LOKAL KULTUREN SEMINARIESERIE

17RAPPORT

LOKAL KULTUR är ettprogramområde inomStiftelsen framtidens kultur.

Berättelsen och rummetBRÖD & SKÅDESPEL -OM BERÄTTELSENOCH RUMMET19 - 20 maj 2006ÅKERBY - STADRA

Åkerby Skulpturpark

Att skapa rum...

…och att ge plats är en del avkulturens uppgift. För attberättelserna ska kunna nå sinpublik behövs fysiska rum därmötet kan ske och dessutom enatmosfär där såväl berättare sompublik känner sig delaktiga ochinvolverade. Dessa rum ochtillstånd uppstår inte hur somhelst utan kräver genomtänktaidéer och visioner. StadraSommarscen har uppstått ur enidé som grundar sig i platsensskönhet och dess historia. Ennaturlig plats att bygga vidare påför ett levandegörande av äldreberättelser och en ny tolkningassocierade till dagens samhälle.

Åkerby Skulpturpark utgörs aven storslagen och vacker släntfrån herrgården ner till sjön. Idenna miljö ges konstnärernamöjlighet att skapa på platsen,placera sina konstverk på platserdär de känner att de kan berättasitt budskap – i gräset, vid bäcken,i skogskanten eller ute i vattnet.Mötet mellan konstnär ochpublik bestäms till viss del avnaturen, av rummet.

Det var i dessa båda rum somYvonne Rock mötte deltagarnaför att samtala kring roll ochförankring, konstnärskap ochsamverkan, frihet och demokrati.

Lasse Ernst

Konstnärernas park kallas den - ÅkerbySkulpturpark. Det som är unikt här är attde flesta verken är platsspecifika, dvs. deär skapade just för platsen. Skulptur-parken är experimentell, här ges möjlig-het och utrymme att visualisera idéer, attfå pröva en form eller ett nytt material.Konstnärer kan arbeta på plats och manfokuserar på processen och inte på detfärdiga resultatet. Denna process ärständigt närvarande, och ger Skulptur-parken sin särprägel. Redan från startenhar man arbetat med stipendiater från helavärlden, och varje år får en till tre konst-närer möjligheten att komma och arbetaunder en sommarmånad på parken.

Under sommaren 2006 kommer NotQuite - elva konstnärer från konstnärs-kollektivet i Dalsland, som Lokal Kulturbesökte under seminarium 15, att ställaut i parken. Andra konstnärer under 2006är Claes Jurander, Kvinnerstaskolansträdgårdselever samt ett platsspecifiktverk av Herb Parker - en land-art artistfrån USA.

Åkerby Skulpturpark - ett rum och ett tillståndVi vandrar den vackra stigen som leder

ner mot sjön tillsammans med Parkenskonstnärliga ledare Lotte Sederholm. Nerevid vattnet finns en byggnad, en skörjapansk-inspirerad svart, en smal spångleder ut, och man går ut försiktigt, skjuterdörren åt sidan, går in och ser ut över sjöngenom det rutmönstrade spjälverket ochsäger å vad fint. Det slår aldrig fel, allagör det säger Lotte.

– Men, det är när man sätter sig ned ochkommer i höjd med de lågt sittandefönstren som man kan se ut på riktigt, dåär man i fas med själva meningen medhuset i vattnet och platsen och rummet.

- Såvitt jag vet kan Åkerby Skulpturparkförmedla det där, genom att det blommarså olika sorters konst i parken och påsådana oväntade platser att man förr ellersenare just kommer i fas med, och kan tain. Men att det tar tid.

– Och att det tack vare det process-inriktade, blir mer som ett tilltal frånkonstnärerna än som påståenden, ingavärderingar för övrigt! avslutar Lotte.

Kulturella inviter -två för en tango

Petter Hellsing är konstnär och sin inspiration hämtarhan från det vardagliga livet. Han arbetar med att skildramänniskor och deras berättelser och upplevelser i sin konst.

Petter kommer från en kulturklass. Pappan var författareoch mamman skådespelare. Efter examen vidSkulpturlinjen på Konstfack i Stockholm kände Petter atthan behövde hitta sin egen plats i kulturen, en annan änden han var given. Han var inte intresserad av att föra detkonstnärliga samtalet med likasinnade utan begav sig utpå en livsresa för att hitta sin plats, sitt språk och för attskapa oväntade dialoger. Petter reste till Guatemala därhan fann att kulturen levde med och för människorna. Däranvänder sig indianerna av konsten för att hävda ochbevara sin kultur, kulturen blir en väg för överlevnad. Menser man till konsthantverkare är skillnaden stor,konsthantverkaren har rätt att flyta över gränser. Petterblev nyfiken på textilhantverket.

– Här fanns en ledig plats för mig, menar Petter - Enkonstart där män definitivt var underrepresenterade. Idaghar han hittat hem och hans textila konst tänjer på gränseröver det urbana-lokala och annorlunda-vardagliga, dettavävs in i detta traditionella konstspråk. Petter menar atttextil har en låg status i samtidskonstens klasstillhörighet.

För åtta år sedan flyttade Petter från Södermalm iStockholm till förorten Flemingsberg. Det fanns ingenideologisk tanke att flytta utan den enkla anledningen varatt han och hans fru, som även hon är konstnär, ville hittaen plats att verka på. Sedan dess har Petter valt att arbetamed att skildra människor och berättelser han mött i sinnärhet. Han ville komma bortom avbildandet och villeinvolvera människor. Här fanns så mycket att berätta. Såmånga människor med olika bakgrund från olika delar avvärlden. Utställningen ”i ett hus vid skogens slut” var ettprojekt med asyltema där en av frågorna som ställdes varom vi är beredda att öppna dörren för den som knackarpå, att våga öppna dörren för det främmande.

– Asyltemat är en verklighet för många i mitt bostads-område och det var här jag samlade in berättelserna, Närjag låter alla dessa människors berättelser förmedlas genommin konst får jag ett personligt förtroende av dem. Jagsätter stor vikt vid- och försöker att förvalta det. Jag görju konst av det, men det personliga avtalet sviker jag inte,avslutar Petter.

Publiken - teatern som endemokratisk arena

Måns Lagerlöf är konstnärlig ledare och regissör vidÖstgötateatern – Ung scen/öst i Linköping/Norrköping.

- Det började för åtta år sedan, berättar Måns. Jag varnyexaminerad vid DI och ganska kaxig och med ett stortbehov att visa min konstnärlighet. Drömmen var att fåsätta upp Brechts ”I städernas djungel” - ett ganskasvårbegripligt epos. Men 25 år gammal fick jag chansen.Skådespelarna var dubbelt så gamla som jag och jag tyckteatt jag laddat pjäsen med allt som var meningsfullt attsäga. Premiärpubliken började välla in i salongen ochföreställningen startade. Men redan i första scenen börjadede första att gå. Någon sa att det var det värsta som häntteatern. Jag tog väldigt illa upp, berättar Måns.

För att förstå vad som upprört publiken så, inbjöd hanalla med abonnemang till diskussion. Två äldre damer varde enda som kom varav den ena ville klaga på cigarrökeni föreställningen. Den andra var inte intresserad av att prataföreställningen utan ville bara ha någon att prata teaterallmänt med. Med sig hade hon ett fotoalbum med 40 årav teater.

Då insåg Måns att han måste ta sig bort från sin egenhögfärdighet och intressera sig mer för publiken.

- Teater syftar på att man ska göra något för publiken,det är publiken som ska bli sedda och bekräftade interegissören och skådespelarna.

- Att teatern är en demokratisk arena var min ingångmen idag har jag övergivit den tanken.

Däremot så finns det någonting med teatern och det äratt den eventuellt kan lära oss om vad en skådespelaregör när han åskådliggör en situation. Skådespelaren harförmågan att sätta sig in i andras känslor och tankar ochdetta är grunden för ett fritt och demokratiskt samhälle.

Mötet med damerna resulterade i att Ung scen/öststartades 2001 med Måns som konstnärlig ledare ochregissör.

- Vi riktar oss främst till ungdomar i 15-20-årsåldern,det är den viktigaste målgruppen, menar Måns - Det är iden åldern man formas.

Under våren 2006 gav teatern föreställningen Don Juanav Molière som var del tre av tre i projektet Vårslakt medklassiker som tema.

Pjäsen växte fram i ett nära samarbete medgymnasieelever från Folkungaskolans etikklass. Kravetvar att om de skulle vara med var de tvungna att läsa bokenDon Juan två gånger. Eleverna visade sig varaförvånansvärt ambitiösa och när Måns träffade dem igenvisade det sig att alla hade läst på texten mycket noggrant.Manusbearbetningen började och istället för dencharmerande förföraren blev Don Juan Johanna - enkvinna i nutidens studentSverige som ”knullade runt”.Man jobbade medvetet med genusperspektivet.

- Jag frågade om det i texten fanns något som väcktenågot speciellt hos dem och det visade sig att det mestintressanta var när Don Juan möter don Alonso och donCarlos för duell. Eleverna valde att istället för att låtaJohanna duellera så skulle hon bli våldtagen - himlens

straff blev istället samhällets straff. Måns försökte ta handom den idén även om den var skrämmande och en moderntolkning av Molière växte fram.

- Egna idéer kan man genomföra, andras idéer vet maninte om man kan genomföra, det blev en utmaning förmig. Processen med delaktighet tar lång tid. Det finnsingen annan väg om inte ömsesidigt förtroende uppstår.Man måste gå förbi gränsen av misstänksamhet. Detbehöver inte vara rent pedagogiskt och inte ett egensyfte,utan ett tagande och givande, säger Måns.

Dansaren -att forska, upptäcka och mötas

Sedan två år tillbaka är Christina Molander teaterchefpå Moderna dansteatern på Skeppsholmen i Stockholm.Teatern består av en stor scen och en liten salong.

Repertoaren består av 40-50 gästspel samt 100föreställningar per år.

– Att komma till Skeppsholmen är som att komma tillen helt annan värld, tycker Christina - och ändå ligger detbara nio minuter från Sergels torg.

En fråga som Christina ofta möter är ”hur kan ni verkahär, det finns ju inga människor här?”.

– När jag började mitt uppdrag så märkte jag att detfanns en känsla hos folk att ”det här är inte för mig”.Dansen kändes främmande och den publiken som komvar branschfolk och en liten trogen skara annan publik.

– Publiken blev äldre och äldre. Vi stod inför ett faktum,vi måste göra något. Vad är det som har hänt, hur ska vi fåhit publik?

Christina har tidigare arbetat som publikutvecklare ochhar stor erfarenhet som kom till nytta här.

De började med att bjuda in folk som de kände, somvanligtvis inte var där. De bad publiken berätta vad deupplevde.

Sammanfattningsvis blev svaren att de ej kände sigdelaktiga. Ön var fantastisk. De som flyttat från mindreplatser kände sig hemma men varför kände de sig intedelaktiga?

De inbjudna förblev en referensgrupp och vidare ställdesfrågan: Vad skulle ni tycka är bra?

Man bjöd in konstnärer att göra ett projekt som byggdepå att göra publiken och aktörerna till en grupp, resultatetblev Livekonstkollektivet MELO,

Man bestämde sig för att bilda en referens/testgrupp ochannonserade i tidningar, på webben, delade ut lappar ochspred munvägen att ett möte skulle hållas.

Efter några möten hade de lyckats sätta ihop en grupp.Kravet var att gruppen skulle komma fem gånger och varamed i processen från a-ö. Man började med att fråga vadde ville ha och svaret blev tydligt- man ville gör en egenföreställning. Ett gäng ville lära sig att arrangera, ett gängville se.

Till projektet anställdes en projektledare. Själva projektetblev ett experiment i sig och man jobbade tillsammanssom ett work-in-progress. Och resultatet blev, fast det ejvar planerat, en föreställning.

När projektet sedan utvärderades av konstnärerna sa manatt det var fantastiskt, en sån här chans får man aldrig somkonstnär. Måste man vara publik för att få koreografera?– Vi vill inte bara möta publiken, vi vill också möta osssjälva, sa konstnärerna.

Detta svar resulterade i att man testade påståendet påden publika gruppen och de tyckte att iden var ännu bättreoch ville vara med igen. Publikgruppen finns kvar än idagoch de kallar sig själva för ”hang-arounds”.

– Det finns en väldig energi på Skeppsholmen vilket göratt det smittar av sig på föreställningarna och denna energikommer definitivt publiken till del. Platsen är viktig förkonsten. En synergi som är väldigt lyckad, berättarChristina.

Idag har Christina hela ledningen med sig. Vägen harinte varit given och den har varit lång.

– Moderna Dansteatern andas sitt egna konstnärligaspråk, vi har fått en egen identitet. Det som triggar mig ärforskningsarbetet med publiken. Det är det som jag är brapå och kommer att arbeta med tills min fyraårsperiod äröver, avslutar Christina Molander.

Christina Molander, Petter Hellsing, Måns Lagerlöf,Magnus Wetterholm och Lotte Sederlund.

Lokala initiativ -och en regional helhetssyn

Håkan Blomberg är kommunalråd i Nora kommun.I Nora kommun bor det 10 500 personer. Man jobbar

medvetet och strategiskt för bevarandet av kulturbygden.– Som tur var fanns det kloka politiker före mig. 1961

togs ett beslut i stadsfullmäktige att man ska bevarabebyggelsen och när man bygger nytt så är det viktigt attdet smälter in i den ursprungliga miljön. I Nora kännerman stolthet för kulturbygden, berättar Håkan.

– Förutsättningarna är starka för kulturutövare här i Nora.Vår uppgift är att stötta och ta tillvara och lyfta fram. Vihar kanske inte pengar att stötta med men vi kan hjälpatill på annat sätt. Kommunen kan skapa förutsättningarna.Skapa en attraktiv miljö. Just nu jobbar vi på att förvärvaett industriområde, där tanken är att kunna erbjudakonstnärer plats för sitt verkande.

citatet”Den centralt producerade kulturen kan inte existerautan en lokal mottagare”.

Ur gruppsamtal på Åkerby Herrgård

anmälan / information

Lasse Ernst och Anie EdéusLOKAL KULTUR / EUREKA

Vickleby bygata 12386 93 FärjestadenTel: 0485 - 366 60

lokalkultur@framtidenskultur.sewww.framtidenskultur.se/lokalkul

Seminarieserien fortsätterMer än 1 200 personer har nu deltagit i samtalenkring lokal kultur. Intresset är mycket stort och vikan se att många nya och fortsatta samtal ochsamarbeten följt i spåren.

Seminarieserien LOKAL KULTUR fortsätter mednya teman på nya platser.Information om kommande seminarier ochaktiviteter inom LOKAL KULTUR finner du underhösten 2006 på www.framtidenskultur.se/lokalkul

Stadra Sommarscen -berättelsen mitt i verkligheten

Vi befinner oss i Stadra Herrgård mellan Nora ochGrythyttan. Magnus Wetterholm hälsar oss varmt välkomnaoch leder oss in till Sommarscenen. Det är oerhört vackert.Själva teatern ligger i ett åldrigt trähus nere vid vattnet.Dubbeldörrar, som är öppna mot sjön och där golvet liggeri nivå med vattenytan. Det kluckar fridfullt och det ärmärkligt tyst. En gång i tiden fungerade denna byggnadsom järndepå. Här lade båtar till för att lasta folk och godsper pråm, för att sedan åka uppströms mot bl a Riddarhyttan.Gården som sommarscenen tillhör har funnits i Magnussläkt sedan 1948 då hans mormor och morfar köpte det.Huvudbyggnaden är en stor herrgård och till det hör enmagnifik ladugård och flera ekonomibyggnader. 1995-96höll delar av gården på att förfalla. Huset där scenen idagfinns var nära att rasa ner i vattnet.

– Jag ville starta en teater och den skulle ligga här, mitt iingenstans. Jag startar med visioner och aldrig med enfärdig budget. Vi började med att bygga upp scenen ochsen skapades teatern. Jag kände mig som Bambi på hal is.Men första föreställningen sattes upp och publiken kom.Stadra Sommarscen fick ett rykte om sig. Jag blev taggadoch kände att detta var rätt.

Att vända ett nej till ett ja, har blivit lite av ett motto förMagnus.

– Jag har ingen ekonomisk plattform men jag har ettansvar, jag bedriver en professionell teater. Jag fick avslagpå en ansökan vilket drev mig att vända mig till SvenskaAkademien där jag förklarade vad jag hade för önskan.Efter ett brev till Sture Allén, då ständig sekreterare, fickjag äntligen napp och en ekonomisk grundplåt lades. Stadralevandegör gamla texter och det var mitt argument införSvenska Akademien.

Man har valt att jobba med berättelser av stora författareoch första föreställningen som gavs var ”J-O Wallin, ennästan sann historia”. Detta var 1996 och sedan dess harman spelat åtskilliga svenska klassiska pjäser - för fullahus. På repertoaren detta år finns även Rikard Wolff, kändaföreläsare, berättarkvällar och konstutställningar.

– Stadra Sommarscen fungerar så bra. Miljön ochhistorien är viktig i detta sammanhang. Här utvecklar mankulturen inte konserverar, säger Håkan Blomberg,kommunalråd i Nora.

Visionen är att Stadra Sommarscen ska bli en självklarteater att åka till. Förhållandet till publiken är mycket viktigoch Magnus hälsar publiken med glädje och tacksamhet,det genomsyrar hela atmosfären.

Framtiden ser ljus ut för Magnus och hans Sommarscen.Just nu är bygget i den stora ladugården i full gång ochengagerar hela bygden. Fasaden har fått en vacker puts iumbra. Det är hit in teatern ska flytta. Magnus visar oss enminimodell av hur det kommer att landa och visst är deten riktig teater där inne i det dockskåpsliknande lilla huset.Förvandlingen fortsätter.

citatet

”Det ges mer resurser till att bevara kulturenän att skapa den”.

Nick Furderer