DROGERNA - Riksbankens Jubileumsfond · 2019-06-19 · DEN NYA BERUSNINGS-OPLITIKNE . Johan Edman . DET NYA SVERIGE. DROGERNA. Riksbankens Jubileumsfond i samarbete med Makadam förlag

D R O G E R N A

D E N N YA B E R U S N I N G S P O L I T I K E N

J O H A N E D M A N

RJ 2019 Drogerna_Den nya berusningpolitiken_MASTER.indd 1 2019-06-07 07:49

DEN N YA

B E R U S N I N G S - POL I T I K E N

Johan Edman

D E T N YA S V E R I G E : D R O G E R N A

Riksbankens Jubileumsfondi samarbete med Makadam förlag


Digitalt läsexemplar av kapitel i RJ:s årsbok 2019: Det nya Sverige © enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, [email protected]

makadam förlag

göteborg & stockholm

www.makadambok.se

Det nya Sverige · Riksbankens Jubileumsfonds årsbok 2019

Red. Jenny Björkman & Patrik Hadenius

DROGERNA

Den nya politiken© Johan Edman 2019

Grafisk form: Johan Laserna

ISBN för denna volym: 978-91-7061-791-1 (pdf)

Detta verk är licensierat enligt Creative Commons Erkännande 2.5 Sverige. För att se en kopia av licensen, besök http://creativecommons.org/licenses/by/2.5/se/ eller kontakta Creative Commons, PO Box 1866, Mountain View, CA 94042, USA.


Innehåll

Förord: Det nya Sverige 7

1. En motsägelsefull politik 9

2. Alkoholpolitisk prolog 13

3. Narkotikapolitisk utmaning 19

4. Berusningspolitisk dissonans 23

5. Vilket missbruk är värst? 29

6. Berusningskapitalet knackar på dörren 37

Noter 43

Tips för vidare läsning 49

Presentation av Riksbankens Jubileumsfond 51


Förord: Det nya Sverige

RJ:s årsbox 2019, på temat Det nya Sverige, består av fem häften med längre forskningsbaserade artiklar samt ett häfte av års-boksredaktörerna. Det är 100 år sedan Sverige blev parlamentariskt och allmän rösträtt för både kvinnor och män infördes. Det är 30 år sedan muren i Berlin föll och en världsordning gick i kras. Vi är precis i början av en ny geologisk tidsålder, antropocen, som är for-mad av oss människor. Mot bakgrund av allt detta: vad är ”det nya Sverige” år 2019? Vi lät ett antal forskare fundera på det under fem delrubriker: välfärd, språk, droger, partier och medier. Historikern Johan Edmans bidrag om alkohol- och narkotikapolitiken visar att dessa två berusningsmedel har hanterats på helt olika sätt. I dag befinner sig politiken i dissonans, ja, nästan på kollisions-kurs. Går det att i längden upprätthålla både en restriktiv narko-tikapolitik och en liberal alkoholpolitik i ett globalt samhälle?

Jenny Björkman & Patrik Hadenius


1 | Fattigdom förr och nu1 | En motsägelsefull politik

Den svenska berusningspolitiken är i otakt. Liksom så många gånger tidigare de senaste 50 åren har vi i riksdagen under riksdagsåret 2018/2019 hört flera krav på hårdare straff och ökade tvångsmedel som ett sätt att komma tillrätta med narko-tikaproblemet.1 Moderaternas rättspolitiske talesperson Tomas Tobé har talat om att dubblera straffen för narkotikaförsäljning och i den senkomna regeringsförklaring som Stefan Löfven läste upp i januari 2019 utlovades skärpta straff för den som överlåter narkotika till andra.2

Den repressiva narkotikapolitiken står i bjärt kontrast till en allt mer liberal alkoholpolitik. Exempelvis uttalade en majoritet i riksdagen våren 2018 för första gången sitt stöd för så kallad gårdsförsäljning av alkoholdrycker, en försäljningsform som en tidigare offentlig utredning har beskrivit som ett direkt hot mot Systembolaget.3 Reformen anses vara så angelägen att en ut-redning om detta togs upp i en av de 73 sakpolitiska punkterna i det så kallade Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet i januari 2019.4

Exemplen följer en tydlig trend under efterkrigstiden, med tilltagande eller åtminstone bibehållen skärpa i de narkotika-politiska åtgärderna samtidigt som alkoholpolitiken allt mer


10 · D R O G E R N A

har kommit att liberaliseras. Det är därför endast genom att bevara en strikt uppdelning mellan alkohol- och narkotika-politik som det går att frammana något slags konsekvens i politikens mål och medel. Om man betraktar detta politik-område som en sammantagen berusningspolitik, med syfte att förhindra eller minska skadeverkningarna av medborgarnas rusmedelskonsumtion, är det däremot fullt av motsägelser och bottnar i problemkonstruktioner långt bortom själva berus-ningen. Jag vill här diskutera denna berusningspolitiska disso-nans för att på så sätt skapa en större förståelse för dagens alkohol- och narkotikapolitik. Exempel hämtas från de senaste 100 årens samhälleliga diskussion om och hantering av med-borgarnas berusning. Avslutningsvis kommer jag att spekulera kring framtidens berusningspolitiska vägval.

Först en avgränsning. Rusmedelspolitik handlar inte nöd-vändigtvis om att problematisera konsumtionen av rusdrycker eller föreslå begränsningar eller förbud av dessa. Alkoholen har i Sverige varit föremål för statsmakternas reglerande åtmin-stone sedan Gustav Vasa i mitten av 1500-talet förbjöd bränn-vinstillverkning med argument som främst utgick från stats-bildarens folkhushållstanke: säden skulle fredas till mat. Glesa alkoholpolitiska utspel under de därpå följande 300 åren illus-trerar väl statliga ambitioner på olika områden. Folkhushåll-ningen, någon gång ordningsfrågor, men främst statens behov av intäkter från beskattad eller monopoliserad brännvinstill-verkning har stått i fokus. När drottning Kristina exempelvis införde den första tillverkningsskatten på brännvin 1638 skedde det för att bättra på statsfinanserna. Planerna på att förbjuda husbehovsbränningen 1718 utgick också från behovet att stärka


D E N N YA B E R U S N I N G S P O L I T I K E N · 1 1

statens ekonomi i ett land som närmast ruinerats av Karl XII:s krig.

Här står den begränsade del av rusmedelspolitiken som jag har valt att benämna berusningspolitiken i centrum. Med be-rusningspolitik menar jag offentliga och politiska diskussioner om och förslag till lösningar på problem som härrör från med-borgarnas berusning, både från narkotiska preparat och från alkohol. Det kan handla om beteenden som förklaras av berus-ningen, ohälsa eller dödlighet kopplade till rusmedlet, eller om ett beroende av rusmedlet oavsett övriga konsekvenser. Berus-ningens beklagliga konsekvenser är en indirekt utgångspunkt i de berusningspolitiska utspelen, men berusningspolitik hand-lar ofta också om helt andra saker.5 Det går att göra berusnings-politik av det mesta och som vi ska se har en mängd olika samhällsfrågor diskuterats med berusningen som politisk häv-stång.


2 | Alkoholpolitisk prolog

Som det kulturhistoriskt hävdvunna rusmedel alkoholen har varit kan den spåras i berusningspolitiska problembeskrivning-ar långt bakåt i tiden. Exempelvis finner vi i Ordspråksboken (sammanställd på 500-talet f.Kr.) beskrivningar av faran med kungars berusning: ”så att de dricker och glömmer lagen och vränger rätten för de nödställda”. På samma ställe finns också föreställningen att mindre lyckligt lottade människor berusar sig ”så att de glömmer sin fattigdom och inte tänker på sitt elände mer”.6 Dessa två tidiga exempel på berusningspolitik återkommer med jämna mellanrum då berusningen ska för-klaras. Så diskuterar till exempel Friedrich Engels alkoholens roll som eskapistisk tröstare i sin studie över den brittiska arbetsklassens villkor från 1845.

Även i vår tid är detta vitala tankemodeller, där det förra exemplet skulle kunna översättas till det inom rusmedelsforsk-ningen flitigt diskuterade harm to others och det senare skulle kunna karakteriseras som en symtomteoretisk förklaringsmodell som breddar berusningspolitiken till allmän välfärdspolitik.

Folkliga föreställningar om rusets avigsidor, exempelvis illu-strerade av William Hogarths berömda diptyk Beer Street and Gin Lane, tog åtminstone från mitten av 1700-talet form som



rättsliga regleringar med syfte att just stävja ruset och dess konsekvenser (Hogarths tryck från 1751, en kaotisk och våld-sam skildring av gindrickande rumlare och utslagna kontraste-rad mot trivsamt umgänge bland öldrickare, var ett direkt stöd för The Gin Act från samma år). Från sent 1700-tal komplette-rades denna beteendemodifierande reglering med en medi-cinsk problembeskrivning som har haft varierande inflytande allt sedan dess. I skrifter av den amerikanske läkaren Benjamin Rush (sent 1700-tal), den brittiske läkaren Thomas Trotter ( tidigt 1800-tal) och den svenske läkaren Magnus Huss (mitten av 1800-talet) beskrivs alkoholsjukdomen som en defekt som med olika förtecken stukade den fria viljan och förhindrade den alkoholmissbrukande individen att fatta rationella beslut.7

Från mitten av 1800-talet samlades det religiösa, moraliska och medicinska motståndet mot bruk av rusdrycker inom den växande nykterhetsrörelsen. Denna transnationella rörelse med både politiska och vetenskapliga ambitioner utövade ett betydande inflytande över nationella alkoholregleringar och kunskapsproduktionen på området. Alkoholfrågan framstår här som ett slags modernitetens lackmuspapper, där diverse samhälleliga olägenheter kopplades till alkoholkonsumtionen.

Bredden i alkoholproblemets konstruktion årtiondena runt förra sekelskiftet var stor. Berusningen ansågs vara ett problem i arbetslivet, inom krigsmakten och i trafiken. Ungdomens urart-ning orsakades av alkoholen; kvinnligt drickande och dege nere-ringsfaran kopplades ihop samtidigt som kvinnlig nykterhet sågs som ett föredöme. Lösningar söktes i allt från totalförbud och kraftiga regleringar av alkoholförsäljningen till samhälls-reformer och steriliseringar.


D E N N YA B E R U S N I N G S P O L I T I K E N · 15

Det är dock först i början av 1900-talet som vi ser mer heltäckande alkoholpolitiska program. Första världskriget skyn-dade på den utveckling som nykterhetsrörelsen hade verkat för och nu infördes eller skärptes alkoholregleringarna i många länder.8 Flera länder införde någon form av totalförbud under eller strax efter första världskriget – förutom Ryssland och USA även tre nordiska länder: Finland, Norge och Island.

Även i Sverige diskuterades totalförbud som lösningen på den alkoholkonsumtion som enligt en av många utredande kommittéer ledde till ”olyckliga familjeförhållanden, fattigdom, brott, sjukdom, degeneration samt vanvård af barnen”.9 1919 infördes motboken, som reglerade den privata försäljningen av alkohol individuellt. Tilldelningen riktades till skötsamma med-borgare som fick en motbok och ett reglerat antal liter sprit beroende på klass, kön och civilstånd (gifta kvinnor fick endast undantagsvis egen motbok).10 Ungefär vid samma tidpunkt infördes också en vårdlagstiftning med fokus på tvång och social återuppfostran.

Noterbart är att motiven bakom politiken kommunicerade med varandra. Motbokens arkitekt Ivan Bratt, som även hade ett stort inflytande över den nya tvångsvårdslagen, menade exempelvis att sjuka människor ”skola hjälpas med mjuk hand, men då det gäller alkoholister, bör handen vara hård och om den någon gång formar sig för att ge en örfil, är det inte ur vägen”.11 Bratts linje var karakteristisk för den svenska alkohol-politiska lösningen: alkoholmissbruket var inte en sjukdom, alkoholen var inte ett gift och alkoholfrågan borde snarare lösas med ransoneringar och fostran än med totalförbud. Denna socia la och icke-medicinska problembeskrivning konkretisera-



des inom tvångsvården, där män skulle återbördas till arbetare och familjeförsörjare och kvinnor till sedliga hustrur och goda mödrar. Förkrigstidens motivbilder hos den transnationella nykterhetsrörelsen – arbetsamhet och familjelivets helgd – fick här sin nationella form i ett under mellankrigstiden växande åtgärdsprogram.

Alkoholpolitikens betoning på sociala problem utmanades under efterkrigstiden. Med inspiration från bland annat den amerikanska alkoholismrörelsen och påhejad av en inhemsk opinion för en humanare hantering av alkoholmissbrukare seglade pläderingar för en medikalisering av alkoholfrågan upp på den politiska agendan och i det offentliga samtalet. Redan 1944 författade de kommunistiska riksdagsmännen Set Pers-son och Hilding Hagberg en motion där de förfasade sig över att det saknades medicinska resurser för att bota alkohol-missbrukarna: ”även om man i alkoholistlagen använder sig av uttrycket ’sjukdom’ och ’vård’, så omsättas dessa begrepp i praktiken i begreppen ’brott’ och ’straff’”.12 De närmast följan-de åren diskuterades alkoholmissbrukets sjukdomsstatus intensivt och exempelvis 1946 års alkoholistvårdsutredning satsade hårt på det medicinska perspektivet. Förhoppningen var att en mer medicinsk syn på alkoholmissbruk skulle leda till mindre repressiv alkoholistvård.13

Några månader efter att utredningens betänkande hade publicerats lanserades läkemedlet Antabus (disulfiram) som den mirakelkur som skulle förändra föreställningen om alkohol-missbruk och dess botande. Så blev det inte och snart förbyttes entusiasmen i en mer sansad besvikelse. Därmed var man till-baka i den nyktra pragmatism som hade präglat tvångsvården



sedan 1910-talet: eftersom läkare inte kunde garantera alkohol-missbrukarens bot kunde ett vårdbehov inte heller motivera tvångsåtgärden.

Men ett frö var sått, och 1955 års alkoholpolitiska reform för-sköt de alkoholpolitiska motiven ytterligare. Motboken avskaf-fades samtidigt som ett behandlingstänkande i större utsträck-ning kom att prägla alkoholistvården. Ett bredare sökande efter orsaker till missbruket bortom individiden bidrog samtidigt till att ytterligare politisera frågan, och 1967 presen te rade nykter-hetsvårdsutredningen ett fullödigt symtom teo re tiskt perspek-tiv där eländiga levnadsvillkor förklarade alkoholmissbruket snarare än tvärtom.14 1967 tillsattes också social utred ningen med uppdrag att ta ett helhetsgrepp om den svenska social-vården – inklusive vården av missbrukare.15 I denna grupp in-gick nu även narkotikamissbrukarna.


3 | Narkotikapolitisk utmaning

Med narkotikafrågan formerades under 1960-talet ett helt nytt berusningspolitiskt fält utifrån en radikalt annorlunda problem-beskrivning. Få berusningspolitiska tankar var dock otänkta, om någon. 1960-talet var samtidigt en socialpolitiskt turbulent tid med både expansiva välfärdssatsningar och kritik av den ofärdiga välfärden; allt från substansmissbruk till klassorätt-visor utreddes och debatterades intensivt. Det gjorde narkotika-problemet potentiellt öppet för olika, och motstridiga, inram-ningar.

Vid sidan av socialutredningen fick också narkomanvårds-kommittén uppdraget att utreda narkotikaproblemen, något utredarna gjorde i fyra betänkanden på över 1400 sidor.16 En central fråga handlade om huruvida narkotikamissbruk kunde ses som en sjukdom eller en rationell reaktion på ett dysfunk-tionellt och exkluderande samhälle. I den socialpolitiska debatt som initierades av och reflekterades i social- och narkoman-vårds utredningarna syns frågans komplexitet. För det första finner vi på 1960-talet artikulerade föreställningar om det tving-ande begäret som ett slags sjukdom, en tankemodell som togs över från flerhundraåriga diskussioner om alkoholmissbruk och som därigenom likställde berusningsmedlen med avseende på



deras förslavande karaktär. För det andra saknades även här den verksamma kur som på ett tydligt sätt hade kunnat placera narkotikabruket inom medicinens domäner. För det tredje väcktes frågan vid en tidpunkt då vården av alkoholmissbruka-re kritiserades från många håll och då en strävan mot demo-kratiska och möjligen medicinska vårdformer sågs som en möjlighet att mildra tvångsvårdens repressiva karaktär.

Samtidigt gick detta demokratiska patos illa ihop med tankar om narkotikabrukaren som en slav under lasten, då den fri-villigt vårdade missbrukaren med ansvar för sitt tillfrisknande förutsattes vara en rationell och beslutskompetent medborga-re. På politisk nivå öppnade denna konflikt för ideologiska re-sonemang som ledde långt bort från de enskilda narkotika-konsumenterna. I riksdagen målade samtliga riksdagspartier upp en bild där narkotika framställdes som ett av våra största samhällsproblem – ”farligare än atombomben” – och som där-för krävde hårda straff och exceptionella åtgärder närmast av undantagskaraktär.17

Trots återkommande försäkringar om att riksdagen skulle stå enig i denna fråga – som ”en samlingsregering inför ett annal-kande krigshot” – så har detta upplevda katastrofläge lånat sig till ideologiska utspel där vänstern exempelvis har förklarat narkotikamissbruket med ”[d]en kommersiella ungdomskultu-ren och den allt råare marknadsekonomin”.18 Högern har i mer värdekonservativ anda sökt orsakerna i ”vår pådrivande kader av s.k. kulturarbetare [som] kämpar målmedvetet för att rasera hemmen” och sett hur ”t.ex. satanism, kräver praktiskt taget narkotika med gravskändningar, kyrkbränder och t.o.m. mord som följd”.19 Ingen fråga har egentligen varit för perifer för att



kopplas till den potenta anföringssignalen narkotika, vilket kan illustreras av hur en centerpartistisk riksdagsledamot i början av 1990-talet stred för fortsatt persontrafik på inlandsbanan utifrån argumentet att dess indragning skulle leda till arbets-löshet och i förlängningen narkotikamissbruk.

Järnvägen i Norrlands inland kan framstå som långt ifrån det mest akuta narkotikaproblemet, men förutom att det visar på narkotikafrågans starka symbolvärde går det att ur detta utläsa vissa narkotikapolitiska linjer, där bilden av den förslavande drogen har gift sig fint med krav på straff och tvångsvård sam-tidigt som symtomteoretikerna har kunnat förespråka sam-hällsreformer, från klasskamp till järnvägsutbyggnad och skatte sänkningar.

I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet höjdes straffen för narkotikarelaterad brottslighet kraftigt vid ett antal tillfällen, samtidigt som sjukdomsmodellen mer eller mindre togs för given. Det tydligaste uttrycket för denna sjukdomsmodell var valet att förlägga tvångsvården av narkotikamissbrukare till de psykiatriska sjukhusen, något som förutsatte att narkotika-miss bruk definierades som en psykisk störning.

I väntan på den stora socialtjänstreformen debatterades tvångsvården med en förnyad intensitet. Socialutredningen var en tydlig exponent för dessa diskussioner som även hördes i riksdagen, i dagspress och facktidskrifter samt i ett antal skugg-kommittéer. De narkotikapolitiska organisationerna RFHL (Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare, bildat 1965) och RNS (Riksförbundet narkotikafritt samhälle, bildat 1969) tydliggjorde konfliktlinjen med sina pläderingar för mins-kat respektive ökat tvång. Under 1970-talet kan man därför se



motstridiga tendenser i synen på tvångsvård och straff. Alko-holistvårdstvånget kritiserades, demokratiska vårdformer efter-lystes, men tonläget i den narkotikapolitiska debatten förblev hårt och straffen för narkotikabrott skärptes. I riksdagen och i nyhetsrapporteringen var narkotika fortfarande ett av de största samhällsproblemen.

I början av 1980-talet samlades slutligen tvångsvården av alkohol- och narkotikamissbrukare i en och samma lagstift-ning. Vägen dit hade varit lång och är illustrativ för fältets be-greppsliga spännvidd. Alkoholistvårdstvångets repressiva och klassdiskriminerande karaktär var illa sedd och en medikalise-ring av alkoholmissbruket hade visserligen harmoniserat tvångsvården av alkoholmissbrukaren med den psykiatriskt sjukdomsförklarade narkotikamissbrukaren, men det hade samtidigt gjort mängder av konsumenter av ett kulturellt accep terat rusmedel potentiellt sinnessjuka. Alternativet, att i stället friskförklara de narkotikamissbrukare som sedan sent 1960-tal hade tvångsvårdats på medicinsk indikation, var inte heller oproblematiskt.

Efter många år och ett regeringsbyte (med nya utrednings-direktiv) landade socialutredningen i två motstridiga alternativ: ett med tvångsvård på social indikation och ett med tvångsvård på medicinsk (psykiatrisk) indikation. Denna politiskt obrukba-ra lösning med två oförenliga varianter av tvångsvård försena-de socialtjänstreformen flera år innan en ny utredning kunde hävda att ”svårdefinierade abstrakta begrepp” som beroende inte borde användas som grund för en rättssäker tvångsvård, varför den nya tvångsvårdslagen Lag om vård av missbrukare, LVM, kom att utgå från sociala indikationer.20


4 | Berusningspolitisk dissonans

Under några få år i början av 1980-talet rådde den hittills största samsyn vi har upplevt sedan berusningspolitiken breddades för att även rymma narkotikaproblemet. 1970-talets intensiva so-cialvårdsdebatt hade placerat både alkohol- och narkotikamiss-bruket i en social kontext, inte sällan med symtomteoretiska undertoner. Den nya tvångsvårdslagstiftningen återspeglade detta eftersom den hade karaktären av en akutlag som på social indikation främst syftade till att rädda liv och förhindra allvarlig sjukdom. Antalet tvångsvårdade medborgare gick stadigt ner, samtidigt som den solidariska alkoholpolitiken med höga skat-ter och begränsad tillgänglighet låg fast, något som ytterligare inskärptes då Systembolaget införde lördagsstängt 1982.

Den repressiva narkotikapolitiken sände dock ut helt andra signaler än den restriktiva alkoholpolitiken. I slutet av 1970-talet hade riksdagen slagit fast den uppfordrande målsättningen att ”samhället inte kan godta något annat bruk av narkotika än det som är medicinskt motiverat”, allt annat bruk definierades som missbruk, och i början av 1980-talet inledde polisen en kam-panj inriktad mot smålangarna i stället för att som tidigare koncentrera sig på de grova narkotikabrottslingarna.21 I slutet av 1980-talet syntes också de första tendenserna till en skärp-



ning av vårdpolitiken då lagen om vård av missbrukare, LVM, reviderades för att möjliggöra längre vårdtider och breddade intagningsgrunder. Samtidigt radikaliserades kontrollpolitiken, då inte endast innehav utan också bruk av narkotika kriminali-serades, ett brott som från 1993 har fängelse i straffskalan. Den tidiga narkotikalagstiftningen hade betonat en skillnad mellan dem som var narkotikans offer och de som slog mynt av både narkotikan och dess offer. I och med 1993 års skärpning blev alla kriminella.22

Samtidigt gick alkoholpolitiken åt motsatt håll, mot ökad liberalisering. Utvecklingen är inte entydig; flera liberaliserande reformer har genomförts under externt tryck, främst som en konsekvens av Sveriges EU-medlemskap. Andra åtgärder är mer hemsnickrade och kanske en tydligare indikation på den inhemska politiska viljan. Avskaffandet av fyra av fem alkohol-monopol och fri införsel för privat bruk kan betraktas som en konsekvens av EU-inträdet. Samtidigt har Sverige undvikit de radikala skattesänkningar som vi bland annat har sett i Dan-mark och Finland.

Den svenska alkoholpolitikens tre pelare (begränsad till-gänglighet genom monopol och åldersgränser, höga skatter och avskaffat vinstintresse i detaljistledet) kan därför trots det externa trycket möjligen beskrivas som intakta, om än försvaga-de. Till försvagningen har även lördagsöppet på Systembolaget som återinfördes 2001 bidragit. Under åren 1992–2017 har vi också sett en tydlig liberalisering av utskänkningen med en dryg fördubbling av antalet stadigvarande serveringstillstånd.23

Den narkotikapolitiska skärpningen och den alkoholpolitiska liberaliseringen har åtföljts av en ny medikaliseringsvåg som



paradoxalt nog erbjudit argument för bägge strömningarna. Något förenklat kan man säga att den alkoholpolitiska medika-liseringen har följt den etablerade argumentationen från efter-krigstidens amerikanska alkoholismrörelse som beskrev alko-holen som en nödvändig, men alls inte tillräcklig, komponent i de alkoholproblem som främst uppstod hos vissa personer som var (psykologiskt eller genetiskt) predisponerade för miss-bruksproblematik. Tendensen är ännu inte så stark här med vår tradition av social alkoholpolitik, men den märks i utredningar och myndighetsmaterial som uppskattande eller åtminstone okritiskt tar sin utgångspunkt i ett medikaliserat internationellt forskningsläge.24

Missbruksvården går numera ofta under namnet beroende-vård och i den senaste stora offentliga utredningen från 2011 föreslog ensamutredaren Gerhard Larsson att både alkohol- och narkotikamissbrukare skulle kunna tvångsvårdas inom psykiatrin, eftersom det nu ”klarlagts att missbruk och beroen-de ses som psykiatriska diagnoser, vilket även tydligt framgår i de internationella diagnos- och klassifikationssystemen”.25

Utredningens förslag realiserades inte, vilket är rätt belysan-de för den berusningspolitiska dissonansen under 2000-talet. Det är i dag inga problem att offentligt beskriva alkohol- och narkotikamissbruk som medicinskt beroende, men det blir pro-blem när detta ska omsättas i åtgärder. Att det skulle vara en gradskillnad och inte en artskillnad mellan normalkonsumen-ten av alkohol och den psykiatriskt sjuka alkoholmissbrukaren är svårsmält i svensk alkoholpolitisk debatt. Försök att likställa den kulturellt bekanta alkoholmissbrukaren med den kultur-främmande narkotikamissbrukaren misslyckades redan då den



folkpartistiska minoritetsregeringen försökte sig på detta i slu-tet av 1970-talet. Den gången satte lagrådet definitivt stopp för försöket att tvångsvårda substansmissbrukare inom psykiatrin ”oavsett om de är psykiskt sjuka eller ej”.26 Förslaget från 2011 års utredning kritiserades hårt av flera remissinstanser och togs inte ens upp till politisk behandling.27

I Sverige har vi ännu inte tagit steget fullt ut mot att beskriva substansmissbruk som en huvudsakligen medicinsk fråga, något som återspeglas i att missbruksproblem hanteras både av den kommunala socialtjänsten och den landstingsstyrda hälso- och sjukvården, ett uppdelat huvudmannaskap som tillhör ovanlig-heterna inom EU. Alkoholmissbrukare kan i dag visserligen betraktas som sjuka, något som åtminstone i den politiska de-batten länge har gällt för narkotikamissbrukare (vilket ju med svensk politisk terminologi är alla som brukar narkotika utan att det är medicinskt motiverat). Den senkomna utbyggnaden av narkotikapolitisk skadereduktion i form av substitutions-behandling och sprutbyten är ett av de mer konkreta uttrycken för denna medikalisering. Även alkoholmissbruk behandlas allt mer med medicinska metoder, med varierande effekt.

Trots spänningarna inom berusningspolitiken har den dia-gnostiska kulturen samlat fältet begreppsligt. Beroendediagno-serna spelar visserligen radikalt olika roll då hjärnsjukdomen narkomani är ett uppfordrande skräckscenario som bland annat motiverar repressiva insatser, samtidigt som alkoholberoendet passar väl in i den liberala alkoholpolitiken och utgör grunden för avdramatiserade frivilliga behandlingsformer av ett bättre bemedlat klientel som ska lära sig måttlighet snarare än avhåll-samhet.28



Den berusningspolitiska dissonansen är också en indikation på att detta fortfarande i stor utsträckning är klasspolitik. Narko-tikapolitiken formulerades på 1960-talet som en offentlig reak-tion på ett allt synligare missbruk av narkotika och läkemedel. Den arbetarklassungdom som förkroppsligade narkotikapro-blemet fungerade som en tydlig motbild till den skötsamma medborgaren och mycket av vården syftade också mot social rehabilitering och ett ordningsamt liv. Denna klassfostran har alkoholistvården bistått med ända sedan tidigt 1900-tal och än i dag utgör de tvångsvårdade missbrukarna en tydligt selekte-rad skara av socioekonomisk svagare medborgare.29 Tenden-sen återkommer i det folkhälsomotiverade preventionsarbetet där bland annat forskning inom fältet prevention science pro-pagerar individualiserade lösningar på problem som annars kunde beskrivas som strukturella.30 Denna förståelse av miss-bruksproblemen står varken i vägen för hårdare straff för narko-tikabrott eller för en frejdig gårdsförsäljning.


5 | Vilket missbruk är värst?

Det går möjligen att se mönster och logiker i den berusnings-politiska historien som kan ha bäring på nutid och framtid. Det handlar då om hur problemet formuleras och om hur offentliga åtgärder motiveras.

De skilda beskrivningarna av alkohol- och narkotikakonsum-tion löper som en röd tråd genom det som kan beskrivas som berusningspolitikens dissonans. Den återkommande ambitio-nen att ta ett berusningspolitiskt helhetsgrepp, att söka efter en minsta gemensam nämnare för problemområdet, vare sig det är social ojämlikhet eller medicinskt beroende, når aldrig så långt att vi ser likabehandling av alkohol- och narkotikabru-kare. Den politiska problembeskrivningen skiljer sig alltför mycket åt, något som i sin tur motiverar radikalt olika kontroll-politiska åtgärder. En gång i tiden var alkoholen vårt farliga rusmedel, så farligt att det nästan förbjöds. Från och med 1960-talet har narkotikan övertagit den rollen och beskrivs inte sällan som av ett av de största samhällsproblemen.

Hur är det då, är inte narkotika enormt mycket farligare än alkohol? En smutsig heroinspruta på en offentlig toalett verkar ju onekligen mer riskabelt än ett glas rosévin på en trevlig uteservering. Men hur väl beskriver dessa ofta förekommande



schablonbilder verkligheten? Narkotika är ett vitt samlings-begrepp för allt från kat och marijuana till crack och heroin. Den svenska politikens ovilja att dela upp narkotiska preparat i lätta och tunga droger döljer effektivt detta. Politiken är en del av nolltoleransen mot narkotika, en målbeskrivning som har samlat regeringar av skilda färger sedan 1970-talet. Denna noll-tolerans har också medfört en politisk ovilja mot och därmed senkomna satsningar på substitutionsbehandling, sprutbyte och annat som skulle kunna mildra narkotikans farlighet – allt utifrån tanken att det kunde ses som en legitimering av bruket. ”Att ge fria sprutor till narkomaner är som att ge en alkohol-missbrukare en flaska whisky en gång i månaden i rehabilite-rande syfte”, som kristdemokraten Annelie Enochson formule-rade det i början av 2000-talet.31

Forskare brukar i sammanhanget tala om kontrollskador, det vill säga de skador och följder som själva förbudet och repres-sionen skapar, och som sedan ofta tas till intäkt för att åt-gärderna bör vara hårda och repressiva. Men även utan diskus-sionen om kontrollskador går det att ifrågasätta den absoluta farlighetshierarki som motiverar långa fängelsestraff för hante-ring av lätt narkotika, samtidigt som den tillåter allt fler ut-skänkningstillstånd för alkohol i mysiga miljöer.

Enligt den brittiske neuropsykofarmakologen David Nutt är det överlag svårt att härleda regleringar av olika droger till sub-stansernas skadeverkningar. Han hävdar att det inte nödvän-digtvis är de farligaste berusningsmedlen som drabbas av mest restriktioner. Storbritannien har precis som Sverige en förhål-landevis restriktiv narkotikapolitik och en liberal alkoholpolitik. Samtidigt skattar Nutt skadeverkningar från alkohol och tobak



högre än exempelvis skador från cannabis, LSD och ecstasy.32 När Nutt, som var ordförande för den brittiska regeringens råd-givande organ för drogmissbruk, plockade retoriska poäng på att beskriva ecstasy som mindre farligt än ridning (eller snara-re addiction to horseback riding, fyndigt döpt till ”equasy”), var emellertid måttet rågat. Nutt fick sparken.33 Helt uppenbart spelar kultur och historia, liksom rena fördomar om droger och berusningsmedel, roll för lagstiftningen – detta också i en tid då det ropas på evidens inför politiska beslut.

Den svaga relationen mellan rusmedels farlighet och de sam-hälleliga reaktionerna har också belysts i flera historiska under-sökningar.34 Det är emellertid svårt att uppskatta olika rusme-dels relation till skador, dödlighet eller beroende. Mätmetoder och klassificeringar förändras, uppskattningar av nödvändiga och tillräckliga orsaker bakom dödsfall är ofta vansk liga, dia-gnoser varierar beroende på vårdgivarens kunskaper, traditio-ner och finansieringsmodell. Trots dessa svårigheter kan den officiella statistiken vara intressant, om inte annat därför att den skulle kunna vara en rimlig grund för politiska initia tiv. Enligt Folkhälsomyndighetens indikatorer dog under år 2016 mer än dubbelt så många individer av alkoholrelaterade som av narkotikarelaterade orsaker (1907 respektive 908 individer).35 Alkohol bedöms i Sverige vara den femte vanligaste orsaken till den nationella sjukdomsbördan (räknat i för tidig död och funk-tionsnedsättning). Det är en placering efter rökning, men klart före narkotika som inte ens finns med bland de tio vanligaste orsaker na.36 Även om dödlighet och sjuklighet per brukare ser annorlunda ut borde möjligen ett rationellt folkhälsoarbete även utgå från de absoluta talen. Men diskussionen om huruvida



rusmedels farlighet bör ligga till grund för berusningspolitiken har inte påverkat Sveriges politiker i någon större utsträckning.

Dagens svenska missbrukspolitik präglas också av en ambi-valens mellan det sociala och medicinska perspektivet. Även om det sociala perspektivet fortfarande står sig väl i lagstift-ningen och i politiken finns en internationellt influerad rörelse mot en medikalisering av berusningen och dess problem. Inspi-rationen kommer från hjärnforskningens beroendemodell, den så kallade Brain Disease Model of Addiction (BDMA), som aspi-rerar på att förklara allt flera mänskliga tillstånd och handlingar. Beroendemodellen fungerar med sina generella definitioner av beroende, begär och abstinens även som modell för beteenden som inte har något alls med rusmedel att göra, så kallade behavioural addictions som köpmissbruk eller sexmissbruk. Per-spektivet blir allt mer institutionaliserat i en växelverkan mellan inflytelserika diagnosmanualer och ett kraftigt växande forsk-ningsfält med kreativa operationaliseringar av diagnoskrite-rierna. Förekomsten och graden av spelmissbruk, för att ta ett exempel, har undersökts utifrån ett antal skalor med varierande koppling till diagnosmanualerna, däribland Problem Gambling Severity Index, Gambling Urge Scale, Lottery Addiction Scale, Per-sonal Luck Usage Scale och Gambling Related Cognitions Scale.

Forskningsstödet för modellen har kritiserats för att vara självbekräftande då diagnoser antas a priori som definierande stöd för vidare studier.37 Det patologiska begäret går inte att tänka bort i dessa studier, eftersom modellen definierar sjuk-domen som att den drabbade inte kan sluta med det klander-värda beteendet, medan den som kan sluta inte anses lida av det sjukliga beroendet.38



Andra svårigheter med biologiskt reduktionistiska studier av detta slag är något som man skulle kunna beskriva som bristen på filosofisk reflektion. Vad är sjukdom i detta sammanhang och vad innebär det att vara (en frisk) människa? Sjukdoms-konceptet har på detta område beskrivits som en metafor, en analogi misstagen för en homologi.39 Men är man sjuk om man uppvisar ett beroende? Och hur skiljer man exempelvis ett patologiskt begär från en stark vilja?40

Beroendemodellens problembeskrivning har potentiella åter-verkningar på missbrukspolitiken. Exempelvis fick intensivt data-spelande en egen beroendediagnos, gaming disorder, i 2018 års revidering av Världshälsoorganisationen WHO:s eget klassi-ficeringssystem för olika diagnoser (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems, ICD). Liknande diskussioner pågår inför revideringen av den ameri-kanska diagnosmanualen Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, DSM, som ges ut av American Psychiatric Association.41 Spel om pengar har redan tagit plats i både ICD och DSM som gambling disorder.42

DSM och ICD är inflytelserika klassificeringssystem och hän-visningar till bägge diagnosmanualerna förekommer frekvent i förarbetena till det regelverk som sedan 1 januari 2018 reglerar behandlingsansvaret för människor med spelproblem i Sverige. Den svenska ambivalensen inför fenomenet är dock märkbar, då spelmissbruk i förarbeten och behandlingsrekommendatio-ner likställs med medicinskt beroende samtidigt som behand-lingsansvaret delas mellan hälso- och sjukvården och den icke-medicinska socialtjänsten.43

Frågan är om denna breddade biomedicinska problembeskriv-



ning även skulle kunna leda till ett slags berusningspolitisk harmoni. Skulle exempelvis likställandet av alkohol och narko-tika i biomedicinsk mening kunna bana väg för narkotikapoli-tiska liberaliseringar, där beroendesjukdomen botas med vård i stället för att motas med straff? Exempel på en mer vårdorien-terad politik kan hämtas från Portugal, där avkriminalisering och stora satsningar på missbruksvård har minskat narkotika-relaterad sjukdom och dödlighet.44 Bland annat Norge har visat sig intresserat av att förändra sin narkotikapolitik i linje med denna modell.45

Med sin konsekvent restriktiva narkotikapolitik framstår Sverige som allt mer extremt, även om det går att spåra vissa tendenser till en uppmjukad samtalsordning. Exempelvis gick ett antal jurister tidigt 2019 ut i en debattartikel där de kritise-rade den svenska narkotikapolitiken och förordade en avkrimi-nalisering av eget bruk.46 Även Sveriges Kommuner och Lands-ting, SKL, visade intresse för att utreda frågan just när denna text höll på att färdigställas för tryck.47 I en tv-sänd debatt om den svenska narkotikapolitiken i början av året uteblev också de värsta angreppen på dem som vill reformera den svenska narkotikapolitiken i mer liberal och mindre repressiv riktning.48 Detta hade varit omöjligt för bara några år sedan.

En mer koherent berusningspolitik skulle naturligtvis även kunna uppnås på annat sätt, exempelvis genom att tydliggöra alkoholens vådlighet för att kunna ställa nya krav på alkohol-regleringar eller till och med förbud. Detta ter sig dock i dags-läget, med långt gången alkoholliberalisering och starka stat-liga och kommersiella intressen bakom alkoholproduktionen, som rätt osannolikt. Förutsättningarna är helt annorlunda nu



än då den svenska alkoholpolitiken skärptes för 100 år sedan, med motboken som det yttersta restriktionsmedlet. Då var nyk-terhetsrörelsen en stark kraft i samhället, stora delar av befolk-ningen var villiga att helt förbjuda alkoholen och mer än hälften av landets riksdagsledamöter var organiserade absolutister.49


6 | Berusningskapitalet knackar på dörren

Eftersom varken några mer radikala narkotikaliberaliseringar eller skärpta alkoholrestriktioner ter sig särskilt sannolika, kom-mer den berusningspolitiska motsättningen troligen att kvar-stå. En förklaring till detta kan vara det något impressionistiska bruket av beroendemodellen, det vill säga idén om att beroen-det sitter i hjärnan. Den oprecisa användningen av centrala begrepp gör att denna beskrivning kan legitimera lite allt möj-ligt – ett dilemma som är äldre än våra dagars hjärncentrerade förklaringsmodell. Redan för 50 år sedan myntade kriminolo-gen Nils Christie och sociologen Kettil Bruun termen ”feta ord” som en beskrivning av berusningspolitikens oklara begrepp. Drogberoende beskrevs här som ett av dessa ”stora feta ord utan särskilt mycket innebörd”.50 Men de fyllde en roll, som ”olja i det sociala maskineriet”, och var en möjlighet att und-vika besvärliga politiska konflikter då de kunde ”kamouflera olös liga dilemman”.51

Två konsekvenser följer av detta vaga begreppsbruk. För det första är vanliga och politiskt verkningsfulla begrepp långt ifrån alltid någon god beskrivning av faktiska tillstånd. Ibland är det uppenbart att politiken inte ens strävar efter begrepp som



beskriver verkligheten på ett bra sätt. Ett exempel är den offent-liga utredning som några år efter Sveriges EU-inträde disku-terade möjligheten att i större utsträckning beskriva missbruk som beroende – inte för att det korresponderade mot någon påvisad kvalitativ egenskap, utan därför att termen var vanlig utanför Sverige och därför underlättade vid komparativa under-sökningar.52

För det andra visar den pragmatiska begreppsanvändningen att detta knappast är ett område som låter sig styras av forsk-ningen. Berusningspolitiken influeras av en mängd faktorer, och de gånger som den legitimeras av forskning handlar det inte sällan om noga utvald kunskap som stöd för vissa politiska argument. Evidensbaserad politik är fortfarande politik och steget till politikbaserad evidens är därför sällan långt. Det politiska motståndet mot sprutbyten drevs exempelvis många gånger med argument som hämtade sin näring ur ideologiskt motiverat ifrågasättande av forskningen eller anekdotisk bevis-föring för den egna linjen.

Efterkrigstidens beroendemodell har bjudit på ett begriplig-görande av alkoholen som ett förvisso ohälsosamt rusmedel, men med fenomenets kärna förlagd till vissa av alkoholkon-sumenterna. Det är en lösning som å ena sidan tillfredsställer vårdtänkandet samtidigt som den inte utmanar en alkohol-konsumerande allmänhet eller starka kapitalintressen. Om beroendet i stället förlades till själva substansen skulle det få helt andra politiska implikationer.

För att tydliggöra kan vi jämföra alkoholens beroendemodell med tobakens. Det rör sig om två legala substanser, men där alko-holberoende främst har identifierats och botats hos individen



har nikotinberoende nästan uteslutande diskuterats som en egenskap hos substansen. Själva tanken på att det skulle finnas vissa människor som var predisponerade för ett tyngre tobaks-bruk har till och med dömts ut som ”löjeväckande” av en fors-kare på området.53 Att vi i dag konsumerar ungefär lika mycket alkohol som vi gjorde i mitten av 1970-talet samtidigt som rökningen har minskat radikalt visar på vikten av att välja rätt förklaringsmodell som policyunderstöd.

Här delar narkotikan, om än förbjuden sedan länge, toba-kens beroendemodell. Om vi undviker att söka konsekvens i den allt mer biomedikaliserade berusningspolitiken finns det därför alla möjligheter för dess fortsatta dissonans. Föränd-ringar av berusningspolitiken kräver nämligen – som minst – inflytelserika intressen som stödjer utvecklingen, något slags nytta för staten och en politiskt fördelaktig problembeskriv-ning. Nykterhets rörelsen var en sådan intresseformering, med tydliga konsekven ser för berusningspolitiken i både Sverige och andra länder.

Om vi ska leta efter en ny stark intresseformering inför fram-tiden är det nog marknaden som kan sägas stå för den mest potenta problembeskrivningen. Trots den upprepade alkohol-politiska ambitionen att föra en restriktiv alkoholpolitik ser vi i konkret implementering med exempelvis generösa utskänk-ningstillstånd och fri införsel en marknadsdriven liberalisering. Den föreslagna gårdsförsäljningen följer den marknadstill vända trenden med reformen beskriven som en glesbygds- och närings-livsfråga. Det är tydligt att gårdsförsäljningen väntas attrahera ett visst socioekonomiskt klientel; som en företrädare för lant-brukets affärsintressen uttrycker det vänder sig försäljnings-



formen till ”den svenska medelklassen [som] blir allt mer benä-gen att lägga pengar på mat och dryck av riktigt god kvalitet”.54

En harmonisering av berusningspolitiken skulle kräva mot-svarande starka marknadsintressen på narkotikasidan. Pengar finns visserligen hos alkoholindustrin; det är ingen slump att vi nu ser en av USA:s största alkoholproducenter köpa in sig i den nyligen legaliserade kanadensiska cannabisindustrin.55 Men är det en möjlig väg också i ett så narkotikarestriktivt land som Sverige?

I Kanada och i amerikanska delstater där cannabis har släppts fritt har förväntade skatteintäkter varit ett tydligt motiv för libe-raliseringar och detta samband gäller rimligtvis även på denna sida Atlanten.56 Den stora finska sänkningen av alkoholskatten 2004 motiverades till exempel bland annat med att man ville behålla skatteintäkter från alkoholförsäljning som staten annars riskerade förlora, främst till Estland.57

Även i Sverige är staten en viktig ekonomisk intressent, och oavsett dagsnoterad marknadsvänlighet hos sittande regering finns ett intresse av att föra de betydelsefulla skatteintäkterna från alkoholförsäljningen till statskassan. Den svenska tobaks- och spelmarknadens historiska utveckling har också visat att statens folkhälsoambitioner knappast har stått fria från krasst pekuniära intressen. Några nya skattefria synder kommer inte att beviljas svenska folket.

Berusningskapitalet knackar nog på dörren, och om det släpps in kommer det att beskattas, men det politiska priset är förlusten av en mycket tung symbolfråga. Den bredd i problem-beskrivningen som alkoholen hade från sent 1800-tal till mitten av 1900-talet har sedan dess övertagits av narkotikan. Att döma



av riksdagsdiskussionerna från mitten av 1960-talet och framåt kan narkotikabruk förklaras av närapå vad som helst och lös-ningen söks därför i mycket vida cirklar. Vare sig du vill sänka skatterna eller bygga järnväg blir narkotikaproblemet på så vis politiskt nyttigt på ett sätt som alkoholen inte längre är. Vad skulle kunna ersätta ett sådant problem?


Noter

1. Motion 2017/18:18 (SD); Mot. 2017/18:880 (SD); Mot. 2017/18:893 (SD); Mot. 2017/18:898 (SD); Mot. 2017/18:2892 (M); Mot. 2017/18:3737 (M); Mot. 2017/18:3867 (KD); Protokoll 2017/18:16, anförande 32 (S); Prot. 2017/18:32, anf. 122 (S); Prot. 2017/18:41, anf. 48 (S); Prot. 2017/ 18:128, anf. 60 (S); anf. 66 (S); Prot. 2017/18:101, anf. 1 (M); anf. 16 (S); anf. 29 (MP); Prot. 2017/18:106, anf. 15 (S).

2. ”M: Dubblera straffen för narkotikaförsäljning”, P1, Sveriges Radio 5 december 2018 (https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?program-id=83&artikel=7106046); Regeringsförklaringen, 21 januari 2019.

3. Prot. 2017/18:107, § 14; SOU 2009:22, En ny alkohollag.4. Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna,

Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna, 11 januari 2019 (https: //www.socialdemokraterna.se/aktuellt/2019/Utkast/).

5. Ryosuke Yokoe, ”Alcohol and politics in twentieth-century Britain”, The Historical Journal, vol. 62, nr 1, 2019.

6. Ords. 31:5 och 31:7. 7. Harry G. Levine, ”The discovery of addiction: Changing conceptions

of habitual drunkenness in America”, Journal of Studies on Alcohol, vol. 39, nr 1, 1978; Gunnar R. Lundquist, ”Magnus Huss – pionjären inom svensk alkoholforskning”, Alkohol och narkotika, vol. 77, nr 6, 1983.

8. Mark Lawrence Schrad, The Political Power of Bad Ideas: Networks, Institutions, and the Global Prohibition Wave, Oxford 2010.

9. Förslag till lag om behandling av alkoholister, Stockholm 1911, s. 26.



10. Inger Knobblock, Systemets långa arm: En studie av kvinnor, alkohol och kontroll i Sverige 1919–55, Stockholm 1995

11. ”Alkoholismen är ej att betrakta som en sjukdom”, Stockholms- Tidningen, 24 februari 1927.

12. Andra kammaren, motion 1944:310 (SKP). 13. SOU 1948:23, Betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård

m.m.14. SOU 1967:36, Nykterhetsvårdens läge: Del I. Klientel och behand-

lingsresurser; SOU 1967:37, Nykterhetsvårdens läge: Del II. Bilagor.15. SOU 1974:39, Socialvården: Mål och medel; SOU 1977:40, Social-

tjänst och socialförsäkringstillägg: Lagar och motiv.16. SOU 1967:25, Narkotikaproblemet: Del 1. Kartläggning och vård;

SOU 1967:41, Narkotikaproblemet: Del 2. Kontrollsystemet; SOU 1969:52, Narkotikaproblemet: Del 3. Samordnade åtgärder; SOU 1969:53, Narkotika-problemet: Del 4. Socialmedicinska och kliniska undersökningar.

17. Andra kammaren, protokoll 1967:20, § 14 (H), s. 25.18. Prot. 1996/97:94, § 5 (KD), s. 14; Mot. 1997/98:So649 (V), s. 9;

Mot. 1998/99:So258 (V), s. 3.19. Prot. 1971:136, § 13 (M), s. 34; Prot. 1998/99:58, § 3 (M), s. 4 f.20. SOU 1981:7, Lag om vård av missbrukare i vissa fall, s. 38.21. Proposition 1977/78:105, s. 30; Socialutskottets betänkande 1977/

78:36; Prot. 1977/78:160; Anders Kassman, Polisen och narkotikaproble-met: Från nationella aktioner mot narkotikaprofitörer till lokala insatser för att störa missbruket, Stockholm 1998. Definitionen av narkotikamissbruk som ”allt icke-medicinskt bruk av narkotika” förekommer redan hos nar-komanvårdskommittén (SOU 1967:25, s. 22).

22. Per Ole Träskman, ”Narkotikabrotten och kontrollen av bruket av narkotika genom straffrättsliga medel”, i Börje Olsson (red.), Narkotika: Om problem och politik, Stockholm 2011.

23. Folkhälsomyndigheten 2017: Antal stadigvarande serveringstillstånd, 1992–2017.

24. Se t.ex. Nationella riktlinjer för vård och stöd vid missbruk och bero-ende: Vetenskapligt underlag, Socialstyrelsen 2017; Socioekonomiska skill-



nader i alkohol, narkotika och tobak – delvis olika mönster för beroende och utsatthet, Folkhälsomyndigheten 2018.

25. SOU 2011:35, Bättre insatser vid missbruk och beroende, s. 307.26. Lagrådets protokoll 27/2 1979, i Prop. 1979/80:1, del B, s. 395 f.27. Socialdepartementet, dnr S2012/4504/FST.28. Maria Zaitzewsky Rundgren, ”Många alkoholberoende kan lära sig

dricka måttligt”, Accent, 15 november 2013.29. Personer intagna på SiS LVM-hem 2017.30. Filip Roumeliotis, Ideological Closure: Drug Prevention in a Post-po-

litical Society, Stockholm 2016.31. Mot. 2005/06:So523 (KD).32. David Nutt, Leslie A. King, William Saulsbury & Colin Blakemore,

”Development of a rational scale to assess the harm of drugs of poten-tial misuse”, The Lancet, vol. 369, nr 9566, 2007. Redan 1969 kom en utredning tillsatt av brittiska regeringen fram till att alkohol var farligare än cannabis, något som det även rapporterades om i Sverige (se t.ex. ”Cannabis ej lika farligt som alkohol”, Dagens Nyheter, 9 januari 1969).

33. David Nutt, ”Equasy – an overlooked addiction with implications for the current debate on drug harms”, Journal of Psychopharmacology, vol. 23, nr 1, 2009; Mark Tran, ”Government drug adviser David Nutt sacked”, The Guardian, 30 oktober 2009.

34. Se t.ex. Joseph R. Gusfield, Contested Meanings: The Construction of Alcohol Problems, Madison 1996; Virginia Berridge, Demons: Our Chan-ging Attitudes to Alcohol, Tobacco, & Drugs, Oxford 2013.

35. Folkhälsomyndigheten: Dödlighet enligt alkoholindex (https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/folkhalsans-ut-veckling/halsa/dodlighet-enligt-alkoholindex/) resp. Narkotikarelaterad dödlighet (https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalso rap por tering-statistik/folkhalsans-utveckling/halsa/narkotikarelaterad- dodlighet/), 29 januari 2019.

36. GBD 2016 Risk Factors Collaborators: ”Global, regional, and na-tional comparative risk assessment of 84 behavioural, environmental and occupational, and metabolic risks or clusters of risks, 1990–2016: A



systematic analysis for the Global Burden of Disease Study 2016”, The Lancet, vol. 390, 2017.

37. Andrew Boudreau, Richard Labrie & Howard J. Shaffer, ”Towards DSM-V: ’Shadow Syndrome’ symptom patterns among pathological gamblers”, Addiction Research and Theory, vol. 17, nr 4, 2009.

38. Michael Cantinotti, Robert Ladouceur & Christian Jacques, ”Lay and scientific conceptualizations of impaired control at electronic gam-bling machines”, Addiction Research and Theory, vol. 17, nr 6, 2009.

39. Matilda Hellman, Tim M. Schoenmakers, Benjamin R. Nordstrom & Ruth J. van Holst, ”Is there such a thing as online video game addic-tion? A cross-disciplinary review”, Addiction Research and Theory, vol. 21, nr 2, 2013.

40. John Booth Davies, The Myth of Addiction, Amsterdam 1997.41. ICD-11 for Mortality and Morbidity Statistics: 6C51 Gaming disorder;

Antonius J. Van Rooij & Daniel Kardefelt-Winther, ”Lost in the chaos: Flawed literature should not generate new disorders”, Journal of Beha-vioral Addictions, vol. 6, nr 2, 2017.

42. ICD-11 for Mortality and Morbidity Statistics: 6C50 Gambling dis-order; Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM–5): 312.31 (F63.0) Gambling disorder.

43. Ds 2015:48, Förebyggande och behandling av spelmissbruk; Social-utskottets betänkande 2016/17:SoU13; Lagrådsremiss: Samverkan om vård, stöd och behandling mot spelmissbruk; Prop. 2016/17:85, Samverkan om vård, stöd och behandling mot spelmissbruk; Behandling av spelmissbruk och spelberoende: Kunskapsstöd med rekommendationer till hälso- och sjuk-vården och socialtjänsten, Socialstyrelsen 2018.

44. Caitlin Elizabeth Hughes & Alex Stevens, ”What can we learn from the Portuguese decriminalization of illicit drugs?”, The British Journal of Criminology, vol. 50, nr 6, 2010.

45. Alf Bjarne Johnsen, ”Historisk i Stortinget: Slutt på straff for rus-misbrukere”, Verdens Gang, 13 december 2017.

46. ”Avkriminalisera bruk av narkotika i Sverige”, Aftonbladet, 30 januari 2019.



47. ”SKL: Utred om det ska vara lagligt att använda narkotika”, SVT Nyheter, 20 mars 2019 (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/skl-utred-om-det-ska-vara-lagligt-att-anvanda-narkotika).

48. ”Ekdal och Ekdal: Drogpolitiken”, SVT, 19 februari 2019 (https://www.svtplay.se/video/20817948/ekdal-och-ekdal/ekdal-och-ekdal- sasong-1-19-feb-20-00?cmpid=del:em:20190313:drogpolitiken:pla:lp).

49. Ronny Ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren: Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880–1930, Stockholm 1988; Sven Lund-kvist, ”Försvar eller sociala reformer? Nykterhetsfrågan och ekonomin 1909–1914”, Alkohol och narkotika, nr 9, 1973.

50. Nils Christie & Kettil Bruun, ”Alcohol problems: The conceptual framework”, i Mark Keller & Timothy G. Coffey (red.), Proceedings of the 28th International Congress on Alcohol and Alcoholism: Vol. 2, Highland Park 1969, s. 68.

51. Christie & Bruun 1969, s. 71 f.52. SOU 1999:90, Narkotikastatistik: Om samhällets behov av informa-

tion om narkotikastatistik.53. Anders Nordlund, ”Tobaksrökning och hälsa i Sverige under

1900-talet”, i Jan Sundin et al. (red.), Svenska folkets hälsa i historiskt perspektiv, Stockholm 2005, s. 337.

54. Hanna Marie Björklund, ”Uppblåst om gårdsförsäljning”, ATL Lantbrukets affärstidning, 12 september 2017.

55. Jennifer Maloney & David George-Cosh, ”Big brewer makes a play for marijuana beverages”, Wall Street Journal, 29 oktober 2017.

56. Colorado Department of Revenue: Marijuana Tax data (https://www.colorado.gov/pacific/revenue/colorado-marijuana-tax-data); Nick Kovacevich, ”Cannabis is a tax bonanza for states”, Forbes, 5 december 2018; Josh Dehaas, ”Provinces raked in revenue on day one of cannabis sales”, CTV News, 18 oktober 2018.

57. Pia Mäkelä & Esa Österberg, ”Weakening of one more alcohol control pillar: A review of the effects of the alcohol tax cuts in Finland in 2004”, Addiction, vol. 104, nr 4, 2009.


Tips för vidare läsning

Johan Edman, ”A medical challenge: the alcohol disease in Sweden 1946–1955”, Social History of Medicine, kommande, DOI 10.1093/shm/hky050.

Johan Edman, ”Alkoholen som katalysator”, Ikaros, vol. 13, nr 1–2, 2016.Johan Edman, ”Swedish drug policy”, i Renaud Colson & Henri Bergeron

(red.), European Drug Policies: The Ways of Reform, London 2016.Johan Edman, ”Temperance and modernity: Alcohol consumption as a

collective problem 1885–1913”, Journal of Social History, vol. 49, nr 1, 2015.Johan Edman, Torken: Tvångsvården av alkoholmissbrukare i Sverige 1940–

1981, Stockholm 2004.Johan Edman, ”Transnational nationalism and idealistic science: The

alcohol question between the wars”, Social History of Medicine, vol. 29, nr 3, 2016.

Johan Edman, ”Un siècle de restrictions sur l’alcool: Un regard interna-tional et historique”, i Arnaud Coutant (red.), Prohibitions, Paris 2018.

Johan Edman, Vård och ideologi: Narkomanvården som politiskt slagfält, Umeå 2012.

Johan Edman, Vård till varje pris: Den psykiatriska tvångsvården av narko-tikamissbrukarna 1968–1981, Stockholm 2009.

Johan Edman & Josefine Berndt, ”A thickening plot: Components and complexities in the political framing of the smoking problem in Sweden, 1957–1993”, Drugs: Education, Prevention and Policy, komman-de, DOI 10.1080/09687637.2018.1551328.



Johan Edman & Josefine Berndt, ”From boredom to dependence: The medicalisation of the Swedish gambling problem”, Nordic Studies on Alcohol and Drugs, vol. 33, nr 1, 2016.

Johan Edman & Josefine Berndt, ”Oniomaniacs: The popular framing of consumption as a disease”, Addiction Research & Theory, vol. 26, nr 6, 2018.

Johan Edman & Börje Olsson, ”The Swedish drug problem: Conceptual understanding and problem handling 1839–2011”, Nordic Studies on Alcohol and Drugs, vol. 31, nr 5–6, 2014.

Lena Eriksson & Johan Edman, ”Knowledge, values, and needle ex-change programs in Sweden”, Contemporary Drug Problems, vol. 44, nr 2, 2017.


Riksbankens Jubileumsfond:främjar, inspirerar och deltar

Riksbankens Jubileumsfond (RJ) är en fristående stiftelse, som har till ändamål att främja humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning i Sverige. Stiftelsen bildades genom ett beslut i riksdagen 1964, då en donation från Sveriges riksbank godkändes och stadgarna fastställdes. Jubileumsfondens tillkomst var en del av 300-årsfirandet av världens äldsta ännu verksamma centralbank, i vilket även ekonomipriset till Al-fred Nobels minne och bankhuset vid Brunkebergstorg ingick. Med bil-dandet av en stiftelse önskade riksdag och riksbank gagna ett angeläget nationellt ändamål: vetenskaplig forskning med anknytning till Sverige.

I mer än 50 år har stiftelsen nu gjort detta. Under 2017 uppgick de beviljade forskningsanslagen till cirka 428 miljoner kronor. Hela 39 pro-jektanslag, 3 program och 8 projekt som syftar till att stödja forskningens infrastruktur beviljades. Utöver detta gjordes en rad riktade insatser, så som RJ Sabbatical, Pro Futura, den internationella satsningen Europe and Global Challenges, samt en ny satsning på kommunikationsprojekt. Därtill gav fonden möjlighet åt hundratals forskare att genomföra kon-ferenser och seminarier och bilda nätverk för att knyta kontakter och testa nya forskningsidéer.


RJ:s årsbox 2019: Det nya Sverige

Red. Jenny Björkman & Patrik Hadenius

DET NYA SVERIGE

Jenny Björkman & Patrik Hadenius

VÄLFÄRDEN

Carina Mood & Jan O. Jonsson

SPRÅKEN

Mikael Parkvall

DROGERNA

Johan Edman

PARTIERNA

Henrik Ekengren Oscarsson

MEDIERNA

Eva-Maria Svensson


Documents

DROGERNA - Riksbankens Jubileumsfond · 2019-06-19 · DEN NYA BERUSNINGS-OPLITIKNE . Johan Edman . DET NYA SVERIGE. DROGERNA. Riksbankens Jubileumsfond i samarbete med Makadam förlag