1

Kring Stora Hammars kyrka

Av Sven RosbornFotevikens Museum 2002

Nedslag i skånsk 1100-tals historia

2

Fotevikens Museum 2002

3

”När solen går ned bakom skogen omlördagen, då är inne söndagshelgen, ochute, när solen på nytt går ned bakom sko-gen.”

Dessa ord dyker upp i mitt huvud isamma ögonblick som jag stigit av bilenvid kyrkogårdsmuren. I väster är solen påväg neråt över Höllviken. Det är lördageftermiddag och snart ska söndagsfridenlägra sig över bygden - dvs enligt gam-malt sätt att räkna. Det finns väl ingen somidag förknippar lördagskväll med söndag.Hade så varit, hade många svenskar fåttpunga ut med dryga böter. När söndags-friden förr gick in fick man ju inte begåvåldshandlingar som t.ex. slagsmål elleronyktert leverne. Då kunde det bli tal omatt betala böter, det hade kyrkan bestämt.

Denna formulering, som bestämdesöndagshelgen, är gammal; den finns ned-tecknad redan i den medeltida Dalalagen.På ett sprött pergamentsblad finns ordenplitade av någon okänd skrivare vid mit-ten av 1300-talet. Det är egentligen fan-tastiskt att dessa ord finns kvar än i dag.Och inte bara dessa. Våra urgamla sven-ska landskapslagar berättar och ger liv åtmycket av vårt fina svenska kulturarv. Ettkulturarv som vi kanske inte rätt vet attuppskatta eftersom mycket ingår som ennaturlig del av vår nutid.

Kyrkorna är en sådan företeelse. Debara finns där på något underligt sätt.

Vitputsade murar, kopparklädda tak, om-givna av en välordnad trädgård med små,tillfälligt uthyrda lotter som alla är mycketprydligt skötta. Krattade gångar, marklågabuxbomshäckar och gräsmattor av tjockthärligt gräs att gå barfota i. Men man be-håller alltid skorna på sig. Det vore ovär-digt att ta av sig skorna på en sådan plats.

Vad står egentligen ordet kyrka för? Inorra Europa vilar kanske ordet, eller dessmotsvarighet, på grekiskans ”kyriakon”,något som är Herren tillhörigt. Oavsettvarifrån det härstammar så finns det såmycket i just detta speciella ord. Här in-ryms ju kyrkobyggnaden som ett fast,konkret och i högsta grad påtagligt före-mål, allt från dess tunga stenmurar till dessminsta lösöre. Men ordet kyrka kan ock-så åsyfta en församling av människor somtillhör ett viss trosamfund. I bevarat äldreteologiskt källmaterial talar man gärna omkyrkan både som den fysiska platsen mensamtidigt också som den utvalda plats därman kan finna sig själv ... där man inomsig kan bygga upp en inre, andliga känsla.

Föremålskult i alla dess former verkari vår tid vara en prioriterad del av våraliv. Vår vardag är i mångt och mycketuppbyggd på konkreta och i pengar mät-bara saker, vilka hyllas i alla tänkbara for-mer av reklam, status och flärd. Vad re-presenterar en kyrka för gemene man iett sådant samhälle? För många är ordetsäkert synonymt med just en byggnad, ett

Kyrkan mitt i byn

4

föremål. En kyrka får en status som en”kulturhistoriskt värdefull byggnad”, dessinventarier är så ”historiskt viktiga” attmånga måste förvaras väl inlåsta på mu-seer. Det skapas lagar och regler för hurdessa gamla ting ska vårdas och bevaras.Om kyrkans väggar ska nyputsas måsteman använda sig av speciella experter ochav speciella byggnadsmaterial. Konser-vatorer måste anlitas när inventarier ochväggmålningar ska ses över. Ska det byg-gas en toalett för kyrkobesökarna kan dethela resultera i en väldig och långt utdra-gen pappersexercis.

Det är ju självklart att bevarande-aspekter måste till för att ge skydd åt vårtkulturarv ... även kommande generatio-ner ska ju ges möjlighet att på ett konkretsätt få ta del av sin kulturhistoria. Någotsom emellertid ofta lätt glöms bort närman talar om kulturhistoriskt värdefullamiljöer och byggnader är det första le-det, ordet ”kultur”. Kultur är för mig intei första hand föremål, det är istället kon-takten mellan människor alla kategorier,inte minst mellan de människor som gåttföre oss och vi som lever idag. Föremå-len är endast ett hjälpmedel för oss att nådåtidens människor. Den kyrkliga miljön,det gamla kyrkorummet, de utsirade sten-föremålen och de konstnärligt skurnaträsniderierna ... de står alla som en formav kulturella kontaktannonser mellanmänniskor i olika tidsperspektiv. De för-medlar känslor till just dig, men endastom du själv vill känna och uppleva, omdu själv vill bli en del av den levande kul-turhistorien. Föremålen blir vägvisare tillemotionella upplevelser. De står inte som

värdemätare med vår tids alltför väl kändabegrepp som t.ex. ”kronor”, ”ovärderlig”,”kostbar” etc.

För de som har tid, eller snarare gersig tid, att finna sig själv är en kyrkobygg-nad faktiskt ett koncentrat av så otroligtmycket som står den lilla människan nära.En gammal kyrkobyggnad har genom år-hundradena följt tusentals människor fråndopet till graven. Här har de mötts i glädjeöver ett nyfött barn, i sorg efter en näraoch kär anförvant och vän. Här har delovat varandra kärlek tills den till synesavlägsna döden ska skilja de båda äls-kande åt. Hit har de sökt sig när tiden varitinne för det som alla människor någongång drabbas av ... grubblerierna övermeningen med livet. Det var också härman fick förhållningsorder av de styrandei samhället. Kyrkklockorna har kallat tillandakt men också till försvar när ofärdhotat. Det är självklart att det på en platsmed så mycket koncentrat av mänskligtliv måste finns mer än bara en materielldimension.

Kyrkobyggnaden står också som ensamlad kropp av symboler och attribut,vilka hämtats ur en religionsideologi medrötter långt tillbaka i tiden. Säg mig enannan företeelse som i dagens samhällehar så mycket levande, tvåtusenårig sym-bolik som just en kyrkobyggnad. Symbol-språket hade stor betydelse i det tidig-kristna tänkandet. Detta har självklart sattspår i våra gamla kyrkor. De flesta detal-jer i en kyrkas konstruktion och planlös-ning har ju skapats utifrån speciella reli-giösa sammanhang.

5

Kyrkobyggnaden var bygdens heligacentrum, den dominerade omgivningennästan som något övernaturligt väsen.Denna särställning markerades myckettydligt när man under 1100-talet rev nerde flesta träkyrkorna och i stället uppfördebyggnader i sten eller tegel. Genom dettanya och mycket annorlunda byggnadssättblev skillnaden mellan det andliga och detvärldsliga än mera markerad.

Hur annorlunda jämfört med dagensmiljöer ute i kyrkbyarna! Då låg bygdensmedeltida tempel som en fast och ointag-lig stenbyggnad, omgiven av sin samtidslåga och säkert många gånger simpla torv-eller stråtaksklädda hus. Inne i de medel-tida städerna hukade sig också merpar-ten av bebyggelsen i låga, en våning höga

byggnader medan stadskyrkornas sten-tempel reste sig som om de strävade ef-ter att nå själva himlen. Kontrasten måsteha varit märklig. Var det kanske dennakänsla man ytterligare ville förstärka ge-nom att bygga höga kyrktorn? Kyrko-byggnaden sågs ju av medeltidsmän-niskan som just en symbol för det him-melska Jerusalem. I Nordens äldsta be-varade stenkyrka, Dalby i Skåne, förstärk-tes en gång denna symbolik genom enväldig, tyvärr numera försvunnen, ljus-krona som i olika scener avbildade denhimmelska staden.

Redan i slutet av 1000-talet börjademan bygga kyrkor av sten. Självklart hardet varit i de gamla stiftsstäderna som manförst haft resurser till detta. I Lund och

Stora Hammars stenkyrka är en av Söderslätts verkligt historiska klenodier.

6

Dalby, båda omtalade som biskopsstäderredan året 1060, har man vid denna tidgått igång med att bygga stenkyrkor. IDalby står fortfarande rester kvar efterden kyrka som biskop Egino uppförde på1060-talet. I Lund rev man redan efternågra årtionden ner den första stenkyrkanför att börja bygga den nuvarande dom-kyrkan, Sveriges i dag främsta romanskabyggnadsverk. Detta hände troligtvis på1080-talet.

Uppe i det geografiskt sett gamla Sve-rige - Skåne tillhörde ju Danmark undermedeltiden - är det de två bevarade sten-kyrkoruinerna S:t Per och S:t Olof i Sig-tuna som räknats till de äldsta sten-kyrkorna. Städerna Sigtuna tillsammansmed Skara var ju våra första svenska bis-kopsstäder. Speciellt S:t Per har man ti-digare menat skulle kunna ha varit denäldsta biskopskyrkan i Sigtuna eftersomden uppvisar ålderdomliga drag. Kyrkanhar haft ett centraltorn och i den västradelen plats för en förnämlig läktare.Dateringen har efter formen på det allt-jämt bevarade kryssvalvet i tornet sattstill 1120-talet. Det är jämförelser med lik-nande valv i Normandie som gjort date-ringen möjlig. Denna konsthistoriska da-tering är emellertid ytterst vag, för att intesäga obefintlig. Överhuvud taget vilar deabsoluta dateringarna av Sveriges äldstastenarkitektur på skrämmande få faktiskakälluppgifter.

I Sigtuna har det emellertid med storsäkerhet funnits en ännu äldre stenkyrka;biskopskyrkan S:t Gertrud. Denna, somlegat direkt invid kungsgården, har byggts

senast 1070. Detta betyder att Sigtunaskyrkobyggare skulle ha vara lika långtframme som både de i Lund och i Dalby.Antagligen har förhållandet varit detsamma i Sveriges andra biskopsstad,Skara. Över huvud taget kan man räknamed att biskopskyrkor av sten uppförtsmycket tidigt i alla våra äldre biskops-centra. Både Linköping, Strängnäs ochVästerås var biskopssäten före året 1120.Självklart har dessa stifts biskopar intevelat vara sämre än grannstiftet vad detgällde att manifestera sitt stiftcentra medstenmurar och kalkbruk. Det finns dockinget bevarat skriftligt källmaterial attbevisa detta med.

Nog måste det ha varit en märklig synsom mötte besökarna i en dåtida stad el-ler i en bondby med en stenkyrka. Högtöver de små husen reste sig kyrkobygg-naden, ointaglig och dominerande. Enmarkering av makt lika mycket som enmarkering av den kristna läran. Ett på-tagligt bevis på att missionstidens kan-ske kraftfulla men säkert också ödmjukapräster nu på 1100-talet ersatts av ett hög-re prästerstånd som visste att utnyttja denstora makt som religionen gett dem.

Undersökningar i ett antal av Öster-götlands gamla kyrkor har genom års-ringsdateringar visat att landsbygdenssockenkyrkor uppförts betydligt tidigareän vad man antagit. I t.ex. Herresta kyrkafinns en datering till runt år 1112 och iÖrberga kyrka har huggningsåret för plan-kor som inmurats i tornet kunnat bestäm-mas till 1103. Dessa årtal visar med önsk-värd tydlighet att stenbyggnadskonsten

7

runt 1100 varit en realitet i Östergötland,ett av de viktigare tidigmedeltida kultur-områdena inom det gamla Sverige. Detär inte svårt att räkna ut att det är Linkö-ping, som i egenskap av stifts- och kyrk-ligt maktcentrum spelat en stor roll förlandskapets förnämliga, tidiga och vackrastenarkitektur.

Det är alltså årsringsdateringarna somgett nya resultat när det gäller vår gamlabyggnadskonst. Detta sätt att datera på ärinte gammalt. Jag kommer ihåg när fors-karen Thomas Bartholin i Lund i börjanav 1970-talet for runt och borrade i gamlaekar och i gammalt byggnadsvirke. Hanlade då grunden för konsten att dateragenom årsringar. Nästan samtidigt arbe-tade Alf Bråthen uppe i Mellansverigemed samma problem.

Utan ett långt borr är det svårt att da-tera gammalt virke. Man borrar helt en-kelt igenom det gamla trävirket och från

den borrkärna som man då får kan sedanavstånden mellan årsringarna mätas. Des-sa skiljer i tjocklek beroende på olika års-klimat. Genom att sammanställa de olikatjocklekarna till ett diagram kan manmycket säkert få reda på när trädet fäll-des. Ja, metoden är så förträfflig att ombarken finns kvar kan det t.o.m. gå att be-stämma om det varit under höst eller vårsom fällningen skett. Genom att borra imånga av våra kyrkors gamla träbitar ska-pas alltså en ny historiebild. Ta t.ex.falletmed Resmo kyrka på Öland där de beva-rade takbjälkarna i långhuset rimligtvisär huggna strax efter år 1102. Söder omKalmar ligger Hossmo märkliga försvars-kyrka. I äldre litteratur sätter man uppfö-randet av denna stenkyrka till slutet av1100-talet. Trävirke som definitivt fun-nits med från det äldsta byggnadskedetvisar nu istället på ett byggnadsår straxefter 1114. Även i Stora Hammars kyrkahar det borrats i gammalt trä. Jag åter-kommer strax till detta.

Dalby kyrka har troligtvis rester efter Sveriges äldsta bevarade stenkyrka.

8

Dopfunten i Stora Hammar är tillverkad av Oxiemästaren. Foten är dock en restefter ett pelarfundament som troligtvis stått i den numera rivna koröppningen.

9

Stora Hammar medeltida kyrka harstått fast under många år, trots den för-härskande sydvästen som ibland kan gesig hemskt tillkänna. Som t.ex. den därnatten i januari 1730 då en ”faselig Orcanmed förskräcklig liungande, blixt ochhagel” gjorde att klockstapeln ute på kyr-kogården rasade varvid den större kloc-kan ”sönderkrassades”.

Vi ska emellertid betydligt längre äntill 1700-talet för att förstå den gamlakyrkobyggnadens hela historia. Vi skatillbaka till en tid då vårt älskade Skånestyrdes som danskt land. Vi ska tillbakatill en tid så annorlunda från vår. Lands-krona fanns inte; på platsen för Malmöcity var så långt ögat kunde se endaststrandängar liknande de vid Eskilstorpaängar. Och ute på Falsterbohalvön var detöde och tomt, inga badgäster, nästan ingainnevånare, inga hus i varken Skanör el-ler Falsterbo, helt enkelt därför att dessastäder ännu inte var påtänkta. Det endasom fanns vid den tiden som fortfarandestår kvar är just Stora Hammars kyrka.

Skåne i början av 1100-talet! Detta varDanmarks kornbod! Kung Erik med till-namnet Ejegod – den alltid gode – haderegerat sedan 1095. Det har varit en lyck-lig tid för landet. Kungen är året 1103 enman på ca 46 år, gift med Bodil, dotter tillden norske jarlen Thrugot Fagerskinn. Detär en gudfruktig man som nu i Lund tarfarväl av biskop Ascer. Fem år tidigare

reste han de långa vägen ner genom Eu-ropa till Italien för att personligen mötapåven. I Bari mötte han Urban II och ficklöfte om att hans bror Knut, mördad iOdense kyrka, skulle få bli helgon. På-ven lovade också att Norden skulle av-styckas från det tyska Hamburg – Bre-mens ärkestift och bilda eget stift medLund som kyrkligt centra. Det var en gladdansk kung – Erik Ejegod – den alltidgode – som då, året 1098, hade dragit hemöver alperna och genom tyska kejsarensstora rike.

År 1101 uppfyllde påven ett av sinalöften. Den forna kung Knut blev inskri-ven i den heliga boken och utsedd tilldanskt rikshelgon – ett viktigt steg för attDanmark skulle få bli ärkestift för Nor-den. Ett bevis på att man var ett gudfruk-tigt rike som helt löd under den kristnaöverhögheten i Rom, som helt hade för-kastat sin avgudadyrkan. Men också ettbevis på att man var Nordens kulturellacentrum. Och nu, år 1103, trycker kungErik biskop Ascers hand i Lund och läm-nar Danmark. Han och hustrun Bodil skasom pilgrimer bege sig till den heliga gra-ven i Jerusalem för att året efter åter varahemma och delta i ceremonin när Ascerinvigs som Nordens första ärkebiskop.

Men … man kommer aldrig hem igen.Den 10 juli dör Erik i feber i Paphos påCypern. Bodil tar sig till den heliga sta-den men hon dör på Oljeberget och får

Stora Hammars kyrka på 1100-talet

10

sin grav i Josafats dal. Det blir i ställetEriks bror Niels som får närvara när på-vens utsände kardinal Alberich år 1104 iLund ger Ascer det s.k. palliet, ärkebis-kopens värdighetstecken i form av ettbrett tyghalsband med invigda vävda korsav ullen från speciellt invigda får. Ascerär nu ärkebiskop över hela Norden, Skånehar blivit ett kulturellt centra.

Lund skulle nu bli en värdig kyrkligmetropol för Norden. Staden hade viddenna tidpunkt redan ett stort antal trä-kyrkor, de flesta uppförda vid mitten av1000-talet. Någon eller några var säkertuppförda redan när kung Harald Blåtandgrundande staden före sin död 986. Enbiskop i Lund vid namn Henrik, som döttpå 1060-talet, hade varit en vedervärdigsälle. Han hade – som samtiden berättar– frossat så i mat och dryck att han dött isina egna spyor. Biskop Egino från Dalbyhade fått ta över. Egino har med stor san-nolikhet genast gått igång med att byggaden första stenkyrkan i Lund. Varförskulle han inte ha gjort det – han hade juca 1060 lagt grunden till Nordens äldstastenkyrka i Dalby.

År 1085 donerade kung Knut en storförmögenhet till Lundakyrkan. Nu bör-jade man uppföra en ny stenkyrka. Kryp-tan i den nuvarande domkyrkan är fråndenna tid. Men så skrev man året 1104. ILund var det viktigt att skapa Nordensmäktigaste stendom för att befästa sinställning som kyrklig metropol. Den nyaärkebiskopen Ascer satte genast igång,han började riva delar av Knuts ännu ejfärdigbyggda kyrka och påbörjade en än

större, den nuvarande. Visst påminner dethela om vår egen moderna tids villervallaoch rådvilla politiska beslut, vilka ju kanändras över en natt. Det är tydligen engod gammal tradition som fanns redan iLund för niohundra år sedan. Nu byggervi en kyrka, nu river vi den och byggernytt. Lundaborna har aldrig varit riktigtkloka.

Ascer inkallade nu en mängd hantver-kare från hela Europa. Antagligen haderedan Erik Ejegod på sin ödesdigra pil-grimsresa anställt skickliga stenhantver-kare från Apulien, Lombardiet och frånden tyska kejsarkatedralerna längs Rhen,dvs Mainz och Speyer. Arkitekt blev den,förutom namnet, i dag okände Donatusoch som stenmästare en man vid namnRegnerus.

Tänk vilken organisation som nu bygg-des upp, ett projekt som, med dåtida måttmätt var ofantligt. Sten skulle hämtaslångväga ifrån ut till den leriga Lunda-slätten. Det blev i områdena kring Höörsom den stora stenbrytningen startade.Stenskogen söder om Höör ruvar fortfa-rande på dessa dagbrotts hemligheter. Härhar spräckts berg för handkraft … här haroformliga stenblock fått en grov tillhugg-ning till kvaderblock. På usla vägar ochpå än uslare vagnar har de tunga kvader-blocken förts till Lund. Här har stenham-marna och huggmejslarna ljudit; här harkonstnärer i mängd arbetat med att formaen av nordens rikaste bildskatter i sten.Symboliska bilder som berättade om kyr-kobygget som det himmelska Jerusalem,uppbyggt av profeters och Jesu förkun-

11

nelse. Bilder av kyrkan som vaktades motondskan av lejon och keruber med sinakroppar täckta av änglavingar. En enormmängd människor har varit involverade.Hantverkare, kalkslagare, hantlangare,grovarbetare, smeder, timmermän, lyck-sökare och jag vet inte vad. Visserligenhar man uppskattat byggnadsarbetarnatill ett sextiotal, men beräkningarna hargjorts av akademiker som aldrig varit påett bygge. Antalet har varit betydligtstörre.

Försök förstå vad detta domkyrko-bygge egentligen betydde? I en stad medenvånings hus i trä och lerklining, mer-parten usla boningar. I denna stad restesnu ett stenbygge av sådana väldiga dimen-sioner i förhållande till sin omgivning attden kristna religionen blev självklar förgemene man. Inte ens kungen hade viddenna tid en sådan präktig boning. Härhärskade ärkebiskop Ascer, påvens egenutvalde kyrkoledare.

År 1123 stod kryptan i Lunds blivandedomkyrka färdig. Nu skulle huvudaltareti kryptan invigas under ståtliga, ja för attinte säga överdådiga, former. Ascer vigdehögaltaret till Johannes döparen och allaprofeternas och patriarkernas ära. En storsamling kostsamma reliker hade samlatsihop. Här fanns delar av Jesus träkors, avgravstenen framför hans klippgrav, en li-ten del av hans födelsekrubba och avnattvardsbordet. Nu var äntligen kryptaninvigd. Det skulle dröja nästan tjugo årinnan huvudaltaret i den stora kyrkanovanför kunde invigas. Då var Ascer se-dan länge död.

I Stora Hammar fanns vid tidpunktenför kryptkyrkans invigning i Lund endasten träkyrka. I början av 1100-talet var jumerparten av Skånes ca trehundra socken-kyrkor av trä. Den äldsta träkyrkan harlegat på samma plats där senare sten-kyrkan uppfördes. Det finns t.o.m. tro-ligtvis en liten bit kvar av träkyrkan. Förinte så länge sedan fanns det två bitar be-varade.

Ett kungahuvud från ca 1200 som valv-konsol i tornrummet.

12

Uppe på vinden, i den smala gluggenmellan tornet och långhuset, har man viduppförandet av stenkyrkan återanvänt tvåprofilerade, breda ekplankor som stöttorför murgluggens tak. Det faktum att plan-korna är ornerade tyder på att de kom-mer från den gamla träkyrka som före-gått stenkyrkan. Någon gång efter 1954har tyvärr den ena plankan borttagits ochförsvunnit. Endast avtrycken i murbruketfinns kvar. Att denna stöld skett efter just1954 vet vi därför att Lars Dufberg i Ska-nör detta år tagit en bild av de två trästyc-kena. Vem är det som har stulit StoraHammars äldsta byggnadsdel? Skadan ärdesto större då man idag med s.k. års-ringsdatering skulle kunna få ett exakt årför stavkyrkans uppförande och därmedkristendomens införande nere på Falster-bonäset. Det är nämligen ingen tvekan omatt träplankorna inlagts i torngluggen närman byggde den äldsta stenkyrkan. Denegativa avtrycken efter den försvunnaplankan i det ursprungliga murbruket kaninte ha uppstått på annat sätt.

Låt oss för en kort stund återvända tillden politiska arenan. En bit in på 1100-talet drabbades Skåne av oroliga tider. Ef-ter Erik Ejegods blev hans bror Nielskung. Niels hade emellertid en son Mag-nus som med tiden blev rädd för att Eriksson Knut Lavard skulle – med all rätt – takronan från honom när väl Niels dog.Magnus beslöt därför att mörda sin kusini ett bakhåll.

Den 7 jan 1131 stämde prins Magnusmöte med sin kusin i en skog utanför Ros-kilde. En dåtida krönika berättar:

”I det samma ville den heliga mannenKnud resa sig men skamligt drog förräda-ren (Magnus) honom bakåt med kapp-hättan och med sitt dragna svärd klöv hanKnuds huvud från det vänstra örat till dethögra ögat och fick med sitt ugudligahugg offrets hjärna att rinna ut. Nu sprangHenrik fram och körde sitt spjut genomden oskyldiga kroppen. Därefter stack deövriga medverkande i denna förbrytelsederas spjut i bröstet på hertigen.”

Knut Lavards yngre bror Erik Emuneblev inte glad när han fick reda på vadsom hänt. Han grep nu till vapen och fickskåningarna med sig, även ärkebiskopAscer i Lund. Den tyske ärkebiskopen iBremen hade nämligen krävt att den tyskekejsaren åter skulle lägga Norden underBremens ärkebiskop. För att vinna – el-ler snarare köpa – kejsarens gunst, god-kände kung Niels detta. Påsken 1134 varNiels son Magnus hos tyske kejsaren iHalberstadt ca fyrtio mil ner i Tyskland.Magnus trädde fram och hyllade kejsa-ren som sin herre och i gengäld mottoghan ur kejsarens hand Danmarks krona.Med kronan på huvudet och draget svärdgick han sedan före kejsaren i den hög-tidliga processionen. Han hade nu sålt sittland och sin ärkebiskop i Lund för egenvinnings skull.

Erik Emune motsatte sig däremot vän-skapen med kejsaren å det bestämdaste.För Ascer var därför valet lätt. Om haninte anslöt sig till upprorsmannen ErikEmune förlorade han jobbet som ärkebis-kop, och inte hade han några fallskärm-savtal att ta till. På stranden nära Stora

13

Hammar möttes de två fienderna. Det varErik Emune som vann och han kundesnart utropa sig till kung över hela Dan-mark. Man hade skrivit den 4 juni 1134.

År 1137 dog Ascer och Eskil blev nyärkebiskop i Lund. Det var en lärd mansom nu blev överhuvud. Som 16-åringhade han kommit till den berömda dom-skolan i Hildesheim. Snart blev han bis-kop i Roskilde och nu var han alltså är-kebiskop över hela Norden. År 1145kunde han leda invigningen av högaltareti Lunds domkyrka.

I Lund arbetade vid denna tid en sten-mästare, Mårten stenmäster. Förutom sittarbete vid byggnadshyttan tog Mårtenpå sig åtskilliga andra arbeten. Bygget avLunds domkyrka hade nämligen blivitinspirationskälla till stormännen ute pålandsbygden att riva sina träkyrkor ochbyggde nya av sten. Till hjälp med dettaarbete använde man sig bl.a. av den kun-skap som fanns vid domkyrkobygget.Mårten stenmästare har t.ex.haft mycketatt säga till om när stenkyrkor byggdes iområdet mellan Lund och Helsingborg.Mårten stenmästare hade en elev som vityvärr inte vet namnet på. Denne elev fickuppdrag att stå bakom uppförandet avmånga av Söderslätts nya stenkyrkor. Ef-ter hans förnämliga arbeten i Oxie kyrkakallas han numera för Oxiemästaren. Endag stod han framför träkyrkan i StoraHammar. Socknens ledande man hadebudat honom och nu skulle han leda upp-förandet av den nya stenkyrkan. En störremängd av stora flintblock och andranaturstenar hade körts samman till byg-

get. Från olika kalkugnar hade man be-ställt mängder med kalkbruk att levererasi tunnor. Från brotten norrut i Skåne skullehämtas all den huggna kvadersten somskulle användas i hörnpartier och i dörr-och fönsterkarmar. Bönderna uppbåda-des att med sina kärror utföra dryga körs-lor. Det stora kyrkbygget undgick ingen ibygden.

Sydportalen till den nya kyrkan fick endekor värdig Oxiemästaren. Hans signumvar det vänliga lejonet; d.v.s. lejonet somkalasar på en vindruvsklase. Symbolikenspelade givetvis stor roll; vindruvornavar symboler för nattvardsvinet och lejo-net troligtvis för Kristus. Den norra por-talen, kvinnornas ingång, blev dock avtämligen enkelt utseende – så var brukligtoch därför skulle inget vara annorlunda iStora Hammar.

Vi vet numera när Stora Hammars kyr-ka uppfördes. Genom den forskning somFotevikens Museum bedriver i områdetkring Lilla och Stora Hammar har helt nyttfaktamaterial sett dagens ljus. Det är ge-nom en bevarad, ursprunglig takbjälke påkyrkovinden som man lyckats få fram ett

Rester efter kritstenslejonet som engång suttit i sydportalen. Lejonet haren druvklase i munnen.

14

troligt årtal. Genom s.k. årsringsdateringvet vi att invigningen rimligtvis har skettnågot av åren 1151-1155.

I de bevarade svenska medeltida land-skapslagarna får vi reda på hur det gicktill när en nybyggd kyrka skulle invigas.Antagligen har det skett på samma sätthär i Stora Hammar den där dagen i bör-jan av 1150-talet. Låt oss rekonstruerahändelseförloppet.

Det var så bestämt att en kyrka medsin kyrkogård skulle invigas av biskopenpersonligen. Jag vågar drista mig till atttro att man invigde Stora Hammars kyrkaen vår- eller sommardag, eftersom invig-ningsdagen givetvis har varit en fest- ochglädjedag. Ute på kyrkplatsen norr omkyrkan har biskop Eskil med ett stort an-tal kyrkliga tjänare, de lokala stormännenoch den utvalda prästen mött sockenbor-

na. Man har följt Eskil till den södra por-ten och samlats utanför den stängda dör-ren. Biskopen har hållit tal till försam-lingen; här har han påmint om att man iall framtid ska hålla invigningsdagen ihelg. Eskil har sedan med hög röst berät-tat om vilka helgonreliker som fanns ikyrkan och till vems ära kyrkobyggnadenblivit uppförd. Tyvärr har denna kunskapgått förlorad i dag. Kunskapen om vilkethelgon som fått hedersplatsen i altaret för-svann med reformationen redan på 1500-talet. Men de som fanns på plats för åtta-hundrafemtio år sedan visste det.

Nu var det dags för ärkebiskop Eskilatt gå i helig procession tre varv runt kyr-kan och med det heliga vigvattnet be-stänka kyrkans yttermurar. Präster sväng-de rökelsekaren. Röken blev till bönersom steg upp mot himlen denna, trotssommartiden, säkert något regntunga dag.

Detta kritstensblock har en fyrkantsdekor som är typisk för Oxiemästaren. Blockethar en gång suttit framme invid den numera rivna koröppningen.

15

Hör! … Någon bankar på träporten.Någon vill in. Med sin kräkla, dvs sinbiskopsstav, slår Eskil tre gånger på kyr-kans stängda port. Och så kan han stigain i själva kyrkrummet. Inne i kyrkan harman förberett en högtidlig kyrklig cere-moni som faktiskt hade anor ner tillbakatill kristna ceremonier på 600-talet. Pågolvet är utlagt en blandning av sand ochaska, format som ett kors med korsarmar-na riktade diagonalt mot kyrkans fyrahörn. Askan var i den medeltida kyrkligaritualen jämförbar med heligt botmedel.Eskil tecknar med sin kräkla i korsets sandbåde det grekiska och latinska alfabetet.

I många kyrkor med kvardröjande medel-tidsmålningar kan ni ofta finna sådana härinvigningskors – konsekrationskors - dvskors inskrivna i en cirkel. De lyser somfrusna ögonblick av en högtidlig ceremonisom skedde för längesedan. Ibland harman målat nya kors över gamla, bevis påatt kyrkan eller kapellet återinvigts. Eftervarje reparation eller förändring i kyrkanvar man nämligen tvingad att återinvigakyrkorummet på nytt. Var man då nitisk,som t.ex. i Krämarekapellet i Malmö S:tPetri kyrka, fick man måla ett nytt korsovanpå det gamla.

Här i Stora Hammar finns ett av deäldsta korsen kvar ute i tornrummet. Ty-värr är mittpartiet på korsmålningen ska-dat men cirkeln som omslutit korset ärkvar. Man ser också hur cirkeln som om-sluter korset är inristad i den våta putsen.Framme i kyrkans östra korvägg finnsockså två invigningskors. Dessa härstam-mar från senmedeltiden när man efterförlängningen av kyrkan mot öster återvar tvungen att ha hit biskopen för en nyinvigning.

Tillbaka till ärkebiskop Eskil där hanstår i Stora Hammars kyrka i full ornatden där dagen i början av 1150-talet. Nuvar det dags för den högtidligaste delenav ceremonin. Kyrkorummets heligasteplats, högaltaret i koret, ska få sin speci-ella invigning. I många medeltida altar-bord finns fem kors inristade. Ett korsristades i altarskivans centrum, de övrigai vardera hörnet. Korsen representerar desår som Kristus fick under sin dödskamp;de två genomstungna fötterna, de två

På väggarna inne i kyrkan har uppritatstolv kors. I mitten eller strax under varjekors är insatta väggfasta järnljusstakar.Nu är det dags för den s.k. korsfästelsen.Ljuset tänds samtidigt som biskopensmörjer korsbilden på väggen med s.k.chrisma, den främsta av de heliga oljorna.

Konsekrationsbilden från 1100-talet itornrummet.

16

sargade händerna och spjutspetsen ge-nom hjärtat. Det var med dessa sår somvapen som Jesus besegrade döden.

Så har det varit dags för de heliga reli-kerna. Kyrkans världslige skyddsherreöverlämnade de heliga sakerna och i hög-altarets relikgömma – en fördjupning ialtarbordet - stoppades en relik av dethelgon som kyrkan var invigd till. Såmurades hålet igen och altaret var så attsäga ”laddat” med helig kraft. Genom attmura in rester efter en helig person över-gick i detta nu altaret till att bli en mar-tyr- eller helgongrav. Altarskivan blev detnattvardsbord som martyren suttit vid till-sammans med Mästaren den natten somdenne bröt brödet och sände runt vinet.

Invigningsceremonien i Stora Hammarär ännu inte slut. Ärkebiskop Eskil trädernu ut ur koret, går fram till sidoaltaret inorr och inlägger också här en relik. An-tagligen har denna varit ett minne av jung-fru Maria. Här i norr fanns nämligen kvin-noaltaret, jungfruns altare. I söder fannsockså ett sidoaltare. Kanske har Nicolaus,sjöfararnas helgon, här fått sin plats.

Och så var det ståtliga skådespeletöver. Allt har gått lyckligt. Stolta herre-män och kvinnor i vackra kläder har gi-vetvis varit närvarande i kyrkan. Längstbak har några lyckligt lottade ur det simp-la folkets skara fått plats.

Invigningen av en sådan här medeltids-kyrka räknades naturligtvis av de mångaobildade åskådarna som något märkligt

och högtidligt. Prästerskap i vackra skru-dar genomförde ceremonier som för deflesta av åskådarna måste ha verkat somrent hokus pokus. Många kände säkert detkristna budskapet men den djupare inne-börden av biskopens mässande har verk-ligen inte varit var mans egendom. Ge-nom invigningen drev man bort djävulenoch hans onda makter från platsen. Kyr-kan blev istället en plats för de heligaänglarna och som sådan också en skyd-dad plats för de människor som ville blifrälsta från det onda. Genom invigningenblev kyrkan också en lämplig plats för denenskildes bönestunder och, inte att för-glömma, det blev en skyddsplats för deheliga kyrkliga sakramenten. Dessa varsju till antalet: dopet, konfirmationen,Kristi lekamen, boten, sista smörjelsen,prästvigningen och äktenskapet.

Sockenkyrkans invigningsdag blev ifortsättningen en av årets stora fest- ochhögtidsdagar här i Stora Hammar. Vi kantyvärr inte återuppta den traditionen ef-tersom vi numera inte vet exakt vilkenårsdag det var. På denna högtidsdag fira-des emellertid i Stora Hammars kyrka un-der närmare 380 år årligen den s.k. kyrk-mässan. För bonden och hans hustru hardetta varit en dag som verkligen kostat;en av de fem eller sju dagar om året somvarje gård i byarna ”frivilligt” skulle offraen slant eller ett större matpaket till kyr-kan. I hymner och böner anknöt man tillkyrkobyggnaden som det hus där Herrenmötte sitt utvalda folk samtidigt som män-niskorna blev delaktiga i Kristi lekamenoch blod.