2011.12.14

Utblick 2012Eskalerande konflikter

i världen under

Det har ofta och länge talats om behovet att tidigt varna för konflikter som är på väg att

utvecklas till väpnade strider. Early Warning, preventiv diplomati, medling och andra förebyg-

gande insatser har ofta lyfts fram som något viktigt inom den internationella konflikthanteringen.

Att varna för konflikter som är på väg att leda till väpnade strider och försöka förebygga en sådan

utveckling kan rädda många liv, hindra att samhällen förstörs och rädda generationer undan

krigens destruktiva effekter.

Trots detta är det bara att konstatera att det fortfarande läggs oändligt mycket mer resurser på

militära upprustningar och vapenhandeln, än på konfliktförebyggande insatser, liksom betydligt

mera krafter på insatser i samband med krigens utbrott samt efter att de har avslutats. Även om

det fortfarande talas vackert och engagerat om Early Warning och förebyggande insatser bland

beslutsfattare läggs det alltså för lite resurser för att förverkliga en sådan strukturell omvandling av

den internationella krishanteringen.

För att ytterligare driva på en kultur av Early Warning och förebyggande insatser krävs

det effektiva och röststarka organisationer inom det civila samhället som strukturerat

och kontinuerligt kan varna för konflikter som är på väg att leda till väpnade strider

samt ge tydliga rekommendationer till beslutsfattare för snabba konfliktförebyggande

insatser. Det behöver bildas opinion bland allmänheten för konfliktförebyggande

insatser och media behöver engageras för att öka pressen på beslutfattare att agera innan

krig bryter ut. Här kan aktörer inom det civila samhället spela en nyckelroll för att

engagera och stimulera debatten inom krishanteringen och säkerhetspolitiken.

Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen genomför just nu ett pilotprojekt för att kunna börja

bygga in en funktion för Early Warning i sin verksamhet. Under hösten 2011 görs ett antal

löpande utspel i olika konflikter som riskerar att leda till väpnande strider och ge tydliga rekom-

mendationer till beslutsfattare för snabba konfliktförebyggande insatser. Vi uppmanar alla att göra

sin röst hörd och bidra till en förändrad politisk kultur inom internationell krishantering.

Christoffer Burnett-CargillGeneralsekreterare

Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen

Detta är en rapport från

Svenska Freds- och Skiljedoms-

föreningen. Den är framtagen

med ekonomiskt stöd av Folke

Bernadotteakademin.

© Svenska Freds- och Skilje-

domsföreningen, 2011.

SKRIBENTER:

Christoffer Burnett-Cargill

Anna Ek

Björn Eriksson

Karin Valtersson

Linnéa Åhs

LAyouT: E&G Design

egdesign.gabriel@gmail.com

TRyCK: Lasertryck

ISBN: 978-91-979192-3-4

SVENSKA FREDS- oCH SKILJEDoMS FÖRENINGEN

Box 2088

103 12 Stockholm, Sweden

Tel: (+ 46) (0)8-558 031 80

E-mail: info@svenskafreds.se

www.svenskafreds.se

Early Warning 1.1 Uppmärksammande gör förebyggande möjligt

1.2 Metodutveckling - ett steg mot bättre informationshantering

1.3 Formella system under utveckling

1.4 Civila samhället – nätverk för Early Warning

Varning - potentiella konflikter 20122.1 Nordafrika och Mellanöstern

2.2 Afrika

2.3 Asien

2.4 Kaukasien

2.5 Balkan

2.6 Latinamerika

Rekommendationer3.1 Till beslutsfattare

3.2 Till media

3.3 Till civila samhället

1

2

3

INNEHÅLL

Early Warning1.1 Uppmärksammande gör förebyggande möjligt

Utifrån faktumet att antalet våldsamma konflikter i världen minskat de senaste 20 åren, i en tydlig trend, kan man eventuellt påstå att det internationella samfundet, världens länder och icke-statliga aktörer har blivit allt bättre på att tidigt identifiera händelser som riskerar att utmynna i våld. Men även om vi globalt har blivit bättre på Early Warning, återstår en del för att den samlade kunskapen ska kunna översättas i tidigt agerande (Early Action). Begreppet Early Warning introducerades först under det kalla kriget, primärt som en militär förmåga att kunna förutse ett potentiellt väpnat angrepp. Inom FN-systemet utvecklades senare metoder och mekanismer för Early Warning i humanitära sammanhang, med syfte att kunna förutse naturkatastrofer. Idag används allmänt en långt bredare definition som innefattar en förmåga att kunna förutse och om möjligt agera tidigt på information om förestående naturkatastrofer eller våldsamma konflikter. Syftet med Early Warning är inte att undertrycka potentiella konflikter, utan att tidigt upptäcka och kanalisera dem bort från våldsanvändning genom att understödja fredliga vägar till konstruktiv dialog om en lösning. Konflikter i sig behöver inte vara negativa för ett samhälle. Enligt Nationalencyklopedins defini-tion är konflikter en ”motsättning som kräver lösning”. När det finns etablerade och respekterade system för att lösa konflikter kan de ofta ge upphov till social förändring och utveckling genom att olika aktörer får en möjlighet att utbyta idéer och tankar och finna kompromisser. Därmed skapas också utrymme för förståelse för skillnader i uppfattningar och utgångspunkter. Det är i avsaknaden av etablerade och respekterade system för dialog kring problemen som konflikter riskerar att ge upphov till våldsamheter och krig. Världsbanken slår i sin World Development Report (2011) fast att så många som 90 procent av de våldsamma konflikter som pågår i världen idag har sitt ursprung i äldre tidigare olösta konflikter. I de allra flesta fall beror våldsyttringarna på att det saknas stabila statsstrukturer, med förmåga att tillgodose människors behov av säkerhet, förutsägbarhet och ekonomisk utveckling. Det väpnade våldet har i viss mån ändrat karaktär från att traditionellt vara ett resultat av krig mellan stater till att vara kopplat till konflikter inom ett lands gränser och i allt större utsträckning härröra från kriminella nätverk. Detta leder Världsbanken till att i sin rapport ange svaga institutioner och fysisk osäkerhet för individen som två grundläggande huvudfaktorer som påverkar risken för våldsamma kon-flikter. Genom att stärka demokratiska institutioner som levererar sociala kontrakt med medborgarna och sam tidigt stärka människors tilltro till det existerande systemet, menar ändå Världsbanken att det går att påverka utvecklingen i positiv riktning.

1.2 Metodutveckling för bättre informationshantering

Den generella kunskapen om konfliktdynamik och orsaker till våldsanvändning är relativt god bland experter och forskare. Ett effektivt system för Early Warning bör kunna identifiera de specifika orsakerna till en potentiell våldsam konflikt i varje enskild situation, förutse möjliga positiva och negativa scenarios och erbjuda en analys och strategisk rådgivning för hur konflikten kan styras in i fredlig konstruktiv dialog om grundproblemen. Det finns en mängd olika metoder och system för Early Warning som utgår från dessa grundprinciper. FAST-modellen som utvecklades av organisationen Swisspeace på 1990-talet bygger på iden-tifiering och analys av grundläggande konfliktorsaker liksom av händelser eller skeenden, så kallade ”triggers”, som kan utlösa våldsamheter. FEWER (Forum for Early Waring and Early Response) är ett annat

1

4 5

system som bygger på utbildning och kapacitetsuppbyggnad av relevanta aktörer i en konfliktsituation, övervakning och rapportering av händelser och en procedur för att medvetandegöra och uppmärksamma omvärlden på det som händer. Båda dessa initiativ uppstod som en respons på världssamfundets oförmå-ga att avvärja folkmordet i Rwanda. International Crisis Group (ICG) är en annan organisation som har etablerat en respekterad plattform för att sammanställa information och regelbundet producera rapporter om krig eller konflikt-situationer och i övrigt politiskt instabila miljöer. Rapporterna innehåller alltid uppmaningar till relevanta aktörer om hur de bör agera för att stävja våldet. I Europa har ett antal ideella organisationer slutit sig till det fredsbyggande nätverket EPLO (European Peacebuilding Liaison Office). EPLO verkar för att stärka EU:s policyinstrument för förebyggande och Early Warning. Inte minst Institutionen för Freds- och Konflikt forskning på Uppsala Universitet har gjort ett stort arbete med att systematiskt kartlägga och analysera konfliktsituationer världen över. En mängd andra organisationer och nätverk arbetar med att samla in information, analysera och uppmärksamma potentiella konfliktutbrott. Fortfarande finns dock inget enhetligt system i hur informa-tionen kanaliseras och omsätts i handling.

1.3 Formella system under utveckling

Allt fler multilaterala organisationer utvecklar egna system för Early Warning. FN bygger på en tanke om förebyggande av konflikter och kan genom sina egna land- och regionkontor eller via medlemsländer bevaka och uppmärksamma potentiella våldsamma konflikter. På senare tid har världsorganisationen fått mer muskler att använda. Fredsbyggande kommis-sionen, som inrättades 2005, bevakar situationen i särskilt identifierade länder och har förmåga att mer flexibelt stödja förebyggande initiativ. FN-sekretariatet har de senaste åren stärkt sin kapacitet, inte minst genom avdelningen för politiska frågor (DPA). Avdelningen informerar säkerhetsrådet varje månad om utsatta situationer och sedan 2007 finns en stående punkt om fred och säkerhet i Afrika, vilken har fungerat som ett forum för formella diskussioner om kritiska situationer på kontinenten som inte står på rådets ordinarie agenda. FN:s generalsekreterare har också möjlighet att inrätta särskilda sändebud för situationer som behöver närmare övervakning och medlingsinsatser. Säkerhetsrådet behöver inte alltid gripa in i egen kapacitet. Ibland räcker det med att ge uppmärksamhet åt en situation för att andra aktörer ska känna stöd att agera. EU har sedan toppmötet i Göteborg, då programmet för konfliktförebyggande lanserades, etablerat en rad instrument inom Early Warning och konfliktförebyggande. Flexiblare finansierings mekanismer såsom stabilitetsinstrumentet och databaser av civil freds-, konflikt- och krishanteringspersonal har för avsikt att göra EU mer relevant och handlingskraftigt. Problemet är att det saknas effektiva kopplingar dem emellan. Reaktionstiderna blir därför ofta alltför långa för att organisationen ska kunna ingripa i rätt tid. Den bevakn-ingslista över potentiella konflikthärdar, som samordnas av det gemensamma situationscentret, bygger på information som lämnas av medlemsländerna, vilket gör det till ett politiserat och omdiskuterat instrument. Inte minst på den afrikanska kontinenten har strukturerna för Early Warning stärkts betydligt. Afrikanska unionen (AU) har etablerat ett kontinentalt Early Warning-system (CEWS) som bygger på infor-mationsinhämtning och rekommendationer inom ramen för organisationens protokoll för fred och säkerhet. De regionala ekonomiska sammanslutningarna har egna regionala mekanismer som länkas till CEWS. Det har även gjorts ett omfattande arbete för att knyta organisationer inom det civila samhället till dessa system för Early Warning. Även om AU har begränsad operationell kapacitet, har betydande insatser kunnat genomföras. Ett exempel är AU:s ”Panel of the Wise”, som i sin medlingskapacitet fått mandat att ingripa för att stävja kritiska situationer och förhindra våldsutveckling. Mest känt är kanske händelserna i Kenya efter valet 2008, där visepanelen med Kofi Annan som huvudförhandlare, lyckades åstadkomma en lösning som sannolikt förhin-drade ett våldsamt inbördeskrig.

1

4 5

I vissa sammanhang kan det också vara avgörande för en instabil situation att omvärlden inte ingriper. En för stor inblandning utifrån kan störa en i grunden positiv utveckling. Vad hade till exempel kunnat hända med den politiska utvecklingen i Tunisien om FN:s säkerhetsråd hade antagit en resolution om intervention under våren 2011? Men även om historien ibland måste få ha sin gång är det mycket viktigt att det finns aktörer med som kan stötta och övervaka en kontrollerad, konstruktiv process. Tyst diplomati och övervakningsfunktion-er (s.k. watch dogs), gör att ingripande ändå kan ske om situationen skulle förvärras, så som var fallet i Libyen efter resolutionen i FN:s säkerhetsråd (UNSCR 1973). Trots att allt fler instrument har utvecklats inom dessa multilaterala organisationer, är det alltjämnt lång väg till ett effektivt hanterande av information och handlingskraftiga beslut för snabb respons. Terror-attackerna den 11 september 2001, har dessvärre det senaste decenniet överskuggat mycket av den posi-tiva utvecklingen inom Early Warning för fredlig konflikthantering. När världen befinner sig i ett panikartat tillstånd av rädsla för en svårdefinierad fiende, ligger militära krishanteringsåtgärder nära till hands. Det ger enklare politiska poänger, än att anta ett mer svårförklarat förhållningssätt som bygger på dialog och förtro-endeskapande åtgärder. Även om det i jämförelse alltid är både billigare och långt mer effektivt på lång sikt att kunna avvärja en potentiell konflikt än att hantera en kris, är det visuellt svårt att förklara vad som hade kunnat hända om insatserna inte hade satts in i rätt tid.

1.4 Civila samhället – nätverk för Early Warning

Formen för freds- och konfliktförebyggande engagemang ser olika ut i olika situationer. Fackförenings-rörelsen i Polen spelade under 1980-talet en central roll i landets frigörelse från Sovjetunionen. Under den arabiska våren har en mer odefinierbar folkrörelse varit den pådrivande faktorn. När fredssamtalen mellan de liberiska stridande parterna pågick i Accra, mobiliserades ett nätverk av kvinnor som lyckades med den fantastiska bedriften att få till ett hållbart fredsavtal genom intensiva påtryckningar. Nobels fredspris har 2011 tilldelats detta nätverk, som en av flera pristagare. Det är viktigt att uppmärksamma rollen det civila samhället i bred bemärkelse kan spela i förebyggandet av konflikter, vid sidan av mer formella aktörer. Organisationer och rörelser på gräsrotsnivå har ofta tillgång till viktig information och viktiga nyckelaktörer i konfliktdrabbade miljöer. För att kunna garantera säkerheten för dessa gräsrötter och un-derstödja deras förmåga att mobilisera kraft, behövs förutsebara strukturer för hantering av information. Samtidigt måste lokala aktörers deltagande i analysprocessen balanseras med behovet av att uppmärk-samma potentiellt farliga situationer på ett internationellt plan. Det globala engagemanget är viktigt för att kunna mobilisera tillräckligt med resurser till stöd för de lokala initiativen. Koalitioner av lokala och internationella aktörer behövs för att skapa ett neutralt filter som kan skydda informationsgivarna och samtidigt sammanställa och kanalisera rätt budskap till de politiska nivåerna. För bara några år sedan låg utmaningen i att få tillgång till relevant information om krissituation-er. Idag överöses vi av information, men problemet är istället att kunna hantera och agera konstruktivt på den information som finns. Icke statliga aktörer är ofta väl positionerade för att kunna hjälpa till att sor tera och tolka informationen liksom att initiera eller kanalisera stöd till potentiella fredsrörelser. Avsaknad av ett systematiskt sätt att agera gör dock att detta arbete försvåras. Uppmärksammande av till exempel ökade hatbrott, rasistiska uttalanden eller etablerande av illegala rörelser i ett visst samhälle får större betydelse om det kommer samlade signaler från en mängd respekterade aktörer. Teknologiutvecklingen skapar enorma möjligheter för sådan rapportering i realtid. I östra DR Kongo är tillgången till mobiltelefoner utbredd och har kunnat spela en stor roll. Textmeddelan-den om övergrepp har samlats in och sammanställts för att kartlägga och förutse gerillagruppers rörelser, så att civilbefolkningen i många fall kunnat skyddas. Ett koherent system för samordning av information skulle ge en kraftfull signal om när en situation håller på att förvärras och därmed uppmärksamma interna-tionella aktörer på att de behöver bevaka utvecklingen nära och vara beredda att ingripa. Även om kunskapen generellt sett är god, kvarstår alltjämt ett behov av att bättre förstå och kunna förutse den punkt då intressekonflikter övergår i våld. Samtidigt är det i övervägande del just

1

6 7

konflikter och dess effekter som dokumenteras. Sällan forskas på varför konflikter inte utmynnar i våld-samheter eller hur de kunnat förebyggas. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen har i denna anda även lanserat Peace Monitor; en rapport som beskriver en rad olika exempel på fredsinitiativ, fredsavtal och fredsprojekt som genomförs runt om i världen. Det är ytterligare en ansträngning för att sätta fingret på vikten av fredlig konflikthantering och visa på alternativen till militära insatser, liksom att tidigt satsa på förebyggande av väpnade konflikter.

1

6 7

Varning - potentiella konflikter 2012Det finns ett antal olika pågående konflikter runt om i världen. Vissa är redan per definition i krigstillstånd, medan i andra pågår lågintensiva stridigheter. Det finns även flera så kallade frusna konflikter. Nedan följer en utblick över världen, där vi från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen väljer att lyfta fram några konflikter som riskerar att eskalera under nästa år, 2012. Vi har inte som ambition att varna för alla konflikter som riskerar att eskalera, vi gör heller ingen rangordning dem emellan. Vårt huvudsyfte är att skifta den politiska debatten till att i ökad grad diskutera vilka konflikter som är på väg att eskalera, få fler att engagera sig i förväg, samt att agera med metoder för fredlig konflikthantering innan krig bryter ut. Vi har också valt att ibland lyfta en del konflikter som sällan syns i media och som en konsekvens av detta har vi inte lyft fram en del mer kända konflikter. Vi hoppas att fler vill bidra och varna för andra konflikter som är i farozonen för att eskalera, framför allt sådana konflikter som kanske inte alltid når igenom mediabruset.

2.1 Nordafrika och Mellanöstern

Denna region hamnade i rampljuset under 2011 med anledning av den arabiska våren. De två in ledande fredliga revolutionerna i Tunisien och Egypten efterföljdes av inbördeskrig i Libyen, Yemen och Syrien. Oroligheter förekom även i Bahrain. Situationen i Irak är fortfarande osäker och den israelisk-palestinska konflikten fortlöper utan någon politisk lösning i sikte. Konfrontationer mellan Turkiet och kurder i gränserna mot Irak och Iran är ständiga orosmoment. I slutet av 2011 blev det också en upphöjd retorik mellan Israel och Iran, efter en rapport från IAEA om risken för att Iran är på väg att skaffa sig kärnvapen. Både i Israel och USA lyftes allt fler röster för nödvändigheten av en militär attack mot Irans anläggningar. Frågan är hur denna region kommer att utvecklas under det kommande året.

Går vi mot en arabisk vår 2.0?Det är naturligtvis omöjligt att med exakthet sia om framtiden för denna konfliktfyllda region. Kommer den demokratiska frihetsvågen att fortsätta sprida sig igenom regionen? Kommer olika demokratiseringsprocess-er att leda till ökade våldsamheter? Inför och under valen som hölls i november 2011 i Egypten utbröt på nytt oroligheter och konfron-tationer mellan demonstranter och militären. Det finns en frustration bland många egyptier att militären fortfarande styr landet och inte ännu har lämnat över till en civil ledning. Det kommer att bli avgörande för den inledande demokratiseringsprocessen hur situationen utvecklar sig de första månaderna under 2012. I Syrien pågår redan ett inbördeskrig. Trycket har ökat från Arabförbundet där sanktioner har riktats mot syriska ledare. Avgörande blir om en intern reformeringsprocess kan inledas i landet, eller om stridigheter-na kommer att fortsätta växa. I Jemen har President Saleh i november 2011 återigen gått med på en övergångs-plan att lämna ifrån sig makten. Om han inte lämnar makten, kommer inbördeskriget att fortsätta i landet under nästa år. Även om det inte bedöms som speciellt troligt att ett krig skulle inledas mellan Israel och Iran under 2012, kan inte en militär attack uteslutas från Israel mot någon av Irans kärnkraftsanläggningar. Retoriken har höjts avsevärt den senaste tiden från både israeliskt och amerikanskt håll. Detta skulle i så fall få enorma följder och leda till oanade konsekvenser för hela regionen och den globala världspolitiken. Vad gäller den fortsatta israelisk-palestinska konflikten, innebär situationen av status quo en stän-dig risk för nya våldsamheter. Utan en strukturell förändring av det politiska läget kan det inte uteslutas att

2

8 9

2raketer kommer att fortsätta skjutas från Gaza, med militära vedergällningar från israeliskt håll. Det ameri-kanska engagemanget för att driva på fredssamtal mellan israeler och palestinier lär även minska under 2012 års presidentvalskampanj i USA. Liknande demokratiska uppror kan börja utvecklas även i Algeriet samt i Marocko och Jordanien. Den största överraskningen för 2012 kan dock bli oroligheter i vissa av gulfstaterna. I Bahrain finns det redan en grogrund för fortsatta demonstrationer, men inte heller Qatar eller Förenade Arabemiraten står oberörda från de demokratiska vindarna i övriga regionen. Speciellt intressant blir det att följa utvecklingen i Saudiara-bien, där en successionskris kan vara på gång och där lokala val eventuellt ska hållas under 2012.

2.2 Afrika

De framgångsrika upproren i Nordafrika har onekligen beskådats av många människor längre söderut på den afrikanska kontinenten. Hyllningar av frihetskämparna i Nordafrika hörs i andra länder (t.ex. Uganda) och vissa liknande protester hörs redan i Burkina Faso, Angola och Guinea, bland andra. I dessa länder kan vi eventuellt få uppleva en afrikansk vår i Afrika söder om Sahara. Andra latenta konflikter i Afrika riskerar ständigt att eskalera, speciellt då val skall hållas, såsom är fallet i Zimbabwe och Kenya under 2012. Vi väljer dock här att lyfta speciellt två länder i Afrika som är i farozonen av ökade våldsamheter, Sudan och Kongo (DRK).

På nytt oroligt i SudanPerioden efter Sydsudans självständighet har präglats av osäkerhet och en våldsam upptrappning av de olika konflikterna i Sudan. Den 2 september 2011 införde Sudans president Bashir undantagstillstånd i delstaten Blå Nilen och konflikterna där samt i södra Kordofan och Abyei mellan regimen och oppositionen har allt mer in-tensifierats. Samtidigt rapporterar FN om 100 000 flyktingar och hur regimen i Khartoum nekar hjälporganisa-tioner tillträde. Sedan den senaste militära offensiven av president Omar al-Bashir och hans parti National Congress Party (NCP) i Blå Nilen, har konflikterna i landet kraftigt fördjupats. Varför konflikterna på nytt blossat upp är starkt kopplat till det fredsavtal som slöts 2005, kallat the Comprehensive Peace Agreement, CPA. CPA innebar slutet på ett två decennier långt inbördeskrig mellan nord och syd, där miljontals människor fått sätta livet till . Vissa bestämmelser från detta fredsavtal har dock inte implementerats vilket har gjort att konflikten igen fått liv. Från Khartoums håll fortsätter man att kon-sekvent förhindra demokratiska reformer som fastslagits i avtalet. Dessa innebär exempelvis ett mer öppet styre där marginaliserade grupper i Darfur, södra Kordofan, Blå Nilen och Abyei, liksom den politiska opposi-tionen, skulle bli mer inkluderade. Samtidigt har oppositionsgruppen Sudan People’s Liberation Movement-North (SPLM-N) vägrat att avstå från sina militära styrkor trots att bestämmelser enligt fredsavtalet krävt att dessa ska demobiliseras eller omplaceras. Risken för att situationen kommer att eskalera även under 2012 är mycket stor om inte det interna-tionella samfundet snabbt och med enad kraft reagerar, samt att lärdomar dras från tidigare CPA. Tidigare viktiga samtalspartners som USA, Storbritannien, Norge och EU har fått allt mindre förtroende hos NCP som nu misstänker dem för att uppmuntra till regimskifte i Khartoum, en uppfattning som har fått ytterligare fäste efter syds självständighet. Detta har gjort att andra parter såsom the African Union High-Level Implementa-tion-gruppen och dess regionala partners, FN:s sändebud samt grannen Etiopien blir avgörande i kommande fredssamtal. Dessa parter måste nu utveckla en ny strategi för hur man ska få till ett omedelbart upphörande av de våldsamma konflikterna samt få de stridande parterna att upprätta en dialog som kan öppna för demokratiska reformer såsom decentralisering och en ny konstitution med fria och rättvisa val.

Efter valen i Kongo (DRK)Den senaste utvecklingen i landet har visat på en oroväckande risk för ökat våld och destabilisering under valperioden i november 2011. Sedan början av november har våldsamma sammanstötningar mellan polis och demonstranter från oppositionen förekommit. Flera demonstranter har dödats och ännu fler skadats. Utöver det valrelaterade våldet har landet under flera år varit drabbat av stor osäkerhet och instabilitet. Under

8 9

senare tid har attacker riktade mot humanitära hjälparbetare ökat, i oktober skedde en attack som dödade fem hjälparbetare i södra Kivu. Säkerhetsstyrkorna i landet är redan hårt ansatta och har inte kapaciteten att svara på ytterligare upptrappning av våldet. Åtta år efter det formella slutet på Afrikas största krig som dödade fem miljoner människor finns fortfarande en ömsesidig misstro parterna emellan som förvärras av rädsla för kommande val. Många tvivlar på att valet kommer att genomföras på ett fritt och rättvist sätt vilket har gjort att flera soldater – bland dem många barn – har dragits tillbaka till sina gamla enheter. Det senaste Kongo-kriget involverade direkt åtta afrikanska länder och freden är bräcklig. En ny väpnad konflikt i Kongo skulle få enorma konsekvenser för en region där FN redan har världens största fredsbevarande uppdrag. Under och efter kriget har antalet våldtäkter i landet varit skyhöga. Exakt hur många som utsatts för sexuellt våld är svårt att uppskatta men det handlar om hundratusentals människor, främst kvinnor. Enligt FN beräknas minst 15 000 kvinnor ha våldtagits bara under 2009 men många menar att det rör sig om fler än så. Sexuellt våld har använts som vapen i konflikten av såväl soldater inom miliserna och rebellgrupper som av den kongolesiska armén och även idag fortsätter våldtäkterna i stor utsträckning. 10-12 juni i år uppgavs ungefär 170 kvinnor ha blivit utsatta för massvåldtäkter i två byar i södra Kivu av vad som troligen var de-serterade rebellsoldater. Efter kriget hävdar den kongolesiska regeringen att det råder fred och stabilitet i landet men verk-ligheten med dagliga våldtäkter, övergrepp, våldsamma politiska sammandrabbningar och en regering som tar till odemokratiska medel för att förhindra dessa, vittnar om en annan bild. Det finns en uppenbar risk för att våldet kan eskalera i landet även under 2012. Oppositionen säger sig vid dags datum inte acceptera rapporter om att Kabila vunnit presidentvalet, vilket bäddar för ökade våldsamheter och risk för en eskalerande konflikt.

2.3 Asien

I södra Asien finns det flera konflikter och tidigare krig. Konflikten mellan Indien och Pakistan om Kashmir är en av de mest utdragna konflikterna i världen. Kriget i Sri Lanka fick ett abrupt slut när Tamilerna krossades 2009. Situationen i östra Asien präglas av den långvariga konflikten mellan Nordkorea och Sydkorea. I Sy-dostasien har vi bland annat sett utdragna konflikter i Filippinerna och Indonesien, och i Burma har det pågått stridigheter mellan militären och olika etniska arméer sedan självständigheten 1948. I Afghanistan pågår det nuvarande kriget sedan 2001, där det finns en risk för att våldsamheter kommer att eskalera framåt 2014 då afghanska styrkor tar över säkerhetsansvaret. En konflikt som sker något mer i skymundan är dock den i södra Thailand, mellan muslimska rebellgrupper och den thailändska staten. Denna konflikt har trappats upp under senare tid och kan därför vara värd att rikta strålkastarljuset mot just nu. Även i Indien finns det våldsamma konflikter, förutom i Kashmir, som inte uppmärksammas tillräckligt i västerländsk media.

Konflikter sida vid sida med turistparadis i ThailandI hela eller delar av Thailands fyra sydligaste delstater (Pattani, Yala, Narathiwat och Songkhla) pågår det se-dan 2004 väpnade konflikter. Detta är i områden som ligger i direkt närhet av turistorterna i södra Thailand, dit hundratusentals svenskar reser varje år. Ändå är det en konflikt som fått mycket lite uppmärksamhet här. Det är rebellgrupper tillhörande majoritetsbefolkningsgruppen i området, malajerna, som ligger i konflikt med den thailändska staten. Konflikter har blossat upp till och från i detta område i runt 100 år, med olika mål från rebellernas sida, bland annat självständighet. Den thailändska staten har svarat rebellerna med en stark militär närvaro både av den officiella armén, polisen samt med paramilitärer i området. Man har också gjort det extra lätt för byborna i dessa delstater att få tag på vapen, och beväpningsgraden i dessa delstater är således mycket högre än i resten av Thailand. Thailändska styrkor har blivit anklagade för övervåld, tortyr och utomrättsliga avrättningar både på rebellerna och civila som anses stödja dessa. Runt 5 000 personer har arresterats sedan 2004, enligt Am-nesty International (AI). Rebellerna anklagas i sin tur av AI och Human Rights Watch (HRW) för att medvetet attackera civila och sprida skräck i civilbefolkningen, samt att genom en terror-kampanj fördriva buddhister

2

10 11

2från området. Nästan 5 000 personer har dött sedan konflikten startade 2004 – enligt Amnesty International är åtminstone 64 procent av dessa civila. Tusentals fler har skadats. Det finns i nuläget inga tecken på att denna konflikt är på väg att lösas. Snarare håller motstånds-grupperna på att bli mer och mer organiserade och samspelta. Den officiella thailändska responsen på rebellernas våld har hela tiden varit mer statligt sanktionerat våld, något som förstärkt den våldsspiral som skapats i dessa delstater. Dessutom verkar flera på varandra följande thailändska regeringar inte ha någon egentlig strategi för att försöka lösa konflikten. Det finns också ekonomiska intressen i konflikten, då den thailändska militären får en hemlig budget för sina operationer i området, och lokalbefolkningen har också kunnat dra fördelar av tillgång till fler jobb när vissa grupper flytt från området.

Uppror i skuggan av den ekonomiska utvecklingen i IndienI indiska storstäder märks inga spår av den våldsamma konflikt som pågår ute på landsbygden. Braskande tidningsrubriker om den ”röda terrorn” är det enda som påminner den urbana medelklassen om att naxaliter-na, en maoistisk rebellgrupp, stadigt ökar sin närvaro ute i landet. I fattiga byar i Indiens centrala och östra delar är däremot konflikten en del av vardagen. Det är här som naxaliterna har sitt starkaste fäste och anta-let bakhåll mot poliser och myndigheter ökat mest. Enligt indiska inrikesministeriet har över 2 600 personer dödats av naxaliterna sedan januari 2006. Hur många rebeller som dödats är oklart och många vittnar om hur civila kommer i kläm när polisen med brutala metoder letar efter rebeller och sympatisörer bland fattiga bönder och stambefolkningar. Konflikten är långt ifrån ny och präglas av starka politiska och ekonomiska intressen. I fyra decen-nier har naxaliterna, som startade som en fraktion ur det marxistiska kommunistpartiet, sagt sig kämpa för ekonomisk rättvisa och omfördelning av land i områden som är Indiens rikaste på naturtillgångar. Utomlands har de hamnat i medieskugga av de terrorattentat på indisk mark som skylls på islamistiska extremistgrup-per, men den indiska regeringen är glasklar i sin hållning: naxaliterna är Indiens största inrikespolitiska hot. Med en ny inrikesminister vid rodret, den tidigare finansministern P Chidambaram, har förberedelser gjorts för en samlad storoffensiv för att krossa rebellerna.

2.4 Kaukasien

Kaukasien, ett område mellan Svarta och Kaspiska haven, har en stor blandning folkgrupper med skilda språk, religioner och traditioner, vilket genom tiderna har skapat många konflikter. För de flesta folken i regionen upplevs etnicitet som en stark identitet och detta har skapat historiska motsättningar med inrotade fiende-bilder och rädsla. Samtidigt bor många folkgrupper nära intill varandra och i överlappande områden, vilket inneburit oenighet om rättmätiga landtillhörigheter och gränsdragningar. Dessutom pågår det i regionen ett geopolitiskt maktspel över inflytande, ekonomiska intressen och naturresurser såsom olja och gas. Överlag råder en mångfacetterad situation, men vi vill här peka på två specifika orosmoment i regionen som behöver uppmärksammas och snarast åtgärdas innan de eskalerar och får ännu värre konsekvenser.

Våldet sprider sig i norra KaukasusNorra Kaukasus ligger inom Ryssland och består av sju separata delrepubliker, varav Tjetjenien har fått mest uppmärksamhet genom de två krig som utspelade sig under 1990- och 2000-talet. Det första fick snabbt en stor rysk opinion mot sig, medan det andra tvärtemot hade nästan hela Ryssland med sig, framför allt pga en rad terroristattacker i Moskva och för att en muslimsk armé verkade bryta sig in i Dagestan. Även om krigen officiellt är slut har konflikten fortsatt och idag ser situationen alltmer ut som ett pågående inbördeskrig. Bara under 2010 förekom väpnade konflikter med mer än 700 dödade och 900 skadade. Och oroligheterna har spritt sig, från Tjetjenien och Dagestan, dels till Ingusjien och Nordossetien, och nu senast också till Kabardino-Balkarien, som historiskt har varit ett förhållandevis lugnt område. Parterna i konflikten är i nuläget ryska armén och lokala polis- och säkerhetsstyrkor på ena sidan och muslimska separatister på den andra. Viktigt att betona är att islam i mycket används som en beteck-

10 11

ning och form för den militanta motståndsrörelsen. Framförallt under senare tid har fler och fler anslutit sig till terroristverksamhet på grund av allmänt missnöje och ett liv med få utsikter. De senaste utvecklingarna pekar på att stridigheterna och bombdåden kommer att fortsätta och utan åtgärd öka och nå fler, tidigare lugna områden i norra Kaukasus.

Frusen konflikt i Nagorno-KarabachNagorno-Karabach är ett område med omstridd status och med en frusen konflikt mellan Armenien och Azerbajdzjan. Regionen har tidigare bebotts av både armenier och azerbajdzjaner men de jure varit en del av Azerbajdzjan, och både armenier och azerbajdzjaner anser sig vara de rättmätiga ägarna av detta land. 1988 bröt ett krig ut när den armeniska befolkningen sökte förena Nagorno-Karabach med Armenien. Det blev en blodig konflikt och följden blev att den azerbajdzjanska minoriteten tvingades fly området, hela städer tömdes, en del är än idag i ruiner. Totalt beräknas minst 500 000 azerbajdzjaner fått lämna sina hem i Nagorno-Karabach och andra armeniska områden, och många har levt som internflyktingar i snart 20 år. 1994 slöts en vapenvila länderna emellan och sedan dess är situationen låst; de både ländernas presidenter har då och då resultatlösa förhandlingar. I Nagorno-Karabach finns en allt starkare önskan för självständighet, men området kontrolleras helt av Armenien. Mellan azerbajdzjaner och armenier råder en hätsk stämning med propaganda och nidbilder. Azerbajdzjans auktoritära styre och pågående militära upprustning gör att många räds ett nytt snart krig i området. De senaste åren har också flera enstaka oroligheter och beskjutningar förekommit i gränsområdena, med runt 15 dödade soldater under 2010. Vad regionerna och minoriteterna själva anser och vill framkommer tyvärr väldigt sällan, deras röster ignoreras ofta i det storpolitiska maktspelet och de får inte delta i officiella förhandlingar.

2.5 Balkan

Krigen på Balkan under 1990-talet avslutades i och med Daytonavtalet 1995 och vapenstilleståndet i Kosovo 1999. Men trots avsaknaden av militära strider mellan nationella arméer sedan dess är det en fortsatt orolig region, där några av grundorsakerna till konflikterna fortfarande inte är lösta. Det var i Kosovo som konf-likten eskalerade i början av 1990-talet då Slobodan Milosevic, den dåvarande jugoslaviske presidenten, minskade Kosovos självstyre, vilket ledde till protester från den kosovoalbanska befolkningen. Efter krigen i Slovenien, Kroatien och i Bosnien och Hercegovina, ökade våldsamheterna mellan serbiska militärer och albanska invånare i mitten av 1990-talet och ledde fram till kriget i Kosovo 1999, med Natos bombningar över Jugoslavien och slutligen att en FN-ledd administration tog över Kosovo. Något fredsavtal har dock aldrig slutits för Kosovo.

Tillbaka till Kosovo Under sommaren 2011 utbröt på nytt oroligheter kring gränsövergången mellan norra Kosovo och Serbien. Senare i september månad förhandlade EU fram ett avtal mellan serber och albaner i Kosovo om tullstäm-plar och lantmäteriuppgifter, och det hävdas från officiellt håll att detta skulle vara slutet på dessa orolig-heter. Men ingenting av huvudproblemet har lösts och det finns en risk för en ökad eskalering av våldet i Kosovo framöver. Grundproblemet kring oroligheterna i norra Kosovo är att det fortsatt råder en konflikt mellan serber och albaner kring områdets framtida status. Detta leder till fortsatta oroligheter och en lågin-tensiv konflikt som mycket väl kan leda till ökade väpnade strider närsomhelst, så länge inte grundproblemet adresseras och löses. Oroligheterna i somras var de största sedan april 2004. Det finns en fortsatt perception i Belgrad att norra Kosovo så småningom kan bli deras. Serberna i norra Kosovo förväntar sig också det och litar på sina bröder och systrar i Belgrad. Det finns även en upp-byggd frustration bland kosovoalbanerna att det går alltför långsamt med att integrera norra Kosovo in i den övriga administrationen i Pristina. Det finns en ökad känsla av att en våldsam metod är den bästa vägen framåt. Avgörande för att konflikten ska lösas och våldet inte skall eskalera igen är att serberna i Belgrad

2

12 13

inser att norra Kosovo inte kommer att bli en del av Serbien i framtiden, liksom att kosovoalbanerna förstår att vägen framåt inte är att återta norra Kosovo med våldsamma medel. Det finns en stor risk att det status quo som råder för tillfället uppfattas som en permanent lösning. Några ledare inom EU har varit tydliga med att om Serbien vill bli medlemmar i EU får de ge upp tanken på norra Kosovo som en framtida del av Serbien. Därmed bör de parallella systemen i norra Kosovo upphöra och den serbiska befolkningen där se att deras framtid inte ligger i Belgrad. Kosovoalbanerna bör i sin tur bevisa att om de i framtiden vill bli medlemmar i EU, så måste minoriteternas rättigheter garanteras även i norra Kosovo och att de inte försöker lösa interna konflikter med våld. Så länge den grundläggande frågan inte löses, så kommer konflikten att fortgå med konstant risk för eskalering av våldet. Detta kan även få återverkningar i övriga Balkan, då även situationen i Bosnien och Hercegovina är långt ifrån stabil.

2.6 Latinamerika

Många känner till drogkrigen i Mexico, gerillagruppen Sendero Luminoso i Peru, liksom världens längsta nu pågående inbördeskrig: det i Colombia. Det är viktigt att känna till vilka krig och väpnade konflikter som finns och göra allt för att dessa ska lösas, men det är lika viktigt att identifiera eventuella framtida oroshärdar och agera innan eskaleringen är ett faktum. Ovanstående exempel är konflikter som redan tagit väpnade förlopp och självklart ska försöka stoppas. Men det finns åtminstone en konflikt i Latinamerika som inte tagit samma väpnade utveckling som dessa. Än, ska tilläggas.

Lågintensiv konflikt i ParaguayI Paraguay har en strid mellan regeringen och Ejército del Pueblo Paraguayo, EPP (Paraguays folkarmé) pågått på lågintensiv nivå sedan några år tillbaka. Rörelsens mål är att genom revolution bekämpa fattigdom-en i landet och genomföra landreformer åt bönder. Rörelsen har grundats av präststuderande tillhörande befrielseteologin, men som ska ha blivit avstängda på grund av sina extrema åsikter. Medlemmarna i dagens EPP tros ha fått sin utbildning av och ha en relation med den colombianska gerillan FARC, något EPP själva förnekar. De anses vara en liten grupp och än så länge är antalet dödsfall i konflikten få, men den har ökat gradvis i intensitet liksom i den politiska retoriken från båda sidor. Många är därför oroade över en eskaler-ing och ökat våld. Främst har EPP riktat sina attacker mot större markägare, polisstationer, kidnappat framstående personer liksom mördat dottern till en tidigare president. Undantagstillstånd har utlysts i olika omgångar. I oktober 2011 skickades specialstyrkor till de norra delarna där EPP är aktivt, i ett försök att be-gränsa gerillans attacker. Människorättsorganisationer har kritiserat regeringen för använda oproportionella metoder och framhållit att man borde använda landets ordinarie rättssystem. Även om detta till övervägande del är en paraguayansk konflikt finns det viktiga regionala kon-sekvenser. De metoder som EPP använder sig av påminner om de som FARC för närvarande använder i Colombia, vilket kan tyda på en fortsatt direkt samband mellan de två grupperna. Även den paraguayanska regimen har sökt hjälp från sin colombianska motsvarighet. På sikt finns det alltså en stor risk att likheterna med militariserade samhällsstrukturer, fattigdom och narkotika bidrar till en liknande konfliktutveckling i Paraguay som i dagens Colombia.

2

12 13

RekommendationerHär följer ett antal rekommendationer från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen kring fredlig konflikt-hantering och Early Warning:

3.1 Till beslutsfattare

En stark politisk signal för fredlig konflikthantering Under de senaste 10 åren av ”kriget mot terrorismen” har ofta militära lösningar prioriterats inom inter-nationell krishantering. Fredsinitiativ har lidit sedan elfte september 2001 och politiska fredsförhandlingar har hamnat på efterkälken. Den underliggande orsaken är att det inte finns mycket utrymme för kontakter, dialog eller förhandlingar inom ramen för detta krig. Vi anser att det nu är nödvändigt att det sänds en stark politisk signal från beslutsfattare för att framöver gå vidare med och prioritera fredlig konflikthantering.

Handlingsplan för fredlig konflikthanteringFör att ytterligare lyfta fram och stärka metoder för fredlig konflikthantering i internationell krishanter-ing, anser vi att den svenska regeringen bör ta fram en specifik handlingsplan för fredlig konflikthantering. Sverige kan här vara ett föredöme och sätta nivån gentemot andra länder, liksom ta initiativ för detta även inom EU och FN. Det som bör vara den sista utvägens politik med att sätta in militära insatser, har i många fall blivit den prioriterade vägens politik. Vi vill att metoder för fredlig konflikthantering återigen sätts i centrum.

Institut för Early Warning och fredlig konflikthanteringEn mängd olika organisationer och nätverk arbetar med att samla in information, analysera och uppmärk-samma potentiella konfliktutbrott. Fortfarande finns dock inget enhetligt system i hur informationen kanaliseras och omsätts i handling. Ett sätt för att stärka detta kan vara att upprätta ett institut i Sverige eller i Europa för Early Warning och fredlig konflikthantering. Civila samhället bör här ses som en resurs och deras lokala nätverk bör utnyttjas på ett sytematiskt och strukturerat sätt.

3.2 Till media

Rapportera mer utifrån ett Early Warning-perspektivNyheterna i media från konflikter idag är oftast då krigen redan har brutit ut. Rapporteringen handlar mesta-dels om antalet dödade och skadade, liksom förödelsen som krigen har inneburit. Media och journalister kan spela en avgörande roll i att skifta fokus och ändra kulturen i samhällsdebatten, genom att rapportera mer om konflikter som är på väg att eskalera till krig och rikta uppmärksamheten på nödvändiga förebyggande insatser.

Rapportera mer om positiva exempel på fredsinitiativDet finns också ett behov av att journalister får mer chans att även lyfta fram positiva fredsinitiativ och framgångsrikt fredsarbete från krigsområden. Det verkar finnas en oskriven regel att det är främst de dåliga nyheterna som får synas i media, vilket gör att många av fredsinitiativen framför allt på lokal nivå inte får den uppmärksamhet som de förtjänar och det utrymme som krävs för att påverka konfliktcykeln i en positiv riktning.

3

14 15

33.3 Till civila samhället

Engagemang och opinionsbildning i förvägMånga svenska organisationer inom det civila samhället besitter fantastiska nätverk av lokala organisa-tioner i olika konfliktområden runtom i världen. Här finns det goda möjligheter att tidigt identifiera olika konflikter som är på väg att eskalera och skicka varningssignaler till beslutsfattare. Artiklar kan skrivas och seminarier kan genomföras samt budskap spridas på social media med ett perspektiv av Early Warning, liksom att detta kan inkluderas i påverkansarbetet. Visa positiva exempel från det lokala fredsarbetetI samma anda finns det otroligt många lyckade och framgångsrika konfliktförebyggande fredsprojekt på lokal nivå, som alltför sällan lyfts fram. Organisationer inom det civila samhället kan bli bättre på att marknadsföra dessa positiva exempel från det lokala fredsarbetet, för att påverka kulturen och stämnin-gen i samhällsdebatten. Information och kommunikation om framgångsrikt fredsarbete bör vara centrala beståndsdelar i arbetet.

14 15

SVENSKA FREDS- oCH SKILJEDoMSFÖRENINGEN

Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen är en organisa-

tion som verkar för stabil fred mellan grupper och länder

i världen. Svenska Freds ser som sin uppgift att utveckla

och sprida kunskap om orsaker till krig och rustningar och

om en alternativ freds- och säkerhetspolitik. Vi bildar opin-

ion och påverkar politiker. Vi tror att hållbar fred bäst kan

åstadkommas utan användning av väpnat våld och utgår

ifrån att människor kan och vill leva i fred om deras levnad-

somständigheter befrämjar det. Föreningen ska verka

för att stimulera människors intresse och engagemang

för fredsfrågor och för en seriös och allsidig freds- och

säkerhetspolitisk debatt. Svenska Freds bildades 1883, är

Sveriges största och världens äldsta fredsförening, och är

politiskt och religiöst obunden.

www.svenskafreds.se