre flintyxan. Denna kallas för ”tunnackig” yxa.Kännetecknande för typen är att yxorna är flata,lätt avsmalnande mot nacken och fyrsidiga i ge-nomskärning. Längden kan ligga på mellan 15 cmända upp till 40 cm. Förändringen av flintyxetyp frånspetsnackig till tunnackig måste, med beaktande avstorleksskillnaderna, ha haft ett speciellt ändamål.Med de större flintyxorna har man fått ett effekti-vare redskap när det gällde att röja landskapet påde verkligt stora trädstammarna. Naturen har allt-mera fått inrätta sig efter stenåldersmänniskansönskemål.

Jag skulle gärna ha velat få träffa en av dessaflintyxetillverkare. Antagligen hade jag stått i stumbeundran och åsett när han med hjälp av runda,

handstora ”knackstenar” gett ett stort, avlångt flint-stycke en första grov bearbetning. Denne skicklige”flintsmed” hade med kraftiga slag mot yxämnethuggit bort den ena stora flintflisan efter den andra.Sakta men säkert hade redskapet vuxit fram i man-nens hand. Antagligen var det inte alla män somhade privilegiet att räknas som flintyxehuggare. Kan-ske har handlaget varit förbehållet en mindre grupp?Kanske har dessa behandlats mera vördsamt änandra i släkten? Det som en gång varit en självklar-het finns emellertid inte längre några upplysningarom, men fundera får man däremot alltid lov att göra.De stora flintyxorna måste nämligen bevisligen inne-haft en magiskt makt. Det visar inte minst mångaofferfynd där dessa ingår.

Förr hade åtskilliga skånska bönder sitt eget ar-keologiska museum. När man plöjde marken medhäst eller mindre traktor kunde man hela tiden lättse vad plogen drog upp ur jorden. Stenföremål, somvar lätt igenkännbara som gamla redskap, tog mangärna hand om och stoppade i en skokartong i by-rån hemma på gården. Slipade flintyxor var på dettasätt typiska inventarier i många skånska bondgår-dar. Fortfarande finns en del sådana privata bonde-samlingar kvar men de blir tyvärr allt färre. I daggår det ju att sälja gamla fornfynd på öppna mark-naden. Saker som påträffats vid plöjning och sominte har ett metallvärde av typ silver och guld, fallerinte under fornminneslagen utan är upphittarensegendom. Fynden från åkrarna försvinner på dettasätt från de gårdar och de jordar där de haft sinhemort sedan tusentals år. En del av bygdens histo-ria går för alltid förlorad. Som samlarobjekt i antik-vitetssammanhang på den internationella prylmark-naden övergår de bara till att bli anonyma och hem-lösa föremål utan annat värde än det rent ekono-miska köp- och säljvärdet. En sådan man som Gun-nar Jakobsson hade inte gillat utvecklingen.

44

Jag träffade Gunnar många gånger ute i Fosie.Sin arbetsplats hade han vid Lockarps bageri, sitthjärta hade han hos den skånske forntiden. Bådehan och Malte Gullstrand var pionjärer när det gälldeatt leta rätt på de förhistoriska lämningar som dökupp vid de många schaktningar som skedde runtMalmö på 1960-70-talen. Till skillnad mot Maltesamlade Gunnar också på föremål. Hans samlarnitgällde dock inte bara sådant som han själv hittat påschakthögarna utan även i hög grad sådana gårds-samlingar som hotade att försvinna. Föremålen re-gistrerades noggrant; det var viktigt att inte mistakunskapen om var föremålet hittats. Gunnars hemvar som ett bättre arkeologiskt museum. Men somalltid när det gäller privata samlingar, hur noggrantoch omsorgsfullt de än vårdas, riskerar de att sking-ras. Jag vet inte om Gunnar lever i dag och jag vetdefinitivt inte om hans stora samling lever kvar in-takt. Hoppas kan man ju.

Numera sitter bönderna i väldiga maskiner högtöver den jord som föder dem. Eventuella fornfyndsom plogen drar upp tas inte längre till vara. De lig-ger framme vid ytan något år för att sedan åter för-svinna i djupet vid nästa plöjning. Mycket kunskapom det forntida Skåne försvinner på detta sätt. Fördet är faktiskt tack vare de äldre plöjningsmeto-derna, när bonden hade en chans att se lösfynden imarkerna, som gör att vi vet mycket om stenåldern,inte minst om s.k. offerfynd av flintyxor.

Samtidigt som de äldsta jordbrukarna börjar upp-träda i Skåne dyker det också upp s.k. ”slutna fynd”i form av offerfynd. Med ett ”slutet” fynd menararkeologen ett fynd av flera föremål som bevisli-gen måste ha lagts ner samtidigt och alltså varitsamtida. Bland offerfynden är flintyxan ofta före-kommande. Ta t.ex. de två vackra flintyxor, 35 res-pektive 39 cm långa, som påträffades invid Björn-

De två praktyxorna från Björnstorpsgatan i Malmöoffrades en gång till okända gudar.

45

Tidstypisk keramik och stenverktyg från Hindby mosse.

storpsgatan i södra Malmö. Med all rätt har de un-der lång tid haft en framträdande plats i fornsalenpå Malmö museum. Att yxorna en gång nedlagtspå en helig plats, troligtvis ett vattensjukt område,kan man nog våga utgå ifrån. Yxorna är inte sli-pade men detta har tydligen inte varit något hinderför att använda dem som gåva till numera okändagudar. Inte långt från detta fynd påträffades ytter-ligare ett offerfynd från stenåldern. En bonde vidDjupadals gård var igång med djupplöjning. Plöts-ligt låg de bara där; fem vackert slipade flintyxor.Tack vare dåtidens relativt långsamma plöjnings-metod hann bonden notera att yxorna prydligt lagts

bredvid varandra med eggarna åt samma håll. Hanlyckades också ta tillvara yxorna som nu finns påMalmö museum.

Flintyxorna från Djupadal har med stor sanno-likhet lagts ut i en dåtida mosse som legat i närhe-ten av en boplats. Även på boplatser kan det dockkonstateras att offerfynd grävts ner i marken. Ettexempel är faktiskt boplatsen vid Hindby mosse.Under en större, markfast sten hade man grävt nertvå flintyxor och två flintmejslar. Stenen, eller detväsen som förknippades med den, måste ha räk-nats som helig. Kanske har stenbumlingen haft en

46

speciellt attraktiv form, kanske har den sedan ur-minnes tider varit känd som hemvist för små över-naturliga varelser som det gällde att hålla sig vänmed. Man kan i vårt upplysta samhälle skratta åtdylik skrock men om du till äventyrs gör det är detbara att sända en tanke till det moderna Island. Äni våra dagar händer det här att vissa jordfasta ste-nar får bli kvar vid modern nybebyggelse. En nyväg kan utstakas i en båge runt ett stenblock enbartav omtanke för de väsen som kan finnas här. Deövernaturliga skulle nämligen inte gilla att stenensprängdes. Av stenblocket i Hindby finns dock ingetkvar. Arkeologerna kunde bara konstatera att dettasprängts, troligtvis i samband med uppodlingen avmossen i sen tid. Det var under sprängskärvornasom fynden gjordes. Bland offerfynden låg ocksåtvå flintdolkar från en yngre period av stenåldernän själva boplatsen. Stenens magi hade alltså levtkvar även efter det att människorna slagit ned sinabopålar någon annanstans.

Flintyxor kan för oss moderna människor verkaytterst primitiva. Dessa redskap har emellertid ut-vecklats under lång tid av påhittiga och praktisktlagda människor. Och resultatet är faktiskt inte då-ligt. Hur snabbt går det t.ex. att hugga ner ett bas-tant träd med en simpel flintyxa? Många skulle inteens våga sig på en gissning, bara sucka inför en såkanske till synes omöjlig uppgift. För att utröna bl.a.effektiviteten i dåtida röjningsverktyg, var vi någrastycken som i Skånes Djurpark vintern 1981 drogigång ett stort och publikdragande stenåldersprojekt,”Forntid i Nutid”. Vid den tidpunkten var Lars Lars-son från arkeologiska institutionen i Lund igång medatt gräva fram spännande jägarstenåldersboplatseri Skateholm vid Skånes sydkust, arkeologen GöranBurenhult hade specialiserat sig på stenålderns storastenkammargravar och själva höll vi i Malmö påmed att gräva fram Sveriges första ordentligt doku-

menterade långhus från stenåldern. Nu slog vi ihopvåra påsar och började under några år att rekon-struera stenåldern i full skala.

Det hela började en snöig och kall januaridag1981. Först ut var försöken med att fälla träd meddåtida flintyxor. En grupp holländska arkeologerledde försöken med flintyxehuggningen. Nytillver-kade, slipade yxor hade skaftats i långa trähandtag.Denna vinterdag började yxhugg från flintyxor återatt höras i den skånska naturen - första gången dethade hänt var för sextusen år sedan. En manstjockekstam blev föremålet för huggen. I yxskaftet satten kopia av en s.k. spetsnackig flintyxa. Vi var nogmånga som blev ordentligt överraskade den härdagen. Det tog nämligen bara en dryg timme att fåner trädet. Flintyxan var efter användandet helt oska-dad och hade kvar sin skärpa.

Det var genom slipning som flintyxorna blevvassa och släta. Det känns naturligt att här och nuberätta om en av Skånes märkligare fornlämningar,belägen vid Gantofta sydöst om Helsingborg. Duhittar den väster om järnvägen strax söder om be-byggelsen. Från sevärdhetskringlan med texten”Sliprännor” vid stora landsvägen går en liten grus-väg fram mot något som på ett hundratal metersavstånd ser ut som en större träddunge mitt på denuppodlade slätten. Förvåningen blir garanterat stornär du upptäcker att det mestadels är topparna påmycket höga träd som är synliga. En mäktig ochdjup bäckravin skär sig nämligen här in i slättland-skapet, en ravin täckt av tjock, lummig grönska.

Via en brant stig med trätrappor låter vi gröns-kan sluta sig över våra huvuden. Den lilla bäcken iravinbottnen avger en fuktighet som t.o.m. mitt påsommaren är mycket påtaglig. Allt är på något sättså overkligt på denna plats. Ravinsidan med sin

47

porösa sandsten reser sig majestätisk över huvudetpå besökarna ... bokstavligt talat. Berget välter sigut över ravinen ... det randiga berget!

I hela bergssidan finns nämligen tusentals skål-formade sliprännor. De täcker det synliga sand-stensberget från botten till hjässan. T.o.m. på un-dersidan av bergets övre uthäng ser man sliprännor.Sliprännor döljs säkert också under markytan. Mar-ken nere i ravinen består ju av tonvis med nedra-sade jordmassor. Glöm inte att följa den hala ochbranta stigen utmed ravinkanten. Bergväggen kan-

tas hela sträckan fram av dessa märkliga skålfor-made sliprännor. De finns här i tusentals ... och ingenvet egentligen vad de använts till!

Sliprännor är i vetenskaplig litteratur kända frånGotland sedan 1850-talet. Då kallades de ”slipare-stenar”. Snart skulle de emellertid få det fantasieg-gande namnet ”svärdslipningsstenar”. Det väcktesdock röster mot tolkningen att skårorna uppkommitvid slipning av svärd. Slipskårornas bågform gjordeju tanken omöjlig. Även mängden slipskåror trot-sade tanken på vapenslipar. Enbart på Gotland re-

Berget i Gantofta är ett av Skånes mera spektakulära fornminnen. De tusentals slipspår som finns här måste hauppstått när man med hjälp av stora träställningar slipat okända föremål.

48

gistrerades i en undersökning år 1933 drygt 500 slip-block och sliphällar. Fynden av sliprännor var jämntfördelade över hela ön. Det konstaterades då ocksåatt ”ej sällan gå rännorna i samma block i olika rikt-ningar, någon gång även tvärs över andra. Liknandeär fallet å hällytor.”

Slipskåror finns på ett flertal platser, varav Got-land står i en särklass för sig. Av andra platser iSverige kan nämnas den nordvästra delen av Skå-ne samt Halland medan utländska exempel på slip-skåror finns i t.ex. Tavastland i Finland och i Lux-emburg. Trots att de finns på flera ställen är slipskå-rornas dateringen mycket osäker. På några s.k. bild-stenar från Gotlands yngre järnålder, dvs ca 600-700-talen e.Kr., finns emellertid sliprännor. Dessabör ha tillkommit efter det att bildstenarna gått urbruk, alltså under vikingatid.

Under 1970-talet lanserades den astronomiskaslipränneteorin. Med utgångspunkt från fyndplatsermed i det närmaste parallella rännor kunde gåtanspusselbitar falla på plats. Trodde man! Rännornaskulle ha varit siktlinjer mot himlavalvet. De dåtidaprästerna graverade med 19 års intervall in månensläge vid viss tidpunkt på året. Ett stort fel med dennateori var emellertid att man valt ut ett fåtal platserdär resultatet svarade mot det man ville försöka attbevisa. Dessutom ... varför skulle man gravera insiktrännor på maximalt endast metern i längd motavlägsna himlafenomen!

En frisk fläkt av humor dammade av slipränne-problemet på 1980-talet. Den minst sagt märkligateori som då lades fram utgick från golfspelet. Rän-norna var skapade för stenprojektiler, vilka medelstträklubbor sändes iväg mot landstigande fiender vidGotlands kuster. Dåtidens svenska kustartilleri hadeträtt i funktion!

I funderingarna vad för funktion sliprännornaspelat har man i mångt och mycket stirrat sig blindpå problemet enbart utifrån Gotlandsförekomsterna.Ska gåtan om dessa sliprännor någonsin kunna lö-sas är det kanske i stället just vid Gantofta invidHelsingborg detta kan låta sig göras. Här faller t.ex.de smått fantastiska teorier som lagts fram somäpplen i höststorm! Astronomiska siktskåror motmåne och andra himlafenomen är en omöjlighet; iGantofta går rännorna i alla väderstreck, även neråtoch inåt berget. Den smått fantastiska teorin omatt rännorna skulle vara utskjutningsplatser typ golf-spel faller på sin egen orimlighet. Ingen golfboll, omän av sten, kan ligga kvar i rännor på undersidan aven klippa som den i Gantofta.

Gantoftaravinen lämnar faktiskt inget annat al-ternativ kvar än själva slipningsfunktionen. Det manen gång slipat måste ha varit runda och/eller kor-tare föremål. Placeringen av rännorna tyder dess-utom på att ställningar har använts för att under-lätta arbetet. De jämnt rundbågiga skårorna visarockså att man använt sig av flyttbara, roterandehjulkonstruktioner. Vad har man då slipat för nå-gonting? När har detta skett? Stora och till skillnadfrån Gantofta även breda sliprännor invid Husaby iVästergötland har i efterhand använts som inknack-ningsplats för hällristningar från bronsåldern. Alltsåmåste sliprännorna vara äldre än dessa. Kanske ärdet redan på stenåldern som sliprännorna i Gantoftakommit till?

Dessa frågor går inte att besvara ... än så länge.Vid slipväggen i Gantofta döljs emellertid ravinensbotten av tjocka jordlager som under tidernas lopprasat ner. I jorden bör finnas spår efter arbetsställ-ningar och efter restprodukter från själva tillverk-ningen. Egentligen är det fantastiskt; ravinen baraligger och väntar på att avlockas sina hemligheter.

49

Bönderna reser stenmonument

Under stenåldersarbetet i Skånes Djurpark ge-nomfördes också något så annorlunda som att åter-skapa ett skånskt gravmonument som varit för-svunnet sedan många hundra år. Vad var detta fören grav och varför skulle man göra något sådant?

Idén kom egentligen från arkeologen Göran Bu-renhult. Han hade då blivit anställd på Malmö mu-seum för att leda utgrävningen av en långdös, dvsen speciell typ av grav från stenåldern, påträffad

vintern 1970 ute i Fosie en knapp halvkilometer frånHindby mosse. Fornfyndet hade först väckt en heldel bekymrade miner hos museifolket. Ett stort om-råde direkt under matjorden var täckt av småstensom bildade en ordentlig stenpackning. Vad var dettaför något? Efter ett tröstlöst och ihärdigt bortren-sande av den täckande jorden, avtecknade sig denav människor stensatta ytan som en närmast ovalform på drygt 22 meters längd och 18 meters bredd.I ytterkanterna saknades emellertid stenläggningeni begränsade områden vilka återkom med jämnamellanrum. Detta gjorde att tveksamheten i utgräv-

Havängsdösen med sitt magnifika strandläge. I bakgrunden sticker Stenshuvudupp som ett förstenat sjömärke.

50

ningsteamet snart förbyttes mot spänningskittlandevisshet. Vi arkeologer stod här inför resterna efteren grav, en s.k. långdös, från den äldre bondesten-åldern. Av de stora, upprättstående stenarna fannsendast de igenfyllda, stenfria hålen kvar. Själva sten-blocken var sedan länge borttagna, troligtvis åter-använda vid husbygge eller liknande.

Dösar och gånggrifter, s.k. ”megalitgravar”, ärnågot som man länge förknippat de första bönder-na med här i Skandinavien. De står lite varstans påden skånska slätten; stora stenar med ett eller flerapålagda takblock, ofta omotiverat placerade mitt utepå den moderna bondens grönskande fält. Inte säl-lan är de helt frilagda så att både takblock och stöd-jande stenar är helt synliga, som t.ex. fallet är medHavängsdösen på Österlen, Trollasten vid Ystad,Eskilstorp vid Vellinge och Hofterupsdösen vid Löd-deköpinge. Ibland är de halvt dolda i en jordhög som

Skegriedösen på Söderslätt och Bröt Anunds gravvid Åraslöv. De kan också vara helt dolda i en grav-hög men tillgängliga genom en smal krypgång somfallet är för gånggrifterna vid Gillhög och vid Öre-näs nära Glumslöv.

Det är inte alltid bönderna som forslat bort jor-den runt många av våra megalitgravar. Moder na-tur kan också ha spela ett spratt. Så har fallet t.ex.varit med den vackra Havängsdösen ute vid Skå-nes östra kust. Den senare riksantikvarien HansHildebrand företog 1869 en resa i Skåne och be-skriver fornminnet vid Haväng på detta sätt:

”Nere vid hafsstranden fann jag ett annat exem-pel på hafsvindarnes styrka. Der låg på en stenom-satt sandkulle en s.k. lång dyss, som nästan kundekallas skeletterad af blåsten. För 23 år sedan varkullen och dess icke obetydliga stenar alldeles öfver-

Hans Hildebrands teckning av långdösen vid Haväng år 1869.Teckning och rapport i ATA, Stockholm.

51

höljda af sand, men blefvo helt oväntadt genom enstark vind blottade och hafva sedan blifvit synliga.

Å föregående sida har jag aftecknat hela dys-sen, sedt från sidan … Tyvärr hade grafkammarenför några år sedan blifvit af ett par bönder under-sökt. Löjtnant Martas uppgaf med säkerhet, att mander funnit ben af menniska, derbland ett fullkommetoskadadt cranium, som sedan det blifvit uttaget,förstördes samt en större, slipad stenmejsel. Fyn-

det tillhörde således - hvilket man kunde vänta -den slipade stenens ålder.”

Från Skånes östra sida till dess västra. Jag tyckervi ska göra ett besök inne i Örenäs gånggrift! Gång-griften ligger bara ett stenkast från Öresunds vå-gor. Det hela ser inte speciellt imponerande ut, be-traktat utifrån och kanske på lite avstånd. En vanliggräsbevuxen kulle … om det nu inte hade varit fördet där svarta hålet i kullens kant. Här är ingången

Besök vid ingången till gånggriften i Örenäs i början av 1900-talet.Foto i LUHM:s arkiv.

52

till den äkta skånska stenåldern. Det har regnat ochmarken i hålet är föga inbjudande, snarare kleggigför att uttrycka sig på skånska. Beväpnad med fick-lampa bär det in i mörkret. Hålet är så lågt att detblir till att åla sig de första meterna. Stenblocken itaket känns psykologiskt mycket tunga och sten-väggarna står så nära att de vill krama luften urbesökaren. På något märkligt sätt känner man siginte välkommen. Det är i en sådan här situation somtankarna kan få fritt spelrum. Hur kom man på idénatt bygga dessa väldiga stengravar? Infördes se-den med stenbyggandet nästan över en natt ellerhar det funnits förenklade prototyper i t.ex. trä somföregick dessa stenålderns bastanta dödshus? Innanden frågan kan besvaras ska vi åter göra sällskapmed forskaren Bruzelius på 1800-talet. Vi bläddrari hans efterlämnade manuskript och finner två plat-ser med en alldeles speciell typ av minnesmärkenfrån den skånska stenåldern. Den ena ligger i Ska-bersjö öster om Malmö. Bruzelius skriver:

”Skabersjö socken, n:r 7 och 15: ligger på en li-ten avlång upphöjning en ganska ansenlig långdösmed en del omgivningsstenar kvar. Av allmogenkallas den ”Dyssesten” och säges det, att man fleragånger sett en man rida på en ”hoelös hane” (hu-vudlös tupp) till närliggande sandkulle. Såsom teck-ningen visar (ej medtagen här) består fornläm-ningen, vilken är omkring 172 fot lång, av en storöverliggare. I nordöstra ändan finnes kvar 10 om-givningsstenar vid ena och 7 dito vid andra sidan.Inalles är dessutom 15 stenar synliga.”

Denna grav finns fortfarande bevarad och gårnumera under namnet ”Örnakulladösen”. Det and-ra stenåldersmonumentet, som vi ska plocka framgenom att tacksamt bläddra i Bruzelius efterläm-nade papper, ligger invid sydkusten strax öster omTrelleborg:

”Kyrkoköpinge: På nr 11 Mellanköpinge heltnära Dalköpinge å ligger mittemot en stendyss påsistnämnde bys ägor en stensättning till en långdyss.Omgivningsbanan som ännu omfattas av 40 mereller mindre synliga stenar, har en längd av 118 alnar,bredd av 12 dito. Den kallas av allmogen ”Jätte-graven”. Vid dess västra ände ligger en stendyss,av vilken man ser endast fyra stenar. Dessa tremonumenter står tydligen i sammanhang med var-andra och tillhör utan tvivel stenåldern.”

Jo, den gode Bruzelius hade rätt. De två forn-lämningarna som han beskrev tillhör stenåldern ochde är faktiskt de allra äldsta monumentalgravar somvi i dag känner i Skåne. Vår gode fornminnesned-tecknare på 1800-talet hade däremot delvis fel närhan kallade dem dösar; de är i själva verket en typav gravar som föregick själva dösbyggandet. Vikallar numera sådana här långsträckta gravhögarför rätt och slätt ”långhögar”. De är daterade tillden äldsta delen av bondestenåldern, dvs till tidig-neolitikum. I tid betyder detta att vi ligger runt 4.000f.Kr. fram till ca 3.500 f.Kr.

Långhögarna kan vara riktigt imponerande trotsatt höjden på själva högen kanske bara är någonmeter. Bredden ligger under tio meter medan läng-den, som framgår av Bruzelius beskrivningar, kanvara avsevärd. Det som framhäver en långhög äremellertid det faktum att hela det avlånga, rektangu-lära gravområdet har en kantskoning av resta ste-nar. Båda gravarna finns kvar än i dag. Vi ska där-för titta lite närmare på långhögen vid Kyrkoköpinge.I denna ”Jättegrav” vid Trelleborg återstår ett sex-tiotal stenar i kantkedjan – Bruzelius räknade alltsåfel - men antalet bör ha varit minst lika många tillunder stenåldern. Graven är bara drygt fem meterbred men däremot hela 64 meter lång. Detta görden till den största i sitt slag i Sverige.

53

Långhögarna är de första monumentala gravarovan mark som vi känner. En av skillnaderna motde senare långdösarna är att själva gravkamrarna ilånghögarna inte varit uppbyggda av sten utan avträ. Detta förgängliga material kan ibland göra detsvårt att som arkeolog hitta fram till rester eftergravkamrarna. Att döma av ett antal utgrävnings-resultat verkar dessa emellertid ha placerats i lång-högarnas östra del. Gravkamrarna, eller dödshusen,har antingen bränts ner eller fått stå tills de ruttnatsönder. Det torde ha varit frågan om stabila trä-konstruktioner. Från en långhög i Danmark finnsspår efter träplank på upp mot 80 cm bredd. Manförstår att jägarnas enkla och små flintyxor, de s.k.skiv- och kärnyxorna, inte kunnat användas i dettaomfattande träarbete. Här har istället den slipade,spetsnackiga flintyxan fått komma till sin rätt. Detvar denna yxtyp som hade visat sig så effektiv iförsöken i Skånes Djurpark. Just den spetsnackigaflintyxan är ju faktiskt också speciellt känneteck-nande för de som uppförde långhögarna; våra förs-ta bönder.

Långhögarna är inget inhemskt gravskick här iSydskandinavien. De är spridda över en stor del avnorra Europa; över samma område som den s.k.trattbägarkulturen till vilken de första bönderna hör-de. Jag talar om ett brett bälte från Brittiska öarna,över nordvästra Europa, Danmark, norra Tysklandtill Polen. Dessa stenåldersgravar kunde bli verk-ligt imponerande i storlek. I Tyskland finns gravarmed upp till 150 meters längd. Tyvärr är ofta deomgivande kantstenarna helt eller delvis borttagnamen det är ändå lätt att föreställa sig hur dessa gra-var sett ut under sin storhetstid. Och ändå är de påmånga sätt så gåtfulla!

En stor mängd människor måste ha gått sam-man och beslutat att uppföra dessa anläggningar

för dödskulten. Samtidigt visar utgrävningar av då-tidens boplatser att människorna troligtvis levde ismå isolerade familjegrupper. Vad var det som drevdem att, när det gällde döden, förenas i större mo-numentala gravplatser? Var det en social elit i sam-hället som dikterade villkoren? Var drivkraften käns-lan att tillhöra en ätt, känslan av ett gemensamt ur-sprung ur historiens töcken? Vi kan bara gissa. Menen sak är säker; med dåtida verktyg – ta bara spa-darna som måste ha varit av trä – kan det inte havarit alltför lätt att t.ex. kasta upp jordmassorna innemellan kantstenarna.

Arkeologen Lars Larsson från Lund ledde 1991-1993 en utgrävning av ”Jättegraven” vid Trelleborg.Undersökningarna koncentrerades till begränsadeschakt, dels i mitten av långhögen, dels i dess östrakortsida. Hålet i mitten skulle försöka ge svar påfrågan om det en gång funnits en stendös mitt i denavlånga stenrektangeln eller om det verkligen varfrågan om en långhög. Som så ofta när det är frå-gan om arkeologi kunde man inte få fram ett berg-säkert svar. Visserligen påträffades inga större ste-nar men arkeologerna hittade däremot tre bärnstens-smycken som rimligtvis måste ha varit en del av enmänniskas sista prydnad inför dödsresan. Om dendöde legat i en gravkammare i trä kunde dock intefastställas.

Schakten i gravens östra del gav däremot kon-kreta svar på många frågor. Det är känt från andralånghögar att man vid den östra kortändan haft nå-gon form av träkonstruktion ovan mark, antagligenutformad som en högre trävägg, uppburen och stöt-tad av kraftiga trästolpar. Jättegraven vid Trelle-borg visade tydliga spår efter en sådan kraftig trä-fasad i öster. I direkt anslutning till denna hittadesockså en välbevarad stenläggning. Mellan och ovan-på stenarna kunde rikligt med keramikskärvor till

54

s.k. trattbägare tas till vara. Att utgrävarna här stodinför resterna efter forntida gravoffer var det ingensom helst tvekan om. Keramikens dekor kunde dess-utom datera graven till tidigneolitikum.

Vad det gäller Örnakulladösen i Skabersjö är detfrågan om en långdös från stenåldern; stenkamma-ren med sex stenar och ett takblock finns fortfa-rande kvar i mitten. Den enorma längden på denavlånga högen med sin omgivande stenram på 44bevarade stenar, upp mot sextio meter, gör det emel-

lertid troligt att gravmonumentet från början variten långhög som senare fått inrymma en dös. Bruze-lius omtalar en legend om en huvudlös tupp. Somså många av våra minnesmärken har alltså ävendetta fornminne begåvats med ett flertal olika sago-berättelser som vi i dag bara kan skratta åt. Detstora takblocket vänder sig t.ex. varje gång det kän-ner doften av nybakat bröd och kommer folk närahögen på natten går man hopplöst vilse. Även omvi kan skratta åt den gamla folktron får vi samtidigtvara evigt tacksamma att den funnits. Tack vare

Utgrävningsplan över långdösen i Fosie. Utgrävningen skedde i rutorpå en kvadratmeters storlek. På planen är de rutor där man hittadekeramik markerade med svart.

55

dessa spöklegender var det inte många som förr vå-gade förstöra fornlämningarna. Jag kommer att taupp detta längre fram under bronsåldersavsnittet.

Vi ska efter denna utflykt till Skånes sydkust ochtill trakterna kring Skabersjö återvända till gånggrif-ten vid Örenäs. Jordgolvet i ingångstunneln sluttarlite nedåt och halvvägs in blir gången trängre, näs-tan som om stenålderskonstruktören velat göra endörrkarm i sten. Kanske har det här en gång ståtten blockerande dörr av sten eller trä? Placeringenär logisk. Innanför var nämligen de dödas bostad.Från den låga krypgången kan du nu plötsligt stånästan helt upprätt – i varje fall lätt hukande - i enstörre stengrotta. Väggarna bildas av väldiga sten-block som rests på högkant. Över ditt huvud vilarett antal stora stenblock. Tänk inte på tyngden, dublir bara orolig för att väggstenarna som håller upptakblocken inte kan orka med påfrestningen. Ochtänk definitivt inte på den stackars arkeolog som ibörjan av seklet vid utgrävning av en dös i Bohus-län fick hela taket över sig. Studera i stället lugntdet sätt som man tätat mellanrummet mellan vägg-stenarna. Här har man staplat och kilat fast mindresten. Sådan ”fogmassa” av småsten blir dock alltsällsyntare i bevarade megalitgravar. Souvenirjägarefinns överallt och det är tyvärr inte ovanligt att justtätningsstenarna tas med i bilens bagageutrymmesom minne av besöket i forntiden. De fina Snarringe-dösarna söder om Vellinge har t.ex. förlorat alla ur-sprungliga tätningsstenar på detta sätt.

Nej, någon infallande jord från väggarna skulleinte få förekomma i denna stengrotta vid Örenäs.Liksom den till synes eviga stenen skulle detta döds-rum vara i evighet, till skillnad från gravkamrarnaav trä som funnits i de äldsta långhögarna. Införan-det av just stenen i själva gravkammaren - alltsåinte enbart som en kantmarkering runt gravhögen,

kom i samband med att långdösen såg dagens ljus.Det var sedan ur dösarna som gånggrifterna ut-vecklades. Långdösar började byggas i Skåne runt3.500 f.Kr. Det var rester efter en sådan som vin-tern 1970 plötsligt hade dykt upp i Fosie.

Genom utgrävningsresultaten från just Fosiekunde vi arkeologer skönja hur det gått till att engång bygga dösar. Lämpliga stenar hade transpor-terats till den blivande megalitgraven. 26 stora sten-block, vardera vägande ett par ton, har format enrektangulär ram runt själva gravhögen. Sex stenarhar bildat vägg i själva gravkammaren och ett störreblock har legat som tak. Efter det att stenblockenkommit på plats har man börjat skyffla in den omgi-vande jorden innanför den rektangulära stenramenoch på detta sätt dolt själva gravkammaren i en storjordhög. Utanför stenramen på den östra sidan, motvilken hålet in till gravkammaren varit riktat, har enstensatt plan anlagts. Vad som en gång utspelats pådenna stenläggning får överlåtas till fantasien. Nå-got påtagligt kultinslag måste det dock ha varit. Överhela stensättningen påträffades nämligen rikligt medkeramikskärvor efter vackert formade och deko-rerade trattbägarkärl; rester efter offrade föremålsom antagligen innehållit matvaror till de dödas väl-befinnande.

Utgrävningen av Fosiedösen var på sin tid unikeftersom det var första gången man hade möjlighetatt undersöka ett helt område som ingick i en lång-dös, alltså inte enbart själva gravkammaren. Någraav fynden väckte också förvåning – diskussionernakändes t.o.m. en aning osmakliga bland oss utgrä-vare. Plötsligt framstod nämligen inte våra ”sten-åldersskåningar” i en alltför vänligt sinnad dager -och det historiska skånska matbordet hade kanskefått en ny läckerhet som, tack och lov, sedan varitförsvunnit. Historien är denna:

56

Innan den stensatta planen lagts på plats fram-för den färdiga graven har man kremerat ett antalmänniskor invid gravkammarens öppning. En stormängd brandskadade skelettdelar, sammanlagt ettdrygt kilo varav de flesta benbitar i blygsam stor-lek, kunde grävas fram under stensättningen. Ens.k. osteolog, benexpert, undersökte benflisorna fråndessa forntida Fosiebor och kunde lämna en rap-port som i all sin torrhet avspeglade en tänkbar –men samtidigt svårtänkbar – teori. Våra stenålders-fränder har varit kannibaler!

Att de brandskadade benbitarna tillhört kreme-rade människorna som offrats för att inviga graventorde vara svårt att bortförklara. Helt säkert är atttre människor fått sätta livet till men mängden frag-mentariska skallben skulle faktiskt kunna räcka tillupp emot ett tiotal personer. Något som förundradeforskarna var att nästan samtliga kremerade män-niskoben kommer från skallar; endast sex procentfrån övriga kroppsdelar. Denna totala snedfördel-ning måste kunna förklaras på något sätt. Osteo-logen framkastar sin tolkning:

”Benresterna måste med andra ord tolkas sommänniskooffer i samband med den megalitiska bi-sättningen, med eller utan kannibalistiska inslag. Deteventuella kannibalistiska inslaget kan dels ha ut-gjorts av antropofagi, där hjärnan ätits upp och skall-resterna bränts och bisatts utanför dösens ingång isamband med rösets tillkomst och gravens förslu-tande, dels kan den resterande delen av kroppen hautgjort själva måltiden.”

Det får vara hur som helst med kannibalism-teorin. Det faktum att ett antal människor kremeratsefter att de troligtvis offrats är däremot belagt frånflera andra skånska megalitgravar. Från dösen iHaväng, Jarladösen och Trollasten, alla på Öster-

len, finns brända människoben. Även fynd från delite senare s.k. gånggrifterna visar människooffer,t.ex. gånggriften Gillhög vid Barsebäck och Carls-högen på Österlen. I Fosiedösen kunde t.o.m. dentroliga bålplatsen lokaliseras. Innanför stenramenmen strax utanför själva döskammaren hade mangjort en kullerstensläggning och här har man täntett stort bål. I detta ”reningsbål” bör man ha utförtkremeringen. Båloffer kan ha varit vanligare än vaddet arkeologiska materialet normalt har möjligheteratt avslöja. Vid utgrävningar i bl.a. Tyskland harman på några platser funnit bålrester i de hål somgrävts för stenblocken till megalitgravar. Stora offer-handlingar under stenåldern i form av bål har ocksåunder år 1999 sensationellt påträffats på en boplatsi Kverrestad på Österlen.

Fosiegraven har alltså varit en dös; en megalit-grav som är något äldre än gånggrifterna. Dösarnahar troligtvis varit avsedda för en person till skillnadfrån gånggrifternas flerbegravningar. Förutom kam-marens storlek är en av skillnaderna mellan dösaroch gånggrifter att de senare har en ingångstunnelfrån gravhögens kant. I Skåne finns två gånggriftersom jag kan rekommendera dig att besöka om duvill åla dig in genom en sådan tunnel - Örenäs ochGillhög. Upplevelsen när du reser dig upp inne i grav-kammaren är mäktig. Det är inte så lite kusligt attstå halvhukad här inne i mörkret. Men samtidigt ärdet sanslöst spännande. Det är faktiskt först när duär inne i våra gånggrifter som du har den bästamöjligheten att få närkontakt med din femtusenårigahistoria. Museer i all ära, men de är bara prylmark-nader med gamla saker inslagna i moderna mont-rar, belysta med elektricitet och försedda med oftaföga läsvärda texter. Men här inne i graven, i mörk-ret och den råa fukten, är människorna påtagligatrots att de i högsta grad är frånvarande. I tusentalsår satt de här, de som en gång när deras hjärtan

57

slog och blodet pulserade stått på stranden utanföroch sett slänten vid Ålabodarna, det glittrande Öre-sund och det ståtliga Ven på samma sätt som dukan se landskapet i dag. De sattes in här i mörkret,individ efter individ, generation efter generation.Intet återstå av dem, endast det stenhus som manbyggt för att hysa döden.

Det händer att man får frågan hur stenåldernsmänniskor kunde bygga dessa stenkammargravar.Hur fick man upp takstenarna? Det var för att bl.a.få svar på detta som vi i projekt Forntid i Nutid iSkånes Djurpark beslutade oss för att rekonstruera

dösen från Fosie. Det hela gjordes så autentiskt sommöjligt även om vi fick fuska lite när offerbålet tän-des. Inga frivilliga ställde nämligen upp så dockorfick agera ihjälslagna människor. Det som experi-mentet kom att visa var att man ofta överdriver närman talar om hur svårt det måste ha varit att byggamed stora stenblock. Genom hävstänger gick detförvånansvärt lätt att baxa ner de stora stenarna isina grävda hål och resa dem. När gravkamma-rens stenväggar var på plats i Skånes Djurpark, fyll-des hela gravrummet med sand och jord. Fyra kraf-tiga stockar lades parallellt upp mot den på dettasätt konstgjorda högen. Träet smordes in med fett

Takblocket till långdösen i Skånes Djurpark förs på plats med till synes enkla redskap. Foto Nils Björhem.

58

och så var det dags för själva draget. Ett tjugotalkraftiga karlar tog tag i repet som lagts runt detblivande takblocket. Det som sedan följde gick såsnabbt att den tv-producent som skulle förevigahändelsen inte hann med. Med några snabba knycklåg det flera ton tunga stenblocket på plats. Sedanvar det bara att gräva bort jorden under blocketoch på detta sätt frilägga gravkammaren. Medhävstångsprincipen, det lutande planet och minsk-ning av friktionen med fett hade det till synes svåraarbetet gått som en dans. Allt behöver kanske intevara så väldigt märkvärdigt som det vid ett förstapåseende verkar.

Skåningen börjar markera revir

Idén bakom uppförandet av stengravarna, mega-litgravarna, ska inte bara ses som en teknisk nymo-dighet. Genom att bygga synliga stenmonumentskapade dåtidens människor något som deras jä-garförfäder inte befattat sig med. Man började kon-kurrera med själva naturen som kreationsmakare.Människorna började tämja naturen till sina egnaändamål och symbolvärden. Successivt formademan miljön i landskapet till att passa nya syften ochbehov. Insprängda bland lövskogen fanns de smååkrarna i nära anslutning till familjernas boplatser;först oansenliga öppningar i skogen men under år-hundraden blev det till allt större odlingslotter påvilka skogen helt fått ge vika.

Tittar vi ut över vårt skånska slättlandskap av idag ska vi dock akta oss för att dra några jämförel-ser mellan dåtid och nutid. Det ska vi göra helt en-kelt därför att det inte finns något att jämföra med.Det moderna skånska kulturlandskapet är en sen-tida produkt, från början av 1800-talet. För snarttvåhundra år sedan slog man sönder de gamla by-

gemenskaperna och tvingade bönderna att flytta utsina bondgårdar från byarna så att i stället hela land-skapet täcktes av hus och gårdar. Samtidigt påbör-jades en utdikning i Skåne som aldrig tidigare skå-dats. Kanske så mycket som åttio procent av slätt-landskapets öppna vattendrag och fuktiga mossarförsvann på två-tre generationer. De många smååkrarna slogs samman och den lövvegetation somavskiljt de forna åkrarna försvann. Den skånskahorisontlinjen över de väldiga odlingsarealerna blevpå 1800-talet plötsligt en realitet.

Skånes i dag öppna åkerslätter fanns alltså intepå 1700-talet och definitivt inte för fem-sex tusenår sedan. Men under dessa första ”skånska” bön-ders arbete genomgick landskapet trots allt en storförändring, även om det tog många generationer.Det var genom synliga ingrepp i naturen av typenåkrar och betesmarker som de första böndernamarkerade sin närvaro och sin rätt till jorden. Mendet var också genom stabilare konstruktioner avbåde bostadshus och väl synliga gemensamhets-gravar som man markerade sina revir. Till detta komytterligare en sak som var viktigt att placera in i det”tämjda” landskapet, nämligen de heliga platser därman under livstiden offrade till gudar och allehandaövernaturliga väsen.

Under avsnittet om flintyxor ovan berättade jagatt man under bondestenåldern gärna offrade storaflintyxor genom att lägga ner dessa i dåtida mossaroch vattendrag. Det har inte enbart varit yxor somnedlagts för att blidka andra makter. Har man somarkeolog möjlighet att gräva ut en sådan helig mossei sin helhet kan man få en god uppfattning om desaker gudarna den gången fordrade av människorna.Ett sådant tillfälle gavs när man inte långt från bo-platsen vid Hindby mosse och Fosiedösen i börjanav 1990-talet upptäckte en stor offerplats. Det var

59

under en schaktning för nybebyggelse vid den s.k.Hindbygården som plötsligt arkeologen som kontrol-lerade schaktningen höjde på armen och stoppadeden stora bulldozern. För hand grävande arkeolo-ger sattes in och fyndet blev till en så stor svensksensation att t.o.m. representanter från det avlägsnaRiksantikvarieämbetet i Stockholm ansåg det mö-dan värt att bege sig söderut.

Området var vid tiden för avschaktningen heltutdikat och hade så varit under lång tid. Vad arkeo-logerna dock kunde visa var att det här för sextu-sen år sedan hade funnits en sumpig s.k. dödishåla,kanske med delvis öppen vattenyta. Av någon föross obegriplig anledning har denna sumpmark räk-nats som helig. Hit har befolkningen i det dåtidaFosieområdet kommit för att skänka de övernatur-liga sin tribut. Fynden visar att tron på mossens heligakraft bevarats under mycket lång tid. De äldsta fyn-den lades ned under jägarstenålderns slutskede, kan-ske runt 4.000 f.Kr., de yngsta under mitten avbronsåldern två och ett halvt årtusende senare. Detär ju egentligen helt otroligt att tänka sig att ett kult-område bevarats i mänskligt sinne under så långtid! Visserligen fördelade sig fynden i två olika la-ger, det ena över det andra. Detta kan dock, enligtmin mening, inte tolkas så att det skulle varit ettavbrott i gudatillbedjan på denna plats. Sannolikhe-ten skulle nämligen ha varit försvinnande liten attman, efter det att platsen en gång glömts bort, skulleåterkomma till samma område och åter bruka densom helig mark, ovetande om dess tidigare historia.

Offerfynden vid Hindbygården fördelar sig överen stor yta. De flesta föremålen har lagts ner somenskilda offergåvor men man kan också urskilja ettantal s.k. depåfynd, dvs en samling av föremål harlagts ned vid ett och samma tillfälle. Över störredelen av mossen kunde benrester efter djur tas till-

vara. Många av djurbenen var kluvna, således vitt-nesbörd om att de var rester efter måltider. Vid mos-sens forna strandkant hittades härdar och också s.k.”kokgropar”. Kokgropstekniken är ett sofistikeratsätt att tillaga mat på. I gropar på en knapp metersdiameter och en halv meters djup har man med hjälpav upphettade stenar tillagat mat. Maten emballe-ras i gröna blad och det hela täcks av grästorvor.Efter någon eller några timmar är köttet eller fis-ken kokt. Det är inte svårt att föreställa sig hur derituella måltiderna tillagats här vid mossen och hurman sedan kastat ut matresterna i vattnet.

För att komma ut i den djupare delen av mossenhar forntidsfolket slagit ned en rad med pålar ochpinnar och lagt ut ett flertal horisontella stockar. Tvåkluvna trästammar lagda på mindre, tvärsgåendestockar kunde följas upp till åtta meters längd.Träkonstruktionerna är rester efter enklare spångarsom gjort det möjligt för offring ute i mossen, inteenbart vid dess kant. En mängd redskap kunde avarkeologerna återtas från de okända hedniska gu-dar till vilka de en gång offrats. Ett sextiotal yxor,två spjutspetsar, två mejslar, sex dolkar och två skä-ror, alla av flinta, hamnade nu på museum. Dol-karna har en gång offrats genom att man trycktdem snett ner i torven. Bland redskapen kan ocksånämnas ett hundratal mal- eller krosstenar vilka an-vänts när säden malts till mjöl. Offermossen i Fosieär den enda helt intakta offerplatsen som under-sökts i sin helhet i Sverige. Den stora mängd offer-fynd gör mossen till en av landets större.

Bland fynden återfinns också en bronsyxa frånbronsåldern. Detta fynd gör det troligt att man ävenbör kunna koppla två 1800-tals fynd till just dennaoffermosse. I ett tidigare avsnitt har jag berättatom Bruzelius beskrivning av en flintyxhållare av älg-horn från antagligen den här mossen i Hindby. I

60

samma mosse hade då också hittats ett synnerligenspännande föremål från bronsåldern:

”I en torfmosse i Hindby anträffades för någotöver 10 år sedan (ca 1850) en bronslur, af hvilkenstörre stycken, tillsammans utgörande en längd af28 tum, förvaras i Ryttmästare Edv. v. Gerbersvackra samling af fornsaker. Med undantag af enalldeles fullständig, i Lunds Museum förvarad lur,är denna den enda, som blifvit funna i Sverige. Hel

har den troligen, att döma efter quarvarande brott-styckena, haft en längd af 2 á 3 alnar.”

I dag dundrar trafiken från Malmös inre ringvägpå mindre än hundra meters avstånd förbi den gamlaoffermossen. Det är förvisso ingen lämplig miljö tilleftertanke och djupare funderingar över olösta gå-tor ur forntiden. Men den skräniga nutidsmiljön tilltrots … här är platsen där man svårligen kan undgåatt fundera över en hel del forntidsfrågor. Varfören offerplats just här? Hur kunde en helig vatten-håla leva i folks medvetande under så många gene-rationer som det här varit frågan om? Vilka var degudar man tillbett?

Föremålsoffer på bestämda platser är något somverkar ha blivit vanligt i samband med de äldsta

bondekulturerna. De heliga platserna ska alltså sät-tas in i det mönster som dessa kulturer skapade närdet gällde att tämja och planera landskapet. Likaväl som det dagliga livet fordrade sitt bestämdacentrum i form av den fasta bebyggelsen, lika välskulle gudarna ha sin placering i den reella miljönoch på samma sätt skulle de döda ha sitt territo-rium. Människan hade på allvar börjat planera na-turen efter sitt tycke. Revirgränser har säkert exis-terat i olika former redan under jägarstenåldern men

nu under bondestenåldern blev marken troligtvisväldigt mycket mera påtaglig som maktobjekt. Medägandet av jord har säkert också människans mångaonda sidor kommit fram; ha-begär, egoism, ovän-skap, krig och annat elände. Varför skulle dessainbyggda ingredienser, som är så typiska hos män-niskan i dag, inte ha funnits redan under bondesten-åldern?

Människor föds, lever och dör. Minnet efter ossär lika flyktigt som de fallande höstlöven från trä-den. En kort tid lever vi efter döden kvar i minnet,sedan är allt borta. Berättelser om människor försvidare från generation till generation men till slut ärhistorierna så förvanskade eller bortglömda att in-tet är kvar av det som först sades. Endast en sakhar egentligen en benägenhet att bita sig kvar hos

Bronsluren från Hindby mosse, numera utställdpå Lunds Universitets Historiska museum.

61

människan; religionen. För varje generation är detsamma övergripande frågor som pockar på svar –vem är jag, vad är meningen med livet och varförär det på detta sätt? Antagligen är det därför somen kultplats som Hindbygården aktivt kan ha levtkvar i folks medvetande under en så enorm tids-rymd som kanske mer än tvåtusen år. Jag är denförste att medge att det verkar konstigt men de ar-keologiska spåren finns där bevisligen.

Vem var det då man frambar sina offer till? Reli-gionen under stenåldern har vi tyvärr nästan ingenuppfattning om. Att man trodde att den döde skulle

leva vidare är det visserligen ingen tvekan om. Detvisar de många mat- och redskapsofferna i gravar-na. Men hur uppfattades det gudomliga mera kon-kret? Det är först under den efterföljande perio-den, under bronsåldern, som vi tror oss veta lite merai detta avseende. Hällristningarna från denna tid vi-sar att man haft en rik gudakult att stödja sin livs-uppfattning på. Naturligtvis har man tillbett natur-fenomen av skilda slag. Solskivan som drogs av enhäst över himlen är t.ex. säkert belagd som kult-objekt. Den dåtida religionen har också krävt män-niskoliv. Vid megalitgravarna har man offrat män-niskor och även vid offermossar som Hindbygården

Pallisadrester från stridsyxekulturen vid Annetorpsleden i Malmö. Stolphålen markerade med nedslagna pinnar.Foto Stadsantikvariska avd, Malmö museum.

62

har man nog också använt sig av samma typ avoffergåvor. Hur ska man annars kunna förklara despridda människoben som man hittade i mossen.Vilka gudar man velat behaga med dessa människo-gåvor är emellertid för alltid glömda.

En spännande mänsklig markering i själva land-skapet utgör de enorma anläggningar i form av pal-lisadverk från stenåldern som under de senaste årendykt upp i Malmö. Det hela började med att man år1988 skulle anlägga en ny förbindelseväg mellanden Inre ringvägen och färjeläget i Limhamn, dens.k. Annetorpsleden i Hyllie. Landskapsarkitekter-na hade ritat in en enormt stor rondell där den nyaleden skulle ta sin början. Vad man inte visste varatt man redan för fyratusen år sedan hade skapaten rondell i området - eller snarare en enormt stor,oval inhägnad i form av en tät pallisad av grova,upprättstående stockar. Den forntida inhägnadenvar så stor att det tog lite tid för arkeologerna att fågrepp om vad det verkligen var frågan om; det kor-taste måttet tvärs över ovalen var 170 meter. Dåendast begränsade partier av fornlämningen gräv-des fram i samband med vägbygget vet vi ännu inteexakt hur lång den har varit, men 250 meter tordevara ett minimimått.

Det västra pallisadområde som grävdes fram be-stod av tre parallella stolphålsrader, placerade påett par meters avstånd från varandra. Genom detvå yttre pallisaderna gick en ingångsport som mar-kerades med kraftiga stolphål. Det östra pallisadom-rådet hade inte mindre än fem parallella stolphåls-rader. Totalt hittade arkeologerna 862 stolphål tilldenna i särklass märkliga anläggning. Med tankepå att mindre än tjugo procent av ovalen berördesav vägdragningen framstår det hela som ett gigan-tiskt träbygge. När har då denna skapelse uppförtsoch vad har den tjänat för funktion?

Utanför Sveriges gränser har ett flertal liknandeanläggningar kunnat dokumenteras. I Danmark gårde under benämningen ”Saarupanläggningar” ef-ter ett fynd på Fyn. De dateras till tidig- och mellan-neolitisk tid. Hylliepallisaden har t.ex. kunnat date-ras till den s.k. stridsyxekulturen, dels genom fynd istolphålen, dels genom s.k. C14-dateringar. Ett avstolphålen har dessutom grävts ner i en äldre gropmed fynd från tidigneolitisk tid, alltså måste pallisa-den vara yngre än denna. I ett av stolphålen till port-öppningen i pallisaden har man stuckit ner en flint-yxa som kan dateras till stridsyxekulturen. Dennadatering motsägs ej heller av C14-dateringarna vilkaligger kring 2.100 f.Kr.

Pallisadanläggningen i Hyllie fick inte länge varaden enda i sitt slag som hittats i Sverige. För någraår sedan fann arkeologerna en liknande anläggningvid Kalkbrottet i Limhamn i samband med motor-vägsbygget till Öresundsbron. Här, endast fyra kilo-meter från den förra, har det legat en enormt storträpallisadkonstruktion med fem rader av stolphål.Bredden på ovalen har uppskattats till tvåhundrameter, längden är okänd. Området innanför pallisa-den har undersökts genom s.k. fosfatkartering. Hadedet i forntiden funnits en fastare bosättning på plat-sen hade gödsel och urin lämnat förhöjda fosfat-värden. Då detta inte kunde konstateras måste mannog våga påstå att dessa gigantiska anläggningaruppförts som kultplatser.

I avsnittet om stenåldersjägarna har jag tidigareberättat om de fantastiska fynd som gjort för dennya Västkustbanan söder om Landskrona. Ännulängre söderut, vid Dösjebro invid stranden till Saxån,har den senast utgrävda pallisadanläggningen kom-mit i dagen. Ett jätteområdet har i en u-form omgär-dats med uppresta trästammar nedkörda i djupastolphål. Ut mot ån har däremot anläggningen varit

63

helt öppen. Stolparna har placerats med ca en me-ters mellanrum och arkeologerna misstänker där-för att de varit förbundna med ett flätverk. Träet ärgivetvis sedan länge förmultnat i dessa hål men manhar funnit mängder med träkol och sot i hålens övredelar vilket tyder på att anläggningen förstörts avbrand. I stolphålen har också hittats flera offergåvori form av flintyxor.

Innanför pallisaden har lokaliserats tillverknings-platser för flintyxor. De flintavslag som bildats vidtillhuggningen av yxorna har sorterats och lagts ihögar, ett tydligt bevis på återvinning redan för merän fyratusen år sedan. Restprodukterna har nämli-gen kunnat användas till småredskap. Strax utan-för pallisaden fanns ett stort kulturlager nere vidån, dvs rester efter mänsklig aktivitet. Till de mångafynden i och runt pallisaden kan också nämnas åttagravar från stridsyxekulturen. Dessa gravar date-rar anläggningen till troligtvis samma tid som Hyllie-pallisaden.

På kort tid har alltså tre mycket stora pallisad-anläggningar av en typ som inte tidigare varit kändi Sverige dykt upp i Skåne; två i nära anslutning tilldet rika fornlämningsområdet vid Fosie. Vad hardessa byggnadsverk använts till? Den stora mäng-den stenyxor i Dösjebro antyder att man tillverkatyxorna för en större marknad, inte för ”hemma-bruk”. Kulturlagret i Dösjebro kan tolkas som enpermanent bosättning men det kan också ha upp-kommit när människor år efter år samlats till speciel-la högtider; alltså skulle platsen kunna ha med kultatt göra. Tidigare har forskarna utgått från teorinatt den mera bondepräglade trattbägarkulturen över-gått till den mera nomadpräglade stridsyxekulturen.Detta antagande måste nog revideras grundligt. Dets.k. stridsyxefolket i sina säregna ensamgravar rep-resenterar kanske en elit i det dåtida stenålders-

samhället, inte några vandrande nomader. Jag villhär passa på tillfället att låta dig möta en av dessamänniskor ur det gåtfulla stridsyxefolkets skara!

Samtal med en död kvinna

Strax söder om Fosie kyrka ligger i dag ett villa-område som heter Kastanjegården. Här mötte jagår 1973 min andra stora förälskelse. Hon var runt25 år, jag var lika gammal och mötet blev spän-nande. Vi hade svårt att kommunicera - för att varaärlig har vi aldrig talat med varandra, om man medtal menar olika läten framtvingade genom luft-strupen. Detta är nämligen en fysisk omöjlighet. Honhar ju varit död i fyra och ett halvt årtusende. Trotsdetta kom hon och jag att under ett antal år bli ettoskiljaktigt par. Här är historien:

Husen på Kastanjegården ligger på fornläm-ningsrik mark. Vid avschaktning av matjorden dökdet upp boplatslämningar från både yngre stenål-der, från äldre järnålder och från vikingatid. Blandstenåldersfynden fanns fyra gravar från den s.k.”stridsyxekulturen”. Detta slagkraftiga namn hargetts denna speciella kulturgren av vår bondesten-ålder. Jag talar om mellanneolitisk tid, dvs tiden runt2.000 f.Kr. Namnet kommer av de mycket vackrastenyxor, stridsyxor, som återfinns i kulturgruppensmansgravar. Kärt barn har många namn. Kulturenkallas också för ”båtyxekultur” eftersom stridsyxor-na är svagt böjda och med en icke ringa grad avfantasi kan sägas likna formen av båtar. Ett annatnamn är ”snörkeramisk kultur”, ett uttryck som här-stammar från att man försåg sin keramik med or-namentik efter snören som tryckts in i den fuktigaleran innan bränning. Gravar från denna kultur på-träffas vanligtvis ensamma. Att hitta flera stridsyxe-gravar är därför ovanligt men Malmöområdet runt

64

Fosie kan faktiskt ståta med inte mindre än sju så-dana stenåldersgravar.

Vid Fredriksbergs gård mellan Fosie och Oxiehar två av dessa stridsyxegravar påträffats varaven är synnerligen välbevarad. En kvinna har blivitbegravd på det för denna kultur så karakteristiskasättet dvs på sidan med ögonen blickande åt österoch med benen kraftigt ihopdragna i s.k. hockerställ-ning. I graven fanns lerkärl, flintskrapor och olikabenredskap. Till skillnad från den andra graven sompåträffades strax intill kvinnan, körde man en stål-plåt under kvinnograven och tog in den i sin helhetför vidare undersökning i Lund. I dag ligger kvin-nan som utställningsobjekt i sin glassarkofag i LundsUniversitets Historiska museum.

Nära långdösen i Fosie kunde 1970 ytterligareen medlem av stridsyxefolket återvända från dedöda – om man nu får uttrycka sig så vanvördigtom våra forntidsgravar. Under nästan femhundrastenar låg djup ner i en stor gravgrop resterna efteren människas sista viloplats. Den döde har varit pla-cerad i en träkista men till skillnad från kvinnan vidFredriksberg var bevaringsförhållandet för orga-niska föremål obefintligt. Det var knappt att ensskelettet var synligt vid framtagningen. En otroligtvacker, långsmal stridsyxa låg vid den dödes huvudoch strax intill en arbetsyxa av flinta. Denna hadeen bågformad egg – en typisk form för just strids-yxekulturen. I graven fanns också keramikfragment,diverse flintredskap och en stor svinbete som vargenomborrad. Denna låg intill huvudet och arkeo-log Bengt Salomonsson, som grävde ut graven, tol-kade den därför som en hårprydnad.

Den döde mannens ålder kunde med hjälp avbevarade tänder bestämmas till mellan 30 och 40år. När osteologen, benexperten, tittade lite närmare

på de fragment som var bevarade av skallen fannhan en intressant sak. Den döde hade fått ett slagav ett runt föremål vilket åsamkat ett fingertjockthål i vänstra tinningsbenet. Trots att benet var bortahar den drabbade överlevt. Benkanterna runt såretvar nämligen jämnt avrundade, vilket de inte skulleha varit om döden följt strax efter slaget. Osteolo-gen grubblade länge över upptäckten. Det var näm-ligen inte säkert att mannen drabbats av våld, detkunde lika gärna vara frågan om en s.k. trepane-ring. Från flera gravar känner vi nämligen till attman under sten- och bronsåldern har borrat hål ikranierna på levande människor. Antagligen haringreppen gjorts för att bota sjuka människor.

Tänk er bara in i situationen. Man har med flint-verktyg satt igång med att borra och skrapa i huvu-det på den sjuke. Hur i hela friden har man velatunderkasta sig en sådan behandling? Endast om pa-tienten varit medvetslös kan man rimligtvis klara avett sådant ingrepp. Vad det gällde mannen från Fosieansåg osteologen dock att skadan uppkommit ge-nom ett slag av en stridsyxa. Det är inte mycketsom i dag återstår av denna forntida Fosieman, en-dast några käk- och tinningsfragment i en papplådai Malmö museums magasin. Men hur lite det än ärkvar väcker fyndet frågor. Vem var det som dängten stridsyxa i hans huvud? Vad har hänt denne ma-rodör? Har offret varit tvungen att leva med stän-dig huvudvärk?

Från Skåne känner man ett antal kranier medtrepaneringshål. En dubbelgrav från Nymölla frånbondestenåldern innehöll en 30-40-års kvinna ochen 17-18-års man. Ynglingen hade varit utsatt för

Bild på nästa sida: Fredriksbergskvinnan som hon idag förevisas på Lunds Universitets Historiska museum.Foto i LUHM:s arkiv.

65

66

håltagning i huvudet. Ett 35 mm stort runt hål visarpå en smärtsam operation. Från gånggriften i Gill-hög, utgrävd 1931, kommer ytterligare ett trepane-rat kranie, denna gång från en 40-50 år gammalman. Den mest spektakulära skånska trepaneringenhärstammar dock från Abbekås vid Skånes syd-kust. I en gravhög påträffades här inte mindre än15 olika gravar, vilka i tid spänner från den sena

stenåldern till den äldre bronsåldern. En av de döda,en man på 40-50 år, har genomgått en helt otroligoperation. Ett ovalt hål i bakhuvudet på inte mindreän 63*50 mm har tagits upp genom skrapning avflintverktyg. Ingreppet måste ha förutsatt antingenen medvetslös eller också en hårt bunden, av smärtafullkomligt vansinnig ”forntidsskåning”. De rundabenkanterna visar att mannen överlevt ingreppet.

Den trepanerade mannen från Abbekås. Foto Bengt Almgren, LUHM:s arkiv.

67

De fyra stridsyxegravarna i Kastanjegården varspännande att gräva ut. Jag vet, eftersom jag varen av dem som hade privilegiet att få göra detta.De låg alla på en rad, som om de anlagts utmed enforntida väg. Av denna eventuella färdväg fannsinga spår, endast gravarna markerade historiensnärvaro på just denna plats. Gravgrävarna har intehaft svårt att begrava sina döda; marken under denhalvmeter tjocka matjorden utgjordes av fast sand.Med spänning rensades de fyra gravarnas täckandestenskikt fram. Alla stenar ritades in och lager förlager kunde vi på detta sätt avancera mot gravarnasbottnar där de döda väntade. Vad skulle vi finna?Det är prövande att gå så här metodiskt fram menvi var arkeologer, inte gravplundrare. Eftersom vivar de sista som skulle se gravarna intakta gälldedet att bevara så mycket information som möjligt iform av detaljerade ritningar och fotografier.

Så var vi då äntligen i botten. Besvikelsen blevstor; moder natur hade varit omild mot oss. Sandensom gravarna var nedgrävda i gav nämligen alltregnvatten fritt spelrum. Under årtusendena hadedetta vatten lakat ut och förintat nästan alla före-mål som inte var av sten. De döda hade placerats iträkistor, troligen urholkade stamkistor. I botten påvarje grav kunde man nämligen notera fyra hörn-stenar vars plana ovansidor låg snett vinklade somom de en gång varit kilstenar under en tjock trä-stam. Av träet fanns däremot inget som helst spår

I en av gravarna låg en vacker stridsyxa menden döde hade också fått med sig två håleggade,fint slipade flintyxor och fyra flintspån, kanske an-vända som knivar. Troligtvis är det frågan om enmansgrav. Tänderna var bevarade och tack varedessa kunde den döde bestämmas ha varit en ton-åring. I en annan grav gav de bevarade tändernaen ålder på den döde till mellan 8-10 år. Att det här

också varit frågan om en pojke visade den pilspetsav flinta som han fått med sig i graven. Givetvis haräven en pilbåge hört till gravgodset men denna varsedan länge spårlöst förmultnad. Runt halsen harbarnet haft ett halsband av bärnstenspärlor. Bred-vid honom har en omtänksam förälder lagt ner enmindre, håleggad flintyxa och även satt ett keramik-kärl med mat.

I den tredje graven gav en undersökning av tän-derna till svar att vi stod inför ytterligare ett sten-åldersbarn, endast 4-6 år gammalt. Inga av grav-gåvorna avslöjade könet, endast önskan om ett braliv efter detta. Barnet har fått med sig en flintyxa,två flintknivar och en flintskrapa, så också ett kera-mikkärl; en gång var det kanske fyllt med resegröt.Tre vackra bärnstenssmycken har hängt runt hal-sen. Vem har en gång suttit med detta barn i knäet?Vem har en gång hängt detta bärnstenshalsband runtbarnets hals? Kanske den person som låg i den sistagraven – kvinnan som jag så länge skulle kommaatt bli så fascinerad av.

Framgrävningen av denna kvinna blev en märk-lig upplevelse. Skikt på skikt frilade vi det sandigabottenlagret i graven. Kroppen var sedan länge för-multnad och hade övergått i skepnad av färgad sandi alla gråskalenyanser. Man kunde tydligt se att kvin-nan legat med huvudet i söder och tittat mot österoch att benen varit hårt uppdragna. Men när mantog i kroppen var det bara grå sand – inget annat.När man en gång för mer än fyratusen år sedanskottat igen graven hade emellertid ett stort styckeav lera rasat ner och lagt sig över huvudändan påkistan. Kistan hade förmultnat men leran, som komatt täcka huvudet, hade under årtusenden hindratvattnet att sippra genom. När vi med tandläkare-verktyg försiktigt frilade kraniet hade benet en kon-sistens som uppblött läskpapper. Efter några minu-

68

ter i luften stabiliserades dock de blottade partiernaoch friläggningen kunde fortsätta. På detta sätt fickvi till slut fram ett välbevarat kranie och även be-nen till den dödes händer, vilka hon i sovställninghar haft under huvudet. Huvudet kunde vi såledesrädda men resten av kroppen var endast grå sand;en i sanning märklig och overklig upplevelse.

Beslut togs att huvudet skulle lyftas in till mu-seet. En djup ränna grävdes runt kraniet och väg-garna gipsades in. Sedan var det bara att köra in enstålplåt under gipset och kraniet. Den döda stenål-derskvinnan fick göra resan till museet i bagageut-rymmet till min lilla vita Fiat.

Vad hade denna människa kunnat berätta för ossom den tid som hon upplevt – om hennes korta stundpå jorden? Var det hennes familj som låg begravdahär ute i Fosie? Det är troligt eftersom gravgropar-na grävts på linje med nästan lika stora avståndmellan varandra. Tillhörde hon en privilegierad klassi det dåtida Skåne? Det är väl också högst troligteftersom denna typ av gravar är sällsynta och grav-gåvorna ofta påkostade. Men samtidigt med strids-yxekulturen, som omspänner århundradet strax föreoch efter 2.000 f.Kr., fanns andra kulturyttringar idet dåtida Skåne. I nordöstra delen av landskapetfanns inslag av en kulturgrupp som kallas grop-keramisk kultur medan det i västra och södra Skåneverkar ha varit den gamla trattbägarkulturen medvisst inslag av gropkeramisk kultur som har frodats.Till dessa kommer så den gåtfulla stridsyxekulturen,vars gravar speciellt finns spridda utmed Öresund,utmed sydkusten samt uppe i Kristianstadstrakten.Stridsyxekulturen skiljer sig markant i gravskick, igravgåvor och keramik mot de övriga grupperna.Kulturen kan spåras över stora områden i norra Eu-ropa och upp genom Sveriges kustland ända upputmed Norrlands kuster.

Trodde kvinnan från Kastanjegården på ett livefter detta? Det är högst troligt eftersom alla dödai stridsyxekulturen ligger med ansiktet vänt mot denuppåtgående solen. Gravgåvorna som hon fått medsig talar också sitt tydliga språk. Två keramikkärlmed mat, en stor flintyxa och två flintskrapor attrengöra hudar med. Därtill en malsten att mala sädtill mjöl med.

Har hennes liv varit lyckligt? Det är kanske tro-ligt … om det inte hade varit för det här med detsom spåren i hennes välbevarade kranie och fram-för allt hennes tänder visar – ett klart exempel pådåtida kvinnomisshandel!

Den unga kvinnan har under sin livstid fått etteller flera mycket kraftiga slag på vänster sida avhuvudet. Slagen har varit så våldsamma att en tandi vänster överkäke och en tand i nedre käken ska-dats så svårt att de inflammerats. Kvinnan har ge-nom denna misshandel under senare delen av sinlivstid troligen fått dras med ihållande smärta ochsvår tandvärk. Tänderna i den ena käkhalvan varockså mera slitna än i den skadade vilket tyder påatt hon haft ont av att tugga födan.

Något som förbryllade de konservatorer somfrilade kraniet inne på konserveringsateljén var attdet också fanns småbarnständer i graven strax in-vid kvinnans huvud. Dessa små och nästan osyn-liga tandfragment kunde bestämmas ha tillhört ett5-7 år gammalt barn. Även i gravens fotparti hitta-des barntänder från ett lika gammalt barn. Hur skaman nu tolka dessa fynd? Varför har dessa barnlagts ner i samma grav som kvinnan. Frågan är be-rättigad eftersom strax intill har ett barn i sammaålder bevisligen fått en egen grav. Min personligatolkning är att dessa barn ofrivilligt fått följa medsin härskarinna som tjänare i dödsriket. Även om

69

tanken är ruskig - barnoffer i dåtida Fosie – är deninte orimlig. Som vi snart ska se finns från vår brons-ålder flera exempel på att man offrat människor,även barn, så att dess kunnat agera som hjälpredortill de döda. Offrandet av människor vid långdöseni Fosie talar ju också sitt tydliga språk om en dåtidarå verklighet.

Stridsyxekulturen har sedan länge förknippatsmed tamhästens införande. Tamhästar började an-vändas i södra Ryssland redan runt 4.000 f.Kr. ochspreds sedan så att den runt 2.000 f.Kr. fanns över-

allt i Europa. Fynd från Danmark visar att tamhästenfanns här i varje fall redan under senneolitisk tid.Från Ullstorpsån i Skåne finns ett gammalt fynd avett hästkranie. Kraniet kom fram vid muddring i ånår 1900. Det som gjort denna häst berömd är attden inte verkar ha dött en naturlig död. I pannbenetsitter nämligen en inslagen senneolitisk flintdolk. Detfinns egentligen tre tänkbara förklaringar till dettamärkliga fynd. En häst har under slutet av sten-åldern, ca 2.000 f.Kr., offrats i ån. Flintdolken hartryckts mot pannan och med hjälp av något tillhyggehar den slagits in i hjärnan varvid dolken brustit.

Stridsyxekvinnan från Kastanjegården, Fosie. Kraniet finns nu på Malmö museum. Foto Göran Winge.

70

Den andra förklaringen skulle vara att en häst gåttner sig i sankmarkerna vid ån och att en barmhärtigstenåldersmänniska offrat sin fina flintdolk för attgöra slut på djurets lidande. Det tredje alternativetär att kraniet och dolken inte kommer från sammatid; att det är frågan om ett falsarium.

Om något av de två första alternativen skulle havisat sig vara rätt, stod vi här inför ett ytterst spek-takulärt fynd från sen stenålder med hästen i hu-vudrollen. Så trodde man tidigare. Med modernteknik kan vi emellertid numera fastslå att det tredjealternativet är det riktiga. Det är egentligen rätt såotroligt vad folk kan göra för att försöka vilseledaforskare. Själv har jag varit med att avslöja ett an-tal moderna sätt att försöka förfalska vår forntid.År 1972 fick min dåvarande chef Bengt Salomons-son på Malmö museum in ett fynd som två skolpoj-kar skulle ha gjort ute i Limhamn. På två kalkstenarfanns inristade figurer av en typ som direkt hadeparalleller i sten- och bronsålderns konstvärld. Mu-seet köpte in stenarna eftersom ristningarna uppvi-sade klara vittringsskador som borde antyda högålder. Men Bengt Salomonsson var misstänksam –och han hade all rätt att vara det. Efter ett idogtefterforskande fann han i en bok tryckt år 1936 enavbildning av en ristning i Norge som var identiskmed bilden på en av stenarna. Falsariet var ett fak-tum. Det är dock häpnadsväckande att förfalska-ren inte nöjt sig med att rista in bilderna utan ävenunder längre tid utsatt stenarna för någon form avförslitning som t.o.m. kunde lura mikroskåpgrans-kande geologer.

Efter denna lektion i misstänktsamhetens för-tjänstfullhet, kan det vara intressant att åter kastablicken på Ullstorpshästen. En C14-analys av häst-skallen som nyligen utförts visar nämligen att huvu-det kan dateras till vikingatid/tidig medeltid. Såle-

des skiljer tretusen år mellan det redskap som skulleha dödat hästen och hästens egen livstid! Det kanalltså inte ha varit en stenåldersmänniska som dö-dat hästen. Tänkbart är att hästen offrats för tusenår sedan med hjälp av en återfunnen stenålders-dolk. Sådana föremål vet vi har haft en magisk inne-börd långt fram i tiden. Lika tänkbart är att en forn-tidsförfalskare varit framme; en förfalskare som förhundra år sedan pressat in dolken i ett gammalt kra-niefynd och i hemlighet fröjdats åt sitt tilltag.

Var det stridsyxefolket som introducerade tam-hästen här i Norden? Det märkliga gravskick somdenna kultur uppvisar kännetecknas bl.a. av att manlagt den döde på sidan med kraftigt uppdragna ben,s.k. hockerställning. Liknande ställningar kan note-ras om den döde satts ner i en grav och kroppensedan fallit åt sidan. I stridsyxegravarna är dettaemellertid omöjligt. Träkistan gör att de medvetetlagts ner med uppdragna fötter. Man har ibland för-sökt förklara hockerställningen med att de dödasben surrats för att man inte skulle gå igen; en vällångsökt förklaring. En helt annan förklaring skullekunna vara att de på resan till dödsriket färdadespå det sätt som kanske utgjort kännetecknet fördenna forntida elitgrupp. Man reste kanske symbo-liskt på hästryggen med en sadelkonstruktion somvinklade benen. Genom några bevarade bilder ochskulpturer med häst och ryttare från Kaukasus frånca 1.000 f.Kr. känner vi steppryttare med kraftigtuppböjda ben.

Detta kapitel har jag kallat ”Samtal med en dödkvinna”, dvs en pratstund med ”min” stridsyxe-kvinna från Fosie. Jag har tänkt att avsluta det medsamtal med en levande kvinna. Det bar sig nämli-gen inte bättre än att Fotevikens Museum i augusti1999 hade en marinarkeologisk expedition förlagdtill Lervik fiskeläge vid Skälderviken. På kvällen

71

samlades ett sjuttiotal av bygdens innevånare på denblåsiga stranden invid museets fältläger och jag fickmöjlighet att ge lite personligt präglade blickar till-baka till den skånska bronsåldern. Nästa morgonstod hon bara där, nästan lite urskuldande för atthon fanns till.

-”Jag var med på ditt föredrag här i går kvälloch plötsligt kom jag att tänka på att jag hittat enkonstig sten. Kan det vara något?”

Handen öppnades och jag kunde direkt bemötafrågan:

-”Det här är en typisk senneolitisk pilspets, så-där 2.100 f.Kr. till 1.800 f.Kr. Fint exemplar. Varhar du hittat den?”

Effekten av mina ord var stor. Kvinnan tog ettdjupt andetag, handen började märkbart att darraoch hon kunde bara få fram:

-”Nämen!”

Efter att ha sett mängder med sådana här forn-fynd i museernas magasin blir man tyvärr lätt blasé.Det var som när jag i Fosie stolt visade upp minförsta framgrävda flintyxa för amatörarkeologenGunnar Jakobsson. Den var ju inte ens hel. Hanmåste ha trott att jag inte var riktigt klok. Han hadeju själv drivor av sådana i sin samling.

Nu var det verkligen ett praktexemplar somdenna kvinna hittat i sin trädgård. En gång hade enskicklig ”flintsmed” huggit till råämnet till det somskulle bli en pilspets. Sedan hade han med ett horn-verktyg försiktigt tryckt ut små flintspånor och pådetta sätt finputsat pilspetsen. Vi befinner oss i sten-ålderns sista fas. Befolkningen här uppe i Norden

hade genom kontakter söderut vetskap om att detfanns en märklig, guldbrun massa som vi kallar bronsoch att man många och långa dagsresor härifrånbröt råvarorna till denna ur berg, smälte det sam-man och formade av metallen de skönaste före-mål. Ibland hittade ett och annat av dessa sällsyntaföremål även vägen hit upp till Norden redan i slu-tet av stenåldern.

Här hemma satt skickliga flinthantverkare ochtittade avundsjukt på de rara och glänsande brons-föremålen. Självklart kunde man inte finna sig i attbli distanserade. Man tog tag i problemet och bör-jade efterlikna en del av bronserna - i flinta. Detredskap som mest lämpade sig till detta var dolken.Genom att ”trycka” ut flintspån ur råämnet kundestenåldersmannen få fram tunna och långa flintdol-kar. Till att börja med gjorde man formen på dessasom en utdragen, spetsig oval men snart utforma-des ena kortsidan som ett riktigt, tjockt handtag.Ofta ser man i dessa dolkar att förlagan har variten bronsdolk. Handtagen blev nämligen utformademed upphöjda åsar likt de gjutsömmar som fannspå bronsdolkarna.

Ofta påträffas flintdolkar i de speciella gravkistorsom man under senneolitikum började bygga för sinadöda, s.k. ”hällkistor”. Större flata stenar bildar ettlitet rum kring den döde. Stenkistan har sedan täcktsav jord eller småsten. Som två exempel på senneo-litiska hällkistor i Skåne kan nämnas Maglarpskis-torna och kistan vid Gislövshammar. Strax intillEuropavägen väster om Trelleborg ligger två häll-kistor utmed den gamla landsväg som säkert haranor ner i forntiden. Kistorna är rektangulära ochligger fullt synliga i en uppkastad hög. De kring-gärdas av femton större stenar. Gravarna är sedanlänge plundrade men runt högen har man påträffatett flertal redskap av flinta.

72

Det andra exemplet på senneolitisk hällkista ärmonumentet söder om Simrishamn, vid Gislövs-hammar. I en rund hög, ca tolv meter i diameter,finns en stensättning och mitt i denna står en häll-kista av sandstenshällar. Själva kistan är omgivenav en stenmur. När graven undersöktes 1942 hit-tade man rester efter begravningar från tre olikatillfällen under bronsåldern och en från vikingatiden.Dessa är samtliga senare än den äldsta graven. Manhar helt enkelt kastat ut gravens förste stenålders-ägare. Att hela gravanläggningen är från slutet avstenåldern avslöjades nämligen under utgrävningen.I den södra delen av högen låg nämligen ytterligareen stenkista och i denna grav, som inte blivit plund-rad, fanns bl.a. en flintdolk.

Längre upp i Sverige är förekomsten riklig vaddet gäller hällkistor från senneolitikum. Södra Små-land vid källorna till den långa Helgeå kan t.ex. upp-visa ett mycket rikt hällkistebestånd. I det odlings-intensiva Skåne har emellertid sådana relativt småanläggningar som hällkistor snabbt försvunnit. Häll-kistor från stenålderns sista tid finns också nedgräv-da under jord. Dessa stenkammargravar ligger of-tast ensamma. Vid utgrävningen till industribyn FosieIV hittade t.ex. arkeologerna en grav från senneo-litikum tillsammans med en mängd samtida lång-hus. Under en annan utgrävning strax söder om Fo-sie undersöktes resterna efter en annan stenålders-människa från ”dolktiden”. Frågan är dock om intedet fynd som gjordes en vårdag ute i kv. Tannhäu-ser i Fosie är det gravfynd som är mest känt frånMalmö sena stenålder. För ovanlighetens skull hit-tade man inte en grav utan ett helt gravfält.

Två flintdolkar från den s.k. Höjahögen invid Jägersroi Malmö. Nästan identiska dolkar påträffades i det storagravfältet i kv Tannhäuser i Fosie. Foto i LUHM:s arkiv.

73

Det var året 1966 … det var under den begyn-nande väldiga bostadsbyggarepoken i Sverige. HSBi Malmö hade bestämt sig för att på den bördigaåkermarken strax intill storstadsbebyggelsen upp-föra ett nytt bostadsområde. Redan i början av bort-schaktningen av matjorden körde schaktmakinen ini några stenpackningar, dolda under jord. Tack vareamatörarkeolog Gunnar Jakobsson blev fyndet in-rapporterat till Malmö museum och en stor utgräv-ning drog igång. På en yta av tvåhundra kvadrat-meter påträffades elva gravar, samtliga från dentidiga delen av senneolitikum, dvs runt 2.000 f.Kr.Alla gravarna täcktes av kraftiga stenpackningarmen när man kom längre ner i jorden kunde tydligafärgningar efter träkistor eller urholkade trästammarskönjas runt de döda. I en grav låg två personer,inte som brukligt är sida vid sida utan ”skavfötters”.Graven blev på detta sätt väldigt lång, drygt tre me-ter. Av de döda fanns bara tänderna kvar, ett inteovanligt fenomen om den omgivande jorden inne-håller mycket sand som gör att skeletten lätt lakasut av regnvatten. Tandemaljen är ju bland det star-kaste och mest motståndskraftiga vi har i kroppen.Av de tretton döda i sina elva gravar kunde faktisktendast ett helare skelett framgrävas medan däre-mot tänder bevarats i alla gravarna.

Endast en del av de döda kv Tannhäuser hadeförsetts med bevarade gravgåvor inför färden tilldödsriket. Bevaringsförhållandena för organiskt ma-terial var emellertid uselt och det är därför inte osan-nolikt att alla döda fått med sig nödvändiga sakerpå färden. Av de bevarade föremålen var givetvisde som var tillverkade av sten helt intakta. Femflintdolkar, en spjutspets och två skifferhängen blevarkeologernas föremålsskörd.

Sådana gravar där gravgropen efter det att kis-torna satts ned täckts av stenpackningar är tack-

samma objekt för arkeologer. De är ju så lätta attfinna eller snarare höra. När schaktmaskinens skop-blad skär över eller igenom en sådan stenpackningenhörs ofta ett skärande ljud, inte olikt en gammal kritasrasp på skolsalens svarta tavla. Ett sådant hjärtskä-rande ljud hördes i närheten av Lockarps bageri år1981 och mycket riktigt - ljudet förebådade en sten-åldersgrav! Under stenpackningen fann arkeologenBilly Nielsen en trolig pilbågsskytt från stenåldern.Av personen ifråga fanns dock intet bevarat menvid huvudändan låg två pilspetsar och ett skiffer-bryne. Givetvis har pilspetsarna suttit infästa i trä-skaft och givetvis har den döde fått sin träbåge medsig på resan till det okända men tiden utslätar mångaspår. Att graven grävts ner på en boplats vittnarden stora mängd av avslag från flintredskapstillverk-ning som låg i den över stenhögen påförda jorden.Här låg också en sönderslagen stenyxa med borrathål för träskaftet. Sådana här yxor, närmast sten-klubbor, var vanliga under senneolitikum och äldrebronsålder.

De två pilspetsarna från Lockarp var av sammatyp som min besökare vid Skälderviken hade haftmed sig. Kortsidan har ett jack och pilspetsen kal-las därför i den arkeologiska världen för ”pilspetsmed urnupen bas”. Sådana här stenåldersredskapär sällsynta som lösfynd, helt enkelt därför att de ärså små. Annat är det med flintdolkarna. Dessa fö-rekommer rikligt som lösfynd, upprivna ur den skån-ska myllan av böndernas plogar. Ja, de är faktisktså rikligt förekommande att man i äldre litteraturfinner namnet ”dolktid” som beteckning för slutetav stenåldern. Vill man vara lite mera modern ochlärd, men samtidigt inte så lite tråkig, bör man säga”senneolitikum”. Från denna tid finns förutom dekarakteristiska flintdolkarna också flintskäror somär gjorda i samma avancerade teknik där man trycktut små flintspån. Och så naturligtvis pilspetsar av

74

den typ som Billy Nielsen fann och som kvinnan iLervik så överväldigad höll i sin hand.

-”Den ska ligga på hedersplats i min bokhylla”,var det sista hon sa till mig innan hon försvann.

Gamla skånska hus

Hur bodde då stenåldersmänniskorna? I vårt sto-ra stenåldersprojekt i Skånes Djurpark återskapa-des inte bara en dös från Fosie. Vi gick snart ocksåigång med att rekonstruera jägarstenålderns hyddoroch bondestenålderns hus. Nere vid en liten sjö upp-förde en grupp entusiaster under bl.a. arkeolog LarsLarssons ledning en stor oval hydda som man troddedessa sett ut för sjutusen år sedan. Det var utgräv-ningsresultaten från främst de berömda jägarbo-platserna i Ageröds mosse som fick stå som före-bild. Denna mosse hade tidigare varit en grund sjösom anslutit direkt till den västra delen av Ringsjönmitt i Skåne. Under tretusen år, mellan ca 8.000f.Kr. till 5.000 f.Kr., hade sjön slammat igen ochövergått till att bli en veritabel träskmark. Här fannsomgivande djupa skogar som gav bra skydd och ettrikt djurliv och goda fiskevatten – helt enkelt ettutsökt boplatsläge för en stenåldersjägare. Redanca 7.600 f.Kr. – 7.300 f.Kr. hade människan etab-lerat sig på platsen.

Jägarstenåldern i Ageröd är numera en klassiskdel av skånsk arkeologi eftersom boplatserna härtillhör Skånes första vetenskapligt utgrävda fråndenna riktigt gamla epok. Under åren 1946-1949skedde stora utgrävningar i mossen och under 1970-talet var arkeologerna åter igång här. Man har fun-nit flera olika boplatser i den stora mossen. På en-bart en enda av dessa har samlats in runt 200.000flintskärvor som mer eller mindre bearbetats av

forntidens människor. Den fuktiga mossen har ocksåmedfört att saker av organiskt material bevarats.Ljusterspetsar av ben som använts vid fiske menockså rester efter en fiskmjärde i trä visar två olikasätt att tömma den dåtida Ringsjön på fisk. En 70cm lång pilbåge av alm är ett av de mera spektaku-lära fynden. Mänsklig fåfänga avspeglas i ett avSkånes äldsta bevarade halsband, tillverkat av ge-nomborrade hasselnötter. Det behöver inte ha variten kvinna som burit det. Män var på den tiden sä-kert lika intresserade av kroppslig utsmyckning.

Spåren efter bl.a. jägarnas relativt enkla hyddorvid Ageröd gör att man misstänker att dessa bo-platser endast användes under den varma sommar-tiden för smärre grupper på en familjs storlek. Un-der vintertid samlades man troligtvis ute vid kus-terna i större grupper och här hade man också be-tydligt mera klimattåliga hyddor. De nya fynden frånTågerup visar ju på detta. I Skånes Djurpark gälldedet alltså att presentera två olika typer av hyddor.Den ovala sommarhyddan öppnade sin ena kort-sida mot sjön. Att föra upp hyddan gick lätt. Långavidjor stacks ner i marken, böjdes och flätades sam-man. Över denna gigantiska korg lades sedan ettenkelt vasstak. Vinterhyddan blev större, grävdesned lite i marken för att man skulle få bättre värme-skydd och vasstaket var betydligt tjockare.

Ibland är även arkeologer tokiga. Som den da-gen när jägarfolket i vårt projekt kom fram till attdet var dags att bränna ner sommarhyddan. Djur-parkens ledning var väl lite tveksam till företaget:

-”Vad ska detta vara bra för? Då får ju publikeninget att titta på!”

Frågan kunde tyckas väl befogad. Men nu varprojekt Forntid i Nutid i första hand ett experiment-

75

projekt och då fick publiken ge vika. Men det bleven imponerande - om än kort - eldsvåda för de be-sökare som råkade vara på plats när det väl hän-de. Varför då medvetet bränna ner något som manmed möda byggt upp? Arkeologerna ville helt en-kelt se hur mycket spår i marken en bränd hyddalämnar efter sig när det gått några år. Genom attgräva ut brandplatsen och jämföra med resultat frånen riktig boplats kunde man kanske få bättre klar-het i detta.

Den dagen jägarhyddan brann i Skåne Djurparkstod jag tillsammans med en grupp husbyggare på

en höjd strax intill och åsåg eldens härjningar. Jagkommer ihåg en tanke som flög genom mitt huvud:

-”Bara inte detta händer med vårt hus!”

Vi höll nämligen på med att rekonstruera ett avstenålderns verkligt stora byggnader, ett långhus -med betoning på ordet lång. Vetenskapligt skulledet vara. Förlagan till huset var hämtad från de ut-grävningsresultat som erhållits från det stora indu-striområdet i Fosie. Här hade arkeologerna på enhöjdrygg lyckats hitta ett flertal hus från senneo-litikum, dvs slutet av stenåldern sådär 2.300 f.Kr. -

Det rekonstruerade stenåldershuset från Fosie i sin miljö i Skånes Djurpark. Foto Nils Björhem.

76

1.800 f.Kr. Det var frågan om riktigt stora byggna-der, mellan fem och sex meter i bredd och femtonmeter långa.

Hade vi redan i starten vetat hur lång tid detskulle ta att få huset färdigt är det nog tveksamt omvi överhuvud taget satt igång. Men nu var det 1981och entusiasmen kände inga gränser. Varje week-end packades matkorgar, verktyg och arbetskläderin i bilar och så bar det iväg till Skånes mittpunkt,djurparken vid Frostavallen. Aldrig har väl så mångaengagerat sig i skånsk stenålder som just dessa som-rar. Arkeologer, museimän, lärare och deltagare frånstudieförbund runt hela Skåne, totalt kanske upp emottvåhundra människor.

Forntidshusen från Fosie har legat i tre olika hus-klungor strax bredvid en bäck eller dåtida å. Ävenom huslämningarna påträffats tätt intill varandra,maximala avståndet mellan de två yttersta husen igruppen var bara knappt tvåhundra meter, betyderinte detta att de en gång existerat samtidigt. Efter-som senneolitikum i tid motsvarar ett halvt årtusendehar det funnit flera generationer av hus. Två husskar dessutom varandra, vilket varit omöjligt om devarit samtida. Dateringen av husen till slutet av bon-destenåldern har skett med hjälp av C14-dateringarmen också av de tidstypiska fynd som gjordes, delsi själva husen, dels i de tiotalet brunnar som påträf-fades mellan husen och bäcken.

Markytan i Fosie låg före jordavbaningen påungefär på samma nivå som under forntiden. Ef-tersom marken i modern tid odlats med djupgåendeplog var alla gamla lager förstörda ned till ca 50 cmdjup. Det som arkeologerna kunde dokumentera ochgräva ut var således fynd som redan för fyratusenår sedan funnits långt ner i marken, som igenfylldastolphål, avskrädesgropar, brunnar etc. Totalt frila-

des nio stycken brunnar av vilka några hade en ris-flätad korgkonstruktion i botten, antagligen för atthindra den omgivande sanden att fylla igen brun-nen. I närheten av husen påträffades också gravenfrån senneolitikum som jag berättat tidigare. Ske-lettet var helt borta men den vackra flintdolken gaven säker datering.

Det är endast genom de igenfyllda stolphålen tillde forna stenåldershusen som man alltså kan görasig en uppfattning om hur dessa en gång sett ut.Spår efter allt som en gång legat vid markytan så-som eldstäder, golvbeläggning, spår efter inredningetc är för längesedan borta. Det är i sanning intemycket att utgå ifrån om man ska till och bygga ettnytt hus efter sådana torftiga ritningar! Vid utgräv-ningen gjordes emellertid en intressant upptäckt.Grundplanen till fem av långhusen var så lika var-andra att man nästan kunde tro att de haft en mo-dern arkitektritning som förlaga. Eftersom husenanvänts efter varandra under en lång tidsrymd sä-ger detta mycket om hur traditionsmedvetna ochkonstruktivt kunniga man varit redan vid denna tid.Vi har att göra med människor som kunde byggabåde stort och komplicerat.

Sakta men säkert växte stenåldershuset upp iSkånes Djurpark. När det äntligen var klart var detemellertid dags att lägga ner hela projektet. Dendriftige Arne Axelsson hade ersatts av annan i djur-parkens ledning. Nu sköt man den uroxekalv somvi lärt dra ett s.k. årder, dvs en föregångare till plo-gen. Samtidigt arrenderade man ut hela forntids-bebyggelsen till en campingägare. Ett större föraktför vårt kulturarv och för vad intresserade skåningarlagt ner av sin fritid har jag sällan skådat. Och dettaav en stiftelse som uppbar stora pengar av kommu-nerna i Skåne. Långhuset står dock fortfarande kvarmen låt oss dra ett glömskans täckelse över resten.

77

78

79

80

81

82

83

Bronsets tid (1.800 f.Kr. – 500 f.Kr.)

Forntidssiluetter mot horisonten

När vår tidigare gjorda bekantskap, fornforskarenBruzelius, vid mitten av 1800-talet besökte kustenmellan Malmö och Skanör, stannade han upp söderom Klagshamn. Här noterade han i sin antecknings-bok:

”I V:a Klagstorps socken på nr 9 och 11 är enslät, något upphöjd plan belägen, där under 20 årstid grus blivit taget till väglagning. Man har där oftafunnit hela skeletter av människor och inalles harman grävt upp 50. Här hava flera slags fornsakerblivit funna såväl av sten som brons. Det märkvär-digaste fynd som där blivit gjort, är dock ett på His-toriska Museum i Lund förvarat människokranie ivilket sitter en kastspjutspets. Av de funna sakernaskulle man kunna tro att det på eller i närheten avdenna plats stått en strid mellan sten- och brons-folket, vilken senare förklaring professor Nilssonantager för sannolik.”

Det var således inte för så speciellt länge sedansom t.o.m. de lärde i Lund tilläts fantisera vilt. Arkeo-login är en ung vetenskap men trots detta har storalandvinningar gjorts, inte minst under de allra se-naste decennierna. Numera tror givetvis inte fors-karna på att ”bronsåldersfolket” mött ”stenålders-folket” i stor strid – men medge att den osannolikatanken ändå är fascinerande. Nej, det hela försig-gick säkert som en följd av utveckling, inte av krig.Troligtvis har det inte ens varit frågan om att brons-ålderfolket varit ett erövrarfolk. Eller …?

Skånes mest dominanta fornlämning är gravhö-garna från bronsåldern. I landskapet finns kanskerunt tvåtusen högar bevarade, merparten utmed vårakust- och slättbygder. Uppe i Trehögsparken i Fosieindustriområden ligger bronsåldern nära. Tre mäk-tiga gravhögar dominerar fortfarande området trotsden omgivande industribebyggelsen. Fram till 1960-talet var detta ett stycke skånskt bondelandskap därplogen varje år vände jorden och bönderna aktsamtlämnade högarna i fred. För gravhögarna var, ochär, skyddade genom vår svenska fornminneslag. Detär därför som de fortfarande finns kvar här uppepå höjden. Stadsplanerarna fick allt vackert rita ingrönområden runt dessa historiska miljöer. Egentli-gen är det fantastiskt att de här pucklarna kunnatbevarats i tre årtusenden. Det är ju bara frågan omnågot så bräckligt som några högar med jord!

Förr kunde det hända att man inte alltid behand-lade våra fornminnen med den respekt de bordeha. År 1756 sände t.ex. lärde män från Antikvitets-arkivet i Stockholm ut en delegation till Skåne föratt göra antikvariska undersökningar. Ledaren NilsWessman hade till uppgift att avrita och beskriva”äldre och nyare förstörda Skansar, Domsäten,Begrafnings Platser, Runstenar, Kyrckor, Städersutsikt och Sätesgårdar.” Under denna resa försökteWessman även sig på att gräva ut gravhögar. I enhage med många gravhögar, belägen mellan Söder-vidinge och Särslövs byar sysselsatte han ”30 á 40arbetare, som inom tre veckors tid kastade öfverända 10 stycken högar”. Det var här givetvis intefrågan om någon arkeologisk utgrävning i dagens

84

mening. Det enda som gällde var att snabbt kommaner till gravarna i högarnas mitt och plundra dessapå föremål.

Självklart har den inhemska skånska nyfikenhe-ten också ibland tagit överhand. När väl skräckenför allt övernaturligt som sades finnas i gamla hö-gar lagt sig, speciellt på 1800-talet, kunde det händaatt spadar och skyfflar kom fram. Man grävde sigovanifrån in i högarna och plundrade mittpartierna.Urgröpningar i många skånska högar talar i dag sitttydliga språk. Strax intill dagens stora köpcentra BWinvid Jägersro travbana i Malmö ligger en mäktig

bronsåldershög, ”Skäfehögen”. År 1854 gjordes hären intressant upptäckt. Markägaren skulle byggaen jordkällare i gravhögen och han stötte då på spän-nande saker, bl.a. brända människoben, en långbronsdolk, ett litet bronssvärd samt rester efter trä-kistor. Bronssakerna blev sönderbrutna vid uppta-gandet. Fornforskaren Nils Gustaf Bruzelius fickhöra talas om upptäckten och han begav sig genasttill platsen. Läs själv vad han hittade vid sin under-sökning:

”Med ägarens tillåtelse och med biträde av går-dens arbetare gjordes under min ledning en valv-

Den s.k. Skäfehögen i Malmö är utgrävd under 1800-talet men högen återställdestill sin forna höjd efter undersökningen.

85

formig fördjupning in i högen, då man snart upp-täckte en av kullerstenar lagd kista, vilken syntesha varit täckt med plankor, ty från ena sidan till denandra sträckte sig ett 1 1/2 tum tjockt lager förmult-nat trä. I denna kista, som genom trycket var hop-fallen, anträffades ett till en del multnat, obräntmänniskoskelett, inbäddat i tång, samt nedlagt medhuvudet i söder och fötterna i norr. Vid sidan låg ett5 quarter långt bronssvärd med gjutet handtag, in-lagt i ett fodral av bark, samt tvenne små brons-bucklor, 1½ tum i diameter. Genom trycket av ste-narna var såväl svärdet som fodralet sönderbrutet i7 stycken, vilka dock alla anträffades. Svärdet ärovanligt väl arbetat och synes härstamma från brons-ålderns bästa tid.”

Vid genomgång av det förnämliga AntikvariskTopografiska arkivet (ATA) i Stockholm kan manläsa åtskilliga rapporter om äldre utgrävningar avskånska bronsåldershögar. Jag har här nedan valtett exempel ur den digra samlingen. Grundaren avKulturhistoriska museet i Lund, G. J:son Karlin,förfasades på sin tid över de omfattande plundring-ar som skedde av de skånska fornlämningarna, bl.a.i bronsåldersbygden i Fuglie mellan Malmö och Trel-leborg. År 1886 företog han därför själv flera gräv-ningar i sydvästra Skåne för att förekomma plund-rarna. Bl.a. undersöktes under hans ledning en grav-hög i Steglarp. På nästa uppslag återges en av deteckningar som han sände in till riksantikvarien iStockholm tillsammans med en handskriven rapport.

Den utgrävda högen kallades ”Spetshög” ochvar ”på samma gång den minste på graffältet ochen af de minst oskadade bronsåldershögar jag sett.”Karlin fick uppenbart till stånd utgrävningen i sistastund eftersom markägaren redan börjat utnyttjamarken som grustag. ”Af den ursprungliga sten-sättningen som omgifvit högen återstodo numera

endast 10 stenar i norr och söder, hvarjemte ej obe-tydligt jord blifvit under tidernas lopp bortförd fråndess nordöstra sida.

Vid den först från sydvest till sydöst företagnaytgrävningen anträffades på sluttningen, i allmän-het blott ett spadtag under ytan, 9 grafurnor samten stensatt grop med brända ben och de vanliga igraffynd från denna tid förekommande småsaker-na af brons: knifvar, pincetter, knappar osv.

Urnorna voro samtlige så illa åtgångna af fukt,nedträngande gräsrötter och omkullfallna stenar attoaktat all försiktighet endast en, den minsta, kundei någorlunda oskadat skick upptagas, hvarjemte detlyckades mig att af ett femtiotal bitar åter hopsättaen andra.”

Från Steglarp förflyttar vi oss så någon dryg milnorrut till Fosie. Även här finns ännu många grav-högar bevarade, ett flertal i och nära den s.k. Tre-högsparken. Århundraden av plöjning i kombina-tion med den skånske bondens ibland giriga önskanom att kunna odla maximalt på sina ägor har emel-lertid gjort att flera gravmonument försvunnit. Trotsatt Skånes bevarade bronsåldershögar är skyddadeenligt lag kan man varje höst se att det på vissa hållfortfarande existerar tämligen historielösa bönder.Man är uppe och kör så nära gravhögarna att manvarje år förstör alltmer av själva högarna och, inteminst, alla de urnebegravningar som finns i markeni direkt anslutning till fornminnena. Ingen gör någotåt detta skandalösa beteende. I dag kan man fåEU-bidrag för att låta bli att odla den skånska jor-den. Varför inte få våra Brysselpolitiker att förklaraen radie på fem till tio meter runt varje gravhög försådant bidragsberättigat område? Så enkelt är detatt skona det verkliga kulturlandskapet om man baravill lägga manken till.

86

År 1978 skulle en ny fabriksbyggnad anläggasute i Fosie industriområde. Döm om vår häpnad närvi arkeologer upptäckte att det legat en bronsålders-hög på platsen. Den var helt utplöjd och det borderimligtvis inte vara mycket kvar att hämta. Som turvar hade emellertid gravbyggarna i forntiden grävtner den blivande centralgraven under den dåvarandemarknivån. Trots att gravhögen försvunnit, var alltsåsjälva gravkammaren intakt. Nu hade vi ändå inteså mycket ut av grävningen. Skelettet var i det när-maste upplöst och bronsdolken, eller det lilla brons-svärdet, som den döde fått med sig var sönderbräckt.En liten del av svärdsskidan av trä fanns dock kvaroch kunde räddas genom konservering.

Nej, denna tretusenåriga Fosiegrav var ingenguldgruva för arkeologerna. Annat var det när man1966 grävde ut en stor gravhög några kilometerlängre norrut, vid Höja strax intill Jägersro travba-na. Även här hade bönderna under lång tid försöktplöja ned den stora gravhögen som mätte närmaretrettio meter i diameter. Från början hade den nogvarit tre – fyra meter hög men när arkeologernatog sig an den hade höjden reducerats till endast litemer än en och en halv meter. Trots detta är Höja-högen en bland de rikaste bronsåldershögar somgrävts ut i sydvästra Skåne.

Under slutet av stenåldern hade marken därgravhögen senare skulle komma att uppföras an-vänts som åkermark. Detta kunde arkeologerna tyd-ligt se genom de årderspår som fanns bevarade ef-ter de sista bearbetningarna av forntidsåkern somskett innan gravhögen kastades upp och blev till ettskyddande täcke för dessa i marken rispade spår.På den tiden hade plogen ännu inte uppfunnits utanman använde det s.k. årdret. Skillnaden dem emel-lan var att årdret endast rispade marken så att bon-den kunde så; den vände inte på jorden. Plogen skulle

komma först under vikingatiden, tusen år efter Kristifödelse.

En stenåldershövding ute i Höja har dött knappttvå årtusenden före vår tideräkning. Den döde pla-cerades i en urholkad trästam. Med sig i gravenfick han ett antal stenföremål; en ovanligt vackerflintdolk, ett skifferspänne och en liten pilspets avflinta med s.k. urnupen bas. Ett sten- och jordrösekastades upp över träkistan. Snart var det dags förnästa begravning, även denna från slutet av sten-åldern, eller senneolitikum. Nu var det frågan omatt begrava två personer i samma grav. Gravkistanlades bredvid det äldre gravröset och både den äld-re och den nya graven täcktes av en låg hög upp-byggd av grästorvor. På detta sätt växte den ur-sprungliga högen i både höjd och omfång.

Gravhögen vid Höja skulle komma att bli alltstörre. Inte mindre än elva begravningar har skettunder den äldre bronsåldern fram till ca 1.000 f.Kr.och vid vissa av dessa har man passat på att byggaut gravhögen med nya lager av grästorv. Grav-gåvorna i de elva gravarna är inte överväldigande;ett fåtal bronsföremål är allt som överlevt årtusen-denas nedbrytande krafter. Av den yngre bronsål-dern finns däremot inga som helst spår i Höjahögen.Detta beror på att man vid denna period börjadekremera de döda och lägga benresterna i gravkrukorsom grävdes ned i de redan befintliga högarna. Ef-tersom mycket av högen vid Höja redan försvunnitinnan utgrävningens början var dessa gravar sedanlänge bortodlade. Däremot upptäckte arkeologernavid gravhögens kant en grav från romersk järnålder,alltså från ca 300 e.Kr. Någon kontinuitet bakåt tillden avlägsna bronsåldern kan det dock knappastvara frågan om. Under järnåldern har man baraansett att den urgamla gravhögen kunde tjäna somen bra plats för en ny begravning.

87

Spetshögen i Steglarp som grävdes ut 1886.Karlin har bl.a. tecknat av några av de grav-urnor med brända ben som påträffades.

88

Högarnas folk

De arkeologiska fynden i skånska bronsålders-högar inskränker sig ofta till rena metallföremål ochmer eller mindre bevarade människoben. Vill vi fåen bättre inblick i vad högarna innehållit är ett be-sök i Köpenhamn att rekommendera. Varför dennautflykt över Öresund? Helt enkelt därför att i Dan-marks huvudstad finns ypperliga möjligheter att stu-dera även vår skånska forntid. Under många år harjag hållit lärarekurser om vår dansk – skånska his-toria. Mindre än tjugo procent av lärarna vet att detpå andra sidan sundet existerar något som heterNationalmuseum. Nästan inga skånska skolklasserbesöker museet, ett av världens främsta arkeolo-giska museer! Visserligen kommer fynden i mont-rarna från Danmark, inte från Skåne. Men det göringet. Under årtusenden har skåningarna haft sam-ma kultur som övriga Danmark. Det var först underKarl X Gustav på 1650-talet som det uråldriga skån-

ska kontaktnätet över Öresund bröts. De fantastiskafynd som finns på Nationalmuseet speglar alltså ihög grad även vår skånska forntid.

Egentligen är det helt otroligt vilken massivkulturbarriär Öresund har varit faktiskt till långt inpå 1980-talet - och delvis fortfarande är i skrivandestund, dvs ett halvt år innan Öresundsbrons invig-ning. Tänk bara följande tanke. Avståndet mellanMalmö och Nationalmuseet i Köpenhamn är likastort som mellan Bromma och Statens Historiskamuseum i Stockholm. Varje skolklass i mellansta-diet i Bromma har varit på obligatorisk studiebesöki huvudstadens historisk/arkeologiska museum. IMalmö har i stort sett ingen skolklass varit på mot-svarande riksmuseum, låt vara att Öresund skiljer.Egentligen vill jag inte säga ”motsvarande”. Jäm-fört med de skatter som danska Nationalmuseet kanvisa upp är Statens Historiska museum i Stockholmen lättviktare.

Två bronsföremål från Höjahögen i Malmö; enbronsdolk och en rakkniv. Foto i LUHM:s arkiv.

89

För att rätt förstå vår sydskandinaviska bronsål-der är ett besök i Köpenhamn ett måste. I det härkapitlet ska jag därför ta er med på en tillfällig turöver sundet. Jag börjar resan i sällskap med en kändsvensk författare. För Jan Fridegård var National-museet i Köpenhamn en välkänd plats. Ofta verkarhans vägar ha gått hit. En ensam kvinnas utstrål-ning attraherade honom! Nu var inte kvinnan nå-gon av museets anställda. Nej, hon låg alldeles stillaoch tyst i en stor glassarkofag. Att kommuniceramed henne var för Fridegård, liksom det är för ossnu levande, lite svårt; kvinnan har nämligen varitdöd i mer än tretusen år! Trots detta kunde Janlånga stunder sitta bredvid glasmontern i försök attnå mänsklig kontakt över årtusenden. Vaktmästarna,dessa gemytliga men plikttrogna danskar, kastadesäkert många misstänksamma blickar på den märk-lige svensken.

Jag talar här om en kvinna som tillhört den nor-diska bronsåldern; en varm period i ”landet som engång var”. I tid befinner vi oss runt åren 1.800 f.Kr.- 500 f.Kr. Från mitten av bronsåldern, alltså ca1.300 f.Kr., finns i Danmark ett fåtal, för norra Eu-ropa helt enastående gravfynd, de danska ekstams-gravarna.

Chansen att organiskt material, dvs föremål avträ, skinn och hår, ska kunna bevaras i naturen un-der lång tid är inte stor. Flera olika faktorer, vilkaalla är viktiga för konserveringen, måste nämligenuppfyllas. I Jylland i Danmark har ödet skapat enmängd goda konserveringsförutsättningar för vissagravhögar från just bronsåldern. När man byggdehögarna, dessa ståtliga monument i många av våranordiska slättbygder, torvade man först av ett jätte-område runt varje tilltänkt hög. Torven användessedan som byggnadsmaterial. Grässvålen lades ned-åt, och i bästa fall blev på detta sätt hela högen som

en svamp, vilken underifrån sög till sig vatten. I fuk-tigheten kunde nu i speciella fall bildas hårda avlag-ringar av järn - manganutfällningar. På detta sättblev högens inre kärna, med den döde i sin urhol-kade ekstamskista, inkapslad i ett hårt, vattentätthölje. Från utgrävningar av flera högar med beva-rade ekstamskistor vet man att vattnet har forsatfram när arkeologerna har grävt sig in till kistanoch knackat hål på det av naturen själv skapadekapselhöljet.

Året är 1921. Invid det lilla samhället Egtved iJylland pågår en utgrävning av en bronsåldershög.Det är den s.k. ”Storhögen” som nu ska avlockassina hemligheter. Under arbetet med att utjämnahögen hade markägaren Peder Platz stött på enurholkad trästam med trälock. Peder skickade ge-nast ett telegram om fyndet till det danska National-museet. Om man nu tror att de danska arkeologer-na hoppade högt av glädje inför en sådan uppgift,misstar man sig grundligt. Det var nämligen vinter;en skön tid att sitta i varma tjänsterum; definitivtinte en tid att vara ute och frysa om sina akade-miskt skolade huvuden. I telegram till gårdsägarenförsöker man senarelägga undersökningen av grav-högen till våren. Bortschaktandet av högen fortsät-ter dock och till slut vädjar den gamle museichefentill sina yngre kolleger att resa.

-”Vem vill helst?” frågar han.

-”Kan inte”, säger någon.

-”Ogärna”, säger en annan.

-”Är inte frisk”, säger en tredje.

En av museets äldste tar då över ärendet, tittarkanske lite föraktfullt på sina yngre medarbetare

90

och reser till Jylland. Det är i början av mars 1921;den gamle arkeologen Thomas Thomsen kommersnart att göra sitt livs viktigaste utgrävning!

Avschaktningen av högen har redan kommit sålångt att den drygt två meter långa och mycket tjockaekstammen är helt frilagd. Endast en smal springarunt hela stammen vittnar om att träet är ihålig. För-siktigt bänder Thomsen upp kistlocket. Ett täcke avdjurhår ligger över hela kistans inre; under det skym-tar han här och var vävda tygstycken. När den häp-ne utgrävaren och hans medhjälpare försiktigt lyf-

ter på ett ylletyg i gravens ena kortända, blir huvud-håret av den döda synligt. Allt ligger på samma sättsom man för mer än tretusen år sedan lade det innanträlocket sattes på kistan. Thomsen har redan in-sett att han står inför en av Nordens märkligarearkeologiska upptäckter. Trälocket sätts på plats ochutan vidare undersökning förs graven till National-museet i Köpenhamn. Triumfen inför de bekvämaarkeologkollegerna måste ha varit stor.

En ung kvinna har avlidit när den nordiska som-maren var som allra skönast. I en avspjälkad och

Egtvedpigens utmanande klädsel väckte bekymmer vid framgrävningen år 1921.Här ses repkjolen och magprydnaden i form av en rund och spetsig bronsplatta.

91

med bronsyxor urhuggen ekstam har man berett hen-nes sista viloplats. Den döda har lagts på ett sov-täcke av kohud, iklädd de kläder hon burit i sin livs-tid. Överkroppen har täckts av en tröja med halv-långa ärmar. Tröjan lämnade magen bar, en naken-het som ytterligare framhävts genom att den kort-korta kjolen hängt långt ner på höften. Kjolen harbestått av ett långt sammanhängande stycke av tätthängande, lodräta snören, vilket varit omvirat tvågånger runt höften och sammanbundits framtill.Kvinnans bara mage har delvis dolts av ett runt ochstort praktspänne i brons, fastbundet med rep runtmidjan. På fötterna har hon haft mockasinliknandeskor, vilka stoppats med gräs.

För forskarna blev kvinnans klädedräkt en chock.Kunde verkligen våra unga bronsålderskvinnor hagått omkring, klädda på detta ytterst oanständigasätt. Givetvis inte! Man hade naturligtvis glömt endel av hennes kläder när man en gång klätt på liket.I en av de rekonstruktionsteckningar som utfördesav den döda, klädde man henne därför i anständigfotsid klänning. Utanpå klänningen hängde man såden kort-korta kjolen. Nu såg kvinnan ut precis somhembiträdena i 1920-talets samhälle. Den utmanan-de kjolen hade i det prydda samhället som då varförhärskande blivit till ett passande förkläde. Hurlätt är det egentligen inte att förfalska vår historia!

Den döda kvinnan från Egtved - hon kallas nu-mera rätt och slätt för ”Egtvedpigen” - har buritfler spännen än det stora magspännet. Kvinnors,och faktiskt även mäns, glädje inför sådana sakerär intimt förknippad med vår historia allt sedan ti-dernas gryning. Egtvedpigen har burit två handleds-ringar av brons och en enkel bronsring i vänsteröra. I bältet har hängt en vacker benkam. Någravildar med rufsiga frisyrer har minsann inte vårabronsålderssläktingar varit.

På Nationalmuseet i Köpenhamn finns flera and-ra ekstamskistor från just bronsåldern. Från den s.k.”Borum Eshöj” i Mittjylland kommer faktiskt en helfamilj, eller i varje fall några nära släktingar. En manoch en äldre kvinna har begravts i var sin kista;kvinnan har för färden till dödsriket fått en hel delföremål med sig i graven. En ung man, också han ien stor ekstamskista, har däremot endast föräratsen spånask, en benkam och en lång svärdsskida avträ med ett bronssvärd. När arkeologerna skulle draut bronssvärdet ur skidan kom det emellertid en-dast fram en liten bronsdolk, betydligt mindre dyr-bar än ett stort svärd. Snåla arvingar fanns det tyd-ligen redan under bronsåldern!

Vid utgrävningen av ”Borum Eshöj” år 1875kunde man konstatera att ekstammarna formats tillkistor på platsen för den tilltänkta högen. Runt stam-kistorna låg nämligen mängder med bevarade trä-spånor och bark. I spånhögen hittade man en långhasselkäpp som försetts med fem skåror. Avstån-det mellan skårorna var exakt 6 tum, 6 tum, 12 tumoch 6 tum. Just den här hasselkäppen bör vara våräldsta kända nordiska måttstock. Avståndet 12 tumsvarar dessutom väl till längden på en fot.

Flertalet av ekstamskistorna från bronsåldern harvarit otroligt väl bibehållna. På 1830-talet grävdet.ex. en bonde fram en kista ur den s.k. ”Trindhö-gen” i södra Jylland. Den urholkade trästammenanvändes under många år som vattenho på bond-gården. Vid en senare, mera vetenskaplig utgräv-ning, påträffades inte mindre än fyra ekkistor isamma hög. Tyvärr blev endast en av dessa meranoggrant undersökt. I kistan låg resterna efter enman. Av skelettet var intet tillbaka, medan däremotden blonde mannens hår hade bevarats. Liket varsvept i kohud. Över svepningen låg en kappa ellermantel av tyg. Runt kroppen har mannen haft virat

92

ett långt livstycke, uppburet av en läderrem överaxeln. Kläderna har hållits samman av ett tygbälterunt midjan. Vid fötterna låg rester efter fotlapparoch lädersandaler. På huvudet har suttit en rund-kullig huva.

År 1935 ville en bonde anlägga en jordkällare ien gravhög i Skrydstrup i södra Jylland. En musei-man intresserade sig för grävningen. En bit in i hö-gen kunde man med en käpp känna en större sten-sättning. Man frilade den avlångt formade sten-packningen, lyfte några stenar ... och där låg hon!

Mellan stenarna mitt i röset och insvept i ett storttygstycke låg liket efter en ca 18-årig flicka, somdött någon gång 1.400 f.Kr. - 1.300 f.Kr. Träkistan,i vilken hon en gång lagts till evig vila, var däremoti stort helt förmultnad.

Fyndet av bronsåldersflickan väckte en enormuppståndelse. Tusentals människor skyndade sig tillfyndplatsen. Utgrävarna fick nu kämpa både mottiden, som hotade att förstöra fyndet, och männis-kor som krävde ständiga visningar och föredrag.Liksom Egtvedpigen kunde emellertid Skrydstrups-

Skrydstrupspigen på Nationalmuseet i Köpenhamn, död runt 1350 f.Kr. men väl bibehållentrots sin ålder. Lägg märke till gravkläderna och den helt intakta hårfrisyren.

93

pigen relativt snabbt forslas till Köpenhamn för vi-dare konservering.

När de täckande tygstyckena började rullas av,kom den verkligt stora överraskningen. Kvinnan varförsedd med en högt uppsatt och mycket inveckladfrisyr; Nordens i dag äldsta bevarade kvinnofrisyr.Att kvinnan tillhört en förnäm släkt framgår t.ex.av guldringarna som hängde runt öronen. Den ca170 cm långa kvinnan var klädd i en tröja med halv-långa ärmar samt i en fotsid klänning. Runt fötternahade hon fotlappar och lädermockasiner. För att fåen behaglig sula att trampa på, hade hon lagt in etttunt lager av gräs och hår i skorna.

Om Egtvedpigen är berömd för sin kort-kortakjol är Skrydstrupspigen känd för sin fantastiskafrisyr. Frisyren är på sätt och vis snarlik det hår-mode på 1960-talet som föreskrev högt uppsattafrisyrer medelst instoppade ”vetebullar”. På brons-åldern använde man sig dock av hästtagel.

Tillbaka till Jan Fridegårds Egtvedpige. Pigen harvarit en prinsessa eller drottning i ”landet längese-dan”. Det var endast få förunnat att begravas i högoch dessutom med så mycket dyrbart gravgods.Maktställningen skulle bibehållas även bortom dö-den. Med sig på färden till dödsriket har den ungakvinnan fått mat och dryck. I ett litet kärl av björk-näver har funnits en dryck gjord på vete, lingon el-ler kanske tranbär, spetsad med pors och honung.Rester efter drycken fanns bevarad som en intorkad,tjock och brun bottensats.

När levde då denna kvinna? Ja, i dag kan vi ar-keologer använda oss av en mycket exakt daterings-metod, den s.k. årsringsdateringen. Avståndet mel-lan årsringarna i trä beror på variationer i klimatetunder olika år. Genom att mäta avstånden, har man

kunnat ställa upp ett diagram från nutid till forntid.Vill man få reda på ett träföremåls ålder, kan mangå in och jämföra dess årsringar med diagrammet.Även om detta kanske låter krångligt, är teknikenrätt enkel och resultaten förbluffande säkra. Trä-stamskistan i Egtvedsgraven höggs sensommaren1.370 f.Kr.

Egtvedgraven på Nationalmuseet i Köpenhamnär så märklig på många sätt. De välbevarade klä-derna, smyckena och andra gravgåvor ... men ocksåomtänksamheten om en för tidigt avliden mor ellerhustru. Strax innan locket lades på Egtvedpigenskista under sommaren för 3.370 år sedan, placera-de någon en vacker blomma, en rölleka, vid dendödes vänstra knä. Kanske ... kanske ... var det ettlitet barns avskedsgåva till sin älskade mor.

Skrydstrupspigens frisyr, rekonstruerad på Malmö TVinför en serie om sydskandinavisk forntid.

94

Stridsvagnarna i Göingeskogen

Från danska Nationalmuseet kastar vi oss raktut i den skånska naturen! Vi ska in i Göinges djupaskogar, till den nordöstra delen av landskapet. Detvar här som hembygdsforskaren Pehr Johnsson enhöstdag 1906 fann en unik sak. Vi låter honom självberätta genom det brev som han insände till ”Kung-liga Vitterhets- Historie- och Antikvitetsakademien”i Stockholm:

”Ett viktigare fynd råkade jag emellertid sammadag göra. Det var vid Frännarp, ca 2 km vester omGryt kyrka. I en brant backe bestående af en endaväldig klippa fann jag nämligen en uthuggning, somefter alla tecken att döma, måste vara en hällrist-ning. … Angående fyndomständigheterna berät-tade arrendatorn af gården, som lyder under Wanås,Nils Nilsson följande.

Herr Nilsson har under sommarens lopp haftsina kor på en nedanför bergsluttningen belägen äng-eller mossmark, och måste de, då de skulle drivashem, taga vägen öfver backen. Härvid hade de kom-mit att afskrapa det gräs och den mossa som växteöfver stenhällen, så att vissa delar af ristningen endag upptäcktes. Nilsson blef intresserad af densam-ma, samt afskrapade vidare jord så att ristningenblef fullständigt blottad, hvarvid den företedde detutseende den har å teckningen. Jag blef nu intres-serad af fyndet samt anskaffade spade och kvastför att afskrapa ytterligare gräs och mossa. Därvidfann jag ännu en liknande ristning i stenhällen, ca 1meter från den förut varande … Herr N, som ärfödd å platsen, berättade vidare, att stenens yta ald-rig, sedan han mindes tillbaka, varit blottad, att enmindre sjö varit belägen nedanför berghällen, därnu är äng och mosse, hvilken sjö hans äldre förfä-der, farfar och farmor, kunde minnas. ... Och skulle

det vara intressant att få veta akademiens tankarangående ristningen ifråga.”

Redan nästa vår företogs en vetenskaplig un-dersökning och nu kunde hela hällen med ristningarfriläggas. På den stora, av inlandsisen blankslipadestenhällen vid Frännarp finner vi ett tiotal tvåhjuligavagnar inknackade i berget. De bågformade vagns-korgarna är avbildade sedda ovanifrån medan hjuloch hästar ses från sidan. Varje vagn har två häs-tar. Medan vagnskorgarna är synnerligen detalje-rade - man kan t.o.m. se trappsteget bak på vag-nen - är hästarna endast markerade som några småkrumelurer.

Den av Pehr Johnsson till riksantikvarien inlämnadeförsta skissen på en av vagnsbilderna i Frännarp.

95

Annat är det på en inristad bild i den märkligakungagraven i Kivik på Österlen. Själva hällkistan idet stora stenrösets mitt består av ett flertal ristadebildstenar. På en av dessa bilder kör en man just ensådan här tvåhjulig vagn, dragen av två smäckerttecknade hästar. Själva vagnskorgen är dock intemedtagen i Kivik. En liknande vagn som den i Ki-vik finns på den s.k. Villfarastenen. Stenen har ståttpå Villfarahögen i Vallby socken strax väster omSimrishamn. Gravhögen har vid utgrävning visat sigtillhöra den äldre bronsåldern. Vagnarna från Kivikoch Villfarahögen tillsammans med vagnarna uppe

i Göinge är bland det mest fantasieggande som vårskånska förhistoria kan bjuda på. Åtminstone tyckerjag det. När man står uppe i den göingska gransko-gen i Frännarp känns Hollywoodfilmen om ”Ben-Hur” märkligt nära. Bilderna är dock tusen år äldreän den romareepok som denna klassiska storfilmskildrade. Varför står det i Frännarp en hel rad medstridsvagnar från antikens medelhavsländer?

Forskaren Gad Rausing är en av de som tagitupp detta problem. Han jämför med bilder av an-tika stridsvagnar och har sin uppfattning klar. Från

En av de berömda hällristningsvagnarna från Frännarpshälleni nordöstra Skåne.

96

medelhavsområdet, Grekland och Egypten, har bru-ket av stridsvagnar spritts ända upp till Norden. Sy-riska och egyptiska stridsvagnar, som alla har tvåhjul, har fram till ca 1.400 f.Kr. haft fyra ekrar perhjul, därefter ökar antalet till sex eller åtta. Axelnsplacering flyttar också, från att tidigare ha suttit mittunder vagnkorgen till att placeras bakom föraren. IGrekland finns tvåhjuliga stridsvagnar belagda iMykene ca 1.500 f.Kr. Dessa vagnar har fyrekradehjul och mittplacerade hjulaxlar.

För Gad Rausing kan det vara högst troligt attverkliga stridsvagnar med förlagor direkt hämtade

från medelhavsländerna har byggts och körts här iNorden. Men kan vi verkligen jämföra politiska vill-kor och militär organisation i Skandinavien medmotsvarande i Egypten vid denna tid? Frågan stäl-ler han själv och svarar lika snabbt. Lek med tan-ken att vi endast hade haft kunskap om var denegyptiska högkulturen stod vid denna tid utifråndenna kulturs fåtaliga metallsaker. Den egyptiskakulturen skulle ha framstått som väldigt fattig. Närde barbariska folken i mellersta och norra Europanågra århundrade efter bronsåldern framträder igrekisk och romersk litteratur skymtar dessa merasom ”nationer” än som folkstammar. Detta faktiska

Vagnsryttaren på en av Kiviksgravens många bildstenar.

97

förhållande kan ha lång historia, faktiskt ända ner ineolitisk tid, allt enligt Gad Rausing.

Jag håller till fullo med. Brister i det bevaradekällmaterialet gör det väldigt lätt att se vår nordiskaforntid i ett mycket primitivt ljus i jämförelse medde länder som kunde konsten att bevara berättelsertill framtiden i form av bokstäver eller sammanhäng-ande bilder. Dateringen av de skånska stridsvag-narna skulle falla runt 1.400 f.Kr. Detta stämmerförbluffande väl med tiden för byggandet av de storagravhögarna, åtminstone om man får tro resultatenfrån alla de danska ekstamskistor som man genoms.k. årsringsdatering har kunnat få en exaktare da-tering på.

Att stridsvagnar tidigt använts i norra Europaframgår av händelserna i samband med Caesarserövring av England strax före Kristi födelse. Detberättas bl.a. att innevånarna på ön ofta användesig av stora mängder med stridsvagnar och strids-tekniken med vagn beskrivs på följande sätt:

”Först kör de fram över hela slagfältet och slungarkastspjut och lyckas då vanligen vålla upplösning ifiendens led redan genom den skräck, som hästarnaframkallar, och dånet från hjulen. När de sedan lyc-kats tränga in mellan rytteriavdelningarna, hopparde av vagnarna och strider till fots. Körsvennernadrar sig under tiden undan från striden och placerarvagnarna så, att de stridande lätt och snabbt kanretirera till sina kamrater, om de blir ansatta av enövermäktig fientlig numerär.”

Om vagnbilderna på våra hällristningar är tvådi-mensionella, finns det, hur otroligt det än låter, fak-tiskt tredimensionella vagnar bevarade från vårnordiska bronsålder. Dessa är modellvagnar, tillver-kade i brons och använda som kultiska föremål. Den

mest berömda är bronsvagnen från Trundholm iDanmark. Vagnen med häst är mindre än en meterlång. Den hittades redan år 1902 i en torvmosse påSjälland och är nu en av danska Nationalmuseetsverkliga klenoder. En häst som är uppsatt på fyrastora vridbara hjul är med en smal stång länkad tillett bakre hjulpar som bär upp en stor, rund brons-skiva. En tunn guldfolie med ingraverad rik orna-mentik täcker skivan. En liten ögla antyder att den-na ursprungligen varit länkad till hästarna. Jag an-ger dragdjuren i pluralis eftersom man anser att detkan ha funnits ytterligare en häst till vagnen.

Trundholmsvagnen är vid närmare eftertankemärklig på många sätt. Om man nu åsyftat, somden allmänna meningen är, att visa hur solen drasav hästar över himlen, så har solen placerats på ettytterst ologiskt sätt. Det vore nämligen rimligt attplacera solen på en fyrhjulad vagn. Och ska mannu envisas med att ha endast ett hjulpar under sol-skivan bör denna ha placerats mitt över hjulaxeln,inte med en asymmetrisk förskjutning framför denna.Denna förskjutning måste ha varit medveten. Denhar ju dels inneburit att bronsgjutaren fått en mera

Solvagnen från Trundholm i Danmark.

98

komplicerad modell att tillverka, dels att solskivanstyngd belastar vagnen på ett mycket svårbegripligtsätt. Men låt oss göra ett tankeexperiment.

Låt oss bortse från den faktiska runda solskivanpå Trundholmsvagnen och den lika verkliga man-nen på Kiviksgraven. De två vagnarnas konstruk-tion blir då densamma; nämligen stridsvagnens. Tvåhästar och en vagn med endast ett hjulpar. Bådekusken och solskivan är placerade framför självavagnsaxeln. En detalj att notera; kusken i Kivik stårfaktiskt på en liten cirkel. Kanske är det så attstridsvagnarna ska symbolisera den vagn som so-len färdas i över himlen. I praktgraven från Kivikhar en stor hövding blivit begravd. Här finns ocksåen av de få vagnframställningar som har en kuskeller förare. Har Kivikshövdingen haft sin höga rangsom ett kall av himmelska makter? Jämställdes hanmed den gudomliga solen eller var han dess främs-te tillbedjare?

Gad Rausing kan tänka sig att man bokstavligttalat kört omkring med hästdragna stridsvagnar häruppe i Skåne redan runt 1.400 f.Kr. Det är inte otro-ligt men dessa kan svårligen i det skogrika och oftasvårtillgängliga landskapet ha haft en annan funk-tion än som rena ”representationsvagnar”. Strids-vagnen kan däremot samtidigt också vara en sym-bol för en gyllene gudom. Detta skulle kunna för-klara varför det finns så många stridsvagnar sam-lade uppe i Göinges otillgängliga skogs- och sank-marker. Att man kört stridsvagnar i mängd i dessaområden faller på sin egen fysiska omöjlighet. Vag-nar fordrar bredare vägar än skogsstigar.

Återigen ska vi emellertid vara försiktiga när viser forntiden i ett alltför primitivt sken. Att man påslättbygderna haft vägsystem redan under brons-åldern har t.ex. varit känt sedan länge. Sveriges

tidigare finansminister Per Edvin Sköld (1891-1972)hade känsla för den skånska myllan och för dennepolitiker var arkeologin något mycket spännande.År 1968 kom han ut med boken Söderslätts förhis-toria, ett på sin tid imponerande verk. Redan femår tidigare hade han emellertid publicerat några avsina bronsålderstankar. Sköld hade studerat denurgamla landsvägen som löper mellan Malmö tillYstad. Utmed landsvägen ligger en stor mängdbronsåldershögar likt pärlorna i ett pärlhalsband.Detta tydliga mönster såg den tidigare finansminis-tern som ett klart tecken på att vägen existerat re-dan för mer än tretusen år sedan.

Den gamla landsvägen har även gått fram överFosie socken. På höjdryggen öster om Fosie kyr-ka låg fram till början av 1800-talet en del av Sveri-ges kanske äldsta kända väg. Tyvärr bekymradedetta inte stadsplanerarna. Ett nytt industriområdeskulle byggas, nya vägar skulle dras. Den gamlalandsvägen fick stryka på foten. I dag är det endastde fem bronsåldershögarna här uppe som minnerom forntiden. Åter ett exempel på dålig anpass-ningsförmåga till historiska värden - ett utslag avden fruktansvärda historielöshet, eller snarare för-akt för historien, som i mycket präglade samhälls-byggandet i Sverige fram till 1980-talet.

I samband med uppförandet av fabriker vid dens.k. Trehögsparken i Fosie, kunde vi arkeologer grä-va ut ett område strax intill landsvägen. Här fann viboplatsrester från yngre bronsåldern och även ettantal fragmentariska brandgravar. Det intressantavar att dessa forntidsgravar gick fram till vägen mende fortsatte inte på andra sidan. Således ett beläggför att Per Edvin Sköld hade haft rätt; vägen kanha funnits redan för tretusen år sedan. Tack ochlov finns ”bronsåldersvägen” fortfarande kvar utan-för Malmö stad. Tag gärna bilen en härlig kväll när

99

solen står lågt; kör den gamla vägen mellan Lockarpoch Hököpinge men kör sakta och räkna gravhö-garna som ligger utmed vägen. Ta gärna och gåupp på några av dem. Landskapet är vackert - ochhistorien ligger för dina fötter.

Under senare år har bronsålderns vägar dyktupp ur den skånska myllan på ytterst påtagliga sätt.De enorma schaktningarna för Yttre ringvägen tillÖresundsbron har för all framtid omformat storadelar av Malmös topografi. Arkeologerna har helatiden legat före schaktmaskinerna. Fynden har mes-

tadels varit av samma typ och sort som man sedanlänge känt till men ett antal nya upptäckter har gjorts.En bevarad del av en bronsåldersväg tillhör väl demera spekulativa. Det var ute i Kvarnby öster omMalmö som fyndet gjordes. I en svacka hade un-der årtusenden bildats ett tjockare jordlager, varförden moderna plöjningen inte hade kommit så djupt.Fornlämningen har härigenom skonats från förstö-relse. Vid avschaktning hittade man en sträng medsmåsten och grus. Två djupa hjulspår gick fram överden stensatta vägen. När väl vägen under fornti-den upphört att existera hade den snart täckts av

Utgrävningsbild av bronsåldersvägen vid Kvarnby. På ömse sidor om mätpinnen ses fördjupningari stenläggningen efter tunga vagnar. Foto Stadsantikvariska avd, Malmö museum.

100

jord. Fynd av keramikskärvor från den yngre brons-åldern i dessa täckande jordlager gör att vägen börvara äldre än dessa. Det är inte osannolikt att pla-cera den i den äldre delen av bronsåldern.

De djupa hjulspåren ute vid Kvarnby visar attdet varit tungt lastade vagnar som trafikerat dessavåra äldsta vägar. Nu är det inte enbart stridsvag-nar som vi har kännedom om från bronsåldern.Exempel på mera ”normala” vagnar finns också.Bland kända modellvagnar kan förutom den redanomtalade Trundholmsvagnen nämnas en sådan frånspeciellt Skåne. Jag tänker på den bronsvagn somett lekande skolbarn redan år 1855 råkade finna ien sydskånsk sjö. Fornforskaren Nils Gustaf Bruze-lius skrev följande om fyndet fem år efter att dethittats:

”En af de ovanligaste fornsaker, som på sed-nare åren blifvit anträffad i Sverige, är otvivelak-tigt den å pl. V aftecknade bronzvagnen. Den fanns1855 af en skolgosse i en vattendam, förmodligenen gammal torfmosse, helt nära Ystad under föl-jande nog egna omständigheter. Några gossar roadesig med att låta små skepp segla i nämnde dam, dåhelt hastigt det ena fastnade vid något föremål, somvar dolt under vattnet. Då egaren af skeppet va-dade ut och sökte lösgöra detsamma, följde bronz-vagnen med. Upphittaren sålde den för en obetyd-lighet till en af sina kamrater, n.m. Studerande F.Lundh, som införlifvade den med sin Faders, Kyrko-herden Lundhs i Hammenhög, betydliga samling.Här stod den till följe af egarens sjukdom obekant,till dess jag vid ett besök hos nämnde Kyrkoherdeblef uppmärksam på densamma och erhöll tillåtelseatt beskrifva den. Sedermera har, genom författa-rens bemedling, Kyrkoherden Lunds betydliga sam-ling af fornsaker blifvit inköpt af Kongl. Witterhets-Historie- och Antiquitets-Academien.”

Vagnen är endast 30 cm lång och den har medstörsta sannolikhet burit en kittel av brons. En näs-tan identisk vagn med bevarad kittel har nämligenåterfunnits i en gravhög i Mecklenburg i norra Tysk-land. Kitteln har en smal och hög fot medan självakärlet är betydligt större och vidare än vagnen. Entredje kittelvagn, något olik de två andra, hittades1895 i en gravhög på Själland. Samtliga vagnar ärdaterade till yngre bronsålder. Det kan vara intres-sant att jämföra dessa vagnar med Trundholms-vagnen. Den avgörande skillnaden är ju att kittel-vagnarna med fyra hjul visar riktiga arbetsvagnarsom burit stora tyngder medan Trundholmsvagnenoch hällristningsvagnarna har haft en helt annanfunktion.

Det är ju tragiskt att själva kitteln till vagnen frånYstad, eller närmare bestämt från Hedenskoga soc-ken, inte finns bevarad. Den borde ju ha funnitskvar eftersom fyndet rimligtvis varit en offergåvasom nedsatts i den forntida sjön eller mossen. ÄvenBruzelius på sin tid retade sig över att delar sakna-des. I hans senare handskrivna berättelse står det:

Bronsvagnen från Ystad. Kopparstick 1860.

101

”Då det bästa sättet för undersökning av torv-mossen, vari nämnda vagn fanns, vore att uttappavattnet, har jag flera gånger skärskådat densamma,men anser att detta skulle medför en alltför betyd-lig kostnad, alldenstund mossen intager en ganskabetydlig rymd och har flera alnar djupt vatten ochdärunder ett betydligt dylager. I händelse av en varmoch torr sommar har jag, om hälsa och krafter till-låta, dock ämnat med något slags instrument, krattamed långa tänder eller hov, undersöka botten pådet ställe, där vagnen anträffades.”

Om tolkningarna av det märkliga gravröset vidKivik som allmänt går under benämningen ”Kungs-graven” ger Bruzelius besked redan år 1853:

”Af alla i Norden upptäckta grafrör, är det be-römda Kiviksmonumentet, Bredarör eller Penninge-grafven kalladt, det märkvärdigaste. Det utgör ett,af flera tusen lass kullersten sammankastadt sten-rör af vid pass 360 alnars omkrets, uti hvars midten grafkista finnes, bildad af stenhällar, ungefär 2aln höga, 1½ aln breda. Kistans längd är 7 aln., bred1½ aln. Vid södra ändan är en mindre dylik af 2alnars längd. På vägghällarne i den förra finnas enmängd figurer inslipade eller inhuggna, beståendeaf stridsyxor, skäror, menniskofigurer, samt fleraandra föremål, hvilkas betydelse varit på sammagång ett tvistämne som ett fält för Nordens utmärk-taste fornforskares skarpsinnighet.”

Bruzelius fortsätter sin utläggning om Kiviksgra-vens bilder på följande sätt:

”Flera olika meningar hafva också härom blifvitframställda, af hvilka de vigtigaste här anföras. Såt.ex. anser Lagerbring att de skulle föreställa ettRomerskt triumftåg, anstäldt till följe af någon se-ger vunnen öfver Skåningarne af en Romersk flotta,

hvilken efter sluten fred här öfvervintrat. Då denunder tiden förlorat sin anförare, hade det ifråga-varande monumentet blifvit till hans ära upprättadt.

Suhm däremot tror, att det blifvit uppfördt tillminne af Ragnar Lodbroks son, Rongvald, hvilkenföll mot de upproriska Skåningarna vid Hvitaby.Denna mening delas af Sjöborg med den modifi-kation, att ristningarne äro anbragta af någon tyskeller Dansk artist. Wieselgren vill häri se framställ-ningen af en Nerthus-fest, hvilken enligt Tacitus fi-rades på en ö i oceanen. Dock torde denna förkla-ring vara något långväga sökt.

Mig synes, att Herr Holmbergs, i SkandinaviensHällristningar framställda, åsigt är den rättaste. En-ligt denna skulle ifrågavarande monument härstam-ma från bronzåldren och vara af en hel meninghetutarbetadt åt någon berömd höfding, hvars bedrif-ter äro på grafstenarne inristade.”

Som så mycket i Bruzelius arbeten slår han hu-vudet på spiken i sin datering av Kiviksröset. Kiviks-graven plundrades redan på 1700-talet men in i sentid fanns det ytterst små bronsfragment kvar eftergravgåvorna. Dessa tillsammans med bilderna da-terar graven till mitten av bronsåldern. På en avstenarna finns en märklig strutbild. För att få entänkbar förklaring till denna måste vi snabbt begeoss in i Göingeskogarna. Vi färdas uppför Helgeå,förbi hällristningen vid Frännarp och kommer tillLoshult, endast en kortare sträcka från den långaåns biflöden. Här inne i Skånes ”urskog” - om ut-trycket förlåts - avlossade man år 1900 vid jordar-bete en stor sprängladdning. Effekten var en heltannan än den som åsyftats. Stenen var visserligenbortsprängd men fram hade kommit en forntidaskatt. En mängd vackra, dekorerade föremål frånäldre bronsåldern låg utspridda på marken. 6 yxor,

102

3 halskragar, 2 bältesplattor, 35 runda bältespryd-nader, 1 spjutspets och en mängd armringar, allt avgrönaste brons.

I fyndet fanns också två bronsstatyer, förestäl-lande män som på huvudet har spetsiga hattar medbräm. Svårt plågad av vårt moderna kulturarv skulleman kunna likna dessa med de strutar som olydigaskolelever i början av 1900-talet fick ikläda sig. Såhar emellertid inte varit fallet. På flera platser i Euro-pa har man från bronsåldern funnit stora hövdinge-gravar med guldbeklädda spetsiga hattar, kanskeen typ av värdighetskronor. Det är inte osannoliktatt hällbilden av den spetsiga struten i Kiviksgravenavser att visa en sådan härskarsymbol.

Varför ligger ett sådant praktfynd som Loshults-bronserna mitt inne i den skånska storskogen ochvarför finns stridsvagnarna inhuggna i samma trak-ter? Svaret är med stor sannolikhet Helgeå. Dennaå börjar uppe i södra Småland och rinner sedan neri Hanöbukten vid Åhus. Uppe vid åns källor finnsett mycket stort geografiskt område med hällkistorfrån slutet av stenåldern - tidig bronsålder. Ån harhelt enkelt varit en transportled från denna central-bygd inne i landet ut till kusten. Med bronsåldernspaddelkanoter har man relativt lätt kunnat ta sig inåtlandet. Varför skulle man inte det. Jag själv kundeju göra det sommaren 1971.

Jag höll på att skriva min arkeologiuppsats, vil-ken handlade om Skånes skålgropar, dvs enklareformer av hällristningar, och hade då upptäckt attskålgropsförekomsterna samlade sig till vissa om-råden utmed Helgeå. Min tanke var att detta varpå just de platser där man p.g.a. forsar varit tvungnaatt dra kanoterna över land. Här har det varit na-turligt att etablera en fast bosättning och det vardärför som det här också fanns skålgropar och häll-

ristningar. Eftersom forsar inte är utmärkta på kar-tor, fick det hela utforskas direkt i naturen. Vi vartvå som startade färden utför i hemmagjorda kajakersommaren 1971; vi var också fortfarande två somnågorlunda framgångsrikt kunde avsluta färden. For-sarna fanns där de skulle vara!

Bronsåldersgubbarna från Loshult.Foto i LUHM:s arkiv.

103

Bilder från bronsåldern

Skålgropar är den enklaste formen av hällrist-ningar som vi känner. Några gånger har det dyktupp sådana hällristningar i Fosieområdet i Malmö.Det har tyvärr inte i något av fallen varit frågan omspännande bilder av människor eller djur. Nej, baravanliga skålgropar - cirkelrunda, oftast mycket grun-da fördjupningar inhuggna i sten. I den ovan omta-lade stridsyxegraven vid Kastanjegården hade kvin-nan på resan till dödsriket fått med en vackert rund,större sten med två skålgropar. Stenen kan ha legati själva gravkistan eller också har den legat direktöver kistlocket. Att den är samtida med graven ärdet således ingen tvekan om. Detta konstaterandeär faktiskt viktigt eftersom fyndet från Kastanje-gården troligtvis är det äldsta daterbara skålgrops-fyndet i Sverige.

Lite mera show blev det när skålgropar för and-ra gången upptäcktes i Fosie. En av utgrävningsle-darna för den stora utgrävningen Fosie IV, Nils Björ-hem, stod en dag och berättade för en grupp intres-serade om bronsåldern. Bredvid låg ett stort sten-block som en grävmaskin tagit upp ur marken. Nilsberättade hur svårt det kunde vara att finna skål-gropar; att man nästan fick känna på stenytan föratt hitta dem. Som den pedagog han var, och fort-farande är, demonstrerade han med handen hur mankänner på en stenyta om man vill utge sig att varaen modern hällristningsjägare. Döm om allas för-våning när det visade sig att det tunga stenblocketfaktiskt hade skålgropar, något som tidigare helt und-gått arkeologernas skarpa blickar.

Stenen i Fosie IV har troligtvis ingått i en rase-rad stenåldersdös. På bönders sätt har man grävtner stenblocken för att lättare kunna odla marken.Den nyfunna hällristningsstenen låg sedan länge på

104

utgrävningsplatsen men en dag gick storlarm. Ste-nen, två ton tung, var borta! Hur var detta möjligt?Förklaringen kom fram efter ett stort antal telefon-samtal. Malmö kommun behövde stenfyllning utepå Bulltofta gamla flygplats och en nitisk tjänste-man hade åkt runt och noterat var i kommunen detfanns lämpligt ”hämtmaterial”. Dösblocket ingick idessa noteringar. Efter detta klargörande utsändesen arkeologisk expedition och efter att ha rört runtbland tonvis med sten kunde dösblocket med hjälpav en stor schaktmaskin i triumf återföras till bas-lägret. Sedan transporterades det till Malmöhus-

området där det fortfarande ligger på en gräsmattainvid det gamla slottet.

Skålgropar finns runt om i Skåne, med en tydligkoncentration till kustområdena eller Skånes störrevattendrag. De finns speciellt utmed Helgeå i nord-öst och på Bjärehalvön i nordväst. Men man kanockså finna dem på takblocken till många megalit-gravar ute på slättlandet i södra delarna av Skåne.Ta bara Snarringedösen invid Skegrie som exem-pel. Här kunde jag efter idogt räknande konstatera268 skålgropar på ovansidan av ett av takblocken

Inhuggna skålgropar i takblocket till en stendös vid Sjötorp, ett par stenkastfrån Öresund i södra Malmö.

105

samt sju gropar på stödstenarna. Under ett sådantfasligt räknande hinner man faktiskt fundera övervarför man egentligen under forntiden gjort sig be-sväret att hugga in dessa gropar.

Skålgropar har alltid fascinerat forskarna. Pro-fessor Sjöberg i Lund såg i skålgroparna antydningartill kartsystem över pålar och skeppsankringsplatservid hamnar! En annan tidig 1800-talsforskare an-såg att de var stjärnkartor. Konsthistorikern Bru-nius ansåg att skålgroparna var negativa avtryckav gravhögar och att de därför betydde död ochofärd. Det var först 1869 som det skulle komma ettmera vettigt inlägg i frågan. I Hans Hildebrandsuppsats ”Till hvilken tid och hvilket folk böra deSvenska Hällristningarna hänföras” slår författa-ren fast att hällristningarna i Östergötland, där ävenskålgropar ingick, måste stamma från bronsåldern.Under bronsåldern hade man nämligen just sådanaformer på vapnen som de som var inknackade ihällristningarna.

Men varför då skålgropar? Att de symboliseratnågonting som varit viktigt att framhäva för tre-fyratusen år sedan är utom all tvivel. Men vad? Överhuvud taget har vi svårt att förstå innebörden avhällristningarna, dessa märkliga bilder som så gåt-fullt finns lite varstans. Uppåt landet ligger de meden dominerande koncentration till väst och östkus-ten. I Skåne är Österlen en sådan rik hällristnings-bygd - om vi med hällristningar menar bronsålders-bilder, inte enbart skålgropar. Det är emellertid intehur lätt som helst att finna fram till dessa ristnings-platser. För ett tiotal år sedan var jag på besök iSimrishamn och skulle införskaffa en turistbroschyrpå stadens turistbyrå. En man framför mig försöktefå fram fakta om hur man tog sig till de olika häll-ristningarna men var tydligen missnöjd med den in-formation som gavs. Han fick endast besked om

att det bara fanns en hällristning söder om staden.Var det här som den berömde dansande mannenfanns? Om detta kunde man inte ge svar. Jag badhonom, lite diskret, att följa efter oss i sin bil såskulle jag visa vägen till det han så hårt trängtadeefter. Vi var nämligen själva på väg till den vita häl-len vid Järrestad.

Egentligen är det märkligt, det här att det iblandska vara så svårt att hitta till vår historia. Kommerman t.ex. till Västergötland finns det sevärdhets-skyltar, dvs den berömda kringlan, på det mesta.Det är kringlor var man ser. I Skåne har vi på någotvis haft avsmak för kringlor, även om det i ärlighe-tens namn bättrats något på senare tid. Men fortfa-rande finns mycket att göra. Det är inte utan att jagkänner en viss stolhet när jag kör förbi Stjärneholmsborgruin invid stora vägen Malmö - Ystad. Underett år fick jag förmånen att prata om Skånes histo-ria varje söndagsmorgon i Bosse Hallströms pro-gram i Radio Malmöhus. Ständigt försökte jag få infrasen:

-”För övrigt anser jag att det ska sättas upp ensevärdhetskringla vid Stjärneholm.”

Den historiebevandrade vet ju att denna innöt-ningsteknik användes redan på romaretiden. Detgav resultat då och metoden visade sig vara likaeffektivt även i modern tid. Det tog nämligen intespeciellt lång tid förrän sevärdhetsskylten kom uppvid Stjärneholm!

Medan denna indoktrinering via radion höll på,tog jag kontakt med länsstyrelse och Riksantikvarie-ämbete i ärendet och fick då till min förvåning vetaatt en skylt med kringla ofta fordrade en viss servi-cenivå på anläggningen! Ordentliga parkeringsytor,helst asfalterade, och gärna en handikapptoalett var

106

107

att föredra! Låter detta tokigt? Åk då till Österlenden dag som i dag är och konstatera själv faktum.Vid den berömda hällristningen från bronsåldern iJärrestad finns ingen skylt, men så finns det härvarken parkeringsplats eller toalett så långt ögat kanse. Vid den lika berömda ristningen nere vid havet iSimrislund fick man för ett antal år sedan upp enasfalterad parkering, rastbord och en handikapp-toalett med rinnande vatten. Då kom också kring-leskylten upp. Att man sedan råkat sätta fornläm-ningspilen så att den pekar på de utplacerade bor-den och inte på själva fornlämningen - som ligger180 grader från den riktning pilen visar - är kanskeett sätt att markera vad som i dag är viktigast pådenna plats.

Förutom hällristningen med stridsvagnar uppe vidFrännarp är det ristningshällen vid Järrestad ochden vid Simrislund, båda på Österlen, som är destörsta och mest sevärda i Skåne. Järrestadsrist-ningens mest kända motiv är den dansande man-nen. På en stor vit stenhäll som ligger högt i land-skapet och svagt sluttar mot söder framför dennafantasieggande figur sin sedan årtusende stelnadedans. Egentligen är det en skrämmande figur. Be-nen är dubbelt så långa som kroppen och huvudetmed sina två horn är extremt litet. Vad gör hornenhär? Antagligen sitter de fast på en hjälm eftersombronsåldersfolket faktiskt hade horn på sina hjäl-mar. Några helt unika bronshjälmar, förvarade påNationalmuseet i Köpenhamn, bevisar detta. Tvåhöga, böjda bronshorn sitter fästade på vardera hjäl-men. En sådan hjälm har givetvis inte kunnat haftnågon praktisk funktion som skyddsutrustning. Nej,här är det frågan om ceremoniella saker. Framsi-

dan på hjälmen är också modellerad som ett an-sikte; med ögon, ögonbryn och kroknäsa.

Den dansande mannen från Järrestad har kraf-tiga och brett markerade underben. Detta är intehelt ovanligt bland bronsåldersristningar och manhar menat att dansaren har haft benskenor i bronseller läder på sig. Att mannen dessutom haft ettbronssvärd hängande från midjan torde vara utomall diskussion. Ett brett inhugget streck visar på dettavapen. Att vi här står inför en religiös bild framgårav det sätt som mannen återges. Hans båda hän-der sträcks ut i en tillbedjande position. Samma öd-mjuka, uppåtriktade handställning skulle den heligeFranciskus införa i den kristna bönen mer än tvåtu-sen år efter det att ristaren i Järrestad lagt ned sinaristningsverktyg. Till skillnad från Franciskus, somsatt stilla på marken i sin bön till högre makt, harÖsterlensdyrkaren med stor sannolikhet framförtmera livliga kroppsrörelser. Det är troligtvis inte entillfällighet att benen fått så stora dimensioner; manhar helt enkelt velat framhålla en dansrörelse i allden stelhet som berget tvingat konstnären till. Menman kan faktiskt få mannen i Järrestad att dansapå riktigt!

År 1985 deltog jag aktivt med att producera femstycken en timmes långa TV-program om vår syd-skandinaviska forntid. Järrestad var givetvis en platssom bara måste vara med - men vi skulle besökahällen mitt i natten. Det var många i TV-huset iMalmö som förvånat höjde på ögonbrynen införnattbesöket men en mörk men stjärnklar natt åktevi ändå ut, beväpnade med starka strålkastare ochstora bloss. Kameran riggades, blossen tändes ochdå inträffade det häpnadsväckande som jag ville hafram; mannen reste sig ur hällen! Detta ljusfeno-men är svårt att förklara för någon som inte självhar varit med om det. På något underligt sätt vänds

Föregående sida: Den berömde dansande mannen påhällristningen vid Järrestad är inhuggen i hällen underbronsåldern.

108

de inåtgående ristningsstrecken och blir istället utåt-gående, som om de var upphöjda ur hällen. Givet-vis är detta skuggeffekternas lek men effekten ärvåldsam. Tar du din hand och för den över hällensyta är det som om du kan föra handen genom denupphöjda bilden. Och ändrar du ljuset så att det kom-mer in snett och lågt ändras också skuggverkan;bilden börjar röra sig - bara lite men ändå tillräckligtför att du ska bli förstummad. Antagligen är detjust så här som bronsålderns människor upplevt bil-derna; i nattens mörker och med blossens rörelser.

Tillbaka till dygnets ljusa timmar! Direkt nedan-för hällen finns en mindre våtmark – i dag äng, un-der bronsåldern kanske med en liten vattenspegel.Det är faktiskt inte ovanligt att hällristningarna lig-ger i någon form av närhet till vatten. Många av destora hällristningsplatserna i Bohuslän har haft rin-nande vatten t.o.m. över själva ristningshällen. Vaddöljer sig t.ex. i den igenvuxna sjö som enligt ovanfunnits nedanför Frännarpsristningen? Kanske ärdet just sankmarken nedanför Järrestadsristningensom gjort platsen till en kultplats för tretusen år se-dan. Bara en halv kilometer längre bort finns en lik-nande plan, vit häll som dessutom ligger på den ab-solut högsta punkten i terrängen. Här finns emel-lertid inga ristningar, men så finns här heller ingenvåtmark. Exemplet från offerplatsen i Hindbymossevisar att vattnet varit en viktig ingrediens vid forn-tida kultutövande.

Järrestadshällen innehåller mycket mer än endanslärare från bronsåldern. Givetvis finns det ettflertal skepp, de är ju signum för de flesta brons-åldersristningar. Skålgropar finns i mängder, ocksådessa de främsta motiven från dåtidens bildvärld.Men så finns det två andra typer av motiv som ärsärskilt spännande. Det ena är människor som medtömmar håller fast djur. Minst två sådana framställ-

ningar kan du upptäcka på hällen. Människorna ärplacerade ovanför djuren och två tömmar går frånhänderna till djurhuvudet. Står mannen - eller kvin-nan, eftersom könsattribut saknas, bredvid djureteller rider man på det? Jag är böjd att hålla på detsistnämnda. Hade konstnären satt människorna påhästen skulle bilden i all sin enkelhet endast bli ettantal svårtydda streck. Jag tror att vi här har enmedveten komposition för att förtydliga samban-det mellan människa och djur. Eftersom djuret intedrar något efter sig kan vi mycket väl här stå införryttare och hästar. Dessa bilder skulle i så fall varavåra äldsta ryttarbilder i Skåne.

Om ryttarbilderna är spännande så är den andramotivtypen på hällen fullständigt sanslöst nervkitt-lande. En mängd fotspår finns, utströdda över helastenytan. Här har bronsåldersmänniskor stått bar-

Ryttaren på Järrestadsristningen.

109

fota. Antagligen har fötterna varit våta och sedanhar man lätt kunnat rita av avtrycken på hällen innanman började knacka. Jodå, de hade fem tår ävenpå bronsåldern. Och det var minsann inte bara frå-gan om plattfotade ”skåningar” på den tiden. Endel bilder visar troligtvis avtryck av skor - eller rät-tare mockasiner. Givetvis är dessa också spännandemen de går inte upp mot de nakna fotavtrycken.Tag av dig skorna och strumporna och ställ dig meddin fot över en av fotristningarna. Du står nu påexakt samma plats som en okänd människa för tre-tusen år sedan. Känner du urkraften stiga upp urhällen? Det kan låta lite heltokigt men själv tyckerjag att handlingen ger unik kontakt med vår avlägsnahistoria.

Kan det finnas något mera fridfullt än att sittapå Järrestadshällen en vacker, stilla sommardag ochbara filosofera? Givetvis i sällskap med en god koppkaffe och ett härligt wienerbröd från något öster-lenskt bageri. Det är nu som tankarna kan få fritt

spelrum. Vad har hänt här en gång? Vilka var demänniskor som vågade sig hit upp till den vita häl-len och vilket syfte hade de med sitt besök? Du vetdet inte, sedan kvittar det om du är forskare vidLunds högskola, bagare i Lockarps bageri eller kas-sörska på BW i Malmö. Ingen i framtiden kommerheller att få veta. Men det är tillåtet att fantisera.Man ser lång här uppe vid hällen. Man kan svagtskymta Bornholm och man anar att Skåne möterÖstersjön bara några kilometer bort. Där ... där vå-gorna slår mot den skånska kusten, ligger den and-ra hällen med berömda tretusenåriga ristningar.

Simrislund; en plats fyra stenkast från strandendrygt två kilometer söder om Simrishamn på kust-vägen till Brantevik. Här ligger en stor, vit och flatstenhäll med en mängd av figurer inhuggna. De harmed all sannolikhet varit fler men det stora sten-brott som man tidigare hade här har skoningslöstförstört dessa gamla konstverk. Nils Gustaf Bruze-lius berättar i sin opublicerade handskrift följandeom några av hällristningarna söder om Simrishamnvid mitten av 1800-talet:

”Simris socken. Helt nära byn på nr 10 ligger enhög ”Thorehög” kallad, i vilken en brytstuga ärbyggd. Denna hög vilar på själva stenhällen och dåjord borttogs vid ena sidan av högen, blottades föromkring 10 år sedan en större del av stenens yta.På densamma var enligt berättelse av åboen NilsNilsson anbringade en mängd figurer, däribland trecirklar med ett kors, och i varje av korsets vinklaren punkt, flera skeppsfigurer etc. Ett par år efterupptäckten bortsprängdes stenens övre yta, så attnu finnes ej ringaste spår efter figurer. Stenensstycken skulle ha blivit bortkörda och använda tillhusbyggnad, med undantag av ett stycke, som varlagt till bro över en markväg. Detta stycke, som är2 alnar 6 tum brett och 1 aln 8 tum högt, försett

En av de nakna fotavtrycken på Järrestadsristningen.

110

med fem skeppsfigurer, bland vilka ett skepp är uppoch nedvänt och två stå i vinkel med de övriga.Dessutom finnas där tre hålor. ... Genom slitningav vagnshjul, som under flera år passerat över ste-nen, hade somliga av strecken blivit mindre tydliga... Själva stenen köpte jag av ägaren och lät upp-ställa den vid kyrkan, där kyrkoherden Schröderlovade förvara densamma.”

Nils Gustaf Bruzelius fortsätter sin berättelsefrån Österlen:

”Då jag samtalade om nämnde sten med åtskil-liga personer i Simris by, nämnde en stenhuggare,att han sett streck inhuggna på flata klippor när-mare stranden, varför jag strax begav mig ut påundersökning, varvid flera skeppsristningar upptäck-tes under följande förhållanden:

Där fordom den så kallade Simrislund stått, vil-ken skulle ha sträckt sig ända till en liten skogs-dunge inom Nöbbelövs socken, ”Gislövs stjärna”kallad nära intill det så kallade ”Stenkilskärret” på

Ett typiskt hällristningsskepp samt två skaftade bronsyxor påhällristningen vid Simrislund på Österlen.

111

nr 27 Simris, ligger en liten, omkring 1 aln hög grav-kulle. Helt nära denne sträcker sig en häll av grå-sten (kvartsartad sandsten), söndersprucken i åt-skilliga stycken, i vilka är ingnidna 9 mycket tydligaskeppsristningar. Närmast intill högen upptäcktesett 1 aln 21 tum långt skepp med 20 uppståendestreck, mycket tydligt utarbetad. Nio alnar frånnämnda skeppsfigurer upptäcktes fyra skepp övervarandra. Det översta var 17 tum långt, det nästin-till 14 tum, det nästa 13 tum samt det nedersta 9tum långt. Längre ner mot havet finns flera mindrehögar, samt två av flata stenflisor bildade kistor, vilkadock båda har blivit för längre tid sedan uppbrutnaoch skadade.

Enligt allmogens berättelser, skulle rövare for-dom haft sitt tillhåll i Simrislund och därifrån plund-rat närliggande trakter. Närmare Simrishamns gräns,ej långt från havet, ligger en större hög, ´Jungfru-högen´ kallad, samt i densammas närhet en källa´Jungfrukällan´.”

Av Bruzelius beskrivning framgår att det funnitsåtskilliga platser med hällristningar och fornminnenvid kusten. Simrislundsristningen var tydligen intekänd på 1800-talet, den ligger inte långt från denovan omtalade. På denna häll kan man bl.a. se enmängd skepp, s.k. solkors dvs kors inskrivna i cirk-lar, yxor och män som bär yxor. Till skillnad frånJärrestadsristningen visar denna ristning kultiskainslag där fruktbarhetsriter uppenbart spelat en roll.Männens kraftigt markerade könsorgan lämnar in-tet att missförstå. Fruktbarhetssymbolen möter ossockså i två annorlunda stenbilder; unika fynd avstenskulpturer från bronsåldern, båda hittade underutgrävningen av Fosie IV industriområde i Malmö!

Stenskulpturerna är inte stora vilket framgår avbilden på nästa sida. De är båda gjorda i sandsten

och ytterst hemlighetsfulla. Om man som arkeologinte förstår i vilket sammanhang ett föremål kan haanvänts är det alltid lätt att placera det under rubri-ken ”kultföremål”. Från bronsåldern finns mångasådana föremål, skulpturerna från Fosie är några avdessa. De hittades inte tillsammans utan i två heltgeografiskt åtskilda avfallsgropar. Ja, de är inte enssamtida. Den vänstra är daterad till runt 800 f.Kr.medan den högra är något äldre men ändå från brons-åldern. Arkeologerna som stod bakom fynden kal-lade dessa små stenar för ”gumman” respektive”gubben”, åsyftande formerna som kunde tänkasåterge kvinnans könsorgan och mannens fallos, pe-nis. Att ”gumman” haft en kultisk funktion antyderdet faktum att det finns spår av rödmålning på ste-nen, dels som streck utmed urgröpningen eller slidan,dels som små trianglar på baksidan. ”Gubben” ärmera problematisk. Den övre delen har försetts medtvå ögon och ett tvärdraget streck som liknar enmun. Fyra längsgående slipspår täcker också figu-ren. Att dessa spår använts till att vässa småverktygverkar troligt. Denna skulptur har alltså haft en prak-tiskt funktion samtidigt som man inte kan bortsefrån det kultiska inslaget.

Bronset och vattnet

Brons är en legerering, en blandning av kopparoch andra metaller, vanligtvis enbart tenn. Dennagyllene legering har fått en speciell forntida tidsål-der uppkallad efter sig. Egentligen skulle man ocksåkunna kalla bronsåldern för ”den gyllene åldern”,eftersom bronset har en gyllene färg. Men ocksåför att bronsålderns människor även kände till gul-det, om än i mindre mängder. Om du går på museeroch ser på metallföremål från bronsåldern är detkanske frestande att du vill lägga till ett tredje tänk-bart namn, ”den gröna åldern”. Brons ärgar nämli-

112

gen när det kommer i jord och alla metallföremålfrån vår bronsålder har fått en djupgrön färg.

Bronsen tog lång tid på sig att komma till Nor-den. Redan för sex tusen år sedan användes den-na metall sporadiskt i Främre Orienten och i de syd-östra delarna av Europa. Först för knappt fyra tu-sen år sedan börjar bronsföremål uppträda i en såstor skala här uppe i norra Europa att vi verkligenkan tala om en ”bronsålder”. Merparten av metal-

len har kommit från Mellaneuropa och den bronssom använts här i norr har med stor sannolikhetförts på floderna mot Östersjön. Allteftersom mansjälva utvecklat tekniken att gjuta med brons harfolken i Skandinavien skapat sina egna produkter.Brons är ju tacksamt på det sättet att man lätt kansmälta om äldre föremål. S.k. deglar, dvs små ler-skopor med pip, har använts att smälta mindre mäng-der brons i. Fragment efter sådana här deglar är in-te ovanliga att finna på bronsåldersboplatser. I t.ex.

Kultföremål från skånsk bronsålder, avbildande kvinnligt och manligt könsorgan. Föremålen, som ärav sten, påträffades vid utgrävningar i Fosie.

113

Fosie har ett flertal degelfragment under årens lopphämtats upp ur jordens gömmor.

Beroende på hur mycket tenn som finns i bron-set får det gjutna föremålet olika egenskaper. Enmyckenhet av tenn ger lägre smältpunkt och håll-barare men mjukare föremål; mindre tenn ger hår-dare och sprödare metall. För bronsyxor var detförsta alternativet det bästa. Under en TV-inspel-ning av sydskandinavisk bronsålder kom jag förlänge sedan i kontakt med en forntida försöksbyvid Odense i Danmark. Här hade man bl.a. specia-liserat sig på att tillverka och testa bronsyxor. Mangöt olika typer av yxkopior av original från äldrebronsålder, alltifrån de äldsta bronsyxorna som varflata med utsvängda eggar till de yngre yxorna meden sidokant och en upphöjd tvärkant som löpte tvärsöver yxan, s.k. avsatsyxor. Originalyxorna ornera-des ofta med vackra mönster som är typiska förbronsåldern, bl.a. med spiralornamentik. Två sådanpraktyxor är funna i närheten av Fosie; en i Glos-torp och den andra ”i Malmötrakten”.

De flata yxorna och avsatsyxorna har varit in-satta i uppspjälkade träskaft och omlindade medläderremmar. Från en gravhög vid Abbekås fiske-läge på Skånes sydkust kommer en sådan avsats-

yxa. Det som är unikt med Abbekåsfyndet är attläderlindningen finns kvar och vittnar om hur dethela en gång måste ha sett ut. Den äldre bronsål-derns avsatsyxor är ofta stora och tunga. Underden yngre bronsåldern förändrades infästnings-tekniken mellan yxa och trähandtag till det bättre.Man fann då på att i stället för att trycka in yxornai spjälkade träskaft fick skaften gå in i hål i yxorna,de s.k. holkyxorna var uppfunna. Dessa är oftamindre än den äldre typen av yxor men minst likaeffektiva. I Odense försöksby kunde man med lätt-het fälla en grov trädstam på mycket kort tid baramed hjälp av en liten holkyxa. Ibland behövde verk-tyget skärpas. Då tog man fram en fin knackstenoch knackade till eggen. Ingen slipning här alltså.

Inför vissa föremål från vår skånska bronsålderstår man förstummad över den skicklighet som våranordiska metallgjutare kunde visa upp redan för tre-tusen år sedan. Under den äldre bronsåldern framtill runt tusen år före Krisi födelse har svärden varitviktiga som gravgåvor. Att gjuta ett sådant långtsvärd som det som t.ex. hittades i Fosie för längesedan har krävt sin yrkesman. Jag tänker på svär-det från de s.k. ”Fosie Borror”, en höjdsträckningdär den uråldriga kustvägen mot Trelleborg löperfram, i dag döpt till Per Albin Hanssons väg. Till för

Praktyxa från bronsåldern, s.k. avsatsyxa, funnen i Malmötrakten.

114

ett halvt sekel sedan låg här några dominerande grus-backar och på dessa fanns ett antal bronsåldershögar.I dag finns endast en gravhög kvar, hopplöst inbyggdi en modern minigolfbana. Ibland, när jag svingarklubban här, går mina tankar till vad de döda i hö-gen skulle ha sagt om de oförhappandes skulle fåttchansen att komma in i deras framtid.

Bronsåldershögen vid golfbanan har varit utsattför gravplundring, det syns tydligt på den stora ur-gröpning som finns mitt i högen. Kanske är det häri-från som svärdet från Fosie, nu på Malmö museum,kommer. Det är 74 cm långt och är av en typ somarkeologerna kallar ”grepptungetyp”. Sammannitadmed själva klingan finns nämligen ett handtag somkallas grepptunga. Handtaget har haft en fyllnadav trä eller benskivor men denna har sedan längeförsvunnit. Just formen på handtagen är viktiga föratt man ska kunna bestämma åldern på bronssvär-den. Grepptungetypen ger t.ex. en datering till över-gången mellan äldre och yngre bronsålder.

Bengt Jacobsson, ansvarig för många stora ochviktiga utgrävningar i Skåne under 1980- och 1990-talen, kunde berätta om ett märkligt fynd som enbonde en gång gjorde:

”Den 12 maj 1981 var Bo Bengtsson, son tilllantbrukare Sture Bengtsson på Ågård i Lilla Slåg-arps socken i Skåne, i färd med att harva hemmapå gården. En bit skrot som under arbetets gångfastnat i harven tog han med hem till sin av gam-malt och fornt starkt intresserade fader. ”Skrotet”kunde konstateras vara något så unikt som ett krum-svärd!”

Nu var inte svärdet bevarat i sin helhet. Hand-tagspartiet saknades och finns antagligen kvar, gömti åkerns jord. Det som är spännande med fyndet är

Tre bronsålderssvärd från Skåne, det till vänster av s.k.grepptungetyp.

115

att man tidigare gjort fyra liknande fynd i Skandina-vien; ett från Östergötland, två från Själland och ettfrån Skåne. Samtliga svärd är exakt lika till utseen-det vilket rimligt vis måste betyda att de tillverkats ien och samma form.

Krumsvärden har, som namnet anger, en sabel-liknande form där spetsen böjer av kraftigt och bil-dar en cirkel. Vid spetsen finns också två rundaupphöjningar, liknande nitar. Med stor sannolikhethar svärden tillverkats i Norden men förebildernamåste ha kommit utifrån. Krumsvärden är klum-piga och kan inte ha haft en praktisk funktion utande har använts i ceremoniella sammanhang. For-men är egentligen fullständigt omöjlig för ett svärdeftersom man inte kan få ner det i en skida. I ställetmåste det vara så att den forntida hantverkaren harsett en avbildning av ett svärd, insatt i en skida somnertill avslutats med en krumformad doppsko. Hanhar trott att bilden visat själva svärdet och på dettasätt har ett av våra första riktigt stora nordiskaplagiatfel uppstått. Närmaste förebilder till krum-svärden finns i den hettitiska konsten där män finnsavbildade med just sådana här svärd. Hettiterna varett folk i Mindre Asien som härskade mellan 1.400f.Kr. - 1.200 f.Kr. Denna datering stämmer ocksåväl överens med den sydskandinaviska bronsåldernshöjdpunkt.

Ett annat märkligt fynd från den skånska brons-åldern, vilket har direkta förebilder hämtade lång-väga ifrån, är den s.k. bronstrumman från Balkåkravid Skånes sydkust. År 1847 hittade man i en mosseen stor bronscylinder med ett löst, runt överstyckepå 42 cm diameter. Cylindern är genombruten avstora runda hål och avslutas nedtill av en mängdhjulkors. Den är tillverkad av ett flertal bronsplåtarsom nitats samman. Överstycket, som har en orne-rad sida, har suttit fast till cylindern genom ett brett

Krumsvärdet från Lilla Slågarp till vänster och svärdetfrån Östergötland till höger.

116

band av bleckplåt i vilket det finns ett stort antal ge-nomgående småhål. Vad är detta för en tingest?

Att den är tillverkad i Skandinavien är inte tro-ligt. Bara ett liknande föremål har påträffats i Euro-pa. Detta kommer från Ungern, ett område där mantidigt börjat bryta tenn, koppar och guld. Balkåkra-cylindern hör antagligen samman med de kontinen-tala förbindelsenät som under bronsåldern fannsmed Mellaneuropa. Genom att jämföra med betyd-ligt yngre musikinstrument från Sydostasien har mantolkat cylindern som en gonggong, använd vid pro-

cessioner eller kulthandlingar. De tiotalet hål i bleck-plåten skulle ha varit upphängningshål. Kanske hardet varit på detta sättet; det är i varje fall väldigtfantasieggande. Men en annan förklaring får manom man vänder cylindern helt om så att det rundaöverstycket blir ett understycke. Då skulle helakonstruktionen ha kunnat vara ett stort metallbe-slag till nederdelen av ett laggat träkärl med metall-botten. Hålen kan ha hållit fast beslaget mot trä-laggarna. Det är faktiskt också så som ”trumman”eller ”gongen” från Balkåkra första gången avbil-das i tryck. Men varför ta död på en spännande,

”Gongen” från Balkåkra, ett av Skånes meraspektakulära bronsåldersfynd. Foto ATA.

117

tänkbar idé om ett musikinstrument från vår skån-ska forntid!

Musikalstrare eller träbehållare – oavsett vilketvisar fyndet att befolkningen i Skåne under brons-åldern haft nära kontakter med övriga Europa ochländerna kring Medelhavet. Hur denna kontakt gåtttill är ett ämne som ofta diskuterats bland arkeolo-gerna. Allt från erövring till handel och till vänskaps-utbyte har sett dagens ljus som tänkbara förkla-ringar. Hur det nu än är med detta kan vi konsta-tera att för drygt tretusen år sedan var det vatten-vägarna genom Europa och över Östersjön som varitviktiga. Snabba kommunikationer kunde upprätthål-las med hjälp av stora paddelkanoter. Dessa måsteha spelat en mycket stor roll för vår bronsålders-kultur.

Det är genom hällristningarna, ingraverade bil-der i bronsföremålen och i vissa gravformer som vimöter bronsålderns skepp. Som exempel på bilderingraverade i brons kan vi ta rakkniven från Karpa-lund, funnen i nordöstra Skåne. Skeppet är återgi-

vet med framstäven avslutad som djurhuvud ochmed en för bronsåldersskeppen karakteristisk rammpå vilken sitter något som liknar en fågel. Proble-met med bilderna i bronserna är att det dekorativainslaget har tagit överhand över verkligheten; detkan med detta bildmaterial vara svårt att föreställasig hur verklighetens skepp sett ut.

Skeppet är nog det mest avbildade motivet påvåra hällristningar. Tusentals skeppsbilder vittnar omdåtida sjöfart. Exakt vad för båtar som ristningarnavisar har dock varit föremål för många och långadiskussioner. Manskapet på dessa skepp är avbil-dade som ett antal streck från relingen och uppåt.På Simrislundsristningen är strecken ordnade parom par, alltså har två paddlare kunnat sitta bredvidvarandra. Samtliga båtar saknar segel. Eller hur ärdet egentligen med detta? På samma plats som dendansande mannen, dvs på den berömda Järrestads-ristningen, finns det en stor mängd skepp inhuggna.Speciellt två av skeppsbilderna kan det vara anled-ning att fundera lite närmare kring. Det märkligamed dessa är nämligen att de faktiskt verkar visaskepp med master och tåg. Är det hela en synvilla?Är det kanske så att vi i dessa enkla streck vill seigenkännande på en företeelse som vi vet hur denser ut i dag; att vi helt enkelt feltolkar? Hade segel

I en av de äldre avbildningarna av ”gongen” har mantolkat den som ett beslag till nederdelen av en träbe-hållare.

Rakkniven av brons från Karpalund i Skåne med stili-serad skeppsdekor.

118

funnits redan på bronsåldern borde ju fler bilder avsådana ha hittats. Eller var det så att man hade enform av lättare segel med master som bara sattesupp vid gynnsamma vindförhållanden, en typ avutriggade kanoter?

Bronsålderns skepp finns också representeradei vissa gravformer från den yngre delen av perio-den. På Tofta gravfält nära Torekov finns ett avlåga stenar vackert format skepp från denna tid.Inne i skeppssättningen hittade arkeologerna enstenkista med en urnegrav från yngre bronsåldern,alltså mellan 1000 f.Kr. till 500 f.Kr. Ett annat grav-

skepp är det som gömmer sig i den s.k. Lugnaro-högen, belägen precis norr om Skånegränsen vidHallandsås norra sluttning. En hövding har dött vidmitten av bronsåldern och kremeringsbålets rökpe-lare har setts vida omkring här vid randen av denhöga åsen. Bredvid bålet har man rest en mängdhalvstora stenar i form av ett skepp. Sedan har deav hövdingens ben som inte förintats av lågornasamlats ihop och lagts i en gravurna. Urnan harmärkligt nog inte placerats inne i skeppet utan i stäl-let utanför den ena relingen. Innan locket sattes pålade någon ner ett antal småföremål av brons; enminiatyrdolk, en syl och en pincett.

Bronsåldersskeppet vid Tofta högar på Bjärehalvön.

119

Finns det då inga fynd efter dessa stora brons-ålderskanoter? Tyvärr måste svaret bli nej. Visser-ligen har några båtar från bronsåldern påträffats iStevns i Danmark och i Bohuslän. Kännetecknandeför dessa är emellertid att de samtliga är enkla stock-båtar. Det närmaste vi kommer bronsålderns skeppär genom ett mycket välbevarat paddelfartyg, när-mast en stor krigskanot, härstammande från Hjort-spring i Danmark. Båten, som tillhör den äldre järn-åldern ca 300 f.Kr., har drivits fram av paddlar. Ettannat välkänt arkeologiskt fynd är skeppen frånNydams mosse, vilka dateras till århundradena ef-ter Kristi födelse. Här har paddlarna ersatts av åror.Master lyser dock fortfarande med sin frånvaro.Den bysantinske historieskrivaren Prokopius skrevca 520 e.Kr. om skeppen i dåtida England: ”Till sjö-fart känner dessa barbarer inte bruk av segel, menanvänder bara åror.” Först på de gotländska bild-stenarna från 700-talet e.Kr. möter vi de äldsta se-gelskeppen.

Låt oss för en kort stund glömma våra modernafärjelinjer från Ystad, Trelleborg, Malmö och Hel-singborg. Låt oss glömma allt modernt över huvudtaget. Hur skulle du med dessa förutsättningar ochendast med tillgång till en bräcklig paddelkanot hatagit dig från norra Östersjökusten till Skåne?

Du hade kunnat lägga ut två router som varitnågorlunda säkra. Låt oss granska den första avdessa två. Från det viktiga Polenområdet med sinastora flodutlopp hade färden gått över Bornholm.Denna ö måste mycket tidigt ha varit en viktig mel-lanstation på vägen till Skåne. Vid öns norra spetsfinns hällristningar med bl.a. skeppsbilder som än idag vittnar om detta förhållande. Från Bornholm ärvägen inte lång till Österlen. Vid stranden av Kivik,i skuggan av det mäktiga sjömärket Stenshuvud,måste en gång en viktig angöringspunkt ha funnits

för denna forntida handel med Polen. Kivikshärs-karen i sin praktgrav har säkert haft inte så lite attsäga till om i denna handel eller i detta kontaktnät.

Ser vi på hällristningarnas belägenhet längre upp-åt i Sverige blir kustkommunikationen mycket tyd-lig. De mera betydande hällristningsområdena grup-perar sig nämligen ytterst markant utmed dels ost-kusten, dels västkusten. Från Kivik har paddelfar-kosterna nått Blekinges sydöstra kust vid Torhamn.Här finns åtskilliga skeppsbilder inhuggna i bergen.Färderna har gått norrut genom Kalmarsund ochvid Gamleby i nordöstra Smålands kustband finnsnästa stora hällristningsområde. Längre norrut, in iBråviken, finns vid Himmelstalund i Norrköping ettstort och berömt hällristningsfält. Slutligen finns äveninne i Mälaren på dess norra sida vid Enköping ettstörre hällristningsområde.

Den andra ”säkra” sjörouten från södra Öster-sjökusten har gått över de danska öarna och uppmot Öresund. Här har man kunnat ta sig över tillsydvästra Skåne alternativt via det längre norrut alltträngre Öresund. Liksom Kiviksområdet har variten viktig handelspunkt på skånska ostkusten kanfaktiskt Foteviken ha varit motsvarande på denskånska västsidan. Här ute i direkt anslutning tillkusten fanns det, som jag ska berätta mer om läng-re fram, under järnåldern en större bebyggelse ochdessutom en trolig handelsplats. Något jättelikt grav-röse som det i Kivik saknas visserligen men i detinre av Foteviken ligger en stor gravhög som ut-märker sig alldeles speciellt vad det gäller sitt inne-håll. Det är nämligen i denna hög som riksantikva-rien Oscar Montelius år 1890 gjorde ett uppseen-deväckande fynd.

Kungshögen vid Foteviken är 22 meter i diame-ter och fem meter hög. Montelius hittade fem gra-

120

var i högen. En yngre grav återfanns i övre delen,en annan var anlagd under ett litet stenröse somlagts på den forntida marknivån och tre gravar varnedgrävda under själva högen. Graven under rösetvar den mest intressanta. Den döde har kremeratsoch benen har lagts i en s.k. ”husurna”, dvs grav-kärlet var utformad som ett runt hus eller hydda.Husurnor har hittats på flera platser i Skåne mendet som är unikt med Foteviksurnan är att det ärden enda som har målad dekor i svart och gult. Tackvare målningen kan man lätt föreställa sig det hussom stått modell för urnan. I urnan hittade man,förutom de brända benen, en bronskniv, en brons-syl och en s.k. dubbelknapp av brons. Således ingadirekt uppseendeväckande fynd utan tämligen van-liga jämfört med gravar från yngre bronsåldern. Denmålade urnan har däremot klara förebilder söderom Alperna. Då denna grav verkar vara den förstapå platsen, anlagd under ett litet stenröse som byggtspå vid senare gjorda begravningar, har vi kanskehär en svag men ändock intressant indikation på attFoteviken har en mycket lång historia som interna-tionell handelsplats.

Förflyttar vi oss nu utmed Öresundskusten norrutkommer vi till Skälderviken och Bjärehalvön. Härfinns Skånes i särklass största område av hällrist-ningar i form av skålgropar men här finns ocksålandskapets största gravhög, med stor sannolikhetfrån bronsåldern. Den s.k. ”Dagshög”, som liggerendast två eller tre stenkast från stranden, mäterhela 42 meter i diameter och fyra meter i höjd. Tra-ditionen berättar att i högen ligger en skånsk kungDag begravd. Han skulle en gång ha fallit i en storstrid mot hallänningar och blekingar vilka utsäntsav kungen i Uppsala. Detta är en spännande skrönasom så många andra som är knutna till våra skåns-ka fornlämningar. Tyvärr har Dagshög aldrig grävtsut men själv håller jag inte för otroligt att vi här kan

ha ett monument som kanske t.o.m. kan mäta sigmed Kungsgraven i Kivik. Dels ligger gravhögenmycket nära vattnet, dels måste Bjärehalvön ha haften utomordentligt stor betydelse under bronsåldern.Den som styrde över detta område, behärskade ock-så den under samma tid viktiga vattenvägen vidarenorrut utmed Västkusten. Bohuslän och den sydli-gaste delen av Norge vid Oslofjorden är nämligennorra Europas i särklass största hällristningsområde.

De många gravhögar från bronsåldern som finnsbevarade i Skåne ligger inte jämnt fördelade i land-

Den 3000-åriga husurna som grävdes fram ur en grav-hög invid Foteviken.

121

Karta över läget av Skånes bevarade bronsåldershögar i förhållande till större vattendrag.Författarens bearbetning av äldre statistiska kartor.

122

skapet. På kartan har jag använt mig av senare fors-kares inventeringar av skånska högar men lagt indessa på en karta som också visar de större åsys-temen i Skåne. Kartan ger en mycket tydlig bild avsamhörigheten mellan bygder med gravhögar ochvattenleder för paddelfarkoster. Förutom gravhögs-koncentrationer utmed vissa kustpartier finner vi så-dana utmed åar som Rönneå, Råån, Saxån, Löddeå,Vramsån och Helgeå. Av dessa kan vi ta gravfältenvid Vramsån som exempel. Vid ett begränsat partinära denna å finns merparten av Gärds härads ca150 bronsåldershögar. De fördelar sig på två områ-

den i närheten av varandra; ett vid vägen ÖstraSönnarslöv – Borrestad, det andra vid Hommen-torps by strax intill Östra Vram. Detta sistnämndafornlämningsområde är ett av de större i Skåne omman betänker det begränsade området. Centrum-punkten är det s.k. ”Stora Rör”, ett röse på 25 me-ters diameter och flera meter högt. Det ligger påden högsta punkten i terrängen och härifrån har duen vidsträckt utsikt över Vramsån och Linderöds-åsen. Röset är visserligen svårt skadat men tillräck-ligt mycket är ändå bevarat för att man ska kunnaana dess forna storhet. Runt röset finns flera min-

Dagshög på sydsidan av Bjärehalvön ligger endast ett hundratal meter från Skäldervikensstrand. Högen är Skånes största från troligtvis bronsåldern.

123

dre stenhögar och stensättningar vilka sträcker sigända ner mot Vramsån.

Med lågorna till dödsriket

Har då alla människor under den äldre bronsål-derns högbyggartid, dvs ca 1.500 f.Kr. - 1.000 f.Kr.,gravlagts i högar? Nej, långt ifrån. Låt oss en kortstund förfalla till statistik och antaganden. Jag gördet för att illustrera min egen teori om vilket somvarit den vanlige skåningens begravningssätt genomårtusendena.

Vi kan räkna med att runt tvåtusen gravhögarfrån troligtvis bronsåldern i dag finns bevarade iSkåne. Många har emellertid plöjts ut och förstörtsunder historiens gång. Hur många? Med utgångs-punkt från påträffade, utplöjda gravhögar i Fosie-området kan man våga utgå ifrån att minst hälften

plöjts bort. Låt oss vara frikostiga och säga att dettotala antalet gravhögar har varit femtusen. Låt ossockså anta att det i genomsnitt finns sex begrav-ningar från den äldre bronsåldern i varje hög - entroligtvis för hög siffra - vilket gör runt 30.000 dödaunder en period på ca fyrahundra år. Med fem ge-nerationer per århundrade skulle maximalt ca 1.500personer per generation ha gravlagts i hög. Hur storhar då befolkningen varit i bronsålderns Skåne?Troligtvis har den inte överstigit 1700-talets folk-mängd. Om vi reducerar befolkningstalet riktigt or-dentligt, kan vi kanske ange en siffra på 50.000 –75.000 som rimlig. Med detta sätt att räkna skullevi få fram att knappast mer än fem procent av be-folkningen under den äldre bronsåldern begravts ihög. Även om vi skulle förbättra siffrorna; delsminska befolkningsmängden, dels minska antalet årtill t.ex. 200 eller 300, skulle högfolket ändå bli enmycket liten del av den dåtida befolkningen; kan-ske under tio procent. Var är resten?

Högfolket, liksom människorna i de senneoliti-ska gravarna, liksom stridsyxegravarnas människor,liksom megalitgravarnas innevånare, är alla att räknatill forntidens elit. De minnesmärken som är kvarefter vår forntida historia är således de besuttnaseftermäle till oss nu levande. De synliga resternaefter vårt forntida kulturlandskap är alltså totaltdominerat av minnesmärken efter den tidens mot-svarigheter till vår tids tunga politiker och maktha-vare. Tanken svindlar. Merparten av de ”skåningar”som format den forntida historien under tiotusen årsaknas. Var har de alla blivit av? Varför hittar arkeo-logerna inte resterna efter dessa människor?

Under ett antal generationer, från ingången tillbronsåldern, blev det på modet att de mera bety-dande människorna skulle begravas obrända i upp-kastade gravhögar tillsammans med en mängd av

Danska ekstamskistor som är dateradegenom årsringsdatering. De årtal som ejär exakta kan slå på +/- 25 år.

Trindhöj ca 1330 f.Kr.Trindhöj ca 1333 f.Kr.Trindhöj ca 1356 f.Kr.Borum Eshöj ca 1345 f.Kr.Borum Eshöj ca 1353 f.Kr.Egtved 1370 f.Kr.Lille Dragshöj ca 1370 f.Kr.Storehöj i Barde 1373 f.Kr.Guldhöj ca 1381 f.Kr.Guldhöj ca 1381 f.Kr.Mölhöj i Uge ca 1396 f.Kr.

124

gravgåvor. Kanske varade detta mode inte så länge;kanske varade den endast några få generationer.Danska arkeologer har kunnat fastställa merpartenav huggningsåren för de träkistor som tagits tillvaraefter utgrävda gravhögar i Jylland. Detta har varitmöjligt genom s.k. årsringsdatering, ett mycket sä-kert dateringssätt. Listan för träkistorna har angettspå föregående sida.

Märk att gravhögarna som dessa kistor place-rats i har uppförts under en så kort period som två-tre generationer. Detta understryker ett antagandeatt högarna symboliserar en maktstruktur som intepå långa vägar är så primitiv som man kanske kanlockas att tro. Vi kan faktiskt stå inför en form avdynasti som under ett antal generationer innehaften maktposition. Kan vårt nordiska samhälle ha varitså utvecklat redan då? Ja, varför inte.

Det kan kanske vara så enkelt att det inhemska,traditionella begravningssättet i Norden varit kre-mering, alternativt utsättning i naturen som falletvarit bland indiankulturer. Efter sådan behandlingav den döde försvinner givetvis alla spår. Det hög-re sociala skiktet i samhället har då och då kunnatmanifestera sin makt genom ett annorlunda begrav-ningssätt. Döden har inte blivit anonym och den dödehar inte försvunnit fysiskt utan levt kvar i monu-mentala markeringar som ätten haft nytta av för attfortsätta markera sin rätt till en högre social nivå.Redan under avsnittet med jägarstenålderns bo-platser vid Skateholm tog jag upp problemet medatt man måste haft olika begravningssätt. De dödasom ligger i sina gravar kan endast ha utgjort enliten del av befolkningen. Under bondestenåldernmöter vi åter våra forntidsmänniskor, men endastde som obrända placerats i megalitgravarna. Här finnsdock en första antydan om att man kremerat ”van-ligt” folk. I samband med stengravarnas byggande

har man offrat människor och behandlat dessa meden kanske gängse metod, genom kremering. Brändabenbitar talar sitt tydliga språk.

Under slutet av stenåldern möter vi i stridsyxe-gravar och hällkistor endast döda människor sominte kremerats. Skulle befolkningen enbart ha be-stått av de individer som gravlagts på detta sätt harSkåne varit ohyggligt tom på människor. Så har detgivetvis inte varit och därför kan jag inte kommabort från tanken att resten av befolkningen kreme-rats och askan antingen strötts för vinden eller ocksågrävts ner i grunda hål i marken. Så når vi fram tillförsta hälften av bronsåldern. De bevarade gravarnai form av högar visar på ett socialt högtstående sam-hälle men det finns nästan inga andra kända gravarän efter de döda som lagts i hög. Liksom fallet ärmed megalitgravarna finns emellertid spår i högarnaefter kremerade människor. Ta t.ex. fallet med dentidigare omtalade Egtvedpigen.

För den sista resan har denna unga bronsålders-kvinna även fått med sig något som avspeglar ettgrymt samhälle. Detta något låg insvept i ett litetklädbylte vid likets fötter. Byltet innehöll, och inne-håller fortfarande, de brända benresterna efter ettsju- eller åttaårigt barn. Det faktum att barnet kre-merats tyder på en lägre social ställning. Vi står an-tagligen här inför härskarinnans betjänt i livet. Bar-net har mördats för att tjäna även i dödsriket.

Vid mitten av bronsåldern upphör högbyggandetoch samtidigt övergår man till en kremering ävenav samhällets sociala elit. Denna process har tagitett antal generationer att genomföra. I ett berömtgravfynd från Malmö, inte långt från Fosie, mötervi väldigt påtagligt denna övergångstid då överklas-sen alltmera anammat det kanske allmänna grav-skicket med kremering. Jag talar om en gravhög

125

vid Bulltofta, kung Karls hög, i äldre tid även kalladkung Eriks hög. Året är 1948 och högen ligger i vä-gen för den stora flygplatsen. Några arkeologer frånLunds universitet rycker ut.

Man väntar sig finna att centralgraven, alltså denäldsta graven i högen, har tillkommit under den äldrebronsåldern som ju är brukligt för dessa högar. Såär emellertid inte fallet. Graven är från mitten avbronsåldern, ca 1.200 f.Kr. - 1.000 f.Kr. Det somär intressant med just denna grav är att den döda,

en kvinna, begravts i en trästamskista efter det attkroppen först kremerats. Man har därefter plockatsamman alla de ben som inte förintats i bålet, tvät-tat dem och sedan spridit ut dem i en sträng i kis-tan. Av själva träkistan syntes endast svaga spårmen stenramen som stöttat kistan var kvar. Medsig på dödsresan har kvinna fått två spiralvridnafingerringar av brons och ett bronsspänne av enkonstruktion som påminner om en nutida säkerhets-nål om än större. Dessa föremål har inte varit medpå gravbålet utan lagts ner i efterhand.

Vid Kvarnby strax intill Södra Sallerup i östra delen av Malmö lokaliseras redan i början av 1900-talet forntidaflintgruvor. Under inte minst bronsåldern har man grävt djupa vertikala schakt ner i de här befintliga kritlagrenför att komma åt de mängder av flintblock som ligger inbäddade i kritan. Arkeologerna har genom åren lokaliserathundratals gruvschakt. Här ses några av de igenfyllda runda schakten från luften. Foto Lena Wilhelmsson.

126

Högre upp i högen fann arkeologerna ytterligareen brandgrav, något yngre än centralgraven. På enbädd av stenar har man spridit ut de brända benenoch sedan har man byggt på den redan befintligahögen. Fler begravningar har sedan tillkommit. I tvågravar har man placerat de brända benen i grav-urnor med lock och dessa har, efter det att man lagtner några gravgåvor av brons, grävts ner i högen.

Vi står här inför ett sällsynt pedagogiskt exem-pel på hur gravskicket på bara några generationerunder mitten av bronsåldern drastiskt förändrats.Från att ha blivit begravda obrända i träkistor ochmed rika gravgåvor har man infört kremering ävenav hövdingafamiljerna. Fortfarande bibehåller mandock en kort tid trästammen som gravkista; fortfa-rande markeras den döde genom att man strör utde brända benen till människoform. Gravhög kas-tas fortfarande upp men gravgåvorna försvinner näs-tan helt. I nästa steg har man helt övergivit gravhögs-byggandet; man placerar de brända benen i en urnaoch tillför endast några få gravgåvor.

Det är alltså under just den yngre bronsåldern,ca 1.000 f.Kr. - 600 f.Kr. som vi i det arkeologiskamaterialet mycket utbrett möter seden att kremerade döda. När likbålet brunnit ner, har man tvättatde benrester som elden inte förintat. Dessa vita ben-bitar har sedan lagts i en urna, överst har benhögenförsetts med en gravgåva i form av ett smycke, enrakkniv eller något liknande. Locket har sedan lagtspå och urnan har grävts ner i marken, antingen iden gamla, redan befintliga gravhögen, eller ocksåpå flat mark i direkt anslutning till gravkullen. Heladen dåtida befolkningen kan emellertid inte ha be-gravts i urnor. Därtill är antalet urnegravar alltförlitet. Det är antagligen återigen det högre socialaskiktet som vi möter i dessa gravpottor. Resten harkremerats utan att efterlämna några spår.

Det är spännande att leka lite med tanken kringgravgåvorna under den yngre bronsålder. Dessa harju lagts ner i urnorna efter likbålet så de måste jurepresentera något speciellt, sett med tanke på li-vet efter detta. Att hövdingafolket under den äldrebronsåldern fått med sig allt som kunnat göra fär-den till dödsriket angenäm är inte speciellt märkligt;det är t.o.m. logiskt om man trodde på ett liv efter

Rakkniv och pincett - eller mustaschsax.

127

detta. Men varför lade man under den yngre brons-åldern ner bronsföremål i gravurnorna? Ofta är deten rakkniv som följt den döde, men det kan ocksåvara ringar, enklare dräktspännen eller bronspincet-ter. Det är inte lätt att förstå den verkliga innebör-den bakom sådana gravgåvor. De har uppenbartvarit viktiga, men på vilket sätt?

På tal om pincetter. Jag kan inte underlåta attberätta om Sixten. Detta gör jag för att visa att tillsynes självklara saker inte alltid är så självklara.Det är som sagt inte ovanligt att man hittar rak-knivar av brons som gravgåvor. Ibland ligger dessatillsammans med bronspincetter. Man har allmänttolkat dessa som rak- och håransningsverktyg. Pin-cetten skulle ha använts till att dra ut långa ochkrånglande skäggstrån. Jag tror inte på detta längre- tack vare Sixten, en gammal god vän. Vi hade engång grävt fram en stilig pincett från en utplöjd grav-hög i Fosie och fyndet låg nu på konserveringsatel-jen på Malmö museum. In kommer skolläraren Six-ten, ser pincetten och tar varsamt upp den.

-”Aha, ni har hittat en sax! säger han högt ochbestämt på lärares vis.

-”Nej, det är en pincett”, svarar jag i egenskapav självsäker arkeolog.

-”Icke. Titta här!”

Så gör han något som får nackhåren att resa sigpå mig. Han trycker försiktigt ihop den tretusenårigabronsen för att demonstrera hur den en gång fung-erat. Då visar det sig att skänklarnas yttre ändpartierinte fungerar som en pincett utan går mot varand-ra, som på en sax.

-”Jag har provat många sådana här på museer

och alla fungerar på detta sätt,” säger Sixten glatt.”Har du tänkt på vad som händer om du rakar digmen vill bevara din mustasch? Försök att fixa till enmustasch med rakkniv; det är dömt att misslyckas.Det här är ingen pincett. Min vän, det är en mus-taschtrimmare, en sax.”

Jag passade sedan på att testa andra ”pincetter”i museets magasin och alla fungerade på sammasaxliknande sätt. Nya etiketter skrevs därför tillutställningsföremålen där texten ändrades till ”pin-cett eller mustaschsax”. Snabbt blev jag tillrättavi-sad av museiledningen och tvingades ändra texten.Än i dag står det bara ”pincett” vid utställningsfö-remålen. Någon icke utbildad arkeolog skulle min-sann inte komma och sticka upp mot den etable-rade vetenskapen. Jag däremot har min uppfatt-ning klar sedan den dag Sixten steg in i rummet..

Det spökar vid fornminnena

Under alla de år som jag undervisat lärare iskånsk-dansk historia har jag varit noga med attpoängtera att den svenska skolan inte alltid för nå-got gott med sig. Ett exempel är våra synliga forn-minnen. Många gravhögar på de skånska slätternauppvisar urgröpningar; tydliga tecken på att rov-grävare varit framme. Vad har dessa illdåd meddet svenska skolväsendet att göra? Med den bredaupplysning och undervisning som startade underförsta hälften av 1800-talet, följde också att vid-skepelse och skrock successivt försvann. Med des-sa försvann också det naturliga skydd för forn-lämningar som funnits i tusentals år. I gammal tidomhuldades dessa högar och stenkonstruktioner avmystik. Ve den som förstörde fornlämningen. Sa-gor och legender skapades med resta stenar ochhögar som centralpunkter:

128

”Man berättar att en ”tös” med grönt skört utanhuvud står på högen och försöker förvilla den nattligevandraren, som helst bör undvika att komma i hö-gens närhet, ty på avstånd har trollpackan ingenmakt. En gång ska en dräng minsann ha funnit enkruka med pengar i högen, men så talte han, innanhan fått den hem, och så försvann de strax.”

Så berättas det om en den s.k. Romelehögen iV:a Klagstorp strax söder om Fosie. Ofta anknötsagorna till händelser av betydelse för den lokalabygden. Under början av 1800-talet splittrade t.ex.lantmätare upp många urgamla byar. Länge skullehär och var minnet efter hårda och stridbara för-handlingar vid markfördelningen prägla sagotradi-tionen för många högar:

”När ja tjente i Kvarnby prästgår, snackade demycket om att där vandrade en lyktgubbe mellanFrillinge hög och Ärshög. Di sa, att det var en lant-mätare, som varit oärlig mot bönderna vid enskiftet,och så vart han osalig och måtte vandra fram ochtillbaka ute i markerna om nätterna.”

I dag är dessa legender och sagor förpassadetill arkiv och böcker. Tack vare idoga folklivsfors-kare och nedtecknare av vad de gamle en gång ha-de att berätta finns denna kulturskatt delvis kvar.Det är unika dokument som visar vilken respektman en gång hade för det okända som dessa min-nesmärken symboliserar. Jag tycker därför att detär på sin plats att i denna bok ta med ett antal ex-empel på denna gamla skånska föreställningsvärldsom var så levande för endast några få generatio-ner tillbaka. I dag kan man faktiskt se fornlämning-arna som en symbol för lagstiftning och förbud - allåverkan är skyddad på konstlad väg - men för inteså länge sedan stod samma fornlämningar som sym-boler för folktro och ”snack” folk emellan.

Jag lät min lilla exempelsamling över fornminnes-legender börja med bronsåldershögarna; helt enkeltdärför det är kring dessa det mesta upptecknadeskånska sägenmaterialet cirklar. Burlövs stora ståt-liga mölla ligger bredvid motorvägen Malmö - Lund.Denna mölla byggdes vid mitten av 1800-talet påen bronsåldershög. Ytterligare en gravhög finnsfortfarande kvar strax intill möllehuset. Men bon-den som byggde möllan fick enligt legenden prob-lem. Man förstör inte en gravhög ostraffad:

”Där var två högar vid den möllan. De byggdemöllan på den ena och den andra ligger vid sidanom. Och Hyby ätt ligger i de högarna; där liggerWrangel begravda. Och där lät Berg bygga möllanpå den ena högen. Och de ville förhindra honom attbygga. Där blev ett sådant oljud; det knakade ochsprakade i möllan hela tiden. Strax efter möllan varbyggd, så kom det en fru dit. Och Bergen själv hanvar där och frågade varför hon gick där. Jo, möllanfick inte vara där. Då svarade han, att den skulle vadär och skulle bli där och gå både natt och dag.”

”Frun” som uppenbarade sig var visserligen ettspöke men efter att ha hört ägarens åsikt upphördehon med spökerierna och sedan dess har möllangått utan alltför stort besvär.

Färdas man motorvägen vidare norrut kommerman fram till Gårdstånga strax norr om Lund. Härberättas på 1700-talet om att det minsann var livoch leverne inne i gravhögarna. Det kunde degamle berätta mycket om:

”Emellan Gårdstånga och Holmby ligger en hög,kallad Munkahögen. Där vilade sig en afton endräng, Åke Andersson, som 1717 var en gammalman, och han berättade, bekräftande det med ed,att han hört, hur det hostade och harklade nere i

129

högen, liksom av en levande människa; likaledeshörde han därifrån ett det ljuvligaste spel. En pojke,som jämte honom legat på högen, intygade det-samma.”

Ibland kunde man ha tur - eller otur - att mötainnevånarna i våra skånska gravhögar. Otur var detom man blev ”högtagen”, dvs när trollen i högendrog in en människa med våld. Detta hände kons-tigt nog nästan uteslutande kvinnor. Ville man setrollen var julhögtiden ett alldeles utmärkt ögonblick.Hör bara vad en bonde i Skarhult var med om på1800-talet:

Då Sten Bengtsson på juldagen skulle återvändahem från kyrkan, kom han vid skymningen förbi”Ljungbjer” och såg då till sin förvåning ljus i hö-gen. Två pysslingar trädde ut och bjöd honom stigain och dricka julöl. Sten Bengtsson, som var en o-rädd karl och dessutom nyss varit i kyrkan, hör-sammade inbjudningen. I högen såg han inga ljuseller ljusstakar, men likväl ett underligt sken. Vidövre bordsändan satt en man, ”som hade ett huvud,lika stort som en fjerding” och stödde sig med ar-marna mot bordet. Här fanns också en gumma,klädd i en gammal skinnpäls, som satt och lagademat. Dessutom var där många pysslingar samlade.

Mannen med det stora huvudet bjöd Sten väl-kommen och räckte honom en bägare, som såg utsom nattvardskalken i kyrkan. Sten såg emellertidatt drycken, som till färgen liknade öl, slogs i bäga-ren upp och nedvänd. Då detta förekom honommisstänkt, förde han bägaren till munnen och låt-sade som om han drack, men slog ut drycken bakomsig på marken. Några droppar kom på rocken ochbrände hål i tyget. Pysslingarna märkte dock sve-ket och skockade sig kring Sten med mycket bullermen han började då att med hög röst sjunga: ”Vår

Gud är oss en väldig borg.” Då mannen vid bord-ändan hörde detta, ropade han: ”För ut honom, förut honom”, och tyckte Sten, att stämman vråladevärre än byns store ”Hovgåratjur”. Mannen ficknu avlägsna sig ut ur högen och han kom utan vi-dare äventyr hem.

Vid Fuglie på Söderslätt finns det berömda grav-högsområdet vid Steglarp. Här händer det ocksåatt vissa högar öppnar sig - hur märkligt det än lå-ter. Vid dessa högar försiggick nämligen mycketspökeri, allt enligt en 90-årig berättare. Den störstahögen upplyftes t.ex. varje julafton på tre guldpelareoch trollen dansade till sång och musik därunder.En hare hade också sitt tillhåll invid högarna. Dettavar nu ingen levande hare utan ett typiskt spöke.Trots att man sköt på den och såg hur pälsen yrdevid varje träff kunde man inte döda djuret. Harenkallades allmänt för ”Jins Eriks fella”. Nu var detinte så vidare klokt att jaga just denna hare. Desom träffades med skott blev nämligen sjuka ochdog ofta kort därefter. Slutet på harspökeriet blandhögarna kom när en jägare träffade djuret med ensilverkula. Något av ett antiklimax blev det dock närman gick fram för att beskåda bytet. Det visade sigdå att haren endast var ett gammalt stövelskaft ochtre träpinnar.

Det är inte bara vid gravhögar som legendernaberättar om spökerier. Även uppresta stenar, res-ter efter gravfält antingen från stenålder eller järn-ålder, har omhuldats i sagoberättarnas rekvisita.Speciellt på Österlen levde dessa gamla berättelserkvar så länge att man hann nedteckna dem innande för alltid glömdes bort i samband med det mo-derna samhällets intåg. Hör bara vad som en gångvar en bit berättande kulturhistoria kring en stor s.k.bautasten vid namn ”Höga sten”, belägen mellanHörup och Borrby:

130

”Enligt traditionen skulle den vara satt över ensjökonung Borre som där stupat och blivit begra-ven. Fordom stod den på en liten hög, som nu är ut-jämnad. Mycket trolleri, ävensom bloss har där for-dom varit sett. På prästgårdens ägor ligger mellanjordhögar en rektangulär upphöjning, omgiven avgravar, varest enligt traditionen, ett kloster har le-gat, i vilket även en jungfru, vid namn Cecilia, skulleha vistats. Till denna jungfru friade förstnämnde sjö-kung Borre, men för att hindra giftermålet dödadesCecilia av klosterinnevånarna på en i närheten be-fintlig plats, varvid sedermera en källa uppsprang,som ännu kallas S:t Cecilas källa, vid vilken ännuför tjugo år sedan offrades av allmogen. Borre för-störde sedermera klostret, efter att ha förjagat dessinnevånare. Men dessa fick en tid därefter hjälp itrakten och tvang honom att fly upp i kyrktornet,där han i lång tid belägrades. Nära att bli uthung-rad, gjorde han med några av sina tappraste käm-par ett utfall och lyckades hugga sig igenom, meneftersattes och nedhöggs där Borrestenen står vil-ken restes till hans minne.”

Jag ska avsluta detta kapitel om sagor och le-gender med ett fornlämningsområde vid Vä någonmil söder om Kristianstad. Här finns rester eftergravfält från järnåldern i form av stensättningar, bl.a.

en s.k. skeppssättning. Så här berättas det om dettastenskepp:

”Fem stenar i närheten av Vä är det enda somär bevarat av en skeppssättning belägen på betes-marken till vänster om vägen Vä - Nöbbelöv och iomedelbar närhet av grustaget där. Skeppets för-och aktersten är bevarade. Förstenen är impone-rande och mäter två meter i höjd. En av stenarnahar 3 skålgropar. En sägen om förstenen och dessnärmaste granne är följande: En gång för mycketlänge sedan fanns i Vä en man och hans hustru,vilka båda var mycket giriga. De hade en höst be-slutat sig för att de under söndagen skulle huggaoch sätta upp sin råg som växte på den nuvarandebetesmarken. Mannen högg av rågen och hans hust-ru gick efter och samlade tillhopa rågstråna och bandihop till kärvar. När de arbetade på åkern börjadeVä Mariakyrkas klockor klinga över nejden, kal-lande folket till gudstjänst. I samma stund som klock-klangen nådde de två blev de förvandlade till ste-nar, till straff för att de inte hade helgat vilodagen.Skeppssättningens försten ska utmärka mannen ochstår lutad, visande den ställning han hade när hanhögg av rågen. Den andra stenen är hustrun, dennärmast ligger på marken, visande henne när honsamlade upp stråna.”

131

132

133

134

135

136

137

Smidessläggans tidevarv (500 f.Kr. – 1000 e.Kr.)

Om järn och romare

Järn kan utvinnas på olika sätt och ur olika rå-material. I Skåne har vi både s.k. rödjord och myr-eller sjömalm, speciellt i norra delen av landskapet.Någon malm i berg som fordrar brytning saknasmen denna teknik var heller inte använd i Skandi-navien under forntiden. Rödjord är en benämningav rödockra som fällts ut vid markytan. Myrmalmoch sjömalm är som namnet anger järnutfällningarpå botten av sjöar och i myrar. Denna råvara använ-des i stor drift in i modern tid vid t.ex. Huseby järn-bruk i södra Småland. Under speciellt 1990-talethar man i norra Skåne påträffat ett flertal förhisto-riska ugnar och mängder med slagghögar efter äldrejärnutvinning.

Själva arbetsprocessen med järn kan ses i trefaser. Först måste insamlingen av järnet organise-ras. Självklart har man lagt järnugnarna i de områ-den där råvaran fanns. Med råvara menas i dettafallet också riklig tillgång till virke eftersom verk-samheten är energislukande. För att få upp tempe-raturen i ugnen fordras dessutom att träet omvand-lats till träkol. En omfattande milningsverksamhethar alltså varit en förutsättning för järnframställning.

Den andra fasen i arbetsprocessen är själva järn-tillverkningen. Först måste malmen rostas, dvs upp-hettas svagt vilket föregår över öppen eld. Allt or-ganiskt material och föroreningar bränns bort ochmalmen blir uttorkad. Den övergår nu från att ha

varit stora klumpar till att bli mera finfördelad. Självajärnframställningen kan ske antingen med direkt ellerindirekt metod. Den direkta metoden ger genast ettsmidbart järn medan den indirekta metoden resul-terar i ett tackjärn som sedan måste färskas till smid-bart järn i masugnar. Ugnarna under forntiden harinte varit stora, en grop på en dryg meter i diame-ter, fylld av sot, kol, slagg och bränd lerklining ärofta de rester som arkeologen hittar. Över gropenhar man haft en lerkappa i olika utseende. I Dan-mark har man kunnat konstatera att dessa liknat enstor öppen cylinder i vars topp man under tillverk-ningen successivt påfört järnmalm och träkol. Malmoch slagg har sedan i smält tillstånd sakta runnit neri gropen. Ett flertal experiment med denna typ avugn har på senare år utförts i Skåne vid FotevikensMuseum med mycket gott resultat.

Den tredje och sista fasen i järnframställningenär när smeden börjar förädla det utvunna järnet tillde föremål som man önskar tillverka. Malmen be-arbetas genom smide, dvs ständig varierande upp-hettning och slagning med järnhammare. För att fåett material som kan användas till eggverktyg måstedessutom järnet härdas, dvs en process där mangenom upphettning och snabb avkylning ger mate-rialet speciella egenskaper.

Järnet är något av arkeologens förbannelse. Ettkanske märkligt påstående men ack så sant om mantänker på dess urusla förmåga att bevaras i jord.Av metaller är det guld som bäst håller sig genom

138

årtusenden. När spaden frilägger ett guldföremålligger det där och glimmar lika vackert nu som då.Silver kommer därnäst om man tänker på bevaran-degrad. Visserligen ärgar silvret men föremålen kanrelativt lätt fås att återfå något av sin forna glans.Sedan har vi givetvis bronsen men nu börjar det blivärre. De en gång gyllengula bronserna har antagiten mörkgrön färg och det är inte ovanligt att deockså delvis smulats sönder. Längst ner på beva-randegradslistan finner vi järnet. Så fort det kom-mer i jorden börjar en förintelseprocess med rostoch sönderfall. De flesta järnföremål dyker upp in-för arkeologens blickar som rostiga klumpar i olikastorlekar. Ofta kan man inte ens gissa sig till vaddet en gång har varit för föremål. Konservatornröntgar föremålet och går sedan på det med tandlä-karborr och modellerar det i bästa och flesta fall tillden form som det en gång nästan hade.

Järnåldern är beteckningen på den tredje storaforntidsperioden efter stenåldern och bronsåldern.Självklart är detta endast påhittade perioder, base-rade på dansken Thomsens indelningssystem fråntidigt 1800-tal. Man ska nu inte förledas att tro attjärnåldern genast innebar en rik och slösaktig till-gång på järnföremål. Intet kan vara mera felaktigt.Det skulle ta mer än tusen år - in i vikingatiden -innan järn kunde produceras i så stora mängder häruppe i Norden att man egentligen kan tala om järnsom allmänt bruksmaterial.

Arkeologerna har indelat järnåldern i olika tids-avsnitt. Den ”förromerska järnåldern” är en periodsom sträcker sig fram till Kristi födelse och somnamnet antyder är det tiden före konsolideringenav det stora romerska imperiet och dess expansions-strävanden norrut som avses. Ca 120 f.Kr. hade degermanska folkslagen kimbrer och teutoner - en delkanske med bopålar i Jylland - dragit söderöver i

stora skaror. Detta tåg utgör det först kända av des.k. folkvandringarna. Många fler skulle komma,dock först på allvar några århundrade senare. Norrom Balkanhalvön stod det första stora slaget mel-lan germaner och romare. Germanerna avgick medsegern och sedan vandrade man västerut, vann återett stort slag mot romarna och härjade år 109 f.Kr.i Frankrike och i norra Spanien. Vid två möten medromarna i Italien åren 102 f.Kr. och 101 f.Kr. ledman nederlag som totalt ska ha förintat de bådastammarna. Två generationer senare gick den ger-manska folkstammen sveberna över Rhen och rik-tade sitt anfall västerut. Den romerske härförarenJulius Caesar slog år 58 f.Kr. tillbaka anfallet. Storaslag med sammantaget hundratusentals krigare kän-netecknade Caesars krigiska framfart i Gallien, dvsi nordvästra Europa.

Den ”romerska järnåldern” är den period somsträcker sig från ca 50 f.Kr. till ca 400 e.Kr. Förromarnas expansion norrut spelade floderna Rhenoch Donau stor roll. Här utvecklades ett gränsbe-vakningssystem, s.k. limes, med befästa stödjepunk-ter. Under Domitianus regeringstid (81-96 e.Kr.)kan limes liknas vid en oändligt lång väg kantad medvakttorn i trä. Ett halvt sekel senare hade trätornenbörjat ersättas av stentorn och i början av 200-taletanlades jordvallar och vallgravar runt stödjepunk-terna. Mer än tusen vakttorn och ett nittiotal kastelleller borgar har lokaliserats utmed denna gräns ge-nom hela norra Europa.

Det är från början av romersk järnålder vi haren del skriftliga uppgifter om germanernas folkstam-mar och om sederna i norr. Författare som Plinius,Vergilius och greken Strabon beskriver germaner-na men mest berömd är kanske den romerske skri-benten Tacitus olika verk från slutet av det förstaårhundradet efter Kristus. Hans skrift ”Germania”

139

beskriver ingående seder och bruk hos folkslagen inorra Europa. Detta verk var faktiskt försvunnetunder större delen av medeltiden men återfanns iett tyskt klosterbibliotek och trycktes år 1470. Längetog man ordagrannt berättelsen på allvar men dessvärde som källskrift har ifrågasatts under senaretid. Man har t.ex. menat att en del uppgifter är s.k.etnografiska vandringsmotiv; att Tacitus helt enkeltplagierat äldre berättelser om nordligare länder ochkopplat dessa till vissa germanska folkstammar. Hur

det nu än är med detta ger romaren genom sin pennaen unik bild av norra Europa även om man bara tit-tar på huvuddragen i berättelsen. Jag kommer där-för att hämta ett antal utdrag från Tacitus för attkomplettera beskrivningen av de arkeologiska fyn-den med en aning ”kött och blod”. Fynden från denäldre järnåldern är nämligen få; i Malmöområdetmycket få om man bortser från spår efter rena hus-konstruktioner. För att därför inte missledas till atttro att denna brist på föremål visar ett dåtida primi-

Järnålderssmide i Vikingareservatet på Fotevikens Museum.

140

Praktfyndet från Öremölla i Skivarp socken.Foto ATA.

141

tivt och enkelt samhälle kan det vara på plats meddessa citat. Låt oss börja med något som kanskeskåningen varit känd för ända in i modern tid, gäst-friheten och matglädjen:

”Att utesluta någon från sin bostad anses somrespektlöst; varje german, allt efter sina möjlighe-ter, mottar sin gäst med ett väldukat bord. När hansförråd är uttömda, blir han som nyligen var värd enguide och följeslagare till andra och utan invitationgår de till nästa hus. Det gör ingenting, de mottagasmed samma hjärtlighet. Ingen gör åtskillnad på ennära bekant och på en främling när det gäller gäst-frihet. Det är brukligt att ge den ankomne gästenvad han vill ha och vill man återgälda med en pre-sent mottagas den med tvekan.”

Tacitus beskriver, kanske oväntat, att germaner-na var mycket renliga av sig. Själv hade nämligenromarna en mycket högt utvecklad hygien, åtmins-tone vad det gällde bad:

”Efter det att de vaknat, vilket de vanligen görlångt fram på dagen, tvättar de sig, vanligtvis i varmtvatten, vilket är passande i ett land där vintern ärden längsta av årstiderna. Efter tvätten intar de sinmåltid; var och en har ett eget säte och bord. Där-efter går de beväpnade till arbetet eller också, somofta händer, till gästabud. Det räknas inte för nå-gon skam att dricka oavbrutet dag och natt. De grälsom kan förväntas bland druckna människor av-görs endast sällan med skällsord, mera ofta genomdråp och blodsspillan. Ändå är det under deras fes-ter som de vanligtvis förlikas med sina fiender, detär då som man beslutar giftermål och om vem somska bli ledare …”

Under lång tid var gränsen mellan norra Europaoch romarriket en relativt fredlig gräns. Utbyte av

varor och personliga kontakter mellan romare ochgermaner kännetecknar början av vår s.k. romerskajärnålder. Rika fynd av romersktillverkade föremåli gravar i bl.a. Skåne vittnar om dessa kontakter.Nu uppträder t.ex. de första dricksglasen. Ett prakt-fynd från Öremölla i Skivarps socken uppvisar tvåglasbägare på fot tillsammans med en utsmyckadbronskittel och en bronsslev samt en bronssil, troli-gen använd att filtrera vin med. Vin måste ha variten lyxvara här i Skåne på den tiden. Antagligen harsilen använts att filtrera bort grums från stormann-ens egen ölbrygd när den hälldes i hans glas.

Året 161 e.Kr. bröts freden och ett krig påbör-jades utmed limes. Detta varade i tjugo år. Ävenom freden till slut kom förebådade kriget det somkomma skulle. År 275 e.Kr. började gotiska stam-mar från norra Polen röra sig söderut och de ladeunder sig stora områden med tidigare romersk do-minans. Hundra år senare trängde mongoliska ryt-tarstammar långt in i Europa från öster och samti-digt påbörjades väldiga germanska folkvandringar.Det romerska riket blev allt mindre och det knaka-de betänkligt i fogarna. Här hemma kallar arkeolo-gerna perioden ca 400 e.Kr. till ca 550 e.Kr. för detbetecknande namnet ”folkvandringstid”.

En krigisk tid

I Sydskandinavien finns ett stort antal fynd frånjärnåldern som visar på en krigisk och hård verklig-het speciellt under den yngre romerska järnåldernoch folkvandringstiden. Stora offerfynd av vapenoch krigsutrustningar har påträffats, inte minst iJylland. Föremålen är inte spår efter slag som ståttpå just dessa fyndplatser; de är i stället saker frånslag vilka medvetet offrats i sjöar eller mossar somtack till numera okända gudar. Här har de beseg-

142

rade soldaternas utrustning offrats till gudarna ef-ter det att föremålen först gjorts obrukbara för män-niskor. Svärd har böjts samman, spjutspetsar harknäckts, praktdetaljer slagit sönder; ja, det verkarnästan som en våldsam ilska har drabbat föremå-len innan de skänkts till gudarna. Kännetecknandeför dessa väldiga offerfynd är att av de olyckligamänniskor som en gång burit utrustningarna finnsinga som helst spår. De måste antingen ha offratspå annan plats eller också tagits som slavar.

Ett lite fynd som antyder ett vapenoffer även iMalmöområdet är de åtta lans- eller spjutspetsarav ben som tidigt muddrades upp från Segeå. Före-målen kommer från två begränsade områden straxintill varandra. Tyvärr följdes dessa fynd inte uppav arkeologers nyfikenhet så vi får aldrig veta om

det funnits mer i åns dylager. Spetsarna består avlånga, avskurna rörben vilka spetsats i ena ändenoch försetts med ett genomborrat hål i den andra.Genom en liten metallsprint har således de vassaspetsarna hållits fast mot det långa spjutskaftet avträ. Benspetsarna tillhör förromersk järnålder, alltsåårhundraden strax före Kristi födelse. Totalt har mani Skåne funnit femton sådana lansspetsar av beneller horn. De faller alla inom samma tid som detberömda offerfyndet i Danmark från Hjortspring,där förutom vapen och krigsutrustning ett helt krigs-skepp, eller snarare en stor krigskanot, skänkts tillgudarnas ära.

Under en stor del av järnåldern var spjutet ettav germanernas mest använda vapen. Den romer-ske skribenten Tacitus skriver runt 100 e.Kr.:

Nils Gustaf Bruzelius teckning av gravfältet vid Albäcksbacken väster om Trelleborg år 1853.

143

”Järn används inte i större riklighet hos dem, vil-ket man kan sluta sig till av deras vapen. Endast ettfåtal använder svärd eller långa lansar. De bär allai stället ett spjut som de kallar för ”framea” med ensmal och kort spets men ändå så skarp och lätt atthantera att samma vapen, beroende på omständig-heterna, kan användas både som närvapen och påavstånd. Ryttaren nöjer sig med en sköld och ettspjut … Endast ett fåtal har bröstharnesk och en-

dast en eller två här och där bär en metall- eller lä-derhjälm.”

Snart skulle emellertid vapnen och med demstridsskicket ändra karaktär. Under de långvarigaoch kontinuerliga kontakterna med romarriket på-verkades givetvis strids- och vapentekniken. Så vi-sar t.ex. de stora krigsofferfynden från ca 200 e.Kr.fram till slutet av 400-talet e.Kr. att svärdet tillsam-mans med lansen och spjutet blivit viktiga vapen. Idet berömda fyndet från Illerup i Jylland har man

påträffat mängder med svärd, samtliga tillverkade iromarriket. Fynden från Illerup vid Aarhus kom-mer dock inte från ett slag mellan nordbor och ro-mare. Formerna på en del föremål visar att det tro-ligtvis är en invasionshär från västra Sverige - syd-östra Norge som besegrats. Romersktillverkadesvärd bars alltså här hemma, troligtvis av de meraförnäma i samhället.

I Skåne har hittills påträffats 43vapenfynd från järnåldern. Av grav-fält som innehållit vapengravar kannämnas ett i Simris på Österlen ochett på Albäcksbacken strax väster omTrelleborg. Det sistnämnda ligger idirekt anslutning till Östersjöns strandoch är ett av de större gravfälten frånjärnåldern i Skåne. Gravfältet börjadeundersökas redan 1851-1852 av NilsGustaf Bruzelius som också medtagiten bild av fältet i sin 1853 utkomnabok om skånska fornlämningar. Ävenunder 1900-talet har ett flertal ut-grävningar avslöjat vad många av delåga jordkullarna döljer. I tre gravarfanns t.ex. vapen, dvs lans- eller spjut-spetsar. Gravfältet vid Simris bestårav 102 gravar av vilka sex är vapen-

gravar. Lans- och spjutspetsar samt svärd är härtypiska vapen som de döda fått med sig. Gravarnai Simris är betydligt rikare på gravgåvor än de frånAlbäcksbacken. I en grav fanns t.ex. sköld ochsporrar samt beslag till dryckesbägare, två romerskabronskärl, en sölja och keramik.

Två andra vapengravar i Skåne är helt unika isin form och sin rikedom, vilket visar på en närakontakt med romarriket. Det ovan omtalade fyndetfrån Öremölla i Skivarp, som hittades redan på 1800-

Samma gravfält som på föregående sida men i nutid.

144

talet, bestod bl.a. av en nedgrävd, stor romersk-tillverkad bronskittel. Den döde har kremerats i sinringbrynja som tillsammans med benrester nedlagtsi kitteln. Han har även fått romersktillverkade glasoch järnvapen med sig. Ett liknande praktfynd harnyligen gjorts av arkeologer från Regionsmuseet iKristianstad. Vid utgrävningar av ett järnåldersgrav-fält i Färlöv norr om Kristianstad påträffades enbronskittel från ca 200 e.Kr., fylld av brända män-niskoben efter två män. Kitteln är romersk import-vara. Två uppsättningar av vapen har lagts ner ikitteln: två svärd, två lansspetsar, två spjutspetsaroch två s.k. sköldbucklor som suttit mitt på sköl-darna tillsammans med två sköldhandtag. Till dettaska föras två par sporrar och två små människo-figurer, förfärdigade av tunn bronsplåt.

Trots att de inte kan räknas till vapengravar mås-te i detta sammanhang två andra praktfynd frånSkåne framhållas. I Fulltofta och i Sösdala, bådaorter mitt i Skåne, har man påträffat spännanderester efter nedgrävda silverbeslag till hästar från400-talet e.Kr. Sösdalafyndet består av knappt tre-hundra smådelar vilka en gång ingått som utsmyck-ning på två huvudremmar och minst fem sadlar.Föremålen har medvetet förstörts innan de deladesupp i fem högar och grävdes ner helt nära varand-ra. I en av högarna lades också en lansspets. Ingaeldspår finns, ej heller några människoben. Vad haren gång skett vid denna fyndplats och varför?

En jämförelse med situationen ute i övriga Eu-ropa vid denna tid ger det troliga svaret. Ryttarfolkethunnerna invaderade stora delar av Europa underåren 375 e.Kr. - 451 e.Kr. Offerfynd efter dödahunnerhövdingar uppvisar exakt samma bild på öde-läggelse och nedgrävning av hästutrustningsdetaljersom i Sösdala och i Fulltofta. Tiden stämmer också.Detta kan inte vara tillfälligheternas spel. Dessa fynd

Offrade delar till betselbeslag i silver från Sösdala.Foto i LUHM:s arkiv.

145

i Skåne visar antagligen på dåtida förbindelser medCentraleuropa; förbindelser som varit så djupgåen-de att de avsatt sig i de religiösa seder som gälldebegravningsskicket. Detta betyder att inte bara en,den döde, utan en hel mängd av dåtida ”skåningar”varit med och format dessa ”internationella” grup-per. Kanske har man varit i tjänst hos hunnernaoch tagit med sig sederna hem.

Är det hela inte smått fantastiskt! Om du är påväg norrut från Höör till Hässleholm passerar duen sevärdhetsskylt vid Vätteryd gravfält. Stannabilen och gå ut och känn historien. Sösdalafyndetär gjort endast något hundratal meter söder om grav-fältet strax öster om vägen. Tänk att här ligger enskånsk hövding begravd som kanske mött och ståtti tjänst hos själva Attila, hunnernas fruktade ochmäktige ledare; en man som satte större delen avhela nuvarande Europa i brand och vars namn folkbävade för. Här i den skånska grönskan ligger res-terna efter en man som kanske var med när Attila,enligt historikern Jordanes, med en halv miljon sol-dater året 451 e.Kr. drog mot Frankrike. Kanskevar han med på bröllopet som Attila firade tillsam-mans med den burgundiska kungadottern Ildiko 453e.Kr. I så fall har han snabbt fått reda på att leda-ren dött av blodstörtning under bröllopsnatten.

Vapengravar och krigsoffer talar sitt nog så tyd-liga språk om en krigisk tillvaro här hemma underde första århundradena av vår tideräkning. Tar man

146

i beaktande alla stora krigsofferfynd som nedlagts,nästan samtliga i Sydskandinavien, kan man fast-ställa att det i området stått åtminstone 47 olika slaginom loppet av trehundra år. Krig, våld och plund-ringar har således varit överhängande för befolk-ningen. Som forskaren Charlotte Fabech framförtkan ur detta förhållande en krigararistokrati ha föttssom lydde helt andra regler än de som hade sitt ur-sprung i det gamla släkt- och ättesamhället. Ett folksom var präglat av att föra krig bör också i grundha ändrat sina ritualer och sin trosinriktning. Gamlagudar som främjade åkerbruk och fortplantningkanske har fått träda tillbaka för betydligt mera kri-giska och kraftfulla gudar med de styrkeegenskapersom asagudarna Oden, Tyr och Tor långt senareskulle uppvisa för oss nu efterlevande.

Om tron

Detta här kapitlet ska handla om ytterst abstraktasaker, om livet efter detta och om hur man blidkargudar. Vi ska dock börja med något mera påtagligt.Den följande historien har aldrig tagits upp i tryckmen eftersom den rör Malmö museum och vår järn-ålder kan det vara lämpligt att ha med berättelsen iden här boken. Det hela hände på 1980-talet. CajsaLund, känd musikarkeolog, höll på att inventera desvenska museernas magasin på jakt efter förbiseddaredskap som kunnat fungera som forntida musikin-strument. Hon och jag befann oss djupt nere i maga-sinen och plötsligt hade vi dragit fram en dammigträlåda. Locket satt hårt fast men innehållet var värtuppbrytningsförsöken. Här låg nämligen de två guld-hornen!

Nu måste jag, som en kanske välbehövlig infor-mation, ge en kortare bakgrund till de s.k. guldhor-nen, danskarnas kanske mest kända fornsaker.

År 1639 fann man ett mycket stort guldhorn isödra Jylland. Detta inlämnades genast till kungensom skänkte det till sin son. Sonen lät sätta en guld-propp i änden på hornet och använde det sedan tilldryckeshorn. Hundra år senare hittades på nästansamma plats som det förra åter ett guldhorn, en-dast delvis bevarat. Även detta horn kom i kungensägo. I början av 1800-talet stals emellertid hornenoch tjuven hann smälta ner dem innan han greps.Kvar fanns ett antal detaljerade teckningar av dessadanska riksklenoder från några århundradena efterKristi födelse.

Under årens lopp tillverkades många hornkopiorefter dessa teckningar. Det var därför inte så kons-tigt att en kopia fanns också på Malmö museum.Men de här kopiorna skilde sig från alla andra. Devar vridna. Inga andra guldhornskopior i hela värl-den var vridna; samtliga var raka. Exakt i sammastund som vi fann hornen i Malmö, höll man emel-lertid i Köpenhamn på med att tillverka två nyakopieset. Riksantikvarien Glob hade länge önskatatt få göra en ny kopia av Danmarks forntida stolt-heter och då göra dem vridna så som han menadeatt originalen sett ut. Researrangören Spies stodbakom kalaset; han bekostat två set, helt i guld. Sta-ten skulle ha det ena paret och Spies själv, givetvisskattefritt, det andra. För första gången sedan stöl-den skulle alltså kopiorna bli lika originalet, bli ”krum-mede” som dansken säger.

Men så var det ju det här med Malmöhornen.Stolta bar Cajsa Lund och jag upp dem på Malmömuseums konservering och så ringde vi National-museet i Köpenhamn. Det blev ingen större reak-tion när vi meddelade att vi hade hittat några guld-hornskopior utan vi blev länge kopplade fram ochtillbaka till olika tjänstemän. Till slut fick vi tala medinspektör Vedbeck:

147

-”Vi har funnit några guldhornskopior i vårt mu-seimagasin här i Malmö.”

-”Jaså!”

-”Dom är krummede.”

-”Vad säger ni. Det är omöjligt”

-”Nej, de är krummede och det står Jydeseninstämplat vid mynningen.”

Effekten var intressant och man önskade att bild-telefonen varit uppfunnen. Jag hörde hur stolen skötstillbaka och jag tror den trevlige inspektören restesig i givakt när han med hög och myndig röst sa:

-”På danska statens vägnar ber jag att få tackaför denna upplysning. Jag kommer i morgon!”

En smått fantastisk historia rullades nu upp. Globhade före andra världskriget varit vän med gjuta-ren Jydesen. Jydesen hade länge ansett att guld-

”Guldhornen” i kungsvåningen på slottet Malmöhus, Malmö museum.

148

hornskopiorna var felaktigt rekonstruerade; att deskulle vara vridna. Utan någons vetskap hade hanockså tillverkat ett set vridna horn. Direkt efter kri-get ville Köpenhamn tacka Malmö stad för flykting-hjälpen. Man inköpte hornen och överlämnade des-sa som gåva. Intresset för dansk historia var påden tiden inte översvallande här i Skåne och gåvanförpassades direkt ner i ett magasin och där blevde liggande tills en nyfiken musikarkeolog begrepatt det var unika föremål.

Malmös guldhorn kom på den stora utställningeni Köpenhamn tillsammans med de nygjorda i äktaguld; riksantikvarie Glob bjöd oss på krog men histo-rien slutar inte där. En tid innan utställningen blevjag uppringd av danska finansministeriet. Man hadeett problem. På alla nya checkar skulle man ha enbakgrundsbild av de vridna hornen men guldvarian-ten hade inte kommit så långt att de kunde plagieras.Kunde man få använda Malmö museums kopiorsom förlaga? Vad tror ni svaret blev!

Det unika med guldhornen är inte bara det fak-tum att originalen varit verkligt stora pjäser i glim-mande guld; de hade också en mängd figurer mo-dellerade på sidorna. Inte mindre än 123 figurer ochett stort antal ornament finns här. Vad har Lægæstvelat berätta med dessa figurer? För just så hetteden annars okände sydskandinav som runt 400 e.Kr.tillverkat hornen. ”Jag Lægæst, Holtes son, gjordehornet” står det ingraverat i tidiga runor under myn-ningsranden på ett av hornen. Många tolkningar avhornens bilder har sett dagens ljus men sanningenär att ingen vet innebörden. Är det en religiös be-rättelse? Det skrivna källmaterialet sviker oss. Detskulle dröja mer än ett halvt årtusende från det atthornen tillverkats till dess att de nordiska gudasagor-na började nedtecknas. Ta gärna och besök Malmömuseum för att beskåda de ”äkta” guldhornskopior-

na. Försök gärna tolka figurerna på hornen - menbehåll tolkningen för dig själv!

Om nordbornas och germanernas trosuppfatt-ning före vikingatid svävar vi i dag i väldig okunnig-het. När Tacitus beskriver de germanska gudarnaanvänder han sig av en omtolkning till de romerskagudanamnen:

”Merkurius är den gudom som de huvudsakli-gen tillber, och vid speciella dagar anser de det rättatt offra till honom även genom människooffer.Herkules och Mars blidkar de med mera lagligaoffer. En del av suevierna offrar också till Isis. Omanledningen och ursprunget till denna främmanderit känner jag intet, men gudabilden, som har for-men av en lätt galär, antyder ett importerat krigs-skepp. Emellertid anser inte germanerna att detöverensstämmer med gudarnas värdighet att stängain dessa innanför väggar eller att efterlikna demmed mänskliga drag. De inviger skogar och lundaroch de kopplar namnen på gudomligheterna till ab-strakta saker ...”

Hur man uttydde gudarnas svar genom att tolkajärtecken och djurs beteende lämnar däremot Tacitusen utförlig beskrivning:

”Inga folk praktiserar så mycket järtecken ochförutsägelser genom ödet än dessa. Detta sker ge-nom en enkel form av lottning. En liten trädgrenfrån ett fruktbärande träd kapas av och skärs i småbitar. Dessa skiljs åt genom olika märken och kas-tas slarvigt och på måfå på ett vitt klädesplagg. Iofficiella frågor åkallar den speciella stammenspräst, som i det privata är överhuvud över familjen,gudarna och, med sina ögon riktade mot himlen tarhan upp varje bit tre gånger och finner i dem tolk-ningar som svarar mot de märken som nyligen sat-

149

tes på dom. Om tecknen är ogynnsamma, blir detingen ytterligare konsultation i ärendet den dagen.Om de däremot blir till belåtenhet, behövs ändå enbekräftelse av spådomen. De känner nämligen ock-så väl till bruket att konsultera fågelsång och hurfåglar flyger. Det är också typiskt för detta folk attsöka varsel och varningar från hästar. Vita hästarhålls offentligt i skogar eller lundar; hästar som inteblivit vanärade med jordiskt arbete. Dessa är fast-spända framför en helig vagn, och följs av prästenoch kungen eller ledaren av stammen, vilka iakttarderas gnäggningar.”

Tusen år efter Tacitus skrev den danska kröni-kören Saxo om händelser som bl.a. timmat underhans eget liv. År 1169 erövrade danskarna det he-liga templet Arkona på Rügen och förstörde där enbild av Svantevit, hedningarnas främste gud. Saxoberättar i samband med detta att prästen i templetgenom lottkastning tolkade gudens vilja och att hani vita hästars beteende uttolkade framtiden. Tusenår skiljer de båda berättelserna men man talar ändåom samma kultiska riter!

De döda i mossarna

I Danmark finns de i stort flertal, i Sverige där-emot i mindertal. I Danmark är det speciellt i Jyl-lands sura mossar man finner dem, i Skåne och Sve-rige saknas ofta dessa perfekta bevaringsförutsätt-ningar. I det skogfattiga Danmark hade man framtill det tidiga 1900-talet en intensiv torvtäkt efter-som torven användes som bränsle. I det skogrikaSverige var inte torvtäkten av samma dominans.Forntidsfynd i mossar hade alltså inte samma godaförutsättningar att påträffas här som de hade i vårtgrannland i väster. Jag talar om en speciell typ avfornfynd; om mosslik.

Vid en ledningsgrävning år 1960 i Åkarp mellanMalmö och Lund påträffades ett människoskelett.Först trodde arkeologerna att det rörde sig om envanlig grav p.g.a. de stenar som täckte den döde.Snart spred sig emellertid tveksamheten. Mannenlåg inte horisontellt i graven; bäckenpartiet låg dju-pare än huvud och fötter. Vid en närmare kontrollvisade det sig att den döde lagts ner i en numerahelt uttorkad sumphåla. Lagts ner är kanske att över-driva, snarare slängts i vattnet. Högerarmen hadepå detta bryska sätt hamnat över huvudet, en ställ-ning som definitivt inte tyder på vanlig begravning.Stenarna över kroppen kan ha varit avsedda attsänka liket för gott.

Den döde i Arlöv är det enda fynd i Malmötrak-ten som eventuellt kan tolkas som ett människoof-fer. I Sverige finns ett antal mer eller mindre säkrafynd från järnåldern där människor kanske kan haoffrats till okända gudar. Annat är det i Danmark,speciellt i Jylland. Här har mossarna bevarat de dödapå ett sätt som i högsta grad är onaturligt. En män-niska som varit död i kanske tvåtusen år ska inte seut som om han eller hon fortfarande ligger och so-ver och när som helst kan vakna upp. Så är emel-lertid fallet med Tullundmannen som ligger i sinmonter på Silkesborg museum i Jylland. När likethittades vid torvskärning våren 1950 var merpartenav kroppen bevarad. Den stackars torvarbetarenlarmade polis då han trodde att ett mord nyligenbegåtts. Mordet var dock tvåtusen år gammalt ochpolisen fick konstatera att handlingen faktiskt måsteräknas som preskriberad.

Museimän inkopplades och liket fördes in förundersökning. Tyvärr kunde man endast rädda hu-vudet och fötterna för eftervärlden. I dag ligger detlilla huvudet; det måste ha krymt något under åreni mossen, i en glasmonter på museet. En undersök-

150

ning av inälvorna i samband med att fyndet gjordesgav spännande resultat. Maginnehållet visade t.ex.att mannen inte ätit något kött dagarna innan handött. Olika växtrester antydde att det var gröt somutgjort hans sista måltid.

Jag har ofta stått och iakttagit hur besökare när-mar sig ett mosslik; inte bara i museet i Silkesborgutan även i danska Aarhus och tyska Schloss Got-torp. Man blir tysta. Det kvittar hur skräniga skol-barnen är i de andra utställningssalarna - i mossli-kens rum råder tystnad. Det är en respekt infördöden men också en liten historiechock; historienhandlar i detta nu inte om något som varit utan omnågot som är en skrämmande verklighet. Tullund-mannens skäggstrån är fortfarande kvar, han möttedöden orakad. Det fridfulla leendet på läpparna ärmissvisande. En snara kring halsen visar hur hanen gång dog.

Jag har själv varit med om en mossliksepisod avdet mera annorlunda slaget. Den inträffade när vi imitten av 1980-talet skulle göra en film för televi-sionen om den sydskandinaviska järnåldern. TV-teamet hade kommit in på Nationalmuseets maga-sin i Köpenhamn och här fann vi en stor trälådamed glaslock. En gammal etikett på sidan upplysteom att innehållet var ”Huldremosekvinnen”. För-bluffad tog jag kontakt med en av de äldre inspek-törerna på museet och meddelade att mossliket”Huldremosekvinnen” låg i magasinet. Hur kundedet komma sig? Just detta mosslik hade ju varit för-svunnen i många år! ”Det kan inte passa”, upp-lyste mig museimannen, ”liket är fortfarande för-svunnet.” Inspektören gick dock med ner i maga-sinet. Vid åsynen av kroppen i kistan kom en sakligdansk kommentar utan minsta spår av upphetsning:

-”Vad faen gör hon her!”

När sedan locket lyftes av kom nästa sakligaoch mycket trovärdiga kommentar:

-”Hon lukter!”

Historien bakom Huldremosekvinnan på Natio-nalmuseet, ett mosslik från den sydskandinaviskajärnåldern, är egentligen en otrolig historia som måstekunna berättas även i skånskt sammanhang. Kvin-nans klädesdräkt gör det nämligen möjligt att före-ställa sig hur även skånska kvinnor gick klädda förlite mindre än tvåtusen år sedan. Kroppen i Köpen-hamn är också det närmaste vi i Skåne kan kommaett äkta mosslik.

Kvinnan hittades redan 1879 av en torvgrävare.Polis tillkallades, liket blev lagt på bår och fört till ennärliggande gård där det blev tvättat och klädernatogs av. När man försökte tvätta den dödas hår loss-nade emellertid hela kalufsen. Vem var hon? Vardet kanske en lösdriverska som mördats? Liket pla-cerades i en kista och grävdes ner på kyrkogården.Museet fick emellertid nys om fyndet, graven öpp-nades och den döda transporterades nu in till sjuk-husets likrum. När man frågade efter den dödaskläder fick man följande telegram från gårdsäga-ren:

”Kläderna hänger nu i min gård för att torkaefter det att de blivit tvättade.”

År 1904 ville Nationalmuseet bli av med liketeftersom man på den tiden var trångbodda. Kvin-nan hamnade nu på ett anatomiskt laboratorium ochhär försvann hon snart. Strax innan vi besökte Na-tionalmuseet hade emellertid en tjänsteman åter-funnit liket och transporterat henne tillbaka till mu-seet, utan inspektörens vetskap. Därav det märk-liga sammanträffandet.

151

Tollundmannen på Silkesborgs museum i Jylland, ett nästan tvåtusenårigt mosslik.Mannen har hängts och slängts i mossen.

152

Huldremosekvinnans kläder hänger nu i den per-manenta utställningen i Köpenhamn. Hon har haften fotsid klänning av ull som hållits uppe av en lä-derrem. Ett stort stycke av ulltyg har vilat över kvin-nans högra skuldra och detta har hållits samman aven bennål under vänster arm. Över detta har kvin-nan haft ett kapuschongliknade plagg som dragitsöver huvudet. Detta var gjort av fårskinn, dels medhåren vända utåt, dels med håren inåtvända vid halsoch skulderpartiet. Trots att kvinnans eget hår trillat

av vid tvättningen kunde ögonvittnen berätta att detvarit tvinnat med ett halvmeter långt yllesnöre. Runthalsen har hon burit ett halsband med två bärnstens-pärlor.

Har dessa forntidsmänniskor offrats till gudarnaeller har de bestraffats för något som de gjort? Dettaär en fråga som nästan är omöjlig att svara på. Detenda vi vet är att de inte självmant sökt döden. Huld-remosekvinnan var bunden och troligtvis dränkt, Tul-

”Huldremosekvinnan” som vi fann henne i museets magasin.

153

lundmannen var hängd och den s.k. Grauballeman-nen i Aarhus har fått halsen uppskuren; avslöjandebevis på en hård verklighet. Men vi vet också ge-nom Tacitus tvåtusenåriga berättelse hur germaner-na behandlade sina brottslingar:

”I deras domstolar kan en anklagelse bli fram-förd eller åtal väckas mot ett svårt brott. Straffenberor helt på brottens art. Förrädare och desertörerhängs i träden; de fega, de krigsrädda och de somvanhedrats med avskyvärd försyndelse, kastas neri sjöarnas myrar med ett spjälverk över sig. De me-nar att denna skillnad i bestraffningar visar att brottbör bli synligt straffat, medan vanära bör begravasi skymundan. Även mindre lagöverträdelser harbötesstraff kopplat i proportion till förseelsen; hansom är anklagad får böta med en viss mängd häs-tar eller boskap. Halva bötessatsen får kungen el-ler staten, halva går till den person som har drab-bats och till dennes släktingar.”

Men gravarna finns kvar

Sommaren 1977 pågick utgrävning i Kristineberg,ett blivande villaområde mellan Fosie och Oxie. Up-pe på en stor höjdsträckning hade arkeologerna frånMalmö museum hittat ett dittills okänt gravfält frånden yngre bronsåldern fram till romersk järnålder,dvs till ca 400 e.Kr. Totalt kan det ha rört sig om ettåttiotal gravar. Flertalet av dessa var endast små-gropar, fyllda med brända ben, sot- och kolrestervilka låg utspridda över ett stort område. I en groppåträffades en gravurna med rentvättade, brändaben. Överst låg en praktfull rakkniv av brons vilkenkunde dateras till bronsålderns allra sista del. Uppepå ett markant höjdavsnitt fann vi fyra skelettgravar.Två av dessa var det något alldeles speciellt med.Båda var kvinnogravar. Att det har varit frågan om

betydande kvinnor vittnar de rika gravgåvor somde fått med sig till dödsriket. Här återfanns storahalsband med mängder av glaspärlor i olika färgeroch här fanns olika typer av vackra bronssmycken.Gravarna kunde dateras till romersk järnålder.

Från dessa två praktgravar ledde en stensatt”väg” nerför kullen mot ett dåtida sankmarks- ellersjöområde. Var vägen en gång slutat vet ingen idag; området här nere är fortfarande obebyggt. Detär antagligen inte orealistiskt att tänka sig att självaboplatsen legat här vid vattnet. Varför jag talar omvägen med ett visst förtecken är det faktum att vi iden breda småstenspackning som utgjorde självabeläggningen inte kunde finna några direkta resterefter hjulspår; i varje fall inte så tydliga som manvid senare utgrävningar har funnit i närheten avFosieområdet.

Skelettgravarna skapade problem genast de dökupp. Vi arkeologer var väl medvetna om att detskulle ta tid att gräva ut dessa, något som exploatöreninte hade. Problemet löstes emellertid elegant. Tvåstora träramar grävdes ner runt gravarna; två stål-plåtar sköts sedan in under dem och gravarna kundemed lastbil transporteras in till museet för fortsattutgrävning inför publik inne på museet. Människorströmmade till; ja det fanns t.o.m. intresserade somkom dagligen och som hade hopfällbara stolar medsig för att kunna följa konservatorernas idoga ar-bete med friläggningen.

Innan utgrävningen ute i Kristineberg fanns detovan mark absolut inget att se av detta stora, forn-tida gravfält. Plogen hade sedan länge utplånat varjespår av synliga märken. Att sådana en gång måsteha funnits visar det faktum att när man anlagt nyagravar hade man inte grävt sönder andra redan be-fintliga gravar. Troligtvis har alla gravar markerats

154

av små uppkastade högar. Det ligger nära till handsatt åter rådfråga romaren Tacitus:

”Det finns ingen pompa i deras begravningar;de iakttar helt enkelt bruket av kremering av krop-parna av ärofulla män. De staplar inte klädesplaggeller annat på likbålet. Den dödes vapen och iblandhans häst anförtros åt elden. Graven bildar en gräs-täckt hög. De förnekar imponerande monument sommed sin storslagenhet skulle vara besvärande förden döde.”

Vid genomläsning av denna berättelse tänker manosökt på det gravfält vid Albäcksbacken invid Trel-leborg som omtalats tidigare. Än i dag kan man sede små jordpucklarna vid strandängarna till Öster-sjön. De är dock så obetydliga att de nästan för-svinner under sommarens höga grönska. Annat ärdet med de gravfält som utmärker sig genom restastenar, antingen ensamma s.k. bautastenar eller till-sammans bildande någon geometrisk form. Järnål-dern har en rik flora av olika gravformer. Du finnerstenmarkerade gravar i huvudsak i de bygder som i

En av Kristinebergsgravarna från romersk järnålder under utgrävning.Till vänster ses den döda kvinnans lårben.Arkeologerna har just påbörjat friläggningen av hennes smycken, ett arbete som sedan kom att slutföras inne påMalmö museum.

155

äldre tider saknade större odlingsintensitet. I dessaområden finns nämligen oftast mycket sten i mar-kerna, varför gravmarkeringar skonats. Norra Skå-ne har därför än i dag kvar många fullt synliga järn-åldersgravar. De kan bestå av bautastenar eller avolika stenformationer. Runda stencirklar, fyrkantigaformationer, treuddsliknande figurer med långa ochutdragna spetsar, domarringar med endast någrastora stenar i en cirkel samt s.k. skeppssättningar.

Vad gäller små stenrösen i skogarna kan det varasvårt att avgöra om det är frågan om gravar ellerom s.k. odlingsrösen. När bonden i äldre tid skullebryta ny åkermark, plockades stenar till en viss stor-lek upp från marken och kastades samman i högar.När marken var rensad kunde bonden så och skördarunt stenrösena och runt de större jordfasta sten-blocken. Hur ska man då vid endast en ytlig besikt-ning kunna avgöra om det är frågan om odlingsröseeller gravröse? Det är inte lätt men några små knepfinns. Avståndet mellan odlingsrösen är t.ex. oftadet dubbla avståndet som man har orkat kasta ste-narna. Odlingsrösen innehåller därför gärna stenarsom inte väger mer än en normal ”kasttyngd”. Föratt urskilja yngre odlingsrösen kan man också gå

upp och hoppa på dem. Stenarna har ännu inte hun-nit sätta sig ordentligt och det uppstår ibland ett”bunkande” ljud i yngre stenansamlingar. Det skaemellertid betonas att det inte alltid är lätt att varafornminnesletare. Ta bara min egen far. Han hitta-de strax invid sitt sommartorp vid Finja ett jordfastblock med skålgropar. Runt blocket kunde man iterrängen räkna till ett trettiotal smårösen. Var dettaodlingsrösen eller gravar? Lunds universitet gjordeutgrävning på platsen och fann att det var det först-nämnda. Men en datering av rösena genom C-14-metoden visade samtidigt att dessa var uppkastadeunder förromersk järnålder; de var alltså mer äntvåtusen år gamla. Rösena i Svärtingstorp vid Finjavisar alltså inte på rester efter järnålderns männis-kor; de uppvisar i stället unika spår efter det odlings-landskap som de dåtida människorna skapade.

Ett av Skånes största järnåldersgravfält med restastenar är det s.k. Vätterydsgravfältet strax söderom Sösdala. Om detta skriver G. Ljunggren i sinaböcker åren 1852-63:

”På Vätteryds hed i Mellby socken utmed lands-vägen emellan Gunnarps by och Sösdala gästgivare-

Vätterydsgravfältet återgivet på ett äldre kopparstick.Foto i LUHM:s arkiv.

156

gård finns uppresta en mängd stenar, vilkas antalSjöborg uppskattade till 600, ifrån en till fyra alnarhöga. Sträckningen går från söder till norr; och raktfram i väster ser man en stenhäll, som kallas ”klack”,enligt allmogens utsago så kallad efter jättarnas an-förare. Anföraren skulle nämligen ha bott i dennahäll, vilken haft en järndörr, och dit fördes de av or-tens flickor, vilka av jättarna blev bortsnappade. Uren gammal folkvisa har man följande fragmenter,vilka avse dessa stenar:

På Jättery: Wättery: der stånder ett gny,När slaget stod miilan Gunnarp och Medelby.”

Gravfältet är, trots sin storlek, i dag uppenbartintet med vad det var för lite mer än hundra år se-dan. Nu kan du som besökare kanske se hälften avden forna stenansamlingen; stenar som formerarsig till olika geometriska figurer såsom fyrkanteroch skeppssättningar men som också utgör en-samma bautastenar, resta över döda ”skåningar”.Under åren 1955 och 1957 genomförde min högtvärderade arkeologilärare Märta Strömberg en stör-re undersökning av flera stensättningar. Hon kundedå konstatera att gravfältet rymmer ett stort antalkremerade människor från perioden ca 400 e.Kr.till runt 1000 e.Kr. I en del av de stenmurar somomger gravfältet finns med stor sannolikhet en heldel av de forna gravstenar som oförstående mark-ägare forslat bort. Min egen farfar, med en släkt-gren bördig från området, kunde berätta om enbonde som gjort så i början av 1900-talet. Han av-slöjades och fick sätta tillbaka några stenar. Givet-vis är det stor risk att han då satte dessa fel.

Att de skånska bönderna gått hårt åt t.o.m. storaoch imponerande stenmonument råder ingen tve-kan om. Ta t.ex.området invid Färlöv norr om Kris-tianstad. Carl Linné noterade sommaren 1749:

”Här stodo på åkerfälten många höga och smalastenar uppreste, och på åtskilliga ställen voro de iavlånga ringar uppställte.”

I dag finns endast 28 stenar kvar. Inför en nybe-byggelse i området kallades Regionmuseet i Kris-tianstad till platsen. När den översta matjorden varavschaktad avslöjade mörka fläckar i marken vardet en gång stått uppresta stenar. Två enormt storaskeppssättningar återfanns på detta sätt, antagligenLinnés ”avlånga ringar”. Det minsta skeppet harhaft en uppskattad längd av 50 meter med en breddav 13 meter. Det största har däremot kunnat be-räknas till mellan 74 och 81 meter långt med enbredd på 18 meter; spåren efter Sveriges störstaskeppssättning hade därmed sett dagens ljus. Bådeutanför och innanför dessa båda jättegravar påträf-fades rester efter begravningar i form av brändaben från både människor och djur. En C-14 date-ring av kol från de gropar som stenarna stått i gaven datering till 700-800-talet e.Kr. för det lilla och800-900-talet e.Kr. för det större skeppet.

En av Skånes mest romantiserade, fantasieg-gande och storslagna fornlämningar är Ale stenarvid Kåseberga. På en markant åssträckning sombrant stupar mot havet står i dag en 67 meter långskeppssättning. Den idoge matematikern kan räknatill 58 stenar. Fornlämningen omnämns år 1624 som”Als stene”. Området kallades emellertid redan ibörjan av 1500-talet för ”Hesten” vilket ligger tillgrund för en annan känd benämning, ”Heestenar”.En tredje benämning, ”Urbani” eller ”Urbans” gravdyker upp i slutet av 1600-talet.

Fornlämningen vid Kåseberga har under sekler-nas lopp farit illa. Redan en teckning från år 1777visar att flera stenar fallit och år 1801 kunde manräkna 19 liggande stenar. År 1916 ”restaurerades”

157

Vätterydsgravfältet under utgrävning på 1950-talet. I denna fyrkantiga stensätt-ning påträffades rester efter en kvinna som kremerats. Foto i LUHM:s arkiv.

158

fornminnet. Stenarna restes åter och ett obekantantal ”tillrättaskaffades”, vad nu det kan betyda.Kanske skaffade man fram tio nya stenar efter-som stenantalet på 1800-talet endast uppges till 48.Genom 1900-talets intensiva odling runt skeppetlösgjordes den sandiga jorden och skeppet överlag-rades snabbt till den grad att flera höga stenar näs-tan försvann under mark. År 1956 frilades skeppetåter, tyvärr med hjälp av hårda verktyg som gräv-maskin och caterpillar. Det är ofrånkomligt att ävenden ursprungliga markytan under flygsanden häri-genom skadats.

På 1970-talet framkastades de första teoriernaom att Ale stenar skulle vara ett hjälpmedel för ast-ronomiska beräkningar. Denna teori har genomsy-rat den senare diskussionen. Man har bl.a. försöktvisa att de forntida konstruktörerna använt sig avparabelformen, dvs att stävpartierna inte är spet-siga utan jämt rundade enligt strikta matematiskaformler. Genom att jämföra stävstenen med solens

gryningsläge vid sommarsolståndet, har man t.o.m.trott sig få fram ett dateringsunderlag för skeppet!

För att klarlägga skeppets funktion är det vik-tiga att fastslå att det från början inte legat ensamthär uppe på höjden. Den pålitlige Bruzelius omnäm-ner nämligen följande på 1870-talet:

”Nära sjökanten vid Kåseberga fiskläge liggeren ansenlig fornlämning, bestående av ett ofantligtstort skepp med ett mindre dito på varje sida, avallmogen kallad ”Urbans grav, Ales och Hedeste-nar”. Numera består fornlämningen av ett omkring106 alnar långt och 30 alnar brett, av 48 stenar be-stående skepp, liggande i sydost och nordväst. Deni fören stående stenen, nu kullfallen, är 9 alnar. Somteckningen visar är de övriga stenarna lägre, samtde vid ändarna och i mitten högst. I nordvästra än-dan är skeppet bredare än i den andra. Vid den enasidan ligger ett av åtta mindre stenar bildat skepp,omkring 32 alnar långt och 10 alnar brett. På andra

C.G. Hilfelings avbildning av Ale stenar år 1777. Notera de stenar som finns utanför båda långsidorna vilka ärrester efter två mindre skeppssättningar.

159

sidan är endast ett par stenar kvar, men bonden,som ägde jorden för omkring 20 år sedan, omtaladeatt i hans ungdom fanns ett liknande skepp vid and-ra sidan.”

Det torde således inte finnas någon tvekan omatt Ale stenar är en rest efter ett större forntidagravfält. Stenar har ju varit en bristvara i slättbyg-derna och detta gick förr hårt åt fornlämnings-beståndet. Det är troligen endast genom sin storlekoch givetvis också de till graven knutna legendernasom gjort att det stora stenskeppet delvis bevaratsin i vår egen tid.

Vid en utgrävning år 1989 hittades träkol straxinvid en av stenarna. En s.k. C-14-analys gav rikt-värdet 650 e.Kr. Sedan dess har ytterligare femstycken C-14 dateringar gjorts från Ale stenar. Föl-jande dateringar finns nu för skeppet (tidsinterval-lerna är angivna med de gränser som visar äldstarespektive yngsta tänkbara årtal för provet):

330-540 e.Kr.540-650 e.Kr.540-650 e.Kr.545-745 e.Kr.640-790 e.Kr.820-980 e.Kr.

Vi kan alltså med detta tillförlitliga daterings-underlag ange en absolut datering av stenskeppettill en tidsperiod någon gång mellan 330 e.Kr. och980 e.Kr. Ser vi på fyndomständigheterna så är provnummer ett ovan hämtat från en gravurna som hit-tades inne i skeppssättningen. Denna grav kan, ochbör troligtvis, tillhöra det äldre gravfält som säkertfunnits på platsen innan skeppet uppfördes. De femövriga proven visar en datering på 540 - 980 e.Kr.och det är under denna period som vi helt säkertska söka Ale stenars anläggande. Ett av de provsom anger dateringen till mellan 540-650 e.Kr. är isammanhanget mycket intressant. Det kommernämligen från botten av den nedgrävningsgrop vari

N.G. Bruzelius teckning av Ale stenar ca 1860. Endast ett sidoskepp, 32 alnar långt, är vid denna tid bevaratbredvid det stora skeppet.

160

man nedsatt ett bevisligen orubbat stenblock. Prov-biten måste ha kommit på plats i samband med denursprungliga stenresningen. Ale stenar är såledesuppfört någon gång runt 600 e.Kr. under den pe-riod som arkeologerna kallar för ”vendeltid”.

Därmed faller alla fantasirika teorier om att sten-skeppet skulle ha varit från äldre tider. Bronsåldernär ju en datering som ivrigt förfäktats av några för-fattare. Man har härigenom behandlat arkeologiskalämningar nästan som fan läser bibeln. Den nu etab-lerade dateringen är nämligen så stark att den svår-ligen kan ifrågasättas. Inte bara den fastslagna date-ringen utan även omständigheterna kring skeppettalar sitt tydliga språk. Ale stenar är t.ex. inte längreSveriges största skeppssättning. Färlövskeppet frånyngre järnåldern har distanserat det riktigt ordent-ligt. Redan innan detta skepp hittades norr om Kris-tianstad kände man emellertid till stora skeppssätt-ningar i Sydskandinavien. Vid Södra Ugglarps gårdstrax sydost om Dalby finns t.ex. ett annat av Skå-nes stora stenskepp, passande nog kallat för ”Jätta-graven”. I Jelling i Jylland finns rester efter ett liknan-de, mycket stort stenskepp, daterad till järnåldernföre sen vikingatid. Utgrävningar i Skåne av såda-na här skeppssättningar i samma karakteristiska stilsom Kåsebergaskeppet har alla gett entydiga date-ringssvar, nämligen vendeltid - vikingatid. Det fannsalltså redan innan C-14-dateringen av Ale stenaregentligen inga som helst indikationer på att göradetta skepp äldre. Sensationslystnaden gick före vil-jan till ren faktaredovisning.

Ale stenars monumentalitet och otroligt vackraläge har givetvis bildat grogrund för en massa fab-ler och fantasifulla tankar. Journalisters ivriga öns-kan om sensationsarkeologi tillsammans med skickligmarknadsföring gör att man tämligen lätt kan spridavilseledande bakgrundsfakta om sådana här plat-

ser. Egentligen är det inte märkligt att finna ett såstorslaget begravningsmonument som Ale stenar justvid Kåseberga. Skeppsfarten under yngre järnåldermåste ha varit betydande. Från havet är höjdernavid Kåseberga goda riktmärken och man har närakontakt med Bornholm. Otroligt rika gravfynd frånjust vendeltiden har påträffats på denna ö. Öns ri-kedom måste helt enkelt ha varit baserad på en in-tensiv sjöfart även med Skåne.

Strax norr om Fotevikens Museum, ytterst pådet smala näs som finns mellan Höllviken och Fote-viken, ligger ett av Skånes största gravfält från järn-åldern. Inte mindre än 141 skelettgravar har påträf-fats. Det hela började året 1931. En byggmästareinköpte marken för att där kunna anlägga en grus-täkt. Genast stötte man på skelett, vilka låg väldigtgrunt under det sandblandade jordlager som täckernäset. Arkeologen Folke Hansen tillkallades och un-der fyra somrar grävde han med medhjälpare framgravarna. Våren 1935 möter vi i pressen en för-tvivlad utgrävningsledare. Pengarna som riksantik-varieämbetet bidragit med hade endast varit bidragfrån s.k. ”reseförordnande” och medel för vidareundersökningar kunde inte beviljas:

- ”Skall något ytterligare göras måste det ske isommar. Sedan är det för sent. … Att, som skeddeförra våren, fem gravar blev förstörda, kan intebyggmästaren lastas för, hur beklaglig händelsen änvar i och för sig.”

Den aktive Folke Hansen lyckades dock att viaprivatpersoner få medel till att fortsätta undersök-ningarna. Följande år kunde han därför summeraen mycket lyckad utgrävningsverksamhet vid ett avSkånes absolut intressantare järnåldersgravfält:

”Årets undersökning är koncentrerad till områ-

161

den, som ligga dels väster om det förut undersökta,dels öster om detsamma. På den västra sidan fin-ner man gravar med vackert ornerade lerkärl, kam-mar och vackra mosaikpärlor, under det att på denöstra sidan, där en intensiv gravläggning skett, en-dast finns illa brända lerkärl, en eller annan pärlasamt enkla föremål av järn. Allt visar emellertid, attgravfältet varit använt genom åtskilliga århundra-den, sannolikt från början av första århundradet efterKristi födelse och ända in mot hednatidens slut.”

Folke Hansen noterar också att han nu, somma-ren 1936, undersökt ett så stort område runt självagrustäkten att denna verksamhet rimligtvis inte kom-mer att kunna förstöra de viktiga gravlämningar påmånga år framåt:

”Vad som sedan återstår av det mäktiga grav-fältet hoppas jag kan sparas till kommande tider.”

Därmed glömdes i stor sett gravfältet vid Öre-sund bort. Fotevikens Museum hoppas nu att manåter kan få till nya forskningsinsatser för att räta utmånga av de frågetecken som finns. Kommer t.ex.skeletten från en fast bosättning i området eller kom-mer de kanske från den handelsplats som funnitshär? Egentligen är detta lätt att konstatera. Medmodern genteknik kan man bestämma om de dödavarit släkt med varandra. Men någon ska ha viljanatt göra det och någon måste betala.

Och de hade tak över huvudet

Länge var våra boplatser från den förromerskajärnåldern i Skåne få och obetydliga. När därförBengt Salomonsson år 1971 skrev sitt omfattandeverk om Malmös forntidshistoria kunde han barakonstatera att:

En av många skelettgravar från gravfältet ute på det vind-pinade Lilla Hammars näs. Trots att fornlämningen är en avSkånes största i sitt slag har fortsatta utgrävningen efter1930-talet inte företagits i området. Foto i LUHM:s arkiv.

162

”Fynden från den äldsta järnåldern, förromerskeller keltisk tid, är snabbt genomgången. Hela pe-rioden representeras (i Malmöområdet) av en fibu-la, några spjutspetsar av ben och ett boplatsfynd.”

Det boplatsfynd som åberopades var ett fyndsom gjorts vid det s.k. Per Albins hem, ett bostads-område i södra Malmö mellan Kulladal och Söder-kulla. När man 1964 schaktade för bebyggelsen komdet under den avbanade jorden fram några storaigenfyllda gropar av vilka några innehåll föremålfrån yngre bronsålder men det kom också fram gro-par från förromersk tid, alltså från århundraden föreKristi födelse. Om det varit en kontinuerlig bebyg-gelse under kanske ett halvt årtusende eller om detvarit avbrott mellan bronsåldern och järnåldern gårdock inte att säga.

I en stor och grund grop kunde arkeologernagräva upp mängder med keramikskärvor. Man tol-

kade den stora nedgrävningen som grunden till etthus. I botten fanns nämligen ett stenlager som kanha utgjort någon form av golvnivå. Ovanpå stenarnalåg lager av bränd lerklining, troligtvis rester efterlerklinade väggar som störtat ihop vid en brand. En-dast fynden av keramik kunde tillvaratas. Efter detatt konservatorn på Malmö museum pusslat ihopden stora mängden skärvor till både större bitar ochhelare kärl kunde man få en överblick över det hela.Här fanns flera småkärl och bägare i ett svartaktigtgods, här fanns ett större kärl med glättad och blankyta som hade ingraverad dekor och här fanns and-ra kärl som säkert använts till matlagning. Dess-utom hade man för tvåtusen år sedan haft storaförrådskärl av keramik med fyra till fem cm gods-tjocklek. Vad dessa enorma kärl varit avsedda attinnehålla står var och en fritt att gissa; kanske säd.

Två typiska keramikföremål från den här tidenär lerblocken och silkärlen; båda påträffades i dettroliga huset vid Per Albins hem. Silkärlen, sombörjar uppträda i den allra sista delen av yngre brons-S.k. silkärl från boplatsen vid Per Albins hem i Fosie.

Ett s.k. lerblock från en järnåldersbosättning nära Fosiei Malmö.

163

ålder, kan beskrivas som keramikcylindrar, öppna ibåda ändar och kraftigt avsmalnande mot den enaänden. Innan leran torkat har man genomborratkärlväggarna med en mängd runda hål. Allmäntanses dessa kärl ha fungerat som silkärl vid ost-tillverkning. Vasslan har kunnat rinna ut genom hå-len och lämnat ostmassan kvar inne i behållaren.När osten stelnat har man tack vare det smalarehålet i ena ändan kunnat trycka ut den. Det hela ärdock en enda kvalificerad gissning, något som inteär helt ovanligt inom arkeologin.

Det andra tidstypiska föremålet från det fram-grävda huset är ett fragment av ett s.k. ”lerblock”eller ”eldbock”. Om man är ute på gissningarnas isnär det gäller silkärlen har man hamnat på myckettunn is när det gäller att hitta på en funktion fördessa märkliga tingestar. Ett i genomskärning kva-dratiskt och avlångt lerblock har ornerats med ribb-dekor utmed sidorna. Ribbor bildar också kryss-mönster och ofta har blockens kortändar försettsmed vardera ett stort runt hål. Blocken är inte stora,upp till knappa decimetern i höjd och kanske detdubbla i längd. De påträffas nästan alltid i huskon-struktioner, vilket gjort att man tolkat dem som nå-gon form av husaltare. Kan man inte förklara nå-got inom arkeologin är det tradition att ta till kultsom en tänkbar förklaring! Sanningen är den att viinte har den blekaste aning om vad man använtdenna typ av föremål till.

Sedan 1971, när huset från Per Albins hem pu-blicerades, har det hänt mycket inom den skånskaarkeologin. Numera är det inte alls ovanligt medhus t.o.m. från den äldsta delen av järnåldern.Arkeologerna har helt enkelt lärt sig att hitta hus-resterna. Vi på Malmö museum var några av desom var banbrytande i Sverige på det området un-der 1970-talet. Platsen där vi kunde testa fram olika

sätt att undersöka stora avschaktade ytor var fak-tiskt i Fosie. Det var här som en av grundstenarnatill den moderna inhemska arkeologin lades.

Matjorden på våra skånska åkrar ner till ett djupav ca en halv meter är ständigt i rörelse; varje årdrar plogen sina nya fåror i marken. Eftersom denforntida markytan oftast har legat på samma nivåsom dagens är de dolda fornlämningarna endastbevarade under ploggången. Detta vill säga att detendast kan finnas spår bevarade efter de konstruk-tioner som under forntiden stack djupt ner i jorden.Länge var det så att av järnålderns bebyggelse kändeman endast till s.k. grophus, dvs hus på ett tjugotalkvadratmeter som en gång delvis grävts ner i jor-den och som vid schaktningarna lätt kunde ses somstora mörka fyrkantiga gropar, igenfyllda med jord.

Vid mitten av 1970-talet förändrade vi söktek-niken vid schaktningar. Arkeologerna började nufölja schaktmaskinernas arbete och kunde på så sättse den fortfarande fuktiga markyta som avbanats.Fukten gjorde att mindre mörkfärgningar, typ igen-fyllda stolphål, tydligt avtecknade sig. En träkäppslogs ner vid varje sådan misstänkt plats och mas-kinen fick inte längre tillträde till just det området.Det gällde att vara snabb med att göra schaktnings-observationen. Redan en timme efter avschaktning-en hade marken torkat upp och mörkfärgningarnahade då försvunnit.

Resultaten lät inte vänta på sig. Plötsligt var viöverhopade med igenfyllda stolphål efter långhusfrån hela vår forntid. Ofta var det endast hålen ef-ter de en gång djupgående, bärande stolparna somvar kvar men arkeologin hade tagit ett stort stegframåt. Nu steg plötsligt hela forntida bebyggelse-komplex bokstavligt talat upp ur jorden. Underutgrävningen av industriområdet Fosie IV förfina-

164

des tekniken ytterligare. På en yta av 60 ha eller600.000 kvm hittades på detta sätt 3.203 stolphåltill hus från senneolitisk tid, över bronsåldern, in ijärnåldern och fram i vikingatiden. För första gångeni Skåne kunde vi se hur hus, antingen ensamma el-ler tillsammans, grupperade sig i terrängen, hur deefter en tid flyttats för att åter bli nyuppbyggda påannan plats någon eller några generationer senare.

I ett tidigare kapitel om gamla skånska hus be-rättade jag om de senneolitiska husen från FosieIV. Dessa har troligtvis varit uppförda av trä ochtorv. Avsaknaden av igenfyllda gropar där man kun-nat hämta lera visar nämligen att lerklinade hus tro-

ligtvis inte använts under stenåldern. Vid mitten ochslutet av den yngre bronsåldern måste det emeller-tid ha varit ett enormt uppsving i husbyggande ochexpansionskraft. Man ser det bl.a. genom att storagropar har grävts med det primära syftet att kom-ma åt leran i marken. Dessa gropar har sedan fylltsmed avfall från boplatserna och är således tack-samma att gräva ut. Det har inte varit någon hejdpå lertäkterna under denna tid. Många och storaytor i Fosie är t.ex. helt perforerade av sådana igen-fyllda lergropar.

Lertäkterna är tecken på flera saker i det forn-tida samhället. Uppenbart har det blivit virkesbrist i

Utgrävningsbild från Kristineberg som visar en typisk arbetssituation för arkeologer. I skuggan av de storaschaktmaskinerna arbetas det febrilt med att rädda vårt kulturarv undan förstörelse. Foto Göran Winge.

165

de skånska slättområdena under den yngre delenav bronsåldern. Skogen har blivit skövlad och detöppna landskapet måste ha brett ut sig. Det hartroligtvis varit frågan om en kraftig befolkningsök-ning och stort utnyttjande av naturens resurser. Föratt möta detta infördes byggtekniken med det ler-klinade huset. Kanske är det också nu som det ty-piska skånska korsvirket kommer till. Det ska ocksånoteras att några fynd från Danmark antyder attde lerklinade väggarna dessutom varit målade.

I början av järnåldern försvinner lertäkterna. Det-ta kan förklaras av att det inträtt en befolknings-stagnation; att odlad mark växt igen och det återblivit god tillgång på virke. Då man inte längre harhaft djupa gropar att kasta sitt skräp i försvinnerockså mycket av spåren efter vår forntid. Kanskeär detta en av flera förklaringar till att det finns sålite föremål bevarade från järnåldern jämfört medt.ex. bronsåldern. För det är verkligen inte mycketarkeologen som historisk detektiv har att gå efternär det gäller att rekonstruera vår äldre järnålder.Från Fosie IV-utgrävningen kommer själva fynd-materialet från järnåldern nästan uteslutande frångrophus och brunnar. Och inte ens detta materialetär rikligt:

- ”Fyndmängden i grophus och brunnar varierarstarkt men generellt sett är materialen inte stora,speciellt vid en jämförelse med de från yngre brons-ålder”, utbrister chefsarkeologerna för den storautgrävningen, Nils Björhem och Ulf Säfvestad, närde gör sin omfattande analys av materialet.

Det verkar som om de bebyggelser som fanns iFosie IV-området under den yngre bronsåldern fort-satt in i järnåldern. Dessutom tillkommer en sam-ling av hus som utgrävarna vill karakterisera somden första riktiga bybildningen i området. Under ef-

terföljande romersk järnålder och folkvandringstid,alltså fram till tiden ca 550 e.Kr., bibehålls bosätt-ningsmönstret från den tidiga järnåldern. Bosättning-arna verkar sedan minska under den s.k. vendel-tiden, dvs århundradena strax innan vikingatiden.Detta är ett något överraskande resultat eftersomman t.ex. genom pollendiagram från Ystadsområdetklart kunnat påvisa ökad mänsklig aktivitet på detskånska landskapet under just vendeltid.

År 1964 startade man i Lejre nära Roskilde enarkeologisk försöksby, en fornby som speglar mil-jön under yngre järnålder. Man hade redan tidigarei Danmark gjort små försök med att rekonstruerabyggnader efter arkeologiska resultat men med Lej-reexperimentet blev det fart på denna typ av verk-samhet. Lejre skulle komma att få många efterföl-jare; under lång tid enbart i Danmark, sedan ocksåi övriga nordiska länder. Arkeologerna rekonstrue-rade; man testade järnåldershusen genom att stän-digt bo i dem och man anlade åkrar och betesängarför kreaturen. Husen var långhus med bostad i enaänden och stall i den andra. Mörka invändigt; alltkretsande kring långhärden på golvet. Till Lejre komjag en dag med en modern arkitekt.

Året var 1989 och jag hade blivit utsedd av Malmöstad att ansvara för en vikingautställning i Florens.Till arkitekt hade jag valt den skicklige Ivo Waldöroch nu skulle jag visa honom järnålderns bostads-och skeppsbyggnadsteknik. Först på besökslistanstod Lejre fornby. Ivo gick omkring och förvåna-des storligen över många detaljer i husen. Jag fickförklara att man visserligen ofta visste hur stolphålentill husen varit placerade men att man i mångt ochmycket endast gissat sig till hur husen sett ut ovanmark. Några inredningsdetaljer kände man i stortsett inte alls till och därför hade man gjort det såenkelt som möjligt för att det ”inte skulle bli fel.”

166

Från Lejre for vi direkt till Vikingaskibshallen iRoskilde med sina mycket välbevarade original-skepp från slutet av järnåldern. Ivo Waldhör behöv-de inte ha sett på dessa skepp många minuter för-rän jag fick en skopa ovett. Ordvalet var någontingi stil med:

-”Tror du att jag är hur dum som helst! Du skainte inbilla mig att människor som har kunnat skapasådana här formfulländade skepp; som har haft såstor materialkunskap och så stort hantverkskun-nande skulle vilja bo i sådan hus som du just visatmig. Dom skulle inte ens vilja ha dom till fähus!”

I det ögonblicket visste jag att jag valt rätt arki-tekt till utställningen. Ivo vågade ifrågasätta. Jagdelade helt hans syn på problemet. För mig hadeögonen öppnats redan 1985 när jag tillsammans medett TV-team stod ute på offermossen vid Illerup iJylland och såg den enorma mängd av praktföremålsom man lyfte upp ur djupet. Folk som gick kläddai sådana dyrbarheter bodde helt enkelt inte primi-tivt. Tyvärr är det vanligt att man vid rekonstruktio-ner av hus gör alla så enkla som möjligt. Ofta ska-pas husen av arkeologer och när källmaterialet interäcker till verkar det som stora skälvan inträder.Vad ska kollegerna säga? Resultatet blir att vi fåren totalt snedvriden bild av vår forntid; vi vidmakt-håller på detta sätt uppfattningen att vår nordiskaforntid var primitiv. Speciellt illa är det att detta bud-skap når ut till den yngre generationen. Skolbarnenkan ju lätt jämföra ett besök i ett sådant forntidshusmed läroböckernas bilder av grekiska tempel ochandra praktbyggnader i medelhavsländerna.

Bristen på skrivna källor som omtalar hur husensåg ut är i sådana sammanhang besvärande. Ro-maren Tacitus skrev några generationer efter Kristifödelse följande om germanerna:

”Det är allmänt känt att stammarna i Geramieninte har några städer och att de inte ens tolereraralltför närliggande bostäder. De ligger utspridda ochför sig själv på den plats där en källa, en äng elleren skog har ansetts fördelaktig. De planerar intesina byar på vårt sätt med byggnaderna koppladeoch sammanhållna utan varje person omger sin bo-stad med en öppen plats, antingen som ett skyddmot förödande bränder, eller också för att de intevet hur man ska bygga. De använder sig inte avsten eller tegel; de använder timmer för alla ända-mål, grova massor utan ornament eller attraktion.Vissa delar av deras byggnader förses mera nog-grant med en lera så ljus och klar att det liknar mål-ning eller målat mönster. De är också vana att grävaut underjordiska hålor och staplar på dem stora hö-gar av dynga till skydd mot vintern och som en för-varingsplats för årets skörd, eftersom de genomsådana lindrar kylans stränghet.”

Om inredning eller husens beskaffenhet fram-skymtar intet i denna berättelse. Däremot möter vii det s.k. Beowulfskvädet, ett anglosaxiskt verk medanor ned till troligtvis 700-talet e.Kr., en prakt-byggnad som danerkungen Hrodgar byggt, en öl-hall så stor att dess like inte fanns någonstans:

Hans uppsåt äratt han skall låta göraen gästabudshall,att männen må byggaett mjödhus störreän minnet mält ombland mänskors barn.

De höllo tiden,fort fick folketfärdigt den salen,störst ibland hallar.

167

Heort skall den heta,så var den hugstoreshärskarvilja.

Hrodgar fick dock snart problem med odjuretGrendel som hade den ovanan att om nätterna, närmännen öldruckna sov vid bord och bänkar inne iden höga salen, hälsa på och döda de sovande. Hjäl-ten Beowolf kommer då till hjälp. Han övernattar ihuset och möter Grendel:

Då kom från heden,höljd i dimma,Grendel gående,av Gudsvreden drabbad.I höga hallenhoppades nidingenfinna många mänatt mörda försåtligt.I skumrasket stiger hanmot stället där han vet

Försöksbyn i Lejre nära Roskilde är en av nordens äldsta i sitt slag. Redan i början av 1960-talet skapade här ettantal arkeologer en unik experimentstation när det gällde att öka förståelsen för hur man byggt och bott undervår nordiska forntid. Men ibland kanske rekonstruktionerna blir lite väl primitiva.

168

Misha Naimark bygger i Fotevikens Museums regi en båt genom att sy samman bordsplankorna med rottrådarenligt gammal teknik, hämtad från nordvästra Ryssland. På liknande sätt har man under hela vår forntid samman-fogat skeppsdelar.

169

att vigmännens gyllenevinhall ståndar,täckt med fjäll av guld.

Snart öppnar sig portentrots smidda riglar,när han rör vid den.Så vräkte den illgetnevred som han var,upp hallens dörroch hastigt inträddeGrendel på glimmandegolvet sedan.

Beowolf och hans män vaknar och en våldsamstrid börjar inne i byggnaden:

Ett under var detatt vinhallen kundestå emot dessa stridsmän:den stöpo ej till marken, den ståtliga byggnaden.Med band av järnvar den utan och innanav yrkesslög handstadigt förstärkt.Från syllarna därmången mjödbänk slets,som var smyckad med guld,när de sleto och stredo –så har jag hört.

Om den ståtliga byggnaden som ovan omtalas iBjörn Collinders översättning av Beowulfkvädet va-rit representativ för större offentliga byggnader iSydskandinavien vid denna tid får vara osagt. Där-emot framskymtar i kvädet en byggnad, uppförd påså präktigt sätt att den är långt ifrån den uppfatt-ning om dåtida byggnadskonst som återspeglas i deflesta av våra s.k. fornbyar.

Länge var järnåldern, speciellt dess yngre delsom kallas för ”vendeltid”, ca 550 e.Kr. - 800 e.Kr.,en fyndfattig del av vår forntid här i Skåne. Dennabrist på större fyndmängder stod i skarp kontrasttill de rika båtgravfynd från Uppland och rika fyndfrån Gotland och Bornholm som gjorts. På senareår har bilden radikalt förändrats. Det är nämligeninte så länge sedan som förvånade arkeologer fickupp ögonen på vad som dolde sig strax utanför Lund.

Uppåkra

År 1997 var de stora rubrikernas år när det gäl-ler skånsk arkeologi. Vid denna tid började journa-listerna ta i bruk helt andra rubriker än tidigare närman talade om arkeologiska fynd i Skåne. Varjeartikel eller påannonsering i radio och tv skulle inne-hålla ord som ”unika”, ”märkliga”, ”sensationella”etc. Några fynd var förvisso sensationella men des-sa var egentligen endast ett fåtal. Stilla undrade manom man i Skåne inte längre kunde göra några van-ligt hederliga, ”intressanta” fynd längre. Risken varju att den inte invigde läsaren kunde börja tro attarkeologin mer lade vinn på praktföremål och so-fistikerade fynd än att försöka få fram ett brett forn-tida händelseförlopp.

Det i särklass viktigaste, och faktiskt sensatio-nella, arkeologiska fyndet i modern tid i Skåne ärnog den forntida bosättningen i Uppåkra söder omLund. Tack vare bl.a. de skickliga danska amatörar-keologer som finns på Bornholm kunde arbetet påden sedan länge kända fyndplatsen få lite mera sub-stans. Med metalldetektorer avsöktes de överstajordlagren på en stor yta invid Uppåkra kyrka. Fynd-materialet är fullständigt överväldigande. Tusentalsföremål, merparten i brons men också många i sil-ver och guld har tillvaratagits.

170

Bosättningen i detta område sträcker sig från100-talet e.Kr till 900-talet e.Kr. De dominerandefynd som kommit fram tillhör den yngre delen avdenna period. Detta är inte speciellt märkligt efter-som mycket kommer från områdets övre och följ-aktligen också yngsta jordlager. Genom provunder-sökningar och borrningar har arkeologerna kunnatklargöra att det på vissa platser inom området finnsmycket tjocka kulturlager, mellan en halv och tvåmeter djupa. Härigenom särskiljer sig den forntidabebyggelsen i Uppåkra klart från andra förhisto-riska boplatser, där ju kulturlager i allmänhet nästanhelt saknas eller är ytterst tunna. Tolkningen kanendast bli att det i Uppåkra under lång tid varit frå-gan om ett mycket tättbebyggt samhälle.

Indikationer finns nu på vid vilken tidpunkt somhandelsplatsen/tätbebyggelsen Uppåkra upphört attexistera. Av påträffade vikingatida mynt är arabiskamynt rikt förekommande. Det yngsta arabiska myn-tet är präglat 959 e.Kr. Däremot saknas helt mynt-typer som är vanliga i skattfynd från tiden närmastföre och efter år 1000. Detta har föranlett forskar-na att sätta Uppåkras övergivande till andra hälftenav 900-talet. Det torde sålunda inte vara omöjligt,snarare sannolikt, att se Uppåkras försvinnande isamband med att kung Harald Blåtand (död 986)erövrar Skåne och anlägger Lund.

Det står helt klart att Uppåkra för all framtidskrivits in i den svensk - danska arkeologins histo-ria som en ytterst betydande plats. Men hur för-klara sammanhangen? Tyvärr ligger övergivandetav Uppåkra under vikingatiden, alltså strax före tid-punkten när det skrivna källmaterialet på allvar börjarflorera. Tolkningarna kommer därför alltid att blispekulationer, hur mycket som än grävs fram vidkommande utgrävningar. Jag ska här ge några avde historiska pusselbitar som kan komma i fråga.

Vill man göra sig en bild av var Skånes central-bygder fanns för tusen år sedan kan man användasig av det förhållande att de medeltida kyrkorna lig-ger olika tätt samlade. Eftersom kyrkorna varitmånga i rikt befolkade områden och få i glesbyg-derna, ger de en klar indikation på bebyggelsemönst-ret och innevånartätheten i slutet av järnåldern. Påkartan över kyrkotätheten på nästa sida har inlagtsde köpingar som man menar har varit större han-delsplatser före de första städernas uppkomst runtår 1000. Köpingarna ligger väl samlade till respek-tive bygders centra. Dessa centra representerarockså tyngdpunkten i de medeltida skånska hära-derna. Genom att köpingarna är placerade intillstörre åar är aktiviteterna i köpingarna mycket tyd-ligt riktade mot havet. Det torde inte vara någontvekan om att dessa köpingar, dvs vikingatida stor-handelsplatser, utgjort viktiga internationella handels-platser för de olika skånska centralbygderna. Ut-grävningar i Löddeköpinge har visat att denna ”köp-inge”-handelsplats varit i bruk fram till runt år 1000.För ett härad med en mycket hög koncentration avkyrkor, Bara härad mellan Malmö och Lund, sak-nas emellertid en köpingeort. Som den nordligasteutlöparen i Bara härads kyrkokoncentration liggerUppåkra. Kanske är det så att Uppåkra som han-delsplats bör sammankopplas med just Bara härad,dvs den rika bygden söder om Höje å.

Strax norr om Uppåkra ligger Lund som är enav Skånes allra äldsta städer. I diskussionerna omLunds uppkomst har allt sedan slutet av 1500-taletfigurerat en speciell marknad - ”Tre högars mark-nad” - som skulle ha existerat redan långt före sta-dens tillkomst. Herman Chytræus berättar 1599 isin ”Monumenta Scanensia” om ett hedniskt kult-ställe, bestående av en ljuvlig lund med många klarakällor som fordom skulle ha funnits i trakten av trehögar öster om staden. Dit strömmade folket sam-

171

Författarens bearbetning av den medeltida kyrkotätheten i Skåne. Ju mörkare områden desto större kyrkotäthet.Skånes alla vikingatida köpingeorter är också inlagda på kartan.

172

man för att dyrka de tre gudarna Tor, Oden ochFrigga, vilka stod som bilder på högarna. Givetvisvar denna framställning en fantasiprodukt av sin tiddär man blandat friskt med uppgifterna om hedna-templet i Uppsala.

Då framstår Mogens Madsen lite mer saklig närhan på 1580-talet nedtecknade den tradition somdå fanns att: ”Det sägs att engelsmän fordum i storaskaror för köpenskaps skull strömmat samman tilldenna trakt av Skåne och särskilt till Lund, där detdå långt före Malmös och Köpenhamns grundlägg-ning skall hava funnits en bekant handelsplats.” Vidmedeltidens slut och långt senare hade Lund tvåårsmarknader. Den ena inföll den 10 augusti ochvar domkyrkans skyddshelgon Laurentius festdag,den andra marknaden bar namnet Tre högars mark-nad och hölls på våren. År 1504 anges marknads-tiden för denna till ”näst efter påska” och 1516 tillmåndagen näst efter Kristi himmelsfärdsdag.

Att ”Tre högars marknad” mycket väl kan havarit en marknad som har sitt ursprung långt innanstaden Lunds uppkomst tyder namnet på. Tidigarehar man kopplat denna ursprungliga marknadsplatstill ett område några kilometer öster om Lund. Härlåg förr tre bronsåldershögar vilka år 1569 kallades”Östre”- respektive ”Vestre trehöij berg agir”. Detfaktum att Lunds utmarker på 1700-talet tämligenomotiverat dragits långt åt öster, varvid dessa hö-gar kommit innanför stadens jordar, gör att man kantänka sig marknaden här. Fynden i Uppåkra geremellertid nu ett annat alternativ. Även om det idag endast ligger två gravhögar vid Uppåkra kyrkahar det nämligen ursprungligen funnits tre. Spår efterden sedan länge försvunna tredje gravhögen haravslöjats vid de arkeologiska undersökningarna. Kan”Tre högars marknad” vara identisk med handels-platsen Uppåkra?

För att få en heltäckande bild av den forntidabebyggelsekoncentrationen utmed Höje å måste viockså kasta blickarna öster om Lund och Uppåkra.År 1060 omorganiserades den danska kyrkoorga-nisationen och ett antal stift inrättades. I Skåne blevLund men också Dalby biskopsstift. Dessa två or-ter ligger med endast knappt två mils avstånd, entill synes fullständigt ologisk placering så nära var-andra. Den enda förklaring måste vara att områdetutmed Höjeås dalgång haft en alldeles speciell be-tydelse. Både Lund och Dalby kan t.ex. förklarassom samhällen etablerade av kungamakten underslutet av 900-talet - början av 1000-talet, troligtvisav Harald Blåtand (ca 960-986). Väster om denstora stenkyrkan i Dalby - påbörjad av biskop Eginoca 1060 - har t.ex. en kungsgård legat och ett myntfrån 1017-1023 antyder att anläggningen åtmins-tone funnits redan vid denna tid.

Hur ska man då kunna förklara inte bara Lundsuppkomst utan även Dalbys i förhållande till Upp-åkra? För att vi ska förstå bilden saknas några pus-selbitar. Ytterligare ett forntida bebyggelsecentrumnära Dalby bör tas med. Problemet i dag är att detinte skett några arkeologiska undersökningar i dettaområde. Den dåtida bebyggelsen indikeras endastgenom kraftigt förhöjda fosfathalter i jorden.

Att det måste ha funnit en mäktig forntida be-byggelse i Uppåkra har varit känt ända sedan 1934.Detta år publicerade nämligen Sockerfabriksbolageten karta över Skåne på vilken man sammanställtfosfathalten i de skånska jordarna. Marker med högfosfathalt är nämligen bra för odling av sockerbe-tor. Vad man fick på köpet var ett forntida bebyg-gelsemönster eftersom mänsklig aktivitet genomurin och gödsel skapar höga fosfathalter. På kartanframstår området runt Uppåkra kyrka som det isärklass mäktigaste fosfatområdet i hela Skåne. Två

173

av de näst mäktigaste fosfatområdena i Skåne lig-ger emellertid endast 6-8 kilometer inåt landet, i di-rekt anslutning till Höje å. Invid Kyrkheddinge finnsdet ena medan det andra ligger strax bredvid, intillKornheddinge. Det som gör dessa två områden yt-terst spännande är att de inte ligger i anslutning tillnågon medeltida by eller senare känt samhälle. Dehöga fosfatkoncentrationerna måste därför rimligt-vis härröra från forntida bebyggelse.

Vi ska alltså inte bara tänka oss en stor forntids-bebyggelse enbart i Uppåkra utan även en någotlängre uppströms ån. Något som också styrker dettaär kyrkotätheten i området. På kyrkotäthetskartanavtecknar sig från Bara en utlöpare åt öster. Tättsamlade ligger här också tre orter som alla bär efter-ledet ”heddinge” - Kyrkheddinge, Kornheddinge ochMossheddinge. Är det kanske så att detta namn ären kvarleva efter en större bebyggelse i forntid -vikingatid som senare delats upp i mindre bebyg-gelseenheter? Spelade en gång relationen Heddinge- Dalby samma roll som Uppåkra - Lund? Undermedeltiden finns uppgifter om att Skånes landstingsamlats mellan Lund och Dalby. Tingsplats - kult-plats - handelsplats är kanske de tre faktorer somman ska placera centralt i framtida diskussioner omde viktiga vikingatida bebyggelserna utmed Höje åsdalgång.

Även om den stora handelsplatsen vid Uppåkraverkar ha försvunnit i slutet av 900-talet, har säkertinte platsen helt avfolkats. År 1085 skänkte kungKnut den helige en mängd kunglig mark till den bli-vande domkyrkan i Lund. I det berömda gåvobrevsom bevarats, omtalas att kyrkan bl.a. fick markfrån Uppåkra: ”I södra Uppåkra 4½ bol. I det an-dra Uppåkra lika många bol.” Troligtvis åsyftar detvå Uppåkra dagens kyrkby Uppåkra och det enkilometer söder härom liggande Lilla Uppåkra. Oav-

sett om det nuvarande Uppåkra endast innefattas iett av dessa två begrepp visar det på starkt kungligtintresse vid slutet av vikingatiden. Redan 4½ bol ärfaktiskt bland de största egendomarna som omta-las i gåvobrevet. Kungen har således ägt mycketstora markområden i Uppåkra även efter det atthandelsplatsen försvunnit i slutet av 900-talet.

Det är heller inte omöjligt att tänka sig att någonstorman bott kvar i området in på 1000-talet. I Hjä-rup strax väster om Uppåkra står en runsten. In-skriptionen på denna lyder: ”Navne reste denne stenefter sin broder Toke. Han fann döden västpå.” Da-teringen ligger runt 1000 eller strax därefter. I dagfinns runstenen på en undanskymd plats i en privat

Skaft från Uppåkra, utformat till en figur; av arkeolo-gerna tolkad som en Odengestalt. Foto i LUHM:s arkiv.

174

trädgård som tillhör en god vän till mig. Ägaren harvisserligen klippt ett hål i häcken så att förbigåendekan se stenen men, som brukligt är i Skåne, saknassevärdhetskringlan så ingen vet att det finns ett his-toriskt titthål i häcken. Stenen, som inte står på ur-sprunglig plats, bör vara rest efter en storman. Dettaär kanske det sista spåret ovan mark som vittnarom Uppåkras storhetstid?

Vikingar i Fosie

Denna bok har med utgångspunkt från de mångafornfynd som gjort i och runt Fosie i Malmö gett ettantal nedslag i Skånes långa forntid innan de beva-rade skriftliga källorna för lite mindre än tusen årsedan börjar att ge en lite mera nyanserad bild av

Denna djurstaty från Uppåkra har satt myror i hu-vudet på många forskare. Någon liknande staty finnsnämligen inte. Foto i LUHM:s arkiv.

den dåtida verkligheten. Forntidens sista stora pe-riod järnåldern slutar med vikingatiden. Det är där-för på sin plats att avsluta med ett antal exempelöver skånsk vikingatid. Jag gör detta genom att häm-ta dessa från Fosie, denna gamla kulturbygd i syd-östra Malmö som ständigt givit material till berät-telsen i denna bok. Vi börjar med några vikinga-gravar som helt oväntat dök fram i ett järnvägs-spår.

När man år 1976 skulle anlägga ett nytt industri-spår till det nya industriområdet Fosie IV påträffa-des nära en gravhög från bronsåldern, den s.k. ”Grö-tehög”, ett flertal gravar från vikingatiden, närmarebestämt fjorton stycken. Samtliga döda hade blivitjordade utan att kropparna först hade kremerats.På gravfältet fanns också gravar från den yngrebronsåldern och den förromerska järnåldern, alltsåfrån ca 1.000 f.Kr. fram till tiden för Kristi födelse.Samtliga dessa var brandgravar. I vikingagravarnavar det både män och kvinnor som här fått sin sistavila. I några hade man t.o.m. begravt två personer.Under utgrävningen fick jag en sådan där obeskriv-bar känsla som ibland kan drabba en; en känsla somsa mig att dessa gravgropar hade anlagts tämligensnabbt. Rent konkret kunde man konstatera att i enav dubbelgravarna hade man kastat ner den sistgravlagde rakt över den som redan låg nere i grav-gropen. Inga synliga spår efter krigsskador kundemärkas på de dödas ben. Det faktum att det ocksåfanns kvinnor i gravarna tydde ju knappast på attdet varit någon krigshandling som resulterat i gra-varnas tillkomst.

Redan vid utgrävningen 1976 kunde arkeologer-na tämligen säkert fastställa tidpunkten för de vi-kingatida begravningarna. I en grav fanns nämli-gen järnsporrar som låg invid skelettets fötter. Spor-rarna är av en speciell typ som kan dateras till 900-

175

talet. Den döde, som i livstiden uppenbart varit ryt-tare, har gravlagts med stövlarna på. I övrigt hit-tade vi, till vår stora besvikelse, mycket lite grav-gods. Gravarna kan rubriceras som i stort fyndtom-ma, bortsett från knivar och några fragmentariskasmåsaker.

Gravfältet vid Grötehög skulle under åren somkom avlockas på fler hemligheter. År 1979 utför-

des åter en utgrävning i området men schaktningenvar inte omfattande och endast en ny grav dök upp.Graven var en brandgrav som kan dateras till ven-deltid, ca 550 e.Kr. - 800 e.Kr. Följande år var detemellertid dags för ytterligare grävningar varvid enskelettgrav från vikingatid och fem brandgravar lo-kaliserades. Sedan fortsatte de arkeologiska spår-hundarna sitt arbete i takt med att tomterna runtgravhögen exploaterades. Under åren 1985-1987framgrävdes sexton vikingagravar tillsammans medinte mindre än 64 brandgravar. Brandgravarna ärtyvärr fortfarande odaterade men merparten här-stammar troligen från den yngre bronsåldern.

Detta exempel från Fosie visar hur viktigt det äratt arkeologer ständigt måste få ha kontroll överavschaktningar för nybebyggelse. Det tämligen lil-la gravfältet som vi lokaliserade delar av 1976 fram-står nu som en större begravningsplats. Dels hardet varit i bruk under den yngre bronsåldern, delsunder den närmare tvåtusen år yngre vikingatiden.Vad är det för vikingamänniskor som begravts häruppe på höjderna sydöst om Fosie nuvarande kyrk-by? Det får vi aldrig veta något om. Vilken tro hadedom? Det sparsamma gravgodset kan tyda på attde varit kristna. Samtidigt visar emellertid sporraroch inte minst de olika väderstreck som gravarnaorienterats mot att de döda haft Oden och Tor blandsina gudar. De kristna gravarna kännetecknas juav en strikt orientering i öster-väster, med den dödeshuvudet i väster.

Grötehög ligger direkt invid den gamla bronsål-dersvägen genom Söderslätt. Vid tiden för vikinga-begravningarna här uppe på höjderna fanns troligt-vis ännu inte kyrkbyn Fosie. I stället har det funnitsen mycket stor järnåldersby strax söder om högen.Antagligen är det i denna som en hel del av de dödapå gravfältet framlevt sina liv när de en gång tram-En av de döda från vikingagravfältet vid Grötehög.

176

pade moder jord. Denna järnåldersby kom fram isamband med utgrävningarna för ”Fosie IV”. Ty-värr hade de moderna djupplöjningsmetoderna för-stört mycket av de fornlämningar som här doldesunder mark. Merparten av byn framstod därför förarkeologerna endast som ett virrvarr av igenfylldastolphål till forntida huskonstruktioner. Nej, då ärdet lättare att finna s.k. grophus från vikingatiden!

I Fosie har man på flera ställen lokaliserat smärrevikingatida bebyggelser i form av just grophus. An-

tagligen har det rört sig om ensamgårdar före denstora bysammanslagningen i samband med att Fosiekyrkby etablerats någon gång runt slutet av 900-talet. Ett antal grophus påträffades t.ex. vid utgräv-ning av bostadsområdet Vårsången. Namnet ”grop-hus” är faktiskt mycket passande och beskriver påett talande sätt hur dessa hus sett ut. De har haften yta på ca fyra gånger fem meter och de har allavarit nedgrävda ca en meter marken. Den uppkas-tade jorden lades i omgivande jordvallar och fick pådetta sätt delvis tjäna som väggar i husen. I varje

De tre gravhögarna i Trehögsparken i Fosie.

177

gavel har funnits en stor stolpe som burit upp ettsadeltak. Den troliga takbeläggningen har varit jord-torvor.

Grophus har som sagt påträffats lite varstans iFosie. De är till skillnad från långhusen, som oftastendast bevarat sina stolpnedgrävningar, lätta att lo-kalisera eftersom de är djupt nedgrävda. Även uppei Trehögsparken en knapp kilometer öster om Fosiekyrka hittades på 1970-talet en mängd grophus.Dessa huslämningar var en verklig fröjd att få grävaut. Fynden var nämligen överväldigande. Pappkar-tong efter pappkartong, fyllda med bitar av tidsty-pisk keramik fick forslas in till museet. Denna kera-

miktyp kallas ”vendisk”; är gråaktig och har gärnaen karakteristisk dubbelkonad form.

Ett intressant experiment genomfördes vid ut-grävningen av ett av grophusen i Trehögsparken.Eftersom den stora grop som huset bildade innehöllmängder med keramikskärvor, mättes dessa exaktin i både i x, y och z-led - dvs även i höjdled. Endatakörning av fynden visade sedan hur dessa le-gat på det forna golvet men med datorns hjälp gickdet också att påvisa att huset haft jordfasta bänkarutmed två av sidorna. Här påträffades nämligeninga keramikskärvor vid golvnivå utan på en hori-sontell nivå några decimeter högre än golvet, alltså

Utgrävt grophus från området Vårsången i Fosie. I varje kortända ses stolphålen för de takbärande stolparna.Jordbänken som går tvärs över nedgrävningen är endast en markprofil som arkeologerna sparat.

178

på den forna jordbänken. Analysen visade såledesatt husen faktiskt haft en primitivare, fast inredningi form av väggbänkar. Ofta påträffas också storarunda keramiktyngder till upprättstående vävstolari just grophusen. Husen har alltså fungerat som enform av hantverkshus men knappast som bostads-hus.

”Trehögsparken” är ett modernt namnpåhitt somsyftar till att anknyta till forntiden i Fosie industri-område. Alla moderna kvartersnamn och gatunamni detta stora område har faktiskt samröre med vårlånga historia. ”Stridsyxegatan”, ”Holkyxestigen”och ”Knackstensgatan” är några av de många nam-nen. Kvarteret ”Bronsspannen” är nog ett av demera misslyckade namnsättningarna. Jag har svårtatt se någon spann från bronsåldern framför mig -det blir i stället för min inre syn alltid den mjölk-spann av koppar som min mormor i unga dagar barhem mjölk i och som hon hade kvar som kuriosasaksitt liv ut. Men initiativet med denna namngivning iområdet är storartad. Det visar i hög grad att justFosie är en av de mest arkeologiskt utgrävda sock-narna i hela Skåne.

De tre högarna i Trehögsparken är troligtvis frånbronsåldern. Jag måste säga ”troligtvis” eftersomjag alltid haft en gnagande oro för att det i en avhögarna ligger en vikingahövding och sover. Orts-namnet Fosie är ju sammanslaget av två olika orddär förledet är mansnamnet ”Fose” och efterledet”hög”, dvs ”höje” (-ie) på gammeldanska. Tänk omFose ligger här inne i högen, väl skyddad av jord,grästorvor och den svenska fornminneslagen! Detär kanske inte omöjligt eftersom man runt högarnahar gjort rika fynd från en tusen år gammal boplats,vari ovan omtalade grophus ingått. Man har ocksåfunnit en vikingabegravning i ett litet skepp. Eller ärdet kanske en vagnskorg som använts som likkista?

”Skeppet” kom fram i samband med en utgräv-ning av en utplöjd gravhög från bronsåldern. Vidkontroll av marken runt själva högen upptäcktes entre meter lång och drygt en meter bred mörkfärgningi jorden. När arkeologerna sakta frilade detta mörk-färgade parti i skikt på skikt, kunde man förvånatkonstatera att det hela rörde sig om en mycket säll-synt form av fornlämning. Man tolkade fyndet somen liten båtgrav.

I de översta jordlagren syntes en tydlig träfärg-ning som täckte hela nedgrävningsytan. Här påträf-fades också ett flertal järnspikar. Under denna färg-ning framträdde så en nedgrävning; spetsformig isin ena del men märkligt nog tvärt avskuren i sinandra kortsida. I bottenskikten återfanns tändernaefter den döde och det gick också att konstatera attdet fanns en grund ränna mitt i graven, tolkad somen köl. Av träet till båten fanns således ingentingkvar. Endast nedgrävningsformen och fynd av spi-kar och järnnitar indikerar en klinkbyggd konstruk-tion där plankor på ca 1,5 cm tjocklek lagts om lottoch nitats och spikats fast.

För att över huvud taget tolka fyndet som enbåtgrav har utgrävaren måst förklara varför deninte varit spetsig i båda ändar. Han tänker sig då attman sågat båten mitt av så att endast halva båtensursprungliga längd var på plats. Detta verkar minstsagt ologiskt. Till skillnad från andra båtgravar in-nehöll denna dessutom intet gravgods, bara resterefter den döde. Just båtgravar brukar innehålla enhel del värdefulla saker som kan vara bra att hamed sig på den okända resan. Är det överhuvudtaget frågan om en båtgrav? Det finns faktisktandra tolkningar. Kanske är graven i Fosie i ställeten avlyft, klinkbyggd vagnskorg eller slädkorg i träsom fått tjäna som gravkista. För mig är faktisktdenna tanke mera sannolik än båtteorin.

179

Det vikingatida vagnshjulet i botten på stenbrunnen i Minneslunden, Fosie kyrkogård.

180

Den äldsta, arkeologiskt påvisbara bebyggelsen idessa byar går nämligen mestadels ner till sen vi-kingatid, ej längre tillbaka. Denna bild är inte unikför Skåne. Redan på 1970-talet genomfördes enstor undersökning av byar på Fyn. Arkeologernagrävde en mängd provhål i äldre gårdstomtningaroch det kunde konstateras att dessa gårdar tillkom-mit i slutet av vikingatiden.

Vad var det för ett samhälle som kunde genom-föra så stora förändringar inom ekonomi, religionoch maktstruktur? Vi har ju länge förletts att sevikingatiden som de stora busarnas tidevarv. Prob-lemet är att de som hade möjligheterna att förmedlakunskap till framtiden oftast var de som drabbadesav de våldståg som bevisligen ägde rum. Jag talarhär om de kristna munkarna utanför Norden. Mendenna skrivna historia är inte hela sanningen. Skåneoch Danmark hade vid den tiden uppenbart redanen väl organiserade samhällsuppbyggnad. HaraldBlåtand har under 970-talet erövrat alla de småri-ken som södra Skandinavien tidigare bestått av. Hanhar säkert styrt med järnhand men styrkan måsteockså ha legat i en hierarkisk samhällsordning. Ha-rald måste t.ex. ha kunnat lita på sin hird, dvs deninre kretsen av pålitliga krigare. Under denna harstått en mängd stormän och deras underlydande runtomkring i byarna. Det är troligtvis mot en bakgrundav en sådan organisation man ska se det snabbainförandet av kristendomen, Uppåkras nedläggning,Lunds och Dalbys uppkomst samt sammandrag-ningen av troligtvis spridda lantbebyggelser till störrebyar, typ Fosie kyrkby.

Under en fruktansvärt kall och snöig vinter kundevi arkeologer i slutet av 1970-talet frilägga mångaintressanta vikingatida lämningar i just Fosie gamlabykärna. Fynden ger en bild av livet under självaetableringsfasen av byn. Strax öster om kyrkan stu-par marken kraftigt nedåt och här planerade manatt anlägga en minneslund för kyrkogården. Malmömuseum gavs tillfälle att undersöka marken innandenna för all framtid plomberades som kyrkogårds-mark. Förvåningen var stor när vi satte en litenschaktmaskin i arbete. Det visade sig nämligen attdet förväntade matjordslagret på kanske knappametern i tjocklek i på vissa delar av området i verk-ligheten var två-tre meter tjockt. Jorden hade un-

Vikingatida bronskam från Fosie. En exakt likadan kamhar påträffats vid en utgrävning i Grädstorp, Järrestad.

I slutet av 900-talet - början av 1000-talet, tro-ligtvis under kung Harald Blåtands tid, förändradesi grund det skånska samhället. Kungen enade Dan-mark, han byggde tvångsborgar och höll en storflotta, han började bygga städer som Roskilde ochLund, han anlade myntverk och han införde kris-tendomen. Även på landsbygden verkar kungamak-ten ha haft så stora maktbefogenheter att de eko-nomiska villkoren i grund har förändrats. Ett stortantal utgrävningar i våra bondbyar bekräftar detta.

181

der århundradena dels glidit nerför slänten, dels på-förts för hand för att utjämna markytan i prästgår-dens trädgård som funnits på platsen. Tack varedetta tjocka lager hade lämningar från den äldstaetableringstiden blivit synnerligen välbevarade. I enbrunn, bestående av återanvända väggplank frånvikingahus, påträffades t.ex. en stor, flätad korg frånvikingatid. Det var märkligt att gräva fram denna.Till form och konstruktion var den identisk med depotatiskorgar som man fram till plastkorgarnas in-förande såg i parti och minut överallt i Sverige. Här

mötte man sin barndoms potatiskorg i en vikinga-tida version - men tusen år skilde dem åt.

Över större delen av det område som i dag upp-tas av Minneslunden i Fosie påträffade vi igenfylldarännor. Dessa avtecknade sig mycket tydligt motden omgivande ljusa leran. Rännorna tolkades somde äldsta gränsmarkeringarna mellan olika tomter iden vikingatida byn. Ett mycket spektakulärt fyndgjordes i anslutning till en av rännorna. I en sten-satt, rund brunn återfanns i botten ett helt vagnshjul

Den flätade vikingakorgen från Fosie. Tyvärr var fyndet alltför skört för att kunna konserveras.

182

av trä från vikingatid. Ekrarna var borttagna men iövrigt var hjulet mycket väl bibehållet. I dag hängerhjulet på hedersplats på Malmö museum.

Inte långt från Minneslunden står Fosie runsten.Den stod fram till 1999 på samma plats som denmed stor sannolikhet alltid stått sedan den sattes upp.Själv fick jag 1971 gå en hård kamp mot vägbyggar-na för att få ha den kvar. Vid en utgrävning kringstenen uppdagades då att den blivit förankrad i ce-ment under jord. En omtänksam cementarbetarehade tryckt in en tioöring från 1931 i cementen.Gamla 1700-talskartor över Fosie visar att runste-nen är placerad exakt mitt i den cirkel som bondgår-darna i byn på den tiden bildade. Under 1600-taletomtalas att den stod vid böndernas gilleshus och på1700-talet berättas att den stod i en husmans kål-hage. Eftersom husmansbostäder på 1700-talet en-dast fanns i mitten av Fosie bykärna visar detta attrunstenen då stått på denna plats.

I runstenens korniga yta möter vi den äldsta kän-da stormannen i Fosie - ja, faktiskt de äldsta namn-givna innevånarna i Fosie överhuvud taget:

”Esbern rejste denne sten efter sin faelle Dvärg,en velbyrdig dreng” står det i dansk översättning.Esbern har alltså bott i byn och rest stenen efter ensläkting vid namn Dvärg. Denne måste ha varit enstorman - ordet ”dreng” på den tiden visar att hanstått kungamakten nära.

Med Fosierunstenen har vi nått fram till den tiddå det skrivna ordet, skrivet av inhemska skåningar,bevarats. Därmed har vi också nått resans slut ef-tersom denna bok endast handlat om den långa tiddå våra skånska förfäder bokstavligt talat varitstumma för oss. Vi vänder därför nu ryggen åt run-stenen i Fosie och avslutar berättelsen.

183

184

185

186

187

188

189

Vid mitt arbete med denna bok har jag funnitkunskap, inspiration eller citat hämtad från nedan-stående litteratur:

Almqvist, Ulf & Svensson, Mac: Palissadernafrån Annetorpsleden. Limhamniania 1990.

Andersson, Magnus: Tranarpshögen. Engravhög från yngre bronsålder. Carpe Scaniam.Axplock ur Skånes förflutna. Riksantikvarieäm-betet. Arkeologiska Undersökningar. Skrifter nr22. Lund 1997.

Arbman, Holger: Två nyfunna praktvapen frånbronsåldern. Skånes Hembygdsförbunds årsbok1948.

Arcini, Caroline: Ståtliga var järnåldersmännenfrån Albäcksbacken. Carpe Scaniam. Axplock urSkånes förflutna. Riksantikvarieämbetet. Arkeo-logiska Undersökningar. Skrifter nr 22. Lund1997.

Bagge, Axel & Lili Kaelas: Die Funde ausDolmen und Ganggräbern in Schonen, Schweden.I-II. Stockholm 1950-1952.

Biwall, A, Hernek, R, Kihlstedt, B, Larsson, M& Torstensdotter Åhlin, I: Stenålderns hyddor ochhus i Syd- och mellansverige. Regionalt ochinterregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd-och Mellansverige. Riksantikvarieämbetet. Gotab1997.

Björhem, Nils & Säfvestad, Ulf: Fosie IV. Enlångdragen historia. Ale 1983:1.

Björhem, Nils & Säfvestad, Ulf: Stenålders-hus. Rekonstruktion av ett 4000 år gammalt hus.Malmö museer 1987.

Björhem, Nils & Säfvestad, Ulf: Fosie IV.Byggnadstradition och bosättningsmönster undersenneolitikum. Malmöfynd 5. Malmö museer1989.

Björhem, Nils & Säfvestad, Ulf: Fosie IV.Bebyggelsen under brons- och järnålder. Malmö-fynd 6. Malmö museer 1993.

Bruzelius, Nils Gustaf: Svenska fornlemningar.Första häftet. Skåne. Lund 1853.

Brøndsted, Johannes: En oltidsforfattere underarkæologisk kontroll (Tacitus). Skalk 1966:4.

Burenhult, Göran: Ett båtgravfynd i Fosie.Limhamniana 1971.

Burenhult, Göran: En långdös vid Hindbymosse, Malmö. Malmöfynd 2. Malmö museum1973.

Burenhult, Göran: Länkar till vår forntid – enintroduktion i Sveriges arkeologi. Italien 1988.

Capelle, Torsten: Bronzezeitliche Hausbilder.Regions and Reflections. Acta ArchaeologicaLundensia. Lund 1991.

Capelle, Torsten: Bronze-Age Stone Ships.The Ship as Symbol in Prehistoric and MedievalScandinavia. Köpenhamn 1995.

Litteraturförteckning

190

Carlie, Anne: På arkeologins bakgård. Enbebyggelsearkeologisk undersökning i norraSkånes inland baserad på synliga gravar. Actaarchaeologica Lundensia. Stockholm 1994.

Classon, Christer & Dunér, Anders: Forn-minnen i södra och västra Skåne.Landsantikvarien i Malmöhus län. Arlöv 1996.

Classon, Christer & Dunér, Anders: Forn-minnen i norra och östra Skåne. Länsmuseet iKristianstad. Arlöv 1997.

Collinder, Björn: Beowulf (Översättning).Stockholm 1954.

Davidson, H.R. Ellis: Scandinavian mythology.Verona 1969.

Den svenska historien. Del 1. Från stenåldertill vikingatid. Stockholm 1977.

Fabech, Charlotte: Sydskandinaviske offerfundsom kilde til jernalderens religion og ideologi.Arkeologi och religion.Rapport från arkeologidagarna 16-18 januari1989. Lund 1989.

Hernek, Robert & Nordqvist, Bengt: Världensäldsta tuggummi. Ett urval spännande arkeolo-giska fynd och upptäckter som gjordes vidHuseby klev, och andra platser, inför väg 178över Orust.Riksantikvarieämbetet. Varberg 1995.

Håkansson, Håkan, Johanson, Gunnar &Salomonsson, Bengt: Ett gravfynd från kvBronsyxan, Malmö. Malmö fornminnesföreningsårsbok 1972.

Hårdh, Birgitta: Inventering av järnålders-material i Skytts och Oxie härader. Pugnaforensis -?. Malmö 1984.

Ilkjær, Jørgen & Lønstrup, Jørn: Klæderflængedes. Brynjer sønderhuggedes. Skalk1982:2.

Isendahl, Christian: Förhistorisk järnhantering inordvästra Skåne. En studie med utgångspunktfrån den vendeltida boplatsen i Haglekulla. CarpeScaniam. Axplock ur Skånes förflutna. Riksantik-varieämbetet. Arkeologiska Undersökningar.Skrifter nr 22. Lund 1997.

Jacobsson, Bengt: Ett nytt skånskt krumsvärd.Ale 1985:3.

Jansson, Ingmar: Gongen från Balkåkra iSkåne. Klenodier ur äldre svensk historia. Statenshistoriska museum 1984.

Jensen, Jörgen: Danmarks oldtid. National-museets vejledninger. Köbenhavn 1993.

Jönsson, Karna: Rapport om grophus i Fosie,Malmö. Kring Malmöhus. Årsbok från Malmömuseum 1973-74.

Kalling, Sten: Fynd från stenåldern vid Segebro. Malmö fornminnesförenings årsbok 1936.

Kalling, Sten: Kung Karls hög. Malmöfornminnesförenings årsbok 1950.

Karsten, Per: Att kasta yxan i sjön. En studieöver rituell tradition och förändring utifrån skån-ska neolitiska offerfynd. Acta archaeologicaLundensia. Stockholm 1994.

191

Karsten, Per, Knarrström, Bo & Regnell,Mats: Forntida tecken – ett unikt ornerat yxskaftfrån Kongemosekultur. Ale 1998:3.

Kaul, Flemming: Ships on Bronzes. The Shipas Symbol in Prehistoric and MedievalScandinavia. Köpenhamn 1995.

Kihlstedt, B, Larsson, M & Nordqvist, B:Neolitiseringen i Syd-, Väst- och Mellansverige –ekonomisk och ideologisk förändring. Regionaltoch interregionalt. Stenåldersundersökningar iSyd- och Mellansverige. Riksantikvarieämbetet.Gotab 1997.

Larsson, Lars: Stenåldersjägarnas boplats ochgravar vid Skateholm. Limhamniana 1980.

Larsson, Lars: En 7000-årig sydkustboplats.Nytt om gammalt från Skateholm. Limhamniana1981.

Larsson, Lars: Segebro. En tidigatlantiskboplats vid Sege ås mynning. Malmöfynd 4.Malmö museum 1982.

Larsson, Lars: Skateholmsprojektet. Jägare –fiskare – bönder. Limhamniana 1983.

Larsson, Lars: Skateholmsprojektet. På spårenefter gravsedsförändringar, ceremoniplatser ochtama rävar. Limhamniana 1984.

Larsson, Lars (red): Stridsyxekultur i Syd-skandinavien. University of Lund. Institute ofarchaeology. Lund 1989.

Larsson, Lars: De äldsta boplatslämningarna iSydsverige. Ale 1994:1.

Larsson, Lars: Jättegraven. Sveriges äldstamonumentala gravanläggning? Ale 1994:3.

Larsson, Lars & Hårdh, Birgitta: Uppåkra –en central plats under skånsk järnålder. Ale1998:1.

Larsson, Lars & Theander, Christian:Stenåldersboplatser på havets botten. Ale 1999:2.

Larsson, Mats: Förhistoriska och tidigmedel-tida hus i södra Sverige. Hus & gård i det för-urbana samhället – Rapport från ettsektorsforskningsprojekt vid Riksantikvarieämbe-tet. Stockholm 1995.

Larsson, M, Lindgren, C & Nordqvist, B:Regionalitet under mesolitikum. Regionalt ochinterregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd-och Mellansverige. Riksantikvarieämbetet. Gotab1997.

Liljegren, Ronnie & Lagerås, Per: Frånmammutstäpp till kohage. Djurens historia iSverige. Lund 1993.

Ljunggren, G: Skånska Herregårdar. Lund1852-1863

Med arkeologen Sverige runt. En uppslagsbok.Stockholm 1987.

N.G. Bruzelii beskrivning av Oxie härad år1864. Malmö fornminnesförenings årbok 1957.

Nicklasson, Påvel: Svärdet ljuger inte. Vapen-fynd från äldre järnålder på Sveriges fastland.Acta archaeologica Lundensia. Stockholm 1997.

192

Nielsen, Billy: En stenåldersgrav vid Lockarpsbageri. Elbogen. Malmö fornminnesföreningsårsbok 1981.

Nilsson, Nils-Ove: Fosiegravfältet. Malmöfynd66. Malmö museum 1967.

Nilsson, Sven: Skandinaviska Nordens ur-invånare. Stockholm 1866.

Noreen, Sven E: Rare Prospecter. Omantikvitetstecknaren C.G. Hilfeling. Ale 1964:2.

Projektet Forntid i Nutid. Människa och miljöpå Skånes Djurpark. Malmö 1982.

Rausing, Gad: The Chariots of thePetroglyphs. Regions and Reflections. ActaArchaeologica Lundensia. Lund 1991.

Riddersporre, Mats: Praktiskt kultredskap ellerkultiskt praktredskap. Ale 1984:1.

Rosborn, Sven: Skånes skålgropsförekomster.Trebetygsuppsats i nordisk och jämförandefornkunskap. Lund 1971.

Salomonsson, Bengt: Malmötraktens förhisto-ria. Malmö Stads historia del I. Malmö 1971.

Salomonsson, Bengt: Äkta eller falskt. KringMalmöhus. Årsbok från Malmö museum 1973-74. Malmö 1974

Sköld, Per Edvin: En väg och en bygd i gam-mal tid. Ale 1963:2.

Sköld, Per Edvin: Söderslätts förhistoria. Lund1968.

Sten- och bronsålderns ABC. Statens histo-riska museum. Borås 1991.

Stjernquist, Berta: Om järnåldersgravfältet vidAlbäcksån i Maglarp. Ale 1995:3.

Strömberg, Märta: C 14-dateringar vid Alesstenar. Ale 1997:1.

Strömberg, Märta: Fornminne med mångauttolkare. Ale stenar inspirerar fackmän ochallmänhet. Ale 1995:4.

Strömberg, Märta: Från bågskytt till medeltids-bonde. 1988

Strömberg, Märta: Untersuchungen zurjüngeren Eisenzeit in Schonen. I-II. Lund 1961

Svensson, Mac: A Palisade Enclosure inSouth-West Scania – a Site from the Battle-AxeCulture. Regions and Reflections. ActaArchaeologica Lundensia. Lund 1991.

Voss, Olfert: Tvende bekendte ældgamleguldhorn. Skalk 1967:6.

Wahlöö, Claes: Gravhög vid Höja. Malmöfynd66. Malmö museum 1967.

Winge, Göran: Gravfältet vid Kastanjegården.Malmöfynd 3. Malmö museum 1976.

Åberg, Gustaf: Kring Ale stenar. Saga ochsanning om skeppssättningen vid Kåseberga.Skånes hembygdsförbunds årsbok 1960.

Öjner, Kerstin: Arkeologi. En introduktion tillsvensk forntid. Lund 1997.